Riksdagens skrivelse Nr 90.

1

Nr 90.

Godkänd av första kammaren den 23 mars 1931.
Godkänd av andra kammaren den 23 mars 1931.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av en i Genéve den
2 oktober 1930 dagtecknad konvention om finansiell hjälp
m. m., jämte i ämnet väckt motion.

(Sammansätta konstitutions- och statsutskottets utlåtande nr 1.)

Till Konungen.

I en den 30 januari 1931 dagtecknad, till riksdagen den 4 februari 1931
överlämnad proposition, nr 14, har Eders Kungl. Majit under åberopande
av utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för samma
dag samt med överlämnande av texten till en i Genéve den 2 oktober 1930
dagtecknad internationell konvention örn finansiell hjälp föreslagit riksdagen
att dels godkänna ifrågavarande internationella konvention om finansiell hjälp,
dels ock bemyndiga riksgäldskontoret att, i händelse av behov, tillhandahålla
statsobligationer eller kontanta medel för fullgörandet av de förpliktelser,
som svenska staten ikläder sig genom konventionens biträdande, ävensom
att vidtaga de åtgärder i övrigt inom riksgäldskontorets förvaltningsområde,
till vilka en tillämpning av konventionen kan giva anledning.

I samband med propositionen har riksdagen till behandling förehaft
en i anledning av densamma väckt motion.

Förevarande konvention örn finansiell hjälp torde, såsom föredragande departementschefen
framhåller, kunna anses utgöra ett låt vara blygsamt steg
i riktning mot ett vidare utvecklande av den solidaritet mellan staterna, som
utgör en oundgänglig förutsättning för skapandet av en verksam internationell
fredsorganisation. Konventionens ikraftträdande har sammankopplats
med avslutandet och ikraftträdandet för varje särskild fördragsslutande parts
vidkommande av en allmän internationell konvention enligt artikel 8 i för Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 14 sami. Nr 90—95. 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 90.

bundsakten om rustningarnas nedskrivning och begränsning. Konventionens
allmänna syftemål finner riksdagen därför, i likhet med departementschefen,
stå i överensstämmelse med de grundsatser, som städse varit vägledande för
Sverige vid dess deltagande i efterkrigsårens strävanden för uppbyggande
av, en effektiv mellanfolklig rättsordning och främst genom förebyggande
eller hejdande av fientligheter.

Såsom under förarbetena till konventionen framhållits av Nationernas förbuds
finanskommitté skulle systemet örn finansiell hjälp bliva osäkert och ej
hava åsyftad förebyggande verkan, örn dess fungerande gjordes beroende av
de olika staternas samtycke i varje särskilt fall. Besluten örn en anfallen
eller hotad stats bispringande genom lånegaranti hava emellertid i konventionen
kringgärdats med starka garantier. Varken vid krigsfall eller vid krigshot
kan finansiell hjälp lämnas, örn icke staten ådagalagt sin beredvillighet att
lojalt fullgöra sina åligganden enligt förbundsaktens bokstav och anda. Då
slutligen samtliga rådsmakter måste vara ense örn beslutet (de tvistande parternas
röster oräknade), torde finansiell hjälp knappast komma att tillerkännas
en stat under sådana förhållanden, att Sverige icke kunde i överensstämmelse
med rikets intresse och staternas gemensamma solidaritetsplikt
deltaga däri.

Konventionens bestämmelser örn lån mot statsgaranti åt en angripen stat böra
ses i samband med förbundsaktens sanktionssystem. Enligt aktens artikel 16
åligger det förbundsmedlemmarna, att, i händelse en stat i strid med förbundsaktens
bestämmelser tillgriper krig, företaga bestämda sanktionsåtgärder mot
den fridstörande staten samt att ömsesidigt finansiellt och ekonomiskt stödja
Varandra i motstånd mot de särskilda åtgärder, som av denna stat må riktas
mot någon av dem. Det är ett närmare utformande av detta ömsesidiga
finansiella och ekonomiska stöd, som den föreliggande konventionen
avser att giva, och detta har skett på sådant sätt, att konventionsstaterna
redan i fredstid skola förplikta sig att verkställa efter anmodan vissa eventuella
utbetalningar till vissa på förhand utsedda neutrala förtroendemän
(schweizare), som skola handhava förvaltningen av lån, vilka upptagas av
viss stat efter medgivande genom beslut av förbundsrådet örn dess internationella
garanterande i enlighet med konventionens bestämmelser. Garantstaterna
bliva sålunda betalningsskyldiga utan något sitt eget beslut i varje särskilt
fall. Denna betalningsskyldighets inträdande medför, under sådana förhållanden,
intet som helst ståndpunktstagande för vederbörande garantstater
var för sig i den konflikt, som givit anledning till lånet, utan dessa stater
synas principiellt och praktiskt behålla samma handlingsfrihet, som de skulle
haft, därest nu förevarande konvention icke varit för dem gällande. En anslutning
till konventionen från Sveriges sida innebär sålunda intet avsteg
från den alltifrån början hävdade svenska uppfattningen om förbundsmedlemmarnas
behörighet att själva pröva, örn förutsättningarna för tillgripande
av de i förbundsakten föreskrivna maktåtgärderna enligt artikel 16 äro

3

Riksdagens skrivelse Nr 90.

för handen. Detta bestyrkes av ett uttryckligt stadgande i konventionen om
finansiell hjälp, enligt vilket staternas rättigheter och förpliktelser enligt förbundsaktens
sanktionsbestämmelser förklaras lämnas orubbade. Enligt departementschefen,
som i denna del åberopar sig på ett av utrikesdepartementets
folkrättssakkunnige avgivet utlåtande, av vilket utskottet erhållit
del, bör därför innehållet i konventionen icke föranleda Sverige till ett avståndstagande
från densamma.

Den ordinarie statsgarantien för ett i enlighet med konventionen upptaget
lån kan för Sveriges del komma att högst uppgå till ett årligt belopp av
omkring 1,314,000 kronor. Med hänsyn till Sveriges ekonomiska ställning
lärer ett biträdande av konventionen ur statsfinansiell synpunkt därför knappast
möta betänkligheter. Ett åtagande av den särskilda garanti av subsidiär
natur, som ävenledes förutses i konventionen, anser riksdagen lika med
departementschefen icke böra ifrågakomma för Sveriges del. v

Vid granskningen av förevarande konvention har riksdagen, som förutsätter,
att för Sveriges del ratifikation sker först sedan Sveriges regering
förvissat sig örn att konventionen kommer att vinna mera allmän anslutning
från staternas och särskilt de europeiska makternas sida samt utrikesnämnden
beretts tillfälle att ånyo höras, funnit sig böra samtycka till Sveriges
anslutning till densamma.

Riksdagen har alltså bifallit Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
vilket riksdagen härmed får för Eders Kungl. Majit anmäla.

Stockholm den 23 mars 1931.

Med undersåtlig vördnad.