Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.

15

Nr 79.

Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1932 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående åtgärder i syfte att
vid märkning av träd för avverkning färgstämpel må användas.

(2:a avd.)

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion nr 301, av herr Edberg har hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn åtgärder i syfte att vid märkning
av träd för avverkning färgstämpel användes och erhåller samma lagliga
skydd som inhuggen stämpel.

Såsom skäl härför har anförts, att då avverkning utstämplad skog
ibland av flera orsaker måste anstå i flera år, toge en del utstämplad skog,
gran, skada av röta — stämpelröta. Denna skada bleve i första hand en
förlust för skogsägaren, alldenstund vid avverkningar den bästa delen av
träet måste bortkapas och kasseras på grund av den uppkomna rotan.
Härvid gjorde även staten direkta förluster. Det vore därför enligt motionärens
mening av vikt särskilt för enskilda skogsägare men också för
staten, att mera oskadliga stämplingar komme till användning särskilt vid
brösthöjd. I vissa fall praktiserades redan nu vid utstämpling av skog
färgning av träden.

Över motionen hava utlåtanden införskaffats av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund och av 1931 års skogssakkunniga, vilka utlåtanden
fogats såsom bilaga till detta utlåtande.

Av centralrådets utlåtande inhämtas, att färgstämpling i icke ringa utsträckning
kommit till användning vid ungskogsgallringar och vid sådana
stämplingar, där avverkningens kontrollerande av annan än skogsägaren
själv ej behöver ifrågakomma. För stämpling av virkesposter, som
skola försäljas på rot, eller för de av skogsvårdsstyrelsernas stämplingsförrättningar,
som äro att anse såsom föreskrifter enligt skogsvårdslagen,
har däremot färgstämpling, på grund av ovaraktigheten av sådan stämpling,
icke ansetts kunna användas. Skulle emellertid en stämplingsmetod
utfinnas, varigenom nödig kontroll över avverkningarnas utförande åvägabringas,
torde, såsom centralrådet framhållit, redan nu utan särskilda
åtgärder från Kungl. Maj:ts sida vederbörande skogsvårdsstyrelse vara
oförhindrad att åt sådan stämpel förläna lagligt skydd. Enligt 4 § mom. i

Utskottet.

16

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.

i förordningen angående skogsvårdsstyrelser den 15 juni 1923 (nr 213) åligger
det nämligen skogsvårdsstyrelse att fastställa visst stämpelmärke att
användas vid utsyningar och andra förrättningar, som verkställas av styrelsens
personal, samt på lämpligt sätt bringa detta märke till allmän
kännedom. Då alltså redan nu färgstämpel utan åtgärd från Kungl.
Maj:t kan, örn skogsvårdsstyrelse finner lämpligt använda sådan stämpel,
erhålla samma lagliga skydd som inhuggen stämpel, hemställer utskottet,

att motionen II: 301 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 20 maj 1932.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

Irån första kammaren: herrar Sederholm, Linders, Carl E. Eriksson, Gabrielsson, Elof
B. Andersson, Tjällgren, Granath och Fritiof Gustafson samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Hedlund i Häste, Carlström,
Uddenberg, Månsson i Erlandsro, friherre Lilliecreutz, Andersson i Löbbo och Pehrsson i
Bramstorp.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.

17

Bilaga.

Till riksdagens jordbruksutskott.

Med anledning härav får centralrådet, som i ärendet hört skogsvårdsstyrelserna,
anföra följande.

Som motionären anfört föranleder den nu allmänt praktiserade stämplingsmetoden
med yxhugg å träden vid brösthöjd och rot och däri inhuggna
stämplar i vissa fall skadegörelse å virket genom rötsvampar.
Detta gäller dock endast för granen och i huvudsak endast sådan av mera
^växtlig typ. Kommer den utstämplade skogen att avverkas inom de närmaste
åren efter stämplingen, bliva rötskadorna i allmänhet ej av nämnvärd
betydelse, även örn man påträffat fall, där rötsvamparna visat en
mycket snabb tillväxt med åtföljande stor skadegörelse på kort tid. Som
regel torde emellertid gälla, att skogen ej förorsakas skada genom stämplingen,
för så vitt den avverkas inom två å tre år efter densammas utförande.

linder vissa omständigheter kan emellertid, som motionären antytt, inträffa,
att stämplad skog kommer att kvarstå längre tid. Hinder av olika
slag kunna uppstå för den utstämplade skogens försäljning, genom skogsvårdsstyrelses
ingripande kan utstämplade träds avverkning förhindras
etc., varigenom, i vad angår granen, skadegörelse å virket ej kan undvikas.

I flertalet fall måste emellertid stämplingen utföras på sådant sätt, att
därav, dels otvetydigt framgår vilka träd, som skola avverkas, dels ock
åvägabringas möjligheter för effektiv kontroll av avverkningen. Där
dessa synpunkter måste beaktas, torde det även vara nödvändigt att använda
det vanliga stämplingsförfarandet. Härvid kan man emellertid gå
tillväga på sådant sätt, att risken för skadegörelse i största möjliga mån
inskränkes. Örn stämplingen sålunda utföres under våren eller försommaren,
då saftströmningen i träden är som livligast, torde faran för rötskador
genom stämplingen vara jämförelsevis ringa. Till förhindrande av
dylika bidrager även, att inhuggen för brösthöjdsstämplingen ej göras
större än vad erfordras för att tydligt må framgå, vilka träd som äro
stämplade.

Ur kontrollsynpunkt är det givetvis i första hand av vikt, att stämpelmärket
inhugges vid roten. Brösthöjdsstämplarna avse endast att utmärka
de träd, som skola avverkas. Då det dessutom är genom dessas
anbringande, stämpelskadorna uppstå, skulle man kunna tänka sig det
förfaringssättet, att stämpling medelst inhugg endast verkställdes vid roten,
under det att för trädens märkning vid brösthöjd färgstämpel användes.
Ett dylikt tillvägagångssätt måste emellertid ställa sig jämförelsevis
kostsamt. I vanliga fall torde ej de ökade utgifterna inbesparas
genom minskade rötskador.

Vad närmast lägger hinder i vägen för färgstämplingens användande,
i fall, då stämplingen måste ge möjlighet till avverkningens kontrollerande,
äro de svårigheter, som lorefinnas att få färgstämplarna varaktiga,
tydliga och omöjliga att efterapa. Då märkning med oljefärg i varje fall

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 10 sami 3.j hafi. (Xr 77 79.) 2

18

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 79.

torde ställa sig för dyrbart, kan endast märkning med torrfärg i en
»klappa lätt» eller liknande redskap ifrågakomma. Varaktigheten av
denna torrfärgsmärkning är emellertid ej tillförlitlig, liksom den är
svår att utföra i regn eller fuktig väderlek. Då barken ej skall avlägsnas,
kommer stämpeln att anbringas på en ojämn, skrovlig yta, där stämpelnsform
och särtecken kunna bliva svåra att urskilja. Liksom den lätt torde
kunna utplånas genom barkens avskrapning, torde den ej heller komma att
erbjuda svårigheter att efterapa. För stämpling av virkesposter, som skola
försäljas på rot eller för de skogsvårdsstyrelsernas stämplingsförrättningar,
som äro att anse som föreskrifter enligt skogsvårdslagen, synes därför
färgstämpling ej kunna användas.

Vid ungskogsgallringar och vid sådana stämplingar, där avverkningens
kontrollerande av annan än skogsägaren själv ej behöver ifrågakomma,
där kan emellertid färgstämpling med fördel komma till användning,
vilket den även i icke ringa utsträckning redan gjort. Särskilt bör detta
ske, örn sannolikhet föreligger för att den utsynade skogens avverkning
kan komma att uppskjutas. Som skogsvårdsstyrelserna meddelat centralrådet,
använda dessa även färgstämpling i de fall, då skogsägarna så
önska, och detta utan olägenhet kan ske.

Av det ovan anförda framgår, att centralrådet hyser tvivel beträffande
möjligheterna att anskaffa en färgstämpel, som åvägabringar nödig kontroll
över avverkningarnas utförande. Skulle emellertid en dylik stämplingsmetod
kunna utfinnas, torde redan nu utan särskilda åtgärder från:
Kungl. Maj:ts sida vederbörande skogsvårdsstyrelse vara oförhindrad att
åt sådan stämpel förläna lagligt skydd. Enligt 4 §, mom. f i förordningen
angående skogsvårdsstyrelser den 15 juni 1923 (nr 213) har nämligen;
skogsvårdsstyrelse till uppgift att fastställa visst stämpelmärke att användas
vid utsyningar och andra förrättningar, som verkställas av styrelsens
personal, samt på lämpligt sätt bringa detta märke till allmän
kännedom.

Med hänsyn härtill och till vad ovan anförts anser centralrådet, att motionen
i fråga ej bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

I detta ärendes avgörande hava, förutom undertecknad, deltagit landshövdingen
Kvarnzelius, godsägaren greve Bielke, godsägaren greve De la
Gardie, landshövdingen greve Mörner, landshövdingen Ringstrand, jägmästaren
Alexanderson, landskamreraren Anderson och revisionssekreteraren
Sjöfors, varjämte närvarit länsjägmästarna Dybeck och Fries.

Stockholm den 31 mars 1932.

Å centralrådets för skogsvårdsstyrelsernas förbund vägnar:
G. SEDERHOLM.

Erik Lundh.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.

19

Till riksdagens jordbruksutskott.

Med anledning härav vilja de sakkunniga anföra, att de väl finna motionärens
synpunkter beaktansvärda, men att de närmast vilja ifrågasätta,
huruvida det för staten och skogsvårdsstyrelserna är praktiskt genomförbart
att för färgstämpeln åvägabringa samma skydd som för den inhuggna
stämpeln.

De sakkunniga vilja därjämte framhålla, att, då ett utmärkande av träd
sker för försäljning å rot, det är naturligt, att köparen måste uppställa
det kravet, att träden skola vara markerade på ett effektivt sätt. Med
effektivt markeringssätt avses därvid, att markeringen icke kan utan vidare
utplånas. En färgstämpel, anbringad å den mer eller mindre skrovliga
och tjocka korkbarken, kan emellertid lätt borthuggas eller bortskrapas,
och därmed vore det inköpta trädet förlorat för köparen.

Som effektivt markeringssätt föreligger tillsvidare endast den vanliga
stämplingsmetoden. Då någon annan och bättre metod icke ännu finnes
praktiskt utprövad, och då motionärens förslag icke torde innebära någon
lösning, anse sig de sakkunniga icke kunna tillstyrka detsamma.

De sakkunniga vilja dock i detta sammanhang framhålla, att erfarenheten
synes giva vid handen, att risken för stämpelskador väsentligt reduceras,
örn stämplingen sker under den del av försommaren, då trädens
vegetation är livligast. Förklaringen torde vara, att kådavsöndringen eller
trädens naturliga skydd mot ytskador vid nämnda tidpunkt fungerar intensivare
än under eftersommaren eller hösten.

Stockholm den 22 mars 1932.

Å de sakkunnigas vägnar:

J. L. EKMAN.

Erik Lundh.