Bankoutskottets utlåtande Nr 6.

1

Nr (>.

Ankom till riksdagens kansli den 23 tebruari 1932 kl. 12.30 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld.

I en till riksdagen avlåten, den 12 februari 1932 dagtecknad proposition
nr 98, som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, har
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva,
att riksbanken må för tiden från och med den 1 mars till och med
den 20 maj 1932 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa
av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för
riksbanken att, örn förhållandena därtill giva anledning, före utgången av
nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

På framställning av fullmäktige i riksbanken och efter samråd jämväl
med fullmäktige i riksgäldskontoret medgav Kungl. Majit, med stöd av
§ 72 regeringsformen, genom kungörelse den 27 september 1931 (nr 325), att
riksbanken finge för tiden från och med den 28 september till och med den
30 november 1931 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa
av hanken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse. Sedan bankofullmäktige
i skrivelse den 24 november 1931 hemställt örn fortsatt befrielse
för riksbanken från sedelinlösningsskyldigheten intill utgången av februari
innevarande år, förlängde Kungl. Majit genom kungörelse den 27 november
1931 (nr 369) ifrågavarande medgivande att gälla till och med den
29 februari 1932. Detta beslut har, efter proposition i ämnet (nr 26), av
innevarande års riksdag gillats (riksdagens skrivelse nr 13).

I skrivelse till Kungl. Majit den 11 februari 1932 hava fullmäktige i riksbanken
hemställt örn fortsatt befrielse för riksbanken från inlösningsskyldigheten
till och med den 20 nästkommande maj.

Efter att hava erinrat örn att fullmäktige i sin nyss omförmälda skrivelse
den 24 november 1931 framhållit, att det då ännu ej kunde angivas,
när en definitiv reglering av myntsystemet kunde äga rum, samt att förhållandena
under den tid, som därefter förflutit, ej ändrats i sådan riktning,
att större möjlighet nu funnes att bestämma tidpunkten för en laglig
stabilisering av den svenska valutan, hava fullmäktige till stöd för sin
hemställan anfört följande!

Bihang lill riksdagens protokoll 19112. S sami. 4 haft. (Nr 6—8.)

I

2 Bankoutskottets utlåtande Nr 6.

»Valutans yttre värde, mätt i växelkurserna på vissa guldmyntf(bländer,
nådde den 8 sistlidna december sin hittills lägsta punkt efter guldmyntfotens
upphävande. Nämnda dag förekommo följande noteringar:

1 dollar (New York) ......................

Avista säljkurs
...................... 5: 5 9

100 francs (Paris) ..............................

...................... 22: —

100 » (Schweiz) .........................

109: —

100 flori ner (Amsterdam) ..................

................... 226: —

Växelkurserna hava därefter med vissa kortare avbrott visat en fallande
tendens. Denna dag noteras nämnda fyra valutor sålunda:

Avista säljkurs

1 dollar (New York) ............................................ "): 2o

100 francs (Paris) ................................................... 20: 7o

100 » (Schweiz) ................................................ 102:50

100 flori ner (Amsterdam)........................................ 210: 50

Den konsumtionsprisindex, som utarbetas för riksbankens räkning, lämnar
upplysning örn valutans inre värde, uttryckt i priserna på de varor
och tjänster, som ingå i allmänhetens konsumtion. Vid indexberäkningen
tages hänsyn till följande grupper: födo- och njutningsämnen, bostad,
bränsle och lyse, inventarier, beklädnad m. m. Berörda index avser sålunda
att vara en mätare på levnadskostnaderna, i möjligaste mån representativ
för den totala konsumtionen i landet. Örn nivån i september 1931
sättes lika med 100, bliva generalindextalen för varje vecka från den 11
oktober 1931:

11

oktober—

-17 oktober 1931....................

................ 99: 3 9

18

» —

-24 » ................

................ 99:34

25

» —

-31 » ...........................

99: 40

1

november— 7 november............

99: 37

8

»

—14 * ...............

99: 60

15

—21 » .................

99: 70

22

—28 » .....................

99: 95

29

»

— 5 december ......

............... 99:99

6

december

—12 »

............... 100: 06

13

»

—19

............. 100:03

20

—26 » .....................

100: oi

27

»

— 2 januari 1932 ................

............... 100: 06

3

januari—

9 januari ............................

.............. 100: —

10

y> —

16 » ...................

............... 100:25

17

» —

•23 » ..................

............... 100: 13

24

» —

•30 » .............................

............... 100:18

Vid guldmyntfotens upphävande angåvo fullmäktige riksbankens avsikt
vara att bevara kronans inhemska köpkraft. I den mån nämnda
köpkraft mätes av riksbankens index, kan således konstateras, att någon
försämring av köpkraften hittills ej inträtt.

Fullmäktiges åberopade uttalande bör emellertid ej erhålla den tolkningen,
att fullmäktige åsyfta att bibehålla detaljprisnivån för samtliga
konsumtionsvaror i genomsnitt oförändrad. På grund av prisstegringen

Bankoutskottets utlåtande Nr 6.

3

å vissa import- och exportvaror, vilken småningom i större utsträckning
kan väntas komma till uttryck även i detaljhandeln, skulle en penningpolitik
av nämnda innebörd nödvändiggöra en motsvarande nedpressning
av priserna å de egentliga hemmamarknadsvarorna, en utveckling som för
vårt land skulle skärpa verkningarna av den nuvarande krisen. Däremot
bör i omförmälda uttalande inläggas den betydelsen, att riksbanken vill
eftersträva att bibehålla genomsnittet av priserna å hemmamarknadsvarorna
och å de viktigare i konsumtionen ingående tjänsterna på en i huvudsak
oförändrad nivå. En penningpolitik enligt sistnämnda riktlinjer
medgiver viss stegring av riksbankens index, niimligen i den mån en av
växelkursstegringen och prisstegringar i utlandet föranledd höjning av
priserna å import- och exportvaror (och av priser, som direkt sammanhänga
med dessa) skulle giva upphov därtill. Med hänsyn till att en dylik
prisförhöjning endast i mindre grad komme att återverka på levnadskostnaderna,
torde emellertid stegringen av de sistnämnda, vilken avspeglas i
riksbankens index, ej bliva betydande. Statsrådet och chefen för finansdepartementet
har vid föredragning inför Eders Kungl. Maj:t av finansplan
och inkomstberäkning för budgetåret 1932/1933 anfört, bland annat,
följande: ’De gångna månadernas utveckling har givit stöd åt uppfattningen,
att fluktuationerna i kronans värde på den inhemska marknaden,
i första hand dess köpkraft i konsumenternas händer, skola kunna hållas
inom trånga gränser. Att i anslutning till det mål, som i september uppställdes,
söka vidmakthålla nämnda köpkraft, synes mig alltjämt böra utgöra
en riktlinje för våra strävanden’. Enligt fullmäktiges mening bör
en penningpolitik enligt ovan angivna riktlinjer medföra, att levnadskostnaderna
blott inom trånga gränser komma att avvika från genomsnittet
av desamma för år 1931.

Av det anförda framgår, att riksbanken vid bedömandet av fluktuationerna
i prisnivån ej kan underlåta att taga hänsyn till orsakerna till de
inträdda prisförskjutningarna. Det är nämligen av betydelse att kunna
konstatera, huruvida prisrörelsernas ursprung är att söka exempelvis i
tullförhöjningar, förändrade växelkurser eller inflationstendenser på den
inre marknaden, vilka framstå såsom primära i förhållande till växelkurserna.
Vid en sådan analys av prisläget komma givetvis att beaktas
jämväl andra prisindexberäkningar än riksbankens ovanberörda konsumtionsprisindex.

Uppenbart är, att fullmäktige i sin strävan att åstadkomma så stabila
förhållanden som möjligt inom näringslivet taga hänsyn jämväl till andra
faktorer än förändringar i prisnivån, framförallt till produktivitetsförhållanden
och lagerhållning inom olika näringsgrenar.

Det vore givetvis önskvärt, att ett program för riksbankens penningpolitik
kunde uppgöras, som erhölle så stor allmängiltighet som möjligt
och kunde avse en längre tid. Med hänsyn till de många osäkerhetsmoment,
som läget alltjämt rymmer och så beroende som den inhemska ställningen
är av vad som kan inträffa i utlandet, bör dock framhållas, at.
värjo penningpolitiskt program för närvarande måste angivas att gälla
endast tills vidare. Tidpunkten för fastställandet av ett program på
längre sikt, innebärande riktlinjer för vården av en stabiliserad valuta,
har enligt fullmäktiges mening ej ännu inträtt.»

Fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka beretts tillfälle att yttra sig i
ärendet, hava förklarat sig ej hava något att erinra mot att bankofullmäktiges
framställning bifalles.

Utskottet.

4 Bankoutskottets utlåtande Nr 6.

Föredragande departementschefen har för egen del yttrat följande:

»Mot bankofullmäktiges framställning örn fortsatt befrielse för riksbanken
för tiden till och med den 20 nästkommande maj från skyldigheten att
inlösa av banken utgivna sedlar med guld bar jag intet att erinra. Då
vid bifall härtill frågan örn sedelinlösningsskyldigheten kommer att ånyo
bliva föremål för prövning av innevarande års riksdag, finner jag icke anledning
att nu för min del närmare ingå på hithörande spörsmåls innebörd
i olika hänseenden.»

Då en återgång till guldmyntfot för närvarande icke synes möjlig, bar
utskottet ansett sig böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts föreliggande
framställning.

Av vad föredragande departementschefen i ämnet anfört lärer framgå,
att spörsmålet örn riktlinjerna för den svenska penningpolitiken längre fram
under riksdagen kommer att göras till föremål för behandling. Med hänsyn
härtill bär utskottet ansett sig för sin del icke böra i nu förevarande
sammanhang ingå på nämnda spörsmål.

Utskottet hemställer,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition må av
riksdagen bifallas.

Stockholm den 23 februari 1932.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling'' inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Guslafsson i Stensholm, Lindgren,
Johansson i Östersund, Johansson i Friggeråker, Ström i Lidköping, Stendahl och Möller;

från andra kammaren: herrar Svensson i Betingetorp, Wikström, Höglund i Göteborg,
Ryberg, Carlsson i Solberga, Wigforss, Leffler och Törnkvist i Bjuv. *

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.