Riksdagens skrivelse Nr 199.

1

Nr 199.

Godkänd av första kammaren den 12 maj 1931.

Godkänd av andra kammaren den 12 maj 1931.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition angående omorganisation av småskoleseminarierna
m. m. jämte två i ämnet väckta motioner.

(Stat,sutskottets utlåtande nr 114.)

Till KONUNGEN.

I en till riksdagen avlåten, den 26 februari 1931 dagtecknad proposition, nr
212, har Eders Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för nämnda dag, föreslagit
riksdagen att

dels besluta, att den utbildning av småskollärare, lärare vid mindre folkskolor
och biträdande lärare vid folkskolor, vilken hittills tillkommit landsting
samt stad, som ej deltager i landsting, skall, i den omfattning som
framdeles varder av Eders Kungl. Majit och riksdagen närmare bestämd,
övertagas av staten, varvid i avseende å längden av lärokursen vid de blivande
statliga småskoleseminarierna samt beträffande elevantalet i varje
klassavdelning skall gälla vad departementschefen i statsrådsprotokollet angivit,

under förutsättning likväl, att vederbörande landsting och stad kostnadsfritt
och med full äganderätt till staten överlämnar den för seminarieutbildningen
använda fasta och lösa egendom, varav staten finner sig vara i behov;

dels ock medgiva, att såsom villkor för utgående av statsbidrag för budgetåret
1931/1932 till landstingsseminarium må i de fall, Eders Kungl. Majit
finner omständigheterna sådant påkalla, stadgas, att nyintagning av elever
till första klassen icke må äga rum under läsåret 1931—1932.

I samband härmed har riksdagen till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, likalydande motioner (Ii 260 och lii 426), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen, i anledning av Eders Kungl. Majits proposition, nr 212,

Bihang till riksdagens protokoll 1981. sami. Nr 199. 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 199.

måtte uttala sig för att elevantalet i varje klassavdelning vid de blivande
statliga småskoleseminarierna bestämmes till högst 28.

Till stöd för det i nämnda motioner framförda yrkandet har i motionen
1:260 anförts huvudsakligen följande:

Den som läser den kungl, propositionen utan att läsa de sakkunnigas betänkande
får inte mycken föreställning örn hur frågan ligger och vad det
egentligen är, som de sakkunniga ha föreslagit. De sakkunniga lia annars
låtit verkställa en ingående undersökning av den praktiska utbildningen vid
våra småskoleseminarier. Enligt denna, som föreligger i en särskild bilaga,
skulle — därest den nuvarande undervisningsplanen följdes -—■ med 24 elever
per klass antalet undervisningsövningar per elev höjas i genomsnitt från
2.4 till 8 i första klassen och från 12 till 15 i andra klassen. Sammanlagt
skulle alltså varje elev kunna få omkring 4 undervisningsövningar mera,
än om klassen omfattade 30 elever. Övningsskolans belastning med elevlektioner
skulle därjämte i någon mån minskas. Det föreföll de sakkunniga,
som om denna vinst för den praktiska utbildningen vore väl ringa under en
seminarievistelse på två år, och de sökte därför att på en annan väg vinna
ett bättre resultat. Det heter i de sakkunnigas betänkande:

»Såsom framgår av Bil. 4 är vid undervisningsövningarna varje seminarieklass
i regel uppdelad i två grupper, och då båda grupperna samtidigt ha
undervisningsövningar, är övningsskolan uppdelad på tvenne undervisningsavdelningar.
Med klasser på 24—30 elever blir således antalet elever i varje
grupp 12—15. Av dessa är det vid halvtimmaslektioner två elever, vid
heltimmaslektioner blott en, som får undervisa, medan de övriga endast
åhöra undervisningen. Enligt de sakkunnigas åsikt skulle den praktiska
undervisningen bliva mera effektiv, om elevernas självverksamhet finge
större utrymme. Detta kan åstadkommas genom en uppdelning i flera grupper
med färre antal elever i varje grupp. Om sålunda varje klass uppdelas
i tre grupper, reduceras — med klasser på 24—30 elever •— elevantalet
i varje grupp till 8—10. En dylik anordning ställer emellertid större
krav på övningsskolan, än vad som är förhållandet vid en uppdelning i två
grupper.»

De sakkunniga ansågo därför, att vid varje seminarium övningsskolan borde
bestå av minst två avdelningar och att varje avdelning normalt borde
ha ett elevantal av mellan 20—24 barn. Eftersom tre grupper skulle undervisa
samtidigt, måste endera undervisningsavdelningen kunna uppdelas i
tvenne hälfter, och det vore därvid av värde, att barnantalet inte understege
10 i den delade övningsskoleavdelningen. Det heter vidare i betänkandet: »De

sakkunniga tänka sig således, att småskoleseminarierna, med undantag
för de treklassiga statsseminarierna i Haparanda, Murjek och Lycksele,
böra omfatta två seminarieklasser och att elevantalet vid samtliga småskoleseminarier
i riket bör normalt utgöra 28 per klass. Den praktiska utbildningen
tänka de sig vidare anordnad så, att första klassens undervisningsövningar
komme att omfatta 25 veckor, därav 7 under slutet av höstterminen och 18 under
vårterminen. Som av Bil. 4 framgår, har vid ett flertal seminarier en del
av höstterminen använts till gruppövningar för första klassens elever. Under
en tid av 10 veckor torde eleverna kunna hinna att inhämta nödiga pedagogiska
och metodiska kunskaper samt genom auskultationer och annorledes vinna tillräcklig
förberedelse för att själva kunna börja med undervisningen. Övningarna
skulle omfatta en timma i veckan och bestå av halvtimmaslektioner, så att
en lektion på 45 minuter uppdelas på tvenne elever. Klassen skulle dessutom,
som förut antytts, uppdelas i tre grupper, vilka samtidigt skulle ha gruppöv -

Riksdagens skrivelse Nr 199.

ningar. Genom dessa anordningar skulle sex undervisningsövningar kunna erhållas
per vecka och 150 per läsår, och antalet undervisningsövningar per elev
skulle komma att utgöra 5.3.

Andra klassens gruppövningar skulle omfatta en tid av 35 veckor. Läsåret
beräknas nämligen omfatta seminariestadgans maximum av 39 veckor,
från vilka omkring två bortgå för varje termin (se Bil. 4). Undervisningsövningama
skulle omfatta fem timmar i veckan och uteslutande bestå av
heltimmaslektioner. Klassen skulle jämväl här uppdelas i tre grupper, vilka
samtidigt skulle lia gruppövningar. Genom nämnda anordningar skulle
15 undervisningsövningar erhållas per vecka och 525 pr läsår och antalet undervisningsövningar
per elev skulle ökas till 19.

Övningsskolans belastning med elevernas undervisningsövningar enligt nu
gällande undervisningsplan utgör 10 veckotimmar under höstterminen och 12
under vårterminen. Fördelad på 2 undervisningsavdelningar utgör således
nämnda belastning 5 veckotimmar under höstterminen och 6 under vårterminen.
Enligt den ovan föreslagna anordningen skulle belastningen utgöra 15
veckotimmar under höstterminens första 10 veckor samt 18 under de 7 sista
såväl som under hela vårterminen. Nämnda belastning fördelas emellertid här
på 3 undervisningsavdelningar, varför den utgör 5 veckotimmar under höstterminens
första 10 veckor och G veckotimmar under den återstående delen av
läsåret. Med nu nämnda anordning ökas således belastningen på övningsskolan
under en tid av 7 veckor med 1 veckotimma per undervisningsavdelning. Denna
ökning torde dock mer än väl försvaras av de fördelar, som vinnas av eleverna
i praktisk utbildning. I stället för de omkring 14 lektionsmöjligheter, som
enligt gällande undervisningsplan erhållas, skulle varje elev få 24. Ur kvalitetssynpunkt
förlora lektionerna intet i värde. Samtliga undervisningsövningar
i andra klassen komma att utgöra heltimmaslektioner, och alla kunna
försiggå i skola av b-form. örn vederbörande rektor så finner lämpligt.

Beträffande heldagsbesöken och serieövningarna ha de sakkunniga intet att
erinra i fråga örn undervisningsplanens bestämmelser. Ett antal av 28 elever
kommer att något öka belastningen på övningsskolan i jämförelse med ett
antal av 24, men denna ökning blir dock ganska ringa. Den utgör omkring 1
veckotimma, därest varje elev under en hel dag får full tjänstgöring i övningsskolan
och dessutom erhåller 2 serieövningar ä 3 timmar; skulle även härvidlag
övningsskolan delas upp på 3 undervisningsavdelningar, kommer den genomsnittliga
ökningen att utgöra 15 minuter per vecka.»

Mot bakgrunden av vad de sakkunniga sålunda föreslagit, ter sig skolöverstyrelsens
utlåtande i viss mån oförståeligt. Det är till att börja med inte så
lätt att förstå, varifrån överstyrelsen hämtat den uppfattningen, att de sakkunnigas
majoritet vill söka att utöka seminarieelevernas lektionsmöjligheter
genom en reform av undervisningsplanen i syfte att ombilda småskoleseminarierna
i den riktningen, att seminariets allmänbildande uppgift komme att beskäras
och den praktiska utbildningen stärkas. Det finns ingenstädes i de sakkunnigas
betänkande ens en rad örn någonting dylikt. Men även inför sådana
delar av överstyrelsens utlåtande, som inte äro byggda på missförstånd, står
man frågande. »Det synes emellertid tvivelaktigt», säger överstyrelsen, »örn
den plan för de praktiska undervisningsövningarnas väsentliga utökning, som
de sakkunniga framlagt, utan synnerliga olägenheter låter sig genomföra. Redan
hinder av praktisk art torde i åtskilliga fall möta med hänsyn till den föreslagna
långt gående gruppuppdelningen både av seminarieklasserna och av övningsskolklasserna
och dessa gruppers samtida verksamhet.» Man frågar sig,
hur man örn den föreslagna gruppuppdelningen kan använda ett sådant uttryck
som »långt gående». Det är ju endast tal örn att dela upp seminarieklasserna i
3 grupper i stället för 2 som nu samt dela den ena småskoleavdelningen i 2 av -

4

Riksdagens skrivelse Nr 199.

delningar. Och vilka hinder av praktisk art skulle i ty fall kunna möta? Tre
gruppers arbete samtidigt i 3 övningsskoleavdelningar kan inte vara svårare
att organisera än två gruppers arbete i 2 övningsskoleavdelningar. Att man
kan uppdela seminarieklassema i ett större antal grupper än 2 och att man
även finner en dylik större uppdelning förmånlig, framgår bland annat därav,
att vid Linköpings småskoleseminarium klass II är uppdelad i 4 grupper vid
alla undervisningsövningar utom i sång, gymnastik, teckning och en modersmålstimma.

»Det är icke heller säkert», säger överstyrelsen vidare, »att föräldrar skola
befinnas villiga att sända sina barn till seminariernas småskolor, därest lärjungarna
i dessa skulle bliva föremål för seminarieelevernas praktiska övningar
under så otillfredsställande organisationsformer och en sådan intensitet,
att undervisningsresultatet måste mycket ogynnsamt påverkas.» Det förefaller,
som örn överstyrelsen inte rätt fattat den enkla omläggning, som ligger
i de sakkunnigas förslag. Enligt den nuvarande undervisningsplanen bliva övningsskolans
barn undervisade av seminaricelever under 12 veckotimmar (2 vt
av elever i klass I, 10 vt av elever i klass II), enligt de sakkunnigas förslag
under 18 veckotimmar (3 vt av elever i klass I, 15 vt av elever i klass II). Det
större antalet elevlektioner i det senare fallet berör emellertid inte övningsskolans
lärjungar. Därigenom att övningsskolan uppdelas på 3 avdelningar i
stället för 2, får varje barn alldeles samma antal elevlektioner per vecka med
den föreslagna anordningen som med den nu gällande — såsom framgår av
nedanstående schematiska skiss.

Enligt nuvarande ordning:

övningsskoleavdelning

1. | 2.

1 + 5 vt 1 + 5 vt (= summa 12 veckotimmar)

Enligt de sakkunnigas förslag:

Övningsskoleavdelning
1. | 2. I 3.

1 + 5 vt''l + 5 vtSl + 5 vt (= summa 18 veckotimmar).

Talet örn »otillfredsställande organisationsformer» och »intensitet» saknar
-— som synes — varje mening.

Däremot kan det onekligen innebära en viss olägenhet, »att de små barnen»,
som överstyrelsen till sist påpekar, »måste flera timmar i veckan under praktiska
övningar i brist på lämpligt lärorum placeras i specialrum eller seminarieelevernas
lärosalar med för de små synnerligen olämpliga bord och sittplatser».
Men anordningen har i överstyrelsens utlåtande fått mycket större dimensioner,
än den kan få i verkligheten. Det är nämligen endast under 6 timmar i veckan,
som de eventuella olägenheterna skulle behöva drabba den ena av de tre övningsskoleavdelningarna,
och låter man avdelningarna alternera -—- som naturligt
är — reduceras de 6 timmarna till 3 eller 2. Att under sådana omständigheter
tala örn »ett allmänt införande av en dylik anordning», är att i en osedvanlig
grad skatta åt överdriften.

Den som mera uppmärksamt genomläser de sakkunnigas betänkande, torde
finna, att de sakkunnigas strävan varit å ena sidan att göra den nya organisationen
ändamålsenlig och effektiv och å den andra att göra detta inom den
tillbörliga ekonomiska ramen. Ur båda dessa synpunkter är den kungl, propositionen
i det nu avhandlade stycket otillfredsställande; den kommer att
kräva ett större antal seminarier, än som nödvändigt är, och den kommer att
ge en praktisk utbildning, som inte avsevärt skiljer sig från den nuvarande.

Riksdagens skrivelse Nr 199.

5

Beträffande själva principfrågan, huruvida staten bör helt övertaga och ansvara
för småskollärarutbildningen, delar riksdagen den mening, som under de
år, frågan varit under utredning, samstämmigt gjorts gällande av dem, som
haft att yttra sig i ärendet, nämligen, att ett sådant övertagande snarast möjligt
bör ske. De skäl, såväl pedagogiska och organisatoriska som ekonomiska,
vilka tala härför, hava närmare utvecklats av departementschefen, och det torde
vara tillfyllest, att riksdagen här hänvisar till vad departementschefen sålunda
andragit. Det är visserligen sant, att ett dylikt usträckande av den
statliga verksamheten också innebär en kostnadsökning, men denna omständighet
synes i förevarande fall icke få åberopas såsom ett motiv för staten att undandraga
sin medverkan till en åtgärd, som måste anses vara ur det allmännas
synpunkt i synnerligen hög grad önskvärd.

Det av Eders Kungl. Maj :t föreslagna villkoret för statsövertagandet, nämligen
att vederbörande landsting och stad kostnadsfritt och med full äganderätt
till staten överlämna den för seminarieutbildningen använda fasta och lösa
egendom, varav staten finner sig vara i behov, står i full överensstämmelse med
det av 1929 års riksdag i ämnet gjorda uttalandet och föranleder ingen erinran
från riksdagens sida.

Eders Kungl. Maj :ts förslag innebär, att seminariernas antal och förläggning
samt de närmare detaljerna i den blivande organisationen skulle bestämmas av
statsmakterna ett kommande år, sedan riksdagen fattat beslut i ovanberörda
principfråga. Dock har Eders Kungl. Majit ansett sig redan nu kunna taga
slutlig ståndpunkt och för riksdagen framlägga förslag med avseende å dels
lärokursens längd, dels ock elevantalet i klassavdelningarna. Riksdagen finner
en sådan uppdelning av förevarande organisationsspörsmål lämplig, då för den
blivande organisationens gestaltning kommer att vara bestämmande, vilken
ställning riksdagen intager i de hänseenden, örn vilka Eders Kungl. Majit nu
påkallat ett riksdagens beslut.

Vad då först angår frågan om lärokursens längd, har departementschefen av
pedagogiska skäl uttalat vissa sympatier för de framkomna kraven på kursens
förlängning till treårig men av statsfinansiella skäl ansett sig nödsakad att
stanna vid den hittillsvarande ordningen med tvåårig lärokurs, utom vad angår
de redan treåriga stats seminarierna i Haparanda och Lycksele.

Det synes visserligen riksdagen obestridligt, att en bättre lärarutbildning
skulle vinnas, därest tiden för lärokursen utsträcktes till tre år, men riksdagen
måste uppenbarligen även taga hänsyn till att statens åtgärder på området anpassas
efter vad som är av behovet verkligen påkallat, så att icke mera kraft,
tid och pengar förbrukas, än som är nödvändigt för att nå den effekt, staten
åsyftar. Riksdagen kan nu för sin del i likhet med 1929 års seminariesakkunniga
icke finna det ådagalagt, att för närvarande något oundgängligt behov föreligger
av en förlängning. De mindre folkskolorna, med hänsyn till vilka
seminarierna i Haparanda och Lycksele erhållit treårig lärokurs, äro numera
ställda på avskrivning, och, så vitt angår småskolans behov, torde den tvååriga
lärokursen kunna giva ett i stort sett tillfredsställande resultat, örn
lärotiden väl utnyttjas. De förbättringar i lärarutbildningen, som kunna vara

6

Riksdagens skrivelse Nr 199.

önskvärda, synas riksdagen i första hand böra ernås genom reformer i det inre
seminariearbetet. Riksdagen finner sig alltså, jämväl med tanke på rådande
statsfinansiella läge, böra besluta, att lärokursen, med ovan angivna undantag,
bibehålies såsom tvåårig.

I fråga om lärarbehovet hava ingående undersökningar gjorts av såväl skolöverstyrelsen
som seminariesakkunniga. I stort sett hava undersökningarna
givit samma resultat, nämligen att årsbehovet av nyexaminerade ligger någonstädes
i närheten av siffran 400; meningarna gå allenast i sär, när det gäller
att avgöra, med huru många tiotal årsproduktionen bör understiga 400, i det
skolöverstyrelsen numera räknar med omkring 370 och seminariesakkunnigas
majoritet med en något högre siffra.

Såsom departementschefen framhållit, är det ytterst vanskligt att i detta
avseende göra några hållbara kalkyler. Det förefaller emellertid riksdagen,
som om de verkställda beräkningarna skulle giva tillräcklig vägledning för
statsmakterna, då det ett kommande år gäller att bestämma seminarieorganisationens
omfattning. Något definitivt ståndpunktstagande av riksdagen till denna
fråga påkallas icke nu. Riksdagen vill dock såsom sin mening uttala, att det
synes riksdagen klokt att under alla förhållanden giva organisationen ett visst
mått av elasticitet, så att den utan större svårigheter kan anpassas efter förekommande
växlingar i lärarbehovet.

Med hänsyn till det föreliggande överskottet av utexaminerade småskollärarinnor
har departementschefen ansett det önskvärt, att möjlighet bereddes Eders
Kungl. Majit att för budgetåret 1931/1932 inverka reglerande på nyintagningen
av elever vid de nu befintliga icke-statliga men statsunderstödda småskoleseminarierna.
För sådant ändamål har begärts riksdagens medgivande, att såsom
villkor för utgående av statsbidrag för budgetåret 1931/1932 till dylikt serri i -narium finge i de fall, Eders Kungl. Maj :t funne omständigheterna sådant påkalla,
stadgas, att nyintagning av elever till första klassen icke måtte äga rum
under läsåret 1931/1932.

Riksdagen anser det lämpligt att lämna ett dylikt bemyndigande; dock torde
detsamma böra komma till användning allenast, där det visar sig nödvändigt
för att underlätta genomförandet av övergången till den nya organisationen och
där det kan ske, utan att seminarierna tillskyndas avsevärda olägenheter eller
svårigheter.

I fråga örn elevantalet i seminarieklasserna har Eders Kungl. Maj :t i anslutning
till den mening, som hävdats av en reservant bland seminariesakkunniga
och av skolöverstyrelsen, föreslagit, att nämnda antal skulle bestämmas
till omkring 25 per klass. Majoriteten bland de sakkunniga åter ha ansett, att
elevantalet per klassavdelning borde fastställas till 28 (högst). Denna mening
har vunnit understöd i motionerna I: 260 och II: 426.

Riksdagen anser sig böra först och främst bringa i erinran, att, då riksdagen
år 1929, i syfte att vinna besparingar i utgifterna för lärarutbildningen för
folkundervisningsanstaltema, förordade vidtagande av en utredning rörande
möjligheterna till inskränkningar i seminarieorganisationen — riksdagen betonade
uttryckligen att undersökningen borde inrikta sig både på folkskole- och

Riksdagens skrivelse Nr 199.

7

småskoleseminarierna — riksdagen därvid såsom sin mening uttalade, att man
lämpligen kunde räkna med ett elevantal av omkring 28 per klass i stället för
det antal av 25, Eders Kungl. Majit föreslagit. Berörda uttalande gällde i
det sammanhang det gjordes, folkskoleseminarierna, men det är av vikt att
hålla denna riksdagens uppfattning i minnet, även då det såsom nu är fråga
örn elevantalet i småskoleseminariernas klasser, ty, liksom numera beträffande
dessa senare, hade skolöverstyrelsen i sitt då avgivna yttrande rörande folkskoleseminariema
med mycken styrka framhållit det ur pedagogisk synpunkt
angelägna i att elevnumerären per klass sänktes från förutvarande 30 till 25.
Riksdagen faun likväl det ekonomiska intresset böra tillerkännas företräde.
Den av riksdagen påkallade höjningen till 28 skulle nämligen medgiva en nedskärning
av organisationen med ett par avgångsklasser.

Sammalunda är förhållandet i detta fall. Med ett elevantal av 28 per klassavdelning
i småskoleseminarierna kan en motsvarande besparing vinnas jämväl
beträffande småskoleseminarierna, och frågan blir då närmast att avgöra, huruvida
en dylik besparing bör eftersträvas, därest den eljest visas kunna genomföras
utan olägenheter, eller örn man kan och bör i detta sammanhang bortse
från besparingsintresset.

Så vitt riksdagen kunnat finna, förhåller sig saken så, att seminariesakkunnigas
majoritet uppvisat, att med en enkel omläggning av den praktiska utbildningen
det låter sig göra att även med ett elevantal av 28 per klass utan men
vare sig för seminarieeleverna eller för lärjungarna i övningsskolan åstadkomma
en fullt tillfredsställande lärarutbildning jämväl i fråga örn de praktiska
undervisningsövningarna. De invändningar, som häremot framkommit, äro helt
allmänt hållna utan att närmare angiva, vari de påtalade olägenheterna skulle
bestå, och riksdagen kan icke tillerkänna dem vitsord gentemot de sakkunnigas
på en i detalj utförd undersökning grundade omdöme.

Då riksdagen alltså kommit till den slutsatsen, att den högre elevsiffran icke
visats medföra några pedagogiska eller organisatoriska olägenheter, i varje
fall inga, vid vilka man har anledning att fästa något större avseende, måste
riksdagen, i betraktande av den kostnadsminskning, det för statsverket kan
komma att innebära, örn elevantalet bestämmes till högst 28 per klass, ansluta
sig till de yrkanden, som därom framställts i motionerna I: 260 och II: 426.

På grund av förefintligt överskott av småskollärarinnor synes det emellertid,
på sätt departementschefen ifrågasatt, böra ligga i Eders Kungl. Maj:ts
hand att tills vidare under övergångsåren med beaktande av föreliggande förhållanden
bestämma det antal elever, som vid de olika seminarierna skall intagas.

I avseende å vad propositionen innehåller angående lärarkompetensen vid seminarierna,
seminariernas antal och förläggning, lokalbehovet, organisationens
genomförande samt ekonomiska frågor, anser sig riksdagen icke hava anledning
att göra något uttalande, då förslag från Eders Kungl. Maj :ts sida i dessa
hänseenden icke nu föreligger. Riksdagen vill i detta sammanhang allenast
framhålla vikten av att nämnda frågor bringas till ett slutligt avgörande
vid nästkommande års riksdag.

8

Riksdagens skrivelse Nr 199.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anmäla,

att riksdagen, i anledning av Eders Kungl. Majits förslag
och med bifall till ovan nämnda motioner (I: 260 och II: 426),
dels beslutat, att den utbildning av småskollärare, lärare
vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor, vilken
hittills tillkommit landsting samt stad, som ej deltager i
landsting, skall, i den omfattning som framdeles varder av
Eders Kungl. Majit och riksdagen närmare bestämd, övertagas
av staten, varvid i avseende å längden av lärokursen vid
de blivande statliga småskoleseminarierna samt beträffande
elevantalet i varje klassavdelning skall gälla vad riksdagen
ovan bestämt,

under förutsättning likväl, att vederbörande landsting och
stad kostnadsfritt och med full äganderätt till staten överlämnar
den för seminarieutbildningen använda fasta och lösa egendom,
varav staten finner sig vara i behov;

dels ock medgivit, att såsom villkor för utgående av statsbidrag
för budgetåret 1931/1932 till landstingsseminarium må i
de fall, Eders Kungl. Majit finner omständigheterna sådant
påkalla, stadgas, att nyintagning av elever till första klassen
icke må äga rum under läsåret 1931/1932.

Stockholm den 12 maj 1931.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

311480