14
Bankoutskottets utlåtande Nr 17..
Nr 17.
Antom till riksdagens kansli den 15 mars 1932 kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning av väckt motion om pension ät förre
tjänstemannen i riksbanken H. G. E. Wiechel.
I en inom andra kammaren av herr Flyg väckt motion nr 365, vilken
hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, har framställts
förslag av innebörd att åt förre tjänstemannen i riksbanken H. G. E. Wiechel
måtte beviljas en årlig pension av 1 666 kronor att utgå retroaktivt från
den 15 juni 1929 under hans livstid.
Till stöd för detta yrkande har i motionen anförts bland annat följande:
»Hugo Gustaf Emanuel Wiechel, född den 12 mars 1889, har varit anställd
i riksbanken från och med den 28 februari 1911 till den 15 juni 1929,
vilken dag han på egen begäran erhöll avsked.
Under sin väl vitsordade tjänstgöring i banken hade Wiechel vid flera
tillfällen nödgats begära längre eller kortare ledighet till följd av sjukdom
(neuros). Så var fallet redan 1917, 1921, 1924 samt från den 25/11 1926—
15/10 1927.
Förstörda nerver nödgade Wiechel att två år härefter ansöka örn sitt
avsked. Det var hans förhoppning, att en tid av fullkomlig vila skulle
återskänka honom hälsa och möjlighet att därigenom erhålla en drägligare
tillvaro med ökade utsikter att draga försorg örn familjen. — Wiechels
inställelse på tanken på ett nytt arbetsfält bevisas bäst av det förhållandet,
att han ej ansåg lämpligt ansöka örn avkortad pension vid sin avgång
från banken, ehuru han ju dit under en följd av år inbetalt pensionsavgifter,
men han ansåg, att »pension till följd av sjukdom» skulle menligt
inverka, om han skulle bliva i tillfälle att söka sig utkomst på nytt.
Wiechels hälsotillstånd vid hans avgång från banken framgår av då utfärdat
läkarintyg (Bil. Litt. A). Att hans förhoppningar på återvinnandet
av hälsan slagit fel framgår desslikes av nu utfärdat läkarintyg (Bil. Litt. B).
Att W. genom sin sjukdom berövats möjlighet att dra försorg om sin
familj, torde vara uppenbart, helst han icke besitter någon förmögenhet,
utan under en följd av år haft ekonomiska svårigheter som tynga. — W:s
familj, hustru och sex barn, födda åren 1911, 1915, 1916, 1918, 1920 och
1926, har härigenom råkat i en synnerligen svår situation.»
De i motionen åberopade läkarintygen äro av följande innehåll:
»Kammarskrivare Hugo Wiechel, som denna dag samt den 24. 12. 1926
av mig undersökts, har därvid befunnits lida av höggradig neuros (neurasteni),
vilken sjukdom jag anser utgöra ett bestämt hinder för honom att
Bankoutskottets utlåtande Nr 17.
15
lills vidare sin tjänst förrätta. Med hänsyn lill sjukdomens förlopp under
den tid av c:a 21/: är, som förflutit sedan första undersökningstillfället, anser
jag, att varaktig förbättring knappast kan förväntas, vilket härmed på
begäran på heder och samvete intygas. Uddevalla den 5 juni 1929. Gösta
Bernhoff, leg. läkare.»
»Att förre riksbankstjänstemannen Hugo Wiechel, som jag vid skilda tillfällen
sedan 1926 vårdat, lider av neurasteni, för vilken sjukdom han under
liden 25/11 1926—15/10 1927 erhållit tjänstledighet, saint att herr Wiechel
efter den 15/6 1929, då han slutade sin tjänst som kammarskrivare i riksbanken,
varit arbetsoförmögen på grund av ovannämnda nervsjukdom intygas
härmed på heder och samvete. Stockholm den 20/1 1932. Th. Julén,
leg. läkare.»
Över ifrågavarande motion har utskottet inhämtat yttrande av fullmäktige
i riksbanken. I nämnda yttrande, dagtecknat den 25 februari 1932,
hava fullmäktige anfört följande:
Wiechel, som är född den 12 mars 1889 och den 28 februari 1911 inträdde
i riksbankens tjänst, konstituerades och förordnades den 12 juli 1917 till
tjänsteman i dåvarande registrators- och bokhållargraden vid avdelningskontoren
samt beviljades, på därom gjord ansökan, den 6 juni 1929 avsked
ur riksbankens tjänst från och med den 15 i samma månad.
Då Wiechel i berörda ansökan icke anhållit örn pension, hade frågan
härom icke varit föremål för fullmäktiges prövning.
Enligt en inom bankens revisionsavdelning upprättad promemoria skulle
Wiechel, därest han vid sin avgång ur riksbankens tjänst beviljats pension
enligt 9 § andra stycket i bestämmelserna ifråga örn rätt till pension för
ordinarie tjänstemän vid riksdagens verk, hava ägt att från och med ovanberörda
den 15 juni 1929 uppbära pension till belopp, motsvarande tre fjärdedelar
av pensionsunderlaget för tjänsteman i 16 :e lönegraden, vilket belopp
skolat för 17 bristande tjänsteår minskas med sjutton trettiofemtedelar; och
skulle pensionen efter föreskriven avrundning hava utgått med ett årligt
belopp av 1 260 kronor.
På sätt framgår av motionen i avskrift bilagda läkarintyg, hade Wiechel
redan vid tiden för sin avgång ur tjänsten under flera år lidit av höggradig
neuros (neurasteni), som utgjorde ett bestämt hinder för honom alt tills
vidare förrätta sin tjänst, varjämte varaktig förbättring knappast syntes
kunna förväntas; och har Wiechel även, sedan han lämnat riksbanken, varit
arbetsoförmögen på grund av nämnda nervsjukdom. Nyssnämnda uppgifter
vinna ytterligare bekräftelse av ett den 9 innevarande februari utfärdat, till
riksbanken överlämnat läkarintyg, varav jämväl framgår, att Wiechel allt
framgent är helt arbetsoförmögen på grund av sin nervsjukdom.
Wiechel har på i motionen anförda skäl icke ansett sig böra anhålla om
förtidspension i samband med sin avskedsansökan. Att under sådana förhållanden
bevilja Wiechel pension nära tre år sedan han avgått ur riksbankens
tjänst, anse fullmäktige skulle kunna leda till betänkliga konsekvenser.
Emellertid har Wiechel, enligt vad förenämnda läkarintyg giva vid handen,
under flera år varit och anses numera även för framtiden arbetsoförmögen
på grund av nervsjukdom. Under sådana förhållanden och då, såsom
ock i motionen framhålles, Wiechel icke äger någon enskild förmögenhet,
16
Bankoutskottets utlåtande Nr 17.
Utskottet.
saknar han möjlighet att draga försorg om sin familj, bestående av hustru
och sex barn, därav fem underåriga. Enligt fullmäktiges mening föreligger
här ett fall, där omständigheterna måste anses vara synnerligen ömmande.
Fullmäktige finna sig därför kunna förorda, att i stället för pension ett årligt
understöd av riksbankens medel beredes Wiechel. Då det emellertid icke
torde vara helt uteslutet, att Wiechel, som endast är 43 år gammal, framdeles
kan återvinna arbetsförmåga, anse fullmäktige, med hänvisning till
riksdagens revisorers uttalande under § 55 i senast avgivna berättelse angående
statsverket, det icke vara lämpligt, att ett dylikt understöd tillerkännes
Wiechel för hans återstående livstid. Ifrågavarande understöd synes därför
böra beviljas att utgå endast tills vidare samt fullmäktige erhålla riksdagens
bemyndigande, att, så länge fullmäktige pröva omständigheterna därtill föranleda,
utbetala understödet.
I avseende å det belopp, vartill understödet bör bestämmas, torde man
böra utgå från vad Wiechel skulle hava ägt uppbära i pension, därest sådan
kunnat beviljas honom jämlikt 9 § andra stycket gällande pensionsbestämmelser
eller 1 260 kronor örn året jämte därå belöpande dyrtidstillägg, för
närvarande uppgående till 408 kronor. Fullmäktige föreslå såsom skäligt
belopp 1 500 kronor om året, varå dyrtidstillägg ej må beräknas.
Understödet torde icke böra utgå för längre tid tillbaka än från och med
innevarande års början.
Det vid fullmäktiges yttrande fogade läkarintyget har följande lydelse:
»Angående förre riksbankstjänstemannen Hugo Wiechel, som jag skött
sedan 1926, får jag härmed på heder och samvete intyga följande: att
herr Wiechel lider av neurasteni, för vilken sjukdom han under tiden
25/11 1926—15/10 1927 erhöll tjänstledighet från sin plats vid riksbanken,
att herr Wiechel under våren 1929 fram till tidpunkten för hans avskedstagande
(15/6 1929) led av djup depression med ångesttankar, samt att
herr Wiechel sedan dess varit och allt framgent är helt arbetsoförmögen
på grund av denna sin nervsjukdom. Stockholm den 9/2 1932. Tli. Julén,
leg. läk.»
Med hänsyn till de i ärendet åberopade särskilda omständigheterna har
utskottet, om ock med någon tvekan, funnit sig böra tillstyrka, att åt Wiechel
beredes något understöd från riksbankens sida i anledning av den anställning
därstädes, som han — synbarligen på grund av nervsjukdom — lämnat
före uppnådd pensionsålder. Av skäl, som bankofullmäktige i sitt yttrande
angivit, vill utskottet ock förorda, att ett dylikt understöd beviljas att utgå
allenast så länge fullmäktige finna omständigheterna böra därtill föranleda.
Vad angår storleken av det understöd, som utskottet alltså i detta fall
vill tillstyrka, Ilar utskottet ej funnit annan anledning till erinran mot vad
bankofullmäktige i sådant avseende föreslagit än att understödet, i anslutning
till hittills tillämpade grunder, lämpligen synes böra avvägas på sådant sätt,
att dyrtidstillägg därå kan medgivas enligt vanliga regler. Med denna
utgångspunkt har utskottet för sin del velat förorda ett belopp av 1 200 kronor
årligen. Understödet torde böra åtnjutas från och med ingången av år
1932.
Bankoutskottets utlåtande Nr 17.
17
Åberopande det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion 11:365,
må medgiva, att förre tjänstemannen i riksbanken Hugo
Gustaf Emanuel Wiechel må från och med den 1 januari
1932, så länge fullmäktige i riksbanken pröva omständigheterna
därtill föranleda, av riksbankens medel åtnjuta ett
årligt understöd av 1 200 kronor.
Stockholm den 14 mars 1932.
På bankoutskottets vägnar:
C. E. SVENSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gustafsson i Stensholm*,
Lindgren, Ström i Lidköping, Stendahl, Berling* och Bodin;
från andra kammaren: herrar Winkler, Bäcklund, Lovén, Svensson i Betingetorp,
Wikström, Höglund i Göteborg, Ryberg och Carlsson i Solberga.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.