Jordbruksutskottets utlåtande Nr 98.
1
Jfr 92.
Ankom till riksdagens kansli den 1 juni 1932 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:tå proposition med förslag
till lag angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27
juni 1896 om rätt till fiske m. m., jämte i ämnet väckta
motionär.
(2:a avd.)
I en till riksdagen den 19 februari 1932 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr lil, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga följande förslag till
i) Lag
angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om
rätt till fiske.
Härigenom förordnas, dels att i 3 § lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske,
vilken paragraf senast ändrats genom lagen den 6 juni 1930 (nr 197), skall
mellan första och andra styckena införas ett nytt stycke av nedan angivna lydelse,
dels att till 17 § samma lag skall fogas ett nytt stycke av det innehåll, som
nedan angives:
3 §.
I Norrbottens---och onsdag.
I Uppsala, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och Blekinge
ävensom Gotlands län må, med de inskränkningar nedan stadgas, strömmingsfiske
med garn (skötar) inomskärs idkas av varje svensk undersåte:
strandägaren åge ensam rätt till sådant fiske i vatten, som har mindre djup
än tio meter eller finnes på ett avstånd ej överstigande etthundraåttio meter från
det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager, dock vare, där
inom Uppsala, Stockholms, Blekinge och Gotlands län å viss ort de fiskande av
ålder oklandrat utövat strömmingsfiske med garn å mindre vattendjup eller
närmare stranden än nu sagts, de därvid bibehållna;
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 10 sami. 48 haft. (Nr 98.)
1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 9%.
utan strandägarens samtycke må garn ej utsättas i en sammanhängande
sträcka till större längd än fyrahundrafemtio meter eller med mindre avstånd
mellan skilda garnsträckor än etthundra meter, ej heller, så länge strandägaren
nyttjar av honom behörigen utmärkt notvarp, närmare detta än trehundra
meter;
strömmingsfisket vare strandägaren förbehållet
i Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken jämte angränsande vatten innanför
linjer, som tänkas dragna dels från Djursö norra udde rätt till fastlandet över
sydligaste udden av Lilla Rimmö, dels över smalaste delen av sundet mellan
Djursö och Yxnö, dels ock där kortaste avståndet är mellan Norra Finnö och
fastlandet,
i Valdemarsviken innanför en linje, som tänkes dragen där kortaste avståndet
är mellan Stora Ålö och Kvädö,
i Syrsan och Sågviken samt Gudingef järden innanför linjer, som tänkas dragna
dels över smalaste delen av sundet mellan Björkö och fastlandet, dels från
Björkö södra udde till sydligaste udden av Lilla Rätö, dels ock från västligaste
udden av sistnämnda ö till närmaste ställe på fastlandet, samt
i Gamlebyviken och Lucernafjärden innanför en linje, som tänkes dragen rätt
åt söder från södra udden av Gränsölandet.
Vid de--— skall dragas.
I Göteborgs---av Finsbolandet.
Vid Skånes---strandägaren förbehållet.
Där vid----rätt bibehållna.
De, som — — — och intrång.
Har strandägare---det underhåller.
17 §.
Finnes uppenbart--— tredskandes bekostnad.
Samma lag vare, där notvarp uppenbarligen finnes hava blivit oriktigt utmärkt
till läge eller sträckning eller hålles utmärkt å sådan tid av året, då det
ej nyttjas, samt på tillsägelse rättelse ej genast sker.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.
2) Lag
angående ytterligare utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928
(nr 184) om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.
Härigenom förordnas som följer:
Vad i lagen den 22 juni 1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt
är stadgat för det fall, att fiske med rörlig redskap vid strand inom Göteborgs
och Bohus eller Hallands län blivit fritt, skall jämväl äga tillämpning,
såvitt den ändring i lagen om rätt till fiske, som träder i kraft den 1 juli 1932,
medför att varje svensk undersåte erhåller rätt att utöva strömmingsfiske med
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.
3
gam (skötar) i fiskevatten inom Uppsala, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,
Kalmar och Blekinge ävensom Gotlands län, där sådan rätt enligt
äldre lag var förbehållen strandens ägare. Ersättning skall dock utgå allenast
där strandägaren, med uteslutande av andra fiskande, efter den 1 januari 1897
men före den 1 januari 1932 själv eller genom annan tillgodogjort sig strömmingsfisket
med garn.
Framställning örn ersättning enligt denna lag vare ansedd såsom i rätt tid
gjord, där den skett före den 1 juli 1937.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.
Beträffande utredningen i ärendet, i den mån den icke nedan beröres, tilllåter
sig utskottet hänvisa till de propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll.
I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft följande i anledning
av propositionen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade motioner, nämligen
:
1) I: 305 av herr Reuterskiöld m. fl., likalydande med II: 436 av herrar
Anderson i Norrköping och Björkman, vari hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts proposition, nr lil.
2) 1:306 av herrar Anderson, Erik, och Wijkström, likalydande med
II: 438 av herr Carlsson i Solberga m. fl., vari hemställts, att riksdagen ville
besluta, att de i Kungl. Maj:ts proposition nr lil föreslagna inskränkningsområdena
måtte utvidgas i enlighet med vad motionärerna anfört och å en motionen
bilagd karta med röda gränslinjer utmärkt, samt att den ändring av lagtexten,
som ett bifall till detta yrkande medför, måtte verkställas av vederbörande
utskott.
3) 11:433 av herr Ward m. fl., vari hemställts, att riksdagen, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr lil med förslag till lag angående ändring
i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 örn rätt till fiske m. m., måtte för
sin del besluta, att tredje och fjärde styckena i 3 § nämnda lag må få följande
ändrade lydelse:1
strandägaren åge ensam rätt till sådant fiske i vatten, som finnes på ett avstånd
ej överstigande etthundraåttio meter från det ställe invid stranden, där
stadigt djup av två meter vidtager, såvida icke strand utgöres av obebyggda Öar
och holmar, där strandägaren åge ensam rätt till fisket i vatten, som finnes
på ett avstånd ej överstigande nittio meter från det ställe invid stranden, där
stadigt djup av två meter vidtager, dock vare, där inom Uppsala, Stockholms,
Blekinge och Gotlands län å viss ort de fiskande av ålder oklandrat utövat
strömmingsfiske med garn närmare stranden än nu sagts, de därvid bibehållna;
utan strandägarens samtycke må garn ej utsättas, så länge strandägaren
nyttjar av honom behörigen utmärkt notvarp, närmare detta än femtio meter.
Motioner.
1 Härmed avses tydligen ändringar i det av Kungl. Majit föreslagna nya andra stycket i 3 §.
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.
Gällande
lagbestämmelsers
tillkomst.
4) 11:437 av herrar Hällgren och Törnkvist i Karlskrona, vari hemställts,
att strömmings- eller sillfisket i Blekinge måtte bli förklarat fritt för varje
svensk undersåte även vid annans strand med undantag av där strandägaren
nyttjar av honom upptaget behörigen utmärkt notvarp.
Beträffande de skäl, som åberopats såsom stöd för framställningarna, får
utskottet hänvisa till motionerna.
Beträffande strömmingsfiskets förekomst m. m. får utskottet hänvisa till
vad därom inledningsvis anföres i propositionen (sid. 5 ff.). Likaså får utskottet
i fråga örn lagstiftningens historiska utveckling intill tillkomsten av
1896 års fiskerättslag hänvisa till den framställning härav, som återfinnes i
propositionen (sid. 7 ff.).
1852 års fiskeristadga upphävdes genom den nu gällande lagen örn rätt till
. fiske. Till grund för denna låg ett den 15 november 1894 avgivet kommittébetänkande.
Huvudreglerna i fråga örn rätten att idka fiske i saltsjön återfinnas
där i 1 och 2 §§. Enligt förstnämnda stadgande skulle varje svensk
undersåte äga rätt att fiska i öppna havet, dock att vissa slag av fast fiskeredskap
där finge utsättas endast med särskilt tillstånd. I 2 § föreskrevs, att
saltsjöfisket inomskärs skulle tillhöra dem, som ägde stränder och holmar omkring
fiskevattnet, medan vid öppna havsstranden och utom skären strandägarens
enskilda fiskerätt skulle omfatta allt det vatten, som funnes till och med
180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtoge.
Den strandägaren sålunda principiellt tillkommande ensamrätten till fiske
vid egen strand skulle emellertid vara underkastad åtskilliga inskränkningar.
Enligt 3 § första stycket skulle sålunda, i huvudsaklig överensstämmelse med
vad dittills gällt, strömmingsfiske med rörlig redskap inom Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands och Gävleborgs län få idkas av varje svensk undersåte
även vid annans strand å ställen, där sådant av ålder varit vanligt, såframt
stranden bestode av skogsmark eller sten och ej av åker eller äng. Vidare
skulle, enligt andra stycket, vid de delar av rikets västra kust, där för fångande
av havsfisk, som ginge till stränderna i stora stim, de fiskande av ålder oklandrat
följt fisken efter dess drev och fiskat vid annans strand, sådan rättighet
fortfarande tillkomma dem. Slutligen föreslogs enligt 12 § andra stycket, att
de fiskande, där de å viss ort av ålder oklandrat utövat fiske eller agntäkt vid
annans strand annorledes än i lagen vore medgivet, skulle vara vid sådan rätt
bibehållna.
Beträffande sin allmänna ställning till frågan örn sedvanans betydelse vid
fiskerilagstiftningens gestaltning yttrade kommittén:
Där rätten till fiske vore mer eller mindre oberoende av äganderätten till
fiskevattnet, kunde under i övrigt gynnsamma förhållanden lätt uppstå en befolkning
av yrkesfiskare, och örn, såsom ofta vore fallet, denna vore för sin
utkomst i väsentlig mån hänvisad till ett visst slags fiske eller fiske på en viss
trakt, insåges lätt, vilken betänklig rubbning i levnadsvillkor kunde vållas av
en lagförändring. Yad sålunda anförts gällde icke allenast de skrivna lagbu
-
J ordbruksutsicottets utlåtande Nr 92.
5
den utan i lika hög grad de rättssatser, som bildats genom sedvana. Enligt vad
erfarenheten visade, spelade sedvanerätten i hithörande frågor en. synnerligt
stor roll. I skilda delar av landet mötte man i fråga örn rätten., till fiske en
eller annan lokal, på sedvana grundad uppfattning, som avveke från den skrivna
lagen men vore fast rotad i befolkningens rättsmedvetande. Utan a,tt förbise
de olägenheter, en dylik lokal rättsbildning medförde, hade kommittén likväl
trott det icke kunna ifrågakomma att upphäva dessa rättssedvanor utan, såsom
förslaget utvisade, funnit sedvanerättens resultat i hithörande fall böra erhålla
uttryckligt erkännande i lagstiftningen.
Den begränsning till rikets västra kust, som stadgandet i 3 § andra stycket
om det s. k. stimfisket erhöll i jämförelse med motsvarande bestämmelse i
fiskeristadgan, innebar enligt kommittén endast en redaktionell jämkning. I
denna del anfördes i betänkandet huvudsakligen följande:
Stadgandet i 3 § andra stycket syftade i främsta rummet på det ymniga sillfisket
vid bohuslänska kusten men även på annat, i vissman därmed jämförligt
fiske. Sin nuvarande formulering hade detsamma erhållit vid högsta domstolens
granskning av det förslag, som legat till grund för 1852 ars fiskeristadga;
och hade därvid, enligt vad högsta domstolens protokoll utmärkte, avsetts att
från strandägarerätten undantaga fångsten av sådan havsfisk, som ginge till
stränderna i sådan ymnighet, att det överstege strandägare^.. förmåga, att .ensam
uppfånga densamma. Såvitt kommittén erfarit, hade någon tillämpning
av ifrågavarande stadgande ej ägt rum annorstädes än vid rikets, västra kust,
särskilt Bohuslän. De arter av fisk, på vilka detsamma angivits vara tilllämpligt,
vore, förutom sillen, där denna förekomme i större ymnighet, skarpsill,
makrill och gråsej. Kommittén hade icke ansett sig äga skäl att. föreslå
några förändringar uti nyssnämnda stadgande. Väl lede det intet tvivel, att
vid vissa delar av västkusten fiske vid främmande strand sedan lång tid tillbaka
fått oklandrat bedrivas även efter annan fisk än den, som ginge i stora
stim, och med hänsyn härtill hade det blivit ifragasatt att pa ett eller annat
sätt vidga stadgandets tillämpningsområde. Då emellertid kommittén i 12 § av
sitt förslag hemställt örn uttryckligt erkännande av de lokala sedvanor, genom
vilka på sidan örn lagstiftningen strandägarens fiskerätt här och där blivit till
andra fiskandes förmån inskränkt, hade nyss antydda avvikelse fran. de gällande
bestämmelserna ej ansetts vara av behovet pakallad. En jämkning i redaktionen
av ifrågavarande stadgande hade emellertid blivit. av kommittén vidtagen.
Då nämligen stadgandet ej ansages tillämpligt pa östersjökusten och
något skäl för en förändring i detta avseende ej ^förelåge, föresloges en avfattning,
som tydligen utmärkte, att detsamma avsage endast rikets västra kust.
Efter att i fråga örn 12 § andra stycket hava framhållit, att i många delar
av landet fiskeristadgans bestämmelser örn enskild strandägarerätt vid fiske
icke tillämpats, utan att vid sidan av den skrivna lagen den uppfattningen
sedvanemässigt gjort sig gällande, att fisket vore mer eller mindre fritt för
allmänheten, framhöll kommittén, hurusom detta i främsta rummet gällde
vissa delar av de kustlandskap, vilka först under 1600-talet förenats med
Sverige, men att en mera omfattande undersökning helt säkert skulle giva vid
handen, att en liknande sedvanerättslig uppfattning örn fiskets frihet mångenstädes
av ålder gjort sig gällande även vid östersjökusten. Härefter fortsatte
kommittén:
De lokala sedvanor, om vilka nu talats, vore av alltför stor vikt för landets
fiskarebefolkning för att vid en revision av fiskerilagstiftningen kunna lärn
-
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.
nas obeaktade. Vådorna av mera väsentliga rubbningar i rådande grundsatser
örn fiskerätt hade redan framhållits; och till förekommande av dylika rubbningar
syntes det vara av nöden, att lagstiftningen i förevarande fall, där
sedvanerätten av särskilda anledningar kommit att erhålla större betydelse
än på de flesta områden, och där den lokala naturen av dess resultat lade
alltför stora hinder i vägen för dessas införlivande med den skrivna lagen,
genom en allmän bestämmelse gåve sitt uttryckliga erkännande åt dessa resultat.
Ifrågavarande bestämmelse bibehölls oförändrad i det förslag, som av Kungl.
Majit framlades för riksdagen, men blev inom denna föremål för omarbetning.
Lagutskottet fann det visserligen kunna anses önskvärt, att lagstiftningen
lämnade sitt skydd åt en fiskarebefolkning, som för utövande av sin näring
icke hade någon rätt, allenast sed att lita sig till, men ansåg ej tillrådligt att
tillmäta de lokala sedvanorna i allmänhet en sådan vikt, som föreslagits, utan
att något verkligt behov av dylik inskränkning i den enskildes strandäganderätt
kunde anses ådagalagt. I enlighet härmed och på i övrigt anförda skäl
hemställde utskottet, att det föreslagna stadgandet i 12 § andra stycket skulle
utgå, och att i stället i 3 § måtte upptagas en bestämmelse av innebörd, att de
lokala sedvanorna tillerkändes rättslig betydelse endast vid fiske i saltsjön
med rörlig redskap samt, i fråga örn de östra och södra kusterna, med den ytterligare
begränsning, att sedvanorna icke skulle gälla vid fiske inomskärs.
Det av 1894 ars kommitté framlagda förslaget blev, såvitt nu är i fråga, i
huvudsak godkänt av riksdagen, dock med den av lagutskottet beträffande 12 §
andra stycket föreslagna ändringen. Lag i ämnet utfärdades den 27 juni 1896.
ändrad Ta * en vic* 1912 års riksdag väckt motion (nr 17 i andra kammaren) hem
aTstiftning9''
ställdes, att riksdagen måtte besluta, att lagen örn rätt till fiske skulle erhålla
sådant tillägg, att strömmingsfiske medelst skötar inom Stockholms län kunde
å ställen, där sådant av ålder varit vanligt, avgiftsfritt få idkas av varje
svensk undersåte, såframt sommarnotvarp ej där funnes utmärkt.
Jordbruksutskottet, dit motionen hänvisades, fann i utlåtande (nr 27) — under
åberopande särskilt av vad vid behandlingen av 12 § andra stycket i 1894 års
kommittéförslag förekommit inom riksdagen — det kunna anses fastslaget, att
de fiskare, vilkas intressen genom motionen skulle tillgodoses, icke sedan gammalt
ägde någon rätt att bedriva strömmingsfiske i annans fiskevatten. Då enligt
utskottets åsikt ett stadgande i den uti motionen antydda riktningen skulle alltför
mycket ingripa på äganderätten till de hemman, till vilka fiskevattnet hörde
och vilkas egentliga värde läge i detsamma, och dessutom mången gång bliva
hemmansägarna till hinder att själva idka strömmingsfiske i deras fiskevatten,
hemställde utskottet, att motionen icke måtte av riksdagen bifallas.
Första kammaren beslöt i enlighet med utskottets hemställan, varemot andra
kammaren biföll ett reservationsvis framställt yrkande, att riksdagen måtte hos
Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande den rätt till strömmingsfiske medelst
skötar vid annans strand, som av ålder kunde anses hava tillkommit icke
jordägande fiskare inom Stockholms läns skärgård, samt för riksdagen framlägga
förslag till de åtgärder för tryggande av dessa fiskares utövning av
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 9S.
7
sitt yrke, vartill en dylik utredning kunde föranleda. På grund av kamrarnas
stridiga beslut förföll alltså frågan.
I en den 6 december 1919 till Kungl. Majit inkommen skrivelse anböllo åtskilliga
fiskare i Kvarsebo socken av Östergötlands län örn vidtagande av åtgärder
för tillförsäkrande åt sökandena av rätt att utöva deras gamla näringsfång
med skötfiske i Bråviken.
Med anledning av denna framställning anbefallde Kungl. Maj :t — som redan
tidigare uppdragit åt kammarkollegiet att verkställa utredning rörande fiskerättsförhållandena
vid vissa av rikets kuster — kollegiet att utsträcka denna
utredning till att omfatta jämväl återstående kuster, nämligen inom Uppsala,
Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och Kalmar ävensom Gotlands län.
Inom kammarkollegiet verkställdes utredningen av kammarradet A. "W.
Dufwa. Under åberopande härav framlade kollegiet i skrivelse till Kungl.
Majit den 27 augusti 1924 förslag till ändring i vissa delar av 1896 års fiskerättslag,
innefattande bl. a., att fisket skulle i betydande omfattning frigivas.
Beträffande västkusten föranledde kammarkollegiets förslag efter vissa omarbetningar
propositioner till 1928 och 1980 ars riksdagar (nr 2 resp. 70), i
anslutning till dessa propositioner erhöll varje svensk undersate i stort sett
rätt att vid rikets västra kust idka fiske även vid annans strand, såvitt angår
Göteborgs och Bohus samt Hallands län dock endast med rörlig redskap, allt i
huvudsaklig överensstämmelse med dittills gällande sedvanor.
I fråga örn rikets övriga kuster innehöll förslaget huvudsakligen de ändringar
i dittills gällande rätt, att strandägares enskilda fiskerätt inomskärs inskränktes
till att omfatta allenast det vatten, som funnes till och med 180
meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtoge, samt
att i sådant vattenområde fiske finge jämväl av annan än strandägare bedrivas,
där de fiskande av ålder oklandrat utövat fisket. I vad förslaget avsåg dessa
kuster, befanns detsamma ej ägnat att omedelbart läggas till grund för någon
lagstiftning i ämnet. Beträffande särskilt det ifrågasatta lagfästandet av
sedvanemässigt rådande förhållanden a vissa nu ifrågavarande delar av ostkusten
anmärkte chefen för justitiedepartementet i den nyss berörda propositionen
till 1928 års riksdag, att frågan örn vilka åtgärder i detta och liknande
fall lämpligen borde vidtagas, tydligen icke läte sig bedöma utan ingående
lokala undersökningar.
I en vid 1928 års riksdag väckt motion (nr 304 i andra kammaren) hemställdes,
att riksdagen, i samband med behandling av sistberörda proposition,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn fortsatt och skyndsam utredning
samt framläggande av förslag angående ändrade bestämmelser om fiskerätten
i rikets östra delar med särskilt aktgivande på strömmingsfisket i Bråviken.
Jordbruksutskottet, dit motionen hänvisades, hemställde i utlåtande (nr 33).
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning i syfte
att klarlägga, vilka åtgärder vore erforderliga för reglerande av förhållandena
rörande strömmingsfisket med skötar och vinternot å vissa delar av rikets
ostkust, samt att Kungl. Majit måtte för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde giva anledning.
Departe
ments
chefen.
8 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.
Den av riksdagen sålunda begärda utredningen framlägges genom förevarande
proposition.
Beträffande under utredningen utförda lokala undersökningar och i samband
därmed inkomna framställningar torde få hänvisas till redogörelsen härför i
propositionen (sid. 14 ff.). Likaledes torde utskottet få i fråga örn avgivna
utlåtanden i ärendet hänvisa till propositionen (sid. 23 ff.).
Till stöd för lagändringsförslaget har departementschefen lämnat följande
motivering:
»Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för fiskerilagstiftningens
utveckling hava bestämmelserna örn saltsjöfisket lidit av otydlighet och lämnat
rum för olika tolkningar. Huruvida strandäganderätten ursprungligen varit
i vart land radande jämväl i fråga örn saltsjöfisket är en fråga, som nu icke
kan med någon visshet besvaras. Även örn så varit förhållandet, framgår
emellertid otvetydigt av äldre författningsbestämmelser, att denna strandäganderätt
redan tidigt varit i hög grad begränsad av äldre sedvana. Till skydd för
denna hava, örn ock i något skiftande ordalag, bestämmelser upptagits i de av
mig förut omnämnda fiskeriförfattningarna fram till 1896 års lag. I detta
hänseende är det av stort intresse, att inskränkningarna i strandäganderätten gå
längre i det vid 1760 1762 ars riksdag upprättade projektet till fiskeristadga
än i de senare utfärdade författningarna. Enligt nyssnämnda projekt gjordes
inomskärsfisket fritt enligt samma regler, som gällde för fisket utom skären,
varjämte upptogos särskilda bestämmelser till skydd för äldre sedvana ävensom
för det fria fisket efter sill och annan stimfisk. Grundsatsen örn begränsningen
av strandägarens fiskerätt inomskärs blev visserligen ej lagfäst i 1766
års stadga, men i fråga örn ''sillfiske i Östersjön’ upptogs i stadgan den bestämmelsen,
att varje svensk undersåte vore berättigad att utan avseende å äganderätten
till stranden idka dylikt fiske, där ''någon ymnighet’ därav kunde visa
sig. Även örn denna bestämmelse icke skulle hava avsett strömmingsfisket i
Östersjön, mäste detta fiske anses inbegripet under den i nämnda stadga jämväl
förekommande bestämmelsen örn rätt för de fiskande att efter gammal
vana följa saltsjöfisken efter dess drev. I 1852 års fiskeristadga kom någon
bestämmelse örn sillfisket icke att upptagas. Anledningen härtill synes icke
vara fullt klar. Av de uttalanden, som gjorts i samband med stadgans tillkomst,
^torde emellertid icke kunna dragas den slutsatsen, att den samtidigt i
viss mån ändrade bestämmelsen örn rätt till stimfiske vid annans strand icke
alltjämt skulle gälla jämväl i fråga örn Östersjön. Väl har sedermera 1894
års fiskelagskommitté föreslagit, att nämnda bestämmelse begränsades till att
avse rikets västra kust. Men härvid är att märka, att kommittén samtidigt
upptagit ett stadgande örn lagfästande i allmänhet av sedvanans betydelse
jämväl i fråga om fisket inom skären, varigenom den föreslagna begränsningen
skulle hava blivit utan betydelse. Emellertid kom under ärendets fortsatta
behandling, såsom i det föregående nämnts, endast begränsningen att kvarstå,
medan bestämmelsen örn sedvanans erkännande, såvitt nu är i fråga, bortföll.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.
9
Med hänsyn till vad sålunda anförts torde de före 1896 års lag gällande bestämmelserna
få anses hava innefattat rätt för varje svensk medborgare att
utöva strömmingsfiske jämväl inomskärs vid de delar av rikets östersjökust,
där sådant av ålder varit vanligt.
Efter tillkomsten av 1896 års lag gjordes snart gällande, att de faktiska förhållandena
med avseende å strömmingsfisket inomskärs ej överensstämde med
lagens innehåll. Av redogörelsen för de nu verkställda undersökningarna
framgår, att från lagens bestämmelser avvikande sedvanor allmänt förekomma
vid garnfiske efter strömming å nu ifrågavarande kuster. Det ligger emellertid
i sakens natur, att dessa sedvanor under tidernas lopp varit underkastade
ganska stora växlingar. I vissa fall hava de förmått att väl hävda sin ställning,
under det att i andra, där förhållandena varit mindre gynnsamma, de så
småningom utträngts och fallit i glömska. Ej sällan torde förklaringen härtill
vara att söka däri, att strandägarna med särskild styrka motsatt sig ett
utnyttjande av vattnet från andra fiskares sida och därigenom förmått hindra
fortvaron av ett sedvanemässigt fritt fiske. Efter tillkomsten av 1896 års lag
har ock sedvanans ställning i hög grad försvagats i och med det att den lagliga
grunden för dess fortbestånd därigenom undanryckts. Yad särskilt angår
Bråviken synas förhållandena inom olika delar av densamma redan tidigt
hava gestaltat sig olika. Under det att på vissa håll sedvanan förmått att
alltjämt göra sig gällande, har på andra — såsom synes framgå av den utav
vissa strandägare förebragta utredningen — strandägarefisket avgjort vunnit
övertaget. Vad jag nu yttrat örn sedvanans förekomst gäller ock i fråga örn
dess omfattning och närmare innehåll. Inom större delen av den blekingska
och även flerstädes i den uppländska skärgården har sålunda fisket bedrivits
i det närmaste fritt även i omedelbar närhet av stränderna. I övriga trakter
synes visserligen fisket närmast land i allmänhet hava varit strandägarna förbehållet,
varemot vattnet på något avstånd från stranden, särskilt i de mångenstädes
förekommande större fjärdarna, torde såsom regel varit fritt även för icke
strandägande fiskare. Stundom hava, enligt vad framhållits, endast grannar
eller fiskare från närbelägna orter bedrivit fritt garnfiske i visst vatten. Orsaken
till denna begränsning torde dock i de flesta fall helt enkelt hava varit
den, att fisket där icke varit ekonomiskt lönande för fiskare från mera avlägsna
orter. På samma sätt förklaras otvivelaktigt en mycket betydande del av de
fall, då garnfisket uppgivits aldrig hava varit fritt inom ett visst jämförelsevis
isolerat område. Även inom ett fåtal större vikar och fjärdar med ett mera betydande
strömmingsfiske — belägna så gott som uteslutande i norra delen av
Kalmar län samt inom Östergötlands län — synes något fritt garnfiske icke
hava förekommit. Det är anmärkningsvärt, att de mestadels slutna vatten, i
vilka garnfisket sålunda icke är fritt, i allmänhet äro desamma, inom vilka de
stationära strömmingsformema äro förhärskande, och dit alltså de från havet
invandrande stimmen i regel ej plägat komma. Sambandet mellan den äldre
lagstiftningen örn stimfisket vid östersjökusten och sedvanan i dessa trakter
synes påtagligt.
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.
Att de nu rådande förhållandena i rättsligt avseende icke kunna anses tillfredsställande,
torde vara ovedersägligt. Redan 1894 års fiskelagskommitté
har, såsom i det föregående nämnts, framhållit de betydande nackdelar, som äro
förenade med ett frångående vid lagstiftningen av sådana i befolkningens rättsmedvetande
djupt rotade sedvanor som dem, varom i förevarande fall är fråga.
Även på de orter, där det fria garnfisket alltjämt fortgår utan invändningar
från strandägarnas sida, har dock genom nu gällande rättsregler skapats
ett osäkerhetstillstånd, som uppenbarligen måste vara till skada för fiskerinäringens
utveckling. Behovet av nya bestämmelser har ock understrukits i
åtskilliga av de nu inkomna yttrandena i detta ärende. Jag tillåter mig i
denna del särskilt hänvisa till de uttalanden, som gjorts av länsstyrelsen i
Östergötlands län samt av lantbruksstyrelsen. Sistnämnda myndighet har
starkt framhållit betydelsen för havsfiskets rationella bedrivande därav, att
tillgång funnes till en stam av yrkesfiskare med fisket till enda eller huvudsaklig
inkomstkälla, samt tillika erinrat, hurusom det utgjorde en nödvändig
förutsättning för ett framgångsrikt strömmingsfiske med gam, att tillfälle
bereddes de fiskande att följa strömmingen på dess vandringar i skärgården.
Enligt länsstyrelsens åsikt vore det angeläget, att en lagändring komme
till stånd, då eljest den nuvarande stammen av yrkesfiskare säkerligen på
flera platser vore dömd till undergång. Väl har, särskilt av strandägare inom
norra delen av Kalmar län och inom vissa delar av Östergötlands län, gjorts
gällande, att ett frigivande av strömmingsfisket i den utsträckning, som förordats
i departementsförslaget, skulle bliva till stort men för den strandägande
befolkningen och i hög grad begränsa denna befolknings utkomstmöjligheter.
I stort sett torde dessa farhågor vila på missuppfattning av förslagets innebörd.
Genom de bestämmelser, som i förslaget upptagits till skydd för strandägarefisket,
torde detta i allt väsentligt tillförsäkras samma ställning, som det för
närvarande intager. I detta hänseende sträcker sig förslagets syfte icke längre
än till att bereda yrkesfiskarna skydd i det fiske, som de med stöd av äldre
sedvana redan utöva. Det torde ock utan vidare vara uppenbart, att ett förhindrande
av denna yrkesfiskarnas näringsutövning skulle ur social och nationalekonomisk
synpunkt vara ägnat att ingiva de starkaste betänkligheter. Under
sådana förhållanden torde icke annan utväg stå till buds än att, såsom de
hörda myndigheterna samstämmigt förordat, i lagstiftningen återskänka dessa
sedvanor det skydd, som de tidigare ägt. I detta sammanhang torde även böra
framhållas, att för de särskilt inom Kalmar och Östergötlands län talrika
strandägare, vilka bedriva strömmingsfiske huvudsakligen med garn och som,
på grund av det egna fiskevattnets ringa omfattning, ofta i väsentlig grad äro
hänvisade till fiske jämväl å andra vatten, ett lagfästande av denna sedvana
måste anses innebära en betydande fördel. Den i vissa yttranden framställda
principiella invändningen, att ett frigivande av ifrågavarande fiske skulle innebära
ett ingrepp i strandägarnas lagliga rätt, synes mig under dessa omständigheter
icke i och för sig kunna tillmätas avgörande vikt. Vid bedömandet
av denna fråga måste ock stor betydelse tilläggas det förhållandet, att ifrågavarande
sedvana tillkommit och utvecklat sig i skydd av tidigare lagstiftning
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.
11
samt att de yrkesfiskare, varom här är fråga, i flertalet fall utöva sin näring i
god tro örn sin rätt.
Vid en reglering av rätten till strömmingsfiske å nu ifrågavarande kuststräckor
bör, såsom jag redan framhållit, uppenbarligen eftersträvas, att denna
såvitt möjligt ansluter sig till nu rådande sedvana. Men å andra sidan ligger
det i sakens natur, att för vinnande av enhetlighet och överskådlighet smärre
avvikelser måste ske. Härtill kommer, att ett noggrant fastställande av
sedvanans förekomst och innebörd å varje särskild ort med hänsyn till de sinsemellan
stridiga uppfattningarna härom knappast är möjligt. Från nu angivna
utgångspunkter hade i departementsförslaget dels upptagits vissa allmänna
begränsningar i fråga om fiskets utövande, dels ock från den fria fiskerätten
undantagits vissa större vattenområden, i vilka fisket redan nu idkas
uteslutande av strandägare.
Vad angår de allmänna begränsningarna hade föreslagits, att vattenområdet
närmast stränderna alltjämt skulle helt förbehållas strandägarna, därvid till
vinnande av likformighet i bestämmelserna sagda område givits samma utsträckning
som strandägarnas enskilda fiskevatten utomskärs eller till och
med 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtoge.
Då fjällfiske huvudsakligen bedreves inom detta vatten, skulle redan
genom en dylik begränsning sagda fiske komma att i väsentlig mån förbliva
oberört av den ifrågasatta lagstiftningen. Till ytterligare skydd för fjällfisket
hade upptagits ett stadgande av innehåll, att garnfiske efter strömming
finge av annan än strandägaren utövas allenast i vatten med visst, jämförelsevis
större djup, å vilket annan fisk än strömming i allmänhet ej uppehälle sig.
Detta djup ansågs lämpligen kunna bestämmas till 10 meter.
Såsom framgår av redogörelsen för de inkomna yttrandena hava från varandra
motsatta utgångspunkter anmärkningar framställts mot departementsförslagets
ståndpunkt i denna del. Av strandägare har sålunda framhållits,
att förslaget medförde alltför stort intrång i strandägarens fiskerätt, under
det att från fiskarehåll anmärkts, att bestämmelserna inskränkte på den fria
fiskerätten i större omfattning än som överensstämde med gällande sedvana.
Särskilt har från fiskarebefolkningen i Blekinge och Uppsala län gjorts gällande,
att garnfisket inom dessa län vore utan begränsning fritt för varje fiskande,
varjämte av fiskare inom Stockholms län uttalats, att enahanda vore förhållandet
beträffande vissa delar av Stockholms skärgård.
Vad angår förhållandena inom Kalmar, Östergötlands och Södermanlands
län torde av den verkställda utredningen framgå, att det fria fisket icke av
ålder omfattat det egentliga strandfisket; ej heller synas från yrkesfiskarnas
sida några anspråk i denna riktning tidigare hava framkommit. Anmärkningarna
synas fastmera avse, att djupet av 10 meter tilltagits för stort. Med
hänsyn till strandägarnas berättigade intresse att ostört utöva sitt strandfiske
lärer det vara ofrånkomligt, att en avgränsning mellan strandfisket och det
fria fisket kommer till stånd, och jag finner ur denna synpunkt övervägande
skäl tala för departementsförslaget, såvitt angår dessa tre län.
12
J ordbruksutskottets utlåtande Nr 92.
Emellertid synas de särskilda förhållanden, som flerstädes äro rådande i Uppsala,
Stockholms och Blekinge län, böra föranleda en utvidgning av det för
fritt garnfiske upplåtna området inom dessa. En sådan utvidgning skulle
kunna ifrågasättas ske på det sätt, att garnfisket för dessa län helt frigåves.
En annan utväg, som förordats i en del yttranden, är att jämte de för övriga
län upptagna reglerna införa en kompletterande bestämmelse, varigenom det av
ålder hedrivna fria fisket skyddas jämväl för det fall, att det idkas närmare
land eller å mindre vattendjup än som eljest är föreskrivet. Vad särskilt Stockholms
län angår torde med hänsyn till de skiftande förhållandena inom länets
skärgård den sist antydda lösningen vara att föredraga. Då denna ej
heller för de båda övriga länen torde medföra några större olägenheter och därigenom
jämväl vinnas mera enhetliga regler, har jag stannat vid att för samtliga
tre länen föreslå upptagandet av en bestämmelse av nu angivet innehåll.
Då, såsom kammarkollegiet framhållit, förhållandena inom Gotlands län i
allt väsentligt torde överensstämma med de inom Blekinge län rådande, har
jag ansett Gotlands län böra i nu angivna hänseende, likställas med de förut
nämnda länen.
Enligt departementsförslaget är notfisket i varje fall ägaren förbehållet.
Till skydd för detta fiske innehåller förslaget, att strömmingsgarn ej må utan
strandägarens samtycke utsättas inom 300 meters avstånd från notvarp, så
länge detta av strandägaren nyttjas, varjämte förslaget förutsätter, att notvarpet
å sådan tid skall finnas behörigen utmärkt. Av vissa strandägare har
påyrkats, att garnfiske inom notvarpen med hänsyn till därav föranledda
olägenheter vid notdragningen hör helt förbjudas. Av lantbruksstyrelsens
majoritet har förordats en precisering av stadgandet i den riktning,
att större skydd beredes notvarpen å tid, då notdragning icke äger
rum. Av det i 3 § föreslagna stadgandet, jämfört med den föreslagna bestämmelsen
i 17 § andra stycket, torde framgå, att strandägaren är berättigad att
genom utmärkning skydda varpet under hela den årstid, då varpet av honom
användes för notdragning, även örn sådan icke regelbundet äger rum. Härmed
torde i allt väsentligt de av lantbruksstyrelsen framförda önskemålen vara
tillgodosedda. Enligt vad jag från sakkunnigt håll inhämtat, torde någon olägenhet
för notfisket icke vara att befara därav, att garnfiske idkas i notvarpet
å andra tider. Jag har alltså icke ansett tillräckliga skäl föreligga att på
denna punkt avvika från departementsförslaget.
Till förekommande av att notvarp skulle kunna hållas utmärkt jämväl under
årstid, då detsamma ej användes, eller att de fiskande genom oriktig utmärkning
av notvarp skulle avstängas från dem eljest tillkommande fiske, hade i
departementsförslaget såsom andra stycke till 17 § i lagen upptagits en bestämmelse
örn befogenhet för den, som lede men av utmärkningen, att få handräckning
för densammas avlägsnande. Någon anmärkning mot bestämmelsen
har icke framställts, och den torde alltså böra bibehållas.
Till skydd för strandfisket hade slutligen i förslaget upptagits stadgande
örn viss maximilängd å garnsträckorna samt visst minimiavstånd mellan skilda
gamsträckor i avsikt att därigenom förhindra utestängande av strömmingsstim
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.
13
men ävensom annan vandringsfisk från strandägarens innanför belägna vatten.
Mot ifrågavarande föreskrifter har från fiskarehåll gjorts gällande, att de borde
helt utgå eller att i varje fall det föreskrivna avståndet mellan gamsträckoma
borde minskas. Då syftet torde kunna vinnas även med något mindre avstånd,
har jag efter samråd med sakkunnig ansett detta kunna nedsättas till 100
meter.
Såsom jag tidigare framhållit, torde det icke kunna helt undvikas, att de
nu antydda reglerna i särskilda fall kunna medföra intrång i strandägarens
fiskerätt utöver vad som följer av den på varje ort rådande sedvanan i fråga
örn rätten till fritt fiske. Av de verkställda undersökningarna torde dock kunna
dragas den slutsatsen, att olägenheterna äro av jämförelsevis mindre betydelse.
I detta hänseende torde först böra framhållas, att genom det fria garnfiskets
begränsning till vatten med visst minimidjup och på visst avstånd från
stranden en väsentlig del av de tätare skärgårdsområdena i verkligheten falla
utanför de nya bestämmelsernas tillämplighetsområde. Utöver dessa allmänna
inskränkningar hade i överensstämmelse med de principer, som legat till grund
för departementsförslaget, vissa större vattenområden helt undantagits. Dessa
områden äro belägna inom norra delen av Kalmar län och inom Östergötlands
län samt utgöras, såsom framgår av departementsförslaget, huvudsakligen av
Gamlebyviken, inre delen av Gudingefjärden jämte Syrsan och Sågviken samt
"Valdemarsviken och Slätbaken. Beträffande nu nämnda områden torde ett
dylikt undantagsstadgande vara så mycket mera motiverat, som strömmingsfisket
därstädes, såsom jämväl anmärkts, intager en särställning. Med
hänsyn till de inkomna yttrandena i denna del finner jag mig böra tillstyrka,
att från den nya lagstiftningens tillämpning undantagas jämväl Tränöfjärden
och Gropviken jämte vissa angränsande vatten. Det ligger i sakens
natur, att dylikt undantag endast bör ifrågakomma beträffande områden, som
äro geografiskt mera skarpt avgränsade och där tillika någon sedvana i fråga
örn fritt fiske icke kan påvisas. Därest inom någon del av ett större vattenområde
råda andra fiskeförhållanden än beträffande vattenområdet i övrigt,
möta ofta stora svårigheter för en avgränsning av områdets olika delar med
därav följande osäkerhet beträffande fiskerätten. Ur nu antydda synpunkt
har jag icke ansett tillräckliga skäl föreligga för en uppdelning av Bråviken
och detta desto mindre som redan nu större delen av densamma måste anses upplåten
till fritt fiske. Ett uteslutande av Bråviken i dess helhet skulle uppenbarligen
för traktens yrkesfiskare medföra ett ödesdigert avbräck i deras näringsfång.
I dessa fall bör strandägaren erhålla full gottgörelse för det intrång
i fiskerätten, som han lider genom de nya bestämmelserna.
Jag övergår härefter till frågan örn den ersättning, som bör tillkomma
strandägare, därest genom garnfiskets frigivande i särskilt fall intrång kommer
att ske utöver vad som följer av rådande sedvana. Härutinnan erinrar jag
till en början örn den rätt till ersättning, som tillerkändes strandägarna i anledning
av 1928 års lagändring i fråga örn fisket å västkusten. I lag den 22 juni
1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt stadgas sålunda, att,
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.
därest den gjorda lagändringen i något fall medför, att varje svensk undersåte
erhåller rätt att utöva fiske med rörlig redskap vid strand inom Göteborgs och
Bohus samt Hallands län, dar sådant fiske enligt äldre lag var förbehållet strandens
ägare, ersättning av statsmedel skall utgå för värdet av den förmån, som
för honom gått förlorad genom att fisket blivit fritt, så ock för förlust, som av
sådan anledning eljest må hava tillskyndats honom. Har fisket upplåtits till
annan, skall även denne njuta ersättning för honom åsamkad skada. I samband
med 1930 års lagändring hava dessa bestämmelser erhållit viss tillämpning jämväl
beträffande Skånes västra kust.
I den inom justitiedepartementet upprättade promemorian hade i ersättningsfrågan
anförts i huvudsak följande:
Då, såvitt nu ifrågavarande kuster anginge, gällande lag ej tillerkände sedvanefisket
inomskärs någon rättslig betydelse och en direkt tillämpning av 1928
års ersättningslag följaktligen skulle i detta fall medföra, att ersättning komme
att utgå även där garnfisket i verkligheten redan förut varit fritt för envar,
syntes här enahanda grundsatser böra tillämpas som vid 1930 års lagändring
i fråga om fisket med fast redskap vid Skånes västkust. Ersättning borde således
komma i fråga endast då strandägaren verkligen visat sig räkna med
fisket såsom en tillgång. Då genom de ifrågasatta bestämmelserna fullt tillfredsställande
skydd måste anses hava beretts såväl strömmingsfiske med not
och det närmast stränderna idkade garnfisket efter strömming som ock fångsten
av andra fiskslag, borde ersättningsrätten vidare begränsas till att avse
allenast det intrång, strandägarens garnfiske efter strömming lede genom att
detta fiske i vissa delar av hans fiskevatten frigåves till allmänt begagnande.
Av det sagda följde jämväl, att i de fall, där strandägaren hindrat andra från
att idka strömmingsfiske med garn utan att dock själv vare sig direkt eller
indirekt tillgodogöra sig detsamma, ersättning icke borde.utgå. Hed hänsyn
till vad sålunda anförts, och då ett utövande av strömmingsfiske med garn,
som tagit sin början först efter det förslag örn ersättning framlagts, icke finge
tillmätas betydelse, funnes ersättning böra utgå allenast i den mån strandägaren,
med uteslutande av andra fiskande, efter den 1 januari 1897 men före den
1 januari 1932 själv eller genom annan tillgodogjort sig strömmingsfisket med
garn. Liksom förut skett, borde tydligen jämväl arrendator erhålla gottgörelse
i de fall, då förlust tillskyndades honom.
Mot departementsförslaget i denna del hava i allmänhet inga erinringar
framställts från de i ärendet hörda myndigheterna. Dock hava av majoriteten
inom lantbruksstyrelsen saint länsstyrelsen i Södermanlands län uttalats betänkligheter
mot en lösning av ersättningsfrågan enligt dessa grundsatser, därvid
särskilt framhållits, att strandägarens rätt till ersättning icke skäligen
borde göras beroende av den omständigheten, huruvida han själv utnyttjat fisket
med användande av strömmingsgarn eller ej, ett villkor, som saknade motsvarighet
i 1928 års ersättningslag. Enahanda uppfattning har kommit till
uttryck jämväl från strandägarehåll. Härtill må erinras, att mellan den i 1928
års lag upptagna regeln och den i departementsförslaget förordade icke torde
föreligga någon principiell skillnad. Båda reglerna lära i praktiken leda till
samma resultat. Ersättningsrätten är i båda fallen beroende av att strandägaren
med andras uteslutande nyttjat fisket såsom honom ensam tillhörigt. Huruvida
så skett är en fråga, som i sista hand kommer under bedömande Aud ersättningsfrågans
behandling inför domstol. Något uttryckligt uttalande härom
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.
15
var icke erforderligt i fråga om den rätt till fiske, som före 1928 års lag tillkom
strandägaren, då denna strandägarens fiskerätt redan tidigare var i lag begränsad
med hänsyn till rådande sedvana och ersättningen till följd av nämnda
förhållande alltså endast kom att omfatta de fall, där något sedvanemässigt
fiske av andra fiskare icke kunde påvisas. Däremot råder jämväl formellt fullständig
överensstämmelse mellan det nu föreliggande förslaget och 1930 års lagändring.
Även i sistnämnda fall avsågs med lagändringen att bereda skydd åt
ett på grund av sedvana utövat fiske, som enligt då gällande lag tillkom strandägaren
ensam. Vid tillkomsten av 1930 års lagändring framhölls ock, att ersättning
blott borde komma i fråga, när strandägaren med hänsyn till faktiskt
rådande förhållanden skulle genom lagändringen tillskyndas ekonomisk förlust.
Någon anledning att i nu förevarande fall låta ersättningen utgå oberoende av
huruvida strandägaren verkligen tillgodogjort sig fisket såsom en ensamrätt
för honom synes icke föreligga. Jag anser mig alltså böra vidhålla den uppfattning,
varåt departementsförslaget på denna punkt givit uttryck. Ej heller
kan jag finna, att, såsom vissa strandägare velat göra gällande, den nya
lagstiftningen skulle vålla oklarhet i det rättsliga förhållandet mellan jordägare
och arrendefiskare. Såsom i promemorian framhållits, kommer nämligen
genom den avsedda tillämpningen av 1928 års lag även arrendator att
bliva berättigad till ersättning för honom åsamkad skada. På grund av det
anförda har jag funnit mig böra tillstyrka ett godtagande av departementsförslagets
bestämmelser jämväl i nu ifrågavarande del.
De ersättningar, som må tillkomma strandägarna, böra uppenbarligen, såsom
ock iakttagits vid 1928 och 1930 års lagändringar, utgå av statsmedel.
Vad angår storleken av nämnda ersättningar har inom justitiedepartementet av
sakkunnig person verkställts vissa beräkningar. Av dessa synes framgå, att
ifrågavarande ersättningar icke torde uppgå till mera betydande belopp och
icke komma att sammanlagt överskrida utan med all sannolikhet väsentligt understiga
200,000 kronor. Denna kostnadssumma kommer uppenbarligen ej
heller att utgå på en gång utan fördela sig på ett flertal år. Till upplysning
må nämnas, att den ersättning, som på grund av 1928 års ersättningslag hittills
utgått, inskränker sig till ett belopp av omkring 40,000 kronor, avseende
mistad fiskerätt inom Göteborgs och Bohus län. Beloppet har av länsstyrelsen
i nämnda län utanordnats såsom förskottsmedel. Förslag till täckande
av sagda förskott och den ytterligare ersättning, som intill nästa budgetårs
utgång kan ifrågakomma, torde senare underställas Kungl. Majit av chefen
för jordbruksdepartementet.»
Såsom framgår av det föregående, avses med förevarande lagändringsförslag Lagföratt
med en del inskränkningar frigiva strömmingsfisket med viss rörlig slag^r^nne''
redskap, nämligen garn (skötar), inomskärs i Uppsala, Stockholms,
Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och Blekinge ävensom Gotlands
län. I dessa län tillerkänner icke nu gällande lagstiftning -— 1896 års
lag örn rätt till fiske —- sedvanan någon rättslig betydelse med avseende å
saltsjöfisket inomskärs.
16
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.
Utskottet.
Av utredningen i ärendet torde framgå, att betydande svårigheter yppat sig,
då det gällt att för den nu förevarande kuststräckan finna en både för fiskare
och strandägare tillfredsställande lösning av ifrågavarande spörsmål. Utskottet
har icke heller blivit övertygat om, att det förslag, som nu framlagts,
innebär en sådan lösning. Uppenbart är till en början, att synnerligen
tungt vägande skäl måste föreligga för vidtagande av åtgärder, som rubba
strandägarnas nu gällande lagliga rättigheter beträffande fiske. Den omständigheten,
att i viss utsträckning förefunnits och fortfarande förefinnas mot
lagen stridande sedvanemässiga förhållanden beträffande strömmingsfisket,
torde icke i och för sig böra tillmätas avgörande betydelse. Frågans kärnpunkt
måste självfallet ligga däri, huruvida sådan sedvana är av ålder så fast
rotad samt av så stor betydelse i socialt och ekonomiskt avseende, att angelägenheten
av dess skyddande kan anses väga tyngre än de betänkligheter, som
ett dylikt intrång i gällande rätt måste ingiva. Vad beträffar 1928 och 1930
års lagändringar på detta område torde onekligen med visst fog kunna göras
gällande, att behovet av desamma var från berörda synpunkter ganska starkt
motiverat. Utskottet kan däremot ej finna den utredning, som framlagts
till stöd för nu föreliggande förslag, övertygande. Enligt utskottets mening
måste det nämligen framstå såsom synnerligen tvivelaktigt, huruvida de icke
strandägande fiskarna å förevarande kuststräcka med rätta kunna åberopa någon
mera allmänt rådande sedvana att utöva fritt fiske i den omfattning, som
lagändringen skulle berättiga till.
Utskottet anser sig icke heller kunna godtaga den utredning, som föreligger
beträffande de kostnader, som genom förslagets genomförande skulle drabba
statsverket genom skyldighet att till strandägare utgiva ersättning för mistad
fiskerätt; och givetvis måste detta vara ägnat att väcka starka betänkligheter
mot förslaget. Beträffande denna ersättningsskyldighet kan utskottet för
övrigt icke undgå uttala tvekan därutinnan, att densamma gjorts beroende av
huruvida strandägaren på visst sätt tillgodogjort sig fisket såsom ensamrätt.
Då det åberopas, att samma regel 1930 fastställdes ifråga örn Skånes västra
kust, vill utskottet för sin del framhålla, att förutsättningarna å de olika
kuststräckorna i detta avseende icke synas vara fullt jämförliga.
Även beträffande vissa andra förhållanden av vikt saknas enligt utskottets
mening i föreliggande ärende tillräcklig utredning, varutinnan må framhållas,
att det fortfarande synes vara ganska omtvistat och ovisst, i vilket
ungefärligt antal de obesuttna yrkesfiskarna verkligen förekomma; i
varje fall torde böra erinras, att på ifrågavarande kuststräcka förutsättningarna
i större omfattning för en befolkning utan annat näringsfång än fiske
ingalunda äro att finna i samma utsträckning som på västkusten. Närmare utredning
saknas också örn strömmingsfiskets ekonomiska betydelse för strandägarna.
Av det sagda torde framgå, att utskottet — i stort sett anslutande sig till
i motionerna I: 305 och II: 436 framlagd uppfattning — icke funnit sig kunna
godtaga den framlagda motiveringen för ifrågavarande förslag. Med denna
ståndpunkt i huvudsaken har utskottet icke ansett sig böra närmare ingå på
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.
17
förslagets detaljer. Utskottet vill dock därvidlag framhålla, att mot desamma
framställts åtskilliga anmärkningar, vilka icke synas sakna fog. Sålunda
torde i varje fall kunna ifrågasättas, huruvida det skydd, som enligt förslaget
skulle beredas strandägarna, skäligen kan anses tillräckligt.
Av ovan anförda skäl har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka lagändringsförslaget.
Vid sådant förhållande torde något särskilt uttalande från
utskottets sida beträffande de motioner, i vilka yrkats jämkningar i Kungl.
Maj:ts förslag — som innebära längre gående frigivande av ifrågavarande
fiske —- icke vara erforderligt.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen må
1) med bifall till motionerna 1:305 och 11:436 avslå
Kungl. Maj:ts förevarande proposition; samt
2) att motionerna I: 306 och II: 438, II: 433 samt II: 437
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 1 juni 1932.
C. J. JOHANSSON.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sederholm, Carl E. Eriksson, Elof B. Anders
son,
Tjällgren, Granath, Fritiof Gustafson, friherre Lagerfelt och Dalberg, samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Hedlund i Häste, Carlström,
Uddenberg, Bengtsson i Kullen, Månsson i Erlandsro, Lindgren och Andersson
i Löbbo.
Reservation er:
1) av herrar Johansson i Uppmälby, Carl E. Eriksson, Elof B. Andersson,
Granath, Dalberg, Uddenberg och Andersson i Löbbo; som ansett, att utskottets
utlåtande bort hava följande lydelse.
De efter tillkomsten av 1896 års lag snart nog framkommande kraven på
revision av denna grundade sig framför allt därpå, att lagens bestämmelser i
många fall icke stöde i överensstämmelse med de faktiskt rådande förhållandena.
Dessa krav hava ock, såvitt angår rikets västra kust, av statsmakterna
beaktats, i det att genom 1928 och 1930 års lagändringar fisket där med vissa
Biliang till riksdagens protokoll 1982. 10 sami. h2 haft. (Nr 92.) 2
18
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.
undantag helt frigivits, i fråga om Göteborgs och Bohus samt Hallands län med
rörlig redskap och beträffande Skåne med såväl rörlig som fast redskap, allt
i huvudsaklig överensstämmelse med av ålder rådande sedvanor.
Vad angår rikets östra och södra kuster hava svårigheterna att åstadkomma
en för både strandägare och icke strandägande fiskare tillfredsställande lösning
visat sig vara vida större än i fråga om västkusten. Det förslag till ändring
i fiskerättslagen, som år 1924 framlades av kammarkollegiet och som,
bland annat, innefattade ett frigivande i betydande omfattning av allt saltsjöfiske
jämväl inomskärs, befanns icke ägnat att tjäna till utgångspunkt för en
lagstiftning beträffande nu ifrågavarande kuststräckor. Den då verkställda
utredningen syntes nämligen giva vid handen, att de fiskande där icke kunde
åberopa någon mera allmänt gällande sedvana att få utöva en så vidsträckt
fiskerätt, som en lagändring i anslutning till förslaget skulle medföra. Än
grundligare undersökningar på ort och ställe ansågos sålunda ofrånkomliga.
Dylika undersökningar hava numera företagits. Desamma hava emellertid, i
anslutning till den av 1928 års riksdag i skrivelse nr 313 gjorda hemställan,
begränsats till att avse strömmingsfisket. Såsom utskottet då framhöll, torde
det nämligen vid ifrågavarande kuster icke vara fråga örn några väsentliga
intressekonflikter annat än beträffande detta slag av fiske, som i dithörande
skärgårdar idkas av såväl strandägare som icke strandägande fiskare.
Utskottet finnér det vara genom den nu föreliggande utredningen på tillfyllestgörande
sätt adagalagt, att fran lagens bestämmelser avvikande sedvanor
i fråga örn strömmingsfisket med garn allmänt förekomma vid ifrågavarande
kuster. Väl hava, såsom i propositionen anmärkts, dessa sedvanor under
tidernas lopp undergått icke obetydliga växlingar såväl beträffande sin
förekomst som med avseende å omfattning och närmare innehåll. Framför
allt på senare tid har på vissa håll en ganska stark tendens gjort sig gällande,
särskilt från de större strandägarnas sida, i riktning mot att utestänga de icke
strandägande fiskarna från nyttjande av strömmingsfisket. Dessa strävanden
hava ock vunnit ett kraftigt stöd genom tillkomsten av nuvarande lagstiftning.
Enligt vad utredningen givit vid handen, synas nämligen de före 1896
års lag gällande bestämmelserna hava innefattat rätt för varje svensk medborgare
att bedriva strömmingsfiske jämväl inomskärs vid de delar av rikets
östersjökust, där sådant av ålder varit vanligt, men något motsvarande stadgande
kom icke att inflyta i 1896 års lag. Uppenbarligen har sedvanans ställning
härigenom i hög grad försvagats. Då trots dessa ogynnsamma förhållanden
strömmingsfiske med garn alltjämt i mycket stor utsträckning bedrives
oberoende av strandäganderätten, vittnar detta örn att berörda sedvana äger en
fast grund i befolkningens rättsmedvetande. Redan av denna anledning
synes det utskottet angeläget, att en lagändring kommer till stånd, varigenom
sedvanan aterskänkes det rättsskydd, den tidigare ägt, och en bättre överensstämmelse
vinnes mellan lagens bestämmelser och den sedvanemässiga uppfattningen
av fiskerätten. Det bör härjämte framhållas, att den föreliggande
fragan är av icke ringa praktisk betydelse. Därest de nuvarande förhållandena
finge fortfara, skulle detta otvivelaktigt medföra, att de icke strandägande
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.
19
fiskarna i allt större utsträckning förhindrades att bedriva strömmingsfiske
inomskärs och därmed helt eller i väsentlig mån berövades sina utkomstmöjligheter.
Enligt den officiella statistiken funnos år 1929 inom de nu ifrågavarande
länen sammanlagt 3,286 yrkesfiskare och 6,136 binäringsfiskare. Fördelningen
på de olika länen var följande: Uppsala län 281 yrkesfiskare och 34
binäringsfiskare, Stockholms län 528 resp. 1,505, Södermanlands län 54 resp.
252, Östergötlands län 210 resp. 980, Kalmar län 1,056 resp. 1,637, Blekinge
län 980 resp. 641 samt Gotlands län 177 resp. 1,087. Av dessa torde det ojämförligt
största antalet så gott som uteslutande ägna sig åt strömmingsfiske.
En utveckling, varigenom säkerligen en betydande del av den nuvarande yrkesfiskarestammen
vore dömd till undergång, - mäste ur social och nationalekonomisk
synpunkt anses synnerligen betänklig. Under alla omständigheter finner
utskottet det uppenbart, att det genom gällande lagbestämmelser uppkomna
osäkerhetstillståndet icke bör fortfara. Någon annan utväg till avhjälpande
av missförhållandena än den genom propositionen föreslagna eller att, såvitt
möjligt i anslutning till nu rådande sedvanor, frigiva strömmingsfisket med
garn vid ifrågavarande kuststräckor torde icke stå till buds. I detta sammanhang
vill utskottet understryka den av departementschefen berörda synpunkten,
att en dylik lagstiftningsåtgärd tillgodoser även de mindre strandägare,
som idka strömmingsfiske med garn, då de i väsentlig utsträckning äro hänvisade
att fiska i annans fiskevatten. Utskottet anser sig sålunda böra i princip
förorda en lagstiftning enligt i propositionen framlagda grunder.
Vad därefter beträffar den närmare utformningen av förslaget, hava däri
stadgats vissa inskränkningar i den fria fiskerätten åsyftande att till förman
för strandägarna bereda skydd åt den huvudsakligen på grunt vatten i strändernas
närhet bedrivna fångsten av annan fisk än strömming samt åt det sedvanemässigt
endast av strandägare utövade strömmingsfisket med not. I detta
hänseende innehåller förslaget till en början vissa allmänna begränsningar i
fråga örn garnfisket, nämligen att strandägaren skall hava ensamrätt till dylikt
fiske i det vatten, som har mindre djup än 10 meter eller finnes på ett
avstånd ej överstigande 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt
djup av 2 meter vidtager. Inom Uppsala, Stockholms, Blekinge och Gotlands
län har dock genom en kompletterande bestämmelse rättslig betydelse tillerkänts
det av ålder bedrivna fria garnfisket efter strömming, jämväl då sådant
idkas närmare land eller på mindre vattendjup än eljest är föreskrivet.
Vidare stadgas, att utan strandägarens samtycke garn ej må utsättas i en
sammanhängande sträcka till större längd än 450 meter eller med mindre
avstånd mellan skilda garnsträckor än 100 meter, ej heller, så länge strandägaren
nyttjar av honom behörigen utmärkt notvarp, närmare detta än 300 meter.
I fråga om dessa bestämmelsers ändamålsenlighet hava, såsom ock framgar
av i ämnet väckta motioner, olika meningar gjort sig gällande. Utskottet
har emellertid funnit härutinnan anförda erinringar — utom i nedan nämnt anseende
beträffande Blekinge län — icke vara av beskaffenhet att föranleda
avvikelse från Kungl. Maj:ts förslag, vilket utarbetats på grundval av de
upplysningar, som lämnats av den inom justitiedepartementet tillkallade
20
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 9%.
fiskerisakkunnige, och jämväl i stort sett tillstyrkts av chefen för lantbruksstyrelsens
fiskeribyrå. Av i ärendet avgivna yttranden synes framgå,
att de föreslagna inskränkningarna i den fria fiskerätten äro ägnade att bereda
ett effektivt skydd åt strandfisket, däri inbegripet notfisket efter strömming.
Att till förmån för de icke strandägande fiskarna underkasta dessa
föreskrifter en jämkning utan visshet om att syftet med desamma ändock vinnes,
finner utskottet icke tillrådligt. Särskilt gäller detta, då bestämmelserna
nära anknyta sig till rådande sedvana. Men även med tanke på andra fall
har utskottet funnit sig med hänsyn till vad från fiskeritekniskt håll anförts
icke kunna förorda avsteg från Kungl. Maj :ts förslag. Beaktas bör även,
att en utsträckning av den fria fiskerätten till andra områden än dem, där dylikt
fiske sedvanemässigt utövas, eller eljest på sådant sätt, att strandfisket därav
lede intrång, uppenbarligen skulle medföra betydande ekonomiska förpliktelser
för det allmänna. Beträffande ett av de ifrågavarande länen, nämligen
Blekinge, har emellertid utskottet funnit sig icke kunna i allo biträda förslaget i
förevarande del. Enligt vad framgår av utredningen och avgivna yttranden
samt jämväl understrukits i motionen II: 437, synes nämligen inom detta län
garnfisket efter strömming enligt rådande sedvana fortfarande vara fritt så
gott som överallt i skärgården. Såsom nyss framhållits, erbjuder visserligen
Kungl. Maj :ts förslag en möjlighet att åberopa denna sedvana, men med hänsyn
till det fria garnfiskets stora betydelse inom länet bar utskottet funnit
önskvärt, att detsamma erhåller en fastare ställning. Chefen för lantbruksstyrelsen
fiskeribyrå torde i sitt utlåtande hava givit uttryck åt samma synpunkt,
då han förklarat, att enligt hans mening göda grunder förelåge för att
en särskild lagbestämmelse åvägabragtes för Blekinge län av innehåll, att
strömmingsfisket med garn därstädes stöde fritt för varje svensk undersåte,
dock med den inskränkningen, att strandägarna icke lede intrång i sitt notfiske.
Departementschefen synes ock hava ansett denna väg framkomlig,
ehuru han för vinnande av enhetliga regler föredragit den i propositionen följda
linjen. Visserligen vill utskottet icke underkänna värdet av sådan enhetlighet,
men då utskottet håller före, att därest bestämmelserna örn visst vattendjup
och avstånd från stranden överhuvud taget icke göras tillämpliga beträffande
Blekinge län, skulle därigenom i stort sett förhindras uppkomsten av
tvister mellan strandägare och icke strandägande fiskare rörande strömmingsfisket,
vill utskottet förorda en sådan jämkning i Kungl. Maj :ts förslag. Utskottet
anser sig så mycket mera kunna tillstyrka en sådan förändring, som
någon nämnvärd avvikelse i sak icke därigenom sker. Däremot finner sig
utskottet icke kunna tillstyrka, att garnfisket där gives fritt i så stor utsträckning,
som i nyssnämnda motion yrkats, utan föreslår utskottet, att övriga i
Kungl. Maj :ts förslag upptagna bestämmelser till skydd för strandfisket bliva
gällande även för Blekinge län.
Enligt förslaget hava slutligen från den fria fiskerätten helt undantagits
vissa inom Östergötlands och norra delen av Kalmar län belägna större vattenområden,
där fisket idkas uteslutande av strandägare. I motionerna 1: 306
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 98.
21
och II: 438 Ilar hemställts, att vissa ytterligare områden skola undantagas.
Då emellertid förhållandena inom dessa sistnämnda områden icke, såvitt utredningen
giver vid handen, kunna anses motivera en dylik åtgärd, finner sig
utskottet böra på denna punkt följa propositionen.
Ehuru, såsom nämnts, de föreslagna ändringarna i det stora hela endast
åsyfta att anpassa lagens regler på förevarande område efter de faktiskt rådande
förhållandena, har det dock — liksom fallet var vid 1928 och 1930 års
lagändringar — befunnits nödigt att genom särskilda bestämmelser angående
ersättning av statsmedel tillgodose ägare av sådana stränder, där undantagsvis
något sedvanemässigt fritt strömmingsfiske ej funnits. Ersättningsrätten
har därvid gjorts beroende av att vederbörande strandägare, med uteslutande
av andra fiskande, efter den 1 januari 1897 men före den 1 januari 1932 själv
eller genom annan tillgodogjort sig strömmingsfisket med garn. I motionerna
I: 305 och II: 436 hava de grundsatser för ersättningsfrågans lösning, som
sålunda upptagits i propositionen, betecknats såsom alltför snävt begränsade.
I denna del vill utskottet — under hänvisning i övrigt till vad av departementschefen
härutinnan anförts -— endast betona, att förslaget på denna punkt
även formellt till fullo överensstämmer med de bestämmelser, som i samband
med 1930 års lagändring vunno riksdagens godkännande, samt att den olikhet,
som kan synas föreligga mellan förslaget och de år 1928 antagna ersättningsreglerna,
endast är skenbar; båda stadgandena torde sålunda i praktiken leda
till samma resultat. Utskottet kan icke finna bärande skäl föreligga att, med
frångående av tidigare fastställda principer, tillerkänna strandägare ersättning
för mistad fiskerätt, då denne under angivna tid icke utnyttjat ifrågavarande
fiske under anspråk på ensamrätt och detsamma sålunda alltjämt är
fritt enligt sedvana, som i flertalet fall varit lagligen skyddad fram till år
1897. I dylika fall kommer strandägaren tydligen icke att genom den föreslagna
lagstiftningens genomförande lida någon verklig förlust. Skulle ersättning
ändock utgå, skulle detta fastmera framstå såsom en obehörig vinst.
Med förut nämnda undantag i fråga örn Blekinge län har utskottet alltså
funnit sig kunna förorda det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget. Vad i
motionerna anförts har alltså icke rubbat utskottets uppfattning, att förslaget
i övrigt innefattar en tillfredsställande lösning av förevarande spörsmål. Utskottet
anser för sin del den framlagda utredningen giva fullt tillräckligt
stöd för en positiv lösning av frågan. Genom ett uppskov med frågans avgörande
för ytterligare undersökningar lärer föga vara att vinna. Däremot finner
utskottet en betydande risk föreligga för att ett dylikt uppskov skulle medföra
en ytterligare försämring av de icke strandägande fiskarnas ställning.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet, 1
1) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag icke kunnat i oförändrat skick antagas av riksdagen,
måtte för sin del antaga följande:
22
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Förs lag
till
Lag
angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) örn
rätt till fiske.
Härigenom förordnas, dels att i 3 § lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske,
vilken paragraf senast ändrats genom lagen den 6 juni 1930 (nr 197), skall
mellan första och andra styckena införas ett nytt stycke av nedan angivna lydelse,
dels att till 17 § samma lag skall fogas ett nytt stycke av det innehåll,
som nedan angives:
3 §.
I Norrbottens — — — och onsdag.
I Uppsala, Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Kalmar och
Blekinge ävensom Gotlands län må,
med de inskränkningar nedan stadgas,
strömmingsfiske med garn (skötar)
inomskärs idkas av varje svensk undersåte:
strandägaren
äge ensam rätt till sådant
fiske i vatten, som har mindre
djup än tio meter eller finnes på ett
avstånd ej överstigande etthundraåttio
meter från det ställe invid stranden,
där stadigt djup av två meter vidtager,
dock vare, där inom Uppsala, Stockholms,
Blekinge och Gotlands län å
viss ort de fiskande av ålder oklandrat
utövat strömmingsfiske med gam
å mindre vattendjup eller närmare
stranden än nu sagts, de därvid bibehållna
;
utan strandägarens samtycke må
garn ej utsättas i en sammanhängande
sträcka till större längd än fyrahundrafemtio
meter eller med mindre avstånd
mellan skilda gamsträckor än
etthundra meter, ej heller, så länge
3 §.
I Norrbottens — ■— — och onsdag.
I Uppsala, Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Kalmar och
Blekinge ävensom Gotlands län må,
med de inskränkningar nedan stadgas,
strömmingsfiske med garn (skötar)
inomskärs idkas av varje svensk undersåte:
strandägaren
äge i Södermanlands,
Östergötlands och Kalmar län ensam
rätt till sådant fiske i vatten, som har
mindre djup än tio metel- eller finnes
på ett avstånd ej överstigande etthundraåttio
meter från det ställe invid
stranden, där stadigt djup av två meter
vidtager;
i Uppsala, Stockholms och Gotlands
län gähle ock örn strandägarens rätt till
fiske vad nu sagts, dock vare, där d
viss ort de fiskande av ålder oklandrat
utövat strömmingsfiske med garn å
mindre vattendjup eller närmare stranden,
de därvid bibehållna;
utan strandägarens samtycke må
garn ej utsättas i en sammanhängande
sträcka till större längd än fyrahundrafemtio
meter eller med mindre avstånd
mellan skilda garnsträckor än
etthundra meter, ej heller, så länge
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.
23
(Kungl. Maj:ts förslag.)
strandägare!! nyttjar av honom behörigen
utmärkt notvarp, närmare detta
än trehundra meter;
strömmingsfisket vare strandägaren
förbehållet
i Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken
jämte angränsande vatten innanför
linjer, som tänkas dragna dels
från Djursö norra udde rätt till fastlandet
över sydligaste udden av Lilla
Rimmö, dels över smalaste delen av
sundet mellan Djursö och Yxnö, dels
ock där kortaste avståndet är mellan
Norra Finnö och fastlandet,
i Valdemarsviken innanför en linje,
som tänkes dragen där kortaste avståndet
är mellan Stora Ålö och Kvädö,
i Syrsan och Sågviken samt Gudingefjärden
innanför linjer, som tänkas
dragna dels över smalaste delen
av sundet- mellan Björkö och fastlandet,
dels från Björkö södra udde till
sydligaste udden av Lilla Rätö, dels
ock från västligaste udden av sistnämnda
ö till närmaste ställe på fastlandet,
samt
i Gamlebyviken och Lucernafjärden
innanför en linje, som tänkes dragen
rätt åt söder från södra udden av
Gränsölandet.
Vid de---skall dragas.
I Göteborgs — — -—-av Finsbolandet.
Vid Skåne®---strandägaren
förbehållet.
Där vid---rätt bibehållna.
De, som---och intrång.
Har strandägare ---— det under
håller.
(Utskottets förslag.)
strandägaren nyttjar av honom behörigen
utmärkt notvarp, närmare detta
än trehundra meter;
strömmingsfisket vare strandägaren
förbehållet
i Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken
jämte angränsande vatten innanför
linjer, som tänkas dragna dels
från Djursö norra udde rätt till fastlandet
över sydligaste udden av Lilla
Rimmö, dels över smalaste delen av
sundet mellan Djursö och Yxnö, dels
ock där kortaste avståndet är mellan
Norra Finnö och fastlandet,
i Valdemarsviken innanför en linje,
som tänkes dragen där kortaste avståndet
är mellan Stora Ålö och Kvädö,
i Syrsan och Bågviken samt Gudingefjärden
innanför linjer, som tänkas
dragna dels över smalaste delen
av sundet mellan Björkö och fastlandet,
dels från Björkö södra udde till
sydligaste udden av Lilla Rätö, dels
ock från västligaste udden av sistnämnda
ö till närmaste ställe på fastlandet,
samt
i Gamlebyviken och Lucernafjärden
innanför en linje, som tänkes dragen
rätt åt söder från södra udden av
Gränsölandet.
Vid de---skall dragas.
I Göteborgs---av Finsbolan
det.
Vid Skånes1--— strandägaren
förbehållet.
Där vid — — — rätt bibehållna.
De, som---och intrång.
Har strandägare — — — det underhåller.
17 §.
Finnes uppenbart---tredskandes bekostnad.
Samma lag vare, där notvarp uppenbarligen finnes hava blivit oriktigt ut -
24
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 9%.
(Kungl. Majlis förslag.) (Utskottets förslag.)
märkt till läge eller sträckning eller hålles utmärkt å sådan tid av året, då det
ej nyttjas, samt på tillsägelse rättelse ej genast sker.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.
Förslag
till
Lag
angående ytterligare utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928
(nr 184) om ersättning till strandägare för nastad fiskerätt.
Härigenom förordnas som följer:
Vad i lagen den 22 juni 1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt
är stadgat för det fall, att fiske med rörlig redskap vid strand inom Göteborgs
och Bohus eller Hallands län blivit fritt, skall jämväl äga tillämpning,
såvitt den ändring i lagen örn rätt till fiske, som träder i kraft den 1 juli 1932,
medför att varje svensk undersåte erhåller rätt att utöva strömmingsfiske med
garn (skötar) i fiskevatten inom Uppsala, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,
Kalmar och Blekinge ävensom Gotlands län, där sådan rätt enligt
äldre lag var förbehållen strandens ägare. Ersättning skall dock utgå allenast
där strandägaren, med uteslutande av andra fiskande, efter den 1 januari 1897
men före den 1 januari 1932 själv eller genom annan tillgodogjort sig strömmingsfisket
med garn.
Framställning örn ersättning enligt denna lag vare ansedd såsom i rätt tid
gjord, där den skett före den 1 juli 1937.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.
2) att de i ämnet väckta motionerna, i den mån de ej kunna
anses ''besvarade genom vad utskottet här ovan anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
2) av herr Carlström, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande
lydelse:
Av utredningen i ärendet-----betydelse för strandägarna.
Vidare vill utskottet fästa uppmärksamheten därpå, att, då vissa områden
i Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken m. fl. platser i Kungl. Maj:ts förslag
undantag^ från lagens bestämmelser, det synes kunna ifrågasättas, om
ej även andra områden, såsom exempelvis de i motionerna 1:306 och 11:438
omnämnda, med samma rätt kunna påkalla undantag. Då emellertid utskottet
på här ovan förut anförda skäl anser, att frågan i sin helhet bör bil föremål
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 92.
25
för en ny och mera allsidig undersökning, har ej utskottet velat ingå på spörsmålet
örn de ytterligare undantag, som i nämnda motioner omhandlas.
Utskottet får därför hemställa,
att riksdagen må
1) med bifall till motionerna I: 305 och II: 436 avslå Kungl.
Maj:ts förevarande proposition;
2) i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit
täcktes låta verkställa ytterligare utredning av i föreliggande
proposition omhandlade fråga, varvid de här ovan av utskottet
anförda synpunkterna torde närmare beaktas, ävensom för
riksdagen framlägga det förnyade förslag, vartill utredningen
kan föranleda;
3) att motionerna I: 306 och lii 438, lii 433 och lii 437
icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.
Bihang till riksdagens protokoll 19S2. 10 sami■ -i2 käft. (Nr 92.)
3