Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
1
Nr 83.
Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1932 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner örn anslag för ensilerings -
ändamål.
(lia avd.)
I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner 1:122 av herr Möller m. fl. och II: 208 av herr Hansson
i Stockholm m. fl. har hemställts, att riksdagen ville för utlämnande i huvudsaklig
överensstämmelse med i motionerna 1:109 och II: 195 angivna
grunder till anläggningar för ensileringsändamål för budgetåret 1932/1933
anvisa ett extra reservationsanslag av 100,000 kronor.
över motionerna har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat yttranden
av lantbruksstyrelsen och styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet, vilka yttranden finnas såsom bilaga
fogade vid detta utlåtande.
Motionärerna framhålla först, hurusom vid konservering av grönfoder
genom ensilering — varvid grönfodermassan på ett eller annat sätt avstänges
från lufttillförsel — enligt hittills använda metoder de i fodret
befintliga mjölksyrebakterierna fått obehindrat fortsätta sin verksamhet
till skada för de för fodrets näringsvärde så betydelsefulla äggviteämnena.
I Finland hade man numera lyckats utfinna en metod för ensilering
(A. I. Y.-metoden), vilken ginge ut på att omedelbart vid ensilagets
nedläggande tillsätta ett preparat, varigenom den sura reaktion, som erfordrades
för att bringa mjölksyrebakterierna att upphöra med sin verksamhet,
redan från början ernåddes.
Härefter anföra motionärerna följande.
»För att kunna genomföra ensileringen erfordras vissa fasta anläggningar.
På grund av syretillsatsen bör silot vara av tra. Enligt gjorda
försök synes den lämpligaste och på samma gång enklaste anordningen
bestå av en i jorden grävd cirkelformig grop, som invändigt försetts med
brädbeklädnad. Till denna grop måste komma en överbyggnad av samma
höjd som gropens djup. En dylik överbyggnad göres av trä och har
närmast formen av ett bottenlöst laggkärl. Överbyggnaden kan användas
till fem å sex gropar och bör därför göras i flera, hopsättbara delar.
Vid ensileringen nedlägges det färska gräset, grönfodret, fodermärgkålen
eller vad material, som användes för ensileringen, varvtals i gropen och
tilltrampas, över det nedlagda fodret strilas efterhand ensileringsvätskan,
vilken måste hava något olika sammansättning efter det använda
materialets art. Sedan gropen ifyllts till markytan, påsättes överbygg
Bihang
lill riksdagens protokoll 1932. 10 sami. 37 hafi. (Nr 83—85.) 1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
naden, varefter den fylles på samma sätt. Över den nedlagda massan Rigges
något isolerande ämne, sågspån, halm eller dylikt, varefter ett jordlager
användes som täckning och som tyngd. Efter någon tid har massan
pressats samman så att den endast fyller nndersilot, varefter överbyggnaden
kan avtagas för att användas till en annan grop.
När det gäller att få denna metod använd torde det första, som behöver
vidtagas, vara att sprida kännedom örn densamma och dess betydelse
bland jordbrukarna. Detta har redan i stor utsträckning skett genom
fackpressen. Givet är ju också att hushållningssällskapens konsulenter
under sin verksamhet göra sitt bästa för att sprida kunskap därom. Av
allra största betydelse i detta avseende är emellertid, att metoden skall
merkantilt utnyttjas av Svenska lantmännens riksförbund, vilket torde
innebära att från detta håll en kraftig reklam kommer att igångsättas.
Vad som emellertid verkar kraftigast för genombrottet av en ny metod,
är exemplet. I samma mån, som jordbrukarna få se, huru metoden verkar
i det praktiska livet, torde deras intresse för att själva använda densamma
ökas. Det är därför synnerligen viktigt att så snart som möjligt
få ett antal av de mest intresserade jordbrukarna på varje ort att använda
A. I. V.-metoden för att därigenom handgripligen få upplyst jordbrukarna
i allmänhet örn dess värde.
Vid igångsättande av ensilering enligt A. I. V.-metoden lärer det vara
synnerligen viktigt att ett riktigt tillvägagångssätt kommer till användning.
Begås mera betydande fel, kan det inträffa, att det väntade resultatet
icke ernås. Misslyckanden äro givetvis ägnade att i allmänhetens
ögon nedsätta metodens värde och förhindra dess spridning. Därför bör
tillämpningen av metoden i början ske under medverkan av på området
sakkunniga. Nu ligger det naturligtvis i exploatörens intresse att så
ordna, att misslyckanden icke ifrågakomma, enär metodens framtidsmöjligheter
i så hög grad äro avhängiga därav. Enligt uppgift lärer också
Svenska lantmännens riksförbund komma att anordna kurser för utbildande
av instruktörer för ensileringen. Troligen kommer även nämnda
förbund att se till att den, som ämnar använda A. I. V.-metoden, får instruktör
till sitt förfogande vid starten. Det är därför sannolikt, att statens
medverkan i nu nämnda avseenden icke påkallas.
En annan fråga blir däremot, huruvida i nuvarande tid det skall vara
möjligt att få särskilt de mindre och medelstora jordbrukarna att använda
den nya ensileringsmetoden. Såsom ovan angivits erfordras härför
vissa fasta anläggningar, visserligen av nog så enkel natur men ändå innebärande
ett visst kapitalutlägg. Med hänsyn till jordbrukets betryckta
läge och den brist på kontanta medel, som föreligger för ett flertal
jordbrukare, kan man befara, att det kommer att möta stora svårigheter
att kunna intressera dem för en sak, som erfordrar tillskott av kapital.
Här är ett område, där staten bör träda in. Likaså väl som staten lämnar
bidrag till skogsdikning och skogsodling, betesförbättringar och nyodlingar,
torde det vara skäl för att staten genom bidrag möjliggör tillkomsten
av anläggningar för ensilering. Örn staten förband sig att lämna
bidrag med t. ex. halva kostnaden för dylik anläggning, skulle detta säkerligen
få den effekten, att ett icke ringa antal jordbrukare komme att
våga försöket. Då en del av kostnaderna kunde av jordbrukaren presteras
in natura, såsom grävning av groparna, virket och även viss del av
själva anläggningsarbetet, skulle statsbidraget väl till största delen täcka
de rent kontanta utläggen till virkets iordningställande, eventuellt an
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83. 3
skaffandet av virket i färdigt skick, samt kostnader för fackmässig arbetshjälp.
Dylikt bidrag bör emellertid icke åtgå till alla jordbrukare,
Sålunda böra icke sådana komma ifråga för bidrag, för vilka jordbruket
mera är ett affärsföretag än ett arbetstillfälle. Givet är nämligen att
jordbrukare av nu nämnd kategori själva böra bära kostnaden för företagets
rationalisering. En gräns i nu berörda avseende har statsmakterna
redan dragit i den sociala arrendelagstiftningen. Bidrag torde sålunda
endast böra utgå till jordbrukare, vars åkerareal icke överstiger 25
hektar. Någon skillnad synes icke böra göras mellan självägare och arrendatorer.
Även de senare böra följaktligen kunna få bidrag. Då det
icke kan vara i statens intresse, att anläggningarna göras hur stora som
helst, och då statens medverkan huvudsakligen bör hava till uppgift att
väcka intresse för ensileringen, torde bidragsbeloppet böra begränsas till
högst 150 kronor för varje jordbrukare.
Då man givetvis kan gå ut ifrån, att exploatören av metoden kommer
att tillhandagå med förslag till anläggningar och enkla ritningar däröver,
synas inga åtgärder i dessa avseenden behöva vidtagas från statens
sida. Bidragen böra sökas hos hushållningssällskapen och utbetalas därifrån,
sedan från sällskapets sida kontrollerats, att anläggningen kommit
till stånd. De närmare bestämmelser, som kunna vara erforderliga för
anslagets användande, torde böra utfärdas av Kungl. Majit. Med hänsyn
till de små belopp för varje särskilt fall, det här gäller, torde från hushållningssällskapens
sida tillses, att avsyningarna av anläggningarna så
ordnas, att de ske av sällskapets tjänstemän i samband med annan förrättning
i orten eller på annat sätt, som leder till minsta möjliga förrättningskostnad.
Vad slutligen beträffar frågan örn storleken av det anslag som skulle
behöva ställas till förfogande för ändamålet, torde man få anse mycket
vara vunnet, örn bland de jordbrukare, varom här är fråga, ensileringsanläggningar
kommit till stånd hos ett tusental under budgetåret 1932/
1933. Beräknar man att bidragen i medeltal uppgå till etthundra kronor
för var och en, skulle följaktligen erfordras ett anslag av 100,000 kronor.»
Det är otvivelaktigt av stor betydelse för landets jordbruk, att inom landet
bedrives en rationell foderproduktion. I sådant avseende spelar bland
annat den med allt större intresse omfattade betes- och vallkulturen en betydande
roll. Av stor vikt torde emellertid ock vara, att möjligheter även
finnas, varigenom jordbruket kan tillgodogöra sig det hemmaproducerade
fodret i så stor utsträckning som möjligt. I betraktande av den stora
mängd kraftfodermedel, som årligen importeras, framstår det särskilt i nuvarande
ekonomiska läge, då alla ansträngningar måste göras för att ernå
större jämvikt i handelsbalansen, såsom ett önskemål av allra största vikt
att kunna genom en lämplig behandling av grönfodret erhålla en produkt
av beskaffenhet att i möjligaste män ersätta det importerade kraftfodret.
Ur nu antydda synpunkter synas utskottet de väckta motionerna förtjänta
av synnerligt beaktande. Dessa avse nämligen att väcka intresse
bland landets jordbrukare för fodrets konservering genom ensilering, närmast
genom att inom landet möjliggöra en mera allmän prövning av en
TJtshottet.
4 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
i Finland uppfunnen ensileringsmetod (A. I. V.-metoden), till vars användande
i Sverige svenska lantmännens riksförbund förvärvat rätten. Försöken
hava motionärerna tänkt sig skola med bidrag av det föreslagna anslaget
utföras av enskilda jordbrukare, som önskade själva pröva metoden.
Härvid skulle enligt motionerna dock allenast ägare eller brukare av egendomar
örn högst 25 hektar kunna ifrågakomma. Understödet skulle uppgå
till högst 150 kronor närmast avsett såsom ersättning för det för ensileringsanläggningen
erforderliga virkets iordningställande eventuellt anskaffande
av virke i färdigt skick samt kostnaderna för fackmässig arbetshjälp.
Bidragen vore avsedda att utdelas genom hushållningssällskapen,
sedan från sällskapet kontrollerats, att anläggningen kommit till utförande.
Utskottet, som i anslutning till vad utskottet här ovan anfört tillmäter
en framgångsrik verksamhet på ifrågavarande område en mycket
stor betydelse, vill tillstyrka, att staten härvid lämnar sin medverkan.
Denna medverkan anser utskottet på sätt i de avgivna yttrandena jämväl
framhållits böra närmast inriktas på att genom en efter förhållandena
anpassad försöksverksamhet erhålla närmare kännedom örn ifrågavarande
metods användbarhet och sålunda icke i första hand avse åtgärder i syfte
att omedelbart giva den ifrågavarande ensileringsmetoden stor spridning.
Detta bör enligt utskottets mening vara så mycket mera angeläget som
metoden ännu delvis måste anses befinna sig på experimentstadiet. Då
det synes utskottet vara av stor vikt, att icke genom misslyckande vid
försökens utförande vederbörande jordbrukares intresse för själva saken
rubbas, torde försiktigheten bjuda, att metodens första inlärande på
varje plats sker genom på området kunniga instruktörer. I motionerna antydes,
att svenska lantmännens riksförbund lärer hava för avsikt att anordna
kurser för utbildning av sådana instruktörer. Enligt vad utskottet
inhämtat äro dylika kurser numera planlagda och komma att anordnas
genom jordbrukstekniska föreningens och de skilda hushållningssällskapens
försorg. Med anlitande av ifrågavarande anslag torde genom hushållningssällskapens
förmedling kunna möjliggöras, att de enskilda jordbrukarna
erhålla den tillgång till sådant sakkunnigt biträde vid ensilagets
inläggande, som på sätt utskottet anfört torde vara erforderligt.
Beträffande frågan vilka jordbrukare som böra ifrågakomma till erhållande
av bidrag för ensileringsändamål anser utskottet vissa skäl tala för
att icke bestämma innehav av någon viss högsta egendomsareal såsom
villkor för erhållande av understöd. Lämpligast torde enligt utskottets
mening vara att överlämna åt hushållningssällskapen, som närmast känna,
varest de bästa förutsättningarna för försökens bedrivande kunna förefinnas,
att angiva för ändamålet lämpliga egendomar. I fråga örn det
högsta bidrag som bör kunna utgå i det enskilda fallet har utskottet intet
att erinra mot vad i motionerna härutinnan anförts. Utöver sådant bidrag
torde emellertid från anslaget i fråga böra få utgå jämväl ersätt
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83. 5
ning till hushållningssällskapens kostnader i samband med ifrågavarande
verksamhet. För övrigt torde böra överlämnas åt Kungl. Majit att träffa
de närmare bestämmelser, som kunna vara erforderliga för verksamhetens
lämpliga anordnande. Även med inräkning av hushållningssällskapens
kostnader torde det i motionerna ifrågasatta anslaget vara tillräckligt.
Utskottet vill sålunda tillstyrka anvisande för ifrågavarande
ändamål av ett anslag av 100,000 kronor för budgetåret 1932/1933.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må med anledning av motionerna 1:122
och II: 208 för utlämnande av bidrag till anläggningar
för ensilieringsändamål anvisa för budgetåret
1932/1933 ett extra reservationsanslag av 100,000 kronor.
Stockholm den 20 maj 1932.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sederholm, Carl E. Eriksson, Elof B. Andersson, Fritiof
Gustafson, friherre Lagerfelt, Dalberg och Karl A. Johanson; samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälbv, Pettersson i Bjälbo, Sköld, Hedlund
i Häste, Carlström, Andersson i Grimbo, Bengtsson i Kullen och Vahlstedt.
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
Bilaga.
KUNGL. LANTBRUKSSTYRELSEN.
Till riksdagens jordbruksutskott.
Genom beslut den 12 februari 1932 har Kungl. Maj:t anbefallt kungl,
lantbruksstyrelsen att efter hörande av styrelsen för centralanstalten för
försöksväsendet på jordbruksområdet till eder avgiva yttrande över de
inom riksdagen väckta likalydande motionerna 1:122 och II: 208, örn anslag
till anläggningar för ensileringsändamål.
I anledning härav får lantbruksstyrelsen överlämna bifogade av styrelsen
för nämnda centralanstalt i ämnet avgivna yttrande och för egen del
anföra, att styrelsen i likhet med centralanstaltens styrelse knappast är
övertygad, att tiden ännu är inne att med anlitande av statsmedel propagera
för den s. k. A. I. V.-metodens allmännare användning i praktiken.
Försiktigheten synes nämligen bjuda, att resultat av här i landet företagna
och fullföljda försök i syfte att utröna ej minst metodens ekonomiska
användbarhet avvaktas, innan staten träder emellan på ett sätt,
som måste lägga ett moraliskt ansvar på staten. Däremot synes det under
alla förhållanden angeläget, att själva försökverksamheten, vars resultat
synes böra bliva vägledande för ytterligare medverkan från statens
sida, på verksamt sätt understödes med statsmedel, i den mån sådana
befinnas erforderliga. Härvid är att märka, att, såsom centralanstaltens
styrelse också påpekar, en sådan försöksverksamhet för att kunna lämna
betryggande resultat måste vara tillräckligt omfattande och innesluta
försök inom landets olika delar å jordbruk av olika storlek och natur, vilket
givetvis medför avsevärda kostnader för övervakning och kontroll
m. m.
Skulle man emellertid anse sig kunna åtnöjas med de i Finland utförda
försöken och den därstädes vunna praktiska erfarenheten och sålunda
anse tillräcklig säkerhet föreligga för lämpligheten av en statsunderstödd
propagandaverksamhet för metodens spridning i det praktiska jordbruket,
så lärer ett beträdande av bland annat den i motionerna föreslagna vägen
vara tänkbart. Anmärkas må dock, att det i första hand torde böra ankomma
på metodens exploatör här i landet att på sedvanligt sätt inarbeta
metoden. Under ovan angivna förutsättning, nämligen att metodens ekonomiska
värde redan anses styrkt och att metodens allmänna tillämpning
vid största möjliga antal jordbruk jämväl ur statens synpunkt är önskvärd,
synes ett direkt statsingripande kunna försvaras. Ett sådant torde
då kunna läggas på flera olika sätt. Mot det i motionerna föreslagna
tillvägagåendet anser sig lantbruksstyrelsen böra erinra, bland annat, att
det ur statsnyttans synpunkt knappast torde vara riktigt att från even
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83. 7
tuellt statsunderstöd för anläggande av silos utesluta jordbruk av större
OIDåtden1 föreslagna understödsverksamheten ju tydligen avser att under
en kortare övergångstid bereda jordbrukare möjlighet att inom landets
olika delar få genom självsyn övertyga sig örn den nya foderbcredmngsmetodens
teknik och praktiska fördelar, vill lantbruksstyrelsen slutligen
ifrågasätta huruvida ett eventuellt anslag for andamalet icke bleve verk
simmare, örn''det utginge till den första eventuellt de två första jordbrukare
inom varje socken, som i överensstämmelse med mottagna instrukt"ner“Säde
silo enligt A. I. V,metoden. Anslagets storlek torde loke
behöva överstiga det i motionerna förslagsvis angivna Motta
gandet av sådant understöd synes bora medföra skyldighet att tillåta
intresserade utomstående att bese respektive anläggning.
Stockholm den 12 mars 1932.
ERIK INSULANDER.
Georg von Zweigbergk.
CENTRALANSTALTEN FÖR FÖRSÖKSVÄSENDET
PÅ. JORDBRUKSOMRÅDET.
Till kungl, lantbruksstyrelsen.
Sedan styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet
anmodats att avgiva yttrande över de inom nksdagen vackta
likalydande motionerna 1:122 och II: 208 örn anslag till anläggningar foi
ensileringsändamål, får styrelsen med överlämnande
föreståndaren för centralanstaltens husdjursavdelmng infordrat yDränd
samt remissaktens återställande för egen del anföra följande.
Det torde icke ankomma på styrelsen att uttala sig med av®een^®
formerna för det ekonomiska understöd, som statsmakterna ma kunna
finna lämpligt tilldela enskilda jordbrukare i syfte att fa professor A. I.
Virtanens ensileringsmetod för foderväxter snarast möjligt, praktiskt. utnyttjad
och allmänt spridd i vårt land. Styrelsen anser sig alltså bora
i detta sammanhang begränsa sig till att angiva sin uppfattning i den
grundläggande frågan, huruvida tidpunkten nu kan anses vara inne ^
staten på i ovannämnda motioner angivet eller annat liknande satt ekonomiskt
medverkar till en snabb exploatering av berörda ensileringsmetod
i vårt land. I avseende härpå förtjänar anföras, att enligt plofessorVn
tanens egna uppgifter hans ensileringsförfarande kommit till användning
i Finland sommaren 1929 vid omkring 3,000 jordbruk,.sommaren 1930 vid
omkring 5,000 jordbruk och sommaren 1931 vid omkring 10,000 jordbruk.
Till följd av den hemlighetsfullhet, varmed experimenten för ensteri gsmetodens
utarbetande ända till den senaste tiden omgivits, hava emelle!--
8 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
tid kontrollerande försök i andra länder till prövning av metodens praktiska
användbarhet knappast kunnat utföras, och det måste därför tills
vidare anses vara ovisst, örn metoden utan ytterligare jämkningar i tillvägagångssättet
kan komma att få den stora betydelse för ladugårdsskötselns
ekonomi, som man vill hoppas.
Sedan numera i vårt land liknande ensileringsförsök upptagits i jämförelsevis
stor omfattning och svenska lantmännens riksförbund enligt
uppgift förvärvat tillstånd att i vårt land exploatera professor Virtanens
ensileringsmetod, synas emellertid förutsättningarna för snabbare framsteg
på detta område hava ökats. Intill dess större säkerhet vunnits rörande
ifrågavarande ensileringsmetods praktiskt-ekonomiska värde, torde
det. emellertid vara ändamålsenligt, att statsmakterna i främsta rummet
inrikta sig på att stödja försöksverksamheten på området men däremot
icke vidtaga åtgärder i syfte att omedelbart giva metoden stor spridning.
Lämpligt torde vara, att metoden, samtidigt som den experimentellt ytterligare
undersökes och örn möjligt förbättras, under den instundande
sommaren praktiskt kommer till användning vid ett icke alltför stort antal,
tor olika landsdelar representativa jordbruk, där verklig ledning av
och kontroll över ensileringsförfarandet kan utövas och därigenom värdeiulla
erfarenheter vinnas till gagn för det framtida mera allmänna utnyttjandet
av metoden. _ Styrelsen hyser emellertid tveksamhet, huruvida
huvudsakligen mindre jordbruk lämpligen böra i första hand tagas i anspråk
tor det närmaste arbetet med ifrågavarande ensileringsmetods utformande
till anpassning efter våra jordbruksförhållanden.
Stockholm den 4 mars 1932.
På styrelsens för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet
vägnar:
G. SEDERHOLM.
Thure Björkman.
CENTRALANSTALTEN FÖR FÖRSÖKSVÄSENDET
PÅ JORDBRUKSOMRÅDET
I1USDJURSA VDELNINGEN.
Till styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet.
avS*va yttrande angående det i bifogade motioner (1:122
och 11: 208) väckta förslaget örn beviljande av anslag till anläggningar
ior ensilermgsändamål, får jag i ärendet anföra följande.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
9
Doktor A. I. Virtanens ensileringsmetod skiljer sig från de i Amerika
och Holland tidigare utexperimenterade och där allmänt använda däruti,
att han genom tillsats av en syrahaltig vätska sänker grönfodrets pHvärde
till omkring 3.8 och härigenom omedelbart avbryter växtcellernas
verksamhet. Samma resultat uppnås vid de äldre ensileringsmetoderna,
vilka håda prövats i avsevärd utsträckning också hos oss, genom en i den
inlagda grönmassan fortgående mjölksyrabildning genom vilken, som laborator
H. Edin vid sina här utförda omfattande undersökningar visat,
också fodrets pH-värde sjunker till omkring 3.8. Vid dessa äldre metoder
försiggår emellertid syrabildningen långsamt och åtföljes av en del jäsningsprocesser,
vilka medföra en avsevärd upphettning av massan och
ganska betydande lagringsförluster. Dessa lia vid laborator Edins undersökningar
under gynnsamma förhållanden kunnat nedbringas till 15 å
18 procent av den nedlagda massans torrsubstans.
Vid användande av A. I. V.-metoden synas motsvarande förluster kunna
nedbringas till några få procent. Under den gångna sommaren inriktades
husdjursavdelningens ensileringsförsök, då vi blevo nekade att direkt
pröva den då icke offentliggjorda A. I. V.-metoden, på närliggande metoder.
Härvid användes dels enbär saltsyra såsom ensileringsmedel, dels
saltsyra kombinerad med en tillsats av melass. Vid båda metoderna uppnåddes
en utmärkt konservering både av betesgräs oell annat grönfoder,
men då försöken ännu icke äro avslutade, kunna lagringsförlusterna och
det erhållna fodrets fodervärde ännu icke mera noggrant angivas. Emellertid
kan den nya metoden avgjort anses som mycket lovande. Det
måste dock förutsättas, att en organisation bildas, som inom landet framställer
en lämplig konservationsvätska och under lämpliga former tillhandagår
med råd och anvisningar angående ensileringens utförande. Sedan
svenska lantmännens riksförbund inköpt A. I. V.-patentet, synes dock
denna sak komma att ordnas på ett tillfredsställande sätt.
Det bör emellertid icke förbises, att metoden ännu delvis befinner sig
på experimentstadiet och innebär vissa risker. Så kan en så stark syra
som saltsyra även i utspädd form icke gärna utlämnas till allmänt bruk
utan detaljerade bruksanvisningar, och helst bör metodens första användning
å varje plats inläras av kunniga instruktörer. I annat fall kan den
lätt vålla skador både vid användningen av syrablandningen under ensileringen
oell vid det framställda fodrets utnyttjande. Man måste också
ihågkomma, att A. I. V.-fodret icke lämpligen kan användas vid ostberedning,
åtminstone icke vid framställningen av storpipiga ostsorter. — Det
torde därför, som motionärerna själva framhålla, på nuvarande tidpunkt
huvudsakligen kunna bli fråga om att söka få de mera framsynta lantmännen
i de trakter av landet, dill- ostberedningen icke är mera utbredd,
att pröva och inlära metoden för att härigenom medverka till densammas
allmänna spridning, där den bäst lämpar sig.
Jag finner alltså motionens syfte i hög grad behjärtansvärt men anser,
att den ifrågavarande understödsverksamheten tillsvidare måste arbeta
inom en viss begränsad ram. Så finner jag i likhet med motionärerna, att
bidrag böra sökas bos och utbetalas av de olika länens hushållningssällskap,
men att för erhållande av dylika bidrag under de närmaste åren
måste krävas, att den sökande kan förete intyg från svenska lantmännens
riksförbund eller den organisation, som får A. I. V.-metodens utnyttjande
om band hos oss, att han Ilar utsikt att få biträde av sagda organisations
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.
instruktörer vid anläggningens och ensileringens utförande. Endast på
så sätt torde metoden utan risk redan nu kunna föras ut i praktiken.
Då det i första hand gäller att få fram intresserade och kunniga föregångsmän
i de olika bygderna, som kunna arbeta för metodens spridning
och rätta genomförande, synes det önskligt, att bidragen, åtminstone under
de första åren, icke göras beroende av den sökandes åkerareal i den
grad, som motionärerna föreslagit. Tillsvidare torde dylika bidrag inom
det föreslagna maximibeloppets ram kunna lämnas till lantbrukare med
högst 50 hektar åker.
Experimentalfältet den 1 mars 1932.
NILS HANSSON.