Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

1

Nr 59.

Ankom till riksdagens kansli den 27 maj 1932 kl. 3.30 e. m.

Utlåtande, i anledning av dels riksdagens revisorers uttalande angående
åtgärder för reglering av konkurrensförhållandet
mellan järnvägs- och automobiltrafiken, dels ock i ämnet
väckta motioner m. m.

Riksdagens år 1931 församlade revisorer hava i sin berättelse örn granskning
av riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning för tiden 1 juli 1930—
30 juni 1931 (sid. 163—165) gjort följande uttalande angående statens utlåning
till enskilda järnvägsaktieholag:

»Revisorerna lämnade i sin senaste berättelse en översikt över den alltsedan
år 1905 ständiga ökningen av de förluster, som uppstått å lån utlämnade
till enskilda järnvägar (1930 års berättelse sid. 186, § 2).

Under budgetåret 1930/1931 ba ytterligare avskrivits sammanlagt
2,714,774 kronor 23 öre. Härtill böra vidare läggas beslutade men ännu
icke eller först under innevarande budgetår verkställda avskrivningar örn
tillhopa 3,378,958 kronor 31 öre.

Såvitt revisorerna nu kunna bedöma, komma förlusterna dock icke att
stanna vid detta belopp. Såsom framgår av nedanstående tablå bar nämligen
det förfallna beloppet av de till enskilda järnvägar utlämnade lånen
under budgetåret avsevärt ökats:

Förfallet
30 juni 1930

Allmänna järnvägslånefonden 4,462,255: 6 4

Bibanelånefonden ................... 631,779: i 7

Fonden för låneunderstöd .... —

belopp

30 juni 1931

5,510,260: 23
1,073,061: 42
533,773: 20

+

4-1,048,004: 59
+ 441,282: 25

+ 533,773:20

Summa kronor 5,094,034:81 7,117,094:85 + 2,023,060:0 4

I denna jämförelse äro då ej medtagna sådana lån, varå under året avskrivning
verkställts eller beslutats.

Sammanlagda förfallna beloppet har således under året ökats med
2,023,060 kronor 4 öre och uppgår vid årets slut till 7,117,094 kronor 85
öre. Det är inalles nitton järnvägsbolag, bortsett från de sex å vars lån
avskrivning verkställts eller beslutats, som under året ej förmått fullgöra
sina förpliktelser. Av dessa nitton ha de femton ej heller tidigare förmått
detta, men dessutom lia under året tillkommit följande fyra järnvägsbolag:
Mellersta Östergötlands nya, Mjölby—Hästholmens och östra
Centralbanans järnvägsaktiebolag samt Ostkustbanans aktiebolag.

Man torde kunna förutse, att nya betydande avskrivningar inom den
allra närmaste framtiden bliva nödvändiga. Såväl Varberg—Ätrans som

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 8 sami. .13 höft. (Nr 59.)

Riksdagens

revisorer.

1

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

Östra Värends, Ruda—Finsjö—Oskarshamns och Ruda—Älghults järnvägsaktiebolag
befinna sig redan i konkurstillstånd och inom kort torde
Mellersta Östergötlands nya järnvägsaktiebolag komma att likaledes avträda
sin egendom till konkurs. Dessutom ha Östra Centralbanans och
Norrköping—Söderköping—Vikbolandets järnvägsaktiebolag i skrivelse
till Kungl. Majit anhållit örn vissa lättnader i sin betalningsskyldighet
för statslånen. Underhandlingar pågå mellan riksgäldskontoret och Uppsala—Enköpings
järnvägsaktiebolag örn reglering av bolagets skuldförhållande
till staten. Vidare lia Mellersta Södermanlands oell Härnösand—
Sollefteå järnvägsaktiebolag till Kungl. Majit gjort framställning örn
järnvägarnas övertagande av staten. I vad mån dessa ifrågasatta eller
nödtvungna regleringar komma att åsamka staten förluster kan icke än
avgöras. Men ofrånkomligt torde bli att större eller mindre belopp avskrivas.

Av järnvägsbolagens förvaltningsberättelser framgår, att icke blott sådana,
som ej kunnat infria sina förbindelser gentemot staten, utan även
andra under år 1930 haft ett sämre ekonomiskt utbyte av driften än föregående
år. De anförda orsakerna äro bland annat nya taxor för samtrafik,
sänkta taxor i övrigt för att möta konkurrens från andra trafikföretag,
särskilt biltrafiken, samt den rådande depressionen inom näringslivet
överhuvud och inom jordbruket och skogsbruket i synnerhet. I ett
antal fall hänvisar man också till föregående vinters snöbrist, som hindrat
normal skogsavverkning.

Revisorerna vilja i år liksom i fjol ge sitt erkännande för det arbete,
som inom riksgäldskontoret nedlagts för åvägabringandet av förbättring
i de med statsskuld behäftade enskilda järnvägarnas ekonomi. Vidare
böra de utredningar, som verkställts av de år 1927 tillsatta sakkunniga
för undersökning rörande möjligheterna att på frivillighetens väg åstadkomma
sammanslagning av enskilda järnvägar till större enheter och
vars första del, enligt vad revisorerna ha sig bekant, kommer att avlämnas
under innevarande år, vara ägnade att ge betydelsefulla uppslag för
ett förbilligande av driften.

Den nedgående räntabiliteten som, även örn man bortser från räntebetalningar
och dylikt, i vissa fall resulterat i rent driftunderskott medför
givetvis ökad risk även för staten såsom långivare. Det bör i detta
sammanhang påpekas vad revisorerna i sin berättelse förra året framhöllo,
att den från och med innevarande år föreskrivna avsättningen till
förnyelsefond torde komma att medföra minskad möjlighet till avbetalning
å statslånen. Dessa omständigheter göra, att framtiden ter sig tämligen
mörk i första hand för de enskilda järnvägarna själva och i andra
hand också för staten såsom långivare.

Revisorerna finna det därför synnerligen angeläget, att undersökning
snarast möjligt verkställes angående åtgärder, som lämpligen böra vidtagas
för stärkande av de enskilda järnvägarnas ekonomi. Det finnes
nämligen grundad anledning befara, att eljest flera bland dessa inom en
nära framtid bli ur stånd att upprätthålla driften, i vilket fall endast
tvenne alternativ föreligga: antingen att staten övertager dessa järnvägar,
då man lär få räkna med fortgående driftförlust, eller också att järnvägarna
måste helt nedläggas.

Sistnämnda eventualitet skulle emellertid med säkerhet medföra betydande
olägenheter för de trakter, vars trafik nu tillgodoses genom dessa
järnvägar, och bli till men icke endast för den resande allmänheten utan

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

3

än mer för ortens näringar och därvid icke minst för jordbruk och skogsskötsel.
De trafikmöjligheter, som efter ett nedläggande av järnvägarna
stöde till huds, nämligen bil- och busstrafiken, torde icke på samma sätt
som järnvägarna kunna garantera en lika regelbunden, säker och prisbillig
transport av framför allt det skrymmande massgodset. Det är därför
revisorernas bestämda övertygelse, att järnvägsdriftens upprätthållande
är ett mycket betydande orts- och näringsintresse.

Samma svårigheter lia framträtt även utomlands och påkallat åtgärder.
Sålunda har Tyskland genom en nyligen utfärdad trafikstadga för motortrafiken
sökt reglera trafikförhållandena mellan järnvägar och motorfordon.

Utan att ta ståndpunkt till frågan örn en lösning efter likartade linjer
vore lämplig hos oss, där under alla omständigheter sträng hänsyn måste
tagas till vårt lands rätt skiljaktiga och egenartade förhållanden, vilja
revisorerna med hänsyn till de enskilda järnvägarnas alltmer försämrade
ekonomiska ställning samt den ökade risken för staten som långivare och
för ren driftinställelse framhålla önskvärdheten av att en allsidig undersökning
snarast vidtages angående lämpligheten av åtgärder för reglering
av konkurrensförhållandet mellan järnvägs- och automobiitrafiken. Revisorerna
vilja härvid framhålla, att de förutsätta, att en eventuell reglering
av konkurrensen mellan järnvägs- och automobiitrafiken icke får
lägga hinder i vägen för en sund och för vårt näringsliv gagnelig utveckling
av kommunikationsväsendet.»

I yttrande den 17 december 1931 hava fullmäktige i riksgäldskontoret
för sin del instämt i revisorernas sålunda gjorda uttalanden. Att den
föreliggande frågan vore av största betydelse för riksgäldskontoret framginge
bland annat därav, att de ännu ej ersatta kapitalförlusterna å det
i enskilda järnvägar nedlagda lånemedelskapitalet nyligen av 1931 års
lånemedelsrevision uppskattats till ej mindre än 37 miljoner kronor.
Denna siffra borde emellertid ökas med debiterade oguldna räntor, och
den sammanräknade förlusten å ifrågavarande utlåningsrörelse bleve därigenom
vida större.

I sitt den 2 maj 1932 avgivna utlåtande nr 41, angående verkställd
granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, har utskottet
anmält sin avsikt att framdeles under riksdagen avgiva särskilt utlåtande
i den av revisorerna berörda frågan.

I samband med revisorernas yttrande har utskottet till behandling förehaft
två inom andra kammaren väckta motioner, vilka av kammaren först
hänvisats till dess tredje tillfälliga utskott men, sedan detta utskott återlämnat
desamma, hänskjutits till bankoutskottets handläggning, nämligen
nr 315 av herr Lundquist i Rotebro, med instämmande av trettiosex av
kammarens övriga ledamöter, och nr 316 av herr Leffler.

I förstnämnda motion hemställes, att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla dels om vidtagande av de omedelbara åtgärder i
förevarande avseende, som i motionen antytts, dels ock örn föranstaltande
av skyndsam utredning av frågan om de ytterligare åtgärder, som

Fullmäktige
i riksgäldskontoret.

Motionerna
II: 315 och
316.

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

Motion I: 63.

Utskottet.

Historik och
redogörelse.

Järnvägs ekonomisak kunniga.

lämpligen böra vidtagas för ernående av en ur nationalekonomisk synpunkt
sund reglering av förhållandet emellan biltrafiken å ena sidan och
övriga kommunikationsföretag å den andra och örn framläggande för
riksdagen av de förslag, vartill denna utredning kan giva anledning.

I sistnämnda motion hemställes, »att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att en ingående och allsidig utredning måtte med
det snaraste igångsättas rörande de åtgärder, som från statens sida kunna
vidtagas för reglering av förhållandet mellan järnvägs- och automobiltrafiken
här i landet».

Till utskottet har jämväl hänvisats en inom första kammaren av herr
Lindley väckt motion nr 63, vilken motion ursprungligen remitterats
till första kammarens andra tillfälliga utskott men av detta utskott återlämnats
till kammaren. I herörda motion yrkas, att riksdagen ville besluta
att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn en ingående undersökning
rörande i motionen herörda trafikförhållanden, främst avseende
en reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägs- och automobiltrafiken.

Beträffande motiveringen för de i ovanberörda motioner framställda
yrkandena får utskottet, i den mån redogörelse i det följande ej lämnas,
hänvisa till motionerna.

Den av riksdagens revisorer och i ovanberörda motioner framförda tanken
på en reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägs- och biltrafik
är ingalunda ny. Redan den 30 oktober 1926 ingav Svenska jämvägsföreningen
till Kungl. Majit en skrivelse med hemställan att Kungl.
Majit matte utse särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning
angående åtgärder till åvägabringande av en ur olika synpunkter
lämplig avvägning mellan järnvägarnas och biltrafikens funktioner
ävensom i samband därmed stående frågor och att framlägga de förslag,
vartill en sådan utredning kunde giva anledning.

Sedan enligt av Kungl. Majit givet bemyndigande en järnvägs- och
automohilkonferens hållits i Stockholm den 23—25 maj 1927 (redogörelse
för överläggningarna vid konferensen har tryckts i statens offentliga utredningar
1927:17), tillsattes samma år tre sakkunnigberedningar för att
utreda olika sidor av vissa aktuella järnvägs- och motortrafikproblem,
nämligen de s. k. järnvägsekonomisakkunniga, motorfordonssakkunniga
och järnvägsfusionssakkunniga.

Järnvägsekonomisakkunniga, vilkas flertal utgjordes av järnvägsmän,
skulle verkställa utredning såväl av frågan, huruvida och i vad mån ändring
i gällande bestämmelser rörande järnvägsdriften i syfte att möjliggöra
minskning av de enskilda järnvägarnas driftkostnader kunde vara
erforderlig, som ock angående lämplig omläggning av de enskilda järnvägarnas
taxor i närtrafik. I sitt den 19 december 1928 avgivna hetän -

Bankoutskottets utlåtande Nr 59. 5

kande (Statens offentliga utredningar 1929:2) framhöllo de sakkunniga

_ till undvikande av varje missförstånd rörande utredningens innebörd

— att deras arbete i enlighet med uppdragets lydelse ingalunda utgjorde
en sådan utredning ur allmän samhällssynpunkt rörande transportväsendet
till lands och järnvägarnas nuvarande ekonomiska problem, varom
bland andra järnvägsföreningen hemställt. Ehuru utredning örn bilkonkurrensfrågan
ej ingick i de sakkunnigas uppdrag, ansågo sig de sakkunniga
böra ingå jämväl på detta spörsmål. De sakkunniga sammanfattade
sin ställning i berörda fråga på i huvudsak följande sätt:

De enskilda järnvägarnas inkomster äro starkt beskurna på grund av
konkurrensen från automobiltrafiken, vilken dels fråntagit järnvägarna
avsevärda trafikmängder — vid vissa smärre järnvägar katastrofalt reducerat
trafikmängden — och dels tvingat till mycket långt gående tariffsänkningar.
_ _ .

Verkställda beräkningar och utredningar visa, att biltrafiken har mycket
stor konkurrenskraft. Med hänsyn till biltrafikens sannolika utveckling,
bilarnas smidiga anpassbarhet efter behovet, vägnätets fortskridande
förbättring o. s. v. framträder biltrafiken såsom en ur järnvägarnas synpunkt
synnerligen allvarlig faktor med långt gående konsekvenser. ° _

Trots viss statlig reglering av biltrafiken komma järnvägarna att stå i
ständig konkurrens med denna. De båda parterna i konkurrensen. äro
emellertid icke jämställda, en fri konkurrens äger icke rum. Biltrafiken
betalar endast en mindre del av de väghållningskostnader den förorsakar
och åtnjuter sålunda en faktisk subvention av det allmänna med årligen
flera tiotal miljoner kronor. Detta är ur järnvägarnas synpunkt icke rättvist.
Biltrafiken har även i övrigt större rättigheter och mindre skyldigheter
än järnvägarna. De sakkunniga framhålla angelägenheten av att
jämväl biltrafiken inställes på en riktig ekonomisk basis utan subventionering.

Enligt de sakkunnigas mening borde järnvägarna beredas tillfälle till
en friare och mera affärsmässig prisbildning på sådant sätt, att järnvägarna
på avstånd, där deras praktiska monopol genom konkurrens vore upphävt,
skulle i likhet med konkurrenten kunna medgiva särskilda avgiftsnedsättningar,
utan att, på sätt i järnvägstrafikstadgans §§ 6 och 7
föreskreves, nedsättningen skulle gälla för alla, som fullgjorde för nedsättningen
stadgade villkor. En större frihet för järnvägarna att sänka
godstaxorna i närtrafik skulle bereda dem en bättre ställning i den alltmer
växande konkurrensen med automobiltrafiken. I nu angivna ävensom
i andra avseenden framlade de sakkunniga förslag till åtgärder, gående
ut på sådan utökning av järnvägarnas rättigheter och lindring av
deras skyldigheter, som, sedan bilkonkurrensen inträtt, syntes befogade.

Det stora flertalet av sålunda föreslagna åtgärder har hittills icke lett
till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Motorfordonssakkunniga, vilkas flertal utgjordes av icke järnvägsmän,
fingo i uppdrag att utarbeta förslag till ny förordning örn motorfordon

Motorfordons sakktinniga.

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

Järnvägs fusionssak kunniga.

Järnvägsstyrelsens

skrivelse den
9/2 1931 ang.
tillämpningen
av 1930 års
motorfordonsförordning.

jämte därmed sammanhängande författningar m. m. Enligt direktiven
för de sakkunnigas utredning skulle, i den mån frågan örn konkurrensen
mellan järnvägs- och automohiltrafiken berörde regleringen av den yrkesmässiga
automobiltrafiken, denna fråga upptagas till prövning, i samband
varmed den yrkesmässiga, regelbundna motorfordonstrafikens verkliga
inflytande på järnvägstrafiken så vitt möjligt borde klarläggas.

De sakkunniga avgåvo betänkande den 31 juli 1929 (Statens offentliga
utredningar 1929:16). Betänkandet innefattade i stort sett icke några förslag
till ändrade bestämmelser i syfte att åstadkomma en reglering av
konkurrensförhållandet mellan järnvägs- och biltrafik. Reservationsvis
framförde emellertid en av de sakkunniga, vilken representerade järnvägsväsendet,
yrkanden örn vissa åtgärder, syftande till en sådan reglering.

Nu gällande motorfordonsförordning av den 20 juni 1930 (nr 284)
är i huvudsak utarbetad på grundA-al av de sakkunnigas förslag.

Järnvägsfusionssakkunniga skulle verkställa utredning angående möjligheterna
att på frivilligbetens väg åstadkomma sammanslagning av enskilda
järnvägar till större enheter. De sakkunniga hava den 11 mars
1932 avgivit betänkande rörande frivilliga sammanslutningar mellan enskilda
järnvägar i Skåne m. m. (Statens offentliga utredningar 1932: 5).
I detta betänkande hava de sakkunniga påvisat, att betydande besparingar
skulle kunna ernås genom fullständig fusionering av lämpliga grap
per inom det skånska järnvägsnätet. Den verkställda utredningen har
emellertid synts giva vid handen, att utsikterna för att på frivilligbetens
väg åstadkomma sammanslutningar mellan järnvägarna inom det undersökta
området för närvarande äro jämförelsevis ogynnsamma. Enligt de
sakkunnigas mening kunde den tveksamhet, som hittills visats från järnvägsintressena
för järnvägsdriftens rationalisering och frigörelse från
mera lokala intressen, förväntas komma att genom nödvändighetens tryck
bytas till en bättre förståelse för tanken på fusioners genomförande.

Med hänsyn till den utveckling, som den yrkesmässiga biltrafiken under
den senaste tiden tagit, såg sig järnvägsstyrelsen föranlåten att i skrivelse
den 9 februari 1931 för Kungl. Maj:t framlägga vissa synpunkter på
konkurrensförhållandet mellan biltrafik och järnvägar.

Järnvägsstyrelsen framhåller i denna skrivelse bland annat, att den yrkesmässiga
biltrafiken under senare år utvecklat sig på järnvägstrafikens
bekostnad och att detta kunnat ske till stor del därför, att konkurrensen
bedreves under villkor, som vore ojämna och till förmån för biltrafiken.
För att konkurrensen mellan järnvägar och bilar icke skulle taga en nationalekonomiskt
alltför skadlig överhand erfordrades bland annat, att
åtgärder vidtoges för att 1930 års motorfordonsförordning i de delar, som
hade betydelse ur konkurrenssynpunkt, måtte komma till sådan tillämpning,
som i förordningen avsetts.

Bankoutskottets utlåtande Nr 59. ‘

Järnvägsstyrelsens anmärkningar mot den hittillsvarande tillämpningen
av 1930 års motorfordonsförordning avse huvudsakligen tre olika frågor,
nämligen dels bestämmelserna örn beviljande av tillstånd till s. k. lanstrafik
(24_27 §§), dels bestämmelserna örn maximihastighet (18, £i och

41 §§) och örn maximibelastning (16 och 40 §§), dels ock bestämmelserna

örn arbetstidens längd (27 § 2 mom). .....

Beträffande trafiktillstånd till yrkesmässig biltrafik har järnvägsstyrelsen
framhållit i huvudsak följande. Vid prövning av ansökningar örn
tillstånd till s. k. linjetrafik (yrkesmässig trafik i regelbunden fart a viss
vägsträcka) vore på ett relativt betryggande sätt sörjt for att vederbörlig
hänsyn bleve tagen till de föreslagna linjernas behörighet och lämplighet.
Sålunda skulle yttranden inhämtas bland annat fran av trafiken
berörda järnvägsföretag. Beträffande ansökningar örn tillstånd till lanstrafik
(yrkesmässig trafik, som icke vore att hänföra till lurje- eller stadstrafik),
vore däremot prövningen mera summarisk, i det att därvid endast
polismyndigheten i orten behövde höras. Den i bägge fallen föreskrivna
prövningen av behövligheten och lämpligheten av den ifrågasätta trafiken
hade också i tillämpningen utfallit högst olika, i det att praktiskt taget
alla ansökningar örn tillstånd till länstrafik av länsstyrelserna bilo lies!
motsats till vad fallet vore beträffande ansökningar örn linjetrafik, lfa
linjetrafik för godsbefordring läte sig lätt ordna på basis av länstrafik,
hade följden blivit, att man allmänt uraktlåtit att söka tillstånd till linjetrafik
men däremot översvämmat myndigheterna med ansökningar om tillstånd
till länstrafik. Denna s. k. länstrafik med dess praktiskt sett okontrollerade
utveckling och i vissa avseenden lika okontrollerade drift hade
medfört en långt allvarligare risk för järnvägarnas ekonomi än vad turbilstrafiken
någonsin inneburit samt hotade med att, örn reglerande åtgärder
icke vidtoges, undergräva den bas, på vilken järnvägarnas värdetarifferingssvstem
vilade, så att taxesystemet måste anpassas efter den
konkurrerande lastbilstrafikens enkla taxebyggnad med enhetliga, efter
lastvikten graderade tariffer, som givetvis då måste läggas väsentligt
högre än nuvarande tariffer för massgods. Järnvägsstyrelsen funne det
starkt av behovet påkallat och med motorfordonsförordningen överensstämmande,
att behövligheten och lämpligheten av sökt länstrafik bleve,
innan tillstånd lämnades, prövat på ett mera ingående sätt än nu vore

I fråga örn orsakerna till de nu rådande låga lastbilstaxorna framhåller
järnvägsstyrelsen vidare i sin skrivelse, att en betydelsefull anledning
därtill vore, att utövare av lastbilstrafik i stor utsträckning icke tillämpade
de restriktioner, som motorfordonsförordningen och de särskilda trafiktillstånden
innehölle. Av dessa restriktioner berörde de viktigaste
hastigheten och maximibelastningen. Tillsynen över föreskrifterna i
dessa delar vöre otillfredsställande, enligt järnvägsstyrelsens förmenande
helt beroende på att lantpolisen vore för fåtalig och för tyngd av annat
arbete. För vinnande av en bättre ordning fordrades enligt järnvägsstyrelsens
mening dels särskilda anordningar för Intagande och för billasternas
vägning, dels ock särskild vägpolis. „

Slutligen har järnvägsstyrelsen fäst uppmärksamheten på att olikheten
i arbetstidens längd vid järnvägarna och vid det stora flertalet bilföretag
gåve dessa senare ett stort försprång i konkurrensen. Tinder^ det att arbetstidens
längd för såväl statens som enskilda järnvägars akande per
sonal vore 2(18 timmar per månad, vilket utgjorde en arbetstid per dag (sön -

° Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

dagar inberäknade) av icke fullt sju timmar, kunde arbetstiden i yrkesmässig
biltrafik (utom vid de större företagen, som komme under arbetstidslagen)
få uppgå till inemot den dubbla tiden. För smärre bilföretag
gällde nämligen endast bestämmelserna i 27 § 2 mom. motorfordonsförordningen,
att i trafiken tjänstgörande förares arbetstid under 24 på varandra
följande timmar i regel icke finge överstiga 13 timmar, raster däri
inbegripna. Dock ägde myndighet, som hade att meddela trafiktillståndet,
stadga ytterligare begränsning av arbetstiden. På anförda skäl har järnvägsstyrelsen
funnit det angeläget, att nuvarande bestämmelser angående
arbetstidens längd för smärre bilföretag skärptes. Sådan skärpning anser
styrelsen kunna äga rum antingen genom lagändring eller genom användande
av den befogenhet i detta hänseende, som länsstyrelserna enligt 27 §
motorfordonsförordningen erhållit.

anledning0 av Med anledninS av järnvägsstyrelsens berörda skrivelse ingav svenska

järnvägs- järnvägs!öreningen den 5 juni 1931 en skrivelse till Kungl. Majit, däri

sko veis eallen föreningen uttalade sin tulla anslutning till de av järnvägsstyrelsen gjorda
»/, 1931. uttalandena samt för egen del anförde följande:

De flesta enskilda järnvägar äro av en kort banlängd och sålunda i
hogsta grad besvärade av automobilerna. Det är ett allmänt känt förhållande,
att lastbilarnas bärighet överskrides liksom även den för dem tullarna
hastigheten, utan att någon egentlig kontroll i detta avseende förekommer.
Såsom förhållandena nu utvecklat sig med tämligen obegränsad
k°ukurrens från bilarna och under fria former för dem i avseende på taxa.
trafikreglementen och chaufförernas tjänstgöringstid, äro järnvägarna
med sina detaljerade taxor och reglementen samt personalens begränsade
arbetstid snart alldeles handicapade.

De enskilda järnvägarna intaga nämligen ekonomiskt en helt annan
stallning än statens järnvägar. De ha ej möjlighet att få sina driftförluster
överförda till skattebetalarnas debetsedlar. Kunna de ej betala ränta
a sina lån och minskas inkomsterna alltjämt, så att de icke räcka till att
ens betäcka de rena driftskostnaderna, är järnvägarnas undergång fullt
säker och trafiken måste nedläggas. En sådan situation, vilken redan nu
varsnas på sina håll, kommer givetvis att synnerligen hårt drabba och
i många fall omöjliggöra industri och näringar, belägna utmed järnvägarna.
och helt beroende av dessa åtminstone för massgodstransporter.

Såvitt Kungl. Majit finner järnvägarna vara nödvändiga även i framtiden,
måste antingen bilkonkurrensen begränsas och bilarna underkastas
samma skyldigheter som järnvägarna i avseende på taxa och reglementen
m. m. eller ock järnvägarna frigivas från sina stränga taxe- och reglementsbestammelser
samt övriga skyldigheter. Skall konkurrensen få råda
som nu är fallet, kräva rättvisan och nationalekonomiska synpunkter att
d? konkurrerande äro så långt som är möjligt fullt jämställda i avseende
pa rättigheter och skyldigheter.

Svenska järnvägsföreningen vill anhålla, att Kungl. Majit täcktes taga
denna högst allvarliga konkurrensfråga under skyndsam och allsidig prövning.

Med hänsyn till den skärpning av järnvägarnas nödläge, som den alltjämt
fortgående, allt skarpare och allt mera omfattande bilkonkurrensen
medfört, ansåg sig svenska järnvägsföreningen böra i skrivelse den 12 de -

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

9

cember 1931 ånyo hänvända sig till Kungl. Majit i frågan om nämnda
konkurrens. I denna skrivelse anförde föreningen i huvudsak följande:

I stor omfattning har det mest inkomstgivande godset, såsom styckegodset
och övrigt högtarifferat gods, frångått järnvägarna samt tagits av
bilarna, vilka, fria som de äro från befordringsskyldighet, kunna utvälja
det gods, som lämnar största inkomsten, samt överlåta åt järnvägarna att
ombesörja transporterna av det mindre inkomstgivande godset.

Skola förhållandena på förevarande område obehindrat få utveckla sig
på sätt som hittills skett, lärer det bli absolut nödvändigt för järnvägarna,
därest de skola kunna få jämvikt mellan inkomster och utgifter, att
vidtaga betydande förändringar beträffande de förhållanden, under vilka
de nu bedriva sin rörelse. Ofrånkomligt torde bliva att vidtaga en ej oväsentlig
sänkning av lönerna till personalen. Föreningen torde icke behöva
ingå på frågan, hur en sådan åtgärd skulle komma att mottagas och
kunna verka. Icke heller torde det kunna undgås att vidtaga kännbara
höjningar av tarifferna för det lågtarifferade godset, d. v. s. för industriens
råvaror. Det säger sig självt, att det för industrien komme att
vara till stort men, örn transporterna av dess råvaror eller oförädlade produkter
skulle fördyras.

Det kan enligt föreningens åsikt icke råda något tvivel örn att, därest
åtgärder icke snarast vidtagas till åstadkommande av ändring av de nuvarande,
för järnvägarna brydsamma förhållandena, allt flera och flera
järnvägar komma att råka ut för ekonomiskt sammanbrott; och beträffande
många av dem torde det bliva så, att driften å dem icke vidare kan
uppehållas utan de måste nedläggas. För de industrier och näringar,
som äro förlagda invid eller i närheten av dylika järnvägar, skulle detta
givetvis vara till det allra största förfång samt medföra en väsentlig
rubbning i de förhållanden och betingelser, under vilka de arbetat. —
Anses järnvägarna fortfarande vara behövliga, måste med nödvändighet
något göras för att de må kunna bestå.

Till belysande av den ekonomiska situationen beträffande de enskilda
järnvägarna må nämnas, att för tiden januari—augusti 1930 47 banor med
en banlängd av 5,582 km. visat vinst på sammanlagt 5,290,000 kronor, medan
63 banor med en banlängd av 4,460 km. visat förlust på sammanlagt
3,446,000 kronor; samt att för samma tid år 1931 endast 27 banor visat
vinst — sammanlagt 1,536,000 kronor — under det att 76 banor gått med
förlust, sammanlagt 6,900,000 kronor. Vinst- och förlustsiffrorna äro angivna
i runda tal.

Ekonomisk ruin för järnvägarna betyder givetvis spoliering eller förlust
av det i dem nedlagda kapitalet eller med andra ord den del av nationalförmögenheten,
som de hittills ansetts representera.

I ett stort antal järnvägar äro statsmedel till betydande belopp investerade
i form av statslån mot säkerhet av inteckningar. Enligt Sveriges
officiella statistik för år 1929 uppgingo statslånen till enskilda järnvägar
till i runt tal 95,800,000 kronor. Bliva järnvägarna nu värdelösa, komma
dessa lånebelopp givetvis att vara förlorade för staten; och förlusten kommer
att få bäras av landets skattdragande invånare. Framhållas må i
detta sammanhang, att järnvägarna hava att svara även för obligationslån
till högst betydande belopp — enligt nyssnämnda statistik icke mindre
än i ruut tal 172,600,000 kronor. En stor del av obligationerna innehavas
icke allenast av enskilda personer utan även av sparbanker och pensions -

10

Bankoutskottets utlåtande ~Nr 59.

inrättningar eller pensionskassor. Enskilda järnvägarnas pensionskassas
innehav av järnvägsobligationer belöper sig exempelvis till mellan 7 och
8 miljoner kronor. I ej ringa utsträckning bava sparbanker och liknande
inrättningar lämnat järnvägarna inteckningslån eller vanliga reverslån.
En ekonomisk katastrof för järnvägarna komme givetvis att bliva
i högsta grad ödesdiger för innehavarna av deras obligationer och för
deras övriga långivare samt medföra vittgående verkningar i vidsträckta
kretsar.

Ur nationalekonomisk synpunkt synnerligen olyckligt måste det vara.
att automobiler, gummiringar, oljor och bensin m. m. skola, såsom hittills
skett, i stor omfattning och till högst betydande värden importeras
till vårt land samt därefter få komma till användning på sådant sätt, att
en väsentlig del av det kapital, varmed järnvägarna hittills ingått i nationalförmögenheten,
skall spolieras eller gå till spillo.

Den osunda konkurrens, som bilarna driva med järnvägarna samt även
med varandra inbördes, torde delvis bava sin grund i den rådande lättheten
att genom avbetalningsköp kunna förskaffa sig en bil. Denna lätthet
bar baft till följd, att ett alltför stort antal personer, ofta personer
utan ekonomisk ryggrad, förskaffat sig bilar och börjat bedriva biltrafik.
Utan förmåga att beräkna de Amrkliga kostnaderna — såsom kostnaderna
för slitage och amortering m. m. — och därmed också utan förmåga att
avväga frakterna efter riktiga ekonomiska grunder, förledas dylika bilägare
ofta att — för att kunna erhålla trafik — erbjuda frakter, som ligga
under de verkliga kostnaderna för transporterna. Att en dylik osund
konkurrens måste medföra skadliga verkningar för andra trafikföretag
är uppenbart.

Såsom ett medel till undanröjande av den ovan angivna grunden till
nu berörda missförhållande torde man, enligt föreningens mening, lämpligen
böra stadga skyldighet för den, som söker tillstånd till yrkesmässig
biltrafik, att visa, att lian verkligen är ägare till den eller de bilar, med
vilka han avser att bedriva trafiken.

Såsom föreningen tidigare framhållit, äger konkurrensen mellan biltrafik
och järnvägar icke rum under lika förhållanden eller under lika
betingelser. Järnvägarna äro i sin verksamhet på ett helt annat sätt
bundna av lagar oell förordningar än de med dem konkurrerande bilföretagen.
Järnvägarna ha fått själva anlägga och få själva underhålla de
vägar, å vilka de utföra sina transporter. Bilföretagen få visserligen betala
automobilskatt, vilken delvis användes till förbättring och underhåll
av landsvägarna, men enligt föreningens åsikt torde bilskatten ligga långt
under vad som kan anses motsvara fullt vederlag för bilarnas användning
av och slitage å landsvägarna.

Det synes föreningen finnas anledning att taga under övervägande, örn
icke en lämpligare avvägning av automobilskatten än den nuvarande må
böra äga rum.

Framhållas må i detta sammanhang, att järnvägarna beträffande arbetstiden
för den vid dem anställda personalen på grund av överenskommelse
med personalorganisationerna hava att tillämpa bestämmelser, som
innebära anslutning till lagen örn arbetstidens begränsning, den s. k. åttatimmarslagen.
Bilföretagen däremot äro ofta så organiserade, att de
kunna bedriva sin verksamhet utan iakttagande av lagen örn arbetstidens
begränsning, något som de också i stor utsträckning göra.

Även i Tyskland har frågan om biltrafikens konkurrens med järnvä -

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

11

garna under många år stått på dagordningen. Helt nyligen har härutinnan
träffats ett avgörande genom en den 6 oktober 1931 utfärdad förordning
för yrkesmässig automobiltrafik.

Enligt denna förordning gäller, i fråga örn godstrafik, att rikskommunikationsministern
fastställer enhetliga befordringsavgifter för hela riket.
Dessa skola avvägas så, att konkurrensen mellan järnväg och bil bedrives
under lika villkor och så, att järnvägarnas godstariffsystem icke förstöres.
Innan mera betydande ändringar vidtagas, skall yttrande inhämtas
från riksjärnvägarna, representanter för automobilföretag och ett råd,
utsett av rikskommunikationsministern och bestående av sju representanter
för olika näringsgrenar.

Befordringsavgifterna och varje ändring i dem offentliggöras genom
rikskommunikationsministerns försorg. Befordringsavtal till lägre pris
än de fastställda få ej avslutas.

Bilföretagare är skyldig tillse, att frakthandlingar utfärdas för varje
sändning. Frakthandlingarna skola åtfölja godset samt därefter bevaras
i fem år.

Avslutande av befordringsavtal till lägre pris än de fastställda straffas
med böter, motsvarande hundra gånger skillnaden mellan den överenskomna
och den av rikskommunikationsministern fastställda befordringsavgiften.

Bedrivande av linjetrafik utan tillstånd straffas med böter eller fängelse
intill tre månader; och automobil, som användes i olaga trafik, kan
tagas i beslag, även örn den icke tillhör den skyldige.

Handlar någon i egenskap av företagare eller anställd i strid mot bestämmelserna
i trafiktillståndet eller mot rikskommunikationsministerns
föreskrifter, är straffet böter eller fängelse.

I överensstämmelse med vad Svenska järnvägsföreningen nu och förut
anfört anser föreningen det vara absolut nödvändigt, att något göres för
att få till stånd en förnuftig och rimlig reglering av förhållandet mellan
automobiltrafik och järnvägar. För ändamålet torde en ingående och allsidig
utredning vara erforderlig. För sin del anser föreningen det emellertid
icke vara tillfyllest med att det allenast företages en utredning i
saken. Ty även örn skyndsamhet med dess bedrivande anbefalles, torde
en dylik utredning komma att bliva rätt så långvarig och under tiden
kommer situationen för järnvägarna att bliva allt mer och mer förtvivlad,
ja för många av dem sådan, att det icke torde återstå dem annat än
att nedläggas. Föreningen anser det därför vara oundgängligen erforderligt,
att åtgärder o-medelbart vidtagas till förekommande av järnvägarnas
undergång.

I anslutning till det nu anförda tillåter sig föreningen enträget anhålla,
att Kungl. Majit ville dels snarast igångsätta en ingående och allsidig utredning
av frågan därom samt därefter vidtaga de åtgärder, vartill utredningen
må böra föranleda, dels och■ omedelbart och utan avvaktande
av resultatet av den sålunda ifrågasatta utredningen vidtaga åtgärder
till avvärjande av den katastrof, som förestår för järnvägarna, därest
de hittillsvarande förhållandena beträffande bilkonkurrensen skola få
fortfara.

1 infordrat yttrande anförde järnvägsrådet den 2 oktober 1931 i ärendet
följande;

Enligt järnvägsrådets mening har lasthilstrafiken tillfört landets näringsliv
mycket stora fördelar, vilka med andra kommunikationsmedel ej

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

tidigare ha kunnat vinnas. Lastbilstrafiken har emellertid på grund av
de förhållanden, under vilka den hedrivits, tagit den omfattning, att därigenom
så mycken trafik avletts från järnvägarna, att deras ekonomi blivit
allvarligt rubbad. Risk kan anses föreligga, att järnvägarna, ej minst
de mindre, måste för bestridande av sina utgifter böja tarifferna för det
lågtarifferade massgodset, som minst är utsatt för konkurrens från biltrafiken.
Då emellertid det lågtarifferade godset utgör näringslivets råvaror
eller icke bögförädlade produkter och näringslivet är i yttersta behov att
för dessa erhålla billigast möjliga frakter, äro följderna av pågående konkurrens
mellan järnvägar och biltrafik en angelägenhet, som icke lämnar
landets näringsliv oberört. Näringslivet torde hava behov av såväl järnvägs-
som biltrafik och är därför intresserat av att under sunda konkurrensförhållanden
båda kommunikationsmedlen stå till näringarnas förfogande,
vilket åter förutsätter att båda vid utövandet av sin verksamhet
ekonomiskt bära sig. Av järnvägsstyrelsens omnämnda skrivelse och i anslutning
till denna gjorda framställningar ävensom av vad i övrigt är för
järnvägsrådet bekant framgår emellertid, att det kan allvarligt ifrågasättas,
huruvida för lastbilstrafikens reglerande gällande författningar på
tillbörligt sätt iakttagas eller huruvida lastbilstrafiken i övrigt i allo arbetar
under förhållanden, som äro förenliga med en sund konkurrens med
järnvägarna.

Järnvägsrådet vill därför hemställa, att Kungl. Maj:t måtte till ingående
prövning och på prövningen beroende beaktande upptaga de spörsmål,
rörande förhållandet mellan järnvägs- och lastbilstrafik, på vilka
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet genom järnvägsstyrelsens skrivelse den 9
februari 1931 samt genom i anslutning härtill gjorda framställningar
eller i annat sammanhang blivit fäst.

Under åberopande av att de spörsmål, som av järnvägsstyrelsen upptagits
till behandling i förberörda skrivelse, jämväl vore av betydelse
för sjöfarten å landets inre hamnar ävensom kustfarten, för vilken del av
kommunikationsväsendet konkurrensen från biltrafiken ävenledes medfört
ekonomiskt avbräck, funno sig även sammanslutningar inom sjöfartens
område böra hos Kungl. Majit framlägga sina synpunkter i nu förevarande
ämne.

Sålunda framförde föreningen för inre vattenvägar i skrivelse den 1
juni 1931 sin anslutning till vad järnvägsstyrelsen uttalat örn behovet
av effektiva åtgärder till säkrande av motorfordonsförordningens efterlevnad.
Föreningen framhöll därvid särskilt angelägenheten av att ansökningar
örn tillstånd till yrkesmässig biltrafik underkastades en ingående
prövning såväl beträffande behövlighet och lämplighet som ock rörande
trafikföretagets ekonomiska underlag.

Vidare ingåvo Stockhohm rederi förening samt skärgårds- och målar flottornas
rederiförening en gemensam skrivelse den 2 juli 1931, vari de för
sjöfartens del instämde i de av järnvägsstyrelsen framförda önskemålen i
avseende å tillämpningen av motorfordonsförordningen. Föreningarna
framhöllo, att sjötrafiken vore belagd med en mängd avgifter till det allmänna
och begränsad till sin rörelsefrihet genom författningsbestämmelser
av skilda slag, ej minst på sociallagstiftningens område, vartill mot -

13

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

svårighet — i varje fall icke på långt när i samma utsträckning ej
funnes beträffande andra trafikmedel. I den ojämna konkurrensen mellan
lastbilar oell fartyg kunde det befaras, att styckegodset, för vilket
betalades bättre frakter än för annat gods, komme att gå förlustigt för
sjöfarten, särskilt på kortare sträckor, med påföljd att redarna för därav
berörda fartyg nödgades, örn trafiken överhuvud skulle kunna uppehållas,
söka täcka sina kostnader genom böjda frakter å massgodset. En
sådan böjning vore emellertid förenad med allvarliga konsekvenser för''
de industrier, som drabbades därav, och ur nationalekonomisk synpunkt
skadlig.

I ovanberörda yttranden från sammanslutningar på sjöfartens område
uttalades jämväl angelägenheten av att lastbilstrafiken bleve påförd sådana
bidrag till vägväsendet, som verkligen svarade mot kostnaderna för
denna trafik.

Järnvägsstyrelsens förslag till skärpt kontroll över lastbilstrafiken föranledde
bland annat lasttrafikbilägarnas riksförbund att i en till chefen
för kommunikationsdepartementet den 26 januari 1932 avlåten skrivelse
framföra sina synpunkter på bär ifrågavarande spörsmål. Förbundet medgav,
att huvudorsaken till den nuvarande olidliga konkurrensen mellan
lasttrafikbilarna vore, att tillstånd till lastbilstrafik av myndigheterna
lämnats i nära nog obegränsad omfattning, men gjorde uttalanden av
innebörd att förbundet ifrågasatte lämpligheten av en utökning av möjligheterna
till sådan reglering i administrativ väg, varigenom restriktioner
skulle införas till nackdel för bilarna i konkurrensen örn transporten.
Bilarna hade i åtskilliga avseenden större möjligheter än övriga
trafikmedel att betjäna allmänheten, och det vore oklokt att hindra de
yrkesmässiga lasttrafikföretagen att utöva sin gagnande verksamhet, så
mycket mer som åtgärder i sådan riktning icke skulle medföra att företagare,
som nu förhyrde lastbilar för sina varutransporter, skulle börja
anlita järnvägarna utan i stället föranleda, att dessa i stor utsträckning
skulle skaffa sig egna bilar.

Liknande synpunkter framhöllos av Skaraborgs läns lastbilsägareförening
i en den 18 juni 1931 dagtecknad skrivelse. Föreningen vände sig
särskilt mot påståendet, att den yrkesmässiga lastbilstrafiken skulle vara
huvudorsaken till järnvägarnas inkomstminskning. Av större betydelse
härutinnan vore de tryckta konjunkturerna, de nya samtrafikbestämmelserna,
som särskilt för de små järnvägarna varit nära nog ödeläggande,
samt järnvägarnas bristande förmåga att anpassa sig efter de nya förhållandena.
I skrivelsen påtalades vidare den brist på enhetlighet, som gjordo
sig gällande i olika län vid tillämpningen av motorfordonsförordningen.
I en vid skrivelsen fogad resolution från möten med lastbilsägare
framhölls, att av landets lastbilsbestånd endast omkring 25 procent
utgjordes av trafikbilar, varjämte uttalades, att något fraktmonopol

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

icke borde tillkomma järnvägarna utan att den lojala lastbilstrafiken borde
få utan trakasserier utveckla sig i enlighet med tidens krav.

Sedan Kungl. Majit anbefallt statens organisationsnänmd att avgiva utlåtande
över järnvägsstyrelsens skrivelse angående tillämpningen av 1930
års motorfordonsförordning, anförde nämnden i skrivelse till Kungl.
Majit den 5 december 1931 i huvudsak följande:

. _ Enligt organisationsnämndens mening bär omfattningen av tillstånd
till länstrafik blivit en annan än man vid motorfordonsförordningens tillkomst
tänkt sig. Någon anledning till att, med den utveckling länstrafiken
med. lastbilar numera tagit, ägna ansökningar därom en ur behovsoch
lamp 1 ighet sssy npunkt mindre noggrann prövning än ansökningar örn
tillstånd till linjetrafik synes organisationsnämnden icke föreligga.
Nämnden får fördenskull tillstyrka, att åtgärder i den av järnvägsstyrelsen.
föreslagna riktningen av Kungl. Majit vidtagas. I vilken form
åtgäi derna i fråga böra ske, kan givetvis vara föremål för olika meningar.
Därest en fullständig omprövning av hela bilbeskattningen, vilken
fråga organisationsnämnden i det följande upptager till behandling, anses
böra komma till stånd, synes dock lämpligast, att i avvaktan på slutförandet
av en sådan omprövning den strängare prövningen av ansökningar
örn tillstånd till länstrafik med lastbilar fastslås genom ändringar
i bestämmelserna örn meddelande av trafiktillstånd i 26 och 27 §§ i
motorfordonsförordningen. Möjligen kan dock den modifikation finnas
påkallad, att undantag bör göras för yrkesmässig trafik inom visst begränsat
avstånd från bilens hemort. Kr de synpunkter, som motiverat
järnvägsstyrelsens framställning, torde nämligen icke finnas anledning
lägga hinder i vägen för en sådan trafik, som avser att ombesörja rent
lokala transporter.

Vad åter angår frågan örn iakttagandet av gällande föreskrifter rörande
högsta tillåtna körhastighet för och belastning av automobil, så är
att ihågkomma, att föreskrifter i sådan riktning tillkommit för att trygga
trafiksäkerheten och för att bevara vägbanorna mot förstörande genom
för högt hjultryok eller för hög hastighet hos framförda motorfordon.
Spörsmålet örn vidtagande av åtgärder för en effektivare tillsyn över gällande
föreskrifters efterlevnad hör också bedömas från denna utgångspunkt;
dylika åtgärder böra ej ingå såsom ett led i kampen mellan olika
konkurrerande kommunikationsföretag.

Emellertid har organisationsnämnden — ej minst genom de iakttagelser,
som nämnden eller dess olika ledamöter varit i tillfälle att göra under
resor för olika ändamål inom skilda delar av landet — bibragts den uppfattningen,
att åtskilligt brister uti de av järnvägsstyrelsen anmärkta
hänseendena samt att härigenom dels vägbanorna utsättas för en påfrestning,
för vilken de ej äro byggda, dels ock understundom även trafiksäkerheten
äventyras. De erinringar, som av järnvägsstyrelsen riktats
mot lastbilstrafiken. hava emellertid ur de synpunkter," från vilka
frågan enligt organisationsnämndens uppfattning bör ses, i stort sett lika
giltighet även för den övriga motortrafik, där bestämmelser örn maximibelastning
eller maximihastighet ansetts påkallade.

Sant är visserligen, att de hjälpmedel till övervakande av gällande bestämmelsers
efterlevnad, som nu stå vederbörande myndigheter till buds,
äro för ändamålet otillräckliga. De överträdelser av gällande föreskrift

Bankoutskottets utlåtande Nr 5.9.

15

ter, som nu begås, äro emellertid så talrika och otta så iögonenfallande,
att örn blott nuvarande möjligheter till kontroll och tillsyn verkligen utnyttjas,
en bättre ordning borde kunna åvägabringas. Att gällande föreskrifter
i sådan omfattning, som sker, sättes å sido och att åklagarmyndigheterna
i stora delar av landet reagera däremot endast då förseelserna
redan lett till sådana följder, som straffbestämmelserna avsett att förebygga,
nämligen skada å person eller egendom, torde till väsentlig del
vara beroende å de tidigare allt för rigorösa föreskrifterna, vilka kunde
göra även ett relativt försiktigt framförande av ett motorfordon till ett
lagbrott. Sedan från och med 1931 års ingång en ändring härutinnan
genomförts, kan och bör det begäras, att gällande bestämmelser noggrannare
efterlevas och att beivran sker till vinnande av vederbörlig respekt
för desamma.

Att den olikhet i arbetstidsbestämmelserna, som följer av att den yrkesmässiga
biltrafiken i motsats till järnvägstrafiken i allmänhet ombesörjes
av fåtalig personal, är av betydelse för konkurrensen mellan de båda
kommunikationsslagen, ligger i öppen dag. Enligt organisationsnämndens
mening lärer dock nämnda synpunkt icke böra inverka på frågan örn
arbetstidens längd vid yrkesmässig automobil trafik. Nämnda fråga synes
böra bedömas helt ur trafiksäkerhets- och social synpunkt. Huruvida
ur sistnämnda synpunkter några ändringar i de nu gällande bestämmelserna
kunna finnas påkallade, undandrager sig organisationsnämndens
bedömande.

Organisationsnämnden övergår härefter till det förslag till ändring av
§§ 6 och 7 järnvägstrafikstadgan, som genom Kungl. Maj:ts remiss den
12 innevarande november överlämnats till nämndens prövning.

Innebörden av de föreslagna ändringarna i järnvägstrafikstadgan är
dels att stadgandet i § 6 mom. 2 örn att medgivna nedsättningar i de
fastställda taxeavgifterna skola gälla för alla, skall beträffande godstransporter
inskränkas till att avse allenast längre färdsträcka, där autom
obi 1 kunkil ryen sen icke gör sig i nämnvärd grad gällande, dels att stadgandet
i § 7 mom. 1 örn offentliggörande av gjorda ändringar i de fastställda
befordringsavgifterna icke skall avse sådana transporter, där likhetsregeln
sålunda upphäves.

Genom de framlagda förslagen upptagas med en del smärre jämkningar
ett par av de viktigaste punkterna i järnvägsekonomisakkunnigas betänkande
till särskild behandling. Med hänsyn till dessa frågors speciella
natur synes något hinder icke i och för sig föreligga mot att så sker.

Be ifrågasatta ändringarna sammanhänga uppenbarligen intimt med
frågan örn konkurrensen mellan järnvägs- och biltrafik överhuvud. De
hava helt betingats av önskvärdheten att järnvägarna, med hänsyn
till det faktiskt rådande konkurrensförhållandet till lastbilarna, berndes
tillfälle till en friare prisbildning än den nuvarande, vars normer reglerats
under tider, då järnvägarna innehade praktiskt taget monopol på
alla transporter. Friheten har ansetts böra principiellt sett sträcka sig
så långt som detta monopol numera upphävts genom konkurrensen med
automobilerna. På grundval av denna princip hava de föreslagna undantagsbestämmelserna
uppbyggts.

Organisationsnämnden Ilar ej kunnat undgå att ställa sig betänksam
gent emot vad sålunda föreslagits. Enligt nämndens mening torde det
knappast kunna förväntas, att en taxesänkning leder till det åsyftade målet.
Snarare kan det befaras, att den yrkesmässiga biltrafik, som icke är

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

baserad på hållbara ekonomiska kalkyler, kommer att ytterligare sänka
små frakter samt att alltså konkurrensen mellan järnvägs- och biltrafiken
ytterligare skärpes till men för båda parterna. Därtill kommer att ytterligare
eftergift från principen örn offentlighet och enhetlighet i fråga örn
ijärnvägstaxorna kan vara ägnad att medföra allvarliga olägenheter, som
ej kunna nu överblickas.

Vad organisationsnämnden i det föregående föreslagit avser endast att
utan rubbning av grunderna för nu gällande författningar göra de jämkningar
eller vidtaga de åtgärder, som kunna undanröja en del påtalade
missförhållanden.

. Emellertid kan frågan örn biltrafikens förhållande till järnvägstrafiken
liksom spörsmålet örn biltrafikens ställning över huvud taget icke vinna
sm slutliga lösning annorledes än genom ett fullständigt övervägande av
alla hithörande problem.

Enligt organisationsnämndens mening äro såväl motorfordonen som
järnvägarna nödvändiga för landets samfärdsel och näringsliv och böra
de båda kommunikationsmedlen så ledas och handhavas, att de på det för
landet bästa sättet komplettera varandra. Lika litet som motorfordonen
kunna undvaras för närtrafiken, lika litet kunna de ersätta järnvägarna
i fråga örn fjärrtrafiken.

Även örn de båda kommunikationsmedlen sålunda med avseende å verksamhetsområdet
hava en viss avgränsning mot varandra, har det emellertid
ej kunnat undvikas, att åtskillig, delvis till synes osund konkurrens
uppstått. Frågan örn denna allt mera skärpta konkurrens mellan järnvägsdrift
och yrkesmässig biltrafik ävensom de åtgärder, som i följd därav
böra vidtagas,. har redan tidigare varit föremål för viss behandling.
Förutom vid trafikkonferenser i in- och utlandet har frågan sålunda ingående
behandlats av de förenämnda s. k. järnvägsekonomisakkunniga.
Dessa hava såsom sammanfattning av sin utredning anfört, bland annat,
att inkomsterna vid järnvägarna starkt beskurits på grund av konkurrensen
från biltrafiken, att verkställda beräkningar visade, att biltrafiken
bade mycket stor konkurrenskraft, att d© båda parterna i konkurrensen
icke vöre jämställda, i det att biltrafiken betalade endast en mindre del av
de väghållningskostnader den förorsakade och sålunda åtnjöte en faktisk
siibvention av det allmänna med årligen flera tiotal miljoner kronor, att
biltrafiken även i övrigt hade större rättigheter och mindre skyldigheter
än järnvägarna, samt att det vore angeläget att jämväl biltrafiken inställdes
på en riktig ekonomisk basis utan subventionering.

Ett riktigt bedömande av de problem, som innefattas i frågan örn det
ena trafikmedlets företräde framför det andra, torde icke kunna äga rum,
örn ej utgångspunkten i båda fallen är densamma. Därvid bör i första
hand. tillses, att biltrafiken, såväl den yrkesmässiga som den icke yrkesmässiga,
får bära alla de kostnader, som rätteligen böra åvila densamma.

Det. synes med fog kunna sättas ifråga, huruvida biltrafiken till fullo
fått sig pålagt av densamma orsakade kostnader i två hänseenden, nämligen
dels i fråga örn vägars byggande och underhåll dels ock i fråga
örn registrering av och tillsyn över nämnda trafik.

I det förra hänseendet bör undersökas, huruvida den å motortrafiken
lagda skatten kan anses ungefärligen motsvara — varken mer eller
mindre — av densamma orsakade kostnader för anläggning av nya vägar,

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

17

uträtning och annan förbättring av redan förefintliga vägar samt för
vägunderhåll. Den under innevarande år företagna trafikräkningen
torde härvidlag lämna ett någorlunda tillförlitligt underlag för frågans
bedömande för den närmaste tiden.

Utöver den på biltrafiken belöpande andelen av vägkostnaden torde,
såsom nyss antytts, av bilskattemedel även böra bestridas alla erforderliga
kostnader för registrering av och tillsyn å denna trafik. Sannolikt
torde kostnaderna för en effektiv tillsyn överskattas; och denna är i
längden ägnad att indirekt nedbringa kostnaden för motortrafiken, eftersom
vägbanorna därigenom skyddas mot förstörelse genom mer eller
mindre vårdslöst framförande av tungt lastade fordon. Det torde även vara
anledning antaga, att den större varsamhet, som vetskapen örn en någorlunda
effektiv tillsyn skulle medföra, komme att förhindra många av de
nu inträffade skadorna å person eller egendom.

Emellertid är det icke nog att tillse, att biltrafiken får såsom helhet
betraktad bära de utgifter för vägväsendet och för tillsyn, som rätteligen
böra belöpa å densamma. Av ej mindre vikt är att på ett rättvist sätt
fördela denna utgiftsbörda mellan olika slag av motorfordon. En sådan
rättvisare fördelning av de pålagor för vägväsendet, vilka anses skola
bäras av biltrafiken, synes ock vara en av huvudpunkterna i den utredning
rörande bilbeskattningens ordnande, varom innevarande års riksdag
i skrivelse den 28 maj 1931 (nr 292) hemställt. I bevillningsutskottets
betänkande (nr 40) i ärendet framhålles sålunda, bland annat, att. den
ökade användningen av bilomnibusar och lastbilar torde påkalla en xrtredning
beträffande beskattningen av dylika automobiler.

Bilbeskattningen är för närvarande ordnad på följande sätt. Den utgöres
av dels fordousskatt, dels ringskatt och dels bensinskatt. Fordonsskatten
utgår med ett alltefter bilens vikt bestämt årligt belopp, alltså
oberoende av huru mycket densamma användes. Ringskatten \itgår efter
gummiringarnas vikt med 2 kronor för kilogram. Bensinskatten utgår
från och med den 4 juni 1931 med 8 öre per liter (dessförinnan utgjorde
bensinskatten 6 öre per liter). De två sistnämnda skatteformerna medföra,
att ett ökat användande av bilen medför ökad skatt och sålunda
ökade bidrag till vägväsendet. Till belysning av huru bilskattemedlen
fördelas på de olika skatteformerna må meddelas, att av de under budgetåret
1929/1930 influtna bilskattemedel, tillhopa 44,263,282 kronor, utgjorde
16,230,455 kronor fordonsskatt, 7,098,760 kronor ringskatt och
20,934,067 kronor bensinskatt.

De principer, som legat till grund för den nuvarande bilbeskattningen,
synas organisationsnämnden föråldrade. Då det gäller att på ett rättvist
sätt hos den biltrafikerando allmänheten uttaga dess tribut till vägväsendet,
bör såsom mål uppställas, att skattens tyngd i varje särskilt
fall skall stå i direkt relation till de kostnader, som förorsakas av den
ifrågavarande trafiken. Att helt uppnå detta mål ligger givetvis utom
möjligheternas griins. Men säkert synes vara, att den skatteprogression,
sorn med nuvarande ordning drabbar tyngre bilar oller bilar i stark trafik,
är avsevärt för låg. Följden blir. att en oproportionerligt stor del av
skattetungan kommer att till förmån för den tunga eller intensiva trafiken
flyttas över på den övriga. Den högre fordonsskatten på de tyngre
bilarna — ökningen utgör 40 kronor för varje påbörjat 100-tal kilogram
av bilens tjänstevikt — är nämligen icke ägnad att i någon nämnvärd män
motsvara den betydande ökning i vägnötningen, som de tunga vagnarna
Bihang lill riksdagens protokoll 7.9,72. K sami. .‘‘Ii hafi. (Sr :>!t / 2

18

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

Föreliggande

motioner.

medföra. Då fordonsskatten dessutom, såsom ovan påpekats, är oberoende
av den omfattning, i vilken bilen användes, drabbar den i de flesta fall
den mest vägnötande trafiken, den yrkesmässiga, proportionsvis lägre än
den övriga trafiken.

*

För det närvarande kan icke bedömas, i vilken omfattning en efter
rättvisare och riktigare grund lagd beskattning av biltrafiken kommer
att minska konkurrensen mellan järnvägar, å ena sidan, och den yrkesmässiga
biltrafiken å den andra sidan. Sannolikt kommer det att visa
sig, att båda trafikmedlen hava var sitt naturliga verksamhetsområde
samt böra och kunna bestå vid sidan av varandra. I motsatt fall kan ett
ingripande av statsmakterna komma att visa sig nödvändigt, icke för att
lägga hinder i vägen för någotdera kommunikationsmedlet i dess naturliga
utveckling, utan för att stödja det ena, därest detta eljest icke skulle
kunna äga bestånd. Organisationsnämnden syftar därvid på att landets
näringsliv icke torde kunna undvara järnvägarna för transport av det
lågtarifferade massgodset. Detta utgöres av näringslivets råvaror och
icke av högförädlade produkter; och näringslivet är i behov av att ifrågavarande
slag av gods kan transporteras effektivt och för skäligt pris.

*

Organisationsnämnden är icke i tillfälle bedöma, i vilken omfattning
de under andra avdelningen av nämndens förestående yttrande (sid. 15—
17 här ovan) berörda spörsmålen av mera allmän räckvidd komma att
utredas av de olika kommittéer eller sakkunniga, som redan arbeta på
frågor rörande vägväsendet.

Med hänsyn till frågans ekonomiska räckvidd och då järnvägarna
synas arbeta under allt mera tryckta förhållanden, torde det vara ett allmänt
intresse av synnerlig vikt, att åtgärder vidtagas till utjämnande
av konkurrensen mellan järnvägs- och biltrafiken, till den del denna konkurrens
må vara beroende av bristande likställighet mellan de olika konkurrenterna
i fråga örn rättigheter och skyldigheter.

I anslutning till vad ovan anförts tillåter sig därför organisationsnämnden
hemställa,

att dessa spörsmål, i den mån de ej redan äro föremål för behandling,
måtte av Kungl. Maj:t skyndsamt upptagas till utredning och övervägande;
samt

att Kungl. Maj:t i avvaktan på den slutliga prövningen av en sådan utredning
täcktes låta

dels föranstalta örn de ändringar i motorfordonsförordningen, som betingas
av önskemålet att ansökningar örn tillstånd till länstrafik med
lastbilar erhålla en ur behovs- och lämplighetssynpunkt i stort sett lika
effektiv prövning som ansökningar örn tillstånd till linjetrafik;

dels ock anbefalla länsstyrelserna att i den utsträckning så låter sig
göra hålla noggrann hand däröver, att de i motorfordonsförordningen
eller med stöd av densamma givna föreskrifter rörande motorfordonstrafiken
noggrant efterlevas.

I ovanberörda motion 11:315 erinras till en början örn de konsekvenser,
som motortrafikens snabba utveckling i vårt land under de senare

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

19

åren medfört för de äldre kommunikationsmedlen, järnvägar och sjöfarten.
Motionären konstaterar, att ehuru fem år förflutit, sedan frågan örn
konkurrensförhållandet mellan järnvägs- och automobiltrafiken var föremål
för de intresserade parternas överläggning vid den på initiativ av
dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet hållna konferensen
i Stockholm i maj 1927, ännu intet — med undantag för utfärdandet av
den nya motorfordonsförordningen — åtgjorts från statsmakternas sida
för att söka vinna ordning och reda i transportproblemet, och detta trots
att den ekonomiska situationen för järnvägarna sedan dess än mer förvärrats.
Efter att utförligt hava berört de olägenheter, som uppstått till
följd av motortrafikens hittillsvarande utveckling, framlägger motionären
följande förslag och synpunkter för att tagas under övervägande vid
den utredning, varom i motionen hemställes:

Trafiktillstånd bör ej av myndigheterna lämnas för biltrafik i annan
utsträckning än som kan anses vara för befolkningen och näringslivet
verkligen behövligt, d. v. s. att gällande motorfordonsförordnings ordalydelse
och andemening bör — i motsats till vad nu i stor utsträckning synes
vara fallet — effektivt följas. Inkommande framställningar böra
ingående prövas. Det synes välbetänkt, att, därest länsstyrelserna skola
ha kvar befogenheten att bevilja tillstånd för läns- och linjetrafik, en
särskild nämnd inom varje län skapas att adjungeras med länsstyrelsen
vid behandlingen av dessa framställningar. I denna nämnd böra sitta
representanter bland annat för berörda järnvägs-, sjöfarts- och redan existerande
bilföretag. En sådan åtgärd synes för övrigt kunna omedelbart
utan behov av vidare utredning företagas.

En begränsning av trafiktillstånden, vad angår det område, inom vilket
sådant må gälla, borde komma till stånd liksom även fastare regler
för trafiktillståndets lämnande, avgiftsberäkning och expeditionsförfarande
m. m. Vad i Tyskland finnes stadgat i dessa avseenden torde vara
av intresse. Där gäller, att tillstånd till linjetrafik erfordras, örn någon
mot betalning för annans räkning befordrar gods på längre avstånd än
50 kilometer. Detta innebär, att trafiktillstånd fordras icke blott för regelbundna
utan även för enstaka transporter, däri inbegripet de återtransporter,
som utföras med ett företags (handels- eller industriföretag)
egna bilar för annans räkning. Undantagna från bestämmelserna
äro endast ett företags egna transporter. Trafiken å avstånd intill 50
kilometer är helt fri. För biltrafiken gälla av rikskommunikationsministern
fastställda taxor, som äro så avvägda, att konkurrensen mellan järnväg
och bil bedrives under lika villkor och att järnvägarnas godstariffssystem
icke förstöres. Biltransport till lägre avgifter än enligt denna
fastställda taxa är förbjuden. Fraktsedlar skola utfärdas. Noggranna
kontrollloreskrifter finnas utfärdade och stränga straffbestämmelser gälla
för överträdelse av de utfärdade bestämmelserna. Automobil, som användes
i olaga trafik, kan beslagtagas, även örn den icke tillhör den skyldige.
Speciellt för godstrafiken gäller, att, örn någon underbjuder den
för godstrafik fastställda taxan, böter utdömas till ett belopp av 100
gånger skillnaden mellan den erbjudna och den fastställda bcfordringsavgiften.

Transportplikt bör införas för dem, som tillåtas bedriva yrkesmässig

20

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

biltrafik, för att härigenom få till stånd likställighet i detta avseende
mellan de olika kommunikationsmedlen.

Bestämmelserna i motorfordonsförordningen höra förtydligas, så att de
icke, såsom för närvarande är fallet, tolkas i betydelsefulla hänseenden
olika å olika håll. Särskilt oklar synes definitionen i § 24 på »linjetrafik»
vara. Som exempel må nämnas följande. Genom utslag den 6 oktober
1931 dömde polisdomstolen i Malmö en automobilägare till att böta 100
kronor för utövandet av linjetrafik utan att vara därtill berättigad. Vederbörande,
som innehade tillstånd att idka länstrafik inom Malmöhus
län med stationsort i Eslöv, hade sedan längre tid tillbaka utfört regelbundet
körslor för visst mejeris räkning från Eslöv till Malmö samt efter
avtal med »Bilåkarnas Magasin» i Malmö alltsedan februari månad 1931
med samma automobil verkställt transport för magasinets räkning av
varor, som inlämnats till detta för befordring till mottagare, huvudsakligen
bosatta i Eslöv och Kävlinge eller trakten däromkring. Polisdomstolen
fann, att de för »Bilåkarnas Magasins» räkning utförda transporterna
måste anses lia utförts med sådan regelbundenhet och under sådana
förhållanden i övrigt, att sagda trafik vore att hänföra till linjetrafik,
för vars utövande svaranden hade varit skyldig att innehava särskilt
tillstånd. Polisdomstolens utslag upphävdes emellertid genom utslag
den 30 december 1931 av hovrätten över Skåne och Blekinge, vilken
fann, att den trafik, vederbörande bedrivit, ej kunde anses vara att hänföra
till linjetrafik. I liknande mål beträffande trafik Örebro—Stockholm
har Svea hovrätt däremot haft samma mening som polisdomstolen i
Malmö i ovan relaterade fall. För den allmänna meningen torde det stå
ganska klart, att yrkesmässig trafik av sådan regelbundenhet som i här
ifrågavarande fall praktiskt taget måste anses liänförlig till sådan linjetrafik,
som i motorfordonsförordningen avses, vadan lagändring synes
påkallad.

Icke minst ur säkerhetssynpunkt synes det erforderligt att väsentligt
skärpa de bestämmelser örn maximiarbetstid för chaufför, som för närvarande
gälla, detta jämväl för bilägaren själv som chaufför. Antalet
bilolyckor i vårt land är i jämförelse med förhållandena vid andra kommunikationsföretag
oerhört stort. Det framhålles med skärpa — och detta
med all rätt — att av spritdrycker påverkad person icke äger rätt att
framföra bil. Men örn en uttröttad och över hövan ansträngd förare förorsakar
en olycka — varpå exempel tyvärr icke saknas — så anses detta
icke brottsligt. Och dock torde det väl vara så, att trötthet hos föraren
är ungefär lika farlig för trafiksäkerheten på vägarna som spritmissbruk.

Kontrollen över efterlevnaden av motorfordonsförordningens bestämmelser
måste betydligt skärpas. Det bör icke få fortgå som hittills, då
överträdelser i flera avseenden synnerligen ofta förekomma. Kontrollen
å landsbygden har hittills uteslutande eller huvudsakligen åvilat landsfiskalerna
med underlydande polismän eller fjärdingsman. Det torde vara
allmänt bekant, att den tillsyn dessa medhinna ej är effektiv. Deras
många andra åligganden och göromål måste gå före denna kontroll, som
därför icke blir sådan, den borde vara. Inrättandet av särskild väg- eller
trafikpolis torde därför vara av behovet påkallat. Denna, som bör vara
utrustad med sådana hjälpmedel, att nödig kontroll verkligen möjliggöres,
synes böra betalas av bilväsendet.

De straffbestämmelser, som nu gillia för brott mot motorfordonsförordningen,
böra betydligt skärpas. De bötesstraff, som nu utdömas t. ex.

21

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

vid för hög hastighet eller trafik utan tillstånd, torde lia föga inverkan
på vederbörande för framtiden.

Slutligen gäller det att få till stånd ett rättvisare och rationellare jämställande
med järnvägarna av biltrafiken i avseende på beskattning, kostnaden
för vägunderhåll och amortering av i företaget insatt kapital samt
administrations-, kontroll- och säkerhetsåtgärder. Det synes icke finnas
något bärande skäl att betunga landsbygdens skattebetalare, jordbrukare
och löntagare m. fl. med dryga vägskattebördor, som betingas till alldeles
övervägande grad av biltrafiken ensam. Det kan i detta sammanhang
måhända även böra framhållas, att med den stora omfattning, motortrafiken
nu på många håll uppnått, och med den hastighet, varmed bilar oell
främst motorcyklar ofta färdas vägarna fram, fotgängarna å landsvägarna
mången gång äro utsatta för verklig livsfara och att det därför är
ofrånkomligt, att hädanefter särskilda gångbirnor som regel anordnas
inom alla mer tätt bebyggda trakter med livlig biltrafik. Dessa gångbanor
böra givetvis även bekostas av samma motortrafik, som ensam
gjort dem nödvändiga.

Olika vägar kunna givetvis komma i fråga, då det gäller att av biltrafiken
få ut täckning för de kostnader, den bör betala. Vare sig man gålin
för vederbörlig höjning av automobilskatten eller av bensinskatten
eller gummiskatten eller en kombination av dessa, synes det önskvärt, att
restitutionsledes eller eljest lättnad beredes de jordbrukare oell trädgårdsmästare
m. fl., för vilkas näringsutövning de ökade skatterna eljest eventuellt
skulle bliva till allvarligt men.

En av de vägar, på vilka järnvägarna kunna möta bilkonkurrensen, är,
att järnvägarna själva öppna busslinjer eller samarbeta med redan befintliga
genom att ingå som aktieägare i vederbörande företag. Genom
att kombinera järnvägs- och busstrafik å härför lämpliga sträckor samt
användandet av liknande transportsätt för gods, torde goda resultat i
många fall kunna uppnås. Många enskilda järnvägar i Sverige och utlandet
och många utländska statsbaneföretag lia också utvidgat sitt verksamhetsområde
till att omfatta jämväl viss landsvägsbefordran genom
motortrafik i egen regi eller genom dotterbolag, aktieinnehav i foimellt
självständiga biltransportföretag, inkomstgaranti eller direkt subvention.
Även de svenska statsbanorna ha redan etablerat samverkan med olika
bilföretag. Järnvägsstyrelsen synes emellertid i förevarande hänseende
hava ojämförligt mer begränsade möjligheter än vad som skulle tillkomma
ett enskilt storföretag. Styrelsen torde nämligen knappast lia befogenhet
att ingå som aktieägare eller eljest placera medel i sådana företag
för landsvägstransport, som här i fråga. Dylikt tillstånd synes emellertid
böra av statsmakterna lämnas.

Uteslutet synes ej heller vara, att, med hänsyn till bilkonkurrensen, bestämmelserna
i för järnvägarna gällande trafikstadga böra ändras i sådan
riktning, att järnvägarna erhålla större frihet vid avgiftsberäkningar
än vad nu är fallet.

Ej minst med hänsyn till handelsbalansen synes det slutligen angelaget,
att allt, vad som kan göras för att ersätta det utländska bilbränslet med
inhemskt, utan dröjsmål göres.

Läget för det stora flertalet av landets privata järnvägar ar redan sadant,
att vad som från statsmakternas sida skall göras i denna fråga,
måste ske utan onödig tidsspillan. Landets handelsbalans för närvarande
manar även till snara restriktiva åtgärder mot sådan bil- och bensinini -

22

Yttranden
över motionerna
II: 315
och 316.

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

port, som ur landets synpunkt icke kan anses behövlig. Här ovan ifrågasatt
utredning bör därför snarast möjligt igångsättas och så bedrivas, att
förslag i ärendet kan föreläggas 1933 års riksdag.

Motionären Ilar slutligen framhållit, att vassa åtgärder syntes kunna
vidtagas utan avvaktande av den föreslagna utredningen. Redan ovan hade
ifrågasatts omedelbart tillskapande av särskilda trafiknämnder vid länsstyrelsernas
sida vid handläggningen av framställningar örn trafiktillstånd.
Vidare syntes med fördel länsstyrelserna utan dröjsmål böra erhålla
direktiv att vid meddelande av trafiktillstånd iakttaga återhållsamhet
och icke bifalla andra framställningar än som kunde anses motiverat
med hänsyn till ett mera allmänt kännbart behov. Lämpligt syntes vidare
vara, att i avvaktan på resultatet av den ifrågasatta utredningen
och statsmakternas beslut i anledning därav inga nya trafiktillstånd lämnades
med alltför lång giltighet.

I ovanberörda motion II: 316 har -— efter en redogörelse för den pågående
försämringen i de enskilda järnvägarnas ekonomiska ställning,
med siffermässig belysning av innebörden av denna försämring — särskilt
framhållits, att järnvägsekonomiens försvagande genom intrång
från biltrafiken måste, örn den fortginge i samma takt som hittills, få ett
vittgående inflytande på järnvägarnas möjligheter att för sådana långväga
transporter, som icke kunde anförtros åt biltrafiken, erbjuda så
låga frakter, som ur näringslivets synpunkt vore angeläget.

I ovanberörda motion 1: 63 framhållas vissa synpunkter, som enligt motionärens
uppfattning böra beaktas vid en undersökning rörande trafikförhållandena
i landet, samt betonas, att fullständig klarhet i denna fråga
icke kan vinnas, därest utredningen skulle begränsas till transportväsendet
till lands, ty även sjöfartens intressen borde tillgodoses. Motionären
har särskilt framhållit, att statens järnvägar i konkurrenssyfte mot sjöfarten
nedsatt sina fraktsatser under självkostnadspris och alltså dreve
en rent förlustbringande verksamhet för att tillgodogöra sig godstransporter,
som tidigare utförts av kust- och kanalbåtar.

I anledning av motionerna II: 315 och 316 hava genom andra kammarens
tredje tillfälliga utskott, till vilket desamma såsom ovan nämnts först remitterats,
yttranden införskaffats dels från järnvägsstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, svenska järnvägsföreningen, svenska vägstyrelsernas
förbund, svenska järnvägsmannaförbundets styrelse, svenska transportarbetareförbundet,
Sveriges trafikbilägares riksförbund och Sveriges
omnibusägares riksförbund över båda motionerna, dels ock av Sveriges
allmänna sjöfartsförening, Sveriges rederiförening och svenska hamnförbundet
över motionen II: 315.

Vidare hava till det tillfälliga utskottet inkommit yttranden i ärendet
fran lasttrafikbilägarnas riksförbund, kanalflottans rederiförening och
Göteborgs speditörsförening.

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

23

Järnvägsstyrelsen anför i huvudsak följande:

Det torde numera få anses vara allmänt känt och vittnat, att de allvarliga
farhågor rörande särskilt de samhällsekonomiska konsekvenserna
av motortrafikens brådstört^ utveckling, vilka redan för länge
sedan uttalats från järnvägarnas sida, visat sig vara mera välgrundade,
än mången kanske i det längsta velat tro. Kravet på en ingående och.
allsidig utredning i syfte att ernå en nationalekonomiskt förnuftig och
företagsmässigt rimlig reglering av förhållandet mellan automobiltrafiken
och den i varje fall nödvändiga järnvägstrafiken har också vunnit en
tidigare oanad styrka och anslutning. Samtidigt bär det emellertid
— under världskrisens tryck — blivit klart, att man icke kan i lugn avvakta
resultatet av en sådan — hur den än inriktas — med nödvändighet
mycket tidskrävande utredning. För såvitt ej svårersättliga värden skola
i onödan spolieras, och nationen komma att tyngas av följderna av ett
länge och långt drivet transportekonomiskt slöseri, krävas ovillkorligen
jämväl åtgärder av mer omedelbar verkan. I förenämnda skrivelse den
9 februari 1931 har styrelsen sökt visa, att betydande förbättringar och
•verkningar till förnuftig reglering av konkurrensförhållandet kunna ernås
redan inom ramen för nuvarande författningsbestämmelser. De åtgärder,
av i huvudsak administrativ natur, vilka enligt styrelsens uppfattning
ligga närmast till hands, bottna i fullständigare och mera preciserade
direktiv för en länsstyrelsernas prövning och lämnande av trafiktillstånd
åt biltransportföretag, liksom. för järnvägarna alltid gällt
rigorösa bestämmelser för koncessionsgivning. .

Styrelsen vill beträffande ett mera än nu vårdat tillståndsgivnmgslorfavande
framföra följande synpunkter.

1. Då länstrafik för godsbefordran till sina verkningar ar eller kan
bliva i mångt och mycket likvärdig med linjetrafik, bör det förfaringssätt,
som under de senare åren utbildats i fråga örn den senare, i huvudsak
tillämpas jämväl beträffande den förra.

2. Ett villkor för att en sådan ordning skall vara möjlig torde vara,

att länsstyrelserna beredas rådgivande hjälp av för ändamålet inrättade
trafiknämnder, bestående av representanter för det allmänna, for trafikanterna
och för olika slag av trafikföretag. ..

3. Såsom villkor för trafiktillstånd bör gälla, dels att behovligheten och
lämpligheten av trafiken är ådagalagd, dels att vederbörande kan förete
vederhäftiga trafik- och driftskostnadsberäkningar, möjliggörande ett
bedömande av företagets ekonomiska förutsättningar.

4. I fråga örn länstrafik, särskilt för godsbefordran, bör tillses, att tillstånd
ej lämnas för större trafikområde än nödigt. _

5. Länsstyrelserna böra icke utan noggrann prövning, som ga ide detr
ny tillståndsfråga, förnya personliga trafiktillstånd, särskilt för lanstrafik,
genom överflyttning på annan person. — Trafiktillstånd förfalla som
bekant ofta genom dödsfall, konkurser, förlust av fordon och andra skal.
och cn skärpning av fordringarna för medgivande av sådan overilyttnmg
synes vara en god väg att i rationaliserings- och begransnmgssyite minska
de konkurrerande företagarnas antal.

6 För användning i yrkesmässig trafik bör i regel ej godkannas motorfordon
som iir anskaffat för eller har sin huvudsakliga användning
för industriföretags, handelsföretags, jordbruksföretags o. s. v. egna
transporter.

21 Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

''• -j avv?ktan på händelsernas vidare utveckling böra länsstyrelserna
ti lsvidare icke .ämna. trafiktillstånd, vare sig för linje- eller länstrafik
längre an för ett år i taget. Härigenom skulle bland annat förhindras
okloka kapitalinvesteringar, grundade på kalkylerade affärsresultat på
längre sikt.

Ovanstående gäller beviljandet av trafiktillstånd. Av nästan lika stor
betydelse ar emellertid att ett effektivt övervakande av givna trafikförordningars
efterlevnad kommer till stånd. Att i detta hänseende för närvarande
ar mindre väl beställt torde vara känt och vittnat. Järnvägsstyrelsen
kan inskränka sig till att citera ett uttalande från initierat håll
i senaste numret av tidskriften Bilekonomi (1932:3). Det yttras där i en
artikel örn »lastvagnsringarnas överbelastning» följande:

»Det är allmänt känt och ofta påtalat, att de flesta lastbilägare hittills
överbelastat sina vagnar för att få största möjliga vinst av rörelsen, li ;fasa

av samma, orsak hålla högre fart än som är lämpligt och

tillätet.»

Det torde vara uppenbart, att en sådan praxis, som här påtalats, är förkastlig
icke blott med hänsyn till bilägarnas eget verkliga intresse, vilken
Haga närmast beröres i nyssnämnda artikel, utan jämväl från trafiksäkerhets-,
vägslitnings- och allmän konkurrenssynpunkt. Det är följaktligen
av största vikt, att

8. Länsstyrelserna .tillhandahållas nödiga penninganslag — vilka väl
böla kunna utgå.av bilskattemedel — för hållande av särskild för regelbunden
tjänstgöring avsedd trafikpolis till effektivt övervakande av motorfordonsförordningens
rätta efterlevnad.

Att en sådan övervakning kommer till stånd torde vara av intresse icke
minst för de tillståndsinnehavare, som själva söka ställa sig till efterrättelse
gällande författningsbestämmelser, men vilkas tillvaro hotas genom
konkurrensen från landsvägarnas mindre lojala element.

Här berörda — och jämväl en hel del ytterligare — åtgärder torde kunna
genomföras inom nuvarande författningsbestämmelsers ram, med stöd
av vad man val känner om förhållandena — och mera allmänt erkännes
möra sträva till att ernå — samt alltså utan någon vidlyftigare utredning.
De normerande föreskrifter rörande tillståndsgivning m. m. samt övervakandet
av gällande bestämmelsers efterlevnad torde lämpligt och enkelt
kunna utarbetas inom kommunikationsdepartementet, eventuellt med
biträde av någon tillkallad sakkunnig.

De. utredningar, mot vilka motionerna syfta, skulle däremot få en väsentligt
vidare uppgift, nämligen att uppgöra förslag till sådana ändringar
och utvidgningar av gällande författningsbestämmelser, som erfordras
för en förnuftig reglering av förhållandet mellan olika tränsportmedek
Styrelsen vill härvidlag icke fördölja sin starka tvekan inför
frågan, huruvida en så omfattande utredning som den ifrågasatta
kan vara praktiskt utforkar och lända till något effektivt resultat. Visst
torde allmän enighet vara uppnådd därom, att kraftiga åtgärder till vinnande
av en samhälleligt god kommunikationshushållning äro av nöden,
men härmed följer emellertid ingalunda, att den allmänna opinionen kan
vinnas för sa radikala mätt och steg, som sannolikt komma att visa sig”
erforderliga för en varaktig bättring av missförhållandet mellan den
överdimensionerade transportapparaten och det samlade behovet av transportarbete
att utföras.

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

25

Måhända erfordras mer påtagliga bevis för den nationalekonomiska
ohållbarheten i nuvarande tillstånd, än dem som kunna hämtas exempelvis
nr riksgäldskontorets ständigt återkommande meddelanden rörande
den eller den enskilda järnvägens insolvens, eller ur underrättelsen att
persontrafiken å någon obetydlig järnväg kommer att inställas eller en
järnväg helt nedläggas. Förlusterna för staten lia ej framträtt så tydligt
tack vare manipulationerna med fonden för statsskuldens amortering, och
det överväldigande flertalet järnvägar uppehålla ju ännu trafiken i full
omfattning och mot tvångspressade låga taxor, och sker detta utan att
kommunerna —• åtminstone i allmänhet — drabbas av några direkta kostnader.
Vad statens järnvägar beträffar, har först på sista tiden en stor
last återigen börjat falla på skattebetalarna. Landet bär likaledes ända
till på sista tiden haft en fördelaktig utländsk handelsbalans. Allmänheten
kan under sådana förhållanden knappast ha fått någon klarhet rörande
de verkliga kostnaderna för det nya och bekväma, ofta visserligen
för individens del billigare men för samhället otvivelaktigt dyra transportmedlet.

Tanken att genom en utredning få realiserade vissa önskemål rörande
ett bättre och rättvisare avvägande mellan skyldigheter och rättigheter,
som desamma framföras i motionerna, kan järnvägsstyrelsen emellertid
helt biträda, och har styrelsen ej heller funnit anledning till någon erinran
mot motionärernas motivering av de föreslagna åtgärderna. Därjämte
ligger det givetvis nära till hands att genom en utredning söka
vinna klarhet beträffande den viktiga frågan, huru samhällets kostnader
för den för närvarande starkt överdimensionerade transportapparaten
lämpligast skola kunna nedbringas. Erforderliga inskränkningar få
därvid tydligen icke uteslutande eller kanske ens huvudsakligen gå ut
över det nya transportmedlet. I den mån de gamla transportföretagen
icke längre motsvara tidens krav och de nya kunna på ett tillfredsställande
sätt övertaga samtliga transportuppgifter, böra de förra givetvis
få vika och nedläggas. Att bibehålla båda slagen av företag i en företagsmässigt
oftast ekonomisk osund tävlan kan tydligen icke vara förenligt
med en god allmän hushållning eller i övrigt riktigt och rätt. Styrelsen
lägger emellertid, såsom av vad här ovan anförts torde väl framgå,
för sin del tillsvidare huvudvikten vid ett vårdat t.illståndsgivningsförfarande
samt vid fullgoda trafikstadgebestämmelser och deras rätta
efterlevnad av alla berörda företagare i den allmänna samfärdselns
tjänst.

Däremot anser sig styrelsen, åtminstone för närvarande, icke kunna
förvänta något praktiskt värdefullt resultat av ett försök att utredningsvis
lösa den på vissa håll lancerade frågan örn en tvångsvis ordnad fördelning
av den i landet och dess olika delar och punkter förefintliga transportmängden
på de olika slagen av transportföretag till lands och till
sjöss. De skilda företagsgruppernas hävdvunna förutsättningar för och
metoder i sin verksamhet äro allt för olika för att något dylikt skall
kunna uppnås, och för såvitt en ur behovssynpunkt saklig och ur ekonomisk
synpunkt noggrann prövning föregått utlämnandet av koncessioner
och trafiktillstånd, lär väl ej heller konkurrensen dem emellan, förd i
affärsmässigt jämbördig funktionsfrihet, kunna vara av ondo, utan snarare
viii med hänsyn till det allmänna näringslivet, vilket transportföretagen
äro till för att tjäna, av samhällelig nytta.

På grund av vad sålunda anförts får järnvägsstyrelsen för sin del dels

26

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

förorda, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande
av omedelbara åtgärder i syfte att få till stånd ett mera omvårdat
tillståndsgivningsförfarande samt ett noggrannare övervakande
av gällande trafikförordningars rätta efterlevnad, dels uttala, att styrelsen
icke finner sig böra resa någon erinran emot föranstaltandet av en
utredning i och för åstadkommande av sådana ändringar i gällande författningar,
som erfordras för att, till förebyggande av en osund konkurrens
mellan olika slag av för allmän trafik upplåtna samfärdsmedel,
ernå ett såvitt möjligt rättvist avvägande av företagen påvilande rättigheter
oell skyldigheter.

Vid en sådan utredning bör då eventuellt också tagas i övervägande,
huru förenämnda beskärning av den befintliga samlade transportorganisationen
lämpligen skall åvägabringas.

Väg- och rattenbyggnadsstyrelsens yttrande är av följande innehåll:

Efter det sammanträde, som år 1927 hölls på initiativ av dåvarande chefen
för ko in Tira n i ka t i o n sd e part e m (''lii e ti angående de olika trafikslagens
förhållanden, hava i frågan vidtagits de åtgärder, att en kungörelse utfärdats
den 4 september 1929 angående bidrag till kostnaderna för säkerhetsanordningar
vid järnvägskorsningar, att ny motorfordonsförordning
utfärdats den 20 juni 1930 samt att en del av väghållningsbördan
överflyttats på automobiltrafiken, varjämte de s. k. järnvägsekonomisakkunniga
framlagt vissa förslag.

De enskilda järnvägarnas för det närvarande allvarsamt betryckta läge
lär hava förorsakats dels av automobiltrafikens utomordentliga stegring,
dels av de senaste årens depression inom näringslivet, dels ock av den
lönestegring på arbetsmarknaden, som för alla ordnade företag ofrånkomligt
tillhört tiden, varjämte den för samtrafik tillämpade nya godstaxan
och de ändrade bestämmelserna för samtrafik torde hava bidragit
i måhända ej ringa grad. Järnvägarna hava för sin del sökt genom rationaliseringsåtgärder
lämpa sig efter den nya situationen och torde hava
i dylikt avseende åstadkommit betydande resultat. Det är visserligen
att hoppas, att ytterligare iförbättringar skola visa sig möjliga på denna
väg, vilket emellertid icke utesluter stödjande av järnvägarna genom sådana
åtgärder från myndigheterna, som kunna anses berättigade.

Vidkommande de allmänna principer, som i fråga örn järnvägs- och
automobiltrafiken ansetts böra beaktas, har särskilt framhållits, att de
rättigheter och skyldigheter, varunder järnvägs- och bilföretagen arbeta,
böra göras så likvärdiga som möjligt, i sammanhang varmed har ansetts,
att automobiltrafiken bör i större omfattning övertaga kostnaderna för
väghållningen. I sådant avseende erinrar styrelsen därom, att vid innevarande
riksdag föreslagits höjning av bilbeskattningen, så att med tillhjälp
därav automobilskattemedlen skulle höjas från beräknade 60 miljoner
kronor för budgetåret 1931/1932 till 80 miljoner för budgetåret
1932/1933.

Dylik åtgärd, varigenom automobiltrafikens deltagande i kostnaderna
för vägarnas förbättring och underhåll okas, synes styrelsen vara ett
verksamt medel att i avseende på de olika trafikslagens omkostnader för
banan och för landsvägen åstadkomma större rättvisa, likställighet och
sundhet i tävlan örn trafiken.

Från praktisk synpunkt har särskilt framhållits den billiga transport
av massgods, som järnvägarna ombesörja. I denna den för näringarna

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

27

viktigaste funktionen, skull© järnvägarna väl icke kunna ens tänkas ersatta
av bilar annat än i samband med oöverkomliga kapitalutlägg, som
skulle omfatta icke endast anskaffning av erforderliga fordon utan även
en förstärkning och utbyggnad av landsvägsnätet av belt andra mått än
enligt hittillsvarande föreställningar.

Bland önskemål, som från olika håll framställts i järnvägarnas intresse,
kunna bland andra framhållas följande. Den yrkesmässiga automobiltrafiken
bör få bära alla med densamma förbundna kostnader. Särskilt
tillstånden till s. k. länstrafik böra medgivas med större försiktighet.
överskridandet av lastbilarnas tillåtna belastning och hastighet bör,
även i trafiksäkerhetens intresse och med hänsyn till skadlig åverkan på
vägarna, verksamt beivras. Bestämmelser örn arbetstiden böra vara sådana,
att de ej särskilt gynna bilföretagen, lika val som dylika bestämmelser
böra vara av beskaffenhet att bättre tillgodose trafiksäkerheten.
Effektivt övervakande bör ske över att dylika bestämmelser efterlevas,
och kontrollkostnaden bör bäras av biltrafiken. Den, som söker tillstånd
till att bedriva yrkesmässig biltrafik, bör visa, att han är verklig ägare
till bilarna i företaget. Även har ifrågasatts möjlighet för järnvägarna
till friare prissättning i konkurrensen med bilarna, liksom särskild rätt
för järnvägarna till sådana bilföretag, som avse utkörning och avhämtning
av trafikanternas gods.

Vad åter beträffar den yrkesmässiga biltrafiken, hava uttalanden i konkurrensfrågan
mindre förekommit från detta håll, som naturligt är, då
det är järnvägarnas betryckta läge, som närmast framkallat krav på åtgärder
till deras förmån.

Vidare vill styrelsen erinra örn följande, som av föredragande departementschefen
beträffande konkurrensen mellan olika trafikslag anförts i
Kungl. Maj:ts proposition nr 121 till 1930 års riksdag med förslag till motorfordonsförordning
:

»Det aktuella spörsmålet örn automobil trafikens, enkannerligen linjetrafikens,
konkurrens med järnvägar och andra trafikföretag har av de
sakkunniga gjorts till föremål för en omfattande utredning. Denna utredning,
beträffande vilken jag får hänvisa till betänkandet, har resulterat
i, att de sakkunniga i stort sett icke ansett sig böra — utöver vad redan
nämnts—-föreslå någon ändring i nu gällande bestämmelser för prövning
av tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik. Dessa synas enligt de sakkunnigas
mening vara tillräckliga för att åstadkomma en rationell och
ändamålsenlig reglering av nämnda trafik utan förfång för redan förefintlig
järnvägs- eller annan trafik. Att missförhållanden, som haft menliga
påföljder särskilt för järnvägarna, det oaktat uppstått, anse de sakkunniga
huvudsakligen vara att tillskriva, att de principer, varåt uttryck
givits i motorfordonsförordningen ävensom i de lagstiftande myndigheternas
vid förordningens tillkomst gjorda uttalanden, icke under de första
åren efter författningens ikraftträdande i praktiken vannö behörigt beaktande.
Härutinnan torde emellertid, framhålla de sakkunniga, under
de senaste åren en betydande förändring hava ägt rum. De sakkunnigas
uppfattning i denna fråga, mot vilken det stora flertalet myndigheter icke
haft något att erinra, vill jag ansluta mig till och kan förty icke biträda
av järnvägsväsendets representant bland de sakkunniga reservationsvis
framställda förslag till reglering av konkurrensen mellan olika trafikföretag.
»

Å andra sidan hava riksdagens revisorer i sin senaste berättelse angå -

28

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

ende riksgäldskontoret framhållit önskvärdheten av en undersökning angående
reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägs- och automobiltrafiken.

Utöver vad som redan från olika håll anförts och föreslagits i föreliggande
spörsmål, är väg- och vattenbyiggnadsstyrelsen för sin del ej i
stånd att framlägga några nya uppslag; men vad som hittills förekommit
i ämnet synes styrelsen vara tillräckligt för att icke avstyrka den föreslagna
utredningen örn förhållandet mellan järnvägs- och automohiltra•fiken,
särskilt med hänsyn till möjligheten av ytterligare försämring i
järnvägarnas redan förut svåra läge.

Vidkommande slutligen den föreslagna åtgärden med inrättande av trafiknämnder
i samarbete med länsstyrelserna vid dessas prövningar av ansökningar
örn tillstånd till läns- och linjetrafik, kan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
icke biträda detta förslag, då styrelsen håller före, att som
berättigad ansedd återhållsamhet vid beviljandet av dylika tillstånd hör
kunna därförutan iakttagas av länsstyrelserna.

Svenska järnvägsföreningen har, under hänvisning till sin i ämnet den
12 december 1931 senast till Kungl. Majit avgivna skrivelse, tillstyrkt bifall
till motionerna, vilka av föreningen betecknats såsom till sitt syfte helt
överensstämmande med vad föreningen tidigare hemställt.

Svenska väg styrelser nas förbund anför följande:

Förhållandet mellan vägtrafik å ena sidan samt järnvägs- och sjötrafik
å den andra sidan är en fråga av så oerhört stor ekonomisk betydelse,
att allt som kan göras för att snarast få förhållandet dem emellan på ett
tillfredsställande sätt reglerat också utan tidsutdräkt bör utföras. Frågan
är emellertid i hög grad komplicerad. Det gäller å ena sidan att icke de
fördelar i fråga örn billiga taxor och snabbare och bättre tillgodosedd trafik,
som nu på senare år uppnåtts för den trafikerande allmänheten och
för såväl producenter som konsumenter, genom restriktiva åtgärder spolieras,
men å den andra att icke genom osund konkurrens sådana
företag bringas på fall, där det allmänna genom tidigare insatser i hög
grad är ekonomiskt engagerat, och där alltså dessa insatser stå på spel.

Trafiken har under de senaste årtiondena revolutionerats genom motortrafiken.
Att blunda för detta faktum går icke, och lika säkert är att
det är omöjligt att genom alltför rigorösa tvångsåtgärder hindra dess
alltfortskridande utveckling.

Utan överdrift torde kunna sägas att järnvägarna genom sin brist på
förståelse för det nyaste kommunikationsmedlet och sin brist på nödig
anpassning och tillmötesgående mot allmänheten verksamt bidragit till de
nuvarande svåra förhållandena. Denna brist på anpassning i långt tidigare
skede är förklarlig med hänsyn till den dominerande ställning järnvägarna
alltifrån sin början kommo att intaga. Å andra sidan torde det
nu icke vara varken möjligt eller lämpligt att ens försöka bromsa den
utveckling, som otvetydbart i många fall varit till allmänhetens fromma.
Men det är lika nödvändigt att vissa gränser utstakas, inom vilka de olika
trafikmedlen var för sig få arbeta och utveckla sig. Det gäller sålunda
att genom förståndiga och praktiska åtgärder utnyttja och utveckla de
fördelar, som de olika kommunikationsmedlen var för sig ovedersägligen
besitta, och att i stället för konkurrens i möjligaste mån åstadkomma samarbete.

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

29

Härvid torde taxefråjgan för såväl järnvägar som bussar och lastbilar
spela den största rollen. En. revision av nu gällande järnvägstaxor i samtrafik
järnvägar emellan torde vara nödvändig och en utveckling i riktning
mot en fullständig samtrafik mellan järnvägar och hussar och lastbilar
på koncessionerade linjer skulle sannolikt lända alla parter till
nytta. Samtidigt är det emellertid också av vikt att ej ensidigt det ena
eller andra trafikmedlet ålägges tyngande skyldigheter beträffande arbetstid,
säkerhetsåtgärder m. m., utan att full rättvisa här skipas åt båda
hållen. o . .

Ett undertryckande av t. ex. lastbilstrafik även på långlinjer är otänkbart
enligt förbundets mening, då dylik hittills visat sig vara till den
allra största fördel såväl för jordbruket som för ute i landet belägna mindre
industrier. Det torde emellertid vara ofrånkomligt att vissa reglerande
bestämmelser införas örn bilars skyldighet att jämväl taga returfrakter av
t. ex. emballage o. d., så att de ej kunna skada järnvägarna genom att blott
taga det bästa och den bäst betalda frakten, lämnande åt de senare att ombesörja
den besvärligaste och kanske sämst betalda. Beträffande omnibusslinjer
böra dessa ordnas så att de på längre sträckor örn möjligt tillföra
järnvägarna trafik i stället för att konkurrera. Men här liänger också
mycket på järnvägarna själva. Dessa måste förenkla, förbilliga och rationalisera
sin trafik framför allt så att turerna bli tätare och med lämpliga
tidtabeller samt tågsätten lättare och följaktligen billigare i drift. En
förbättring i detta avseende pågår dock för närvarande och hör på allt
sätt understödjas. Utan tvivel häftar vid järnvägarna i regel även i
många fall en onödigt stor och tung organisation. Denna är nog ofta en
följd av alltför stränga allmänna bestämmelser i fråga örn en del detaljer.
I den mån så är fallet bör detta kunna mildras.

Ett försiktigt prövande av frågor örn tillstånd till såväl linjetrafik sorn''
omnibusstrafik är av nöden påkallat. I varje sådant fall måste dock noga
trafikanternas intressen bevakas, ty det måste vara dessa som i sista hand
bli avgörande.

I fråga örn lastbilstrafiken synes det vara rimligt att jämväl släpvagnar
beläggas med skatt, varjämte ett övervakande av att hastiglietsbestämmelserna
följas är oundgängligen nödvändigt. En noggrann kontroll
över landsvägstrafiken genom t. ex. vägpoliser torde inom en simi'' framtid
bliva nödvändig.

Att lastbilar och omnibussar hittills icke fått hära tillräckligt stor andel
av de kostnader för fördyrat vägunderhåll, som de förorsaka, är obestridligt,
och det bör därför tagas under övervägande, örn icke beskattningen
av desamma borde i rimlig grad höjas. Från vägstyrelsernas sida
mäste föreligga ett starkt intresse av att den slitning av vägbanan, som
genom en livlig buss- och lastbilstrafik uppstår, icke drabbar vägdistriktet
i alltför hög grad, men å andra sidan måste också behjärtas trafikanternas
intressen så att dessas transporter och möjligheter för en snabb och
bekväm persontrafik blir på bästa och billigaste sätt ordnad.

Då i de båda motionerna påyrkas en ingående utredning av vilka åtgärder,
som kunna vidtagas »för ernående av en ur nationalekonomisk
synpunkt sund reglering av förhållandet emellan biltrafiken å ena sidan
och övriga kommunikationsföretag å den andra», synes det förbundet onödigt
att på detta stadium av frågan gå mera in i detalj av problemets alla
frågor. Den‘ påyrkade utredningen är emellertid ovedersägligen av den
vikt och betydelse —■ ej minst från v ä gd i st rikt e n s sida — att förbundet

30

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

på det kraftigaste vill tillstyrka densamma. Det bör emellertid framhållas,
att denna utredning bör bedrivas i skyndsammaste tempo och att, då
densamma kommer till stånd, till utredningsmän väljas personer, som ha
möjlighet att ägna sina krafter och sin tid åt uppdraget i möjligaste mån
så att ej detta drabbas av alltför många och långa avbrott.

Svenska järnvägsmannaförbundets styrelse har, under framhållande att
den rådande oreglerade konkurrensen mellan bil- och järnvägstrafik berett
personalen vid de enskilda järnvägarna betydande svårigheter, förordat
en utredning i ämnet.

Svenska transportarbetareförbundet framhåller följande:

Sedan ett antal år har en mördande konkurrens bedrivits, mellan motorfordons-
och järnvägstrafik samt mellan dessa och sjöfarten. Därvid
hava ofta tillgripits åtgärder, vilka icke kunna betecknas såsom
lojala, utan mera avsedda att skada motparten. Förbundets medlemmar
ha härigenom många gånger tillfogats ekonomiska skador och
andra fackliga svårigheter. Motorfordonsägare åtaga sig ofta långväga
transporter till ruinerande priser. Järnvägarna och i all synnerhet statens
järnvägar ha i konkurrensen med sjöfarten mycket ofta nedsatt sina
frakter under självkostnadspris, varigenom betydande rubbningar åstadkommits
på dessa arbetsområden. Även andra missförhållanden kunna påvisas
i samband med dessa oreglerade förhållanden. Motionären herr
Lundquist påpekar den långa och i många fall obegränsade arbetstiden
som presteras av motorfordonsförare. Vi vilja intyga att så är förhållandet.
Även där man på längre sträckor medsänder tvenne chaufförer att
tura örn vid ratten, är det uppenbart att ingen verklig vila kan givas den
icke tjänstgörande.

Vid överläggningar rörande dessa frågor har Svenska transportarbetareförbundets
styrelse kommit till insikt örn att ingen verkligt genomgripande
ändring kan åstadkommas på berörda områden, utan att den föregås
av en grundlig undersökning av alla hithörande förhållanden.

Svenska transportarbetareförbundets förtroendeman herr Charles Lindley
har därför i riksdagens första kammare väckt en motion nr 63, vari han
påyrkar tillsättande av en större representativ undersökningskommission
för att verkställa en förutsättningslös undersökning och att kommissionen
bemyndigas att inkalla vittnen samt infordra alla handlingar och räkenskaper
som kunna anses erforderliga.

Förbundsstyrelsen anser sig emellertid sakna anledning att ingå i prövning
av herrar Lundquists och Lefflers motiveringar, men då deras yrkanden
i stort sett sammanfaller med den av herr Lindley i första kammaren
väckta motionen, anse vi oss böra uttala en stark anslutning till kravet
på en grundlig undersökning av en kommission utrustad med obegränsad
utredningsfullmakt.

Sveriges trafikbilägares riksförbund anför huvudsakligen följande:

Båda de nu väckta motionerna synas oss tillkomna för att i viss mån tillmötesgå
järnvägsintressen och för att genom lagbestämmelser och pålagor
på automobilismen söka befria järnvägarna från den besvärande
konkurrens, det nyare transportmedlet biltrafiken bjuder.

Vid behandlingen av dessa motioner måste, synes oss, emellertid denna
åsikt helt frångås och syftet ändras därhän att man önskar ordna landets
kommunikationsväsende så, att de olika trafikmedlens drift och förvalt -

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

31

ning kommer att rationaliseras därhän att varje trafikmedel må komma
till användning vid de transporter, för vilka det är ändamålsenligt oell
mest lämpligt. Man måste utgå ifrån att samhället oell näringslivet ej kalr
avvara någotdera och att dessa således måste komplettera varandra.

Att senare tiders utveckling medfört ändrade förhållanden i sådan omfattning
att automobilens framträdande på transportmarknaden rubbat
äldre trafikföretags existensförhållande, samt t. o. m. äventyrat dessa,
får ej föranleda till den ensidiga uppfattningen, att dessa äldre trafikföretag
och det i dem investerade kapitalet till vad pris som helst skall
bibehållas och förräntas.

Att skjuta skulden helt över på den i utveckling stadda automobiltrafiken
för de förluster, som till följd av utvecklingens gång säkerligen nu
bliva oundvikliga för andra trafikmedel, är en felaktighet.

Statsmakternas hitintills passiva hållning till detta problem är ensamt
orsaken till det kaos, i vilket hela vårt transportväsende för närvarande
råkat och vilket nu äventyrar det hela. Så mycket ivrigare måste man
instämma i motionärernas framställning örn skyndsamma åtgärders vidtagande.
Denna utredning måste först klargöra lämpligaste åtgärder för
ordnandet av de olika trafikmedlens inbördes förhållanden. Det är nämligen
ej enbart järnvägarna och sjöfarten som stå inför ett hotande ekonomiskt
sammanbrott. Även biltrafiken befinner sig i samma prekära situation,
vilket nationalekonomiskt sett är lika olyckligt, då i biltrafiken redan
nu är investerat långt större kapital och flera personer inom densamma
sysselsattes än vad som är förhållandet inom båda de övriga trafikmedlen
tillsammans.

Icke heller får man ensidigt betrakta last- och omnibustrafiken och
taga enbart dess verkningar som utgångspunkt för en utredning, utan
automobiltrafiken i dess helhet. Fastän kanske dessa kategoriers verksamhet
f. n. är den vid ett hastigt påseende mest i ögonen fallande, inverkar
kraftigt även den utbredda persontrafiken med automobil i sådan omfattning,
att även denna måste medtagas och utredas samtidigt. Att i
samband därmed järnvägarnas och den inre sjöfartens förutsättningar och
taxepolitik skall utredas torde vara självklart.

Mot motionärernas förmodan att man genom ökade skattepålagor, hastighetsbegränsningar
och skärpt kontroll å biltrafiken skall kunna hämma
dennas förutsättningar att stå sig i konkurrensen måste kraftigt reageras.
Dylika åtgärder skulle minst sagt kunna betecknas som en tillbakagång
i utvecklingen. De skatter, som redan nu uttagas av automobiltrafiken,
torde mer än väl svara för vad staten som sådan av denna näring kan
hava rätt att fordra. Varthän snäva hastighetsbestämmelser leda har, sä
länge personvagnarna bands av dylika, tydligt visats.

Inom automobilfabrikationen arbetas energiskt på förbättrade konstruktioner,
möjliggörande mindre slitningar av material och vägar, samtidigt
med möjliggörandet av ökad hastighet och lastförmåga utan något som
helst riskerande av trafiksäkerheten. Dä verkliga förhållandet är, att
framkomstmöjligheter finnas utan annan risk jin vad överträdelser av
meningslösa lagbestämmelser innebär och vilka bestämmelser dess värre
äro mot allmänhetens uppfattning, blir följden även för den mest ansvarskännande,
alf lagens bestämmelser ringaktas och åsidosättas.

Även måste förslaget att anordna särskild polis, finansierad av bilskattemedel,
på det allvarligaste avrådas. Detta vore liktydigt med införande
av en klasslag, vilken måste förutsätta, att motorförarna i sin

32

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

näringsutövning skulle vara så lagstridiga och så avsevärt skilja sig från
övriga medborgare, att särskild poliskår enbart för deras del måste anordnas,
i likhet med vad som skett för spritsmugglare o. dyl. Näringen
är ju dock med vederbörligt tillstånd i lag medgiven och lyckas man blott
ordna vad man redan borde gjort, nämligen åstadkommande av ordnade
förhållanden för trafikväsendet genom en ändamålsenlig lagstiftning möjliggörande
trafikapparatens anpassning efter verkliga behovet, bortfaller
största delen av de lagöverträdelser man nu beskärmar sig över.

Såsom ofrånkomliga åtgärder för åstadkommande av bättre ordnade förhållanden
på kommunikationsområdet framhåller förbundet, med hänvisning
till tidigare inlämnade och vid yttrandet fogade inlagor, däremot följande:
gemensamma överläggningar mellan myndigheterna och samtliga
trafikmedlens företrädare för en allsidig och noggrann utredning samt
omedelbart inrättande av trafiknämnder i varje län, vars yttrande i alla
trafik- och vägfrågor av länsstyrelserna skola inhämtas. Åstadkommandet
av dylika trafiknämnder kan omedelbart verkställas utan inväntande av
utredningens resultat, då samtliga trafikutövare i sina framställningar
tidigare föreslagit denna åtgärd och förklarat sig beredda lämna sitt
bistånd. Med dessa trafiknämnders biträde skall länsstyrelserna, enligt
lagens bestämmelse, noggrant undersöka verkliga behovet vid inkomna
ansökningar örn trafikrättigheter, jämte sökandes förutsättningar
och kompetens för uppdragets fullgörande. Vidare höra länsstyrelserna
omedelbart förständigas att ej genom utsläppandet av nya tillstånd
försvåra läget under den tid utredningen pågår. Tillstånd att utöva
yrkesmässig automobiltrafik skall endast utlämnas till rena yrkesföretag
och ett stopp sättas för allt utövande av yrket som binäring, vilket hitintills
endast lett till och orsakat framskapande av okynnestrafik.

Som ofrånkomlig åtgärd framstår även nödvändigheten av trafiktillståndens
reducering till ett antal, överensstämmande med verkliga behovet.
Detta överlämnas till av förbundet enligt bilagda inlagor föreslagna
trafiknämnder.

Motorfordonsförordningens förtydligande är en nödvändighet beträffande
såväl linjetrafik som även hämtningsrätten, returkörningar, stationsort
och trafikområden, allt för såväl omnibus-, last- som persontrafik.
Omöjliggörandet av all okontrollerbar trafik såsom uthyrandet
av bil utan chaufför, körningars verkställande utan trafiktillstånd, men
med stöd av kontrakt, måste tillrådas, såväl som skärpta straffbestämmelser
mot all lagstridig trafik. Importen av såväl fordon som därtill
hörande drifts- som andra förnödenheter bör även ägnas en noggrann
utredning.

Med stöd av vad således anförts samt med hänvisning till skrivelser från
förbundet till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet av
den 29 november 1930 samt till Kungl. Majit av den 14 december 1931
jämte järnvägsstyrelsens skrivelse till Kungl. Majit av den 9 februari
1931 hemställer förbundet, att utskottet måtte tillstyrka motionärernas
yrkanden.

Den i förbundets yttrande omförmälda skrivelsen av den 29 november
1930 till chefen för kommunikationsdepartementet utmynnade i en hemställan
örn åtgärder för sådan ändring i motorfordonsförordningens bestämmelser
rörande prövning av ansökan örn trafiktillstånd, att härför

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

33

skulle utses trafiknämnder, i vilka utövare av yrkesmässig automobiltrafik
torde vara representerade.

Sveriges omnibusägares riksförbund yttrar i huvudsak följande:

Riksförbundet ber först och främst att få framhålla, att omnibustrafiken
på grund av sin speciella uppgift och sin av särskilda föreskrifter och förordningar
reglerade och kontrollerade verksamhet i så många avseenden
intar en från övrig motortrafik skiljaktig ställning, att vid en ifrågasatt
utredning, som berör motortrafiken i sin helhet, hänsyn bör tagas till
denna omnibustrafikens särställning. I de här berörda motionerna äro
sålunda en hel del uttalanden, som beröra »biltrafiken», icke tillämpliga
på omnibustrafiken.

Den av motionären* 1 uppgivna siffran för järnvägarnas inkomstminskning
till följd av bilkonkurrensen torde vara mycket otillförlitlig, i all synnerhet
som så många andra omständigheter under senare år medverkat
till denna inkomstminskning. Exempelvis kan påpekas, att enskilda järnvägar
i södra Sverige i flera fall huvudsakligen ha tillkommit som transportmedel
för betorna men numera, på grund av att betodlingen minskat
i omfattning och sockerfabrikerna dessutom använda egna traktortåg för
sina transporter, fått transportmängden katastrofalt nedsatt. Vidare har
den allmänna depressionen även på transportväsendets område blivit synnerligen
kännbar och måste menligt inverka även på järnvägarnas inkomster.
Ehuru det icke råder något tvivel örn, att järnvägarna blivit
lidande på motortrafikens utveckling, vilken skulle kunna identilieras med
teknikens framskapande av ett för trafikanten billigare och smidigare
transportmedel, så är det likväl oberättigat att betrakta motortraliken som
en subventionerad inkräktare på järnvägens verksamhetsområde. Järnvägarnas
nödläge torde i stället ha sin naturliga förklaring i deras åtminstone
tidigare bristande anpassningsförmåga efter varierande trafikbehov,
svårigheter på grund av snäva bestämmelser att ändra otidsenliga
driftsmetoder och organisation. Endast i en grundlig revidering och omläggning
av järnvägarnas organisation, innefattande lättnader i tant ler
och åliggande skyldigheter, är ett varaktigt botemedel att finna, ej i en
med konstlade medel genomförd begränsning av konkurrenternas rörelsefrihet.

På några håll kunna missförhållanden i konkurrensavseende visserligen
ännu förekomma, men de torde numera utgöra undantag och ha oftast tillkommit
innan den yrkesmässiga motortraliken i tillräcklig grad stabiliserats
och myndigheterna vunnit nödig erfarenhet i dessa ärendens handläggning.
Beträffande nya trafiktillstånd, evad desamma gälla omnibustrafik,
tror sig riksförbundet kunna bestämt hävda, att sådana numera
lämnas endast där verkligt behov förefinnes, emedan länsstyrelserna jämlikt
motorfordonsförordningen i dessa fall först infordra såväl därav berörda
järnvägars som övriga kommunikationsföretags, lokala myndigheters
och befolknings yttrande, varigenom alla intresserade parter iå göra
sig hörda.

Det är riksförbundet angeläget att på det bestämdaste få tillbakavisa
den av motionären mot »bil- och bussägarna» utslungade generella beskyllningen
för »snyltgästande». Beträffande omnibustrafiken har sålunda
av motionären endast ett fall påvisats, vilket fall rör ett av statens

1 Med uttrycket »motionären» synes i detta yttrande åsyftas i vissa fall motionen 11:315

i andra fall motionen 11:316.

Hiliana lill riksdagens protokoll 19.‘12. S sami. XI lili fl. (Nr 5 9.)

3

34

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

järnvägar hos länsstyrelsen begärt förbud för en omnibusägare att köra
fram på stationsplanen. Denna statens järnvägars framställning föranledde
emellertid efter skedd utredning icke någon länsstyrelsens åtgärd.
Att kalla en omnibusägares inkörande och vändande med omnibus å stationsplan,
för vilket K. B. ansett förbud icke kunna utfärdas, för »snyltgästeri»
är betecknande för motionärens ensidiga och järnvägsmanna betonade
syn på frågan.

Vad beträffar motortrafikens förhållande till vägväsendet vill riksförbundet
instämma i önskvärdheten av att detta snarast blir föremål för en
allsidig utredning. Vid en sådan torde det med all sannolikhet komma
att visa sig, att de avgifter, som motortrafiken lämnar i form av fordons-,
bensin- och gummiskatt, redan nu utgöra en skälig gottgörelse för motortrafikens
utnyttjande av vägnätet, i det att dessa skatter icke blott täcka
motortrafikens andel i vägunderhållet, utan även lämna ett rikligt bidrag
till förbättringar och nybyggnader. De siffror för i vägunderhåll och
vägbyggnader nedlagda medel jämförda med bilskattens belopp, som motionären
efter civilingenjör Vretlind anför, liro i detta sammanhang absolut
missvisande, eftersom de angiva klumpsummorna för tidsperioden
1906—1930, under vilken tid bilskatt dock utgått endast från och med år
1923. Riksförbundet kan därför ej underlåta att uttrycka sin förvåning
över, att motionären i detta fall velat använda sig av en statistik, som
måsto verka rent vilseledande för den, som utan att vara insatt i verkliga
förhållandena läser motionen. Att direkt jämföra bilskattemedlens belopp
med hela årliga kostnaden för vägväsendet är heller icke någon rättvis
bedömningsgrund, dels emedan av hela vägnätet sannolikt mer lin hälften
utgöres av vägar, som icke i nämnvärd grad beröras av motortrafik, dels
emedan stora belopp av bilskattemedlen på grund av bristande sakkunskap
inom allt för många väghållningsdistrikt bortplottras till ingen nytta.
Ytterligare är att märka, att den influtna bilskatten visat en så stark ökning
under senare år, att blott de senaste årens siffror kunna ge någon
rättvis bild av vad motortrafiken lämnar och under den närmaste framtiden
kommer att lämna såsom bidrag till vägnätets underhåll och utbyggande.

Motionären anför, att uraktlåtenhet att följa motorfordonsförordningens
föreskrifter i fråga örn maximilast och maximihastighet, vidare frihet från
skyldigheten att åtaga sig mindre givande transporter samt en obegränsad
arbetstid ge motortrafiken sådana möjligheter i förhållande till järnvägarna,
att konkurrensen blir orättvis. Riksförbundet vill ånyo framhålla,
att ingen av dessa omständigheter kan sägas vara tillämplig på
omnibustrafiken. Denna bedrives efter av myndigheterna fastställda turlistor,
vilka skola följas såväl till antal som avgångs- och ankomsttider,
och är personalens tjänstgöringstid såväl genom motorfordonsförordningen
som befintliga kollektivavtal på ett betryggande sätt begränsad. Även
beträffande vagnmaterialet är omnibustrafiken minutiöst kontrollerad genom
fastställda mått för bussens in- och uthändiga dimensioner samt hjultryck
ävensom genom årlig besiktning och kontrollbesiktning, när helst
besiktningsman så påfordran. Den obligatoriska försäkringen innebär betryggande
ansvarsskyldighet gentemot allmänheten.

Motionären förordar inrättandet av en särskild trafikpolis för landsvägarna,
vilken polis bör vara utrustad med sådana hjälpmedel, att nödig
kontroll verkligen möjliggöres. Denna trafikpolis skulle bekostas av bilväsendet.
Härtill får riksförbundet invända, att, bortsett från behovet av

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

35

en sådan polis, dess möjligheter trots alla tänkbara hjälpmedel ändå bleve
alltför små att övervaka hela vägnätet för att rättfärdiga de betydande
kostnader, som den skulle kräva. 1 stället för att använda bilskatten delvis
till en sådan kontroll bör den oavkortad gå till vägväsendets förbättrande
genom vägarnas förstärkning oell breddande, varigenom en hel del
av nu nödvändiga inskränkningar i motortrafikens rörelsefrihet bleve
överflödiga och behovet av polisuppsikt i samma mån mindre..

Motionären föreslår tillsättandet av en trafiknämnd vid värjo länsstyrelse,
vilken nämnd skulle utgöras av representanter för järnvägs-, sjöfarts-
oell redan befintliga motortrafikföretag och vilken skulle biträda vid
beviljandet av nya trafiktillstånd. Riksförbundet får som sin mening anföra,
att en sådan nämnd är obehövlig, eftersom länsstyrelserna redan nu
jämlikt motorfordonsförordningens § 27 inom. 1 skall över ansökan om
tillstånd till linjetrafik »ej mindre höra vägstyrelsen och polismyndigheten
i orten samt järnvägsföretag eller annat trafikföretag, som beröres ay den
ifrågasatta trafiken, än även, örn förhållandena därtill föranleda, vid utlyst
sammanträde eller i annan lämplig ordning lämna vederbörande väghållningsskyldiga
och andra, som ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig.»

Motionären anser önskvärt att, vid eventuella nya pålagor för motortrafiken,
»jordbrukare och trädgårdsmästare m. fl.», som av dessa pålagor
komma att lida men i sin näringsutövning, skola restitutionsledes
eller på annat sätt hållas skadeslösa. Riksförbundet måste helt taga avstånd
från den princip, motionären här vill göra sig till tolk för. Går
man in för att motortrafiken skall helt bestrida kostnaden för vägunderhållet,
får naturligtvis ej något avkall göras på skyldigheten för den ena
eller andra kategorien att deltaga härutinnan. Skulle så ske, komme ju en
subventionering för vissa till stånd, vilket ju strider mot motionärens egen
uppfattning.

Angående det ur nationalekonomisk synpunkt beklagliga faktum, att
motorfordonen och deras drivmedel representera en ansenlig del av landets
import, vill riksförbundet endast påpeka, att motortrafiken icke är
helt beroende av denna import, vilken skulle kunna avsevärt minskas, eftersom
det inom landet finnas möjligheter att framställa såväl fordon
som drivmedel. Den inhemska tillverkningen av omnibussar har också
numera en sådan omfattning, att den kan täcka större delen av nyanskaffningsbehovet.
Vad angår det inhemska bränslet, motorspriten,. har detta,
som bekant genom lagstiftningsåtgärder hindrats från att bliva så allmänt
använt som eljest kunde lia varit fallet. Det stora flertalet omnibussar
drivas numera med bentyl, varuti ingår 25—50 procent inhemsk motorsprit.

På grund av vad ovan anförts hemställer riksförbundet:

att hänsyn tagea till, att omnibustrafiken redan är på tillfredsställande
sätt reglerad och sålunda i förhållande till övriga transportmedel redan
intager en kontrollerad särställning;

att den begärda utredningen av motortrafikens ställning i förhållande
till övriga transportmedel, i vad denna utredning avser omnibustrafiken,
icke måtto föregripas genom omedelbara åtgärder, vilkas nödvändighet
eller berättigande icke ännu äro till sina konsekvenser eller berättigande
tillräckligt utredda, samt

att frågan om bilskattemedlens tillräcklighet och i samband därmed
frågan örn bilskattemedlens användning på lämpligaste sätt snarast utrodos.

36

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

LasttrafikbUägarnas riksförbund hänvisar till sin i ärendet den 26 januari
1932 avgivna, i det föregående berörda skrivelse samt anför därutöver
bland annat följande:

Av herr Lefflers motion framgår, att -jz av järnvägens driftkostnader
äro personallöner och endast Va utgöres av sakliga kostnader samt att lönekostnaderna
ökats med 100 procent, under det att levnadskostnaderna
enligt socialstyrelsens index ökats med allenast 58 procent.

Ställer man dessa silfror i samband med järnvägarnas taxesänkning
och den rådande depressionen samt minskade sockerbets-, malm- och trävarutransporter,
är det tydligt, att det verkar vilseledande, att järnvägarnas
förluster och inkomstminskning är beroende på den ökade biltrafiken.
I järnvägsstyrelsens skrivelse till Kungl. Majit den 9 februari
1931 uppgives att av 28,377 lastbilar 10,076 eller 36 procent voro i yrkesmässig
länstrafik.

Byråchef A. Valsinger anförde vid trafikkonferensen den 23—25 maj
1927 bland annat, att »restriktiva bestämmelser i järnvägens intressen
mot den yrkesmässiga trafiken kcmme att förlora i betydelse och bliva
verkningslösa belt enkelt av det skäl, att anledningen till ’trafikflykten’
från järnvägarna till landsvägarna endast till en obetydlig eller sannolikt
försvinnande del är att tillskriva den yrkesmässiga trafiken, men till
alldeles övervägande del motortrafiken över huvud taget, mot vars utveckling
det torde vara fåfängt att uppställa några restriktiva bestämmelser».

Det är ganska förklarligt, att det stora antalet lastbilar i icke yrkesmässig
trafik transportera stora mängder gods, som förut kördes med
järnväg. Allmänheten kommer givetvis att utöka sin bilpark, örn sådana
förordningar fastställas, som försvåra användandet av yrkesbilar.

Herr Lundquist påpekar, att fem år förflutit sedan ovannämnda konferens
avhölls men ingenting åtgjorts — med undantag för nya motorförordningens
utförande — och att förhållandena sedan dess förvärrats.

Hade tillståndsgivande myndigheter redan då beaktat framförda önskemål
örn strängare iakttagande av behövlighet och lämplighet vid utlämnandet
av nya trafiktillstånd, skulle antagligen herrar Lundquists och
Lefflers motioner nu icke framkommit.

Herr Lundquist anser, att det område, inom vilket bilen skulle äga rätt
att köra, bör begränsas. Hur den svenska allmänheten kommer att ställa
sig till en sådan lag, får väl framtiden utvisa, men det är väl föga troligt,
att livsmedelsleverantörer och -förbrukare, exportfirmor, trädgårdsmästare,
teatersällskap, handelsresande m. fl. skulle i varje särskilt fall
kunna avvakta ansökan till länsstyrelsen örn linjetrafikrättigheter för
transport av deras gods dit de omedelbart behöva det.

Skulle en biltransporttaxa i lag kunna påbjudas, som i praktiken kunde
tillämpas och respekteras, vore detta önskvärt.

Herr Lundquist skriver: »En sund utveckling kräver helt naturligt
plats för det nya kommunikationsmedlet vid sidan av de äldre. Kommunikationsföretagen
äro till för landets och näringslivets skull och icke omvänt.
Järnvägarna kunna därför helt naturligt icke göra anspråk på
att få stänga ute andra kommunikationsmedel, som visa sig kunna bättre
än järnvägarna fylla ett visst trafikbehov.» Man vågar hoppas, att Kungl.
Majit har samma syn på frågan, och, då en allsidig sakkunnig utredning
borde kunna bringa närmare svar på detta stora problems lösning, instämmer
förbundet i motionens yrkande örn en skyndsam utredning.

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

37

Sveriges allmänna sjöt artsförening, som yttrat sig allenast över motionen
11:315, anför följande:

Det under senare tid i hög grad skärpta konkurrensförhållandet mellan
å ena sidan de landväga transportmedlen järnvägar och automohiler och
å andra sidan sjöfarten föranledde på sin tid Sveriges allmänna sjöfartsförening
att å dess ordinarie årsmöte den 19 april 1929 bringa frågan under
offentlig diskussion. I det inledningsanförande, betitlat »Sjöfarten
och de landväga transportmedlen», som vid angivna tillfälle hölls av
hamndirektören i Malmö Gustaf Edlund, belystes närmare de olika kommunikationsmedlens
insats i trafikarbetet och berördes i samband därmed
åtskilliga sidor av det nyssnämnda konkurrensförhållandet. Huvudintresset
vid ämnets behandling kom av naturliga skäl att knyta sig till
den del, som avsåg statens järnvägars förhållande till sjöfarten. Körande
vad i sådant hänseende och i övrigt i detta ämne förekom, tillåter sig
styrelsen hänvisa till ett vid yttrandet fogat särtryck av föreningens tidskrift
innefattande såväl det berörda anförandet som ock den därpå följande
diskussionen.

Med stöd av vid nämnda årsmöte fattat beslut ingick sjöfartsföreningens
styrelse — gemensamt med Sveriges redareförening — den 23 april
1929 till Kungl. Majit med skrivelse, däruti föreningarna — utgående
från den framställning, som den 9 april 1929 till Kungl. Majit ingivits
från Svenska hamnförbundet i fråga örn föranstaltande av utredning
snarast möjligt rörande konkurrensen i Sverige mellan järnvägarna och
sjöfarten — framhöllo, hurusom genom den nämnda framställningen förts
fram en fråga av direkt och utomordentligt stor betydelse för den svenska
sjöfartsnäringen. Efter att närmare hava berört frågans behandling
vid ovannämnda årsmöte sammanfattade föreningarna sina synpunkter
på frågan sålunda:

»Redan Hamnförbundets förenämnda framställning giver vid handen,
att här i själva verket föreligger ett synnerligen viktigt nationalekonomiskt
spörsmål av mycket invecklad och svårlöst natur. Detta förhållande
bestyrktes ytterligare i hög grad av vad vid mötet förekom. Föreningarna
få därför i anslutning till Hamnförbundets framställning hemställa,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta verkställa en allsidig och ingående
undersökning av det förevarande spörsmålet, i avvaktan varpå
med den slutliga handläggningen av föreliggande förslag angående ny
taxa för transporter å statens järnvägar torde böra få anstå.»

Vad av föreningarna sålunda hemställts vann så till vida icke beaktande,
som sedermera det åsyftade taxeförslaget i huvudsak genomförts
utan att hava föregåtts av sådan särskild utredning, som av föreningarna
begärts. Frågan örn utredningens anordnande lärer för närvarande
närmast vara beroende på yttrande av kommerskollegium.

Det lider enligt styrelsens åsikt intet tvivel därom, att de synpunkter,
som legat till grund för styrelsens tidigare här ovan omförmälda åtgärd,
under den tid, som därefter förflutit, ytterligare i hög grad accentuerats
genom åtgärder från statens järnvägars sida. Den taxepolitik, som statens
järnvägar sålunda alltfort tillämpar, mäste, enligt styrelsens sätt att
se, förr eller senare leda till en katastrof för vissa delar av den svenska
sjöfarten, därest den nämnda politiken får obehindrat fortsättas. I åtskilliga
viktiga hänseenden kunna motsvarande synpunkter, som i den
nu förevarande motionen från järnvägsmannahåll bagges på spörsmålet om
biltrafikens konkurrens med andra kommunikationsföretag, med lika be -

38

Banko ut skot t ets utlåtande Nr 59.

rättigande anföras mot statens järnvägars konkurrens med sjöfarten. I
sådant hänseende kan icke nog kraftigt understrykas synpunkten av de
ojämna villkor, varunder å ena sidan statens järnvägar och å andra sidan
sjöfarten bedriver sin verksamhet, en synpunkt, som på visst sätt och i
sitt särskilda sammanhang jämväl kommit till uttryck i motionen, da
däri framhålles att för statens järnvägars vidkommande givetvis icke
föreligger den risk för ekonomiskt sammanbrott, varav privata företagare
(enskilda järnvägsföretag) kunna drabbas genom en övermäktig konkurrens.

Den i motionen förebragta utredningen visar direkt och övertygande
llän på förekomsten av en i vissa avseenden osund konkurrens örn godstransporterna
från automobiltrafikens sida och i vart fall på en ojämnhet
i villkoren, under vilka dessa och de äldre transportmedlen — järnvägar
och fartyg — arbeta. En utredning rörande detta konkurrensförhållande
måste därför anses vara av förhållandena i hög grad påkallad.

Men att en utredning i det förevarande ämnet icke bör inriktas enbart
på senast berörda konkurrensproblem finnér styrelsen lika uppenbart.
Härvidlag bör uppmärksammas, att i motionen synes vara ifrågasatt en
vidsträcktare befogenhet för järnvägsstyrelsen att besluta örn fraktnedsättningar
än den redan för närvarande äger. Häremot måste undertecknad
styrelse, med hänsyn till den erfarenhet, som hittills vunnits beträffande
statens järnvägars taxepolitik, rikta en bestämd erinran, för såvitt
icke erforderliga garantier mot en ur nationalekonomisk synpunkt förkastlig
fraktnedpressningspolitik från statens järnvägars sida kunna utfinnas,
något som icke utan en föregående förutsättningslös och allsidig
utredning av problemet torde kunna bedömas. Frågan örn statens järnvägars
frihet på ifrågavarande område berör nämligen själva kardinalpunkten
i de framställningar, som, här ovan omförmälda, tidigare blivit
gjorda. Det är med hänsyn till det ovan sagda enligt styrelsens mening
ofrånkomligt, att en utredning, som i motionen begäres, bestämmes att
omfatta även den sidan av saken, sorn berör statens järnvägars förhållande
till sjöfarten.

Styrelsen får i anslutning till det ovanstående tillstyrka en skyndsam
utredning, som omfattar icke blott frågan örn automobiltrafikens konkurrens
med övriga kommunikationsföretag utan jämväl frågan örn framtida
riktlinjer för statens järnvägars taxepolitik nied särskild hänsyn bland
annat till sjöfartens berättigade intressen.

Sveriges redareförening, som jämväl yttrat sig endast över motionen
11:315, anför följande:

1 anledning av remissen får föreningen, som redan tidigare framhållit
vikten av en sund reglering av förhållandet mellan sjöfarten å ena
sidan och de landväga transportmedlen å den andra, uttala sitt principiella
instämmande i motionens syfte.

Den ä sid. 14 i motionen föreslagna åtgärden att ändra bestämmelserna
i för järnvägarna gällande trafikstadga i sådan riktning, att järnvägarna
erhålla större frihet vid avgiftsberäkningar lin vad nu är fallet, anser
sig emellertid föreningen böra avstyrka. Deras redan nu stora frihet på
taxepolitikens område har väsentligt bidragit till att försvaga konkurrenskraften
hos därav berörda delar av sjöfarten, och en åtgärd såsom
den av motionären föreslagna torde, även örn den vore ägnad att stärka
järnvägarnas ställning i förhållande till landsvägstrafiken, dock komma
att ytterligare försämra sjöfartens läge.

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

39

Kanal-flottans rederiförening yrkar bifall till den i motionen II: 315
gjorda framställningen, under åberopande av innehållet i en ar'' Stockholms
rederiförening till Kungl. Majit den 30 december 1931 nylåten skrivelse,
i vilken anförts bland annat följande:

Nödvändigheten och lämpligheten av ett skyndsamt ingripande från statsmakternas
sida för vinnande av mera sunda förhallanden med avseende å
konkurrensen mellan järnvägar och sjöfart samt lastbils- och busstrafik
hade under den senaste tiden alltmer gjort sig gällande. Visserligen hade
i en del fall tillstånd till s. k. länstrafik med lastautomobiler av vederbörande
länsstyrelse avslagits och stundom jämväl åtal anställts mot automobilförare
för överbelastning av automobil, men å andra sidan hade ytterligare
en del trafiktillstånd beviljats och förhållandena jämväl i övrigt
utvecklat sig i samma för andra transportmedel ogynnsamma riktning som
förut. Det vore särskilt kusttrafiken samt trafiken på vara insjöar och kanaler,
som blivit lidande genom lastbilstrafikens utveckling, stundom med
hjälp av illojala metoder av skilda slag, ofta stridande mot gällande motorfordonsförordning
eller meddelade trafiktillstånd. Härtill komme, att
lastbilstrafikens övertagande av det i frakthänseende bättre betalade stycke*
godset verkat till skada för sjöfarten, som i vissa fall nödgats avsevärt inskränka
samt till och med upphöra med sin trafik. De i motorfordonsförordningen
givna bestämmelserna med avseende a linje- och länstrafik med
automobiler hade även i vissa fall kunnat kringgås.

Då det gällde att utforma den nya automobilbeskattningen, därvid förevarande
konkurrensspörsmål icke syntes kunna lämnas å sido, syntes jämväl
böra beaktas, att biltrafiken åtminstone såtillvida vöre subventionerad,
som denna trafik för närvarande icke hade att erlägga några avgifter
för amortering och förräntning av det kapital, som nedlagts på vägväsendet,
innan biltrafiken kommit till stånd. Härtill borde framhållas, att sjötrafiken
genom fartyg och gods åvilande hamnavgifter o. dyl. i en del hamnar
helt och hållet betalat och i andra i väsentlig mån bidragit till
amortering och förräntning av det i hamnarna nedlagda kapitalet.

Sjöfarten bereddes emellertid även svårigheter genom konkurrensen
från järnvägarna, särskilt till följd av dessas taxepolitik, att gång efter
annan medgiva tariffnedsättningar, som ensidigt komme vissa intressen
till godo och i hög grad skadade andra. Järnvägsstyrelsen syntes vid
sina tariffnedsättningar alltför ensidigt beakta statens järnvägars egen
påstådda fördel utan tillbörlig hänsyn till frågan, örn nedsättningarna
vore ur allmän ekonomisk synpunkt försvarbara. Det för ef olle även,
som om järnvägsstyrelsen skulle Adil långt driva sin strävan att få draga
godset längsta möjliga distans på statens järnvägars egna banor. Den
taxepolitik, som från statens järnvägars sida bedreves, syntes i väsentlig
mån rubba do naturliga transportvägarna för godset och bidroge därigenom
i lillg grad till den osäkerhet och planlöshet, som råddö, inom
transportväsendet. Denna politik bidroge också till att spoliera det kapital,
som för de hittills använda transportvägarna nedlagts i hamnar
och andra anläggningar av skilda slag såväl av kommuner och enskilda
som även i vissa fall av staten genom andra organ jin järnvägsstyrelsen,
t. ex. för Göta kanal.

Då nu järnvägsstyrelsen å ena, sidan, såsom i dagarna skett, framhållit
svårigheterna att amortera och förränta det i statens järnvägar iuxllagda
kapitalet och därvid tillika trots de stora nedskrivningar av

40 Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

detta kapital, som verkställts oell de andra lättnader med avseende å dess
amortering, som åtnjötes, allt på statsverkets bekostnad —- upplyst, att
statens järnvägar i år gått med förlust, men å andra sidan i konkurrensen
med andra transportmedel alltjämt på olika sätt nedpressade fraktsatserna,
framstode detta förfarande såsom åtminstone för ett statens
företag föga berättigat, särskilt som ju den konkurrerande sjöfarten icke
kunde, såsom statens järnvägar, å det allmänna — d. v. s. skattebetalarna
— övervältra någon del av kostnaderna för ränta och amortering å
det i sjöfarten nedlagda kapitalet. Rederi! ör en i n ge n ville även lästa
uppmärksamhet på att statens järnvägar under den senaste tiden tilllämpat
vissa enligt föreningens uppfattning mindre lämpliga reklammetoder.

Föreningen finge hemställa, att Kungl. Majit ville dels besluta angående
de _ åtgärder, som från statens sida omedelbart kunde vidtagas till
åvägabringande av en bättre ordning i konkurrensförhållandet olika
transportmedel emellan, dels föranstalta därom, att de föreliggande, med
en mängd mot varandra stridande intressen förknippade transportproblemen,
av vilka några blivit härovan antydda, snarast måtte göras till
föremål för allsidig utredning, dels ock meddela direktiv åt statens järnvägar
att i avvaktan å resultatet av nämnda utredning bedriva en taxepolitik,
som i möjligaste mån lämnade de hittills såsom normala ansedda
förhållandena på transportväsendets område orubbade.

Svenska humnförbundet har, efter en redogörelse för innehållet av vissa
av förbundet tidigare gjorda framställningar i ämnet, anfört huvudsakligen
följande:

Förbundet vill uttala sin tillfredsställelse med, att den utredning, som
motionären i riksdagens andra kammare, herr Lundquist, önskar få verkställd,
icke synes omfatta blott konkurrensen mellan järnvägar och bilar,
som järnvägsstyrelsen funnit önskvärt, utan hela transportproblemet, således
i överensstämmelse med vad förbundet ansett vara nödvändigt.

.Förbundet är av samma mening som motionären, att bilismen nått en
sadan utveckling, att hela landets kommunikations- och transportväsen
genom det nya kommunikationsmedlets tillkomst kommit i väsentligt
ändrat läge, som påkallar statsmakternas uppmärksamhet och ingripande
för att den fortsatta utvecklingen på kommunikationsväsendets område
må bliva ur nationalekonomisk synpunkt sund och tillfredsställande.

Förbundet önskar också understryka, vad motionären säger örn den
olämpliga konkurrensen, att den möjliggöres genom de ojämna villkor,
som genom statsmakternas hittillsvarande hällning gäller i olika avseenden
för de olika kommunikationsföretagen.

Förbundet är även av samma mening som motionären, att lastbilstrafiken
icke hittills belastats med de kostnader, som den förorsakar det allmänna
i vägunderhåll m. ro., utan att dessa kostnader i stor utsträckning
uttagas skattevägen. Mycket vore utan tvivel vunnet, örn ändring härutinnan
kunde ske och större likställdhet med övriga kommunikationsmedel
i detta avseende uppnås. Huruvida och i vad mån statens järnvägar
belastas med samtliga på desamma belöpande kostnader — bortsett från
dem, som gälla s. k. kulturbanor — eller tillskott av allmänna medel i viss
utsträckning äger rum, vore synnerligen intressant att få utrett.

Mot ett uttalande i motionen måste förbundet inlägga sin bestämda gensaga.
Det säges: »Uteslutet synes ej heller vara, att, med hänsyn till bil -

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

41

konkurrensen, bestämmelserna i för järnvägarna gällande trafikstadga
böra ändras i sådan riktning, att järnvägarna erhålla större frihet vid avgiftsberäkningar
än vad nu är fallet.» Skälen till denna förbundets ställning
framgå i viss mån av vad ovan anförts, och närmare ha de angivits
i förbundets fleromnämnda framställningar.

Slutligen vill förbundet ytterligare understryka ett uttalande i motionen.
Detta gäller följande: »Såsom förhållandena utvecklats, synes den enda
framkomliga vägen för att rädda landets transportväsen från kaos vara
rationalisering av detsamma. Genom inbördes långt driven, på sina håll
osund konkurrens, sådan den hittills utvecklat sig, förorsakas endast förluster
för landet av oerhörda mått.--— Eeglerande åtgärder måste

vidtagas, så att en sundare uppdelning av trafiken ger sig och så att det
blir möjligt för kommunikationsväsendet att underlätta industriens, handelns
och jordbrukets upprätthållande i den alltmer hårda konkurrensen
med utlandet. Den passivitet från statsmakternas sida, som på detta område
hittills ådagalagts, måste anses olycklig, för att ej säga äventyrlig,
och torde i längden vara ohållbar.»

Under åberopande av vad ovan anförts får förbundet uttala sin livliga
anslutning till motionens syfte.

Göteborgs speditör stör euin g förklarar sig på angivna skäl instämma i
vad i motionen II: 315 anförts och förordar bifall till det i nämnda motion
innefattade yrkandet.

I detta sammanhang anser sig utskottet böra erinra, att innevarande
års riksdag, med bifall i huvudsak till Kungl. Maj:ts proposition nr 174
ävensom i anledning av vissa i ämnet väckta motioner, beslutat vidtaga
höjning av automobilbeskattningen, varigenom på motorfordonstrafiken
överflyttats en större andel i kostnaderna för vägväsendet än hittills
varit fallet. De beslutade skatteökningarna hava beräknats medföra en
sammanlagd merinkomst av 15 miljoner kronor. Syftet med skärpningen
av beskattningen av automobiltrafiken är — förutom de rent statsfinansiella
skälen — att åstadkomma en mera rättvis fördelning av kostnaderna
för vägväsendet på sådant sätt, att motorfordonen komma att deltaga däri
i en av dess andel i den vägslitande trafiken påkallad ökad omfattning.
Höjningen drabbar bensinskatten, gummiringskatten samt fordonsskatten
för automobiler och motorcyklar och är så avvägd, att densamma hårdast
kommer att träffa omnibus- och lastautomobiltrafiken. Enligt beslutet skall
även en särskild fordonsskatt, i motsats till vad nu är fallet, utgå för
sådan för stadigvarande bruk avsedd släpvagn, som kopplas till automobil.

I anslutning till nyssnämnda fråga örn beskattning av vissa släpvagnar
har Kungl. Maj:t i propositionen nr 175 bland annat föreslagit sådan ändring
av motorfordonsförordningen, att däri skulle stadgas registreringsskyldighet
för släpvagn, avsedd för stadigvarande bruk.

Vid årets
riksdag vidtagen
höjning
av automobilbeskattningen
m. m.

42

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

Sammanfattning
au de
framförda
synpunkterna.

Den lämnade redogörelsen giver en belysning av den brydsamma oell
ovissa situation, i vilken vårt lands järnvägsväsen för närvarande befinner
sig. Även om detta läge delvis betingats av den nuvarande depressionen
samt i fråga örn vissa enskilda järnvägar dessutom av genomförandet
av nya bestämmelser rörande godssamtrafiken, torde det vara uppenbart,
att konkurrensen från automobiltrafiken, genom vars snabba utveckling
under de senare åren landets kommunikations- oell transportväsende
undergått en nära nog revolutionerande omvälvning, härvidlag i väsentlig
grad medverkar. Biltrafiken har medfört en betydande inkomstminskning
för såväl statens järnvägar som de enskilda järnvägsföretagen
därigenom att den dels avlett trafik från järnvägarna, dels tvingat dem till
långt gående tariffsänkningar. Medan konkurrensen i fråga örn persontrafiken
väsentligen inskränkt sig till kortare avstånd, där omnibuslinjer
visat sig under vissa omständigheter kunna med fördel komplettera eller
ersätta tågförbindelser, hava lastbilarna under senare år slagit under
sig trafik å snart sagt alla avstånd, även relativt långa. Driften vid
ett stort antal av landets järnvägsföretag anses på grund av konkurrensen
från den motoriserade landsvägstrafiken icke kunna i längden ekonomiskt
upprätthållas. Inför denna eventualitet hava, såsom handlingarna utvisa,
åtskilliga förslag blivit framställda örn vidtagande av åtgärder från
statsmakternas sida för åstadkommande av en reglering av konkurrensförhållandet
mellan järnvägs- och automobiltrafiken, därvid uppmärksamheten
i främsta rummet inriktats på konkurrensen örn transporterna
av mera högvärdigt gods från de yrkesmässiga lasttrafikbilföretagens sida.

De skäl, som fr ån järn vägsintressenter na anförts till stöd
för genomförande av åtgärder i nyss angivet syfte, äro i första hand av
samhällsekonomisk natur, varjämte de statsfinansiella intressena åberopats.
Det har framhållits, att staten både såsom ägare till ett stort järnvägsnät
och i egenskap av långivare åt åtskilliga enskilda järnvägsföretag
har ett stort finansiellt intresse av att järnvägsdriften är ekonomiskt
bärkraftig. Riksdagens revisorer hava särskilt beträffande de enskilda
järnvägsföretagen framhållit att, därest ej åtgärder vidtagas för stärkande
av dessas ekonomi, åtskilliga sådana järnvägar måste antingen övertagas
av staten eller ock helt nedläggas. I båda fallen uppstå förluster för
staten. Ett nedläggande av en järnväg skulle därjämte medföra betydande
olägenheter i främsta rummet genom försämring av trafikmöjligheterna för
inom järnvägens trafikområde belägna industrier och näringar. En ekonomisk
ruin för de enskilda järnvägarna skulle emellertid — har det vidare
framhållits — innebära spolierande av ett avsevärt kapital icke endast
för staten utan även för kommuner, institutioner och enskilda personer
m. fl., vilka tillskjutit kapital till järnvägsanläggningarna i form
av lån och aktieteckning; en stor del av de av järnvägsföretagen utgivna
obligationerna innehaves av sparbanker och pensionskassor.

I samband härmed har jämväl påpekats, att samhällets transportappa -

Bankoutskottets utlåtande Nr oi).

43

rat genom biltrafikens snabba utveckling blivit betydligt överdimensionerad.
Då biltrafiken erfordrar avsevärda kapitalinvesteringar oell dessutom
är beroende av cn handelsbalansen starkt försämrande import, har
ett nedbringande av den onödigt stora transportapparaten framstått såsom
ett viktigt samhällsekonomiskt intresse.

Ett ytterligare skäl för reglerande åtgärder har ansetts'' vara önskvärdheten
att undvika en radikal ändring i järnvägarnas taxesystem med därav
följande olägenheter för näringslivet. Det har framhållits, att lastbilstrafiken
i främsta rummet lagt under sig transporten av det mera
värdefulla stycke- och vagnslastgodset och lämnat åt järnvägarna att ombesörja
transporten av det mindre inkomstgivande massgodset. Härigenom
har grunden för järnvägarnas nuvarande taxesystem, värdetarifferingssy
sterne t, undergrävts. En övergång till ett system med enkla, efter
lastvikten graderade tariffer har ansetts förr eller senare bliva nödvändig,
därvid de nya tarifferna måste för massgodset sättas väsentligt högre
än för närvarande. Då det nu lågtarifferade massgodset väsentligen utgöres
av näringslivets råvaror, skulle en stegring av fraktkostnaderna
för dessa varor vara ägnad att försvaga produktionens förutsättningar.
Därest järnvägsföretag eljest icke skulle kunna äga bestånd, har det med
hänsyn till näringslivets intresse ansetts påkallat, att staten genom lämpliga
åtgärder ingriper för att stödja dessa företag.

Såsom motiv för en reglering- av konkurrensförhållandet mellan järnvägs-
och automobiltrafiken har vidare anförts, att konkurrensen mellan
de båda kommunikationsmedlen för närvarande icke bedrives under
likställdhet i fråga örn rättigheter och skyldigheter. Det har från
järnvägarnas sida gjorts gällande, att den yrkesmässiga biltrafiken kunnat
utveckla sig på järnvägstrafikens bekostnad till stor del därför, att.
biltrafiken åtnjuter förmåner oell friheter, vilka äro förvägrade järnvägstrafiken.
Biltrafiken behöver sålunda, har det framhållits, icke bära
alla de kostnader, som rätteligen borde åvila densamma, i främsta rum
mot beträffande vägarnas byggande och underhåll. Under det att järnvägarna
själva anlagt och måste underhålla sina banor, anses autornobilskatterna
icke utgöra fullt vederlag för bilarnas slitning av vägarna.
Biltrafiken anses dessutom framför järnvägarna gynnad genom mindre
detaljerade och friare bestämmelser i fråga om exempelvis taxeväsende och
personalens tjänstgöringsförhållanden samt framför allt genom frånvaron
av befordringsplikt. Nu berörda olikställighet beträffande rättigheter
och skyldigheter har för dea gynnade parten möjliggjort att uttränga
den andra även på sådana håll, där denna vid en tävlan under lika förhållanden
skulle vara överlägsen. Med hänsyn till det faktiskt rådande
konkurrensförhållandet till lastbilarna har man ansett, att järnvägarna
borde beredas tillfälle till en friare prisbildning än den nuvarande, vars
normer reglerats under tider, då järnvägarna praktiskt taget innehade
monopol på alla transporter.

44

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

Från järnvägshåll har vidare åberopats, att verkningarna av konkurrensen
från biltrafiken väsentligen förstärkts genom att de författningar,
som avsetts att reglera denna trafik, i vissa avseenden icke
på tillbörligt sätt iakttagits, varigenom lastbilstrafiken icke i allo kommit
att arbeta under förhållanden, som äro förenliga med en sund konkurrens
med järnvägarna. Av största betydelse härutinnan är tillämpningen
av de i 1930 års motorfordonsförordning meddelade bestämmelserna
angående beviljande av tillstånd till länstrafik. Det göres gällande,
att ansökningar örn sådant tillstånd ej av länsstyrelserna prövas lika
grundligt som ansökningar örn linjetrafik, varigenom tillstånd till länstrafik
kommit att utdelas i betydligt större omfattning än som varit motiverat
med hänsyn till behovet av nya trafikföretag. Det har anförts, att
numera praktiskt taget alla ansökningar örn tillstånd till länstrafik bifallas
av länsstyrelserna. Då linjetrafik för godsbefordran lätt kan ordnas
på basis av länstrafik, bar följden bärav blivit, att mångenstädes alltför
många lastbilsföretag kommit till stånd, vilka under stark inbördes
konkurrens nedpressat fraktsatserna till en rent ruinerande nivå. Uppkomsten
av detta osunda konkurrensförhållande bar ytterligare gynnats
av den lätthet, med vilken bilar kunnat förvärvas medelst avbetalningsköp.
I åtskilliga fall har därjämte igångsatts yrkesmässig biltrafik, som
icke varit baserad på hållbara ekonomiska kalkyler.

För undanröjande av sist berörda missförhållanden bar från järnvägarnas
sida påkallats ett mera än nu vårdat tillståndsgivande. I sådant hänseende
bar bland annat föreslagits, att ansökningar örn länstrafik för
godsbefordran borde prövas efter samma grunder som ansökningar örn
linjetrafik, att trafiknämnder, bestående av representanter för det allmänna,
trafikanterna och olika slag av trafikbolag, skulle inrättas med
uppgift att biträda länsstyrelserna vid handläggningen av frågor om
tillstånd att driva biltrafik, att trafiktillstånd endast borde beviljas, då
bebövligbeten och lämpligheten av trafiken vore ''ådagalagd och företagets
ekonomiska förutsättningar kundo bedömas, samt att — för begränsning
av de konkurrerande företagens antal — förnyelse av personliga
trafiktillstånd särskilt för länstrafik icke utan noggrann prövning
borde ske genom överflyttning på annan person.

En betydelsefull orsak till de nu rådande låga lastbilstaxorna har vidare
angivits vara, att bestämmelserna i motorfordonsförordningen örn
maximihastighet och maximibelastning i stor utsträckning icke tillämpas,
ett förhållande, som dessutom menligt inverkat på trafiksäkerheten och
vägbanornas beskaffenhet samt förorsakat många skador å person och
egendom. Tillsynen över föreskrifterna i nämnda delar bar betecknats
såsom otillfredsställande, beroende på lantpolisens fåtalighet oell många
arbetsuppgifter i övrigt. För ett effektivt övervakande av givna trafikförordningars
efterlevande har förslag väckts örn organiserande av en sär -

Bankoutskottets utlåtande Nr 59. 45

skild trafikpolis, för vilken kostnaderna skalle bestridas av automobilskattemedel.

Gentemot de synpunkter på bär ifrågavarande konkurrensförhållande,
vilka från olika håll framförts i järnvägarnas intresse, hava från representanter
för den yrkesmässiga biltrafiken anförts
i huvudsak följande. Trafikflykten från järnvägarna kan endast delvis
tillskrivas den yrkesmässiga biltrafiken, utan motortrafiken i allmänhet
är skuld härtill; endast en mindre del av landets lastbilsbestånd utgöres
av trafikbilar. I avsevärd mån är järnvägarnas nödläge att tillskriva
en bristande förmåga hos järnvägsföretagen att anpassa sig efter de nya
förhållanden, som uppkommit i samband med automobilismens genombrott.
Någon anledning att till vad pris som helst bevara de äldre trafikföretag,
som fått sin existens äventyrad genom det nya kommunikationsmedlets
tillkomst, anses icke föreligga. — Från lasttrafikbilägarnas
sida vitsordas, att en olidlig konkurrens för närvarande är rådande mellan
biltrafikföretagen själva, i främsta rummet beroende därpå, att tillstånd
till lastbilstrafik lämnats av länsstyrelserna i nära nog obegränsad
omfattning. Man motsätter sig emellertid på detta håll de framkomna
förslagen örn ökade skattepålagor och skärpning av trafikkontrollen,
vilkas genomförande anses vara ägnat att hämma biltrafikens utveckling.
Lösningen av de aktuella problemen har i stället förmenats
ligga i en begränsning av lasttrafikbilsbeståndet till närmare överensstämmelse
med verkliga behovet. Därest en sådan begränsning kommer till
stånd, väntas största delen av lagöverträdelserna försvinna utan att för
ändamålet en särskild poliskår måste anordnas. Inrättande av traliknämnder
har däremot ansetts vara ett steg i rätt riktning. Restriktioner
till nackdel för bilarna i konkurrensen örn godstransporterna skulle endast
medföra, att näringsföretag, som nu förhyra lastbilar för sina
varutransporter, i stor utsträckning skulle skaffa sig egna bilar, vadan
sådana åtgärder ej skulle gagna järnvägarna.

Från mera neutralt håll har uttryck givits åt den uppfattningen,
att såväl järnvägar som motorfordon äro nödvändiga för landets
samfärdsel och näringsliv samt att de båda kommunikationsmedlen
böra så ledas och handhavas, att de på bästa sätt komplettera varandra.
Lika litet som motorfordonen kunna undvaras för närtrafiken, lika litet
kunna de ersätta järnvägarna på fjärrtrafiken. Det har dock framhållits
såsom ett allmänt intresse, att en utjämning av konkurrensen mellan
järnvägs- och biltrafiken äger rum, till den del denna konkurrens beror
av bristande likställdhet mellan konkurrenterna i fråga om rättigheter
och skyldigheter.

Såsom av de föreliggande handlingarna inhämtas, har biltrafikens
snabba tillväxt medfört ett betydande ekonomiskt avbräck jämväl för
sjöfarten på hamnarna vid landets inre farleder och vid kusterna. Do
synpunkter på frågan örn konkurrensen från biltrafiken, vilka framhål -

46

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

Utskottets

yttrande.

lits från järnvägarnas sida, delas i stort sett av de av konkurrensen berörda
sjöfart sint ressen a. Särskilt har framhållits, att sjöfarten
till skillnad mot biltrafiken är belagd med en mängd avgifter till det
allmänna och till sin rörelsefrihet begränsad genom författningsbestämmelser
av olika slag. Sjöfarten lider emellertid dessutom av konkurrensen
från järnvägarna. Från sjöfartshåll Ilar gjorts gällande, att särskilt
statens järnvägar genom alltför kraftiga fraktnedsättningar utöva
en osund konkurrens på transportmarknaden.

Även örn de myndigheter och enskilda sammanslutningar, som uttalat
sig i frågan örn konkurrensförhållandet mellan olika samfärdsmedel,
hysa olika meningar örn denna frågas innebörd oell sättet för dess lösning,
hava dock samtliga anslutit sig till tanken att en allsidig utredning
av frågan bör genom statens försorg åvägabringas. Syftet
med den föreslagna utredningen har i allmänhet ansetts vara att få undersökt,
vilka åtgärder lämpligen böra vidtagas för ernående av en sådan
reglering av förhållandet mellan biltrafiken å ena sidan och övriga kommunikationsföretag
å den andra, varigenom nu förekommande osunda
konkurrens må kunna förebyggas.

Med hänsyn till önskvärdheten av att det nuvarande läget på kommunikationsväsendets
område icke ytterligare försämras i avvaktan på
slutförandet av nyssberörda utredning har från olika håll påyrkats, att
vissa omedelbara åtgärder måtte vidtagas, dels i syfte att få
till stånd ett mera rationellt förfarande beträffande tillstånd till länstrafik
med lastbilar, dels ock för att vinna ett noggrannare övervakande
av gällande trafikförordningars rätta efterlevnad. Då dessa åtgärder
ansetts falla inom ramen för nu gällande författningsbestämmelser, bär
deras genomförande i administrativ ordning påkallats.

Det är helt naturligt, att bilismens snabba genombrott i vårt land icke
kunnat ske utan friktioner med de äldre trafikmedlen till lands och sjöss
samt att brytningen mellan nytt och gammalt på samfärdselns område
måst aktualisera en mängd olika problem av ingripande betydelse icke
blott för de därav närmast berörda trafikföretagen utan även för samhället
i dess helhet. Rubbningarna i tidigare bestående organisation av kommunikationsväsendet
måste givetvis rent finansiellt sett göra sig gällande
med så mycket större styrka, som dessa rubbningar framträtt, medan ännu
de betydande kapitalinvesteringar, vilka de äldre kommunikationsmedlen
krävt, till avsevärd del kvarstå oamorterade. Den starka konkurrensen
från biltrafiken har också, såsom av det föregående torde framgå, medfört,
att betydande, i äldre samfärdsmedel nedlagda värden redan gått förlorade
och att ytterligare värden stå på spel.

Med hänsyn till de alltmer framträdande svårigheterna hava starka krav
från de äldre trafikföretagens sida blivit framförda på ingripande av stats -

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

47

makterna i syfte att få till stånd en reglering av förhållandet mellan olika
kommunikationsföretag. En hel del åtgärder av olika slag hava föreslagits
och motiverats, utan att dock någon verklig klarhet vunnits beträffande
frågan, hur en reglering med utsikt att ekonomiskt rädda de av bilkonkurrensen
hotade företagen skall kunna genomföras. I själva verket torde
det icke vara möjligt att ernå en fullständig överblick över hela det
komplex av mycket invecklade problem, som här föreligger, utan att
en allsidig utredning i ämnet ägt rum. Först genom en sådan utredning
kan det bliva möjligt att bedöma, i vilken mån åtgärder från det allmännas
sida kunna och böra påkallas. Enligt utskottets mening är det
med hänsyn till frågans vikt angeläget, att här avsedda spörsmål snarast
genom Kungl. Maj:ts försorg göras till föremål för en ingående omprövning
av sakkunniga. Utskottet får för den skull biträda syftet med de
i sådant avseende framställda förslagen.

Ehuru, såsom av det anförda framgår, några bestämda direktiv för den
ifrågasatta utredningen icke kunna eller böra angivas, vill utskottet icke
underlåta att i detta sammanhang giva uttryck åt vissa allmänna synpunkter
av huvudsakligen principiell innebörd.

Då kommunikationsmedlen äro avsedda att tjäna samhället i dess helhet
och icke få anses vara självändamål, bör enligt utskottets mening statens
kommunikationspolitik syfta till att främja utvecklingen av sunda
och för samhällslivet gagneliga kommunikationsorgan. I den mån ett
kommunikationsmedel på grund av teknikens utveckling förlorat sin betydelse,
så att dess uppgift bättre tillgodoses genom ett annat kommunikationsmedel,
böra åtgärder icke tillgripas för att på konstlad väg öka dess
livslängd. Härvid bör likväl ej förbises, att i särskilda fall samhällsintressen
eller andra skäl kunna motivera ett stöd från det allmänna åt
kommunikationsföretag, som eljest icke kunna ekonomiskt bestå.

I anslutning härtill vill utskottet för sin del uttala, att — lika litet som
hinder böra upppställas för en fri utveckling av biltrafiken, i den mån
den bedrives under sunda ekonomiska förhållanden — lika litet böra
järnvägsföretag, vilka icke längre fylla en verklig samhällsuppgift, uppehållas
genom bistånd från det allmänna eller genom undertryckande av
konkurrerande samfärdsmedcl. De fördelar i fråga örn billiga taxor samt
snabbare och bättre tillgodosedd trafik, som motorfordonen i vissa avseenden
medfört för den trafikerande allmänheten och näringslivet, böra
enligt utskottets mening bevaras, i deja mån så är möjligt utan risk för
sönderbrytande av ett ordnat kommunikationsväsende. I och för sig
bör det förhållandet, att det allmänna är ekonomiskt engagerat i jäirnvägsföretag,
alltså icke utgöra tillräckligt skäl för att sådana företag
skulle främjas genom restriktiva åtgärder mot biltrafiken.

Med den principiella inställning, utskottet intager till den nu föreliggande
frågan, måste utskottet för sin del hysa starka betänkligheter mot

48

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

en allmän, tvångsvis ordnad uppdelning av transportmängden på olika
slag av transportföretag. Samhällets intressen torde i regel, och i den
mån allmänna samhällsekonomiska skäl ej betinga undantag, vara bäst
betjänta med en sådan fri tävlan mellan de olika transportmedlen, att desamma
erhålla den användning, för vilken deras naturliga förutsättningar
och företräden göra dem mest ändamålsenliga.

Vad här anförts gäller emellertid endast under den uttryckliga förutsättningen,
att de fördelar, vilka ernås genom biltrafiken, verkligen vila
på varaktig ekonomisk grund. Det torde i sådant avseende bland annat
bliva utredningens uppgift att ådagalägga, i vad mån osund konkurrens
är för handen, samt att utfinna botemedel däremot. Förekomsten av
osund konkurrens i den bemärkelse, som här avses — nämligen att företag
utan hänsyn till affärsmässiga synpunkter underbjuda varandra endast
för att under längre eller kortare tid kunna nödtorftigt uppehålla
driften — innebär fara för att de konkurrerande företagens ekonomi å
ömse håll undergräves och kommunikationsväsendet i sin helhet allvarligt
skadas.

Över huvud taget är det önskvärt, att konkurrensen mellan de olika
tralikmedlen sker under förhållanden, som lämna samma möjlighet för
samtliga parter till fri tävlan. I detta avseende synes det böra å ena sidan
undersökas, huruvida biltrafiken bär alla de kostnader för vägväsendet
m. m., som rätteligen böra åvila densamma, och å andra sidan övervägas,
huruvida icke järnvägarna genom lämpliga jämkningar i nu gällande författningsbestämmelser
och andra föreskrifter kunna beredas möjligheter
till en mera smidig anpassning efter det förändrade läge, som inträtt genom
uppkomsten av bilkonkurrensen. Åtgärder i sist angivna riktning
skulle bland annat underlätta genomförandet av förenkling i järnvägarnas
organisationsformer och rationalisering av deras drift.

Av de i ärendet föreliggande handlingarna synes framgå, att den osunda
konkurrensen mellan olika tralikföretag skärpts genom den starka stegring
av antalet biltrafikrättigheter, särskilt för lasttrafik, som ägt rum
under de senare åren samt genom att lämnade tillstånd utnyttjats på ett
annat sätt än från början torde hava varit avsett, ävensom att dessa omständigheter
äro en viktig orsak till vissa nu rådande mindre tillfredsställande
förhållanden. Därest transportorganisationen genom bilföretagens
snabba tillväxt blivit för stor i förhållande till transportbehovet,
synas åtgärder böra vidtagas för utjämning av trafikrättigheternas antal
till rimligare proportioner. För vinnande av detta syfte torde, på
sätt från olika håll föreslagits, strängare regler för beviljande av trafiktillstånd
böra övervägas, dock utan att härigenom tendenser till monopolbildning
eller handel med trafikrättigheter befrämjas.

Med avseende å de sist berörda spörsmålen vill det synas, som örn den
av utskottet förordade utredningen i första hand borde till omedelbar prövning
upptaga frågan örn tillämpningen av motorfordonsförordningens be -

49

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

stämmelser beträffande beviljande av tillstånd till yrkesmässig trafik.
Härvid bör undersökas dels huruvida begränsning av befintliga tillstånd
till yrkesmässig trafik erfordras, dels ock vilka åtgärder som kunna påkallas
för ernående av en mera effektiv prövning av ansökningar örn
nya sådana tillstånd. Till den del nödiga bestämmelser härutinnan kunna
utan prövning av riksdagen vidtagas på administrativ väg, torde frågan
örn dylika bestämmelser böra av Kungl. Majit upptagas till skyndsam
prövning. I den mån ändring av motorfordonsförordningen i här förevarande
syfte erfordras och anses kräva riksdagens medverkan, förutsätter
utskottet, att dylika spörsmål likaledes göras till föremål för fristående
behandling snarast möjligt. Jämväl torde frågan örn åtgärder för ett noggrannare
iakttagande av motorfordonsförordningens föreskrifter örn maximihastighet,
maximibelastning, arbetstidens längd för bilförare m. m. böra
göras till föremål för övervägande i detta sammanhang.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av dels vad riksdagens
revisorer i ämnet anfört, dels ock förevarande motioner
I: 63 samt II: 315 och II: 316, må i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa en
allsidig utredning av frågan örn åtgärder för ernående
av en ur olika synpunkter sund reglering av förhållandet
mellan biltrafiken å ena och övriga kommunikationsföretag
å andra sidan jämte därmed sammanhängande
spörsmål samt därefter vidtaga de åtgärder och, i
den mån riksdagens medverkan prövas erforderlig,
för riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen
må föranleda.

Stockholm den 26 maj 1932.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gustafsson i Stensholm, Lindley,
Lindgren, Johansson i Friggeråker*, Ström i Lidköping, Forssell och Bodin;

från andra kammaren: herrar Winkler*, Bäcklund, Lovén, Svensson i Betingetorp, Wikström,
HöglundJi Göteborg, Ryberg och Leffler.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 8 sami. 33 höft. (Nr 59)

4

50

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

Reservationer:

dels av herr Lindley, som i fråga om sättet för den tillstyrkta utredningens
anordnande anfört följande:

»En utredning av ifrågavarande slag, för att därpå kunna basera ett
statligt ingripande till stävjande av osund konkurrens, måste verkställa®
på ett sådant sätt, att allmänheten blir övertygad örn åtgärdernas berättigande
och ändamålsenlighet.

Jag har i motionen nr 63 i första kammaren påpekat nödvändigheten
av att åt denna eventuellt tillsatta undersökningskommission gives större
fullmakt än vad som vanligtvis tilldelas utredningskommittéer, nämligen
rätt att inkalla och förhöra vittnen samt att infordra alla handlingar och
räkenskaper m. m., som kunna visa sig erforderliga. Endast genom en
dylik öppen undersökning kan det bliva möjligt att få full klarhet i nir
rådande förhållanden på detta område.

Järnvägarnas, biltrafikens och sjöfartens målsmän kunna härigenom
ställas mot varandra till klarläggandet av föreliggande problem.

Även örn en undersökningskommission, av det slag som bär föreslås,
skulle draga avsevärt större kostnader än en vanlig utredningskommitté,
vore detta likväl i längden billigare än tillsättandet av en vanlig utredningskommitté,
vilken helt säkert icke kan skaffa underlag till lösning
av detta vidlyftiga och djupt ingripande problem.

Skulle Kungl, Majit sakna rättighet att utrusta en eventuellt tillsatt
kommission med här föreslaget bemyndigande, bör hänvändelse göras
till riksdagen örn behövlig fullmakt.

Jag har därför påyrkat, att i den tillstyrkta skrivelsen till Kungl.
Majit måtte begäras tillsättandet av en undersökningskommission, utrustad
med fullmakt att inkalla och förhöra vittnen samt rätt att infordra
alla handlingar och räkenskaper, som kunna vara erforderliga för
en allsidig utredning»;

dels ock av herr Lovén, vilken inom utskottet — med biträdande av
vad utskottet för egen del yttrat — yrkat, att i utskottets redogörelse i
ämnet bort intagas en av byråchefen i järnvägsstyrelsen S. Norrman på
uppdrag av fullmäktige i riksgäldskontoret upprättad och av fullmäktige
till utskottet överlämnad promemoria, vari efter en inledande redogörelse
anförts följande:

åtgärder, som kunna ifrågakomma till reglering av konkurrensförhållandet
mellan järnvägs- och biltrafik, äro till stor del av administrativ
natur. Det tillkommer sålunda exempelvis länsstyrelserna att
efter prövning av behövlighet och lämplighet meddela tillstånd till linje -

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

51

trafik och s. k. länstrafik. Vid anförande av besvär besluter Kungl.
Maj:t, som sålunda har tillfälle att reglerande ingripa. Det råder inom
järnvägskretsar en utbredd uppfattning, att flertalet länsstyrelser icke
så utöva den prövningsrätt, som tillkommer dem, att tillstånd beviljas
för endast behövlig och lämplig linje- och länstrafik, och man har därstädes
även den uppfattningen, att Kungl. Maj:t vid besvärs anförande i
ett flertal läll beviljat av länsstyrelsen nekade tillstånd, vilka icke kunnat
anses behövliga eller lämpliga, samt att detta Kungl. Maj:ts ställningstagande
lett till, att den i någon mån restriktiva tillståndspolitik,
som länsstyrelserna på sina håll efter vunnen övertygelse tidigare velat
följa, numera övergivits.

Till en annan del hänföra sig av järnvägarna som behövliga ansedda
åtgärder till bilkonkurrensens tillrättaläggande till åklagaremakten. Det
är känt och vittnat, att man bland biltrafikens målsmän icke ansett vissa
av motorfordonsförordningens bestämmelser vara synnerligt bindande.
Exempelvis har förekommit, att en utövare av linjetrafik mellan Gottskär
och Göteborg över Kungsbacka i konkurrens med järnvägen under
hela säsonger i upprepade repriser bedrivit trafik, till vilken tillstånd
icke erhållits, utan att åklagarmakten ingripit, förr än anmälan från
järnvägshåll ingivits till länsstyrelsen. Att bestämmelser örn hastighet
och maximivikt ej iakttagits har varit vanligt.

Järnvägsstyrelsen har i sin framställning av den 9 februari 1931 särskilt
uppehållit sig vid sådana missförhållanden, vilka kunna på administrativ
väg undanröjas. Sedermera har generaldirektör Granholm i
en handskrivelse till kommunikationsministern av den 22 januari, offentliggjord
i pressen, gjort en axplockning bland de många åtgärder, som
kunna synas vara möjliga att mera omedelbart vidtaga för hejdande av
det nationalekonomiska slöseri med transportmedelkostnader och den
värdeförstöring, som på så många håll pågår vid konkurrensen från bilföretagens
sida mot järnvägar och bilföretagen sins emellan. Enligt generaldirektören
skulle av regeringen

1. Länsstyrelserna böra åläggas att handlägga frågor örn tillstånd att
driva biltrafik i samråd med för ändamålet inrättade länstrafiknämnder.

2. Länsstyrelserna böra ges direktiv örn iakttagande av ali varsamhet
vid tillståndsgivningen och örn noga beaktande därvid av allmänekonomiska
synpunkter.

3. Länsstyrelserna böra åläggas att även vid fråga örn tillstånd till
s. k. länstrafik höra berörda andra trafikföretag och att vid avgörandet
även av dessa ärenden samråda med trafiknämnderna.

4. Länsstyrelserna böra avfordra sökande av trafiktillstånd fackmässigt
uppgjorda trafik- och driftkostnadsberäkningar, så att de planerade
trafikföretagens sunda ekonomiska förutsättningar skola kunna bedömas.

5. Länsstyrelserna böra i avvaktan på händelsernas utveckling förständigas
att icke lämna trafiktillstånd, vare sig för linje- eller länstrafik
längre än för ett år i taget. Härigenom skulle bland annat förhindras
okloka kapitalinvesteringar, grundade på kalkylerade affärsresultat
på längre sikt.

6. Länsstyrelserna böra anmodas att icke utan noggrann prövning,
som gällde det ny tillståndsfråga, förnya personliga trafiktillstånd, särskilt
för länstrafik, genom överflyttning på annan person. Trafiktillstånd
förfalla nämligen ofta genom dödsfall, konkurser, förlust av for -

52 Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

don och andra skäl, och detta vore en väg att minska de konkurrerande
företagarnas antal.

7. Länsstyrelserna böra anmodas att icke lämna trafiktillstånd till
ägare av motorfordon, då fordonet är anskaffat för och har sin huvudsakliga
användning för industriföretags, handelsföretags, jordbruksföretags
o. s. v. egna behov.

8. Länsstyrelserna böra tillhandahållas nödiga penninganslag -— närmast
till hands väl av bilskattemedel — för hållande av särskild för
regelbunden tjänstgöring avsedd trafikpolis till effektivt övervakande
av motorfordonsförordningens rätta efterlevnad.

För det fall, att regeringen skulle vilja gå in för vidtagande av sådana
administrativa åtgärder, som av järnvägsstyrelsen föreslagits, av
Svenska järnvägsföreningen och järnvägsrådet tillstyrkts och av generaldirektör
Granholm i vissa hänseenden närmare preciserats, synes
någon utredning i berörda hänseenden näppeligen erforderlig, utan
böla de rationaliseringsåtgärder, som erfordras för en bättre reglering
yrkesmässiga biltrafiken och som kunna på administrativ väg
fullföljas, då kunna utan dröjsmål vidtagas. Sådana åtgärder torde
kunna bliva av mycket god effekt. För det fall åter, att regeringen icke
är villig att skrida till en dylik omedelbar och resolut åtgärd och icke
heller riksdagen finner frågan så utredd, att riksdagen anser sig kunna
påfordra vidtagande av administrativa åtgärder i viss riktning torde
det vara det mest ändamålsenliga, att även örn ett olägligt och sannolikt
ekonomiskt äventyrligt dröjsmål därvid uppkommer, sakkunniga tillsättas
med uppdrag att efter prövning av nu föreliggande förhållanden
beträffande motorf or donsförordningens tillämpning i fråga om tilldelande
av tillstånd till yrkesmässig trafik och förordningens efterlevnad avgiva
förslag till'' normerande bestämmelser angående dels revidering av
befintliga tillstånd till yrkesmässig biltrafik, dels meddelande av nya
sådana tillstånd och dels vad i övrigt kan vara behövligt för motor fordonsförordningens
möjligast enhetliga och rationella tillämpning.

Det torde emellertid av vad i konkurrensfrågan anförts vara tydligt,
att en slutlig reglering av förhållandet mellan olika slag av för allmän
trafik upplåtna kommunikationsmedel icke står att vinna, utan att även
diverse författningsändringar genomföras.

Vad från järnvägarnas sida härvid tidigare yrkats har varit, att när
nu järnvägarnas tidigare förut innehavda relativa monopolställning genom
bilkonkurrensens tillkomst blivit hävd, åtgärder borde vidtagas,
varigenom konkurrenterna erhölle möjligast lika rättigheter och skyldigheter.
Det teoretiskt berättigade i detta krav torde icke kunna bestridas.
Den ena konkurrenten bör icke få åtnjuta friheter och förmåner, som
förvägras den andra. Adra. minst kan vara för samhällsekonomien fördelaktigt,
att sådana få åtnjutas av ett nytt, utomordentligt stora kostnader
krävande samfärdsmedel, som dessutom för sin drift är beroende
av en handelsbalansen starkt försämrande import, medan motsvarande
friheter och förmåner undanhållas det äldre kommunikationsmedel, järnvägarna,
i vilket stora kapital äro bundna, och av vilket landets näringsliv
är i högsta grad avhängigt. Olikställdhet i fråga örn rättigheter och
skyldigheter ger det gynnade kommunikationsmedlet medel i händerna
att uttränga det andra, även på håll, när detta vid en tävlan under lika
förhållanden vore överlägset. Högst betydande samhällsekonomiska förluster
kunna härvid uppstå.

53

Bankoutskottets utlåtande Nr 59.

Om också olika meningar råda, i vad mån biltrafiken är genom författningsbestämmelser,
exempelvis i fråga örn befordringsplikt, taxeväsende,
arhetstidsbestämmelser och vägunderhållningsskyldighet (respektive
beskattning), gynnad framför järnvägarna och på vad sätt största
möjliga likformighet i fråga örn rättigheter och skyldigheter för trafikföretag,
sorn betjäna allmänheten, skall kanna åstadkommas, så torde det
dock få anses vara av största allmänna intresse, att dessa för landets
ekonomi och näringsliv så viktiga frågor bliva föremål för en opartisk
och efter enhetliga linjer förd systematisk undersökning. De lagar och
författningar, om vilkas revidering ur berörda synpunkt det härvid
främst skulle bliva fråga, äro järnvägstrafikstadgan, _ motorfordonsförordningen,
lagen örn arbetstidens begränsning samt vissa skattebestämmelser.
Av betydelse är även, att vissa i motorfordonsförordningen förefintliga
obetydligheter, särskilt i fråga örn begreppen linjetrafik för
godsbefordring och länstrafik, bliva genom klara och oförtydbara bestämmelser
undanröjda. .

Utöver förenämnda eventuellt ifrågasatta sakkunniga för tillrättaläggande
av vissa administrativa förhållanden synes sålunda behövligt,
att sakkunniga tillsättas med uppdrag att utarbeta förslag till sådana
ändringar i gällande lagar och författningar, inräknat skattebestämmelser,
som kunna påfordras för att till förebyggande av en osvind konkurrens
giva med varandra konkurrerande, för allmän trafik upplåtna samfärdsmedel
så vitt möjligt likställdhet i fråga örn rättigheter och skyldigheter,
samt att i samband härmed utarbeta förslag till tydliga bestämmelser
i motorfordons förordningen beträffande punkter, där denna kan
ge anledning till olika tolkning.

Ett sådant utredningsdirektiv utgår från principen örn fri konkurrens
mellan företag, vilka erhållit koncession (järnvägar) eller trafiktillstånd
(biltrafik). Emellertid låter det ju även tänka sig, att man, utom i fråga
örn koncession- respektive tillståndstilldelning, även i andra hänseenden
skall vilja söka sig fram till en planhushållning, i vilken den fria konkurrensen
får mindre spelrum. Den i Tyskland genomförda åtgärden
att fastställa avgifter för lastbilsåkarna på avstånd över 5 mil utan rätt
för dem att lämna nedsättningar, medan järnvägarna ha sin rätt. att.bevilja
sådana obeskuren, torde få anses som en åtgärd, i dylik riktning.
Det vill synas, sorn skulle de enskilda järnvägarna i sin senast avgivna
framställning vara inne pa en mot den fria konkurrensens åsidosättande
i en utsträckt planhushållning syftande tankegång.

För det fall emellertid, att statsmakterna val finna en utredning till
reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägs- och biltrafik av
behovet påkallad, men icke önska åtgärder vidtagna, vilka skulle leda till
ett nedtryckande av biltrafiken genom att ålägga densamma förpliktelser,
som saknade motsvarighet i järnvägsdrift, synes det icke påkallat
att'' för utredningen angiva ett så svävande och därför tids- och kostnadsödande
arbetsprogram, som av Svenska järnvägsföreningen och i årets
motioner till riksdagen föreslagits. Direktiven för eventuella sakkunniga
kunna då, på sätt ovan skisserats, så utformas och begränsas, att resultatet
av utredningarna på relativt kort tid böra kunna utarbetas.»

Hiliana till riksdagens protokoll 11132. S sand. 33 hafi. (Nr 59.)

r>