Bankoutskottets utlåtande Nr 62.

1

Nr 62.

Ankom till riksdagens kansli den 1 juni 1932 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för beredande
av ökade möjligheter för jordbrukare att erhålla
avbetalning slån hos riksbanken.

I två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 33 av
herr Karlsson, Gottfrid, jämte fyra av kammarens övriga ledamöter och
den andra inom andra kammaren under nr 23 av herr Ågvist jämte sjutton
av kammarens övriga ledamöter, har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta sådant tillägg eller sådan ändring i reglementet för riksbankens
styrelse och förvaltning, att amorteringslån å 10,000 och 15,000 kronor
till mindre och medelstora jordbrukare kunna utlämnas mot 4 procents
ränta, 10 å 15 års amorteringstid och i övrigt på liknande villkor, som
nu gälla för lån ur avbetalningslånefonden».

Till stöd för detta yrkande har i motionerna anförts följande:

»En fråga, som i dessa tider mer än någonsin tillförne kommit att intaga
en dominerande betydelse, är jordbrukets kreditfråga, d. v. s. på vad
sätt jordbrukaren till rimlig ränta skall kunna anskaffa erforderligt kapital
för drivande av sin rörelse. De fördelaktigaste lånen erhåller han
nu i hypoteksföreningarna och sparbankerna i för honom lämplig form
mot säkerhet av inteckning i fastigheten. Då dessa kreditinstitut emellertid
i allmänhet icke bevilja dylika lån till högre belopp än 50 högst 60
procent av fastighetens taxeringsvärde, har jordbrukaren redan i fastigheten
placerat ett kapital, som oftast motsvarar vad han äger. Vid behov
av ytterligare rörelsekapital är han hänvisad till affärsbankerna, vilka
beräkna avsevärt högre låneräntor.

Vår tids jordbrukare måste, örn hans rörelse skall bära sig och debet
och kredit gå ihop, sköta sin gård på ett rationellt och omsorgsfullt sätt.
Det är nödvändigt för honom att anskaffa tidsenliga redskap samt se till
att gårdens hela areal brukas så lämpligt som möjligt Målet för jordbrukaren
liksom för varje annan människa, som driver någon verksamhet,
är givetvis att söka erhålla något överskott på sitt jordbruk. I dessa
tider kan emellertid jordbrukaren icke räkna på någon vinst, utan får
han säkerligen vara tacksam, om han kan driva sin rörelse, så att densamma
icke går med förlust utan i stället någorlunda går ihop. Det gäller
för honom då att så långt som möjligt, i den mån prisläget medgiver, söka
öka produktionen av mjölk, smör, kött, fläsk etc. och, eller i varje fall
eftersträva, att få fram högsta möjliga kvalitet. Priserna på jordbrukets
produkter hava emellertid nu blivit så låga, att de i många fall — sär Bihang

lill riksdagens protokoll 1932. S sunil. 35 höft. (Nr 62 (13 ) 1

Motionerna,
I: 33 och
II: 23.

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 62.

skilt för jordbrukare, vilka i saknad av kapital icke liava möjlighet förbättra
resultatet av rörelsen — icke ens täcka produktionskostnaderna.
Söker en jordbrukare att inskränka sin produktion riskerar han, att lians
läge blir ännu sämre. Inkomsterna minska ju efter band, men utgifterna
kvarstå i regel oavkortade och hava i många fall, icke minst på grund
av de höga räntorna, ökat högst avsevärt. Därtill kommer att en jordbrukare
icke har samma möjlighet som en affärsman att upphöra med
eller inskränka sin rörelse, örn den går med förlust.

Då det naturligtvis icke är önskvärt, att en jordbrukare under dåliga
konjunkturer frånträder sin egendom, böra alla möjligheter tillvaratagas
för att hjälpa den jordbrukande befolkningen i dess nuvarande svåra läge.
Det är även ett nationalintresse att åt jordbruket bevara den del av befolkningen,
som är hänvisad till jordbruksnäringen för sin utkomst, samt
att söka intressera den på landet uppväxande ungdomen för modernäringen
genom att öka möjligheterna att därigenom försörja sig.

Såsom redan förut påvisats, är jordbrukarens eget kapital bundet i fastigheten,
medan inkomsterna under nuvarande förhållanden knappast förslå
till amorteringar, räntor och övriga utgifter. Under sådana omständigheter
är det därför nödvändigt att söka lämna jordbrukaren hjälp
med anskaffandet av själva driftkapitalet. I allmänhet har det ansetts
att driftkapitalet under vanliga förhållanden bör erhållas genom uppkommen
vinst å rörelsen och icke genom upplåning, men detta är för
flertalet jordbrukare för närvarande omöjligt. Jordbrukaren är sålunda
nödsakad att för detta ändamål uppbringa tillfälliga lån på privat väg
eller hos affärsbankerna och får på så sätt erlägga mycket höga räntor,
enligt uppgift 7 ä 8 procent och därutöver. I stället för att han nu borde
haft möjlighet erhålla lån med låg räntesats, får han sålunda erlägga
synnerligen höga räntor, vilket ytterligare försvårar hans förut prekära
ställning. Från olika delar av Örebro län bär dessutom meddelats, att
allmänna ombuden i sparbankerna på senare tid framställt krav därom,
att de jordbrukare, som hava lån i sparbankerna, måste inbetala vissa delar
därav. Vederbörandes uppfattning är den, att lånen måste nedbringas
med hänsyn till befarad minskning av taxeringsvärdena. Hur riktigt ett
sådant förfarande än må vara ur bankteknisk synpunkt, har det helt naturligt
under nuvarande svåra förhållanden väckt förstämning och indignation
bland jordbrukarna. Det har uppgivits, att jordbrukare för att
kunna verkställa dylika inbetalningar till sparbankerna blivit nödsakade
att realisera stora delar av sina levande inventarier.

En av de bästa former för mindre lån, som vi för närvarande hava, är
riksbankens avbetalningslån, vilka nu utlämnas till ett maximibelopp av

6.000 kronor och på 2 ''h, 5 och 7 1h års amorteringstid mot borgen. Detta
slag av riksbankslån har säkerligen åstadkommit mycket stor nytta, då
även många mindre jordbrukare kunnat använda sig av dem. Dessa lån
skulle kunna bliva av ännu större betydelse för den jordbrukande befolkningen,
örn riksbanken hade möjlighet att lämna sådana lån upp lill

10.000 eller 15,000 kronor med exempelvis en amorteringstid av tio å femton
år samt lämpligt avpassad ränta, förslagsvis 4 procent. Sådana lån
skulle med fördel kunna komma till användning för mindre och medelstora
jordbrukare med gårdar, omfattande 10—75 hektar, och för dem bliva
ett välbehövligt rörelsekapital. Det skulle varit önskvärt, att den säkerhet,
som därvid lämnades riksbanken, hade utgjorts av panträtt i inventarier,
vartill dock nu gällande lagstiftning ej lämnar möjlighet. Då lag -

Bankoutskottets utlåtande Nr 62.

3

förslag om panträtt i inventarier av Kungl. Majit kominer att föreläggas
årets riksdag oell förväntas bliva antaget, borde sådan säkerhet av riksbanken
kunna efter prövning godtagas. Tillsvidare vore det dock lämpligt,
att riksbanken utlämnade lånen mot borgen, varjämte borgensmännen
i sin tur erhöllo säkerhet i låntagarens inventarier genom lösöreköpekontrakt,
som hittills ofta skett. En sådan säkerhet borde vara betryggande
både för riksbanken och borgensmännen.

Enligt motionärernas uppfattning böra dessa lån reserveras endast för
jordbrukare.

Mot anordnande av låneverksamhet enligt ovan uppdragna riktlinjer
synes någon erinran icke med fog kunna riktas.

Det är visserligen sant, att lånetillfällena i fråga skulle stå till buds
endast för en viss kategori av landets befolkning, nämligen jordbrukarna,
vilket vid första påseendet måhända kan förefalla en och annan betänk ligt.

. . ....

En sådan invändning vöre emellertid skäligen oberättigad.

Först och främst utgör ju den av jordbruket direkt beroende befolkningen
en så avsevärd del av landets innebyggare och den egna jordbruksnäringen
en så viktig gren av landets näringsliv, att en radikal försämring
i jordbrukets läge förvisso pa rätt kort sikt mäste medföra högst
kännbara och menliga verkningar för landet i dess helhet.

Vidare kunna jordbrukarna med fog peka på att riksdagen hittills ingalunda
ställt sig avvisande gentemot hjälpåtgärder, som endast kommit
vissa kategorier medborgare till del. Det mä vara nog att i detta hänseende
erinra örn de många miljoner, som statsmakterna under de senaste
15 åren ställt till förfogande för lättande av bostadssvårigheterna för innevånarna
i städer och liknande samhällen, och detta icke blott i form
av lån på förmånliga villkor (de första årens lån av statens bostadslånefond
löpa ännu i denna stund med 4 procents ränta) utan även, under
åren 1917—1921, i form av direkta statsbidrag till betydande belopp för
bostadsproduktionen.

Det vore sannerligen knappast ägnat att förvåna, örn landsbygdens befolkning
— vars näring i övrigt krigsåren igenom utsattes för upprepade
statliga ingripanden till förmån för andra befolkningsgrupper, och som
därunder från alla håll fick i sig inpräntat nödvändigheten av och skyldigheten
till solidaritet med städernas innebyggare — skulle befinnas ur
stånd att förstå, örn en kredithjälp i liknande form, som under svåra tider
kommit och alltjämt kommer stadsbefolkningen till del, skulle förvägras
jordbrukarna i deras nuvarande svåra läge.»

Vidare har i två likaledes till bankoutskottets förberedande handläggning
hänvisade likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
under nr 259 av herr Tfällgren jämte sexton av kammarens övriga
ledamöter och den andra inom andra kammaren under nr 384 av herr
Olsson i Kullenbergstorp jämte nitton av kammarens övriga ledamöter,
hemställts, »att riksdagen ville besluta, att under riksbankens förvaltning
ställes en ny avbetalningslånefond med ett belopp av 25,000,000 kronor,
att användas för utlåning till jordbrukare i form av amorteringslån h
högst 10,000 kronor, 10 års löptid, högst 5 procents ränta samt med fast
annuitet».

Motionerna
I: 359 och
TI: 384.

Fullmäktige
rik slank en.

4 Bankoutskottets utlåtande Nr 62.

Såsom stöd för det sålunda väckta förslaget har i motionerna anförts
följande:

»En av de få lånekällor, som stå jordbrukarna till buds för att genom
lån på längre tid och på jämförelsevis billiga villkor erhålla lättnad och
andrum i deras ekonomiska betryck, sedan de utnyttjat belåningsinöjiigheterna
för inteckningar i sparbanker och bypoteksföreningar, är riksbankens
avbetalningslånefond, varur avbetalningslån mot för närvarande 5
procent ränta kunna erhållas, dock högst 6,000 kronor för varje person
och på 2 ‘/k 5 och 7 Va års återavbetalningstid. Av denna fond, ur vilken
även jordbrukare erhållit lån, och som under tidernas lopp ökats till
44,000,000 kronor, återstod emellertid vid senaste årsskiftet endast ungefär
3,100,000 kronor outlånade, att disponeras för lån till personer i alla
samhällslager för hela landet. Dels på grund härav, dels på grund av
de jämförelsevis snäva bestämmelserna för högsta lånebelopp och iånetid
71/2-årslånen utlämnas i regel icke till andra personer än sådana,
som behöva lån för utbildning eller återbetalning av skulder därå eller i
undantagsfall för att börja verksamhet — och dels på grund av svårigheten
under nuvarande krisförhållanden för jordbrukare att ställa fordrad
säkerhet, står för närvarande ingen verklig hjälp att få för jordbrukarna
ur denna fond. Därför fordrades, att maximibeloppet höjdes
till 10,000 kronor, att återbetalningstiden sattes till 10 år, varav de två
första amorterings- och räntefria, samt att amortering och ränta beräknades
till ett visst lika belopp varje halvår, vidare att för erhållande av
lån större vikt lades vid vederbörande lånesökandes och löftesmäns personliga
egenskaper och förhållanden samt att även annan säkerhet än
borgen finge godtagas. Då det torde vara svårt för styrelserna vid de
olika kontoren att förvärva personlig kännedom örn lånesökanden och
hans borgensmän, skulle det kunna vara tillräckligt för medgivande av
bifall till låneansökan, att länsstyrelsen, efter undersökning genom landsfiskal
eller annan med ortens förhållanden förtrogen person, utfärdade
ett intyg, att vederbörande åtminstone tillsammans vore vederhäftiga för
beloppet. Det är vidare nödvändigt, att fonden ökas med 25.000,000 kronor,
som avskiljas uteslutande för lån till jordbrukare, samt att räntan
sättes till högst 5 procent.»

Över ifrågavarande motioner har utskottet inhämtat yttrande av fullmäktige
i riksbanken, vilka i anledning härav i ett den 18 februari 1932
dagtecknat utlåtande anfört följande:

»I förstnämnda två likalydande motioner hemställes örn sådana ändringar
av gällande bestämmelser, att från riksbankens nuvarande avbetalningslånefond
skulle kunna utlämnas lån å 10,000 kronor och 15,000
kronor till mindre och medelstora jordbrukare mot 4 procent ränta, på
10 och 15 års amorteringstid och i övrigt på liknande villkor, som nu gälla
för lån ur nämnda fond.

I de jämväl likalydande motionerna nr 259 och 384 föreslås inrättandet
under riksbankens förvaltning av en ny avbetalningslånefond å 25
miljoner kronor, från vilken till jordbrukare amorteringslån skulle lämnas
å högst 10,000 kronor, med 10 års löptid, ränta efter högst 5 procent
samt med fast annuitet.

Enligt § 27 reglementet för riksbankens styrelse och förvaltning må lån
från riksbankens avbetalningslånefond lämnas mot säkerhet av obliga -

Bankoutskottets utlåtande Nr 62.

D

tioner, aktier eller inteckning i fast gendom eller borgen såsom för egen
skuld. Då lånebeliövande, som disponera över belåningsbara värdepapper,
torde hava möjlighet att erhålla lån i annan form, har säkerheten för
avbetalningslånen nästan undantagslöst kommit att utgöras av borgen.

Lånen beviljas med en amorteringstid av 2 14 år, 5 år och 7 14 år. Återbetalning
sker genom erläggande var sjätte månad efter utlåningsdagen
av respektive 1/5, Vio och Vi5 av det ursprungliga lånebeloppet jämte upplupen
ränta. Amorteringstiden 7 V2 år ifrågakommer endast, när det gäller
lånesökande, som prövas vara i verkligt behov av en så lång återbetalningstid,
såsom till exempel unga studerande, vilka måste finansiera sina
studier genom lån, hantverkare eller mindre näringsidkare, som börja eller
utvidga sin rörelse.

Lägsta lånebeloppet för avbetalningslån är 300 kronor, och ingeli får
såsom låntagare häfta för högre belopp än 6,000 kronor.

Rörande fördelningen av utestående lån på vissa huvudgrupper av yrkeskategorier
verkställdes i februari 1930 en undersökning, av vilken
framgick bland annat följande.

, _ Sammanlagt

Lån till A''1*»1 belopp kr.

jordbrukare 6,323

handlande och näringsidkare ............................ 4,848

personer, tillhörande andra klasser •..... 29,218

6,038,828: 71
6,902,991: 43
28,467,714: 58

Summa 40,389 41,409,534: 7 2

För närvarande uppgår avbetalningslånefonden till 44,000,000 kronor.
Härav utestodo den 30 nästlidna januari 42,360 lån å tillhopa 41,271,520
kronor 15 öre. Till förfogande för ytterligare utlåning fanns sålunda ett
belopp av 2,728,479 kronor 85 öre.

Beloppet utestående lån nådde sitt maximum den 31 maj 1930, då detsamma
utgjorde 41,894,106 kronor 89 öre. Det lägsta beloppet därefter förekom
den 31 augusti 1931 och uppgick till 40,404,594 kronor 5 öre. Beloppet
utestående lån har därefter för varje månad visat en oavbruten stegring.

Räntan å avbetalningslån, vilken är fast för hela lånetiden, har sedan
den 24 juli 1925 utgjort fem procent. Den har sålunda bibehållits oförändrad
trots de ändringar av diskontot, som vidtagits efter nämnda tidpunkt.

Vid prövning av inkomna låneansökningar tages särskild hänsyn till
det ändamål, för vilket lån sökes. Lån lämnas endast mot säkerhet (såsom
nämnts i regel borgen), som anses fullt betryggande. Förlusten å
avbetalningslånerörelsen har varit obetydlig. Nettovinsten å rörelsen redovisas
särskilt i riksbankens räkenskaper men tillägges den övriga vinsten,
innan riksdagen fattar beslut örn disposition av bankens vinstmedel.

Riksbanken är enligt gällande lag förhindrad att utlämna lån mot borgenssäkerhet
annat än från avbetalningslånefonden. Någon ändring av
lagstiftningen i berörda avseende anse fullmäktige ej böra ifrågakomma.
För att tillmötesgå motionärernas önskemål örn utvidgade lånemöjligheter
synes nödvändigt, att riksdagen ställer erforderliga medel till riksbankens
förfogande för ökning av den nuvarande avbetalningslånefonden eller för
inrättande av en ny fond. Enda vägen, som i förevarande fall kan ifrågakomma
för uppbringande av erforderligt belopp, synes vara upplåning
genom riksgäldskontorets försorg å lånemarknaden i konkurrens med
andra lånebehov. Fullmäktige vilja i detta sammanhang erinra, att sta -

Jordbruksut redningen.

K Bankoutskottets utlåtande Nr 62.

ten innevarande år för andra ändamål i stor omfattning torde komma att
taga lånemarknaden i anspråk.

Därest jämlikt motionärernas önskemål ökade lånemöjligheter skola
beredas jordbrukarna genom riksbankens förmedling, synes det fullmäktige
lämpligt, att detta sker genom inrättande av en ny avbetalningslånefond.
Fullmäktige anse nämligen, att den nuvarande lånefonden visat sig
väl fylla sitt ändamål, varför en ändring av bestämmelserna för densamma
ej synes påkallad. Örn den ifrågasatta utlåningen skall ske på andra
och förmånligare villkor än som för närvarande gälla, är det ur olika
synpunkter önskvärt, att denna möjlighet ber edes genom inrättandet av en
särskild för ändamålet avsedd lånefond.

Beträffande förvaltningen av en dylik fond få fullmäktige framhålla
följande.

Fonden synes höra i så hög grad som möjligt förvaltas enligt bankmässiga
principer.

Ränta torde varken böra maximeras eller på förhand bestämmas till
viss procentsats. Ovan har berörts, att fullmäktige för de nuvarande avbetalningslånen
under omkring 6 7, år oavbrutet tillämpat 5 procent ränta,
en räntesats som vid varje tidpunkt torde hava understigit affärsbankernas
räntesats för borgenslån. Härav framgår, att även utan bestämmelser
angående räntesatsen det dock i praktiken synes vara möjligt att vid
räntesättningen i viss mån taga de hänsyn, som kunna betingas av ändamålet
med fonden.

Beträffande säkerheten bör prövningen vara fullt bankmässig, vilket
givetvis ej utesluter, att rimlig hänsyn tages till en lånesökandes personliga
förutsättningar. Att lån skulle kunna lämnas endast mot presterande
av landsfiskals intyg, att låntagare och borgensmän tillsammans vore vederhäftiga
för detsamma, få fullmäktige bestämt avstyrka. Erfarenheten
har visat, att vederhäftighetsbetyg ej alltid erbjuda tillräcklig garanti för
att borgenssäkerheten är betryggande. Skall prövningen av den erbjudna
borgen ej vara bankmässig, utan fonden hava karaktär av en nödhjälpsfond,
erfordras tydliga bestämmelser örn mot vilka handlingar och på vilka
villkor lån må utlämnas.

Nödvändigt synes vidare, att det angives, vilka jordbrukare, som kunna
godtagas såsom låntagare. Skall fonden avse endast ''mindre och medelstora’
jordbrukare, erfordras således en definition av nämnda kategorier.

Fullmäktige omliänderhava för närvarande för statsverkets räkning förvaltningen
av spannmålskreditfonden. Redovisning rörande denna fonds
förvaltning avgives för varje budgetår till fullmäktige i riksgäldskontoret.
Å fonden uppkommen vinst inlevereras till statsverket, medan eventuell
förlust påföres fonden.

Örn en ny. för jordbrukare särskilt avsedd avbetalningslånefond inrättas,
för vilken medel ställas till riksbankens förfogande, torde redovisningen
rörande fondens förvaltning böra anordnas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som gäller beträffande förvaltningen av spannmålskreditf
onden.» I

I sitt den 12 april 1932 avgivna betänkande angående åtgärder för lindrande
av jordbrukets kreditsvårigheter (statens offentliga utredningar
1932:12) har jordbruksutredningen bland annat till prövning upptagit de
i nu förevarande motioner framlagda förslagen örn beredande av ökade
möjligheter för jordbrukare att erhålla avbetalningslån hos riksbanken.

Bankoutskottets utlåtande Nr 62. 7

Jordbruksutredningen har visserligen funnit dessa förslag till sitt syfte
beaktansvärda men å andra sidan framhållit, att deras realiserande, frånsett
betänkligheter ur statsfinansiell synpunkt, syntes innebära avsevärda
praktiska svårigheter. Sålunda skulle anspråk på lån ur de ifrågasatta
fonderna företrädesvis komma att ställas av sådana lånesökande, som
på grund av svag säkerhet eller annan orsak icke kunnat beviljas kredit av
de ordinära låneinrättningarna, varför den statliga kreditgivningen sannolikt
bleve förenad med stora ekonomiska risker. Gjordes lånevillkoren
särdeles gynnsamma, skulle vidare kreditanspråken troligtvis bliva synnerligen
betydande och svårighet uppstå att handhava kreditgivningen på
ett ur den rättvisa fördelningens synpunkt oklanderligt sätt. Enligt jordbruksutredningens
uppfattning borde, innan nya vägar beträddes för beredande
av långfristig kredit åt jordbruket på förmånliga villkor, tagas
under omprövning, huruvida berörda ändamål icke kunde vinnas genom utnyttjande
av redan befintliga kreditmöjligheter.

Utskottet delar den av jordbruksutredningen uttalade uppfattningen
därom, att ett genomförande av förslag av den art, som i här förevarande
motioner avses, skulle medföra stora vanskligheter. Särskilt under nuvarande
statsfinansiella förhållanden torde, såsom även fullmäktige i riksbanken
framhållit, avsevärda svårigheter föreligga för uppbringande av de
betydande medel, som erfordras för tillgodoseende i föreslagen form av
de kreditbehov, varom här är fråga. Härtill kommer, att även örn ökade
kreditmöjligheter skulle anses böra beredas jordbrukare genom tillhandahållande
av amorteringslån från en för ändamålet särskilt inrättad statlig
utlåningsfond av mer eller mindre social karaktär, det kan ifrågasättas,
huruvida detta är en uppgift, som lämpligen bör anförtros åt landets
centralbank. För sin del kan utskottet icke förorda ett förslag i sådan
riktning.

I betraktande av vad sålunda anförts avstyrker utskottet de i motionerna
framställda yrkandena, så mycket hellre som innevarande års riksdag redan
lämnat sin medverkan till genomförande av vissa åtgärder till beredande
av ökade kreditmöjligheter för jordbrukare, nämligen dels genom
ökning av svenska jordbrukskreditkassans grundfond m. m. och dels genom
antagande av lagstiftning örn inteckning i jordhruksinventarier.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner I: 33 och II: 23 samt I: 259
och II: 384 icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 31 maj 1932.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

JJtskottet.

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 62.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Lindgren*, Stendahl, Berling*, Bjurström,
Bodin* och Bengtsson; samt

från andra kammaren: herrar Winkler*, Lovén, Svensson i Betingetorp*, Höglund i
Göteborg, Carlsson i Solberga, Johansson i Edsbyn, Edberg och Andersson i Falkenberg*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Bodin och Edberg, vilka anfört följande:

»I motioner i första kammaren av herr Tjällgren m. fl. (1:259) och
i andra kammaren av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl. (11:384) har
yi kats, att riksdagen ville besluta inrättandet av en ny avbetalningslånefond
under riksbankens förvaltning med ett belopp av 25 miljoner
kronor att användas för utlåning till jordbrukare i form av 10-åriga
amorteringslån å 10,000 kronor, högst 5 procents ränta och fast annuitet,
varjämte motionärerna föreslagit vissa lättnader i de nuvarande bestämmelserna
örn säkerhet för amorteringslån i riksbanken, då det visat sig,
att jordbrukarna ha svårt att uppfylla de uppställda kraven.

Det framgår av fullmäktiges i riksbanken yttrande, att från den nuvarande
avbetalningslånefonden utlånats cirka 6 miljoner kronor till
jordbrukare, ej fullt 7 miljoner kronor till handlande och andra näringsidkare
samt över 28 miljoner kronor till personer tillhörande andra samhällsklasser.
Vid sistlidna januari månads utgång kvarstod endast ett
belopp av något över 2,700,000 kronor outlånat. Örn man förutsätter samma
proportion mellan de olika låntagarkategorierna även i fortsättningen,
skulle endast omkring V? av återstående medel kunna väntas
komma jordbrukets lånesökande till godo, alltså ett helt obetydligt belopp.

Vi anse fortfarande, att det i motionerna framställda förslaget är fullt
berättigat med hänsyn till rådande ekonomiska förhållanden för jordbruket.
Att Kungl. Maj:t, sedan motionerna väcktes, framlagt förslag
dels örn ytterligare 10 miljoner kronor till jordbrukets kreditkasserörelse,
dels örn s. k. stödlån till jordbrukare, kan icke anses vara tillfyllest
i nuvarande läge, varför vi ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte bifalla det yrkande, som framställts
i motionerna I: 259 och II: 384.»