RIKSDAGENS PROTOKOLL

1931. Andra kammaren. Nr 38.

Lördagen den 16 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades de vid kammarens sammanträde den 9 innevarande maj förda protokollen.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att enligt överenskommelse mellan kamrarnas
talmän gemensam votering komme att anställas vid kammarens sammanträde
nästkommande onsdag angående frågan örn dyrtidstillägg för befattningshavare
i statens tjänst m. fl., men att övriga gemensamma omröstningar, såsom
förut tillkännagivits, komme att äga rum onsdagen den 27 i denna månad.

§ 3.

På förslag av herr talmannen, som förmälde sig hava om tiden för valet samråd
med första kammarens talman, beslöt kammaren att onsdagen den 20 dennes
företaga val av tjugufyra. valmän, vilka jämte ett lika antal valmän från
första kammaren hade att välja en behörig man att vara riksdagens justitieombudsmans
efterträdare, ävensom av sex suppleanter för dessa valmän.

§ 4.

Herr talmannen anmälde, att den från kammarens sammanträde nästlidna Fortsatt debatt
gårdag uppskjutna debatten i anledning av hans excellens herr statsministerns »anledning
besvarande av herr Öhmans interpellation angående reformering av krigslag- .
stiftningen nu komme att fortsättas; och lämnades därvid på begäran ordet till llUerPellatton•

Herr Spångberg, som anförde: Herr talman! Då kammarens sammanträde
i går avbröts, hade jag haft tillfälle att framhålla mina synpunkter i denna
sak och stod egentligen inför att avsluta mitt anförande. Jag skall nu begagna
tillfället att i dag på det kraftigaste understryka de synpunkter, som jag
vid gårdagens debatt såsom siste talare anförde, nämligen dels att orsaken till
Je oroligheter, som förekommit däruppe i Ådalen, var den huvudlösa transporten
av strejkbrytare dit upp och den bevakning av militär och polis, som sedan
ägde rum, och dels regeringens ansvar för det skedda, på det sätt, som jag
i gårdagens anförande framhöll. Demonstrationerna i Stockholm och i hela
landet under gårdagen och i dag, de hundratals möten, som hållas under morgondagen,
spontant ordnade över hela landet, komma liksom gårdagens möten
att utmynna i en ljungande protest mot det system, som tillåter dylikt, mot det
system, som har tagit livet av dessa arbetare uppe i Ådalen, och regeringens
ansvar därvidlag kommer säkert att på nytt fastslås vid dessa möten. Den
uppfattning, som vi kommunister här gjort oss till tolk för, den uppfattningen
är rotad bland Sveriges arbetarklass. Jag skall som ett bevis på vad jag an Andra

hammarens protoholl 1981. Nr 38. 1

Nr 38. 2

Lördagen den 16 maj f. m.

Fortsatt debatt
i anledning
av svar å
interpellation.
(Loris.)

fört om den uppfattning, som gör sig gällande inom arbetarklassen, föredraga
det manifest som kommunistiska partiet utsänt i denna situation och vilka
synpunkter och krav enhälligt antogos vid kommunisternas sex olika talarstolar
på Gärdet inför en folkmassa av minst 20—25 tusen människor. Det heter
där: »Arbetarblodet som gjutits i Ådalen kräver handling av Sveriges arbetare.

Händelserna i Ådalen har avslöjat det svenska militärsystemets tillskyndares
och beskyddares vackra tal örn att militären icke skall användas i klassstriderna
inom det ''egna’ landet. Det inträffade har givit dödsstöten åt tron
inom arbetarlägren örn militärens neutralitet i arbetskonflikter. Herr Per Albin
Hanssons yttrande i riksdagen härom året, att han ''litade på officerarnas
goda omdöme’ har kommit på skam, så vitt icke denne socialdemokratiske ledare
avsett något annat än det, som de flesta utläst ur hans yttrande. Den
kommenderande officern för militärstyrkorna i Ådalen har ur kapitalistisk synpunkt
ådagalagt ’gott omdöme’ genom berått mord på arbetarna. Ur arbetarsynpunkt
har han emellertid begått brutalt mord. Hans omedelbara avlägsnande
och ställande under åtal är ett oavvisligt krav från alla arbetare.

Kampen mot de beväpnade strejkbrytarligorna blir hädanefter också skärpt
kamp mot det av borgare och socialdemokrater genom hundratals miljoner kronor
årligen underhållna militärsystemet. Varje år röstar socialdemokraterna
i riksdagen för över 130,000,000 kronor åt militarismen. Varje år använder
arbetsköparväldet här i landet denna militär i kampen mot arbetarklassen för
ytterligare utsväfning av denna. Händelserna i Ådalen ger parollen: Inte en
man, inte ett öre åt denna militarism! De ''arbetarrepresentanter’, som rösta
för militäranslag, handla emot arbetarklassens intressen.

Sveriges kommunistiska partis riksdagsgrupp har varje år röstat mot alla
militära anslag. I anslutning till sin revolutionära antimilitära linje har gruppen
i år även väckt motion örn riksdagens principiella anslutning till Sovjetunionens
avrustningsförslag. I riksdagen röstade de socialdemokratiska representanterna
tillsammans med borgarna mot detta förslag. Och utanför riksdagen
har Sillénsekten allierat sig med borgarna och socialdemokraterna samt
efter måttet av sina krafter bekämpat den av vårt parti framförda motionen.
Detta bör alla arbetare draga sig till minnes i dessa för den svenska arbetarklassen
historiska dagar.

Med stöd av den Möllerska polislagen sändes beväpnade strejkbrytarligor
till alla de platser, där stora klasstrider utbryter. Att socialdemokratin, såsom
skedde i Halmstad, också lokalt slår vakt om strejkbrytarna, karakteriserar ytterligare
socialdemokratins roll i kampen mellan arbetarklassen och kapitalismen.

Kamrater! ''Arbetare! Värnpliktiga! Tiden kräver handling! Gör upprensning
och slutuppgörelse med alla dem inom egna led, som på ett eller annat
sätt stödjer våra klassfienders kamp mot det arbetande folket.

Sveriges kommunistiska parti ställer i denna situation följande kampparoller: 1.

All militär, som är förlagd i Ångermanland och på andra ställen där
arbetarna gått ut i solidarisk kamp med arbetarna i Ådalen och kämpa för
sina livsintressen, hemskickas omedelbart.

2. Omedelbar arbetsnedläggelse över hela landet tills militären hemskickats,
som protest mot borgarnas skändligheter mot arbetarna i Ångermanland.

3. Den för arbetarmorden i Ådalen ansvarige kommenderande officerns
omedelbara avlägsnande från tjänsten samt ställande under åtal.

4. Den i länet tjänstgörande landshövdingen, vilken givit militären direktiv
örn mördande av arbetarna, försättes omedelbart ur tjänstgöring samt åtalas
för morden.

5. Bort med Stripa- och strejkbrytarregeringen C. G. Ekman. Fram för

Lördagen den 16 maj f. m.

3 Nr 38.

massaktioner i kampens tecken. Ned med strejkbrytar- och militärväldet. Fortsatt debatt

Solidaritet med arbetarna i Ådalen. Solidaritet med arbetarna och de värn- tanledmy
-i-i ,• av svar a

PIIK tiga. interpellation.

Leve den revolutionära kampen!» (Forts.)

Jag förmodar, att det är ord, som böra förstås. Det är ord, som de klassmedvetna
arbetarna i dagens strider i anledning av morden på arbetarna i
Ådalen kraftigt understryka. Man löser ej dylika konflikter med att skicka
strejkbrytare och strejkbrytarpolis. Man löser ej en dylik konflikt genom att
låta människor med blottade bröst eller knutna nävar gå att möta en med gevär
beväpnad soldatmassa. Det fordras den kamp, som nämnes i denna resolution,
vilken antagits vid olika möten, det fordras den handling, som ej bara
förjagar regeringen Ekman från taburetterna, utan fortsättes till dess socialismen
segrat och det kapitalistiska samhället är slut. Först då finnes möjlighet
för ordnade förhållanden, som omöjliggöra dylikt, som nu utspelats i
Ådalen.

Härpå yttrade:

Herr Andérsson i Rasjön: Herr talman! Som var att vänta har det icke
varit möjligt att begränsa diskussionen till den föreliggande interpellationen.

Då jag nu tar ordet, gör jag det, ehuru jag väl vet, att vad jag tänker säga ligger
vid sidan av det formellt påropade ärendet. Jag tror för övrigt, att det kan
vara till gagn, att den fråga, som f. n. diskuteras över allt i landet, även ventileras
här i riksdagen.

Först måste jag emellertid nedlägga en indignerad protest emot det sätt,
varpå herr Spångberg i går missbrukade yttrandefriheten här i kammaren. Det
anförande, som han då höll, är dess bättre något fullkomligt enastående i den
svenska riksdagens historia, liksom också den reaktion, som utlöste sig emot
hans eskapader. När vi från andra partier icke begagna samma språk gentemot
herr Spångberg och hans meningsfränder, som han själv finner lämpligt att begagna,
så beror det sannerligen icke på, att skäl saknas att använda starka och
fördömande ord över den kommunistiska taktiken, men vi anse, att riksdagens
anseende kräver en viss grad av hyfsning över debattinläggen.

Jag är, herr talman, tacksam att i dag ha fått tillfälle att säga detta, och jag
tillägger, att herr Spångbergs uppträdande i går är en skam för honom själv
och en skam för den svenska riksdagen. Efter detta torde det vara nödvändigt
att överväga, örn ej vår riksdagsordning och våra reglementariska föreskrifter
kunna kompletteras i sådan riktning, att något dylikt kan för framtiden
undvikas.

Hela den svenska nationen känner sig förvisso djupt skakad av de sorgliga
händelser, som i dessa dagar tomat uppe i Ådalen. Detta, att svenska medborgare
ljutit döden för vapen dirigerade av samhällsmaktens organ är, dess bättre
kan man säga, något oerhört för våra förhållanden och för vår uppfattning.

Man gör sig om igen frågan: Varför skulle detta ske? Det synes dock alldeles
omöjligt att på de hittills kända omständigheterna skapa sig någon klar och
bestämd uppfattning i skuldfrågan, vad angår händelserna på Kristihimmelfärdsdagen.
Först när alla fakta samlats och sammanställts, kan någon grund
för ett domslut härutinnan finnas. Den undersökning i saken som herr statsministern
utlovade, finner jag synnerligen behövlig. Denna undersökning bör,
som statsministern också ställde i utsikt, inriktas icke allenast på ordningsmaktens
och militärens uppträdande vid tillfället utan även på den del, som agitatorer
och uppviglare kunna ha haft i de sorgliga händelsernas förhistoria.

Så allvarligt som det skedda är, får det emellertid icke lämnas kvar en skymt
av misstanke, att de yttersta maktmedlen tillgripits i onödan eller för tidigt.

Nr 88. 4

Lördagen den 16 maj £. m.

Fortsatt debatt
i anledning
av svar å
.interpellation.

(Forte.)

Skulle det sedan visa sig att så har skett, finnes det måhända en ursäkt för vederbörande
i ögonblickets nervösa spänning, men denna omständighet får icke
hindra, att sakernas rätta sammanhang bringas inför offentligheten. Hela landet
förenar sig säkerligen i kravet på klarhet i denna beklagliga affär. Skuldfrågan
i moraliskt avseende står dock för mig alldeles klar. Det är den kommunistiska
draksådden, som burit frukt. Sedan man genom en ständigt fortgående
agitation lyckats förvanska rättsbegreppen hos vissa element därhän,
att våldshandlingar betraktas som tillåtna, ja, berömvärda, när det gäller striden
för klassintressena, så faller en händelse som Ådalsolyckan som en mogen
frukt. Det är till de kommunistiska uppviglarna man har rätt att rikta den
klassiska, men alltjämt lika levande anklagelsen: »Din broders blod ropar till
dig.»

Statsministerns uttalande, att ordningen framförallt skall upprätthållas, är
den förklaring, som läget kräver av landets ansvariga styresmän. Varje avkall
på detta krav betyder i förevarande fall undfallenhet för den barbariska åskådning,
som herrar kommunister öppet predika, att statens skydd skall förmenas
vissa enskilda för dem misshagliga medborgare, en åskådning, som ytterst är
ett hot mot själva rättssamhällets bestånd.

Vår civilisation kräver dock, att vid ordningens upprätthållande den största
humanitet och hänsyn visas. Så sker väl också i allmänhet. Blodsutgjutelse
i de sociala striderna är en fläck på vår kultur och bör undvikas så länge några
andra medel stå till buds för hävdande av samhällsmaktens auktoritet. Den indignation
man på socialdemokratiskt såväl som på borgerligt håll hyser inför
dödsoffren i Ådalen är förklarlig och befogad. Däremot bestrider jag kommunisternas
rätt att hysa indignation inför det skedda, då kommunisterna själva
alltid hylla våldet som en tillåten faktor i samhällsstriderna och själva, i det
land, där de ha makten, sannerligen icke spara på blodsutgjutelse.

I sin strävan att upprätthålla ordningen och skaffa respekt för landets lagar
kan regeringen givetvis räkna med stöd från det parti jag tillhör och, som
jag vågar tro, med sympati från alla ansvarskännande medborgare i detta land.

Till denna deklaration vill jag knyta en förhoppning, att de kloka och sansade
män, som lia ansvaret för den svenska arbetarklassens ledning, skola kunna
göra sina röster hörda över stridslarmet i dessa kritiska dagar. Däruppå
kommer det i mycket att bero, örn lugnet kan återställas och bibehållas här i
landet.

I detta anförande instämde herrar andre vice talmannen Bengtsson, Björnberg,
Olsson i Ramsta, Mosesson, Carlström, Olsson i Rimforsa, Jönsson i Fridhill,
Lundén, Jansson i Edsbäcken, Åqvist, Björling, Olsson i Mora, Wijkander,
Danielsson, Hilding, Bergström i Bäckland, Olofsson i Digernäs, Wikström,
Sandberg, Näslund, Carleson och Selberg.

Herr Wigforss: Herr talman! Jag hade begärt ordet i går men kanske avstått
därifrån, om ej debatten avbrutits. Men efter den oförbehållsamma anslutning,
som givits åt allt vad statsministern sagt och det bestämda gillandet
av hela den metod, som använts vid konflikterna i Ådalen, tror jag för min
del, att det vore oriktigt att ej söka komma fram till den kärnpunkt, där skillnaden
i meningarna mellan den — som det tyckes — enhälliga borgerliga uppfattningen
och den socialdemokratiska är att söka.

Statsministern förklarade med styrka — och han fick instämmanden från
hela högerpartiet och bondeförbundet och i dag från sitt eget parti — att den
enda möjliga utvägen att reda upp förhållandena i Ådalen var den, som nu
blivit vald. Han anser alltså, att örn något liknande i framtiden skulle inträffa,
är det den nu använda metoden, som är den enda man från borgerligt
håll kan tillgripa, även med utsikt till att konsekvenserna bli desamma som

Lördagen den 16 maj f. m.

5 Nr 38.

i detta fall. Jag tror, att inför sådana slutsatser är det skäl att fråga sig, om
ej hela denna borgerliga uppfattning går ut från en grundåskådning, som
man kanske även på borgerligt håll vid närmare eftertanke måste finna
mindre hållbar. Det är ett egendomligt exempel på ordets makt över tanken,
att man här från alla borgerliga håll tror, att man kan klara upp en verkligen
fruktansvärd samhällskonflikt genom att helt enkelt hänvisa till, att ordningen
skall upprätthållas. Örn alla problem i .samhället kunde lösas så lätt som
genom att formulera en abstraktsats, att ordningen skall upprätthållas, så vore
svårigheterna ej stora. Här är ej problemet, orri ordningen skall upprätthållas,
utan hur ordningen skall upprätthållas. Jag har alltid trott, att det ingick i
den borgerliga rättsuppfattningen, att det skall finnas proportion mellan det,
som kallas brott, och det, som kallas straff, proportion mellan de risker, som
möta, och de medel till undertryckande, som användas. När herr Olsson i Kullenbergstorp
talade örn att den svenska bondeklassen alltid varit en förkämpe
för ordning och lugn i samhället, då hade herr Olsson i Kullenbergstorp icke
hunnit läsa det första band av den svenska riksdagens historia, som för kort
tid sedan kom i våra händer. Han skulle eljest där kunna läsa örn en bondehövding,
som sannerligen icke satte laglig ordning och lugn över allt annat.
Och när herr Lindman talade örn att ordning skall upprätthållas till varje
pris — och vi se, att det upprepas i dag i den borgerliga pressen -—- får man
i minnet en annan svensk storman, som riktade en varning, men icke till moderna
industriarbetare, utan till en bondeklass i en landsända, att om den icke
holle sig lugn, så skulle han lägga den landsändan så platt öde, att man där
varken skulle höra hund eller hane efter den dagen. Det var en hård metod
att upprätthålla lugnet; i det moderna samhället använda vi mera förfinade
metoder och bruka se efter att de repressalier, som användas, stå i rimligt
förhållande till de brott man vill straffa.

Från socialdemokraternas sida ha vi rätt at-t tala örn en sådan sak, därför
att vi aldrig, jag vill icke säga dolt utan ständigt och jämt predikat för
arbetarklassen i landet, att den enda framkomliga vägen till att vinna vad den
vill vinna är den fredliga vägen. Yi lia därför, när det sker ett sådant avsteg
från fredliga vägar, som vi bestämt varnat för, och när det sker ett avsteg
i form av att våldshandlingar begås, som vi ogilla, rätt att se efter örn de
medel, som från samhällets sida användas, äro medel, som främja rättssamhällets
utveckling och icke försvåra en fredlig utveckling av rättssamhället.
Från socialdemokratisk sida måste det konstateras, att om man skall taga
statsministern på orden och örn man skall taga det enstämmiga gillandet därav
från den borgerliga pressen på orden, är det meningen att även i fortsättningen
låta sådana metoder komma till användning, som icke kunna vara ägnade
att främja samhällets utveckling i de fredliga former vi önska.

Jag säger, att här stå rättsuppfattningar emot varandra. Det är svårt att
i detta ögonblick tala om vad som skett i Ådalen, därför att ingen med full
säkerhet vet vad som tilldragit sig före den olycksaliga skottlossningen. Tecken
tyda på att det blir den uppfattning, som hävdats från arbetarnas sida,
som kommer att vid en undersökning visa sig vara den riktiga. Men lägg
märke till, att när man från regeringens sida skickar ut en redogörelse för
vad som tilldragit sig, så säges icke ett ord om att det fanns en annan uppfattning
om skottlossningen, utan man helt enkelt ger sin anslutning till den
officiella redogörelsen, som innebär, att från demonstranternas sida upprepad
skottlossning skulle ha ägt ruin. Jag säger detta därför att man skall förstå,
att niir det från socialdemokraternas sida kräves utredning, kan man icke
nöja sig med att en sådan utredning lägges i händerna enbart på de myndigheter,
som i sista hand komma att stödja sig på ett eller annat uttalande
av landsfiskal eller landsfogde.

Forisatt debau
i anledning
av svar å
interpellation.
(Fort*.)

Nr 38. G

Lördagen den 16 maj f. m.

Fortsatt debatt
i anledning
av svar å
interpellation.

(Forts.)

Men jag vill direkt ställa ett par frågor till herr statsministern. Är det
verkligen överensstämmande med borgerlig rättsuppfattning, att om ett demonstrationståg,
vars överväldigande del uppenbarligen består av arbetare, som,
vilja på fredligt sätt visa sitt ogillande av de arbetsvilligas närvaro, är det
verkligen borgerlig rättsuppfattning, att örn möjligen från dessa leder av några
vettvillingar några skott lossas, är det samhällsmaktens icke bara rättighet
utan också skyldighet att skjuta blint i detta demonstrationståg? Det är den
första frågan. Och örn, såsom all sannolikhet talar för, inga skott från dessa
demonstranter ha fallit, är det då borgerlig rättsuppfattning, att militärvakten
av fruktan för befarade våldshandlingar har rätt att skjuta på demonstrationståget? Jag

tror, att örn detta är borgerlig rättsuppfattning, då är den rättsuppfattningen
kanske lika farlig som den rättsuppfattning, som i går förkunnades
från kommunisternas sida.

Det är två rättsuppfattningar — det är det, som gör hela läget så tragiskt —
det är två rättsuppfattningar, som stå mot varandra, och trots att jag reagerar
lika starkt som någon annan, icke gent emot de känslor, som besjäla kommunisterna
i kammaren, men emot jag skulle vilja säga den brist på uppriktighet
i känslan, som jag icke för min del kan underlåta att höra ut ur mycket
av det talet, trots detta ha vi skäl att erinra oss, att endast från en moralisk
uppfattning kan man komma till sådana brutala slutsatser, som herr Spångberg
i går utvecklade. Det är det tragiska med idéerna, att när man kämpar
för idéer, som man anser stå oangripliga, till det yttersta, då känner man sig
försvarad att begå omänskliga handlingar. Det se vi, när det gäller kommunisterna,
men jag undrar, om man icke på borgerligt håll, där man talar örn
de borgerligas rättsuppfattning och örn den ordning, som till varje pris skall
upprätthållas, örn man icke även där söker skydd bakom de idéer, som man
känner vara så upphöjda, att de kunna ge rätt till vad som helst.

Jag begär icke och från socialdemokraternas sida begär man icke, att man
på borgerligt håll skall betrakta de arbetsvilliga, strejkbrytama, på samma
sätt som sker inom arbetarrörelsen. Vi veta, att det är omöjligt, beroende på
att våra rättsuppfattningar växa fram ur sin naturliga jordmån, och att de
förhållanden, ur vilka herr C. G. Ekmans och hans regerings och överhuvud
taget de borgerligas rättsuppfattning vuxit fram, äro sådana, att de icke ha
möjlighet att fullt förstå industriarbetarnas och lönearbetarnas reaktion gent
emot strejkbrytama. Vi begära icke, att de skola gilla vår rättsuppfattning.
Det enda vi kunna begära av dem, jag tror i samhällsfredens intresse, är att
de skola betrakta den som ett faktum, med vilket man har att räkna, man må
sedan ogilla den hur mycket som helst. Det är svårt kanske att här vinna
förståelse av dem, som mena, att det finnes en evig och oföränderlig rätt, som
i detta ögonblick representeras av de borgerliga. Men jag tror, att erfarenheten
lärt oss det tvivelaktiga i hela den satsen, att den, som har majoritet i
landet, hans rättsuppfattning är den enda att taga hänsyn till. Med den abstrakta
teorien hamnar man just i sådana händelser, som tilldragit sig i Ådalen.
Jag skulle icke våga säga detta, om icke något tilldragit sig, eller rättare
jag skulle nog våga säga det, men jag skulle anse det meningslöst att
säga det, därför att jag skulle förmoda, att på den punkten är det omöjligt att
vinna kontakt med den borgerliga uppfattningen, om icke något tilldragit sig,
som visar, att man även på borgerligt håll, låt vara ovilligt, erkänt, att det
finnes faktorer, som äro starkare än dessa rättsteorier. Man har böjt sig i
Ådalen för arbetarnas moraliska opinion. Man har dragit tillbaka strejkbrytarna
och därefter har man dragit tillbaka militärerna. Örn det hade varit en
oantastlig borgerlig princip, att ordningen skall upprätthållas och att den skall
upprätthållas på det viset, att arbetets frihet ger arbetsgivarna rätt att sköta

Lördagen den 16 maj f. m.

7 Nr 38.

sitt arbete med vilket folk de vilja, om det hade varit — såsom en borgerlig Förtsaft debatt
tidning säger — en oantastlig princip, hur då förklara, att det med en_ viss *
tillfredsställelse, icke från högerhåll, men från de borgerliga mellanpartierna interpellation.
konstateras, att en avspänning inträtt genom att strejkbrytarna dragits till- (Forts.)
baka?

Är man villig att i detta fall tumma på de borgerliga rättsprinciperna, så
erkänner man därmed, att det finnes vissa ting, som stå över dessa abstrakta
principer, att samhällsfredens bästa och det att samhällsordningen verkligen
upprätthålles står över enskilda företagares obeskurna rätt att sköta sina
företag såsom de vilja.

På den punkten behöver jag icke föregripa det socialdemokratiska partiets
ordförande i det svar, som han säkerligen kommer att giva. på statsministerns
direkta fråga vad en socialdemokratisk regering skulle ha gjort i ett fall som
detta. En socialdemokratisk regering skulle ha tagit den lärdom, _ som vi alla
borde ha tagit av hur konflikter uppstå och hur svårartade situationer uppstå
icke bara i striderna mellan samhällsklasserna utan lika mycket i striderna
mellan folken. Det finns rikligt med exempel på hur man steg för steg kan
drivas in i situationer, där den enda lösningen är att gripa till våldet. .En
socialdemokratisk regering skulle ha sagt, att vi äro skyldiga se till, att icke
en sådan situation inträder, där man för att skydda människors liv är tvungen
att taga mångdubbelt flera liv. En socialdemokratisk regering — jag säger
icke en socialdemokratisk regering i det nuvarande läget, ty nu skulle en socialdemokratisk
regering sopas undan av den borgerliga majoriteten i. samma
ögonblick den försökte tillämpa dessa förnuftiga och fredliga principer —
men en socialdemokratisk regering, som sutta inne med tillräckliga, maktmedel,
skulle lia ställt samhällets auktoritet över den enskilda arbetsgivarens^ rätt.

Den skulle ha sett till att icke enskilda arbetsgivare finge genom sina åtgärder
skapa lägen, som försvårade ordningens upprätthållande eller helt enkelt
gjorde det omöjligt att upprätthålla ordningen.

Ja, det är i grund och botten det jag ville komma till. Där ha vi roten
till det sorgespel, som utspelats i Ådalen. Där ha vi roten, och det är det, som
gör, att motsättningarna äro så skarpa. Vi lia roten till detta i den borgerliga
uppfattningen, att man icke får lov att ingripa i arbetets frihet, i de enskilda
företagarnas rätt att förfoga över sin egendom. Gent emot detta ställer
arbetarrörelsen och socialdemokraterna sin rättsuppfattning. Vi ha alltid
trott, att det varit de liberala mellanpartiernas historiska uppgift att mildra
konflikterna mellan de stridiga rättsuppfattningarna. Det har varit den liberala
mellangruppens historiska uppgift att märka vad klockan är slagen, att
när vissa missgynnade folkgruppers uppfattning trängt^ tillräckligt vida omkring,
medge att nu går det icke längre att obönhörligt halla pa det nuvarande
samhällets alla abstrakta rättsprinciper. Det är så den liberala mellangruppen
tidigare fyllt sin samhällsuppgift, och det är det beklagliga i den nuvarande
situationen, att denna instinkt för, när det ögonblick kommit, att man
måste jämka på det borgerliga rättssamhällets principer, icke längre är så
levande inom de frisinnade och liberala mellangrupperna som den tidigare Varit.

Det leder till en skärpning av konflikterna. Jag behöver icke erinra, om att
det icke är första gången som här i riksdagen en sådan debatt föres örn att
den borgerliga rättsuppfattningen och den socialdemokratiska rättsuppfattningen
i fråga örn de arbetsvilliga stå emot varandra. Vi hade möjligen trott,
att de erfarenheter, som man på frisinnat håll vid den tiden gjorde, skulle ha
inneburit den lärdomen, att det kanske ändå icke är möjligt att sätta likhetstecken
mellan allt, som är rätt, och det sörli från borgerligt håll uppfattas som
rätt. Det föreföll av det svar, som statsministern har avgivit, och det gillande,
som från borgerligt håll kommit detta till del, som örn man där fortfaran -

Nr 88. 8 Lördagen den 16 maj f. m.

^otum debatt de håller på att samhället icke får lov att hävda sin överhöghet, när det gäller
lavsvar7 ä£are aY stora förmögenheter och stora företag.

interpellation. finns en risk, som jag vill sluta med, om den uppfattningen verkligen

(Fort».) skulle komma att rotfastas hos den svenska arbetarrörelsen, den uppfattningen
nämligen, att man behöver icke jämka samman sina meningar med deras meningar,
som äro i minoritet, därför att när man sitter inne med makten, när
man har majoritet, då kan man låta konflikter gå hur långt som helst, ty när
det verkligen gäller, har man ändå vapnen att stödja sig på. Vi socialdemokrater
beklaga, om den uppfattningen verkligen skulle vinna spridning inom
den svenska arbetarrörelsen. Vi vilja icke, att sinnena skola hårdna gentemot
tillgripandet av våld, även örn det sker från samhällets sida. Vi vilja, att
utvecklingen skall fortsätta i de banor, i vilka.vi hittills ha tyckt oss finna, att
den har gått, nämligen att det vi kalla för civilisation för med sig en större
måtta vid bedömandet även av motståndares uppfattning, en måtta som tar
sig uttryck däri, att man icke själv anser, att den rättsuppfattning, som man
själv representerar, innehåller hela och fulla sanningen. Vi tro, att skall i ett
samhälle som vart, sa kluvet som det är i ekonomiska och sociala klasser och
så söndersprängt av intressekonflikter, den fredliga utvecklingen kunna garanteras,
. så mäste alla krafter sättas in på att undvika sådana tillspetsningar av
konflikterna, att man sedan endast kan komma och försvara sig med att när
läget, hade blivit som det var, fanns det ingen annan utväg än att skjuta på
fredliga demonstranter. Vi tro, att det är riktigare och att det är lyckligare,
örn man från borgerligt håll ville finna sig i att erkänna, att samhällsintresset
har rätt att sätta sig över den enskilde företagarens intresse, att när här stå
emot varandra stridiga rättsuppfattningar, så har samhället framför allt en
skyldighet, nämligen att se till att samhällsfreden icke störes.

Jag upprepar till slut, att vi socialdemokrater ha rätt att säga detta, därför
att vi i hela vår verksamhet ha manat arbetarklassen till lugn och besinning.
Därför att vi öppet fördöma våldshandlingar från arbetarnas sida, så ha vi
rätt att säga, att det är samhällets främsta skyldighet icke att hävda några
abstrakta^ principer utan att se till att i ett svårt läge konflikterna icke tillspetsas
sa att samhällsfreden kommer i fara. Vi säga, att det vore kanske
skäl, om man från borgerligt håll i ljuset av vad som skett i Ådalen frågade
sig, örn det verkligen icke ändå till sist kan finnas förnuft i den socialistiska
uppfattningen, att dessa konflikter aldrig komma ur världen och att risken för
sådana skådespel aldrig^kommer ur världen, förrän samhället på allvar hävdar
sin rätt att styra vart näringsliv och bestämma över det näringsliv, vari
människorna skaffa sig sitt livsuppehälle.

Jag tror, att i detta läge är det skäl att understryka, att här ha vi ett exempel
på vart klasstriderna i det kapitalistiska samhället leda, och att det är
skäl att understryka, att man från borgerligt håll i statsministerns person har
förklarat, att den enda möjligheten är att fortsätta på den väg, man redan har
beträtt, med de konsekvenser, som vi nu sett, under det att man från arbetarrörelsens
sida hävdar, att det finns en annan väg att gå genom att hävda samhällets
överhöghet gentemot enskilda ägare av produktionsmedlen.

Med herr Wigforss förenade sig. herrar Höglund i Stockholm, Källman, An•
i''lersson i Igelboda, Jonsson i Eskilstuna, Johnsson i Norrahammar, Törnkvist

i Karlskrona, Magnusson i Kalmar, Werner, Björklund, Ekberg, Höglund i
Göteborg, Ström, Lindley, Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken, Månsson
i Furuvik, Högström, Berg, Hage och Wiklund i Byske.

.Herr Flyg:. Herr talman! Jag hade tillfälle att under gårdagen framföra
min uppfattning i själva sakfrågan. Det, som gav mig anledning att i dag

Lördagen den 16 maj f. m.

9 Nr 88.

ånyo begära ordet, var det anförande, som här hölls av representanten för det Fortsatt debat t
folkfrisinnade partiet, herr Andersson i Rasjön. Jag ber att få slå fast till kam- *anleinir^
marens protokoll, att huvuddelen av det folkfrisinnade partiets talesmans anfö- interpellation.
rande rör sig om protester mot kommunisterna och mot den uppfattning, som vi (Forts.)
ha fört fram i den debatt, som förekommit här i kammaren. Jag vill försäkra
herr Andersson och ävenså kammarens ledamöter i övrigt, att vi för vårt vidkommande
taga den protesten med knusende ro. Jag tror, att vi i stället kunna
tolka den som ett bevis på att vi i någon ringa mån förmått att fylla vår plikt
såsom arbetarerepresentanter här i kammaren, och på det sättet kan ju herr
Anderssons i Rasjön protest vara en i och för sig glädjande företeelse i debatten.

Herr Andersson i Rasjön ifrågasatte även -—- jag förmodar att en motion i
frågan kommer tämligen snart — en ändring i riksdagsordningen, som skulle
undertrycka yttrandefriheten och ännu mera pressa oss in i officiella och stabila
former utöver vilka man icke skall få gå. Ja, vill riksdagen fortsätta på
den väg, som den hittills med framgång slagit in på, att skilja sig från det levande
livet och från folkets strider och problem ute i verkligheten, då bör man
följa herr Anderssons i Rasjön väg och det recept, han i dag rekommenderat,
men då vill jag hava sagt, att det blir icke till gagn för de syften, som herr
Andersson säger sig vilja företräda, då han för fram denna tankegång.

Herr Andersson i Rasjön talade mycket om den kommunistiska draksådden
och yttrade, att det var den, som bar frukt. Det är där, som skulden ligger till
vad som inträffat i Ådalen, och det är alltså där, som ansvaret skall utkrävas.

Ja, örn herr Andersson i Rasjön med resultatet av den kommunistiska draksådden
avser det spontana uppträdande mot strejkbrytarna i Ådalen, som där
kommit till synes, då vill jag hava sagt, att då taga vi emot även den adressen
med tillfredsställelse.

Jag vill stanna ett ögonblick vid några särskilt markanta fall av strejkbryteri
under den nu sittande regeringens officiella överhöghet. Jag börjar vid
Stripa. Vad förekom där? En konflikt med arbetarna, där man utan överdrift
kan tala om svältavlönade arbetare. Dit skickade den nu- och dåvarande statsministern
och regeringen arbetslösa, som skulle ingripa i den konflikt, som där
pågick. Jag flyttar mig fram till senare tid och nämner då ånyo Karlberg,
en konflikt även där av i viss mån rätt så intressant och upprörande karaktär,
där olika myndigheter under den nu sittande regeringens överhöghet och med
dess godkännande fingo använda sig av strejkbrytare. Jag flyttar blicken
ned till Halmstad. Hurudan var situationen där? Där förekom ursprungligen
ingen konflikt. Såväl företagare som arbetarne voro överens och voro färdiga
att sluta avtal, men på order från arbetsköpareföreningen i Stockholm så skulle
det bli konflikt och så uppstod kamp. Strejkbrytare skickades ned under skydd
av strejkbrytarpolis och militär. Sedan gå vi från Halmstad upp till Ådalen.

Jag behöver icke stanna vid de olika händelserna i detalj. Jag behöver endast
hänvisa till och det är tillräckligt att här alltså slå fast, att vad man där försökte
är icke blott ett organiserat strejkbryteri utan även ett försök att sätta det
officiella skyddet över detsamma. Vad som under de gångna dagarna skett i
Ådalen är en spontan resning från arbetarsidan mot detta system. Jag skulle
vilja se den arbetare eller den som kallar sig arbetarerepresentant, som icke förstår
betydelsen ur arbetaresynpunkt av vad som skett i Ådalen. Herr Andersson
i Rasjön är, örn jag icke misstager mig, även jordbrukare, och jag anser att
en jordbrukare borde veta, att man icke kan så och icke heller skörda, om det
icke finns en jordmån, som passar till utsädet. År det så, att den kommunistiska^
draksådden, herr Andersson i Rasjön, har burit skörd, så är det därför att
ni plöjt och gödslat, och om ni, mina herrar, fortsätta därmed, skola vi göra vår
plikt liven i fortsättningen och betrakta det såsom en ära, örn vi attackerats i

Nr 38.

10

Lördagen den 16 maj f. m.

Totum debatt kammaren eller på annat håll för att vara de, som äro skulden till demonstrai
anledning tionerna mot strejkbrytarna. Det är en livssak för arbetarklassen. Hava de i
interpellation Ådalen demonstrerande arbetarna förmått att väcka den tanken till livs att visa
(Ports.) Sveriges arbetareklass den väg, som de ha att gå, så ha de utfört en gärning,
som är stor i arbetarrörelsens historia. Är det så, att det är vi, som verkligen
åstadkommit detta —---

Talaren avbröts här av herr talmannen, som yttrade: Jag får uppmana talaren
att icke prisa brottslig handling.

Herr Flyg fortsatte: Jag har icke prisat brottslig handling. Kampen mot
strejkbrytarna kan aldrig bli brottslig ur arbetarsynpunkt.

Nåväl, sedan säger herr Andersson i Rasjön: Kommunisterna ha alltid hyllat
våldet. Jag vet icke hur många gånger den satsen slungats ut. Jag vill svara
ännu en gång i denna kammare med att citera en strof, som i det avseendet är
mycket talande:

»Vi dyrkar ej våldet bröder,

Till det är vår sak för god.

Men vi sviker ej folkets räddning
av ångst för dess bödlars blod.»

Jag tror, att de säga rätt så mycket, de raderna. Våldet i och för sig ha vi
aldrig dyrkat. Ingen människa kan dyrka våldet. Men i det moment, då det
gäller att kämpa för arbetarnas livsintressen, då arbetarna mötas av våld från
samhället och arbetsköparna, då de mötas av olagligt beväpnade strejkbrytare,
då anser jag för mitt vidkommande våldet från arbetarsidan lika berättigat och
lika nödvändigt som från den sidan, där man försöker upprätthålla en »ordning»,
som är den högsta oordning.

Till sist skulle jag vilja ha sagt ett par ord till herr Wigforss. Han talade
mycket örn borgerlig rättsuppfattning. Jag vill säga, att det spörsmålet behöva
vi säkerligen icke offra många ord på. Det är alltid rätt ur borgerlig
synpunkt, som gagnar den härskande klassens intressen och det bestående samhällets
intressen. Allt, som går emot dessa bägge intressegrupper, är orätt ur
borgerlig synpunkt. Det är visserligen sant, att det finns många rättsfilosofer
på borgerligt håll, som i stilla stunder utveckla vackrare läror, men den verkliga
rättsuppfattningen och den verkliga rättsfilosofien på detta område framträda
vid tillfällen som dessa. Den kommentar händelserna i Ådalen fått i den
borgerliga pressen är, herr Wigforss, tillräckligt för att vi skola utan vidare
kunna avskriva varje som helst diskussion örn vad som är borgerlig rättsuppfattning.
Mordet på arbetarna däruppe är rätt ur borgerlig synpunkt, därför
att det gällde att skydda stora intressen för ena parten och intressena för den
samhällsordning, som är ett värn kring kapitalismen och kring arbetsköparna.
Därför var det rätt.

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Jag skall försöka begränsa mig
så mycket som möjligt, då jag vet, att vi ha en lång föredragningslista, men
det är en fråga från herr statsministern, som jag anser mig tvingad taga upp
till behandling, då man annars väl skulle upprepa vad sorn står i regeringsorganet
i dag: »Herr Hansson blev svaret skyldig» — vilket ju var ganska naturligt,
eftersom herr Hansson icke fick tillfälle att yttra sig mer i går. Frågan
gällde, huru en socialdemokratisk regering skulle förfarit i ett läge som
detta. Min partivän, herr Wigforss, har nyss utvecklat synpunkter i detta avseende,
på ett sätt, som säkerligen samlat alla socialdemokrater bakom sig,
och därför kan jag inskränka mig till att så att säga mera direkt diskutera det
förevarande fallet. Jag vill emellertid förutskicka, att en socialdemokratisk
regering icke stått inför detta spörsmål blott teoretiskt. Det har under social -

Lördagen den 16 maj f. m.

11 Nr 38.

demokratiska regeringar funnits tillfällen, då kanske lika stora risker förefun- Fortsatt debatt
nits som denna gång, då den socialdemokratiska socialministern i mycket god ''^snarli!
tid ingrep och därför från början hade möjlighet att förebygga tillspetsning, interpellation.
Jag tror, att en socialdemokratisk regering skulle mycket tidigt undersökt de (Ports.)
möjligheter, som funnos, och icke väntat, till dess att man stått inför en tillspetsad
konflikt. Halmstad var en varning. Underrättelserna från Ådalen,
som regeringen icke gärna kunnat undgå att få del av, var också en varning.

Man kunde förutse, att strejkbrytarsändningama till dessa distrikt skulle
väcka en våldsam indignation och skapa risker för ordningens störande. Nu
svarar mig herr statsministern på detta, att regeringen icke har någon befogenhet
att inskrida i ett sådant fall. Regeringen har ingen makt över arbetsgivarna.
Regeringen kunde icke ingripa förr än vid det tillfälle, då den ingrep.
Jag vet mycket väl, att vår lagstiftning icke ger regeringen någon befogenhet
att tvinga arbetsgivarna att hålla tillbaka strejkbrytarsändningar,
men jag vet lika fullt, att regeringen har både befogenhet och skyldighet att
intervenera i ett sådant fall som detta, och jag vet också, att den gjorde det,
sedan en gång olyckorna börjat inträffa. Tillbakadragandet av strejkbrytarna
från Ådalen har nog icke skett utan en viss insats från regeringens sida.

Det är alltså konstaterat genom detta, att regeringen själv ansett sig kunna
ingripa. Och vad jag här ifrågasätter är, att man skulle ingripa på det tidigaste
stadiet för att försöka förhindra störande av ordningen. Det är mycket
troligt, att arbetsgivarna vägrat att efterkomma en framställning från regeringens
sida. Det är mycket troligt, att vi fått ännu en illustration till min
uppfattning, att hela denna trafik med strejkbrytarsändningar från arbetsgivaresidan
är av rent provokatorisk natur, och att man skulle vägra taga hänsyn
till den Ekmanska regeringens vädjan för att i stället hänsynslöst utmana
Ådalen såsom man utmanat Halmstad.

Nåväl, vi förutsätta, att en socialdemokratisk regering haft ännu mindre
möjlighet att få arbetsgivarna att taga reson. Strejkbrytarna hade kommit till
Ådalen och demonstrationen satts i gång. Huru skulle man då förfarit? Såvitt
jag kan döma av framställningen i tidningarna gjordes det försök däruppe
att åtminstone förmå vederbörande arbetsgivare att draga tillbaka strejkbrytarfartyget
från kajen och förlägga det så, att demonstrationen visserligen
kunde försiggå men att man icke skulle befara det direkta överfallet. Detta
lär också ha vägrats. Man skulle visa, att nian icke vek undan. Man tog risken.
Sedan har ju landshövdingen gett order icke blott örn att fartyget med
strejkbrytarna skulle dragas tillbaka från kajen utan också att strejkbrytarna
skulle dragas tillbaka från Ådalen. Jag frågar då, varför man icke kunde
i god tiel handlat så, sedan man haft faktiskt exempel från andra ställen, huru
det förlöpt, därest man förfar på samma sätt som man nu gjorde.

Det förefaller mig som örn den hand, som skulle ordna och förebygga, har
här icke varit i verksamhet. Man har kommit senare än man skulle, och man
har därför icke gjort vad man kunde för att undvika oroligheter.

Vi gå vidare. Demonstationerna hade kommit i gång, och ordningen skulle
upprätthållas. Jag har då framkastat den tanken, att man skulle gå de vägar,
som riksdagen själv har anvisat vid antagandet av dan nya polislagen
genom att anlita de reservstyrkor, som stodo till buds. Vad svarar statsministern
på detta? Jo, han försöker göra en lustighet genom att antyda, att
kommunisterna äro precis lika missnöjda, örn man använder polis för upprätthållandet
av ordningen, som örn man använder militär. Det är ju intet
svar. Det är två olika ting. Jag kan mycket väl utgå ifrån, att kommunisterna
överhuvud taget äro missnöjda över att ordningen upprätthålles, att
kommunisterna anse, att oordningar äro just det element, i vilket de bäst arbeta,
och att de därför också i onödan, som skedde i Stockholm i går, ställa
till en eller annan sammanstötning. Men det vill förefalla mig, som i varje

Nr 38. 12

Lördagen den 16 maj f. m.

Fortsatt debatt faH herr statsministern, vilka hänsyn han än tager, icke har någon anledning
''av warit överväga betydelsen av en sådan kommunistisk uppfattning. För mig liginterpellation.
ger saken ändå något annorlunda. Det är alldeles uppenbart, att örn det
(Forts.) skulle ha inträffat ungefär detsamma som nu har inträffat, därest endast polis
hade varit kommenderad, så skulle indignationen över det inträffade ha varit
stor ute i landet, men det göres dock en ganska bestämd skillnad mellan
användandet av de styrkor, som samhället självt har uppsatt för ordningens
upprätthållande, och användningen av militären, som enligt det allmänna medvetandet
är till för att skydda landet mot yttre faror och icke till för att användas
mot landets egma medborgare. Det tillkommer genom militärens användning
ett starkare irritationsmoment. Man riskerar, att stämningar ytterligare
jagas upp. Därtill kommer ju min synpunkt, att man överhuvud taget
ur försvarets egen synpunkt skall undvika att använda militär vid tillfällen
som det ifrågavarande. De, som inkallas till militär tjänstgöring, ha icke att
göra polistjänst.

Örn de förberedande försiktighetsåtgärderna hade vidtagits, örn man sedan
hade förstärkt polismakten, och örn man dessutom hade vidtagit en tredje åtgärd,
nämligen att träda i förbindelse med arbetareorganisationema, så är jag
övertygad örn att åtskilligt skulle ha kunnat uppnås. Jag minns en gång —
det var väl 1917 eller kanske tidigare ■— när en högerregering utsatte sig för
ganska skarpt klander, därför att den hade så att säga anförtrott ordningens
upprätthållande i Stockholm åt arbetareorganisationema. Högerregeringen
gjorde emellertid vid det tillfället det enda kloka, liksom man vid ett tidigare
tillfälle år 1902 efter vissa kravaller ansåg det riktigast att lägga ordningens
upprätthållande i arbetarnas egna händer, vilket visade sig vara ett mycket
effektivt medel.

Nu har landshövdingen efter samråd med arbetarorganisationernas talesmän
lovat att draga tillbaka militären, efter löfte från arbetarorganisationerna, att
de skola sörja för ordningens upprätthållande. Där ha vi också ett område,
där man kan och bör handla, innan det är för sent, där man kan handla, medan
tid är. Jag tror också, att hade man vidtagit de åtgärder, som jag här
har talat om, och dessutom hade trätt i förbindelse med arbetarorganisationerna,
så skulle man icke ens från sina egna utgångspunkter ansett sig behöva
rekvirera militär.

Härmed är jag framme vid vad jag sade i går, nämligen att man tycks i
stället ha tagit den genaste vägen till militärrekvisitioner. Var och en, som
följt händelsernas utveckling, kan icke få något annat intryck än att i samma
ögonblick, som det började bli litet oroligt, så visste sig vederbörande ordningens
upprätthållare ingen annan råd än att skyndsamt från så många håll
som möjligt rekvirera militär, och man var så energisk i detta, att man, som
statsministern nu upplyser, hade, innan överhuvud taget beslutet om strejkbrytarnas
hemforslande skedde, rekvirerat både jagaren och militären från
Hälsinge regemente. Man levde med ett ord sagt i den föreställningen, att
det är militären, som skall göra det. Det är enligt mitt förmenande en olycka,
örn den föreställningen behärskar ordningens upprätthållare och örn den föreställningen
också sitter stark i regeringen. Det hjälper sedan icke, att man ger
ut varningar örn att endast i yttersta nödfall skall våld tillgripas. Så snart
man överhuvud taget har tillgripit åtgärden att använda militär så har man
tillspetsat situationen och ökat riskerna.

Jag tror, att detta kan vara tillräckligt som svar på herr statsministerns
fråga. Han kan naturligtvis alltjämt förklara, att det icke varit tillräckligt
med polis, men jag har här just velat framhålla, att det fanns åtskilligt att
göra på förhand, och det är lika möjligt, att man aldrig hade behövt rekvirera
militär, örn man hade använt de utvägar, som jag här har försökt skissera.

En anledning till att jag begärde ordet var, att frågan om en interpella -

Lördagen den 16 maj f. m.

13 Nr 88.

tion här i kammaren har kommit i ett något annat läge än i går. Samma interpellation,
som jag hade för avsikt att framställa, har redan blivit besvarad
i första kammaren, där den framställdes av herr Vennerström. Dessutom har
också annat inträffat, som gör det meningslöst att i dag framställa denna interpellation.
Jag Ilar redan talat om att landshövdingen givit order örn militärens
tillbakadragande. Det var en av kärnpunkterna i den interpellation, som
jag tänkte framställa. Vidare innehöll denna interpellation en fråga rörande
undersökning av vad som förekommit. Jag tolkar statsministerns yttrande
i går på den punkten så, att han ingalunda tänker nöja sig med att uppdraga
åt myndigheterna att verkställa denna undersökning, att han ingalunda ämnar
låta den bli en vanlig polisutredning. Han yttrade, att den skall bli både objektiv
och opartisk och att det skulle ges garantier härför. Detta förstår jag så, att
han vill göra en särskild kommission, och jag hoppas, att jag också kan uppfatta
detta så, att statsministern på grund av omständigheterna finner det angeläget
att i en sådan undersökning låta arbetarorganisationerna bliva representerade.
Jag kommer sålunda icke att framställa den interpellation, som jag
i går hade för avsikt att framställa.

Till sist ett ord om den tanke, som framkastades av herr Andersson i Rasjön,
och som föranleddes av det pinsamma uppträde, som ägde rum i går från
särskilt en kommunistisk talares sida. Jag beklagar livligt, örn det skulle
gå därhän, att riksdagen tvingas, för att skydda sin värdighet och för att
skydda sig själv mot rena trakasserier, vidtaga inskränkningar i den fria yttranderätten,
genomföra bestämmelser, som gör det möjligt att förhindra en
talare att förolämpa riksdagen och att skada dess anseende. Man får akta sig
även i det fallet att taga enstaka händelser som utgångspunkt till åtgärder med
långt syftande verkningar. Men jag måste bestämt förklara, att örn kommunisterna
anse sig fortfarande kunna på samma sätt missbruka den fria yttranderätten,
som hittills har skett, så kan riksdagen bli helt enkelt tvungen
med hänsyn till andras rätt att skaffa maktmedel mot den sortens uppträden.
Riksdagen har ingen anledning att låta sig terroriseras av enskilda. Vill herr
Flyg medverka till att undvika en sådan åtgärd, så gör han det bäst genom
att lära särskilt sin partivän herr Spångberg något av det enklaste folkvett.

Herr Lindman: Herr talman! Det som herr Hansson nu slutade med, var
just vad jag hade tänkt börja med i går, därest icke sammanträdet hade blivit
avslutat. Det var nämligen detta, att herrar kommunister böra skarpt klandras
för det ovärdiga sätt, på vilket de under debatten i går behagade yttra sig
om regeringen och om myndigheterna. I anslutning till vad herr Hansson nu
sade, vill jag säga, att örn kammarens värdighet också i fortsättningen skall
nedsättas på det sätt, som skedde genom kommunisternas uppträdande, så
delar jag fullkomligt hans uppfattning att förebyggande åtgärder måste vidtagas.
Enbart respekten för kammarens egen värdighet och respekten för talmannen
borde ha förbjudit herrar kommunister att uppträda så, som skedde i
går. Det parti, som uppträder på det sättet, har också fällt en dom över sig
självt, som vi sent skola glömma.

När jag uttalade mig i går, var det under det starka intrycket utav, att
talmannen alldeles strax förut hade uppmanat kammarens ledamöter att hålla
sig till det, som var föremål för debatt, nämligen den av herr Öhman framställda
interpellationen. Jag inskränkte mig därför till att endast yttra några
få ord betriiffande det, som sedermera visat sig vara huvudföremålet för debatten
.

Emellertid, herr talman, ber jag nu att få yttra något ungefär i den stil,
som jag i går hade tänkt mig, eftersom så många andra talare varit inne på
samma sak. Jag skulle då vilja ställa den frågan till herrar kommunister,
som uppträda med sådana later här i kammaren: Vem ä.r det, som har berett

Fortsatt debatt
i anledning
av svar d
interpellation.
(Forts.)

Nr 38. 14

Lördagen den 16 maj f. m.

Fortsatt debatt marken för dessa oroligheter om icke just kommunisterna? Men nu vältra ni
* antedmng skulden över på andra, nu två ni edra händer och säga, att här har provocerats,
interpellation har begåtts oförnuftiga handlingar o. s. v. Men märk väl, att skulden
(Forts) till detta kommer dock i första hand att drabba er, just er kommunister.

Här talades i går av en kommunistisk talare om de spontant marscherande,
kämpande arbetarna, Herr Wigforss talade också alldeles nyss om ett fredligt
demonstrationståg. Jag frågar den, vars yttrande jag citerade från i går,
och jag frågar herr Wigforss: Var det ett fredligt tåg, detta tåg, varunder
förekom stenkastning och grova förlöpningar mot andra människor, var det
fredligt att gå tillväga på det sättet?

(Talaren blev här upprepade gånger avbruten av herr Höglund i Stockholm.)

Jag får be herr Höglund att icke avbryta mig.

Herr talmannen yttrade nu: Herr Lindman har ordet.

Herr Lindman fortsatte: Man har här icke bevittnat ett fredligt demonstrationståg
utan ett demonstrationståg, som gått fram med våld och förgått sig
emot andra människor. Skall detta tillåtas, frågar jag. Är det herr Höglunds
mening, att sådant skall tillåtas, och att myndigheterna skola sitta
med armarna i kors och se på att sådant sker?

Herr Wigforss talade örn, att skilda rättsuppfattningar här bryta sig emot
varandra. Vilka rättsuppfattningar? Är det kommunisternas rättsuppfattning,
som herr Wigforss vill ställa emot Sveriges lag, eller är det herr Wigforss
privata rättsuppfattning, som skall sättas mot Sveriges lag? Det är väl
ändå denna lag, som vi skola rätta oss efter, både svenska medborgare och
de myndigheter, som skola tillämpa den.

Herr Wigforss talade örn att skyddet för arbetets frihet är uttryck för en
borgerlig uppfattning. Ja, det är en borgerlig uppfattning men en uppfattning,
som har stöd i Sveriges rikes lag, jag upprepar det.

Han sade också, att man skall se till att samhällsfreden icke störes. Jag
frågar igen: Har den icke störts i detta fall?

När kommunisterna predika våldet och framdriva oroligheter, så är detta
ju endast ett utslag av deras mentalitet. Men herr Wigforss säger: Bort med
våldet! Men om våld uppstår i arbetsstriderna, hur skall man då bete sig?
Herr Wigforss ger intet besked i den frågan. Han förklarar blott, att en
socialdemokratisk regering skulle förhindra uppkomsten av så spända situationer
genom att undertrycka den ena partens, arbetsgivarens,, rörelsefrihet på
arbetsmarknaden till förmån för den andra parten, arbetarparten. Det är kontentan
av herr Wigforss’ lära. Det är klassväldets moral, fastän i en annan
form än den kommunistiska. Vad vet man, vart sådana läror leda i framtiden
även för arbetarklassen själv? Det kan nog vara skäl i att betänka detta och
att väga sina ord bättre, än vad jag menar att herr Wigforss har gjort i sitt anförande.
Jag skall i detta sammanhang icke värdesätta de kommunistiska inläggen.

Herr Wigforss talade örn att man icke velat vara med örn förebyggande
åtgärder. Har man icke varit med örn förebyggande åtgärder? Har icke högern
varit med örn att utforma det omfattande medlingsförfarandet i arbetstvister
och vad därtill hör? Den första fråga i den vägen, som förekom i
riksdagen, behandlades i ett utskott, där jag händelsevis hade den äran att
sitta med.

Jag skulle slutligen vilja säga, herr talman, att jag för min del icke gillar
alla de åtgärder, som senast ha vidtagits i Ådalskonflikten. Ätt man först
kallar polis från Stockholm till Härnösand för att sedermera ögonblickligen
låta dem återvända är en metod, som jag icke kan godkänna.

Lördagen den 16 maj f. m.

15 Nr 38.

Herr Wigforss talade orri, att det icke är fråga om att ordningen skall upp- Fortsatt debatt
rätthållas utan fråga om hur den skall upprätthållas. Hur vill herr Wigforss *åv svartå
då upprätthålla ordningen, när den måste upprätthållas gentemot våldsamhe- interpellation.
ter, som begås? Hur vill herr Wigforss göra detta? Det är en fråga, som säker- (Forn.)
ligen icke är så lätt för herr Wigforss att besvara, och jag undrar verkligen,
om det hade varit lyckligare, örn herr Wigforss suttit som ledare av den svenska
första statsmakten vid detta tillfälle. Jag undrar, om icke herr Wigforss
själv kanhända hade varit tvungen att vara nied örn att vidtaga en del åtgärder,
som han nu så skarpt klandrar.

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman! Det har tidigare av flera socialdemokratiska
talare poängterats, att socialdemokraterna deltaga icke i denna
debatt med utgångspunkt från om ordningen skall upprätthållas, utan utgångsläget
är, hur den skall upprätthållas. Jag har tidigare i kammaren i annat
sammanhang betonat, att fackföreningsrörelsen representerar ordningens
princip. Den representerar ordningens princip helt enkelt därför att det för
fackföreningsrörelsen är fördelaktigt med ordning. Nu är det ju klart, att inom
en stor folkrörelse som fackföreningsrörelsen, som i vårt land omfattar en
600,000 medlemmar, så kan det naturligtvis finnas någon eller några, som
gentemot den mening, som rörelsen företräder, kunna hävda den meningen, att
våldshandlingar kunna vara lämpliga åtgärder för lösande av arbetskonflikter.

Denna mening delar emellertid icke fackföreningsrörelsen. Fackföreningsrörelsen
anser icke, att våldshandlingar äro lämpliga åtgärder för att lösa arbetskonflikter.

Örn vi nu se på vad som har inträffat i Ådalen, så frågar jag mig: Vad

finns det för skillnad i fråga örn rättsuppfattningen och mentalitet hos dessa,
som begingo våldshandlingarna på onsdagen, och hos dem, som begingo våldshandlingarna
på torsdagen? Jag måste ifrån mitt sätt att se saken fördöma bådas
tillvägagångssätt. Ur samhällets synpunkt förhåller det sig så, att de,
som begingo våldshandlingarna på onsdagen, utan tvivel komma att strängt bestraffas,
men man frågar sig: hur går det för dem, som begingo våldshandlingarna
på torsdagen? Man kanske vill göra gällande, att det var nödvändigt
att begå våldshandlingarna på torsdagen. Den saken skola vi titta litet på.

Det är väl ändå så, att örn myndigheter, som ha sig förelagt att upprätthålla
ordningen, komma i en sådan situation, att onormala förhållanden inträffa, det
då icke är tillräckligt att taga och titta i instruktionen, hur man skall gå tillväga
för att upprätthålla ordningen, utan man måste väl använda det sunda
förnuftet och intelligent anpassning. Det går väl icke an att gå till väga på
det sätt, som förekommit här under arbetskonflikten. Man får taga hänsyn till,
att det varit en utveckling, som även borde tillämpas på detta område, när det
gäller att upprätthålla ordning. Jag tror, att man, med hänsyn till vad som
timat uppe i Ådalen och med hänsyn till vad som timat nere i Halmstad, kan
ifrågasätta ändamålsenligheten av att gå till väga på det sätt, som man nu
trott vara ändamålsenligt, nämligen att engagera strejkbrytare för att bryta
den av arbetarna igångsatta arbetsinställelsen. I regel medför denna rekvisition
av strejkbrytare ingenting annat än oordningar och kravaller, och såvitt
jag har mig bekant, har det aldrig lyckats arbetsgivarna att med hjälp av strejkbrytare
bryta strejker eller få något verkligt arbete utfört. Man kan väl
under sådana förhållanden ifrågasätta, huruvida man icke, när en social konflikt
utbryter, bör känna förpliktelser icke blott på arbetarsidan utan även på
arbetsgivarsidan i fråga örn de åtgärder, som man vidtager för att få till stånd
en lösning av konflikten. Örn det är klart och tydligt ådagalagt genom mångårig
erfarenhet, att rekvisition av strejkbrytare, utrustningen av lumplenor
o. dyl. icke leder till att man får igång arbetet på ett normalt sätt utan åstad -

Nr 38. 16

Lördagen den 16 maj £. m.

Fortsatt debatt kommer en irritation, som utlöser våldshandlingar, demonstrationer och ant
anledning nat som ur samhällets synpunkt icke är önskligt, kan det då vara försvarbart,
j interpellation fortsätta på det sättet? Man vet ju på förhand precis, vad resultatet blir.

(Fort*.) menar, att detta är en fråga, som man har all anledning att offentligt dis kutera.

Jag skulle samtidigt vilja ställa en annan fråga. Kan det för ordningens
upprätthållande vara ändamålsenligt att förfara på sätt, som man gjort i Halmstad
och i Ådalen? Det förefaller, som om man här icke alls tagit hänsyn till
att det finns ekonomiska motsättningar mellan samhällets olika medborgare, som
resultera i att det uppstår sådana händelser som nere i Halmstad och uppe i
Ådalen. Det måste väl vara en bjudande plikt för samhället att, då ordningen
skall upprätthållas, söka göra det på ett förnuftigt och ändamålsenligt sätt.
Jag kan icke finna det ändamålsenligt att tillkalla militär, som icke är i besittning
av det goda omdöme, det lugn och den behärskning, som ordningens representanter
under alla förhållanden måste iakttaga.

Nu har herr statsministern utlovat en opartisk undersökning rörande händelserna
där uppe i Ådalen, och det är för att icke alla detaljer skola bli bortglömda,
då denna undersökning verkställes, som jag närmast har begärt ordet.
Jag har haft samtal med ögonvittnen till händelserna där uppe och jag har
därvid fått åtskilligt mig berättat, men det är två detaljer, som jag skall be
att få tagna till kammarens protokoll, därför att jag anser, att det är i högsta
grad nödvändigt, att de alldeles speciellt bli föremål för en undersökning. Det
bar uppgivits, att den officer, som var befälhavare för den kontingent, som utförde
beskjutningen, har varit nervsjuk och på den grund tjänstledig från regementet.
Jag frågar, örn detta är sanning, örn det är riktigt, vilket jag hoppas
skall bli bestyrkt eller förnekat genom den undersökning, som skall verkställas.
Örn detta är riktigt, kan det försvaras att skicka som befälhavare för denna
militärtrupp en person, som uppenbarligen vore urståndsatt att behärska sig
på normalt sätt? Till mannens karakteristik uppgives, att det var han, som en
gång från Djupön i Sollefteå företog en färd på en timmerstock en halv mil
nedåt floden. Det har vidare uppgivits, att den påstådda beskjutningen från
de strejkandes sida är ett rent misstag. Förhållandet var det, att sergeantens
häst, som blivit skrämd av fanorna, kastade av ryttaren, som trillade i diket.
När han kom upp ur diket, var han arg och besinningslös. Han tog upp en revolver
och sköt utan vidare en man i folkmassan. Då ryggade folkmassan tillbaka,
men när han hunnit resa sig, är det en av den skjutnes vänner, som går
fram till denne för att försöka taga hand örn honom, men sergeanten skjuter
ned honom också. Jag frågar: örn detta är riktigt — vilket skall bestyrkas
eller förnekas av undersökningen -—- kan detta betecknas som upprätthållande
av ordningen eller bör det icke betecknas som rena mordet? Jag har velat, som
jag förut framhållit, framföra dessa detaljer, som enligt min mening borde bliva
föremål för särskild undersökning.

När vi nu under ett par dagar hava diskuterat denna svårartade sociala konflikt,
kan det vara anledning att se på den från alla sidor. En borgerlig tidning
uttalade i dag den meningen, att även åt arbetsgivarsidans delaktighet i denna
elakartade sociala konflikt bör uppmärksamhet ägnas. Jag delar till fullo denna
tidnings mening, ty jag frågar mig: bör det icke, om en samhällelig konflikt
uppstått, vara alla samhällsbevarande krafters gemensamma uppgift att söka
lösa denna konflikt och lösa den så, att rättvisa och billighet tillgodoses? Jag
frågar mig: kan det vara förenligt med vår moderna rättsuppfattning, att en
person, bara därför att han är rik, skall lia rättighet att åsidosätta ali hänsyn?
Skall han, bara därför att han är rik, ha rättighet att få tillämpa andra synpunkter
på de samhälleliga konflikterna än dem, som äro vedertagna? Jag
kan icke finna detta överensstämmande med rättvisa och billighet. Jag hyser

Lördagen den 16 maj f. m.

17 Nr 38.

elen meningen, att elen, som är skyldig till sådant, lian ina vara fattig eller rik,
måste finna sig i att bli föremål för allmänhetens dom, och rikedomen skall
icke fritaga någon från den offentliga kritiken.

Så ett ord om arbetets frihet. Ja, herr Lindman kan naturligtvis med vibrerande
stämma och med brösttoner fråga: är det icke ordningsmaktens uppgift

att med stöd av Sveriges rikes lag se till, att arbetets frihet upprätthålles?
Jo, visst är det så, men man får väl komma ihåg, att vårt samhälle icke är en
för alla tider stelnad organism, som lever sitt liv på samma sätt som för århundraden
sedan. Samhällsformerna växla, och naturligtvis borde Sveriges
rikes lag rätta sig efter den utvecklingen, som inträtt. Det förhåller sig icke på
det sättet numera, att arbetets frihet är en under alla förhållanden okränkbar
rätt. Örn man med stöd av Sveriges rikes lag vill göra detta gällande, är det
tillräckligt att hänvisa till att det levande livet går i andra former, och örn det
uppstår en social konflikt mellan å ena sidan ett stort antal arbetare och å andra
sidan ett stort antal delägare i ett industriellt företag, så är det icke bara för
myndigheterna att säga, att här måste vi se till, att arbetets frihet upprätthålles.
Det är dock nu en gammal hävd i vårt land, och följaktligen är det
icke bara att se i lagboken, hur man skall förfara. Måste man icke taga hänsyn
till hur det levande livet utformat sig och hur utvecklingen ändrat de förut bestående
förhållandena? Man får betrakta det som en uppgift för samhället att
åstadkomma en lösning av sådana sociala konflikter. Nu säger herr Lindman:
visst är det så, men vi ha medverkat härtill sedan flera år. Men glöm icke bort
det! Örn man erkänner de synpunkter, som jag förut framfört, så skall man
icke endast ensidigt hänvisa till arbetets frihet, utan man får komma ihåg, att
man själv gått in för principer, som stå i strid mot den form för arbetets frihet,
som tidigare här hävdats.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja säga, att jag är livligt övertygad därom,
att Sveriges arbetarklass icke blott känner ett innerligt deltagande med
offren i Ådalen utan också beklagar, att något sådant skall ha inträffat, och
jag är övertygad därom, att Sveriges arbetarklass därtill gärna ser, att myndigheterna
med regeringen i spetsen söker vidtaga åtgärder, som för framtiden
hindra ett återupprepande av det beklagliga som hänt där uppe.

Hans excellens herr statsministern Ekman: I debatten har vid flera tillfällen
yttrats, att man tyckt det vara särskilt anmärkningsvärt, att en sådan
katastrof inträffat just nu. Man erinrar om att vid flera föregående tillfällen
ha kriserna varit lika svåra och konflikterna kanske mera vittomfattande
än i nu föreliggande fall. Militär har varit inkallad, men man har undgått
blodsutgjutelse. Det är riktigt. Men vad som skiljer demonstrationerna i onsdags
och torsdags från tidigare fall ligger däri, att de demonstrerande i det
nu föreliggande fallet uppenbarligen besjälats av en mentalitet, som gick ut
på att man, såsom herr Flyg yttrat här i riksdagen, ägde rätt att behandla
strejkbrytare »som vilda djur», att »förhindra deras existens» med makt och våld
och att sopa dem bort. Jag tror, att den mentaliteten icke tidigare dominerat vid
någon demonstration på sätt som i detta fall skedde. Förut har man givetvis
ådagalagt sitt intresse för krisens lösning och visat sitt ogillande av de arbetsvilligas
uppträdande, men man har icke på det sätt. som herr Flyg vittnat örn,
gått till själva demonstrationen med sådana föresatser, som uppenbarligen i detta
fall förelegat. Herr Flyg förklarade själv, att han med den uppfattning, som han
här utvecklat, nyss förut rest igenom Ådalen. Jag förmodar, att han vid
denna sin Ådalsresa sammanträffat med åtskilliga av de i demonstrationen
ledande och utvecklat för dem sin uppfattning och påverkat dem i fråga örn
deras tillvägagångssätt. Det är sålunda här, man har att söka anledningen

Andra kammarens ■protokoll 1931. Nr 38. 2

Fortsatt debatt
i anledning
av svar å
interpellation.
(Forts.)

Sr 88. is

Lördagen den 16 maj f. m.

Fortsatt debatt
i anledning
av svar å
interpellation.
(Forts.)

till, att icke närvaron av polis och av militär på sätt, som eljest brukar vara
fallet, inneburit ett tillräckligt skydd mot förvecklingar.

Vad beträffar de ekonomiska förhållandena i Ådalen, var regeringen väl
medveten örn att tillståndet inom hela trävaruindustrien för närvarande är synnerligen
svårt. Vi veta också, vad som medverkat till denna svårighet. Det
sammanhänger dels med världskonjunkturen, som är starkt försämrad och som
på olika förvärvsområden försvårat förhållandena. Men det sammanhänger
också med prismanipulationer från det land, som ju i många avseenden varit
och är det kommunistiska ideallandet. Säkerligen skulle, örn icke de därifrån
stammande prisregleringarna i detta sammanhang förekommit, förhållandena
varit bättre och svårigheterna där uppe sålunda mindre. Att trävaruindustrien
för närvarande har det svårt blev riksdagen för övrigt i tillfälle att konstatera
för några dagar sedan, när vi behandlade ett där uppe existerande företag,
där man icke kunde tala örn några profithungriga ägare utan där staten själv
fått träda in med stora tillskott. Man har'' i detta fall vitsordat, att arbetet
utförts på ett utmärkt sätt och att många förutsättningar funnos för att en
ekonomiskt hållbar drift skulle föreligga, men det oaktat har företaget på
sista tiden gjort stora förluster. Det förefaller mig, som örn, när man vet,
vad som förorsakat svårigheterna där uppe, parterna ömsesidigt bort ha
anledning att under ett sådant svårt läge icke framkalla den stämning, som
uppenbarligen gjort sig gällande, särskilt bland arbetarna. Det förefaller
mig tvärtom, att medvetandet att verkliga svårigheter förelegat bort påverka
alla parter till ett försiktigt och hänsynsfullt förfaringssätt.

Vid den demonstration, som dagen efter kravallerna hölls här i Stockholm,
gick man uppenbarligen på många håll till demonstrationen under intrycket
av vad tidningen Social-Demokraten skrivit om vad som skett där uppe. I
den tidningen läste man en rubrik: »Utskickad militär beskjuter fredligt demonstrationståg».
Jag hemställer, örn man icke ändå, innan man lämnade
en dylik uppgift, som sedermera vunnit spridning landet runt och bidragit
att skapa en allmän uppfattning örn vad som skett, bort känna förpliktelsen
att undersöka, huruvida den uppgiften var riktig eller icke. Jag förväxlar
icke, som man menar, att andra gjort, onsdagens och torsdagens demonstrationståg.
Jag har i dag på morgonen från länsstyrelsen i Västernorrland hört uppgift
om hur det förhållit sig med torsdagens demonstrationståg. Jag betonade
därvid uttryckligen, att de utgifter, som skulle lämnas, komme att användas
i kammardebatten och att man därför icke skulle meddela annat än
vad som vore klart och tydligt dokumenterat. Man förklarade då, att stenkastning
i betydande utsträckning förekommit från torsdagens tåg, under
det att frågan örn skottlossningen icke vore utredd. Ett »fredligt demonstrationståg»,
som använder stenkastning mot dem, som hava att skydda ordningen
däruppe, är den bilden sannfärdig? Nej, man har givit en annan, en oriktig
bild, utan att giva sig tid att undersöka förhållandena. Jag frågar, huruvida,
örn man skapar en sådan uppfattning i landet rörande vad som skett,
man i det avseendet handlat under ansvar för och med tanke på de följder, som
kunde inträffa?

I den resolution, som fattades vid mötet i Stockholm, säger man: »I stället
för att avlägsna orsaken till befolkningens upphetsning genom strejkbrytarnas
bortskickande rekvirerade myndigheterna militär med modern krigsutrustning
till strejkbrytarnas skydd och förvärrade därmed i hög grad situationen.» Herr
Wigforss betecknade just denna omständighet, att regeringen icke ingripit och
skickat bort strejkbrytarna, som hela denna tvists hjärtpunkt, liksom också
herr Per Albin Hansson i åtskilliga anföranden sagt, att det borde ha varit
regeringens första uppgift.

Jag konstaterar nu av herr Wigforss’ anförande, som ju gällde saken både

Lördagen den 16 maj f. m.

19 Nr 38.

principiellt och praktiskt, att han ansåg, att icke blott i de socialistiska samhällena
samhällsmakten i ett dylikt fall skulle ingripa mot arbetsgivarna och
mot de arbetsvilligas vilja skicka bort de senare från arbetsplatsen, utan att
så också bort, utan laga befogenhet, ske från den nuvarande regeringens sida
i det här prövade läget. Sålunda, det man anklagar oss för är, att vi icke
gått utöver vår befogenhet och i strid mot gällande rätt ingripit mot arbetsgivarna
och de arbetsvilliga samt förfogat de sistnämnda från arbetsplatsen.
Själva anklagelsen på hjärtpunkten är, märk det mina damer och herrar, att
regeringen icke i förevarande fall handlat i strid mot sin uppgift, sin plikt
och föreliggande lag!

Nu säger herr Wigforss ävensom herr Johanson med flera, att fall föreligga,
där man måste ingripa avledande, där man måste avlägsna vissa stridsorsaker,
även örn man icke kan anses hava laga befogenhet därtill. Jag frågar: Örn

i ett dylikt klart fixerat fall jag handlar på detta sätt, kan jag då undgå att
handla på samma sätt vid andra tillfällen? Innebär icke herr Wigforss’ yttrande
en deklaration från socialdemokratisk sida, att en socialdemokratisk regering
skulle inför konflikter, där arbetsgivaren och hans ordinarie arbetare
kommit i strid, men där arbetet utfördes av arbetsvilliga, anse sig böra ingripa
för att dels hindra de arbetsvilliga att utföra sitt arbete samt dels för att avlägsna
dem från arbetsplatsen? Jag tror, att det varit skäl i, att man tänkt
sig litet för inom den socialdemokratiska ledningen, innan man betecknat ett
sådant förfaringssätt såsom naturligt och riktigt, även om det stöde i strid mot
nu gällande, laga bestämmelser.

Herr Wigforss framställde dessutom till mig den frågan, huruvida, därest
i ett demonstrationståg, vars flertal endast hade fredliga avsikter, skulle ingå
några vettvillingar, som utövade skottlossning eller eljest angrepe ordningens
upprätthållare, huruvida den omständigheten skulle enligt min mening befullmäktiga
samhällsmakten att ingripa och, som han sade, »skjuta blint på folkmassan».
Nej, jag anser givetvis icke, att den skulle »skjuta blint» på »folkmassan».
Men om ordningsvakten är ditsatt för att hindra en antågande folkmassa
att gå in på ett visst fridlyst område och om man dessutom efter erfarenhet
från föregående dag måste säga sig, att massans inträde på det området
skulle betytt förnyat övervåld, förnyad lagstridighet, då anser jag det vara
de sålunda till ordningens upprätthållande tillsattas skyldighet att mot våld
bruka våld, dock med beaktande av, att man i varje fall icke förfore på annat
sätt förödande, än som vore oundgängligen betingat av förhållandena. Ty om
man ställer sig på en annan ståndpunkt, vad innebär det? Jo, att de, som äro
tillsatta att uppehålla ordningen och hindra, att våld sker, tillsatta för att
upprätthålla lagen — i detta fall ett utfärdat fridlysningsförbud — i själva
verket skulle kapitulera inför en påträngande massa, örn vilken man från föregående
erfarenhet måste befara, att den är besjälad av avsikt att utöva olagligheter
och övervåld.

Jag erkänner, att det är en oerhört svår ställning, som de på dylikt sätt
utsatta komma i. Det går nog mycket lätt för envar att ställa krav på dem,
som beordras till detta utsatta läge, att de skola handla så och så. Men det
är en oändligt mycket större svårighet att i det föreliggande fallet handla
precis så, som man borde göra, och ingenting annat. Det är oerhört svårt.
Men riktlinjen för handlandet synes sammanfalla med vad jag förut anfört om
ordningsmaktens uppgift i en dylik situation.

Jag kommer med en motfråga till herr Wigforss. Menar herr Wigforss, att
i en liknande situation de, sorn äro tillsatta av samhället för att hindra dylikt
övervåld och att hålla var och en på det område, diir han har befogenhet att
vistas, att dessa skola springa ifrån denna sin uppgift och låta övervåldet ske?

När herr Wigforss från sina mera principiella utgångspunkter kom fram

Fortsatt debatt
i anledning
av svar å
interpellation.
(Ports.)

Nr 38. 20

Lördagen den 16 maj f. m.

Fortsatt debatt
i anledning
av svar d
interpellation.

(Fort*.)

till frågan, varl en socialdemokratisk regering i liknande läge skulle hava utfört,
så yttrade han, efter att en stund liksom snubblat omkring tankegången,
att den »skulle hava tagit lärdom av erfarenheten». — Jag kommer sedermera
till, när herr Hansson sökte praktiskt utveckla, vad som bort ske. — Ja, lärdomarna
och erfarenheten i detta fall, herr Wigforss, betyga icke de, att de
socialdemokratiska regeringarna i skilda länder i dylika situationer handlat
på samma sätt som den nuvarande svenska regeringen? Vill herr Wigforss,
att jag skall upprepa fall efter fall på vad sålunda förekommit?

Jag skall något vidröra, vad herr Wigforss tillfogade till detta sitt uttalande,
nämligen att »man skulle hava ställt samhällets rätt och auktoritet över
den enskilde arbetsgivarens intresse». Men vad innebär ett sådant ingripande,
herr Wigforss? Jo, att i ett dylikt omstritt fall arbetsgivarna skulle med
våld från samhällsmaktens sida berövas arbetskrafter, som vilja ställa sig
till förfogande på andra villkor än dem, som uppställts från den ordinarie
arbetskraftens sida. Naturligtvis måste väl alla medgiva, att det vore ett
fullkomligt partiskt ingripande till den ena kontrahentens förmån. Det kan
icke bliva fråga örn annat alternativ för denne än att lägga ned rörelsen eller
acceptera de fordringar, som uppställas av arbetarparten. Kan det försvaras,
att det skall förfaras med tvång och makt från samhällets sida på dylikt sätt?
Tror någon att. det skall vara en sådan behandling av näringslivets krafter,
som i fortsättningen garanterar ett tryggat och stegrat näringsliv? Jag vågar
icke tro, att så är fallet. Jag måste säga, att till och med i ett socialdemokratiskt
samhälle — jag vet emellertid icke, i vilken mån inom ett sådant
samhälle skulle finnas enskilda arbetsgivare med individuell egendom, men
jag förutsätter, att sådana funnes — skulle jag vilja se, huruvida dylika direktiv
skulle kunna utfärdas, när det gäller att reglera tvister mellan näringslivets
båda parter örn lönevillkor eller andra orsaker till arbetsstrider.

För övrigt vill jag påminna något örn de samhällen, där sådant hittills kunnat
ha förekomma. Jag håller mig alltjämt till herr Wigforss’ principiella
uttalanden örn skillnaden mellan de socialistiska samhällena och de nuvarande
samhällena. I de samhällen, som ägt socialistisk styrelse, ha striderna hittills
icke vare sig i fråga om häftighet eller förlust av människoliv varit mindre
svåra utan, så långt jag kunnat följa det, lika och mera svåra, än inom de
borgerliga samhällena. Men, som sagt, det kan vara ett tacksamt ämne för
en mera teoretisk diskussion, där man profeterar, hur det skulle te sig, örn vad
herr Wigforss betecknade som sin åtrådda samhällslycka skulle inträffa.
Däremot konstaterar jag, att i vårt samhälle ett annat förfaringssätt än det,
som följts från den nuvarande regeringens sida, skulle hava ägt rum utan
be fog enhet i gällande lag.

Herr Hansson förklarade, att en socialdemokratisk regering skulle i detta
praktiska fall sökt utöva påtryckning på arbetsgivarparten att icke anställa
strejkbrytare. Sedan framkastade han emellertid en förmodan, att det kanske
icke skulle lyckats utan att det måhända i alla fall kommit att ske på samma
sätt som nu. Han trodde emellertid, att erforderlig påverkan från den nuvarande
regeringen på arbetsgivarna icke skett i föreliggande fall. Ja, men nu
skedde det i alla fall. Vi gjorde nämligen, innan det blev fråga örn bortförande
av de arbetsvilliga — ty vi kände oss i det fallet bundna både av arbetarnas
och av arbetsgivarnas mening på detta område — en hemställan till
arbetsgivarna, att de, med hänsyn till att man i Stockholm till den påföljande
lördagen hade sammankallat till överläggningar för att få tvisten ur världen,
skulle, för att icke försvåra dessa förhandlingar och icke uppreta stämningen
uppe i Ådalen, låta nedlägga arbetet med de arbetsvilliga, närmast på
fredagen, för att man skulle kunna sammanträda på lördagen utan den irritation,
som man kunde befara, om arbetena fortsattes. På denna hemställan

Lördagen den 16 maj f. m.

21 Nr 38.

gavs avböjande svar. Det var först sedermera på eftermiddagen, som vi från
arbetsgivarföreningen fick meddelande, att man ändrat mening och beslutat
nedlägga arbetet. På min fråga huruvida detta jämväl innebar, att arbetarna
skulle avlägsnas, erhöll jag ett ja-svar.

Det var i detta skede, herr Hansson, och icke tidigare, som vi sökte ställa
örn, att det skulle finnas transportmöjligheter för att så fort som möjligt få
de arbetsvilliga från orten och sålunda, få bort detta irritationsmoment. Inom
lagens ram sökte vi alltså att åstadkomma en lösning, som med hänsyn till
förhållandena uppenbarligen måste anses önskvärd.

Herr Hansson ville fortfarande göra gällande, att frågan örn militärens användande
är en sak, medan kravet från kommunisternas sida, att avlägsnandet
skulle gälla också strejkbrytarpolisen, en annan sak. Och han tilläde, att
jag förra gången denna sak behandlades sökte göra mig lustig däröver. Jag
gjorde det visst icke, bl. a. därför att båda kraven, herr Hansson, vid de båda
senaste konflikttillfällena visat sig vara en realitet av precis samma omfattning.
När det var fråga örn militärens användande i Halmstad, betygades
från olika håll, att det var mindre den av landshövdingämbetet rekvirerade militären,
utan mera ankomsten av göteborgspolisen, som utgjorde det irriterande
momentet och framkallade de hot- och våldsförsök, som förekommo från de
där demonstrerande arbetarnas sida. Och uppe i Ådalen fingo vi i går bekräftat
av dem, som faktiskt synas hava haft ledningen av de demonstrerande
skarorna och ingjutit i dem sin mentalitet, att motviljan gällde precis lika
mycket polisen som militären.

Vi sökte åstadkomma — herr Lindman förklarade ju, att han kunde icke
gilla, att man skulle taga polis från Stockholm, som man snart återsände —
att så långt möjligt polis skulle i all den utsträckning, som kunde ske, ersätta
militär. Därför ombestyrde regeringen, att den kontingent, som kunde erhållas
från Stockholm, skulle resa dit upp. När den ankom till Härnösand —
meddelas det nu i dag — påträffade den omedelbart samhällsmedlemmar, som
krävde dess avlägsnande från samhället. Man demonstrerade omedelbart med
en flagga på vilken fanns inskriptionen: »Vi fordra, att strejkbrytare, polis
och militär hemsändes.» Alltså, strejkbrytarna. i första, polisen i andra och
militären i tredje rummet, så restes kravet i det fallet. När så skedde, är det
uppenbart, att stämningen mot användande av polis åtminstone vid det tillfället
och i det sammanhanget var minst densamma som mot användandet av
militär. Det är sålunda inga »lustigheter» utan erfarenheter, gjorda på de
båda stridsplatser, som det senast varit fråga om. Därför förstår jag icke,
varför herr Hansson skall söka bestrida förekomsten av den företeelsen. Frågan
har icke varit: skydd av militär eller av polis, utan den har gällt: skydd
vare sig av militär eller av polis mot kravet om borttagandet av allt skydd.
Sådan har problemställningen tett sig på själva stridsplatsen.

Då så är fallet, är det uppenbart, att problemet icke är på det sättet, förenklat,
som herr Hansson menar, d. v. s. att frågan om militärens användande
eller icke har varit eller är den egentligen omstridda punkten.

För övrigt, jag fick i alla fall icke svar på min fråga, herr Hansson. Örn
herr Hansson tänkes hava i regeringsställning sökt göra vad som göras kunde
för att få arbetsgivarna, att avstå från försöket att anska.fa arbetskraft; om
herr Hansson därutinnan utövat all påtryckning och övertalning, men vederbörande
likväl vägrat; örn arbetsgävarna kunnat få flera eller färre arbetsvilliga:
örn man emot dessa riktat angrepp av obestridligen allvarsam karaktär.
så allvarsam som överhuvud är möjlig, det vill säga att det gällt att avvärja
en verklig livsfara : om de''tillgängliga poliserna icke varit på långt när
tillräckliga för att avvärja ett dylikt anfall; örn tusentals människor kommit
antågande, rörande vilkas mentalitet föregående dag visat, hurudan den var

Fortsatt debatt
i anledning
av svar å
interpellation.

(Forts.)

Nr 38. 22

Lördagen den 16 maj f. m.

Fortsatt debatt beskaffad: vad skulle herr Hansson vid ett dylikt tillfälle ha gjort? Herr
1 ansvar]Hansson förklarade i går, att han ansåge, att alla borde skyddas. Det vore
interpellation, samhällsmaktens plikt och skyldighet. Hur skulle han ha uppfyllt denna plikt
(Forts.) i detta speciella fall? Jag väntade, att herr Hansson skulle i sitt svar komma
fram till den springande punkten, där ett avgörande måste träffas mellan
de möjligheter, som i detta tänkta fall förelågo. Men det avgörandet sökte
han att halka över. Och så länge han söker undgå det, har han icke besvarat
den fråga, som jag i går framställde.

Man har sagt sig kunna antaga, att örn man icke från samhällsmaktens sida
vid dylika stridsfall tillgriper militären, skulle man kunna undgå svåra stridigheter,
där eventuellt eljest blodsutgjutelse kunde komma till stånd. Ja,
hur har det förfaringssättet utfallit i länder, där man menat, att vid dylika
stridsfall samhället icke bör klart hävda samhällsmaktens krav på ordning och
hänsyn från båda sidor? Vad skedde i Italien, herr Hansson, när kommunisterna
terroriserade arbetsplatserna och man allmänt erfor att ordningsmakten
icke fyllde sin plikt? Jo, vid sidan av lagen och ordningsmakten bildades
privata mer eller mindre hemliga skyddsorganisationer, vilkas framfart
ingalunda var mindre bloddrypande än militärens i Ådalen. Tänk på hemvärnen
i Österrike; tänk på högerns militära skyddsorganisationer i Tyskland;
tänk på förhållandet i Finland, där man med samma resonemang kom
fram till skapandet av enskilda skyddsorganisationer, från vilkas sida principen
öga för öga, tand för tand tillämpades! Så ter sig resultatet i de länder,
där man icke från samhällsmaktens sida visat sig beredd att under alla
förhållanden hävda lagens majestät och i enlighet därmed upprätthålla ordningen.

När här i landet ansatser till dylikt självförsvar förekommit, har jag, i den
mån jag kommit i beröring med några sådana, sökt avstyra varje dylik anordning.
Jag har sagt, att jag tror, att det svenska rättssamhället kommer att
sörja för ordningen, även där svårare konflikter kunna befaras, och att vi icke
vare sig böra eller behöva skapa privata kamporganisationer. När dylika gå
till kamp mot varandra, okontrollerade och osäkrare ur olika synpunkter än
samhällets skyddsmedel, sker i regel vida större orätt, än då samhället tillgriper
våld, även när det gäller tillitandet av dess sista och yttersta hjälpmedel,
militären.

_ Vi skola lära av erfarenheten, säga herrar Hansson och Wigforss. Ja.
visst skola vi göra det. Och jag är villig erkänna, att den erfarenhet, som jag
vunnit på detta område, säger, att man i dylika fall naturligtvis skall söka
anlita alla övertalnings- och övertygandets hjälpmedel, som kunna stå till buds.
Herr Hansson påstod, att intet var gjort i detta avseende för att åstadkomma
fred i Ådalen. Jag vågar däremot betyga, att från vederbörande ministers
sida oupphörliga framställningar och försök lia gjorts att åstadkomma en uppgörelse
och medverka till, att förhållandena skulle ordnas. Men om icke trots
alla dylika försök man verkligen kan komma till en fredlig uppgörelse, utan
det uppstår konflikter, där förödelse kan befaras ske av den ena eller den andra
arten, så är det min bestämda uppfattning, att det är riktigt, ja, oundgängligt
att i samhällets hand bibehålla makten och kontrollen samt att oryggligt upprätthålla
ordningen och tillse, att både parternas och det helas intressen så
långt möjligt tillvaratagas och skyddas. Jag tror, att vi jämväl ur denna
synpunkt, sålunda även ur den längre bort siktande synpunkt som herr Wigforss
närmare berörde, sökt handla på sådant sätt, som i det föreliggande fallet
varit^möjligt, och riktigt. Att sedermera från deras sida — jag säger det ännu
en gång — som i Ådalen ställts inför den oerhört tunga och svåra uppgiften
att representera samhällets vilja möjligen en undersökning kan visa, på sätt
som herr Johanson nyss antydde, att någon i de mest prövande ögonblicken

Lördagen den 16 maj f. m.

23 Nr 38.

förlorat besinningen och icke med tillräckligt lugn behärskat sig själv eller Fortsatt debatt
andra, som där haft att handla, är möjligt. Men det är vida lättare att klandra 4av maril
i det fallet än att äga ansvaret och vara nödgad att handla. Vilket icke ute- interpellation.
sluter, att samhället måste jämväl av de senare kräva uppfyllande till det (Fort».)
sista av deras svåra plikt.

Herr Herou: Herr talman! Det var herr Andersson i Rasjön, som beklagade,
att kommunisterna fått tillfälle att yttra sig på sätt som skett under
gårdagens debatt, och han hade skarpa erinringar att göra emot de uttryck,
som då fälldes, och han fick instämmanden från en del håll här i kammaren i
detta yttrande. Jag vill säga, att alla försök att komma kommunisterna till
livs, att hindra deras möjlighet att yttra sig — och man har ju visat under
årens lopp att det finns så många olika metoder att använda, dels utrusning,
dels sångövningar, dels slående i pulpetlocken o. s. v., — hava.icke hjälpt. Nu
kommer man från olika håll och signalerar örn en ny lagstiftning för att hindra
kommunisterna från att dåga vad arbetarna ute i landet i dag tänka och
känna, och vad betyder det då att herrarna demonstrera på olika sätt mot en
kamrat, som här med rätta fällt starka ord örn det som passerat, vad betyder
det att man med borgerlig majoritet tar avstånd från dessa yttranden, när de
riktiga ord, som kamrat Spångberg fällde, just äro uttryck för vad arbetarna
tänka och känna i landet i dag. Det är vår plikt att föra fram dessa arbetarklassens
harmfyllda protester mot det som inträffat. Herr Andersson i Rasjön
sade, att vi icke hade rätt till indignation.. Vi kunna svara: Vi fråga

icke dessa frisinnade ledare örn rätt att vara indignerade eller honom och hans
parti örn lov att få uppträda här. När han i det sammanhanget med instämmanden
från flertalet frisinnade i denna kammare kräver inskränkningar i
yttrandefriheten, då visar han också den förstockelse i sinnelaget, som hans
partichef, hans excellens herr statsministern, tidigare har givit prov på. Örn
möjligtvis denne vicekorpral i det frisinnade partiet ansett sig pliktskyldigast
böra hava några av de egenskaper, som känneteckna hans partichef, då han
visade den förstockelse, när de, efter vad som inträffat, icke ha bättre att
komma med än att slå sönder den formella demokratien och. göra inskränkningar
i yttrandefriheten, då har man visat den förstockelse i sinnelaget, som gör,
att vi med bestämdhet kunna säga, att det leder det frisinnade partiet till den
förintelse, som ni önska åt kommunisterna. Vår indignationer lika så stark
och äkta som arbetarnas ute på arbetsplatserna. Det är en återklang av den
indignation, som vi vid talarstolarna på gärdet sent i.går kväll kunde iakttaga
bland massan av Stockholms arbetere. Var indignation är äkta, herr Andersson
i Rasjön, men er likgiltighet för sex mördade arbetare är en skam. Det
är en skam av riksdagen och riksdagens ledamöter att i en debatt sorn.
tjata örn riksdagens värdighet att vara indignerad över att starka ord fällts
i denna debatt men icke visa indignation för dessa mord mot arbetarna

Här avbröts talaren av herr talmannen, som yttrade: Jag.ber den ärade

talaren icke upprepa dessa ord och icke smäda riksdagen.

Talaren fortsatte: Ja. herr talman, jag yttrar mord på arbetarna, och den

undersökning, som man skall företaga, lärer väl icke skola kunna undanskymma
det faktum, att arbetare hava mördats. Det finns väl i svenskt språkbruk
intet riktigare ord för vad som inträffat än att arbetare hava mördats. Det
får skrivas i vilken tidning som helst, det borde vara lika mycket rätt att använda
det uttrycket, när jag icke smädar någon person i ali synnerhet. Det
är skam, att man vidare icke visar indignation från det hållet mot den officerslymmel
—

Nr 3$.

24

Lördagen den 16 maj f. m.

FT^M^U Här avbröts blaren any° av herr talmannen, som yttrade: Det är ett utåt)
svar å Dyck, som är ovärdigt att fälla i riksdagens andra kammare örn en tjänsteinterpellation.
man.

(Forts.)

Talaren^ fortsatte: Jag förstår, när det gäller de parlamentariska förhål landena,

så är ju herr talmannen auktoritet, men det är min plikt att säga, att
detta är ett riktigt uttryck med hänsyn till vad1 som inträffat. Således, man
har icke visat indignation mot den herr officer, som öppnade elden mot fredligt
demonstrerande. arbetare, som med sin revolver sköt ned arbetarna, men
man har stått och tjatat om riksdagens värdighet. Det är skam. Det fanns
en tid^här, när liberalismen var ung och när man var litet mer frikostig, när
det från liberalt håll fälldes dylika yttranden, när officerarna brännmärktes
gång efter annan i starka ordalag — namnet Hedin bör vara upplysande för
de liberala, som nästan icke reagera annat än mot att man kränkt riksdagens
värdighet. Det är karakteristiskt för det folkfrisinnade partiet denna förstockelse,
jag upprepar det, som kommer att leda er till den förintelse, som ni önska
över kommunistiska partiet. Man var icke så nervös i riksdagen under
den tid, när liberalerna höllö brandtal, som man är nu.

Hans excellens herr statsministern talade örn förhållandena i vad han förmodade
vara vårt idealland. Jag tycker för det första, att hans excellens har
för tillfället tillräckligt många järn i elden för att över huvud taga upp ännu
mera brännande ämnen i debatten, annars skola vi gärna kunna stå till tjänst,
örn herr talmannen medger debatt på det området i fortsättningen. För tillfället
skall jag icke gå in härpå med något material, som visar, att den ordning,
som där växer fram, ger oss full visshet att säga, att det har alla möjligheter
att bliva ett idealland, men bolsjevikerna i Ryssland själva säga icke,
att det ännu är ett idealland. Kunna vi slippa höra detta enfaldiga sätt att
argumentera, när det gäller polemik mot oss, att polemisera mot en uppfattning,
som vi icke hävdat. Vi hävda, däremot bestämt att Sovjetunionen är
ett föredöme, och kemmer att bli ett idealsamhälle.

Det synes oss, som örn både de ekonomiska förhållandena och den utveckling,
som genom regeringens ståndpunktstagande i arbetskonflikten uppstått
där uppe ^Ådalen, kan ge oss anledning säga, att Sverige är på väg mot tsarismens
^förhållanden. Det var det vanliga i tsarismens Ryssland, att man gav
eld på fredliga demonstranter. Det brännmärktes då av alla kulturnationer, och
det skall brännmärkas här i dag, även örn de, som förut hava varit med att
brännmärka sadant, nu taga det i försvar. Jag vill säga, att morden i Ådalen
påminna örn tsaristiska förhållanden.

Herr Per Albin Hansson förklarade, och det är betecknande för honom, att
han går ifrån sakfrågan, då man försöker att överlasta ansvaret på oskyldiga,
han säger, att kommunismen trives i oordningar, att vi gåvo exempel därpå
i gar. Han asyftade polisöverfallet vid Karlaplan förmodar jag. Jag såg en
del av dessa kravaller från en lastbil, när jag kom från mötet på gärdet. Jag
har talat vid dem, som slogos medvetslösa av polissablarna. Jag vet, att där
liksom vid ett annat tillfälle under en demonstration, som jag deltog i, var
det polisen, som var anledningen till det inträffade, och det som en ledare för
arbetarna skulle brännmärka härvidlag det var icke den riktning av arbetarrörelsen,
som i dag har massan av arbetare bakom sig i denna situation i sin
kamp,^ utan vad som där skulle brännmärkas är polisens uppträdande. Det
var några enskilda fall i går, det är troligt att det givits order örn att man
icke i onödan skulle utmana. Många poliser ha ett underligt sätt, som det
heter i borgarpressen, »att upprätthålla ordningen». Jag hänvisar herr Hansson
i Stockholm till den resolution, vi gett ut och som vi antogo vid mötet i
går. Det finns ingenting där, som giver en paroll örn oordning, såvida man

Lördagen den 16 maj f. m.

25 Nr 38.

icke från socialdemokratiskt håll förmenar, att demonstrationen och arbetsnedläggelserna
äro oordningar över huvud. Men vi hava hävdat den meningen och
komma att göra det, att strejkbryteriet försvinner icke genom moraliskt förakt,
icke ens om detta moraliska förakt kommer från så pass framstående ledamöter
som herr Per Albin Hansson och Artur Engberg. Vi hävda den meningen
också, att arbetarna, och det borde herr Hansson i Stockholm nu veta,
icke komma att böja sig för detta organiserade strejkbrytarslödder. De komma
att slutföra kampen mot detta slödder, och då borde man således icke skriva
under sådana växlar, som man här har gjort, när de frisinnade, när socialdemokraterna,
när högerns ledare här hava sagt, att kommunisternas uppträdande
i riksdagen i denna fråga föranleda oss att gå in för undantagslagar mot
kommunisterna. Det är anmärkningsvärt, att man icke har annan tanke därpå
nu än att man från herr Hanssons sida ger sin anslutning åt en sådan synpunkt.
Men han borde veta, med sin vetskap örn socialismens historia, att man
har icke kommit den socialistiska rörelsen till livs med undantagslagar. Socialistlagarna
i Tyskland borde vara tillräckliga exempel för en polemik i det
avseendet, och lika litet blir det möjligt att med undantagslagar komma åt
en kommunistisk rörelse, som står på verklighetens, på marxismens fasta mark,
som hävdar det bästa i den klasskampsuppfattning, som genomsyrade arbetarklassen
för 25 ä 30 år sedan, som fanns innan mondismen kom med sitt gift,
men som nu brutits av dessa händelser, som det stod på standaret vid demonstrationen
i går: »Tre års mondism — sex arbetarmord.»

Herr talman, jag kände några av de skjutna arbetarna. Jag var personligen
bekant med dem sedan upprepade agitationsresor uppe i Ådalen. Jag känner
dessa fallna klasskamrater och de ledande i striden där, som genomsnittstyper
av hederliga, klassmedvetna svenska arbetare, hederliga klassmedvetna svenska
arbetare, icke i det ordet inlagt nationell betydelse, nej, man såg längre, de voro
internationalister, men med de egenskaper, de vackraste egenskaper, som äro
särmärken, så långt det finns särmärken nationellt, för den svenska arbetarklassen.
De gåvo uttryck för icke bara en primitiv lust att slåss för sitt personliga
välbefinnandes skull. Arnd stod det på fanan, ers excellens, som dessa
sex ä sju tusen arbetare buro i täten? Det stod icke arbete i morgon dag och
en bit bröd åt oss, det stod »för seger åt arbetarna i Marma». Det var icke
för sin egen lilla person arbetarna där gingo till kamp, det var kollektivt för
hela klassen, för arbetarklassen. När man icke kunde tvinga Marmaarbetarna
till underkastelse i den allmänna aktionen under mondismens täckmantel för
lönenedpressningar. när man icke kunde kväsa arbetarna i Hälsingland, då
lockoutade man arbetarna också i Ådalen — det var dessa lockoutade arbetare,
de som gått i arbetslöshet, de som haft låga avlöningar, de som icke haft
tusendelen, kanske blott en tvåtusendel av den årsinkomst, som stridens
upphovsman herr ATrsteegh har haft. de som gått i elände i månader,
de slogos för hela arbetarklassen. Några av dessa präktiga arbetare
hava fallit i klasskampen. De äro de första offren i den skärpta klassstrid
vi gå till mötes. Vi äro säkra på att den kommer att kräva
flera offer. Måtte de hava medfört i alla fall, att offren icke givits
förgäves, utan att det blir en signal för arbetarklassen i detta land att icke
längre tro på mondismens generaler och mondismens korpraler och dem som
tala örn den neutrala staten över klasserna och det parti, som främst gör anspråk
på att vara detta organ neutralt över klassstriderna, må offren hava
givits icke förgäves, må arbetarna förstå att komma ur denna mondistiska villfarelse
och kunna samla sig, hela klassen, på klasskampens grund, ty händelserna
där uppe hava visat det, mina herrar, ni som vilja hava undantagslagar
mot den kommunistiska rörelsen, ni som icke hava något bättre att komma med
i dag, de hava visat er, huru starka arbetarna äro, vilken väldig makt de be -

Fortsatt debatt
i anledning
av svar ä
interpellation.
(Forts.)

Nr 88. 26

Lördagen den 16 maj f. m.

Fortsatt debatt gitta när de vilja, när en vilja besjälar dem, oell när kamplusten finns hos dem
i anledning para(j me(j klok omtänksamhet och medvetande örn att man går in för den avinterpellation.
görande kampen först, när man är rustad för det. Demonstrationerna i går, ar(Forta.
) betsnedläggelserna o. s. v. visa, att edra lagar mot fackföjreningsrörelseti
t. o. m. äro en bit papper, när arbetarna vilja. Det sade vi åt dem på gärdet,
det voro de medvetna om. Det har visat er, mina herrar, som vilja hava
undantagslagar mot den kommunistiska rörelsen, att när arbetarna bliva enade
på klasskampens grund och gå i kamp, då ryka ni allesammans med landsfogdar,
med officerare, med länsstyrelse och regering, och er strejkbrytarpolis
och er militär kunna icke hindra det, ty då, i en avgörande situation, komma
de värnpliktiga att göra gemensam sak med arbetarna.

Regeringsorganet, den sant kristliga tidningen Svenska Morgonbladet, förmedlaren
av den gudomliga visheten och förståndet i den politiska tidningspressen,
skrev i gårdagens ledare: »Regeringen har även denna gång visat
snabbhet och rådighet, och statsministerns svar på ett malplacerat hot från
strejkledningen ger klart och välgörande besked. Man vill därför tro, att
det skall lyckas myndigheterna att i fortsättningen utan blodsutgjutelse upprätthålla
ordningen.» Jag har mig icke bekant, örn denna ledare med sitt upphöjande
av regeringens statsmannavisdom i detta ögonblick, var skriven av
någon regeringens ledamot. Det behöver den icke hava varit; man kan tro, att
man inom redaktionen var nog partitrogen och enfaldig att skriva en sak, som
i dag är så ohjälpligt sönderslagen.

Vad var det för ett malplacerat hot, som strejkledningen där uppe hade
kommit till regeringen med? Finns det någonting annat än det, som regeringen
svarade på, nämligen den resolution, som sex tusen ådalsarbetare i telegram
sände in till regeringen, och där de sade: »Sex tusen industriarbetare i Ådalen,
samlade till möte och demonstration i Frånö, kräva av regeringen att omedelbart
draga tillbaka utkommenderad militär. Under dagens lopp -— —»
Och så meddelar man, huru många arbetare, som dödats och skadats. Så
säger man vidare: »Vill regeringen undvika ytterligare blodsutgjutelse, måste
militären hemkallas före mörkrets inbrott.» Är det malplacerat hot? Är
det icke att fästa regeringens uppmärksamhet på att man har sådana underhuggare,
att, även om regeringen icke givit direkt order därom, arbetarna
där uppe kunna befara, att när de samlas till fredlig demonstration, så komma
gevärssalvor att lossas. Man har så mycket större anledning att säga
detta efter ett meddelande, som stått i tidningen Socialdemokraten -—■ och i
nyhetsmaterielet kan det ju finnas och bör det ju finnas sanning även i Socialdemokraten
— däri det återges en rapport där uppifrån, att befälhavaren för
den militärförläggning, som blev stationerad på torget i Kramfors, skulle hava
yttrat: »Vi komma att besvara varje stenkastning med eldgivning, och vi
komma icke att skjuta med lösa skott utan med skarpa. Vi förfoga över
sådana medel, att vi kunna kväsa vilka oroligheter som helst. Ni skola försöka
att träffa ledarna, men ni skola icke tro, att ni träffa dem i främsta leden;
de äro fega» ■— förlåt! — »lymlar, som hålla sig undan.» Det var en
herr officer, som använde det uttrycket om arbetarledarna, som han förmodade
använde samma metoder som officerare mången gång gjort i striden, då de
gömt sig bakom stenar, under det soldaterna slagits. Det svar, som hans
excellens gav dessa arbetare, lydde: »Först när ordning iakttages och hotet
mot människors liv och frihet upphör, kunna de för ordningens upprätthållande
vidtagna åtgärderna inställas.» Nu har hans excellens i alla fall blivit
efterklok, nu har han dragit därifrån den militär, som förut icke kunde dragas
därifrån. Nu är det icke längre ett malplacerat hot, nu har hail visat, att
Set gick att bifalla kravet på vidtagande av den enda åtgärd, som kunde leda
till ordningens återställande: att strejkbrytarna komrno bort, att militären

Lördagen den 16 maj f. m.

27 Ifr 38.

togs därifrån. Denna ledare i det kristliga organet Svenska Morgonbladet, sorn
talar om regeringens snabbhet och rådighet, då regeringen vidtog åtgärder,
som hade som följd denna eldgivning, varvid sex arbetare dödades, denna ledare
om regeringschefens statskonst ger oss anledning säga, att hans excellens
gick där upp som en sol men föll ned som en skinnfäll. Detta gäller i denna
affär rent sakligt sett.

Hade man sålunda bara vidtagit dessa åtgärder tidigare, så hade denna
blodsutgjutelse kunnat undvikas. Örn det skulle vara tillåtet säga några ord
örn det ärende, som här föreligger till behandling, krigslagarnas § 161, skulle
jag vilja erinra om att man hade ju tidigare i en socialdemokratisk massmotion
år 1912, undertecknad främst av herr Branting, krävt, att militär icke skulle
användas mot arbetarna. Jag skall icke besvära med de uttalanden, som därvid
gjordes, men det är intressant att gå tillbaka i arbetarrörelsens historia
och visa på vad en man med så stor erfarenhet från den tidigare arbetarrörelsens
historia som herr Lindqvist i Stockholm i debatten 1912 yttrade örn förhållandena
år 1902. Arbetarna skickade då upp en deputation till polischefen,
och herr Lindqvist talade örn detta i 1912 års riksdagsdebatt och sade:
»Vi begärde, att polisen icke skulle deltaga som ordningens upprätthållare
utan arbetarna själva få sörja för den saken.» Jag hemställer, till herr Lindqvist,
med den erfarenhet han har, att han meddelar herr Per Albin Hansson
den inställning, som arbetarna hade i denna fråga på den tiden, så att man
kunde undvika polemik på ett område, där det icke borde vara skiljaktiga
meningar. Arbetarna hade 1902 den uppfattningen: låt arbetarna själva sörja
för ordningen! Det är samma krav kommunisterna ställa i dag: bort med
strejkbrytarpolisen och bort med militären! Herrarna hava lyssnat till den
parollen för sent.

Detta att »till varje pris upprätthålla ordningen» det kan icke betyda annat,
även örn herr Hansson i Stockholm säger det, än att skydda de mest föraktligaindivider,
sålunda även strejkbrytare, fastän ni veta, att i den skärpta klassstriden
arbetarna icke böja sig inför strejkbryteriet. Det är icke tal örn ordningens
upprätthållande till varje pris, det är en solidaritetsförklaring med
hans excellens, då han sade, att vill man uppnå respekt, måste man sätta våld
emot våld. Man har för sent kommit till insikt örn att den vägen icke duger
ännu i detta land. Herrarna skola väl först genomföra den där undantagslagstiftningen,
så att det aldrig blir några påtalanden här, utan allt kan ske
under »värdiga former».

Som sagt, händelser i gången tid visa, att man kommer icke med undantagslagar
den socialistiska eller kommunistiska rörelsen till livs, och det är icke
därmed man kommer till rätta med förhållandena. Vi kräva i arbetarklassens
intresse erkännande för och kamp för de paroller, som intagits i den resolution,
som antogs av 25,000 arbetare på Gärdet i går kväll!

Herr Månsson i Furuvik: Herr talman! Att börja med vill jag säga ett
par ord angående hans excellens herr statsministerns tal om att han angripes
för att han hållit sig till lagens former och ej velat bryta mot dessa. Jag förstår
mycket väl, att han här framför allt varit rädd för att stöta sig med
formerna. Det är intet tvivel örn att han befinner sig i en sådan situation, att
han kan försvara sig med detta, att han har följt lagar och förordningar och
ingenting annat. Men, som jag sade härom dagen, då jag var uppe i en annan
fråga och i en parentes berörde samhällets brister och förhållanden i allmänhet
flör närvarande: i tider som de nuvarande duger det icke att enbart
strikt följa former. Örn jag skulle komma att få regera — vilket icke kommer
att ske — så tror väl ändå icke hans excellens, att icke jag skulle söka
skapa en lag för tillfället. Örn jag inte hade kunnat sammankalla och råd -

Fortsatt debatt
i anledning
av svar å
interpellation.
(Forte.)

Är 38. 28 Lördagen den 16 maj f. m.

*Tonledning^ ?öra met^ riksdagen eller vidtaga andra åtgärder, så är det alldeles givet, att
av svar å jag gjort en förordning för tillfället, och sedan följde jag den. Punkt och
interpellation, slut. Då man skall regera,, duger det icke att vara svans i landet, utan då
(Förta.) måste man leda.

För övrigt hade det nog icke varit så alldeles omöjligt att fort klara upp
denna sak. Vi hava dock män här i landet, som hava arbetarnas öra — och
utan varje tvivel även arbetsgivarnas. Här är t. ex. landshövding Lubeck.
Man hade knappt behövt mer än sända, landshövding Lubeck från Gävle till
Ådalen, så hade möjligen denna sak varit klar, i all synnerhet örn han varit
åtföljd av landsorganisationens ordförande och arbetsgivarföreningens ordförande,
så hade man icke behövt hysa tvivel örn den saken.

Den här debatten skulle egentligen, huru tråkig och konstig den än kan synas,
behöva utsträckas till en hel vecka. Det tycka ni är märkvärdigt, men
det ligger så till, att såväl skotten i Ådalen som debatten här örn dem kastar
ett blixtljus över missförhållandena i samhället på en mängd punkter. Man
förstår, huru långt vi hava åkt ur det gamla samhället till nya samhällsformer,
och hur nya samhällsförhållanden brottas med de gamla. Somliga förskansa
sig bakom de gamla formerna, som icke mer hava stort innehåll. Andra
återigen, som äro mera framskridna i de nya samhällsformerna, dit även jag
räknar mig trots min efterblivenhet i många stycken, ropa på att formerna
icke få vara avgörande över allting utan att det gäller handlingar.

De fel, som här äro begångna, synes mig kunna huvudsakligen fördelas på
arbetsgivaren, på arbetsgivarföreningen, på länsstyrelsen och på militären. Det
är den syn jag har på saken. Vad då beträffar arbetsgivaren, herr Versteegh,
så är det väl intet tvivel om att det är en ren parodi att en sådan konflikt
under så lång tid kunnat få pågå och leda till sådana otroligt samhällsförgörande
galenskaper. Visst erfar man gamla dagars bondharm över vad som
inträffat, men framför allt erfar man sorg över att en man som herr Versteegh
kan tillåtas spoliera det samarbete mellan arbetare och arbetsgivare,
som framgångsrikt fullföljts under tre å fyra år här i landet och lett till de
mest utmärkta resultat på många arbetsplatser. Örn man frågar mig, vad jag
skulle gjort i regeringens ställning, i fall det icke lyckats för min medlare
att klara situationen, så svarar jag, att jag hade kallat på herr Versteegh och
sagt: nu gör vi upp en gammal affär, ni och vi. Ni har av samhället köpt
jord för tre öre tunnlandet; de tre Örena skall ni få tillbaka. Samhället skall
sedermera av er taga ut vad ni tagit ut av skogen. De fabriker och lager,
ni har, löser samhället in. Den jord, ni köpt av bönderna, få böndernas arvingar
tillbaka emot den köpeskilling, ni en gång erlade, och den skog, som
ni tagit från dessa bönder, skall ni betala till dessa bönders arvingar. Punkt
och slut. Alltid kan man tukta fähundar. Jag ber örn ursäkt, herr talman,
för uttrycket, men den, som regerar i samhället, skall leda i samhället. Och,
som sagt, kan man sedan icke reda upp det, därför att en majoritet i riksdagen
är emot en, då slåss man icke emot majoriteten, utan då säger man: då få
ni klara detta själva. Och så går man.

Den största villervallan kommer av att vi stå emellan ett kapitalistiskt
samhälle och ett slags kommunistiskt-statssocialistiskt samhälle. Somliga
mena att det är bara kapitalistiskt och somliga, att det är mest motsatsen.
Jag räknar nu icke för kommunister en del herrar, som yttrat sig här men
vilka, som man väl hör på tonen, icke hava för ett öre kommunism i blodet.
Det sociala framskridandet in i en ny samhällsordning är nödvändigt för att
här i landet kunna utöva produktion och föra ut våra produkter på världsmarknaden
och byta dem emot andra produkter, som vi behöva. Detta sociala
framstegsarbete fram till en ny samhällsordning får icke äventyras eller avbrytas.
Och det har avbrutits av skotten i Ådalen, det är det värsta.

Lördagen den 16 maj f. m.

29 Är 38.

Sedan kommer den för mig ganska överraskande historia, som arbetsgivarföreningen
är inblandad i. Jag har trott litet för gott om de ledande där,
det får jag erkänna. Visst vet jag, att de flesta av deni ännu stå inne i en
kapitalistisk samhällsåskådning, men att de skulle vara sådana okynnesfän
trodde jag icke. Att de hålla sig nied en samling förbrytartyper det gör ju
ingenting. Örn de samla ihop dem, som komma från Långholmen, och alla,
som icke duga till att göra någon nytta, och ge dem årslön, det har jag
ingenting emot; det lättar bara fattigvårdsbördan. Men att de skulle sända ut
dessa människor, av vilka de flesta icke kunna förtjäna fem öre, till platser,
där det är konflikt, för att reta arbetarna, det trodde jag inte. Föreningen
måste väl veta, att dessa strejkbrytare, som de sänt ut till Ådalen, kunna där
icke förtjäna maten för sig, mycket mindre avlöning och andra omkostnader,
frånsett de sociala skador, de göra. Det anser jag vara ett utslag av, jag vill
icke använda det svaga ordet pojkfasoner, och jag vill icke använda det kraftiga
ord jag har på tungan, när jag icke för tillfället kan finna det rätta,
ty det rätta ordet har jag icke för närvarande; det kunna ni själva hitta på.
Men givet är, att de arbetsgivare -— och det är de större i regel -— som
hava en i viss mån annan samhällsuppfattning än de ledande i arbetsgivarföreningen
tycks hava, de böra taga ett krafttag och antingen skapa en ny
ledning för arbetsgivarföreningen eller också själva bilda en separat förening,
så få arbetarna slåss med de andra och hålla fred med dem, som vilja ha fred.
Det här går icke an.

Därefter kommer den tredje parten, som är länsstyrelsen, och därmed kommer
man också in på militärfrågan. Nog bör väl ändå en man, som är landshövding
och varit det i så många år, vara inne, i psyket i det län, där han
residerar. Till och med den, som bara farit igenom Ådalen på någon föredragsturné
någon gång, vet ju, att där är, liksom på mångå andra orter i
landet, var i sin art, en särskild mentalitet. Jag vill bara framkasta den tanken,
att ni skulle föra fram militär emot södra Mores bönder! Ni kan ju försöka,
får ni se, vad det blir för ett spektakel! Varför? Därför att södra Mores
bönder ha sedan århundraden i blodet misstron till och förakt för allt
vad militärer heter, nedärvt sedan otaliga fejder. Ni kan försöka föra fram
militär, som blandar sig i konflikter, mot Hallandsbönder. Det kan ju herr
Olsson i Kullenbergstorp försöka, så får han se vad bondementaliteten får sig
för uttryck!

Befolkningen uppe i Ådalen är sammankommen från skilda delar av landet
— icke den här generationen och icke den näst föregående men tidigare generationer.
Där är tolk från Värmland med livligt temperament, ett glatt och
frihetskart folk, där är folk från Småland. Från alla kanter ha samlats fria
arbetssökande element, som fått arbete vid järnvägar, sågverk och hamnar De

on gl9ot»UPr r tl111,den. nuvarande befolkningen. Denna befolkning har under
-y ar livhgt deltagit i arbetarrörelsen. Den har visserligen icke haft tillfälle
att som skåningarna sitta vid arbetarrörelsens köttgrytor utan den har
varit dragare för lasset men den har i alla fall varit villig, offerglad och stridsK
ad. Den har också med ett par undantag — några ynglingar en gång •— egen!-ligren aldrig förlöpt sig. Den alskar ordning lika mycket som andra, det se vi
redan: när militären koni bort, så blev det ordning. Men lika visst som södra
Mores bönder skulle bli spritt tokiga, örn det sändes ett par kompanier militärer
emot dem, och lika visst som Hallands bönder icke skulle vara möjliga att styra
med en sådan behandling, lika visst iir del omöjligt att bringa fred i Ådalen
genom att kommendera militär dit. Det bör länsstyrelsen begripa att det i allmogens
strider inte passar med militär. Del sägs, att man bär anviint s k
frivilliga, och vad frivilliga iir det veta vi: det iir furrer, underbefäl och en och
annan, sorn fostrats i skytterörclsens och landstormsorganisationernas skola.

Fortsatt debatt
i anledning
av svar d
interpellation.

(Forts.)

Nr 3S. 30

Lördagen den 10 maj f. m.

Fortsatt debatt
i anledning
av svar ä
interpellation.

(Forte.)

Med dessa rörelser följer hela patrasket från landsbygden, alla stationssamhällsjobbare,
som äro innästlade i dessa rörelser. Man behöver bara läsa deras tidskrifter
— jag har i många år läst landstormsorganisationens tidskrift, och likaledes
bär jag följt med de tidskrifter, som skytteföreningarna utgiva — för att
begripa vilken bornerad, uppblåst okunnighetens anda, som råder där och hur
främmande man är för all inblick i samhällets nuvarande, snabbt förlöpande utveckling.
Man borde begripa, att det är samhällsvådligt att anlita folk, sorn äro
komna från dessa kretsar, arbetsföraktande, arbetsfientliga — ja i praktiken
rent fientliga mot varje sund samhällsordning som är stadd i framåtskridande
och utveckling. Man kan förstå, huru samhällsfarligt det är att föra ut sådana
människor beväpnade i en arbetskonflikt. Därtill kommer, att ledningen tycks
helt tappat huvudet inför det skott, som synes gått av i deras egna led. Efter
vad man meddelat var det ju ett underbefäl, som sköt ett skott, och som därigenom
föranledde att man gav en salva. Man möter här som ledare för militären
en man, vars namn -— jag känner inte till vad det är för ett namn, men det klingar
främmande. Det är kanske baltisk adel. Som bekant smugglade man för
tio år sedan en del baltisk adel in i armén. Man bör så fort som möjligt smuggla
bort dem igen. Det är det klokaste, man kan göra. Här visar det sig, hur denna
drillens officersanda är beskaffad. Hade det varit en karl i spetsen för
trupperna, en med egen tankeförmåga, med sådana massor människor till sitt
förfogande så skulle han •— om han ansåg sig böra ovillkorligen i egen person
hävda statens auktoritet med våld — satt sig i spetsen för demonstrationen och
de andra efter honom på samma sätt och örn det behövts, krängt av rocken och
gatt på med knytnävarna. Då hade det säkert inte dröjt länge, förrän bade de
strejkande och han blivit goda vänner. Hela striden hade säkert om icke upphört
så i varje fall lättare klarerats. Men att stå på avstånd mot en obeväpnad
skara och spruta med mausergevär — kan man tänka sig något mer idiotiskt!
I gamla tider ansåg man ju den, som överhuvud taget rörde en vapenlös, när
man var beväpnad själv, ärelös. Hans hus brändes, hans hustru och barn tog
svärfarssläkten ifrån honom, och den man. som gav honom ett mål mat eller ett
nattlogi, dömdes som för dubbelt mord. Svenska arméns officerskår har i dag
äran ha en sådan herre ibland sig. Jag undrar, hur det känns.

Men så finnes det flera felande. Här har fällts några uttryck om riksdagens
värdighet. Jag undrar, om riksdagen har mycken värdighet kvar. Efter den
fredliga, revolutionen år 1918 har riksdagen haft 13 år pa sig att undersöka
sociala spörsmål, men de enda spörsmål, som undersökts, ha varit tullfrågor,
som undersökts av den ena tullkommissionen efter den andra. De höra ju
strängt taget icke till sociala spörsmål utan till utrikeshandelsspörsmålen. Jag
undrar, örn riksdagen är skuldfri? Jag misstänker, att den inte är det. Riksdagen
är väl som andra skyldig att hålla sig ä jour med utvecklingen. Samhället
utvecklas undan för undan. Det skrider framåt. Det står icke stilla
utan utvecklas från en form till en annan, och riksdagen har ingen råttkatt sitta
år efter år och sedan komma hem med några fraser vart fjärde år och så komma
tillbaka och sitta i fyra år och så åter komma hem med några partifraser. Bondeförbundare
gå mot liberaler och högern mot socialisterna och socialisterna
mot bolsjevikerna och bolsjevikerna mot Sillénkommunisterna. Det är en mångdubbel
klasskamp, som blott, strängt taget, tjänar några, som flyta ovanpa
hela detta elände. Vi böra nu lia kommit så långt, att vi förstå, att skogarna
och jorden och fabrikerna icke äro bolagens egendom. Formellt äro de bolagets
egendom, så länge de skötas i samhällets intresse, men göra de icke det sa kunna
vi icke längre stå på den gamla romerska rättens grundval, utan vi ha glunt
in ett bra stycke på den germanska rättens område igen, enligt vilken man besitter
egendom under villkor och icke ovillkorligt. Sköter herr Versteegh icke
sin egendom, så kan riksdagen klara upp de gamla felaktiga affärerna, det är

Lördagen den 16 maj f. m.

31 Nr 38.

alltihop! Fabrikerna äro bolagens, så länge bolagen äro trogna förvaltare å
samhällets och arbetarnas vägnar, men bolagens äganderätt är formell och former
kunna ändras.

Så skall jag säga ett par ord med anledning av herr Anderssons i Rasjön yttrande,
som jag hoppas var tillkommet i ett förhastande. Han gäller ju för att
vara en klok man. Nu kan man ju visserligen vara överklok, men det tror jag
inte precis att han är. Han blev så irriterad utav bolsjeviktalarnas utfall, att
han hotade med, att riksdagsordningen skulle ändras för deras skull. Ja, jag
må säga, att, örn jag icke hade mer vittgående syn på samhället och på orsakerna
till vad som skett i Ådalen än vad bolsjevikerna tycks ha —• de tro att det
är bara fråga örn en kamp örn arbetarnas avlöningar, örn användandet av strejkbrytare
o. s. v. — så skulle jag naturligtvis kunna använda mycket värre ord.
Jag kan mycket fulare ord än de, örn jag vill, men dem bryr jag mig inte att
använda just nu. Ett sådant talesätt, som herr Andersson i Rasjön använde, är
enfaldigt. En suverän församling skall bestå av suveräna medlemmar, och
sedan beror det på församlingens tycke i det särskilda fallet och på den enskilde
mannens smak och tycke, vad han säger och vad församlingen vill höra. Örn
någon använder ett okvädningsord emot mig, så använder jag kanske ett sådant
tillbaka, och i nödfall, även om jag icke rår på honom, slår jag honom mellan
ögonen. Det var en gammal god sed även i ett mera demokratiskt och stoltare
samhälle än det nuvarande. På gamla ting, där var ordet fritt. Det var icke
så på gamla svenska ting förr i världen, att man nagelfor orden, som herr Andersson,
utan där var man till och med så ogenerad, att man kunde dränka fem
kungar på en gång. Så fria vanor ha vi icke, men inte böra vi vara så rädda
om skinnet, att vi dö för ett kraftigt ord, för det gör vi inte!

Herr Höglund i Stockholm: Herr talman! Jag instämde tidigare i herr

Wigforss’ utomordentliga anförande, och jag kan också instämma i mycket av
vad herr Fabian Månsson nyligen här har yttrat i ett tal, som vanligt rikt
på träffande^ ord och riktiga synpunkter. I debatten har emellertid både från
borgerligt håll och^ från regeringsbänken sagts mycket, som enligt min mening.
icke bör få stå oemotsagt, och därför skall jag bedja att få säga några
ord i det föreliggande ämnet.

Jag vill då först yttra något örn yttrandefriheten i kammaren, ett tema, som
herr Fabian Månsson senast var inne på. Jag delar helt den åsikten, att kammarens
värdighet kräver, att talmannens auktoritet upprätthålles fullkomligt
och i alla hänseenden, och jag anser detta vara en oundgänglig förutsättning
för det parlamentariska arbetets ostörda fortgång och för upprätthållandet av
aktningen för den demokrati, som riksdagen representerar. Jag måste därför
i likhet med andra uttala ett bestämt ogillande utav ett sådant uppträdande,
som man från kommunistisk sida här i går gjorde sig skyldig till. Men att
utav en sådan förlöpning i en ytterst upprörd situation genast sluta till, att
det är nödvändigt att vidtaga en begränsning av yttrandefriheten i riksdagen,
det anser jag vara i högsta grad oriktigt'' och olycksdigert. Jag vill erinra
herr Andersson i Rasjön, liksom herr Fabian Månsson gjorde, att det är icke
blott från arbetarhåll, som man kan förgå sig med oparlamentariska uttryck.
Jag vill också säga, att även örn herrar kommunister här ha uppträtt på ett
sätt, som vi finna otillbörligt, så är det ju i alla fall ett intet emot ohyggligheten
i den sak, som här föreligger till behandling. Örn de ha givit ett oartikulerat
uttryck åt sin protest emot vad som förekommit, är det av fullkomligt
underordnad betydelse i detta sammanhang.

Jag erinrar herr Andersson i Rasjön örn att det fanns en bondeklass, som
förr i tiden också den uppträdde och talade i ytterst otillbörliga ordalag många
gånger uti Sveriges riksdag. Det rann mig just i minnet hur — jag tror det

Forisatt debatt
i anledning
av svar å
interpellation.

(Fort».)

Nr 38. 32

Lördagen den 10 maj f. m.

Fortsatt debatt
i anledning
av svar å
interpellation.
(Forts.)

var vid 1650 års riksdag — rådsherrarna genom Axel Oxenstierna framförde
bittra klagomål till drottning Kristina över att bönderna i ett synnerligen
ohyvsat språk angripit den dåvarande regeringen. De ville, att drottningen
skulle låta åtala och straffa dessa bönder. Men vad fingo de för svar av
henne, som »ändå var den store Gustaf Adolfs dotter», som det heter? Jo, hon
svarade dem, att på en fri riksdag borde man fritt på utveckla sina skäl. Det
är ett ord, som de av bönderna i denna kammare, vilka till äventyrs gilla herr
Anderssons i Rasjön uppfattning, att här kräves undantagsbestämmelser,
borde lägga på minnet. Vi böra icke låta förflugna ord i en upprörd situation
föranleda extraordinära åtgärder. Vi böra tillbakavisa det, såsom här redan
skett, och samtidigt uttala en bestämd varning till kommunisterna att fortsätta
på en sådan stråt, men låta det stanna vid detta. Jag tror det vore det olyckligaste
av allt, örn den händelse, som upprört hela landet, icke skulle leda till
någonting annat än en begränsning av riksdagsmännens yttrandefrihet.

Regeringen har i går och i dag sökt fritaga sig från varje ansvar för den
ohyggliga tragedien i Adalen och hävdat, att den endast har gjort sin lagliga
plikt. Jag tror inte det skall gå för herr Ekman — varken inför nutid eller
för den eftervärld, som också kommer att uttala sig örn denna sak — att fria
sin regering från varje medansvar i denna bedrövliga händelse. Herr Ekman
uttalade i sitt anförande, att instruktionen till militären innehöll, att militären
endast »i yttersta nödfall» skulle få ingripa med vapen. Kan någon, som
känner någonting till denna sak och som har sökt objektivt från olika håll informera
sig i saken, rimligen påstå, att här förelåg ett sådant nödfall? Jag
påstår tvärtom, att man tydligen överlåtit åt en ren kriminaldåre att handha
ledningen av den militär, som kommenderats ut.

Herr Lindman yttrade, att det icke var ett fredligt demonstrationståg. Han
sammanblandade då onsdagens av Sillénkommunisterna arrangerade demonstration,
som slutade med överfall på strejkbrytarna — överfall, som i dag av
den borgerliga pressen betydligt reducerats till sin karaktär — med den fullkomligt
fredliga demonstration, som i laga ordning och efter givet tillstånd
skett på torsdagen. Herr Lindman talade örn Sveriges lag. Tillåter Sveriges
lag verkligen, att man skjuter ned fullkomligt oskyldiga människor i en
fredlig demonstration, då må himlen och alla goda makter bevara oss för en
sådan samhällsordning och en sådan lag! Örn våld uppstår, säger herr Lindman,
skall man då giva vika? Örn våld uppstår! Det förelåg intet våld. Det
är det, som återstår att bevisa och styrka. Herr Lindman talade om strejkbrytarna
och överfallet på onsdagen. Det har gjorts klart i denna kammare,
att ingen från socialdemokratiskt håll försvarar övervåld på strejkbrytare,
även örn vi icke se dessa mestadels fullkomligt förkomna element i samma
förklarade ljus som man på borgerligt håll tycks göra här i kammaren. Men
det är inte det, som förelåg, och det är inte det, som kan på något sätt motivera,
vad som skedde på torsdagen.

Även herr Ekman sökte fastän i mildare form sammanblanda demonstrationerna
i onsdags och torsdags. Han sade nyss i sitt anförande, att vad som
skilde demonstrationerna på onsdagen och torsdagen — alltså skär han dem
över en kam — ifrån tidigare demonstrationer, det var, att man här visade en
mentalitet att behandla strejkbrytarna såsom »vilda djur». Jag tycker det
är beklagligt, att även landets statsminister inte drar sig för en sådan metod,
som är bevisligen oriktig, när han sammanblandar onsdagens och torsdagens
demonstrationer. Den demonstration, som skedde på torsdagen och i vars
främsta led tågade framskjutna, för sin moderation, för sin humanitet och för
sitt lugn kända socialdemokrater i Ådalen, hade inte för avsikt att behandla
strejkbrytarna som vilda djur. Herr Ekman sade, att Social-Demokraten borde
lia undersökt förhållandena däruppe, innan den skrev som den gjorde i går.

Lördagen den 16 maj f. m.

33 Nr 88.

Det hade säkerligen Social-Demokraten gjort, det vet jag, men det hade varit
önskvärt, att herr statsministern hade bättre undersökt förhållandena, innan
han yttrade sig här i går och innan han tog en så bindande ställning som skett
i denna sak.

Jag skall be att få föredraga för kammaren den skildring, som gives i dagens
nummer av Sundsvalls Tidning, märk väl, ingen socialdemokratisk tidning,
ännu mindre en kommunistisk, utan en liberal tidning. Jag förutsätter
alltså1, att det är en tidning, som gillar, åtminstone i stort sett, den nuvarande
regeringens allmänna politik. Jag har här ett telegram från Tidningarnas
telegrambyrå, som meddelar följande:

»Vad den direkta anledningen till militärens ödesdigra skottlossning är»
— framhåller Sundsvalls Tidning i dagens nummer — »allt fortfarande en obesvarad
fråga.» Tidningen konstaterar att beskjutningen ägde rum, då demonstranterna
befunno sig över tvåhundra meter från förläggningen. Avsikten
var för övrigt icke alls att storma eller att på annat sätt gå till attack. Det
faller ju på sin egen orimlighet», fortsätter tidningen, »med en stormning
av ett befäst läger med musik och fanor i spetsen. Landsfogde Påhlman och
kapten Mesterton försäkra, att eld gavs sedan demonstranterna avlossat ett
trettiotal skarpa skott. Detta är», framhåller tidningen, »fullkomligt felaktigt.
Icke ett enda skott avlossades från demonstrationståget.»

Dessa herrar äro alltså avslöjade såsom fullkomliga lögnare, ingenting annat,
förbrytare, som borde häktats på regeringens order.

Telegrammet fortsätter: »Ortsbor, som stodo på de kringliggande höjderna
och hade en mycket god sikt över händelserna, äro beredda att med ed styrka
att icke någon eld gavs från tåget. Av allt att döma tycks det vara ett mycket
ödesdigert misstag, som förorsakat skottlossningen. Allmänt lutar man åt
den uppfattningen, att trupperna i förläggningen uppfattat det, som örn den
skottlossning, som den ridande patrullen utsatte demonstranterna för, kom
från arbetarhåll och därför kommenderades det eld. En förväxling av eldgivande
parter tycks sålunda ha ägt rum.» Tidningen fortsätter: »Genom

stenkastningen och genom de fladdrande fanorna skyggade hästarna och ryttarna
förlorade kontrollen över dem. I denna oerhörda villervalla hördes ropet:
T Gustaf V:s namn skjuter jag!’ varefter en av de beridna tömde hela sitt
magasin. Detta blev signalen till allmän skjutning av hela den beridna
truppen.»

Inom parentes sagt hoppas jag, att monarkiens representant betackar sig för
att få betäcka en sådan aktion, en sådan förbrytelse som denna!

Vidare heter det i telegrammet: »Tydligen trodde befälhavaren för förläggningen,
att truppen var beskjuten, och order om eld gavs. Ingen av de demonstranter,
som voro i teten, hade hört något enda ord från kapten Mesterton
om att stanna, och icke heller något ord örn att det skulle skjutas skarpt.
Teten tvingades för övrigt framåt av den oerhörda press de bakomföljande utövade.
»

Det är också något, som man känner till från alla demonstrationer!

Telegrammet fortsätter: »V. Eriksson från Väja har tydligen stått i värsta
kulregnet och han föll ögonblickligen. Vid försök att rädda honom stöp ytterligare
en man. Lidén från Kramfors rusade fram för att bära bort de stupade,
men när han böjde sig ned för att lyfta upp Eriksson, träffades han av
en kula, som slet upp ena låret. Ilan ramlade då framstupa över Eriksson.
Trots den intensiva elden», fortsätter tidningen sin skildring, »blev det ingen
panik. Parollen blev: ''Rädda de sårade’. När alla blivit borttransporterade,
blottade mängden sina huvuden och vänd mot förläggningen sjöng man Internationalen.
»

Andra hammarens protokoll 1931. Nr 38. 3

Fortsalt debatt
i anledning
av svar å
interpellation.
(Forts.)

Nr 38. 34

Lördagen den 16 maj f. m.

Fortsatt debatt
i anledning
av svar å
interpellation.
(Forts.)

Ja, mina herrar, det är en verkligt gripande redogörelse, som lämnats i tidningen,
och alla sannolikhets skäl tala för att här är den verkliga sanningen
framlagd om denna sak, hur det har gått till. Hur kan man då komma med
ett sådant försvar för det inträffade, som herr Lindman gjorde och herr Ekman
har gjort, att det är »regeringens skyldighet att upprätthålla ordningen?»
Ordningen var icke störd och var icke avsedd, att störas, och ordning
kan icke upprätthållas genom att man skjuter på en obeväpnad folkmassa och
mördar oskyldiga människor. Det är tvärtom så, att man får tacka den svenska
arbetarklassens och även Ådalens arbetares kallblodighet, dess lugn och
besinning, att inte en alldeles omätlig olycka inträffat efter en så fruktansvärd
provokation, och det är också, vad som skedde i går här i Stockholm.
Detta lugna, värdiga demonstrationståg av hundratusentals arbetare i ett dylikt
läge är bevis på att mot den svenska arbetarklassen behöva inte herrarna
kommendera ut militär, kom ihåg det.

Herr Lindman frågade: Hur vill herr Wigforss upprätthålla ordningen?
Ja, jag behöver inte bemöta det, det är ju redan bemött, att det förelåg ingen
oordning, men jag kan ju också erinra herr Lindman örn att inte ens under
hans regeringstid, åtminstone den första, som ansågs vara en ganska reaktionär
period i vår historia, gick man tillväga med en sådan brutalitet som här.
Det är herr Lindman till heder och ingen skam, ty herr Lindman var en vida
klokare statsminister och vida kallblodigare statsminister än den sittande regeringens
chef. Det har redan sagts, att varken 1902, 1907 eller 1908 under
de stora arbetskonflikterna, inte ens 1909 under storstrejken och inte ens 1917
har man upplevat något dylikt, som skedde på torsdagen uppe i Ådalen. Jag
tror inte, att herr Lindman med sin egen historia som vittnesbörd emot ett dylikt
uppträdande har någon anledning att här till varje pris försvara regeringens
hållning i denna affär.

Man frågar: Hur skulle det varit, örn en socialdemokratisk regering hade
suttit vid makten? Hur skulle den ha uppträtt? En socialdemokratisk regering
hade aldrig låtit det komma till en så tillspetsad situation, som här förelåg,
det strider emot själva begreppet, herr Lindman och herr Ekman, att det
är en socialdemokratisk regering, och örn det genom någon alldeles särskild
provokation skulle ha kommit till en ytterst tillspetsad situation, så var övertygad
om riktigheten av vad som redan sagts, att en vädjan till arbetarrörelsen
själv skulle varit det starkaste sättet att här åstadkomma ordning.

Herr Ekman talade vidare örn faran utav att vi i vårt land skulle kunna,
om inte regeringen på detta sätt uppehölie ordning med vapenmakt, komma
under sådana förhållanden, som ha rått eller råda i Finland, Tyskland och åtskilliga
andra av fascismen mer eller mindre smittade länder. Nej, herr Ekman,
det är tvärtom så, att regeringens ingripande med vapenmakt uti denna
konflikt har skapat de allra yppersta förutsättningar för att förbittra klasskampen
i högsta grad fram till inbördeskrigets möjligheter i vårt land, och
det är också tänkbart, att, inte regeringen, men de krafter, som synas stå
bakom detta militäringripande, rent av ha åsyftat att få till stånd en sådan
förbittrad och ohygglig situation också i vårt land. Jag vill inte tro, att den
sittande regeringen har vetat eller förutsett, vad som skulle komma att inträffa,
men den har begått, vad som i vissa situationer anses vara mer än ett
brott, nämligen en dumhet, en huvudlöshet i hela sitt uppträdande, och också
en sådan måste ha sina konsekvenser.

Den demonstration, som vi hade här i Stockholm i går, önskar jag, att herr
statsministern hade bevittnat. I den deltogo inte blott hela huvudstadens arbetarklass,
utan också stora grupper, jag skulle våga säga åtskilliga tusental,
utav borgerlig befolkning, inte minst från deras sida, som bära samma politiska
etikett som herr statsministern, nämligen de frisinnade. Denna de -

Lördagen den 16 maj f. m.

35 Nr 38.

monstration innebar en dom över regeringen, en moralisk dödsdom, ingenting
annat. Det är synd örn ett samhälle, om en samhällsordning, som måste stödja
sig på bajonetterna eller som endast kan existera genom kulsprutorna. Den
är ovillkorligen dömd.

Herr statsministern kan vara övertygad om att händelserna uppe i Ådalen
och inte minst regeringens ingripande på detta bedrövliga sätt komma att ha
djupa och långvariga verkningar. Det har här i debatten erinrats örn tsarryska
metoder. Jag själv har påmint mig i detta sammanhang den ryktbara
scen, när tsar Nikolaus den 9 januari 1905 lät kulorna susa ut mot mängden
av hundratusentals arbetare, som i all ödmjukhet hade uppvaktat honom utanför
Vinterpalatset. Ur de offer, som folio den gången för den ryska tsarismens
despotiska och hänsynslösa brutalitet, växte det upp en mäktig revolutionär
kraft i den ryska arbetarklassen. Herrarna kunna vara övertygade om, att
den kraft, som händelserna i Ådalen, som morden där på de fem arbetarna har
skapat i svenska arbetares hjärtan, den kraften kommer också att ha långvariga
och vidsträckta verkningar. Den kommer att gå ut som en dom över
militarismen. I folkmedvetandet kommer den att växa ut till en folkdom över
hela det militära systemet, i vars namn något dylikt varit möjligt, och den
kommer också att växa till en folkdom över hela det kapitalistiska systemet,
som har burit en av sina mest tragiska frukter i morden däruppe i Ådalen,
det kapitalistiska system, som herrarna trots allt, vad som här inträffat, tyckas
vilja till varje pris och alltigenom försvara.

Herr Engberg: Herr talman! För en stund sedan träffade jag hans ex cellens

herr statsministern nere i kaféet. Han förebrådde mig för att oansvarigt
och på ett skadligt sätt ha utvecklat i Social-Demokraten vad som passerat
i Ådalen. Jag svarade honom, att jag skulle giva svar i kammaren örn en
stund.

Under onsdagskvällen och onsdagsnatten här i kammaren vände sig ledamoten
av första kammaren herr Ivar Vennerström till statsrådet och chefen för socialdepartementet
och vädjade till honom att omedelbart sätta sig i rörelse för att
utöva påtryckning, att strejkbrytarna måtte avlägsnas från Ådalen. Herr
Vennerström framhöll för statsrådet, att med den kännedom han ägde örn Ådalens
befolkning stod det för honom klart, att under torsdagen kunde vad som
helst inträffa, så upphetsad som stämningen var, om inte ett ingripande skedde
på det sättet. Herr statsrådet har tydligen ingenting åtgjort. Jag tror, att
herr statsrådet under torsdagen höll föredrag i nykterhetsfrågan i Gävle. Jag
ringde själv under torsdagen för att få tag på statsrådet, men han var oanträffbar.
Jag försökte få tag på herr statsministern, men även han var oanträffbar.
Slutligen fick jag tag på statsrådet Holmbäck och bad honom framföra
till regeringschefen, att det var nödvändigt att omedelbart få bort strejkbrytarna
från Ådalen. Jag hade särskild anledning att göra detta, framhöll jag, ty jag
hade stått i oupphörlig telefonförbindelse med medborgare i Ådalen i händelsernas
brännpunkt, på vilkas omdöme oell vittnesgillhet jag har all anledning att
tro. Jag har rätt och jag har behörighet att nämna en av mina huvudsakliga
sagesman, med vilken jag hade telefonsamtal under natten omedelbart efter
denna ohyggliga händelse, nämligen den av kammaren välkände landstingsdirektören
Helmer Lagerkvist, som länge tillhörde vår krets här i kammaren, och
vars goda omdöme och kritiska sans kammaren mycket väl känner. Han förklarade
för sin del, att vad som var den verkliga bakgrunden till det inträffade,
vad som var oroskällan, upphetsningens härd, det var närvaron av strejkbrytare,
men han tilläde, icke av strejkbrytare i vanlig mening utan av ett professionellt,
ett yrkesmässigt band strejkbrytare från annan ort.

Det förefaller mig vara anledning att trycka ett ögonblick på den punkten:

Fortsatt debatt
i anledning
av svar å
interpellation.
(Forts.)

Nr 38. 36

Lördagen den 16 maj f. m.

Fortsatt debatt
i anledning
av svar å
interpellation.
(Forts.)

Varför tog man inte strejkbrytarna ifrån Ådalen, ifrån orten? Jo, herr talman,
därför att det fanns ingen möjlighet att få strejkbrytare i Ådalen. Varför
fanns det ingen möjlighet att få strejkbrytare i Ådalen? Jo, därför att Ådalens
befolkning i gemen reagerade, hela deras rättskänsla reagerade emot att man
skulle med strejkbrytare vara behjälplig en hänsynslös arbetsgivare, som hade
brutit avtal och som sökte nedpressa lönerna för arbetarna under de usla löner,
som de redan förut hade. Skickar man i ett dylikt läge ett professionellt
strejkbrytarband, rekvirerat från ett kontor i Stockholm, ja, då säger det sig
självt, vad följden skall bli, och nu måste jag, herr talman, redan från början
utbedja mig att med samma frihet som övriga talare få handskas med 90 § regeringsformen.
Jag känner väl dess kautschukartade natur, och jag är därför
övertygad örn, att herr talmannen och kammaren tillåter mig att, trots att 90 §
kanske trädes för nära, säga även jag några ord örn länsstyrelsens uppträdande
häruppe. Herr statsministern förklarade för kammaren, att man om torsdagens
demonstrationståg visste på förhand, att det var sammansatt av massor,
besjälade av uppsåtet att begå våld. Alltså, herr statsminister, länsstyrelsen
visste på förhand, att det var ett tåg, som besjälades av uppsåtet att begå våld,
men till detta tåg ger herr landshövdingen demonstrationsrätt. Jag får säga,
att efter detta yttrande av herr statsministern bör vederbörande landshövdings
situation vara fruktansvärd. Landets regeringschef har i dag sagt ifrån, att
det tåg, som här marscherade på torsdagen, hade det öppna och klara uppsåtet
att begå våld. Till det tåget har landshövding Stenström givit demonstrationstillåtelse.
Jag tror, att man litet var skulle kunna draga den enda möjliga
slutsatsen av en dylik premiss. Det är icke jag som uppställt den utan herr
statsministern själv.

Och härifrån går jag till den »oansvariga» framställningen, den framställning,
som tidningen Social-Demokraten har givit av händelserna i Ådalen.
Denna framställning grundar sig på ingående samtal med personer, som stodo
uti händelsernas medelpunkt. Här har redan den föregående ärade talaren läst
upp Sundsvallstidningens, denna liberala tidnings, relation. Jag kan nämna, att
i demonstrationståget befann sig bland andra redaktör Gillström i Nya Samhället,
en mycket omdömesgill man, och den skildring han har givit i Nya
Samhället utav det passerade — han var ju dock ögonvittne — stämmer, såvitt
jag kan förstå, till punkt och pricka med den skildring, som den liberala tidningen
har givit. Men herr statsministern klandrar här andra för att icke ha givit
korrekta framställningar. Det är en ganska besvärande omständighet för
herr statsministern själv, att han har utfärdat en regeringskommuniké, som ger
en falsk bild av det passerade. Jag har den här, och jag begagnar regeringsorganet
för att icke till äventyrs föras vilse, och jag förmodar, att den är riktigt
avtryckt åtminstone där. I den av herr statsministern utfärdade kommunikén
— den är publicerad fredagen den 15 maj och utfärdad ganska sent på torsdagskvällen
— påstås, att det lossades skott ifrån demonstranternas sida, och att
skottlossningen fortsatte från den efterföljande folkmassan. Denna kommuniké,
en officiell kommuniké från regeringen, är byggd på länsstyrelsens uppgifter
från Härnösand. I dag förklarar herr statsministern, att det enda som
förekom var stenkastning, och även detta byggde han på länsstyrelsens rapport.
Han nämnde uttryckligen, att han begärt att av länsstyrelsen få endast sådana
uppgifter, som man kunde oemotsagt använda i andra kammaren. Och varpå
gingo dessa uppgifter ut? Jo, att det som från demonstranternas sida förekommit
var icke skottlossning utan stenkastning. Jag undrar, örn det icke funnes
skäl, herr Ekman, att titta en smula på en länsstyrelse, som lämnar sådana uppgifter,
att dels regeringen ena dagen ger ut en kommuniké, där det med regeringens
egen auktoritet försäkras, att demonstranterna lossat skott, dels två dagar
därefter meddelar i andra kammaren, på basis av uppgifter från samma

Lördagen den 16 maj f. m.

37 Nr 38.

länsstyrelse, att det enda som förekommit från demonstranternas sida var stenkastning.

Jag undrar för övrigt, herr statsminister, örn man skäligen kan, med vetskap
örn mentaliteten hos svenska arbetare i allmänhet och Ådalsbefolkningen i synnerhet,
inbilla sig, att ett demonstrationståg, vartill man anhållit örn tillstånd i
vanlig ordning, i spetsen för vilket stå framskjutna socialdemokrater, bestämda
motståndare till varje våldsamhet, och där man har fanor och musik, är sammansatt
av massor som, såsom orden folio, äro besjälade av uppsåt att begå
våldshandlingar. Jag tillbakavisar på det bestämdaste denna nedriga beskyllning
mot Ådalens ledande socialdemokrater, att de anordnat ett demonstrationståg
för att begå våldshandlingar. Något sådant uppsåt har självfallet icke förelegat
från deras sida.

Men herr statsministern bör också komma ihåg en annan sak, nämligen att det
bland sagesmannen för de uppgifter vi lämnat och som vi med uttryckligt tillstånd
av den förste sagesmannen, nämligen landstingsdirektören Lagerkvist
åberopat, var herr Ekmans egen partivän, herr Näslund. Även han gick i god
för att det icke förekom någon skottlossning från demonstranternas sida. Herr
Ekman litar emellertid mera på landshövdingen. Jag säger för min del, att
det inträffade borde vara en lärdom för alla regeringar att när det gäller rekrytering
av landshövdingeposterna sörja för att denna rekrytering avser något annat
än en vanlig karriärbelöning och att särskilt i län med ömtålig social struktur
det tillsättes folk, som åtminstone ha praktiskt handlag i ett sådant läge.

Här hade nu arbetsgivaren anhållit hos länsstyrelsen att få området fridlyst
för strejkbrytarna. Vad hade en ansvarsmedveten länsstyrelses första uppgift
varit i en sådan situation? Jo, att allvarligen framhålla för Versteegh, för
arbetsgivaren, att det ligger fara i att gå med på en fridlysning för
strejkbrytare, fara i att överhuvud taget operera nied strejkbrytare.
Den borde ha framhållit för Versteegh, att i samma ögonblick skulle man skapa
en våldsam oro och upphetsning i Ådalen. Versteegh får emellertid av länsstyrelsen
sitt fridlysningstillstånd, och i samma ögonblick som det var givet var
också förutsättningen för oro given. Då ställer sig herr statsministern på den
ståndpunkten att han säger: här måste ordningen till varje pris upprätthållas.
Vilken ordning, herr talman? En ordning med strejkbrytarbanden förlagda
däruppe eller en ordning utan detta? Jag fäster uppmärksamheten på att gällande
landshövdingeinstruktion i § 6 mom. 1 lyder: »Länsstyrelsen är länets
högsta polismyndighet. I sådan egenskap tillkommer det länsstyrelsen att hava
ansvar för och ledning av polisväsendet i länet, övervaka, att allmän ordning och
säkerhet därstädes behörigen upprätthållas, och att, i händelse något däremot
stridande förekommer, erforderliga åtgärder varda vidtagna, samt tillse, att
polisdistrikt och landsting fullgöra vad dem i avseende å polisväsendet åligger.
» Jag höll på att säga, att en förnuftig landshövding borde i en dylik instruktion
ha känt sig hava ett stöd, en anvisning att begagna sin myndighet för
att hindra, att den oro, som strejkbrytarbandets närvaro förorsakade, överhuvud
taget skulle behöva uppkomma. Ty var det någonting, som satte ordningen i
Ådalen i fara, var det strejkbrytarnas närvaro, och socialministern borde ha
underrättat sin underlydande, landshövdingen, örn att det var skäl att först och
främst sätta in på denna punkt.

Här förskansar sig statsministern bakom den formella rätten. Han säger:
När skulle vi ha befogenhet att inskrida gentemot en privat arbetsgivare? Ja,
herr talman, min vän Charles Lindley från första kammaren, som har en lång
livserfarenhet och framför allt en lång erfarenhet från de svenska strejkernas
historia — han var med i den stora hamnarbetarstrejken på sin tid — sade
till mig för en timme sedan, att nog är det förunderligt, då man ser tillbaka på
de svenska arbetskonflikterna, att undantagslöst har det varit så. att när det

Fortsatt debatt
i anledning
av svar å
interpellation.
(Forts.)

Nr 38. 38

Lördagen den 16 maj f. m.

Fortsatt debatt
i anledning
av svar å
interpellation.
(Forts.)

opererar strejkbrytarband, oroligheter uppstå. Borde icke, sade han, detta vara
en tillräcklig lärdom för vilken myndighet och vilken regering det vara
månde; borde den icke säga sig, att örn ett strejkbrytarband uppträder, så visar
all samlad erfarenhet därpå, att det uppstår oro. Det förefaller mig, att
socialministern borde ha varit den förste att draga en dylik slutsats. Eftersom
historien och erfarenheten ådagalagt, att var helst strejkbrytarband sättas
i scen på detta sätt, uppstår det oroligheter. borde han varit den förste att
utöva påtryckning på arbetsgivarparten. Här lagstifta vi, herr talman, t. ex.
örn resande av livsfarligt vapen. Här ha vi en rad bestämmelser i vår strafflag,
vilka samt och synnerligen ha tillkommit på grund av historiskt gjorda
erfarenheter. När en viss summa erfarenhet är inhämtad, kristalliseras den
ut i en lagbestämmelse. En regering, som känner ett nödigt ansvar för rättsordningen
i landet, för den allmänna säkerheten, har icke rätt, har icke befogenhet
att, när den bedömer vad det är som sätter ordningen på spel, utesluta
just hänsynen till denna sedan årtionden insamlade erfarenhet örn strejkbrytarbandens
psykologiska inverkan på stämningen på platsen i fråga. Herr
socialministern borde alltså — i stället för att ha varit i Gävle och hållit nykterhetsföredrag
— redan när oroligheterna började på onsdagen däruppe ha tagit
en flygmaskin (där kunde åtminstone militärväsendet ha gjort en nyttig
gärning) och farit dit upp och talat vid arbetsbefälet och tagit vederbörande
landshövding i kragen och ordnat upp denna sak.

År 1917 var det en oro i Ådalen som var av den art, att den aldrig vare sig
förr eller senare varit så stor. Vad gjorde den dåvarande civilministern von
Sydow? Stängde han in sig i sin kammare som herr statsrådet och konstaterade
en evig rättsprincip ur sitt medvetandes djup? Nej, han gick till riksdagen,
fick tag i herr Vennerström, bad honom resa dit upp — han som kände förhållandena
på platsen — och utrustade honom med nödiga fullmakter för att
vidtaga de åtgärder, som befunnos nödvändiga. Och vad skedde, herr talman?
Jo, hela denna väldiga oro i. Ådalen stillades utan att så mycket som en enda
droppe blod behövde flyta. Det var 1917, och då hette civilministern Oscar
von Sydow. Jag kan icke neka till, att det låg en viss sanning i en föregående
ärad talares yttrande, när han jämförde herr Lindman och herr Ekman som
statsminister. Jag tillåter mig utsträcka tillämpningsområdet för denna bistra
sanning till Oscar von Sydow och Sam Larsson i- förevarande fall. Jag vill
icke för min del, att herr Sam Larsson, som jag sedan många år betraktar som
en idealist på det sociala området, skall tolka detta på annat sätt än jag här
faktiskt säger. Jag menar, att han med sin byråkratiska fostran och uppfostran
varit liksom avstängd från möjligheterna att beakta de folkpsykologiska
synpunkter, som här dock varit de ytterst utslagsfällande. Utestängd
från och isolerad från möjligheterna att beakta dem har han här, fullkomligt
utan egen skuld och omedvetet, kommit att medveika till att händelserna utvecklat
sig i Ådalen som de gjort. Jag anser mig böra säga detta rent ut, ty
detta är, såvitt jag förstår, precis vad som kan sägas i avseende å herr statsrådets
hållning. I hans närhet fanns nu herr statsministern. Men är statsministern
den folkpsykolog, som man i dylika situationer känner förtroende
till? Det måste sägas, att efter åren 1923 och 1926 är erfarenheten på denna
punkt sådan, att när man tänker sig excellensen Ekman ordnande upp en
psykologiskt brydsam situation, ser man bilden av en elefant, som försöker
smeka fram månskenssonaten vid ett piano. Uppgiften är lika orimlig i båda
fallen, och jag är därför knappast förvånad över vad som skett.

Det har här under debatten framhållits, att man från militärens sida handlat
huvudlöst. Det är riktigt, herr talman. De undersökningar, som jag haft
tillgång till, vitsorda på varje punkt vad den tidning, jag åberopade i detta
avseende, sagt. Den officer, som förde truppen och gav order örn eld. tycks

Lördagen den 16 maj £. m.

39 Nr 38.

ha varit en neurasteniker av första ordningen. Han hörde skott lossas. Han Fortsatt debatt
frågade inte efter vem som lossade dem. I huvudlös förvirring gav han order * anledning
till sin trupp att ge eld. Skuldfrågan: på denna punkt måste ordentligen fastställas
utan någon som helst hänsyn. Men när nu. en undersökning måste (porto
komma till stånd, finner jag, att vi äro i en egendomlig situation, ty den som
tillsätter undersökningen är part i målet. Herr statsministern har både i
går och i dag benhårt och järnhårt solidariserat sig med länsmyndigheten däruppe.
Han har benhårt och konsekvent försvarat den gängse kapitalistiska
uppfattningen örn strejkrätten och den enskilde arbetsgivarens rätt att utan
att spörja samhällsmakten operera med strejkbrytare. Jag har svårt för min
del att se, huru den nuvarande regeringen skall kunna tillsätta en opartisk
undersökningskommission, när den själv i så hög grad är part i målet. Men
saken måste väl ändå ske. Landet kräver det, nationens rättskänsla kräver
det. Papperen måste på bordet och skulden fastställas, och en hänsynslös räfst
måste anställas med de skyldiga.

Vad som här skett bör slutligen vara en tankeställare för de borgerliga
partierna själva. Det har här från herr Lindmans sida talats örn, att man
stöder sig på gällande lag. Ja, men han glömmer att säga, att i varje brytningsperiod
blir lagens bokstav ett skröpligt uttryck för realiteten. Här växer
sig steg för steg fram en rättsåskådning inom det svenska samhällets hank
och stör, som i olika avseenden står i motsättning till lagens bokstav. Och
när herr Lindman slår sig till riddare för borgardömet såsom det där alltid
håller på rätten och ordningen, så ligger det snubblande nära till hands att
ställa frågan: Vilken rätt är det, som borgardömet hävdar? Det har i historien
aldrig funnits en samhällsklass — det omdömet står jag för som
gått hänsynslösare och revolutionärare fram än borgarklassen. Den som fördjupat
sig i den franska revolutionens historia svävar icke i tvivelsmål därom,
att en hänsynslösare framfart än deras, som gjorde deklarationen örn
människans fri- och rättigheter och senare så småningom fingo »Code Napoléon»,
den franska lagboken, har .aldrig, funnits. Och när den nya klassen
vunnit sin seger, har den identifierat sin egen rättsuppfattning med samhällets.
Den har sagt: Vi äro samhället och de, som ha en ^annan rättsuppfattning,
representera något mot samhället stridande. Nu stäfvi inför, en
brytningsperiod i svensk historia. En arbetarklass, byggande på solidaritetens
moraliska grundsatser, har vuxit sig så stor och stark i Sveriges rike,
att hänsyn måste av varje ansvarsmedveten statsledning tagas till dess uppfattning
örn vad som är moraliskt riktigt och oriktigt på detta område. Det
är ett faktum, herr statsminister, att den svenska arbetarrörelsen i strejkbrytaren
ser en förrädare och bedömer hans gärning som en judasgäming.

En klok statsledning — den må gilla eller ogilla en sådan moral - måste
känna detta som ett faktum att räkna med, särskilt i situationer, där det mäste
anses vara ett äventyr att utmana, irritera och på allt sätt trotsa en dylik
moralisk åskådning.

Det är därför, precis som herr Wigforss redan antytt, orimligt, när regeringen
låser fast sig på den linjen, att man icke skall taga någon hänsyn
till den moraliska uppfattningen på den andra kanten. Detta vittnar örn, att
man icke lyssnar till de varnande rösterna från historien och erfarenheten
själv. Ty gjorde regeringen detta, skulle den i detta läge — och socialministern
först och främst — ha sagt landshövdingen, att man får räkna med
hela rättsmedvetandet, hela den moraliska känslan däruppe i Ådalen, som reagerar
mot att man kastar in ett strejkbrytarband, som opererar, mot arbetarna.
Det är dock, herr talman, en bygd, som står i en° särställning. Finns
det för närvarande en bygd, där nöden bokstavligen är så stor som här? Ja,
kanske Bohuslän tävlar i detta fall. Men jag har vittnen, som sagt mig, att

Nr 38. 40

Lördagen den 16 maj f. m.

Fortsatt debatt bland de arbetslösa uppe i Ådalen är familjernas enda kost om dagarna nu
1 av svartå9 vaHsröten. ^Det är mjölet och vattnet blandat, och detta få såväl vuxna som
interpellation, barn leva på. En befolkning, som befinner sig i det läget att den svälter,
(Forts.) alf elen är ställd inför förtvivlan, är en explosiv vara. Den representerar
en anhopning av brandämnen, och lika dåraktigt som det är, herr Ekman,
att gå med en, brinnande fackla mellan öppnade krutfat, lika dåraktigt är det
att slunga in en strejkbrytaraktion i ett län med denna ömtåliga psykologiska
och sociala ställning för ögonblicket. Det är där huvudansvaret i själva verket
ligger, och det är i det avseendet en närmare undersökning måste göras
och ansvar utkrävas. Därmed har jag också, herr talman, sagt för min del,
att den framställning, på vilken jag byggt och för vilken jag står ansvarig
i tidningen Social-Demokraten, ansluter sig på ett helt annat sätt till verkligheten
än den oriktiga regeringskommuniké som utfärdats och de synnerligen
tvetydiga framställningar, som herr statsministern kommit med i dag.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Larsson: Herr talman! Efter
den inkompetensförklaring, som herr Engberg nyss utfärdat över mig, kan
det kanske synas vara hopplöst framdraga någon försonande omständighet.
Jag skall icke heller göra det, ty jag är, herr talman, så djupt medveten örn
det tunga ansvar, som under dessa dagar har legat på mig och mina kolleger,
att jag ej anser mig ha varken befogenhet eller rätt att framdraga någonting,
som skulle kunna verka förmildrande eller försonande i fråga om det sätt,
på vilket detta ansvar uppfyllts.

°Jag skall i stället nöja mig med att lämna några faktiska uppgifter, som
på grund av flera uttalanden i denna debatt måhända kunna vara av någon
betydelse för att belysa det. riktiga utgångsläget. Då det talats örn den konflikt,
som ägt och äger rum i Ådalen, och orsakerna till konflikten, så har man,
synes det mig, i de allra flesta fall bortsett ifrån hur det verkliga utgångsläget
varit.

Förhållandet är nämligen det,. att sedan rätt lång tid tillbaka pågått en
strid vid Marmakoncernens verk i Söderhamnstrakten. I denna koncern heter
verkställande direktören Versteegh. Han är son till ägaren av Ådalsverken.
men så vitt jag har mig bekant -— och det har också bekräftats från olika håll
— är den äldre Versteegh icke på något sätt ekonomiskt intresserad i Marmakoncernen,
och det råder sålunda, så långt jag känner till, intet ekonomiskt
samband mellan dessa bägge industrigrupper. Då nu konflikt under lång tid
pågått, nere i Marma, så förklarade slutligen arbetarna uppe i Ådalen vid
därav icke berörda industrier, att de skulle gå ut i sympatistrejk. Inför den
förklaringen, som var officiellt utfärdad, så nedlade verken däruppe sin drift,
innan strejken formligen utbrutit, detta med hänsyn till att, enligt vad som
sagts mig, rent tekniska anledningar kunde föranleda detta.
o När man .sålunda sagt, att det råder lockout vid dessa verk uppe i Ådalen,
så är detta icke riktigt, ty vad som faktiskt föreligger är en strejkförklaring,
som är lämnad icke på grund av någon lönekonflikt eller någon annan konflikt
vid de verken utan på grund av en lönekonflikt, som förelåg vid verk, som
icke med dessa ha någon ekonomisk samhörighet, nämligen verken vid Marma.
Detta sagt utan att göra något uttalande örn behörigheten och lämpligheten av
åtgärderna på den ena eller andra sidan, utan endast därför, att jag ansett det
vara riktigt att sätta in frågan i sitt rätta sammanhang, då det gäller att klargöra
upphovet till stridigheterna däruppe.

Jämte detta skall jag be, med anledning av det uttalande herr Engberg gjorde
angående ett samtal mellan herr Vennerström och mig på natten mellan onsdag
och torsdag, få säga, att så vitt jag erinrar mig — och jag är alldeles säker
på att jag har rätt i det avseendet — så kom det samtalet mellan herr Venner -

Lördagen den 16 maj f. m.

41 Nr 38.

ström och mig till stånd ingalunda, såsom herr Engberg nyss sade, för att från
herr Vennerströms sida skulle riktas någon vädjan till mig, att jag skulle verka
för strejkbrytarnas bortskaffande från Ådalen. Det samtalet fördes hela tiden
uteslutande i syfte, att vi gemensamt skulle överlägga örn vad som kunde göras
för att lugna den oroliga stämning, som under onsdagens eftermiddag gjorde
sig gällande där uppe; och jag ber att få försäkra herr talmannen och kammarens
ledamöter att under det samtalet, där jag lämnade utförliga redogörelser
till herr Vennerström örn vilka åtgärder, som voro vidtagna och vilka dispositioner
som skett, han ej hade ett ord av ogillande uttalande mot dessa åtgärder,
utan tvärtom uttryckligen och bestämt förklarade för mig, att enligt hans
uppfattning var det vår skyldighet att upprätthålla ordningen på sätt som
skett under sådana förhållanden, som där förelågo.

Det är sålunda alldeles tvärt emot vad herr Engberg sagt örn vad som ägde
rum under det samtalet, och då herr Engberg därjämte gör gällande, att någon
alldeles särskild försummelse från min sida skulle ligga i att jag ej vänt mig
till ortsrepresentanter för att få deras medverkan för lugnets återställande,
ber jag att få hänvisa till detta samtal -— på initiativ av herr Vennerström —
och till de samtal, som jag av eget initiativ haft med andra ortsrepresentanter i
denna kammare och i medkammaren, under vilka samtal jag direkt uppmanat
till åtgärder för sådant ändamål. Jag vet också, att man på min anmaning
satt sig i förbindelse med personer i orten för att i någon mån medverka till
lugnets återställande.

Jag medger, att det kan finnas brister, som vidlåda mina åtgärder i detta
avseende, och i alla händelser är jag medveten örn att andra och bättre krafter
måhända kunnat fylla denna uppgift på annat och verkningsfullare sätt; men
jag vill bestämt bestrida, att jag icke gjort vad som efter måttet av mina krafter
har varit möjligt för mig ätt göra i denna situation.

Nu säger herr Engberg slutligen, att det borde varit socialministerns skyldighet
att, när han visste och måste förstå, att oro skulle uppträda på grund
av strejkbrytarnas vistelse däruppe, ingripa; och örn jag förstod honom rätt,
skulle ingripandet skett genom att jag vände mig till landshövdingen och ålade
honom att med stöd av bestämmelser i landshövdingeinstruktionen förbjuda
det arbete, varom här är fråga. Enligt min uppfattning lägger emellertid
lagen icke den makten i min hand. Efter vad jag kan förstå finnes i de bestämmelser,
som herr Engberg åberopade, icke möjlighet att utnyttja dem på
det sätt som han gjorde gällande.

I det sammanhanget vill jag slutligen allenast säga — i anslutning till vad
hans excellens statsministern förut så tydligt klargjort för kammarens ledamöter
— att den stora och vittgående skillnaden mellan det sätt att handla, som
herr Engberg rekommenderade och som också andra förordat och det sätt, som
vi å vår sida ansett oss skyldiga att tillämpa, uppenbarligen är den, att vi anse
oss icke kunna och icke ha rätt att i någon situation gå ut över lagens råmärken.

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Jag skall icke bli mångordig.

Om jag fattade herr Per Albin Hansson rätt, så sade han bl. a., att militär får
icke användas vid arbetskonflikter. Jag frågar då: örn icke polis funnits till
hands eller örn polisstyrkan icke varit tillräcklig, skulle då de stenkastande
hoparna få fortsätta? Man måste i vissa fall få anlita även militär, enligt
min mening.

Herr Wigforss sade i dag i sitt anförande, att vi försöka inpränta i de våra,
att man skall gå fredligt fram. Ja, jag skulle nästan tro, att detta också är
sant. Men varför då icke skilja sig från de kommunistiska och bolsjevikiska
hoparna?

Fortsatt debatt
» anledning
av svar å
interpellation.
(Forts.)

Nr 38. 42

Lördagen den 16 maj f. m.

Fortsatt debatt
i anledning
av svar å
interpellation.
(Fort*.)

Det var dock ej för att säga detta, som jag begärde ordet, utan det skedde,
när herr Engberg begärde ordet i dag. Jag vill relatera en smula ifrån ett
valtal, som herr Engberg höll i Östersund i höstas dagen före landstingsmannavalet.
Det var det mest demagogiska och pösiga valtal jag någonsin hört.
Vad utmynnade detta tal uti? Jo, i en direkt uppmaning till vänsterflygeln
och till alla längst gående vänstermän att deltaga i valet och rösta på det socialdemokratiska
partiet.

Här i kammaren höra vi gång på gång skiljaktigheter och stridigheter äga
rum mellan kommunisterna och det socialdemokratiska partiet. Jag tycker,
att det verkar bara bluff och det är heller icke annat än bluff. Ty när herr
Engberg talar som han gjorde och rentav uppmanade till samling av alla sorters
vänsterelement man kan få fram, då är det sannerligen bara bluff att här
gång på gång föra striden mellan socialdemokrater och kommunister. Ni hålla
ihop, när det gäller. Gör en ordentlig boskillnad, herr Engberg, men det vill
ni inte. örn ni det gjorde, tror jag till och med, att händelserna i Ådalen skulle
varit omöjliggjorda; men ni gå ihop. Det är yttersta vänstern, kommunisterna
och bolsjevikerna, som ställa till ofog, och sedan gå ni och försvara dem. Ni
följa hopen, när det gäller valen och nu följa ni dem också. Men gör, som
sagt en ordentlig boskillnad, vilket både för partiet och landet skulle vara
nyttigt.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Wigforss: Herr talman! Jag skall icke mycket förlänga debatten.
Efter det svar, som statsministern gav, kan jag endast konstatera, att meningarna
och utgångspunkterna stå så oförmedlade mot varandra, att någon
verklig förståelse mellan parterna icke är möjlig.

Jag skall bara upprepa vad som var den ena huvudpunkten i mitt förra
anförande, och det ger herr Lindmans yttrande anledning till. Jag menar, att
det måste finnas proportion mellan vad vi kalla för brott och straff. Jag menade,
att man kan inte reagera hur som helst även emot det, som man anser
för skadligt; och när herr Lindman frågade, örn man verkligen skall tillåta,
att kommunisterna bedriva ett uppviglingsarbete och mana folk till våld och
örn man icke måste reagera däremot, så svarar jag endast: vi äro alla överens
örn att den reaktionen skall komma på den punkt, där den är berättigad.
Därför att kommunisterna uppmana till våld, så faller det icke ens herr
Lindman in att kräva, att kommunisterna här i kammaren skola mötas vare
sig med mauserkulor eller något annat liknande. Det är den utgångspunkten,
som var den första i mitt anförande, att man måste se till, att de som verkligen
träffas av det s. k. straffet äro de, som äro brottsliga.

Herr statsministern framställde till mig den frågan: örn det kastas sten
ifrån ett demonstrationståg, skall då icke militären få lov att skjuta? Jag
svarar härpå: de finnes en dikt som vi kanske alla känna till, som heter »Landshövdingen»
för övrigt, där landshövdingen säger till den ryske generalen, att
det står i svenska lagen, att »mannen straffas ej för hustruns brott, ej hustrun
för sin mans». De fredliga deltagarna i en demonstration få icke straffas för
det brott, som möjligen begåtts av andra i detta demonstrationståg. Det är
på den punkten, som det förfaller mig, att statsministern ville utsudda gränserna
mellan vad som är en rimlig repressionsåtgärd ifrån samhällets sida och
vad som enligt vår uppfattning går över till något, som kan kallas våldshandlingar.

Herr statsmininstern frågade örn igen, örn det inte skulle ha varit nödvändigt
även för en socialdemokratisk regering att i det läge, som inträdde, vid -

Lördagen den 16 maj f. m.

43 Nr 38.

taga några åtgärder, och om icke överhuvud taget kan tänkas, att även en
socialdemokratisk regering skulle vara tvungen att tillgripa väpnad makt för
att upprätthålla ordning i landet? Det finnes så vitt jag förstår icke många
socialdemokrater, som skulle förklara, att våld under alla förhållanden är uteslutet.
Det är uppenbart, att man kan komma i en sådan situation, där ett
tillgripande av vapen är det mindre onda. Men just därför att båda sakerna
äro onda, så säga vi, att allting måste göras för att undvika, att man närmar
sig gränsen, där ett sådant tillgripande av våldet är den enda möjliga utvägen.
Vår kritik av myndigheternas uppträdande i denna sak har också helt
och hållet byggts på att vi anse, att myndigheterna icke förstått, att skall man
försöka upprätthålla ordning och fred i samhället, så skall man förbereda
freden, d. v. s. man skall se till att man ingriper på ett så tidigt stadium, att
icke den situation inträder, då tillgripandet av våld är såsom redan sagts det
mindre onda. Då svarar herr statsministern och säger: alltså vill herr Wigforss,
att regeringen skall överträda Sveriges rikes lag. Ja, jag kan svara
ja härtill, örn det verkligen skulle vara nödvändigt, men jag frågar verkligen
herr statsministern, örn ett tillbakadragande av strejkbrytarna har skett med
ÖAmrträdande av Sveriges lag; eller visar detta ej, att det förefinnes maktmedel
inom lagens råmärken för en länsstyrelse och för en regering, maktmedel,
som kunna användas till påtryckning på dem, som ha den direkta makten över
de enskilda arbetsgivarna; maktmedel, som icke behöva ställa vare sig regeringen
eller länsstyrelsen i det dilemmat, att frågan gäller, örn man skall behöva
överträda lagen för att överhuvud taget kunna upprätthålla samhällsfreden.
Men örn det under nu gällande lagar skulle vara nödvändigt, så vill
jag säga: det vore det borgerliga samhällets närmaste uppgift att se till, att
sådana lagliga möjligheter skapas, som sätta samhället i tillfälle att bryta
den enskilde ägarens motstånd, när denne enskilde ägare vidtager sådana åtgärder,
att hans uppträdande blir en huvudsaklig anledning till samhällsfarliga
konflikter.

Hans excellens herr statsministern Ekman; Herr talman! Min replik skall
bli kort. Kammaren har själv hört, vilket svar herr Engberg lämnade på
min hemställan, örn han icke bort, innan han beskrivit situationen däruppe så,
att »utskickad militär beskjuter fredligt demonstrationståg», göra sig underkunnig
örn huruvida den rubriken motsvarade det verkliga förhållandet eller
icke. Både herr Engberg och herr Höglund, vilken senare i sitt anförande läste
upp Sundsvallstidningens beskrivning, i vilken förekommer uppgift örn stenkastning
—• och att sådan verkligen försiggått torde väl få anses vara verifierat
— ha för sin del vitsordat denna skildring, varför påståendet härom
förefaller ge uttryck åt det verkliga förhållandet. Kan man då tala örn att ett
demonstrationståg därifrån deltagarna i större eller mindre omfattning öva
stenkastning mot en skyddsvakt, som dittills icke. begått något övervåld •— att
ett sådant demonstrationståg är »ett fredligt demonstrationståg»; är det ett
korrekt uttryck för det faktiska läget att använda en sådan beteckning?

Beträffande det, som jag hemställde till herr Engberg, att han skulle yttra
sig om, så säde han, så vitt jag hörde, icke ett ord. Däremot inlät han sig på
en lång utsvävning på alla möjliga områden, i fråga örn vilka jag icke hade
satt i fråga att man borde och behövde diskutera dem. Han frågade: örn folktåget
hade besjälats av en sådan mentalitet, hur skulle då länsstyrelsen däruppe
kunnat ge tillstånd till demonstrationen? Jag har icke haft tillfälle att
inhämta uppgift därifrån rörande denna sak, men jag är fullkomligt övertygad,
att, örn någon ansökan förelegat, demonstrationsrätten beviljades långt
före onsdagens möte, och således också långt före onsdagsuppträdena.

Herr Engberg påstod vidare, att jag sagt, att »det enda», som förekommit,

Fortsatt debatt
i anledning
av svar å
interpellation.

(Forts.)

Nr 38. 44

Lördagen den 16 maj f. m.

Fortsatt debau yar stenkastning. Förlåt, herr Engberg, det är oriktigt återgivet. Jag för1
av svar å9 klarade, att det klart ådagalagts, att stenkastning förekommit, under det att
interpellation, utredning pågår beträffande skottlossningen. Herr Engberg använde även i
(Forts.) detta fall ett uttryckssätt, som oriktigt återgav innehållet i vad jag yttrade.

Bevis föreligga alldeles tillräckligt att karakterisera det sätt, på vilket herrar
Engberg och Höglund uppenbarligen vilja utnyttja detta ytterst olyckliga,
av en mängd omständigheter skapade sorgedrama däruppe, så att de skyndat
att använda det i sin politiska taktiks och i sin politiska agitations tjänst.

Herr Höglund uttalade sig om vad nutid och eftervärld skulle säga beträffande
de åtgärder, som vidtagits av regering i detta fall. Jag skall icke upprepa,
vilka regeringens åtgärder varit. Jag har vid åtskilliga tillfällen tillkännagivit,
vari de bestå; men jag vill säga, att herr Höglund är absolut icke
mannen att härom fälla något bestående och slutgiltigt omdöme.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Spångberg: Herr talman! Det slags läromästarton, som kommit till
uttryck i en hel del anföranden, som här hållits från de mest olika håll, från
Zeta Höglund till herr Lindman, ha gjort, att jag icke kan underlåta att ännu
en gång begära ordet i denna debatt.

Jag vill säga till herr Höglund, att han, örn någon, i sanning icke borde vara
rätte mannen för att ta på sig en indignerad min och söka förbjuda oss använda
de ord vi finna lämpliga. Det finns ett gammalt ordspråk som säger,
att »när hin blir gammal så går han i kloster», men aldrig har hins skepnad
i klostret satt någon vidare allvarlig stämning på dem, som se honom. Man
vet, att han gått dit för att han blivit gammal; det är ålderdomssymtom och
ingenting annat, som tager sig uttryck i dylikt.

Det har här under det första anförandet, som i dag hölls ifrån borgerligt
håll, ifrån herr Andersson i Rasjön, signalerats örn undantagslagar för kommunisterna,
beroende på bl. a. mitt anförande under gårdagen. Ja, herr talman,
jag vet inte, huruvida jag kommer att anlita talmannens klubba än en
gång, men jag måste säga, att jag förstår, att det slags folk, som sänder kulor
i kroppen på svältande arbetare och mördar dessa, såsom skedde i Ådalen, när
dessa arbetare begära bröd, det slags folket förstår jag vill ha undantagslagar
för kommunisterna.

Beträffande de starka orden så vill jag erinra örn, att det här under denna
debatt fällts starka ord även från andra håll. Det som här tager sig uttryck
från borgerligt håll kan sålunda icke vara någonting annat än en önskan att
just komma åt kommunisterna och den politiska rörelse, som de representera.
Jag förstår också den synpunkten mycket väl. Herr Z. Höglund fällde här
under sitt anförande uttrycket »kriminaldåre» om militärkontingentens befälhavare
uppe i Ådalen och herr Månsson i Furuvik fällde uttrycket »fähund»
örn arbetsköparen Versteegh, utan att det kom till synes någon särskild indignation.
Kanske icke sådana ord anses såsom starka ord annat än när vi
kommunister uttala dem, men när vi använda starka ord är det därför, att vi
känna det så, som vi säga det.

Mina herrar, ni som i dag söka uppträda med skolmästarfasoner, dragen
eder till minnes, vad som har passerat här under årens lopp. Gån in i edra
kamrar och ransaka hjärtan och njurar och edra minnen och ni skola finna,
hur ni här många gånger med användandet av språkets allra sämsta ord, med
lögner och grundlösa beskyllningar sökt att argumentera och polemisera mot
oss kommunister, när vi ha talat sakligt i frågorna. När ni använda dylika
metoder i polemik mot oss, då ha icke edra kamrater tagit på sig någon indignerad
min och talat örn undantagslagar, då tycks allt ha varit i sin ordning.

Lördagen den 16 maj f. m.

45 Nr 38.

Riksdagens protokoll giva mig härutinnan de bevis, som jag skulle kunna anföra
och för detta kunna ta hela den vecka i anspråk, som debatten, enligt
vad herr Månsson i sitt anförande sade, skulle kunna räcka — morden i Ådalen
berättiga för övrigt till en debatt under så lång tid. Men, mina herrar, när
ni gå tillväga på det sättet och det mördas fem arbetare av storfinansens drängar
i Ådalen, då skrikes det på lagar, men icke mot dem, som ha mördat dessa
personer, utan mot oss kommunister som påtalat dessa händelser i riksdagen
och nämnt dem vid deras riktiga namn; det är icke fråga örn lagar mot de personer,
som skulle drabbas av det ansvar, som ovillkorligen måste falla på de
personer, som begått de mord, som där ha begåtts. Det är icke lagar mot
dem utan mot kommunisterna, som man vill lia för att hindra oss från att
i framtiden, då sådana blodsdramer utspelas, taga till orda i riksdagen. Man
vill, att det med bibehållandet av »riksdagens värdighet», alltså utan det nedsättande
av riksdagens anseende, som man här har talat om, skall kunna begås
dylika handlingar.

Jag skall icke beträffande orsakerna till detta blodsdåd upprepa, vad jag
i går anförde. Jag vill bara ännu en gång erinra om, hurusom herr Per Ålbin
Hansson i går, innan jag hade haft ordet och herrarna blivit så indignerade
av mitt anförande, yttrade, att det var kommunisterna i Ådalen, som uppagiterat
massorna och därför tillsammans med strejkbrytarna bära en stor del
av ansvaret. Här begå borgarna ett skändligt mord i Ådalen på svältande
arbetare, som svälta så att t. o. m. de borgerliga tidningarna skildra hur deras
lidanden ha varit, här mördar man, såsom en socialdemokrat här har yttrat,
även socialdemokrater, därför att dessa gå i en demonstration, mördar kvinnor,
som endast stå och se på demonstrationståget, och så kommer Per Ålbin
Hansson och säger, att det där bära kommunisterna ansvaret för. När en
sergeant kommenderar halt åt ett demonstrationståg och skjuter två arbetare,
därför att hans häst skyggar och då en bakomliggande ditkommenderad soldatavdelning
öppnar eld på de demonstrerande arbetarmassorna, då kommer socialdemokraternas
ordförande i den här kammaren och säger: se, det är kommunisterna,
som uppagiterat arbetarna till en sådan stämning. Skall man icke
bli indignerad över sådant. Ehuru jag mycket väl vet att upptaga och bedöma
dylika uttalanden efter deras värde — man har ju blivit van vid sådant under
de gångna åren — protesterar jag mot dessa vettlösa uttalanden från herr
Hanssons sida. Herr Höglund säger, att det var sansade socialdemokrater,
som demonstrerade och som icke hade en tanke på våld. Jag kan icke finna
annat, än att det finnes en motsättning mellan herr Hanssons och herr Höglunds
uttalanden. Det torde icke vara så alldeles ärliga motiv, som ligga till
grund för herrarnas uttalanden.

Nej, mina herrar! Det som utgör orsaken till allt detta är varken de demonstrerande
ärliga socialdemokraterna där uppe eller den agitation, som har
bedrivits. Här stå två samhällsåskådningar, två samhällssystem, det ena som
kommer och det andra som går, i strid mot varandra. Här representeras i
denna kammare den ena åskådningen av det borgerliga samhället, alltså det
samhälle som har varit, det som är förfallets period, det som åstadkommer
motsättningar och strider både av social och ekonomisk art, som herrarna
egentligen icke kunna lösa, eller i varje fall icke se någon lösning på. I stället
för att giva dessa svältande arbetarmassor mat skickar man stålmantlade kulor
i magen på. dem. Den gamla åskådningen försvaras av de borgerliga. Den
nya åskådningen är den socialistiska samhällsåskådningen, den som representeras
ov den kommunistiska gruppen. Socialdemokraterna ha här kommit i
en mellanställning med gärning och åskådning hos det gamla borgerliga klasssamhället,
där de även träda fram såsom denna samhällsordnings väktare.
Herr socialministern har ju nyss förklarat att herr Vennerström givit sin

Fortsatt debatt
i anledning
av svar å
interpellation.

(Forts.)

Nr 38. 46

Lördagen den 16 maj f. m.

Fortsatt debatt anslutning till de förberedande åtgärder, som vidtagits från regeringens sida
''wonard! * fråga om Ådalen. Det är den socialdemokratiska taktiken. Orden kunna
interpellation. iu ibland flöda så, sorn de nyligen gjorde från herr Höglunds läppar. Men,
(Forts.) mina herrar, en sådan ordning, där man är beväpnad och skickar ut soldater
och poliser med skarpladdade gevär och revolvrar mot arbetarna, den ordningen
tager sig ibland ovillkorligen sådana uttryck, som vid blodbadet uppe i
Ådalen. Det är ju icke första gången, som militär har använts mot arbetare.
Jag erinrade örn den saken i förbigående i går och sade, att om man på detta
sätt leker med eld i en kruthög, kan det icke undvikas att kruthögen förr eller
senare exploderar. Det är sålunda ingenting annat som inträffat än vad man
kan räkna med, när man vidtager dylika åtgärder. Då jag lagt ansvaret för
dessa händelser på regeringen, må jag gärna medgiva, att regeringen stödjer
sig på författningen, vilken författning t. o. m. socialdemokraterna i denna
kammare ha givit sitt bifall till. Men regeringen, såsom den sittande högsta
myndigheten här i landet, kan icke komma undan det ansvar, som drabbar
den. Jag vet mycket väl, att varken herr Ekman eller herr Larsson voro
där uppe och kommenderade vederbörande att giva eld och skjuta ned dessa
människor utan att det skedde på annat sätt. Men blodsutgjutelserna där uppe
drabba i alla fall regeringen på grund av de åtgärder, som ha vidtagits. Då:
regeringen sände upp dessa militärer och poliser, hade den att räkna med att
det med skarpladdade vapen skulle sluta med blodbad, något som ju många
gånger från kommunistiskt håll har framhållits från vår sida skulle komma
att ske. Men då ha herrarna helst visat sitt intresse i demonstrationer, som
ibland tagit sig sådana uttryck som att ni massutvandrat ur kammaren, ibland
stått på lur bakom förhängena och lyssnat, ibland slagit i bänklocken och pratat
och försökt överrösta oss. Vi ha i varje fall påtalat, vad som kan komma
att inträffa, när lagen tillstädjer dylika åtgärder. I dag ges svaret i anklagelsen
av fem mördade arbetare.

Herr talman, mina herrar! Jag skall med detta såsom bakgrund visa på en
rad av andra tillfällen då militären har skickats ut under detta århundrade.
Jag minner örn hyrkuskstrejken i Stockholm 1900, örn konflikten i Arlöf 1901.
örn träarbetarestrejken i Boden 1906, om kommunalarbetarestrejken i Malmö
1908, om polis- och militäröverfallet vid rösträttsdemonsrationerna, om hamnarbetarekonflikten
i Gävle 1903, örn renhållningskonflikten i Stockholm 1905,
örn våldsdåden i Mackmyra 1906, örn stuveriarbetarekonflikten i Norrland
1908, örn stenhuggarekonflikten i Bohuslän 1908, örn storstrejken år 1909 icke
minst, då regeringen utfärdade den bekanta telegramordern, att man skulle
hålla allt i beredskap men visa så litet som möjligt. Jag minner örn järnbrukskonflikten
i Horndal 1909, om fredsdemonstrationerna 1914 och om hungerdemonstrationerna
1917. Jag minner örn Mannerheims besök i Stockholm efter
hans uppträdande i Finland. Det var ju en verklig utmaning och provokation
mot Sveriges arbetare att taga hit denne herre. Jag minner till sist om en
mängd maj-demonstrationer o. s. v. Allt detta visar, att man har begagnat sig
av dylika åtgärder, som tagit sig sådana uttryck, som vid detta tillfälle uppe
i Ådalen.

Här har det talats örn det sätt varpå ordningen skall upprätthållas. Herr
Hansson har sagt, att han för sin del skulle ha sänt dit beväpnade poliser. Herr
Wennerström har givit sin anslutning till de åtgärder, som socialministern har
vidtagit. Den ene socialdemokraten vill bara ha polis och den andre vill ha
både polis och militär. Jag vill säga herrarna, att ni måtte vara i fullständig
okunnighet om hur arbetarna tänka och känna, när ni resonera så. Vare sig
ni sända beväpnade strejkbrytarepoliser eller ni sända militär till en plats, där
en konflikt pågår för att skydda strejkbrytare eller för att ingripa i konflikten
på sätt som skett, så se arbetarna på en sådan plats precis med samma ögon på

Lördagen den 16 maj f. m.

47 Nr 88.

dessa människor. Örn herr Hansson skickar dit sina poliser och herr Wennerström
sin militär för att upprätthålla den oordning, som genom strejkbryteri
och militär skapats däruppe, spelar de ingen roll i utvecklingen av vad som
sedan kommer att ske vare sig det var militär eller polis. Det ena är lika fördömligt
som det andra. Skall man undvika dylikt, ja då får man i sanning
vidtaga andra åtgärder än att skicka strejkbrytare, militär och poliser.

Jag skall nu taga upp något av vad jag var inne på i går, nämligen frågan
örn rätt till skydd för strejkbrytare. Jag skall taga upp den frågan ur både
arbetarnas och de borgerligas synpunkt. Här stå två olika uppfattningar emot
varandra. Yi kommunister känna och tänka såsom arbetarna på arbetsplatserna,
när de äro i strid, känna och tänka, det säger sig självt. Arbetarna, som
gå i konflikt, anse, att en strejkbrytare icke har något existensberättigande.
Han ser på honom, som jag uttryckte det i går. Herrarna kunna ju önska att
arbetarna kunde se på strejkbrytaren på annat sätt, men arbetarna se på honom
såsom på ett skabbdjur, en reptil eller skabbig hund. De anse, att han icke har
något existensberättigande såsom strejkbrytare. Strejkbrytaren Andersson får,
örn jag så får säga, gärna leva som personen Andersson, men han får icke leva
såsom strejkbrytaren Andersson. Alltså denne kriminella förbrytare, som släppes
ut ifrån Långholmen och för en tid betraktas såsom en av de främsta samhällsbevararna
och skickas upp till konflikten vid Adalen, betraktas där med
andra ögon än han betraktades innan han blev strejkbrytare. Då han inträder
i strejkbrytarvärvet spelar han en annan roll. Då står han till arbetsköparnas
förfogande mot arbetarna på ett sätt, som skapar en stämning emot honom
från arbetarsidan, så att man måste betrakta honom, som jag sade, som ett
skabbigt djur utan existensberättigande. Den borgerliga synpunkten är naturligtvis
tvärtom. Strejkbrytaren spelar för dem en annan roll. Han utgör ett
instrument i klasskampen mot arbetarna vid konflikterna. Han är en värdefull
tillgång i detta ögonblick för arbetsköparen, och det är tydligt att svensk lag
sådan denna tager sig uttryck, då den lagen ju är en produkt av de kapitalistiska
förhållandena, måste i honom se en lika värdefull tillgång som alla andra,
han må nu vara hur stor kriminell förbrytare som helst.

Från arbetsköparnas synpunkt skall han sålunda skyddas, men ifrån arbetarnas
synpunkt måste han bekämpas, bekämpas med varje medel. Strejkbryteriet
framkallar alltså två helt olika omdömen, som inte kunna förenas. Den,
som står som arbetsköpare och som sådan använder strejkbrytare, kommer att
betrakta strejkbrytaren från en helt annan synpunkt än den, som står som arbetare;
de hava helt olika och vitt skilda intressen. Ur arbetarklassens synpunkt
måste strejkbrytaren alltså bekämpas, han har icke rätt att leva såsom strejkbrytare.

Här avbröts talaren av herr talmannen med orden: Jag ber den ärade talaren
att icke yttra sig på ett sådant sätt.

Herr Spångberg fortsatte: Jag måste säga, att det är mycket svårt att yttra
sig på annat sätt.

Herr talmannen avbröt talaren ånyo och yttrade: Jag måste ännu en gång

säga, att ett sådant yttrande icke under några omständigheter är riksdagen värdigt,
det är att prisa brottslig gärning.

Herr Spängberg yttrade vidare: Ja, mina herrar, ni få själva döma, huru vida

min uppläggning av de synpunkter, som finnas på arbetare- respektive arbetsköparhåll
beträffande strejkbrytaren är riktig eller icke. Jag har emellertid
sagt min mening och behöver icke längre upphålla mig vid detta problem.

Jag måste emellertid säga. att mellan dessa olika meningsgrupper måste det
alltid stå strid, och den striden kommer alltid att utvecklas, där strejkbrytare

Fortsatt debatt
i anledning
av svar å
interpellation.
(Forts.)

ffr 38. 48

Lördagen den 16 maj f. m.

Fortsatt debatt finnas. Så fort en konflikt utbryter och man tager strejkbrytare till platsen,
»anledning mäste man räkna med strid, ty arbetaren anser sig ha rätt, även han, till en
interpellation del av samhället, och arbetsköparen utgör dock bara en liten del av detta sam(Forti)
hälle. Men i sin egenskap av ägare till det produktionsföretag, där konflikten
i fråga råder, intar han en maktställning, som han kan utnyttja ända därhän
att han kan fördärva hela socknar, ja stora delar av landet, och kan göra detta
med statens hjälp. Så länge det kapitalistiska samhället överhuvud består,
komma dylika konflikter att utvecklas. De äro oundvikligt förknippade med
och en naturlig produkt av de kapitalistiska samhällsförhållandena och utgöra
vid en viss tidpunkt ett skärpt uttryck för klassmotsatserna.

Här har också talats örn att arbetare använda våldsmetoder. Jag säger ännu
en gång, att då herr Per Albin Hansson i gåT gjorde detta till en stridsfråga
mellan kommunister och socialdemokrater i denna debatt, så kan det icke ha
varit ärliga avsikter, som bestämde hans ståndpunktstagande. Jag beklagade
också redan i början av mitt anförande i går, att herr Per Albin Hansson på
detta sätt gav debatten en dylik inriktning.

När herrarna emellertid tala örn våld, som måste mötas med våld, så vad är
det annat än våld, som ni själva begagna? Vad var det annat än våld, som
mötte denna fredliga demonstration? Och örn ni verkligen mena, mina herrar
och damer, att våld skall mötas med våld, är det då icke riktigt att även arbetarna
svara med våld? Örn ni ser på detta ur rent filosofisk synpunkt och gör
en princip av satsen att våld skall mötas med våld, är det då icke nödvändigt,
att arbetarna beväpna sig och skjuta ned strejkbrytama, om dessa tänka skjuta
arbetarna? Jag måste säga, att även örn man ser saken ur den filosofiska synpunkt,
att våld föder våld, så måste detta leda till, att det är riktigt, att arbetarna
beväpna sig och skjuta strejkbrytama.

Jag skulle tro, att kulorna däruppe i Ådalen, som togo fem människoliv, icke
ha susat alldeles förgäves, men jag tror också, att de komma att verka i en
annan riktning än herrarna beräknade. Ty ännu aldrig höll man en rörelse
tillbaka med våld, en rörelse, som växte fram ur förhållanden, vilka inte längre
voro livskraftiga och hållbara. En sådan rörelse möter man icke genom att
släcka människoliv. Tsargeneralernas kulor i Ryssland krävde många offer,
men dessa kulor väckte dock den ryska arbetarklassen. De första kulorna, som
susade i Tsarryssland, och de första mördade människorna där, de blevo en signal
till samling, en väckelse till kamp för de ryska arbetarna på klasskampens
grund, en samling, som visade sin kraft i revolutionens seger. Det ligger någonting
av lärdom i detta även när det gäller svenska förhållanden, och sett
på detta sätt kan det också ligga någonting av lärdom i kulorna, som togo de
fem människoliven i Ådalen.

Herr Osberg: Herr talman, mina herrar! Örn man sakligt vill bedöma

den debatt, som pågått här ett par dagar, torde man näppeligen kunna lägga
ansvaret för det skedda på regeringen. Statsministern har ju också utlovat en
förutsättningslös prövning av ärendet, och det torde då vara lämpligt att vi
lugna oss, åtminstone tills vi få den utredningen framlagd inför kammaren.
Då först kan det kanske vara lämpligt att taga upp en sådan här debatt.

Det är ju helt naturligt, att ett sådant händelseförlopp som detta vill röra
upp sinnena. Det kan man förstå, och vi beklaga ju alla livligt vad som inträffat.
För min del tror jag, att det var besinningslöshet, som åstadkom den
stora olyckan däruppe. Men jag tycker, att åtminstone vi här i kammaren
borde bibehålla besinningen och lugna oss, tills vi få reda på hur saken ligger
till. Den som då befinnes bära ansvaret, den bör man vända sig emot.

Jag anser, att den sittande regeringen icke gjort annat än vad många före
den ha gjort utan att det då avlupit illa. Nu ville emellertid en omständighet,

Lördagen den 16 maj f. m.

49 Nr 58.

att det blev en olycka. Men vi få icke för den skull förlora besinningen, utan Fortsatt debatt
vi skola taga detta som sansat folk bör taga dylika saker, och då utredningen
kommer fram, tror jag, att vi kunna se var orsakerna äro att finna.

Herr Flyg: Herr talman! Jag har begärt ordet för att till kammarens

protokoll avlämna en deklaration med anledning av de protester, som ha uttalats,
och även med anledning av de tankar, som här ha framförts örn inskränkning
av yttrandefriheten.

Innan jag föredrar denna deklaration, skall jag be att få säga ett par ord,
som jag tror äro nödvändiga, till herr statsministern.

I sitt anförande på förmiddagen erinrade herr statsministern örn, att jag
hade under dagarna omkring den 1 maj besökt Ådalen, och han sade, att det
var väl ganska troligt, att jag då där uppe, på det problem vi här diskutera,
hade utvecklat liknande synpunkter som jag framfört här i kammaren. Jag
anser det vara av intresse för mig att i anledning av vad sålunda yttrats få
klart säga ifrån, att jag på de fem eller sex platser däruppe, som jag besökte
och där jag höll föredrag, givetvis berörde händelserna i Halmstad och kravallerna
därnere och i samband därmed tog upp kampen mot strejkbrytarna. Jag
framhöll också utan tvekan, att jag ansåg, att toleransen mot strejkbrytarna nu
pågått länge nog, och vidare sade jag, att det måste bli en arbetarmassornas
egen sak att snarast möjligt genom ett bestämt och målmedvetet och hänsynslöst
uppträdande göra slut på möjligheten att sända ut strejkbrytare i landet.
I den mån dessa mina ord kunnat inverka på vad som sedan inträffat där uppe,
är jag fullt beredd att utan tvekan taga ansvaret.

Jag ber nu att få föredraga följande deklaration:

»Kommunistiska riksdagsgruppen uttalar härmed till kammarens protokoll,
att den anser de protester, som från socialdemokratiskt och borgerligt håll riktats
mot gruppmedlemmarnas anföranden, samt de uttalanden örn begränsning
av yttrandefriheten i riksdagen, vilka ävenså framkommit, såsom bevis på att
gruppen förmått fylla sin‘plikt såsom talesman för landets klassmedvetna och
kämpande arbetare. Gruppen uttalar vidare, att dess medlemmar i fortsättningen
som hittills ämna låta sitt uppträdande och talande bestämmas, icke
av borgerligt parlamentariska umgängesformer utan av arbetarnas intressen i
den fråga som föreligger. Då fredligt demonstrerande arbetare mördas av till
strejkbrytares skydd utkommenderad militär, kunna icke nog starka ord användas
i protest mot de för morden ansvariga.

Ned med den ''ordning’, som legaliserar sådana händelser, som de vilka inträffat
i Ådalen! Leve arbetarklassens enhetliga kamp mot strejkbrytare och
militärvälde!

I den kampen vill den kommunistiska riksdagsgruppen, såväl i riksdagen
som utanför densamma, såsom en del av Sveriges Kommunistiska parti göra
sin plikt, oavsett vilka åtgärder den borgerliga makten än må vidtaga.»

i anledning
av svar å
interpellation.
(Forts.)

Herr Engberg: Herr talman! Endast en kort replik till herr statsministern
och herr socialministern.

Herr statsrådet påstod, att herr Vennerström icke gjort någon framställning
till honom, örn att han borde söka få strejkbrytarna bortskickade. Jag beklagar,
att herr Vennerström icke tillhör denna kammare och omedelbart kan dementera
herr statsrådets uppgift. Faktum är, att omedelbart efter samtalet
med herr statsrådet kom herr Vennerström till mig, och flera med mig, och
upplyste, att han energiskt bett statsrådet, att strejkbrytarna omedelbart skulle
tillbakadragas. Där står sålunda uppgift mot uppgift, och herr Vennerström
torde senare komma att offentligen klargöra den saken.

Andra hammarens protokoll 1981. Nr 38.

4

Nr 38. 50

Lördagen den 16 maj f. m.

Fortsatt liebau
i anledning
av svar å
interpellation.

(Forte.)

Herr statsministern säger, att jag icke bort skriva i rubriken i Social-Demokraten,
att man besköt ett fredligt demonstrationståg, förrän jag hade verkställt
en ordentlig undersökning. Men herr statsministern borde för det första
icke lia utfärdat en officiell kommuniké, där det står, att demonstranterna började
skottlossning, förrän han verkställt en ordentlig undersökning. I dag
meddelar herr statsministern, att den saken skall nu undersökas. Tills vidare
var det bara stenkastning, men det var den omständigheten, menade han, som
gjorde, att tåget icke var fredligt. Han talade icke örn för kammaren, hur
stenkastningen tydligen uppkom, nämligen därigenom, att den patrull, som
på 200 meters avstånd från förläggningen mötte demonstranterna och hejdade
tåget, åstadkom den panik, av vilken stenkastningen blev resultatet. Att så
förhöll sig är alldeles uppenbart efter den undersökning, som verkställts både
av Sundsvallstidningen och av andra.

Till sist vill jag säga herr statsministern att han hjälpt till att förvanska
bilden av det som skett genom sin bevisligen falska kommuniké, utfärdad innan
någon som helst undersökning på platsen hade verkställts. Kravet att en
regeringskommuniké skall baseras på en verkställd undersökning är verkligen
vida mera befogat än kravet på att en arbetande journalist skall ha hunnit verkställa
en utredning av det slaget, innan han formulerar en rubrik. Allt som
hittills framkommit tjeder på, att den framställning, som givits av SocialDemokraten,
är fullständigt riktig.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Jag vill endast påpeka, att i

kommunikén framhölls, att det var den för ordningens upprätthållande ansvariga,
lokala myndighetens redogörelse, som lämnades.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Larsson: Jag begärde ordet
med anledning av ett uttalande, som gjordes av herr Engberg i hans näst föregående
anförande, där han med särskild styrka strök under, att örn det förhöll
sig så, att demonstrationståget på torsdag skulle bestått av personer, som
man kunde befara komme att störa ordningen, så hade det varit landshövdingens
skyldighet att vägra dessa personer tillstånd att demonstrera. Han sade
vidare, att landshövdingen genom att lämna detta tillstånd hade motsagt sig
själv och i varje fall handlat i strid mot den uppfattning, som regeringen hade
i detta avseende.

Med anledning av denna uppgift vill jag meddela, att efter vad jag nu har
inhämtat, något tillstånd till demonstrationen på torsdagen varken sökts eller
givits.

§ 5.

Föredrogos, men blevo ånyo bordlagda konstitutionsutskottets utlåtande
nr 15, statsutskottets utlå,tanden och memorial nr 136—143, första lagutskottets
utlåtanden nr 22, 31 och 32, andra lagutskottets utlåtanden och memorial
nr 36—40 samt särskilda utskottets utlåtande nr 1.

§ 6.

Ordet lämnades nu till

Herr Björkman, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,

att kammaren måtte besluta, att på föredragningslistan för nästa plenum första
lagutskottets utlåtande nr 22 måtte uppföras närmast före statsutskottets
utlåtande nr 137.

Denna hemställan bifölls.

Lördagen den lö maj e. m.

51 Nr 38.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.7 e. m. för att åter sammanträda
kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 16 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Riksdagsman Martin Skoglund är på grund av inflammation i gomkörtlar
och näsgångarna jämte funktionell neuros oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
under tiden 16 t. o. m. 22 maj 1931 intygas härmed på heder och samvete.

Stockholm d. 16 maj 1931.

W. Stridsberg,

med. dr., leg. läkare.

§ 2.

Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 127, i anledning av
Kungl. Marits proposition angående omorganisation av gymnastiska centralinstitutet
jämte fem i ämnet väckta motioner.

Uti en till riksdagen avlåten, den 20 februari 1931 dagtecknad proposition,
nr 133, vilken hänvisats till statsutskottet för förberedande behandling hade
Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för sistnämnda dag, föreslagit riksdagen att

dels förklara sig icke hava något att erinra mot de i nämnda statsrådsprotokoll
angivna huvudgrunderna för en successiv omorganisation från och med
ingången av budgetåret 1932/1933 av gymnastiska centralinstitutet,

dels i riksstaten för budgetåret 1931/1932 med oförändrade belopp uppföra
ej mindre det ordinarie förslagsanslaget till avlöningar vid gymnastiska centralinstitutet
å 106,000 kronor,

än även det ordinarie reservationsanslaget till materiel m. m. vid gymnastiska
centralinstitutet å 13,000 kronor,

o dels till extra personal vid gymnastiska centralinstitutet m. m. för budgetåret
1931/1932 anvisa ett extra anslag å 7,410 kronor att utgå med den fördelning,
som av Kungl. Majit bestämdes,

dels ock till ökat arvode åt föreståndaren för gymnastiska centralinstitutet
under budgetåret 1931/1932 för samma budgetår anvisa ett extra anslag av
2,800 kronor.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

Nr 88. 52

Lördagen den 16 maj e. m.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta motioner, nämligen:

motionen nr 229 inom första kammaren av herrar Petrén och Pauli, vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts i. första punkten av förevarande
proposition gjorda framställning, samt att riksdagen måtte begära, att
proposition till nästa års riksdag måtte framläggas rörande sjukgymnastutbildningens
skiljande från gymnastiska centralinstitutet och anordnande i princip
i enlighet med 1929 år sjukgymnastiksakkunnigas förslag;

motionen nr 378 inom andra kammaren av herr Lindskog, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj :t ville
i så måtto omarbeta förslaget, att tiden för sjukgymnastutbildningen fixerades
till 2 år, men att av sjukgymnastutbildningen endast de delar av denna utbildning,
som omfattade även för en sjukgymnast önskvärda insikter i friskgymnastikens
teori och praktik, förlädes till G. C. I. men att all^övrig för den
statligt utexaminerade sjukgymnasten erforderlig utbildning, såväl teoretisk
som praktisk, förlädes, den teoretiska till Karolinska institutet, den praktiska
till med Karolinska institutet samordnad sjukvårdsanstalt;

de lika lydande motionerna nr 228 inom första kammaren av herr Åkerberg
m. fl. och nr 384 inom andra kammaren av herr Holmström m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte -— med ändring av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, kap. V A. beträffande utbildningstidens längd — besluta,
att som villkor för behörighet att söka gymnastiklärarebefattning vid samtliga
läroanstalter i riket måtte fastställas 3-årig utbildning; samt

motionen nr 225 inom första kammaren av herr K. A. Wilhelm Björck, vari
föreslagits, att riksdagen ville besluta sådan ändring i de föreslagna inträdesvillkoren
till gymnastiska centralinstitutet, att enahanda fordringar uppställdes
för manlig och för kvinnlig elev.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen II: 378 samt med avslag
å motionerna I: 225, I: 229, I: 228 och 11:384 förklara sig icke hava något
att erinra mot de i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 20
februari 1931 angivna, av vederbörande departementschef förordade huvudgrunderna
för en successiv omorganisation från och med ingången av budgetåret
1932/1933 av gymnastiska centralinstitutet, dock med iakttagande av de
ändringar, för vilka utskottet uttalat sig,

b) i riksstaten för budgetåret 1931/1932 med oförändrade belopp uppföra

ej mindre det ordinarie förslagsanslaget till avlöningar vid gymnastiska
centralinstitutet å 106,000 kronor,

än även det ordinarie reservationsanslaget till materiel m. m. vid gymnastiska
centralinstitutet å 13,000 kronor,

c) till extra personal vid gymnastiska centralinstitutet m. m. för budgetåret
1931/1932 anvisa ett extra anslag å 7,410 kronor,

att utgå nied den fördelning, som av Kungl. Maj :t bestämdes, och

d) till ökat arvode åt föreståndaren för gymnastiska centralinstitutet under
budgetåret 1931/1932 för samma budgetår anvisa ett extra anslag av 2,800
kronor.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

1) av herrar Lindblad, förste vice talmannen Olof Olsson, Johan Nilsson i
Malmö, Paidi, K. A. Wilhelm Björck, Törnkvist i Karlskrona, Wigforss, Nilsson
i Örebro, Jonsson i Eskilstuna och Norsell, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte

Lördagen den 1® maj e. m.

53 Nr 88.

a) i anledning av Kungl. Majts förslag och motionerna 1:225, 1:229 och
11:378, men med avslag å motionerna 1:228 och 11:384, förklara, att riksdagen
funne en successiv omorganisation av gymnastiska centralinstitutet böra
ske från och med ingången av budgetåret 1932/1933 i enlighet med de av reservanterna
förordade huvudgrunderna,

b) i riksstaten---- --- 13,000 kronor,

c) till extra-----Kungl. Maj:t bestämdes,

d) till ökat--— --- 2,800 kronor,

2) av herrar Rosén och T Örnkvist i Karlskrona, som ansett, att utskottet bort
tillstyrka Kungl. Maj:ts proposition -

3) av herrar C. G. V. Hammarskjöld och Holmgren, vilka beträffande frågan
örn inträdesfordringarna till gymnastiska centralinstitutet instämt med de under
1) antecknade reservanterna; samt

4) av herrar Strindlund och Wigforss, vilka ansett, att utskottet i frågan
örn inträdesfordringar till gymnastiska centrälinstitutet bort tillstyrka bifall
till det i motion 1:225 gjorda yrkandet, att enahanda fordringar uppställdes
för manlig och för kvinnlig elev.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Wigforss: Herr talman! Jag förmodar, att kammarens ledamöter

äro tacksamma, örn ärendena i kväll komma att behandlas ovanligt skyndsamt.
Och jag skall med detsamma i fråga örn detta ärende meddela, att jag
för min del åtminstone inte kommer att taga upp någon debatt örn den stora
reservation, som är fogad till utskottets betänkande. Första kammaren har
redan tagit utskottets förslag, och det torde inte förefinnas stora möjligheter
att därefter i denna kammare få igenom reservationen.

Emellertid är det en punkt i fråga örn detta utskottsutlåtande, _ där jag
skall be att få göra ett förslag till ändring, och det är det stycke i motiveringen,
som rör inträdesfordringarna vid gymnastiska centralinstitutet. Det
står på sidan 44 i utskottsbetänkandet. Där föreslår utskottet, att man skall
behålla den nuvarande olikheten beträffande manliga och kvinnliga inträdessökande,
i det att man för manliga bibehåller studentexamen men däremot för
de kvinnliga nöjer sig med normalskolekompetens jämte vissa kompletteringar.
På den punkten föreligger en reservation av herr Strindlund och mig.
Vi ha nämligen ansett, att det inte längre finns någon anledning till att upprätthålla
denna skillnad i inträdesfordringarna, och vi lia inte kunnat inse, varför
man skall behöva kräva studentexamen såsom inträdesvillkor för de manliga,
när man inte.gör det för de kvinnliga. I stället för det stycke på sidan
44, som börjar med orden: »Utskottet vill icke förneka», skulle i stället insättas
följande:

»Utskottet anser, att inga bärande skäl blivit anförda för att bibehålla den
nuvarande ordningen med olika inträdesvillkor för män och kvinnor. Den hittillsvarande
olikheten har möjligen tidigare kunnat försvaras, innan tillträdet
till statsläroverken för kvinnor underlättats, på sätt som skett genom 1927 års
skolreform. Utskottet finner alltså att ur rättvisans synpunkt och med hänsyn
till den utbildningsuppgift, som efter omorganisationen skulle tillkomma
institutet, inträdesfordringarna böra göras lika för manliga och kvinnliga
elever.

Vid övervägandet av frågan örn omfattningen av dessa fordringar bär utskottet
ansett, att de skäl, som föranlett departementschefen att för de kvinnliga
eleverna uppställa krav på s. k. normalskolekompetens med viss komplettering,
tala för att tillräcklig anledning icke föreligger att upprätthålla fordran
på studentexamen, så mycket mindre som ett dylikt krav icke uppställts

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

Nr 38. 54

Lördagen den 16 maj e. m.

Angi.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forte.)

för befordran till gymnastiklärartjänst vid allmänt läroverk. På sätt motionären
alternativt påyrkat, synes det alltså vara tillfyllest att såsom inträdesvillkor
uppställa realexamen med enahanda komplettering, som av departementschefen
förutsatts för kvinnliga aspiranter med normalskolekompetens.
Genom en dylik avvägning av inträdesfordringarna bibehållas jämväl
dessa senare vid sin nuvarande rätt att vinna inträde vid institutet.»

Jag skall bara tillägga, att det vid en tidpunkt, då man på olika områden
söker jämka på det gamla bestående kravet på studentexamen för inträde vid
alla möjliga anstalter och ger duktigt folk tillfälle att visa sin reella kompetens
i vissa ämnen och på det viset möjlighet att fortsätta sin utbildning,
är ganska egendomligt, att man här skall, såsom i den av herr Lindblad
m. fl. avgivna reservationen, kräva en ökning av den formella kompetensen
genom att även för kvinnor fordra studentexamen eller, såsom utskottet, bibehålla
kravet på studentexamen för män. Det förefaller inte, som örn detta
skulle vara rimligt utan som örn det här verkligen skulle vara ett tillfälle
att lite grand minska på dessa formella fordringar, som tidigare uppställts.
Jag ber att få understryka, att vad som sålunda begäres för de manliga inträdessökandena
är precis detsamma, som departementschefen begär för de
kvinnliga. Det heter där normalskolekompetens plus viss komplettering. I
detta yttrande heter det realexamen plus viss komplettering. Det är sålunda
samma villkor för män som för kvinnor.

Jag ber att få hemställa, att denna ändring i motiveringen till utskottets
förslag blir av kammaren beslutad.

Herr Danielsson: Herr talman! Jag skall i likhet med den förste ärade talaren
säga, att jag inte heller skall söka draga upp någon debatt här. Denna
fråga debatterades flera timmar i första kammaren med resultat, att utskottets
förslag togs med ganska stor majoritet. På grund av kända förhållanden
är det ju bra, tror jag, att kammarens ledamöter äro överens örn, att debatten
blir mycket kort.

Nu har den föregående talaren inte gjort något annat yrkande än örn en
ändring i motiveringen till utskottets förslag, och han talade icke alls för
den stora reservationen. Jag får då säga, att jag för min del måste yrka
bifall till utskottets förslag oförändrat. Här har ju stått mycken strid örn
dessa inträdesfordringar. Och det är ju en stark riktning, företrädd även
inom utskottet och genom motioner, som vill gå åt motsatt håll mot vad
den föregående ärade talaren gjorde, i det att man uppställer kravet på studentexamen
även för kvinnor.’ Vi tycka, att detta inte skulle vara så särskilt
behövligt, då de flesta av dem ju gå sjukgymnastvägen. Och jag tror, att
denna fråga, som blivit så ingående debatterad både i pressen och i utskottet,
bör kunna lösas i enlighet med utskottets förslag, då beslutet också blir detsamma
som första kammarens.

Det är också en annan sak, som gör, att man inte gärna går med på det
nu framkomna förslaget, och det är att, såsom vi känna till, det också framförts
en_ stark fordran på att denna kurs skall bli 3-årig i stället för 2-årig.
Sänkas inträdesfordringarna,. så är det fara värt, att denna riktning, som vill
ha en utökning av kursen, vinner i styrka. Det är alltså också ett skäl, varför
man vill bibehålla inträdesfordringarna, som ju äro ungefär oförändrade,
i det att endast vissa kompletteringar ha föreslagits i utskottets förslag, vartill
jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag vill säga, att jag delar den principiella
uppfattning, åt vilken herr Wigforss nyss gav uttryck, nämligen att kompetensvillkoren
för samtliga de sökande vid gymnastiska centralinstitutet böra

Lördagen den 1© maj e. m.

55 Nr 38.

vara desamma. Här har nu utskottet kommit med icke mindre än tre olika
kategorier av inträdessökande, i det att man uppställer ett kompetensvillkor
för kvinnorna och två olika för männen. Man säger, att kvinnorna böra ha
normalskolekompetens men att männen böra ha studentexamen eller också folkskollärarexamen.
När en stor mängd elever skola inom samma institution
undergå utbildning gemensamt, studera tillsammans, så är det uppenbart, att
deras kunskapsnivå måste vara densamma, när de börja sina studier. I annat
fall blir det inte lätt att ordna några kurser för dem. För mig är huvudsaken,
att inträdesvillkoren bli desamma för alla olika kategorier. Men jag
kan inte neka till, att jag också samtidigt anser, att man utan tvekan bör
kunna gå in för studentexamen som kompetensvillkor. Numera gå ju flickorna
i stor utsträckning fram till studentexamen. Vi veta, att det är en stark
strävan bland kvinnorna att få likställighet med männen, och fordra vi samma
kompetens för kvinnorna som för männen, så ha vi åtminstone i den punkten
gått dem till mötes. Jag håller dessutom för min del före, att man av folkskollärarna
väl kan kräva studentexamen för inträde vid gymnastiska centralinstitutet.
Det är väl bekant, att numera i stor omfattning folkskollärarna ha
studentexamen. Jag vågar tro, att elevantalet vid gymnastiska centralinstitutet
är så pass begränsat, att det kommer att bli över nog med sökande dit.
Under sådana förhållanden måste man ju vänta sig, att alla de som söka, för
att kunna ha utsikt att komma in, måste visa högre kompetens än den, som
satts såsom minimifordran. Jag tror, att man under sådana förhållanden kommer
att få ett gott och bra urval, även örn man fasthåller vid studentexamen,
vilket jag ur många andra synpunkter anser vara synnerligen önskvärt. Ty
det är en allvarlig och viktig sak att utbilda sig till handledare i gymnastik
eller till sjukgymnast, en syssla, som nog kräver, att man står på en om
möjligt hög bildningsnivå. Jag vill sålunda i fråga örn inträdesfordringarna
biträda det förslag, som därutinnan innefattas i den av herr Lindblad m. fl.
avgivna reservationen, under det att jag i övrigt ansluter mig till utskottets
hemställan.

Jag yrkar således bifall till utskottets hemställan med den ändring, att som
kompetensvillkor för inträde vid gymnastiska centralinstitutet skall fordras avlagd
studentexamen.

Herr Sandwall: Herr talman! Denna fråga är ju en ganska stor och betydelsefull
fråga, även om den i nuvarande situation efter den upprörda debatt,
som förut ägt rum, kan te sig relativt liten och betydelselös. Gymnastiska
centralinstitutet har ju spelat en stor roll för svensk gymnastik och därmed
svensk hälsovård icke blott i vårt land utan även i utlandet. Frågan örn omorganisation
av dess verksamhet har varit under utredning i 20 års tid. Fem kommittéer
ha arbetat på att lösa spörsmålet. Den sista kommitténs utlåtande var
av det slag, att herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet icke
ansett sig kunna lägga den utredningen till grund för en proposition utan fallit
tillbaka på de s. k. 1927 års sakkunnigas utlåtande. Utskottsmajoritetens
förslag är en ny och — jag hoppas, att herr statsrådet också anser det — förbättrad
upplaga av Kungl. Maj :ts proposition. Men principen är densamma som
i propositionen föreligger.

Här ha nu två reservanter, herr Wigforss och herr Holmgren, yttrat sig. Men
de ha icke gått in på sakens kärna, utan deras inlägg ha rört sig örn så att säga
utanverken. De ha tagit sikte på endast en detalj, örn också en betydelsefull
sådan.

Herr Holmgren har ansett, att såsom villkor för inträde vid gymnastiska centralinstitutet
bör fordras avlagd studentexamen för både män och kvinnor. Enligt
de föreliggande handlingarna är det ju så, att man beräknar omfattningen

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

Nr 38.

56

Lördagen den 16 maj e. m.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

av institutets framtida verksamhet sålunda, att man ämnar intaga omkring 60
elever varje år, 30 manliga och 30 kvinnliga. Av föregående erfarenhet vet
man — och det ligger i sakens natur — att de kvinnliga komma att i långt övervägande
grad ägna sig åt sjukgymnastiken. Jag anser, liksom Kungl. Majit i
propositionen, att för sjukgymnaster en fordran på studentexamen för inträde är
opåkallad. Härvid har utskottsmajoriteten, såsom framgår av propositionen
sid. 114 och följande, haft stöd av alla sakkunniga myndigheter. Medicinalstyrelsen
har sålunda »starkt ifrågasatt lämpligheten av det av de sakkunniga
framställda förslaget att fordringarna för inträde som elev vid gymnastiska
centralinstitutet skulle även för de kvinnliga sökande höjas till avlagd studentexamen».
Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala har anfort, »att de
sakkunnigas förslag att uppställa studentexamen som inträdesfordran vid gymnastiska
centralinstitutet måhända kunde vara befogat i fråga om blivande gymnastiklärare,
men att fakulteten ansåge, att detta krav ej rimligen borde göras
gällande i fråga örn blivande sjukgymnaster». De av medicinska fakulteten vid
universitetet i Lund utsedda kommitterade hava anfört bland annat: »Sakkunnigförslaget
medgåve utexaminering av sjukgymnaster utan kombination med
gymnastiklärarexamen, och det syntes kommitterade hava legat nära, att sakkunniga
genom att icke skärpa fordringarna för inträde till sjukgymnastkursen
hade tillgodosett den stora allmänhetens intresse av tillgång till god sjukgymnastik
behandling för ej i onödan förhöjd kostnad framför ett omstritt undervisningsintresse.
Kommitterade hävdade nämligen bestämt den uppfattningen,
att det icke anförts något sakligt skäl för den föreslagna ändringen och att erfarenheten
från Lund bestämt gåve vid handen, att lika goda sjukgymnaster
kunde utbildas utan studentexamen som med sådan.» Jag anser sålunda, att de
villkor för inträde, som hittills gällt och som Kungl. Maj :t alltjämt anser böra
gälla, äro de lämpliga.

Herr Wigforss har gripit till herr Björcks sista alternativ, nämligen att villkoren
för inträde skola vara desamma för manliga och kvinnliga elever men att
icke studentexamen skulle fordras utan endast realexamen respektive normalskolekompetens.
Jag ber att få påpeka, att motionären själv, herr Björck i första
kammaren, under ärendets behandling i andra avdelningen och likaledes i
utskottsplenum frånfallit denna åskådning, såsom framgår av sid. 49 i utskottets
utlåtande, där det heter: »Att över lag sänka fordringarna, på sätt motionären
alternativt ifrågasatt, kan utskottet icke tillråda, så mycket mindre som
utskottet, enligt vad som av det ovan sagda framgår, ej är benäget att tillmötesgå
yrkandet på en utökning av utbildningstiden för gymnastiklärare.» Enligt
mm mening är gymnastiklärarens syssla vid våra läroverk ur många synpunkter
en mycket betungande och ansvarsfull syssla. Numera gäller det icke för gymnastikläraren
att endast ge lärjungen undervisning i gymnastik och fäktning.
Enligt de nya undervisningsplanerna åligger det också gymnastikläraren att
meddela hållningsrättande gymnastik och efter anvisning av vederbörande skollälare
även åt svaga elever meddela sjukgymnastik. Jag ber också att få
påpeka gymnastiklärarens ganska unika ställning vid våra läroverk därigenom
att han arbetar med avdelningar på 80, 90 ä 100 elever, vilket gör undervisningen
i hög grad påfrestande. Men framför allt vill jag understryka den betydelse,
som^ gymnastikläraren har för elevernas så att säga yttre disciplin, hållningen
utåt. Det gör, att gymnastiklärarens syssla är en synnerligen påfrestande
och ansvarsfull syssla. Och då nu utskottet, bl. a..av ekonomiska skäl, icke
kunnat gå med på en utbildningstid av 3 år, har utskottsmajoriteten icke kunnat
taga på sitt ansvar att därtill också sänka fordringarna för inträde vid gymnastiska
centralinstitutet.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr förste vice talmannen Nilsson.

Lördagen den lö maj e. m.

57 \r 38.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Vid den förberedande behandlingen
av detta ärende i statsutskottet biträdde jag den mening, som framförts i
herr Björcks motion och som gick ut på att man inte skulle kräva högre kompetens
för inträde vid centralinstitutet än realexamen, kompletterad med betyg i
vissa ämnen. Det visade sig emellertid, att det inte var möjligt att vinna gehör
för denna uppfattning. Man ansåg, att man inte under några omständigheter
ville sänka inträdesfordringarna. Då gick såväl motionären som jag över på
en annan linje, som också hade anvisats av motionären själv, nämligen att det
under alla omständigheter borde vara samma inträdesvillkor för kvinnor som för
män och sålunda i detta fall fordras studentexamen också för de kvinnliga eleverna
vid centralinstitutet. Nu har här i debatten kommit fram ett förslag, som
ansluter sig närmast till den mening, jag i första hand företrädde och som jag
ansåg vara den riktigaste. Och då känner jag mig oförhindrad att gå över på den
linjen och rösta för det yrkandet här i kammaren. Jag vill bara säga, att örn
det är så, att man anser, att normalskolekompetens räcker för inträde i gymnastiska
centralinstitutet, när det gäller kvinnliga elever, så räcker också realexamen
för inträde i samma institut, när det gäller manliga elever. Dessa båda
examina äro praktiskt taget likvärdiga. Och när man fordrar, som herr Holmgren
också mycket riktigt anmärkte, likställighet för kvinnorna med männen, så
bör man göra det i ena fallet lika väl som i det andra. I logikens och konsekvensens
namn skulle jag vilja vädja till kammaren att här gå med på det yrkande,
som är framfört av herr Wigforss och som kräver lika inträdesfordringar
för de sökande, vare sig de äro manliga eller kvinnliga. De skola i centralinstitutet
genomgå samma kurs. De skola sedan ute i förvärvslivet utföra samma
slags arbete under likartade betingelser eller åtminstone i det närmaste likartade
betingelser. Det är då inte något skäl att göra inträdesfordringarna olika,
att göra det svårare för männen än för kvinnorna att vinna inträde. Jag
anser alltså, att logiken och konsekvensen kräva, att man går med på det yrkande,
som fordrar lika inträdesvillkor. Och jag tycker, att kammaren verkligen
kan kosta på sig att vara logisk och konsekvent.

Jag ber, herr talman, att i den speciella fråga, som vi nu debattera, få hemställa
örn bifall till det av herr Wigforss framställda jakande!

Herr Lindskog: Herr talman! Efter den långa debatt, som förts i första
kammaren, och det beslut, som där fattats, tror jag verkligen, att man både kan
och bör yttra sig med allra största korthet i denna fråga.

För min del vill jag först uttala min glädje och tillfredsställelse över det
förslag, som utskottet kommit till. Jag tror, att det är ett mycket gott och
acceptabelt medlingsförslag i själva huvudfrågan, nämligen rörande sjukgymnasternas
ställning. Det är så, att sambandet fortfarande bibehålies men
läkarvetenskapens önskemål och anspråk tillgodoses i så måtto, att utbildningen
av sjukgymnaster i väsentlig mån vilar på läkarvetenskapen. Detta
markeras särskilt därigenom, att polikliniken flyttas från gymnastiska centralinstitutet,
som därigenom icke hela första året skulle användas gemensamt.
Det är så mycket mer glädjande för mig, som jag vid Lunds sydsvenska gymnastiska
institut har under åtskilliga år kunnat se, hur en dylik anordning,
som går efter samma principiella linje, har väckt tillfredsställelse hos såväl
läkare som sjukgymnaster. Jag tror, att denna kompromiss inte delar kompromissers
vanliga öde, nämligen att verka otillfredsställande på bägge parterna.
Jag tror, att den kommer att verka tillfredsställande på både den ena
och den andra sidan av de förut så starkt motsatta parterna i denna fråga.
Jag får således sluta angivandet av min principiella ställning med att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Detta mitt yrkande gäller även den speciella fråga, som här varit föremål

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

Nr 38. 58

Lördagen den 16 maj e. m.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

för debatt, nämligen inträdesfordringarna. Det förefaller mig som om såväl
departementschefen som också och särskilt herr Sandwall har framfört starka
och bärande skäl för att man skulle kunna åtnöja sig med en något lägre kompetens
för kvinnliga inträdessökande. Även i detta avseende tror jag, att jag
vågar stödja mig på erfarenheten från Lunds sydsvenska gymnastiska institut.

Med dessa korta ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Städener: Herr tal man!

Det gläder mig, att de talare, som hittills yttrat sig, varit ense att tillstyrka
i stort sett vad utskottet föreslagit. På en och annan punkt synes det
mig, att utskottet företagit sådana modifikationer av Kungl. Maj:ts förslag,
att jag känner mig något tveksam, men i stort sett är det anledning för Kungl.
Maj :t att vara nöjd med vad utskottet föreslagit.

Här har nu endast debatterats frågan örn inträdesfordringarna. I riksdagen
äro representerade två ytterligheter i denna sak. Den ena gruppen vill,
att studentexamen skall göras till en för alla inträdessökande gemensam fordran.
Man skall begära för kvinnor som för män studentexamen som villkor
för inträde i gymnastiska centralinstitutet. Den andra ytterlighetsgruppen
önskar, att samma likvärdiga fordran skall läggas på kvinnor som på män, men
att denna fordran skall bli realexamen, dock med viss förstärkning i detta fall
som i det föregående beträffande naturvetenskapliga ämnen.

Jag skall tillåta mig först att framställa en undran. Örn jag fattade förslagsställaren,
herr Wigforss, rätt, så menade han, att realexamen skulle meddela
normalskolekompetens. Jag har kanske icke lyckats riktigt förstå honom,
men hans uttalande syntes mig falla på detta sätt. Det råder kanske någon
missuppfattning på min sida. Jag skulle knappast vilja säga, att realexamen
meddelar normalskolekompetens. Normalskolekompetens vinnes, vad kvinnorna
angår — det är ju deras öden vi närmast debattera — genom examen, avlagd
vid högre lärarinneseminarium eller vid de förutvarande 8-klassiga högre
flickskolorna och dessas arvtagare i skolvärlden samt vid de hädanefter uppstående
kommunala flickskolorna.

Så övergår jag till frågan huruvida realexamen skulle kunna godtagas sorn
tillfyllestgörande inträdesvillkor. Jag vill då påpeka, att för utbildning i
det ämne, som vi nu behandla, nämligen frisk- och sjukgymnastiken, har man
behov av vissa språkkunskaper. Man behöver, med den uppläggning, som
ämnet redan har, och med den förändrade och förbättrade, vill jag hoppas,
gestaltning som undervisningen vid centralinstitutet kommer att få, hos eleverna
förutsätta, att de kunna läsa någorlunda obehindrat ett par av de levande
språken. Denna färdighet torde man inte utan vidare kunna förvänta hos dem,
som avlagt blott realexamen, utan resultatet skulle förmodligen bli, att man
finge även i språken begära särskild komplettering ovanpå realexamen.

Det är också en annan omständighet, herr talman, som man härvid har att
taga i betraktande. Ett flertal av de personer, som utbildas vid gymnastiska
centralinstitutet, komma att få anställning som gymnastiklärare vid våra läroverk.
Man har nog på sakkunnigt håll den bestämda känslan, att för att gymnastikläraren
skall komma i nivå med övriga vid läroverket anställda lärarkrafter
behövs det en viss teoretisk underbyggnad. Eljest riskerar man att
gymnastikläraren betraktas som omaka i kollegiet. Han behöver åtnjuta inte
endast den personliga aktning, som jag hoppas han städse kan förvärva genom
trohet i kallelsen, utan också vederbörligt anseende på grund av kunskaper,
teoretisk insikt och allmänbildning.

Man har också, när propositionen skrevs, tagit en annan synpunkt i över -

Lördagen den 16 maj e. m.

59 Nr 38.

vägande. Det förhåller sig nämligen så, att man icke ännu har kunnat komma
till en definitiv lösning av denna fråga. Den formulering, som behörighetslagen
av år 1923 har, där närmare upplysning lämnas örn kvinnornas anställning
i statens tjänst är ganska egendomlig. Örn jag kan läsa lagen rätt, har
för närvarande en gymnastiklärarinna, även med den högsta tänkbara kompetens,
icke möjlighet att bli anställd vid högre allmänt läroverk som gymnastiklärare,
icke ens vid ett av de nu under inrättande varande statliga högre
flickläroverken. Detta har inverkat. Så länge icke behörighetslagen blivit
ändrad, synes det, som örn man kunde vara befogad att vid uppställandet av
inträ.desfordringar för kvinnor vid gymnastiska centralinstitutet bruka en viss
elasticitet i uttrycken.

En ytterligare synpunkt är, att riksdagen har vid åtskilliga tillfällen uttalat,
isynnerhet vid behandlingen av de kommunala flickskolorna, att det ligger
icke i samhällets intresse att driva kvinnorna i flock till avläggande av
studentexamen; utan riksdagen har sagt att en undervisning, uppfostran och
utbildning av kvinnan i överensstämmelse med hennes särskilda färdigheter
och anlag synes samhället böra upprätthålla vid sidan av de samläroverk, som
finnas i landet. Med hågkomst av riksdagens sålunda uttalade önskan har
den kungl, propositionen icke vågat att för kvinnor föreskriva avlagd studentexamen
som absolut villkor för inträde vid gymnastiska centralinstitutet.

Härtill har kommit, att en stark känsla funnits hos författarna av propositionen,
att folkskollärarna böra tillerkännas på lämpliga villkor inträdesrätt
vid gymnastiska centralinstitutet. Propositionen liksom också utskottet uttalar
ju,, att frågan örn inträdesrätt för folkskollärare kräver ytterligare utredning
innan den är mogen till lösning.

Jag har härmed, herr talman, tillåtit mig att anföra vissa omständigheter,
som motivera varför inträdesvillkoren icke funnit sin definitiva formulering i
propositionen, och utskottet har även funnit, att frågan kräver ytterligare övervägande.
Framför allt betonar utskottet beträffande realexamen, att dess godtagande
som inträdesvillkor utgör en lösning, som ännu är oprövad. Jag skulle,,
vilja hemställa till kammaren att fatta samma beslut, som första kammaren
bär gjort, så att icke genom ett avvikande beslut detta ärende trasslas till.
Den fasta punkten i saken är, att i vissa naturvetenskapliga ämnen behövas
särskilda kvalifikationer, antingen man brukar studentexamen eller annan examen
som den plattform, från vilken man söker inträde vid gymnastiska centralinstitutet.

Det skall ju åligga Kungl. Maj :t att, därest kammaren fattar beslut i överensstämmelse
med utskottets förslag, noga överväga skötseln, undervisningsplanen
etc. vid gymnastiska centralinstitutet. Och jag vågar därför hemställa
till kammaren att ha det förtroendet till Kungl. Maj :t, att vad här yttrats beträffande
inträdesfordringarna skall tagas upp till grundligt beprövande. Jag
uttalar förhoppningen, att kammaren skall finna det lämpligt att besluta i
överensstämmelse med utskottets förslag.

Herr Strindlund: Herr talman! Jag har anslutit mig till utskottets förslag
i huvudsak men har jämte herr Wigforss antecknat avvikande mening på
den punkt, som gäller inträdesfordringarna. Jag kan ej finna, att man kan
åberopa några som helst sakskäl för att uppställa olika kompetensfordringar
för manliga och kvinnliga inträdessökande till ifrågavarande utbildningsanstalt.
Jag fäste mig också vid, att herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
inte här anförde, såvitt jag kunde finna, några egentliga,
starka sakskäl, utan den motivering han bär gav var bl. att kvinnorna
skulle behandlas milt. Det kan vara känsloskäl, men det är icke sakskäl.
På de flesta områden har man gått in för, att likställighet skall råda mellan

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

Nr 88. 60

Lördagen den 16 maj e. m.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

kvinnor och män. Gäller det tillträde till befattningar jämställas de, ävenså då
det gäller avlöningar. Man bör ha rättighet att fordra, att kvinnan inte jämställes
bara i fråga om rättigheter utan även i fråga örn skyldigheter. Det är
den principiella inställning jag har i denna fråga, då jag förenar mig med
herr Wigforss örn kravet på samma inträdesfordringar. Nu kan man visserligen
däremot invända, att det kan tänkas, att de manliga skulle komma att
få andra befattningar än de kvinnliga, men den frågan ha vi inte nu att taga
ståndpunkt till, utan här gäller det principen. Herr statsrådet sade, att han
ville, att kammaren skulle fatta samma beslut som första kammaren gjort.
Jag tror däremot, att en opinionsyttring ifrån andra kammaren här är befogad.
Det är därför jag förenar mig med herr Wigforss i det av honom gjorda yrkandet.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Herr statsrådet tycktes vilja

göra gällande, att realexamen vore av sämre slag än normalskoleexamen. Däremot
vill jag erinra, att i det praktiska livet eller åtminstone när det gäller
inträdesfordringarna till vissa av staten anordnade kurser, dessa båda examina
äro jämställda. Man kommer med realexamen in på samma kurser, som
man kommer in på, när man har normalskolekompetens. Den enda skillnaden
numera är gymnastiska centralinstitutet, där man alltjämt fordrar för kvinnliga
elever normalskoleexamen som inträdesvillkor. Herr statsrådet anförde,
tycker jag, ett mycket dåligt skäl, då han menade, att en gymnastiklärare bör
bakom, sig ha studentexamen för att han skall kunna hävda sig gentemot sina
kolleger i läroverket, för att kunna med andra ord ha någon respekt med sig,
för att han i deras ögon skall ha anseende. Denna aktning för studentexamen
kan jag icke dela. Jag tycker, att den smakar litet av lärdomshögfärd, som
vi böra söka komma ifrån. Örn det emellertid är på det sättet, att en ämneslärare
vid ett läroverk icke kan ha någon ordentlig respekt för en gymnastiklärare,
därför att denne icke avlagt studentexamen, så undrar jag, hur en lektor,
som är filosofie doktor, kan ha någon respekt för en adjunkt, som bara är
filosofie magister. Det tycks vara nödvändigt med jämlikhet även i detta
fall.

Herr Holmdahl: Herr talman! Här synes råda viss oklarhet om vad det
förslag innebär, som framställts av herr Wigforss och biträtts av herr Jonsson
i Eskilstuna och herr Strindlund. Jag tror det är ganska viktigt för kammaren,
att denna oklarhet örn förslagets innebörd skingras.

Herr Jonsson i Eskilstuna sade, att man både i logikens och konsekvensens
namn borde gå in för herr Wigforss’ förslag.

I detta herr Wigforss’ förslag göres gällande, att man bör sätta inträdesfordringarna
lika för manliga och kvinnliga elever. Herr Strindlund framhöll, att
tack vare det, att han anslöt sig till denna princip, ville han rösta för herr
Wigforss’ förslag. Men, mina herrar, här synes föreligga en missuppfattning.
Det förslag, som är framställt av herr Wigforss, innebär, att studentexamen
som inträdesfordran skulle ersättas av realexamen. Men vid sidan av dem,
som tagit realexamen eller förskaffat sig normalskolekompetens, skulle också
enligt herr Wigforss’ förslag de, som avlagt folkskollärarexamen, på vissa
villkor bli inträdesberättigade. Det föreligger med andra ord ej lika inträdesfordringar
enligt herr Wigforss’ förslag. Även här är konsekvensen bruten.
Enligt min mening tala starka praktiska skäl för att ej genomföra en rent formell,
strikt konsekvens beträffande inträdesfordringarna. Det förhåller sig
nämligen så, att hittills ha inträdesfordringarna varit dels studentexamen och
dels normalskolekompetens. Nu innebär Kungl. Maj:ts och utskottets förslag,
att vid sidan av dessa båda kompetenser skulle under vissa förutsättningar

Lördagen den IG maj e. m.

61 Nr 38.

folkskollärarexamen berättiga till inträde. Men varken normalskolekompetens
eller folkskollärarekompetens skulle i och för sig berättiga till inträde, utan
endast efter vissa kompletteringar i de naturvetenskapliga ämnena. Utskottet
har med andra ord gått den vägen att lyfta normalskolekompetensen och
folkskollärarekompetensen upp till studentexamens nivå i de ämnen, som äro
betydelsefulla för undervisningen i gymnastiska centralinstitutet. Herr Wigforss
går den andra vägen, nämligen att sänka den gemensamma kompetensen
till den linje, som betecknas av realexamen, men i vilket fall som helst kvarstå
olika kompetenser, olika inträdesfordringar. Jag kan ej finna, att av de skäl,
som framhävts av herr Jonsson i Eskilstuna och herr Strindlund, det finnes
anledning för kammaren att gå in för herr Wigforss’ förslag.

Jag vill understryka vad som sagts av herr Sandwall och vad utskottet säger,
när det gäller förslaget beträffande realexamen såsom grundläggande
kompetens för inträde, då utskottet framhåller, att man måste taga hänsyn
till, att förslaget innebär en ännu oprövad lösning, som ej varit föremål för
närmare övervägande av de sakkunniga myndigheterna, varför utskottet ej
kan tillstyrka riksdagen att antaga detta förslag. Det är fullkomligt riktigt.
Jag tror, att det, framför allt när riksdagen ej vill gå in för längre än två-i
äng utbildning, är av stort värde, att man ej sänker inträdesfordringarna. Jag
tror, att det är praktiskt motiverat att bibehålla både normalskolekompetens
och folkskollärarekompetens som utgångspunkter för kompetens för inträde,
och att det är riktigt att komplettera vad som brister i dess examina, normalskolekompetens
och folkskollärarexamen, i de ämnen, som äro av betydelse för
utbildningen vid gymnastiska centralinstitutet, så att de nå upp till på väsentliga
punkter samma värde som studentexamen. Jag anser, att här föreligga
mycket starka skäl för att kammaren ansluter sig till Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag. Det är en fullkomligt oprövad historia vi annars skulle gå
in för, och när utbildningstiden ej blir längre än 2 år, måste vi upprätthålla de
nuvarande inträdesfordringarna till gymnastiska centralinstitutet.

På de anförda skälen ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fröken Wellin: Herr talman! Jag skulle visst icke vilja påyrka några

extra förmåner för de kvinnliga inträdessökande till gymnastiska centralinstitutet,
men jag anser ej, att jag gör detta, örn jag går på utskottets förslag och
därmed biträder detta såväl ifråga örn folkskollärarexamen såsom kompetens
för inträde vid gymnastiska centralinstitutet som ifråga om normalskoleexamen.
Nu säges här, att det skall vara likställighet, antingen realexamen för
alla eller studentexamen för alla, och det kan naturligtvis ligga något i ett
sådant yrkande. Men jag måste då säga, att det ur kvinnosynpunkt sett icke
är något önskemål att driva fram flickorna till studentexamen, utan att det
föreligger tungt vägande sakliga skäl. Nu ha vi att visa på den sedan årtionden
tillbaka drivna utbildningen av gymnastiklärarinnor såväl för sjukgymnastik
som för friskgymnastik, och det har, såvitt jag vet, ej anmärkts på möjligheten
för de flickor, som kommit från normalskola, att kunna följa undervisningen.
Så vitt jag kunnat finna av utskottets utlåtande, föreligger icke
något förslag om någon nämnvärd ökning av kursen eller något egentligen
bärande skäl för att skärpa inträdesfordringarna för flickorna. När då samhället
godtagit för flickornas skolutbildning en typ som normalskolans, anser
jag, att det är inkonsekvent av samhället att kringskära möjligheten för flickor,
som gått igenom dessa skolor, att få tillträde till utbildning som sjukgymnaster
eller friskgymnastiklärarinnor, varför ej förutsattes någon i sträng
mening vetenskapligt betonad utbildning, sådan som kan förekomma vid universiteten.
Det blir ju något annat. Jag måste därför säga, att efter mycket

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

Nr 88. 62

Lördagen den 16 maj e. m.

Äng.

omorganisa
tion av gym
nastiska
centralinstitutet.

(Forts.)

Herr Wigforss: Herr talman! Jag vill bara rätta ett missförstånd. Jag
tror, att herr Holmdahl, om jag ej uppfattade honom oriktigt, ansåg, att mitt
förslag innebär, att en lägre kompetens än den Kungl. Majit och utskottet
tänkt sig för kvinnor skulle vara tillfyllest. Det är ej så. Mitt förslag bygger
på, att den kompetens, som Kungl. Majit föreslagit för kvinnor, d. v. s.
normalskolekompetens jämte vissa kompletteringar, som svara mot studentexamen,
skulle anses tillräcklig även för männen, som ju ej kunna gå igenom
flickskola utan måste vinna denna kompetens genom realexamen jämte kompletteringar
i vissa ämnen och på så sätt komma upp till samma kompetens som
kvinnorna. Vid sidan därav sättes folkskollärarexamen. Det är ej tal örn
något annat. Men det är fråga örn likvärdighet beträffande olika utbildningsvägar,
som är det enda riktiga. När statsrådet så skarpt understryker, att
saken ännu ej är fullt utklarad, utan att både kurserna och kompetensfordringama
för inträde komma att bli föremål för ytterligare överväganden, vore
det klokt, att riksdagen ej bunde Kungl. Maj :t vid studentexamen för männen
utan lämnade den frihet, som ligger däri, att man kräver en lägre formell kompetens,
som sedan kunde bli likvärdig som reell kompetens. Jag ger herr
Holmgren rätt i, att med den utsträckning, i vilken studentexamen avlägges
av både pojkar och flickor, är det sannolikt, att antalet elever utan studentexamen
blir begränsat. Där är man framme vid frågan, om man skall upprätthålla
en onödig formell kompetens i stället för att sätta den formella kompetensen
något lägre, varigenom också ett bättre urval möjliggöres, varvid man
mera kan taga hänsyn till vederbörandes duglighet.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av herr
Wigforss’ sista yttrande. När herr Wigforss säger, att hans förslag ej innebär
en sänkning av kompetensen för de kvinnliga aspiran terna, vill jag erinra
om att för närvarande kommer det en mängd kvinnliga studenter till gymnastiska
centralinstitutet. Men vidare vill jag säga, att när man talar om
förhållandet mellan realskolekompetens och normalskolekompetens, är det
riktigt, att dessa båda kompetenser skänka samma praktiska värde för inträde
på vissa praktiska levnadsbanor, men det är tydligt, att normalskolekompetensen
ligger i vissa hänseenden över realskolekompetensen, icke minst med hänsyn
till kunskaperna i de främmande språken. När man enligt utskottets
förslag icke nöjt sig med normalskolekompetens liksom icke heller med folkskollärarexamen
utan förutsatt, att dessa båda examina skola kompletteras så
att säga uppåt studentexamens nivå i de ämnen, som äro av betydelse för utbildningen,
så tror jag, att det är riktigt att karakterisera herr Wigforss’
förslag så, att skillnaden mellan herr Wigforss’ och utskottets förslag är följande.
Enligt utskottets förslag skola kompetensfordringarna, även örn man
av praktiska skäl går in för olika examina, rätta sig efter den kompetens
studentexamen skänker, under det att herr Wigforss’ förslag innebär, att man
har en likare av lägre valör att rätta sig efter, nämligen realskoleexamen.

På grund av vad jag tidigare anfört, kan jag icke finna tillräckligt bärande
skäl föreligga för att nu gå in för denna anordning, utan jag tror, med hänvisning
till myndigheternas uttalanden liksom till de uttalanden, som gjorts av

noggrant övervägande av de olika förslag, som föreligga, — och jag har även
fått del av det förslag, som herr Wigforss framställt — kan jag ej komma
till annat resultat, än att Kungl. Maj :ts och utskottets förslag är det mest
praktiska och därför det klokaste att taga.

Herr talman, på grund av vad jag nu anfört, ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Lördagen den 16 maj e. m.

63

Nr 38.

utskottet, att det är tryggare, att kammaren ansluter sig till utskottets förslag,
som vilar på Kungl. Majis förslag i denna punkt.

Jag ber således att fortfarande få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Städener: Herr talman!
Jag känner mig mycket tveksam, örn jag bör begära ordet en gång till,
då det riktats en tydlig och klar vädjan till kammarens ledamöter att fatta
sig kort. Därför skall jag begränsa mig till att säga, att man kan naturligtvis
önska mycket av idealitet, men tyvärr är verkligheten ofta hård och tillfredsställer
icke önskningarna. Man kan önska, att gymnastiklärama icke
hilva utsatta för ringaktning, men jag fruktar, att om vi sänka inträdesfordnngarna.
till den nivå, herr Wigforss föreslagit, komma vi att försvåra för
gymnastiklärarna vid läroverken att hävda sin position. Jag håller gärna
med dem, som yrka, att det skall vara lika fordringar för män och kvinnor,
då de lia lika rättigheter, men i det fall, som vi tala örn, böra dessa lika fordringar
koncentreras till det eller de ämnesområden, som äro för gymnastiska
centralinstitutets undervisning grundläggande, nämligen de naturvetenskapliga
ämnena samt kännedom om levande språk.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Det är svårt för en lekman att
yttra sig i denna fråga men det förefaller, som örn de starkaste skälen skulle
ligga på herr Wigforss’ sida, i synnerhet sedan herr statsrådet anfört, att det
vore ett vägande skäl för hans vidkommande, att det skulle vara svårt för vederbörande
att hävda sitt anseende. Jag far säga, att studentexamen i och för
sig imponerar icke på mig det allra minsta. Jag ansluter mig till den synpunkten,
att man bör försöka avväga sådana särskilda inträdesfordringar för
utbildningen, som äro ^bäst ägnade att göra eleverna dugliga för det kall de
skola ägna sig åt. Då jag har den uppfattningen, herr talman, kan jag icke
annat än från dessa utgångspunkter och med framhållande av vad herr statsrådet
sagt, att det icke är definitivt fastslaget, vilka inträdesfordringar man
skall ha, utan att det kommer förslag därom till nästa riksdag, säga, att kammaren
gör klokt i att nu följa herr Wigforss, till vilkens yrkande jag ansluter
mig.

Härmed^ var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde först proposition
pa bifall till utskottets hemställan; och fattade kammaren beslut i
enlighet härmed.

Vidare gav herr talmannen beträffande motiveringen propositioner på 1 :o)
godkännande av utskottets motivering oförändrad, 2 :o) godkännande av berörda
motivering med den ändring däri, som under överläggningen föreslagits av
herr Wigforss samt 3:o) godkännande av utskottets motivering med den av
herr Holmgren däri föreslagna ändringen; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen.
Herr Wigforss begärde emellertid votering, varför herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka den under 2:o) angivna nu antogs till kontraproposition. I överensstämmelse
härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst
och godkänd samt anslagen:

Den, som vill, att kammaren godkänner statsutskottets motivering i utskottets
förevarande utlåtande nr 127 oförändrad, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Nr 38. 64

Lördagen den 16 maj e. m.

Äng.

omorganisation
av gymnastiska

centralinstitutet.

(Forts.)

Äng.

statsförvärv
av Norra
Södermanlands
järnväg.

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets berörda motivering med den
ändring däri, som under överläggningen föreslagits av herr Wigforss.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt.voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning av
uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för nejpropositionen.
Hösträkning begärdes emellertid av herr Sandwall, vadan namnupprop
verkställdes. Därvid avgåvos 82 ja och 95 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets motivering med den ändring däri,
som under överläggningen föreslagits av herr Wigforss.

§ 3.

Vidare föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande av brist
i samrealskolans i Söderhamn medel; . o .

nr 129, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillfällig förstärkning
av tandläkarinstitutets personal jämte en i ämnet väckt motion; och

nr 130, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp för postverkets
räkning av fastigheterna nr 1 och 2 i kvarteret Blamannen i Stockholm.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 4.

Vid nu skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 131, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv av Norra Södermanlands
järnväg jämte i ärendet väckta motioner, begärdes ordet av

Herr Andersson i Dunker, som yttrade: Herr talman! Då det förelig gande

utskottsutlåtandet behandlar ett par frågor, som äro av mycket stort intresse
för det län jag representerar, skall jag be att fa säga några ord. Vad först
Norra Södermanlands järnväg beträffar, är det. en järnväg, sorn öppnades för
allmän trafik 1895. Den utgår från Södertälje södra station på stambanan
förbi Eskilstuna till Mälarbadens station med bibanor till Strängnäs och Mariefred.
Den järnvägen har länge haft att kämpa med betydande ekonomiska svårigheter.
Orsakerna härtill skall jag icke ingå på, då det. redogöres för .dem
i den kungl, propositionen. Järnvägsbolaget står emellertid inför den situationen
att icke i längden kunna uppehålla trafiken, därest icke staten pa. ett
eller annat sätt träder emellan. Vad ett nedläggande av järnvägstrafiken
skulle betyda för de delar av länet, järnvägen genomlöper, behöver jag icke här
orda örn, men ett nedläggande av trafiken på Norra Södermanlands järnväg
skulle även för staten medföra stora direkta olägenheter. I Strängnäs stad
ligger nämligen Södermanlands regemente förlagt, och att det skulle medföra
högst betydande olägenheter ur många synpunkter, örn regementet bleve utan
järnvägsförbindelser, ligger i öppen dag. Då någon annan framkomlig och
lämplig väg att lösa frågan icke synes föreligga än vad Kungl. Majit föreslagit
och utskottet tillstyrkt, nämligen att staten förvärvar Norra Södermanlands
järnväg och införlivar den med statsbanenätet, ber jag, herr talman, att
i denna del få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

När frågan örn ett statens förvärv av Norra Södermanlands järnväg blev

Lördagen den Hi> maj e. m.

65 Nr 88.

aktuell, uppstod frågan, hur det då skulle komma att bli med Mellersta Söder- Äng.
manlands järnväg. Det är en liten järnväg, som går mitt igenom länet från
Skebokvarn förbi Malmköping till Stålboga på den till statsförvärv föreslagna SödermanNorra
Södermanlands järnväg. Den järnvägen öppnades för trafik 1907, och lands järnväg.
den har kommit till stånd genom mycket stora uppoffringar av de kommuner (Forts.)
den genomlöper. Det är för övrigt bara ett enda pastorat, nämligen Dunkers
och Lilla Mahrla socknar med köpingen Malmköping, som åstadkommit järnvägen.
Synnerligast var det köpingen Malmköping, som offrade stora summor
för att få järnvägen till stånd. Dessa offer gjordes i främsta rummet
för att överhuvud taget fa en järnvägsförbindelse, men en starkt bidragande
orsak var. att man hoppades att genom att få en järnväg till stånd få behålla
Södermanlands regemente, som då var förlagt till Malmköping. Det visade
sig vara en bedräglig förhoppning, ty regementet är nu som jag nyss sade förlagt
till Strängnäs. Den förflyttningen av regementet inverkade i väsentlig
grad försämrande på järnvägsdriftens driftsresultat. Mellersta Södermanlands
järnväg Ilar dock trots detta och jag kan säga i motsats till flertalet enskilda
järnvägar en god ekonomisk ställning. Den har betalat sina förfallna annuiteter
och räntor å statslånet och till och med lämnat vid något tillfälle utdelning
till aktieägarna samt har för övrigt rätt goda fonder. Det är sålunda
icke någon omedelbar fara för att järnvägsbolaget skall nedlägga driften eller
för järnvägens bestånd i övrigt, men det är de ändrade förhållanden, som inträda
för denna järnväg i och med att staten förvärvar Norra Södermanlands
järnväg, som göra, att framtiden ter sig mycket mörk för Mellersta Södermanlands
järnväg.

Det är just detta förhållande, som har gjort, att jag och ett par kamrater
på sörmlandsbänken väckt en motion i frågan. I den motionen anhålla vi örn
utredning om och på vilka villkor ett statsförvärv av Mellersta Södermanlands
järnväg ina komma till stand. Det är nämligen så, att denna järnvägs trafikinkomster
i mycket stor utsträckning härröra från transitotrafik. Så länge
som Norra Södermanlands järnväg är enskild järnväg, går samtrafiksvägen för
gods för en stor del av norra Södermanland söderut över Mellersta Södermanlands
järnväg och i motsatt riktning till norra delen av länet. Hur pass betydande
den transitotrafiken är framgår av att år 1929, det sista året, för vilket
fullständiga siffror föreligga utgjorde transitotrafiken icke mindre än drygt
46 procent av järnvägens hela godstrafik. Efter Norra Södermanlands järnvägs
införlivande med statsbanenätet kan med tämligen stor säkerhet förväntas,
att denna transitotrafik kommer att i huvudsak fråntagas Mellersta Södermanlands
järnväg därigenom, att godset dirigeras över statsbanornas egna vägar,
d. v. s. över Södertälje Södra, Det är tämligen klart, att en sådan åtgärd
skulle inom ganska kort tid medföra, att järnvägsbolaget skulle nära nog ställas
inför ruin och därmed oförmåga att fullgöra sina förpliktelser mot staten
oell enskilda och snart nog också skulle bli tvunget att nedlägga driften. Det
står åtminstone klart för var och en, som något så när känner till järnvägen
och dess förhållanden.

Det mäste väl även ur nationalekonomisk synpunkt anses förkastligt att
transportera godset tio mil längre väg än som är behövligt, därest den nuvarande
transportvägen över Stålboga—Skebokvarn bibehålies. Detta kan säkrast
ske, örn staten förvärvade även Mellersta Södermanlands järnväg. Därigenom
att även denna järnväg införlivades med statsbanenätet skulle vinnas,
att statsbanenätet i Södermanland bleve fullständigt och kom att beröra länets
samtliga huvudorter, däribland alla städer utom Trosa, som ju icke har någon
järnvägsförbindelse. Ett sadant införlivande skulle också givetvis medföra,
att det ginge lättare och bättre att ordna transportförhållanden, tågtidtabeller

Andra kammarens protokoll 1981. Nr 88. r.

Nr 38. 66

Lördagen den 16 maj e. m.

Ang.

statsförvärv
av Norra
Södermanlands
järnväg.
(Forts.)

Äng.

anslag för
lindrande av
krisen inom
stenindustrien.

o. d. Man skulle också kunna förbilliga administrationen och minska driftkostnaderna
samt överhuvud taget underlätta och förbättra järnvägsdriften
inom området. Det kan väl heller knappast ur någon enda synpunkt anses
lämpligt, att denna lilla järnväg på 23 kilometer, som ligger inklämd mellan
tvenne statsbanelinjer, fortfarande skulle bibehållas som enskild järnväg.

Jag vill till sist tillägga, att det förhållandet, att Mellersta Södermanlands
järnväg icke nu står i samma svåra ekonomiska situation som Norra Södermanlands
järnväg, beror ingalunda på några särskilda lyckliga omständigheter,
utan det är resultatet av den målmedvetna och sparsamma ledning och förvaltning,
som järnvägsbolaget hela tiden haft förmånen att äga. Det vore
också enligt mitt förmenande synnerligen beklagligt, örn de stora uppoffringar,
som gjorts för denna järnväg, och det goda resultat, järnvägsbolaget hittills
uppnått, genom åtgärder från statens sida skulle tillspilloges.

Det är för att förhindra detta, som vi i vår motion föreslagit riksdagen att
hos Kungl. Maj:t begära utredning av frågan om järnvägens förvärvande av
staten. Detta vårt förslag har dock avstyrkts av utskottet under motivering,
att järnvägsbolaget numera direkt hos Kungl. Majit anhållit örn en utredning
av liknande beskaffenhet, som i motionerna har begärts. »Då det alltså kan
förväntas», fortsätter utskottet, »att ifrågavarande inlösningsspörsmål prövas
utan någon särskild framställning i ämnet från riksdagen, får utskottet avstyrka
motionerna.» Nu torde det väl ändå vara så, att en skrivelse från riksdagen
hade varit ett värdefullt stöd för framgången av de önskemål, bolaget
framfört i frågan örn ett statsförvärv av denna järnväg. Jag skulle därför
helst ha yrkat bifall till vår motion, men jag skall icke göra det, då jag fruktar,
att ett sådant yrkande har ringa utsikter till framgång mot ett enhälligt
statsutskott. Jag vill i stället ur statsutskottets utlåtande, som jag förmodar
kommer att bifallas av riksdagen, utläsa den meningen, att riksdagen förväntar,
att frågan ändå blir prövad av Kungl. Majit. Härtill vill jag knyta
den förhoppningen, att Kungl. Majit måtte ägna frågan ett välvilligt intresse
och om möjligt till nästa riksdag framlägga proposition i ärendet.

Jag har av denna anledning, herr talman, på denna punkt intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Härpå föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 132, i anledning av väckta
motioner om anslag för lindrande av krisen inom stenindustrien. Därvid anförde
:

Herr Järte: Herr talman! Som kammaren behagade finna, har jag av givit

en reservation men en blank reservation. Till en början vill jag ingalunda
bestrida, att det råder ett svårt nödläge i Bohuslän och Blekinge bland stenarbetarna,
vilkas nödläge är så mycket mera behjärtansvärt, som det var denna
arbetargrupp, som under krisåren ända från 1914 fram till 1923 fick lida det
hårdaste trycket. Å andra sidan vidtog staten mycket omfattande åtgärder
för att mildra det betryck, som då fanns i stenhuggardistrikten. Dessa åtgärder
underlättades därav, att under själva krigsåren konjunkturerna voro så
goda på arbetsmarknaden, att allt ungt och ogift folk kunde få sysselsättning
på annat håll, vid fiskerierna, i handelsflottan o. s. v., och man kunde därför
begränsa hjälpåtgärdema till den äldre, mera bofasta delen av stenhuggarbefolkningen.
Hjälpen lämnades dels i form av nödhjälpsarbeten — det är från
skogs- och planteringsarbeten på Bohusläns kalmarker, som det nuvarande systemet
med reservarbeten leder sitt ursprung — dels också på det sättet, att

Lördagen den 16 maj e. m.

67 Nr 38.

man åren 1917—1918 kom på den tanken att bereda stenhuggarna möjlighet
att få arbete genom att låta firmorna leverera sten till en statens stencentral,
som efter hand samlade upp ett stort lager sten, värt till sist minst ungefär 5
miljoner kronor.

På den tiden hade jag, som ledamot och sekreterare i statens arbetslöshetskommission,
mycket att skaffa med dessa förhållanden, och jag vågar påstå,
att jag fick en viss inblick i det spörsmål, som nu föreligger. Jag har kvar
det bestämda intrycket, att den del av arbetslöshetshjälpen till stenarbetarna,
som statsbeställningarna utgjorde, var den minst lyckade delen. Den mera
väsentliga delen av hjälpen lämnades med på de vanliga metoderna genom reservarbeten
och genom att vid särskilt svåra förhållanden medgiva kontant
understödsverksamhet på åtskilliga kommuner, vilka med hänsyn till sin svaga
ekonomi fingo ett avsevärt statsbidrag, upp till 90 procent, för att gälda kostnaderna.

Efter krisens övervinnande gick stenindustrien växlande öden till mötes.
Under somliga år på 1920-talet hade den mycket goda konjunkturer med stor
arbetstillgång; andra år följde bakslag. Det har alltså visat sig, att stenindustrien
bedriver sin näring även under goda konjunkturer under så vanskliga
förhållanden, att man har svårt att med säkerhet ställa något horoskop för
dess framtid. Nu har den innevarande depressionen hårt drabbat denna industri.
Den ligger inne med ett lager på 12 miljoner kronor, och arbetslösheten
har vuxit månad för månad under den sista tiden.

Det är i detta läge, som enskilda motionärer ha framlagt det föreliggande
förslaget om en statsbeställning på icke mindre än på 3,5 miljoner kronor närmast
för vägarnas behov, ordnat på sätt som framgår av statsutskottets utlåtande.
Här återupptar man alltså beställningsvägen. Det var med stort intresse,
som jag avvaktade vilken ståndpunkt de närmast intresserade sakkunniga
myndigheterna skulle intaga till detta projekt. Av handlingarna framgår,
att såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som arbetslöshetskommissionen avstyrka
motionerna.

Herr talman! Det är icke den omständigheten, att myndigheterna i och för
sig gå emot motionerna, som för mig är avgörande, därför att var och en har ju
rättighet att väga dessa myndigheters argument. Men gör man detta, kan
man enligt min mening icke komma ifrån, att här lia de kompetenta myndigheterna
framfört vägande betänkligheter emot att förnya denna beställningsmetod.
Det har gjort,, att jag icke har kunnat biträda utskottsmajoritetens hemställan
örn bifall till motionerna.

Arbetslöshetskommissionen framhåller sålunda, att såvitt den har kunnat
utröna, är icke arbetslösheten så katastrofal för närvarande i stenhuggardistrikten,
att man av den anledningen behöver avvika från de vägar, som eljest nu
användas för att bispringa de arbetslösa. Under de sista veckorna ha visserligen
ingått rapporter, särskilt från Bohuslän, att arbetslösheten har vuxit.
Men,, mina herrar, man kan icke förtänka arbetsgivarna och arbetarna, örn de
bär idka en mycket praktisk »mondism» för att ordna det så, att riksdagen
skall få ett särskilt starkt intryck av de ökade arbetslöshetssiffrorna. Ett faktum
tycks dock vara, att antalet hjälpsökande icke har vuxit i samma proportion,
och det torde i varje fall vara det avgörande för att bedöma det förleliggande
behovet. I varje fall säger kommissionen, att den är beredd att på vanligt
sätt försöka åstadkomma största möjliga lindring av den nöd, som kan förefinnas.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för sin del, som är den kompetenta myndigheten
på vägväsendets område, ställer sig mycket betänksam beträffande
själva det tekniska resultatet av en sådan statsbeställning, under framhållande,
att smågatstenen ligger så under i konkurrensen med andra beläggnings -

Ang.

anslag för
lindrande av
krisen blom
stenindustrien.
(Forte.)

Nr 38. 68

Lördagen den 16 maj e. m.

Äng. slag, att det är en dålig affär för våra väghållningsdistrikt, örn man skall tänanslag
för ]ia sjg att i större utsträckning påtvinga dem denna smågatsten.
krisen inom Båda myndigheternas argument tala sålunda emot ett bifall till motionerna.
stenindustrien. Härtill kommer vidare, att genom att på detta sätt tillmötesgå i och för sig berörts.
) hjärtansvärda provinsiella önskemål, genom att slå in på säraktioner, så komma
vi nu för dessa kustläns vidkommande in på nya Kalixmetoder. Visserligen
är det sant, att här gäller det statsbeställningar och icke statsdrift, men det är
i varje fall ägnat att söndersplittra den statliga arbetslöshetspolitikens enhetlighet.

Emellertid vill jag icke med min röst bidra till att den tillfälliga hjälp, som
kan ligga i dessa statsbeställningar, går örn intet, och därför, herr talman, har
jag intet yrkande.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Jeppsson: Herr

talman! Jag tillät mig begära ordet i anledning av ett yttrande av herr Järte,
när han sade, att arbetslösheten i dessa stenindustridistrikt icke är så katastrofal,
man har kunnat hjälpa de flesta, och därför är det icke så många hjälpsökande.
Jag vill därvidlag endast framhålla, att är det så, att man icke kan
betrakta arbetslösheten i dessa distrikt i Bohuslän och Blekinge som katastrofal,
så beror detta till mycket stor del på de utomordentliga hjälpåtgärder, som
kommunerna och väghållningsdistrikten i dessa landsändar ha måst vidtaga.
Jag känner mycket väl till den saken både från Bohuslän och från Blekinge.
Väghållningsdistrikten ha till exempel igångsatt vägarbeten, till vilka de icke
på åtskilliga år framåt kunna räkna på att erhålla något bidrag från staten.
Tvingade av den oerhört stora arbetslöshet, som, örn icke dessa vägarbeten hade
satts i gång, skulle ha gjort sig gällande inom ifrågavarande distrikt, har man
måst igångsätta dessa arbeten åtskilliga år innan de annars skulle behövt utföras,
och innan man kan erhålla något bidrag till desamma. Kommunerna ha
också i vissa fall förbundit sig att betala räntor på de medel, som av vägdistrikten
måste upplånas för att bedriva dessa arbeten, vid vilka man i huvudsak
sysselsätter arbetslösa stenhuggare.

Man bör också vid bedömande av arbetslöshetens omfattning ihågkomma,
att, efter det av herr Järte åberopade arbetslöshetskommissionens yttrande avgivits,
avskedande inom stenindustrien i stor omfattning ägt rum.

Jag tror därför, att läget i dessa distrikt verkligen är sådant, att en statshjälp
är väl motiverad. Kommunerna äro hårt skattebelastade och skuldsätta-,
och de ha måst tillgripa åtgärder, som för dem äro särdeles betungande. De
ha, det vågar jag påstå, gjort allt vad deras ekonomiska förmåga och deras
skattekraft medger för att lindra arbetslösheten bland stenhuggarna. Därför
tror jag också, att det är mer än väl på sin plats att också från statens sida
verkligen ges ett handtag för att mildra den annars oerhört stora arbetslösheten,
i all synnerhet som det här gäller en arbetargrupp, vilken, såsom herr
Järte redan framhållit, tidigare haft mycket stora känningar av den ekonomiska
depressionen på detta område under krigsåren, och vilken även under goda
konjunkturer många gånger, som herr Järte även nämnde, haft en vansklig
ställning och som aldrig för övrigt kunnat glädja sig åt så värst höga löner.
Det är därför så mycket mera behjärtansvärt att nu verkligen ge dem ett handtag.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Endast ett par ord. Jag vill

säga, att det är alldeles klart, att den avdelning i statsutskottet, som har förberett
detta ärende, har måst ägna det den allra största uppmärksamhet redan
på grund av anslagsbeloppets storlek men även på grund av de erfarenheter,
som man gjort på tidigare experiment i samma riktning. Då vi detta oaktat

Lördagen den 16 maj e. m.

69 Nr 38.

enhälligt komma till det resultatet att föreslå statsutskottet, att staten skulle A^''r
göra denna affär, så berodde det därpå, att vi efter alla inhämtade upplysningar »“IZffjvL
kommit till den bestämda uppfattningen, att ingenting är riktigare än den sat- krisen inom
sen, att utomordentliga förhållanden kräva utomordentliga åtgärder. Genom stenindustrien.
detta inköp avhjälper man i viss utsträckning arbetslösheten. Man ger indu- ''Fort*.)
strien en liten möjlighet att hålla i gång, och man ger kommunerna åtminstone
något skatteunderlag för sina utgifter. När vi sammanställt allt detta, ha
vi också ansett oss skyldiga att under hand höra oss för hos den ena av de
myndigheter, som avstyrkt, för att fråga, örn man ansåge sig kunna gå in för
ungefär de former för denna verksamhet, som vi hade tänkt oss, och vi fingo
då från en tjänsteman i denna myndighet, som herr Järte icke gärna kan desavuera,
den upplysningen, att naturligtvis kunde myndigheten ifråga med sitt
folie ute i länen ordna den kontroll, som erfordras för att det ur statens synpunkt
skall bli tillfredsställande. När jag nu lämnar den upplysningen, tror
jag, att kammaren kan med lugn gå in för samma beslut, som första kammaren
redan har fattat med överväldigande majoritet. Jag hoppas, att andra kammaren
icke ens skall kosta på sig en votering i detta fall, utan att den skall
utan votering bifalla vad statsutskottet här har föreslagit.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 6.

Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtande, nr 133, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring under budgetåret
1931/1932 för viss personal inom den civila statsförvaltningen; och^

memorial nr 134, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn
nybyggnad för statens historiska museum m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtande och memorial hemställt.

§ 7.

Å föredragningslistan var härefter uppfört andra lagutskottets utlåtande, Ifråga om
nr 32, i anledning av väckta motioner om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, årbaslöshetsAndra
lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom försäkring.
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen:

de likalydande motionerna nr 133 inom första kammaren av herr Möller m. fl.
och nr 197 inom andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,
att förslag till arbetslöshetsförsäkring skulle föreläggas 1932 års riksdag, så
att en var, som fyllt 16 men icke 67 år och mot avlöning användes till arbete
för arbetsgivares räkning i industriell eller annan rörelse eller vid hus-, vägeller
vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag
liksom också i jordbruk eller skogsbruk, enligt lag försäkrades till erhållande
av ersättning vid arbetslöshet, varvid såsom arbetare enligt lagen icke skulle
anses verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning; samt
motionen nr 296 inom andra kammaren av herr Dahlén m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen måtte för sin del antaga av motionärerna framlagt förslag till lag
örn arbetslöshetsförsäkring.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Nr 38. 70

Lördagen deri 16 maj e. m.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herrar Sigfrid Hansson, Hagman, Norman, Magnusson i Kalmar, Hago
och Hansson, i Trollhättan, vilka hemställt, att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 133 och II: 197, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att förslag
till arbetslöshetsförsäkring, med i nämnda motioner angiven omfattning
och karaktär, skulle föreläggas 1932 års riksdag; samt

av herrar Österström och Andersson i Rasjön, vilka ansett att utskottets hemställan,
vari de instämde, bort grundas å annan av dem angiven motivering.

Efter föredragning av utskottets hemställan 3’ttrade:

Herr Magnusson i Kalmar: Herr talman! I föreliggande utlåtande bero res
den betydelsefulla frågan om införande av arbetslöshetsförsäkring. Detta är en
fråga, som hos oss blivit synnerligen försummad. Under det att andra länder för
10 eller 20 år sedan löst denna fråga och man kan påvisa, att omkring 45 miljoner
lönarbetare där åtjnuta arbetslöshetsförsäkring, är frågan hos oss alltjämt olöst.
Läget motiverar också en lösning av densamma. Arbetslösheten griper omkring
sig mer och mer, och bekymren ökas för de arbetslösa. Under sådana förhållanden
hade det varit angeläget, att man vid årets riksdag åtminstone gjort
ett positivt uttalande i den riktningen som den socialdemokratiska reservationen
anvisar. Tyvärr har detta icke lyckats. Högern och bondeförbundet ha dikterat
utskottsmajoritetens förslag och gått på den rena avslagslinjen, ja kommit
med en sämre motivering än tidigare. De frisinnade ha åter avgivit en
mera välvillig motivering, när man gått in för avslagsyrkandet. Jag tror emellertid
icke, att det i längden är tillfredsställande för de arbetslösa att få bara
välvilliga motiveringar, utan man måste gå in för positiva åtgärder.

Jag är fullt medveten örn att en arbetslöshetsförsäkring ingalunda skulle
lösa arbetslöshetsspörsmålet. Men å andra sidan kan ingen bestrida, att en
sådan försäkring skulle innebära betslande lättnader för de arbetslösa, och då
vi sannolikt för lång tid framåt få räkna med en stor arbetslöshet, bör man
allvarligt beakta detta. Jag vore frestad att ytterligare framhålla en del synpunkter
beträffande konsekvenserna av att lämna frågan olöst. Men jag skall
icke vidare ingå därpå; jag tror att förhållandena äro så uppenbara för en val.
att man måste inse nackdelarna av att icke göra något. Jag skall med dessa
ord, herr talman, be att få yrka bifall till den av herr Sigfrid Hansson m. fl.
avgivna reservationen.

Herr Andersson i Rasjön: Herr talman! Jag skall be att med några ord
få motivera min ståndpunkt i föreliggande fråga. Sådant läget för närvarande
är, är något initiativ från riksdagens sida icke påkallat. Här pågår sedan
många år en utredning, och från vederbörande statsråd har man fått vetskap
om att utredningen nu kommit i det stadium, att förslag snarast är att förvänta
till riksdagen. Att under sådana förhållanden riksdagen skulle vidtaga någon
som helst åtgärd strider mot den kutym, som alltid varit gängse.

Jag har emellertid tillsammans med en kamrat i utskottet avgivit en reservation
beträffande motiveringen. Denna reservation avser ingenting annat än att
markera en något större välvilja till de motionsvis framförda kraven än utskottsmajoriteten
ansett sig böra visa. Den ståndpunkt, som herr Österström
och jag intagit i vår reservation, är i sak densamma som andra lagutskottet och
riksdagen intagit vid ett tidigare tillfälle, nämligen 1930, under det att utskottsmajoritetens
motivering i år är något mera snäv.

Den av de socialdemokratiska ledamöterna avgivna reservationen kan jag
icke biträda av det skälet att den binder riksdagen för en bestämd linje, nämligen
den obligatoriska. Det vore synnerligen oklokt, örn riksdagen i det när -

7 f råga om.
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forte.)

Lördagen den M> maj e. m.

71 Nr 38.

varande läget skulle binda sig för en viss linje, innan man kan överblicka utredningens
resultat. För den skull anser jag, att det mest positiva, som kunnat
utvinnas ur riksdagsbehandlingen i år hade varit, om kamrarna biträtt den av
herr Österström och mig avgivna reservationen. Så har emellertid icke skett i
första kammaren, och då lär det väl icke vara möjligt att få något annat resultat
här. Jag vill i alla fall yrka bifall till vår reservation, men jag lovar att
icke besvära kammaren med votering.

Herr Sandström: Herr talman! Det förhåller sig ju så som den föregående
ärade talaren nämnde, att det sedan åtskilliga år tillbaka pågår utredningar i
arbetslöshetsförsäkringsfrågan. Dessa utredningar omfatta icke blott en eventuell
arbetslöshetsförsäkring utan söka även utröna orsakerna till den inträdda
arbetslösheten, och undersöka vilka åtgärder, som kunna vidtagas för att
motverka densamma. Nu ha herr Andersson i Rasjön och herr Österström avvikit
från utskottet så till vida, att de i sin motivering uttalat sig för att ett
förslag i form av en kungl, proposition örn arbetslöshetsförsäkring bör av regeringen
framläggas, helst redan till nästa års riksdag. Yi, som dikterat utskottets
beslut, ha ansett att detta är att föregripa frågan. Vi vilja icke på förhand
binda oss för en arbetslöshetsförsäkring utan vilja först se resultatet av
den verkställda utredningen.

Under senare år har betänksamheten mot införande av arbetslöshetsförsäkring
ökats, särskilt därför att sådan försäkring i åtskilliga andra länder slagit
mindre väl ut, såväl beträffande organisationsformerna, som i synnerhet beträffande
de ekonomiska konsekvenserna. Framför allt i Tyskland har man haft
ledsamma ekonomiska erfarenheter; utgifterna komma där för år 1931, enligt
vad man redan nu med säkerhet kan beräkna, att lämna ett underskott av 500
miljoner mark. Likadant är det i England; försäkringen har där medfört
så stora utgifter, att det gång på gång kommer fram förslag örn ändring i försäkringsformerna.
Allting flyter sålunda ännu på detta område, och det torde
vara det försiktigaste att under sådana förhållanden ställa sig avvaktande, så
att vi må se utredningens resultat och undersöka, om det kan vara något att
reflektera på. Detta betyder dock icke en absolut negativ inställning till en
eventuell arbetslöshetsförsäkring från vår sida. Det innebär endast att vi
vilja hava fullt fria händer att taga ställning till spörsmålet, då utredningens
resultat är klart.

Jag ber, herr talman, att med dessa korta ord få yrka bifall till utskottets
förslag och motivering, vartill även första kammaren redan anslutit sig.

Herr Flyg: Herr talman! Jag vill till en början beklaga, att denna fråga
kommit till behandling vid en tidpunkt då kammaren är rätt glest besatt och
intresset på grund av de debatter som tidigare förts givetvis icke är så stort.
Det kan väl knappast bestridas, att vi här ha att göra med ett av de allvarligaste
och aktuellaste spörsmålen på sociallagstiftningens område i närvarande
moment. Det är icke första gången som denna fråga behandlas i kammaren.
Den har ju förekommit så gott som årligen, och de argument, som här i kväll
under den korta debatten framdragits, ha knappast nyhetens karaktär. Arbetslösheten
härjar fruktansvärt landet runt, och jag tror att de flesta av
kammarens ledamöter, som samtidigt deltaga i kommunalpolitiken på respektive
hemorter, veta, vilket oerhört stort problem ur kommunernas .synpunkt, som
tillståndet på området för närvarande utgör. Kommunerna äro härvidlag hänvisade
till sig själva; de få bära den väldiga bördan, och det borde därför icke
enbart vara ett intresse för de arbetslösa och vara ett arbetarkrav, att man
får en tillfredsställande lagstiftning till stånd, så att man kommer ifrån det

I fråga ant
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

N r 38. 72

Lördagen den 16 maj e. m.

1 f råga arn
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forte.)

skandalösa tillstånd som nu råder på. området, utan det borde även vara ett
starkt kommunalt intresse, att staten härvidlag'' gör sin skyldighet.

Herr Sandström talade örn att nian först bör se resultatet av den pågående
utredningen. Hur många gånger ha vi icke hört det argumentet, upprepas här
i kammaren! dag skall icke nämna något datum men jag erinrar mig, att
herr Lubeck på sin tid yttrade såsom socialminister, att man hade vad han
kallade normala- förhallanden och att det därför icke vore någon brådska med
fragans lösning: man kunde se tiden an och låta den gå till en förnyad prövning
i vissa avseenden. Senare har det sagts, att man icke skall besluta i frågan
sa länge det råder onormala förhållanden. Utgående från sådana påståenden
kan nian säga, att man aldrig skulle ha möjlighet att komma till något
annat än detta ständiga hänvisande till en utredning. Hade det gällt ett
annat spörsmål, där man från det håll där nian nu bromsar och håller igen
haft intresse för saken, skulle för länge sedan ett förslag varit framlagt och
beslut, fattat.

Fragan har saboterats och skjutits undan, oell i herr Sandströms anförande
kan man utläsa förklaringen. Han talade örn erfarenheten ute i världen och
sade att det i Tyskland visat sig, att det är en mycket dålig affär för staten
att lia arbetslöshetsförsäkring. Ja. det är säkerligen också en mycket dålig
affär att bedriva brandförsäkringsrörelse, då det inträffar en stor eldsvåda
där vederbörande bolag har sina försäkringar förlagda. Med hänsyn till en
sådan kris som den som nu går ut över världen, framför allt i de stora länderna
Tyskland, England o. s. v., är det ett synnerligen långsökt argument att
säga, att man icke skall besluta i denna fråga därför att arbetslöshetsförsäkringen
visat sig vara en dålig affär, där den införts och där arbetslösheten för
närvarande omfattar miljoner. Detta är en s.jävklar sak enligt min uppfattning.
Försäkringen göres just för att hjälpa de arbetslösa, vare sig de äro
20,000, 10,000, 100,000 eller såsom i dessa länder miljoner. Jag anser det
ofrånkomligt — framför allt ur flertalet av medlemmarnas i denna kammare
synpunkt — att det är den demokratiska, statens plikt att gå in för att hålla
den arbetslöse, den svältande medborgaren under armarna i det ögonblick han
lider nöd. Av de hundratusenden arbetslösa, som för närvarande finnas i landet,
äro säkert 99.9 % oförskyllt arbetslösa. Det är samma folk, till vilket man
vädjar från herrarnas sida om att de skola fullgöra plikten mot det demokratiska
fosterlandet, mot folkhemmet, o. s. v. — som det så vackert heter. Men när
dessa människor utan den ringaste skuld stå utanför den stängda fabriksporten,
anser sig samhället icke lia någon som helst plikt mot deni. Det borde
vara svårt att bemöta vad jag här säger, framför allt för er. mina herrar,
som kalla er demokrater och som alltid vilja framhålla, hur välordnat detta
samhälle är i jämförelse med andra samhällen.

Vi kommunister ha i år på nytt väckt, en motion i frågan, där vi i enlighet
med var uppfattning gått fram på. den obligatoriska försäkringens linje. Jag
vill utan att närmare inlåta mig pa detaljer säga, att vi anse denna linje vara
den enda möjliga, den enda tillfredsställande ur arbetarnas synpunkt. Man har
tidigare, då frågan behandlats, förebrått oss, att vi icke framlagt något detaljerat
förslag utan nöjt oss med att påyrka, att riksdagen skall besluta uppdraga
åt regeringen att framlägga förslag i ämnet. Vi ha nu i år lågt. fram
ett detaljerat förslag i form av en motion, och jag ber, herr talman, med hänsyn
till det allvarliga läge, som i närvarande stund råder ur de arbetslösas,
arbetarnas och kommunernas synpunkt att få yrka bifall till denna motion.

Herr Hage: Herr talman! Jag skall icke säga många ord i denna fråga,
därför att den är sa utdebatterad. Jag vill endast göra en jämförelse mellan
högerns och bondeförbundets ställning i denna sak och deras ställning till en

Lördagen deli 16 maj e. m.

73 Nr 38.

annan fråga, som behandlades häromdagen. I andra lagutskottet förelåg från
början i den här debatterade frågan ett utlåtande, som visserligen var avstyrkande
men där det föreslogs att man skulle säga ut, att frågan dock vore
brådskande. Detta uttalande lyckades högern och bondeförbundarna få struket
för att markera, att de icke ville bli misstänkta för att vilja påskynda frågans
behandling. I en annan fråga, som behandlades inom andra lagutskottet,
nämligen i frågan örn strafflagstiftning angående tredje mans rätt i arbetskonflikter
krävde däremot åtminstone högern, att man skulle i utlåtandet
skriva in, att spörsmålet ofördröjligen och i ett sammanhang borde lösas. Detta
ger en belysande bild av högerns och bondeförbundets inställning till de stora
arbetarproblemen. När det gäller att åstadkomma ett stycke bröd åt fattiga
arbetare är det ingen brådska, men när det gäller en utsträckt strafflagstiftning,
vill man skynda på utredningen. Det bör etsa sig in hos arbetarklassen,
vad man har att vänta från högerns och bondeförbundets sida beträffande
å ena sidan strafflagstiftning och å andra sidan brödfrågan.

Utöver detta skall jag endast be att få säga, att vi socialdemokrater kunna
icke finna oss nöjda på längden med detta ständiga upprepande år efter år
från utskottet, att den här saken blir nog löst så småningom. Man kan
möjligen till nöds nöja sig med en sådan deklaration några år. Men när den
upprepas år efter år och ingenting sker, verkar det hela rent narri mot arbetarklassen.
Det är från den utgångspunkten och icke minst därför, att utredningarna
rörande denna fråga nu äro fullföljda så långt, att man nu kan
lägga fram förslag i frågan, som vi från vårt håll ansett, att vi skulle lägga
fram ett förslag, däri vi krävde, att det skall läggas fram ett utarbetat förslag
i saken till 1932 års riksdag. Det är visserligen mera ovanligt, att
riksdagen begär, att Kungl. Maj:! till ett visst år skall lägga, fram förslag
för riksdagen; men när man år efter år kommit med en mycket välvillig motivering
och sagt, att saken så småningom'' bör lösas och det har varit så
många utredningar och det icke nu kan hittas på någon ny utredning för
att försena frågan, då är det rimligt att säga, att saken nu kommit så långt,
att en proposition i denna fråga kan läggas fram till 1932 års riksdag —
örn den sittande regeringen vill det.

Jag skall med utgångspunkt från detta yrka bifall till den socialdemokratiska
reservationen. Det, som där begäres, att man skall lägga fram förslag
till 1932 års riksdag, är alltså ingen orimlig begäran. Det finnes säkerligen
möjligheter för detta. Det vore icke mer än rimligt, örn riksdagen
nu på grund av detta följde den socialdemokratiska reservationen, till vilken
jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

I fråga om
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

Herr Sandström: Herr talman! När herr Hage låter påskina, att högern
och bondeförbundet — bondeförbundet får svara för sig självt — skulle hava
varit mindre villiga att vidtaga åtgärder för att hjälpa de arbetslösa, vill jag
säga, att högern har aldrig varit avog mot sådana åtgärder. Den har varit
med om stora anslag till dessa. Jag vill erinra örn de stora arbeten, som utfördes
åren 1922—1923, nämligen Norrlands statsarbeten och Södra Sveriges
statsarbeten. Det var ett kraftigt handtag, för att hjälpa de arbetslösa, som
då togs och vartill högern medverkade. Det är endast i fråga örn vägarna,
hur man skall nå målet, som det finnes olika åsikter mellan partierna och vi
för vår del vilja se en fullständig utredning, innan vi kunna binda oss för arbetslöshetsförsäkring.
Det kan tänkas, att det även i fortsättningen bättre
kan ordnas så, att det i huvudsak utföres arbete för pengarna och man icke
bara går in för att betala arbetsfri inkomst till dessa beklagansvärda kategorier.

Herr Flyg talade örn, att frågan förhalats och saboterats. Jag undrar, örn
det icke varit ganska goda skäl till det fördröjande, som denna fråga varit

Nr 38. 74

Lördagen den 14> maj e. m.

I fråga orri
obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

(Forts.)

utsatt för. Om man läser i handlingarna, står det mycket utförligt anfört, att
de allra flesta yttranden som avgivits över 1926 års arbetslöshetsförsäkringssakkunnigbetänkande
gingo i avstyrkande riktning. Det står även i trycket
angivna de motiv, som varit bestämmande för denna avvisande hållning. Sedan
väcktes motioner, att flera personalgrupper skulle innefattas i utredningen.
Därigenom utvidgades betydligt själva utredningsproblemet. Jag vill sålunda
tillbakavisa såväl herr Hages insinuation mot högern som herr Flygs uttalande,
att frågan blivit saboterad och på ett oriktigt sätt förhalad.

Jag ber, herr talman, att fortfarande få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Flyg: Herr talman! Jag kan icke låta det sista anförandet stå oemotsagt.
Herr Sandström talade örn högerns stora intresse för de arbetslösa och
örn dess välvilja i fråga örn alla anslag för dylika ändamål. Kanske han
själv icke uppmärksammade det, men det gick tämligen begripligt ett soligt
leende över ansiktena i kammaren, och till och med en del högermän skrattade
åt den självsäkra framställning, som herr Sandström gjorde.

Vad sedan gäller frågans behandling och det utredningsarbete, som bedrivits
på området, är det också ett kapitel, som varit föremål för rätt så långa
diskussioner här i riksdagen. Men då herr Sandström väckte frågan till liv,
kan jag icke underlåta att erinra litet grand örn att arbetet med utredningen
på detta område har pågått åtskilliga år tillbaka. Och ständigt, då man äntligen
kommit till en slutpunkt, har det hänvisats till förnyad prövning. År
1924, vill jag minnas, förklarade en av det socialdemokratiska partiets allra
främsta talesmän, nämligen den dåvarande och nuvarande partisekreteraren
Gustav Möller i remissdebatten mot den Tiggerska regeringen, att det vore
endast denna regering och en regering av liknande reaktionärt kynne, som
kunde låta ännu en riksdag gå utan att lägga fram ett förslag på bordet i
denna fråga. Och han betonade i sitt tal, att frågan redan då var färdig för
ett förslags läggande inför riksdagen.

Sedan dess veta vi alla, att denna regering försvann. Det var val det året,
och det förde med sig en socialdemokratisk regering, där ödet ordnade det på
det sättet eller rättare sagt de politiska maktförhållandena ordnade det på det
sättet, att samme talare, som jag nämnde i remissdebatten, blev socialminister.
Han framlade icke på riksdagens bord han heller något förslag. Det har
sagts vid åtskilliga tillfällen, att han kände sig för med ett förslag, men när
han icke fick tillräcklig resonans, då han kände sig för, sköt han också frågan
till förnyad utredning. Och så låg den i utredningskvarnen på nytt, medan
de arbetslösa gingo i landet fortfarande rättslösa och utan något som helst
stöd från folkhemmet, den gemensamma staten.

Sedan dök frågan upp i det moment, då vi hade den senaste Lindmanska
regeringen, där herr Lubeck satt som socialminister. Första året signalerade
han, vill jag minnas, att det året kunde den icke komma men kanske nästa år
— han uttalade sig icke tydligt — skulle det komma proposition. Men i
stället kom han även då med det där beskedet, att frågan måste gå till förnyad
prövning i vissa speciella avseenden, och i denna prövning, denna utredning
ligger frågan fortfarande.

Man måste vara tämligen främmande för frågans behandling, örn man vågar
sig på ett så pass djärvt påstående som det, som herr Sandström här framfört,
att den här frågan har behandlats i likhet med alla andra frågor och
icke alls saboterats eller skjutits undan. Jag vill hava sagt ännu en gång
mycket bestämt ifrån, att hade det gällt ett spörsmål, för vilket man haft
verkligt intresse, hade det för länge sedan varit behandlat och löst. Men här
gäller det en fråga av den art, att man icke gärna vill säga, att man är mot -

Lördagen den 1<> maj e. m.

75 Nr 38.

ståndare till den, men som man dock i det längsta vill hålla undan från kammarens
bord, genom att gång på gång säga, att det är ett så stort och viktigt
spörsmål och det måste noggrant utredas. Ännu har man icke tänkt på den
eller den detaljen, och ännu hänvisar man till resultaten i andra länder. Och
följer man högerpressen, finner man där, att det skrives spalt upp och spalt
ned, där man talar örn de fruktansvärda resultaten i det eller det landet. Man
skall för all del icke förhasta sig i Sverige. Det är det faktiska förhållandet,
herr Sandström. Då bör man icke, om man vill tagas på allvar, hålla anföranden
örn högerns speciellt välvilliga ståndpunkt av den art, som herr Sandström
här nyss höll.

Det är de orden, herr talman, som jag ville säga.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) avslag å berörda
hemställan samt bifall i stället till den av herr Sigfrid Hansson m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen, 3:o) bifall till den reservation, som avgivits
av herrar Österström och Andersson i Rasjön samt 4:o) bifall till den
av herr Dahlén m. fl. i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Hage, varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de återstående propositionerna, av vilka den under
2 :o) angivna nu antogs till kontraproposition. I överensstämmelse härmed blev
efter given varsel följande voteringsproposition uppläst och godkänd samt anslagen
:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Dén, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Sigfrid Hansson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogos vart för sig:

andra lagutskottets utlåtande, nr 33, i anledning av väckt motion med förslag
till lag örn offentliga arbetsförmedlingsanstalter; och

jordbruksutskottets utlåtande, nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anvisande av medel till statens avdikningsanslag ävensom tre i ämnet
väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Härefter föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 72, angående reglering
av utgifterna för kapitalökning för budgetåret 1931/1932 i vad angår jordbruksärenden.

I fråga örn
obligatorisk
arbetslöshets
försäkring.

(Forts.)

Nr 38. 76

Lördagen den 16 maj e. m.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 4—7.

Lades till handlingarna.

Punkterna 8 och 9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Lades till handlingarna.

§ 10.

Jordbruksutskottets utlåtande, nr 73, i anledning av Kungl. Majlis framställning
angående kapitalökning för budgetåret 1931/1932 till statens avdikningslånefond
jämte i ämnet väckta motioner föredrogs; och blev utskottets däri
gjorda hemställan av kammaren bifallen.

t

§ IL

Om ändring Vid nu skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande, nr 74, i anled i

bestäm- n^n„ av väckta motioner örn ändring i gällande bestämmelser angående statens
melserna , .. r- i

angående egnahemslån m. m., aniorde:

hemslån Herr Nilsson i Hörby: Herr talman, mina herrar! dag har ju en motion

på detta område, och jag får kanske som motionär säga, att jag icke skall vara
alldeles för missbelåten, då jag i viss mån vunnit en del, det vill säga utskottet
har hemställt örn en skrivelse i det ärende, varom jag motionerat. Men jag
skall ändå passa på tillfället att säga ett par ord.

Det första är, att örn någonsin det ordspråket gäller, att medan gräset växer,
dör kon, så är det här. Jag vill säga, att i detta fall kan det hända, att när
gräset växer, dör icke kon utan korna.

Det förefaller mig, som om egnahemsstyrelsen, som yttrat sig över samtliga
motioner, här har tagit en smula lätt för att icke säga rent av tafatt på ärendet.
Egnahemsstyrelsen säger i fråga örn det förslag, som jag och mina medmotionärer
framlagt, att en ränteavskrivning icke bör tillgripas förrän i sista
hand. Ja, det är alldeles riktigt. Men jag undrar, örn icke denna omständighet,
denna sista hand redan föreligger. Och utskottet har också gjort egnahemsstyrelsens
uttalande till sitt uttalande och citerar precis samma ord.

Nu vill jag erinra örn, att i den motion, jag frambar, hemställde jag örn ett
anslag, som skulle ställas till Kungl. Maj:ts förfogande, och jag angav, att en
ränteavskrivning vore den bästa vägen att för ett år hjälpa dessa egnahemslånetagare.
Men jag vill icke påstå, att det kanske icke finnes bättre vägar.
Då tycker jag, att utskottet skulle kunnat gå så mycket längre, att utskottet
kunnat ställa vissa penningmedel till Kungl. Maj:ts förfogande, vilka Kungl.
Maj:t kunnat använda efter en prövning, som Kungl. Maj:t själv verkställt.
Och då kunde det hava gjorts under det år, som vi redan äro inne på. Det
förefaller mig nu att, därest, såsom jag antager, kammaren bifaller utrednings -

Lördagen den lö maj e. m.

77 Nr 38.

förslaget, varken Kungl. Maj :t eller egnahemsstyrelsen, som väl skulle vara Om ändring
det verkställande organet, bliva i tillfälle att göra något på detta område, Melserna
förrän utredningen är färdig, utredningsförslaget förelagts riksdagen och riks- angående
dagen fattat beslut. Sålunda skulle det dröja ännu ett helt år. Statens egna -

Jag avsåg icke med motionen, att hela denna fråga därmed skulle lösas. hemslån m.m.
Jag tror uppriktigt sagt, att därtill fordras betydligt kraftigare både åtgärder (Forts.)
och anslag än vad jag och mina medmotionärer föreslogo. Tankegången i vår
motion var, att de skulle hjälpas, som efter prövning av Kungl. Maj:t och
egnahemsstyrelsen ansåges värda hjälp. Dessa skulle få vara med ett år, det
vill säga till dess den verkliga generalprövningen av alla egnahemslån ägt ruin.

Då kanhända nya och bättre sätt att hjälpa deni kunna komma i fråga.

Jag skall nu med dessa korta ord bara säga, att jag finner det naturligtvis
alldeles lönlöst att yrka bifall till den motion, som jag framburit. Jag har
emellertid velat passa på tillfället att här rikta en vädjan till regeringen och
främst chefen för jordbruksdepartementet att örn, som jag hoppas, riksdagen
bifaller jordbruksutskottets förslag, på denna punkt, så är det verkligen påkallat,
att denna utredning blir verkställd så fort som möjligt.

Det var, herr talman, vad jag tänkte säga. Jag skall avstå från att göra
något yrkande.

Under detta yttrande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr Paulsen: Herr talman! Utskottet anser, att innan någon hjälp ges,
måste den föregås av en utredning, och det stödjer sig på uttalanden från skilda
håll. Bland dessa uttalanden fäster jag mig särskilt vid ett par från
Malmöhus län.

Egnahemsnämnden i Malmöhus län säger, att allt beror på att egnahemsbyggarila
genom tidningsartiklar och möten bibringats den uppfattningen, att
örn de jämra sig tillräckligt kraftigt, kunna de slippa betala räntor och annuiteter
på sina lån. Enligt egnahemsnämnden finnes det sålunda inga verkliga
svårigheter för egnahemsbyggarna utan endast uppkonstruerade, under det
att Malmöhus läns egnahemsförening säger, att svårigheter finnas och att
detta beror på det väldiga prisfallet på smör och fläsk. Jag vill icke bestrida,
att en och annan egnahemslåntagare förfarit oklokt gentemot egnahemslånsförmedlaren,
gentemot egnahemsnämnden, men att på detta bygga ett sådant
uttalande, som egnahemsnämnden gjort, anser jag för min del vara fullständigt
orimligt. Ty detta uttalande vittnar icke endast örn bristande intresse och förståelse
för egnahemsbyggarna, utan det vittnar också om en mycket djup okunnighet
örn de människors förhållanden, som den är satt att hjälpa. Då skiljer
sig Malmöhus läns egnahemsförenings uttalande på ett mycket fördelaktigt
sätt från egnahemsnämndens, ty där erkänner man svårigheterna och söker peka
på orsakerna till dessa svårigheter.

Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att peka på ett uttalande av
statens egnahemsstyrelse, ett uttalande, som jag för min del icke kan gilla.
Egnahemsstyrelsen, som ju städse visat stort intresse och stor förståelse för
egnahemsbyggarna, säger bl. a., att då egnahemsbyggaren nått det mål, som
han strävat efter, ett eget hem, bör nian ha rätt att vänta, att han för framtiden
skall kunna klara detta egnahemsbyggande själv, utan att staten lämnar
honom ytterligare hjälp. Detta är enligt min mening fullständigt felaktigt,
och om egnahemsstyrelsen lia Iler på den meningen och vidhå ller den ståndpunkten,
anser jag, att detta kommer att bli ödesdigert för egnahemsbyggarna.

Då kommer det att verka så, att många egnahemsbyggare aldrig kunna bli
de självständiga jordbrukare, som de eljest skulle bli. Det är nämligen på

Nr 38. 78

Lördagen deli 16 maj e. m.

Om. ändring det sättet, att egnahemsbyggaren i regel har mycket litet kapital, men det
Indierna ^ai1 ^ar> sätter han in i egendomen. Mot varje påfrestning, som kommer,

angående står han fullkomligt hjälplös. Det lilla kapital, han haft, har han satt i egenstöm
ejna- domen, och hail har ingen människa, som kan hjälpa honom. Hans föräldrar,
hemian m.m. vänner och anförvanter äro fattiga, och deras namn betyda ingenting i ban!lorta.
) kerna. Om egnahemsnämnderna följa egnahemsstyrelsens utlåtande och släppa

honom redan vid starten, blir följden, att han kommer av sig redan i början och
måste skuldsätta sig samt kommer i svårigheter, som göra, att han sedan stupar.
Detta uttalande från egnahemsstyrelsen, att egnahemsbyggarna skola
släppas omedelbart efter starten, är enligt min mening fullständigt felaktigt.
De är en fullsändig felaktig princip. Egnahemsstyrelsen bör inrikta sig på
att egnahem sbyggaren skall hjälpas ett par tre år framåt. Gör man detta, tror
jag också, att egnahemsbyggaren i regel kommer att reda sig. För min del
är jag fullständigt övertygad örn, att många egnahemsbyggare, som stupat,
många av dem, som nu dragas med svårigheter, som vi nu i dag gå in för att
hjälpa, skulle icke haft dessa svårigheter, om de fått hjälp från början. Jag
undrar, hur många jordbrukare det finns i vårt land — jag tänker icke på
egnahemsbyggare utan på jordbrukare i övrigt, som nu äro välbärgade och välbesuttna
— som icke under de första åren av sin jordbruksbana behövt söka
hjälp hos anförvanter och andra. Jag tror att det icke finns många sådana,
såvida de icke haft ärvd förmögenhet.

Utskottet vill som sagt ha en utredning. Jag för min del är med på den,
men jag skulle dock önskat, att det sagts ifrån även i beslutet, att man icke
skulle driva in räntor och annuiteter under den tid, utredningen pågår. Nu
har första kammaren fattat beslut i saken och följt utskottet. Då är det givetvis
icke möjligt att framställa något sådant yrkande här. Jag hoppas emellertid,
att låneförmedlarna skola taga all hänsyn, som är möjlig, till vad utskottet
sagt i motiveringen, att man skall fara varliga fram.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr förste vice talman! Det har icke gjorts
annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan. Men jag vill försäkra
herrarna, att i jordbruksutskottet fanns blott en mening, oavsett vilket parti
man tillhörde, nämligen att det var ett mycket brydsamt och svårt läge för egnahemsbyggarna
och att hjälp i en eller annan fonn måste komma dem till del.
Vi gjorde också ansatser att försöka komma fram på någon linje, som skulle
kunna bereda dem hjälp omedelbart eller under detta budgetår. Men våra
ansträngningar strandade, och vi kommo underfund med att denna fråga var
så invecklad och svår, att man icke kunde klara upp den utan en utredning.

Vi ha infordrat yttranden från egnahemsstyrelsen, från statskontoret och
från riksgäldskontoret. Egnahemsstyrelsen har visserligen förklarat, att man
skulle kunna sänka räntan på den stående delen av lånet. Men det blir en
mycket ringa hjälp, om man inskränker hjälpen till detta. När sedan riksgäldskontorets
utalande kom, att det icke kunde gå med på den saken, därför
att det är en hel vetenskap, när det gäller räntan på egnahemslån, vilken
löper olika för olika lån, beroende på vid vilken tidpunkt de tagits. Vidare
påpekade också riksgäldskontoret, att i så fall måste staten bidraga med en
ökning av egnahemslånefonden. Då det gällde att klara upp, vilka belopp som
voro erforderliga, visade det sig, att det var stora svårigheter.

Jag vill emellertid uttala en förhoppning, att den utredning, som utskottet
begär, måtte sättas igång skyndsammast möjligt, och att man i god tid i början
av nästa års riksdag kan få en proposition, så att riksdagen kan fatta beslut
och detta träda i verkställighet, så fort man kommit in på det nya budgetåret.

Jag har velat säga detta, därför att det kan ju synas, som om utskottet av

Lördagen den 10 maj e. m.

79 Nr 88.

bekvämlighetsskäl gått in för denna skrivelse till Kungl. Majit med begäran
örn utredning. Jag vill försäkra, att så ingalunda är fallet utan att denna
fråga är av så invecklad beskaffenhet, att det varit omöjligt för utskottet att
komma till annat resultat. Egnahemsstyrelsen har föreslagit s. k. stödjelån
men har icke kunnat uppgiva något belopp, som utskottet kunnat föreslå riksdagen
att bevilja. Det är klart, att här måste ske en prövning i nästan varje
särskilt fall, och man skall icke lasta egnahemsstyrelsen för att den på den
korta tid, som stått till dess förfogande, icke kunnat komma med en mera utredande
och klarläggande redogörelse. Det måste ske i samråd med och i samförstånd
med egnahemsnämnderna i de olika länen, med egnahemsföreningarna
och dem, som äro de verkställande organen ute i orterna. Jag hoppas och tror,
att man på den vägen skall komma fram till ett resultat, så att man kan lämna
hjälp, där den verkligen behövs. En generell hjälp åt alla genom efterskänkande
av räntan under vissa år eller under detta budgetår ha vi icke alls kunnat
reflektera på i utskottet.

Som sagt, herr talman, då intet annat yrkande framställts, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Härpå föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 75, i anledning av Kungl.
Majrts proposition angående vissa åtgärder till främjande av avsättningen av
ägg och fläsk.

Kammaren biföll vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 13.

Till behandling upptogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 5, i anledning av väckt motion 11:51 angående åtgärder i syfte att
uppmuntra kvinnliga tjänstemän till frivillig avgång ur statstjänst vid giftermåls
ingående.

I en inom andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 51, hade herr Lundquist föreslagit, att riksdagen ville besluta
att i skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla dels örn en förutsättningslös utredning,
huruvida och i vad mån, bland annat för bättre tillgodoseende av mäns
och ogifta kvinnors behov av arbetsutkomst, åtgärder kunde vidtagas i syfte
att uppmuntra kvinnliga tjänstemän till frivillig avgång ur statstjänst vid
giftermåls ingående, dels ock örn framläggande för riksdagen av de förslag,
som av utredningen kunde föranledas.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon andra
kammarens åtgärd föranleda.

Beträffande motiveringen hade reservation avgivits av herr Mårtensson.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Lundström: Herr andre vice talman! Vid det föreliggande ärendets
behandling i utskottet har jag biträtt utskottets avslagsyrkande trots att jag
vid motionens avlämnande i kammaren instämde i motionens syfte. Mitt
standpunktstagande i utskottet beror på att jag anser, att den föreslagna utredningen,
för att syftet i motionen skall nås, måste läggas på vidare bas,
än motionens kläm medgiver. Jag ser nämligen på detta spörsmål icke en -

oi» ändring
i bestämmelserna

angående
Statens egnahemslån
m. m.

(Forts.)

I fråga örn
vissa kvinnliga
tjänstemäns
avgång
ur statstjänst.

Nr 38. 80

Lördagen den I# maj e. m.

I fråga orri
vissa kvinnliga
tjänstemäns
avgång
ur statstjänst.
(Forts.)

bart ur arbetslöshetssynpunkt utan även ur annan social synpunkt, då det gäller
att bereda möjlighet för gifta kvinnor i statstjänst att kunna under betryggande
former lämna densamma för att ägna sig åt hemmets vård, och ur
praktiska synpunkter, då det gäller att begränsa antalet gifta kvinnliga befattningshavare
i statens tjänst för att möjliggöra en smidigare omplacering av
personalen och ett bättre utnyttjande av densamma. Av de av utskottet infordrade
yttranden framgår nämligen, att antalet gifta kvinnliga befattningshavare
i statens tjänst, sedan denna fråga senast behandlades i riksdagen, ökats
såväl absolut som även relativt i förhållande till de ogifta kvinnliga befattningshavarna.
Av de i ärendet hörda kommunikationsverken, inom vilka de
flesta kvinnliga befattningshavarna i statens tjänst finnas, har även det önskemålet
uttalats, att åtgärder skulle vidtagas för att få en begränsning till stånd
av antalet gifta kvinnliga befattningshavare. Det synes mig därför självklart,
att förr eller senare något måste göras i denna fråga. För att emellertid nå
detta mål. är det enligt mitt förmenande icke till fyllest, att man, som motionären
föreslår, söker utvägar för att kvinnliga befattningshavare vid giftermåls
ingående under betryggande former få lämna statens tjänst, utan enligt
mitt förmenande är det minst lika viktigt för att icke säga viktigare, att de
kvinnor, som under längre eller kortare tid varit i statens tjänst, kunna beredas
möjlighet att under former, som icke avse helt frånträdande av den trygga
ställning, som statens tjänst innebär, kunna lämna densamma, när plikterna
mot hemmet tilltaga.

Jag ber, herr andre vice talman att med detta tillägg till utskottets motivering
få yrka bifall till dess hemställan.

Herr Lundquist i Rotebro: Herr andre vice talman! Det är ju icke något
vidare lockande att gå in på en fråga sådan som denna så här dags efter en
lång och tröttsam arbetsdag, då kammarens bänkar äro ganska glest besatta.
Emellertid är det enligt mitt förmenande en så pass viktig fråga, som beröres i
denna motion, att den ändå förtjänar att i någon mån upptagas till prövning.
En del av de uttalanden, som gjorts av de hörda myndigheterna m. fl., och en
del av vad utskottet haft att säga är också av sådan art, att det enligt mitt
förmenande icke bör stå oemotsagt.

Den motion, som jag tillåtit mig väcka i detta utomordentligt »brännbara»
ämne och i vars syfte ett stort antal av kammarens ärade ledamöter varit vänliga
att instämma, bör, som jag framhållit i motionen, närmast ses mot bakgrunden
av nuvarande svårigheter, främst för de unga, att skaffa sig en levnadsbana,
svårigheter, som göra sig gällande inom alla samhällsklasser. De
hem och familjer torde i vår tid höra till undantagen, där icke bekymmer för
barnens framtid efter slutad utbildning oroa och tynga. Bara det, att ungdomen
under denna den farligaste åldern i så stor utsträckning, som för närvarande
är fallet, går sysslolös, torde f. ö. vara ett allmänt erkänt olyckligt förhållande.
ett förhållande av ganska menlig och allvarsam inverkan. Jag tror
också, att man varit sällsynt enig på den punkten, att ungdomsarbetslösheten
är ett av vår tids allvarligaste bekymmer, och från olika håll har ju också vid
upprepade tillfällen krävts åtgärder främst från det allmännas sida för att
råda bot på detta samhällsonda. Jag måste under sådana förhållanden fråga
mig, örn det verkligen kan vara riktigt, att statsmakterna med korslagda armar
åse, hur ungdomen, såväl den manliga som den kvinnliga, i allt större och
större skaror förgäves spejar efter några möjligheter att skaffa sig en utkomst
och därigenom slippa ligga familjen och samhället till last, medan å andra
sidan i allt större utsträckning såväl man som hustru i en och samma familj ha
stadigvarande sysselsättning, ofta båda i statens tjänst. De gifta kvinnornas
förvärvsarbete utanför hemmet har obestridligen i senare tid mer och mer till -

Lördagen den 16 maj e. m.

81 Jfr 38.

tagit, och detta praktiskt taget på alla verksamhetsfält och inom alla samhällsklasser.

Nu Ilar jag i motionen tillåtit mig uppehålla mig vid de gifta kvinnorna i
statens tjänst. -Den fragan Ilar ju redan tidigare varit föremål för riksdagens
prövning, senast år 1927. Alla de tidigare motionerna i denna fråga ha emellertid
syftat till mer eller mindre långt gående tvångsåtgärder gentemot de
anställda kvinnorna. I den motion, som jag tillåtit mig väckar är så icke fallet.
Där finns ingen som helst tvångsåtgärd ifrågasatt. Jag har till och med direkt
i motionen uttalat mig mot varje sådan åtgärd. Jag är angelägen örn att
betona detta, därför att i en hel del uttalanden, som i denna fråga blivit gjorda,
icke minst i pressen, man synes — örn avsiktligt eller oavsiktligt, det lämnar
jag därhän -—- förbisett eller i varje fall helt förtegat denna skillnad. Vad jag
med motionen vill, är ingenting annat, än att staten genom vissa extra förmåner
skulle underlätta en avgång ur tjänst för kvinnor, som, när de gifta sig,
intet hellre önska än att få lämna sin tjänst och helt ägna sig åt hem och familj.
. Det rör sig alltså i denna motion uteslutande örn åtgärder vid en fullständigt
frivillig avgång ur statstjänst.

Kan man då tänka sig några sådana extra förmåner eller åtgärder från
statsmakternas sida, som samtidigt skulle kunna bli av betydelse för lindrandet
av arbetslösheten främst bland ungdomen? Ja, därom äro meningarna uppenbarligen
mycket delade. Från de statsanställda kvinnoorganisationernas
sida svaras utan tvekan ett mycket kategoriskt nej. Från de i ärendet hörda
myndigheternas sida uttalar man sig betydligt försiktigare. Flertalet av dessa
myndigheter synas emellertid liksom utskottet vara av den uppfattningen,
att de i motionen föreslagna åtgärderna icke kunna få någon större inverkan
på arbetslösheten. För egen del kan jag icke tänka mig annat, än att i motionen
ifrågasatta eller liknande åtgärder från det allmännas sida måste bli av
betydelse även för ungdomsarbetslösheten, även örn jag icke ett ögonblick tror
eller Auli göra gällande, att den av mig föreslagna reformen i och för sig skulle
vara tillräcklig för att råda bot på det samhällsonda, som ungdomsarbetslösheten
utgör, och att man, örn man bifölle motionen, icke sedan behövde vidtaga
några andra åtgärder. Men ett steg i rätt riktning vore under alla förhållanden
taget, och för övrigt är jag alldeles övertygad örn att man på den väg, som
jag pekat på, skulle kunna komma ganska långt i fråga örn ökning av arbetsmöjligheterna
för ungdomen. Jag stöder denna min uppfattning på det faktum,
vilket ju närmare belyses i motionen och för övrigt även i telegrafstyrelsens
yttrande — det berördes också av herr Lundström — att antalet gifta
kvinnor i statstjänst iner och mer ökat, och detta icke minst sedan frågan sista
gången var uppe i riksdagen, samt att det för närvarande är så stort, att det
icke kan vara betydelselöst för de ungas utkomstmöjligheter, örn detta antal
bringas att sjunka. Jag stöder min uppfattning dessutom på den övertygelse
jag har, att åtminstone en del av de gifta kvinnorna innerst inne föredraga
hemmet framför kontorsstolen.

I fråga om vilka extra förmåner, som man för uppnående av det med motionen
avsedda syftet skulle kunna vidtaga, har jag ju tillåtit mig i min motion
peka på några möjligheter, främst införandet av en avskedsgratifikation, vidare
förbättrade pensionsförhållanden och för det tredje en något ökad möjlighet
för dem, som lämna tjänsten, att få komma tillbaka, i händelse de bliva
änkor eller frånskilda.

Beträffande. avskedsgratifikationen, som givetvis är avsedd att underlätta
själva bosättningen, säger sig utskottet hava funnit en sådan ur principiell
synpunkt olämplig.. Flertalet myndigheter ha även uttalat sin tvekan örn lämpligheten
av att gå in för en dylik »premiering», och från kvinnohåll stämplas
ett godtagande av detta förslag helt enkelt såsom någonting staten ovärdigt.
Andra kammarens protokoll 1931. Nr 33. 6

I fråga otti
vissa kvinnliga
tjänstemäns
avgång
ur statstjänst.
(Forts.)

Nr 38. 82

Lördagen den 16 maj e. m.

I fråga om Jag kail ju mycket val förstå, att man kan lia olika meningar på denna punkt,
vi-ssa, kvirin- men jag ar bestämt övertygad örn, att farhågorna äro åtskilligt överdrivna.
mänsJavgång JaS t>er få erinra örn att i Danmark införts, så sent sorn för ungefär en umar
statstjänst, nåd sedan genom riksdagens då fattade beslut, samma anordning med avskeds(Forts.
) gratifikation, som jag tillåtit mig föreslå i motionen. Jag tillåter mig erinra
örn att detta förslag i Danmark kom ifrån en i det avseendet fullständigt enhällig
lönekommitté, avseende hela statsförvaltningen. Jag erinrar vidare örn
att detta förslag i Danmark tillstyrkts av de kvinnliga tjänstemännen, och jag
erinrar slutligen örn att detta förslag i danska riksdagen, så vitt jag kunnat
se av referaten, togs utan någon som helst meningsskiljaktighet. Jag mäste,
herr talman, säga, att det förefaller mig förvånansvärt, att ett förslag, som i
Danmark vunnit sådan anslutning och sådant mottagande från alla håll, här
kan karakteriseras på det sätt, som skett av våra kvinnoorganisationer, och av
utskottet betecknas såsom både ur principiella och andra synpunkter t. o. m. så
farligt, att man icke ens vågar sig på att föreslå en förutsättningslös utredning
örn detsamma. Jag kan givetvis icke dela denna uppfattning. Jag tror
för min del tvärtom, att, örn statsmakterna ville gå in för en dylik avskedsgratifikation
av ungefär den art och omfattning, som jag tillåtit mig föreslå,
detta skulle ur alla synpunkter vara välbetänkt, och det skulle vara staten
värdigt.

Beträffande de ändringsförslag, som jag tillåtit mig ifrågasätta med avseende
på pensioneringen, skall jag, för att icke trötta kammaren för mycket,
här icke gå in på dem. Utskottet har ju i det avseendet praktiskt taget anslutit
sig till de i motionen framförda synpunkterna.

Vad rör återanställningsmöjligheterna har jag i motionen uttryckligen, klart
och tydligt, tagit avstånd från tanken på att staten skulle garantera återinträde
vid makens dödsfall eller vid en eventuell skilsmässa. Vad jag ifrågasatt
i motionen i det avseendet är ingenting annat, än att man skulle kunna gå
in för att, om vid behov av arbetskraft det finns en för arbetet i fråga fullt
lämplig och fullt kvalificerad kvinnlig f. d. befattningshavare, änka eller frånskild,
som vill ha anställning i det verk, där hon förut varit anställd, så bör
arbete, som finnes, kunna lämnas åt henne under de former och avlöningsvillkor,
som verksstyrelsen med hänsyn till föreliggande förhållanden finner motiverade.
Jag har svårt att se, att en sådan anordning kan, såsom utskottet
vill göra gällande, vara ägnad att »inge vissa betänkligheter». Varken med
hänsyn till personalens nyrekryterings- eller befordringsmöjligheter kan jag,
ehuru jag själv är statstjänsteman, finna, att det kan vara något som helst
att erinra emot en sådan anordning som den, jag tillåtit mig ifrågasätta.

Detta alltså något örn de vägar, som jag i motionen pekat på, för uppnående
av med densamma avsett syfte. Nu är det ju mycket möjligt, att vid en utredning
även andra vägar och andra dispositioner kunna visa sig vara lämpliga,
och att de av mig föreslagna böra modifieras. Vad jag anfört torde emellertid
visa, att det finns realiserbara åtgärder, som, om de genomföras, ovillkorligen
skulle underlätta frivillig avgång av kvinnliga tjänstemän, när de
gifta sig, och därmed även öka utkomstmöjligheterna för de unga. Och detta
och ingenting annat var och är syftet med den motion, som jag väckt.

Motionen har ju nu emellertid av utskottet avstyrkts. Jag måste, herr talman,
säga, att de skäl, som anförts av utskottet, knappast kunna betecknas som
särskilt överväldigande eller ens övertygande. Jag förstår därför ganska väl
min vän herr Lundström, då han fann det angeläget att något vidlyftigare motivera
det ståndpunktstagande, som ifrån hans sida skett i utskottet. Utskottet
säger, att det anser »det vara ur samhällelig synpunkt önskvärt, att gift
kvinna kan helt ägna sig åt familjens och hemmets vård», och utskottet delar
liven motionärens mening, »att bot bör sökas mot den rådande ungdomsarbets -

Lördagen den 16'' maj e. m.

83 Nr 38.

lösheten». Men, herr talman, utskottet vill icke lägga två strån i kors för att
söka underlätta en utveckling i den riktning, som utskottet självt finner vara
riktig. Jag måste säga, att en sådan hållning förvånar mig. Utskottet anser,
att de nuvarande förhållandena icke äro bra, som de äro, utskottet är överens
med motionären örn målet, som vi böra sträva till, och utskottet har icke kunnat
prestera ett enda bevis för att den väg, motionären förordat, icke skulle leda
åt rätt håll, men utskottet motsätter sig trots allt detta den blygsamma begäran
örn en förutsättningslös utredning, vari motionen utmynnar. Jag måste säga,
att utskottets hållning icke vittnar om något större intresse för denna sociala
fråga eller någon vilja att göra något. Det är knappast ett enda skäl av någon
avgörande betydelse, som utskottet anfört för sitt ställningstagande.

Vad de olika ämbetsverken uttalat i ärendet kan icke gärna i och för sig motivera
en fullständigt negativ hållning från riksdagens sida. Riksdagen har
ändå att i en social fråga sådan som denna taga andra hänsyn än statens affärsdrivande
verk. Yad affärsverkens yttranden angår, är det för övrigt ganska
förvånansvärt, på vilket sätt utskottet har refererat dessa yttranden. Jag kan
icke med bästa vilja i världen säga, att dessa referat ge en riktig uppfattning
örn, vad verksstyrelserna framhållit. Jag vill erinra om att generalpoststyrelsen
tillstyrkt motionen. Icke ett ord därom finnes i det referat, som utskottet
gjort av yttrandet. Järnvägsstyrelsen har icke direkt avstyrkt utredningen
men uttalat sig för längre gående åtgärder än dem, som i motionen ifrågasatts,
och av telegrafstyrelsens yttrande framgår tydligt, örn man läser det i dess
helhet, att den nuvarande ordningen ur verkets synpunkt är synnerligen olämplig,
och att bestämmelser, som underlätta tidigare avgång, ur såväl statens som
de gifta kvinnliga tjänstemännens egen synpunkt vore synnerligen önskvärda.

Vad de olika föreningarnas yttranden angår, har ju husmodersföreningarnas
riksförbund ställt sig tämligen neutralt, under det att Fredrika Bremer-förbundet
och de kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd direkt avstyrkt motionen.
Jag har fäst mig vid att dessa senare kvinnoorganisationer icke ens
givit sin anslutning till den uppfattning, som utskottet och myndigheterna uttalat,
nämligen att det ur samhällelig synpunkt »är önskvärt, att gift kvinna
kan helt ägna sig åt familjens och hemmets vård». Jag vet ju icke, om tystnaden
på denna punkt är avsiktlig eller oavsiktlig. Det syns mig emellertid
förvånande, att i de långa yttrandena från dessa kvinnohåll denna tanke, som
ju bort ligga speciellt för kvinnor ganska nära till hands, icke på något sätt
berörts; I stället ha dessa organisationer desto mera ingående ansträngt sig att
söka påvisa, hur osympatiskt och staten ovärdigt det skulle vara »att söka
driva kvinnans beslut i viss för samhället förment önskvärd men för vederbörandes.
familj måhända ofördelaktig, ja, ödesdiger riktning». Vidare har man
ju varit angelägen att brännmärka den orättvisa och den inkonsekvens, vartill
motionären, enligt deras uppfattning, gjort sig skyldig.

Jag måste även beklaga, att icke utskottet utförligare refererat innehållet i
skrivelsen från de kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd. Jag beklagar
det så mycket mera, som jag har en viss känsla av, att det just är detta
yttrande, som mest inverkat på utskottets ställningstagande. Detta yttrande
är^ nämligen så utomordentligt rikt på starka ord och kategoriska påståenden.
Då jag tror, att det möjligen kan vara av ett visst värde för bedömandet av
denna fråga att litet närmare syna i sömmarna de ittalanden, som kommit från
detta håll. nödgas jag be att få komplettera utskottets referat med ytterligare
ett par utdrag ur det yttrande, som avgivits av de kvinnliga kårsammanslutningarnas
centralråd.

Centralrådet säger bl. a., att det icke kan finna någon skillnad i nu förevarande
avseende mellan gifta kvinnor i statstjänst å ena sidan och sådana ogifta
män och ogifta kvinnor å andra sidan, som ha »egen förmögenhet eller välsi -

I fråga om
vissa kvinnliga
tjänstemäns
avgång
ar statstjänst.
(Forts.)

Nr as. 84

Lördagen den 16 maj e. m.

I''ss^kvim ^uerac^e föräldrar». Alla äro ju »försörjda». Men beträffande dessa senare,
TigTtjänste''- saSer centralrådet, torde det väl allmänt erkännas, »att det vore kortsynt, för
mårn avgång att icke säga synnerligen oklokt av staten, om den med lock eller med pock
ur statstjänst, sökte förmå dem till att i bristande förtänksamhet leva ett sysslolöst liv». Jag
(Forts.) ger organisationen fullkomligt rätt i detta omdöme, och jag skulle vara den
siste att vilja rekommendera sysslolöshet. Men jag trodde verkligen icke, att
en hustrus arbete i hemmet •—■ allra minst från kvinnohåll -—- kunde betecknas
som likvärdigt med »ett sysslolöst liv».

Centralrådet finner det vidare egendomligt, att motionären icke beaktat, att,
örn de gifta kvinnorna stanna hemma, detta icke kan minska arbetslösheten,
därför att i så fall motsvarande antal hembiträden bli utan sysselsättning. Jag
vågar emellertid för min del bestrida, att jag gjort mig skyldig till något dylikt
förbiseende. Icke är det val t. ex. alldeles säkert, knappast ens sannolikt,
att, örn en byråchefs hustru lämnar sin statstjänst, hembiträdet i den familjen
därför avskedas. Det är väl nästan alldeles säkert, att den hjälpen i alla fall
behålles. Och är det vidare säkert, när det gäller en lägre tjänstemannafamilj,
t. ex. en brevbärares eller stationskarls, där även hustrun har plats, att där över
huvud finns något hembiträde? Förvisso icke. I många, många fall är så icke
händelsen, och i dessa fall kan alltså icke heller någon bli arbetslös, örn hustrun
stannar hemma. Däremot är det nog beträffande flertalet mellangradstjänstemän
så, att ett hembiträde skulle bli obehövligt, örn hustrun helt ägnade sig
åt hemmet. Men bleve detta då en arbetslöshet av det slag, som nu vållar statsmakterna
så mycket bekymmer? Jag tillåter mig betvivla detta. Det förtjänar
ihågkommas, att dessa hembiträden åtminstone här i storstaden till allra
största delen rekryteras från landsbygden. De dragas till storstaden tack
vare dess lockelser, både goda och onda. Men denna dragning till staden från
landet tror jag icke är ur landets synpunkt lycklig eller till fördel. Örn alltså
behovet av hembiträden skulle något nedgå, så bleve följden endast den, att
dessa unga flickor i större utsträckning än nu är fallet finge stanna kvar hemma
på landet, där de nog icke behövde bil arbetslösa. Socialt sett kan jag
icke finna annat, än att dessa konsekvenser av motionen ingalunda äro ägnade
att inge bekymmer.

Till sist kan jag icke underlåta be att få delge herr talmannen och kammarens
område ledamöter några uttalanden örn de överväganden och reflexioner, en statsanställd
kvinna, enligt centralrådet, gör, då hon tänker gifta sig. Utskottet
har här medtagit endast ingressen, som lyder: »Varje kvinna, som är gift
eller står i begrepp att gifta sig, står därför inför problemet, hur hon skall på
bösta sätt uppfylla den förpliktelse gent emot familjen, som samhället såväl
som hennes eget samvete ålägger henne.» Fortsättningen, som av utskottet
ateslutits, är sådan, att även den bör återges och inflyta i riksdagens protokoll.
Den lyder: »Och då hustrun fattar beslutet att stanna i sin tjänst eller att

avgå för att ägna sig uteslutande å hemmet, blir det givetvis först efter kalkyler
och överväganden av mycket komplicerad beskaffenhet, däri såväl ekonomiska
som personliga intressen spela in: mannens ställning, hälsa, ekonomi,
framtidsutsikter, eventuella skulder och försörjningsförpliktelser gentemot
andra än den egna familjen, utsikterna för äktenskapets hållbarhet, hustruns
utbildning, anställning och framtidsutsikter, eventuella skulder och försörjningsförpliktelser
gent emot andra än familjen, hennes hälsa, hennes personliga
läggning för praktiskt arbete eller för arbete av annan art, det ekonomiska utbyte
hon skulle hava av en verksamhet i hemmet jämfört med det ekonomiska
utbyte hennes förvärvsverksamhet ger och i framtiden kan tänkas ge henne,
jämte ännu en mångfald andra faktorer.» Ja, så står det verkligen. Jag tilllåter
mig endast en liten reflexion: tänk örn alla unga damer, och ynglingar
också för övrigt, landet runt läte sig ledas uteslutande av liknande kalla eko -

Lördagen den 1© maj e. m.

85 Nr 88.

nomiska beräkningar, huru många äktenskap skulle vi då egentligen lia för Ifråga om
närvarande? vissa krinn Den

skarpa kritiken från kvinnohåll mot denna motion torde hava sin grund malmgång
i starka farhågor för att ett bifall till motionen så småningom skulle leda fram ur statstjänst.
till tvångsåtgärder. Det är mot bakgrunden av denna fruktan man får se (Forts.)
de mångå starka orden och de många överdrifterna. Eljest synas mig dessa
fullständigt oförklarliga. Jag tror emellertid, att man på kvinnohåll räknar
fel. Vilja kvinnorna undgå tvångsåtgärder, borde de här liksom i Danmark,
synes det mig, rekommendera en uppslutning på den i motionen starkt markerade
frivillighetens väg. Fälles detta sant moderata förslag, som är uttryck
för en ärlig vilja att söka lösa denna ömtåliga fråga utan att träda någons berättigade
intressen för nära, så rycka för visso tvångsåtgärderna omedelbart
betydligt närmare. Yttrandena från de affärsdrivande verken vittna otvetydigt
därom. Kvinnoorganisationerna hava emellertid icke sparat på krutet, när
det gällt att taga död på denna motion. Jag måste säga, att denna hållning
från kvinonrnas egen sida förefaller mig ganska anmärkningsvärd och nedslående.
Jag trodde ändock, till sist, att man ganska allmänt, även på kvinnohåll,
hyste den uppfattningen, att det under alla förhållanden, ur såväl familjens
som samhällets synpunkt, vore det lyckligaste, örn hustrun ägnade sig
åt hem och familj och icke överläte vården därav liksom barnens fostran åt
främmande hjälp. Yttrandet från de kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd
synes emellertid vittna örn en helt annan syn på livet.

Nu är det ju, herr talman, mycket möjligt, att min inställning till detta
problem enligt mångas uppfattning är gammalmodig och felaktig, och jag får
givetvis finna mig i ett sådant omdöme. Jag vet emellertid, att den uppfattning,
som jag har och som bär upp motionen, delas icke bara av många av
kammarens ledamöter utan också av en mycket, mycket stor del av det svenska
folket oavsett samhällsklass och politisk åskådning. Av den anledningen och
då motionen vidare syftar till hemmens och ungdomens bästa och då motionen
slutligen icke går ut på något annat än en förutsättningslös utredning, tilllåter
jag mig, herr talman, att vädja till kammaren att ge sitt stöd åt motionen,
trots att den av utskottet avstyrkts, och jag tillåter mig alltså att j^rka
bifall till min motion.

Med herr Lundquist förenade sig herrar Sjögren och Svedman.

Herr Mosesson: Herr andre vice talman! Jag tänker, att kammaren skall
hålla mig räkning för att jag icke kommer att upptaga kammarens tid ens
hälften så länge som den ärade motionären har gjort. Några få ord anser jag
mig pliktig att giva såsom upplysning.

Motionären förebrår utskottet för att det så kortfattat har refererat de långa
yttranden som inkommit. Vi ansågo detta vara det lämpligaste förfaringssättet,
da utskottet nu varit enhälligt i sin mening att avstyrka den förevarande
motionen. Motionären sade, att vi på det sättet hade uraktlåtit anföra, att
poststyrelsen har tillstyrkt en utredning. Jag ber att få säga, att poststyrelsen
har förklarat sig icke vilja motsätta sig en utredning. Jag vill fråga motionären,
örn^han anser, att det finns möjlighet att kunna få andra kammaren att
gå med på en ^sådan motion. som den förevarande, som avser allenast kvinnor
i statstjänst, då kammaren tidigare har avslagit motioner, som avsett icke allenast^
kvinnor i statstjänst utan gifta kvinnor i allmän tjänst. Det är icke
möjligt att tala om denna motion såsom ägnad att bidraga till en lösning av
arbetslöshetsproblemet såsom den är lagd. Det blir en allt för liten flis, som
spränges ut genom ett bifall till denna motion.

Motionären säger, att han anser, att de skäl, som utskottet har föreburit, icke

Sr 38. 86

Lördagen dan 16 maj e. m.

I fråga orri
vissa kvinnliga
tjänstemäns
avgång
ur statstjänst.

(Forti.)

äro överväldigande och knappt övertygande. Utan att vara oartig vill jag säga
honom, att hans motion icke heller har visat, att de förslag han i den framställt
äro vare sig överväldigande eller övertygande, och det bästa beviset därpå är,
menar jag, att en av hans medmotionärer, som instämt i motionen, tydligen
vid behandlingen av den förevarande motionen icke har ansett sig kunna tillstyrka
densamma, och motionären må vara ledsen däråt eller anse, att det icke
rör honom, men de inkomna yttrandena äro i alla fall icke för honom.

Vidare vill jag säga honom, att ett av de förslag, som han nu kommer med,
nämligen att genom en avskedsgratifikation uppmuntra kvinnor, som äro i
statstjänst, att vid giftermåls ingående lämna denna sin statstjänst, har ju
ingen av alla dem som yttrat sig kunnat gå med på. Konsekvenserna därav
skulle bli alltför farliga och betänkliga med hänsyn till andra statstjänare, och
vad vill motionären säga gent emot vad t. ex. herr Lundström nyss säde. Nog
vore det väl mera skäl för att ge t. ex. en som, låt oss säga, i tio års tid varit
gift och har en hel del barn hemma, som påkalla hennes vård, nog vore det mera
skäl att uppmuntra henne till att avgå ur statstjänst än den unga flicka, som
står i begrepp att ingå giftermål. Vid detta förhållande kan jag icke förstå,
att det är möjligt att kunna säga annat, än vad vi sagt, att detta förslag till
en uppmuntran till frivillig avgång är ur principiell synpunkt betänkligt.

Vad vidare beträffar förslaget örn återanställning eller företrädesrätt till
reservtjänstgöring och annat sådant där hava vi sagt, vad verkstyrelserna
säga. nämligen att i allmänhet så lärer man väl icke kunna giva några sådana
utfästelser eller löften. Såsom motionären själv påpekade, hava vi^ ställt oss
sympatiska till tanken, att den, som avgår ur statstjänst, skall i någon form
kunna återfå de avgifter, som han erlagt för egen eller barnens pensionering.
Utskottet har, såsom motionären vet, författningsenligt icke någon möjlighet
att spränga den ram, som motionären själv har dragit omkring sin framställning.
Då vi icke hava kunnat gå med på motionen och icke haft rättighet
att skriva en hemställan örn något annat än det motionären har begärt, så har
det icke återstått oss något annat än att hemställa om avslag på motionen.

Jag ber, herr andre vice talman, att få hemställa örn bifall till utskottets
framställning.

Fru Nordgren: Herr andre vice talman! Jag är ledsen över att nödgas

taga kammarens tid i anspråk vid denna sena timme, då jag mycket väl vet.
att man helst önskar få slut på debatten snarast möjligt. Men då motionären
har tillåtit sig att hålla på i tre kvarts timme och under sitt anförande gått
ganska skarpt tillrätta med de gifta kvinnorna i statstjänst, anser jag mig böra
säga några ord i frågan.

Då vi år 1926 behandlade denna fråga tillät jag mig här i kammaren starkt
understryka riktigheten av vad som anförts i de då föreliggande motionerna,
nämligen att ungdomsarbetslösheten var ett samhällsont, som man borde söka
alla framkomliga vägar för att bekämpa, och jag framhöll också att jag såsom
kvinna och mor ansåg det önskvärt, att de gifta kvinnorna i allra största utsträckning
bevaras åt hemmen, framförallt gällde detta de hem, där barn finnas
som kräva en mors omvårdnad. Denna min mening vidhåller jag. Jag
förklarade också den gången, att örn det varit fråga örn att vidtaga åtgärder
för att underlätta en frivillig avgång från de gifta kvinnornas sida, skulle jag
anslutit mig till en sådan tanke. Nu har motionären kommit med ett förslag,
där han söker lösa frågan efter dylika linjer, men jag kan icke uraktlåta att
säga, att jag finner motionärens försök härvidlag synnerligen misslyckat. Särskilt
hans förslag örn gratifikationer åt de kvinnor som vid giftermåls ingående
lämnade sin tjänst, tycker jag verkar något egendomligt, jag vivicke
använda uttrycket löjligt. Jag kan icke finna det minsta berättigande i, att

Lördagen den 1© maj e. m. 87

svenska staten skulle på något sätt favorisera de statsanställda kvinnor som ingå
äktenskap genom att ge dem en gratifikation för att de lämna sina platser.
Och när herr Lundquist här anför en hel del av vad de styrelser, som yttrat''
sig i denna fråga, haft att säga, glömmer han dels att tala örn att så gott som
samtliga dessa styrelser avstyrkt motionen, och dels att ett av statens verk,
nämligen kungl, järnvägsstyrelsen, rent ut säger ifrån, att det skulle verka
egendomligt, om kvinnorna nu skulle beredas en direkt förmån framför männen,
samt tillägger, att ett dylikt medgivande skulle säkerligen icke utan skäl
»framkalla krav på motsvarande förmåner för manlig personal, som önskar
lämna sin tjänst». Kanske är det skäl att erinra om, att det även finns en
sådan synpunkt på denna fråga.

Det har redan framhållits av utskottets ordförande, herr Mosesson, att en
dylik avskedsgratifikation säkerligen icke skulle komma att få någon som helst
effektivitet, utan bara möjligen leda dithän, att de kvinnor, som ändock utan
vidare hade tänkt lämna sin anställning vid giftermåls inträdande skulle få ett
litet extra tillskott till bosättningen. De övriga komma säkerligen, som utskottet
också säger i sitt utlåtande, att föredraga den säkra anställningen framför
denna gratifikation. Man måste nog räkna med att det icke går att med några
som helst lockmedel förmå de gifta kvinnorna att lämna sin tjänst, om de icke
själva anse sig förpliktade därtill eller önska göra det. Vi få ej heller förbise,
att det icke alltid är enbart begäret efter att hava dubbla inkomster och en
bättre levnadsstandard, som är motivet för att de gifta kvinnorna stanna kvar
i sin tjänst, utan även den rådande osäkerheten på arbetsmarknaden för familjeförsörjare
i en del fall, och det är ju icke alla kvinnor i statstjänst som äro gifta
med statstjänare, herr Lundquist. Det är också en annan osäkerhet, som man
icke bör lämna ur räkningen nämligen osäkerheten i de äktenskapliga förhållandena.
Den som är gift i dag kan vara frånskild örn några månader,
och då står ofta en frånskild hustru med ensam försörjningsplikt
för barnen, ty visserligen kan den frånskilda maken bliva ådömd att lämna
underhåll åt hustru och barn, men lian skaffar sig i regel ännu en familj,
och då heter det någonstans i lagen, att denna familj har företrädesrätt till försörjning.
Alltså blir den frånskilda hustruns rätt bara en rättighet på papperet,
som varken hon eller barnen kunna existera på och då vittnar det väl snarast
örn ansvarskänsla hos dessa gifta kvinnor, att de tänka på sådana konsekvenser.
som kunna möta dem när som helst. Härtill kommer att en flicka numera,
liksom en pojke, utbildas för ett yrke eller en anställning, och det är en väsentlig
skillnad mot förr, då hon fick en nödtorftig utbildning och det redan på förhand
var förutskickat, att hon skulle bliva »försörjd genom äktenskapet», som
det så vackert heter än i våra dagar. Jag hör själv till de kvinnor, som anse.
att det är beklagligt, att kvinnorna i allt större utsträckning vända sig från
hemmen och det husliga arbetet. Vi hade ju också från socialdemokratiskt håll
väckt en motion, vari vi krävde en utredning om vad som skulle kunna göras för
att få kvinnorna in på detta för dem naturliga arbetsområde, men örn jag icke
missminner mig gick herr Lundquist emot denna motion, vilket jag finner vara
oklokt, ty detta hade säkerligen varit en utväg att minska trängseln på arbetsmarknaden.
Hade motionären emellertid kunnat anvisa några framkomliga vägar
för att underlätta en frivillig avgång ur tjänsten för de gifta kvinnorna,
skulle jag som sagt för min del icke tvekat att ge min anslutning härtill, men
jag bär icke kunnat finna något annat än den punkt, där motionären säger, att
någonting bör göras för att tillförsäkra de kvinnor, som lämna sin tjänst, rätt
till pension och familjepension, och här har utskottet också stiillt sig välvilligt
till denna tankegång samt förutskickat, att ilen kommitté, som siller för att utreda
statstjänarnas pensionsfråga, kommer att taga hand örn denna fråga.

Nu vet jag mycket viii, att herr Lundquist har rätt. när han säger, att det

Nr 38.

I fråga om
vissa kvinnliga
tjänstemäns
avgång
ur statstjänst.
(Fort».)

Nr 38. 88

Lördagen den 16 maj e. m.

1 fråga om
vissa kvirin- i
liga tjänstemäns
avgång
ur statstjänst.

(Forts.)

är den allmänna uppfattningen, eller åtminstone en mycket stark och utbredd
opinion ute i landet, att en gift kvinna icke bör sitta och taga upp arbetsförtjänster
för de arbetslösa. Men, herr Lundquist, jag tillät mig redan 1926 säga,
att det är icke bara gifta kvinor, som sitta och taga upp platser för de arbetslösa,
utan jämväl manliga befattningshavare och jag tror det vore skäl i att
männen granskade sina egna gärningar också en smula. Det finns något som
heter mångsyssleri och jag skulle vilja rekommendera herr Lundquist att studera
det utlåtande, som för något år sedan avgavs angående statstjänarnas
mångsyssleri. Av detta framgick, att det fanns statstjänare, och högt avlönade
sådana, som innehade en så stor mängd bisysslor, att dessa kunnat ge levebröd
åt tre eller fyra andra personer. När jag anser, att det är olyckligt att de gifta
kvinnorna stanna kvar i förvärvsarbete, gör jag alltså icke detta ur arbetslöshetens
synpunkt, ty jag tror icke att detta för dennas vidkommande har någon
större, betydelse, utan ur hemmets och samhällets synpunkt, och härvidlag står
jag på samma ståndpunkt som jag stod 1926. Jag anser det vara lämpligt och
klokt av kvinnorna själva, örn de, när ekonomiskt tillfälle gives, stanna i hemmet
och sköta hem och barn, liksom jag anser att det skulle vara synnerligen
klokt av, staten, om den sökte trygga kvinnorna åt hemmen genom att bereda
pension åt ensamstående mödrar och deras barn, så att mödrarna kände, att de
hade någon ekonomisk trygghet och icke behövde anlita fattigvården, när de
miste familjeförsörjaren. Detta gäller icke allenast kvinnor inom arbetarklassen
utan även inom andra samhällskategorier. Jag skulle vilja rekommendera
herrar riksdagsledamöter att taga i övervägande huruvida det icke finnes andra
vägar, som äro mera framkomliga när det gäller att få de gifta kvinnorna
att »frivilligt» som det heter lämna sina anställningar än de som bestå i mer
eller mindre maskerade försök att få dem bort ur statstjänsten.

_ Herr, talman, jag skall icke uppehålla tiden längre, utan sluta med att yrka
bifall till utskottets utlåtande.

Herr Lundquist i Rotebro: Herr talman! Ja, jag märker kammarens otålighet.
Jag är icke heller glad åt att detta ärende kommit upp så sent, efter att
ha fått vila så lång tid. Men jag tycker verkligen frågan är av det värde, att
riksdagen kunde kosta på sig en timme på densamma. Och jag tycker den är
så pass intressant, att det icke skulle vara alltför långtråkigt att syssla med den.
Endast ett par repliker till de föregående ärade talarna. Herr Mosesson fäste
uppmärksamheten på att det icke finnes någon myndighet, som velat gå in för
denna avskedsgratifikation. Är det så märkvärdigt, att de icke äro färdiga att
göra det? Det är ju något alldeles nytt detta, som jag begärt en förutsättningslös
utredning örn, men på samma gång pekar jag på att i Danmark, där förhållandena
äro närbesläktade med våra, har man redan beslutat örn en sådan
anordning, vilken där tillstyrkts av såväl manliga som kvinnliga tjänstemän
och myndigheter _o. s. v. Jag tycker det bör väga lika mycket som den litet
reserverade hållning, som våra verksstyrelser här i landet ansett sig böra intaga
i denna fråga.

_ Vidare vet jag icke, varför denna reserverade hållning från myndigheternas
sida skall tagas till intäkt för att detta förslag »ur principiella synpunkter»
måste anses betänkligt, som utskottet säger. Jag kan icke förstå, att de vara betänkligt i vårt land, men alldeles utmärkt i Danmark.

Det är givetvis alldeles riktigt, som utskottets ordförande sade, att utskottet
måste i sin kläm hålla sig inom ramen för motionen. Men det är intet, som
hindrar att i motiveringen tala örn vad utskottet vill, och det hade varit värdefullt,
ty då hade man fått någon uppfattning om vart utskottet ville komma.
Men, handen på hjärtat, herr Mosesson, kan man av utskottets utlåtande läsa
ut, vad utskottet vill i denna fråga, och att utskottet på något sätt står bakom

Lördagen den 1& maj e. m.

89 Nr 38.

det uttalande, som här gjorts av herr Lundström och det, som nyss gjordes av I fråga om
herr Mosesson? Jag har icke vågat läsa ut det, ty det finnes icke antytt någon ctflTlQ

v® JCITIStC otelio.

o . . . mäns avgång

Vad beträffar fru Nordgren, så ville fru Nordgren be mig att titta litet påur statstjänst.
de manliga tjänstemännens mångsyssleri. Jag är tacksam för den där lilla in- (Forts.)
vitén. Jag har haft anledning att titta på den saken på mycket nära håll: Jag
har t. o. m. varit med i 1928 års lönekomitté och sett, vilka snäva bestämmelser,
som äro avsedda att genomföras för de manliga tjänstemännen. Och jag passar
bär på att påpeka en inkonsekvens, som kvinnorna möjligen skulle kunna
reagera mot: När det bestämmes, att de manliga tjänstemännen icke ens skulle
få ha ett sekreterareuppdrag i en förening utan tillstånd ■— det skall begäras
tillstånd, och sådant kan vägras — får samtidigt en kvinnlig tjänsteman utan
vidare även vara husmor och ensam sköta ett hem utan att på något sätt begära
tillstånd till detta. Jag har nog tittat på mångsyssleriet å bägge sidorna, fru
Nordgren.

Vidare konstaterar jag endast, att fru Nordgren finner det förslag löjligt,
som i Danmark hälsats med tillfredsställelse och på det varmaste rekommenderats
som ur såväl statens som de kvinnliga tjänstemännens synpunkt värdefullt.

Jag tror, att om man ser sakligt på frågan, är nog min ställning icke så svag,
som man ifrån utskottets sida vill göra gällande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr
Lundquist begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller första tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 14.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, med
anledning av väckt motion om utredning angående de ekonomiska förutsättningarna
för en reglering av Fyrisån och dess tillflöden m. m.

Utskottets hemställan bifölls; och som första kammarens beslut härigenom
blivit med viss ändring antaget, skulle ärendet för förnyad omprövning återlämnas
till denna kammare.

§ 15.

Härefter föredrogs andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 6, i anledning av dels motion nr 334 angående utredning i fråga örn vissa
svenska medborgares anspråk på skadestånd för dem genom revolutionen i

Nr 38.

90

Lördagen den 1& maj e. m.

I fråga om
säkerheten
för vissa län
till jordbrukets
befrämjande.

Ryssland tillfogade förluster m. m. dels ock första kammarens beslut över
motion 1:202 i liknande ämne: och blev utskottets däri gjorda hemställan av
kammaren bifallen.

§ 16.

Vid nu skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande, nr 76, i anledning
av väckt motion örn mildring i fordringarna å formell säkerhet för lån
m. m. från de statliga fonderna till jordbrukets befrämjande begärdes ordet av

Herr Wachtmeister, som anförde: Herr talman! Av en denna motion ovidkommande
orsak har jag kommit att syssla med befolkningens låneförbindelser
på landsbygden och sett, huru den ofta är alldeles insyltad i borgensförbindelser,
den ena med den andra o. s. v. i ett helt nät. Och det befanns då, att
en av orsakerna till detta besynnerliga läge var, att staten ställer som fordran
för utfående av dikningslån m. m. att vederbörande förbindelse är försedd
med borgen av två eller flera vederhäftiga personer.

För att undersöka, huruvida det verkligen var nödvändigt att skaffa borgenssäkerhet,
gjorde jag personligen vid en dylik anhållan om dikningslån en förfrågan
hos lantbruksstyrelsen och statskontoret, huruvida icke statsobligationer
skulle kunna läggas som säkerhet i stället för dessa borgensförbindelser.
Från lantbruksstyrelsen fick jag som svar, att den icke kunde godtaga statsobligationer
som säkerhet ens till hur stort belopp som helst, utan det skulle
vara borgensförbindelser. De hänvisade mig även att vända mig till någon
bank, som skulle garantera företagets utförande. Detta föreföll mig mycket
besynnerligt, och det var av denna anledning, jag väckte denna motion för att
få klarhet i frågan. Man ansåg tydligen, att en banks -— t. o. m. av Allmänna
sparbankens karaktär — förbindelse att utföra företaget skulle vara bättre än
en säkerhet i statsobligationer. Förresten finnes det mig veter ligt icke några
banker, som gå in på att lämna sådana förbindelser.

Lantbruksstyrelsen angiver i sin skrivelse till jordbruksutskottet, att styrelsen
icke har tillräckligt med arbetskrafter för att sköta om en sådan sak, därest
man skulle lämna inteckningar eller värdepapper som säkerhet för detta lån.
Jag kan icke förstå, att det skulle behövas ytterligare arbetskrafter för alf
klara en sådan sak. Örn vederbörande icke fullgöra sina förbindelser, icke utföra
dikningsföretaget eller dylikt, är det givetvis bara att sälja värdepapperen
och återbetala statslånet och låta det hela stå stilla. Arbetet behöver ju icke
nödvändigt utföras. Här är icke fråga örn en minskning i den verkliga säkerheten.
Här är fråga om en minskning i den formella säkerheten.

Statskontoret säger: »Att säkerheten för dylika lån så gott som alltid utgöres
av borgen, torde bero på att vederbörande låntagare icke varit i tillfälle
att erbjuda annan säkerhet.» Ja, det beror nu på att man får sig förelagt en
blankett, på vilken det står plats för borgensmän. Någon annan möjlighet
förutsättes icke finnas.

Lantbruksstyrelsen säger i sitt yttrande, att i det av motionären åsyftade
fallet kontraktstagaren blev av lantbruksstyrelsen underrättad om diverse olika
möjligheter, som förefunnos.

Jag åsyftade emellertid icke något bestämt fall alls, utan hundratals andra
fall, som icke kommit till lantbruksstyrelsens kännedom, helt enkelt därför, att
vederbörande av lantbruksingenjörerna i regel bliva underrättade om omöjligheten
att få lån mot annan säkerhet än borgenssäkerhet.

Jag inser emellertid omöjligheten att mot ett enhälligt utskott få igenom
en skrivelse, vadan jag avstår från att göra något yrkande.

Herr talman, jag har intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 1

91

Nr 88.

§ 17.

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 77, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till stadsplanelag
m. m., såvitt angår ändringar i väglagstiftningen; och

nr 78, i anledning av väckta motioner angående revision av jaktlagstiftningen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 18.

Slutligen upptogs till behandling jordbruksutskottets utlåtande, nr 79, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående älgjaktens ordnande m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 13 mars 1931 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 214, hade Kungl. Majit under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma
dag föreslagit riksdagen att, med godkännande av de enligt statsrådsprotokollet
utav departementschefen tillstyrkta grunderna för älgjaktens ordnande och
för bidrag till lindrande i vissa fall av skada av älg å gröda, medgiva uttagande
av vissa i samma grunder avsedda avgifter.

I anledning av Kungl. Majlis nämnda proposition hade inom andra kammaren
väckts och likaledes till utskottet hänvisats motion, nr 427, av herr
Jonsson i Risinge m. fl., vari föreslagits, att riksdagen måtte, med avstyrkande
av de i förevarande proposition framlagda grunderna för älgjaktens
ordnande i vad anginge utsträckt jakttid för vissa områden, medgiva uttagande
av en avgift av 25 kronor för varje skjuten älg för bidrag till lindrande i vissa
fall av skada av älg å gröda.

I sammanhang härmed hade utskottet vidare till behandling förehaft en
inom andra kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 210, av herr
Wachtmeister, vari föreslagits, att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla
örn utfärdande av bestämmelser beträffande jakt å älg, avseende

1) fastställande av en allmän jakttid av maximum 2 dagar, vilken skulle utsträckas
å »älgvårdsområden» till 14 dagar, förlagda till tidpunkt senare än
den förra,

2) bildande av en älgskadefond uppkommen av licensavgifter,

3) värdering av älgskada medelst allmänna medel, och

4) förbjudande av älgskytte med andra vapen än sådana, som vore avsedda
för kula, eller av annan person än den, som visade sig vara innehavare av statens
skyttemärke eller avlagt annat godkänt skjutskicklighetsprov,

allt i enlighet med i motionens motivering angivna synpunkter och av
Kungl. Majit utfärdade kompletterande bestämmelser.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen i anledning av Kungl. Majits förevarande proposition
måtte, med godkännande av de utav departementschefen tillstyrkta grunderna
för älgjaktens ordnande och för bidrag till lindrande i vissa fall av skada
av älg å gröda, medgiva uttagande av de i samma grunder avsedda avgifter,
under iakttagande dock att möjlighet att erhålla restitution av dylika avgifter
icke måtte stadgas;

2) att riksdagen i anledning av motionen 11:427 måtte medgiva uttagande
av en avgift av 15 kronor för varje skjuten älg, för vilken icke erlagts sådan
avgift-, som under 1) omförmäldes; och

Äng.

älgjaktens

ordnande.

Nr 38.

92

Lördagen den 16 maj e. m.

Äng.

älgjaktens

ordnande.

(Terts.)

3) att riksdagen måtte förklara motionerna 11:210 och 11:427, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet anfört och hemställt, icke
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Tjällgren, Carl E.
Erntsson, Granath och Uddenberg förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

1) med anledning av motionen 11:427 avslå Kungl. Maj:ts förevarande
framställning;

2) avslå motionen 11:210; och

3) besluta att motionen 11:427 i den mån den ej kunde anses besvarad genom
vad reservanterna hemställt under 1) ej måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Jonsson i Risinge: Herr andre vice talman! Då jag väckt en motion
i denna fråga, skall jag be att få säga några ord. Det är en mycket ömtålig
fråga, detta rör sig örn, älgjaktens ordnande. Då jag har läst Kungl.
Maj:ts proposition, har jag funnit, att jordbruksministern har gjort allvarliga
försök att få denna sak ordnad. Jag kan beträffande det, som avses i halva
propositionen, be att få instämma i vad man där gör framställning örn. Men
i den första delen, som avser jakttidens förlängning, har jag icke kunnat följa
honom. _ Då man skall börja dela upp jakttiden för olika personer, så börja
betänkligheter förefinnas.

^Vi veta val, huru angelägna markägarna äro att få disponera sina ägor, och
då samtidigt även sin jakt. Härvid förutsättes i den kungl, propositionen,
att vissa ägare skola få en betydligt förlängd jakttid gentemot andra, och man
kan tänka sig, hur den mindre jordägaren skall känna sig, då t. ex. en granne,
sorn ^har större jaktmarker, får fortsätta att jaga, men den mindre jordägaren
får låta bli att utöva jakt.

Det är mycket stora svårigheter att kunna få saken ordnad; att något behöver
göras, det inser jag, men att så avklippa den mindre ägaren från att
disponera sin mark, det vill jag icke vara med om. Nu har utskottet och även
Kungl. Maj :t hänskjutit denna fråga till länsstyrelsernas avgörande. Länsstyrelserna
skulle kunna, menar man, ge denna rätt. Jag föreställer mig,
att det blir synnerligen svårt för länsstyrelserna att göra denna uppdelning
rättvist, ty vi få utgå ifrån, att ingen kan med full rätt säga, att det är den
enes eller den andres äganderätt till dessa djur, som skall gälla, ty de kunna
ju förflytta sig på så ofantligt stora områden — kanske de födas i ett län, uppväxa
i ett annat och vistas i ett tredje. Under sådana förhållanden är det ju
ännu svårare att kunna rättvist avväga, vem som har rätt att skjuta dem.
Nu är det ju sa, att de djur, som finnas på en ägares ägor, dem har han ju
full rätt att skjuta. Men i det avseende, som nu är föreslaget, skulle betydande
inskränkningar för de mindre jordägarnas vidkommande ske. Örn jag ser
pa vad utskottet skrivit örn vad innebörden av Kungl. Maj :ts förslag är, så står
det på sid.^14: »Men möjlighet öppnas att under vissa förutsättningar — att
pa jaktområdet jaktvård i fråga örn älg kan bedrivas och äger rum — o. s. v.»
— Ja, med den tolkningen av propositionen skulle det väl vara mycket få, som
skulle kunna få tillstånd. Jag vågar förutse, att knappast någon bedriver en
sådan jaktvård på älg, att han skulle kunna få denna möjlighet till utsträckt
jakttid. Då jag läste propositionen, syntes mig en sådan möjlighet stå öppen
för alla — frikostigt nog för både små och stora jordbrukare. De skulle alla
få denna möjlighet. Men utskottet säger något annat örn innebörden, så den
kan tydligen tolkas på olika sätt.

Lördagen

93

Nr 38.

Nu har emellertid utskottet — ja, det är väl med en viss beräkning •— dels
tagit den kungl, propositionen, dels tagit min motion och dels tillagt en sak
självt. Utskottet har nämligen utökat Kungl. Maj:ts proposition. Örn någon
begär det förlängda tillståndet och betalar in 25 kronor, skulle detta belopp
enligt Kungl. Maj:ts förslag kunna återfås, örn icke den, som gjort ansökan,
varit i tillfälle att skjuta de älgar, han fått tillstånd att skjuta. Men utskottet
har ansett, att vederbörande icke skall få tillbaks något, även örn han
icke fått skjuta några älgar. Detta försvårar ju än ytterligare för de mindre
bemedlade jordägarna — att spela med i detta lotteri, kan man säga, ty det är
icke så, att man kan bestämma, att så och så många älgar skall man skjuta.
Det är oftast en ren lyckträff, örn vederbörande kunna få skjuta någon älg,
åtminstone de, som icke förfoga över stora marker och mycket drevmanskap.

Jag får bestämt fastslå, att förslaget örn den utsträckta jakttiden är till förmån
för de större jordägarna. Det kan icke bortresoneras. Nu finns det ju visserligen
en möjlighet, enligt jaktlagens 9 §, för de mindre jordbrukarna att
sammansluta sig. Ja, hur lätt går det att göra sammanslutningar bland Sveriges
jordbrukare? I denna speciella fråga är det kanske ännu svårare, ty det
förhåller sig så med jakten, att där spela mångahanda saker in. Detta örn den
första frågan.

Däremot är jag helt ense med jordbruksministern örn inrättandet av en älgskaderegleringsfond,
ty jag har många gånger med beklämning sett, hur arrendatorer
och torpare fått sin gröda totalt förstörd just av älgar. Detta förstå
icke norrlänningarna, ty i Norrland med dess vidder göra icke älgarna skada
på grödan. De ha ju där de stora skogsmarkerna att vara på. I Mellansverige
däremot äro skadorna betydligt större, och därför är detta förslag, som
jordbruksministern framlagt att en skaderegleringsfond skall inrättas, synnerligen
välbetänkt. Man kan kanske tycka, att jag i min motion tagit till
ganska mycket, 25 kronor för varje skjuten älg, men det är ju en sak, som kan
regleras under årens lopp. Skulle det visa sig, att det är för mycket, går det
ju mycket bra att använda av denna fond i annat jaktvårdande syfte t. ex. för
utrotande av skadedjur. Jag åhörde debatten i första kammaren. Där var det
en, som ansåg det vore lämpligt att även de efterlevande efter människor som
blivit ihjälskjutna under älgjakten skulle få med av denna fond. Jag vill inte
precis säga, att detta vore lämpligt! Vad Norrland beträffar tror jag, att
norrlänningarna skulle kunna använda av denna fond till utrotande av skadedjur
och varför icke även till att hålla efter tjuvskyttar.

Herr talman, jag skall icke förlänga debatten längre. Jag tror, att jag kan
både i sak och formellt yrka avslag på såväl utskottets hemställan som Kungl.
Maj:ts proposition i de delar, som avse införandet av förlängd jakttid, men
bifall till min motion, som är lika med Kungl. Maj:ts förslag i fråga örn inrättande
av en älgskaderegleringsfond.

Herr Uddenberg: Herr andre vice talman! Jag kan meddela kammaren,

att jag är icke jägare, så det är därför jag är reservant i det här ämnet, utan
det är därför, att jag har en bestämd övertygelse örn att de fördelar, som kunna
vinnas med denna reform, icke äro så stora, att de uppväga de olägenheter,
reformen medför. Man säger, att nuvarande bestämmelser örn älgjaktens utövande
här i landet äro sådana, att de förorsaka stora missförhållanden, och
det är ju möjligt att så är — därom vill jag icke yttra mig — men nu är det ju
att märka, att det förslag, som här föreligger, bibehåller samtliga de grundbestämmelser,
som på detta område finnas i vår nuvarande jaktlag. Det är
endast en påbyggnad på det nuvarande systemet, som här föreslagits. Enligt
mitt förmenande är det en mycket egendomlig reform, som här föreligger. Den

Äng.

älgjaktens

ordnande.

(Forts.)

Nr 38.

94

Lördagen den 16 maj e. m.

Ant).

älgjaktens

ordnande.

(Forts.)

ger under vissa förhållanden möjlighet för större skogsägare och andra innehavare
av större jaktmarker att få jakttiden förlängd intill 14 dagar, men för
att erhålla denna rätt skall jakträttsinnehavaren ingå till Konungens befallningshavande
med begäran örn att få licens. Sådan begäran skall inlämnas
till Konungens befallningshavande två månader före jakttidens början. Konungens
befallningshavande skall inhämta upplysningar från de personer, som
eventuellt äro i besittning av kunskap om älgbeståndet å det ifrågavarande
jaktområdet. Med hänsyn till älgbeståndets storlek kan Konungens befallningshavande
sedan tilldela licenssökande rättighet skjuta ett visst antal älgar.
Det är ju klart, att det redan med detta förfarande kan bli ganska svårt för
Konungens befallningshavande att bedöma, hur stort antal älgar, som det kan
beviljas licens för. Därtill kommer, att när licens beviljas, har Konungens
befallningshavande ingen kännedom om hur hårt älgbeståndet beskattas under
de dagar den allmänna älgjakten pågår. Det skulle ju kunna tänkas inträffa
— såsom vi känna till från föregående år då det i mellersta Sverige sköts ovanligt
mycket älgar — att älgstammen skattades tillräckligt hårt under den allmänna
jakttiden, ja, kanske till och med så hårt, att det icke fanns kvar så
många älgar, som vederbörande licensinnehavare hade tillstånd att skjuta. Då
förstår man att det inte kunde bli tal örn en utgallring av älgstammen på ett sådant
sätt, att de mindre värdefulla djuren skjutas. Utskottet har i sitt utlåtande
anfört, att denna reform icke skulle innebära någon större förändring och att
reformen icke är någon stor reform, men utskottet tillägger, att det är ett steg
i rätt riktning. Det är detta, som jag finner vara den största faran i det här
förslaget, att det är ett steg mot en utveckling, som jag icke anser vara lycklig.
Det är ju klart, att skulle det inträffa, som det här påtalats, att det icke
funnes tillräckligt med älgar för de licenser som beviljats, så bleve nästa steg,
att man förkortade den allmänna jakttiden, ja kanske till och med borttoge densamma,
så att endast de, som hade licens, skulle ha tillstånd skjuta älgar. Och
det är en utveckling, som jag icke tycker kan verka rättvis.

Nu säges det visserligen, att de mindre jordbrukarna kunna sammansluta sig
enligt 9 § jaktlagen. Herr Andersson i Löbbo begärde nyss ordet. Jag vet
han har den uppfattningen, att det är mycket lätt för honom och hans grannar
att sluta sig tillsammans och bilda jaktförbund och på så sätt utnyttja de
fördelar, licensförfarandet bereder. Men lika förvissad som jag är, att det är
många jordägare, som kunna göra så, lika förvissad är jag örn att det finns en
massa jordägare här i landet, som icke ha möjlighet till sådan sammanslutning.
Det finnes många skogsägare, synnerligast i mellersta och norra delarna avlandet,
som ha sina skogsskiften inkilade mellan stora bolagsskogar. Dessa
personer lia sannerligen ingen möjlighet att få bilda jaktförbund med bolagens
intressenter. Örn denna reform genomföres, bliva de fullständigt utestängda
från jakträtten, och det blir de stora bolagen, som komma att bli jakträttsinnehavare
på mycket stora områden här i landet. Detta är en utveckling, som
jag för min del icke vill bidraga till.

Jag har icke några principiella betänkligheter emot den motion, som väckts
av herr Jonsson i Hisinge. Jag tycker snarare det vore riktigt, att de, som
komma i tillfälle att skjuta så pass värdefullt villebråd som älgar, också
skola avsätta visst belopp, som kan användas till att ersätta dem, som få skog
och gröda fördärvade av älgar. Men nu har andra kammaren nyligen fattat
beslut örn att ingå till Kungl. Maj :t med begäran örn utredning angående en
revision av den allmänna jaktlagen, och då förefaller det mig, som örn det inte
vore större brådska med den här föreslagna reformen, än att den kunde tagas
upp till behandling i samband med nyssberörda utredning.

Under dessa förhållanden vill jag, herr andre vice talman, instämma i den
reservation, som av herr Tjällgren m. fl. fogats vid detta utskottsbetänkande.

Lördagen den lö maj e. m.

95

Nr 38.

Herr Andersson i Löbbo: Herr andre vice talman! Jag skall i ali korthet
anföra en motivering för utskottets ståndpunktstagande i den nu föredragna
frågan. Den kungl, propositionen avser, som kammarledamöterna torde finna,
att den nuvarande allmänna jakttiden som regel skulle bibehållas men att
vissa jakträttsinnehavare — större jakträttsinnehavare och sammanslutningar
av smärre sådana — skulle få utsträckt tid för bedrivande av älgjakt. Som
motivering härför har i den kungl, propositionen framhållits, att det skulle
kunna vara ägnat att förhindra överbeskattning av älgbeståndet, på samma
gång som det möjliggjorde en rationell och efter de särskilda förhållandena
avpassad avjagning å samma områden, varjämte en humanisering av jakten
torde i viss mån vara att förvänta. Det är ju allom bekant, att det nuvarande
systemet för älgjaktens bedrivande icke är tillfredsställande. Det går ofta
så till, att under den relativt korta tid, då älgjakt är tillåten, företagas formliga
klappjakter på detta villebråd. Örn det nu finns större jakträttsinnehavare
eller sammanslutningar, som önska och kunna bedriva en mera rationell
jaktvård, kan jag för min del icke finna annat än att det ur olika
synpunkter bör vara önskvärt att låta dem få göra detta. Som villkor för
utsträckning av jakttiden, vilken skulle börja på samma datum som den allmänna
jakttiden, skulle bl. a. ställas den fordran, att vederbörande finge lösa
licens med ett belopp av 25 kronor för varje fällt djur. Enligt regeringspropositionen
skulle jaktinnehavaren äga rättighet att för den händelse han
icke kunde utnyttja tillståndet erhålla restitution av avgiften. Utskottet har
emellertid i så måtto föreslagit ändring i den kungl, propositionen, att rätt
till dylik restitution icke skulle förefinnas. Utskottet menar nämligen, att
smakar det något bör det också kosta något, och dessutom har utskottet ansett,
att omöjliggörandet för vederbörande att erhålla restitution av jaktvårdsavgifterna
skulle bidraga till att jakträttsinnehavarna icke i onödan försökte
erhålla licens på alltför stort antal djur.

Samtidigt har utskottet gått in för att i viss mån biträda den av herr
Jonsson i Risinge väckta motionen, nämligen i så måtto, att utskottet föreslagit
en avgift av 15 kronor för varje under den allmänna jakttiden utan
särskilt licenstillstånd fällt djur. Såväl de avgifter, som inflyta på grund
av att licens beviljats rörande utsträckt jakttid, som de avgifter, som inflyta
på grund av att villebråd fällts under den allmänna jakttiden utan dylik licens,
skulle avsättas till en älgskaderegleringsfond, som skulle användas till att
lämna bidrag åt de jordbrukare, vilkas gröda skadats av älgar. Det torde
vara allmänt känt, att åtminstone i södra delarna av landet och jag tror även
i stor utsträckning i mellersta delarna av landet älgarna ofta göra skada på
växande gröda, och det är ett stort samhälleligt behov att kunna reglera dessa
skador. Emot det föreliggande utskottsförslaget har i huvudsak anförts två
argument av de ärade reservanterna, och herr Uddenberg, som nyss talade
för reservanternas förslag, gjorde sig också till tolk för dessa synpunkter.
Det var dels att de små jordägarna skulle missgynnas av den nu ifrågasatta
anordningen och dels att resultatet av den av riksdagen för några minuter
sedan begärda utredningen örn ny jaktvårdslagstiftning borde avvaktas, innan
denna fråga företogs till behandling. Vad då först beträffar de små jordägarnas
intressen tror jag, att nian väsentligt missförstått situationen. Hurudana
möjligheter ha i närvarande stund de små jordägarna att bedriva älgjakt?
Dessa möjligheter äro oerhört begränsade, för den händelse de icke
sammansluta sig med andra jordägare och gemensamt bedriva jakten. Örn
en liten jordägare som kanske Ilar en skogslott på 10, 15, 20 hektar under
den allmänna jakttiden ställer sig med sitt muskedunder på sin ägandes skogsmark,
skall det vara en ren händelse, en ren slump, ja, en ren lyckträff, örn
det passerar något villebråd över hans mark så att han får tillfälle att skjuta.

Äng.

älgjaktens
ordnande.
(Forts.)

Nr 38. 96

Lördagen den 16 maj e. m.

Ang.

älgjaktens

ordnande.

(Forte.;

Om jordägarna sammansluta sig kunna de bedriva jakten i större utsträckning.
Om de små jordägarna under nuvarande förhållanden icke skulle ha
möjlighet eller vilja att sammansluta sig i jaktvårdsföreningar, så kan man
dock härav ej draga den slutsatsen, att dessa jordägare skola bli sämre ställda,
för den händelse den kungl, propositionen nu bifalles av riksdagen. Jag
ber för övrigt få erinra därom att varken den kungl, propositionen eller utskottets
förslag förutsätter att för erhållande av utsträckt jakttid någon minimigräns
skall sättas beträffande jordarealen. Det är nämligen uttryckligen
sa,gt i Kungl. Maj:ts proposition följande: »Med hänsyn till de växlande förhållandena
inom olika, delar av landet synes ej lämpligt, att för tillstånds
erhållande föreskriva innehav av någon viss minimiareal.»

I råga örn utsträckt jakttid skall prövas av vederbörande länsstyrelse. Häremot
har gjorts den invändningen, att denna prövning blir mycket svår för
Konungens befallningshavande att verkställa, men jag kan icke förstå annat
än att med tillgång till yttranden från landsfiskaler, jaktvårdsföreningar,
skogsvårdstjänstemän, kommunala myndigheter o. s. v., det skall bliva jämförelsevis
lätt för länsstyrelserna att skaffa sig en objektiv och sakligt grundad
uppfattning örn huruvida och i vad mån inkomna ansökningar örn licens böra
beviljas.

Herr Uddenberg hyste den farhågan, att man genom ett bifall till det nu
föreliggande utskottsförslaget skulle riskera, att den allmänna jakttiden i
allt större utsträckning skulle komma att inskränkas. Jag tror icke, att
någon som helst risk föreligger i det fallet. Jag har icke kunnat finna, att
den kungl, propositionen åsyftar en sådan utveckling och utskottet har örn
den saken gjort följande uttalande: »Utskottet anser sig i detta sammanhang
böra framhålla, att vid tillämpningen av det föreslagna licensförfarandet varsamhet
bör iakttagas, så att det icke kommer att tjäna andra ändamål än
vad nu berörts och särskilt så att därigenom inskränkning i den allmänna jakttiden
ej blir påkallad.»

_ Vad slutligen den anmärkningen beträffar, som reservanterna gjort örn att
vi böra avvakta utredningen angående jaktlagstiftningen i dess helhet, ber jag
få erinra örn att med kännedom örn de olika uppfattningar, som råda på
detta område, och de stridande meningar, som från vitt skilda håll göras
gällande, har man ali anledning antaga, att denna utredning kommer att
bliva synnerligen tidsödande, och, när den en gång kommer fram till resultat,
torde det bli svårt att i riksdagen finna någon samlande linje. Jag
säger detta, trots att jag nyss varit med om att bifalla utskottsförslaget örn
utredning angående en reform av jaktlagstiftningen i dess helhet. Jag tror
det är av synnerlig vikt att denna fråga blir löst och blir löst nu. Jag kan
icke finna annat än att utskottsförslaget på ett synnerligen lyckligt sätt
kombinerar de synpunkter och förslag, som framlagts dels i den kungl, propositionen
och dels i herr Jonssons i Risinge motion. Jag ber med dessa ord få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Jag skall icke med många ord
förlänga kammarens debatt. Men det förefaller något egendomligt, att kammaren,
som för en liten stund sedan beslöt att hemställa till Kungl. Majit att
vidtaga en utredning angående åtgärder för jaktvårdens ordnande och för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda, nu ögonblicket
därefter skall fatta beslut i en detaljfråga sådan som denna. Det lär
väl ändå icke kunna bestridas, att den fråga det här gäller är framför allt av
intresse för innehavarna av de större egendomarna och jaktmarkerna. Det är
uppenbart, att i en trakt, där det övervägande finns större egendomar, komma
dessa att få möjlighet att erhålla licens med förlängd jakttid. De mindre jord -

Lördagen dun H> maj e. ui.

97

Nr 38.

ägarna, som lia silia små jaktmarker inkilade på olika håll, få icke något tillfälle
att tillgodogöra sig detta licenssystem.

Dessutom måste licensförfarandet, så vitt jag förstår, medföra mycket betydande
praktiska olägenheter. Jag har svårt att inse, hur en länsstyrelse
skall kunna bedöma, hur många älgar som skola kunna fällas inom ett visst
område utan att älgstammen beskattas alltför hårt. Nu säges det här, att
man skall fråga ortsmyndigheterna — landsfiskalen och kommunalnämnden —
och andra sakkunniga. Ja, jag undrar, vilka möjligheter dessa ha att bedöma
en sådan sak. Och man bör vidare komma ihåg, att älgar äro synnerligen rörliga
djur. Det kan hända, att de ena dagen befinna sig på ett jaktområde och
en annan dag på ett annat, som är beläget miltals därifrån. Detta kan uppenbarligen
leda till, att det beviljas licens för fällande av så många älgar inom
ett visst område, att älgstammen blir beskattad alltför hårt. Detta kommer
givetvis i sin tur att gå ut över jakträttsinnehavama, som ha sina marker intill
dessa områden. De komma då att kanske få finna sig i att tiden för den
allmänna jakträtten måste inskränkas, tack vare att en del av dessa jakträttsinnehavare
på grund av beviljad licens haft möjlighet att under ett år fälla
ett onormalt stort antal älgar. Jag anser, herr talman, att detta förslag ingalunda,
såsom utskottet säger, kan betecknas sorn ett steg i rätt riktning utan
som raka motsatsen, och jag ber därför att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet von Stockenström: Herr
talman! Jag har icke så mycket att tillägga till vad som redan anförts av
herr Andersson i Löbbo till förmån för utskottsutlåtandet. Men det är ett par
uttalanden, som jag anser mig ha anledning att bemöta.

Herr Jonsson i Risinge började sitt anförande med att säga, att genom antagande
av utskottets förslag skulle innehavare av mindre jaktvårdsområden
avklippas från sin rätt att jaga älg, och han talade vid ett annat tillfälle örn
att det skulle bli en betydande inskränkning i jakträtten. Jag förstår icke alls
vad herr Jonsson syftar på. Här är ingalunda fråga om att göra någon som
helst inskränkning i eller avklippning av jakträtten. Det är meningen, att
fortfarande som hittills Kungl. Majit skall fastställa olika tider för de olika
delarna av landet, de olika länen, och någon inskränkning skall icke ske i jordägarens
rätt att jaga under den sålunda fastställda tiden. Men vid sidan härav
har man tänkt sig att bereda möjlighet till en något längre jakttid särskilt i
de trakter där älgtillgången är mycket stor — dock, märk väl, endast inom bestämda
gränser. Det har sagts att det skulle innebära cn förmån att ha en
utsträckt jakttid. Ja, det är riktigt, att det ur ren jaktvårdssynpunkt kan
vara en förmån att bedriva jakten under något längre tid, därför att nian då
kan välja ut de djur, som lämpligen böra skjutas, så att förhållandet icke blir
sådant som det nu ofta är, att man på grund av den korta jakttiden skjuter
ned allt vad man kan komma över. Man kail på detta sätt iakttaga mera måtta
och beräkning vid jaktens bedrivande under den längre jakttiden.

Jag kan icke heller förstå, vad herr Andersson i Tungelsta menade, då han
talade örn att det kunde bli en alltför hård beskattning av älgstammen. Här
skall det ju noggrant prövas, hur mycket som lämpligen kan skjutas på ett
visst område. Skulle det mot förmodan visa sig, att älgstammen blir hårdare
beskattad än som är önskvärt, kan man ju låta bli att lämna några licenser ett
kommande år, men jag tror att risken härför med hänsyn till den noggranna
prövningen i förväg är ytterst liten. Då blott ett visst antal älgar får skjutas,
råder ju ingen oinskränkt frihet för jakträttsinnehavarna, utan de äro
bundna och få icke skjuta mera än som prövats vara lämpligt, och detta antal
få de också betala en särskild avgift för.

Andra hammarens protokoll ISSI. Nr 38.

Äng.

älgjaktens

ordnande.

(Forts.)

7

Nr 38.

!I8

Lördagen den 16 maj e. m.

Äng.

älgjaktens

ordnande.

(Forts.)

Herr Jonsson i Risinge talade om att det skulle bli svårt att få till stånd
sammanslutningar av jakträttsinnehavare. Faktum är dock, att det redan nu
i ganska stor utsträckning förekommer, att innehavare av mindre jaktvårdsområden
sluta sig ihop under älgjakten. Jag vet för övrigt, att det i vissa
delar av landet, särskilt Bergslagen och Kopparbergs län, tillämpas i ganska
stor skala, att mindre skogsägare bilda jaktsammanslutningar enligt § 9 jaktlagen.

Herr Jonsson i Risinge har nu väckt en motion och föreslagit, att vid all
älgjakt en avgift skall uttagas, alltså icke, såsom den kungl, propositionen,
en avgift då man får tillstånd att fälla visst antal, utan en avgift för varje
skjuten älg. Jag har icke något emot detta förslag. Jag anser tvärtom, att
det kan vara välbetänkt att bygga ut propositionen på det sättet, närmast av
det skälet att man därigenom får en ökad tillgång av medel till älgskaderegleringsfonden.
Det kommer då att inflyta till denna fond dels avgifterna för
licenserna och dels de avgifter, som uttagas för varje fälld älg. Jag tror, att
det på det sättet skall bli möjligt att ganska tillfredsställande reglera älgskadorna,
som faktiskt nu äro ganska avsevärda och tillfoga många mindre jordbrukare
betydande förluster i form av fördärvad gröda, nedtrampade och avätna
havreåkrar, söndertrampad sådd av råg och vete och fördärvade rotfruktland.
I Mellansverige och Sydsverige ser man ganska ofta sådana skador
— i Norrland torde de vara mera sällsynta.

Anledningen till att förslaget kommit fram nu är närmast den, att riksdagen
skrev år 1925 och begärde utredning rörande reglering av älgskadorna.
Sedan har det nästan varje år väckts motioner och påyrkats åtgärder, men de
lia icke lett till annat, än att jordbruksutskottet sagt, att eftersom frågan ligger
under Kungl. Majis prövning på grund av 1925 års skrivelse, hemställes
att motionerna icke skola föranleda någon åtgärd. Nu bär en ganska ingående
utredning blivit utförd. Det har förelegat en hel del förslag, och man har försökt
taga ut det bästa ur förslagen och lagt fram det i form av en kungl, proposition.
Man har visserligen på några håll sagt, att det brådskar icke och
att vi lika gärna kunna vänta, till dess en mera allmän revision av jaktlagen
kommer till stånd; hemställan örn en sådan revision har också blivit beslutad
av riksdagens båda kamrar. Men det är väl främst på älgjaktens område,
som missförhållanden gjort sig gällande, och när man nu bär liggande en riksdagsskrivelse,
som är sex år gammal, bör det icke vara ägnat att förvåna, att
man anser saken böra föras till sin lösning. Skulle det visa sig, att under
den kommande utredningen angående jaktlagstiftningen i övrigt vissa ändringar
eller påbyggnader kunna bli påkallade beträffande älgjakten, bör naturligtvis
denna fråga tagas upp i samband med den allmänna utredningen. Jag
skulle t. o. m. vilja gå så långt att jag säger, att det är en fördel för den kommande
revisionen av den allmänna jaktlagstiftningen, om föreliggande anordning
beträffande älgjakten prövas.

Det är egentligen två synpunkter man velat anlägga på denna sak. Dels
har man önskat en humanisering av älgjakten. Vi veta, att det varje år förekommer
ofta allvarliga klagomål över skadeskjutande av djur och andra tråkigheter,
som begås under älgjakten. Den andra frågan gäller regleringen av
älgskadorna. Jag tror, att bägge dessa önskemål kunna i viss mån tillgodoses
genom det nu föreliggande förslaget. Jag hoppas, att vi kunna komma
ifrån den hänsynslösa jakten på älg och samtidigt vinna möjlighet att bereda
de mindre jordbrukarna — de med mindre än 15 hektar åker — ersättning, för
lidna skador. Första kammaren har redan fattat beslut i ärendet och icke
gjort någon som helst ändring i utskottsförslaget, och jag vågar hoppas, att
man genom enahanda beslut från denna kammares sida får tillfälle att pröva
det föreliggande förslaget i praktiken.

Lördagen deli lt» maj e. m.

99

Nr 38.

Herr Jonsson i Risinge: Herr talman! Vad halva frågan beträffar, är

jag alldeles ense med herr jordbruksministern, så. att därvidlag skall jag icke
spilla några ord. Men beträffande den allmänna jakttiden, ligger det väl ända
nära till hands att tro, att man icke kommer att medgiva samma antal dagar,
som nu äro gällande i de olika länen. Det blir nog en viss avkortning, ty det
var ju fråga örn att endast ha två dagars allmän jakttid.

Det talas här ytterligare örn att man skall »utvälja» djur. Jag ifrågasätter,
huruvida man kan använda ett sådant uttryck, då man vet, att var och ensson:
kommer åt att skjuta under jakttiden också gör det. Att pröva hur många
djur som böra skjutas, är allt också en problematisk uppgift för länsstyrelserna.
Det är icke gott att avväga den saken, och även örn man bestämmer ett
visst antal, kominer man nog att skjuta flera. Ty är. det ett par jaktlag, ^kunna
de icke stå i kontakt med varandra, utan man skjuter nog lätt för mångå.
Skall man då få plikta, för att man under sådana omständigheter under lovlig
tid olyckligtvis skjuter flera älgar än man har rätt till?

Av formella skäl skall jag be att få göra det yrkandet, att riksdagen måtte
avslå den kungl, propositionen i vad den avser utsträckt jakttid å älg samt
bifalla min motion om inrättande av en älgskaderegleringsfond enligt de grunder,
som angivas i den kungl, propositionen.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet von Stockenström: Herr
talman! Jag har begärt ordet för att omedelbart bemöta herr Jonsson i
Risinge. Jag har ju förut sagt, att avsikten icke är att inskränka på den
allmänna jakttiden; det är också uttryckligen omnämnt i propositionen. Herr
Jonsson i Risinge sade, att det har talats om en jakttid på två dagar. Ja, det
är riktigt att det förelegat ett förslag från örebro län örn en jakttid av två
dagar för hela landet, men jag har bestämt avvisat den tanken. Jag anser, att
man icke kan fastställa en enhetlig jakttid för hela landet,. i all synnerhet
icke en så kort tid. Det är sålunda ingalunda avsikten att vidtaga någon inskränkning,
såvida inte detta skulle komma att påkallas av att älgstammen
på viss ort är i fara att förödas; då kan man ju tänka sig, att en inskränkning
framdeles liksom tidigare kan bli nödvändig. Jag hoppas att jag icke vidare
skall behöva understryka, att någon allmän inskränkning icke är påtänkt, då
förhållandet klart framgår av det föreliggande förslaget.

Herr Sköld: Herr talman! Jag antager, att det icke finns någon anledning
att tala örn den föreslagna skyldigheten att betala en viss avgift för skjuten
älg och i samband därmed upprättande av en älgskaderegleringsfond. Jag tror,
att kammarens flesta ledamöter äro ense örn att det måste vidtagas några åtgärder
för att göra det möjligt att ge ersättning åt de små jordbrukarna i våra
skogsbygder för den skada, som älgarna förorsaka.

Den fråga, som mera kan bli föremål för delade meningar, gäller regleringen
av själva älgjakten. Jag förstår mycket väl de känsloskäl som anföras för
att det skall vara en lika jakträtt för alla. Men jag tror icke, att man bör
överdriva den mindre jordbrukarens möjlighet att jaga älg, för så vitt den skall
vara av någon betydelse. Jag har själv litet mark och skog — men det skulle
aldrig falla mig in att drömma om att på dessa marker få något älgbestånd.
Men naturligtvis: örn man bedriver jakt i närheten av mina marker, skulle jag
kunna stå någonstans bakom ett träd och skjuta de djur, som andra driva på.
mig. Den jakten tror jag dock icke bör tillmätas så stor betydelse.

Vad som är kärnpunkten i saken är följande. Det har varit två intressen,
som brud sig mot varandra. A ena sidan bär det varit den rena naturskyddssynpunkten,
att man skall bevara en viss älgstam åt landet. Å andra

Äng.

älgjaktens

ordnande.

(Forts.)

Nr 38.

100

Lördagen den 1© maj e. m.

4”f- sidan har det varit fråga om, hur man skall kunna begränsa älgstammen, så
''ordnande icke skadorna av älgarna bli alltför upprörande. Detta är ju ett problem,

(Forts) som norrlänningarna icke känna till, och därför förstår jag mycket väl, att de
icke tycka örn utskottets förslag, men det är ett problem, som särskilt mellersta
Sverige och Småland ha mycket starka känningar av. Det har alltså varit

fråga om att avväga dessa båda synpunkter mot varandra. Nu har man ju

hittills gjort så, att när älgstammen blivit för hårt decimerad, har man tillgripit
jaktförbud, med det resultat att älgstammen på några år sprungit upp
till en höjd, som lett till fruktansvärda förödelser på de mindre jordbrukarnas
åkrar. För att råda bot på detta har man då fastställt en jakttid på 8 eller 14
dagar med resultat att man fått sådana fullkomligt meningslösa och våldsamma
siaktningar som t. ex. härom året i örebro län. Detta vill med andra
ord säga, att det system, som hittills tillämpats, är så stelt och lider av en
sådan brist på smidighet, att man än får en anhopning av älgar över all måtta
och än en förödande nedslaktning, som är fullkomligt upprörande.

Då är frågan den, örn icke Kungl. Maj:ts förslag innebär en förbättring och
genomför ett smidigare system. Man medger alla jordägare en viss kortare

jakttid^ på älg. Därmed kan man alltså taga ut det väsentliga av den tillväxt

som må hava uppkommit, men å andra sidan och örn det då skulle visa sig, att
älgen i en trakt ökas i så stor omfattning, att extra åtgärder behöva vidtagas,
har man denna reservutväg att för stora områden med ordnad jaktvård bevilja
licenser, avseende att vid särskilda tillfällen under viss tid ett givet antal älgar
skall få lov att nedläggas. Här talar man örn att det är så svårt för länsstyrelsen
att fastställa detta antal. Men i sådana fall, som det här är fråga örn,
kan man alldeles säkert med tillhjälp av skogsstatstjänstemän och andra få
fram en ganska god uppskattning av den älgstam, som finnes på området. Människor
som äro intresserade av jaktvård veta också rätt noga, hur det står till
med älgbeståndet, och det finnes därför god möjlighet att på ett ändamålsenligt
sätt vidtaga en reglering av älgstammen. Med de föreskrifter, som utskottet
antyder i sin motivering och som äro av den stränga beskaffenhet som faktiskt
händelsen är, behöver man aldrig riskera, att några jakträttsinnehavare i onödan
komma att begära dessa licenser.

Jag tror därför, att örn vi lämna känsloskälen å sido och se på saken sådan
som den verkligen är och taga sikte på de problem, som det gäller att bemästra,
kan man icke annat än rösta för utskottets förslag. Till detta förslag yrkar
jag bifall.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen samt 3:o) bifall till det av herr Jonsson i Risinge
under överläggningen framställda yrkandet; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
emellertid av herr Uddenberg, varför herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka
den under 2:o) angivna nu antogs till kontraproposition. I överensstämmelse
härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst och
godkänd samt anslagen:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottet hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 79, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Lördagen den !■& maj e. m.

101

Nr 38.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 19.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen

nr 213, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 13 § lagen den 12 maj 1897 (nr 27) för Sveriges riksbank,
dels ock fullmäktiges i riksbanken framställningar örn ändrad lydelse av 15
och 20 §§ samma lag;

nr 202, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln, innefattande
anslagen till pensions- och indragningsstaterna;

nr 203, i anledning av vissa framställningar angående pensioner och understöd,
att utgå av af färsdrivande verks medel; och

nr 204, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller understöd
åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer m. m.

§ 20.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 135, i anledning av Kungl. Maj.:ts proposition angående bidrag till nybyggnad
för Stockholms vanföreanstalt m. m.;

nr 144, i anledning av väckt motion örn utredning rörande ändrade grunder
för biskoparnas avlöning m. m.;

nr 145, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag för utvidgning
a.v Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka med nytt skolhem och ny skolbyggnad;

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning åt
vissa lärarinnor vid enskilda statsunderstödda läroanstalter;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkt 316, gjorda framställning angående tillfälligt lönetillägg
åt vissa vaktmästare m. fl.;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
byggnader för karolinska sjukhuset m. m. jämte fyra i ämnet väckta motioner;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående av
viss del av allmänna arvsfondens rätt till danaarv efter Erik Magnus Edvard
Svedbom jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 150, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande anslaget
till engångskostnader för anskaffning av flygmateriel m. m.;

sammansatta stats- och jordbruksutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående lantmäteriundervisningens ordnande jämte
i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 381) örn
arvsskatt och skatt för gåva jämte en i ämnet väckt motion; och

nr 39, i anledning av väckt motion angående beskattningen av äkta makar
och örn hänsynstagande vid beskattningen till försörjning av hemmavarande
barn; samt

Äng.

älgjaktens

ordnande.

(Forts.)

Nr 38. 102

Lördagen deli IG maj e. m.

jordbruksutskottets utlåtande, nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående den högre lantbruksundervisningens ordnande m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Ordet lämnades nu till

§ 21.

Herr Jansson i Falun, som yttrade: Herr talman! Jag ber att få föreslå,
att vid nästa plenum må som första ärende bland två gånger bordlagda ärenden
uppföras statsutskottets memorial nr 142 i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga örn dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst.

Denna hemställan bifölls.

§ 22.

Justerades protokollsutdrag.

§ 23.

Ledighet från riksdagsgöromål beviljades:

herr Ström
» Paulsen

» Andersson i Ovanmyra
» Pehrsson i Bramstorp
» Winhler

» Pettersson i Bjälbo
» Lindskog
» Hollertz
> Olson i Göteborg
» Andersson i Grimbo

under

>

>

>

>

>

*

>

2 dagar fr. o. m. den 17 maj,

4 » » » 23 >

4 » » » 19 »

3 » » » 17 »

3 » » » 17 >

den 18 maj,

6 dagar fr. o. m. den 21 maj,

3 » » » 17 >

2 » » » 18 »

2 » » » 18 > .

och

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.1 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

i fr, O . - - . • • ; • , '' f Stockholm

1931. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

311662