Bankoutskottets utlåtande Nr bO.
1
Nr 40.
Ankom till riksdagens kansli den 2 maj 1932 kl. 12 m.
Utlåtande, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse
och förvaltning.
Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen bar utskottet att
undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma styrd och förvaltad
blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet följa de
fullmäktiges åtgärder, som avse metalliska kassans upprätthållande samt
myntutväxlingens fortgång och bestånd.
Sedan utskottet numera fullgjort detta uppdrag, får utskottet avgiva berättelse
över den verkställda granskningen.
För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges
i riksbanken allmänna och särskilda protokoll för tiden från och med den
10 januari 1931, intill vilken dag ansvarsfrihet beviljats för fullmäktiges i protokollen
antecknade beslut och åtgärder, och till början av innevarande års
riksdag, dels vissa av fullmäktiges särskilda protokoll för tiden därefter, dels
de av vederbörande revisorer avgivna berättelserna örn verkställd granskning
av riksbankens såväl huvudkontors som samtliga avdelningskontors i orterna
förvaltning under år 1930, dels ock fullmäktiges med utskottets memorial nr 1
till riksdagen överlämnade berättelse angående riksbankens tillstånd, rörelse
och förvaltning under år 1931 ävensom de av styrelserna för riksbankens avdelningskontor
i avseende å dessa kontors förvaltning under samma år lämnade
redogörelser.
Härjämte har utskottet för ytterligare utredning av vissa frågor dels haft
överläggningar med representanter för fullmäktige, dels ock från fullmäktige
införskaffat kompletterande upplysningar i en del hänseenden.
I fråga örn metalliska kassans ställning, sedelutgivningen, in- och utlåningsrörelsen
ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor
samt vid Tumba bruk tillåter sig utskottet att för en närmare kännedom örn
hithörande förhållanden hänvisa till de utförliga sifferredogörelser, som lämnats
i de berättelser, vilka avgivits av riksdagens revisorer och fullmäktige i
riksbanken.
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 8 sami. 2b häft. (Nr bO.)
*1
2
Banlcoutskottets utlåtande Nr \0.
Å sin utlånings- och övriga rörelse under år 1931 har riksbanken erhållit en
vinst av 14,658,815 kronor 96 öre.
I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande huvudoch
avdelningskontorens vinst- och förlusträkningar, som förekomma i fullmäktiges
nyssnämnda, av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade
berättelse.
l:o.
Ang. I sin ovanberörda berättelse hava revisorerna framhållit, att de vid läsningen
^ahitiipolS-8 av fullmäktiges protokoll för tiden efter den 9 januari intill den 1 november
tik m. m. 1931 funnit att, vad den senare delen av denna tidsperiod beträffade, protokolTiden
intill len utvisade vidtagandet av åtgärder, som ägde samband med valutakrisen och
det^a^guld- vilka från riksbankens sida kunde betraktas såsom ännu icke slutförda. Revimyntfoten
i sorenia hade fördenskull funnit det lämpligt att icke ingå i närmare prövning
Sverige. av sag(ja åtgärder.
I enlighet med förenämnda bestämmelse i utskottets instruktion har utskottet
vid granskningen av riksbankens styrelse och förvaltning ägnat särskild
uppmärksamhet åt fullmäktiges behandling av valutafrågan och därvid i främsta
rummet åt de förhållanden, vilka varit avgörande för beslutet örn upphävandet
av riksbankens skyldighet att inlösa sina sedlar med guld. Med det starka
beroende av den internationella utvecklingen, i vilket vårt land på grund av sin
omfattande utrikeshandel står och vilket under de senaste åren avsevärt ökats
genom att Sverige i stor utsträckning kommit att deltaga i den internationella
kreditgivningen, lärer det enligt utskottets mening vara nödvändigt att se utvecklingen
av vår valuta mot bakgrunden av den internationella ekonomiska
utvecklingen. Med avseende härå får utskottet, i nära anslutning
till vad fullmäktige härutinnan anfört i sin den 14 januari 1932 avgivna
berättelse till bankoutskottet (utskottets memorial nr 1), framhålla
följande.
Det konjunkturomslag, som inträffade under år 1929 och som fick ett tydligt
uttryck i sammanbrottet på New Yorks fondbörs under hösten samma år,
blev alltmera framträdande under år 1930. Det prisfall, som inträdde i samband
därmed, fortsatte under sistnämnda år och föranledde en småningom
ökad stagnation inom produktionen med åtföljande arbetslöshet. Den allmänna
depressionen samt motsättningarna mellan Frankrike och Tyskland och ej
minst det inrepolitiska läget i det sistnämnda landet skapade en brist på förtroende,
som i sin tur framkallat obenägenhet för långfristiga kapitalplaceringar.
I Förenta staterna och Frankrike hopades en allt större del av världens
monetära guldförråd, vilket förhållande blev av betydelse för den senare utvecklingen
inom penningväsendet.
Under förra halvåret 1931 blevo dessa förhållanden alltmer utpräglade. Den
11 maj blev det bekant, att en av Österrikes största banker hade råkat i betalningssvårigheter.
Med internationellt stöd kunde verkningarna härav för Österrike
tillsvidare avvärjas, men den österrikiska krisen verkade som en alarmsignal
.för långivare i hela världen och blev upptakten till en verklig kreditkris,
Banlcoutslcottets utlåtande Nr 40.
3
som i första hand drabbade Mellaneuropa men sedan sträckte sina verkningar
till allt flera länder och ej heller lämnade England, Förenta staterna och Frankrike
oberörda.
Redan i början av år 1931 började utlandet draga tillbaka stora belopp av de
kortfristiga krediter, Tyskland upptagit, en rörelse, som under maj och juni
alltmera tilltog. Det förslag örn ett ettårigt moratorium för samtliga skadestånds-
och krigsskuldbetalningar, som Förenta staternas president den 20 juni
1931 framställde, fick — på grund av den misstro, som alstrades av de långa
underhandlingarna, innan detsamma ledde till resultat — icke de gynnsamma
verkningar, man hade hoppats. Fortsatta stora uttag ur vissa tyska banker
föranledde, att den 13 juli ett tillfälligt moratorium infördes för bankerna i
Tyskland. Kort därefter upptogos underhandlingar örn en prolongation på 6
månader av utländska bankers fordringar hos de tyska bankerna. Krisläget
framtvingade efter hand betydande diskontostegringar samt införande av alltmer
skärpta begränsningar i valutahandeln.
Under tiden inträdde även på andra håll betydande rubbningar i de internationella
betalningsförhållandena. Frankrike och Amerikas Förenta stater, men
även andra länder, hemtogo sålunda i alltjämt stegrad omfattning sina kortfristiga
utländska fordringar, vilket kännbart berörde framför allt England,
som dessutom hade att kämpa med allvarliga statsfinansiella och ekonomiska
svårigheter. Pundets internationella värdering pressades ned, och Bank of
England tvangs till en omfattande guldexport. För att stödja pundkursen upptog
banken dels själv, dels genom den engelska regeringen stora utländska
lån, vilka emellertid visade sig otillräckliga. Slutligen såg sig engelska regeringen
föranlåten att den 21 september befria banken från skyldigheten att
inlösa sina sedlar med guld. Ett kraftigt fall i pundets internationella värde
blev en omedelbar följd härav.
Först under senare delen av år 1930 fick Sverige känning av den ekonomiska
världsdepressionen, som även här tog sig uttryck i fortsatt prisfall, försvårade
avsättningsmöjligheter och ökad arbetslöshet. Under år 1931 gjorde sig en alltmer
framträdande försämring i konjunkturhänseende gällande, vilken i väsentlig
mån är att hänföra till ovanberörda rubbningar i de internationella betalningsförhållandena.
Till belysning av utvecklingen av det valutapolitiska
läget i vårtland under här ifrågavarande krisperiod
får utskottet i detta sammanhang återgiva vad fullmäktige i detta avseende
anfört i sin ovanberörda berättelse till utskottet:
»Utrikeshandeln, som för år 1929 lämnat ett utförselöverskott å 30 miljoner
kronor, visade för år 1930 ett något minskat värde och ett införselöverskott av
114 miljoner kronor. Handelsomsättningen med utlandet under de senaste månaderna
av år 1930 gav vad saldot beträffar ett normalt resultat. Detsamma
var fallet beträffande januari 1931. Först under februari började utvecklingen
i detta avseende te sig ogynnsam. Utsikterna för skeppningssäsongen voro
i början av 1931 ej alltför mörka, trots att vissa av våra exportindustrier arbetade
med minskade avsättningsmöjligheter och fallande priser.
Resultatet av utrikeshandeln bär tidigare varit dominerande beträffande vår
4
Bankoutskottets utlåtande Nr hO.
utländska betalningsbalans. Under senare år hava andra förhållanden måst
tillmätas en allt större betydelse. Särskilt har in- och utförseln av svenska och
utländska värdepapper erhållit ökad omfattning.
I detta sammanhang må erinras, att vissa aktier och andelar i Kreugerkoncernens
företag liksom i aktier i andra svenska bolag numera noteras icke blott
å Stockholms fondbörs utan även å flera utländska fondbörser.
Enligt officiella statistiska uppgifter infördes värdepapper under det sista
kvartalet 1930 för ej mindre än 176 miljoner kronor, medan motsvarande utförsel
samma period stannade vid 45 miljoner kronor. Beloppet för införseln
torde dock få anses alltför lågt. då en del av densamma ej torde omfattas av den
officiella statistiken. Under första kvartalet 1931 blev balansen ur betalningssynpunkt
gynnsammare. Införseln uppgick nämligen under sistnämnda tid
till 97 miljoner kronor och utförseln till 82 miljoner kronor.
De utländska värdepapper, som under senare år införts till vårt land, hava i
betydande omfattning utgjorts av tyska obligationer. Dessa hava erbjudit en
särskilt fördelaktig ränteavkastning, men placeringarna i dylika papper blevo,
såsom händelserna utvecklade sig, en fordran på utlandet, som ej kunde disponeras,
när behov av utländsk valuta uppstod. Även andra utländska värdepapper,
som infördes, hava visat sig vara av likartad beskaffenhet.
Fullmäktige ansågo sig redan i början av år 1931 böra göra affärsbankerna
uppmärksamma på önskvärdheten att inskränka inköpen av utländska värdepapper.
Givetvis omfattade såväl införseln som utförseln även förutnämnda å börsen
noterade internationella aktier och andelar. Bland de utförda värdepapperen
hava ingått svenska statsobligationer i tidvis ej obetydlig omfattning.
Riksbanken och även affärsbankerna hava de senaste åren förfogat över
stora utländska behållningar, obligationer häri inberäknade. En viss del av
affärsbankernas placeringar har bland annat på grund av vårt lands omfattande
handelsförbindelser med Tyskland skett hos tyska banker och i tyska
värdepapper.
De svenska affärsbankernas fordringsöverskott gentemot utlandet minskades
emellertid avsevärt från mitten av 1930 genom en då inträdande ökning
av utländska bankers insättningar hos de svenska bankinstituten. Affärsbankerna
fingo sålunda under senare delen av 1930 mottaga insättningar
från utländska banker i en utsträckning, som tidigare icke förekommit. De
oroliga förhållandena i vissa andra länder, särskilt Tyskland, hava föranlett
även andra utländska insättare än banker att placera medel i de svenska bankföretagen.
De svenska bankernas ställning i förhållande till utlandet (tillgångar i
form av obligationer inberäknade) vid utgången av åren 1929 och 1930 belyses
av följande översikt (i miljoner kronor):
vid utgången av
1929
1930
: f |
f ä r s b |
änke skulder |
r n a s |
Riksbankens |
Summa |
obl. |
brutto tillgo-dohavanden |
fordrings- överskott |
fordrings- överskott |
fordrings- överskott |
|
bos banker |
burser) |
||||
135 |
294 |
lil |
318 |
265 |
583 |
173 |
236 |
246 |
163 |
390 |
553 |
Under januari och februari 1931 ändrades ställningen ej i högre grad. Riksbankens
och affärsbankernas sammanlagda nettotillgodohavande i förhållande
till utlandet utgjorde nämligen ännu vid utgången av sistnämnda månad 505
miljoner kronor.
Ehuru vårt lands reserv av utländska valutor sålunda i början av detta
- Bankoutskottets utlåtande Nr 40.
5
år alltjämt var mycket betydande, förbisågo fullmäktige ej de svårigheter,
som kunde uppstå för landets likviditet, örn de utländska kapitalplaceringarna
i Sverige skulle komma att hastigt dragas tillbaka. Riksbanken sökte
i den mån det var möjligt motverka kapitalinströmningen. Den 6 februari
1931 sänkte riksbanken diskontot från 3^2 till 3 procent. Av olika skäl ansågs
en ytterligare sänkning av diskontot ej böra ifrågakomma.
Efter februari visade utrikeshandeln alltjämt ett betydande införselöverskott.
Prisnivån var i långsamt sjunkande.
Det sammanlagda beloppet av riksbankens fordringsöverskott och affärsbankernas
bruttotillgodohavanden i förhållande till utlandet nedgick från utgången
av februari till utgången av maj från 771 miljoner kronor till 677
miljoner kronor. Samtidigt minskades bankernas nettotillgodohavanden i förhållande
till utlandet i betydligt högre grad, nämligen från 505 miljoner kronor
till 300 miljoner kronor. Förklaringen härtill är att söka däri, att affärsbankerna
mottogo ökade insättningar från utländska banker. Dessa stego
från 238 miljoner kronor vid utgången av februari till 343 miljoner kronor
i slutet av maj, då de nådde sitt högsta belopp.
En utveckling i dylik riktning var givetvis ägnad att väcka betänkligheter.
Fullmäktige vidtogo i anledning därav vissa försiktighetsåtgärder. Bankens
utländska tillgångar gjordes i möjligaste mån betalbara vid anfordran. I maj
genomfördes på fullmäktiges förslag ändring av 20 § riksbankslagen, varigenom
riksbanken erhöll möjlighet att upptaga större utländska krediter.
Ovan har berörts, att den internationella kreditkrisen blev i hög grad förvärrad
i och med de österrikiska banksvårigheterna och att den ytterligare
försvårades genom den tyska betalningsinställelsen under förra hälften av
juli månad. De svårigheter, som man redan tidigare kunnat befara, blevo
på grund av dessa händelser betydligt större än som kunnat förutses.
Under juni månad började de utländska bankerna hemtaga betydande belopp
av sina placeringar hos de svenska affärsbankerna. Ungefär samtidigt
minskades valutatillgångama på grund av valutaköp i och för vissa större
finansiella transaktioner. Vid guldmyntfot åligger ju riksbanken att i varje
fall i sista hand ställa utländsk valuta till förfogande. Under sommarens
lopp erhöllo de utländska bankernas indragningar av medel från Sverige en
betydande omfattning. Från utgången av maj till utgången av augusti minskades
affärsbankernas insättningar från utländska banker med ej mindre än
216 miljoner kronor till 127 miljoner kronor.
Riksbankens och affärsbankernas ställning i förhållande till utlandet (tillgångar
i form av obligationer inberäknade) vid utgången av februari, maj
och augusti månader 1931 sammanfattas i nedanstående översikt:
a f |
fåret bruttotillgo- |
|
vid åtgången av |
obl. |
dohavanden |
1931 februari . . |
169 |
250 |
maj . . . . |
161 |
236 |
augusti . . . |
139 |
190 |
änke |
fnas |
Riksbankens |
Summa |
skulder |
fordrings- |
fordrings- |
fordrings- |
(incl. rem-burser) |
överskott |
överskott |
överskott |
266 |
153 |
352 |
505 |
377 |
20 |
280 |
300 |
157 |
172 |
125 |
297 |
Utrikeshandelns införselöverskott för året ökades under ifrågavarande tre
månader med 45 miljoner kronor till 225 miljoner kronor.
Däremot synes in- och utförseln av värdepapper hava utvecklats gynnsammare
än förut. Den offentliggjorda statistiken angiver för andra kvartalet
ett utförselöverskott av 16 miljoner kronor, och under tredje kvartalet ett
dylikt överskott å 4 miljoner kronor. Det sistnämnda torde sannolikt i verkligheten
hava varit ej obetydligt större.
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 40.
Den 31 juli höjde riksbanken diskontot till 4 procent.
Ytterligare åtgärder blevo givetvis nödvändiga.
Efter förberedande underhandlingar med fullmäktige i riksgäldskontoret
gjorde fullmäktige den 5 september framställning örn upptagande genom riksgäldskontoret
av ett större utländskt statslån för riksbankens räkning. Riksgäldsfullmäktige
uppdrogo därefter åt v. häradshövdingen Marcus Wallenberg
att såsom representant för det svenska bankkonsortium, som förmedlat
de senaste utländska statslånen, föra låneunderhandlingarna. I första hand
fördes underhandlingarna med amerikanska och sedermera även med vissa
franska banker.
I och med Englands frånträdande den 20 september av guldmyntfoten inträdde
krisen för Sveriges vidkommande i ett avgörande skede. Det var från
början uppenbart, att en stark nedgång av pundets värde skulle få vittgående
följder för stora delar av vårt näringsliv. Efter ingående överläggningar, vari
deltogo bland andra representanter för storbankerna, beslöto emellertid fullmäktige
att med till buds stående medel söka upprätthålla guldmyntfoten.
I samband därmed vidtogos följande åtgärder.
För att förhindra införsel av värdepapper med åtföljande anspråk på utländsk
valuta beslöt börsstyrelsen stänga fondbörsen den 21 september.
_ Samma dag höjde riksbanken diskontot till 5 procent, och den 25 september
vidtogs en ytterligare höjning till 6 procent.
Laneunderhandlingarna i Amerika och Frankrike påskyndades.
Emellertid utsattes riksbanken omedelbart för utomordentligt starka anspråk
på utländsk valuta. Särskilt blev detta fallet, sedan det blivit bekant,
att låneunderhandlingarna med de amerikanska bankerna ej lett till åsyftat
resultat. Från New York erhölls lördagen den 26 september det slutliga besked,
att under dåvarande kaotiska förhållanden på penningmarknaden någon
kredit icke kunde påräknas. Den 27 september ingick meddelande, att något
långfristigt lån ej kunde erhållas hos franska banker. Möjligen fanns någon
utsikt, att i Frankrike erhålla ett lån på kortare tid, i intet fall dock före kvartalsskiftet.
Riksbankens innehav av guld och utländska valutor minskades den 21—26
september med omkring 100 miljoner kronor. Härav hade en mindre del använts
för stödköp i utlandet av svenska kronor.
Den 27 september disponerade riksbanken över en guldkassa av omkring
198 miljoner kronor och en valutareserv av omkring 30 miljoner kronor.
En fortsatt minskning av guldkassan kunde vid det förestående kvartalsskiftet
göra det omöjligt att iakttaga bestämmelserna i riksbankslagen örn
sedelutgivningsrätten.
Sedan fullmäktige vid konferens med representanter för de norska, danska
och finska centralbankerna blivit ytterligare informerade örn läget i våra grannländer,
beslöto fullmäktige den^27 september att hos Kungl. Majit hemställa,
att riksbanken matte befrias fran skyldigheten att inlösa sina sedlar med guld
och att exportförbud å guld måtte utfärdas.
Genom Kungl. Maj:ts beslut, som fattades samma dag, blev riksbanken
för tiden till och med den 30 november befriad från sedelmlösningsskyldigheten.
_ Samma dag utfärdades utförselförbud å guld. Fritagandet från sedelinlösningsskyldigheten
förnyades genom kungl, kungörelsen den 27 november
till utgången av februari 1932.»
Sedermera har riksbanken erhållit fortsatt befrielse från inlösningsskyldigheten
till och med den 20 maj 1932.
«ppTd*{n-r Vad härefter an£år det valutapolitiska läget efter upphävandet av guld
det
av guld- myntfoten, hava fullmäktige i sin ovanberörda berättelse lämnat följande redomyntfoten.
BanTcoutskottets utlåtande Nr 40.
7
görelse, som Ilar avseende väsentligen å utvecklingen av svenska kronans
yttre värde:
»I samband med upphävandet av guldmyntfoten beslöto fullmäktige att höja
diskontot till 8 procent. Åtgärden avsåg att i möjligaste mån minska försämringen
av den svenska kronans värde genom att förhindra en spekulation i
varor och valutor. Fullmäktige uttalade samtidigt, att höjningen finge anses
såsom ett bevis på fullmäktiges bestämda avsikt att bevara valutans inhemska
köpkraft. _
Sedan kvartalsskiftet passerats, sänktes diskontot den 8 oktober till 7 procent.
"Vid nämnda tidpunkt kunde fullmäktige konstatera, att någon tendens ej
längre funnes till spekulativa varuinköp och ej heller till en allmän prisstegring.
Den 9 oktober öppnades åter fondbörsen. Den 19 oktober skedde en ytterligare
räntesänkning till 6 procent, vilket diskonto gällde vid årets ut
g
Genom de omfattande valutaförsäljningarna hade riksbankens utländska tillgodohavanden
såsom ovan nämnts nedgått till omkring 30 miljoner kronor. ^Med
anledning härav ansåg riksbanken sig ej längre böra fastställa kurserna a utländska
valutor. Att riksbanken överlät noteringen åt affärsbankerna innebar
dock ej, att riksbanken avstod från varje ingripande på valutamarknaden.
Sedan vårt land frånträtt guldmyntfoten, inträdde, såsom var att vänta, en
avsevärd stegring av växelkurserna. En jämförelse mellan kurserna den 26
och den 28 september lämnas i följande översikt:
Den 26 september Den 28 september
Pund sterling . . . .
Dollar.......
Riksmark.....
Pariserfrancs . . . .
Belgas.......
Schweizerfrancs . . .
Floriner ......
Kronor (Köpenhamn)
» (Oslo) . . . .
Finska mark ....
14: 50 |
17 |
3= 75 |
4 |
88: 50 |
115 |
14: 70 |
19 |
52:15 |
70 |
73:40 |
95 |
151: 30 |
193 |
85: — |
99 |
99:90 |
100 |
9: 38 |
12 |
Under de båda återstående dagarna av september månad samt under tiden
till och med den 14 oktober inträdde på det hela taget en ej oväsentlig nedgång
i samtliga noteringar, men från och med senare hälften av oktober skedde
ett omslag med stigande kurser, närmast förorsakat av vissa större likvider till
utlandet. . . . .
Såsom ovan berörts, sökte riksbanken vid olika tillfällen reglerande ingripa
på valutamarknaden. Ett av dessa interventionsförsök erhöll en större omfatt
-
Den 17 november noterades en kurs å pund sterling av 18:15. Samma dag
erhöll riksbanken meddelande, att Danmark ämnade införa valutareglering.
Även i Danmark noterades vid nämnda tidpunkt pundet i 18: 15. Detsamma
var fallet i Norge. . . . „ _.
Läget på den svenska valutamarknaden tedde sig i viss man gynnsamt. Uet
var fullmäktige bekant, att vissa extraordinära likvider till utlandet vörö fullgjorda.
Minskad efterfrågan å valutor kunde sålunda väntas inträda, och vidare
kunde förväntas, att innehavare av pundvaluta skulle komma att mera
allmänt försälja sitt innehav vid en kurs av 18: 15. Oaktat riksbankens begränsade
egna resurser ansågos därför förutsättningar vara för handen ätt kunna
förhindra, att parikursen på pundvalutan mera konstant överskredes. Full
-
8
Bankoutskotteta utlåtande Nr 40.
mäktige beslöto därför, att riksbanken fran och med den 18 november åter
skulle notera växelkurserna och sälja pund sterling till 18:15. Valuta skulle
dock endast tillhandahållas för sådana ändamål, som kunde anses för landet
önskvärda.
Emellertid hade riksbanken för att stödja den svenska valutan redan den
12 november inlett underhandlingar med affärsbankerna örn vissa kreditinskranknmgar.
Från och med den 18 samma månad påskyndades underhandlingarna,
och den 21 november ledde dessa till det resultat, att svenska bankföreningen
till sina medlemmar avlät en av bankföreningen i samråd med riksbanken
utarbetad promemoria, innehållande riktlinjer för vissa kreditinskränkningar
i avsikt dels att åstadkomma en begränsning av sådan varuimport, som
ej kunde anses oundgängligen nödvändig för Sverige, och dels att söka framkalla
ett ökat utbud av exportvalutor och förhindra spekulation i utländska
valutor och i varor. I samband härmed inställdes riksbankens notering av
växelkurserna.
Under de närmast följande dagarna steg visserligen pundkursen och nådde
den 24 november ett maximum av 19: —. Den föll emellertid därefter snabbt
och noterades redan den 28 november åter till 18:15. Under återstoden av året
har densamma endast under tre dagar överstigit 18:15.
?n>^aT^Ur^e11 nac^e kogsta läge den 8 december, då densamma utgjorde
5:59. Därefter har dollarkursen i stort sett oavbrutet sjunkit och noterades
vid utgången av 1931 till 5:29.
Riksbankens valutareserv sjönk, sedan Sverige frångått guldmyntfoten, nästan
oavbrutet, tills densamma den 21 november nådde ett minimum av 19 miljoner,
kronor. Fran denna tidpunkt har reserven åter stigit och utgjorde vid
årsskiftet 49 miljoner kronor.
Guldkassan ökades från 198 miljoner kronor efter guldmyntfotens upphävande
till 213 miljoner kronor den 24 oktober. Den nedgick åter den 21 november
till 206 miljoner kronor, vid vilket belopp den kvarstod vid årets utgång.
»
Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 27 september 1931 av frågan örn befrielse
för riksbanken från guldinlösningsskyldigheten, varom fullmäktige
samma dag gjort framställning, uttalade chefen för finansdepartementet,
att penningpolitiken syntes böra inriktas på att med till buds stående
medel bevara den svenska kronans inhemska köpkraft. Då
det för fullföljande av detta syfte var nödvändigt för riksbanken att hava tillgång
till ett tillförlitligt och representativt statistiskt material till bedömande av
prisläget i landet på de varor och tjänster, som ingå i allmänhetens konsumtion,
hava fullmäktige, på sätt närmare framgår av deras berättelse till utskottet,
alltsedan den 11 oktober 1931 låtit införskaffa fortlöpande prisuppgifter i
sådant hänseende och med ledning av dessa låtit konstruera en veckoindex för
konsumtionsvarornas genomsnittliga prisnivå. De sålunda genom riksbankens
försorg utförda prisstatistiska undersökningarna hava — i likhet med övriga i
landet utarbetade indexserier — givit vid handen att, trots försämringen av
svenska kronans yttre värde, kronans inhemska köpkraft hittills icke undergått
någon nämnvärd förändring efter upphävandet av guldmyntfoten.
^Fullmäktige hava i sin skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 februari 1932 angående
fortsatt befrielse för riksbanken från guldinlösningsskyldighet till och
med den 20 maj 1932 gjort följande uttalande i fråga om riksbankens penningpolitik
med hänsyn till bevarandet av kronans inhemska köpkraft:
Bankoutskottets utlåtande Nr 40.
9
Vid guldmyntfotens upphävande angåvo fullmäktige riksbankens avsikt
vara att bevara kronans inhemska köpkraft. I den mån nämnda köpkraft mates
av riksbankens index, kan konstateras, att någon försämring av köpkraften
hittills ej inträtt.
Fullmäktiges åberopade uttalande bör emellertid ej erhålla den tolkningen,
att fullmäktige åsyfta att bibehålla detaljprisnivån för samtliga konsumtionsvaror
i genomsnitt oförändrad. På grund av prisstegringen å vissa importocb
exportvaror, vilken småningom i större utsträckning kan väntas komma till
uttryck även i detaljhandeln, skulle en penningpolitik av nämnda innebörd
nödvändiggöra en motsvarande nedpressning av priserna å de egentliga hemmamarknadsvarorna,
en utveckling som för vårt land skulle skärpa verkningarna
av den nuvarande krisen. Däremot bör i omförmälda uttalande inläggas den
betydelsen, att riksbanken vill eftersträva att bibehålla genomsnittet av priserna
å hemmamarknadsvaroma och å de viktigare i konsumtionen ingående tjänsterna
på en i huvudsak oförändrad nivå. En penningpolitik enligt sistnämnda
riktlinjer medgiver viss stegring av riksbankens index, nämligen i den mån
en. av växelkursstegringen och prisstegringar i utlandet föranledd höjning av
priserna å import- och exportvaror (och av priser, som direkt sammanhänga
med dessa) skulle giva upphov därtill. Med hänsyn till att en dylik prisförhöjning
endast i mindre grad komme att återverka på levnadskostnaderna, torde
emellertid stegringen av de sistnämnda, vilken avspeglas i riksbankens index,
ej bliva betydande.---Enligt fullmäktiges mening bör en penning
politik
enligt ovan angivna riktlinjer medföra, att levnadskostnaderna blott
inom trånga gränser komma att avvika från genomsnittet av desamma för år
1931.
Av det anförda framgår, att riksbanken vid bedömandet av fluktuationerna
i prisnivån ej kan underlåta att taga hänsyn till orsakerna till de inträdda prisförskjutningarna.
Det är nämligen av betydelse att kunna konstatera, huruvida
prisrörelsernas ursprung är att söka exempelvis i tullförhöjningar, förändrade
växelkurser eller inflationstendenser på den inre marknaden, vilka
framstå såsom primära i förhållande till växelkurserna. Vid en sådan analys
av prisläget komma givetvis att beaktas jämväl andra prisindexberäkningar än
riksbankens ovanberörda konsumtionsindex.
Uppenbart är, att fullmäktige i sin strävan att åstadkomma så stabila förhållanden
som möjligt inom näringslivet taga hänsyn jämväl till andra faktorer
än förändringar i prisnivån, framförallt till produktivitetsförhållanden och
lagerhållning inom olika näringsgrenar.
Det vore givetvis önskvärt, att ett program för riksbankens penningpolitik
kunde uppgöras, som erhölle så stor allmängiltighet som möjligt och kunde avse
en längre tid. Med hänsyn till de många osäkerhetsmoment, som läget alltjämt
rymmer och så beroende som den inhemska ställningen är av vad som kan
inträffa i utlandet, bör dock framhållas, att varje penningpolitiskt program för
närvarande måste angivas att gälla endast tills vidare. Tidpunkten för fastställandet
av ett program på längre sikt, innebärande riktlinjer för vården av
en stabiliserad valuta, har enligt fullmäktiges mening ej ännu inträtt.
Till komplettering av det material, vilket stått till utskottets förfogande Vissa kornför
bedömande av fullmäktiges behandling av valutafrågan, anhöll utskottet Puppiygnfni
skrivelse till fullmäktige den 8 april 1932 om upplysningar i följande hän- gar från
seenden, nämligen fullmäktige.
1) uppgift rörande anledningen till att åtgärder för upptagande av ett valutalån
icke vidtagits tidigare än som skett, med angivande tillika, huruvida
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 40.
det enligt fullmäktiges uppfattning varit möjligt att, om sådant lån erhållits,
upprätthålla guldmyntfot i Sverige;
2) uppgift örn anledningen till att under föreliggande förhållanden åtgärder
för Sveriges frångående av guldmyntfoten icke vidtogos i omedelbart samband
med att England tog ett sådant steg;
3) redogörelse för skälen till och de närmare omständigheterna i samband
med fullmäktiges åtgärd att under tiden den 18—21 november sälja pund
sterling till en fixerad kurs av kronor 18:15; samt
4) redogörelse för det program beträffande penningpolitiken efter guldmyntfotens
frångående, som av fullmäktige uppställts i avseende å kronans
köpkraft såväl inom som utom landet, med angivande av de skäl, som härutinnan
för fullmäktige varit utslagsgivande; i samband härmed borde
diskontopolitiken särskilt belysas.
De sålunda begärda upplysningarna hava av fullmäktige lämnats i en den
14 april 1932 dagtecknad skrivelse.
Vad först angår frågan örn anledningen till att åtgärder för upptagande
av ett valutalån icke vidtagits tidigare än som skett samt betydelsen av ett
sådant lån för upprätthållandet av guldmyntfot i Sverige, hava fullmäktige
i sin berörda skrivelse anfört följande:
»I skrivelse den 10 april 1931 till bankoutskottet hemställde fullmäktige
bland annat örn sådan ändring av lag och reglemente för riksbanken, att riksbanken
skulle erhålla rätt att begagna utländsk kredit utan begränsning av
beloppets storlek. Enligt då gällande bestämmelser var den utländska upplåningen
begränsad till 20 milj. kr. I motiveringen anförde fullmäktige bland
annat, att riksbanken för det dåvarande ej hade behov av utländsk kredit
men att förhållandena i detta avseende, såsom erfarenheten visat, kunde ändras.
Den kredit, som banken ägde använda, syntes ej böra begränsas till så lågt
belopp, att därigenom svårigheter kunde uppstå för riksbanken att tillgodose
behovet av utländska betalningsmedel. Det vore emellertid ej möjligt att på
förhand angiva huru stort belopp, som för sådant ändamål kunde erfordras.
Fullmäktiges förslag tillstyrktes av bankoutskottet och bifölls av riksdagen.
Redan år 1930 hade genomförts sådan ändring av reglementet för riksgäldskontoret,
att riksgäldskontoret bemyndigats att på framställning av fullmäktige
i riksbanken ställa till riksbankens förfogande riksgäldskontorets skattkammarväxlar
eller skuldförbindelser i annan form intill erforderligt belopp
i utländskt mynt med en löptid av högst två år.
Genom nu berörda ändringar av föreskrifterna för riksbanken och riksgäldskontoret
hade de formella förutsättningarna skapats för en upplåning i
utlandet från riksbankens sida mot den bästa säkerhet, som vårt land kan
prestera. Liksom tidigare fanns givetvis därjämte den vägen öppen, att riksgäldskontoret
upptog ett utländskt lån och ställde valutan till riksbankens
förfogande.
Såsom framgår av fullmäktiges den 14 januari 1932 dagtecknade berättelse
till bankoutskottet, vände i juni månad den kapitalström., som dittills tillfört
de svenska affärsbankerna betydande belopp i utländska insättningar. Dessa,
som vid utgången av maj uppgingo till 343 milj. kr., hade vid slutet av juni
nedgått till 303 milj. kr. Efter de tyska banksvårigheterna i juli ökades
B anie out slottets utlåtande Nr 40.
11
uttagen starkt. Den sista juli hade de utländska insättningarna minskats till
212 milj. kr. Dessa hemtagningar av utländskt kapital, som medförde en
stark påfrestning på landets tillgång på disponibla utländska betalningsmedel,
inneburo i realiteten en skuldåterbetalning. Under förutsättning att de
svenska placeringarna i utlandet varit tillräckligt likvida, hade denna återbetalning
bort kunna äga rum utan alltför svåra verkningar.
Efter den österrikiska krisen i maj hade riksbanken vidtagit en sådan
omläggning av sina utländska tillgodohavanden, att dessa i möjligaste mån
blevo betalbara vid anfordran. Såsom framgår av fullmäktiges ovannämnda
berättelse till bankoutskottet, hade fullmäktige redan tidigare under året även
fästat affärsbankernas uppmärksamhet på vikten av att ej fastlåsa de utländska
tillgångarna, exempelvis genom inköp av obligationer.
Riksbankens och de svenska affärsbankernas sammanlagda överskott av
utländska tillgångar den sista juli utgjorde enligt bankstatistiken ej mindre
än 351 miljoner kronor. Riksbankens guldkassa utgjorde vid samma tidpunkt
238 miljoner kronor. På grund av storleken av dessa tillgångar ansågs ännu
i början av augusti läget ej kräva omedelbara åtgärder i och för upptagande
av ett utländskt lån. Från svensk sida torde vid nämnda tidpunkt ej på något
håll hava ifrågasatts möjligheten av att erhålla ett svenskt statslån i utlandet.
Det torde i detta sammanhang böra erinras att, i den mån lånefrågan
under augusti månad diskuterades, detta skedde huvudsakligen med hänsyn
till de krav på utländsk valuta, som kunde väntas framkomma under vinterns
lopp framför allt på grund av den ogynnsamma utrikeshandeln. Därav följde,
att lånefrågan ej ansågs kräva så brådskande handläggning, som skulle hava
varit fallet, örn man ansett sig behöva räkna med att förhållandena skulle
utveckla sig så katastrofalt, att England skulle nödgas frångå guldmyntfoten.
Läget försämrades under augusti månad. Hemtagningarna av utländska
insättningar fortsatte i stor omfattning. Handelsbalansen var fortfarande
ogynnsam. Efter bankkrisen i Tyskland och de därefter följande alltmera
skärpta nödförordningarna voro de svenska placeringarna i Tyskland ej längre
disponibla. Riksbankens egna tyska tillgodohavanden voro enligt under de
senare åren tillämpad praxis ej större än den löpande rörelsen krävde.
På grund av berörda omständigheter och med hänsyn till den alltjämt ökade
oron på den internationella penningmarknaden ansågo fullmäktige försiktigheten
bjuda att söka trygga landets likviditet genom utländsk upplåning.
Såsom omförmäles i fullmäktiges ovanberörda berättelse till bankoutskottet,
gjorde fullmäktige den 5 september, efter förberedande förhandlingar med
fullmäktige i riksgäldskontoret, framställning örn upptagande genom riksgäldskontoret
av ett större utländskt statslån för riksbankens räkning. Riksgäldskontoret
uppdrog därefter åt vice häradshövding Marcus Wallenberg
att såsom representant för det svenska bankkonsortium, som förmedlat de
senaste utländska statslånen, föra låneunderhandlingarna.
Annu vid sistnämnda tidpunkt ansågs på ledande affärsbankshåll, att det
ej skulle möta svårigheter för vårt land att .erhålla den önskade utländska
försträckningen. Fullmäktige framhöllo nödvändigheten av, att låneförhandlingarna
borde påskyndas. Härom voro dock meningarna delade hos affärsbankernas
representanter. Från sistnämnda håll framfördes nämligen även
den uppfattningen, att en dylik forcering varken vore lämplig eller behövlig.
Denna mening visade sig sedermera vara oriktig. Förtroendekrisen i världen
var så häftig, att intet land, huru stora dess tillgångar än syntes vara, med
hänsyn till egna — verkliga eller befarade — svårigheter och till sin egen
12
BanlcoutsTcottets utlåtande Nr bO.
likviditet, vågade binda sina medel genom försträckning till ett annat land,
ens örn den erbjudna säkerheten ansågs vara av bästa beskaffenhet.
Till svar å frågan, huruvida det enligt fullmäktiges mening varit möjligt
att, örn ett valutalån erhållits, upprätthålla guldmyntfoten i vårt land, få
fullmäktige framhålla, att endast om ett dylikt lån av mycket betydande storlek
erhållits, det hade varit tänkbart, att vårt land ej behövt frångå guldmyntfoten.
I detta sammanhang anse fullmäktige sig ej hava anledning, att ingå
på frågan, vilka följder ett bibehållande av guldmyntfoten skulle hava medfört
för exporten och för utvecklingen av den inhemska prisnivån.
Örn den utländska upplåningen skett på ett tidigt stadium, exempelvis
i juni eller juli månad, är det emellertid sannolikt, att lånets belopp bestämts
huvudsakligen med hänsyn till det beräknade behovet av utländsk valuta på
grund av den ogynnsamma handelsbalansen och därför sedermera visat sig
otillräckligt. Alltefter som oron på penningmarknaden ökades, blev efterfrågan
på utländska betalningsmedel av allt större omfattning. I all synnerhet
blev detta fallet, sedan England frångått guldmyntfoten. Oron stegrades
därigenom till panik. Stegringen av nämnda efterfrågan berodde då ej längre
enbart på hemtagning av utländska insättningar utan jämväl därpå att man
växlade till sig guldmynt för skrinläggning och köpte utländsk valuta för
täckning av framtida behov. För att möta en sådan spekulation i den svenska
kronans nedgång hade erfordrats mycket betydande utländska tillgångar. Det
är emellertid ej möjligt att ens nu angiva, huru stort lån som skulle hava
erfordrats och ej heller, örn ett lån av betryggande storlek kunnat uppbringas.
»
Med avseende å frågan örn anledningen till att under då föreliggande förhållanden
åtgärder icke vidtogos för Sveriges frångående av guldmyntfoten
samtidigt som England anföra fullmäktige i sin ovanberörda skrivelse följande
:
»I 72 § regeringsformen stadgas, att undantag från skyldigheten att vid
anfordran med guld inlösa av riksbanken utgivna sedlar må för viss tid medgivas,
där sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris
prövas oundgängligen nödvändigt. Förutsättningarna för en tillämpning av
nämnda dispensbestämmelse kunde enligt fullmäktiges mening för vårt lands
vidkommande ej utan vidare anses föreligga, när meddelande ingick den 20
september, att England frångått guldmyntfoten. Även örn det kunde antagas,
att vårt land skulle möta stora svårigheter att upprätthålla guldmyntfoten,
kunde det ej med visshet förutses, i vilken omfattning den i andra länder
rådande orosstämningen skulle sprida sig även till svenska medborgare.
Först örn detta skedde, vore det att vänta, att anspråken på landets tillgång
av guld och utländsk valuta skulle bliva övermäktiga. De omfattande och
genomgripande verkningar, som ett upphävande av guldmyntfoten måste medföra,
gjorde det enligt fullmäktiges mening ofrånkomligt, att trots de uppenbara
svårigheterna ett försök gjordes att bibehålla guldmyntfoten. Därför
talade med styrka även den omständigheten, att den 20 september förhandlingar
ännu pågingo örn upptagandet för riksgäldskontorets räkning av utländska
lån, vilkas valuta skulle ställas till riksbankens förfogande.
Efterfrågan på guld och utländska valutor stegrades oavbrutet under dagarna
den 21—24 september. Den 25 september syntes låneförhandlingarna
hava inträtt i ett något gynnsammare läge. Samma dag minskades efterfrågan
på utländska valutor. De förhoppningar, att oron vore i avtagande,
som kunde framkallas därav, grusades följande dag, då efterfrågan åter ökades.
Sedan lördagen den 26 september ingått meddelande, att någon kredit
Bankoutskottets utlåtande Nr Ao.
13
i Amerika ej kunde erhållas, och söndagen den 27 september från Paris erfarits,
att någon kredit därstädes ej kunde påräknas förrän möjligen tidigast
efter kvartalsskiftet, samt riksbankens förråd av guld och utländska valutor
nedgått i så hög grad, att, därest gulduttagen och efterfrågan på valutor
fortsatte, riksbanken med all sannolikhet icke skulle ha kunnat den 30 september
följa de i lagen givna bestämmelserna angående sedeltäckningen, ansågo
fullmäktige förutsättningarna för den i 72 § regeringsformen medgivna
befrielsen föreligga.»
Beträffande fullmäktiges åtgärd att under tiden 18—21 november 1931
sälja pund sterling till en fixerad kurs av kronor 18:15 hava fullmäktige —
till komplettering av redogörelsen för denna åtgärd i sin den 14 januari 1932
dagtecknade berättelse till bankoutskottet och vad som omförmäles därom i
fullmäktiges protokoll -— i sin nu förevarande skrivelse anfört följande:
»Ifrågavarande åtgärd innebar ett försök att med bibehållande av en fri
valutahandel förhindra, att den svenska kronan noterades lägre än det engelska
pundet. Såsom övre gräns för pundkursen fastställdes därför 18:15,
vilket ungefär motsvarar pariteten under guldmyntfoten. Såsom berördes i
förenämnda berättelse, syntes vid nämnda tidpunkt vissa såväl psykologiska
som materiella förutsättningar för en dylik åtgärd vara för handen. Man
räknade med, att samverkan kunde åstadkommas med övriga banker. Det
syntes nämligen vara ett allmänt intresse att förhindra en sådan försämring
av kronan, att pundkursen komme att överstiga 18:15. Man ansåg sig även
kunna förvänta en allmän anslutning till ett försök att genom. frivillig samverkan
söka undvika risken av valutarestriktioner på lagstiftningens väg.
I och med införandet av frivilliga kreditrestriktioner, åsyftande framför allt
att öka tillgången och minska efterfrågan på utländsk valuta, kunde försöket
att åstadkomma en frivillig samverkan i fråga örn tillhandahållandet av valuta
uppgivas.»
Slutligen hava fullmäktige i sin här ifrågavarande skrivelse lämnat följande
redogörelse för det program beträffande penningpolitiken efter guldmyntfotens
frångående, som av fullmäktige uppställts i avseende å kronans köpkraft
såväl inom som utom landet:
»Vid guldmyntfotens upphävande den 27 september 1931 angåvo fullmäktige
riksbankens avsikt vara att bevara kronans inhemska köpkraft.
Samma dag gjorde statsrådet och chefen för kungl, finansdepartementet
ett uttalande till statsrådsprotokollet för finansärenden rörande den
svenska penningpolitiken, vilket helt överensstämde med vad fullmäktige uttalat.
Det var att vänta att frångåendet av guldmyntfoten hos oss liksom i andra
länder i första rummet skulle framkalla farhågor för inflation. Det deklarerade
penningpolitiska programmet var givetvis ägnat att verka lugnande
i detta avseende. Å andra sidan innebar programmet, att man ville förhindra,
att prisnivån inom Sverige skulle följa den internationella prisutvecklingen i
nedåtgående riktning.
Programmet blev mera utförligt preciserat i fullmäktiges skrivelse till Konungen
den 11 februari 1932 angående fortsatt befrielse från skyldigheten att
inlösa sedlarna med guld.
I skrivelsen erinras, att den egentliga normen för riksbankens penningpolitik
under tiden efter guldmyntfotens upphävande varit en stabilisering
av kronans inre köpkraft. Denna köpkraft har ansetts kunna mätas i första
14
BankoutsTcottets utlåtande Nr bo.
hand genom indextal för den genomsnittliga detaljprisnivån för de varor och
tjänster, som ingå i allmänhetens konsumtion. Den stabilisering av kronans
köpkraft i konsumenternas händer, som fullmäktige sålunda eftersträvat, har
emellertid ej.ansetts innebära en strikt reglering av detaljprisnivån efter en
bestämd prisindex. För att åstadkomma möjligast stabila förhållanden för
det inhemska näringslivet hava fullmäktige ansett sig böra taga hänsyn till
orsakerna till inträffade prisrörelser. Fullmäktige hava exempelvis ej ansett
sig böra hindra en sådan stegring av den allmänna prisnivån, som direkt
orsakats av höjda tullar eller acciser, ej heller en sådan stegring, som
varit en omedelbar följd av höjda växelkurser eller av höjda utlandspriser
på varor, som ingå i vår utrikeshandel. Örn i dessa fall en oförändrad prisnivå
skulle hava bevarats, hade detta förutsatt en nedpressning av priserna
på de egentliga hemmamarknadsvaroma, varigenom depressionens verkningar
skulle hava förstärkts. Fullmäktige hava därför i första hand eftersträvat
en stabilisering'' av priserna å sistnämnda varor. Enligt fullmäktiges mening
skulle en penningpolitik enligt dessa riktlinjer medföra att levnadskostnaderna
blott inom trånga gränser komme att avvika från genomsnittet av desamma för
år 1931.
I fullmäktiges förenämnda skrivelse framhålles vidare, att de för penningpolitiken
angivna riktlinjerna överensstämde med det uttalande i ämnet, som
gjorts av statsrådet och chefen för kungl, finansdepartementet vid föredragning
inför Kungl. Maj:t av finansplan och inkomstberäkning för budgetåret
1932/1933.
Vad beträffar kronans yttre värde, det vill säga dess köpkraft i
förhållande till utländska valutor, har riksbanken i stort sett avstått från att
söka åstadkomma en reglering av detsamma. Orsakerna härtill hava varit,
dels att riksbanken saknat erforderliga resurser för en dylik reglering, dels
att förhållandet mellan de olika utländska valutorna varit så instabilt, att en
fast anknytning till en bestämd utländsk valuta skulle medfört stora olägenheter.
Detta innebar dock ej att riksbanken avstod från varje ingripande på
valutamarknaden. Men i fråga örn de utländska växelkurserna har riksbanken
i huvudsak inskränkt sig till att genom vissa kreditrestriktioner förhindra
en alltför stark stegring av dessa kurser samt att utjämna mindre
kursrörelser. Samtidigt hava fullmäktige sökt skapa en valutareserv, som i
framtiden skulle möjliggöra en mer effektiv valutapolitik.
Att den faktiska prisutvecklingen haft ett förlopp, som överensstämmer
med de av fullmäktige uppställda riktlinjerna, torde framgå av bifogade tabell
över riksbankens konsumtionsprisindex. Sedan september 1931 har sagda
index stigit 1.1 procent. Av denna prisstegring torde cirka 0.66 procent kunna
anses vara orsakad av höjda tullar och acciser.
Även partiprisema hava efter upphävandet av guldmyntfoten visat en hög
grad av stabilitet.
Den av. riksbanken förda, diskontopolitiken har i första rummet bestämts av
ovan angivna penningpolitiska syftemål under samtidigt hänsynstagande, i
den mån så utan fara för valutan kunnat ske, till näringslivets krav på låga
räntesatser.
Såsom ovan berörts var det vid frångåendet av guldmyntfoten närmast att
befara, att allmänhetens farhågor för en kraftig försämring av penningvärdet
skulle föranleda en utveckling i inflationistisk riktning. I själva verket visade
sig. också omedelbart en stark efterfrågan på vissa varuslag. För att från
början förebygga varje tendens till allmän prisstegring beslöto fullmäktige
vidtaga en höjning av diskontot från 6 till 8 procent. Givetvis avsågo fullmäktige
därmed även att motverka spekulationen i en försämring av den
svenska valutans yttre värde.
Banlcoutskottets utlåtande Nr -40.
15
Den starka efterfrågan på vissa varor avtog tämligen hastigt. Sedan kvartalsskiftet
september—oktober passerats och fullmäktige kunnat konstatera
att någon prisstegringstendens ej längre förefanns samt att valutakurserna i
någon mån stabiliserats, sänktes diskontot den 8 oktober till 7 procent och
den 19 oktober ytterligare till 6 procent. Sistnämnda diskonto bibehölls till
den 19 februari 1932, då detsamma nedsattes till 5V2 procent. Det hade redan
före nämnda tidpunkt nied fog kunnat anföras, att den inre prisutvecklingen
ej längre påkallade ett så högt diskonto som 6 procent. Det skäl, som framför
allt varit avgörande för fullmäktiges ståndpunkt att ej tidigare nedsätta
räntan, hade emellertid varit dels hänsyn till penningmarknadens läge, dels
ock nödvändigheten att i så hög grad som möjligt trygga tillgången på utländsk
valuta. När man nu skred till en räntesänkning, ansågs försiktigheten
bjuda, att densamma begränsades till en halv procent, Flertalet av de affärsbanker,
som uttalade sig för en räntesänkning, gjorde detsamma under uttrycklig
förutsättning, att den ej överstege 1/2 procent. Även den meningen
hade dock förespråkare från affärsbankshåll, att man ytterligare någon tid
borde uppskjuta varje räntesänkning. Med hänsyn till de osäkra valutaläget
beslöto fullmäktige att samtidigt med räntesänkningen offentliggöra ett uttalande
av innebörd, att de tillämpade frivilliga kreditrestriktionema fortfarande
skulle iakttagas. Emellertid blev utvecklingen även i fortsättningen
gynnsam, och redan den 3 mars kunde fullmäktige ytterligare sänka diskontot
till 5 procent.»
Såsom bilagor till detta utlåtande har utskottet ansett sig böra foga vissa
sammanställningar dels angående riksbankens och affärsbankernas ställning
under år 1931 och i början av år 1932 m. m. (Bilaga 1), dels angående riksbankens
diskonto under samma tid (Bilaga 2), dels ock angående riksbankens
prisindex för konsumtionsvaror (Bilaga 3).
Vid behandlingen av de penningpolitiska frågorna och fullmäktiges hand- Utskottet.
havande av valutavården torde det vara lämpligt att först beröra förhållandena
intill den tidpunkt, då riksbanken befriades från skyldigheten att inlösa
sina sedlar med guld, för att därefter ingå på det nya läge, som inträtt efter
uppgivandet av guldmyntfoten.
Då utskottet sökt bilda sig ett omdöme örn fullmäktiges åtgöranden under
den utveckling, som ledde fram till att den svenska valutan löstes från sambandet
med guldet, har det icke synts nödvändigt att först taga ståndpunkt
till frågan, huruvida ett fasthållande vid guldmyntfoten under alla förhållanden
skulle hava varit för landet mest önskvärt, en fråga som numera väsentligen
torde hava ett teoretiskt intresse. Utskottet har nämligen att utgå
från att de allmänna riktlinjerna för penningpolitiken fastställas icke av fullmäktige
utan av statsmakterna samt att vidmakthållandet av sedlarnas inlöslighet
med guld alltså varit rättesnöret för riksbanksledningen. Från denna
utgångspunkt har det ålegat fullmäktige att icke utan uppenbart nödtvång
uppgiva guldmyntfoten. Någon invändning synes alltså icke kunna göras mot
att fullmäktige även efter guldmyntfotens fall i England ansett sig böra invänta
resultaten av de igångsatta underhandlingarna örn ett valutalån, innan
framställning gjordes om befrielse från skyldigheten att inlösa sedlarna med
guld.
16
BankoutsTcottets utlåtande Nr 40.
Större tveksamhet ingiver frågan, huruvida fullmäktige tidigare än som
skett bort inse de svårigheter, som kunde bliva förenade med upprätthållande
av guldmyntfoten, och därav bort föranledas att söka upplägga ett valutalån
av tillräcklig storlek för att möta tänkbara påfrestningar. Av
vad fullmäktige på denna punkt anfört och utskottet i övrigt kunnat inhämta
synes framgå, att tanken på att ett dylikt lån kunde bliva behövligt framkommit
i diskussionen inom landet först på eftersommaren 1931 eller ungefär vid
samma tid som fullmäktige vidtogo åtgärder i berörda syfte. Avgörande för
bedömandet av fullmäktiges handlingssätt härutinnan torde vara, vilken uppfattning
man haft anledning hysa örn Englands förmåga att hålla fast vid
guldmyntfoten. I den mån ett frångående av guldmyntfoten i England kunde
befaras, måste det nämligen anses ofrånkomligt, att ställningen även för den
svenska valutan skulle bliva svår. Allmänt bekant torde vara, att ännu vid
den engelska regeringskrisen i slutet av augusti 1931 girdin yntfotens upprätthållande
ansågs vara en självklar uppgift för engelsk penningpolitik samt att
man i England icke ansåg sig behöva befara, att omständigheterna kunde
tvinga till guldmyntfotens övergivande. Vid sådant förhållande förefaller det
knappast överraskande, att man icke i vårt land på allvar räknade med det
händelseförlopp, som sedan inträdde. I ljuset av den senare utveckling, som
nu är känd, kan det visserligen synas, som örn kreditkriserna under våren och
sommaren i Mellaneuropa kunnat utgöra en anledning att överväga behovet av
en omfattande utlandskredit. Något omedelbart behov av en dylik kredit förelåg
emellertid icke vid denna tidpunkt. En erinran mot fullmäktige för underlåtenhet
att säkerställa sådan kredit skulle sålunda grundas på, att fullmäktige
bort skrida till ett sådant steg till följd av farhågor för att lånevägen
några månader senare skulle på grund av den alltmer skärpta förtroendekrisen
vara stängd eller svårframkomlig. I betraktande av föreliggande omständigheter
saknar utskottet skäl att giva uttryck åt den uppfattningen, att fullmäktige
brustit i rimligt förutseende, därför att de underlåtit att vid en tidpunkt,
då detta ännu kunnat vara möjligt, upptaga ett valutalån av den omfattning,
som skulle hava varit nödvändigt för att trots Englands uppgivande av guldmyntfoten
upprätthålla den svenska kronans guldvärde.
Den penningpolitiska utvecklingen efter guldmyntfotens upphävande och
fullmäktiges åtgöranden för att fylla sin valutavårdande uppgift synas kräva
mera ingående behandling, bland annat med hänsyn till att de uttalanden, åt
vilka statsmakterna i dessa hänseenden giva sin anslutning, torde kunna få
karaktär av riktlinjer för vår penningpolitik under den
närmaste framtiden. I motsats mot vad ovan sagts örn utvecklingen
före guldmyntfotens upphävande gäller nämligen beträffande utskottets
granskning av fullmäktiges åtgärder under den därefter följande tiden, att
jämväl de grundläggande riktlinjerna för vår valutapolitik falla inom ramen
för granskningsarbetet.
De olika möjligheter, som efter guldmyntfotens upphävande erbjudit sig
vid valet av riktlinjer för vår valutapolitik, torde kunna sammanföras i trenne
Bankoutskottets utlåtande Nr 40.
17
huvudgrupper. Den första skulle hava inneburit ett inriktande av riksbankens
strävan på att snarast möjligt; söka ånyo anknyta till guldet,
antingen med kronans gamla guldvärde bevarat eller vid en annan, lägre guldparitet.
Det andra alternativet skulle hava varit att binda den svenska kronan
i fast förhållande till någon främmande valuta, som
icke vilade på guldet, närmast det engelska pundet. Den tredje
utvägen vore slutligen att taga sikte på kronans värde i förhållande till varor
och tjänster samt att till rättesnöre för penningpolitiken välja en strävan
att uppnå eller upprätthålla en viss prisnivå.
På de sålunda angivna alternativen finner utskottet anledning ingå endast
i den mån, de kunna anses för närvarande äga praktisk betydelse. Från denna
synpunkt torde en anknytning till guldet vid en lägre
paritet än den gamla för ögonblicket kunna lämnas ur räkningen.
Krav på åtgärder för att snarast möjligt kunna återknyta kronan
till guldet vid den gamla pariteten hava icke blivit framförda
med någon större styrka. Tydligt är, att en målmedveten strävan att
återföra kronans värde till den gamla guldpariteten under nuvarande förhållanden
skulle nödvändiggöra en utpräglad deflationspolitik. En sådan politik
vill utskottet icke förorda.
En fast anknytning av kronan vid det engelska pundet
synes icke äga sådan aktualitet, att ett närmare övervägande härom nu
skulle vara påkallat.
Örn utskottet sålunda hyser den uppfattningen, att riktpunkten för vår valutapolitik
icke med fördel kunnat eller kan väljas vare sig i en viss guldparitet eller
i en anknytning till det engelska pundet, anser utskottet att strävandena att
reglera kronans värde i stället böra taga till utgångspunkt den inhemska prisnivån
och vårt eget näringslivs behov. Härav följer emellertid icke, att det
av chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet för den 27 september
1931 och av fullmäktige angivna programmet att med till buds stående medel
bevara den svenska kronans inhemska köpkraft
ensamt kan utgöra grundval för berörda strävanden. Ej heller synes nämnda
program i och för sig vara av så otvetydig innebörd, att det utan närmare
utveckling skulle kunna godtagas såsom rättesnöre för den närmaste tidens
penningpolitik.
Berörda program har också i vissa avseenden blivit föremål för olika meningar,
som jämväl varit företrädda inom utskottet.
Å ena sidan har kritik med en viss skärpa riktats mot riksbankens räntepolitik
och de genomförda kreditrestriktionerna, vilka ansetts medföra alltför
tunga bördor för näringslivet och tolkats såsom uttryck för en deflationistisk
prispolitik. Det har i anslutning härtill påyrkats, att riksdagen skulle i valutafrågan
giva direktiv, som innebure ett avvisande av en sådan politik och
ett förord för en viss höjning av prisnivån — vilken höjning dock icke finge
äga utpräglat inflationistisk karaktär — ävensom ett framhävande av det
önskvärda i lägre räntesatser.
Bihang till riksdagens protokoll 1982. 8 sami. 24 haft. (Nr 40.)
2
18
Bankoutskottets utlåtande Nr bo.
Å andra sidan har man utgått från önskvärdheten att bibehålla i huvudsak
oförändrade levnadskostnader. Samtidigt har dock medgivits, att det starka
prisfall, som ägt rum, haft skadliga verkningar, och man har icke velat motsätta
sig en återhämtning av den för producenterna i främsta rummet betydelsefulla
partiprisnivån, under förutsättning att denna återhämtning hölles
inom sådana gränser, att den kunde med penningpolitiska hjälpmedel behärskas,
och icke medförde en påtaglig höjning av levnadskostnaderna.
Det vill synas, som örn de sålunda från olika sidor framförda meningarna
icke så väsentligt avvika vare sig från varandra eller från förberörda
program, särskilt sådant detta utvecklats i fullmäktiges skrivelse av den 11
februari 1932, att icke nämnda meningar skulle kunna inrymmas inom de allmänna
riktlinjer, som innefattas i programmet. Enligt utskottets uppfattning
torde också ett sådant inrymmande kunna ske under tvenne förutsättningar,
nämligen dels att fullmäktiges uttalande på det sättet kompletteras, att hinder
lika kraftigt resas mot en fortsatt deflation som mot en ursprungligen befarad
inflation, dels ock att den åsyftade återhämtningen av priserna icke
tänkes gå tillbaka till en alltför avlägset liggande prisnivå.
Örn, i enlighet med sistnämnda förutsättning, ansträngningarna icke torde
böra inriktas på att uppnå en mera väsentlig höjning av prisnivån, innebär
detta självfallet icke, att priserna i september 1931 eller under de därefter
förflutna månaderna behöva tillmätas någon särskild grad av okränkbarhet.
I detta hänseende torde det vara skäl att jämväl framhäva innebörden i den
utveckling av riksbankens program, som fullmäktige givit i sin nyssnämnda
skrivelse den 11 februari 1932. Däri framhålles uttryckligen, att avsikten icke
varit eller är att motverka varje stegring av prisnivån, och fullmäktige angiva
särskilt vissa faktorer, vilka böra tillåtas att verka i prishöjande riktning
utan att föranleda motverkande åtgärder. Då utlandsvalutoma stigit i värde
och därmed priserna på importvaror stegrats, måste detta tydligen i och för
sig vara ägnat att verka höjande på den svenska prisnivån. Örn likaledes genom
växelkursernas inverkan svenska exportvaror blivit höjda i pris, blir följden
densamma. En penningpolitik, som åsyftade att bibehålla en oförändrad
prisnivå, måste under sådana förhållanden inriktas på att genom nedtryckning
av andra inhemska priser bevara den gamla jämvikten. Då en sådan
politik tydligen icke åsyftas eller kan åsyftas, måste sålunda prishöjningar av
nyssnämnda båda slag liksom även prishöjningar på grund av tullförhöjningar,
vara förenliga med de av fullmäktige angivna riktlinjerna. Såsom fullmäktige
framhållit, skulle ett motverkande av dylika prisförhöjningar genom nedpressning
av priserna på de egentliga hemmamarknadsvarorna för vårt land
skärpa verkningarna av den nuvarande krisen. Men även priserna på egentliga
hemmamarknadsvaror böra uppenbarligen kunna tillåtas att stiga, försåvitt
detta icke mera kännbart påverkar levnadskostnaderna.
Det torde i detta sammanhang böra understrykas, att penningpolitiken icke
schematiskt bör bindas vid vissa indextal, något som fullmäktige icke heller
torde hava avsett. Vid strävandet att handhava penningpolitiken i hela landets
intresse måste så många faktorer spela in, att en formell och enkel regel
Bankoutskottets utlåtande Nr bo.
19
icke synes kunna uppställas. Med hänsyn härtill vill utskottet, i anslutning
till vad nyss framhävts rörande huvudpunkterna av det i fullmäktiges berörda
skrivelse den 11 februari 1932 angivna programmet, uttala, att inom ramen
för nämnda program bör kunna föras en penningpolitik, som medgiver en
skälig återhämtning av priserna, samtidigt med att trygghet skapas mot de
faror, vilka åtfölja en inflation i detta begrepps vedertagna betydelse.
Men även en utveckling i riktning mot en ytterligare nedtryckning av prisnivån
synes, såsom redan antytts, böra med styrka förhindras. Såvitt utskottet
kunnat finna, har missnöjet med den hittills förda penningpolitiken icke
riktat sig mot det i omförmälda program innefattade hindret för en mera betydande
prisstegring. Vad kritiken tagit sikte på är fastmera, att en återhämtning
av priserna inom av programmet antydda gränser så långt ifrån
ägt rum, att prisnivån synts fortfarande hava varit i sjunkande, att stegringen
i vissa av växelkurserna påverkade priser kompenserats genom nedtryckning
av inhemska priser och att alltså i viss mån en sådan utveckling ägt rum, som
enligt vad fullmäktige själva yttrat vore ägnad att skärpa verkningarna av
den nuvarande krisen. I den mån nämnda utveckling främjats eller icke hindrats
av den förda ränte- och kreditpolitiken, skulle, har det gjorts gällande,
denna alltså hava haft en deflationistisk karaktär till skada för näringslivet.
Utan tvivel föreligga stora svårigheter att fälla ett tillförlitligt omdöme örn
orsakerna till den utveckling, som i detta hänseende försiggått. Den roll,
ränte- och kreditpolitiken härvidlag kan spela, är omstridd, och utskottet har
icke anledning att för sin del giva uttryck åt någon bestämd uppfattning örn
den större eller mindre effektiviteten hos de penningpolitiska medlen, då det
gäller att i en situation som den nuvarande påverka prisnivån. Utgår man
emellertid ifrån, att dessa medel under alla omständigheter måste anses höra
till de betydelsefulla faktorerna, torde det icke saknas fog för den uppfattningen,
att en penningpolitik, som främst tar sikte på att hindra uppkomsten
av en befarad inflationistisk prisstegring, gärna får en tendens att verka i
pristryckande riktning.
Då det av fullmäktige angivna programmet för vår penningpolitik fått sin
ursprungliga form under intrycket av farhågorna för en inflationistisk prisstegring,
är det naturligt, att uppmärksamheten i främsta rummet inriktats
på att möta nämnda farhågor. Mot bakgrunden härav har man att bedöma
de extraordinärt höga räntesatser, som -—- örn med tvingande skäl ma vara
osagt — upprätthållits under någon tid efter guldmyntfotens frångående. Det
torde emellertid vara angeläget att lika uttryckligt fästa uppmärksamheten på
riskerna av ett fortsatt prisfall eller av åtgärder, vilka lägga hinder i vägen för
den önskvärda återhämtning av priserna, som synes förenlig med vad utskottet
här ovan närmare utvecklat. I samband härmed vill utskottet i fråga
örn räntesättningen endast framhålla, att det uppenbarligen måste vara ett
allmänt önskemål, att räntorna inom landet hållas på den lägsta nivå, som
överhuvud taget är möjlig utan att det för penningpolitiken uppställda målet
äventyras.
20
Bankoutskottets utlåtande Nr k0.
Ang. vissa
krediter föi
Kreugerkoncernen
m. in.
Fullmäktiges
redogörelse
den
11 april
1932.
De reflektioner, till vilka granskningen av fullmäktiges liandhavande av
valutapolitiken sålunda givit anledning, har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.
2 :o.
Vid granskning av fullmäktiges protokoll har utskottet uppmärksammat,
att vid skilda tillfällen under år 1931 betydande krediter lämnats av riksbanken
till Skandinaviska kreditaktiebolaget eller vissa till den s. k. Kreugerkoncernen
anslutna bolag. Ett par av de åtgärder, som i detta avseende vidtagits,
hava icke från början upptagits i fullmäktiges protokoll. Liknande kreditgivning
har, enligt vad som inhämtats av fullmäktiges särskilda protokoll för
gångna månader av år 1932, ägt rum även under sistnämnda år.
Då utskottet ansett det vara av vikt att erhålla en sammanfattande redogörelse
från fullmäktiges sida rörande ifrågavarande kreditgivning, har utskottet
i skrivelse till fullmäktige den 8 april 1932 anhållit örn en dylik redogörelse.
Nämnda redogörelse borde innefatta såväl uppgift örn samtliga de beslut och
åtgärder, som efter utgången av den tid, för vilken ansvarsfrihet av 1931 års
riksdag beviljats fullmäktige, vidtagits av riksbanksledningen —- därvid beträffande
åtgärder, vilka icke grundade sig på protokollförda beslut av fullmäktige,
borde angivas orsaken till att frågan icke gjorts till föremål för dylikt
beslut — som ock en framställning rörande de närmare omständigheter,
vilka vid fullmäktiges ställningstagande till hithörande ärenden varit avgörande.
I skrivelse den 11 april 1932 hava fullmäktige lämnat den sålunda begärda
redogörelsen.
Inledningsvis anföra fullmäktige i nämnda skrivelse, att läget på penningmarknaden
i början av år 1931, i korthet sammanfattat, varit följande:
På grund av stora utländska insättningar hos affärsbankerna hade dessa god
tillgång på rörelsemedel. Bankernas upplåning i riksbanken var ej betydande.
Enligt den officiella bankstatistiken uppgingo de utländska insättningarna i
svenska banker vid utgången av januari 1931 till omkring 265 miljoner kronor.
Samtliga bankers upplåning i riksbanken utgjorde vid samma tidpunkt omkring
103 miljoner kronor, varav ett belopp av 57 miljoner kronor föll på Skandinaviska
kreditaktiebolaget.
Utvecklingen under de fem första månaderna av året gick i samma riktning.
Utlandets förtroende för placeringar i Sverige förblev orubbat, vilket i sin tur
för vårt land medförde en fortsatt god tillgång på penningar.
I denna situation på penningmarknaden hade i februari och april månader
1931 framkommit de kreditanspråk, för vilka i fullmäktiges skrivelse lämnats
följande redogörelse:
Rediskontering srätt för vissa banker i februari—mars 1931 intill ett belopp av
32 miljoner kronor.
»I slutet av januari och under februari 1931 underhandlade bankdirektörerna
Rydbeck och Lauritzen i Skandinaviska kreditaktiebolaget samt ingenjören Ivar
Bankoutskottets utlåtande Nr 40.
21
Kreuger med förste deputeraden om en eventuell rediskonteringskredit för Skandinaviska
kreditaktiebolaget, Stockholms Enskilda Bank och Stockholms Intecknings
Garanti Aktiebolag å tillhopa 32 miljoner kronor (fördelad på nämnda
banker med respektive 20, 8 och 4 miljoner kronor), avseende växlar mellan Svenska
Tändsticksaktiebolaget och Polska Tändsticksmonopolbolaget. Förste deputeraden
framhöll därvid, att han principiellt vore emot utländsk kreditgivning.
Häremot framhölls emellertid, att penningmarknaden ej ställde hinder i vägen
för kreditens beviljande.
Rörande ändamålet med krediten erhöll förste deputeraden av Kreuger vissa
uppgifter, i huvudsak av följande innebörd.
Kreditbehovet var en följd av ett under hösten 1930 med Polen träffat avtal.
I anledning av förste deputeradens kritik av att en dylik kapitalkrävande transaktion
avslutats under dåvarande osäkra förhållanden anförde Kreuger bland
annat, att större delen av de behövliga medlen skulle anskaffas från utlandet.
Den svenska penningmarknaden skulle behöva tagas i anspråk för ett belopp av
8 miljoner dollars, vilka skulle vara återbetalda före årets slut. Avtalet hade
på sin tid ansetts nödvändigt dels för att ernå en förbättring av ett Tändsticksbolagets
polska monopolavtal, dels för att erhålla förlängning av en koncession
för telefonbolaget L. M. Ericsson, vilken eljest snart skulle utlöpa. Sistnämnda
företag hade därigenom även erhållit vissa leveranser, som beredde möjligheter
till ökad sysselsättning för arbetarna vid de svenska telefonfabrikerna.
Vid samtalet med Kreuger framhölls, att det ur allmänna synpunkter syntes angeläget,
att koncernen sökte göra sin ställning så likvid som möjligt, vilket
Kreuger sade sig skola beakta.
Med hänsyn till de upplysningar, som sålunda erhållits, och i betraktande
av ifrågavarande bankers soliditet ansågo fullmäktige sig böra bevilja de tre
bankerna den begärda rätten till rediskontering av ifrågavarande växlar. För
att understryka, att fullmäktige ansågo krediten mindre önskvärd, och att den
borde tagas i anspråk i så liten omfattning som möjligt, bestämdes, att riksbanken
för den första tremånadersperioden skulle tillämpa en räntesats, som
nied Va procent översteg riksbankens diskonto. Riksbanken förbehöll sig full
frihet beträffande högre ränta vid eventuell omsättning.
Skandinaviska kreditaktiebolaget tog den 28 mars riksbanken i anspråk tor
sin andel av krediten, 20 miljoner kronor. _ Stockholms Intecknings Garanti
Aktiebolag rediskonterade den 1 april 1.75 miljoner kronor av sin andel. Växlarna
löstes den 25 juni. Stockholms Enskilda Bank har ej begagnat sig av
rätten till dylik återbelåning.
Då riksdagen den 5 april detta år behandlade fragan örn en stodaktion tor
Skandinaviska kreditaktiebolaget, utgjorde etet utestående beloppet av denna
kredit för riksbankens vidkommande 20 miljoner kronor.
Rediskontering srätt för Skandinaviska kreditaktiebolaget i april—nuti 1931
intill ett belopp av 74.1 miljoner kronor.
Ända till i juni månad karakteriserades den svenska penningmarknaden av
en riklig penningtillgång. De utländska insättningarna nådde sin toppunkt i
maj. Den sista april uppgick Skandinaviska kreditaktiebolagets rediskontering
och upplåning i riksbanken till omkring 87 miljoner kronor. Motsvarande
belopp utgjorde vid utgången av samma månad åren 1928—1930 omkring
66.73 och 1 miljoner kronor respektive.
I slutet av april 1931 hade den internationella krisen ej ännu fatt den utpräglade
karaktär av förtroendekris, som blev utmärkande för densamma i
och med de österrikiska banksvårigheterna. Dessa inträffade omkring mitten
av maj. Läget på den internationella penningmarknaden var dock redan av
22
Bankoutskottets utlåtande Nr kO.
deri art, att.Kreugerkoncernen ånyo hade behov av att få taga den inhemska
marknaden i anspråk.^ Hänvisande till svårigheterna att göra vissa avtalade
emissioner och att erhålla utländsk kredit, gjorde Kreuger i slutet av april en
förfrågan i riksbanken, huruvida vissa av koncernföretagen kunde erhålla kredit
i riksbanken mot säkerhet av tyska obligationer samt, örn så erfordrades,
borgen av Skandinaviska kreditaktiebolaget för viss del av krediten. Han
erhöll det besked, att riksbanken ej ville lämna någon kredit till koncernföretagen.
Om koncernens svenska bankförbindelser ansåge sig böra lämna krediten
och i anledning därav ville förskaffa sig viss rediskonteringsmöjlighet i
riksbanken, finge dessa förhandla därom med riksbanken.
. Några dagar senare upptog Skandinaviska kreditaktiebolaget genom bankdirektör
Lauritzen underhandlingar med förste deputeraden i denna fråga.
Bankdirektör Lauritzen meddelade därvid, att Skandinaviska kreditaktiebolaget
ansåge sig icke kunna undandraga sig att lämna aktiebolaget Kreuger &
Toll och Svenska tändsticksaktiebolaget en kredit på — enligt förste deputeradens
anteckningar — cirka 30 miljoner dollars. Beloppet skulle användas
för viss under föregående år avtalad likvid till tyska staten. Härav kunde
Skandinaviska kreditaktiebolaget tillhandahålla 10 miljoner dollars och sannolikt
även större delen av återstående 20 miljoner dollars. Krediten, som avsåg
en tid av 6 månader, skulle lämnas mot tremånadersväxlar. Som hypotek hade
Skandinaviska kreditaktiebolaget erbjudits tyska 6 % statsobligationer att belånas
efter en kurs av 70 procent. En förutsättning för att Skandinaviska
kreditaktiebolaget skulle lämna krediten vore, att banken erhölle en rediskonteringskredit
att användas i händelse av behov, avseende motvärdet av 20
miljoner dollars.
Då fullmäktige i slutet av april och början av maj hade att taga ståndpunkt
till frågan, huruvida denna framställning skulle beviljas, var läget sådant, att
örn framställningen avslagits, detta säkerligen lett därtill, att Kreugerkoncernen
ej kunnat fullgöra likviden till Tyskland. Det är givetvis omöjligt att
närmare angiva, vilka följder i övrigt ett avslag skulle hava medfört. Otvivelaktigt
torde dock vara, att verkningarna av att likviden uteblivit, skulle
hava blivit synnerligen ingripande, i första hand för Kreugerkoncernen men
även för svenskt bankväsen. Det kunde befaras, att enbart ryktet örn betalnmgssvårigheter
för koncernen skulle, bortsett från andra följder, framkalla
en sådan oro i utlandet beträffande de svenska bankerna, att de utländska
insättarna i forcerat tempo komme att hemtaga sina tillgodohavanden. Därigenom
kunde hava föranletts likviditetssvårigheter, som ej kunnat undgå att
medföra^ menliga verkningar för bankväsendet och för den svenska valutan.
Såvitt då, före den österrikiska krisen, kunde bedömas, var det, örn förhållandena
ej utvecklade sig i alltför ogynnsam riktning, vid ett bifall till framställningen
ej uteslutet, att riksbanken ej skulle behöva anlitas. Fullmäktige vilja
erinra därom, att, trots den österrikiska krisen, Skandinaviska kreditaktiebolaget
först i slutet av juli — efter det tyska bankmoratoriet — behövde börja
att taga krediten i anspråk. Och även örn det skulle visa sig, att Skandinaviska
kreditaktiebolaget behövde falla tillbaka på riksbanken för hela den avtalade
krediten, ansågo fullmäktige sig vid tidpunkten för dess beviljande kunna
räkna med, att det skulle bliva möjligt för koncernen att genom sina planerade
emissioner eller genom realisation av vissa tillgångar återställa sin likviditet.
Sistnämnda synpunkt gjordes med styrka gällande av Skandinaviska
kreditaktiebolaget.
Vad ^beträffår säkerheten för krediten, ansågo fullmäktige sig ej behöva
hysa några farhågor. Krediten skulle lämnas till Skandinaviska kreditaktiebolaget,
som kunde förutsättas vara noggrant orienterat angående koncernens
ställning och som i sin tur skulle erhålla säkerhet, som måste anses betryg
-
Bankoutskottets utlåtande Nr bO.
23
gande. Det fanns icke någon anledning att ifrågasätta riktigheten av de bokslut
för Kreugerbolagen, som underskrivits av bolagens styrelser.
På grund av ovan anförda skäl förklarade fullmäktige sig beredda att rnedo-iva
Skandinaviska kreditaktiebolaget rediskonteringsrätt i riksbanken, i den
män så skulle erfordras, för växlar, utställda av Kreuger och accepterade av
Svenska tändsticksaktiebolaget respektive aktiebolaget Kreuger & Toll, till
ett sammanlagt kronbelopp, motsvarande 20 miljoner dollars. Räntan skulle
beräknas efter en räntesats, som med en procent översteg riksbankens diskonto
för tremånadersväxlar. .. . . ,
Krediten började ej användas förrän den 23 juli, da Skandinaviska kreditaktiebolaget
återbelånade växlar till ett belopp av 15 miljoner kronor. Först
i september hade krediten i sin helhet tagits i anspråk.
Den 5 april detta år utgjorde det utestående beloppet av denna kredit för
riksbankens vidkommande 74.7 miljoner kronor.
I fråga örn båda de nu behandlade rediskontenngskrediterna till vissa affärsbanker
gäller, att de föranletts av krediter till Kreugerkoncernen, vilka varit
en följd av avtal, som träffats under åren 1929 och 1930. Först under ar
1931 fick riksbanken kännedom örn de av avtalen vallade fmansiermgssvarigheterna.
Enligt vedertagen praxis har därvid från riksbankens sida ej. föreskrivits,
huru den kreditgivande banken borde handla, För^ den bankmässiga
prövningen av kreditens berättigande hos affärsDanken mäste denna ensam
taga ansvaret. Fullmäktiges ståndpunkt beträffande riksbankens rediskonteringskrediter
har bestämts av de konsekvenser, som kunde antagas bliva idliden
för det svenska bankväsendet av ett handlande enligt det ena eller andra
alternativet.
Beträffande den omständigheten, att ifrågavarande rediskontenngskrediter
ej från början upptagits i fullmäktiges protokoll, vilja fullmäktige erinra, att
det sedan gammalt ej varit bruk att i fullmäktiges protokoll intaga beslut örn
rediskontenngskrediter vid riksbankens huvudkontor. Framställningar idébankerna
örn lån och rediskontering vid huvudkontoret inkomma vid olika tidpunkter
på dagen och måste då omedelbart avgöras. En del av dessa blir det
möjligt att föredraga vid fullmäktiges lånesammanträde samma dag, de inlämnäts
Härvid skola, fyra, fullmäktige vara, närvarande. Samtliga under dagen
inkomna och bifallna framställningar införas i föredragningslistor, vilka
genomgås vid följande dags lånesammanträde. I tveksamma fall har föredragning
av framställning örn rediskonteringsrätt skett under hand för fullmäktige.
Så har ägt rum i bada här omnämnda fall. .
I mitten av juli inträffade de tyska banksvårigheterna. Förtroendekrisen
skärptes därigenom i utomordentlig grad. De utländska insättarna hemtogo i
allt större omfattning sina placeringar i svenska banker. Vid utgången av
maj och juni uppgingo dessa till 343 respektive 303 miljoner kronor. 1 slutet
av juli hade de nedgått till 212 miljoner kronor.
I likhet nied andra större svenska affärsbanker fick Skandinaviska kreditaktiebolaget
vidkännas en stark påfrestning på grund av denna utveckling.
Dessa förhållanden bidrogo till att fullmäktige med särskild uppmärksamhet
följde kreditgivningen till denna bank. Det gällde att i dåvarande ömtaliga
situation såvitt möjligt undvika varje åtgärd, _ som kunde framkalla oro beträffande
det svenska bankväsendet, och samtidigt att pa bästa sätt trygga
riksbankens intresse såsom långivare. .
Fullmäktige, som då liksom tidigare stodo i ständig kontakt med bankmspektören,
fingo av denne bekräftelse pa att, enligt hans uppfattning, bkandinaviska
kreditaktiebolaget erhållit fullt tillräckliga säkerheter för sina krediter
till Kreugerkoncernen, och att Skandinaviska kreditaktiebolagets stauning
i övrigt var fullt betryggande. Med hänsyn till storleken av de kredi
-
24
Bankoutskottets utlåtande Nr 40.
^e^’11som banken erhållit, beslöto fullmäktige emellertid, att realsäkerhet skulle
ställas för de krediter,^ som hade samband med Kreugerkoncernen. Riksbanken
erhöll sedermera sadan i form av polska och tyska statsobligationer.
Tiden efter upphävandet av guldmyntfoten. Kredit till Svenska Tändsticks
aktiebolaget
och Aktiebolaget Kreuger & Toll i oktober 1931 intill ett
belopp av 40 miljoner kronor.
Givetvis var valutaläget efter det att vårt land frångått guldmyntfoten synnerligen
labilt. Valutamarknaden var ytterst känslig, och det kunde befaras,
att den svenska valutans värdesättning i utlandet i hög grad kunde påverkas
av varje orosrykte om svenskt bank- och finansväsen.
I denna situation framkom fran Skandinaviska kreditaktiebolaget en begäran.
örn viss omläggning av formen för de hittills berörda krediterna. Omläggningen
beviljades, sedan bankinspektören förklarat, att ur de synpunkter,
han hade att företräda, ej något vore att erinra mot densamma. Efter genomförandet
av omläggningen vörö krediterna formellt sett lämnade direkt till
koncernföretagen mot Skandinaviska kreditaktiebolagets borgen såsom för
oskuld i stället för
medförde denna omläggning ingen förändring av riksbankens ställning på
grund av dessa, ursprungligen till Skandinaviska kreditaktiebolaget lämnade
krediter.
För att kunna bedöma storleken av de anspråk på utländsk valuta, som kunde
väntas, framträda, sökte fullmäktige införskaffa så fullständiga uppgifter
som möjligt därom från större svenska företag, däribland Kreugerbolagen.
Den 4 september, i samband med undersökningarna örn behovet av ett valutalån,
lämnade Kreuger i närvaro av bankdirektör Lauritzen inför fullmäktige
en redogörelse för koncernens förestående större anspråk på valuta. Av
denna framgick bland annat, att till mitten av maj 1932 något större behov
av utländsk valuta icke vore att förvänta.
Kreuger kalkyler örn penningbehovet visade sig emellertid redan i slutet
av oktober ej hållbara. Detta berodde enligt uppgift på följande omständigheter.
Vissa utländska banker, med vilka tidigare avtal örn kredit träffats, hade
med anledning av marknadens läge förklarat sig icke kunna fullfölja överenskommelsen
Det hade visat sig omöjligt att till svensk valuta eller guldvaluta
overiora tillgodohavanden i vissa, länder, bland andra Tyskland och Ungern.
Vissa utländska acceptkrediter finge icke omsättas utan väsentliga, tidigare
ej inräknade amorteringar. En utbetalning till en stat, där koncernen hade
tandsticksmonopol, mäste fullgöras, ehuru det tidigare ställts i utsikt, att den
skulle ia uppskjutas till en senare tidpunkt.
Med aniedning härav erfordrades en kredit å 40 miljoner kronor för Svenska
landstickaktiebolaget och Aktiebolaget Kreuger & Toll. Som säkerhet erbjöd
.kreuger utländska statsobligationer.
Skandinaviska kreditaktiebolaget hade på grund av bankens förutvarande
stora engagemang.förklarat sig icke kunna tillhandahålla ifrågavarande kredit.
Vid underhandlingarna örn krediten meddelade Kreuger, att han förut konfererat
därom med såväl finansministern som bankinspektören.
I anledning av framställningen överläde förste deputeraden med bankinspektören
och bankdirektör Rydbeck. Bankinspektören framhöll därvid önskvärdheten
av att^ett arrangemang träffades och betonade de stora olägenheter, som
skulle uppstå för svenskt bankväsen, örn aktiebolaget Kreuger & Toll och Svenska
Tändsticksaktiebolaget skulle nödgas inställa betalningarna.
Bankoutskottets utlåtande Nr \0.
25
Den 22 oktober kl. 11 f. m. beslöto fullmäktige att avslå låneansökningen.
Anledning att protokollföra detta beslut ansågs ej föreligga.
Vid ett senare fullmäktigesammanträde samma dag meddelade fullmäktiges
ordförande, att finansministern uttalat sina bekymmer över läget och hemställt,
att man skulle söka finna en väg ur svårigheterna. Under samtalet hade möjligheten
att finna en lösning genom belåning av aktier i Bolidens gruvaktiebolag
berörts.
En framställning av Kreuger om en kredit å 86 miljoner kronor mot säkerhet
av aktier i sistnämnda bolag, varom närmare förmäles i protokollet för den
23 oktober, hade fullmäktige ansett sig icke kunna bifalla.
Sistnämnda dag, den 23 oktober, ägde en konferens rum hos statsministern.
Vid denna närvoro finansministern samt enligt kallelse fullmäktiges ordförande,
förste deputeraden och herr Fehr. Under överläggningen betonades av nämnda
regeringsmedlemmar, att en betalningsinställelse för koncernföretagen i dåvarande
ömtåliga läge kunde medföra oöverskådliga konsekvenser för bankerna
och landet i dess helhet. För att örn möjligt undvika detta vore regeringen villig
upptaga underhandlingar örn förvärv av aktierna i Bolidens gruvaktiebolag.
Någon definitiv ståndpunkt till frågan örn pris och övriga villkor för förvärvet
hade man vid nämnda tidpunkt icke hunnit taga.
På eftermiddagen sammanträdde fullmäktige, därvid finansministern jämlikt
Kungl. Maj:ts särskilt meddelade bemyndigande var närvarande vid överläggningen.
Sedan finansministern, efter att å regeringens vägnar ha gjort viss,
nedan angiven utfästelse, avträtt, beslöto fullmäktige att lämna en kredit å
högst 40 miljoner kronor mot säkerhet av de erbjudna aktierna i Bolidens gruvaktiebolag
och borgen för hela beloppet av Skandinaviska kreditaktiebolaget.
Berörda utfästelse, som finnes intagen i fullmäktiges särskilda protokoll för
den 23 oktober 1931, innebar regeringens åtagande att hos Konungen hemställa
örn proposition till riksdagen örn statens övertagande av de pantförskrivna aktierna,
för den händelse riksbanken bleve nödsakad att på grund av bristande
likvid efter realisation övertaga dem.
Skandinaviska kreditaktiebolaget förklarade sig emellertid ej vilja ikläda
sig borgen för denna kredit. I anledning därav beslöto fullmäktige följande dag
medgiva, att borgen finge begränsas till halva kreditbeloppet, varvid förutsattes,
att borgen skulle tecknas såsom proprieborgen och ej såsom bristborgen. Sedan
fullmäktige meddelat, att villkoret örn en dylik borgen vore oeftergivligt, förklarade
Skandinaviska kreditaktiebolaget sig villigt att lämna en borgensförbindelse
av sådan art. Finansministern hade ej något att erinra mot denna anordning.
Den 5 april detta år utgjorde det utestående beloppet av denna kredit 40
miljoner kronor.
I samband med denna kredit begärdes av riksbanken, att Kreuger skulle komplettera
tidigare lämnade uppgifter rörande koncernen. Dels skedde detta muntligen,
dels avlämnade Kreuger av honom underskrivna, den 5 november 1931
dagtecknade uppgifter på Svenska Tändsticksaktiebolagets och Aktiebolaget
Kreuger & Tolls skulder den 15 oktober 1931 och därför lämnade säkerheter.
Kredit av ett bankkonsortium till Svenska T ändstick saktiebolag et i februari
1932 å ursprungligen 16,680.000 kronor.
Innevarande år hava fullmäktige tillsammans med vissa affärsbanker beviljat
ytterligare en kredit berörande Kreugerkoncernen. Detta skedde i slutet av
sistlidna februari. Beträffande tillkomsten av denna kredit få fullmäktige anföra
följande.
26
BanhoutsTcottets utlåtande Nr kO.
Enligt de uppgifter, som riksbanken erhållit rörande Kreugerkoncernens kortfristiga
utländska skulder, förföll den 21 februari 1932 en större acceptkredit,
som ett antal amerikanska banker lämnat Svenska Tändsticksaktiebolaget. Det
hade uppgivits, att avtal träffats örn omsättning av krediten på nio månader
mot en avbetalning å 2 miljoner dollars. Fullmäktige, som med största uppmärksamhet
följde utvecklingen, erhöllo i mitten av februari av såväl bankdirektör
Rydbeck som representanter för Svenska Tändsticksaktiebolaget och
Aktiebolaget Kreuger & Toll meddelande örn att medel anskaffats såväl för
denna avbetalning som för utbetalning av den 1 mars förfallande kupongränta
å aktiebolaget Kreuger & Tolls obligationslån. För sistnämnda utbetalning
erfordrades cirka 1.2 miljoner dollars.
Den 23 februari 1932 (den 21 februari var söndag och den 22 i Förenta staterna
helgdag) meddelade bankdirektör Lauritzen och ingenjörerna ^Littorin
och Bergman i Svenska Tändsticksaktiebolaget. att från amerikanskt håll gjord
utfästelse att tillhandahålla medel för dessa likvider ej infriats. _ Under framhållande
av att Svenska Tändsticksaktiebolaget vore nödsakat inställa betalningarna,
för den händelse kreditfrågan ej ordnades samma dag, hemställdes,
att riksbanken skulle tillhandahålla erforderlig kredit i svenska kronor samt
försälja motsvarande dollarbelopp. Denna framställning avslogo fullmäktige.
Då bankdirektör Lauritzen förklarade, att Skandinaviska kreditaktiebolaget
i varje fall icke ensamt kunde tillhandahålla krediten, hänvisade förste deputeraden
tändsticksbolaget att undersöka möjligheten av att erhålla densamma
genom samverkan mellan Skandinaviska kreditaktiebolaget, Svenska Handelsbanken
och Stockholms Enskilda Bank. _
Underhandlingar rörande krediten pågingo därefter hela dagen mellan representanter
för nämnda tre affärsbanker samt för Svenska tändsticksaktiebolaget
och Aktiebolaget Kreuger & Toll. Därvid visade det sig, att de uppgifter om
Kreugerbolagens ställning, som deras representanter kunde lämna, voro mycket
ofullständiga. På grund därav ansågo bankerna sig böra avböja att lämna den
begärda krediten.
I detta läge ansågs påkallat att, då finansministern var bortrest, lämna statsministern
en redogörelse för situationen. Pa hemställan av fullmäktiges ordförande
infann sig statsministern i riksbanken. Då återstod endast ett par
timmar, innan svaret till New York måste lämnas. Statssekreteraren i finansdepartementet
hade kort förut kommit tillstädes.
Efter diskussion av olika möjligheter framkom slutligen ett förslag, som
innefattade, bland annat, att riksbanken skulle deltaga med hälften, eventuellt
2/3 av den begärda krediten. Två av affärsbankerna skulle övertaga vardera
V''6, och ytterligare Ve skulle eventuellt övertagas av en tredje affärsbank. Som
säkerhet för krediten skulle pantförskrivas utländska statsobligationer och
svenska aktier samt ställas viss borgen.
De närvarande fullmäktige avböjde emellertid för riksbankens del förslaget.
De förklarade sig beredda att förelägga fullmäktige ett förslag om riksbankens
deltagande i krediten endast under förutsättning, att, därest så komme att
av riksbanken påfordras, regeringen ville hos Konungen hemställa örn avlåtande
av proposition till riksdagen, att aktiebolaget Kreditkassan av år 1922
skulle övertaga riksbankens andel av krediten.
Såsom framgår av fullmäktiges särskilda protokoll för sammanträdet den
24 sistlidna februari, gjorde statsministern i anledning härav utfästelse i ovanberört
avseende.
Fullmäktige hava därefter bifallit förslaget om riksbankens deltagande tillsammans
med två andra banker i en kredit till Svenska Tändsticksaktiebolaget
å tillhopa 16,680,000 kronor. Å densamma har genom försäljning av vissa
aktier avbetalts 86,570 kronor.
Bankoutskottets utlåtande Nr 40.
27
Den 5 april detta år utgjorde det utestående kapitalbeloppet av denna kredit
för riksbankens vidkommande 11,062,286:07 kronor.
Krediten lämnades i syfte att förebygga en omedelbar betalningsinställelse
för Svenska tändsticksaktiebolaget och Aktiebolaget Kreuger & Toll med därav
följande allvarliga konsekvenser för svenskt bankväsen, särskilt för Skandinaviska
kreditaktiebolaget. Försträckningen gjordes emellertid betalbar efter
en uppsägningstid av 8 dagar.
Såsom ett villkor för krediten uppställdes, att Kreugerbolagen skulle tillhandahålla
de långivande bankernas representanter allt det material, som kunde
erfordras för en fullständig undersökning av Kreugerkoncernens ställning.
En dylik utredning igångsattes också omedelbart, därvid riksbanken representerades
av förste deputeraden och bankofullmäktigen Fehr. Av flera skäl visade
det sig mycket snart oundgängligt, att Kreuger personligen biträdde vid
utredningen. Förste deputeraden lät därför anmoda honom, som då befann
sig i Amerika, att omedelbart hemresa till Europa för att ställa sig till utredningens
förfogande. Det hade överenskommits, att Kreuger, åtföljd av bankdirektör
Rydbeck och koncernens huvudbokförare, skulle söndagen den 13 mars
sammanträffa i Berlin med herr Fehr och bankdirektör Stén, den sistnämnde
såsom representant för Svenska Handelsbanken. Den 15 mars skulle förste
deputeraden inträffa i Berlin för att deltaga i utredningsarbetet. Den 12 mars
på eftermiddagen, dagen innan Berlinsammanträdet skulle hava tagit sin början,
kom underrättelsen, att Kreuger i Paris tagit sig av daga.»
Sammanfattningsvis hava fullmäktige anfört, att av förestående redogörelse
för av riksbanken lämnade krediter, berörande företag, anslutna till Kreugerkoncernen,
framginge följande:
Krediterna å 20 miljoner och 74.7 miljoner kronor hava lämnats direkt till
Skandinaviska kreditaktiebolaget och utestodo den 5 april mot samma banks
borgen såsom för egen skuld. För halva beloppet av krediten å 40 miljoner
kronor har Skandinaviska kreditaktiebolaget iklätt sig borgen såsom för egen
skuld. Den i år lämnade krediten, vari riksbankens andel utgör något över
11 miljoner kronor, har riksbanken beviljat tillsammans med vissa affärsbanker.
Förutom ovannämnda borgen av Skandinaviska kreditaktiebolaget för de
tre största krediterna fanns förenämnda den 5 april 1932 följande realsäkerhet,
som enligt fullmäktige torde få anses betryggande:
för krediten å 20 miljoner kronor:1 20/32 av nominellt 10,800,000 dollars Polska
republikens 6^2 % obligationer per år 1965;
för krediten å 74.7 miljoner kronor:2 obligationer å tillhopa nominellt 29 miljoner
dollars av Tyska rikets 6 % internationella lån av år 1930 (6 % Äussere
Deutsche Reichsanleihe von 1930), vilka obligationer voro pantförskrivna till
riksbanken såsom säkerhet för Skandinaviska kreditaktiebolagets borgen;
för krediten å 40 miljoner kronor:3 84,000 A-aktier å tillhopa nominellt
1 Lämnad mot växlar, utställda av Polska tändsticksmonopolbolaget, accepterade av Svenska
tändsticksaktiebolaget och överlåtna av aktiebolaget Förenade Svenska tändsticksfabriker.
2 Lämnad mot_ växlar, utställda av Ivar Kreuger eller Ivar Kreuger» stärbhus, accepterade till ett
belopp av 41,125,000 kronor av Svenska Tändsticksaktiebolaget och till ett belopp av 30,575,000
kronor av aktiebolaget Kreuger & Toll.
3 Lämnad mot växlar, utställda av Ivar Kreuger eller Ivar Kreuger» stärbhus, accepterade till 20
miljoner kronor av Svenska Tändsticksaktiebolaget och till 20 miljoner kronor av aktiebolaget Kreuger
k Toll.
(De i förestående noter — vilka tillfogats av bankoutskottet — meddelade uppgifterna avse tidpunkten
den 5 april 1932.)
Fullmäktiges
samman
fattning.
28
Bankoutskottets utlåtande Nr -40.
4,200,000 kronor samt 703,513 B-aktier å tillhopa nominellt 35,175,650 kronor
i Bolidens gruvaktiebolag;
för den i år lämnade krediten/ varav riksbankens andel utgör 11,062,286: 67
kronor:
nominellt 8 miljoner dollars Konungariket Kumäniens monopolinstituts 7 %
obligationer av år 1929,
nominellt 900,000 dollars obligationer av Tyska rikets 6 °/° internationella
lån av år 1930 (6 % Äussere Deutsche Reichsanleihe von 1930),
8,400 aktier i Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag,
9,322 aktier serie A i aktiebolaget Svenska Kullagerfabriken,
59 aktier serie B i sistnämnda bolag,
4,800 aktier i Kreuger & Tolls byggnadsaktiebolag samt
900 preferensaktier i Fastigbetsaktiebolaget Hufvudstaden.
För sistnämnda kredit finnes dessutom borgen såsom för egen skuld av aktiebolaget
Kreuger & Toll och Ivar Kreuger.
Av redogörelsen torde, yttra fullmäktige, vidare framgå, att riksbanken vid
krediternas beviljande iakttagit de allmänna synpunkter, som riksbanken bör
anlägga på kreditgivningen.
Den första krediten ingick, framhålla fullmäktige, som del i en rediskonteringskredit
åt tre av vårt lands förnämsta affärsbanker. Enligt fullmäktiges
mening var vid den tidpunkt, då krediten beviljades, ett avböjande av
principiella skäl ej motiverat.
Den andra krediten, som utgjorde en rediskonteringskredit åt en av våra
största affärsbanker, ansåg sig riksbanken ej kunna undandraga sig med hänsyn
till de allmänna intressen, som därigenom kunde hava satts på spel.
De två sista krediterna hava, betona fullmäktige, beviljats sedan regeringens
representanter framhållit, att det ur landets synpunkt vore önskvärt, att
desamma lämnades, och i anslutning därtill gjort vissa utfästelser.
Med avseende å Skandinaviska kreditaktiebolaget framhålla fullmäktige i
sammanfattningen, att farhågorna för dess likviditet uppstodo först under sensommaren
1931. Framför allt på grund av uttag av utländska insättningar
blev nämnda bank nödsakad dels att taga i anspråk bela den av majavtalet
berörda krediten, dels även att högst väsentligt öka sin rediskontering av andra
växlar, bankens ordinarie rediskontering.
Skandinaviska kreditaktiebolagets insättningar från utländska banker minskades
under tiden 30 april—31 augusti 1931 från 108 miljoner till 42 miljoner
kronor. Samtidigt steg dess ordinarie rediskontering från 67 miljoner till 122
miljoner kronor. Under tiden 31 augusti—30 september, d. v. s. omedelbart efter
guldmyntfotens upphävande, minskades de utländska insättningarna ytterligare
till 23 miljoner kronor, medan den ordinarie rediskonteringen, delvis
till följd av ultimokraven, ökades till 182 miljoner kronor.
Fullmäktige framförde under hand sina bekymmer till regeringen i anled
1
Lämnad såsom nppsägningslån till Svenska Tändsticksaktiebolaget.
(Den i förestående not — vilken tillfogats av bankoutskottet — meddelade uppgiften avser
tidpunkten den 5 april 1932.)
Bankoutskottets utlåtande Nr A0.
29
ning av Skandinaviska kreditaktiebolagets betydande upplåning i riksbanken.
Även med bankinspektören stodo fullmäktige i kontakt rörande denna fråga.
Erfarenheterna från föregående kriser hava, yttra fullmäktige slutligen,
lärt, att centralbanken under en kris måste öka sin kreditgivning för att krisens
verkningar icke skola bliva alltför ödesdigra. Örn fullmäktige i stället
för att följa denna princip hade vägrat fortsatt rediskontering eller rebelåning
åt Skandinaviska kreditaktiebolaget, hade detta enligt fullmäktiges mening
otvivelaktigt medfört betydande betalningssvårigheter med därav följande
mycket allvarliga konsekvenser. Ansvaret för att under rådande förhållanden
hava framkallat en dylik för landets bank- och penningväsen ödesdiger
situation, ansågo fullmäktige sig ej kunna taga, då ej riksdagen var samlad
och en statlig stödaktion därför ej kunde ifrågakomma. I början av innevarande
år syntes, att döma av förutberörda uppgifter örn Kreugerkoncernens
valutabehov, särskilda åtgärder ej erforderliga med hänsyn till valutan.
Skandinaviska kreditaktiebolagets upplåning i riksbanken minskades från 213
miljoner kronor vid innevarande års början till 193 miljoner kronor den 12
mars. Kreugerkoncernens sammanbrott förändrade emellertid helt och hållet
situationen.
Av fullmäktiges protokoll framgår, att vid de protokollförda sammanträden, I besluten
då beslut fattats rörande ifrågavarande krediter, följande fullmäktige eller full- fullmäktige
mäktigesuppleanter deltagit, nämligen m. m.
den 30 september 1931 (omläggning av formen för krediten å 74.7 miljoner
kronor): herrar af Jochnick, Rooth, Amnér, Widell, Viktor Larsson, Fehr
och Sköld;
den 24 oktober 1931 (beviljande av krediten å 40 miljoner): herrar af Jochnick,
Rooth, Amnér, Widell, Larsson, Fehr och Sköld;
den 28 november 1931 (förlängning av krediten å 74.7 miljoner kronor):
herrar af Jochnick, Amnér, Widell, Larsson, Fehr, Sköld och Wilhelmsson;
den 21 januari 1932 (förlängning av krediten å 40 miljoner kronor): herrar
Rooth, Amnér, Widell, Larsson, Fehr, Sköld och Örne;
den 24 februari 1932 (beslut om deltagande i kredit å belopp, motsvarande
värdet i kronor av 2 miljoner dollars) : herrar af Jochnick, Rooth, Amnér,
Widell, Larsson, Fehr och Sköld;
den 25 februari 1932 (förlängning av krediterna å 74.7 miljoner samt å
40 miljoner kronor): herrar af Jochnick, Rooth, Amnér, Widell, Larsson, Fehr
och Sköld; samt
den 29 februari 1932 (beslut om deltagande i kredit å belopp, motsvarande
värdet i kronor av 1.2 miljoner dollars): herrar af Jochnick, Rooth, Amnér,
Widell, Larsson, Fehr och Sköld.
Enligt vad utskottet inhämtat, beviljades krediten å 74.7 miljoner kronor
genom ett underhandsbeslut av firllmäktige den 5 maj 1931, i vilket deltogo
herrar af Jochnick, Rooth, Amnér, Widell, Larsson, Fehr och C. P. V. Nilsson.
Av fullmäktiges protokoll för den 23 oktober 1931 framgår vidare, att vid
fullmäktiges sammanträde nämnda dag —• därvid behandlats frågan örn förbe
-
30
Bankoutskottets utlåtande Nr åo.
rörda kredit å 40 miljoner kronor — chefen för finansdepartementet deltagit i
överläggning med fullmäktige jämlikt av Kungl. Maj :t för honom utfärdat förordnande
av innehåll, som framgår av ett såsom bilaga till fullmäktiges protokoll
fogat utdrag av statsrådsprotokollet av följande lydelse:
»Utdrag av statsrådsprotokollet över finans är enden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 23 oktober 1931.
I 31 § i lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank stadgas, att, om Konungen
på framställning av fullmäktige i riksbanken eller, där Konungen eljest så
prövat nödigt, förordnat ombud att med fullmäktige i något särskilt ärende förhandla,
fullmäktige må med Konungens ombud överlägga.
Kungl. Majit finner gott förordna statsrådet och chefen för finansdepartementet
Felix Hamrin att förhandla med fullmäktige i riksbanken rörande vissa
åtgärder i samband med den ekonomiska krisen.
Tillika förordnar Kungl. Majit, att utdrag av statsrådsprotokollet i detta
ärende skall tillställas fullmäktige i riksbanken.
Ur protokollet:
Einar Regnér.-»
Stödaktio- I detta sammanhang vill utskottet erinra, att innevarande års riksdag i anondina
^e<^ng av framställning av Kungl. Majit (bankoutskottets utlåtande nr 22)
viska kredit- beslutat en stödaktion för stärkande av Skandinaviska kreditaktiebolagets likaktiebolaget.
vidi tet. Enligt riksdagens beslut skulle detta ske på det sätt, att staten genom
riksgäldskontoret dels tecknade förlagsbevis till ett belopp av 100 miljoner
kronor, dels ock tillhandahölle bolaget ett långfristigt lån å intill 115 miljoner
kronor. Villkor för stödaktionen skulle vara, att ett antal svenska affärsbanker
på depositions- och kapitalräkning hos Skandinaviska kreditaktiebolaget
på viss tid insatte 40 miljoner kronor. Det har förutsatts, att såsom
säkerhet för lånet å 115 miljoner kronor skulle pantförskrivas vissa i riksbanken
av bolaget belånade förbindelser och att valutan för förlagsbevisen skulle
av bolaget användas för infriande av andra förbindelser, för vilka bolaget såsom
gäldenär eller på grund av borgen häftade i ansvar till riksbanken.
Utskottet. Av den lämnade redogörelsen framgår, att riksbanken vid olika tillfällen
under år 1931 samt början av år 1932 för Kreugerkoncernens behov beviljat
krediter -—■ antingen i form av rediskonteringsrätt för Skandinaviska kreditaktiebolaget,
såsom koncernens huvudbankförbindelse, jämte ett par andra
banker, eller direkt till företag, anslutna till koncernen — intill ett belopp av
tillhopa omkring 158 miljoner kronor, varav emellertid högst utnyttjats omkring
146 miljoner kronor. Ifrågavarande krediter hava avsetts för fullgörande
av Kreugerkoncernen åvilande betalningsförpliktelser i utlandet.
BankoutsTcottets utlåtande Nr 40.
31
Enligt utskottets mening lämna riksbankens ifrågavarande åtgöranden rum
för anmärkningar i vissa avseenden.
Hedan den omständigheten, att ett så stort kreditbelopp som det, varom här
är fråga, tillhandahållits ett enda affärsintresse — och därtill ett starkt spekulativt
inriktat sådant — måste vara ägnat att väcka mycken uppmärksamhet.
Det må framhållas, att i nämnda kreditbelopp icke ingår någon del av
Skandinaviska kreditaktiebolagets betydande ordinarie rediskontering hos
riksbanken, vilken i avsevärd mån torde hava betingats av bankens försträckningar
till Kreugerkoncernen.
Den viktigaste grunden för en kritik mot riksbankens ifrågavarande åtgärder
synes utskottet emellertid ligga däri, att nyssberörda särskilda försträckningar
lämnats för finansiering av krediter eller av andra likvider till utlandet, sammanhängande
med kapitaltransaktioner, av vilka flertalet vid ifrågavarande
tillfällen icke kunnat täckas på den internationella penningmarknaden. Det
borde hava beaktats, att riksbankens ifrågavarande kreditgivning måste medföra
en kännbar minskning i vårt lands likvida kapitaltillgångar och därigenom
vara ägnad att till förfång för legitim svensk företagsamhet föranleda en högre
räntenivå än som eljest behövde ifrågakomma samt en avsevärd inskränkning
av kreditmöjligheterna för produktionen inom landet. I själva verket
har också efter utskottets uppfattning den här avsedda kreditgivningen
utgjort en väsentlig anledning till de kreditrestriktioner och de höga
räntesatser, som under det senaste halvåret måst upprätthållas. Då den ifrågavarande
åderlåtningen av det svenska kapitalet i första hand drabbat riksbankens
utländska valutareserver och då riksbanken icke i samband med den på
våren 1931 utlovade krediten å 74.7 miljoner kronor vidtagit åtgärder för att
genom upplåning i utlandet bereda ersättning för den minskning av valutareserven,
som på grund av nämnda kredit måste förutsättas förr eller senare
inträda, framstår också sagda kredit såsom en bidragande orsak till att vårt
land i september 1931 nödgats frångå guldmyntfoten.
Vad vidare angår sistnämnda kredit å 74.7 miljoner kronor, synes det ägnat
att förvåna, att fullmäktige ansågo sig vid denna tidpunkt, i början av maj
1931, böra utlova en så stor försträckning för ett utländskt betalningsändamål.
Utredningen visar, att det även för fullmäktige stått klart, hurusom Kreugerkoncernen
redan vid detta tillfälle saknat möjligheter att utomlands uppbringa
det belopp, som erfordrades för ifrågavarande betalningar. Det framgår jämväl,
att den rikliga penningtillgång, som vid denna tid ännu förefanns i Sverige,
hade sin väsentliga orsak i utländska penningplaceringar av beskaffenhet
att när som helst kunna hem tagas. Fullmäktige hade ock själva redan i början
av år 1931 ansett sig böra göra affärsbankerna uppmärksamma på önskvärdheten
av att inskränka inköpen av utländska värdepapper i syfte att minska
den svenska kapitalexporten. En omständighet, som jämväl bort i detta sammanhang
mana till försiktighet, var det starkt stegrade importöverskottet för
vårt land redan i början av år 1931.
Bortsett från de förhållanden, som nu antytts, har det synts utskottet vara
i och för sig otillfredsställande, att säkerheter av den ringa likviditetsgrad,
32
Banlcout-ikotteLs utlåtande Nr J^O.
varom det här till övervägande del är fråga, lagts till grund för betydande
krediter i riksbanken. Det må omnämnas, att de såsom säkerhet för krediten
å 74.7 miljoner kronor pantförskrivna tyska statsobligationerna äro utställda
i belopp örn 500,000 dollars stycket och icke få utbytas mot mera säljbara valörer
förrän efter den 29 maj 1934. Bindandet av så avsevärda belopp i dylika
mindre likvida tillgångar måste — även örn det, såsom uppenbarligen avsetts,
skedde för en kortare tid -—- självfallet vara ägnat att försvaga riksbankens
ställning och därmed även försvåra den valutavårdande verksamhet, som är
dess viktigaste ändamål såsom centralbank. Den uppgift, som riksbanken i
förevarande fall -— med avsteg från likviditetskravet —- påtagit sig, torde i
själva verket närmast överensstämma med vad som ankommer på en stödinstitution
av den karaktär, vilken representeras exempelvis av aktiebolaget Kreditkassan
av år 1922. Framhållas må, att vid tidpunkten för beviljandet av
krediten å 74.7 miljoner kronor riksdagen var samlad och att alltså tillfälle
förelåg att omedelbart bringa frågan örn en stödaktion under statsmakternas
prövning. Efter Kreugerkoncernens sammanbrott har det visat sig nödvändigt
att genom särskilda åtgärder från statsmakternas sida avlyfta från riksbanken
huvuddelen av de engagemang, vilka densamma iklätt sig.
Mot vad förut anförts angående riksbankens kreditgivning till Kreugerkoncernen
har visserligen invänts, att de ifrågavarande krediterna till en början formellt
icke lämnats till nämnda koncern utan haft karaktären av rediskonteringsrätt
för koncernens huvudbankförbindelse i Sverige. Såsom ovan nämnts, voro
emellertid krediterna redan från början avsedda att tillgodose koncernens behov,
och efter den på hösten 1931 verkställda omläggningen av formen för de
första krediterna blevo dessa även formellt sett lämnade direkt till koncernen.
Vid nu angivna förhållanden hade det enligt utskottets mening varit påkallat,
att kreditgivningen — i första hand vad angår nyssnämnda försträckning å
74.7 miljoner kronor — föregåtts av en ingående undersökning rörande koncernens
ställning och kreditvärdighet samt att en finansplan införskaffats beträffande
tillgodoseendet av koncernens kapitalbehov under den närmaste framtiden.
För dylika åtgärder förelåg, som det vill synas, särskild anledning
bland annat i kreditbeloppets storlek och säkerheternas mindre likvida beskaffenhet
samt i den omständigheten att, såsom förut berörts, det behövliga
beloppet icke kunde av koncernen upplånas på den internationella marknaden.
Av utredningen framgår, att fullmäktige först i samband med den i februari
1932 beviljade krediten vidtagit åtgärder för den ingående undersökning rörande
koncernens ställning, som enligt utskottets mening bort föregå prövningen
av den i maj 1931 föreliggande kreditfrågan.
Vid bedömandet av förevarande spörsmål har utskottet icke förbisett, att
förhållandena vid den tid, då fullmäktige haft att taga ställning till desamma,
givetvis tett sig i avsevärd mån annorlunda än nu. Jämväl har utskottet
beaktat vad fullmäktige erinrat örn angelägenheten av att undvika en betalningsinställelse
för Kreugerkoncernen med därav följande skakningar av det
svenska näringslivet, örn Skandinaviska kreditaktiebolagets uppfattning rörande
koncernens kreditvärdighet, örn bankinspektionens uttalade mening angående
Bankoutslcottets utlåtande Nr bö.
33
nämnda banks soliditet samt örn de utfästelser, som av ledamöter av statsrådet
gjorts i samband med vissa av krediterna. Det vill dock synas utskottet, som
om hänsynen till riksbankens huvuduppgift såsom vårdare av landets valuta
bort föranleda fullmäktige att icke, på sätt som skett, engagera riksbanken i
en stödaktion av här förevarande art, till vilken det närmast bort ankomma på
Kungl. Maj:t och riksdagen att taga ställning.
Slutligen har utskottet ansett sig böra framhålla det önskvärda i att riksbanksledningens
behandling av kreditärenden av den viktiga beskaffenhet,
varom här är fråga, sker vid fullmäktigesammanträden samt att besluten därvid
antecknas i fullmäktiges protokoll i stället för att, såsom i detta fall i
viss utsträckning ägt rum, föredragning verkställes under hand. Det förfaringssätt,
som här tillämpats, är givetvis ägnat att försvåra den granskning
av fullmäktiges förvaltning, vilken det åligger riksdagens vederbörande organ
att verkställa. Jämväl vill utskottet påtala att, enligt vad utskottet inhämtat,
villkoren för de båda första krediterna icke redan i samband med riksbankens
utfästelse gjorts till föremål för skriftligt avtal mellan riksbanken
och vederbörande bank, ett förhållande som föranlett meningsskiljaktighet med
avseende å den räntesats, vilken enligt utfästelsen skulle tillämpas.
Vad i detta ärende i här angivna avseenden förekommit har synts utskottet
vara så anmärkningsvärt, att utskottet ansett sig icke kunna underlåta att detsamma
för riksdagen
omförmäla.
3 :o.
Revisorerna hava under § 16 i sin berättelse angående riksbanken (sid. 22
och 23) anfört följande:
»Revisorerna hava fäst sin uppmärksamhet vid storleken av Tumba bruks
inneliggande förråd, vilka såsom av ovanstående räkenskapsutdrag framgår
den 31 december 1930 voro bokförda till ett värde av kr. 258,184: 13. Större
delen av dessa förråd utgöres av för pappers- och papptillverkningen inköpt
lump. Sålunda innehade bruket vid utgången av nedannämnda år förråd av
lump till följande myckenheter och värden:
kg kr.
1926 ........... 191,098 217,076: —
1927 ........... 170,932 196.263: —
1928 ........... 198,429 217,250: —
1929 ........... 170,283 174,964: —
1930]........... 167,470 171,486: —
Under åren 1927—1930 har brukets anskaffning och förbrukning av lump
uppgått till:
Inköp Förbrukning
kg |
kr. |
kg |
kr. |
||
under år |
1927 . . |
. 71,311 |
68,902: — |
89,509 |
113,000: — |
» » |
1928 . . |
. 123,963 |
114,680: — |
93,756 |
114,907: — |
» T> |
1929 . . |
. 59,473 |
33,069: — |
85,616 |
97,507: — |
> » |
1930 . . |
. 79,537 |
72,908: — |
80,554 |
96,539: — |
Bihang till riksdagens protokoll 1932 |
8 sami. 2b |
haft- (Nr |
bO.) |
Äng. Tumba
bruks förråd
av lump.
34
Bankoutslcottets utlåtande Nr 4ö.
Revisorernas
uttalande.
Ang1, protokoll
och
berättelser.
För brukets papp- och papperstillverkning erforderlig lump har sålunda under
ifrågavarande tidsperiod i stort sett täckts genom verkställda uppköp under
det att inneliggande förråd av lump under samma tid uppgått till praktiskt
taget dubbla årsförbrukningen.
Revisorerna hava vidare inhämtat, att i brukets lumpförråd ingår ett parti
örn c:a 60 ton gammal oblekt linnelump, bestående av kasserade postsäckar,
som för mer än tio år sedan inköpts från postverket. Detta lumpparti, vilket
den 31 december 1930 bokförts efter ett pris av 70 öre per kg och sålunda
bland brukets tillgångar representerar ett värde av i runt tal 42,000 kronor,
är enligt av inspekterande fullmäktigen vid Tumba bruk till fullmäktiges protokoll
lämnade upplysningar på grund av föroreningar mindervärdigt och näppeligen
användbart för annat ändamål än för tillverkning av skrivstämpelpapper.
På vissa skäl har inspekterande fullmäktigen emellertid ansett, att anledning
knappast syntes föreligga att härvid beräkna någon kostnad för den
vid dylik tillverkning använda lumpen av ifrågavarande parti.
Av vad ovan anförts torde framgå, att brukets förråd av lump är anmärkningsvärt
stort i förhållande till årsförbrukningen samt att detsamma icke är
bokfört till sitt verkliga värde. Med hänsyn härtill finna revisorerna sig böra
framhålla nödvändigheten av att inköp av för papp- och papperstillverkningen
erforderlig materiel icke verkställes i större utsträckning än som betingas
för driftens behöriga uppehållande, ävensom vikten av att erforderliga nedskrivningar
å förrådens bokföringsvärden i vederbörlig ordning verkställas.
I anledning av vad revisorerna sålunda framhållit hava fullmäktige i riksbanken
i utlåtande den 23 januari 1932 anfört följande:
»Vad först beträffar storleken av inneliggande förråd anse fullmäktige det
vara erforderligt, att detsamma motsvarar ett ä två års förbrukning. De
av revisorerna anförda siffrorna utvisa ock, att denna uppfattning gjort sig
gällande under en följd av år. Med hänsyn till det stora antalet kvaliteter
av lump, ungefär ett tiotal, som erfordras för framställning av sedelpapper,
måste givet förråden bliva förhållandevis stora. Frånsett det i förrådet ingående
partiet gammal oblekt linnelump, som för övrigt tillkommit på grund
av särskilda förhållanden, synes därför inneliggande förråd icke vara större
än som måste anses nödvändigt för en rationell papperstillverkning.
Beträffande frågan örn erforderliga nedskrivningar å förrådens bokföringsvärden
verkställas sådana, i den mån de befinnas vara av omständigheterna
betingade. Vad särskilt angår det av revisorerna omnämnda partiet gammal
oblekt linnelump, som under år 1931 bokförts till kronor 37,525:20 efter ett
pris av 69.76 öre för kilogram, har detta i samma års bokslut efter nedskrivning
upptagits till kronor 13,447:75 efter 25 öre för kilogram.»
Vad i detta ärende förekommit har utskottet, som funnit fullmäktiges förklaring
tillfredsställande, allenast velat för riksdagen
omförmäla.
4:o.
Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet i övrigt
ej funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från utskottets
sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen
anmäla.
Bankoutskottets utlåtande Nr 40.
35
5:o.
Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1930 hava riksdagens
senast församlade revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat, att med
avseende på riksbankens förvaltning under den tid, granskningen omfattat, revisorerna
ej funnit anledning till erinran utöver vad i berättelsen förekommit,
samt att de för sin del ansåge, att ansvarsfrihet borde fullmäktige beviljas.
De revisorer, som, valda av riksdagen, granskat avdelningskontorens i orterna
förvaltning år 1930, hava likaledes i sina berättelser tillstyrkt ansvarsfrihet
för kontorens styrelser.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd, styrelse och
förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej funnit anledning
till erinran utöver vad förut blivit anfört samt att utskottet för sin del
anser, att ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att ansvarsfrihet må fullmäktige i riksbanken beviljas dels
för förvaltningen under år 1930 av bankens såväl huvudkontor
som samtliga avdelningskontor i orterna, dels ock för
de beslut och åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges
protokoll från och med den 10 januari 1931 till och med
den 10 januari innevarande år.
Stockholm den 2 maj 1932.
På bankoutskottets vägnar:
C. E. SVENSSON.
Vid förestående ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar G. E. Svensson, Gustafsson i Stensholm, Johansson
i Östersund, Johansson i Friggeråker, Ström i Lidköping, Stendahl, Möller
och Forssell; dock att vid behandlingen av den under punkt 5:o) angivna frågan
herr Lindgren* deltagit i stället för herr Forssell;
från andra kammaren: herrar Bäcklund, Lovén, Wikström, Wigforss, Leffler,
Svedman, Edberg och Olson i Göteborg; dock att vid behandlingen av den under
punkt 5:o) berörda frågan herr Höglund i Göteborg* deltagit i stället för herr
Bäcklund.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Äng.
ansvars
frihet.
36
Banleoutslcnttets utlåtande Nr JfO.
Reservationer:
vid punkten l:o) (angående riksbankens valutapolitik m. m.):
av herrar Gustafsson i Stensholm, Johansson i Friggeråker, Stendahl, Forssell,
Leffler, Edberg och Olson i Göteborg, vilka ansett, att utskottets yttrande
under denna punkt bort hava följande lydelse:
»Vid behandlingen av frågan om riksbankens valutapolitik torde det vara
lämpligt att först beröra fullmäktiges åtgöranden i valutapolitik t anseende
under den tid, utskottets granskning omfattat, för att därefter ingå på frågan
örn de riktlinjer, som böra uppställas för valutapolitiken under den närmaste
framtiden.
Vid sin granskning av fullmäktiges penningpolitik har utskottet till en början
funnit anmärkningsvärt, att fullmäktige underlåtit att, medan möjlighet
därtill förefanns, vidtaga åtgärder för säkerställande av landets
behov av utländska valutor. Redan i slutet av april 1931 måste
det hava stått klart för fullmäktige, att betydande sådana behov skulle komma
att yppa sig under året. Vid nämnda tidpunkt erhöllo fullmäktige — som
redan i februari ställt stora belopp till förfogande för betalningar i utlandet för
Kreugerkoncernens räkning — kännedom om förestående ytterligare utländska
likvider för nämnda koncern, vilka likvider, tillhopa 35 miljoner dollars, avsågos
komma att till avsevärd del täckas med användande av vårt lands utländska
tillgodohavanden. Det måste förutsättas, att genom disponerande av
den av fullmäktige, på sätt under nästföljande punkt omförmäles, i början
av maj 1931 utlovade krediten för Kreugerkoncernen å 74.7 miljoner kronor,
riksbankens valutareserver förr eller senare komme att tagas i anspråk. Visserligen
kunde dessa reserver vid nämnda tidpunkt förefalla avsevärda, men
hänsyn hade bort tagas till, att ett allvarligt riskmoment ur valutasynpunkt
f relåg i den omständigheten, att hos privatbankerna innestodo betydande utländska
insättningar, vilka när som helst kunde hemtagas. Ett annat förhållande,
som tillika pekade mot ökade behov av utländska valutor, var den
alltmera framträdande passiva inriktningen av landets handelsbalans, som
tog sig uttryck i ett stort importöverskott under årets första månader, vartill
jämväl kom en avsevärd nedgång i handelsflottans fraktinkomster. I
betraktande av dessa omständigheter förelågo enligt utskottets mening starka
skäl för vidtagande av åtgärder till mötande av de påfrestningar, som redan
på våren kunde förutses. Under sommarmånaderna framträdde behovet av sådana
åtgärder ännu tydligare dels i allmänhet genom att till följd av de uppträdande
kreditkriserna i Mellaneuropa hemtagningar av utländska tillgodohavanden
i de svenska affärsbankerna i avsevärd omfattning ägde rinn dels
ock särskilt när den i maj för Kreugerkoncernen beviljade krediten i slutet av
juli började tagas i anspråk.
Under alla förhållanden synes det visa brist på förtänksamhet, att fullmäktige
först så sent som den 5 september 1931 funno läget vara sådant, att
uttryckligt beslut fattades örn inledande av underhandlingar rörande kredit i
utlandet. Utöver vad som förut nämnts må i detta sammanhang erinras att,
Bankoutskottets utlåtande Nr JtO.
37
såsom framgår av vad fullmäktige i sin under nästföljande punkt omförmälda
skrivelse den 11 april 1932 meddelat, fullmäktige hade sig bekant, att den utländska
kapitalmarknaden redan i april månad 1931 varit stängd för Kreugerkoncernen,
en omständighet som vid bedömande av möjligheterna att tillfredsställa
landets lånebehov bort tillmätas stor vikt. Det hade varit påkallat, att
fullmäktige redan på våren eller försommaren, med begagnande av svenska statens
utan tvivel då ännu goda kreditmöjligheter, vidtagit åtgärder för att säkerställa
erforderlig utländsk kredit. Det må erinras, att riksdagen genom i
början av maj på framställning av fullmäktige beslutade, omedelbart ikraftträdande
ändringar i riksbankslagen och i bankoreglementet lagt i fullmäktiges
hand erforderlig lånefullmakt.
Den utländska kredit, som sålunda enligt utskottets mening bort i tid anskaffas,
torde icke hava behövt erhålla formen av ett vanligt långfristigt valutalån.
Närmast synes hava kunnat ifrågakomma en större utländsk trasseringskredit,
ställd på viss tid, exempelvis två år.
Med vad här anförts har utskottet icke tagit ställning till frågan, huruvida
fullmäktige bort — med förutseende av de svårigheter, som kunde bliva
förenade med upprätthållande av guldmynt-foten — i tid vidtaga åtgärder
för mötande av tänkbara påfrestningar i sådant hänseende, ett spörsmål, på
vilket utskottet icke finner anledning att närmare ingå. Uppenbart är emellertid
att, därest fullmäktige vid tidpunkt, som förut angivits, säkrat från dåvarande
utgångspunkter erforderlig utländsk trasseringskredit, detta överhuvud
taget skulle hava medfört gynnsamma återverkningar i skilda hänseenden på
vårt lands ekonomiska ställning.
Med avseende å fullmäktiges räntepolitik under tiden före guldmyntfotens
övergivande har utskottet ansett sig böra framhålla, att — därest överhuvud
riksbankens avsikt att efter Englands frångående av guldmyntfoten
fortfarande upprätthålla guldvaluta i Sverige skulle kunna genomföras —
riksbanken hade bort omedelbart i samband med Englands övergång till pappersvaluta
vidtaga en jämförelsevis stark höjning av räntan, så att denna legat
något över eller i varje fall i paritet med Englands diskonto. Riksbankens
diskonto hade alltså bort omedelbart fixeras till 6^2 eller minst 6 procent. Riksbanken,
som från och med den 31 juli 1931 höjt diskontot från 3 till 4 procent,
vidtog från och med den 21 september, samma dag som England frånträddc
guldmyntfoten, ny räntehöjning men stannade därvid vid 5 procent. Senare
nödgades riksbanken öka diskontot från och med den 25 september till 6 procent
samt från oell nied den 28 september, i samband med guldmyntfotens upphävande
i Sverige, till 8 procent. Ett så högt diskonto hade sannolikt icke behövt
tillgripas, därest räntehöjningen den 21 september blivit riktigt avvägd. Felgreppet
härutinnan kan sålunda anses såsom en bidragande orsak till att näringslivet
under tiden efter guldmyntfotens övergivande i Sverige nödgats bära
onödigt tunga räntebördor.
Vidare finner utskottet den från riksbankens sida vidtagna åtgärden att under
tiden den 18—21 november 1931 sälja pund sterling till en
fixerad kurs av kronor 18:15 giva anledning till berättigad erinran.
38
Bankoutslcottets utlåtande Nr 40.
Syftet med denna åtgärd, nämligen att förhindra en sådan försämring av kronans
värde, att pundkursen komme att överstiga 18:15, synes i och för sig
från dåvarande utgångspunkter kunna diskuteras. Under alla förhållanden
hade dock åtgärden enligt utskottets mening med hänsyn till riksbankens egna
begränsade resurser icke bort vidtagas utan att fullmäktige på förhand säkrat
sig örn den medverkan, som erfordrades för ett gynnsamt resultat. Så som
åtgärden genomfördes, var den från början dömd att misslyckas, och dess igångsättande
var föga ägnat att gagna riksbankens anseende.
Vad i här berörda hänseenden förevarit har utskottet funnit vara av den
anmärkningsvärda beskaffenhet, att utskottet icke kunnat underlåta att detsamma
för riksdagen
omförmäla.
Vidkommande härefter frågan örn riktlinjerna för vår penningpolitik
under den närmaste framtiden får utskottet i
detta avseende anföra följande.
De olika möjligheter--- — uppställda målet äventyras (lika med utskottets
yttrande, sid. 16—19).
De reflektioner, till vilka utskottet sålunda med avseende å riktlinjerna för
penningpolitiken under den närmaste framtiden funnit anledning, har utskottet
velat likaledes för riksdagen
omförmäla»; samt
vid punkten 2:o) (angående vissa krediter för Kreugerkoncernen m. m.):
av herrar C. E. Svensson, Johansson i Östersund, Ström i Lidköping, Möller,
Bäcklund, Lovén, Wikström och Wigforss, vilka ansett, att utskottets uttalande
under denna punkt bort hava följande lydelse:
»Den lämnade redogörelsen giver vid handen, att riksbanken genom ifrågavarande
kreditgivning — utskottet bortser härvid från den rediskonteringskredit
å intill 32 miljoner kronor, som lämnades i februari 1931 — faktiskt örn ock
ej formellt påtagit sig en statlig stödaktion i syfte bland annat att i rådande
ömtåliga läge förebygga oro beträffande det svenska bankväsendet med därav
orsakade menliga följder i olika hänseenden. Denna karaktär hos de ifrågavarande
åtgärderna framhäves bland annat av de utfästelser, som, på sätt i
redogörelsen omförmälts, av ledamöter av statsrådet gjorts i samband med vissa
av krediterna.
Med hänsyn till ifrågavarande stödaktions omfattning och speciella karaktär
synes det enligt utskottets mening hava förtjänat övervägas, örn icke redan
då fråga i april 1931 väcktes örn den sedermera medgivna krediten å 74.7 miljoner
kronor fullmäktige bort hänvisa Skandinaviska kreditaktiebolaget att
bringa frågan örn det begärda stödet under Kungl. Maj:ts prövning. Den
uppfattning, som fullmäktige, enligt vad i ovanintagna skrivelse framhållits,
hyste rörande de verkningar, till vilka ett avslag å framställningen örn stödet
kunde väntas leda beträffande det svenska bank- och penningväsendet, kunde
efter utskottets åsikt motiverat en dylik åtgärd.
Banlcoutskitlets utlåtande Nr -ho.
39
Vad här yttrats får givetvis icke tolkas såsom åsyftande en begränsning i och
för sig av riksbankens frihet att under en kristid öka sin kreditgivning i den
omfattning, som kan finnas påkallad av det rådande läget och som med hänsyn
till kreditgivningens syfte samt säkerheternas beskaffenhet prövas överensstämmande
med riksbankens uppgift såsom centralbank.
Då utskottet funnit den ställning, som fullmäktige i förevarande ärenden intagit,
icke föranleda vidare yttrande från utskottets sida än vad här angivits,
innebär detta icke, att ej fullmäktiges åtgärder kunna efteråt göras till föremål
för erinringar ur en eller annan synpunkt. Utskottet har dock ansett sig
icke kunna förbise, att förhållandena vid den tid, då fullmäktige haft att
taga ståndpunkt till kreditärendena, tett sig i avsevärd mån annorlunda än nu
ävensom att fullmäktige såväl i ett allmänt intresse att undvika en betalningsinställelse
för Kreugerkoncernen med därav följande skakningar av det svenska
bankväsendet som ock i Skandinaviska kreditaktiebolagets uppfattning om
koncernens kreditvärdighet, i bankinspektionens uttalade mening angående
nämnda banks soliditet samt i nyssnämnda utfästelser från ledamöter av statsrådet
haft stöd för de vidtagna åtgärderna. Ej heller får det förbises, att fullmäktige
icke haft anledning att ifrågasätta riktigheten av Kreugerkoncernens
bokslut eller av erhållna uppgifter angående koncernens ställning.
Utskottet vill slutligen allenast framhålla önskvärdheten av att riksbanksledningens
behandling av kreditärenden av särskild vikt sker vid fullmäktigesammanträden
samt att besluten därvid antecknas i fullmäktiges protokoll i
stället för att, såsom i detta fall i viss utsträckning ägt rum, föredragning
verkställes under hand. Visserligen bliva behandlade kreditärenden under alla
förhållanden föremål för anteckning å föredragningslistor samt, i den mån beviljade
krediter tagas i anspråk, i liggare över låneärenden, men frånvaron av
protokollförda fullmäktigebeslut i ärenden av här avsedd betydelse är givetvis
ägnad att försvåra den granskning, vilken det åligger riksdagens vederbörande
organ att verkställa.
Vad i detta ärende förekommit har utskottet velat för riksdagen
omförmäla.»
40
Éankoutskattets utlåtande Nr
Bilaga 1. Vissa uppgifter angående riksbankens och affärsbankernas
Vid slutet |
Riksbanken |
Affärsbankernas ställning |
||||
Guld- kassa |
Utländska valutor saldo |
Tillgångar |
Skul- |
|||
Ford- ringar och växlar |
Obliga- tioner |
Samma |
Av ut-ländska |
|||
1931 |
||||||
Jan........... |
240.6 |
369.9 |
255.6 |
167.9 |
423.5 |
265.4 |
Fehr........... |
240.3 |
351.9 |
249.7 |
168.9 |
418.6 |
238.5 |
Mara.......... |
240.0 |
302.0 |
229.9 |
172.6 |
402.5 |
262.2 |
April.......... |
239.8 |
296.1 |
213.6 |
170.3 |
383.9 |
278.6 |
Maj .......... |
239.4 |
280.2 |
235.6 |
161.4 |
397.0 |
343.3 |
Juni.......... |
238.2 |
294.7 |
216.9 |
155.6 |
372.5 |
302.6 |
Juli.......... |
237.8 |
220.9 |
230.2 |
141.4 |
371.6 |
211.8 |
Äng........... |
229.9 |
125.4 |
190.1 |
138.5 |
328.6 |
127.4 |
Sept........... |
198.6 |
32.5 |
187.9 |
137.3 |
325.2 |
66.0 |
Okt........... |
213.5 |
24.6 |
162.1 |
133.5 |
295.6 |
52.0 |
Nov........... |
205.8 |
25.4 |
173.7 |
128.0 |
301.7 |
44.8 |
Dec........... |
205.8 |
49.2 |
176.8 |
126.4 |
303.2 |
38.1 |
1932 |
||||||
Jan........... |
205.8 |
80.6 |
175.2 |
116.1 |
291.3 |
39.5 |
Febr........... |
205.9 |
91.4 |
163.7 |
114.5 |
278.2 |
38.0 |
Mars.......... |
205.9 |
112.5 |
150.9 |
107.3 |
258.2 |
33.2 |
Bilaga 2. Riksbankens diskonto.
1931: ‘/i—1Va....................
•/»—''■»h....................
3l/7-20/»....................
“/•—«/•....................
“/«—”/9....................
*8/»—VlO....................
8/io—‘"/lo....................
io/,o—‘®/t 1932 .................
1935: ‘»/»—*/»....................
3 /.- ....................
>) 34 %
3 %
4 *
5 %
6 *
8 %
7 *
6 *
5J %
5 »1
) Pr. 0. m. den 3 april 1930.
Bankoulskottets utlåtande Nr 40.
41
ställning under Ar lidi oell i början ar år 1932 lii. lii. (i milj. kr.).
till utlandet |
Riksbankens |
Affärs-bankernas |
||||
der |
bankernas fordrings- |
Import-överskott |
||||
Ay affärs-bankerna |
Summa |
Netto- tillgodo- havande |
överskott gentemot utlandet (obligationer inberäknade) |
Vid slutet av |
||
25.5 |
290.9 |
132.6 |
502.5 |
90.5 |
19.9 |
1931 Jan. |
27.5 |
266.0 |
152.6 |
504.5 |
108.5 |
35.2 |
Febr. |
26.8 |
289.0 |
113.5 |
415.5 |
153.9 |
46.5 |
Mars |
29.3 |
307.9 |
76.0 |
372.1 |
150.6 |
52.4 |
April |
33. C |
376.9 |
20.1 |
300.3 |
191.3 |
25.6 |
Maj |
27.9 |
330.5 |
42.0 |
336.7 |
218.1 |
13.7 |
Juni |
29.4 |
241.2 |
130.4 |
351.3 |
200.3 |
12.5 |
Juli |
29.5 |
156.9 |
171.7 |
297.1 |
270.1 |
19.9 |
Ang. |
28.2 |
94.2 |
231.0 |
263.5 |
382.1 |
29.4 |
Sept. |
24.8 |
76.8 |
218.8 |
243.4 |
283.5 |
22.4 |
Okt. |
27.5 |
72.3 |
229.4 |
254.8 |
299.9 |
29.9 |
Nov. |
24.7 |
62.8 |
240.4 |
289.6 |
326.3 |
4.6 |
Dec. |
22.1 |
61.0 |
229.7 |
310.3 |
287.3 |
26.7 |
1933 Jan. |
21.1 |
59.1 |
219.1 |
310.5 |
244.9 |
17.8 |
Febr. |
17.5 |
50.7 |
207.5 |
320.0 |
307.8 |
37.5 |
Mars |
Rilnga 3. Riksbankens prisindex flir konsumtionsvaror.
Föregående |
Septem-ber 1931 |
Föregående |
Septem-ber 1931 |
|||
*7io- |
-"/a . . . |
. . 99.39 |
99.39 |
1933: »Vi—“/i . . |
. . . 100.25 |
100.24 |
18/io- |
-**/«. . . . |
. . 99.96 |
99.34 |
”/l—3S/i • ■ |
. . . 99.89 |
100.13 |
—31/l0 . . . |
. . 100.06 |
99.40 |
2*/l—80/l ■ • |
. . . 100.05 |
100.18 |
|
V.a- |
-7n . . . |
. . 99.97 |
99.37 |
al/l ''»/i • • |
. . . 100.52 |
100.70 |
* ii- |
-u/ll. . . |
. . 100.23 |
99.60 |
’/l—*8/s . . |
. . . 100.10 |
100.81 |
16/n- |
-21/n ■ • • |
. . 100.09 |
99.70 |
. . . 100.13 |
100.94 |
|
**/n- |
-s8/n . . . |
. . 100.25 |
99.96 |
»l/,_l»/l . . |
. . . 100.11 |
101.05 |
-6/l2 • ■ • |
. . 100.04 |
99.99 |
“/i-*/. . • |
. . . 100.08 |
101.13 |
|
Ä/li- |
->»/>» • • • |
. . 100.07 |
100.06 |
73—''7» • ■ |
. . . 99.95 |
101.08 |
13/lJ- |
-''•/» . . . |
. . 99.97 |
100.03 |
13/«—18/a ■ • |
. . . 100.02 |
101.10 |
“/ll- |
-“/». . . |
. . 99.98 |
100.01 |
*"/:i—86 s . . |
. . . 100.00 |
101.10 |
«/lt- |
-8/i 1932 . |
. . 100.04 |
100.06 |
•Vs—v. . . |
. . . 99.98 |
101.08 |
7i- |
-7. • - • |
. . 99.94 |
100.00 |
*/«—•/* ■ ■ |
. . . 100.08 |
101.11 |
Bihang till riksdagens protokoll 193S. 8 sami. Så haft. (Nr 40.) 4