4
Bankoutskottets utlåtande Nr 4.
*
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 22 januari 1932 kl. 11.30 f. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse av § 16 lagen
den 30 maj 1873 (nr 31) om rikets mynt.
I en till riksdagen avlåten, den 8 januari 1932 dagtecknad proposition
nr 27, som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, har
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen antaga
ett vid propositionen fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av § 16
lagen den 30 maj 1873 (nr 31) örn rikets mynt.
Detta lagförslag är av följande lydelse:
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av § 16 lagen den 30 maj 1873 (nr 31) om
rikets mynt.
Härigenom förordnas, att § 16 lagen den 30 maj 1873 örn rikets mynt
skall erhålla följande ändrade lydelse:
§ 16.
I riksbankens huvudkontor ävensom i dess avdelningskontor i Göteborg
och Malmö äger en var att få vilket som helst belopp av sådana mynt, som
''endast till statens kassor äro lagligt betalningsmedel, utväxlat mot lika
stort belopp samma slags gångbara mynt. Likaså äger en var att i riksbankens
nu nämnda kontor få vilket som helst med tio kronor delbart
belopp av skiljemynt utväxlat mot guldmynt, dock att vad sålunda stadgats
icke skall gälla under tid, för vilken undantag medgivits banken från skyldigheten
att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld. Genom
särskilda stadganden bestämmes å vilka andra ställen utväxling, varom i
denna paragraf sägs, skall äga rum.
Denna lag träder i kraft å dag, som av Konungen bestämmes.
Bankoutskottets utlåtande Nr 4.
5
I § 16 lagen den 30 maj 1873 om rikets mynt stadgas för närvarande,
bland annat, att i riksbankens huvudkontor ävensom i dess avdelningskontor
i Göteborg och Malmö en var skall äga att få vilket som helst med tio
kronor delbart belopp av skiljemynt utväxlat mot guldmynt, ävensom att
genom särskilda stadganden skall bestämmas å vilka andra ställen dylik
utväxling skall äga rum.
På grundval av detta stadgande i myntlagen har genom § 2 i kungörelsen
den 31 december 1908 angående myntväxling bestämts, att en var
skall äga att i varje riksbankens kontor få vilket som helst med tio kronor
delbart belopp av skiljemynt viixlat mot guldmynt eller riksbankens
sedlar.
I en till finansdepartementet inkommen, den 11 december 1931 dagtecknad
skrivelse hava fullmäktige i riksbanken anfört att, sedan riksbanken
genom kungörelse den 27 september 1931 tillsvidare fritagits från skyldigheten
att inlösa sina sedlar med guld, mot riksbanken riktats anspråk på
erhållande av guldmynt mot skiljemynt, samt att, sedan allmänheten genom
meddelanden i tidningspressen fått kännedom örn möjligheten att erhålla
guldmynt mot skiljemynt, utväxlingen av guldmynt erhållit ökad omfattning.
Fullmäktige hava förklarat sig anse, att de nuvarande förhållandena påkallade,
att riksbanken åtminstone för den tid, varunder banken vore eller kunde
bliva fritagen från skyldigheten att inlösa sina sedlar med guld, befriades
jämväl från skyldigheten att utlämna guldmynt mot skiljemynt. Fullmäktige
hava för den skull hemställt, att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder, avseende
sådan ändring av lagen om rikets mynt, att riksbanken snarast möjligt
befriades från nyssnämnda skyldighet.
Föredragande departementschefen har för egen del i ärendet anfört följande:
»Lika
med fullmäktige finner jag uppenbart, att det skydd för riksbankens
guldkassa, som bankens befriande från skyldigheten att inlösa sina
sedlar med guld är avsett att utgöra, icke kan få äventyras, såsom tydligen
bleve fallet, örn banken fortfarande skulle vara pliktig att inlösa
skiljemynt med guld. Visserligen torde — med hänsyn till att varje stadgande
i myntlagen eller annorstädes angående skyldighet för riksbanken
att tillhandahålla guld åt allmänheten utgör ett komplement till grundlagens
föreskrift örn guldinlösen av riksbankens sedlar — starka skäl kunna anföras
för den meningen, att ett suspenderande av guldmyntfoten för viss
tid automatiskt medför, att bankens skyldighet att inlösa skiljemynt med
guld upphör för samma tid, eller med andra ord, att nämnda skyldighet
står och faller med det inhemska penningväsendets förbindelse med guldet.
Denna uppfattning har ock av riksbanken gjorts gällande i rättegång, som
blivit mot banken anhängiggjord i anledning av dess vägran i visst fall att,
efter det guldmyntfoten suspenderats, inlösa skiljemynt med guld. För att
alldeles förebygga en tolkning av ifrågavarande stadgande, motsatt den
av mig nu antydda, synes dock försiktigheten bjuda, att i författningstexten
uttryckligen angives, att skyldighet för riksbanken att inlösa skiljemynt
med guld icke skall föreligga under tid, då stadgandet om motsvarande
skyldighet att inlösa bankens sedlar är satt ur kraft.
Det omförmälda stadgandet i § 16 myntlagen har tillkommit i enlighet
med bestämmelser av motsvarande innehåll i gällande myntkonvention med
6
Bankoutskottets utlåtande Nr i.
Danmark och Norge. Emellertid torde — sedan danska och norska skiljemynt
upphört att vara lagligt betalningsmedel här i riket — sagda bestämmelser
i myntkonventionen hava förlorat sin väsentliga betydelse. Enligt
vad jag förvissat mig örn hava ej heller regeringarna i dessa båda länder
något att erinra emot en åtgärd i den ifrågasatta riktningen.
För den händelse det förslag till ändring av § 16 myntlagen, jag sålunda
avser att framlägga, av riksdagen godkännes, kommer jag senare att föreslå
Kungl. Maj:t motsvarande ändring av § 2 i omförmälda kungörelse den 31
december 1908.»
Under hänvisning till vad departementschefen i ärendet anfört hemställer
utskottet,
att Kungl. Majrts förevarande proposition må av riksdagen
bifallas.
Stockholm den 22 januari 1932.
På bankoutskottets vägnar:
C. E. SVENSSON.
Närvarande: Se anteckning å utlåtande nr 3.