Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

1

Nr 72.

Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1932 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker med flera områden m. m.
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 18 mars 1932 dagtecknad, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 217, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen hilagda,
i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
här nedan omförmälda förslag till

1) lag örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden; samt

2) lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. punkt 1) skogsvårdslagen den
15 juni 1923 (nr 212).

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

inom första kammaren

nr 369 av herr Lindhagen, vari hemställts, att riksdagen ville besluta
»1) att såsom grundläggande princip för skogsvården skall i författningen
fortfarande bibehållas skogens skötsel enligt uthållighetsbruk, såsom angives
i 1915 års förordning, eller, örn detta ej bifalles, åtminstone för bolags,
andra enskilda juridiska personers och enskilda skogsspekulanters egendomar;
2) att ur lagen utgår dess uttryckliga auktoriserande enligt 7 § 3 mom. för
fastighetsägaren att själv genom sakkunnig person ombesörja föreskriven avverkningsplans
upprättande; 3) att, därest totalavverkning för skogskultur
eller massavverkning för uttagande av gammal skog eller gallring medgives,
varigenom skogskapitalet för avsevärd tid förminskas, skall försäljningsbeloppet
för sådan avverkning, såvitt den överstiger en normal ärsuttagning,
avsättas till en skogsmedelsfond, av vilken jordägaren äger uppbära
allenast avkastningen för främjande av jordbruket och skogsvården
på de fastigheter, varifrån avverkningen ägt rum; ägande Konungen meddela
närmare föreskrifter för dylik fonds ändamål och förvaltning» ;

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 10 sami. 31 höft. (Nr 72—73.) 1

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

Gäldande

bestämmelser.

inom andra kammaren

nr 530 av herrar Sandström och Lövgren, vari hemställts, att riksdagen
ville besluta, »att 1923 års allmänna skogsvårdslag skall äga tillämpning
även på de områden, som nu falla under den s. k. lappmarkslagen, med
den förändringen, att fjärde kapitlets bestämmelser örn utsyningstvång på
svårföryngrade marker varda tillämpade över hela den nuvarande lappmarkslagens,
tillämpningsområde för en tid av tio år eller till dess att utredningarna
örn föryngringsförhållandena inom dessa trakter slutförts, så att
en säkrare bestämning av begreppet ''svårföryngrad mark’ vunnits»;

nr 531 av herr Näslund, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, »att
7 § 2 mom. i lagtexten i förevarande proposition får följande ändrade lydelse: Avverkningsplan

— — — — avverkas.

Ä fastighet, där skogstillståndet icke är sådant, att markens produktionsförmåga
kan med jämn virkesavkastning tillgodogöras, skola avverkningsbeloppen
— med beaktande av att ett dylikt skogligt tillstånd skall eftersträvas
— bestämmas på det sätt, att en jämn virkesavkastning av äldre skog må
erhållas i den mån detta kan ske, utan att skogsvårdens krav uppenbarligen
åsidosättas. Därvid skall hänsyn tagas särskilt till behovet av avverkning
i sådana bestånd, där virkeskvaliteten avsevärt försämras eller
produktionen är oskäligt låg i betraktande av markens produktionsförmåga,
ävensom där utvecklingen av yngre skog genom den äldre skogens kvarstående
förhindras»;

nr 532 av herrar Lindberg och Wiklund i Byske, vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta »att avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 217; samt
att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning av frågan örn de
sociala och ekonomiska verkningarna för de jordbrukande skogsägarna i
lappmarkerna av en skogslagstiftning, som medgiver ökade avverkningar,
samt framläggande för 1933 års riksdag av nytt förslag till förändrad
skogslag för ifrågavarande områden»; och

nr 533 av herr Lundquist i Rotebro m. fl., vari hemställts, att Kungl.
Maj:ts i propositionen nr 217 framställda förslag icke måtte av riksdagen
godkännas.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande lagförslag,
tillåter sig utskottet att, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan,
hänvisa till de vid propositionen fogade protokollen.

I fråga örn de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna.

Den föreslagna lagen örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker med flera områden avses skola — med visst
undantag, som nedan skall närmare angivas — träda i stället för den nu
gällande förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss
skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera örn -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

3

råden, i dagligt tal kallad lappmarkslagen. Denna äger, efter däri genom
förordningen den 14 juni 1929 (nr 172) vidtagen ändring, tillämpning dels
å skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatte- och frälsenatur
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt Särna och Idre
socknar av Kopparbergs län med undantag för husbehovs- och allmänningsskogar,
dels ock å inom de sex norra länen belägna kronohemman och
krononybyggen under stadgad åborätt. Lappmarkslagen bygger på principerna
örn uthålligt skogsbruk och utsyningstvång. Avverkning av barrträd
för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets
oundgängliga husbehov får således icke bedrivas annat än efter utsyning
och stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman. Detsamma gäller lövträd
ovan odlingsgränsen. Utsyning skall verkställas i enlighet med upprättad
avverkningsplan. Sådan plan skall gälla för viss tid och upprättas
på sådant sätt, att skogsägarens ekonomiska intresse tillgodoses genom uthålligt
skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens krav särskilt i fråga
örn borttagande av överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av
skogens alstringsförmåga. Område, där i följd av markens försumpning, brist
på fröträd eller andra omständigheter naturlig återväxt är väsentligt försvårad,
skall i avverkningsplanen behandlas för sig. Avverkningsplan upprättas
i allmänhet av vederbörande skogstjänsteman på fastighetsägarens
eller åbons begäran men kan jämväl genom fastighetsägarens eller åhons
egen försorg upprättas av annan sakkunnig person än vederbörande skogstjänsteman.
För att i sistsagda fall planen skall erhålla giltighet erfordras,
att densamma efter granskning av överjägmästaren godkänts av domänstyrelsen.
Ändring i myndighets beslut rörande avverkningsplan kan sökas
genom besvär hos högre myndighet. Utsyning skall verkställas för en tid
av tre år; dock äger domänstyrelsen medgiva utsyning därutöver för högst
tre år. Fråga örn utsyning för längre tid framåt prövas av Konungen. —
Beträffande avverkningsplan och utsynings verkställande upptagas ytterligare
vissa detaljbestämmelser i lagen, och därutöver återfinnas föreskrifter i dessa
ämnen i det av domänstyrelsen utfärdade tjänstgöringsreglementet för skogsstatens
förvaltande personal den 22 september 1924. — Lappmarkslagen
innehåller även vissa bestämmelser för tryggande av återväxten efter avverkning.
I detta avseende föreskrives, att i protokoll över utsyningsförrättning
skola angivas de åtgärder för skogsvårdens befrämjande å utsyningsområdet,
som i avverkningsplanen eller eljest må hava föreskrivits
såsom villkor eller angivits såsom behövliga, samt den tid, inom vilken
föreskrivna åtgärder av dylikt slag skola vara vidtagna. Därjämte stadgas,
att, därest vid utsyning förrättningsmannen anser nödigt, att vissa träd
tillsvidare överhållas såsom fröträd, föreskrift härom skall meddelas vid
förrättningen samt att fröträden, sedan desamma genom förrättningsmannens
försorg försetts med tydligt märke, icke må avverkas utan tillstånd av
vederbörande skogstjänsteman. Lagen saknar däremot bestämmelser, varigenom
föreskrivna återväxtåtgärder kunna framtvingas. Den enda påföljd,

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

Förslagets

tillkomst.

Majoritets förslaget.

sorn kan förekomma vid underlåtenhet från en avverkares sida att fullgöra
meddelade föreskrifter med avseende å återväxt och skogsvård, är en nedsättning
i utsyningsbeloppet vid kommande utsyningar. — I övrigt innehåller
lagen vissa stadganden örn skogsmarks uppodling till åker eller äng
m. m. ävensom föreskrifter örn fullföljd av talan, örn överträdelse av lagens
bestämmelser samt örn lapparnas rätt till bete.

Handhavandet av lappmarkslagen ankommer i huvudsak å jägmästarna
i de revir, där de under lagen lydande skogarna äro belägna, samt dem
underlydande skogsstatspersonal. Inseende över jägmästarnas förvaltning i
förevarande avseende utövas av vederbörande Överjägmästare och domänstyrelsen.
Kostnaderna för lagens liandhavande bestridas av domänfonden,
som erhåller ersättning härför dels genom särskilda, under nionde huvudtiteln
anvisade statsanslag, dels ock genom inflytande utsyningsavgifter.
Grunderna för erläggandet av sagda avgifter äro angivna i kungörelsen
den 19 november 1915 (nr 451) angående gottgörelse till statsverket för utsyning
av virke i vissa fall inom de sex norra länen m. m.

Den 2 september 1927 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet, enligt
Kungl. Maj:ts bemyndigande, att såsom sakkunniga inom departementet
verkställa utredning samt avgiva förslag rörande ändrad lagstiftning för
de under lappmarkslagen lydande skogarna och i samband därmed stående
administrativa och ekonomiska frågor dåvarande landshövdingen i Västerbottens
län N. G. Ringstrand, dåvarande byråchefen i domänstyrelsen friherre
T. W. Hermelin, ledamoten av riksdagen första kammare N. Gabrielsson
i Teg, ledamoten av riksdagens ardra kammare O. W. Lövgren i Nyborg,
länsjägmästaren K. E. Kallin i Umeå, jägmästaren M. Carlgren i Djursholm
och nuvarande ledamoten av riksdagens andra kammare P. J. Näslund
i Västernoret. Sakkunniga hava den 31 mars 1931 avgivit betänkande
med förslag i ämnet (Statens offentliga utredningar 1931: io). Åtskilliga
meningsskiljaktigheter hava inom sakkunniga gjort sig gällande. Sakkunnigas
majoritet, bestående av herrar Gabrielsson, Lövgren, Carlgren och
Näslund, hava framlagt ett förslag, majoritetsförslaget, och sakkunnigas
minoritet, bestående alltså av herrar Ringstrand, friherre Hermelin och
Kallin, ett annat, minoritetsförslaget. Inom såväl majoriteten som minoriteten
hava emellertid därjämte i viktiga frågor meningarna varit delade.

Majoritetsförslaget upptager i huvudsak följande synpunkter och bestämmelser.

Till följd av såväl sociala som skogliga förhållanden nödvändiggöres även
i fortsättningen en reglering ej blott i kvalitativt utan även i kvantitativt
hänseende av avverkningen å ifrågavarande skogar. Skogen indelas i två
klasser, å ena sidan sådan skog, som icke bör bliva föremål för annan avverkning
än en för utvecklingen ändamålsenlig föravverkning, icke mogen
skog, och å andra sidan sådan skog, som kan och eventuellt bör föryngrings -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

5

huggas, mogen skog. Den kvantitativa regleringen skall i första hand ske
därigenom, att i en av myndighet godkänd avverkningsplan fastställes den
myckenhet virke av barrskog, som under viss tid får utöver husbehovet
uttagas å fastigheten av mogen skog. Vid avverkningsplans uppgörande
bör såvitt möjligt tillses, att en viss jämnhet i avkastningen från skogen
upprätthålles samtidigt som skogsskötseln så ordnas, att markens produktionsförmåga
utnyttjas. Med hänsyn till det stora förråd av övermogen,
mogen och skadad skog, som linnes å ifrågavarande marker, bör härvid
beaktas, att avverkningen av det äldre, avverkningsmogna virkesförrådet
bedrives i avsevärt snabbare takt än som enligt nu gällande grunder i allmänhet
tillämpas. Vid den intressekonflikt, som kan uppstå mellan å ena
sidan kravet på jämnhet i avkastningen och å andra sidan skogsvårdskravet,
bör, örn sistnämnda krav uppenbarligen så fordrar, hänsynen till den jämna
avkastningen vika. — Vad angår behovet av kvalitativ reglering av avverkningen,
vilket enligt lappmarkslagen tillgodoses genom bestämmelsen örn
utsyningstvång, stadgar majoritetsförslaget, i överensstämmelse med 1923
års skogsvärdslag, att avverkning icke får företagas på sådant sätt, att återväxten
därigenom äventyras ävensom, beträffande icke mogen skog, att avverkning
icke må ske annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig
gallring. Utsyning eller därmed ur skogsvårdssynpunkt till sin betydelse
likartad åtgärd föreskrives vid avverkning av barrträd å sådana marker,
där särskilda föryngringssvårigheter förefinnas och där följaktligen alltför
stora risker för föryngringen kunde uppkomma, om man lämnade avverkaren
fria händer. Sistnämnda bestämmelse medför, att vid avverkningsplanernas
uppgörande skogsmarken måste delas i två kategorier, dels svårföryngrad
mark, därå avverkning ej får företagas annat än efter särskilt tillstånd av
vederbörande myndighet och dels icke svårföryngrad mark, å vilken inom
avverkningsplanens ram avverkning fritt får ske. Till utsyningsförrättare
skall enligt förslaget kunna förordnas även i skogsägarens tjänst anställd
sakkunnig person. — Den reglering av avverkningen, som i kvantitativt
hänsende föreslagits, nödvändiggör, att, i de fall, då icke utsyning sker,
kontroll över virkeskapitalets uttagande annorlunda anordnas. I sådant
hänseende stadgas anmälningsskyldighet rörande tillämnad avverkning och
deklarationsplikt beträffande avverkad myckenhet skog. — I likhet med vad
som gäller enligt skogsvårdslagen skall enligt majoritetsförslaget skogens
ägare principiellt vara ansvarig för skogens återväxt samt sålunda pliktig
att vidtaga nödiga åtgärder härför. Handhavandet av lagen skall anförtros
åt skogsvårdsstyrelserna i respektive län. Förordningen den 11 oktober
1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift skall utsträckas att gälla även ifrågavarande
skogar, och gottgörelse till statsverket för utsyning skall följaktligen
icke vidare utgå.

I gemensam reservation anföra herrar Lövgren och Carlgren, att enligt
deras åsikt skogslagstiftningen för de enskilda skogarna i lappmarkerna
samt Särna och Idre socknar borde vila på samma principer som skogs -

Minoritet sfSrslaget.

6 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

vårdslagen. Begreppet svårföryngrad mark enligt nämnda lag tarvade
emellertid en ingående revision, varvid borde utgås från den grundprincipen,
att såsom svårföryngrad avskildes mark, där på grund av naturförhållanden
ett med hänsyn till föryngringen ändamålsenligt avverkningssätt
måste på särskilt sätt betryggas (genom utsyning). Reservanterna anföra,
att vid den avgörande voteringen örn den för lagen grundläggande principen,
fri avverkning eller icke, flertalet av de sakkunniga anslöto sig till
den mening, att avverkningarnas storlek skulle av myndighet bestämmas i
avverkningsplan. Ehuru enligt reservanternas uppfattning det allmännas
intresse skulle vara tillgodosett, örn de för skogsvårdslagen gällande principerna
lades till grund för lagstiftningen, hade reservanterna ansett sig
böra deltaga i utarbetandet av ett lagförslag, som inom den sålunda beslutade
ramen i största möjliga mån anslöte sig till skogsvårdslagen. Reservanterna
göra emellertid gällande, att förberedelser snarast möjligt borde vidtagas
för utarbetande av en lagstiftning för lappmarksområdena på grundval
av skogsvårdslagens principer. För den händelse denna reservanternas
principiella ståndpunkt icke skulle vinna beaktande, anse de, att framför en
lagstiftning, baserad såsom den nuvarande på ransonering och utsyningstvång,
borde föredragas en friare lagstiftning i överensstämmelse med majoritetsförslaget.
Reservanterna förklara vidare, att om den av dem i första
hand förordade utredningen omedelbart igångsattes, borde ett därpå grundat
lagförslag kunna se dagen inom sådan tid, att någon anledning till införande
av ett provisorium icke förelåge. Såsom sådant borde eljest, enligt reservanternas
förmenande, majoritetsförslaget kunna erbjuda sig.

Herr Näslund anför, att han, i likhet med herrar Lövgren och Carlgren,
ansåge, att i princip en särlagstiftning för enskildas skogar inom lappmarkerna
samt Särna och Idre socknar icke vore motiverad. Dock anser han,
med hänsyn till skogsbeståndets inom ifrågavarande områden onormala fördelning
på mogenhets- och åldersklasser, en direkt övergång från lappmarkslagen
till en lagstiftning i överensstämmelse med skogsvårdslagen icke tillrådlig.
Han tillstyrker därför en viss övergångstid, under vilken en skogslag,
avfattad i enlighet med majoritetsförslaget, borde tillämpas. Sagda lag
borde alltså få en provisorisk karaktär.

Minoritetsförslaget, som i vissa hänseenden överensstämmer med majoritetsförslaget,
avviker emellertid från detta i betydelsefulla punkter. I likhet
med majoriteten utgår minoriteten från att avverkningen bör regleras i
såväl kvantitativt som kvalitativt avseende. Beträffande den praktiska tilllämpningen
av denna princip gå emellertid de båda förslagen isär. Minoritetsförslaget
tager sålunda till en början avstånd från förslaget örn uppdelning
av virkesförrådet i mogen och icke mogen skog samt förordar i stället
de genom skogsvårdslagen införda begreppen yngre och äldre skog. I de
avverkningsplaner, som enligt minoritetsförslaget skola uppgöras, skall
angivas den myckenhet virke av barrskog, som, husbehovs virke inbegripet,

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 72. 7

under viss tid får uttagas förutom genom gallring i bestånd av yngre skog.
Jämväl minoriteten hävdar, att vid avverkningsplanernas upprättande såväl
kravet på ändamålsenlig skogsvård som angelägenheten av att erhålla en
såvitt möjligt jämn virkesavkastning bör beaktas. Emellertid bör enligt
minoritetsförslaget, örn intressekonflikt uppkommer, skogsvårdens krav stå
tillbaka för fordran på jämnhet i virkesavkastningen. Även minoriteten
framhåller likväl härvid, att uppmärksamhet måste ägnas åt, att skog, som
genom att kvarstå avtager i användbarhet, må komma till avverkning
hastigare än lappmarkslagen av dess handhavare ansetts medgiva. Majoritetsförslagets
kontrollföreskrifter betecknas av minoriteten såsom otillfredsställande.
Enligt minoritetens förmenande måste, för vinnande av en enkel
och effektiv kontroll, utsyning eller därmed till sin betydelse likartad myndighetsåtgärd
föreskrivas såsom regel. Vissa undantag härifrån anses dock
kunna medgivas. Sålunda föreslås att för skogens utveckling ändamålsenlig
gallring skall fritt få företagas i sådana bestånd av yngre skog, som
vid avverkningsplans upprättande förklarats vara i behov av dylik gallring.
Minoriteten håller vidare före, att genom bibehållande äv utsyningsbestämmelser,
väsentligen motsvarande de i lappmarkslagen stadgade, frågan
örn avverkningens kvalitativa reglering löses på det mest ändamålsenliga
sättet. En uppdelning av markerna, såsom i majoritetsförslaget förutsättes,
i svårföryngrade och icke svårföryngrade låter sig enligt minoritetens förmenande
icke göra. Minoriteten föreslår i likhet med majoriteten att till
utsyningsförrättare skola kunna förordnas även i enskild tjänst anställda
skogssakkunniga personer. Liksom majoritetsförslaget skiljer sig slutligen
minoritetsförslaget från nu gällande bestämmelser bland annat därutinnan,
att enligt förslaget reproduktionsplikt principiellt skall åligga skogsägarna,
att lagens handhavande skall överlämnas åt skogsvårdsstyrelser samt att
skogsvårdsavgifter skola utgöras i stället för utsyningsavgifter.

Friherre Hermelin har reserverat sig mot minoritetsförslaget i vad det
avser överflyttande av tillsynen över ifrågavarande lagbestämmelsers efterlevnad
på skogsvårdsstyrelserna. Enligt reservantens förmenande bör lagens
handhavande ankomma på domänstyrelsen med underlydande personal.

''!)

Av a vgivna yttranden över sakkunnigas förslag framgår följande.

Domänstyrelsen ansluter sig beträffande majoritetsförslaget till den kritik
mot detsamma,- som genom minoritetsförslaget framförts. 1 Vidkommande
sistnämnda förslag anser styrelsen, att icke heller detta vore ägnat att helt
genomföras såsom] ny och förbättrad skogslagstiftning för de fastigheter,
varom här är fråga. Några principiella betänkligheter mot minoritetsförslaget
har styrelsen likväl icke anfört.

Statskontoret anser, med hänsyn till de skilda meningar, vari sakkunniga
stannat, betänkandet utvisa, att stora svårigheter förelåge att för närvarande
kunna avgöra, hur en ny lappmarkslag borde gestaltas. Statskontoret anför,
att under sådana omständigheter knappast någon möjlighet funnes att till

Yttranden
över sakkunnigas
förslag•

8 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

genomförande förorda något av de i betänkandet avgivna förslagen. Även
om ur rent skogliga synpunkter något av sakkunnigas förslag kunde godtagas,
anser emellertid statskontoret, under åberopande av Kungl. Maj:ts
cirkulär den 12 juni 1931 angående sträng återhållsamhet i avseende å
framställningar örn anslagsäskanden att föreläggas 1932 års riksdag, sig
icke kunna medverka till dess genomförande.

Vad länsstyrelserna beträffar har länsstyrelsen i Kopparbergs län anfört,
att betänkandet icke givit anledning till någon dess erinran. Länsstyrelsen
i Västerbottens län har tillstyrkt minoritetsförslaget att gälla provisoriskt
till och med den 30 juni 1944, och länsstyrelsen i Norrbottens län har givit
sitt förord at minoritetsförslaget utan inskränkning i avseende å tiden.

Minoritetsförslaget har i princip jämväl tillstyrkts av skogsvårdsstyrelserna
i Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, av Västerbottens och Norrbottens
lans landsting och hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt av
overjagmästaren i övre Norrbottens distrikt. Inom Västerbottens läns landsting
har dock en stark minoritet uttalat sig till förmån för majoritetsförslaget.

Även centralrådet för skogsvårdsstyrelsemas förbund förordar minoritetsförslaget
men förutsätter därvid, att den tillstyrkta lagstiftningen kommer
att gälla allenast under en viss övergångstid för att sedan ersättas av en
lag, grundad på skogsvårdslagens principer.

^ Norrlands skogsvårdsförbund har uttalat sig för, att i lappmarkerna samt
Sama och Idre socknar infördes enahanda skogslagstiftning som den, vilken
gäller i övriga delar av landet, men att under en kortare övergångstid en
provisorisk lag i huvudsaklig överensstämmelse med minoritetsförslaget
bleve gällande.

Sveriges skogsägareförbund anser starka skäl tala för att införa skogsvårdslagen
i lappmarkerna samt Särna och Idre socknar. Förbundet biträder
därför herrar Lövgrens och Carlgrens reservationsvis framförda yrkande.
Till denna ståndpunkt ansluter sig även Kopparbergs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.

Överjägmästarna i Härnösands och Skellefteå distrikt avstyrka samtliga
förslag men hemställa, att örn lagändring likväl ansåges böra ske, friherre
Hermelins reservation godtoges. Till friherre Hermelins reservation ansluta
sig jämväl överjägmästarna i Nedre Norrbottens och Umeå distrikt.

Särna och Idre kommuner anse, att de enskilda skogarna inom Särna och
Idre socknar, oavsett hur lagstiftningen beträffande övriga skogar under
lappmarkslagen gestaltades, så snart som möjligt borde läggas under skogsvårdslagen.

Sorsele, Vilhelmina, Örträsks och Arvidsjaurs kommuner yrka, att lappmarkslagen
måtte helt upphävas och ersättas med skogsvårdslagen. Vid
yttrandet från Vilhelmina kommun är fogad skriftlig förklaring av 148
fastighetsägare, att de instämde i berörda yrkande.

Malå kommun anför, att den ifrågasatta skogslagstiftningen borde givas

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

9

en utformning, som i möjligaste mån underlättade ett framtida övergående
till skogsvårdslagen.

Lycksele, Dorotea och Arjeplogs kommuner uttala sin anslutning till
Lövgrens och Carlgrens reservation.

Stensele och Åselelkommuner förorda majoritetsförslaget. Stensele kommun
anser dock, att en lagstiftning enligt sagda förslag borde erhålla allenast
provisorisk karaktär. Av yttrandena framgå, att nu ifrågavarande håda
kommuner förmena, att en lagstiftning, byggd på principerna i skogvårdslagen,
skulle varit den lyckligaste lösningen av frågan, men att en dylik
lagstiftning icke för närvarande hade utsikter att kunna genomföras.

Fredrika kommun slutligen uttalar sig för bibehållande av lappmarkslagen.

Det riksdagen för antagande förelagda förslaget till ny lappmarkslag an- innebörden av
sluter sig väsentligen till det förslag, som utarbetats av sakkunnigas mino- Kwn^js^''tS
ritet. Förslaget utgår sålunda från att utsyning skall såsom regel erfordras
för avverkning i de skogar, som av förslaget beröras. Vissa lättnader i
det nuvarande utsyningsförfarandet medgivas dock, särskilt i fråga örn avverkning
av lövskog samt av yngre barrskog. Principen örn uthålligt
skogsbruk är bibehållen, men bestämmelser hava upptagits, avseende att
möjliggöra större virkesuttag än de, vilka för närvarande kunna ske. Bestämmelserna
taga i främsta rummet sikte på, att övermogen och skadad
skog icke skall behöva mot ägarens vilja kvarhållas, annat än där så är
erforderligt ur skogsvårdens synpunkt. Reproduktionsföreskrifter hava föreslagits,
i huvudsak överensstämmande med motsvarande stadganden i 1923
års skogsvårdslag. Den nya lagen föreslås skola handhavas av skogsvårdsstyrelserna
i respektive län. Utsyningsavgifter skola icke vidare uppbäras,
men i stället skola utgå skogsvårdsavgifter i likhet med vad som gäller
beträffande skogarna i övriga delar av riket. I två mera betydande hänseenden
avviker Kungl. Maj:ts förslag från minoritetsförslaget. Den av
Kungl. Majit föreslagna lagen skall sålunda gälla allenast för de under
lappmarkslagen lydande enskilda skogarna, medan skogarna å kronohemman
och krononybyggen under stadgad åborätt skola tillsvidare, i avbidan på av
Kungl. Majit föreslagen utredning rörande dessa skogars placering i skogsrättsligt
avseende, kvarstå under lappmarkslagen. Vidare skall enligt Kungl.

Majits förslag den nya lagen erhålla karaktären av ett provisorium. Den
skall upphöra att gälla med utgången av år 1943.

Vid föredragningen i statsrådet av ifrågavarande ärende anförde chefen Departementsför
jordbruksdepartementet bland annat i (helen.

»Att lappmarkslagen ur flera synpunkter är i behov av revision synes
mig icke kunna vara föremål för tvekan. Lagens avverkningsregler hava
i vissa fall föranlett ett oekonomiskt och skogligt sett olämpligt sparande
av skadade och övermogna virkesförråd. En väsentlig brist i lagen är
vidare särskilt, att den saknar effektiva återväxthestämmelser. I berörda
hänseenden torde ändringar vara nödvändiga. Ytterligare torde skäl, sorn

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

Dag i annat sammanhang kommer att närmare beröra, tala för inordnande
av jämväl ifrågavarande skogar under skogsvårdsstyrelser. Sakkunnigas
flertal hava också i princip varit eniga örn ändrade bestämmelser i de
punkter, som nu av mig angivits.

De ändringar av lappmarkslagen, vilka sålunda torde fa anses påkallade,
äro av den art, att möjligheterna för tillämpningen av skogsvårdslagen
även å de enskilda skogarna inom lappmarkerna samt inom Särna och Idre
socknar torde böra tagas under allvarligt övervägande. Givetvis vore det
en vinst, örn särlagstiftning kunde undvikas. Det vore överensstämmande
med billighetens krav, om landets samtliga enskilda jordägare underkastades
samma bestämmelser med avseende å handhavandet av sin skog, och skogsvårdslagen
har inom de delar av landet, där den gäller, haft gynnsamma
verkningar. En enhetlig skogslagstiftning är därför också enligt mitt förmenande
det mål, mot vilket bör siktas. Då jag emellertid, i likhet med
flertalet av de sakkunniga, anser mig icke kunna förorda ett omedelbart
övergående till skogsvårdslagens principer, beror detta främst på den ojämna
fördelning i mogenhets- och åldersklasser, som virkesförrådet i förevarande
skogar utvisar. Såsom jag senare vill vidare utveckla torde skadad och
övermogen samt avverkningsmogen skog inom lappmarkerna samt Särna
och Idre socknar linnas i förhållandevis så stor myckenhet, att avverkningarna
icke kunna, på sätt sker i de under skogsvårdslagen lydande
skogarna, lämnas kvantitativt oreglerade. I likhet med reservanten Näslund
tinner jag, att, innan införande av sistnämnda lag i lappmarkerna samt
Särna—Idreområdet kan ifrågakomma, skogarna därstädes måste hava erhållit
en mera jämn sammansättning. Det synes sålunda nödvändigt med
en övergångsperiod, varunder icke vare sig 1915 års förordning eller skogsvårdslagen
utan en efter de särskilda förhållandena anpassad, från såväl
den ena som den andra av förenämnda författningar i vissa hänseenden
avvikande lagstiftning tillämpas. Den provisoriska lag, som sålunda blir
erforderlig, torde lämpligen kunna givas en giltighetstid av tio år. Det
förefaller mig, som borde under sagda tid det skogliga tillståndet kunna
icke obetydligt förbättras. Vidare hinna skogsvårdsstyrelserna komma väl
in i arbetet med ifrågavarande skogar och skogsägarna vänja sig att lita
till styrelsernas sakkunskap för skogarnas ändamålsenliga skötsel.

Förutom att, på sätt anförts, nyssnämnda skogliga förhållanden torde nödvändiggöra
en särlagstiftning för lappmarkernas samt Särna - Idreområdets
skogar under ytterligare någon tid framåt, synes en dylik lagstiftning av
provisorisk karaktär kunna ur annan synpunkt bliva av värde. Vid inordnande
av berörda skogar under skogsvårdslagen torde, såsom reservanterna
Lövgren och Carlgren framhållit, erfordras, att sådana skogar, där på
grund av naturförhållanden föryngringssvårigheterna äro mera avsevärda,
underkastas vissa från sistnämnda lags allmänna principer avvikande bestämmelser,
avseende att trygga ett med hänsyn till föryngringen ändamålsenligt
avverkningssätt. Det avskiljande av i berörda mening svårföryngrade
skogar, som sålunda måste ske, förutsätter ingående kunskaper
om de föryngringsförliållanden, vilka råda i lappmarkerna samt inom Särna
och Idre socknar.»

Beträffande skogarna å kronohemman och krononybygget! under stadgad
åborätt anförde departementschefen, att han funne berörda fastigheter vara
i mycket att jämställa med sådana fastigheter, som innehades av enskilda
med äganderätt. Emellertid syntes honom en nyreglering rörande skogs -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

11

vården av fastigheterna linder stadgad åborätt icke böra komma till stånd,
förrän en närmare utredning rörande förutsättningarna härför verkställts.
En dylik utredning, omfattande samtliga fastigheter under stadgad åborätt i
riket, borde därför ske. Intill dess utredningen slutförts och de därvid vunna
resultaten hunnit bliva föremål för omprövning, syntes någon rubbning
icke böra vidtagas i nu rådande förhållanden beträffande ifrågavarande
fastigheter i förevarande hänseende. Vad anginge inom de sex norra länen
belägna kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt torde sålunda
lappmarkslagen tillsvidare böra där fortfarande tillämpas.

Frågan örn revision av lappmarkslagen bar länge stått på dagordningen.
Berättigade erinringar mot sagda lag kunna, såsom chefen för jordbruksdepartementet
med allt fog framhållit, göras. Framställningar och förslag
angående ändringar i lappmarkslagen hava också tidigare varit föremål för
statsmakternas prövning. Sålunda framlades av Kungl. Majit i proposition
nr 43 för 1927 års riksdag förslag till ny lappmarkslag. Den mest betydande
ändringen, som därvid föreslogs, var, att reproduktionsplikt skulle,
i huvudsaklig överensstämmelse med föreskrifterna härom beträffande
svår föryngrade skogar i 1923 års skogsvårdslag, införas jämväl för skogarna
under lappmarkslagen. Efter hemställan av jordbruksutskottet,
utlåtande nr 63, avslog emellertid riksdagen förslaget. Såsom skäl för
sitt avslagsyrkande anförde utskottet, bland annat, att utskottet utginge
från den principiella uppfattningen, att en särlagstiftning av här ifrågavarande
art icke borde till sin reella innebörd göras strängare eller till
giltighetsområdet vidare än som för tillgodoseende av det därmed avsedda
syftet kunde anses nödvändigt. Ur dessa synpunkter ansåg utskottet
förslaget icke kunna godtagas. Sedan berörda uttalande av utskottet
gjordes, har förändring i lappmarkslagens giltighetsområde skett. Genom
örordningen den 14 maj 1929, vilken trätt i kraft den 1 maj 1930, har
nämligen Kungl. Majit efter riksdagens hörande förordnat, att en del inom
Västerbottens och Norrbottens läns kustland samt inom Västernorrlands och
Jämtlands län spridda enskilda skogar, de s. k. ströhemmanen, vilka dittills
lytt under lappmarkslagen, skulle undantagas från lagens tillämpning.
Nämnda skogar hava härigenom i stället blivit underkastade bestämmelserna
i den allmänna skogsvårdslagen.

Den principiella inställning till förevarande spörsmål, utskottet hade
1927, anser utskottet även nu vara den rätta. Herr Lindhagen har i sin
motion såsom skäl mot ett eftergivande av lappmarkslagens i den enskildes
handlingsfrihet ingripande avverkningsbestämmelser bland annat erinrat
örn de förhållanden, under vilka dessa bestämmelser tillkommit. Utskottet,
som tillåter sig hänvisa till den utförliga historik, vilken återfinnes i sakkunnigas
betänkande (sid. 7 o. f.), vill här allenast erinra, att nu gällande
stadgande!! angående dispositionsrätten till skogen å enskildas fastigheter i
lappmarkerna samt Särna och Idre socknar kunna härledas ur föreskrifterna

Utskottet.

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

rörande avvittring eller skatteomföring av nybyggen och hemman i nämnda
delar av landet. Vid flera tidigare tillfällen har gjorts gällande, att då
inskränkningarna i dispositionsrätten sålunda sammanhängde med statens
upplåtelse av skogen åt de enskilda, staten icke borde utan kompensation
eftergiva den rätt för staten, som läge i berörda inskränkningar. Såväl
sakkunniga som departementschefen hava emellertid varit av en annan
uppfattning. Departementschefen har bland annat framhållit, att frågan
enligt hans förmenande hade huvudsakligen historiskt intresse och icke
borde tillmätas större betydelse, då det gällde att taga ställning till spörsmålet
örn skogsvåi’dens ordnande på mest ändamålsenliga sätt i nu förevarande
trakter. Denna departementschefens åsikt delas av utskottet. Genom
det beslut, varigenom riksdagen medgav, att ströhemmanen utbrötos från
lappmarkslagens tillämpningsområde och lades under skogsvardslagen torde
också riksdagen få anses hava givit uttryck åt samma uppfattning.

Med hänsyn till skogliga och sociala förhållanden, för vilka i sakkunnigas
betänkande lämnas en ingående redogörelse, sammanfattningsvis återgiven
i propositionen (sid. 36—39), tinner utskottet, att en särlagstiftning
för de enskilda skogarna inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar
fortfarande är erforderlig. Något bärande skäl att, på sätt herr Lindhagen
i sin motion hemställt, vid denna lagstiftning uppställa olika regler för
olika kategorier av nämnda skogar, torde icke finnas. Det föreliggande
förslaget till ny lappmarkslag fyller enligt utskottets mening de krav, som
under förhandenvarande omständigheter skäligen böra ställas å en skogslag
för ifrågavarande områden. Förslaget innebär vissa lättnader i nuvarande
snäva, ett ändamålsenligt skogsbruk hindrande avverkningsbestämmelser,
samtidigt som det tillgodoser berättigade önskemål angående en
avverkningskontroll, ägnad att trygga såväl en viss jämnhet i skogshushållningen,
som även att virkesuttaget äger rum på ett ur skogsvårdssynpunkt
tillfredsställande sätt. Såsom en betydande fördel hos förslaget
framför gällande bestämmelser vill utskottet framhålla, att lagens handhavande
avses skola utövas av skogsvårdsstyrelser. Utskottet förmenar,
att tillgodogörandet beträffande ifrågavarande skogar av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet är en väsentlig förutsättning för att den föreslagna
lagen skall lända till avsett gagn. Vad angår lagens tillämpningsområde
finner utskottet riktigt, att, på sätt föreslagits, i avbidan på den av departementschefen
bebådade utredningen rörande kronohemman och krononybyggen
under stadgad åborätt, någon ändring i de för skogarna å dessa
fastigheter gällande bestämmelserna icke tills vidare företages.

Mot förslaget har anförts, att dess genomförande skulle medföra betydande
kostnader för statsverket. Enligt den utredning, som i ärendet föreligger,
synas berörda kostnader komma att överstiga dem, vilka staten nu får vidkännas
i anledning av lappmarkslagen, med omkring 300,000 kronor årligen.
Denna kostnadsberäkning förutsätter, att den personal i domänstyrelsen,
som genom den nya lagen blir övertalig, överföres på indragningsstat. En -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

13

ligt domänstyrelsens uppgift uppbär den ordinarie och extra ordinarie personal,
som kan ifrågakomma till indragning, en sammanlagd avlöning av
283,279 kronor örn året, därvid dyrtidstillägg beräknats efter 12 procent.
Utskottet förstår väl, att en ökning av statens utgifter med det ganska avsevärda
belopp, det här rör sig örn, kan, särskilt i dessa tider, ingiva betänkligheter.
Å andra sidan vill utskottet framhålla, att den fråga, som
nu är föremål för utskottets behandling, är för mycket stora delar av landet
utav synnerlig vikt. Det är angeläget, att densamma snart vinner sin
lösning. Ett uppskov på allenast ett eller annat år torde ur statsfinansiell
synpunkt vara utan större betydelse. Att ställa saken helt på framtiden
synes icke försvarligt. Utskottet finner därför kostnadsskälen icke vara av
den art, att de böra föranleda avslag å Kungl. Marits förslag. I detta
sammanhang vill utskottet uttala den förväntan, att övertalig personal inom
domänverket kommer att i så stor utsträckning som möjligt vinna anställning
hos de skogsvårdsstyrelser, vilkas personalbehov ökas genom den nya
lagen. I den mån så kommer att ske minskas givetvis de beräknade utgifterna
för statsverket.

Mot stadgandet i andra stycket av förslagets 7 § 2 mom. har herr Näslund
i sin motion framställt anmärkning. Stadgandet angiver de grunder,
enligt vilka avverkningsbeloppens storlek skola beräknas. Vid en jämförelse
med vad departementschefen beträffande denna fråga anfört (sid. 73—74)
framgår, att förslaget medgiver omedelbar avverkning såväl av all skadad
som även av all övermogen skog, vilken kan befaras avtaga i användbarhet,
allt så framt ej skogsvårdens krav lägga hinder i vägen för dylik
avverkning. Samma synpunkter torde få anläggas beträffande avverkning
av äldre skog, som i högre grad hindrar den yngre skogens utveckling. I
fråga örn annan äldre skog däremot gäller, att en viss jämnhet i skogshushållningen
måste upprätthållas, samtidigt som emellertid skall eftersträvas,
att fastighetens skogsmark blir försatt i sådant skick, att dess alstringsförmåga
på ändamålsenligt sätt tillgodogöres. Vid bestämmande av
avverkningsbeloppet skog av sistnämnda slag kommer jämväl fastighetens
förråd av sådant virke, som, enligt vad nyss sagts, får omedelbart uttagas,
att bliva av viss betydelse. Storleken av berörda virkesförråd kommer således
att, allteftersom förrådet är större eller mindre, kunna föranleda i
det förra fallet en försiktigare, i det senare en snabbare avverkning av
den övriga avverkningsmogna skogen. Herr Näslunds anmärkning mot
förevarande stadgande bottnar i den uppfattningen, att skogsvårdens krav
icke skulle därigenom tillräckligt tillgodoses. Det av herr Näslund framförda
förslaget till ändrad lydelse av stadgandet överensstämmer med
sakkunnigmajoritetens förslag till bestämmelse i denna punkt. Enligt
herr Näslunds förslag skola i fråga örn all skog avverkningsbeloppen så
bestämmas, »att en jämn virkesavkastning av äldre skog må erhållas i
den mån detta kan ske, utan att skogsvårdens krav uppenbarligen åsidosättas».
Utskottet vill häremot erinra, att i vad berörda krav innebära,

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

att skog icke bör så länge överhällas, att den förfares eller tager skada,
torde samma krav vid en rätt tillämpning av det utav Kungl. Maj: t föreslagna
stadgandet i 7 § 2 mom. tillgodoses. Då en god skogsvård emellertid
därutöver kräver, att skogsmarkens produktionsförmåga skall på ändamålsenligt
sätt utnyttjas, finner utskottet, att upptagandet i lagen av en
föreskrift sådan som den herr Näslund föreslagit skulle kunna medföra
fara för att jämnheten i virkesavkastningen beträffande den fullgoda avverkningsmogna
skogen vid avverkningsbeloppens bestämmande i alltför
ringa grad beaktades. Utskottet kan därför icke tillstyrka någon åtgärd
i anledning av herr Näslunds yrkande.

Enligt förslagets 7 § 3 mom. äger fastighetsägare att, örn han så önskar,
själv genom sakkunnig person ombesörja upprättande av avverkningsplan.
Herr Lindhagen har i sin motion hemställt, att berörda bestämmelse måtte
utgå. Då utskottet för sin del anser det föreslagna stadgandet, vartill motsvarighet
finnes i 1915 års förordning, vara av värde, kan utskottet ej biträda
herr Lindhagens hemställan. Utskottet vill härvid framhålla, att avverkningsplan
för att bliva gällande likväl alltid måste granskas och fastställas
av skogsvårdsstyrelsen.

Beträffande övriga under de särskilda paragraferna i förslaget upptagna
bestämmelser har utskottet ej heller gentemot dessa funnit anledning till
erinran. I ett betydelsefullt hänseende anser utskottet dock, att avvikelse
från Kungl. Maj:ts förslag bör göras. Utskottet syftar på övergångsbestämmelsernas
föreskrift, att lagen skall gälla allenast viss tid, nämligen
från och med den 1 januari 1934 till och med den 31 december 1943.
Departementschefen har, på sätt framgår av utskottets tidigare redogörelse,
framhållit, att det vore överensstämmande med billighetens krav, örn landets
samtliga enskilda jordägare underkastades samma bestämmelser med
avseende å handhavandet av sin skog, och att en enhetlig skogslagstiftning
därför vore det mål, mot vilket borde siktas. Dessa synpunkter Anner
utskottet riktiga. Utskottet anser det emellertid ovisst huru lång tid,
efter nya lagens ikraftträdande, som är nödig, för att det skogliga tillståndet
skall medgiva en övergång till friare avverkningsbestämmelser.
Utskottet vill därför icke nu taga ståndpunkt till frågan örn tidpunkten
för den nya lagens upphörande. De faktorer, som härvid måste beaktas,
äro för närvarande icke bestämbara. Utskottet finner det också i och
för sig olämpligt med en provisorisk lag, gällande för så lång tid som
tio år. På grund härav anser utskottet, att föreskrifterna i övergångsbestämmelsernas
första stycke, utöver stadgandet örn lagens ikraftträdande,
böra utgå.

Av vad utskottet anfört framgår, att utskottet funnit såväl de i motionerna
väckta yrkandena örn avslag å propositionen som även herrar Sandströms
och Lövgrens motion, att 1923 års skogsvårdslag skulle, med viss ändring,
göras tillämplig å ifrågavarande skogar, icke böra av riksdagen bifallas.
Herr Näslunds motion samt de i herr Lindhagens motion under 1) och 2)

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

15

upptagna yrkandena torde, i enlighet nied vad utskottet ovan anfört, ej
heller böra föranleda vidare åtgärd. Vad angår det i herr Lindhagens
motion under 3) upptagna yrkandet om inrättande av en skogsmedelsfond,
Anner utskottet övervägande skäl tala mot en dylik anordning och får därför
avstyrka motionen jämväl i detta avseende.

Beträffande slutligen den av herrar Lindberg och Wiklund i deras motion
gjorda hemställan örn viss utredning samt framläggande för 1933 års riksdag
av nytt förslag i ämnet, följer av den ståndpunkt, utskottet ovan intagit,
att utskottet avstyrker också denna hemställan. I motionen har
bland annat anförts, att det kunde befaras, att den nya lagstiftningen
komme att medföra, att jordbrukarnas kreditgivare kunde anse sig tvingade
att påfordra bättre säkerheter för lämnade lån eller kräva större amorteringar
på grund av att en friare dispositionsrätt över skogstillgångarna
medgåves och såsom en följd av att skogens rotvärde förminskades. I anslutning
härtill vill utskottet erinra, att beträffande skog, som enligt skogsvårdslagen
står under skogsvårdsstyrelses uppsikt, är genom lagen den 6
juni 1930 om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet
möjlighet medgiven skogsvårdsstyrelsen, att, örn i fall, då hypoteksförening
meddelar lån mot inteckning i fastighet med växande skog, mellan fastighetens
ägare och föreningen överenskommelse träffas därom, att viss inskränkning
skall gälla i rätten att avverka skogen, åt berörda överenskommelse
giva den verkan, att den blir mot envar bindande, samt att
överträdelse medför ansvar såsom för avverkning i strid mot meddelad
föreskrift enligt skogsvårdslagen. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla
såsom önskvärt, att 1930 års lag göres tillämplig jämväl i fråga örn
skogarna under den nya lappmarkslagen. Den lagändring, som härför
erfordras, kan medhinnas, innan sistnämnda lag träder i kraft, vilket ju
avses skola ske först den 1 januari 1934.

Mot förslaget till lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. punkt 1) skogsvårdslagen
har utskottet icke funnit anledning till erinran.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förslag ej kunnat i oförändrat skick bifallas av riksdagen,
måtte för sin del antaga följande

16

- Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

(Kungl. Maj.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Lag

om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Inledande bestämmelser.

1 §•

Inom Västerbottens oell Norrbottens läns lappmarker samt Särna och Idre
socknar av Kopparbergs län belägen skogsmark skall, med undantag som i
2 § sägs, vara underkastad denna lags bestämmelser.

2 §.

1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt
inom Särna och Idre socknar vid storskifte avsatt besparingsskog;

2) skogar, lydande under lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden
;

3) skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt;

4) städernas skogar;

5) skyddsskogar;

6) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika boställen
ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad
tid (åborätt) enligt lagen örn upplåtelse under åborätt av viss jord;
samt

7) övriga här ovan ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari
1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
äger tillämpning eller som avses i § 4 av nämnda förordning.

2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 6) eller 7) angives, i samfällighet
med skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det
samfällda skogsområdet i dess helhet.

3 U

Uppsikt över denna lags efterlevnad skall utövas av skogsvårdsstyrelsen.

4

Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt
är stadgat tillkommer lapparna.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

17

{Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

2 kap. Om avverkning.

5 §.

Avverkning av barrträd så ock avverkning av lövträd ovan odlingsgränsen
må för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad
fastighets husbehov bedrivas allenast efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen;
dock vare dylikt tillstånd ej erforderligt för verkställande av för skogens
utveckling ändamålsenlig gallring i sådana bestånd av yngre skog, vilka
vid avverkningsplans upprättande blivit å karta tydligt utmärkta och särskilt
angivits vara under planens giltighetstid i behov av gallring.

6 %.

Yngre skog må ej avverkas annorledes än genom för skogens utveckling
ändamålsenlig gallring, med mindre skogsvårdsstyrelsen i särskilt fall med
hänsyn till skogens beskaffenhet finner skäl medgiva en mera omfattande
avverkning.

7 %.

1 mom. Tillstånd till avverkning av barrträd skall meddelas enligt avverkningsplan.

Där med hänsyn till fastighetens belägenhet eller tillgång av barrskog
avkastningen ej lämpligen kan tillgodogöras genom regelbundet återkommande
avverkningar, må dock avverkningstillstånd meddelas utan hinder
därav, att avverkningsplan ej upprättats.

2 mom. Avverkningsplan skall uppgöras särskilt för varje fastighet samt
angiva den myckenhet virke, som må under viss tid avverkas.

Vid avverkningsplans upprättande skall tillses, dels att skadad eller överårig
skog, som kan befaras avtaga i användbarhet, ävensom äldre skog,
som i högre grad hindrar den yngre skogens utveckling, må kunna snarast
avverkas, dels att i övrigt, utan åsidosättande av fordran på en så vitt
möjligt jämn virkesavkastning, äldre skog uttages i den omfattning, som
erfordras för att skogen må inom skälig tid komma i sådant skick, att
skogsmarkens alstringsförmåga varder på ändamålsenligt sätt tillgodogjord.

3 mom. Avverkningsplan upprättas på fastighetsägarens begäran genom
skogsvårdsstyrelsens försorg, fastighetsägaren obetaget att själv genom sakkunnig
person ombesörja planens upprättande.

Avverkningsplan skall, sedan fastighetsägaren, örn han ej själv ombesörjt
planen, beretts tillfälle yttra sig över därtill uppgjort förslag, för att
bliva gällande granskas och fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Fastställd
plan skall, så snart ske kan, tillställas fastighetsägaren.

4 morn. Skogsvårdsstyrelsen äger efter ansökan förordna, att två eller

flera fastigheter’, för vilka avverkningsplaner blivit fastställda, må under
Bihang lill riksdagens protokoll 19‘I2. 10 saini, lil haji. (Sr 72—70.) 2

18

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

viss tid vid avverknings företagande behandlas såsom en brukningsenhet.
Sålunda tillkommen brukningsgemenskap skall av skogsvårdsstyrelsen på
ansökan hävas, där någon av fastigheterna, utan att de samlas å en hand,
övergår till ny ägare, som ej förut deltager i gemenskapen.

5 mom. Närmare föreskrifter rörande avverkningsplan och dess tillämpning
meddelas av Konungen.

8 §.

Tillstånd till avverkning skall sökas hos skogsvårdsstyrelsen före den 1
april, och åligger det styrelsen tillse, att slutligt beslut i anledning av ansökningen
meddelas före den 1 påföljande oktober; dock må i särskilt fall,
då ärendet ej utan synnerlig olägenhet kan inom sagda tid avgöras, uppskov
äga rum till den 1 november.

Beslutet skall så fort ske kan bevisligen tillställas sökanden.

9 §.

1 morn. Tillstånd, som meddelas enligt avverkningsplan, skall, där ej
avverkning i mindre omfattning äskas, avse den avverkning, som belöper
å en tid av fem år; dock må, när särskilda skäl därtill äro, skogsvårdsstyrelsen
medgiva, att tillståndet må avse avverkning för ytterligare högst
fem år. Frågan örn dylikt tillstånd för längre tid framåt prövas av Konungen.

2 morn. Grundas ej tillståndet å avverkningsplan, må, såvitt fråga är
örn skog, vilken icke är att anse såsom yngre, avverkning medgivas på en
gång i så stor utsträckning, som med skogens återväxt är förenlig, dock
med iakttagande att därest icke avverkningen föranlåtes av skogens beskaffenhet
eller eljest en god skogsvårds fordringar, fastigheten icke genom
avverkningen må komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog
enligt ortens förhållanden.

3 mom. I avverkningstillstånd skall angivas den tid, högst fem år, inom
vilken avverkningen skall vara verkställd.

10 §.

1 mom. Då tillstånd till avverkning meddelas enligt avverkningsplan,
skall, där ej annat följer av 2 morn., utsyning verkställas av länsjägmästare^
biträdande länsjägmästare eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad
sakkunnig person. De utsynade träden skola därvid stämplas genom förrättningsmannens
försorg.

2 mom. Meddelas tillstånd till avverkning annorledes än enligt avverkningsplan,
må, där så finnes tillräckligt, i stället för utsyning och stämpling,
allenast anvisning äga rum av viss trakt, där avverkningen får företagas;
skolande därvid gränserna tydligt utmärkas och närmare föreskrifter lämnas
angående sättet för avverkningen. Vad nu sagts skall ock gälla, där tillstånd
enligt avverkningsplan meddelas till avverkning av yngre skog eller

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

19

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

av i yngre skog förekommande spridda grupper eller enstaka träd av äldre
skog.

Virke av barrskog, som enligt bestämmelserna i detta moment avverkats
annorledes än genom gallring i bestånd av yngre skog, må, örn avverkningsplan
för fastigheten fastställts, icke bortföras från skogen, innan det
stämplats genom förrättningsmannens försorg.

3 mom. Vid förrättning enligt denna paragraf böra av fastighetsägaren
gjorda framställningar rörande avverkningstrakt och sättet för uttagande
av avverkningsbelopp beaktas, i den mån sådant överensstämmer med en
god skogsvård.

Örn tiden för förrättningen skall sökanden och, örn fastigheten äges av
annan, jämväl denne senast åtta dagar därförut underrättas.

11 §.

Finner skogsvårdsstyrelsen vid meddelande av tillstånd till avverkning
nödigt, att vissa träd överhållas såsom fröträd, åge styrelsen därom utfärda
föreskrift. Fröträden skola genom styrelsens försorg förses med tydligt
märke och må sedermera icke avverkas utan styrelsens tillstånd.

12 §.

Verkställer någon avverkning, som enligt denna lag ej må ske utan tillstånd
av skogsvårdsstyrelsen, vare han pliktig att ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, som av styrelsen meddelas för utövande av kontroll över
avverkningen.

13 §.

1 mom. Sker avverkning i strid mot stadgandet i 6 § eller mot anvisning
eller föreskrift, som enligt 10 § 2 mom. första stycket meddelats, eller
finner skogsvårdsstyrelsen på grund av företagen utmärkning av skog eller
eljest skälig anledning antaga, att avverkning planlagts, vilken skulle komma
i strid mot nämnda stadgande eller mot anvisning eller föreskrift, varom
nyss sagts, äger styrelsen att, därest sådant finnes vara av nöden,
meddela förbud att å den fastighet, där avverkning sålunda ägt rum eller
planlagts, utan styrelsens tillstånd verkställa avverkning, med rätt för styrelsen
att begränsa förbudet att gälla allenast viss del av fastigheten eller
eljest pä visst sätt inskränka förbudet. Innan förbud varder meddelat, skall
fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan,
jämväl denne beredas tillfälle att yttra sig i ärendet; finner skogsvårdsstyrelsen
saken sådan, att den ej kan tåla uppskov, må den dock meddela
förbud tillsvidare och intill dess annorlunda varder förordnat.

Förbud, som nu sagts, skall utan hinder av besvär genast träda i kraft.

2 mom. Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga länsjägmästaren eller annan
hos styrelsen anställd tjänsteman, som fullgjort vad som erfordras för vinnande
av anställning såsom jägmästare, att där i fall, som i 1 mom. avses,

20

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

är av synnerlig vikt, att avverkningsförbud kommer till stånd innan styrelsen
hinner sammanträda, meddela sådant förbud å styrelsens vägnar. Örn
sålunda meddelat förbud gore tjänstemannen utan dröjsmål anmälan hos
styrelsens ordförande, och ankomme därefter på styrelsen att i ärendet förordna.
I den mån dylikt förbud ej inom tjugo dagar från den, då det delgavs,
den dagen oräknad, blivit av styrelsen fastställt, vare förbudet förfallet.

14 $.

Då genom skogsvårdsstyrelsens försorg avverkningsplan upprättas eller i
anledning av bestämmelserna i denna lag utsyning eller stämpling verkställes
eller anvisning av avverkningstrakt äger rum, skall sökanden utgöra
nödig hantlangning. Övriga kostnader för sådan förrättning skola, där ej
förrättningen på sökandens begäran verkställes av annan än hos skogsvårdsstyrelsen
anställd tjänsteman, utgå av medel, som av styrelsen förvaltas.

3 kap. Om åtgärder för betryggande av återväxt.

15 §.

Där vid avverkning ej kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet,
att den med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, samt
en tillfredsställande naturlig återväxt ej heller kan inom skälig tid påräknas,
skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig återväxt
inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade
området. Därå uppkommen skog skall vidmakthållas, till dess den nått
sådan utveckling, att den ej längre är att räkna som plantskog.

Därest nu stadgad skyldighet skulle i särskilt fall bliva synnerligen betungande,
äger skogsvårdsstyrelsen på ansökan medgiva skälig begränsning
därav.

16 §.

1 mom. Uppkommer i skog skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning
eller annan dylik händelse eller genom åverkan, skall vad i 15 §
föreskrivits örn vidtagande av åtgärder för betryggande av nöjaktig återväxt
efter avverkning äga motsvarande tillämpning, ändå att skyldighet
därtill enligt sagda paragraf ej föreligger.

Där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller genom åsidosättande av
någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen, må åtgärder för
återväxtens betryggande icke fordras till större kostnad, än som motsvarar
värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller
av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka blivit så
skadade, att de ej böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga för
betryggande av nöjaktig återväxt borttagas, jämte den ersättning, markägaren
i anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära.

21

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

(Kungl. Majlis förslag.) (Utskottets förslag.)

2 mom. Skulle i särskilt fall deri i 1 mom. angivna skyldigheten bliva
synnerligen betungande, må skogsvårdsstyrelsen på ansökan kunna medgiva
skälig begränsning därav.

3 morn. Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra binder för skogsvårdsstyrelsen
att medgiva den avverkning, som av skadegörelsen påkallas.

Sker på grund av dylikt medgivande avverkning av barrträd, skall hänsyn
härtill tagas, då sedermera tillstånd till avverkning meddelas.

17 §.

För vidtagande av åtgärder, som kunna vara erforderliga för betryggande
av skogsåterväxt, är skogsmarkens ägare ansvarig. Är tvist örn äganderätten
till marken, skall såsom ägare anses den, vilken med äganderättsanspråk
innebar densamma.

Har avverkning företagits av tidigare ägare eller av avverkningsrättsinnehavare,
vare jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för
kostnaderna för de återväxtåtgärder, som av bans avverkning föranledas,
men må kan av markens ägare söka åter, vad han för sådant ändamål utgivit,
därest ej annat blivit avtalat eller, vad angår avverkningsrättsinnekavare,
han genom överskridande av den upplåtna avverkningsrätten själv
varit vållande till att åtgärderna måst vidtagas.

18 §.

Finner skogsvårdsstyrelsen åtgärder för betryggande av återväxt jämlikt
denna lag påkallade, söke styrelsen med den eller dem, som lagenligt äro
ansvariga för återväxtens betryggande, träffa överenskommelse örn samtliga
de åtgärder, som för berörda ändamål böra vidtagas, och örn den tid, inom
vilken envar av dem skall vara fullgjord. Sådan överenskommelse skall
avfattas skriftligen.

Varder ej sålunda överenskommelse träffad, må skogsvårdsstyrelsen, där
den ej tinner saken omedelbart böra stämmas till domstol, hos länsstyrelsen
påkalla undersökning av avverkningsområdet. Länsstyrelsen förordnar i
anledning härav en skogsstatens tjänsteman att med biträde av två ojäviga
gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som äro ägodelningsnämndemän
eller gode män vid lantmäteriförrättningar eller ledamöter
av häradsnämnd, å stället undersöka förhållandet. Örn tiden för förrättningen
skola genom förrättningsmannens försorg skogsvårdsstyrelsen och
fastighetens ägare ävensom annan, som kan vara ansvarig för kostnaderna
för återväxtåtgärderna, bevisligen underrättas. Synemännen skola till skogsvårdsstyrelsen
avgiva redogörelse med förslag till de åtgärder, som för markens
återställande i skogbärande skick må finnas nödiga. Stanna synemännen
i olika meningar, varde de särskilda meningarna skogsvårdsstyrelsen
meddelade. Sedan undersökning hållits, söke styrelsen ånyo få till stånd
överenskommelse, som ovan sagts.

22

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

(Kungl. Majlis förslag.) (Utskottets förslag.)

Kan ej överenskommelse träffas, stämme skogsvårdsstyrelsen in saken till
domstol, och äger denna föreskriva de åtgärder för återväxtens betryggande,
som av förhållandena påkallas, samt förelägga viss tid, inom vilken vad
sålunda föreskrivits skall vara fullgjort.

19 $.

Vad enligt 18 § blivit bestämt örn åtgärder för betryggande av återväxt
samt örn tiden därför vare gällande mot framtida ägare av skogsmarken.

20 %.

Har den för vidtagande av återväxtåtgärd enligt 18 § bestämda tid gått
till ända och förekommer anledning antaga, att åtgärden ej fullgjorts, läte
skogsvårdsstyrelsen genom besiktning å marken undersöka förhållandet.
Dylik besiktning verkställes av länsjägmästaren eller annan av skogsvårdsstyrelsen
förordnad person jämte två av styrelsen tillkallade sådana gode
män, som i 18 § omförmälas. Till sådan förrättning skall markägaren
samt, där skogsvårdsstyrelsen avser att gentemot annan göra gällande förpliktelse
att ansvara för återväxtkostnaderna, jämväl denne genom styrelsens
försorg bevisligen kallas. Redogörelse över förrättningen skall till skogsvårdsstyrelsen
avgivas.

Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd icke
fullgjorts, vare besiktning, som nyss sagts, ej av nöden.

Det ankommer på styrelsen att föranstalta om vidtagande av åtgärd, som
enligt första eller andra stycket befunnits eftersatt.

21 §.

Har åtgärd blivit enligt 20 § genom skogsvårdsstyrelsens föranstaltande
vidtagen, äger på framställning av styrelsen överexekutor låta hos vederbörande
omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva åtgärden som den
föregående besiktningen, där styrelsen visar, att försummelse befunnits föreligga,
och kostnadsbeloppet medelst behöriga räkningar styrkes.

Vill den, av vilken kostnad sålunda utsökts, emot det till betalning fastställda
beloppet anställa klander eller eljest söka återvinning, stämme in
talan därom till domstol sist inom tre månader från det uttagning av beloppet
ägt rum eller, därförutan, betalning skett med förbehåll örn rätt för
gäldenären att söka återvinning.

23

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

(Kungl. Majlis förslag.) (Utskottets förslag.)

4 kap. Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark.

22 §.

1 mom. Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra lunder för skogsmarks
omläggning till trädgård, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål
eller till åker, ej heller för omläggning, som betingas därav, att jämlikt
lagen den 22 juni 1921 örn ströängars indragande till kronan bestamts, att
vederlag för ströäng, som indrages till kronan, skall utgå medelst bekostande
av odling å visst område.

2 mom. Vill fastighetsägare medelst röjning eller andra särskilda åtgärder
anordna betesmark för varaktigt betesbruk eller äng, skall han därtill
söka skogsvårdsstyrelsens tillstånd.

För prövning av ansökan om sådant tillstånd äger styrelsen, där detta av
förhållandena påkallas, verkställa undersökning samt därvid jämväl inhämta
utlåtande från i lanthushållning sakkunnig person. Kostnad för dylik utredning
skall utgå av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas. Finnér
skogsvårdsstyreisen den sökta omläggningen böra medgivas, skall styrelsen
bestämma tid för fullgörandet av de åtgärder, som erfordras för det avsedda
ändamålet.

Fullgöres ej inom bestämd tid vad sålunda blivit förelagt, må på talan
av skogsvårdsstyrelsen domstol efter omständigheterna förelägga ny tid för
fullgörande av för markens omläggning erforderliga åtgärder eller förordna
om markområdets återförsättande i skogbärande skick och föreskriva vad
därför skall vidtagas.

I fråga örn föreläggande eller annat förordnande, som enligt detta moment
meddelats, äge vad i 19 § stadgats motsvarande tillämpning.

3 mom. Har i samband med omläggning av skogsmark å fastighet, för
vilken avverkningsplan Önnes upprättad, barrträd avverkats för annat ändamål
än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov, skola traden,
innan de bortföras, stämplas genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Då tillstånd
till avverkning å fastigheten sedermera meddelas, skall hänsyn tagas
till vad sålunda stämplats.

5 kap. Ansvarsbestämmelser.

23 §.

1 mom. Företager någon avverkning i strid mot bestämmelserna i 5 ^
eller 22 § 2 mom. eller mot föreskrift eller avverkningsförbud, som enligt
denna lag meddelats, straffes med dagsböter.

Då till straff enligt första stycket dömes, skall tillika det avverkade
virket, där det ligger å skogen kvar eller, örn det är bortfört, fortfarande
är i avverkarens besittning, tagas i beslag oell dömas förbrutet. Undgår

24 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

(Kungl. May.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

dylikt virke beslag, är deD, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att
utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av virket. Har efter
avverkningen avverkningsförbud återkallats eller förfallit eller blivit genom
laga kraftvunnet beslut upphävt, förty att förbudet icke bort meddelas, må
ej virke dömas förbrutet eller ersättning utdömas, som här är sagt.

Innefattar förseelse, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen,
skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen är för
likartat fall stadgat. Förskyller förseelsen påföljd enligt andra stycket,
varde ock den påföljd ådömd.

2 morn. Varder i fall, där jämlikt 22 § skogsvårdsstyrelsens tillstånd
erfordras för skogsmarks omläggning till annan användning, avverkning
företagen, men eftersättes åtgärd, för vars vidtagande tid blivit bestämd
efter vad i nämnda paragraf stadgats, vare straffet böter från och med
tio till och med trehundra kronor; dock vare, där under den föresätta
tiden flera varit för åtgärdens vidtagande ansvariga, den av dem, som finnes
ej hava i avsevärd grad bidragit därtill, att åtgärden icke blivit fullgjord,
från ansvar fri.

3 mom. Den, som bryter mot bestämmelserna i 10 § 2 moni,, andra
stycket eller 22 § 3 mom. eller som underlåter att ställa sig till efterrättelse
jämlikt 12 § meddelad föreskrift, straffes med böter från och med tio till
och med etthundra kronor.

24 §.

Allmänne åklagaren och skogsvårdsstyrelsen åge lika behörighet att åtala
förseelser, varom i 23 § sägs, samt att med beslag belägga virke, som kan
dömas förbrutet. Sistberörda befogenhet tillkommer jämväl länsjägmästare
eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig utbildning,
skolande i sådan ordning verkställt beslag så snart ske kan och senast inom’
fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade.

Varder ej inom fyrtiofem dagar, från det beslag skedde, åtal i laga
ordning anställt, vare beslaget förfallet; ägande skogsvårdsstyrelsen att,
innan åtal anhängiggjorts, häva beslag, som verkställts av någon dess
befattningshavare.

25 §.

Virke, scm enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas
a offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom
är stadgat. Begär, innan frågan örn virkes förverkande slutligen prövats,
virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan
av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse, eller att kostnaden
för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne
overexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i
ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

25

(Kungl. Marits förslag.) (Utskottets förslag.)

han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger att för
honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens
försorg bevisligen underrättas örn auktionen minst åtta dagar innan den
hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av
fullständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning, utvisande virkets
mängd och beskaffenhet.

26 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning av förbrutet
virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som
undgått beslag, tillfalla den av vederbörande skogsvårdsstyrelse omhänderhavda
skogsvårdskassan.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess
frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken
på sätt särskilt är stadgat; och skall örn sådana medels insättning
i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

27 §.

Saknas medel till gäldandet av böter, vartill någon enligt denna lag fälles,
skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

6 kap. Om fullföljd av talan.

28 §.

1 mom. Är någon missnöjd med beslut, som enligt denna lag meddelats
av skogsvårdsstyrelsen, åge han däröver anföra besvär hos länsstyrelsen. I
fall, som i 13 § avses, vare rätten till sådan klagan ej till viss tid inskränkt.
I andra fall skola besvären, vid talans förlust, vara ingivna före klockan
tolv å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del. Underrättelse
härom skall i beslutet meddelas.

Påkallar klaganden hos länsstyrelsen undersökning på marken eller finner
länsstyrelsen eljest sådan undersökning vara av nöden, förordne länsstyrelsen
en skogsstatens tjänsteman att, där länsstyrelsen så prövar erforderligt,
med biträde av två sådana gode män, som i 18 § omförmälas, å stället undersöka
förhållandet och däröver avgiva redogörelse. Kostnaden för dylik undersökning
skall förskjutas av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas, men
kan genom länsstyrelsens slutliga beslut åläggas klaganden, örn han påkallat
undersökningen. Nödig hantlangning skall av klaganden utgöras.

2 morn. Över länsstyrelsens beslut må klagan föras hos Konungen genom
besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å
trettionde dagen från den dag klaganden erhöll del av samma beslut.

26

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 12.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

29 §.

Över rättens slutliga utslag i mål enligt denna lag föres klagan genom
besvär, ändå att talan ej föres örn ansvar.

Över överexekutors åtgärd i anledning av framställning, varom i 21 § sägs,
må ej klagan föras.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1

januari 1984 samt gäller till och med januari 1934.
den 31 december 1943. I fråga örn
sådan under tiden för lagens giltighet
begången förseelse, som i lagen
avses, skall vad där är stadgat örn
påföljd av förseelsen fortfarande
gälla.

Genom denna lag upphäves förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående
utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden, dock att förordningen fortfarande skall äga
tillämpning beträffande skogar å kronohemman och krononybyggen under
stadgad åborätt inom de sex norra länen.

Vid lagens tillämpning skall iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före lagens ikraftträdande, skola
förut gällande bestämmelser äga tillämpning.

2) Genom nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning och stämpling,
som verkställts före dess ikraftträdande; dock att avverkning ej må i något
fall verkställas senare än fem år efter utsyningen. Ej heller inverkar lagens
ikraftträdande å giltigheten av tidigare meddelade tillstånd till avverkning
för skogsmarks uppodling eller föreskrifter, som avse överhållande
av fröträd eller utövande av kontroll över avverkning, överträdelse av
föreskrift, som nu sagts, bedömes efter äldre lag.

3) Vad i nya lagen stadgas örn skyldighet att vidtaga åtgärder till betryggande
av återväxt i anledning av skada, varom i 16 § av lagen sägs,
gäller icke, där sådan skada uppkommit före lagens trädande i kraft.

4) Vad i förordningen den 18 juni 1915 är stadgat örn befogenhet eller
skyldighet för befattningshavare vid skogsstaten att vidtaga eller föranstalta
örn viss åtgärd, skall efter lagens ikraftträdande i fall, där sagda förordning
eller enligt densamma meddelat tillstånd eller föreskrift äger fortsatt
giltighet, i stället gälla örn skogsvårdsstyrelsen samt, vad angår rätt att
taga i beslag virke, som skall anses förbrutet, jämväl örn hos denna anställd
befattningshavare med skoglig utbildning.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

27

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. punkt 1) skogsvårdslagen den 15

juni 1923 (nr 212).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. punkt 1) skogsvårdslagen den 15
juni 1923, sådan denna punkt lyder enligt lagen den 17 april 1925 (nr 94),
skall erhålla följande ändrade lydelse:

1) skogar, som äro underkastade bestämmelserna i lagen örn vård av vissa
skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden
eller lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden, ävensom
skogar å kronohemman oell krononybyggen, beträffande vilka förordningen
angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden fortfarande äger tillämpning;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

B) att de i anledning av förevarande proposition
väckta motionerna, i den mån de ej kunna anses besvarade
genom utskottets hemställan under A), icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 maj 1932.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling liava närvarit:

från törsta kammaren: herrar Sederholm, Linders*, Carl E. Eriksson*, Gabrielsson,

Elof B. Andersson, Granath, Lindmark och Henriksson; samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Sköld, Hedlund i Häste, Carlström''*,
Uddenberg, Andersson i Grimbo*, Benglsson i Kullen och Weibull.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

28

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

Reservationer:

1) beträffande propositionen i dess helhet

av herrar Johansson i Uppmälby, Linders, Carl E. Eriksson, Granath,
Sköld och Uddenberg, vilka ansett, att utskottets utlåtande från och med
det stycke å sid 31, som har kantrubriken »Utskottet», bort erhålla följande
lydelse:

»Utskottet finner visserligen skäl föreligga för en reviderad lagstiftning
i*örande de skogar, som nu höra under förordningen den 18 juni 1915
(nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden. Utskottet har emellertid icke
kunnat undgå att taga intryck av de skäl, vilka framförts i motionen
11:532. Ehuru lagstiftningen givetvis bör syfta till att medgiva de avverkningar,
som hänsynen till en god skogsvård kräver, torde det dock
av sociala skäl vara nödvändigt, att vid avverkningen av det virke i förevarande
skogar, vilket det ur skogsvårdssynpunkt vore önskvärt att få
avverkat, större varsamhet iakttages, än vad det i Kungl. Maj:ts förevarande
proposition framlagda lagförslaget innebär. Åtminstone borde
närmare hava utretts, vilka verkningar ur social synpunkt ett genomförande
av nyssnämnda förslag kan medföra.

Utskottet har ej heller kunnat undgå att finna, hurusom ett bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande förslag kommer att under en lång tid framåt
medföra starkt ökade kostnader för statsverket, på grund av att övervakandet
av lagstiftningen är avsett att överflyttas från domänstyrelsen
till skogsvårdsstyrelserna. Utskottet anser sannolikt, att det skulle vara
möjligt att utfinna övergångsformer, varigenom dessa merkostnader kunde
väsentligt nedbringas.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte

1) avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr
217;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Majit måtte låta föranstalta örn utredning dels angående
de sociala verkningar, vartill en ökad rätt till
avverkning å de under lappmarkslagen hörande skogarna
kan komma att leda, och dels angående möjligheterna
att begränsa kostnaderna för övervakningen
av skogsvården å ifrågavarande skogar samt efter
hänsynstagande till resultaten av de utredningar-,
varom ovan anhållits, för 1933 års riksdag framlägga
nytt förslag i ämnet;

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 72.

29

B) att de i anledning av förevarande proposition
väckta motionerna, i den mån de ej kunna anses besvarade
genom utskottets hemställan under A), icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.»;

2) beträffande övergångsbestämmelserna i förslaget till lag örn vård av
vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med
flera områden

av herrar Sederholm, Gabrielsson, Elof B. Andersson och Carlström,
vilka anfört:

»I likhet med departementschefen finna vi, att det vore överensstämmande
med billighetens krav, örn landets samtliga enskilda skogsägare
underkastades samma bestämmelser med avseende å handhavandet av sin
skog, och att man därför borde inrikta sig på en för riket enhetlig skogslagstiftning.
Med hänsyn främst till de säregna förhållandena i avseende å
virkesförrådets beskaffenhet, som för närvarande råda i de skogar, varom
här är fråga, hava vi emellertid icke funnit tidpunkten ännu vara inne
för en dylik lagstiftning. Å andra sidan är det ur ovan först angivna
synpunkter enligt vårt förmenande önskvärt och riktigt, att Kungl. Maj:ts
förslag, som dock innebär vissa icke oväsentliga inskränkningar i skogsägarnas
förfoganderätt över sin skog, jämfört med vad förhållandet är i
övriga delar av landet, erhåller allenast provisorisk karaktär. Efter viss
övergångstid -— sedan en jämnare fördelning av skogsbeståndet å olika
åldersklasser inträtt — torde en friare lagstiftning böra tillämpas. Mot
att berörda övergångstid, på sätt skett i Kungl. Maj:ts förslag, fastställes
till tio år, hava vi intet att erinra. Med tillämpning av den nya lagens
bestämmelser torde en avsevärd förbättring av skogstillståndet kunna
under nämnda tid uppnås. Genom att tidpunkten för lagens upphörande
nu angives, erhålla vederbörande skogsmyndigheter och skogsägare ett
bestämt mål att sträva mot i arbetena på skogarnas skötsel.

På grund av vad Sålunda anförts hemställes,

att Kungl. Maj:ts förslag till ny lappmarkslag måtte
jämväl beträffande övergångsbestämmelserna i oförändrat
skick av riksdagen antagas.»

/