Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.

1

Nr 45.

Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1932 kl. 12 m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser rörande beskattningen av
vissa nöjestillställningar.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet hava överlämnats följande tre motioner, avseende
ändrade bestämmelser rörande beskattningen av vissa nöjestillställningar,
nämligen

1) motionen nr 20 i andra kammaren av herr Olsson i Ramsta, däri
hemställts, »att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:!
anhålla örn en skyndsam utredning örn uttagande av en särskild skatt på
biograf biljetter att användas för lättande av det kommunala skattetrycket
i hårt skattetyngda kommuner jämte förslag örn hur skatten bör anordnas
och uttagas samt framläggande för riksdagen av de förslag, vartill
utredningen giver anledning»;

2) motionen nr 121 i andra kammaren av herr Olsson i Ramsta, däri
hemställts, »att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla örn en skyndsam utredning örn uttagande av en särskild skatt
på nöjestillställningar, som avses i kungl, förordningen örn rätt för kommun
att upptaga särskild avgift för vissa offentliga nöjestillställningar
av den 30 maj 1919, under punkterna a), c), d), e), f) och g), att användas
för lättande av det kommunala skattetrycket i hårt skattetyngda kommuner
jämte förslag hur skatten bör anordnas och uttagas samt framläggandet
för riksdagen av de förslag, vartill utredningen giver anledning»; 3)

motionen nr 352 i andra kammaren av herr Petersson i Lerbäcksbyn
m. fl., däri hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:!,
anhålla om utredning, huruvida och på vad sätt den nuvarande kommunala
nöjesskatten må ombildas till statsskatt».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för dessa yrkanden, får utskottet,
i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna.

Enligt förordningen den 30 maj 1919 om rätt för kommun att upptaga
särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar äger kommun,

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 7 sami. 38 höft. IlVr 45.)

Utskottet.

Gällande

bestämmelser.

1

Tidigare förslag
angående
ombildning
eller upphävande
av
nöjesskatten.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.

inom vilkens område nöjestillställning försiggår, vartill allmänheten har
tillträde mot avgift, för sådan tillställning uttaga en särskild avgift, benämnd
nöjesskatt.

Nöjesskatten utgår i förhållande till priset på biljett eller annat bevis,
som berättigar till deltagande i nöjestillställning, med följande belopp:

1) vid konsert, opera- och annan musikalisk föreställning, dramatisk
och litterär föreställning, uppvisning i konstnärlig dans samt uppvisning
i icke professionell idrott: 5 öre för biljett, vars pris är högst 50 öre, oell
därutöver 5 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset;

2) vid biograf föreställning: 5 öre för biljett, vars pris är högst 50 öre,
10 öre för biljett, vars pris överstiger 50 öre men ej 1 krona, och därutöver
10 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset; samt

3) vid andra i förordningen avsedda tillställningar, däribland danstillställningar: 2

öre för biljett, vars pris är högst 10 öre,

5 » » » » » överstiger 10 öre men ej 25 öre,

10 » » » » » » 25 » » »50 » ,

15 » » » » » » 50 » » » 75 » ,

20 » » » » » » 75» » » 1 krona,

och därutöver 10 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset.

Kommun kan emellertid — med bibehållande av det inbördes förhållandet
mellan de olika skattesatserna — besluta örn tillämpning av lägre
skattesatser. Vidare äger kommun, när skäl därtill äro, för visst fall eller
beträffande vissa slag av tillställningar medgiva befrielse från skattens
utgörande eller skattebeloppets användande för det ändamål, till vars
främjande tillställningen anordnats.

Förslag örn nöjesskattens ombildning till statsskatt eller införande av
statlig nöjesskatt vid sidan av den kommunala hava tidigare motionsledes
varit väckta vid 1921, 1923, 1927 och 1929 års riksdagar. Yrkandena
härom hava emellertid blivit avvisade av riksdagen. I de av bevillningsutskottet
avgivna betänkanden, som legat till grund för riksdagens beslut,
har utskottet till stöd för sina avstyrkanden huvudsakligen hänvisat
till att nöjesskatten för ett stort antal kommuner har en avsevärd finansiell
betydelse ävensom till att, örn nöjesskatten ombildades till statsskatt,
svårigheter och oskäliga kostnader kunde antagas uppstå för statsmyndigheterna
vid skattens handliavande.

Vidare hava vid 1928 och 1929 års riksdagar motioner väckts örn upphävande
av nöjesskatten. Även dessa motioner hava, enligt hemställan
av bevillningsutskottet, blivit avslagna av riksdagen.

I bevillningsutskottets år 1929 avgivna betänkande i ämnet (nr 18) hava

Bevillningsutskottets betänkande Nr 45. 3

lämnats vissa statistiska uppgifter rörande kommunernas utbyte av nöjesskatten.

I motionen nr 20 i andra kammaren Ilar hänvisats till det betungande Motionerna.
skattetrycket i många kommuner oell till behovet att öka tillgängliga
medel för skatteutjämning. Med hänsyn till den oerhörda frekvensen av
biografbesökare och antalet biografer skulle med all säkerhet en väl avpassad
statsbeskattning av biografbiljetterna inbringa några miljoner
kronor, som lämpligen skulle kunna användas till ökat bidrag åt hårt
skattetyngda kommuner. En på så sätt anbringad skatt vore ju fortfarande
av kommunalskattenatur, då den uteslutande skulle användas för
att lätta det kommunala skattetrycket. Härtill komme, att man kunde
starkt ifrågasätta, örn den kommunala nöjesbeskattningen av biografbiljetter
vore en rationellt lagd skatt med hänsyn till att skatteinkomsten
bleve störst i kommuner med låg utdebitering. Av dessa skäl syntes en
höjning av den kommunala beskattningen av biografföreställningar vara
svår att genomföra. Ä andra sidan måste man säga sig, att en ytterligare
beskattning av biografbiljetter med en 15 procent väl kunde försvaras ur
beskattningssynpunkt. Motionären lämnade här alldeles ur räkningen,
vilken verkan en sådan höjd beskattning skulle utöva på besöksfrekvensen
vid biograferna.

Motionen nr 121 i andra kammaren åsyftar, att vid den utredning, varom
i motionen nr 20 hemställts, bör undersökas, huruvida en särskild skatt
för skatteutjämningsändamål jämväl bör uttagas av andra nöjestillställningar
än biografföreställningar.

I motionen nr 352 i andra kammaren har hänvisats till att det offentliga
nöjeslivet i vårt land under senare tid tilltagit i omfattning och intensitet
på ett sätt, som ingåve de allvarligaste bekymmer med hänsyn till ungdomens
välfärd. Största oron väckte det allt ymnigare florerande dansbaneväsendet.
Ur såväl ekonomiska som sociala synpunkter kunde de
starkaste skäl anföras för en reglering av den affärsmässigt bedrivna
»nöjesindustrien». Men även andra tungt vägande skäl talade med styrka
härför. Folkbildningsarbetets målsmän klagade över hur det ohämmade
nöjeslivet förkvävde studie- och bildningsintresset. Vidare funnes ur ordnings-
och nykterhetssynpunkt åtskilligt att anmärka. Allra mest nedslående
vore emellertid de erfarenheter, som barnavårds- och fattigvårdsmyndigheterna
gjort av dansbaneväsendets inflytande på det sedliga tillståndet
bland barn och ungdom. Bland de lagstiftningsåtgärder,
som kunde ifrågakomma för motverkande av den påtalade utvecklingen,
vore bland annat en ombildning av nöjesskatten. Tidigare
hade inom riksdagen framhållits, att den nuvarande anordningen
av nöjesskatten såsom en fakultativ kommunal skatt icke
tnedgåve en rättvis fördelning av nöjesskattemedlen mellan kommunerna,
i det att städer och samhällen droge fördel av nöjesskatte -

Svenska

stadsför bundets styrelse.

Viskottets

yttrande.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.

medel, till vilka landsbygdens folk och särskilt dess ungdom finge väsentligen
bidraga. Ännu allvarligare tedde sig under nuvarande förhållanden,
att det i vissa fall kunde bliva ett intresse för de kommunalt beslutande
eller vissa grupper ibland dem att icke vara med örn införande av nöjesskatt,
där starka skäl kunde anföras för att den borde införas, i andra fall
att av hänsyn till nöjesskatten förfara mindre strängt vid antagandet och
tillämpandet av kommunala ordningsstadgor än förhållandet skulle hava
blivit, örn man varit alldeles oberoende av densamma. Det har förefallit
motionärerna, som örn de skäl, vilka på sin tid anförts för att kommunerna
borde frigöras från beroendet av rusdrycksmedlen, nu kunde åberopas för
att kommunerna icke gjordes beroende av nöjesskatten. Denna syntes
alltså böra förvandlas till statsskatt, under vilken förutsättning den givetvis
bleve obligatorisk. Huruvida därvid en höjning av själva skatteproccnten
också borde ifrågakomma, borde tagas under särskilt övervägande.
Vid en omläggning av nöjesskatten borde kommunerna i någon
form erhålla gottgörelse för därigenom minskade inkomster. Uppbörden
av skatten borde alltjämt påvila de kommunala myndigheterna, och kommunerna
borde för dessa besvär äga uppbära viss procent av inflytande
belopp.

I en utskottet tillhandakoinmen skrivelse har svenska stadsförbundets
styrelse utvecklat vissa skäl mot bifall till motionen nr 352 i andra kammaren.
Ifrågavarande skrivelse har i avtryck såsom bilaga fogats vid
detta betänkande.

Beträffande de i motionerna nr 20 och nr 121 i andra kammaren framställda
yrkandena örn utredning i fråga örn uttagande av en särskild
statlig skatt å vissa nöjestillställningar vid sidan av den hittills utgående
kommunala nöjesskatten har utskottet icke funnit tillräckliga skäl att nu
utöka den särbeskattning, som nöjesskatten utgör och som redan för närvarande
i vissa fall kan åsamka de skattskyldiga en kännbar skattebörda.

Vad angår den i motionen nr 352 i andra kammaren ifrågasatta utredningen,
huruvida och på vad sätt den nuvarande kommunala nöjesskatten
må ombildas till statsskatt, får utskottet hänvisa till att, på sätt
framgår av det föregående, riksdagen vid upprepade tillfällen under senare
år fattat ståndpunkt till denna fråga samt därvid funnit en sådan
ombildning av nöjesskatten icke böra äga rum. Utskottet har nu endast
ansett sig böra erinra örn, att såsom ett huvudskäl för nöjesskattens införande
åberopats kommunernas behov av att under en finansiellt brydsam
tid erhålla någon lättnad i skattetrycket, ett skäl som nu gäller med än
större styrka än tidigare. Det av motionärerna åsyftade målet, nämligen
ett höjande av nöjeslivets nivå, bör för övrigt enligt utskottets mening
i första hand eftersträvas på andra vägar än beskattningens. Såsom
ett steg i antydd riktning torde få betecknas det förslag örn tillämpning

Bevillningsutskottets betänkande Nr 45. 5

för riket i dess helhet av vissa bestämmelser i ordningsstadgan för rikets
städer, vilket genom proposition nr 183 framlagts för årets riksdag.

Emellertid är såväl frågan örn rationell utjämning av skattetrycket
inom kommunerna ävensom andra därmed sammanhängande spörsmål
som jämväl frågan örn den kommunala beskattningen föremål för utredning.
Det torde kunna förväntas, att i sammanhang med utredningar av
sistnämnda frågor även spörsmålet rörande en omläggning av nöjesskatten
göres till föremål för övervägande.

Under åberopande av vad salunda anförts får utskottet hemställa,

att motionerna II: 20 och 121 av herr Olsson i Ramsta
samt 11:352 av herr Petersson i Lerbäeksbyn
m. fl., angående ändrade bestämmelser rörande beskattningen
av vissa nöjestillställningar, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 maj 1932.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOD. NILSSON.

Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Harg, Örne, Wohlin, Åström, Jönsson i Slätåker,
Jönsson i Boa, Olsson i Ramsta, Björklund, Olsson i Golvvasta, Lithander,
Olsson i Gävle, Nilsson i Hörby, Forssberg, Andersson i Boda, Larsson i Örbyhus,
Sjödahl, Ericson i Boxholm, Anderson i Storegården och Blomquist.

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.

Bilaga.

Till riksdagens bevillningsutskott.

Vid innevarande års riksdag har av herr Birger Petersson, Lerbäeksbyn,
m. fl. väckts en motion (nr 352 i andra kammaren) om förstatligande
av den kommunala nöjesskatten, vilken motion hänvisats till bevillningsutskottet
för förberedande behandling. Då ett bifall till motionens utredmngsyrkande
skulle för stadssamhällena kunna komma att medföra konsekvenser
av vittgående innebörd, tillåter sig Svenska stadsförbundets
styrelse härmed för utskottet framhålla några synpunkter på förslaget och
dess motivering.

Då den kommunala nöjesskatten beslutades vid 1919 års riksdag, betonades
det, att denna till sin natur bäst vore lämpad som en kommunalskatt
och att enligt erfarenheter från utlandet den också visat sig väl fungera
som sådan. Då dyrtiden övade sitt hårda tryck jämväl på kommunernas
ekonomi, syntes statens tillfälliga skattebehov icke motivera, att kommunerna
berövades den nära liggande möjligheten att tillgodogöra sig den
inkomstkälla, skatten utgjorde. Vid senare riksdagar framkomna förslag
om nöjesskattens förstatligande hava avvisats.

Årets motionärer hava emellertid motiverat förstatligandet ut från
andra grunder än statskassans behov eller skattetekniska betänkligheter
mot skatten såsom kommunal skatt. Det är i stället det okontrollerade nöjeslivet
på landsbygden, som fått tjäna som utgångspunkt för yrkandet.
Större delen av motionen har ägnats åt en intressant och till synes mycket
vederhäftig skildring av »dansbaneeländet», och man väntar sig vid genomläsning
av denna del av motionen, att densamma skall utmynna i ett
yikande på en kraftigare kontroll över nöjeslivet. När motionärerna
emellertid komma med ett helt annat yrkande, eller utredning örn nöjesskattens
förstatligande, har sammanhanget mellan yrkandet och motiveringen
kunnat uppehållas endast på det sättet, att man påbördat nöjesskatten
en viss skuld till de påtalade missförhållandena, just emedan den
utgår till kommunerna. Då dessa genom skatten, menar man, lia ekonomisk
fördel av t. ex. danstillställningar, sakna de intresse att söka ingripa
reglerande i nöjeslivet. Ett försök i den vägen kunde lätt resultera
i, att en grannkommun i stället finge mottaga nöjesanordningarna och
övertaga skatten. De skäl, som på sin tid anfördes för, att kommunerna
borde frigöras från beroendet av rusdrycksmedlen, anse motionärerna
nu kunna åberopas för att kommunerna icke göras beroende av nöjesskatten,
som därför borde förvandlas till en obligatorisk statsskatt. Då
motionärerna framföra argumentet om kommunernas frigörelse från nöjesskattemedlen,
synas de lia helt förbisett, att ett sådant »frigörande»
knappast kan sägas vara aktuellt för städernas del. En landskommun
kan visserligen enligt § 6 i lagen örn kommunalstyrelse på landet antaga
ordningsstadgar, genom vilka den t. ex. kan förbjuda upplåtande av lokal
lör danstillställning. Men för städernas vidkommande är förhållandet ett
helt annat. Tillstånd till danstillställning meddelas där av polismyndigheten.
_ När kommunalfullmäktige i en landskommun lia att taga ställning
till ett förslag örn förbud mot att upplåta lokal för danstillställ -

Bevillning sutskottets betänkande Nr 45.

7

ningar, kan det ju vara en viss frestelse för deni att taga hänsyn till
den nöjesskatteinkomst, som kommunen kan gå miste örn i händelse dylikt
förbud stipuleras. För städernas del existerar däremot ingen dylik kombination.
På beviljandet av den ena eller andra danstillställningen lia
stadens beslutande myndigheter intet inflytande.

Det framgår av motionen, att cirka 5/e av nöjesskatten uppbäras i städerna.
Redan denna omständighet visar, bur oskäligt oc*h orimligt det
vore, örn landskommunernas »frigörelse» från nöjesskatten skulle få motivera,
att städerna berövades densamma. Enligt vad i pressen meddelats,
föreligger nu ett förslag utarbetat inom socialdepartementet, enligt
vilket också för landsbygdens del kommunerna skulle belt avkopplas från
befattningen med lämnande av tillstånd till nöjestillställningar. Vinner
detta förslag statsmakternas bifall, synes därmed motionärernas argumentering
komma att mista även den ringa grad av berättigande, som nu kan
tillmätas densamma. Oavsett örn detta förslag uppböjes till lag eller
icke, måste det som sagt synas i hög grad oskäligt mot städerna att beröva
dem nöjesskatteinkomsterna för syften, vilka därigenom icke kunna
ens i någon mån realiseras. Att nu upptaga frågan örn »kompensation»
för skatten genom statens övertagande av utgifterna för något socialt
ändamål av synnerlig betydelse för kommunerna eller landstingen, synes
också mindre lämpligt, då frågan örn skatteutjämning är under utredning.

De ovan refererade skälen för nöjesskattens konstruerande som en kommunal
skatt synas alltjämt föreligga. Liksom 1919 tyngas även nu kommunerna
av samma svårigheter som staten. I första häftet av Svenska
stadsförbundets tidskrift 1932, vilket bär bilägges, återfinnas å sid. 32—33
och 57—58 uppgifter örn städernas kommunalskatter år 1932, uppgifter
som till fullo torde styrka påståendet, att städerna mer än väl behöva
bibehålla de inkomster, nöjesskatten ger dem. Rörande omfattningen av
dessa inkomster må hänvisas till en i samma tidskriftshäfte, sid. 34—35,
intagen sammanställning av städernas nöjesskatteinkomster under år
1931. För städerna utgör nöjesskatten en så väsentlig inkomstkälla, att
dess försvinnande skulle nödvändiggöra en betydligt ökad utdebitering.
I anledning av ett tidigare förslag örn nöjesskattens förstatligande gjordes
inom bevillningsutskottet 1928 vissa utredningar örn de belopp, med
vilka kommunalskatten måst böjas per skattekrona vid nöjesskattens
eventuella bortfallande (bevillningsutskottets betänkande nr 13 för år
1928).

Ökningen varierar mellan 9 och 39 öre per skattekrona och håller sig
vanligen omkring 20 å 25 öre. En ökning av städernas utdebiteringsprocent
med 20 å 25 öre per skattekrona utöver den ökning, som av andra
skäl påkallas, måste i tider som de nuvarande te sig som ett synnerligen
skrämmande perspektiv. Det klagas icke så sällan och säkerligen icke
utan allt fog i våra kommuner över statsmakternas benägenhet att från
stat till kommun övervältra för det allmänna ofrånkomliga utgifter. Ett
indragande just nu av den städerna en gång tillförsäkrade nöjesskatten
skulle så mycket mera komma att betraktas såsom ett nytt utslag av berörda
tendens, som motiveringen för beslutet, på sätt ovan visats, måste
anses vara av en särdeles teoretisk art.

De inkomster, städerna baft av nöjesskatten, ha kommit till rätt olika
användning. En tendens bar dock gjort sig gällande att i allt större utsträckning
låta nöjesskattemedlen gå till kulturella, sociala eller idrottsliga
ändamål. Skillén därtill äro flera. De krav, sorn under senaste åren

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.

ställts på städernas kassor, ha nödvändiggjort den största sparsamhet.
Vid avvägningen emellan olika utgiftsändamål har man främst måst reservera
medel för oundgängliga utgifter. »Kulturbudgeten» t. ex. har
fått stå i efterhand, och reduceringar på densamma skulle varit oundvikliga
eller måst göras än kännbarare, örn nöjesskattemedlen icke funnits
tillgängliga. Principiella motståndare mot skatten ha biträtt beslut örn
dess fortsatta upptagande enbart under förutsättning, att den ginge till
kulturella ändamål. Behovet av sparsamhet torde för de närmaste årens
budgetregleringar göra sig ytterligare gällande, och efter ett borttagande
av nöjesskatten skulle städerna i än högre grad nödgas knappa in på sina
kulturella utgifter.

Särskilda olägenheter skulle nöjesskattens förstatligande innebära för
städerna därigenom, att dessa i många fall gått in för ett planmässigt utnyttjande
av skatten för på längre sikt ställda ändamål. Sedan tidigare
förslag örn skattens förstatligande avslagits, ha städerna naturligt nog
räknat med nöjesskatten som en permanent inkomst. De lia därför beslutat
dess användning för ändamål, som för sitt förverkligande kräva
nöjesskatteinkomster under flera år. Där städerna engagerat sig för sociala
eller kulturella institutioners upprättande eller vidmakthållande och
ytterligare utveckling, skulle en förlust av nöjesskatten komma att gå ut
över dessa institutioner, till stor skada för städernas invånare. I andra
fall åter torde städerna engagerat sig för sagda inrättningar på ett sätt,
som icke längre medger en avveckling av det kommunala understödjandet
utan måste förutsätta en mot skatteförlusten svarande utdebitering.

Med vad ovan sagts har styrelsen sökt i korthet utveckla de skäl, som
synas tala mot ett bifall till ifrågavarande motion, och vill styrelsen uttala
den förhoppningen, att utskottet vid behandlingen av ärendet ville
taga skälig hänsyn till vad sålunda anförts.

Stockholm den 27 februari 1932.

För Svenska stadsförbundets styrelse
A. Borgström.

Dess ordförande.

j Henning Karlsson.

321 599. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1932.