Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
1
Nr 36.
Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1932 kl. 12 m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion angående
ytterligare begränsning av rätten för skattskyldig
att sammanföra inkomster från olika verksamhetsgrenar
till en och samma förvärvskälla.
(2:a avd.)
I en inom andra kammaren av herr Andersson i Ensjön m. fl. väckt,
till bevillningsutskottet hänvisad motion, nr 234, har hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla örn skyndsam utredning
angående en ytterligare begränsning i rätten för skattskyldiga att med
stöd av bestämmelsen i kommunalskattelagen 18 § c) sammanföra inkomster
från olika verksamhetsgrenar till en och samma förvärvskälla
och till riksdagen avgiva det förslag, vartill utredningen kan giva anledning».
Beträffande motiveringen för detta förslag, i den mån redogörelse härför
ej lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till motionen.
Enligt 57 § 1 mom. gällande kommunalskattelag skall skatt för in- Utskottet,
komst av rörelse utgöras till kommun, där rörelsen utövats från fast Gällande iedriftställe.
Därest rörelseidkare, mellan vilka intressegemenskap råder stammelser(moder-
och dotterföretag eller företag under i huvudsak gemensam ledning),
vid affärer sinsemellan genom åsättande av högre eller lägre pris
än de i allmänhet gällande eller andra liknande åtgärder åstadkommit,
att inkomst av deras rörelse i avsevärd man redovisats inom annan
kommun än den, där inkomsten skulle redovisats, örn intressegemenskap
icke förefunnits, skall såsom beskattningsort för den rörelseidkare, hos
vilken för hög inkomst sålunda redovisats, beträffande skälig del av hans
inkomst gälla den kommun, där den andre rörelseidkaren skulle utgjort
skatt för inkomsten, örn normal prissättning tillämpats (57 § 3 morn.).
Förlust å särskild förvärvskälla må avräknas endast från sådan inkomst,
som skall tagas till beskattning i den kommun, till vilken den
förlustbringande förvärvskällan är att hänföra. Såsom skäl härför har
1921 års kommuinalskattekommitté anfört, att den skattskyldiges intresse
skäligen kunde och borde åtminstone så tillvida underordnas kommunens
beskattningsintresse, att kommunen ej ginge miste örn sin beskatt
Bihang
till riksdagens protokoll 1932. 7 sami. 30 haft. (Nr 36.) 1
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
långslätt till skattskyldigs inom kommunen befintliga beskatta ingsföremål
av den anledning, att förvärvskälla inom annan kommun, som råkat
vara i samma skattskyldigs liand, lämnat negativt resultat. Kommittén
bade därför stannat vid att såsom princip uppställa, att varje kommun
skall utgöra ett självständigt slutet beskattningsområde. Detta innebure,
att inkomstberäkningen för den skattskyldige skulle verkställas
särskilt för varje kommun och avse bans inom kommunen förefintliga
förvärvskällor utan hänsyn till sådana förvärvskällor, som han kunde hava
haft inom annan kommun. Vore en förvärvskälla lokaliserad till flera
kommuner —- såsom fallet ofta vore nied rörelse — borde underskott å sådan
förvärvskälla uppdelas mellan kommunerna efter samma regler, som, därest
förvärvskällan i stället lämnat inkomst, skolat tillämpas för fördelning
av inkomster till beskattning inom de olika kommunerna, och vad som härvid
av underskottet folie å varje särskild kommun borde avdragas från
den skattskyldiges inkomster av övriga, till samma kommun hänförliga
inkomstkällor.
För tillgodoseende av kommunens rätt att beskatta inkomsten från
värjo förvärvskälla, som är hänförlig till kommunen, är det uppenbarligen
av vikt, att särskilda förvärvskällor i samma innehavares hand
noggrant avgränsas från varandra. Ej minst gäller detta f örvär v sgruppen
rörelse. Särskilda föreskrifter hava jämväl meddelats i anvisningarna
till 18 § kommunalskattelagen, huruvida flera av samma person bedriv^
na rörelsegrenar skola anses såsom en förvärvskälla eller icke, och dessa
anvisningar upptaga i huvudsak följande bestämmelser:
Äro de särskilda slagen av förvärvsverksamhet till arten helt olika
och utan något egentligt inre sammanhang, såsom oftast är fallet örn
någon drivit exempelvis både diversehandel och rederirörelse eller både
bagerirörelse och mekanisk verkstad, äro dessa att anse som särskilda
förvärvskällor. Verksamhetens särskilda grenar framträda bär såsom
ekonomiskt sett särskilda företag, oavsett att företagaren eller hans representant
naturligtvis har överinseendet och ledningen av det hela. Örn
bokföringen är gemensam eller icke, är av underordnad betydelse.
Annorlunda ligger saken, örn de olika förvärvsgrenarna framträda såsom
ett enhetligt företag, i det att den ena rörelsegrenen i större grad är
beroende av eller understödjer den andra och förvärvsgrenarna alltså
sinsemellan förete ett inre sammanhang. För att ett dylikt inre sammanhang
skall anses föreligga är det ej tillräckligt, att ledningen är gemensam,
utan erfordras därjämte, att viss gemensamhet i övrigt skall
föreligga. Vad som jämte gemensamhet i ledningen vanligast konstituerar
ett enhetligt företag torde vara gemensamheten i verksamhetsart.
Sådan kan föreligga, förutom då verksamheten är av fullt likartad beskaffenhet,
när det är vanligt, att de olika slag äv verksamhet, som i det
särskilda fallet föreligga, drivas tillsammans (t. ex, bruksrörelse), eller
då den ena verksamheten avser att förädla eller eljest tillgodogöra sig
den andra verksamhetens produkter eller ock då de olika rörelsegrenarna
antingen i olika avseenden tillvarataga och förädla råämnen eller produkter
från en gemensam källa eller leverera råämnen eller-produkter
till en gemensam tredje rörelsegren. Men det inre sammanhanget kan
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 3
även vara beroende av, förutom gemensamhet i ledningen, gemensamhet
i driftkostnader. Gemensamhet i driftkostnader är förhanden, då sådana
utgifter, som omedelbart avse själva driften, de egentliga driftutgifterna,
äro med varandra så förbundna, att en uppdelning av dem på de olika
rörelsegrenarna praktiskt taget icke låter sig tillförlitligen utföras. Härvid
är emellertid icke att räkna med kontorskostnader och andra dylika
kostnader, vilka, utan att i stort sett missvisande resultat uppkommer,
kunna fördelas å de olika verksamhetsslagen efter omsättningens eller
bruttoavkastningens storlek eller dyl. Inre sammanhang föreligger däremot
trots gemensam ledning och likhet i verksamhet i regel icke, därest
företagen äro i huvudsak oberoende av varandra i fråga örn anskaffning
av råvaror och tillika i huvudsak avse att tillgodose skilda kretsar av
avnämare.
I motionen har anförts, att trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds
intäkter under de senare åren härflutit från gruvrörelse, järnvägsdrift
och rederirörelse samt utdelning å aktier, företrädesvis från
Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag ävensom under åren 1928—1931 i
form av royalty från sistnämnda bolag, vilken inkomst dock icke komme
att utgå efter den 1 oktober 1932. Genom ett den 26 november 1931
meddelat utslag i fråga örn trafikbolagets taxering år 1928 hade regeringsrätten
funnit bolagets gruvdrift samt dess rederiverksamhet böra i
beskattningshänseende betraktas såsom en och samma rörelse och genom
utslag den 31 november 1931 hade regeringsrätten ansett bolagets inkomst
av gruvdrift i Grängesberg och Stråssa, av järnvägsdrift och rederiverksamhet
samt intäkt av royalty hava härflutit ur en och samma
förvärvskälla.
De av trafikbolaget trafikerade järnvägslinjerna hade tillkommit för
att fylla ett allmänt trafikbehov, långt innan export av järnmalm från
Grängesberg påbörjats. Gruvdriften i Grängesberg hade varken varit
eller vore nödvändig för järnvägsdriftens uppehållande. Gruvrörelsen
och järnvägsdriften måste därför betraktas som tva förvärvsgrenar i
samma ägares hand, vilka icke vore så intimt förbundna, att de kunde
anses utgöra en gemensam förvärvskälla.
Trafikbolagets malmflotta hade i första hand tillkommit med hänsyn
till malmexporten från de lappländska gruvfälten, vilka bearbetades av
KiiruD abolaget, och fartygen ginge i malmfrakt nästan uteslutande på
Narvik och Luleå. Trafikbolagets utskeppning från Oxelösund av malm
från Grängesberg uppgick år 1927 till 958,552 ton, därav 256,762 ton utskeppats
med bolagets fartyg, motsvarande cirka 8.02 procent av flottans
totala transportförmåga. Därest för transport av den vid Grängesberg
brutna och från Oxelösund utskeppade malmen uteslutande använts
bolagets fartyg, skulle icke mer än omkring 30 procent av
tonnagets transportförmåga härför tagits i anspråk. Da största delen av
transportflottan anskaffats under kriget och åren närmast därefter, vörö
anskaffningskostnaderna mycket höga, vilket föranledde, att befrakt
-
t
Motionen.
V ttkottets
yttrande.
4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
ningsinkomsterna icke förslogo att täcka vid taxeringen medgivna avdrag
för värdeminskning. Genom att gruvdriften och rederirörelsen betraktades
som en förvärvskälla, täcktes förlusten på rederirörelsen av
intäkten från gruvdriften, varigenom den kommun, där gruvdriften huvudsakligen
utövades, uppenbarligen missgynnades. Till följd av att trafikbolaget
erhölle sin intäkt från de lappländska gruvorna i form av
utdelning å aktier, bade denna inkomst icke kommit att bära någon del
av förlusten å rederirörelsen.
Då de av regeringsrätten meddelade utslagen komme att medföra bekymmersamma
konsekvenser för den kommun samt det väghållningsdistrikt
och landsting, som direkt berördes, samt besluten helt säkert
komme att i allmänhet verka prejudicerande vid kommunalskattelagens
tillämpning, funno motionärerna angeläget, att den avvägning av kommunernas
skatteintresse och näringsidkarnas krav på rörelsefrihet i
skattehänseende, som vore inrymd i 18 § kommunalskattelagen, bleve
föremål för förnyad och skyndsam utredning.
Såsom en huvudprincip vid den kommunala beskattningen har uppställts,
att varje kommun skall utgöra ett självständigt slutet beskattningsområde
och att till följd därav inkomstberäkningen för den skattskyldige
skall verkställas särskilt för varje kommun och avse hans inom kommunen
förefintliga förvärvskällor med bortseende från sådana förvärvskällor,
som han kan hava inom annan kommun. Till förekommande av att kommunens
beskattningsrätt påverkas därav, att den skattskyldige jämväl
innehar förvärvskällor, som äro hänförliga till annan kommun, är det nödvändigt
att olika förvärvskällor i samma innehavares hand noggrant avgiänsas
fran varandra. Detta gäller framför allt sådana förvärvsgrupper
som fast egendom och rörelse, till vilka kommunen tillerkänts beskattningsrätt,
därest de lokaliserats till kommunen, oberoende av inkomsttagarens
personliga förhållanden.
I fråga örn inkomst av rörelse innehöll icke bevillningsförordningen,
genom vilken den kommunala skatteplikten reglerades före år 1929,
några direkta bestämmelser till vägledning för bedömande, huruvida hos
en och samma skattskyldig förenade rörelsegrenar skulle utgöra en förvärvskälla
eller icke. Genom de i anvisningarna till 18 § kommunalskattelagen
lämnade föreskrifterna torde emellertid icke hava åsyftats att
införa någon nyhet i lagstiftningen utan allenast att i stort sett lagfästa
vid ifrågavarande tidpunkt gällande praxis å området. Mot de huvudgrunder,
på vilka anvisningarna bygga, har utskottet icke funnit anledning
till erinran. Anvisningarna få nämligen anses giva uttryck åt en
strävan att i tillbörlig utsträckning tillgodose kommunernas beskattningsmtresse
utan att därigenom de skattskyldigas berättigade intresse av att
med varandra sammanhängande eller likartade rörelsegrenar skola hänföras
till en förvärvskälla trätts för nära.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
5
Emellertid saknas i anvisningarna varje reglerande bestämmelse för sådana
fall, där två med varandra sammanhängande rörelsegrenar äro förenade
hos en skattskyldig, men rörelsen inom den ena grenen bedrives i en
väsentligt större omfattning än som varit erforderligt för att lämna den
andra grenen understöd samt förty i avsevärd utsträckning tjänar även
andra syften. Ett sådant förhållande kan uppkomma vare sig genom att den
understödjande verksamheten står i ett inre samband jämväl med en annan,
vanligen av den skattskyldige själv bedriven rörelse eller att sagda
verksamhet, förutom att tjäna en av den skattskyldige utövad rörelse,
i viss omfattning bedrives utan samband med någon särskild verksamhet.
Ett par exempel torde vara ägnade att klarlägga vad utskottet åsyftar.
Så kan inträffa, att ett en producent tillhörigt trafikföretag, som transporterar
av ägaren tillverkade varor till kunderna, i huvudsak tjänar att
tillfredsställa ett allmänt trafikbehov eller att tillika transportera varor
från ett företag, som saknar samband med förenämnda produktionsgren.
Ett likartat förhållande kan äga rum mellan ett produktions- och ett försäljningsföretag,
i det att de framställda varorna delvis försäljas genom
försäljningsföretaget, medan måhända större delen av dessa varor vinner
avsättning i annan ordning, eller försäljningsföretaget huvudsakligen handlar
med andra varor än de av ägaren själv producerade. Med de nu angivna
fallen sammanhänga i viss mån sådana, där två olika rörelsegrenar
förete ett inre samband med en tredje, men bedrivas helt oberoende av
varandra. Utskottet bortser givetvis från sådana fall, där en rörelse endast
bedrives såsom en biverksamhet till en annan, såsom förhållandet är,
då ett större handelsföretag upprättar egna fabriker eller verkstäder för
tillverkning av salubjudna varor.
Därest gemensamhet i förvärvskälla skulle anses föreligga, så snart två
rörelsegrenar endast i begränsad omfattning förete ett inre samband, komme
detta säkerligen att medföra betänkliga konsekvenser för kommunerna.
I det av motionärerna åberopade fallet har sålunda den av trafikbolaget
utövade rederirörelsen haft så stor omfattning, att rörelsen uppenbarligen
måste anses avsedd att i huvudsak tjäna andra syften än att transportera
av företaget självt bruten järnmalm. Ifrågavarande tonnage har nämligen
i vida större omfattning använts för transport av järnmalm från
de av ett dotterbolag till företaget bearbetade lappländska gruvorna än
från de trafikbolaget direkt tillhöriga. Därest jämväl de lappländska gruvorna
hade bearbetats av trafikbolaget, skulle givetvis större delen av
förlusten å rederirörelsen kommit att avräknas vid beräkningen av inkomsten
av dessa gruvor. Till följd av nu föreliggande förhållanden
åter hava de lappländska kommuner, inom vilka gruvrörelsen bedrivits,
gynnats i beskattningshänseende på bekostnad av den kommun, där bolagets
egen gruvrörelse utövats. Enligt utskottets mening måste det resultat,
vartill man sålunda kommit i beskattningsfrågan, anses strida mot ovannämnda
till grund för kommunalbeskattningen uppställda huvudprincip.
6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
Därest spörsmålet begränsas att avse enbart det av motionärerna vidrörda
fallet, skulle ett avhjälpande av nämnda missförhållande tänkas
kunna ske efter olika linjer. Inom utskottet hava flera sådana varit föremål
för överläggning. En utväg vore att stadga, att, i den mån förlust
å en verksamhet hänförde sig till icke kommunalskattepliktig inkomst
genom utdelning å aktier, förlusten skulle, i likhet med vad redan nu
gäller i fråga om vissa ränteutgifter, kunna anses helt eller delvis belöpa
å utdelningen samt förty icke få avräknas vid bestämmandet av den kommunalskattepliktiga
inkomsten. En annan och ur den skattskyldiges synpunkt
måhända mera tillfredsställande lösning vore att vinna genom utvidgande
av området för den princip, som ligger till grund för berörda
i 57 § 3 mom. givna bestämmelse. En dylik utvidgning skulle kunna ske
medelst ett stadgande att, därest förlust uppkommit å en av ett företag,
ingående i en koncern, tillhörig rörelsegren, vilken rörelsegren står i ett
inre samband icke endast med en annan av företaget utövad verksamhet
utan även med en rörelse, som bedrivits av ett annat jämväl i koncernen
ingående företag, så stor del av inkomsten av sistnämnda företags
verksamhet, som motsvarade den därå hänförliga delen av förlusten, skulle
taxeras i kommun, där förstnämnda verksamhet lokaliserats. Ingendera
av dessa utvägar torde emellertid komma att undanröja alla de olägenheter,
som med beaktande av frågan i hela dess vidd kunna tänkas uppkomma.
Det synes därför önskvärt, att de i anvisningarna till 18 § lämnade
föreskrifterna kompletteras så, att bestämmelse lämnas för sådana
fall, där visserligen intressegemenskap råder mellan två rörelsegrenar,
men den understödjande grenen med hänsyn till sin omfattning
väsentligen är fristående från den av densamma beroende verksamhetsgrenen.
Med hänsyn till det anförda har utskottet ansett sig böra föreslå en utredning
av förevarande spörsmål, vilken bör göras så allsidig som möjligt.
Därvid har utskottet funnit sig böra framhålla, att den inom 1930 års
kommunalskatteberedning pågående utredningen omfattar flera frågor,
som stå i ett nära samband med den nu föreliggande. Beredningen har
nämligen att utreda frågan örn förvärvskällornas omfattning vid beskattning
av inkomst av jordbruksfastighet ävensom att beakta spörsmålet örn
en rättmätig fördelning på olika kommuner av beskattningsrätten till inkomst
från större näringsföretag med vittgrenade verksamhetsområden.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av förevarande motion
II: 234 av herr Andersson i Rasjön m. fl., i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning rörande
7
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
frågan om förvärvskällornas omfattning vid beskattning
av inkomst av rörelse samt för riksdagen framlägga
det förslag, som av utredningen föranledes.
Stockholm den 28 april 1932.
På bevillningsutskottets vägnar:
JOH. NILSSON.
Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg, Boman, Bergman, Björnsson, Wohlin, Aström,
.lönsson i Slätåker, Jönsson i Boa, Olsson i Ramsta, Björklund, Olsson i Golvvasta,
Lithander, Olsson i Gävle, Nilsson i Hörbj’, Leo, Andersson i Boda,
Sjödahl, Ericson i Boxholm och Laurén. , : , , > .