6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 3.
Nr 3.
Ankom till riksdagens kansli den 9 fehr. 1932 kl. 5 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion om
allmän folkomröstning i avrustning sfrågan.
I en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 217, har herr Lindhagen hemställt, »att riksdagen ville hos Kungl.
Maj :t äska framläggande jämlikt 49 § 2 mom. regeringsformen vid denna eller
senast nästa riksdag av ett lagförslag örn att allmän folkomröstning i avrustningsfrågan
skall anställas — exempelvis mellan meningar för bibehållandet
av en stark härordning efter svenska förhållanden, för en starkt nedskuren härordning
eller för en fullständig separat avrustning med bibehållande allenast
av en ordningsmakt».
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Enligt § 49 mom. 2 regeringsformen må konung och riksdag genom samfällt
stiftad lag förordna, att allmän folkomröstning skall anställas i ett ärende, när,
med hänsyn till dettas särskilda vikt och beskaffenhet, prövas nödigt att före
dess grundlagsmässiga avgörande inhämta folkets mening. Denna i grundlag reglerade
form av folkomröstning bör, såsom folkomröstningskommittén på sin tid
anfört, endast förekomma i ärenden av viss beskaffenhet, vilka föreligga i sådant
skick, att de röstberättigade hava möjlighet att bilda sig en klar uppfattning
i ämnet såsom grund för sin röstning. Grundläggande förutsättningar
kunna emellertid för närvarande icke anses föreligga att anställa allmän folkomröstning
i avrustningsfrågan och detta redan med hänsyn därtill, att 1930 års
försvarskommission ännu icke slutfört den allsidiga utredning angående vårt
lands försvarsväsen, som enligt direktiven skall verkställas av kommissionen.
Utskottet anser sig sålunda icke kunna tillstyrka bifall till motionen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 9 februari 1932.
På konstitutionsutskottets vägnar:
C. A. REUTERSKIÖLD.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr S.
7
Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Sävström, Strömberg, David Bergström, greve
Spens, G. W. Hansson, Sundberg, Vennerström, Mellén, Valfrid Eriksson, Åkerberg,
Gustafson i Kasenberg, Jansson i Edsbäcken, Persson i Trången, Karlsson i
Vadstena*, Holmström, Fast och Petersson i Broaryd.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Särskilt yttrande:
av herr Reuterskiöld, som anfört:
Utskottet har ansett sig kunna mottaga förevarande motion, till synes bl. a.
därför, att den uppenbarligen icke kunde, i allt fall för det närvarande, föranleda
någon åtgärd. Men även örn detta opportunitetsskäl skulle kunna ur
praktisk synpunkt godtagas, skapas därigenom ett precedensfall, som blir betänkligt,
därest frågan skulle återkomma under förhållanden, som möjligen
medförde ett tillstyrkande. Det är nämligen otvivelaktigt, att det ämne, som
eventuellt skulle här underställas folkomröstning, är ett sådant, som uppenbarligen
hör under lagutskott och därför också måste medföra, att den därpå
riktade folkomröstningsfrågan enligt RO § 38 bör av lagutskott behandlas.
Enligt RF § 80 skall grunden för ordnandet av krigsmakten, sedan indelningsverket
upphävts, genom särskild lag fastställas, d. v. s. hela frågan om
försvarsväsendet beror av värnpliktslagen och varje som helst reglering av
rustningar och försvar blir därför i och för sig med nödvändighet ytterst
en lagfråga. Under sådana förhållanden är det konstitutionellt felaktigt, att
annat utskott än lagutskott behandlar motioner av sådan innebörd som den
nu föreliggande. En riktig remiss hade säkerligen kommit att ske, därest,
såsom i princip även förordats av kommitterade för utarbetande av förslag
till vissa ändringar i riksdagens arbetsformer, talmännen före remissen samrått
med presidierna i de utskott, vilka kunde ifrågasättas såsom behöriga,
då dessa presidier, med den mångskiftande utveckling av riksdagsärendena
som ägt och äger rum, säkerligen bäst kunna lämna de nödiga och vägledande
upplysningar i sak, vilka äro oundgängliga örn man, såsom sig bör, vill undvika
en eljest alltmera stel och formalistisk praxis, som förr eller senare
måste övergivas.