Riksdagens skrivelse Nr 324.

1

Nr 324.

Godkänd av första kammaren den 2 juni 1931.
Godkänd av andra kammaren den 2 juni 1931.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts
proposition angående omorganisation av gymnastiska centralinstitutet
jämte en i ämnet väckta motion.

(Statsutskottets utlåtande nr 127 och memorial nr 159.)

Till Konungen.

I den till riksdagen den 3 januari 1931 avlåtna propositionen angående statsverkets
tillstånd och behov under budgetåret 1931/1932 har Eders Kungl
Maj:t under åttonde huvudtiteln (punkt 282 av det vid statsverkspropositionen
fogade utdraget av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för nämnda
dag) föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde
varda riksdagen förelagd, beräkna

dels det ordinarie förslagsanslaget till avlöningar vid gymnastiska centralinstitutet
till oförändrat belopp, 106,000 kronor,

dels det ordinarie reservationsanslaget till materiel m. m. vid gymnastiska
centralinstitutet till oförändrat belopp, 13,000 kronor,

dels oek till extra personal vid gymnastiska centralinstitutet m. m. för
budgetåret 1931/1932 ett extra anslag av 7,410 kronor.

Sedermera har Eders Kungl. Maj:t i en till riksdagen avlåten, den 20
februari 1931 dagtecknad proposition, nr 133, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för sistnämnda dag,
föreslagit riksdagen att

dels förklara sig icke hava något att erinra mot de i nämnda statsrådsprotokoll
angivna huvudgrunderna för en successiv omorganisation från och
med ingången av budgetåret 1932/1933 av gymnastiska centralinstitutet.
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 14 sami. Nr 324—327.

1

2

Riksdagens skrivelse Nr 324.

dels i riksstaten för budgetåret 1931/1932 med oförändrade belopp uppföra
ej mindre det ordinarie förslagsanslaget till avlöningar vid gymnastiska
centralinstitutet å 106,000 kronor,

än även det ordinarie reservationsanslaget till materiel m. m. vid gymnastiska
centralinstitutet å 13,000 kronor,

dels till extra personal vid gymnastiska centralinstitutet m. m. för budgetåret
1931 1932 anvisa ett extra anslag å 7,410 kronor att utgå med den
fördelning, som av Eders Kungl. Majit bestämmes,

dels ock till ökat arvode åt föreståndaren för gymnastiska centralinstitutet
under budgetåret 1931/1932 för samma budgetår anvisa ett extra anslag av
2,800 kronor.

I samband härmed har riksdagen till behandling förehaft en inom riksdagen
väckt motion (II: 378), vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Eders Kungl. Majit måtte anhålla, att Eders Kungl. Majit ville i så måtto
omarbeta förslaget, att tiden för sjukgymnastutbildningen fixeras till 2 år,
men att av sjukgymnastutbildningen endast de delar av denna utbildning,
som omfatta även för en sjukgymnast önskvärda insikter i friskgymnastikens
teori och praktik, förläggas till G. C. I. men att all övrig för den statligt
utexaminerade sjukgymnasten erforderlig utbildning, såväl teoretisk som
praktisk, förlägges, den teoretiska till Karolinska institutet, den praktiska
till med Karolinska institutet samordnad sjukvårdsanstalt.

I motionen har anförts huvudsakligen följande:

Bland de medicinska auktoriteterna i vårt land torde råda en nära nog
enhällig mening därom, att utbildningen av sjukgymnaster bör i största
möjliga utsträckning anknytas till sjukvården och försiggå vid sjukvårdsanstalter,
där den blivande sjukgymnasten kan under sakkunnig läkares
ledning förvärva nödiga insikter i sjukvårdslära och sjukbehandlingsteknik.
Från de mest sakkunniga håll har likaledes vitsordats, att utbildningen av
sjukgymnaster vid Gymnastiska centralinstitutet är betydligt underlägsen
den utbildning, som meddelas vid det privata institutet i Lund, där man
just tillämpar de på medicinskt håll omfattade principerna. Det är under
dessa förhållanden egendomligt och överraskande, att den kungl, propositionen
nr 133, där förslag örn omorganisation av G. C. I. framlägges, ställer
sig i verkligheten helt avvisande mot de synpunkter, som från medicinskt
håll med stor enhällighet och styrka hävdas. De förslag, som 1929 års
sakkunniga framlägga, avvisas, och detta ehuru dessa förslag i stort sett
tillstyrkts av medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund,
av Karolinska institutets lärarkollegium och av Medicinalstyrelsen. Den
subkommitté av sakkunniga, som G. C. lis direktion inom sig utsett, nämligen
professor Söderlund och gymnastikdirektör fröken Elin Falk, jämte
föreståndaren för G. C. I. major Winroth, får likaledes sina synpunkter i
realiteten underkända. Visserligen förklarar ecklesiastikministern (s. 82),
att han icke kan bortse ifrån åtskilligt av det, som anförts av förespråkarna
för en skilsmässa mellan frisk- och sjukgymnastiken, och att det är
ett mycket befogat krav, att utbildningen av sjukgymnaster närmare än
hittills anknytes till sjukvårdsarbetet. Men i de förslag, som sedermera

3

Riksdagens skrivelse Nr 324.

framläggas, märker man därav intet. Han omnämner (sid. 127) att Gymnastiska
centralinstitutets direktion har inlett samarbete med ett sjukhus i
Stockholm (Sabbatsberg), men av där lämnade uppgifter framgår uppenbarligen,
att denna anordning i ytterst ringa grad tillfredsställer de krav,
som böra uppställas på sjukgymnastikutbildningens anknytning till sjukvården.
Och ehuru han framhåller, att ett utökande och fördjupande av
den på detta sätt påbegynta utbildningen vid sjukhus är enligt hans förmenande
»ett oeftergivligt villkor för att sjukgymnastutbildningen vid det
omorganiserade gymnastiska centralinstitutet skall kunna giva avsett resultat»,
inskränker han sig i det följande — till uttalandet av en förhoppning,
att de förhandlingar, som G. C. I:s direktion inlett med Sabbatsbergs sjukhus,
skola kunna föras till ett önskvärt slut före ingången av budgetåret
1932/1933. Någon som helst utformning eller några fasta konturer letar
man fåfängt efter. Det faktum förtjänar ävenledes att tågås under allvarligt
övervägande, att den sjukgymnastiska polikliniken vid G. C. I. åtminstone
tidvis är synnerligen klent frekventerad av hjälpsökande, något
som knappast kan bero på annat än på bristande förtroende från allmänhetens
sida, vartill kommer den omständigheten, att såväl Serafimerlasarettet
som de stora kommunala sjukhusen i allt större utsträckning tendera
att själva omhändertaga vården av både sina kliniska och polikliniska fall
även i fråga örn sjukgymnastik och massage.

Det torde icke heller kunna antagas, att den föreslagna omorganisationen
av G. C. I. skall medföra en ökad frekvens av hjälpsökande till G. C. I:s
sjukgymnastiska poliklinik. En förflyttning av G. C. I. från dess nuvarande
centrala läge till norra Djurgården torde medföra, att polikliniken på grund
av sitt mera avlägsna läge sannolikt blir ännu mindre besökt än för närvarande.
I detta sammanhang bör dock såsom viktigare än det avlägsna läget
framhållas, att en till G. C. I förlagd sjukgymnastisk poliklinik, som
sålunda utgör en isolerad sjukvårdsinrättning, utan samband med andra
polikliniker, utan möjlighet till konsultation av andra polikliniker med anlitande
även av dessas specialkunskap och diagnostiska resurser, exempelvis
för kontrollerande av en osäker diagnos, utan möjlighet till en så viktig
sak som röntgenologisk specialundersökning, även för allmänheten måste te
sig som något otidsenligt och olämpligt. Allmänheten vänder sig då tvivelsutan
vid behov av sjukgymnastik och massagebehandling hellre till ett stort
sjukhus, där ej blott sjukgymnastisk poliklinik finnes, utan även polikliniker
för invärtes medicin, kirurgi, nervsjukdomar m. m., vilka bekvämt och utan
tidsutdräkt möjliggöra konsultation av specialister inom snart sagt alla områden
av medicinen, och där tillika möjlighet finnes att genom eventuellt
upprepade röntgenundersökningar ej blott kontrollera en osäker diagnos utan
även medels röntgen följa och i en del fall objektivt påvisa effekten av en
utförd behandling. Av samma skäl torde också de inremitterande läkarna
i fortsättningen mer och mer tendera till att skicka sina sjukgymnastik- och
massagepatienter till ett sjukhus och icke till G. C. I.

Man behöver sålunda icke vara pessimist för att antaga, att G. C. I:s
sjukgymnastiska poliklinik, som på grund av den ringa patientfrekvensen
för närvarande erbjuder synnerligen dåliga utbildningsmöjligheter för den
blivande sjukgymnasten, icke i detta avseende kommer att förbättras utan
att i stället fara finnes för en försämring efter den planerade nybyggnaden.
Utan tillgång på patienter är dock en sjukgymnastisk utbildning omöjlig,
lärarna må vara än så goda, den teoretiska utbildningen respektive timplanen
för den praktiska undervisningen iin så tillfredsställande.

4

Riksdagens skrivelse Nr 324.

Kungl. Maj:ts förslag är emellertid till väsentlig del baserat på en sjukgymnastisk
poliklinik inom G. C. I:s lokaler. Under Usta utbildningsåret,
då enligt förslaget kurserna äro gemensamma för samtliga elever, anslås av
1927 års sakkunniga, till vilkas mening i denna punkt Kungl. Maj:ts proposition
ansluter sig, ej mindre än 199 timmar till sådan undervisning, som
i större eller mindre utsträckning kräver patienter. — Det förefaller, som
om Kungl. Maj:ts förslag — därest nu riksdagen verkligen antager detsamma
— i enlighet med vad ovan anförts rörande de nuvarande och sannolikt
än större framtida svårigheterna att erhålla patienter på en dylik till
G. C. I. förlagd poliklinik skulle hava små utsikter att någonsin kunna bli
annat än en bestämmelse på papperet, omöjlig att omsätta i praktiken.

Efter ett mera än 20-årigt utredningsarbete har frågan örn gymnastiska
centralinstitutets omorganisation omsider hänskjutits till riksdagens bedömande.
Det måste enligt riksdagens mening hälsas med tillfredsställelse, att
saken sålunda äntligen ställts inför ett avgörande, även om delade meningar
kunna råda rörande på vad sätt institutets verksamhet bör omläggas.
Att en omgestaltning bör ske, och att detta bör ske snart, därom torde nämligen
alla vara ense, som närmare satt sig in i institutets arbetsförhållanden.

I fråga örn de allmänna grunderna för gymnastiska centralinstitutets organisation
har i ett avseende praktiskt taget full samstämmighet rått, nämligen
beträffande den militära s. k. instruktör skursen. Att denna numera icke
kan sägas utgöra något naturligt led i institutets ordinarie utbildningsverksamhet,
är en uppfattning, som delats av så gott som alla de kommittéer,
myndigheter och enskilda sammanslutningar, vilka yttrat sig i ämnet. Även
riksdagen biträder denna mening. Riksdagen anser alltså, att denna kurs i
sin nuvarande form bör avskaffas såsom en obligatorisk del av lärogången
vid institutet. Det är emellertid klart, att så icke kan ske, utan att det
militära utbildningsbehov, som hittills genom berörda kurs tillgodosetts, erhåller
någon ersättning. I allmänhet har av dem, som påyrkat kursens avlägsnande
från institutet, gjorts gällande, att försvarsväsendets behov av
instruktörsutbildning i gymnastik och idrott lämpligen borde fyllas genom
särskilda kurser, anordnade genom de militära myndigheternas egen försorg
och helt under militärt inseende. I propositionen redogöres för ett av inspektören
för militärläroverken i sådant hänseende framlagt förslag, enligt vilket
en särskild »arméns gymnastikskola» skulle upprättas, förlagd till arméns
underofficersskolas etablissement i Uppsala. Förutom icke närmare angivna
engångskostnader skulle denna skola draga en årskostnad av 75,000 kronor
utom dyrtidstillägg. Chefen för försvarsdepartementet har med hänsyn till
denna ganska avsevärda kostnad och jämväl på grund av den pågående
utredningen angående försvarsväsendets framtida organisation icke funnit
sig kunna tillstyrka ifrågavarande förslag. Enligt hans mening borde en
undersökning vidtagas rörande möjligheterna att till det omorganiserade
centralinstitutet förlägga den militära instruktörsutbildningen såsom fristående
kurs.

5

Riksdagens skrivelse Nr 324.

Även riksdagen finner kostnaden för den ifrågasatta militära gymnastikskolan
avsevärd och anser ett ytterligare övervägande av denna fråga påkallat.
Visserligen synes det riksdagen tvivelaktigt, huruvida det kan vara
lämpligt att även efter omorganisationen, örn än med centralinstitutet mera
löst förbunden, pålägga detsamma ifrågavarande utbildningsuppgift, vilken
allmänt erkänts ej längre höra dit, men riksdagen har givetvis intet att
erinra mot att jämväl en sådan utväg närmare undersökes. Ifrågavarande
utredning synes böra bédrivas så skyndsamt, att förslag i ämnet kan föreläggas
1932 års riksdag och de tilltänkta kurserna begynna under budgetåret
1932/1933.

Om enighet rått i fråga örn instruktörskursens avskiljande från institutets
ordinarie utbildningsverksamhet, har däremot en stark meningsskiljaktighet
framträtt rörande spörsmålet, huruvida utbildningen av sjukgymnaster fortfarande
skall omhänderhavas av institutet. Av den medicinska sakkunskapen
har redan för åtskilliga år sedan gjorts gällande och numera så gott
som enhälligt påyrkats, att sj ukgymnastutbildningen borde utbrytas från
gymnastiska centralinstitutet, enär denna utbildning vore en medicinsk angelägenhet,
som borde ombesörjas av ett härutinnan sakkunnigt organ och i
nära anknytning till en sjukvårdsinrättning, där de blivande sjukgymnasterna
kunde erhålla en fullgod praktisk utbildning under läkares tillsyn
och kontroll och med tillgång till härför erforderligt sjukmaterial. Å andra
sidan har, särskilt från gymnasthåll — detta gäller såväl frisk- som sjukgymnaster
— den meningen hävdats, att de båda yrkesgrenarna ur utbildningssynpunkt
ägde sådant samband med varandra, att det vore till skada
och, statsfinansiellt sett, även ofördelaktigt att avskilja sjukgymnastutbildningen
från institutets verksamhetsområde. Till denna senare ståndpunkt
har vederbörande departementschef anslutit sig, därvid biträdande det av
1927 års sakkunniga avgivna förslaget, enligt vilket undervisningen under
första året skulle vara gemensam för bägge grupperna av elever men därefter
under ett andra år uppdelas på två linjer, en för friskgymnaster och
en för sjukgymnaster, varvid dock även i vissa ämnen Barnundervisning
skulle förekomma. Genom avslutad tvåårig kurs skulle kompetens förvärvas
för gymnastiklärarbefattningar av olika slag, respektive för legitimation
såsom sjukgymnast, men vardera gruppens elever skulle beredas tillfälle att,
örn de så önskade, under ett tredje år komplettera sin utbildning med gymnastiklärarexamen
resp. sjukgymnastexamen.

Ser man frågan rent praktiskt, synes det riksdagen, att goda skäl föreligga
för att låta den statliga sjukgymnastutbildningen fortfarande omhänderhavas
av samma anstalt, som svarar för utbildningen av friskgymnaster.
Det är nämligen ostridigt, att till en viss grad Barnundervisning med fördel
och i varje fall utan påvisade olägenheter kan äga rum för de båda elevgrupperna.
Detta gäller ett flertal ämnen, såsom anatomi, fysiologi, friskgymnastik
och även sjukgymnastikens teori. Må vara att det endast

6

Riksdagens skrivelse Nr 324.

är fråga om de mera elementära delarna av dessa ämnen, så föreligger
dock möjlighet att under någon tid använda samma lokaler, samma lärare
och samma undervisningsmateriell. En sådan anordning förefaller ur ekonomisk
synpunkt erbjuda så stora fördelar, att den icke utan tvingande
skäl bör förkastas. Några sådana skäl synas riksdagen icke hava blivit från
motsidan anförda. På sätt riksdagen nedan skall närmare utveckla, torde det
nämligen vara möjligt att även med berörda anordning så planlägga den
sjukgymnastiska utbildningen, att de medicinska synpunkterna bliva tillräckligt
beaktade. Och så vitt riksdagen kunnat finna, är det endast dessa synpunkter,
som skulle kunna andragas till stöd för en fullständig skilsmässa
mellan frisk- och sjukgymnastiken. 1929 års läkarsakkunnigas utlåtande
har dock enligt riksdagens mening icke på ett klarläggande och övertygande
sätt förmått uppvisa nödvändigheten eller önskvärdheten härav.

Dessutom kan det icke förnekas, att förutom ovan angivna praktiskt-ekonomiska
skäl även den hittillsvarande traditionen på området talar för att
sjukgymnastutbildningen får stanna kvar inom centralinstitutets verksamhetskrets.
Man bör, synes det riksdagen, icke bagatellisera betydelsen av
den erfarenhet i ämnet, som under alla dessa år samlats vid centralinstitutet,
och man bör ej heller underskatta vikten av den nästan fullständiga
enighet i fråga örn gagnet av samhörigheten, som råder bland yrkesutövarna
själva, gymnastiklärare och sjukgymnaster.

Örn alltså enligt riksdagens mening övervägande skäl tala för att utbildning
av sjukgymnaster även hädanefter får tillhöra centralinstitutets uppgifter,
är det emellertid synnerligen angeläget, att behörig hänsyn tages till
kravet på att å ena sidan i denna utbildning icke få ingå några moment,
som kunna betecknas såsom obehövliga med tanke på vederbörandes blivande
levnadskall, och å andra sidan utbildningen, såvitt den har medicinsk
karaktär, ställes under inseende av sakkunnig handledning och intimt anknytes
till klinisk och poliklinisk tjänstgöring vid en större sjukvårdsanstalt.
Eders Kungl. Maj:ts förslag betecknar i detta hänseende visserligen ett steg i
rätt riktning, men det vill förefalla riksdagen, som örn berörda intressen borde
kunna i ännu högre grad tillgodoses, än i nämnda förslag skett. Riksdagen
kan givetvis icke nu ingå i någon detaljerad granskning av de i propositionen
förekommande förslagsvis uppgjorda timplanerna; dessa äro ju, enligt
vad vederbörande departementschef uttryckligen framhåller, ingalunda
avsedda att vara slutgiltiga utan skola göras till föremål för en ingående
prövning, sedan riksdagen fattat ståndpunkt i själva principfrågan.
Men enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag förutsättes dock, att undervisningen
under hela det första året skulle vara gemensam för frisk- och sjukgymnastelever,
och jämlikt den av 1927 års sakkunniga utarbetade timplanen skulle under
detta första år förekomma, bland annat, icke mindre än lil timmar sjukgymnastikens
teori och speciella teori, 66 timmar poliklinik- och kliniktjänstgöring
samt 22 timmar demonstration av patienter. Under det andra

Riksdagens skrivelse Nr 324. *

året skulle i fysiologi, anatomi, hälsolära samt psykologi och pedagogik
förekomma gemensam undervisning med tillhopa 120 timmar.

Det synes riksdagen, som man i detta förslag, särskilt i vad angår det
första utbildningsåret, skattat för mycket åt samhörigheten på bekostnad av
vad vardera linjen behöver för sin speciella yrkesutbildning. Riksdagen kan
visserligen icke dela den i motionen II: 378 framförda meningen, att endast
i fråga om friskgymnastikens teori och praktik Barnundervisning skall förekomma,
men riksdagen anser, att gemensamheten i undervisningen kan
avsevärt inskränkas under vad berörda timplan anger, måhända blott till
en termin under första året. Det blir då möjligt att ytterligare betona det
fackmässiga i utbildningen för vardera linjen och att, särskilt för sjukgymnastelevernas
del, bättre tillgodose undervisningen och övningarna i ämnen
av medicinsk natur.

I sistnämnda hänseende vill riksdagen framhålla såsom önskvärt, att samarbete
på lämpligt sätt ordnas med karolinska institutet i fråga örn såväl
den teoretiska som den praktiska utbildningen. För den sistnämnda synes
serafimerlasarettet böra stå till förfogande både för poliklinisk och för klinisk
undervisning, i vilket avseende riksdagen förväntar, att tillmötesgående
skall visas från lasarettets direktion. Någon poliklinik för sjukgymnastisk
behandling synes riksdagen icke vare sig behöva eller böra finnas vid det
omorganiserade centralinstitutet. Härigenom vinnes en avsevärd kostnadsbesparing,
när det en gång gäller att anskaffa och utrusta nya lokaler för
centralinstitutet.

Med hänsyn till det samarbete, riksdagen anser böra komma till stånd
mellan centralinstitutet och karolinska institutet, vilket samarbete givetvis
bör fortsätta, när i sinom tid sistnämnda institut fått sina kliniker och övriga
lokaler överflyttade till Norrbackaområdet, förefaller det, som örn åtskilligt
talade för att centralinstitutet bleve beläget så nära intill karolinska
institutet som möjligt. Detta är en synpunkt, som synes förtjänt att tagas
i övervägande vid den blivande utredning rörande nybyggnader för centralinstitutet,
varom i propositionen nämnes.

Av vad riksdagen nu anfört framgår, att riksdagen beträffande sjukgymnastutbildningen
i princip godkänner Eders Kungl. Majits förslag, dock med
vissa bestämda och viktiga modifikationer.

I propositionen har berörts ett av 1924 års sakkunniga framlagt och av
1927 års sakkunniga tillstyrkt förslag om inrättande vid institutet av en
professur i kroppsövningarnas fysiologi och hygien med kompetens och
löneställning såsom universitetsprofessor. Då vederbörande departementschef
icke ansett sig nu kunna förorda detta förslag, saknar riksdagen anledning
att därom göra något uttalande.

Vad propositionen eljest innehåller rörande de allmänna grunderna för
centralinstitutets organisation, bar, i den mån det icke blivit här ovan av
riksdagen särskilt omnämnt, ej föranlett någon erinran från riksdagens sida.

8 Riksdagens skrivelse Nr 324.

Ej heller har riksdagen funnit anledning till annan erinran mot Eders
Kungl. Maj:ts förslag i fråga om antalet elever, som årligen böra nyantagas vid
institutet, än att av de manliga eleverna minst 10 ä 12 om året böra beräknas
bliva sådana, som för tillgodoseende av krigsmaktens behov av högre
gymnastiskt utbildade officerare beordras att genomgå gymnastiska centralinstitutet.

I likhet med departementschefen anser riksdagen, att det av 1924 års sakkunniga
framlagda förslaget örn inrättande av kombinerade gymnastik- och
ämneslärartjänster icke för närvarande bör föranleda någon åtgärd.

Enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag skulle utbildningstiden för såväl gymnastiklärare
som sjukgymnaster — manliga och kvinnliga — bliva tvåårig. Från
vissa håll har emellertid framställts krav på en förlängning av utbildningstiden
med ett ar. Riksdagen kan dock icke finna, att tillräckliga skäl anförts
till stöd för detta yrkande. Den tvååriga kursen torde enligt riksdagens
mening vara tillräcklig för att giva en tillfredsställande kompetens även
vid en eventuell omläggning av gymnastikundervisningen i enlighet med
de nya undervisningsplanerna, särskilt då den mera skärpta linjedifferentiering
kommer till stånd, som riksdagen här ovan uttalat sig för. Riksdagen
godkänner alltså Eders Kungl. Maj:ts förslag i förevarande del.

Att folkskollärarexamen får berättiga till inträde vid institutet synes riksdagen
önskvärt med hänsyn till folkskolans behov av facklärare i gymnastik;
dock har riksdagen med detta uttalande icke velat föregripa det ytterligare
övervägande i denna sak, departementschefen ställt i utsikt.

Angående vad Eders Kungl. Maj:ts förslag innehåller i fråga örn enhetlighet
och linjedelning, erinrar riksdagen örn vad riksdagen ovan uttalat rörande
önskvärdheten av en strängare genomförd differentiering av undervisningen
på de båda olika linjerna, frisk- och sjukgymnastlinjen, samt angelägenheten
av sjukgymnastutbildningens nära anknytande till sjukvårds väsendet. Det
förslag till undervisningens anordning, med tillhörande kurs- och timplaner,
som kommer att utarbetas efter riksdagens ståndpunkttagande i år till
själva principfrågan, kommer riksdagen givetvis i tillfälle att pröva, då ett
kommande år institutets blivande gestaltning i detalj skall avgöras.

Beträffande det omorganiserade centralinstitutets lärarkrafter, anslagsbehov
och lokalförhållanden anser sig riksdagen nu icke hava anledning att göra
något uttalande, då härutinnan något slutgiltigt förslag icke föreligger.

Vad slutligen angår institutets anslagsbehov för budgetåret 1931/1932,
innebär Eders Kungl. Maj:ts förslag ingen annan ändring i jämförelse med
förhållandena under det nu löpande budgetåret, än att föreståndaren skulle
tilldelas ett extra arvode av 2,800 kronor, varigenom hans sammanlagda
arvode för budgetåret 1931/1932 skulle komma att uppgå till 4,000 kronor.
Häremot har riksdagen intet att erinra.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får riksdagen

ej mindre i anledning av Eders Kungl. Maj:ts förslag och ovannämnda

9

Riksdagens skrivelse Nr 324.

motion (II: 378) förklara sig icke hava något att erinra mot de i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 20 februari 1931 angivna, av
vederbörande departementschef förordade huvudgrunderna för en successiv
omorganisation från och med ingången av budgetåret 1932/1933 av gymnastiska
centralinstitutet, dock med iakttagande av de ändringar, för vilka
riksdagen i det föregående uttalat sig,
än även anmäla, att riksdagen

dels i rik8staten för budgetåret 1931/1932 med oförändrade belopp uppfört
det ordinarie förslagsanslaget till avlöningar vid gymnastiska centralinstitutet
å 106,000 kronor, samt

det ordinarie reservationsanslaget till materiel m. m. vid gymnastiska centralinstitutet
å 13,000 kronor,

dels till extra personal vid gymnastiska centralinstitutet m. m. för budgetåret
1931/1932 anvisat ett extra anslag å 7,410 kronor, att utgå med den fördelning,
som av Eders Kungl. Majit bestämmes,

dels ock till ökat arvode åt föreståndaren för gymnastiska centralinstitutet
under budgetåret 1931/1932 för samma budgetår anvisat ett extra anslag av
2,800 kronor.

Stockholm den 2 juni 1931.

Med undersåtlig vördnad.