Riksdagens skrivelse Nr 262.

7

Nr 262.

Godkänd av första kammaren den 27 maj 1931.
Godkänd av andra kammaren den 27 maj 1931.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner
angående statsbidrag för utvidgning av Vilhelmsro anstalt
för fallandesjuka med nytt skolhem och ny skolbyggnad.

(Statsutskottets utlåtande nr 145.)

Till Konungen.

I två inom riksdagen väckta likalydande motioner (1:15 och 11:17) har
hemställts, att riksdagen till föreningen Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka,
som bidrag till kostnaderna för anstaltens utvidgning med ny
skolbyggnad och nytt skolhem, måtte för nästa budgetår bevilja ett anslag
av 210,000 kronor att utgå av statsverkets fond av rusdrycksmedel.

Till stöd för det i motionerna framförda yrkandet har i motionen 1:15
anförts följande:

Som bekant saknas i vårt land ännu lagstiftning rörande sinnesslöas
och fallandesjukas vård. Medan det i lag finnes föreskrifter rörande undervisningsanstalter
för andra grupper av barn, som av olika anledningar
icke kunna bevista de vanliga skolorna, såsom vanartade, för vilka
landstingen ha att anordna skyddshem, dövstumma, för vilka det finnes

8 Riksdagens skrivelse Nr 262.

distriktsvis anordnade skolor, och blinda, för vilkas undervisning i särskilda
anstalter staten själv har att sörja, finnes däremot ingen föreskrift
om upprättandet av uppfostringsanstalter för vare sig sinnesslöa
eller epileptiska barn.

Vad sinnesslövården beträffar, började emellertid landstingen redan
tidigt att — utan att vara i lag ålagda skyldighet därtill — upprätta
uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn, och numera hava alla landsting
egen sinnesslöanstalt (eller del i sådan). Alltifrån det staten började
ekonomiskt stödja sinnesslövården, har som villkor för statsbidrag
till anstalterna för bildbara sinnesslöa gällt, att i desamma icke får intagas
sinnesro, som lider av konvulsioner eller fallandesot. Gällande författning
förutsätter sålunda särskilda anstalter för fallandes jaka. Från
det allmännas sida hava emellertid inga åtgärder blivit vidtagna för
upprättande av epileptikeranstalter, utan har den epileptikervård, som
finnes i vårt land, helt och hållet tillkommit på enskilt initiativ. I likhet
med vad som skedde inom sinnesslövården, började man även inom
epileptikervården med uwf Östring sanstalter för bildbara barn. Den första
av dessa anordnades år 1889 av numera avlidna fru Ebba Ramsay å
hennes strax norr örn Jönköping belägna egendom Vilhelmsro, och några
få år senare öppnade föreningen Margaretahemmet en epileptikeranstalt,
vilken numera är förlagd i närheten av Knivsta och vilken har dels en
avdelning för bildbara fallandesjuka, dels en asylavdelning. Vilhelmsroanstalten,
vilken alltjämt mottager endast bildbara fallandesjuka, blev
redan under fru Ramsays livstid övertagen av den förening, som alltjämt
innehar densamma.

Länge mottogos å uppfostringsanstalterna för fallandesjuka barn (epileptikerskolor)
endast sådana, som voro sinnesslöa, enär det statsbidrag
till dessa anstalters driftkostnader som beviljades utgick endast för sådana
bildbara fallandesjuka barn, som voro sinnesslöa. Även fallandesjuka
barn, som i intellektuellt hänseende äro mera normala, kunna emellertid
ofta icke lämpligen bevista de vanliga skolorna — vare sig på
grund av anfallens svårartade karaktär eller större frekvens eller på
grund av den hos de fallandesjuka så vanliga och ej så sällan redan i
barnaåldern framträdande lättretligheten — och därför föreligger det
icke sällan behov av att uppfostringsanstalterna för fallandesjuka barn
mottaga även sådana, som icke äro sinnesslöa. I anledning härav ändrades
de förut gällande villkoren för statsbidrag, så att från och med 1915
har sådant utgått för alla å uppfostringsanstalter för fallandesjuka barn
intagna, oberoende av örn de äro sinnesslöa eller icke. Under årens lopp
har sedan den praxis alltmer utbildat sig, att de icke sinnesslöa barnen
intagas i epileptikerskolorna med företrädesrätt, då det synts mest ändamålsenligt
att bland de till inträde anmälda i första hand mottaga dem,
som kunna hava det största gagnet av undervisningen. På grund av det
ringa antalet platser, som i vårt land finnes i epileptikerskolor, hava
nämligen icke alla till sådana anmälda kunnat där vinna inträde.

Den stora bristen på platser i epileptikerskolorna har blivit närmare
belyst genom en förlidet år verkställd utredning angående antalet skolpliktiga
fallandesjuka barn. För denna utredning utsändes cirkulär till
samtliga landets skoldistrikt med anhållan örn uppgift å antalet under
vart och ett av åren 1915 till och med år 1922 födda epileptiska barn med
angivande särskilt av antalet a) som utan olägenhet kunna bevista de
vanliga skolorna (distriktets skolor eller läroverk), b) som icke lämpligen

Riksdagens skrivelse Nr 262.

9

borde bevista de vanliga skolorna, fast de för närvarande göra det på
grund av brist på plats i epileptikerskola, c) som icke kunna bevista de
vanliga skolorna men beredas privat undervisning i hemmet, d) som icke
kunna bevista de vanliga skolorna och för den skull äro utan undervisning,
e) som äro intagna i epileptikerskola. En sammanställning av de i anledning
av detta cirkulär insända uppgifterna gav vid handen, att hela antalet skolpliktiga
epileptiska barn i landet utgjorde 561, av vilka 240 utan olägenhet
kunde bevista de vanliga skolorna, 25 erhöllo privat undervisning
och 109 voro intagna i uppfostringsanstalt för fallandesjuka. Däremot
funnos 68 epileptiska barn i skolåldern, som icke lämpligen borde bevista
de vanliga skolorna, fast de gjorde det på grund av brist på plats i epileptikerskola,
varjämte funnos 119, som icke kunde bevista de vanliga
skolorna och för den skull voro utan undervisning. Givetvis höra en
stor del av de sistnämnda till de obildbara sinnesslöas kategori, men man
kan med säkerhet utgå ifrån att så icke är förhållandet med dem alla,
utan att åtskilliga av de i skolåldern befintliga epileptiska barneh, som
ej ansetts böra mottagas i de vanliga skolorna, skulle kunnat hava gagn
av den undervisning, som meddelas i epileptikerskola. Man kan därför
räkna med att behovet av ökat antal platser uti epileptikerskola är avsevärt
större än antalet i de vanliga skolorna befintliga epileptiska barn,
som borde varit intagna å epileptikerskola. Antalet behövliga nya platser
i epileptikerskola torde därför kunna uppskattas till minst 100-talet.

Som synes bär epileptikervården i vårt land hittills icke alls fått den
utveckling, som varit önskligt. Det är ju ett synnerligen otillfredsställande
förhållande, att så många av våra epileptiska barn skola vara i
saknad av undervisning. Frånsett undervisningssynpunkten tillkommer
härvid emellertid även en annan synpunkt, nämligen vårdsynpunkten.
Av förhandlingarna vid den skandinaviska neurologkongressen i Stockholm
sistlidne september, vid vilken epilepsifrågan var huvudtemat,
framgick att det ofta finnes stora utsikter till förbättring i sjukdomstillståndet,
därest den vid epilepsien numera brukliga medicinska behandlingen
blir inledd redan i tidigare barnaåldern och sedan fortsatt under
längre tid. Vid sådant förhållande är det ju av den allra största betydelse,
att de epileptiska barn, vilka icke tillhöra de obildbara sinnesslöas kategori
utan vilka både äro mottagliga för undervisning och kunna förbättras
genom medicinsk behandling, kunna vinna inträde uti uppfostringsanstalt
för fallandesjuka barn, så snart de blivit dit anmälda och icke, som nu
ofta är fallet, först efter lång tids, kanske åratals väntan. Särskilt å Vilhelmsro-anstalten,
den största av våra uppfostringanstalter för epileptiska
barn, dit flertalet ansökningar ingå, har expektanssiffran alltid varit
stor. Denna anstalt har en sådan belägenhet att det från lokal synpunkt
icke möter något hinder att den utvidgas i avsevärd grad. Ett gammalt
önskemål är att densamma får möjlighet att för undervisning mottaga
ett vida större antal epileptiska barn än som med nuvarande i detta hänseende
bristfälliga lokaler är möjligt. Detta önskemål har emellertid hittills
icke kunnat realiseras, enär föreningen, som innehar Vilhelmsro-anstalten.
saknar härför nödiga resurser. Fördenskull har föreningen —
sedan det nu, som ovan nämnts, föreligger utredning örn behovet av platser
i epileptikerskola — ingått till Kungl. Majit med framställning örn
ett anslag av statsmedel å 210,000 kronor som bidrag till kostnaderna för
uppförande av en ny skolbyggnad för undervisning av ett 90-tal barn och
ett. skolhem med 32 plaiser. (För de övriga skolbarnen blir plats i förut -

10

Riksdagens skrivelse Nr 262.

varande byggnader.) Genom beslut den 20 juni 1930 har medicinalstyrelsen
godkänt såväl plats som ritningar till de sålunda planerade nybyggnaderna.

Det synes oss vara goda skäl för att statsmakterna icke ställa sig avvisande
mot denna framställning. Som redan antytts är epileptikervården
den gren av abnormvården, som Hittills rönt minst uppmuntran från det
allmännas sida. Vad sinnessjukvården beträffar, har staten ju åtagit sig
huvudparten av densamma, och vad sinnesslövården beträffar, har staten
åtagit sig de mest svårskötta fallen bland såväl de bildbara som obildbara
sinnesslöa, förutom att statsbidrag utgår till andra godkända sinnesslöanstalters
driftkostnader. Vad åter epileptikervården beträffar, har däremot
staten hittills endast lämnat bidrag till anstalternas driftkostnader
men icke på något som helst sätt medverkat till anskaffandet av anstaltsplatser.
En direkt hjälp härtill från statens sida torde emellertid bli nödvändig,
därest don nuvarande platsbristen på detta område skall kunna
avhjälpas. Givetvis bör det icke ifrågakomma att lämna en vilken som
helst epileptikeranstalt statsbidrag för dess utvidgning, men föreligger
ett särskilt skäl att giva Vilhelmsro-anstalten den nu begärda handräckningen.
Anstaltens styrelse har nämligen redan för åtskilliga år sedan
erbjudit sig att överlämna anstalten med dess tillgångar och skulder till
staten för att densamma måtte kunna få den utvidgning, som beträffande
platsantalet för såväl barn som till vuxen ålder komna fallandesjuka i så
hög grad är av behovet påkallad.

Med hänsyn till vad som ovan framhållits beträffande vikten av att de
bildbara epileptiska barnen, som därav äro i behov, utan dröjsmål kunna
vinna inträde å uppfostringsanstalt för fallandesjuka, finnes det enligt
vårt förmenande goda skäl, att den nu aktuella utvidgningsfrågan vid
Vilhelmsro redan i år vinner sin lösning. I detta sammanhang må erinras
därom, att, då riksdagen i fjol beviljade anslag till anordnandet av en
anstalt för svårskötta obildbara sinnesslöa av mankön, riksdagen uttalade
sig för att utgifterna härför skulle bestridas ur rusdrycksmedelsfonden.
Förslaget härom hade motiverats med det kända förhållandet, att det ofta
föreligger ett samband mellan alkoholism och idioti. Då förekomsten av
alkoholism synes vara ännu vanligare hos epileptikerns förfäder och epilepsien
sålunda ofta kan betraktas som ett resultat av alkoholism i tidigare
släktled, synes det oss vara fullt befogat att använda rusdrycksmedelsfonden
jämväl för anskaffande av vårdplatser för fallandesjuka.

Riksdagen anser det ändamål, för vilket i förevarande motioner anslag
äskas av allmänna medel, synnerligen behjärtansvärt. Uppförandet av
ifrågakomna skolbyggnad och skolhem skulle nämligen i avsevärd grad
undanröja det missförhållandet, att för närvarande ett stort antal bildbara
epileptiska barn icke kan beredas lämplig vård, uppfostran och undervisning.
Då emellertid frågan med hänsyn såväl till sin ekonomiska
sida som till sina konsekvenser i övrigt tarvar närmare utredning än den,
som föreligger i motionerna och den däri åberopade bilagan, finner sig
riksdagen förhindrad att nu bevilja anslag för ändamålet för budgetåret
1931/1932. Däremot vill riksdagen på grund av sakens vikt och trängande
beskaffenhet hos Eders Kungl. Maj:t anhålla örn utredning i ärendet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen, med anled -

Riksdagens skrivelse Nr 262. 11

liing av ovannämnda motioner (1:15 och II: 17), anhålla, att Eders Kungl.
Majit måtte låta verkställa utredning, huruvida och i vilken utsträckningbidrag
av allmänna medel må utgå till föreningen Vilhelmsro anstalt för
fallandesjuka för bestridande av kostnaderna för anstaltens utvidgning
med ny skolbyggnad och nytt skolhem, ävensom för 1932 års riksdag
framlägga det förslag, vartill denna utredning kan giva anledning.

Stockholm den 27 maj 1931.

Med undersåtlig vördnad.