Bankoutskottets utlåtande Nr 71.
1
Nr 71.
Ankom till riksdagens kansli den 9 juni 1932 kl. 1.30 e. m.
Utlåtande, i anledning av väckt motion angående åtgärder för lindrande
av jordbrukets kreditsvårigheter, i vad den avser
viss ändring i lagen örn sparbanker m. m.
I en med anledning av Kungl. Marits proposition nr 256 angående åtgärder
lör lindrande av jordbrukets k r ed i ts v å r i gite te r inom andra kammaren
väckt motion nr 543 av herrar Andersson i Håsjön och Strindlund
har hemställts, »att riksdagen måtte besluta antaga de av jordbruksutredningen
i dess betänkande den 12 april detta år (Statens offentliga utredningar
1932:12) föreslagna åtgärderna till lindrande av jordbrukets
kreditsvårigheter».
Jordbruksutredningens omförmälda förslag innefattar
a) att lånebidrag medgivas jordbrukare, som genom jordbrukskrisen
kommit på ekonomiskt obestånd, för underlättande av ackordsuppgörelser
på det sätt och enligt de grunder, som framgå av vid betänkandet
fogade författningsförslag, att för ändamålet anvisas ett statsanslag av
10 miljoner kronor för budgetåret 1932/1933, samt att skydd mot exekutiva
åtgärder beredes ackordslånetagare i enlighet med hifogat förslag;
b) att till mindre jordbrukare, som på grund av jordbrukskrisen hotas
av ekonomiskt obestånd och som åtaga sig utförandet av vissa förbättringsarbeten
å sina jordbruk, räntefria lån (förbättringslån), för
vilka återbetalningsskyldigheten bortfaller efter nyssberörda arbetens
utförande, utlämnas på det sätt och enligt de grunder, som framgå av
bifogade författningsförslag, samt att för ändamålet ett statsanslag av
9 miljoner kronor anvisas för budgetåret 1932/1933; samt
c) att möjlighet öppnas för sparbankerna att i och för anskaffning
av för jordbrukskredit erforderliga medel erhålla långfristiga lån mot
förstklassiga inteckningar eller annan säkerhet antingen hos postsparbanken
eller i någon redan befintlig statlig fond eller ock i en särskild
för ändamålet upprättad lånefond, att i sistnämnda fall ett belopp av 5
miljoner kronor avsättes till fonden för budgetåret 1932/1933 samt att för
här avsedda upplånings möjliggörande erforderlig ändring i sparbankslagen
provisoriskt genomföres.
Ovanberörda motion hänvisades av andra kammaren till jordbruksutskottet.
Sedan detta utskott inbjudit första lagutskottet att i samman
Bihang
till riksdagens protokoll 1932. S saini. 39 höft. (Nr 71.) I
Jordbruks
utredningens
förslag.
2 Bankoutskottets utlåtande Nr 71.
satt utskott behandla, förutom förenämnda proposition nr 256 oell vissa i
samband därmed stående andra motioner, nu förevarande motion i vad
avser de under a) och b) här ovan angivna förslagen och till kammaren
återlämnat motionen, i vad den anknyter till lagen örn sparbanker,
bär kammaren hänvisat motionärernas under punkten c) upptagna framställning
till bankoutskottet.
Jordbruksutredningen har, såsom framgår av dess ovanherörda den 12
april 1932 avgivna betänkande, verkställt undersökning av möjligheterna
för sparbankerna att tillgodose jordbrukets behov av primär och annan
långfristig kredit. Denna undersökning har jordbruksutredningen funnit
giva vid handen, att sparbankerna på senaste tiden i viss utsträckning
kommit i det läge, att tillräckliga likvida medel saknats för fyllande
av jordbrukarnas kreditbehov. Utredningen har ansett uppenbart, att
i den mån sparbankerna icke förmådde att i tillfredsställande omfattning
upprätthålla sin verksamhet på jordbrukskreditens område, härav
mäste följa en avsevärd skärpning av jordbrukets kreditsvårigheter. Utredningen
har funnit nödvändigt, att åtgärder för avhjälpande av ifrågavarande
svårigheter av ena eller andra slaget vidtoges. Till en början
har utredningen härvid gjort gällande, att sparbankerna redan utan
hjälp från statsmakternas sida skulle vara i stånd att i viss mån förbättra
jordbrukets kreditmöjligheter. Utredningen anför härutinnan:
Det syntes jordbruksutredningen, som örn sparbankerna själva borde
äga vissa möjligheter att genom lämpliga anordningar tillförsäkra sig
ökad tillgång på kapital för utlåning till jordbrukare. Sålunda torde
exempelvis i vissa fall betydande obligationsinnehav stå till deras förfogande,
vilka utan att bankernas likviditet därigenom sattes i fara torde
kunna tillfälligt belånas i andra kreditinrättningar och stundom försäljas.
Vidare torde åtskilligt kunna vinnas genom förbättrat samarbete
mellan sparbanker med samma verksamhetsområde på så sätt, att sparbank
med god tillgång på medel antingen tillfälligtvis utlånade kapital
till eller övertoge lån från sparbank, som lede brist på medel. Framhållas
finge här även, att sparbankerna i händelse av otillräcklig egen
kapitaltillgång för här åsyftade ändamål torde kunna förbättra sina förutsättningar
att tillgodose kreditbehovet genom omplacering av jordbrukaren
till hypoteksföreningarna.
Även i ett annat avseende syntes sparbankerna böra kunna anpassa sig
efter jordbrukets ökade kreditbehov. Förut meddelade uppgifter rörande
fördelningen av sparbankernas medel gåve vid handen, att berörda
medel till vida övervägande delen disponerades för kredit utanför jordbruket.
Ifrågavarande förhållande syntes gälla även sparbanker i jordbruksbygderna
och kunde i viss mån betecknas såsom ett uttryck för den
kapitalsugning från landsbygden till handels- och industriorterna, som
utmärkt de senare årtiondenas utveckling. Här berörda placeringsförfarande
måste för närvarande anses otillfredsställande ur jordbrukets synpunkt,
enär detsamma kunde antagas bidraga till nuvarande knapphet
på medel för kreditbehovets tillgodoseende i vederbörande sparbankers
hemorter, och syntes även stå i strid med föreskriften i sparbankslagens
Bankoutskottets utlåtande Nr 71.
3
26 §, att sparbanks utlåningsrörelse företrädesvis skulle avse bankens
verksamhetsområde. Jordbruksutredningen ansåge därför, att ett strängare
iakttagande av denna föreskrift i nuvarande läge vore påkallat.
För att så vitt möjligt befrämja bär avsedda förändring i utlåningsprinciperna
syntes det erforderligt, att Kungl. Majit fäste vederbörande myndigheters
uppmärksamhet på angelägenheten av att jämväl ur förevarande
synpunkt följa och granska sparbankernas verksamhet.
Jordbruksutredningen har emellertid förmenat, att sparbankerna jämväl
vore i behov av det allmännas stöd för att kunna fylla sin uppgift
på jordbrukskreditens område. Härom anför utredningen:
De stödåtgärder, jordbruksutredningen här ville förorda, skulle bestå
däri, att möjlighet öppnades för berörda banker att genom rebelåning av
förstklassiga inteckningar eller mot annan säkerhet erhålla långfristiga
lån på gynnsamma villkor, i den mån dylik upplåning erfordrades för tillgodoseende
av jordbrukets kreditanspråk. Upplåningen i fråga syntes
böra kunna ske antingen hos postsparbanken eller i någon redan befintlig
fond, t. ex. pensionsförsäkringsfonden, eller oek i en särskild för ändamålet
upprättad, av riksbanken förvaltad lånefond. Skulle upplåningen ske
hos postsparbanken eller i någon redan befintlig fond, torde särskilda direktiv
i ämnet böra av Kungl. Majit meddelas vederbörande förvaltande
myndigheter. Därest det sista alternativet, en särskild lånefond, skulle
anses vara att föredraga, syntes viss avsättning av medel till fonden i
fråga böra ske för budgetåret 1932/1933. Jordbruksutredningen ansåge,
att ett belopp av 5 miljoner kronor borde för ifrågavarande ändamål anvisas
av lånemedel. Vid fondens anlitande för belåning syntes räntan
icke böra bestämmas högre, än att den ungefärligen motsvarade den
ränta, vartill förstklassiga obligationer kunde belånas i riksbanken.
För att sparbankerna skulle kunna använda sig av den förordade lånemöjligheten
syntes det behövligt att såsom ett av jordbrukskrisen föranlett
provisorium stadga viss undantagsbestämmelse i avseende å nuvarande
föreskrift i sparbankslagens 22 § första stycket. Enligt berörda
föreskrift finge sparbank ej driva annan inlåningsrörelse än å niotboksräkning,
dock att sparbank finge för fyllande av tillfälligt penningbehov
begagna kredit å löpande räkning eller kreditivräkning i riksbanken eller
inländskt bankbolag eller annorledes upptaga lån. Då anförda stadgande
syntes förhindra en upplåning av den art, jordbruksutredningen ifrågasatt,
borde till nyssnämnda paragraf fogas en provisorisk tilläggsbestämmelse
av det huvudsakliga innehåll, att här anförda stadgande icke skulle
utgöra hinder för sparbanks upptagande av långfristiga lån hos postsparbanken
eller i statlig fond, i den mån det gällde för beredande av medel
för jordbrukskredit erforderlig upplåning. Dylikt låneärende torde böra
prövas och avgöras av den myndighet, under vars förvaltning postsparbanken,
respektive den statliga fonden voro ställd, varvid yttrande torde
böra inhämtas från sparbanksinspektionen samt länsstyrelsen i det
län, inom vilket lånesökande sparbank hade sitt verksamhetsområde.
över jordbruksutredningens förslag rörande anskaffande av kapital
åt sparbankerna för utlåning lill jordbrukare hava åtskilliga yttranden
avgivits. I flera yttranden har en avvisande hållning kommit till uttryck
rörande förslaget till ändring av 22 § sparbankslagen för möjlig
-
Yttranden.
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 71.
görande att sparbankerna skulle under vissa förutsättningar kunna upptaga
lån för nyss nämnda ändamål.
Sålunda har sparbanksinspektiowen avstyrkt förslaget, därvid inspektionen
anfört:
Bestämmelsen i 22 § första stycket sparbankslagen utginge ifrån, att
inlåningen av sparmedel vore sparbankens primära uppgift. Utlåningen
tillgodosåges, i den mån inlåningen ställde medel till förfogande. Minskades
insättningarna genom klientelens försämrade ekonomi, och vore ej
nedgången av tillfällig natur, borde detta föranleda motsvarande minskning
av utlåningen. Enligt sparbanksinspektionens mening innebure bestämmelserna
örn sparbankernas upplåningsmöjligheter en viktig och, såsom
erfarenheten visat, lämplig begränsning av sparbankernas rörelsefrihet
i detta avseende. En sparbanks rörelse borde vara fri från varje spekulativt
inslag. Kätt till mera fast upplåning skulle möjliggöra för en
sparbank att i större utsträckning än nu vore fallet göra spekulativa placeringar,
exempelvis i värdepapper. Vidare syntes det tänkbart, att möjlighet
att öka rörelsemedlen genom ej tillfällig upplåning på sina håll
kunde medföra en benägenhet att driva upp utlåningen på ett sätt, som
medförde avsevärt större risk än som torde följa med en utlåningsrörelse,
som tillväxte långsamt och under gallring bland ett stort antal placeringsmöjligheter.
Många sparbanker vore visserligen numera av en sådan storleksordning,
att de hade mycket god tillgång på medel och sålunda en
stor rörelsefrihet redan inom ramen av gällande lagstiftning. I stort sett
torde dock gälla, att de nuvarande bestämmelserna örn upplåningen medförde
en sund begränsning av sparbankernas tillgång på medel. Sparbanksinspektionen
ansåge därför, att en bestående ändring av sparbankslagstiftningen
i berörda avseende i varje fall borde grundas på en mera
ingående prövning av frågan, än som kommit densamma till del i jordbruksutredningens
betänkande. Emellertid måste den av jordbruksutredningen
nu föreslagna ändringen anses vara av mindre omfattning. Den
fasta upplåningen skulle begränsas till fem miljoner kronor, ett i förhållande
till sparbankernas antal och omslutning ganska obetydligt belopp.
Vidare skulle upplåningen ske hos en bestämd långivare, postsparbanken
eller en statlig fond. Såsom en tillfällig åtgärd skulle sparbanksinspektionen
därför trots sin principiella inställning till spörsmålet ej vilja avstyrka
den ifrågasatta åtgärden, om mot densamma ej kunde invändas
annat än att den innebure ett av särskilda övergående orsaker betingat
avsteg från en hittills gällande princip för sparbankslagstiftningen. Enligt
inspektionens mening läge dock frågan ej till på sådant sätt. Det
syntes nämligen inspektionen, som om den ifrågasatta åtgärden skulle medföra
en försämring av ställningen för de sparbanker, som komme att begagna
sig av den nya upplåningsmöjligheten, och därigenom minska säkerheten
för insättarna. De medel, sparbank komme att mera fast upplåna,
skulle enligt förslaget disponeras för »primärkredit» till jordbrukare.
Med primärkredit syntes emellertid i betänkandet likställas överhuvudtaget
all långfristig kredit, oberoende av säkerhetens beskaffenhet. Möjligen
utginge man ifrån, att för långfristig kredit säkerheten alltid måste
utgöras av fastighetsinteckning, men man toge uppenbarligen ej hänsyn
till inteckningens läge, medan däremot för sparbanker, liksom för hypoteksföreningar,
i enlighet med gängse språkbruk gällde, att såsom primärkredit
betraktades lån mot säkerhet av inteckning, belägen inom högst
Bankoutskottets utlåtande Nr 71. 5
50—60 procent av fastighetens taxeringsvärde. Av vad nu anförts frainginge,
att de medel, som sparbank skulle fast upplåna mot säkerhet av
fastighetsinteckningar eller obligationer, skulle användas till utlåning mot
sämre säkerhet än den, som pantförskrivits till sparbankens långivare.
Det torde kunna förutsättas, att långivarna kornme att fordra den bästa
säkerhet, sparbanken kunde prestera. För sparbankens övriga fordringsägare,
insättarna, bleve säkerheten försämrad, dels genom att sparbanken
säkerställde en särskild borgenär, och dels på grund av de ökade risker,
som komme att finnas i sparbankens låneportfölj. Utlåning till jordbrukare
mot annan säkerhet än primär fastighetsinteckning syntes för närvarande
vara förenad med mera än sedvanlig risk. Den risk, som vöre
förenad med stödåtgärder av det ena eller andra slaget, borde läggas pa
andra än de enskilda sparbankerna. Ej minst för jordbrukarna själva
torde det vara av stor vikt, att förtroendet för sparbankerna ej rubbades.
Sedan nuvarande jordbruksengagemang kunde möjligen för en eller annan
sparbank innebära riskmoment, som, såvitt inspektionen nu kunde bedöma,
ej torde medföra någon våda för sparbankens insättare, men som
dock ej borde ytterligare skärpas. Den föreslagna lagstiftningen örn inventariebelåning''
kunde för en sparbanks utlåning mot borgen av jordbrukare
medföra avsevärt ökad risk. Sparbanksinspektionen kunde därför
ej tillstyrka sådan ändring av sparbankslagen, att sparbank på sätt
som föreslagits erhölle rätt till upplåning av ej tillfällig natur.
Fullmäktige i riksbanken hava ställt sig synnerligen tveksamma till
den föreslagna lagändringen.
Även svenska bankföreningen har intagit en betänksam hållning samt
i stället för den föreslagna åtgärden ifrågasatt sänkning av postsparbankens
inlåningsränta i den omfattning, som funnes erforderlig för att
i möjligaste mån åstadkomma sparmedlens behållande i de strömfåror,
från vilka desamma kunde av näringslivet direkt tillgodogöras.
Svenska sparbanksföreningen har ställt sig avvisande samt anfört:
Rent principiellt sett kunde mot jordbruksutredningens motivering mycket
vägande invändningar anföras. En alldeles bestämd gensaga måste salunda
först och främst riktas mot den uppfattning, som däri syntes havn
kommit till uttryck, att sparbankernas uppgift skulle förskjutas i så mån,
att kreditgivningen skulle bliva normgivande för verksamheten. Sparbankerna
vore givetvis i främsta rummet sparinrättningar, kreditgivningen
vore således en uppgift, som endast kunde hava den omfattning.
sorn befunnes vara önskvärd och förenlig med insättarnas säkerhet. Från
denna grundsats, som genomginge hela vår sparbankslagstiftning, finge
givetvis något avsteg ej ske.
Enligt föreningens mening innebure bestämmelserna örn sparbankernas
upplåningsmöjligheter en viktig och, såsom erfarenheten visat, i regel
lämplig begränsning av sparbankernas rörelsefrihet i detta avseende, vari
ändring ej borde ske. Sparbankerna vore säkerligen ur det allmännas synpunkt
villiga att, även örn dessa bestämmelser bibehöllcs, behjärta jordbrukets
kreditsvårigheter och i mån av förmåga på sina respektive orter
ställa erforderliga medel till förfogande, dock att detta ej finge ske på
bekostnad av säkerheten.
Att sparbank skulle rebelåna sina prima säkerheter för erhållande avtillgång
till ny kreditgivning förefölle från denna senare synpunkt högst
6 Bankoutskottets utlåtande Nr 71.
betänkligt. Därigenom kunde nämligen sparbankens likviditet oell möjligen
solvens utsättas för påfrestningar.
Annorlunda ställde sig frågan, örn t. ex. postsparbanken skulle efter
sparbanksinspektionens tillstyrkande oell vederbörande länsstyrelses tillstånd
genom insättning i en viss kapitalbehövande sparbank underlätta
dennas möjlighet att tillgodose jordbrukets primära kreditbehov.
Föreningen ansåge sig emellertid böra framhålla, att det endast undantagsvis
förekomma, att åtminstone våra större sparbanker behövde avvisa
kreditansökningar från jordbrukare, örn säkerheten vore tillfredsställande.
Att jordbruket konsumerat endast en mindre del av sparbankernas
insättarkapital berodde helt och hållet av bristande efterfrågan på
kredit för jordbruksändamål.
I sådana fall, där sparbank ej ägde medel för att tillgodose behov av
kredit för jordbruksändamål, kunde även det alternativet övervägas, att
sparbanken till postsparbanken översände låneansökningar med sitt''yttrande,
varefter postsparbanken prövade, huruvida den ville själv bevilja
lån. I övrigt syntes det vara uppenbart, att disponerandet av statliga medel
för jordbrukskreditändamål vore en uppgift, som ur olika synpunkter
sett borde i första hand ankomma på jordbrukskasserörelsen.
Även vissa av de hushållningssällskaps förvaltningsutskott och länsstyrelser,
som yttrat sig i frågan, hava givit till känna betänkligheter.
Övriga myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig beträffande
denna fråga, hava ej haft något att erinra mot förslaget.
Fragan, var sparbankerna skulle kunna för tillgodoseende av jordbrukets
kreditbehov erhålla långfristiga lån, har i några yttranden upptagits
till behandling.
Generalpoststyrelsen har framhållit, att ur principiell synpunkt erinran
ej torde kunna göras mot förslaget att postsparbanken skulle utlåna
pengar till sparbanker för att dessa skulle kunna ekonomiskt stödja jordbruket.
Styrelsen vore också villig att, i den mån postsparbankens penningtillgångar
det medgåve, lämna sparbanker, som kunde vara i behov
därav, sadan kredit, särskilt som detta torde kunna ske inom ramen av
bestämmelser i gällande reglemente angående de i postsparbanken innestående
medel (Sv. f. sami. 1922: 522). Vidare har styrelsen anfört:
Det torde, såvitt nu kunde förutses, icke möta svårighet för postsparbanken
att under loppet av ett år lämna sådan kredit till ett sammanlagt
belopp av åtminstone 5 miljoner kronor. Det vore önskvärt, att smålån
Iran postsparbanken i möjligaste mån undvekes och att postsparbanken i
stallet finge på en gång ställa en något större kredit till vederbörande
sparbanks förfogande. Härav följde, att styrelsen förutsatte, att postspar.
skulle kunna mottaga andra förstklassiga säkerheter än dem, som
joidbiukare-låntagare överlämnat till sparbanker. Ur postsparbankens
synpunkt mötte givetvis icke något hinder att från sparbank definitivt
övertaga kommunlån eller sådana förstklassiga värdeobjekt, som postsparbanken
hade rätt att själv innehava, örn och i den mån sparbank genom
ett dylikt överlåtande skulle vilja öka sin kontanta penningtillgång.
Riksförsäkringsanstalten har beträffande upplåning ur olycksfallsförsäkrmgsfonden
intagit en mera avvisande hållning samt framhållit, att hin
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 71. 7
der av formell art visserligen ej kunde anses möta mot utlåning till sparbanker
mot säkerhet av goda inteckningar eller obligationer men att, åtminstone
vad anginge utlåning mot säkerhet av inteckningar i jordbruksfastighet,
sådan utlåning i de fall, där lån ej kunde erhållas i liypoteksinrättning,
icke vore lämplig för riksförsäkringsanstaltens del.
Fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden hava på angivna skäl motsatt
sig utlåning från fonden till sparbanker mot säkerhet av inteckning
i jordbruksfastighet,
I fråga örn de övriga åtgärder, som jordbruksutredningen förordat till
främjande av sparbankernas möjlighet att tillgodose jordbrukets kreditbehov
— såsom belåning eller försäljning av sparbanks obligationer, samarbete
mellan sparbanker och mellan sparbanker och hypoteksföreningar i
fråga örn tillgängliga medels disponering och omplacering av lån m. m.
— har i flera yttranden uttalats anslutning till jordbruksutredningens
förslag, därvid dock från vissa håll erinrats, att dylika åtgärder vore
beroende av sparbanksstyrelsernas eget beprövande. Från flera håll har
emellertid framhållits angelägenheten av att åtgärder ej vidtoges, som
kunde försvaga sparbankernas likviditet.
Vad angår jordbruksutredningens uttalande att sparbankernas kreditgivning
ej till förfång för jordbrukarna i orten borde utsträckas utom
sparbankens verksamhetsområde, hava däri instämt flera av de myndigheter
och sammanslutningar, som yttrat sig i frågan. Emellertid har
erinrats, att många sparbanker hade sådana verksamhetsområden, att
de omfattade både land och stad, i vilka fall det alltid stötte på svårigheter
att avgöra örn sparbanken tillgodosåge lånebehov från staden till
förfång för landsbygdsområdet eller tvärtom. I detta sammanhang har
sparbanksinspektionen förklarat, att dess granskning av sparbankernas
verksamhet givetvis alltid skedde med hänsyn jämväl till föreskriften i
26 § sparbankslagen, att sparbanks utlåningsrörelse företrädesvis skulle
avse sparbankens verksamhetsområde.
Svenska sparbanksföreningen har beträffande de av jordbruksutredningen
framförda önskemål örn vidtagande av ytterligare åtgärder — utöver
den föreslagna ändringen i 22 § sparbankslagen —- i syfte att förbättra
sparbankernas förutsättningar att tillgodose jordbrukets kreditbehov,
framhållit, att deras förverkligande givetvis vore i främsta rummet
beroende av de ansvariga sparbanksledningarnas prövning från fall till
fall. Vidare har föreningen anfört:
Med den talrika representation av jordbrukare i sparbankernas styrelser
och huvudmanskorporationer, som vore utmärkande för alla egentliga
jordbruksbygder, syntes man härvidlag med säkerhet kunna utgå från
att jordbrukets kreditbehov hade att påräkna största möjliga tillmötesgående
från sparbankernas sida, under förutsättning att soliditet och likviditet
ej genom dess tillgodoseende försvagades. Att så ej skedde vore
givetvis av allra största vikt, icke minst ur synpunkten av jordbrukare
-
Utskottet.
8 Bankoutskottets utlåtande Nr 71.
befolkningens eget välförstådda intresse av att sparbankernas betalningsberedskap
vore under alla förhållanden säkerställd.
Den föreslagna åtgärden, att Kungl. Majit, i och för tillgodoseende av
att sparbanks utlåningsrörelse företrädesvis avsåge sparbankens verksamhetsområde,
skulle utfärda direktiv till vederbörande tillsyningsmyndigheter
att ur denna synpunkt följa oell granska sparbankernas verksamhet,
syntes ej påkalla särskilt yttrande från föreningens sida.
Chefen för jordbruksdepartementet har vid föredragning av det förslag
till åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditsvårigheter, som
innefattas i ovanberörda proposition nr 256 — med hänsyn till vad som
anförts i de avgivna yttrandena — funnit jordbruksutredningens förslag
icke böra föranleda vidare åtgärd. I samband härmed har departementschefen
uttalat önskvärdheten av att sparbankerna, där så kunde
visa sig erforderligt och med iakttagande av att sparbankernas likviditet
icke därigenom försvagades, sökte inom gränsen för en sund kreditgivning
i görligaste mån så ordna sin verksamhet, att det av jordbruksutredningen
angivna syftet uppnåddes.
Med hänsyn till de allvarliga betänkligheter, som framkommit mot jordbruksutredningens
här avsedda förslag och vilka utskottet delar, har utskottet
ansett sig icke kunna tillstyrka bifall till förslaget, så mycket
mindre som chefen för jordbruksdepartementet vid prövning av frågan
örn åtgärder till lindring av jordbrukets kreditsvårigheter funnit detsamma
icke böra föranleda någon åtgärd. Utskottet avstyrker alltså bifall
till motionen i här förevarande del och hemställer,
att förevarande motion 11:548, i vad densamma nu
är föremål för prövning, icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 9 juni 1932.
På bankoutskottets vägnar:
C. E. SVENSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inora utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Lindgren, Ström i Lidköping, Forssell
och Bodin;
från andra kammaren: herrar Winkler, Bäcklund*, Svensson i Betingetorp, Höglund i
Göteborg, Ugberg*, Carlsson i Solberga och Paulsen.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Bankoutskottets utlåtande Nr 71.
9
Särskilt yttrande
av herr Forssell, som anfört följande:
»Med instämmande i utskottets avslagsyrkande, finner jag, att i motiveringen
därtill bort inryckas följande.
Frågan, huruvida en så ingripande och farlig åtgärd som här föreslagen
ändring av lagen örn sparbanker bör vidtagas, är beroende av omfattningen
och arten av de kreditsvårigheter som föreligga.
I jordbruksutredningens betänkande VII uppgives beträffande det
svenska jordbrukets skuldsättning följande, i avrundade siffror:
Skulder till: Affärsbanker ........................ 360 miljoner
» » Postsparbanken.................... 10 »
» » Hypoteksföreningar ............ 400 »
» » Jordbrukskassor.................... 280 »
» » Sparbanker............................ 570 »
Summa 1,620 miljoner.
Härtill komma lån från enskilda. Dessa äro ej undersökta av jordbruksutredningen.
Den lämnar däremot uppgiften, att i Finland dessa
jordbrukarnas skulder till enskilda utgöra 27 -procent av deras sammanlagda
skuldbörda. I brist på andra uppgifter må antagas, att samma värde
gäller även i Sverige. Detta giver cirka 600 miljoner skulder till enskilda.
I jordbruksutredningens betänkande meddelas vidare (sid. 17), att det
kapital, som av jordbruksbefolkningen placerats hos sparbankerna, utan
risk för misstag kan antagas betydligt överstiga den utlämnade jordbrukskrediten.
Av skuldbeloppen ovan bör således strykas minst beloppet 570
miljoner till sparbankerna, såsom täckt av insättningsfordran. Förmodligen
förekomma dylika insättningar av jordbrukare även i andra banker.
En sammanlagd skuldbörda för jordbruket örn cirka 1,650 miljoner kronor
är därför högt räknad.
Gent emot denna skuldbörda står taxerat jordbruksfastighetsvärde å
5 miljarder kronor (exklusive skogsvärden) samt därutöver levande och
döda inventarier. Dessa senare kunna enligt uppgift räknas till minst 10
procent, sannolikt 20 procent av fastighetsvärdet. Jordbrukarnas skuldsättning
är således endast cirka 30 procent av deras tillgångar och cirka
33 procent av fastighetsvärdet.
Dessa siffror synas stå i bjärt motsats till det allmänna talet örn jordfiihana
till riksdagens protokoll 1932. 8 sami. 39 höft. (Nr 71.)
2
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 71.
brukets kreditsvårigheter. Jordbruksutredningen lämnar dock andra uppgifter,
som gå i riktning att bekräfta den allmänna uppfattning, som
framgår av ovanstående siffror. Sålunda äro utestående hypotekslån endast
8 procent av fastighetsvärdet, medan belåningsgränsen är 55 procent
av detta. Inför den starka klagan, som för jordbrukarnas del framförts
över för höga växelräntor, skulle man kunna väntat, att de ur räntesynpunkt
förmånliga hypotekslånen i största möjliga utsträckning skulle
tagits för åstadkommande av billigt driftskapital, i stället för dyra
växlar.
Något hinder däri, att hypoteksföreningarna tilläventyrs skulle sakna
möjlighet att sälja sina obligationer, finnes icke. Jordbruksutredningen
meddelar (sid. 24), att Sveriges allmänna hypoteksbank förklarat, att svårigheter
hittills icke mött att på förmånliga villkor uppbringa erforderligt
kapital för föreningarnas utlåningsrörelse ävensom att en ökad omfattning
av ifrågavarande rörelse sannolikt icke skidle medföra någon ändring
i anförda förhållande’.
Jordbruksutredningen förklarar den ringa användningen av hypotekslån
(sid. 18) bland annat sålunda: ’En dylik omständighet torde ligga däri,
att många jordbrukare i förhoppning att inom kortare tid kunna infria
sina skuldförbindelser finna det mindre tilltalande att binda sig för långvariga
lån och underkasta sig de med deras erhållande förenade formaliteterna’.
Detta omdöme är underskrivet av sex med jordbrukets förhållanden
väl förtrogna män och tyder icke på att några verkligt allvarliga
penningbekymmer skulle mera allmänt föreligga bland jordbrukarna.
Yttranden hava införskaffats från banker över affärsläget bland jordbrukarna.
Därav inhämtas följande (Kungl. Majrts prop. nr 256, sid. 4
och 5.):
Sparbanker:
Mellersta Sverige: Flertalet ange att någon ökning av jordbrukarnas
kreditbehov under senaste tid icke förmärkts, några yttranden framföra
en motsatt uppfattning.
Norra och mellersta Småland: Nämnvärd ökning av jordbrukarnas kreditbehov
har icke ägt rum.
Södra Sverige: Kreditsvårigheter hava gjort sig gällande. Vissa sparbanker
hava trots medgivna betalningsanstånd måst vidtaga indrivningar
av fordringar.
Västra Sverige: Ökning av jordbrukarnas kreditsvårighet har på senare
tid förmärkts.
Norrland: Kreditanspråken ha i någon mån ökats på sista tiden.
Flertalet sparbanker i olika delar aV landet uppgiva att jordbrukarna i
ökad grad uttagit sina hos sparbankerna innestående medel, vilket ansetts
tyda på en skärpning av jordbrukskrisen.
Affärsbanker:
Östergötland: Vissa bankkontor ange att ökning av jordbrukarnas kreditanspråk
icke förmärkts.
Andra bankkontor ange att kreditanspråken tilltagit, särskilt växelkrediten,
liksom svårigheter vid likvidering av förfallna växlar m. m.
Bankoutskottets utlåtande Nr 71.
11
Jordbrukarnas tillgodohavanden i bankerna visa fortgående minskning.
Skåne: Jordbrukets läge betecknas såsom bekymmersamt.
Västergötland: Flertalet ange, att några bestämda tecken till en mera
avsevärd försämring av jordbrukarnas ekonomiska läge på senaste tiden
icke framträtt. Vissa bankkontor ange väsentlig försämring jämfört med
1930.
Norrlund: Jordbrukarna i skogsdistrikten synas icke liava att kämpa
med samma svårighet som jordbrukarna i de mera utpräglade jordbruksdistrikten,
enär de äro inriktade på självförsörjning.
Till belysande av den ekonomiska situationen bland jordbrukarna tjänar
uppgiften, att sammanlagda antalet konkursansökningar för jordbrukare
för hela riket utgjort 302 stycken under tiden 1 oktober—31 december
1931. I betraktande av att jordbrukarnas antal är 350,000 stycken, synes
denna siffra icke visa på en särskilt hård jordbrukskris, även örn den är
väsentligt högre än förut (169 stycken samma tid 1930).
Av den sålunda förebragta utredningen framgår uppenbart, att jordbrukets
soliditet fortfarande är mycket god. Skulderna äro blott cirka
30 procent av tillgångarna. I vissa trakter av landet föreligga kreditsvårigheter,
i andra delar icke. De möjligheter, som redan föreligga till
erhållande av långfristiga, billiga lån, äro icke utnyttjade av jordbrukarna,
och om dessa föreliggande möjligheter tagas i anspråk, föreligga inga
svårigheter för hypoteksbankerna att utvidga sin rörelse på ordinärt sätt.
Något behov av ändring i sparbankslagen i här avsett syfte förefinnes
därför ej.»