Jordbruksutskottets utlåtande Nr 84.
11
Sr 84.
Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1932 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående anslag
till lindring av fraktkostnader för kalk samt inrättande av
en kalkbrukslånefond jämte i ämnet väckta motioner.
(lista avd.)
I årets statsverksproposition Ilar Kungl. Majit föreslagit riksdagen att,
i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd,
för budgetåret 1932/1933 beräkna dels under nionde huvudtiteln
(punkten 88) till lindring av fraktkostnader för kalk m. m. ett extra förslagsanslag
av 250,000 kronor, dels ock under utgifter för kapitalökning
(bil. 5, punkten 15) såsom kapital för kalkbrukslånefonden ett reservationsanslag
av 800,000 kronor.
Härefter har Kungl. Majit i en till riksdagen den 11 mars 1932 avlåten,
till jordbruksutskottet hänvisad proposition nr 201, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen
1) att till lindring av fraktkostnaderna för kalk m. m. anvisa för budgetåret
1932/1933 under nionde huvudtiteln ett extra förslagsanslag av 250,000
kronor; ävensom
2) att
dels besluta, att en fond, benämnd statens kalkbrukslånefond, skall inrättas,
från vilken lån må utlämnas till utförande av anläggning för kalkförekomsts
utnyttjande i syfte att tillgodose jordbrukets kalkbehov,
dels medgiva, att lån ur sagda fond må utlämnas i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen i statsrådsprotokollet tillstyrkt
förslag,
dels ock såsom kapital för statens kalkbrukslånefond anvisa för budgetåret
1932/1933 under utgifter för kapitalökning, statens utlåningsfonder,
ett reservationsanslag av 400,000 kronor.
Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till berörda
statsrådsprotokoll.
Med anledning av propositionen hava inom riksdagen väckts två likalydande
till utskottet hänvisade motioner nämligen I: 350 av herr Lundell
m. fl. och II: 510 av herr Svensson i Betingetorp m. fl., vari hemställts,
att riksdagen med ändring av vad Kungl. Majit i propositionen nr 201
Motioner.
12 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 84.
punkt 1 föreslagit måtte för budgetåret 1932/1933 till lindring av fraktkostnaderna
för kalk m. m. utöver av Kungl. Majit föreslaget belopp anvisa
såsom förslagsanslag ytterligare 250,000 kronor;
att fraktlindringen måtte utgå efter nu gällande grunder;
att riksdagen måtte avslå vad Kungl. Majit i punkt 2 av samma proposition
föreslagit; och
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning
angående möjligheterna av banavgifternas borttagande för kalkningsmedel,
som är avsett för jordbruksändamål.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd härför, hänvisas till motionerna.
Till en början må erinras, att riksdagen från och med 1908 årligen anvisat
anslag för lindring av fraktkostnader för kalk, kalkstensmjöl och
märgel för jordbrukets behov. Anslagen, som tidigare till beloppen väsentligt
växlat, hava för ett vart av budgetåren 1926/1932 uppförts med
600,000 kronor såsom förslagsanslag. Gällande bestämmelser för anslagets
användning äro, i huvudsaklig anslutning till beslut av 1930 års riksdag
(prop. nr 270; R. skr. nr 394), intagna i Kungl. Majits brev till järnvägsstyrelsen
den 19 december 1930 (Sv. förf.-saml. nr 436) angående
statsbidrag till fraktavgifter för kalk m. m. för jordbrukets behov.
Vidare må erinras örn vissa av riksdagen begärda utredningar rörande
kalkfrågan.
I skrivelse den 31 maj 1924, nr 228, anhöll riksdagen, i anledning av
motionen Ii 109, att Kungl. Majit ville föranstalta örn utredning på vad
sätt de i landets olika delar befintliga kalktillgångar skulle kunna på
bästa sätt tillgodogöras det svenska jordbruket samt örn framläggande
för riksdagen av det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde giva anledning.
Av nyssnämnda motion framgår, att utredningens syfte borde
vara att skaffa material till belysande av den utav riksdagen ofta behandlade
frågan angående lindring av kalkfrakterna; och borde därför närmare
undersökas, i vad mån befintliga kalkförekomster inom olika delar
av landet kunde utnyttjas för traktens behov av jordbrukskalk för undvikande
av genom fraktlindring framkallad onödigt lång kalktransport.
Den 13 juni 1924 anbefallde Kungl. Majit lantbruksstyrelsen att i samråd
med Sveriges geologiska undersökning verkställa den i förenämnda
riksdagsskrivelse omförmälda utredningen och därmed ävensom med det
förslag i ämnet, vartill utredningen kunde giva anledning, inkomma till
Kungl. Majit. Vidare uppdrog Kungl. Majit den 8 augusti 1930 åt lantbruksstyrelsen
att verkställa, bland annat, en av riksdagen i skrivelse den
5 juni 1930, nr 394, begärd utredning, huruvida och på vad sätt statens
medverkan erfordrades för att kalkfyndigheterna vid Högdal och vid
Masugnsbyn med fördel för såväl jordbruket som det allmänna skulle
kunna tillgodoföras lantbruket. Slutligen anbefallde Kungl. Majit den
5 juni 1931 lantbruksstyrelsen att, under beaktande av vad därom anförts
i riksdagens skrivelse den 30 maj 1931, nr 317, avgiva yttrande med för
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 84.
13
slag rörande frågan, huruvida statsbidrag för kalkfrakter i fortsättningen
borde beräknas jämväl å banavgifter.
Efter verkställande av de jämlikt Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut anbefallda
utredningarna, hava lantbruksstyrelsen och Sveriges geologiska
undersökning i ett den 9 november 1931 dagtecknat, till jordbruksdepartementet
den 13 januari 1932 ingivet utlåtande framlagt resultatet av utredningsarbetet
samt tillika framställt förslag dels rörande ändrade grunder
i avseende å statsbidrag till lindring av fraktkostnader för kalkningsmedel
samt anvisande av anslag för ändamålet för budgetåret
1932/1933, dels örn inrättandet av en fond, benämnd statens kalkbrukslånefond,
för utlämnande av lån till utförande av anläggningar för kalkförekomsters
utnyttjande för tillgodoseende av jordbrukets kalkbehov, dels
ock örn utförande av vissa fortsatta utredningar i kalkfrågan. Vid utlåtandet
är fogad en av kartor och diagram åtföljd omfattande redogörelse
för en inom Sveriges geologiska undersökning verkställd utredning
rörande det svenska jordbrukets kalkförsörjning.
Ämbetsverkens utlåtande den 9 november 1932 är såsom bilaga fogat vid
propositionen.
Över ifrågavarande utlåtande hava infordrade yttranden avgivits av
statskontoret, järnvägsstyrelsen och kommerskollegium, som överlämnat av
kollegium inhämtade yttranden från Sveriges industriförbund och Sveriges
kemiska industrikontor. Vidare har Svenska järnvägsföreningen i skrivelse
den 23 februari 1932 yttrat sig i anledning av lantbruksstyrelsens
och geologiska undersökningens förslag.
l:o.
Statsbidrag till lindring av kalkfrakter.
Under punkt l:o har Kungl. Majit såsom ovan nämnts föreslagit riksdagen
att till lindring av fraktkostnaderna för kalk m. m. anvisa för budgetåret
1932/1933 under nionde huvudtiteln ett extra förslagsanslag av
250,000 kronor.
Rörande innebörden av nu gällande, i Kungl. Maj:ts förenämnda brev
den 19 december 1930 (nr 436) intagna bestämmelser för beräkning av
statsbidrag till fraktkostnader för kalk, kalkstensmjöl och märgel för
jordbrukets behov må framhållas följande.
Statsbidrag kan utgå vid transporter å statens eller enskilda järnvägar
samt å statens automobillinje Övertorneå—Pajala, vilken därvid betraktas
såsom en del av statens järnvägars linjer. Statsbidraget beräknas alltid
på en fraktsats, som gäller för vagnslast örn minst 10 ton. Detta beräkningssätt
tillämpas även vid en mindre viktmängd kalk än 10 ton,
dock måste sändningens vikt uppgå till minst 5 ton. Understiger sänd
-
Gällande
bestämmelser.
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 84.
ningens vikt 5 ton, utgår alltså intet statsbidrag. Vidare utgår statsbidrag
endast beträffande fraktbelopp, som överstiger 50 öre för 100 kilogram.
Då tariff 13 i statens järnvägars taxa (den tariff enligt vilken kalk
i 10-tonslaster fraktbelägges) är 50 öre vid en väglängd av 120 kilometer,
utgår således statsbidrag vid transport å statens järnvägar endast i
det fall, att transportvägen överstiger 120 kilometer. Statsbidraget, som
vid 125 kilometer utgör 1 öre för 100 kilogram, utgår sedan efter en med
avståndet stigande skala, så att bidraget vid exempelvis 200 kilometer
uppgår till 13 öre och vid 300 kilometer till 26 öre. Bruttofrakt, statsbidrag
och nettofrakt (d. v. s. frakten enligt tariff 13 minus statsbidraget)
för några fritt valda avstånd i statens järnvägars egen trafik framgå av
följande uppgifter.
Väglängd |
Bruttofrakt |
Statsbidrag |
Nettofr |
(kilometer) |
(öre |
för 100 kilogram) |
|
120 ..................... |
...................... 50 |
— |
50 |
125 ...................... |
...................... 51 |
i |
50 |
140 ...................... |
..................... 55 |
3 |
52 |
160 ...................... |
...................... 60 |
7 |
53 |
200 ...................... |
...................... 69 |
13 |
56 |
250 ...................... |
...................... 80 |
20 |
60 |
300 ...................... |
...................... 90 |
26 |
64 |
400 ...................... |
...................... 108 |
37 |
71 |
600 ...................... |
...................... 144 |
58 |
86 |
800 ...................... |
...................... 180 |
79 |
101 |
1,000 ...................... |
...................... 216 |
100 |
116 |
1,500 ...................... |
...................... 306 |
152 |
154 |
2,000 ...................... |
...................... 396 |
205 |
191 |
Då transporten framgår över mer än en järnväg, ökas frakten med en
övergångsavgift av 8 öre för varje övergång mellan två järnvägar, men
samtidigt ökas också statsbidraget med samma belopp, varför nettofrakten
blir densamma, som örn transporten berört blott en järnväg. För ett
avstånd av exempelvis 200 kilometer i samtrafik mellan två banor är frakten
69 + 8 = 77 öre och statsbidraget (jämför föregående tablå) 13 + 8
= 21 öre, varför nettofrakten i detta fall blir 56 öre eller densamma som
vid transport 200 kilometer å statens järnvägar. Vissa enskilda järnvägar
få emellertid i samtrafik, utöver samtrafiksfrakten, uttaga en extra
avgift, benämnd banavgift, vilken utgår med olika belopp för skilda järnvägar.
Tidigare fick statsbidraget inbegripa även dessa banavgifter, men
enligt nu gällande bestämmelser får blott halva banavgiftsbeloppet ingå
i statsbidraget. Örn således i det nyss anförda exemplet den ena järnvägen
har en banavgift av t. ex. 10 öre, blir bruttofrakten 69 + 8 + 10 =
87 öre och statsbidraget 13 + 8 + 5 = 26 öre, varför nettofrakten i detta
fall blir 63 öre eller 5 öre högre än örn transporten uteslutande berört
15
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 84.
statens järnvägar. I nu ifrågavarande fall blir emellertid statsbidraget
vid samtrafik 26 öre mot allenast 13 öre, örn transporten uteslutande berört
statens järnvägar. Vid sidan av tariffen liggande särskilda avgifter
för omlastning, vagnars införande å damn- eller sidospår o. d. få icke
tagas i beräkning vid statsbidragets bestämmande.
För kalktransporter inom de fyra nordligaste länen gäller viss bestämmelse
örn maximering av nettofrakten. Sålunda skall i fråga örn transport
från station belägen inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands
och. Jämtlands län till station inom något av nämnda län statsbidraget,
beräknat på förut angivet sätt, utgå med så stort belopp, att den fraktkostnad,
som trafikanten skulle få betala vid fraktens debitering enligt
tariff 13, efter avdrag av statsbidraget, icke understiger 50 öre för 100
kilogram och ej heller överstiger 65 öre för 100 kilogram.
I avseende å ordningen för statsbidrags erhållande gäller i huvudsak
följande. Önskar mottagare av en sändning av ifrågavarande slag komma
i åtnjutande av fraktlindring på grund av statsbidrag, skall han å
formulär, som tillhandahållas å mottagningsstationen, uppgiva socknens
och gårdens namn, egendomens åkerareal och transporterad myckenhet
kalk samt på heder och samvete intyga, att varan är avsedd att användas
till kalkning av hans jord, varvid ändamålet, vartill varan skall användas
(till kalkning av träda, till nyodling å fastmarks- eller mossjord,
till hagmarksförbättring eller dylikt), skall närmare angivas. Denna
handling skall uppvisas för hushållningssällskapets ombud i vederbörande
socken eller för kommunalnämndens ordförande för att av nämnda ombud,
respektive ordförande, förses med intyg, att jordbrukaren enligt intygsgivarens
åsikt är berättigad att erhålla fraktlindring för varumängden
i fråga samt att de lämnade uppgifterna, såvitt känt, äro riktiga. Den
sålunda påtecknade handlingen skall därefter avlämnas till mottagningsstationen
för utbekommande av statsbidraget. Är mottagaren en förening
eller hava förutom mottagaren jämväl andra jordbrukare del i sändningen,
skola nyss angivna uppgifter avgivas för varje konsument, varjämte
skall intygas, att varan är avsedd att användas till kalkning av jord,
brukad av de namngivna personerna. Avdrag för statsbidragets belopp
skall, därest järnvägsstyrelsen icke för visst fall annorlunda föreskriver,
göras vid fraktens betalande å vederbörande järnvägsstation.
Såsom närmare framgår av lantbruks styrelsens och Sveriges geologiska
undersöknings utlåtande i ämnet hava ämbetsverken, efter att hava
redogjort för jordbrukets kalkbehov och nuvarande kalkförbrukning samt
för kalkproduktionen och avsättningsförhållandena för kalk, undersökt
verkningarna av de hittills av statsmedel utgående kalkfraktlindringarna.
Ämbetsverken hava därvid gjort gällande, att genom ifrågavarande
bidragsverksamliet åstadkommits en avsevärd förskjutning av gränserna
för olika kalkproducenters naturliga avsättningsområden samt skapats
Lantbruksstyrelsen
och
Sveriges geologiska
undersökning.
16 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 84.
möjligheter till ökad produktion för vissa kalkproducenter på andra producenters
bekostnad. Vidare finna ämbetsverken det genom utredningen
vara påvisat, att mer än hälften av de under de senare åren till fraktlindring
utanordnade statsbidragen tagits i anspråk för andra syften än
dem, som föranlett statsmakternas beslut, samt att jordbrukets kalkbehov
borde vid ett rationellt utnyttjande av landets kalkförekomster kunna
tillgodoses utan anlitande av järnvägstransporter i den omfattning, som
skett. Sammanfattningsvis hava ämbetsverken härutinnan anfört, att
det genom utredningen torde få anses klart ådagalagt, att nuvarande bestämmelser
örn kalkfraktlindring varken ur statsfinansiell eller jordbrukets
synpunkt verka på ett tillfredsställande sätt, att, då produktionskostnaderna
för jordbrukskalk under olika förhållanden ej vore avsevärt olika,
jordbrukets behov av kalk, under förutsättning att kalkproducenterna tilllämpade
en lojal prissättning, borde kunna tillgodoses genom ett avsevärt
mindre statsbidrag, att inom landets olika delar förefunnes betydande, ur
jordbrukets synpunkt fullt användbara, outnyttjade kalkförekomster,
samt att, därest dessa förekomster i tillräcklig omfattning utnyttjades,
behovet av anslag till kalkfraktlindring skulle kunna inskränkas till ett
avsevärt mindre belopp.
Ämbetsverken hava härefter övervägt de åtgärder, som från det allmännas
sida borde vidtagas för att underlätta jordbrukets kalkförsörjning.
Dylika åtgärder kunde inriktas antingen på att fortfarande genom
fraktlindring bidraga till förbilligande av jordbrukskalken, i den mån
sådant kunde anses erforderligt, eller på att underlätta tillgodogörandet
av kalkförekomsterna i landets olika delar i syfte att såmedelst utan
alltför betungande frakter säkerställa tillgång på i prisavseende konkurrenskraftig
jordbrukskalk eller ock på dessa båda vägar samtidigt.
Vad angår frågan örn fraktlindringen hava ämbetsverken — med hänsyn
till att den nuvarande ordningen föranlett utnyttjande av statsmedel
för belt andra syften, än som därmed avsetts, och medfört en till synes
fullkomligt onödig transport av kalk långa sträckor samt synts hava
motverkat kalkproduktionens rationella utveckling — övervägt frågan,
huruvida icke kalkfraktlindringsbidrag för framtiden borde alldeles indragas.
De olägenheter, som en sådan åtgärd skulle vålla vissa, örn också
jämförelsevis få jordbrukare, hava emellertid synts ämbetsverken vara
av den betydelse, att de icke för närvarande velat förorda sådan åtgärd.
Emellertid hade det synts ämbetsverken vara klart, att bidragen borde
kunna ställas på avskrivning för att, när produktionen av jordbrukskalk
nått önskad allsidig utveckling, begränsas till ett minimum. Nödvändigt
syntes dock vara, att bidragen för framtiden utginge efter sådana grunder,
att statsmedel icke anlitades i större utsträckning, än som oundgängligen
vore med hänsyn till jordbrukets intressen nödvändig, och att detta
skedde på sådant sätt, att intresset för ett rationellt utnyttjande av kalkförekomsterna
i landets olika delar icke motverkades.
17
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 84.
Därefter liava ämbetsverken framlagt förslag till vissa ändringar i gällande
grunder för statsbidrags utgående till lindring av fraktkostnaderna
vid transport av kalk m. m. för jordbrukets behov. Sålunda föreslås att
fraktlindringsbidrag bör utgå allenast för 90 procent av i sändningen ingående
ren kalk. Vidare innefattar förslaget, att landet skulle i förevarande
avseende uppdelas i följande fyra naturliga produktions- och avsättningsområden
nämligen 1) Skåne, 2) Götaland i övrigt jämte \ ärmland.
3) Svealand med undantag av Värmland ävensom Gävleborgs län
samt 4) de fyra nordligaste länen. Något behov av fraktlindring för
transporter från det ena till det andra av dessa områden syntes i regel icke
föreligga. I ändamål att få till stånd viss distriktsindelning i avseende å
kalktransporter hava ämbetsverken förordat en bestämmelse av innebörd,
att kalkfraktlindring icke må utgå beträffande transport av kalk från
Götaland till konsumtionsort inom Svealand, med undantag dock för
Värmland, samt dels Gävleborgs län.
Beträffande de fyra nordligaste länen hava ämbetsverken framhållit,
att därstädes för närvarande funnes allenast ett fatal kalkproducenter,
vilkas produktionskapacitet dock syntes kunna tillfredsställa kalkbehovet
inom orten. Enligt ämbetsverkens mening gällde det att få till stånd en
sådan överenskommelse med dessa kalkbruk angående priset å jordbrukskalk
i Norrland, att konkurrensen från sydligare kalkproduktionscentra
förhindrades.
I fråga örn förekommande banavgifter hava ämbetsverken såsom allmän
regel föreslagit, att — utöver gällande samtrafikstaxa — inga extra avgifter,
som belöpa sig på de närmast produktionsorten liggande 120 kilometer
fraktväg, må medräknas vid utmätande av statlig fraktlindring.
Alla fraktavgifter, utom överförings- och omlastningsavgifter, men med
inberäknande av sådana banavgifter, vilka belöpa sig på fraktväg, liggande
utom nyss angiven gräns, skulle inräknas bland de kostnader, för vilka
fraktlindring må utgå.
Slutligen hava ämbetsverken föreslagit, att frakten liksom hittills beräknades
efter tariff 13, men att fraktgränsen för statsbidrags utgående,
nu 50 öre per 100 kilogram, av statsfinansiella skäl sattes till 60 öre per
100 kilogram, ett belopp som närmast motsvarade en lägsta fraktgräns av
50 öre vid befraktning enligt tariff 14.
Det erforderliga anslagsbeloppet har beräknats till 250,000 kronor.
Mot ämbetsverkens utredning och förslag hava i flera av de däröver avgivna
yttrandena rests allvarliga invändningar. I sådant avseende tillåter
sig utskottet hänvisa till den redogörelse för de avgivna yttrandena,
som återfinnes i statsrådsprotokollet.
De förändringar i förhållande till nu gällande grunder för statsbidrags
utgående till lindring av fraktavgifterna för kalk m. lii., som innebäras i
Kungl. Maj:ts förslag, kunna sammanfattas sålunda.
Bihang lill riksdagens protokoll 19.1''j. II) sami. 117 höft. (Nr 811—SÖ.1
Innebörden
av Kungl.
Majda
förslag.
o
18
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 84.
Utskottet.
Fraktbidrag å banavgifter, som för närvarande utgår å hälften av dessa
avgifter, är avsett att helt borttagas, Fraktgränsen för statsbidrags utgående,
nu 50 öre för 100 kilogram, skulle höjas till 60 öre för 100 kilogram.
Vidare skulle fraktbidragets storlek sättas i viss relation till den mängd
ren kalk som innehölles i den befraktade mängden kalkningsmedel. Departementschefen
har härutinnan av utredningen i ärendet funnit framgå,
att man i avseende å kalkningsmedlens halt av ren kalk torde kulina
särskilja huvudsakligen två olika kvaliteter, nämligen — i stort sett —
dels västgöta- och närkekalken samt i regel annan fältugnbränd kalk, dels
oek schaktugnbränd kalk. I anslutning till de sålunda förekommande huvudtyperna
och de uppgifter rörande halten av ren kalk i de båda slagen
av kalk skulle enligt förslaget en tudelning ske på så sätt, att kalkningsmedel
med förslagsvis mindre än 80 procent ren kalk, magnesia inräknat,
hänfördes till en grupp (lågprocentiga kalkningsmedel) samt kalkningsmedel
med förslagsvis 80 procent ren kalk eller däröver hänfördes till den
andra gruppen (högprocentiga kalkningsmedel).
Fraktlindringsbidraget skulle, då fråga vore örn lågprocentiga kalkningsmedel,
beräknas efter 70 procent samt, då fråga vore örn högprocentiga
kalkningsmedel, efter 85 procent av den fraktkostnad, som enligt i
övrigt gällande grunder finge tagas i betraktande vid fraktlindringens bestämmande.
Med hänsyn till de sålunda ifrågasatta skärpningarna i villkoren för
fraktbidrags utgående har i propositionen det för budgetåret 1932/1933 erforderliga
anslaget upptagits till ett till 250,000 kronor nedsatt belopp.
Utskottet vill ingalunda förneka, att anledning kan finnas för en revision
i vissa avseenden av de nuvarande grunderna för statsbidrags utgående
till lindring av fraktavgifterna för kalk m. m. för jordbrukets
behov särskilt i betraktande av vad utskottet tidigare anfört beträffande
frågan huruvida fraktbidrag bör utgå på förekommande banavgifter, och
utskottet förstår därför till fullo den strävan i sådant avseende, som kommit
till uttryck i den föreliggande propositionen. Utskottet finner förslaget
så mycket mer förklarligt som därigenom skulle möjliggöras en med
hänsyn till det statsfinansiella läget beaktan svärd sänkning av det erforderliga
anslagsbeloppet eller från 600,000 kronor till 250,000 kronor. Det
torde emellertid å andra sidan vara otvivelaktigt, att genomförande av i
propositionen innefattade skärpningarna i gällande grunder måste medföra
en icke oväsentlig begränsning i de nuvarande möjligheterna för jordbrukarna
att erhålla fraktbidrag till det i många fall oumbärliga jordförbättringsmedel,
som kalken utgör. Oavsett vilken mening man i övrigt
må hysa beträffande det nuvarande fraktlindringssystemet synes i betraktande
av jordbrukets alltmer skärpta svårigheter varje åtgärd, som kan
komma att verka i antydd riktning, vara ägnad att väcka de allvarligaste
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 84.
19
betänkligheter. Utskottet kan i detta sammanhang icke heller helt bortse
från att de föreslagna skärpta grunderna knappast torde kunna undgå att
beröra de delar av näringslivet, vilka äro mer eller mindre avhängiga av
att jordbruket kan tillgodose sitt normala behov av jordbrukskalk. Varje
mera betydande rubbning inom produktion och transportväsen under rådande
krisläge torde sålunda, såsom kommerskollegium i ärendet anfört,
lätt kunna medföra ekonomiska och sociala verkningar, som i väsentlig
grad skulle motverka den fördel för det allmänna, som en anslagsbesparing
i och för sig medförde.
Utan att för närvarande närmare ingå på de föreslagna förändrade bidragsgrunderna
anser sig utskottet av ovan angivna skäl, i likhet med
motionärerna, icke kunna tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet håller
sålunda före, att statsbidrag till fraktlindring vid transport av jordbrukskalk
må tillsvidare utgå efter nu gällande grunder. Mot det i motionerna
beräknade anslagsbeloppet har utskottet intet att erinra.
Vad härefter beträffar motionärernas förslag örn skrivelse till Kungl.
Majit med anhållan örn utredning angående möjligheterna av banavgifternas
borttagande i fråga örn jordbrukskalk har i motionerna erinrats örn
hurusom det vissa enskilda järnvägar lämnade medgivandet att uttaga
banavgifter jämväl vid transport av jordbrukskalk närmast tillkommit
för att vid en tidpunkt, då järnvägarnas driftkostnader vore oerhört
stegrade, utgöra en viss kompensation härför. De förhållanden, som sålunda
skulle hava föranlett banavgifternas tillkomst, vore emellertid enligt
motionärernas mening icke längre för handen. Utskottet anser,
att ur de synpunkter, som närmast böra anläggas med avseende å
anslaget till fraktlindring av jordbrukskalk, vissa fördelar skulle vara att
vinna genom banavgifternas avskaffande. Örn så skedde skulle ifrågavarande
anslag •— utan att någon inskränkning behövde ske i den enskilde
jordbrukarens möjlighet att erhålla fraktbidrag — icke längre belastas med
kostnader, vilka det sedan länge rått starkt delade meningar om huruvida
de böra täckas från ett anslag under nionde huvudtiteln. I betraktande
härav och med hänsyn till vad motionärerna i övrigt anfört synes utskottet
en undersökning av möjligheterna i förevarande avseende därför
vara väl befogad. Utskottet anser sålunda, att en hänvändelse i saken
bör göras till Kungl. Majit.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
1) att riksdagen må med bifall till motionerna 1:330
och 11:510 i vad avser anslag till lindring av fraktkostnaderna
för kalk m. m. anvisa för budgetåret
1932/1933 under nionde huvudtiteln ett extra förslagsanslag
av 500,000 kronor att utgå enligt nu gällande
grunder för bidrag till sådan fraktlindring;
20
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 84.
2) att Kungl. Majits förevarande proposition, i den
man förslaget ej sammanfaller med vad utskottet
hemställt under punkt 1) icke må vinna riksdagens
bifall;
3) att riksdagen, med anledning av berörda motioner,
må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Majit måtte föranstalta örn utredning rörande
möjligheterna att icke längre låta den vissa
enskilda järnvägar medgivna rätten att utöver de
ordinarie fraktsatserna uttaga vissa banavgifter äga
tillämpning vid transport av kalk m. m. för jordbrukets
behov. •
2:o.
Kalkbrukslånefonden.
Under punkt 2 har Kungl. Majit såsom ovan nämnts föreslagit riksdagen
dels besluta, att en fond, benämnd statens kalkbrukslånefond, skall
inrättas, från vilken lån må utlämnas till utförande av anläggning för
kalkförekomsts utnyttjande i syfte att tillgodose jordbrukets kalkbehov,
dels medgiva, att lån ur sagda fond må utlämnas i huvudsaklig överensstämmelse
niet! av departementschefen i statsrådsprotokollet tillstyrkt
förslag, dels oek såsom kapital för statens kalkbrukslånefond anvisa för
budgetåret 1932/1933 under utgifter för kapitalökning, statens utlåningsfonder,
ett reservationsanslag av 400,000 kronor.
I de väckta motionerna hava såsom ovan nämnts hemställts örn avslag
å Kungl. Majits förslag i nu ifrågavarande del.
Lantbruksstyrelsen och Sveriges geologiska undersökning hava i sitt
förberörda utlåtande den 9 november 1931 föreslagit inrättande av en
kalkbrukslånefond.
Därvid hava ämbetsverken anfört följande.
Därest, såsom ämbetsverken förutsatt, statens omkostnader för fraktlindring
för jordbrukskarl: efterhand skulle kunna minskas för att eventuellt
slutligen alldeles upphöra, vore det emellertid oundgängligt, att befintliga,
utnyttjningsbara kalkförekomster i landets olika delar komme till användning.
Det torde vara både ett jordbruks- och statsintresse, att åtgärder i
syfte att utnyttja sådana fyndigheter underlättades. Då anläggningar för
tillgodogörande av sådana fyndigheter krävde avsevärda kapital, syntes
det ligga närmast till hands, att statsverket genom tillhandahållande av
lånemedel till skälig ränta underlättade den erforderliga kapitalanskaffningen.
Som skälig ränta ville ämbetsverken i detta fall föreslå den ränta,
som tillämpades vid lån från statens mejerilånefond eller 4V2 procent.
Lån från en sådan fond borde enligt ämbetsverkens förmenande kunna
utgå för alla slag av anläggningar i syfte att tillgodogöra för lantbrukets
behov förefintliga kalkförekomster, således jämväl mesaförekomster, ävensom
till utbyggande av förefintlig, i förhållande till producents försäljningsområde
otillräcklig anläggning.
21
J ordbruksutskottets utlåtande Nr 84.
Bestämmelserna angående lån från fonden syntes med hänsyn till lånens
allmänna betydelse i huvudsak böra överensstämma med föreskrifterna
angående lån från mejerilånefonden. Dylika lån, som syntes böra beviljas
av Kungl. Maj:t, borde emellertid kunna utgå såväl till kooperativ sammanslutning
bland lantmännen som till bolag eller enskild företagare,
som vore villig att underkasta sig av Kungl. Majit utfärdade bestämmelser.
Sistnämnda villkor syntes böra föreskrivas med hänsyn till önskvärdheten
av att statsmedel endast utnyttjades för anläggningar, vilkas ägare
vore villiga att medarbeta vid fullföljandet av det allmännas planer för
en rationell kalkförsörjning av jordbruket.
Någon verklig beräkning av den omfattning, vari en sådan fond skulle
komma att tagas i anspråk, vore givetvis omöjlig att verkställa. Enligt
ämbetsverkens bedömande borde emellertid för budgetåret 1932/1933 för
ändamålet avsättas högst 1,000,000 kronor.
Av de yttranden, som avgivits i ärendet, inhämtas bland annat följande.
Statskontoret har ifrågasatt, huruvida icke den föreslagna räntesatsen
4.5 procent under förhanden varande förhållanden vore väl låg, men örn
en så låg räntesats ansåges nödvändig för vinnandet av det med fonden avsedda
ändamålet, ville statskontoret dock icke motsätta sig förslaget i denna
del. Det syntes vidare lämpligt, att föreskrifterna rörande lån ur mejerilånefonden
i tillämpliga delar toges till förebild vid utarbetandet av
bestämmelserna för den nya fonden. Statskontoret ansåge sig emellertid
beträffande säkerheten för ur fonden beviljade lån böra framhålla
angelägenheten av att, därest inteckning i vederbörande anläggning vore
avsedd att kunna godkännas såsom säkerhet för lånesumman, bestämmelse
härom meddelades, då det syntes sannolikt, att statskontoret eljest svårligen
skulle kunna godtaga en dylik säkerhet.
Beträffande avsättningen till fonden för budgetåret 1932,1933 finge statskontoret
framhålla, att någon reducering av det föreslagna beloppet,
1.000.000 kronor, syntes påkallad särskilt med hänsyn till att under nu rådande
tryckta ekonomiska förhållanden igångsättandet av nya och utvidgandet
av gamla industriella företag torde kunna förväntas äga rum i
mindre utsträckning än under mera normala förhållanden. I varje fall
torde avsättningen ifråga ej böra överstiga det i statsverkspropositionen
för innevarande år för ändamålet beräknade beloppet. 800.000 kronor.
Därest det skulle befinnas önskligt, att fondens förvaltning uppdroges
åt statskontoret, vore ämbetsverket berett emottaga uppdraget i fråga. _
Sveriges kemiska industrikontor har avstyrkt åtgärder från statens sida
för uppmuntrande av nya produktionsföretag på området. Kalkbränning
vore för närvarande icke någon nämnvärt lönande produktion. Någon ny
kalkproduktion kunde för närvarande icke byggas på mesans utnyttjande.
Inrättandet av en kalkbrukslånefond avstyrktes.
Sveriges industriförbund har bestämt avrått från upprättandet av en
kalkbrukslånefond. Emot en dylik åtgärd talade bland annat de stora ekonomiska
riskerna i att för närvarande investera kapital i en rad nya kalkbruk.
Ämbetsverken förutsatte visserligen, att användningen av kalk skulle
kunna väsentligt utökas, men icke heller på denna punkt förefunnes några
säkra utgångspunkter. Ämbetsverkens förslag att stimulera till ny kalkproduktion
har förbundet alltså ansett ej böra genomföras.
Kommerskollegium hav ansett, att vid den långsammare avveckling av
statens understöd för fraktlindring av kalkfrakter, som kollegium för
-
Utskottet.
22
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 84.
?rdlt’ mrattf?de* av en kalkbrukslånefond kunde tillsvidare anstå.
^deu iluen1UP?-Sitnende aktuellt behov av statsmedel för befrämjande av
nya kalkbruks tillkomst syntes kollegium kunna tillgodoses medelst användande
av industrilanefonden.
För egen del kai- departementschefen även beträffande frågan örn inrättandet
av en kalkbrukslånefond kunnat i stort sett ansluta sig till
vad lantbruksstyrelsen och geologiska undersökningen med instämmande
i huvudsak av statskontoret föreslagit.
I avseende å villkoren för lån från den föreslagna kalkbrukslånefonden
har departementschefen icke funnit anledning till annan erinran mot
ämbetsverkens förslag, än att räntan å lån från fonden borde bestämmas
till 5 procent. Såsom säkerhet för lånen borde kunna få godtagas inteckning
med bästa förmånsrätt i vederbörande fastighet. Fonden borde förvaltas
av statskontoret.
Det kapitalbelopp, som torde böra anvisas för fondens bildande, har
ansetts kunna begränsas till 400,000 kronor.
Inom utskottet har gjorts gällande, att en kalkbrukslånefond skulle
föi Norrlands vidkommande hava en icke oväsentlig uppgift att fylla,
men att beträffande övriga delar av landet behovet av en sådan fond
kunde starkt ifrågasättas. Den föreliggande utredningen synes utskottet
icke giva tillräcklig ledning för ett mera bestämt omdöme härutinnan.
Det vill och förefalla utskottet, som örn frågan örn inrättande av en fond
av häi ifiågavarande slag överhuvudtaget skulle tarva en något mera
ingående utredning.
Utskottet, som sålunda för närvarande icke anser sig kunna biträda
Kungl. Majlis förslag örn inrättande av en kalkbrukslånefond, får därför
hemställa,
att riksdagen må med bifall i nu förevarande del
till motionerna 1:350 och 11:510 avslå Kungl. Maj:ts
under ifrågavarande punkt gjorda framställning.
Stockholm den 20 maj 1932.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 84.
23
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
tran törsta kammaren: herrar Sederholm, Carl E. Eriksson, Elof B. Andersson, Fritiof
Gustafson, friherre Lagerfelt, Dalberg och Karl A. Johanson; samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Pettersson i Bjälbo, Hedlund
i Häste, Carlström, Andersson i Grimbo, Bengtsson i Kullen, Vahlstedt och Olsson i Rödningsberg.
Reservationer:
Under punkt l:o (statsbidrag till lindring av kalkfrakter)
a) av herrar Johansson i Uppmälby, Carl E. Eriksson, Elof B. Andersson,
Dalberg och Olsson i Rödingsberg, som ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag;
b) av herr Sederholm.
Under punkt 2:o) (kalkbrukslånefonden) av herrar Johansson i Uppmälby,
Carl E. Eriksson, Dalberg, Karl A. Johanson och Olsson i Rödningsberg,
som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.