Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

1

Nr 63.

Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1932 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn viss gottgörelse åt
häradsdomaren F. Svensson i Ryrane och förre landstingsmannen
C. M. Paulsson i Stenstorp.

(2:a avd.)

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen nr 49 i första kammaren av herr Löfgren m.
fl. och nr 387 i andra kammaren av herrar Lindgren och Gustafson i Kasenberg,
har hemställts, att riksdagen måtte tillerkänna häradsdomaren
F. Svensson i Ryrane och f. landstingsmannen C. M. Paulsson i Stenstorp
en gottgörelse av ej mindre 12,938 kronor 30 öre jämte 5 procent ränta
därå från den 15 april 1926, tills de uppbära beloppet, än även 2,198 kronor
65 öre.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande nr 18 anförde utskottet för egen del
följande:

»Då Svensson och Paulsson på grund av i ärendet åberopade lagstiftningsåtgärder
åsamkats förluster, skulle vissa skäl kunna sägas tala för
att de av det allmänna erhölle gottgörelse härför. Med hänsyn emellertid
till att det ej sällan lärer kunna inträffa, att medborgare få på grund
av mellankommande lagstiftning jämväl beträffande andra områden än
det här förevarande vidkännas förluster samt ett beviljande av ersättning
i detta fall alltså — såsom ett flertal av de i frågan hörda myndigheterna
också framhållit — skulle kunna leda till svåröverskådliga konsekvenser
anser sig utskottet icke kunna förorda bifall till motionerna.» Utskottet
hemställde därför, att motionerna 1: 49 och IT: 387 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hava båda kamrarna
visat ärendet åter till utskottet för ny behandling.

Av vad som vid ärendets behandling i kamrarna anförts synes framgå,
att återremissen närmast grundade sig på det förhållandet, att ett inom
första kammaren framställt yrkande — av innebörd att viss del av det i
motionerna begärda gottgörelsebeloppet skulle beviljas — ansågs tarva
ytterligare förberedande behandling av ärendet inom utskottet.

Utskottet har därefter i vederbörlig ordning från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund införskaffat utredning rörande värdet den 1

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 10 sami. 23 haft. (Nr 03.)

1

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 03.

juli 1919 i fastighetsägarens hand av i motionerna omförmälda 13,207 träd,
med hänsyn därvid tagen till att träden med tillämpning av deli nyssnämnda
dag ikraftträdda lagen örn tillfälliga åtgärder till förekommande
av skovling av skog å fastighet i enskild ägo icke finge avverkas.

Centralrådet har därvid anfört följande.

Av handlingarna i målet framgår, att den ifrågvarande skogen år 1919
omfattade 13,207 träd med en 1921 uppskattad kubikmassa av 1,652 fm::.

På uppdrag av centralrådet Ilar skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
läns landstingsområde den 22 mars 1932 genom sin assistent, jägmästaren
Erik Klevenfeldt, låtit verkställa undersökning av skogen. Därvid har
konstaterats, att, sedan G. A. Samuelson inköpte fastigheten, skogen ej gallrats,
liksom ej heller någon nämnvärd avgång genom självgallring ägt
rum. Skogens nuvarande medelålder Ilar befunnits utgöra 50 år. Genom
omfattande mätningar har skogens massatillväxtprocent under de sista tio
åren, eller under perioden 1922—1931 bestämts. Denna uppgår till 3.9 procent.
Med ledning av skogens nuvarande beskaffenhet och på grundval av den
beräknade framtida tillväxten har vidare utrönts, att gallringar borde kunna
företagas åren 1937, 1947 och 1957 samt slutavverkning ske år 1962, varvid
alltså räknats med en omloppstid av 80 år.

Under förutsättning att angivna avverkningar komma till stånd, och att
skogens tillväxt på basis av däröver gjorda uppskattningar försiggår på
sätt erfarenheten från liknande skogar i Bohuslän givit vid handen, kan
följande tablå uppställas rörande de sannolika växlingarna i skogens virkesförråd
under perioden 1921—1962.

Kubikmassa år 1921 .......................................... 1,652 fm3

» » 1937 ........................................... 1,652 x 1,03910 = 3,047 fm*

(massatillväxtprocent 3.9)

Avgår gallring år 1937 ....................................................................... 300 »

Återstående kubikmassa år 1937 2,747 fms

Kubikmassa år 1947 ........................................... 2,747 x 1,03510 = 3,875 fm3

(massatillväxtprocent 3.5)

Avgår gallring år 1947 ........................................................................ 350 »

Återstående kubikmassa år 1947 3,525 fm3

Kubikmassa år 1957 ................................................ 3,525 x 1.0310 = 4,737 fm3

(massatillväxtprocent 3.o)

Avgår gallring år 1957 ........................................................................ 1,000 »

Återstående kubikmassa år 1957 3,737 fm3

Kubikmassa år 1962 ................................................ 3,737 x 1.035 = 4,332 fm3

(massatillväxtprocent 3.o).

Av jägmästaren i Uddevalla revir hava uppgifter erhållits rörande vintern
1931—1932 gällande virkespriser å rot å den hemmanet Äng närgränsande
kronoparken Tormoseröd. Med stöd härav torde följande priser kunna åsättas
de kalkylerade avverkningsbeloppen:

1937 års gallring ..................... 300 fm3 å kronor 1: — = 300: — kronor

1947 » » ,..... 350 » » .» 2:— = 700:—- »

1957 » » 1,000 ,» » . » 4:— — 4,000: —

Siutavverkningen år 1962 4,332 » » » 6:— — 25,992: —

»

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

3

Prolongeras dessa värden efter 4 % räntefot till sluta vverkningsåret 1962
blir dåvarande värdet av samtliga avverkningar

300 x 1.0486 ----- 800 kronor.

700 x 1.0 4is=x= 1,260 »

4,000 x 1.04:'' = 4,867 »

25,992 = 25,992 »

Summa 32,919 kronor.

Örn därefter detta till 1962 prolongerade värde jämväl efter 4 procent räntefot
diskonteras till 1919, erhålles skogens avkastnings- eller förväntningsvärde
sistsagda år. Detta blir 32,919: 1.044S - 6,096 kronor.

Från detta värde bör emellertid avdrag göras för de förvaltningsomkostnader,
skatter m. m., som skogens ägare kan beräknas få vidkännas under
perioden 1919—1962. I nu ifrågavarade fall torde man emellertid ej behöva
räkna med några egentliga förvaltningskostnader av nämnvärd storlek. Däremot
måste hänsyn tagas till skogens beskattning, d. v. s. å skogens värde
belöpande fastighets-, landstings- och vägskatter, vilka skogsägaren har att
erlägga, och vilka måste betraktas som utgifter för skogens besittande. Efter
skälighetsprövning har centralrådet ansett sig kunna uppskatta dessa skatter
till ett för perioden 1919—1962 genomsnittligt, årligt belopp av 50 kronor.
Det diskonterade värdet år 1919 av denna årliga, under perioden 1919
1962 utgående, ränta uppgår till 1,013 kronor.

Värdet i fastighetsägarens hand den 1 juli 1919 av den ifrågavarande
skogen kan alltså under angivna förutsättningar beräknas ha uppgått till
(6,096—1,013 —) 5,083 kronor eller i runt tal till 5,000 kronor.

Att för nu ifrågavarande ändamål utsträcka kalkylerna till tiden efter
1962 har ej synts centralrådet erforderligt.

Genom kontrakt den 11 mars 1918 uppläto F. Svensson, Ryrane, och
C. M. Paulsson, Stenstorp, till C. G. Ringblom, Alingsås, avverkningsrätten
till viss ståndskog å Svensson och Paulsson tillhöriga fastigheten
4A> mantal Äng i Skee socken av Göteborgs oell Bohus län mot en köpe
summa av 22,000 kronor samt med en avverkningstid av fyra år, räknat
från sagda den 14 mars.

Enligt köpekontrakt den 28 december 1918 försålde sedermera bemälda
Svensson och Paulsson ovannämnda fastighet till G. A. Samuelsson, Furusund,
varvid från försäljningen undantogs bland annat den i förberörda
avverkningskontrakt den 14 mars 1918 omförmälda ståndskogen, och
skulle köparen inträda i säljarna tillkommande rättigheter och skyldigheter
enligt sagda kontrakt.

Genom en lag den 28 juni 1918 hade inletts den serie av tillfälliga lagar
i skogsvårdande syfte, som gällde under tiden den 11 juli 1918—den 30
juni 1923 (se 1918 års lag, 1, 2, 4 §§). Lagen gällde under tiden den 11 juli
1918—den 30 juni 1919 och var alltså i kraft då Svensson och Paulsson försålde
egendomen till Samuelsson. Härefter följde närmast lagen den. 13
juni 1919, som gällde under tiden den 1 juli 1919—den 30 juni 1920 och lagen
den 11 juni 1920, som gällde under tiden den 1 juli 1920 -den 30 juni
1921. Sagda skogslagstiftning innebar bland annat i fråga örn ungskog.

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

att såsom regel dylik skog icke fick avverkas. I fråga om avverkningsrätt,
som upplåtits före tillkomsten av lagstiftningen, förekom vissa övergångsbestämmelser,
men dessa gällde icke beträffande ungskog.

Ringblom avled den 31 oktober 1918.

Sedan vederbörande länsjägmästare samt skogsvårdsstyrelsen inom Göteborgs
och Bohus läns landstingsområde, jämlikt bestämmelserna i förenämnda
lagar den 13 juni 1919 oell den 11 juni 1920 örn tillfälliga åtgärder
till förekommande av skovling av skog å fastighet i enskild ägo, meddelat
vissa föreskrifter rörande avverkningen å ifrågavarande fastighet
idet första meddelandet synes lia skett i april 1919 samt därefter vid
flera tillfällen under åren 1920 och 1921) samt Ringbloms stärbhusdelägare,
under anförande att sagda föreskrifter förhindrat avverkning
av viss virkesmängd, värderad till 8,885 kronor 44 öre, instämt ovanbemälda
Svensson, Paulsson och Samuelsson till domstol med yrkande örn
återbetalning av nämnda belopp utav den för avverkningsrätten å fastigheten
erlagda köpesumman, har Kungl. Maj:t i högsta domstolen, dit
talan i målet fullföljts, genom dom den 27 januari 1926 — med ogillande
av den mot Samuelsson förda talan i målet — förklarat, att, enär Ringbloms
stärbhusdelägare på grund av vid senare tidpunkt tillkommen skogslagstiftning
förhindrats tillgodogöra sig viss del av den upplåtna skogen,
dessa stärbhusdelägare vore berättigade att av Svensson och Paulsson
återbekomma, vad av köpeskillingen belöpte å de träd, som de sålunda
förhindrats avverka, i följd varav Paulsson och Svensson förpliktades att
till stärbhusdelägarna utgiva 8,885 kronor 44 öre jämte 5 procent ränta
därå från den 3 januari 1922, tills betalning skedde, ävensom ersättning
för rättegångskostnader med 2,150 kronor.

Sedan Paulsson och Svensson jämlikt ovannämnda dom till vederbörande
guldit ett belopp av tillhopa 12,938 kronor 30 öre, instämde de Samuelsson
under yrkande örn åläggande för Samuelsson att till dem utgiva
sagda belopp jämte ränta. Häradsrätten fann kärandenas talan icke kunna
bifallas, under det att Göta hovrätt, som lämnade utan avseende av Samuelsson
gjord invändning därom, att Paulssons och Svenssons i målet
förda talan blivit slutligt prövad genom högsta domstolens dom den 27
januari 1926, fann lika med häradsrätten Paulsson och Svensson icke lagligen
kunna å köpekontraktet den 28 december 1918 grunda någon rätt
till ersättning av Samuelsson för vad de på grund av samma dom förpliktats
utgiva till Ringbloms rättsinnehavare, men förpliktade däremot
Samuelsson att till Paulsson och Svensson utgiva gottgörelse för den vinst
han på deras bekostnad gjort med skäligen ansedda 4,000 kronor jämte
ränta. Högsta domstolen slutligen fann genom dom den 7 december 1929,
att Svenssons och Paulssons talan på grund av kontraktet örn köpet av
fastigheten icke kunde bifallas och förklarade därjämte, att Svensson och
Paulsson ej kunde vid sådant förhållande mot Samuelsson hava annan
rätt till ersättning än den, som kunde tillkomma avverkningsrättens inne -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63. 5

havarc för förlust genom förbud mot avverkning i kraft av den provisoriska
lagstiftningen, vadan, då genom bogsta domstolens tidigare dom
den 27 januari 1926 avverkningsrättens innehavare förklarats icke äga
någon dylik ersättningsrätt mot Samuelsson, häradsrättens slut fastställdes
även i detta hänseende, oell Svenssons och Paulssons talan sålunda
ogillades.

Beträffande sistnämnda rättegång torde här böra bemärkas, att från
Paulssons och Svenssons sida, bland annat, gjordes gällande, att då de i
kontraktet med Samuelsson intogo den bestämmelsen, att köparen skulle
övertaga säljarnas rättigheter och skyldigheter på grund av avverkningskontraktet
(med Ringblom), denna bestämmelse tillkom icke minst i säljarnas
intresse. De villo nämligen med överlåtelsen av fastigheten bliva
kvitt alla skyldigheter, som ägde samband med denna. De voro så mycket
mera angelägna härom som de efter överlåtelsen av fastigheten saknade
de möjligheter, som förut såsom fastighetsägare stått dem till buds, att
övervaka och tillvarataga sina rättigheter och intressen. I fråga örn avverkningskontraktet
förefanns dessutom ett alldeles särskilt intresse. Vid
ingående av köpeavtalet med Samnuelsson fanns nämligen sedan den 28
juni 1918 den skogslagstiftning, som sedermera medförde inskränkning i
ifrågavarande avverkningsrätt. Det läge i sakens natur, att de under
angivna förhållanden önskade på köparen överflytta sina rättigheter och
skyldigheter på grund av avverkningskontraktet. Endast jordägarens intresse
kunde beröras av denna lagstiftning. Samuelsson hade också varit
fullt ense med dem, ja, särskilt mån örn att han inträdde i deras rättigheter
och skyldigheter på grund av avverkningskontraktet, då han såsom
jordägare var den ende, som skulle kunna draga fördel av de inskränkningar
i avverkningskontraktet, som väl vid köpets avslutande icke förelågo,
men dock genom nämnda skogslagstiftning ställdes i utsikt. Avsikten
med berörda bestämmelse i kontraktet hade därför ingalunda varit
endast, att Samuelsson skulle respektera avverkningsrätten utan att han
till alla delar skulle övertaga säljarnas rättigheter och skyldigheter enligt
avverkningskontraktet.

Härav framgår, atTt Paulsson och Svensson uppgivit sig havn varit vid
upprättandet av köpekontraktet med Samuelsson medvetna örn innebörden
av lagen den 28 juni 1918 och att de jämväl i anledning härav skulle
sökt tillvarataga sina intressen. Det må emellertid slutligen anmärkas,
att Samuelsson å sin sida i samma rättegång bestred, att vid köpeavtalets
upprättande tal varit örn den nya skogslagstiftningen och att han då ägt
aning örn densamma.

I en bos Kungl. Majit gjord ansökan av den 17 maj 1980 an höllö bemälda
Svensson oell Paulsson, att Kungl. Majit måtte bereda dem full ersättning
för vad de enligt ovannämnda dom den 27 januari 1926 utbetalat
eller 12,988 kronor 30 öre ävensom tillerkänna deni ränta efter 5 procent å
sagda belopp från utbetalningsdagen.

Utskottet.

6 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

Till följd av särskilda remisser avgåvos utlåtanden i ämnet av skogsvårdsstyrelsen
inom Göteborgs och Bohus läns landstingsområde, centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund, domänstyrelsen, justitiekanslersämbetet
och statskontoret. •

Nämnda skogsvård sstyrelse förklarade sig anse det skäligt att, då Svensson
och Paulsson genom mellankommande skogsvårdslagstiftning lidit en
stor förlust, staten holle dem skadeslösa för förlusten.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund anförde att, enär frågan
örn klagandens rätt till ersättning i förevarande avseende, i den mån den
ej redan varit föremål för sådan prövning, torde vara av beskaffenhet alf
böra bedömas av domstol, och då det i varje fall kunde befaras, att ett bifall
till den gjorda framställningen skulle skapa ett prejudikat med svåröverskådliga
konsekvenser, samt avstyrkte i anslutning härtill bifall till
framställningen ifråga.

Domänstyrelsen, justitiekanslern och statskontoret biträdde ej heller ansökningen
och åberopade därvid de skäl centralrådet anfört.

Jämlikt beslut den 12 juni 1931 fann Kungl. Majit den gjorda ansökan
icke föranleda någon Kungl. Majits vidare åtgärd.

Motionärernas hemställan går ut på att Svensson och Paulsson av staten
skulle beredas ersättning ej mindre med 12,938 kronor 30 öre, vilket
belopp pä grund av Kungl. Maj-.ts dom den 27 januari 1926 av dem erlagts
till Ringbloms rättsinnehavare den 15 april 1926, jämte 5 procent
ränta därå från sistnämnda dag, än även med 2,198 kronor, som skulle utgöra
Svenssons och Paulssons egna kostnader i rättegångarna. Ovanberörda
belopp 12,938 kronor 30 öre innefattar i sin tur dels värdet, 8,885
kronor 44 öre, av deli virkesmängd, som Ringbloms rättsinnehavare genom
tillämpning av omförmälda skogslagstiftning ansetts förhindrad att avverka,
dels 5 procent ränta därå från den 3 januari 1922 (stämningsdagen),
dels ock ersättning till Ringbloms rättsinnehavare för deras rättegångskostnader
med 2,150 kronor.

Till grund för denna hemställan åberopas, att staten genom omliandläde
skogslagstiftning varit orsak till Svenssons och Paulssons ifrågakomna
förluster. Utskottet får i detta hänseende framhålla, att denna skogslagstiftning
visserligen trädde i kraft efter upprättande av avtalet mellan
å ena sidan Svensson och Paulsson och å andra Ringblom och alltså i så
måtto kan anses »mellankommande», men att däremot kontraktet om
fastighetens försäljning till Samuelsson upprättades efter detta ikraftträdande.
Svensson och Paulsson synas alltså hava kunnat taga hänsyn
till förefintligheten av denna skogslagstiftning vid uppgörande av kontraktet
med Samuelsson, och — såsom omförmäles i förestående redogörelse
— hava Svensson oell Paulsson i rättegången mellan dem och Samuelsson
själva uppgivit, att de ägt kännedom örn den nya skogslagstiftni
agen, vilket förhållande de åberopade såsom ett särskilt skäl varför de

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

7

i kontraktet med Samuelsson inryckt den uttryckliga bestämmelsen; att
Samuelsson skulle inträda i dem tillkommande rättigheter och skyldigheter
enligt skogsavtalet. Vid sådant förhållande kan utskottet givetvis
icke! undgå att i hög grad känna tvekan, huruvida Svenssons och Paulssons
anspråk pä gottgörelse överhuvud har fog för sig. Trots dessa betänkligheter
har utskottet emellertid ansett sig böra taga i närmare övervägande,
huruvida av rena billighetsskäl Svensson och Paulsson möjligen borde
erhålla någon gottgörelse för de lidna förlusterna. Härvid har utskottet
till en början ansett uppenbart, att de utgifter Svensson och Paulsson i
olika avseenden haft för rättegångskostnader och räntor icke äro av den
natur, att deras ersättande av statsmedel kan komma i fråga. Utskottet
anser sig emellertid icke heller i förevarande hänseende kunna utgå från
hela det ovanberörda värdet, 8,885 kronor 44 öre, av den virkesmängd, som
på grund av skogslagstiftningen icke kunde avverkas, ty Svensson och
Paulsson hade ju, även örn de själva behållit gården och skogen i sin ägo,
liksom andra skogsägare fått vidkännas de av den nya skogslagstiftningen
förorsakade omedelbara ekonomiska påföljder, som skulle legat däri, att
icke heller de hade genom avverkning kunnat utnyttja de vid skogslagstiftningens
tillkomst rådande goda virkespriserna. Ett beredande av gottgörelse
svarande mot förlusten i sistberörda del skulle tydligen leda till
de konsekvenserna, att varje annan sådan skogsägare med samma fog
skulle kunna göra anspråk på dylik gottgörelse. Något annorlunda förhåller
det sig däremot ifråga örn värdet i fastighetsägarens hand av den
avverkningsförbjadna ungskogen — »förväntningsvärdet» —•, vilket värde
alltså motsvarar vad Svensson och Paulsson torde kunna anses hava gått
miste örn och som i stället tillföll Samuelsson. Såsom framgår av förestående
redogörelse har även inom domstolarna — ehuru den meningen
icke slutligen segrade — ansetts, att någon gottgörelse för förlusten av
detta värde borde beredas Svensson och Paulsson att erläggas av Samuelsson.
Utskottet kan emellertid med hänsyn tagen till samtliga i saken
förekomna omständigheter icke finna skäl för att staten skulle träda
emellan och bereda Paulsson och Svensson gottgörelse för sistberörda
värde.

Utskottet får därför hemställa,

att motionerna 1:49 och 11:387 icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 april 1932.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

tran törsta kammaren: herrar Sederholm, Linders, Carl E. Eriksson, Gabrielsson, Elof
B. Andersson, Tjällgren, Granath och Fritiof Gustafson samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Hedlund i Häste, Carlström,
Uddenberg, Månsson i Erlandsro, friherre Lilliecreutz, Andersson i Eöbbo och Pehrsson i
Bramstorp.

Reservationer:

1) av herrar Carlström, Gustafson i Domö och Pehrsson i Bramstorp,
som ansett, att utskottets utlåtande hort hava följande lydelse:

I det förslag till lag örn tillfälliga åtgärder till förekommande av skovling
av skog å fastighet i enskilds ägo — innefattande i förhållande till
1918 års motsvarande lag vissa jämkningar och förtydliganden — som antogs
av 1919 års riksdag (se prop. 389, jordbruksutskottets utlåtande nr
88 och riksdagens skrivelse nr 262) fanns ursprungligen en § 15 av följande
lydelse:

»Innehavare av avverkningsrätt, som på grund av stadgandena i denna
lag icke kan före avverkningstidens utgång göra sig rättigheten till godo,
vare, där den upplåtits före den 15 maj 1918, berättigad till skälig nedsättning
i avtalad köpeskilling; äge ock rätt till avtalets återgång, däi
ej bristen är av allenast ringa betydelse.»

Denna paragraf blev emellertid på tillstyrkande av tvenne av lagrådets
ledamöter utesluten ur lagen. Vid 1919 års riksdag väcktes tvenne motioner,
vari yrkades i den ena att nämnda § 15 matte införas i lagen och
i den andra, att skog, som för avverkning upplåtits före den 14 maj
1918, ej måtte drabbas av bestämmelserna i lagen. Riksdagen undansköt
emellertid den ömtåliga frågan örn de patalade tvistigheternas lösande
med den motiveringen, att »uppkommande tvister torde böra lösas med
anlitande av allmänna rättsgrundsatser».

Huru dessa allmänna rättsgrundsatser kunnat lösa tvisterna i de fall
där sådana måst lösas mellan jordägaren-säljaren av skogen å ena sidan
och köparen av densamma å den andra känner ej utskottet; troligast äi
väl att båda parterna fått dela den uppkomna förlusten, men där uppgörelse
skett utan rättegång är det utskottet bekant, att köparen-avverkaren
i de flesta fallen fått stånda den största förlusten. I här föreliggande
fall ha däremot säljarna av skogen, sedan de icke längre voro ägare av
fastigheten varå den avverkningsförbjudna skogen fanns och sålunda icke
längre ägde rätt återfå eller för framtiden tillgodogöra sig densamma, till
dömts att bära hela förlusten. Den nye fastighetsägaren har på så sätt

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

9

tillerkänts elen kvarhållna skogen alldeles gratis ändock att i köpekontraktet
å fastigheten inryckts den uttryckliga bestämmelsen, att hail skulle inträda
i de gamla ägarna tillkommande rättigheter och skyldigheter enligt
skogsavtalet. Enligt vanlig lekmannauppfattning örn rättsförhållanden
synes det utskottet riktigast, att säljarna av skogen genom överlåtelsen
av skyldigheter och rättigheter i avseende på slcogsköpet å den nya ägaren
av fastigheten hade ställts utanför denna rättstvist, eller att i varje fall
inte enbart den ena av de först handlande parterna fått bära hela förlusten
av lagstiftningsingripandet.

Då sålunda riksdagen underlåtit att i den ifrågavarande lagen intaga
några särskilda bestämmelser örn de uppkomna tvisternas lösande och då
Paulsson och Svensson utom återgångssumman på 8,885 kronor och 44 öre
jämte viss ränta därå även åsamkats dryga rättegångskostnader, anser
utskottet skäl tala för att gottgörelse herodes Paulsson och Svensson med
ovannämnda belopp, avjämnat till 8,885 kronor. Utskottet vill emellertid
härvid understryka, att det ej härigenom tagit någon ställning till de rättsliga
tvister i övrigt, som kunnat uppkomma genom lagstiftningen i fråga,
utan ansett detta som ett särfall, vars utveckling synes berättiga ett ingripande
från riksdagens sida.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen i anledning av motionerna 1:49 och
II: 387 må för beredande av gottgörelse i förevarande
avseende till häradsdomaren F. Svensson i Ryrane och
och f. landstingsmannen C. M. Paulsson i Stenstorp
anvisa för budgetåret 1932/1933 ett extra anslag av
8,885 kronor.

2) av herr Linders;

3) av herr Andersson i Fältenborg: samt

4) av herr Tjällgren.

Hilmur/ lill riksdagens protokoll 1932. 10 sami. 23 hafi. fNr 63.)

o