RIKSDAGENS PROTOKOLL

1931. Andra kammaren. Nr 22.

Lördagen den 21 mars.

Kl. 11 f. m.

§ I Föredrogos

var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 186, med förslag till ändrad tid för kronouppbörden; och

nr 187, med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379) ;

till bankoutskottet propositionen, nr 198, angående viss ändring i staten för
statens pensionsanstalt;

till statsutskottet propositionen, nr 200, angående avstående av viss del av allmänna
arvsfondens rätt till arv efter Erik Magnus Edvard Svedbom;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 189, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 16
oktober 1914 örn tillsyn å fartyg;

nr 190- med förslag till lag angående ändrad lydelse av 33 § lagen den 10 maj
1901 om inteckning i fartyg; och

nr 191, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 2 juni
1911 örn skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar; samt

till jordbruksutskottet propositionen, nr 195, angående ytterligare statsunderstöd
till Hjärtans regleringsföretag i Jönköpings län.

§ 2.

^Vid härpå skedd föredragning av första lagutskottets memorial, nr 18, angående
arvode åt den, som inom första lagutskottet biträtt vid behandlingen av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om upplagshus och upplagsbevis
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 3.

Till avgörande företogs sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande, nr 1 Äng. personlig
i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 57, angående vissa anslag från all- professur
manna indragningsstaten m. m., under punkt 1 :o gjorda framställning angående * medicinsk
personlig professur för läraren i medicinsk radiologi vid universitetet i Uppsala, r medicine doktorn H. F. Laurell. doktorn

T en till riksdagen avlåten, den 23 januari 1931 dagteeknad proposition, nr 57, H'' F'' Laurelt
angående vissa anslag från allmänna indragningsstaten m. m. hade Kungl.

Majit, under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsproto Anclra

kammarens protokoll 1931. Nr S2. ]

Nr 22. 2

Lördagen den 21 mars f. m.

Ang. personlig
professur
i medicinsk
radiologi för
medicine
doktorn
H. F. Laurell
(Forts.)

tollet över ecklesiastikärenden för nämnda dag, under punkten l:o) föreslagit
riksdagen att

dels medgiva, att för läraren i medicinsk radiologi vid universitetet i Uppsala,
medicine doktorn Hugo Fredrik Laurell, finge vid nämnda universitet
från och med den 1 juli 1931 inrättas en personlig professur i medicinsk radiologi
med de åligganden för Laurell såsom innehavare av omförmälda professur,
som av Kungl. Maj :t bestämdes,

dels föreskriva, att Laurell skulle vara skyldig såväl att i tillämpliga delar
underkasta sig de för universitetsprofessorer i allmänhet för åtnjutande av nu
gällande avlöningsförmåner stadgade villkoren och bestämmelserna som ock att
vid den ålder, då annan universitetsprofessor vore skyldig avgå från sin tjänst,
mot åtnjutande av pension, beräknad efter samma grunder, som stadgats beträffande
övriga universitetsprofessorer, frånträda sin ifrågavarande professur,

dels bestämma, att Laurell skulle såsom innehavare av den beslutade professuren
åtnjuta en avlöning av 12,000 kronor, därav 8,000 kronor lön och 4,000
kronor tjänstgöringspenningar, jämte efter fem års tjänstgöring ett ålderstilllägg
å lönen å 1,000 kronor,

dels föreskriva, att Laurells hittillsvarande lärarbefattning skulle från och
med den 1 juli 1931 hållas obesatt, så länge ifrågavarande professur innehades
av Laurell,

dels förordna, att Laurells avlöningsförmåner såsom professor skulle bestridas
av den för lärarbefattningen i medicinsk radiologi å utgiftsstaten för universitetet
i Uppsala uppförda avlöningen jämte nödigt tillskott från allmänna indragningsstaten,

dels ock, för sistberörda ändamål å allmänna indragningsstaten anvisa ett
belopp av 3,000 kronor, därav 2,000 kronor skulle anses utgöra lön och 1,000
kronor tjänstgöringspenningar, jämte ett tillägg av 1,000 kronor efter fem års
tjänstgöring.

Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning, vilken hänvisats till bankoutskottet
för förberedande behandling, hade efter överenskommelse mellan statsutskottet
och bankoutskottet behandlats av sammansatt utskott.

Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke måtte
av riksdagen bifallas.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Carl E. Svensson, Johan Peter
Johansson, Lindgren, Winkler och Paulsen, vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

a) medgiva, att för------lika med Kungl. Maj :t--- —--be stämdes,

b) föreskriva, att Laurell — — — — — ifrågavarande professur,

c) bestämma, att Laurell-----å 1,000 kronor,

d) föreskriva, att Laurells----— innehades av Laurell,

e) förordna, att Laurells — — —--allmänna indragningsstaten, och

f) för sistberörda ändamål — -—- —--—- fem års tjänstgöring.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Winkler: Herr talman, mina damer och herrar! Då riksdagen går
att fatta beslut i ett sådant ämne som det föreliggande, är det två frågor, som
man bör vara angelägen att få besvarade. Den första är: hur ställa sig de förberedande
myndigheterna till det föreliggande förslaget? Den andra frågan
är denna: är den person, som man vill bereda en personlig professur, förtjänt
av en sådan utmärkelse?

Lördagen deli 21 mars f. m.

3 Nr 22. ''

Vad nu den första frågan beträffar, hava alla de myndigheter, som behandlat
ärendet, tillstyrkt Kungl. Maj :ts hemställan. Först har den medicinska fakulteten
i Uppsala till akademiska konsistoriet hemställt, att doktor Laurell måtte
utnämnas till professor, d. v. s. att en personlig professur skulle för honom inrättas.
Sedan har det stora konsistoriet i Uppsala gjort framställning härom;
och universitetskanslern har på det livligaste tillstyrkt framställningen. Slutligen
har Kungl. Maj:t i propositionen 57 hemställt till riksdagen att en personlig
professur inrättas för Laurell. Hur ställer sig den andra frågan, nämligen
frågan, örn doktor Laurell är förtjänt av en sådan utmärkelse? Alla yttranden
härom innehålla de mest berömmande beskrivningar över doktor Laureus
hittillsvarande verksamhet. Så säger t. ex. medicinska fakulteten: »Så väl

här som i sin föregående befattning såsom föreståndare för akademiska
sjukhusets röntgenavdelning har doktor Laurell på ett glänsande sätt fyllt sina
uppgifter, och hans vetenskapliga insats har ställt honom bland Skandinaviens
främsta radiologer.»

Man har även infordrat yttrande från den ende professorn i medicinsk radiologi,
som för närvarande finns i Sverige, nämligen professor Gösta Forshell vid
karolinska institutet i Stockholm. Och vad säger professor Forssell örn doktor
Laurell? Jo, han talar örn en hel mängd arbeten, som doktor Laurell utgivit,
och erinrar bland annat om, att han konstruerat en vattenmanometer för
kontroll av andningsrörelsen under röntgenfotografering av vid respiration rörliga
organ, såsom lungor, njurar och gallblåsa, i ändamål att framställa skarpa
röntgenbilder i sådana fall, där momentfotograferingar icke kunna företagas.
Vidare säges på ett annat ställe, att herr Laurell lämnat en på observationer
och synpunkter rik framställning av bröstorganens invecklade rörelsefenomen
på grund av andningsrörelserna samt av blodfördelningen inom lungorna vid
de olika andningsfaserna. »Dessa arbeten äro inom sitt område banbrytande»,
säger han. Vidare yttrar professor Forssell, att Laurells arbete har redan i
Sverige lämnat betydelsefulla praktiska resultat, och att den tid icke torde vära
långt avlägsen, då röntgenundersökning enligt Laurells metoder i hela världen
utgör ett viktigt led av de akuta bukfallens undersökning. Han säger vidare:
»I alla hans arbeten framträda därjämte en sanningskärlek, kritisk skärpa och
en utomordentlig observationsförmåga, som skänka vartenda ett av dem en fulllödig
vetenskaplig halt. Dessutom besitter han en mångsidig medicinsk bildning,
som tillåter honom att i ett större sammanhang överblicka resultaten av
röntgenforskningen och draga för hela forskningsområdet betydelsefulla slutsatser
ur de gjorda rönen. Hans framställningskonst är livlig, klar och medryckande.
Örn hans djupa intresse för och hängivenhet till vetenskapen och läkekonsten
vittnar hela hans verksamhet. Han är en forskarepersonlighet av
ovanliga mått.» Slutligen yttrar professor Forssell, att bland forskare inom
radiologien kan ingen vare sig med hänsyn till produktionens mångsidighet och
omfattning eller med hänsyn till värdet av hela den samlade produktionen jämföras
med Laurell. »Laurell skulle utgöra en prydnad för varje medicinsk
fakultet, och hans outtröttliga, hängivna och rikt fruktbärande forskningsverksamhet
är synnerligen väl förtjänt av den hedersbevisning, som en plats i Uppsala
medicinska fakultet skulle innebära.»

Även större akademiska konsistoriet och universitetskanslern anbefalla på
det livligaste, att Kungl. Maj:t skall framlägga förslag till riksdagen rörande
inrättande av denna personliga professur, och även herr ecklesiastikministern
förordar på det livligaste bifall till framställningen.

Var och en, även den som icke är fackman, har väl någon gång på grund av
sjukdomsfall, som inträffat för honom själv eller hans familj, kommit underfund
med den slöra nytta, som den medicinska radiologien medför, framför allt
för de kirurger, som skola operera vissa sjukdomsfall. Själv var jag utsatt för

Äng. personlig
professur •
i medicinsk

radiologi för
medicine''
doktorn"
H. F. Laurell:
(Forts.)1

Nr 22. 4

Lördagen den 21 mars f. mi.

Ang. personlig
'' professur
i medicinsk
radiologi för
medicine
doktorn
H. F. Laurell.
(Fort*.)

olycksfall för tio år tillbaka och hörde då, hur den kirurg, som opererade mig,
beklagade sig över att man icke kommit längre med röntgenfotograferingen i
avseende å människokroppen. Så sent som i början av innevarande år har en
medlem av min egen familj blivit opererad för en annan sjukdom, och då var
det nödvändigt, att det först företogs en röntgenfotografering. Det var mig
en synnerligen glädje och tillfredsställelse att se, hur denna vetenskap utvecklat
sig under dessa tio år, men jag blev ändå gladare, då jag läste denna beskrivning
över doktor Laurells nya rön och uppfinningar.

Det är uppenbart, mina herrar, att vi få sörja för att den största möjliga
hjälp lämnas de sjuka. Folkhälsan är en av de värdefullaste tillgångar vi ha.
Vi böra icke på grund av de jämförelsevis ringa kostnader, som här ifrågasättas
för denna professurs inrättande, säga nej. För övrigt, vari bestå dessa kostnader?
Doktor Laurell är redan nu lärare vid universitetet i Uppsala och har en
avlöning på 9,000 kronor. Det hela gäller en ökning av avlöningen med 3,000
kronor, alltså från 9,000 till 12,000 kronor, vartill kommer efter fem år en löneförhöjning
på 1,000 kronor. Men detta ålderstillägg kan man egentligen
bortse ifrån, ty redan nu äro dessa lärare, både Laurell och den, som har motsvarande
lärarplats i Lund, efter viss tidpunkt berättigade till 500 kronor i
ålderstillägg och efter ytterligare fem år till 500 kronor därutöver. Egentligen
är det alltså blott en höjning på 500 kronor under fem år.

Jag var ganska övertygad örn att sammansatta stats- och bankoutskottet
skulle utan tvekan tillstyrka den här föreliggande kungl, propositionen, och jag
blev därför förvånad, när speciellt statsutskottets ledamöter motsatte sig förslaget
och slutligen vid votering erhöllo majoritet för avstyrkande.

Vad är det nu utskottet yttrar? Den första delen är likalydande med reservationen.
Där heter det: »Utskottet biträder den i statsrådsprotokollet utta lade

uppfattningen örn den medicinska radiologiens stora betydelse i såväl teoretiskt
som praktiskt hänseende. Jämväl doktor Laurells framstående skicklighet
som vetenskapsman finner utskottet val bestyrkt av den i ärendet förebragta
utredningen.» Det är lika med reservationen. Vad säger utskottet
sedan? Jo, utskottet anser, att man icke skall onödigtvis inrätta personliga
professurer. I det avseendet äro vi ense. Men kunna de, som tagit del av och
noga beaktat, vad som står i propositionen 57, påstå, att det här gäller att i
onödan inrätta en professur. Man skall väl begagna tillfället att uppmuntra
en person, som i så ofantligt hög grad som denne ägnat sig åt vetenskapligt
studium, och fört fram den vetenskap, lian tjänar, på ett sådant sätt, som beskrives
i det utlåtande, varur jag anfört några korta utdrag. Örn det vore tid
till det, skulle det vara mycket intressant att läsa upp hela det utlåtandet, som
professor Forssell avgivit, men därmed vill jag icke besvära kammaren.

Utskottet säger dessutom, att det skall vara alldeles särskilda anledningar,
att det skall gälla att vid en statsinstitution binda en arbetskraft etc., örn man
skall inrätta en personlig professur. Ja, mina herrar, resonerade man på det
sättet, som man gör i detta utskottsutlåtande, då man inrättade en personlig
professur för Albert Nilsson i Lund, där det redan förut fanns en ordinarie professur
i samma ämne, i vilket riksdagen beslöt inrätta en personlig professur
för Nilsson? Nej, det var på grund av hans utomordentliga förtjänster inom
ilen vetenskapsgren, där han arbetade, som man gjorde detta. Icke heller sade
man, när det gällde en professurs inrättande för professor Nilsson-Ehle i Svalöv,
numera i Lund, att det skulle vi icke göra, ty då måste vi inrätta en motsvarande
professur i Uppsala.

Nu säger man, att vi skulle kunna vänta med detta ärendes avgörande några
år, då vi ha anledning förmoda, att ärendet kommer upp till behandling i hela
dess vidd, Man anser, att det då skulle finnas möjlighet att få professurer inrättade
i Lund och Uppsala samtidigt. Men, mina herrar, det är icke alltid,

Lördagen den 21 mars f. m.

5 Nr 22.

som en så lämplig person står till buds, som det här är fråga örn. Därtill kommer,
att om det dröjer många år, då får doktor Laurell mycket liten nytta och
glädje av en senkommen förändring. Det är just vid denna tidpunkt, som vi
böra uppmuntra honom genom att ge honom denna hedersbevisning.

Vad den lilla löneförhöjningen beträffar, som därmed är förenad, bör den
icke avskräcka riksdagen att fatta ett sådant beslut. Det är enligt min mening
vår skyldighet att i möjligaste mån uppmuntra en person, som så energiskt och
intensivt ägnat sig åt sin tjänst och åt utvecklingen av den vetenskap, som han
företräder, som doktor Laurell gjort. Jag vågar påstå, att såvitt jag kan bedöma
— jag är icke någon fackman på detta område — har det under den tid,
jag varit i riksdagen, icke inrättats någon personlig professur, där någon mera
förtjänt man blivit utnämnd, än vad här skulle bli fallet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation, som är avgiven
av herr Svensson m. fl.

Herr förste vice talmannen Nilsson: Herr talman, mina herrar! För den
händelse kammarens ärade ledamöter haft tid att taga del av föreliggande utlåtande,
ha herrarna funnit, att sammansatta stats- och bankoutskottets majoritet
anser, att denna fråga icke nu är mogen för avgörande. Såväl utskottet
som reservanterna konstatera visserligen, att den medicinska radiologien är av
mycket stor betydelse för läkarvetenskapen. Vidare äro alla eniga örn, att
den man, för vilken det bär gäller att bereda en professur, är en synnerligen
skicklig och väl förtjänt vetenskapsman, och det räder icke tvivel örn att han
väl fyller måttet därvidlag. Emellertid erinrar utskottet att det icke är så
länge sedan frågan örn den medicinska radiologien första gången aktualiserades,
genom att svenska radiologförbundet ingick till Kungl. Maj:1 med framställning
örn inrättande av professurer vid de medicinska fakulteterna och vid
karolinska institutet. Detta ledde till, att vid karolinska institutet inrättades
en personlig professur och vid universiteten lärartjänster i medicinsk radiologi.
Därmed har man ansett, att frågan åtminstone tills vidare skulle vara löst.

Det kan ifrågasättas, huruvida icke undervisningen i medicinsk radiologi
kan lika bra skötas av nuvarande lärare i ämnet vid universiteten. Det behövs
icke efter utskottets uppfattning professorer för denna uppgift, och säkerligen
blir doktor Laurell lika samvetsgrann och känner sitt ansvar lika djupt, vare
sig han bibehålies i sin nuvarande ställning eller han erhåller professors titel.

Kostnaderna har herr Winkler talat örn. Ja, de äro ju jämförelsevis obetydliga.
Det gäller endast 3.000 kronor och ett lönetillägg på 1,000 kronor efter
fem år. Nu är emellertid att märka, att om denna professur skall inrättas,
följer därav som ett brev på posten, att det även vid Lunds universitet kommer
att krävas en likadan befattning, och det iir ju icke mer än riktigt. Men det
är icke dessa lönebelopp, som äro avgörande härvidlag. För den händelse det
blir en professur, så blir det också en institution, och en professor har större
anspråk på riksdagen i avseende å anslag för ett och annat, än vad nu är fallet.
Man har därför trott, att när saken ordnades 1927 på sätt nyss antytts,
kunde det icke vara risk för handen att låta det fortgå ännu någon tid och
sedan upptaga frågan för båda universiteten samtidigt. Det har varit en
strävan inom statsutskottet att tillgodose universiteten lika på båda ställena,
i Lund och i Uppsala, oell det är enligt min uppfattning, vad som i fortsättningen
bör ske.

Nu säde herr Winkler, att det var särskilt statsutskottets ledamöter, sorn
opponerat sig. Det är alldeles riktigt, nion det Illinger antagligen samman
med den omständigheten, att statsutskottet helt naturligt har en mera ingående
kännedom örn den mängd professurer och institutioner som Danäs än bankoutskottet
och vet, att de medföra stora krav på det allmänna. Det är icke alls

A ng. personlig
professur
i medicinsk
radiologi för
medicine
doktorn
H. F. Laurell.
(Forts.)

Nr 22. 6

Lördagen den 21 mars f. m.

..4ng..personlig någon egendomlighet, att statsutskottets ledamöter i sammansatta stats- och
,l‘''medicinsk bankoutskottet i detta'' avseende ådagalagt större försiktighet, än vad som
''radiologi för kommit till uttryck ifrån ledamöterna av bankoutskottet.

medicine, Sorn sagt, jag .har med detta icke velat bestrida doktor Laurells kompetens
H ^Laurell söm P1''°^®ssor °ch icke heller velat på något sätt underkänna den medicinska
: 1 (1''orts.T '' radi°logiens betydelse. Men jag liksom utskottsmajoriteten anser, att tidpunkr-
• ten icke nu är inne för att inrätta denna professur. Dess inrättande kan utan
skada uppskjutas, en tid framåt. När frågan sedan ånyo upptages bör det
övervägas, huruvida icke även vid Lunds universitet samtidigt en dylik professur
skall komma till stånd. Vi ha ansett, att frågan vinner på att ligga
till sig, så att den på en gång kan vinna en slutgiltig lösning.

Det är med hänvisning till dessa omständigheter, som jag, herr talman, anhåller
örn att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Paulsen: Herr talman! Det var 1927, som det skapades en lärarbefattning
i medicinsk radiologi vid Uppsala universitet, och denne doktor Laurell,
sorn det;här är fråga örn, kallades till den förste innehavaren av denna
befattning. Han har skött den på ett utomordentligt sätt.

Nu vill Kungl. Majit giva honom en personlig professur. Den medicinska
fakulteten säger, att han på ett glänsande sätt fyllt sin uppgift och att han
är en av Skandinaviens främsta auktoriteter på området, varför det är av utomordentligt
stor betydelse, att han erhåller denna professur. Nu frågar jag
mig: Vad kan det hava för betydelse, att han erhåller professuren, när han
redan är lärare i ämnet. Fakulteten besvarar detta med att den vetenskapliga
forskningen på ett annat och bättre sätt tillgodoses genom en professor.
Detta är klart besked. När härtill kommer att den ekonomiska sidan av saken
icke betyder något nämnvärt och i varje fall icke verkar avskräckande, drar
jag för min del icke i betänkande att följa Kungl. Majit i detta fall.

Utskottet vill emellertid icke vara med härom. Utskottet vitsordar doktor
Laurells skicklighet men anser, att örn man inrättar en sådan här professur i
Uppsala, kommer Lund strax efter. Och därom säges det i utlåtandet så här:
»Den ökade betydelse, som den medicinska radiologien erhållit under de senast
förflutna åren, torde inom en icke alltför avlägsen framtid nödvändiggöra en
ny omprövning av ämnets ställning vid de medicinska fakulteterna.» Och utskottet
säger till sist, att för alla tre medicinska fakulteterna bör denna fråga
avgöras på en gång och icke för envar för sig.

Nu vill jag säga, att vore det så, att man i Lund hade en man på i den här
saken samma höga vetenskapliga ståndpunkt som doktor Laurell, hade man
helt säkert för länge sedan kommit med en anhållan att få en professur där.
Men det är bekant, att man har icke en sådan man i Lund. Följaktligen kan
man icke begära något sådant. När förhållandena äro sådana, synes det mig,
som om utskottsmajoriteten även kunde hava gått på Kungl. Majits förslag.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som är
bifogad utskottets utlåtande.

Med herr Paulsen förenade sig herr Vougt.

Herr Lindman: Herr talman! Jag vet icke, men kammaren tyckes icke

vara något vidare intresserad av detta ärende, eller kanske det sorl, som råder
i bänkarna, betyder, att ledamöterna redan fattat ståndpunkt. Jag hoppas
då, att de fattat ståndpunkt för reservationen, ty för den skulle jag vilja
tala. Då betyder det i detta fall icke så mycket, örn jag håller mitt anförande
eller icke.

Lördageu den 21 mars {. m.

7 Nr 22.

Jag är i den ställningen nu, att jag står i motsatsförhållande till min ärade Äng. personlig
vän och vice ordföranden i lantmanna- och borgarpartiet herr förste vice tal- Medicinsk
mannen. Men det är ju icke någon storpolitiskt avgörande fråga, som vi äro radiologi för
skiljaktiga i. Detta är ju tillfredsställande för båda två. medicine

Dessutom fann jag, att han i sitt anförande uttalade, att utskottet var enigt ^Laurell
om själva saken och att det endast var vissa omständigheter, som gjort, att ut- '' jortj,
skottet icke velat gå med på detta förslag.

Jag skall undvika att rekapitulera vad som blivit sagt. Men vad som framgår
av handlingarna i detta ärende är, att här finnes en person, som under
hela sitt liv, sedan han blev färdig som läkare, ägnat sig åt radiologien. Att
han gjort det på ett utomordentligt framstående sätt, framgår av hela sammanhanget.
Detta betygas av universitetsmyndigheterna hela vägen igenom
och av den framstående radiologen, professor Gösta Forssell, så att därom råder
intet tvivel. Det bestyrkes ju också av utskottet och av herr förste vice
talmannen.

Jag skulle vilja säga, att här rör det sig väl kanske i allra främsta rummet
örn att kunna bereda en mera tryggad ställning åt en mycket framstående
vetenskapsman på ett visst område. Första kammaren har redan givit
sin anslutning till reservationen utan votering. Jag hoppas, att även andra
kammaren gör detta, ty vi hava väl i andra kammaren skyldighet att söka
se till att på de vetenskapliga områdena man gör vad man kan för att honorera
framstående och utomordentligt väl meriterade forskare, som just denne
man i fråga är. Det kan hända en gång, ärade ledamöter av kammaren, att
var och en av eder kan säga, att det är en Guds välsignelse, att vi hava
radiologien och att den tränger ut mer och mer i landet och kommer till användning
vid lasaretten och eljest. — Örn betydelsen av denna vetenskap hava
säkerligen många haft erfarenhet i fråga örn sig själva eller de sina..

Vad doktor Laurell beträffar, skall jag endast, då jag naturligtvis icke kan
hava personliga erfarenheter för att bedöma frågan, anföra — om det icke
gjorts förut, ty jag kunde icke riktigt uppfatta herr Winklers anförande på
grund av sorlet i kammaren -—- vad professor Forssell, som har en personlig
professur i ämnet vid Karolinska institutet, säger om denne man. Han säger,
att »hans verk har en genial prägel», och att »han är en forskarpersonlighet
av ovanliga mått». Så heter det: »Ehuru det för närvarande i vårt land finnes
flera framstående forskare inom radiologien, kan icke någon bland dem
vare sig med hänsyn till produktionens mångsidighet och omfattning eller med
hänsyn till värdet av hela den samlade produktionen jämföras med Laurell.

Laurell skulle utgöra en prydnad för varje medicinsk fakultet, och hans outtröttliga,
hängivna och rikt fruktbärande forskningsverksamhet är synnerligen
väl förtjänt av den hedersbevisning, som en plats i Uppsala medicinska fakultet
skulle innebära.»

Liknande uttalanden förekomma på olika ställen. Den omständigheten, som
utskottet anför, att man så sent som 1927 har haft denna fråga till prövning
hos Kungl. Maj:t och då icke föreslog annat än lärarbefattningar i Uppsala
och Lund samt en personlig professur vid Karolinska institutet, kan jag
icke finna vara avgörande för saken.

Herr förste vice talmannen sade, att denne man utför ju även som lärare
ett hängivet arbete. Det är jag övertygad, att han gör. Men jag vill fästa
uppmärksamheten på, att jag slog upp i statskalendern och såg, att han är
47 år gammal. Han har sålunda säkerligen i (iver tjugu år arbetat på denna
sak och därav icke haft någon större ersättning, förrän denna lärarbefattning
inrättades, jag förmodar från och med 1928. Då menar jag, att här föreligger
ett fall, där man kan betyga en erkänt framstående vetenskapsman
och forskare, som ägnat hela sin tid intill nu åt detta arbete, en hedersbevis -

Nr 22. 8

Lördagen den 21 mars f. m.

Ang. personlig ning och lämna honom ersättning- för vad han säkerligen under de gångna åren
^medicinsk för my°ket obetydlig gottgöreise utfört intill det sista.

radiologi för Jag ber, herr talman, att få på det allra varmaste tillstyrka, att andra kammedicine
maren ville giva sin anslutning till den av herr Svensson m. fl. vid utlåtandet

doktorn fogade reservationen.

H. i. Laurell.

(Forts.) i detta yttrande instämde herrar Björnberg, Björkman, Christenson, Hansson
i Stockholm, Olsson i Ramsta, Carleson, Svensson i Betingetorp, Jönsson i Boa,
Holmgren, Persson i Fritorp, Lindskog, Lithander, Wijkander, Olsson i Broberg,
Olsson i Berg, Leffler och Wiklund i Brattfors.

Herr Wigforss: Herr talman! Jag var förhindrad att deltaga i utskot tet

vid detta ärendes behandling, och jag vill heller icke deltaga i diskussionen.
Men jag vill säga, att hade jag suttit i utskottet, så skulle jag hava röstat
för reservationen.

Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Herr Winkler sade,
att det var särskilt statsutskottets ledamöter som gjort opposition i frågan. Det
är icke underligt alls, herr Winkler, ty det är så, att örn vi icke bromsade på
detta område utan beviljade medel till personliga professurer titt och tätt, skulle
vi få en alltför stor mängd personliga professurer.

Ser man särskilt på frågans utveckling, så har så sent som 1927 Kungl.
Maj :t och riksdagen uttalat sig örn själva organisationen i denna för landet betydelsefulla
fråga. Det är då icke underligt, örn utskottet har respekt för ett
fattat beslut. Ty är det så, att kammaren, som särskilt herr Lindman så varmt
förordade och uppmanade till, tager reservationen, dröjer det icke länge, förrän
vi få åtskilliga andra professurer på dagordningen. Då hava icke statsutskottets
ledamöter eller andra respekt med avseende å de beslut, som fattats
beträffande organisationen. Detta innebär nämligen ett sönderbrytande av den
organisation, som gjordes 1927. Då sades det bestämt ifrån i riksdagen, att en
personlig professur skulle finnas endast i Stockholm och två lärarbefattningar
i Uppsala och Lund, en vid vartdera universitetet. Detta har gått i tre år, och
snart fyra, örn denna personliga professur genomföres i dag.

Men då frågar man sig, örn det här inträtt någon ändring sedan 1927. Herr
Lindman sade, att vi, som hava familjer, hava kanske erfarenhet örn vad denna
vetenskap betyder. Jag för egen del har det och kanske många andra av
kammarens ledamöter. Men jag kan icke förstå, att det på något sätt skall
vara någon skillnad för familjerna, örn vi hava doktor Laurell som professor
eller som lärare. Jag är övertygad om att han fyller sin uppgift lika bra örn
han fortfarande blir lärare som i egenskap av professor. Inom parentes sagt
har jag inte hört annat än gott örn honom. Men riksdagen har ju dock andra
synpunkter än de personliga att anlägga på en sådan utnämning.

Herr förste vice talmannen var inne på den ekonomiska frågan och erinrade
om, att det icke torde komma att stanna vid löneförhöjningen, som är en bagatell,
utan att det kommer att följa med en institution och vad därmed sammanhänger.

Vi har i utskottet uttalat vårt stora förtroende för denna vetenskap och hava
den meningen, att det blott är en tidsfråga, när denna omorganisationsfråga
ånyo måste tågås upp på nytt, därvid det gäller att ordna för landet i dess
helhet, så får ju, därest tiden då synes mogen för en professur i detta ämne
både i Uppsala och Lund, doktor Laurell sin professur. Han kan ju då mycket
väl kallas till den ena professuren, medan den andra kan förklaras ledig på
vanligt sätt.

Jag vill säga herr Lindman i fråga örn dessa personliga rekommendationer.

Lördagen den 21 mars f. m.

9 Kr 22.

som avgivits av professor Forssell, att i alla vetenskaper kan man söka upp
varma rekommendationer. Örn dylika skola väga tungt få vi en hel mängd
professurer, vilka vi kanske icke äro redo att taga.

Nu säger herr Lindman vidare — och han lägger en viss tonvikt därpå —
att första kammaren har tagit denna professur så gott som enhälligt. Jag
får säga, att det bevisar icke mycket, att första kammaren fattat beslut i viss
riktning. Det tror jag icke påverkar andra kammaren att ovillkorligen följa
efter. För ett par tre dagar sedan behandlade första kammaren en motion om
trolleri och signeri. Jag tycker, att när första kammaren ger sig tid att
syssla med sådant ett par timmar, så bör andra kammaren vara försiktig att
bara följa med. Jag tror tvärtom, att andra kammaren, många gånger, håde
när det gällt ekonomiska frågor och principer för att icke tala örn sönderbrytande
av beslutade organisationer, visat en minst lika sund blick på dessa
frågor som första kammaren.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Osberg instämde häruti.

Herr Sandwall: Herr talman! Jag begärde ordet på ett tidigt stadium

av ärendets behandling för att mera utförligt motivera en tillstyrkan till reservationen.
Men då jag nu märker, att stämningen i kammaren är sådan,
att det är stor utsikt för bifall till reservationen och att således andra kammaren
kommer att intaga samma ställning som första kammaren gjort, kan jag yttra
mig kort.

Det är således bara ett par synpunkter, som jag vill betona som skäl för mitt
yrkande örn bifall till reservationen. Det förhåller sig ju så, att år 1927 inrättades
en ordinarie lärarbefattning i medicinsk radiologi vid vartdera av
universiteten i Uppsala och Lund, under det att vid Karolinska institutet inrättades
en ordinarie professur i ämnet. Till lärartjänsten i Uppsala kallades
utan ansökan doktor Laurell. Han åtnjuter som lärare i radiologi en lön på

9.000 kronor. Skulle Kungl. Maj:ts förslag och reservationen bifallas, får han
en lön på 12,000 kronor. Ärendets ekonomiska räckvidd är alltså summa

3.000 kronor, och från den ekonomiska synpunkten kan jag alltså helt och hållet
bortse, när det gäller ett så viktigt ämne som detta.

Utskottsutlåtandet synes mig vidare icke draga konsekvenserna av vad utskottet
till en början säger. De medicinska myndigheterna, den sakkunnige professor
Forssell, en internationellt berömd radiolog, Kungl. Majit i propositionen,
utskottet och reservanterna äro fullt ense örn ämnets alldeles speciellt centrala
ställning i den moderna medicinen, liksom de äro fullt ense örn doktor
Laurell eminenta skicklighet. Och de skäl, på vilka utskottet yrkar avslag
på propositionen, äro av den art, att jag icke kan kalla dem bärande.

Det första skälet är, att man säger, att anordningen med personliga tjänster
vid en statsinstitution avser att binda eminent skickliga arbetskrafter vid denna
institution, men i detta fall behöves icke ett sådant bindande, i det att doktor
Laurell redan är bunden vid universitetet, visserligen icke som professor utan
som lärare. Den synpunkten underströks av både förste vice talmannen och
andre vice talmannen. Jag måste beteckna den synpunkten såsom något
krass. Det är ju dock så, att doktor Laurell som biträdande lärare och representant
vid universitetet för detta centrala och viktiga ämne dock icke har
plats i fakulteten och därmed icke så stora möjligheter att ordna undervisningen
och bevaka sitt ämnes intressen, som örn han innehade professur.

Jag ber med dessa korta ord, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Äng. personlig
■professur
i medicinsk
radiologi för
medicine
doktorn
II. F. Laurell.
(Forts.)

Nr 22. 10

Lördagen den 21 mars £. m.

Ang. personlig Herr Engberg: Herr talman! Herr andre vice talmannen ville göra denna
i ^medicinsk ?raga ^örs* till en stor ekonomisk fråga och sedan till en fråga, huruvida man
radiologi för i detta fall tjänar vetenskapen bättre på den här vägen att giva en personlig
medicine professur än genom utskottets förslag. Det är, som herrarna lägga märke till,
doktorn en skillnad på 3,000 kronor. Större är icke den ekonomiska frågan.
i-p aurel'' Jag skall säga några ord örn den andra frågan. Riksdagen gav på sin tid
( orts'') en personlig professur i Uppsala åt The Svedberg. Det fanns de, som den
gången voro tveksamma. Men i dag tror jag, att icke bara riksdagen utan hela
nationen är stolt över, att riksdagen gjorde den gärningen. Svedberg har blivit
nobelpristagare, och han är ett av de största namn som den internationella vetenskapen
har på den fysikaliska kemiens område. Och tack vare den personliga
professuren hava vi i Uppsala, i Sverige kunnat skapa ett centrum för denna
forskning.

På samma sätt förhåller det sig nog i detta fall. Det är väl ändock en ganska
enkel gärd av sunt förnuft att, när man har tillgång till en man, som samtliga
sakkunniga, som uttalat sig i ämnet, förklara vara en enastående forskare, en
genial forskare av internationella mått — det är väl en akt av sunt förnuft
att då ge honom en personlig professur, när merutgiften är bara 3,000 kronor.

Vi skapade en personlig professur på enskild motion här örn året åt Albert
Nilsson i Lund. Riksdagen fick icke anledning ångra denna handling heller
utan tvärtom; och jag är övertygad örn att ett bifall till reservationen i detta
fall kommer att verka som en hedersbevisning från riksdagens och statsmakternas
sida åt en högt förtjänt forskare och sannolikt medverka till att beträffande
honom och hans forskning det blir på samma sätt som skedde med avseende
å The Svedberg och hans forskning, så att vi tack vare Laurell och
tack vare riksdagens behjärtade mellankomst hava gjort fosterlandet och dess
anseende i världen en tjänst, som vi kunna vara stolta över.

Jag hemställer om bifall till reservationen.

Herr Mosesson: Det kan ifrågasättas, herr talman, huruvida vårt land

i det långa loppet kan hava råd att upprätthålla den mängd ordinarie professurer,
som finnas. Efter min ringa mening skulle det verkligen kunna ifrågasättas,
huruvida icke antalet fasta professurer skulle kunna reduceras rätt avsevärt.
Vi se ju, huru i vissa fall det visar sig vara mycket svårt att få en
kompetent forskare att bekläda ett ledigt ämbete. Däremot tror jag, att det
skulle vara lyckligt, örn utvecklingen ginge i den riktningen, att vi hade ett
mindre antal ordinarie professurer i riket, men att när forskare av eminent
rang framträdde, man gåve dem personliga professurer, och att således när
innehavarna folie ifrån, ämbetet indroges, tills en person av motsvarande rang,
måhända på annat forkningsområde, uppstode och kunde bliva professor. I
det nu förevarande fallet menar jag, att allt ligger så till, att kammaren gör
rätt i att bifalla reservationen.

Jag ber att få yrka bifall till denna.

Herr Lindman: Herr talman! Jag vill yttra endast några ord med an ledning

av herr andre vice talmannens nyss hållna anförande, då han i detsamma
säger, att utskottet har ju beh.järtat saken, har uttalat sig varmt för
denne mans framstående skicklighet o. s. v. Jag vill då säga, att det lever
han icke på. Han lever på lönen; och ju bättre han har det ställt, dess större
möjligheter har han naturligtvis att kunna skaffa det han behöver för att
kunna utföra sitt arbete, såsom litteratur och annat.

Nu säger vidare herr andre vice talmannen, att här kommer herr Lindman
och andra med uttalanden örn vad den ene eller andre framstående forskaren

Lördagen den 21 mars f. m.

11 Nr 22,

på området Ilar uttalat beträffande Laurell. — Ja, det tycks icke intressera Ang''^as<^ig
kammaren, herr talman, att döma av sorlet i bänkarna, men jag kan icke hjälpa, i
att jag fortsätter i alla fall mitt anförande, även örn kammaren icke vill radiologi jin
höra på vad jag har att säga. — Han säger: Man kan få uttalande både av medicine

den ene och den andre framstående forskaren, att en person just är lämpad ^ p1 Laurell
för och äger skicklighet för en viss forskning. Det är dock icke så lätt, herr '' ^jorts ^
andre vice talman, tror jag att skaffa fram så många framstående forskare !
vårt land, som äro förtjänta av att få personlig professur. Jag skulle vilja
säga, att det vore att anse såsom en lycklig och god sak, örn vi hade många
sådana på olika områden och så viktiga områden som detta, som skulle kunna
verkligen vara förtjänta av att få personlig professur, men det veta vi alla,
att de växa icke på träd.

Men vad som förefaller mig mycket egendomligt i herr andre vice talmannens
ställning är att han här går emot en professur, där förslaget kommit fram
på grund av utredningar och tillstyrkanden från alla myndigheter och efter
beredning av Kungl. Maj :t och sedermera varmt förordats av Kungl. Maj :t.

Vidare säger han, att sådana uttalanden, som gjorts av professor Forssell,
kan man skaffa fram också i andra fall. Det är klart. Örn herrarna, taga det
häfte, i vilket detta sammansatta utskotts utlåtanden äro tryckta, finna ni i
sista ärendet, utlåtandet nr 5, att herr andre vice talmannen själv har jämte
herr Thomson motionerat örn inrättande av en personlig lärarebefattning i turkisk
språkvetenskap eller turkologi vid Lunds universitet för docenten Gustaf
Richard Raquette. Jag är övertygad örn att de framstående män, som förordat
detta och som känna till docenten Raquette, äro synnerligen omdömesgilla,
och att han är en mycket framstående man. Jag ser, att i ärendet har
professor Bang Kaup uttalat sig om att han har goda kunskaper i turkologi
o. s. v., och jag tvivlar ej på, att han är en förträfflig man. Men är icke professor
Bang Kaup just ett exempel på att framstående män uttala sig örn andra
framstående män, huru pass duktiga de äro. Är då icke professor Gösta Forssells
omdöme örn Laurell lika väl värt att förtjäna kammarens beaktande som
professor Bang Kaups angående docenten Raquette i turkologi?

Herr Lundstedt: Herr talman! Lyckligtvis finns det icke någon risk för
att icke reservationen skall gå igenom, och jag har begärt ordet, icke för att
direkt tala för den, utan för att poängtera ett par synpunkter -— rättare sagt
opponerande synpunkter emot herrar vice talmän — som jag tror icke förut
hava betonats, såvitt jag kunnat höra. Det är nämligen, som herr Lindman
säger, så, att det vid vissa tillfällen beror på en ren sinkadus, om en ledamot
kan hava lyckats åhöra vad en kammarkollega anfört. Såvitt jag kunde höra
herr Winkler, tyckte jag, att hans anförande var utmärkt, och jag ber att
få instämma i det. Detsamma vill jag säga angående herr Lindmans.

De synpunkter, jag vill understryka, antyddes visserligen men uttalades
icke direkt med någon skärpa av herr Engberg. Det är nämligen så, att, såvitt
jag förstår, i denna fråga, bör det icke vara den minsta anledning att,
såsom skett, taga hänsyn till själva personen. Det gäller i dessa ärenden enligt
min uppfattning aldrig att taga hänsyn till personen i den meningen, att
man gör någonting för den personens skull. Icke heller kan det enligt min mening
vara så, att man ytterst gör något för universitetets skull. Och därför
finner jag den frågeställning alldeles orimlig, som framkom i herr förste vice
talmannens anförande, nämligen att man genom att inrätta en professur här
skulle nära nog förfördela Lunds universitet, som icke nu kunde få en sådan
professur. Herr förste vice talmannen sade vidare, att saken icke skulle vara
mogen. Jag frågar: Äro vi icke mogna för denna situation, äro vi icke mog na

för ett avgörande, då radiologi är av största betydelse för sjukvården i hela

Sr 22. 12

Lördagen den 21 mars f. m.

An%r$Z°ur tg lanclet’ för utbildningen av alla medicinska fackmän? Under sådana omstäni
medicinsk digheter blir detta en landssak, icke en universitetssak och ännu mindre en enradiologi
för skild persons sak. Naturligtvis är det en förutsättning, för att en förevarande
medicine diskussion över huvud skall kunna uppstå, att den person det gäller är i emiH.
F. Laurell. Pent grad ski.ckliS i vetenskapligt avseende. Men vad jag menar är, att vi här
(Forts.i ^cke ka s^ta ,ock löna en enskild mans förtjänst, utan endast och allenast
att bevaka landsintresset, att den allmänna sjukvården och medicinska vetenskapen
kommer i högsta möjliga standard i Sverige.

Det är visserligen sant, att det vore lyckligt, örn vi också i Lund kunde få
en lika förtjänt man. Den omständigheten, att vi icke nu kunna det, att vi
icke nu kunna taga ett så stort steg, får väl dock icke leda till att vi slå ifrån
oss en faktiskt förhandenvarande framstegsmöjlighet i avseende på radiologien
och sjukvården i landet.

Det framskymtar samtidigt en sak, som förefaller mig ytterst egendomlig,
för att icke säga betänklig. Herr Lindman talade om, att man i statskalendern
kan kontrollera åldern hos denna person, varom givetvis intet är att säga. Men
det har försports — jag förmodar dock, att det är endast en anekdotisk legend
i det kar försports, att en annan kalender figurerat, att man tittat i taxeringskalendern
och efter det resultat, som man där har utforskat, bestämt sin ståndpunkt
i denna fråga. Jag tycker det låter otroligt, och jag menar icke alls,
att någon sådan verkligen skall ha förekommit, utan naturligtvis är det utspritt
på ironi. Men det har i denna debatt från herrar vice talmäns sida
framförts synpunkter, som göra. att det kanske dock icke är absolut otänkbart,
att någon enstaka person haft en sådan inställning. Man åberopar sig
,iu för sitt avslag därpå, att doktor Laurell redan innehar en lärarebefattning
och är till den grad plikttrogen, att han arbetar lika bra,, och gör samma insatser,
vare sig han blir professor eller icke. Vad blir konsekvensen av denna
ståndpunkt? Skall doktor Laurell avsäga sig denna lärarebefattning för att
få professuren, eller är det rätta sättet att uppmuntra plikttroheten att sätta
just den plikttrogne på indragningsstat? Hade doktor Laurell varit mindre
plikttrogen, så skulle tydligtvis herr förste vice talmannen lia förordat professuren
åt honom. Jag vill säga, mina herrar, om statsekonomien i allmänhet
skulle förvaltas efter dylika maximer, skulle småningom plikttroheten här
i landet upphöra. Ty plikttroheten sammanhänger dock något så när med att
man vinner något med sin plikttrohet och icke därmed principiellt kommer i
försämrad ställning.

Det är dessa synpunkter, som jag ansett borde komma med i en debatt som
denna. ^ Det är möjligt, upprepar jag. att herrar Winkler och Lindman varit
inne på dem, men såvitt jag förmådde höra deras anföranden, blevo de icke
betonade. Detta är anledningen till att jag begärt ordet. Jag har med dessa
kompletterande synpunkter önskat yrka bifall till reservationen.

o Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Jag blev något förvånad
över herr Lundstedts sista uttalande örn att det skulle kunna inverka
på ett ståndpunktstagande vid deklarationers undertecknande, om det blev
känt vad för inkomster en person hade och vad han på heder och samvete skrivit
under i sin deklaration. Jag kan icke tänka mig, att det kan hava något
inflytande. Jag skall emellertid icke gå in på det.

„ ^ar emellertid herr Lindman säger, att han naturligtvis får leva på lönen,
så får jag kanske säga, att taxeringskalendern visar, att det är åtskilligt annat,
som kommer med, utom lönen. Det skall jag emellertid icke heller gå in på.

Då herr Lindman som särskilt starkt argument mot mig anförde, att Kungl.
Maj:t tillstyrkt och lagt fram detta förslag, får jag säga. att det imponerar
icke på mig. Ty är det så, att en regering, även en frisinnad, framlägger

Lördagen den 21 mars f. m.

13 Nr 22.

något, som jag icke finner vara enligt min mening riktigt, så går jag däremot, Äng. personlig
oavsett från vilken regering det kommer. På åttonde huvudtiteln finnas saker professur
där jag ensam bland de frisinnade går emot Kungl. Majit. Men för riksdagen radiologi^för
Ilar jag respekt minst lika mycket som för regeringen och litet till. Då därför medicine
riksdagen gjorde ett uttalande i denna fråga för tre ä fyra år sedan, tycker doktorn
jag, att det är för tidigt att riva upp det beslut, som fattades då. H- F-Laurel1-

När herr Engberg anförde professor Svedberg som ett exempel att rekom- (Forts.)
mendera för inrättande av personlig professur, tror jag, man får akta sig för
att genom exempel motivera. Herr Engberg kan dåligt bevisa, att alla personliga
professurer, som inrättas, skola få samma resultat som professuren åt
Svedberg. Jag var med i utskottet och tillstyrkte professur åt Albert Nilsson,
och det bar jag icke ångrat, utan jag anser det var verkligen av värde, att han
fick den. Men det är olika, huru förhållandena ligga till.

Vidare säger herr Engberg, att det kostar icke mer än 3,000 kronor. Ja,
herr förste vice talmannen har visat att det icke stannar vid detta belopp. Har
nian sagt a, får man också säga b. Konsekvenserna av detta får riksdagen
också taga, om den går med på att inrätta denna personliga professur.

Herr Lindman: Herr talman! Herr andre vice talmannen har alldeles

missförstått mig, örn han tror, att jag skulle gjort anmärkning mot att han
gått emot regeringen. Tvärtom, jag sätter stort värde därpå, och jag skulle
vara glad, örn han gjorde det oftare. Men jag sade: här ligger frågan utredd
genom tillstyrkanden från regeringen och alla myndigheter och med uttalanden
av framstående sakkunniga örn denne mans eminenta begåvning och kunskaper,
om hans förmåga att föra denna vetenskap framåt. Det var det jag
sade. I den motion, som herr andre vice talmannen framfört, där tillmäter han
betydelse åt den sakkunnige, men det gör han icke åt den sakkunnige eller de
sakkunniga, som regeringen stöder sitt omdöme på i detta ärende. Då betraktas
sakkunniga utlåtanden icke vara av något värde, utan då tillägger herr
Bengtsson i Norup och säger: man kan naturligtvis alltid få folk, som uttala
sig till förmån för en sådan här sak. Det är just vad jag visat, att herr Bengtsson
i Norup sökt använda sig av i nyssnämnda motion. Men herr Bengtsson
i Norup kan ju stöpa örn det förslag han kommit med rörande lärarebefattningen
i turkologi, så att det får passera genom Kungl. Maj:ts och myndigheternas
skärseld ^och komma fram i form av en proposition. Då kanske det blir
större framgång.

Herr Engberg: Herr talman! Herr andre vice talmannen sade, att örn man
säger a far man också säga b: örn man ger Daurell en personlig professur, får
man också ge en åt andra. Jag är icke alldeles säker på det, herr andre vice
talman. Jag kan mycket väl föreställa mig, att en sådan man som Nathan
Söderblom kunnat få en personlig professur i teologi, utan att därför herr
Bengtsson i Norup fått en sådan professur. Och jag kan, herr talman, också
föreställa mig, att när herr Bengtsson i Norup talar örn sin självständighet
gent emot Kungl. Majit, så stämmer detta med en gammal iakttagelse, att den
ene biskopen icke tycker örn den andre.

^ Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Örn den saken herr
Engberg, skola vi talas vid en annan gång.

Varför jag begärde ordet var, att herr Lindman drog upp jämförelser mellan
läraren Raquette och.denne lärare Laurell. Laurell är lärare, och han förblir
lärare, även örn han icke får professur, men docenten Raquette mister sitt docentstipendium
och han har sedan ingenting att leva av, och han var dock
rekommenderad av såväl filosofiska fakultetens i Lund humanistiska sektion

Hr 22. 14

Lördagen den 21 mars f. m.

Ang. personlig sorn. universitetens konsistorier såväl i Lund som Uppsala, då han blev docent,
professur så att galler det rekommendationer är det icke bara en utlänning, som rekomradiologi^ör
men(lerat honom till hans lärarbefattning och till hans docentur.
medicine När det sedan gäller det ekonomiska, herr Engberg, kan jag säga med avdoktorn
seende på åttonde huvudtiteln, att efter vad kamreraren hos statsutskottet räk H.

F. Laurell, nade ut i går, har andra avdelningen inom utskottet sparat 10,200 kronor på
(Forts.) åttonde huvudtiteln, som uppgår till 154 miljoner, och det torde kanske vara
mera av intresse att höra, än att man ökat sjätte huvudtiteln med 000,000
kronor.

o Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Jag skall be att
få uttala två förhoppningar: den ena att herr andre vice talmannen måtte inse,
att han fruktlöst kämpar mot de bättre skälen, och den andra, att kammaren
snarast möjligt måtte bifalla reservationen.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i
stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den senare propositionen.

§ 4.

Föredrogos vart för sig sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts i proposition nr 57, angående vissa anslag
från allmänna indragningsstaten m. m., under punkt 2:o) gjorda framställning
angående arvode till en assistent å fysikalisk-kemiska institutionen vid universitetet
i Uppsala ;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 57, angående vissa anslag
från allmänna indragningsstaten m. m., under punkt 3:o) gjorda framställning
angående anslag till materiel vid institutionen för ärftlighetsforskning vid universitet
i Lund;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upprättande av ett institut
för högspänningsforskning; och

nr 5, i anledning av väckt motion örn anslag till en personlig lärarbefattning
vid Lunds universitet för docenten Gustaf Richard Raquette.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

Herr statsrådet Gärde avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 188, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen m. m.; och

nr 192, med förslag till byggnadsstadga.

Nämnda propositioner bordlädes.

§ 6.

Vidare föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1,
med anledning av dels herr Johansons i Hallagården m. fl. motion, nr 239, angående
viss ändring av gällande bestämmelser rörande upphandling av lantbruksprodukter
till statsliga institutioner, dels herr Hedlunds i Häste m. fl. motion,
nr 28, angående upphandling av natursmör i stället för margarin för av staten
drivna verk och inrättningar; och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

Lördagen den 21 mars £. m.

15

Nr 22.

§ 7.

Till avgörande företogs bevillningsutskottets betänkande, nr 16, i anledning
av vissa motioner, avseende ändringar i gällande tulltaxa.

Bevillningsutskottet hade i ett sammanhang förehaft följande inom riksdagen
väckta motioner, avseende ändringar i gällande tulltaxa, nämligen:

de likalydande motionerna nr 160 i första kammaren av herrar Lundell och
J. Fritiof Gustafson samt nr 37 i andra kammaren av herr Bengtsson i Kullen
nu. fl., örn höjning av tullen å kondenserad mjölk;

motionen nr 12 i andra kammaren av herr Lovén, med förslag till ändrade tullsatser
för fjäder och dun;

motionen nr 162 i andra kammaren av herr Lersson i Fritorp m. fl., örn höjning
av tullsatserna för färsk och konserverad sparris;

motionen nr 114 i första kammaren av herr Nylander, örn sänkning av tullen å
elektroder av järn för elektrisk svetsning; samt

de likalydande motionerna nr 115 i första kammaren av herrar Nylander och
Öhman samt nr 166 i andra kammaren av herr Leffler m. fl., örn höjning av
tullen å gummiklackar och gummisulor.

Utskottet hemställde,

1) att motionerna 1:160 och II: 37 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 2)

att motionen II: 12 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

3) att motionen II: 162 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

4) att motionen I: 114 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

5) att motionerna I: 115 och II: 166 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade likväl avgivits:

vid punkten 1)

av herrar Johan Nilsson i Kristianstad, K. Oscar Ericson, Olsson i Golvvasta,
Wohlin, Forssberg, Rydberg, Lithander, Heiding och Anderson i Norrköping,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 160 och II: 37, besluta, att nr 20 i tulltaxan skulle
hava följande ändrade lydelse:

Toll

för 100 kg.
kronor.

Mjölk och grädde:

20. kondenserad .................................... N 20: —

samt

vid punkten 3)

av herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Leander, Forssberg, Rydberg och
Lithander, vilka yrkat bifall till motionen II: 162.

Sedan punkten 1 föredragits, anförde:

Herr Wohlin: Herr talman! Denna tullmotion förefaller mig bland mängden
av tullmotioner vid årets riksdag vara förtjänt av viss uppmärksamhet.
Visserligen rör det sig om en fråga av relativt begränsad räckvidd, men denna
omständighet förringar icke vikten av ärendet.

De fabriker för tillverkning av kondenserad mjölk, som vuxit upp här i
landet, ha betytt icke så litet för mjölkavsättningen inom de räjonger, där

Äng.

ifrågasatta
ändringar i
tulltaxan.

Jfr 22. 16

Lördagen den 21 mars f. m.

Äng.

ifrågasatta
ändringar i
tulltaxan.
(Forts.)

dessa fabriker äro belägna. Visserligen utgör denna mjölkavsättning en procentuellt
mycket liten del av rikets hela produktion, men den har dock inom
de områden, där dessa avsättningstillfällen finnas, en för lantbrukarna icke
ringa vikt. Genom en förhöjning av tullskyddet för den kondenserade mjölken
komme förbättrade avsättningsmöjligheter och även någon prisstegring på råvaran
att inträda. Denna prisstegring skulle sannerligen i dessa tryckta tider
för den animaliska produktionen lia en viss betydelse. Även örn den icke är
stor, och även örn den är lokalt begränsad, vöre den nu ifrågasatta åtgärden
dock ett symptom av statsmakternas intresse för den animaliska produktionen,
deras intresse av att icke lämna detta tillfälle obeaktat att i någon ringa mån
stödja denna lantbruksprodukts avsättning.

Den olägenhet, som skulle följa av ett bifall till motionen, är synnerligen
ringa. Den kondenserade mjölken användes som råmateriel för vissa karamellfabriker
här i landet och dessutom som skeppsproviant. Jag föreställer mig,
att det är ganska oväsentligt, om karamellfabrikerna eventuellt få något dyrare
inköpskostnader. Om man får suga på en kolakaramell, som eventuellt
kostar något öre mera — det tror jag för övrigt icke, den kommer att göra -—
så kan denna omständighet icke spela den minsta roll vid detta ärendes bedömande.
Och vad beträffar tillverkningen av kondenserad mjölk som skeppsproviant,
så ginge denna tillverkning ut över svenska frihamnar och finge konkurrera
med utländsk kondenserad mjölk till fullt likställda priser, och någon
svårighet för den svenska tillverkningen komme icke att uppstå genom ett
bifall till motionen. Genom att få en tryggare och mera utvidgad hemmamarknad
komme den svenska tillverkningen säkerligen att bliva bättre ekonomiskt
stabiliserad och komme att kunna stå sig bättre i konkurrensen med den holländska
och den norska fabrikationen av kondenserad mjölk. Det är sålunda
alldeles oriktigt att göra gällande, att denna tullförhöjning skulle försvaga den
svenska tillverkningens konkurrenskraft i förhållande till utländsk tillverkning
på samma område. Norge har exempelvis ett betydligt högre tullskydd
för kondenserad mjölk än Sverige, vilket också är fallet med Danmark. Den
norska tullen har på intet sätt hindrat den norska industrien att utveckla sig
på världsmarknaden; tvärtom har den varit ägnad att ytterligare stödja dess
konkurrenskraft mot andra länder.

Jag finner det vara behjärtansvärt, att kammaren i likhet med första kammaren
bifaller denna motion, som ur ingen synpunkt, såvitt jag förstår, medför
någon olägenhet, men väl har betydelse inom vissa delar av landet för jordbrukets
avsättningsmöjligheter för sin mjölk. Och jag vill ifrågasätta, örn
det verkligen kan vara riktigt att så hårt fasthålla vid ekonomiska frihandelsdoktriner,
att man icke ens i en fråga som denna, där inga berättigade intressen
trädas för nära genom ett bifall till motionen, ändå motsätter sig ett sådant
bifall.

, Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid punkten fogade reservationen.

Herr Werner: Herr talman! Det är något, som man blivit van vid, då det
gäller tullfrågor i allmänhet, och det är, att man får den uppfattningen, att
man står inför en Dante-trollerihistoria, där man försöker göra en stor sak
av en liten. Det är på två punkter, som jag skulle vilja påpeka, att detta kan
gälla härvidlag.

Det är icke så, att det är fruktan för en eventuell prisfördyring på konfektyrindustrins
råvara, som är anledningen till bevillningsutskottets ställning
till denna fråga. Utskottet har tagit sin ställning på fullt sakliga skäl. Vi
ha inom landet lyckats komma dithän, att vi i stort sett äro självförsörjande

Lördagen den 21 mars f. m.

17

Nr 22.

på detta område. Produktionen är för närvarande över 1,200 ton, oell ungefär
200 ton hava importerats under det sista året.

Jag tror, att denna tullhöjning som stöd för jordbruket och som stöd åt
mejerihanteringen betydligt överskattats. Jag skall be att få hänvisa till
några siffror, som litet grand ange, vad jag avser. Enligt direktör Nanneson
anslås den svenska mjölkproduktionen till 4,626 miljoner kilogram per år.
Denna industri förbrukar högt räknat 3.5 eller 3.6 miljoner kilogram mjölk
per år. Det är alltså mindre än en tusendel av den svenska mjölkproduktionen,
sorn förädlas till kondenserad mjölk. Och om denna tillverkning endast utvidgas
så mycket, att en tusendel av den svenska mjölkproduktionen förvandlas
till kondenserad mjölk, så äro vi komna till den gränsen, att vi med denna
vara måste överskrida andra länders tullmurar. Yi måste då naturligtvis
konkurrera med dem och sälja till de priser, som deras fabrikanter erhålla.
Yi måste sälja till utlandet till ungefär 42 öre per kilogram, under det att
priset inom landet för närvarande håller sig vid omkring 60 öre per kilogram
och därutöver. Huru man under sådana förhållanden kan komma och säga,
att detta i något avseende skulle vara ett stöd för det svenska jordbruket
eller verka prisförhöjande på mjölken inom låt vara lokala distrikt, det är
någonting, som jag för min del icke kan fatta.

Jag tror, att utskottet är enigt därom, att ett bifall till reservationen och
motionerna skulle medföra en desorganisation av industrien här hemma. Vad
som skulle hjälpa den industri, som här finnes, vore en omläggning, åsyftande
ett samarbete med konservindustrien för försäljningsorganisationens genomförande
och ett samarbete med mejerirörelsen över huvud, där man skulle kunna
använda överskottsmjölken under vissa tidsperioder. Då det blir överproduktion
på smör, skulle man kunna taga detta som räddningsplanka, d. v. s.
som en regulator. På det sättet tror jag det är, som Norge lyckats komma
till den ställning, det intar på detta område. En ökad tull skulle kunna medföra
ökning i antalet fabriker av detta slag, och tillkomsten av ytterligare
en enda sådan fabrik skulle naturligtvis endast inverka därhän, att medelpriset
för produktionen ovillkorligen måste sänkas under vad det för närvarande
är. Det är klart, att örn det skulle gå så, att man lockade fram en
större produktion, skulle tullen därmed automatiskt göras verkningslös på den
inhemska marknaden, ty helt naturligt komme konkurrensen på den inhemska
marknaden att i en dylik situation göra sig gällande.

Motionärerna vilja för sin del göra gällande, att den tullbehandling, som
blivit en följd av 1928 års tulltaxereform, skulle innebära en sänkning av
tullen på denna vara. Det är icke riktigt; reformen innebär tvärtom en höjning
av tullen. Räknar man med det inländska priset, ungefär 60 öre per
kilogram, så är också denna tullsats högre än den, som förut gällde, 15 % av
värdet. Naturligtvis borde man utgå från importpriset, innan varan blivit
tullbelagd, och då kommer man till att den nuvarande tullen är 20 % av importpriset.
Detta innebär med nuvarande prisläge en betydlig höjning av tullsatsen
emot den tidigare förekommande.

Jag vill endast påpeka, att utskottet i detta fall har trott, att man genom
ett bifall till motionen skulle stjälpa en industri, som, örn den fritt får utveckla
sig, har vissa möjligheter att kunna bli ett stöd för jordbruket och dess
binäring mejerihanteringen, men som på allra säkraste sätt stjälpes genom
ett bifall till motionen, vilket i detta fall är detsamma som ett bifall till reservanternas
yrkande.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr lJengtssoii i Kullen: Herr talman! Den förste ärade lölaren har ju
på ett utmärkt och fullt riktigt sätt belyst, huru denna fråga ligger till, och jag

Andra hammarens protokoll 1031. Nr 22.

Äng.

ifrågasatta
ändringar i
tulltaxan.
(Forts.)

2

Nr 22.

18

Lördagen den 21 mars f. m.

Äng.

ifrågasatta
ändringar i
tulltaxan.

(Forts.)

behöver därför ej närmare ingå i några detaljer. Herr Werner underströk
här nyss, att detta icke kan vara någon stor fråga. Jag för min del erkänner
också detta; jag har aldrig sagt, att det egentligen är någon stor ekonomisk
fråga. Men jag anser, att även örn det icke är någon stor ekonomisk
fråga, så är det dock en fråga, som har en utomordentligt stor pssdrologisk
betydelse för jordbrukarna. Genom ett bifall till den föreliggande motionen
skulle ju riksdagen ändå visa, att den icke ställer sig helt och hållet oförstående
emot det svenska jordbruket i dessa för detsamma så ytterst bekymmersamma
tider.

Jag hoppas därför innerligt och livligt, att även andra kammaren liksom
förut första kammaren skall bifalla den vid denna punkt fogade reservationen,
till vilken jag, herr talman, med dessa korta ord ber att få yrka bifall.

Herr Lithander: Herr talman! Det har framhållits av en ärad talare, att
det är endast en liten del av den svenska mjölkproduktionen, som genom ett
bifall till motionen skulle lyckliggöras. Och det är sant, det är en mycket
liten del. Men som jordbruket ligger till för närvarande, är det av vikt att
försöka taga vara på varje enskild liten sak, som kan ge stöd åt detsamma.
IVi hava sett, att när det gäller stora saker, då möts man av motstånd, därför
att det har så stor betydelse för konsumenterna, att man av den anledningen
behåller så låga priser, att produktionen ofta blir förlustbringande. Nu är
det så, att jordbruket är tacksamt för varje liten smula, som faller från eljest
ganska rika bord och kan komma detsamma till godo.

Den ärade talaren sade också, att åtgärden komme icke att ha någon prisförhöjande
verkan för dem, som producera varan. Under sådana förhållanden
behöva i varje fall konsumenterna icke beklaga sig över att det har prisfördyrande
verkan. Men när jordbrukarna själva önska och gärna se, att de få
detta stöd, så tycker jag icke, att vi skola förmena dem detsamma.

Det är redan framhållet, men jag vill styrka under det, att konkurrensen i
frihamnarna kvarstår, men det lättar litet i trycket ute i landet, och det sker
ingen skada för någon konsument inom landet, om vi vid denna punkt bevilja
vad jordbrukarna begära. Jag har för min del också av den anledningen i
utskottet antecknat mig bland reservanterna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen, och jag hoppas,
att andra kammaren i denna punkt skall följa den första.

Herr Eklund: Herr talman! Här föreslås ju en höjning av tullen på kondenserad
mjölk från 10 till 20 öre per kilogram. Och syftemålet skulle, som
man anger, vara att ge jordbruket, och speciellt mjölkproduktionen, ett stöd.

Den av utskottet gjorda utredningen visar emellertid, att det här är en mycket
liten fråga. Konsumtionsbehovet av kondenserad mjölk är ju mycket begränsat.
Den inhemska förbrukningen var under år 1930 endast i runt tal
1,400 ton, och den förbrukningen tillgodoses redan till allra största delen med
inhemsk mjölk. Medan den inhemska tillverkningen av kondenserad mjölk
under år 1924 var 248 ton, har den nu stigit så, att den under förra året gick
upp till i runt tal 1,200 ton. Importen har åter i motsvarande grad minskats
och gick förra året ned till 207 ton. Alltså är det sex sjundedelar av vår
förbrukning av kondenserad mjölk, som nu tillgodoses av den inhemska tillverkningen,
vilken är baserad på svensk mjölk. När sålunda importen har
krupit ned till en sjundedel av förbrukningen, måste man säga sig, att avsättningsmöjligheterna
på den inhemska marknaden redan i det allra närmaste äro
tillvaratagna. Och någon ökning av konsumtionen på den inhemska marknaden
torde man väl knappast kunna räkna med. Allra minst torde man väl
kunna räkna med en sådan ökad konsumtion, om priset på den färdiga pro -

Lördagen ilen 21 mars f. nr.

1!)

Nr 22.

dukten skulle stiga. Nu säga visserligen reservanterna någonting om att det
skulle vara önskvärt, att exporten kunde ökas. Men det kan väl näppeligen
ske genom att höja importtullen till 20 öre.

Saväl fran reservanternas som fran motionärernas håll synes man emellertid
resonera pa. det sättet, att man kan väl försöka med en tullhöjning i alla
fall. Örn man icke kan uträtta så mycket därmed, så kan man i varje fall visa
litet god vilja, som herr Wohlin uttryckte sig; en tullförhöjning kan icke
nämnvärt skada konsumentintressena. Man säger vidare, att kolatillverkningen
tal alldeles säkert vid denna lilla förhöjning i sina produktionskostnader.
Och herr Wohlin raljerade något örn kolaförbrukningen och säde, att
en sådan sak kunde väl icke få vara avgörande härvidlag. Nej, det är heller
ingen,^ som ansett, att detta skulle vara avgörande. Men det kan väl heller
icke fa vara avgörande för ett ställningstagande i en sådan här fråga, att man
tror sig kunna säga, att tullhöjningen icke skall göra nämnvärd skada. För
övrigt torde det icke vara alldeles säkert, att icke här skulle kunna uppstå
någon skada. Ty, såsom herr Werner redan varit inne på, kan det dock tänkas,
att en tullhöjning skulle kunna stimulera till upprättandet av flera fabriker,
än som motsvara behovet och avsättningsmöjligheterna för sådan här
mjölk. Vi hava ju exempel på att sådant har förekommit inom andra företag,
och vi hava också exempel på att en sådan utveckling icke varit lycklig.

Vidare kan det icke få vara avgörande i en sådan bär fråga, örn t. ex.
karamellindustrien skulle göras en något större eller mindre förtret. Utan
vad som är avgörande, vad man måste taga hänsyn till, är väl ändå, huruvida
tullförhöjningen kan medföra någon nytta för den svenska mjölkproduktionen.
Ty det var ju den, som skulle hjälpas. Och härvidlag har utskottsmajoriteten
under ärendets behandling kommit till den uppfattningen, att denna tullförhöjning
icke skulle bereda producenterna någon höjning i mjölkpriset. Den
kan icke göra det, därför att den mjölkkvantitet, som det är fråga örn, är
endast en mycket obetydligt del i förhållande till det stora överskott av mjölk,
som vi hava här i landet, vilket överskott icke kan finna avsättning inom landet
utan måste exporteras, främst i form av smör.

Nu är det ju sa, att alla sakkunniga pa detta område hava sedan länge
förkunnat, att det är priset pa exportsmör, som egentligen bestämmer mjölkpriset
här i landet. Detta påstående har också kommit fram i annat sammanhang
och understrukits i ett par motioner i ett annat ärende från bondeförbundshåll.
Man konstaterar _ sålunda på olika håll detta förhållande såsom
ett faktum, och denna lilla mjölkmängd, som det här är tal örn, kan rimligtvis
icke ändra på den saken. Även från det håll, som reservanterna företräda
^ man ju under denna frågas behandling medgivit, att den ifrågasatta tullförhöjmngen
val knappast far någon större betydelse för producenterna; den
skulle sannolikt icke betyda någonting alls för dem. Men varför skallman
då rusa i väg och höja tullen och icke ens ge sig tid att avvakta tullkommitténs
utredning av denna och liknande frågor? Ja, säg det.

Nu har det ju meddelats här, att första kammaren tagit reservationen. Det
lär vara sa, att man lyckats fa tva rösters majoritet för reservationen i första
kammaren. Men med anledning därav vill jag erinra, att vid riksdagen förra
uret hade väckts en likadan motion som de Ilar förevarande. Den motionen
bley förberedande behandlad av särskilt utskott, som avstyrkte motionen, och
riksdagens båda kamrar biföllo utskottets avslagsyrkande. Vad är det då
som bär inträffat sedan förra året? Jo, det som egentligen inträffat sedan
torra året åi ju, att utan den föreslagna tullförhöjningen har importen minskats
och den inhemska tillverkningen ytterligare ökats, så att den nu tillgodoser
nästan hela vår förbrukning, linder sådana förhållanden så måste enligt
mitt förmenande i år vara ännu mindre anledning, än det skulle varit i fjol

Äng.

ifrågasatta
ändringar i
tuVtaxan.
(Forts.)

Nr 22.

Äng.

ifrågasatta
ändringar i
tulltaxan.
(Forts.)

20 Lördagen den 21 mars f. m.

att bifalla motionen. Oell ännu mindre har det enligt mitt förmenande anförts
tillräckliga skäl, varför nian skulle gå så brådskande till väga, att man
skulle brjrta ut den här frågan ur pågående utredning och därmed ut ur sitt
större sammanhang och fatta det slutliga avgörandet redan i år.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Ramsta: Herr talman, mina herrar! Sedan 1928 års tull kommitté

kom i verksamhet, ha vid riksdagarna 1929 och 1930 väckts åtskilliga
förslag örn ändringar i tullsatserna, och bevillningsutskottet har i regel som
svar på dessa förslag sagt, att med anledning av att vi ha hela vår tulltaxa
under omarbetning, föreslår bevillningsutskottet, att riksdagen icke bifaller
förslagen.

Det ligger så till även i den här frågan. Om det hade varit så, att jag varit
viss på att ett bifall till denna motion i ringaste mån kunde hjälpa mjölkproducenterna
på de orter, där dessa fabriker äro belägna, hade jag kanske ändå, trots
att jag sitter i tullkommittén, varit benägen att gå med på detta förslag. Men
bär ligger saken tvärtom till så, att hela förbrukningen i landet utgör 1,400 ton,
därav 200 ton införas från utlandet. Införseln är ju faktiskt obetydlig, och
det har visat sig, att de fabriker, som nu finnas, verkligen kunnat hävda ställningen
här i landet. Men skola de kunna utöka tillverkningen och alltså konsumera
mera mjölk, måste man gå till världsmarknaden; och världsförbrukningen
är ju 300,000 ton. Därav har Holland tagit 165,000 ton, Danmark 23,000
ton och Norge 10,000 ton. Här i landet hava vi endast kunnat taga 5 ton, och
det är väl ingen av herrarna, som tror, att en tullförhöjning skulle underlätta
för fabrikanterna att få in mer på världsmarknaden.

Under sådana förhållanden har jag särskilt i min egenskap av ledamot i 1928
års tullkommitté ansett mig icke kunna för närvarande gå med på förslaget.
Vi få väl lov att låta tullkommittén avväga tullsatserna. Så sent som vid riksdagen
1929 fattade vi ståndpunkt i den här frågan i och med att vi beslöto
en teknisk revision av tulltaxan. Före år 1930 utgick tullen med 15 procent
av varans värde; och när värdet utgjorde cirka 60 öre, motsvarade detta en tull
av 9 öre. Den nuvarande vikttullen, som är 10 öre per kilogram, innebär således
en ökning av tullen. Vi ha för närvarande en tull på ost av 20 öre per kilogram.
Mjölkåtgången för ett kilogram ost är 10 liter. Det blir ett tullskydd
av ungefär 2 öre per liter mjölk. Mjölkåtgången för ett kilogram kondenserad
mjölk är 3 liter. Tullskyddet blir då, efter 10 öre per kilogram, över 3 öre per
liter. Vi få väl i alla fall, då frågan inte har den ringaste betydelse för mjölkproduktionen
i landet, låta tullkommittén taga upp frågan till behandling, och
det kan väl inte dröja så förfärligt länge. Örn ett eller annat år har riksdagen
frågan på sitt bord och kan fatta ståndpunkt till densamma.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen — nej, jag menar
naturligtvis — till utskottets förslag.

Herr Olsson i Golvvasta: Herr talman! Herr Olsson i Ramsta har, med
anledning av att han sitter i 1928 års tullkommitté, ansett, bland annat, att han
icke borde taga ställning till denna fråga för närvarande. Med de direktiv, som
1928 års tullkommitté fått/ anser jag mig icke — som ledamot av samma kommitté
— förhindrad att i en så liten oväsentlig punkt, som avses med denna
motion, taga ståndpunkt utan att avvakta tullkommitténs betänkande.

Jag är enig med övriga talare, som från olika håll behandlat denna fråga,
att denna tullförhöjning icke kan medföra sådant resultat, att vi få en generell
förhöjning av mjölkprisen i landet. Därtill är ju denna del av mjölkförbrukningen
alldeles för liten. Jag har gått med på denna motion och ställt mig

Lördagen den 21 mars f. m.

21

bland reservanterna, därför att, såvitt jag är rätt underrättad, äro åtminstone
några utav dessa fabriker förlagda å orter med synnerligen låga mjölkpris och
där det är mycket liten avsättning för ren konsumtionsmjölk. Jag har den
uppfattningen, att därest jordbrukarna i dessa trakter förstode att organisera
sig, skulle man ovillkorligen särskilt i Västergötland, där det är låga mjölkpris,
kunna lia en chans att lokalt höja mjölkpriset. Även örn man icke kan åstadkomma
mera än en höjning av mjölkpriset på ett litet område, så anser jag, att
man inte bör gå emot förslaget. Jag anser sålunda förslaget berättigat och
hoppas, att riksdagen skall gå med på detsamma.

Herr talman! Jag skall bedja att få yrka bifall till reservationen.

Herr Sköld: Herr talman! Jag har känt mig en smula förvånad över den
aktivitet, som kommit till synes i kammaren till förmån för den väckta motionen.
Det är ju dock så, att samma förslag var förelagt förra årets riksdag i
en motion, som behandlades av särskilt utskott. Särskilda utskottet avstyrkte,
och riksdagen avslog det då med den motivering, att det var en fråga, som
hörde tillsammans med den stora tullrevisionen och som man icke borde taga
upp här. Jag tycker för min del, att den omständigheten, att den svenska
riksdagen med sådan bestämdhet gått in för att förhållandet mellan de olika
tullsatserna skall prövas av 1928 års tullkommitté och att ståndpunkt därefter
från statsmakternas sida skall tagas till detta avvägningsproblem, är alldeles
tillräcklig för att motivera ett avslag på denna motion.

Nu säger man, att i en sådan här oväsentlig fråga kan man väl gå tillväga
på ett annat sätt. Jag tycker för min del, att örn man skall avvika från den
linje, som statsmakterna här dragit upp, skall det vara i sådana frågor, där
något står på spel och där något kan vinnas. Vi känna oss väl närmast benägna
att draga på smilbandet, när man talar örn betydelsen av denna fråga för jordbruket.
En av dessa fabriker lär ligga i närheten av Stockholm. Jag tror
icke, att de jordbrukare, som bo i närheten av Stockholm, kunna anses höra
till dem, som få dåligt betalt för sin mjölk. En av dessa fabriker ligger vid
Halmstad, där vi för närvarande ha en av de mest lovande mejeri- och smörexportrörelser,
som existera i vårt land. En annan fabrik ligger i Harlösa i
Skåne, och jag tror icke att den fabrikens mjölkkonsumtion i någon mån inverkar
på marknaden.

Det är ju alldeles självklart, att en sådan här tillverkning inte på något sätt
kan påverka mjölkpriserna. Dessutom skola vi icke tro, att dessa industrier
äro några filantropiska företag, som gå och betala jordbrukarna mer för mjölken
än de äro tvungna till, utan mjölkpriset kommer att bestämmas av det allmänna
marknadsläget i orten, antingen dessa fabriker existera eller icke.

Nu skulle jag vilja säga, att det förefaller mig, som örn dessa fabriker icke
befinna sig i någon fara. Det förefaller icke, som örn det skulle föreligga något
trångmål, då den största anläggningen enligt uppgift tillkommit just under
sista tiden med den tull, som för närvarande finns. Kunna vi icke riskera,
örn vi nu höja tullen, att det blir samma resultat, som när vi höjde tullen på
konstsilke? Det växer upp fabriker som svampar ur jorden. Det blir trängsel
på marknaden. Örn denna industri kan bedrivas i dag med tio öres tullskydd,
hur skall det bli, örn tullskyddet blir 20 öre? Det blir kanske så pass lönande,
att vi få en rik flora av sådana fabriker, med påföljd att industrien råkar i ett
nödläge, som vi icke med de värsta tullar i världen kunna bota.

Jag kan mycket vill förstå, att högern väckt motionen i år. Den väcktes ju,
innan riksdagen hade avslagit högerförslaget örn en förhöjning av sockertullen.
Hade det förslaget gått igenom, då hade det funnits skäl för att höja tullen på
kondenserad mjöl, men sedan riksdagen lyckligen avslagit förslaget örn tullför -

Nr 22.

Äng.

ifrågasatta
ändringar i
tulltaxan.
(Forti.)

Nr 22.

22

Lördagen den 21 mars f. m.

Äng.

ifrågasatta
ändringar i
tulltaxan.
(Forts.)

höjning på socker, tycker jag, att det enda reella skälet för bifall till nu föreliggande
motion bortfallit.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Bengtsson i Kullen: Herr talman! Såväl herr Olsson i Ramsta som
senast herr Sköld ha spelat på en sträng, som man ofta hör här nämligen att
man icke skall föregripa en utredning. I detta fall har det sagts, att man icke
skall föregripa 1928 års tullkommittés utredning. Jag kan icke förstå, att det
kan vara någon fara att i ett ärende fatta ett beslut, som man anser vara riktigt
även örn en utredningskommitté finnes.

En annan ärad talare, som också i likhet med herr Olsson i Ramsta tillhör
1928 års tullkommitté, har också för sin del förklarat, att han inte alls finner
några betänkligheter mot att göra denna lilla utbrytning.

Nu har det ju ytterligare, sedan jag sist hade ordet, av en talare understrukits,
vad som förut sagts örn att det är en liten fråga, som icke har någon vidare
stor betydelse. Ja. Jag vill återigen säga, att det är ju verkligen så,
att det är en liten fråga. Men varför kunna icke herrarna gå med på saken,
då det erkännes, att den icke har någon vidare stor betydelse? För konsumenterna
då det gäller det dagliga uppehället vågar jag påstå, att det gör
inte ett enda öres fördyring. Ty avnämare för den kondenserade mjölken äro
ju våra karamell- och chokladfabriker jämte en del utländska turister, som resa
i detta land, och gentemot de senare brukar man ju från visst håll icke vara så
ofantligt örn.

Jag kan icke finna, att det finns något som helst bärande skäl för herrarna
att avstyrka det här lilla förslaget. Jag vågar därför återigen vädja till mina
ärade kamrater i kammaren att gå med på reservationen, till vilken jag fortfarande,
herr talman, yrkar bifall.

Herr Lithander: Herr talman! Jag begärde ordet, när en ärad ledamot

på västmanlandsbänken gjorde gällande, att vi måste avvakta tullkommitténs
betänkande. Ja, vi hörde förr i tiden det talet, så länge vi hade tull- och traktatkommittén:
Ingenting fick lov att göras, förr än den slutfört sitt arbete,
och när tull- och traktatkommittén kom fram med sitt förslag, visade det sig,
att den icke gått längre än till världskrigets början eller till år 1914, men hela
tiden var det ett hinder för att få göra någonting.

Nu ha vi något, som heter 1928 års tullkommitté, och så länge den arbetar,
få vi icke göra någonting. Är det icke i alla fall klokare, att man rättar till
litet på enskilda punkter där det är önskvärt, låt vara att det icke är så många
och så stora, men rättelserna äro i alla fall välkomna för dem det gäller. För
dem betyder det mycket. I detta fall är det fråga om en del lantmän.

Man kan icke säga, att det, som här föreslagits, i ringaste mån i det stora
hela förrycker vad tullkommittén eventuellt kan komma med. Jag kan icke
se, att det har anförts några verkligt bärande skäl för avslag; och jag vill
fästa den ärade kammarens uppmärksamhet på att, när den nuvarande majoriteten
funnit det vara med sina önskemål förenligt att sänka en tull, då har
man glömt av 1928 års kommitté och handlat så, som man tyckt vara riktigt.

Skulle vi inte i alla fall kunna göra så nu också? Det finns ju så många
möjligheter för dem, som nu stå emot denna lilla reform, att för sina kommittenter
ordna inkomst- och förvärvsmöjligheter. Missunna nu icke dessa lantmän
denna lilla hjälp, som de i varje fall själva tro på och som de skatta så
högt.

Det är nog icke så, som herr Sköld nämnde, att man mest drar på smilbandet
åt detta förslag. Jag tror inte man drar på smilbandet av den anledningen
att man ringaktar förslaget, ty det betyder någonting för dem på landet. Jag

Lördagen deli il mars f. m.

23

Nr 22.

Ang.

ifrågasatta
ändringar i
tulltaxan.

(Forti.)

I detta yttrande instämde herrar Olsbon i Berg- och Petersson i Lerbäcksbyn.

Herr Wohlin: Herr talman! Herr Werner trodde, att en tullförhöjning

skulle stjälpa i stället för att hjälpa denna industri. Enligt uppgifter, som
kommit utskottet tillhanda, har en ledande fabrik på detta område beräknat,
att varan i fråga drager en produktionskostnad av 58 kronor 90 öre, inklusive
frakt till Stockholm, under det att priset i Stockholm är 58 kronor. Kostnaden
för fabriken är således till och med en hårsmån över priset i Stockholm. Det
är ganska klart, att denna fråga kommit upp i år, eftersom priset å kondenserad
mjölk sjunkit så oerhört under år 1930, jämfört med föregående år. År
1928 var det 70 öre, år 1929 63—68 öre, år 1930 var det 57—60 öre. Det är
val icke underligt, att en motion kommit fram i en sådan situation.

Herr Eklund antydde, att tullförhöjningen icke skulle komma att på något
sätt hjälpa producenterna. Men det har ju betygats från skilda håll, att
en lokalt visserligen mycket begränsad förhöjning i mjölkpriset kan vara att
vänta, om man sätter dessa fabriker i en något gynnsammare ställning. Det
har sagts, att siffran 200,000 kilogram icke är någonting att fästa sig vid.
De 200,000 kilogram, som den svenska marknaden tar från utlandet i stället för
från svenska fabriker, äro emellertid en ganska ansenlig mängd för den produktion,
det här gäller. Tre svenska fabriker ha för övrigt fått läggas ned
på grund av nedgång i priset på kondenserad mjölk.

Herr Olsson i Ramsta menade, att tullkommittén »örn ett eller annat år»
skall komma fram med denna fråga och att frågan då skulle vara färdig till
avgörande. Jag tvivlar på att riksdagen är färdig fatta beslut på basis av tullkommitténs
betänkande örn ett eller ett par år. Det kan dröja flera år, och så
länge kunna vi icke vänta.

Herr Sköld ansåg sig kunna draga på smilbandet åt denna sak. Jag tror
icke det är riktigt att draga på smilbandet åt en av det svenska jordbrukets
skyddsfrågor, även örn den är av mindre räckvidd, då läget är så utomordentligt
svårt, som det för närvarande är. Herr Sköld förklarade vidare, att endast
om högerns förslag örn tullförhöjning på socker hade bifallits, kunde det
ha funnits skäl att bifalla det nu ifrågavarande förslaget. Jag påpekar, att
''dessa fabriker kunna få tullrestitution för det socker, som ingår i exportvaran,

tror gärna, att de komma att se litet gladare ut, men det blir av en helt annan
anledning, som de komma att dra på smilbandet, om kammaren går med på
detta förslag, liksom första kammaren gjort.

Herr Olsson i Ramsta framhöll, att han tyckte det kunde vara bra som det
är, därför att en stor del av förbrukningen täckes av produktionen inom landet,
men faktum är, att de, som syssla med denna tillverkning, ha ganska stora
svårigheter att draga sig fram. Det är för att åstadkomma lättnader för dem
genom att öka avsättningsmöjligheterna, som detta förslag tillkommit. Det
betyder ute i bygderna ingalunda litet, om man kan få flera möjligheter att
avsätta varor, som på många håll äro mycket svårförytterliga och dåligt betalade.
Man får en sträng till på fiolen, och det är vad detta förslag i alla fall
innebär.

Den omständigheten, att riksdagen i fjol sade nej, behöver icke hindra oss
nu. Gjorde vi ett fel i fjol, kunna vi rätta det i år. Jag ser i detta förslag ett
medel att, om också i liten grad, i ett avseende förbättra förhållandena på
landsbygden, och jag vill vördsamt hemställa till de ledamöter av kammaren,
som icke direkt äro intresserade av denna fråga, att åtminstone icke lägga hinder
i vägen för den utan att giva lantbruket denna lilla hjälp.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Nr 22. 24

Lördagen den 21 mars f. m.

Äng.

ifrågasatta
ändringar i
tulltaxan.

(Forts.)

och att sockertullen således icke har någon betydelse för den sak, vilken vi nu
diskutera. Herr Skölds sakkunskap var på denna punkt mycket egendomlig.

Jag ber att få ännu en gång vädja till kammaren. Denna fråga är visserligen
liten, men olägenheten av ett bifall till motionen är praktiskt taget
ingen. Ett sådant bifall kan förhjälpa ett antal jordbrukare till ett bättre
läge och öka vår möjlighet att konkurrera med andra länder på detta område.
Det är dock angenämare för en svensk, som befinner sig ombord på ett fartyg
i främmande farvatten, att slå upp en burk med kondenserad mjölk av
svenskt ursprung än en dylik av holländsk tillverkning. Inga övertygande
skäl ha kunnat anföras emot att kammaren behjärtar denna lilla men psykologiskt
icke obetydliga fråga och bifaller reservationen.

Herr Jönsson i Boa instämde häruti.

Herr Björcklund: Herr talman! Jag hade egentligen icke tänkt begära ordet
i denna fråga, men då jag tycker, att man från reservanternas sida gjort
denna sak betydligt större, än den i själva verket är, ber jag att få säga några
ord. Det är ju så här i riksdagen, att man tiger stilla, när det gäller de stora
frågorna, medan man upptar kammarens tid nied småsaker. Jag skall i varje
fall icke ta kammarens tid i anspråk någon längre stund.

Här har av herrar Wohlin, Olsson i Golvvasta och Lithander såsom skäl för
ett bifall till reservationen anförts, att denna tullförhöjning icke kan göra någon
skada, medan man samtidigt sagt, att ett bifall icke kan vara av någon
stor betydelse för mjölkproducenterna i ekonomiskt avseende. Trots detta
tal går man ändå fram på den linjen, att riksdagen skall vidtaga ändringar i
tulltaxan.

Min uppfattning är och har för övrigt alltid varit, att örn man överhuvud
taget skall företaga ändringar i gällande tulltaxor, skall det vara på grund
av sådana skäl. som verkligen ha något att betyda. Det har alltid varit riksdagens
mening, att när en sak ligger under utredning, såsom också nu är fallet
med denna viktiga fråga, som rör avvägandet av tullsatserna på industriens
och jordbrukets produkter, skall man icke taga upp sådana här struntsaker
och bryta ut dem ur sitt sammanhang. Man är sålunda tämligen enig örn,
att man icke kan i större och väsentliga delar föregripa den pågående utredningen.

För mig har i förevarande fall huvudsaken varit, att denna tullförhöjning
icke kan göra någon nytta, och icke, såsom till exempel herr Lithander framhållit,
att den icke kan göra någon skada. Sistnämnda skäl räcker som sagt
icke för mig. När vi nu lia en utredning, som visar, att det svenska lantbruket
i närvarande stund har behov av stöd, skall man icke bjuda det skådebröd
utan något, som det verkligen har nytta av. I detta fall skulle ingen människa
i världen kunna få mig att rösta för denna patentmedicin. Jag vet icke, om
motionärerna äro intresserade i denna industri. Därom vill jag icke uttala
mig, men otroligt kan det icke vara. Vad som mest förvånar mig är att herr
Wohlin i sitt anförande kom över på den linje, som reservanterna företrädaty
han har dock i en hel rad andra frågor visat motsatt uppfattning.

Jag vill säga, att här i dag föreligger ett ärende som ur ekonomisk synpunkt
för dessa näringsutövare kan ha minst lika stor betydelse, som denna
tullförhöjningsfråga har för de lantbrukare, som det här är fråga om. Men
den har herr Wohlin, som den klarsynte man han är, förklarat, att han icke
velat vara med om, därför att den ifrågavarande åtgärden icke kan göra någon
nytta. Men i detta speciella fall har han vittnat, att han tror på nyttan
av en tullförhöjning. Han har visserligen modifierat sitt yttrande därhän, att
den icke medför någon större nytta, men att den icke heller kan åstadkomma

Lördagen den 21 mars f. m.

95 Nr 22.

någon skada. Den lilla nytta elen Ilar är praktiskt taget ingen. Tvärtom torde
den vara till skada därigenom, att vi genom att höja tullen få en massa
fabriker i landet, vars intressenter komma i samma situation som de, vilka äro
intresserade i stärkelsefabrikerna i Blekinge och Skåne. Dessa fabriker ligga
nu inne med lager, motsvarande ett helt års produktion, oell utan möjlighet att
kunna avyttra dessa på ett par år. Ehuru denna orimligt höga tull är kvar,
hava producenterna icke kunnat utnyttja densamma. Denna tull är så hög,
att det är orimligt. Jag vill säga, att i värsta fall råkar man in i samma
situation som den nu för stärkelsefabrikerna rådande, örn man går med på det
förslag, som reservanterna här framfört, och därtill vill jag, herr talman, icke
medverka.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Larson i Tönnersa: Herr talman! Det skulle kunna tänkas, att jag
såsom motionär i denna fråga har ett särskilt intresse av att denna högre tull
kommer till stånd, och att jag skulle vara intresserad i de företag som framställa
kondenserad mjölk. Jag vill då säga, att jag icke alls är intresserad uti
företagen i fråga, dag tackar herr Sköld för den komplimang han gav Halland,
då han ansåg, att vi därnere lia en den mest lovande mejerirörelse i landet.

Jag finner anmärkningsvärt, att, då det i denna kammare är fråga örn den
allra minsta hjälp till lantbruket, motstånd alltid skall möta från vänsterpartierna.
Danmark anses utav vänsterpartierna i detta land såsom föregångslandet,
när det gäller tullfrihet på produkter, som konkurrera med detta lands
lantbruksprodukter. Nu lia emellertid danskarna ansett det vara nyttigt att.
skydda denna industri, och därför har man höjt tullen. Jag anser, att den föreslagna
tullförhöjningen säkerligen har sin betydelse. Yi få bemärka, ätt våra
mjölkpriser på vissa orter här i landet äro lägre än i närliggande länder. Det
finns dock möjlighet att, med de låga mjölkpris vi lia, kunna exportera kondenserad
mjölk; det är icke uteslutet. Jag vill säga, att det vore önskvärt, örn
denna kammare kunde gå med på motionen. Ett bifall skulle, såvitt jag förstår,
innebära någon liten hjälp till de orter och de fabriker, som lia möjlighet
att driva denna fabrikation av kondenserad mjölk. Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr Sköld: Herr talman! Jag kände mig uppkallad till ett par kortare
repliker med anledning av herr Wohlins anförande. Herr Wohlin angav såsom
en orsak till att man skulle kunna gå med på förslaget, trots att man avslog
det i fjol, de sjunkande priserna på kondenserad mjölk. Men herr Wohlin får
väl ändå erkänna, att även produktionskostnaderna sjunkit. Sockret har sjunkit
i pris sedan i fjol och även mjölken i någon liten mån. När herr Wohlin
hänvisade till att en framstående expert i en promemoria uppgivit vissa produktionskostnader,
så vill jag bara påpeka, att författaren till denna promemoria
är en utmärkt expert på tullfrågor, men icke på frågor, som avse tillverkning
av kondenserad mjölk, och att de uppgifter, han i denna promemoria lämnat,
naturligtvis äro uppgifter från industriens sida. Jag menar, att under sådana
förhållanden dessa uppgifter icke kunna utgöra något bevis angående de verkliga
produktionskostnaderna. Sedan ville herr Wohlin illustrera industriens
dåliga läge genom att omtala, att tre fabriker lagts ned. Såvitt jag kan erinra
mig skedde dessa nedläggelser ungefär år 1924. Jag kan alltså icke finna, att
denna uppgift kan få vara belysande för ståndpunkten i dag.

Sedan utbrast herr Wohlin synnerligen indignerad, att jag skulle lia förklarat
mig dra på smilbandet åt jordbrukets skyddsfrågor. Nej, herr Wohlin, jag
drar icke på smilbandet åt jordbrukets skyddsfrågor, men jag drar på smilban -

Ang.

ifrågasatta
ändringar i
tulltaxan.
(Forts.)

Nr 22.

26

Lördagen den 21 mars f. ul -

ri ng.

ifrågasatta
ändringar i
tulltaxan.
(Forts.)

det åt högerns klumpiga försök att inbilla deram kammare, att intresset hos en
liten handfull aktieägare i några mjölkkondenseringsfabriker är lika med det
svenska jordbrukets och de svenska lantmännens intressen.

Herr Anderson i Storegården: Herr talman! När det gäller denna fråga
säga herrar Björklund och Sköld, att den är av så liten betydelse, och att man
därför icke kan gå med på den föreslagna tullförhöjningen. Gäller det en annan
jordbruksfråga av större betydelse säger man, att den frågan har så stor betydelse,
att man därför icke kan gå med på den. Nu tror jag, att denna fråga
har visserligen lokal, men dock rätt stor betydelse, och detta ur synpunkter, som
hittills icke förts fram i debatten, nämligen att man för framställning av kondenserad
mjölk måste ha en mycket förstklassig råvara. Genom de beslut riksdagen
i fjol fattade för att främja mjölkhanteringen i landet gick som en röd
tråd, att man skulle försöka höja mjölkens kvalitet. Den mjölk, som skall användas
för denna fabrikation, måste vara av förstklassig beskaffenhet, och den
måste undergå en synnerligen noggrann och omsorgsfull behandling. Jag tror
därför, att denna fabrikation skulle komma att få en icke oväsentlig betydelse,
då det gäller att höja kvaliteten på mjölken från de leverantörer, som leverera
mjölk till dessa mejerier.

Nu sade herr Sköld till sist, att det skulle vara aktieägarna, som skulle dra
nyttan av denna tullförhöjning. Till detta vill jag säga, att de två mest moderna
anläggningarna i landet på detta område finnas i Skaraborgs län, nämligen
mejerierna i Nossebro och Levene. Med det ena av dessa ligger man just
i underhandlingar för bildandet av ett andelsmejeri. Det ägdes förut av enskild
person. Mejeriet i Nossebro äges av enskild person, som nedlagt synnerligen
stora förtjänster för mejerihanteringen i sin ort, och som varit mycket framgångsrik,
då det gällt att utveckla denna anläggning. Jag tror, att det arbete
numera, avlidne Jansson i Levene nedlagt på sin anläggning utgör ett mönster
för mejerihanteringen i landet. Just genom att han utbyggt mejeriet i I.evene
har han blivit banbrytare på området. Det har kostat rätt mycket pengar, och
hans vinst på den affären var nog i det blygsamma laget. Jag anser därför
för min del, att det skulle vara riktigt, att man även uti en sådan här liten detalj
vidtager den föreslagna åtgärden.

Den synpunkt herr Olsson i Ramsta lade på denna fråga, nämligen att han
icke vill föregripa tullkommitténs arbete måste vara ett svepskäl från hans
sida. Inom kommittén har han varit med örn att tillstyrka åtgärder av långt
mer vittgående beskaffenhet såsom t. ex. genomförandet av en teknisk revision
av tulltaxan. För min del anser jag det olyckligt, att, örn en kommitté
har att behandla ett område, som tar flera år i anspråk, man icke under tiden
skall kunna genomföra såsom nödiga och nyttiga ansedda tullåtgärder. Som
sagt föregriper den föreliggande frågan icke den utredning, som det här gäller.
Den fördyring av den kondenserade mjölk, som användes för sjöfartens
behov, som denna åtgärd skulle innebära, tror jag icke har någon praktisk betydelse.
När det gäller den större delen av produktionen, så åtgår den till tillverkning
av choklad och karameller, och denna förbrukning är stadd i stark
utveckling. På detta område kan mjölken finna en rätt så betydande användning.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Lithander: Herr talman! Herr Sköld sade, att han icke drog på smilbandet
åt jordbrukets skyddsfrågor, men att han drog på smilbandet åt högerns
omsorger örn dessa delägare uti ett industriellt företag. Jag får lov att säga,
att för min del varken känner jag till vilka dessa aktieägare äro, eller huru
många de äro, eller var de bo. Jag har helt och hållet sett på denna fråga ur
den synpunkten, att, vad som här föreslås, är ett av de många sätt, varpå man

Lördagen den 21 mars f. m.

27

Nr 22.

Äng.

■ifrågasatta
ändringar i
tulltaxan.
(Forts.)

Herr Wemer: Herr talman! Hail har motiverat den här föreslagna åtgärden
därmed, att tullen skulle öka förbrukningen av kondenserad mjölk.
Det finns vissa förhållanden, varunder man skulle kunna gå in för något, som
man skulle kunna kalla uppfostringstull, en tull, som skulle kunna ge en industri
i vardande vissa förutsättningar att lyckas i konkurrensen. Under sådana
förhållanden skulle man kunna finna något berättigat i en tull. Men hur
en tullförhöjning på en vara i fråga örn vilken vi i stort sett äro självförsörjande
skulle kunna öka förbrukningen -— skulle det vara genom det högre priset möjligen?
— kan jag icke förstå. Vad utskottsmajoriteten fruktar är, att det låga
mjölkpriset på inlandsmarknaden i nuvarande situation skulle kunna åstadkomma,
att mejeriintressenterna i landet på skilda håll slå sig på denna industri,
varigenom vi skulle få en sådan desorganiserad industri, som här nämndes såsom
exempel, nämligen stärkelsefabrikerna i Sydsverige. Det är fullkomligt
oriktigt att tänka sig, såsom herr Anderson i Storegården ville göra gällande,
att denna tull skulle höja mjölkens kvalitet, att en förbrukning här i
Sverige på en tusendel av produktionen skulle kunna utgöra en stimulans
till åstadkommande av bättre kvalitet hos de övriga 999 tusendelarna.
Jag tror, att man får taga andra och kraftigare tåg för att komma
dithän. Det finns ingen möjlighet, att vi på detta sätt skola kunna göra
oss gällande i framtiden på världsmarknaden. Jag angav i mitt första anförande,
att vi skola akta oss för tullvägen, ty den ger anledning till, att vi inrätta
oss för ett högt inlandspris och därmed få det svårare att kunna konkurrera
på utlandet. Herr Wohlin omnämnde de produktionskostnadskalkyler,
som finnas intagna i utskottets betänkande. De äro synbarligen så lagda, att
det icke är svårt för vem som helst att förstå, att de äro räknade i överkant, och
med avsikt så gjorda, att de ge belägg för billigheten av ett ökat tullskydd. Vid
en kokning av mjölken, så att denna minskas till en tredjedel, spjälkas eller försvinner
icke något av mjölkens fettsyror. Det är icke svårt att räkna ut, att
när mjölken har en fetthalt av 3.U % det icke går åt 300 liter mjölk för att
producera 100 kg. kondenserad mjölk. Och när den färdiga produkten håller
8 ä högst 10 % fett, är det lätt att räkna ut, att den härför erforderliga mjölkkvantiteten
utgör 222 liter och högst 280 liter, när det gäller kondenserad mjölk
med 10 % fetthalt. Jag tror, att kalkylerna äro gjorda i övrigt på samma sätt.
Bränslekostnaden + elektrisk kraft är beräknad till 3 kronor per 100 kg. Jag

kan öka avsättningen av jordbruksprodukter under tider av för jordbruket rådande
stort betryck. Jag vill säga, att det må så vara, att för närvarande denna
förbrukning ännu icke tagit så stora dimensioner. Det råder dock intet tvivel
om, att därest vi med hjälp av det stöd, som här i dag begäres, få till stånd
en hemmaindustri med hemmamarknaden såsom avsättningsområde, det i detta
fall liksom så många gånger förut skall växa fram en export. Genom den ökade
förbrukningen komma produktionskostnaderna att gå ned, och därigenom
kan man tävla även på utlandet. Det är detta som står som önskemål för oss,
och det är därför vi ingalunda betrakta denna sak som en liten fråga. Den är
för övrigt redan, såsom förhållandena äro, icke utan sin betydelse för de lantmän,
som leverera mjölk för dessa industriella anläggningar. För dessa lantmän
betyder mången gång ett tiondels öres högre pris per liter mer än man
kanske i denna kammare vill göra gällande. Det betyder för dem måhända,
herr Sköld, också i viss mån detsamma som det för betodlarna i Skåne betyder
att lia anordningar, som möjliggöra produktion av sockerbetor. Det har i viss
mån också samma betydelse som inmalningstvånget och vad därmed sammanhänger
har för veteproduktionen.

Detta är, herr talman, ingen liten fråga för dem, det gäller, och därför ber
jag att få vidhålla mitt yrkande.

Sr 22.

28

Lördagen den 21 mars f. m.

Äng.

ifrågasätta
ändringar i
tulltaxan.
(Torts.)

tror, att det är omöjligt att det kan gå åt 3 kronor i bränsle för att värma lipp 100
kg. kondenserad mjölk. Höjd tull leder till ökad produktion, men denna ökade
produktion, jag upprepar, vad jag sade i mitt tidigare anförande, måste gå ut
över landets gränser och ut över andra länders tullgränser. Under sådana förhållanden
kan det inte bli fråga örn något förhöjt mjölkpris. Det hela resulterar
omedelbart i lägre medelpris för producenterna. Vi kunna kanske ha
förutsättningar att göra oss gällande på världsmarknaden, men detta endast
under förutsättning, att vi hålla världsmarknadspriserna. Några fabriker, som
skola bygga på rena spekulationen, tror jag icke att vare sig jordbrukarna eller
några andra äro betjänta utav. Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Weibull: Herr talman! Det skäl som anförts för att man skulle ansluta
sig till utskottet ståndpunkt är ju det, att man icke skall röra vid enstaka
tullsatser, då det gäller förändringar av tulltaxorna, utan vänta med sådana förändringars
prövande i ett sammanhang. Men då man vet, att den kommitté, som
tillsattes på sin tid för ifrågavarande ändamål, icke blir färdig på åtskilliga år,
anser jag för min del, att man bör kunna gå in för de förändringar, som äro påkallade
av förhållandena. Herr Björklund har alltid som skäl för sitt avslagsyrkande,
att man skall vänta behandla alla tullfrågor i ett sammanhang. För ett
pär år sedan gjorde herr Björklund samma synpunkt gällande, då det var
fråga örn att taga bort en tull på kalkkväve, ett gödningsämne, som användes i
stor utsträckning vid jordbruket. Det rörde sig då örn en tullsats å 2 kr. 50 öre
per 100 kilogram, som skulle förbilliga denna produkt för jordbruket. Men
riksdagen lydde icke denna rekommendation utan tog bort tullen. .lag menar att
dét är alldeles felaktigt att behandla dessa angelägenheter enligt den principen,
att man ständigt skall skjuta på avgörandet i avvaktan på en utrednings resultat
i framtiden. Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Björklund: Herr talman! Jag skulle vilja fråga herr Weibull: örn

reservanternas uppfattning och yrkande skulle segra här i kammaren, tror verkligen
herr Weibull såsom praktisk jordbrukare, att Sveriges bönder skulle bliva
hjälpta med ett sådant förslag som det föreliggande. Nej, det är bara ett skådebröd,
som man vill lura bönderna med. Jag ber att alltjämt få ansluta mig till
utskottets hemställan.

Herr Weibull: Herr talman! Jag vill framhålla att vad jag närmast riktade
mig mot var det principiellt felaktiga vid behandlingen av dessa frågor att
ständigt skjuta upp avgörandet på grund av att en utredningskommitté arbetar
på området.

Herr Lithander: Herr talman! Jag vill säga gentemot herr Björklund, att
förslaget naturligtvis ingalunda helt och fullt hjälper Sveriges lantmän men att
det, dock rör sig örn en åtgärd i rätt riktning. Låt oss taga itu med den ena
småsaken efter den andra, så får lantbruket hjälp till slut. Det är därför
jag är ivrig för, att vi icke böra säga nej här. Vi skulle genom bifall till reservationen
medverka till att öka avsättningen av en viktig lantmannaprodukt, och
detta innebure säkert fröet till en utveckling fram till en verklig exportindustri.
Kan man låta den inhemska produktionen få fotfäste på hemmamarknaden, kommer
man — det ha vi gång efter annan sett — fram till önskvärda resultat beträffande
exporten. Det gäller här ett livsmedel, som hela världen behöver, och
med hänsyn till den skicklighet, som utmärker svenskarna i tekniskt avseende,
kunna vi nog hitta på metoder att även på detta område gå segrande fram. Jag
ber att få vidhålla mitt yrkande.

Lördagen, den 21 mars f. m.

29

Nr 22.

Herr Björklund: Herr talman! Kammarens ledamöter lia säkert av herr
Lithanders yttrande uppfattat, att han vill vara med örn att så att säga en liten
smula glänta på dörren till en ny tullpolitik för att vi sedan skall kunna öppna
den alltmer och till slut köra igenom med hela det stora lasset, när tiden blir mogen.
Nu förvånar mig detta icke alls, då ju herr Lithander vid otaliga tillfällen
både här i kammaren och i det utskott vi båda tillhöra deklarerat, att även örn en
tull icke gör någon nytta, kan den aldrig göra skada. Herr Lithanders argument
är detsamma i dag som det varit femtio gånger förut. Jag tycker icke att
argumentet är hållbart, och därför säger jag än en gång: skall jag vara med örn
att riva upp en gällande tulltaxa, skall det vara för att åstadkomma en förbättring,
i synnerhet som frågan örn denna tulltaxa —- och nu är jag där igen, herr
Weibull — ligger under utredning. Man kan spara den föreliggande punkten till
''dess man är i tillfälle att överhuvud avväga det skydd som bör tillkomma jordbruket
och det som bör tillkomma industrien. Det kan kanske vara lämpligt — örn
saken har någon betydelse — att man har ett bytesmedel att tillgå den gången
det gäller att på det ena eller andra sättet söka åstadkomma rättvisa mellan de
olika intressena.

Jag ber att få vidhålla mitt förra yrkande.

Herr Weibull:

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock
på avslag därå samt bifall i stället till den vid punkten fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr Wohlin begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i punkten
1 av utskottets förevarande betänkande nr 16, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 109 ja och
94 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade

alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Härpå föredrogs punkten 2; och yttrade därvid

Herr Lovén: Herr talman! Det finns ett'' gammalt ordspråk som säger,

att av en liten fjäder kan man göra en stor höna. Men utskottet har här icke av
all den fjäder jag motionerat om kunnat göra ens en enda liten kyckling. Jag
har i motionen påpekat de tulltekniska svårigheter, som äro mycket kännbara vid

Äng.

ifrågasätta
ändringar i
tulUaxan.
(Forts.)

Nr 22.

30

Lördagen den 21 mars f. m.

Äng.

ifrågasatta
ändringar i
tulltaxan.

(Fort».)

tullbehandling av denna vara. Nu säger man från utskottets sida, att enligt vad
man inhämtat äro dylika svårigheter icke så stora som jag velat låta påskina.
Det är möjligt, att de auktoriteter, som utskottet hört, anse detta, men då man talar
med. menige man ute på tullstationerna bekräftas det, att svårigheterna att
tulltekniskt behandla varan äro mycket betydande. Måhända ha dessa människor
icke kunnat eller velat lämna intyg härom, men att det förhåller sig så som
jag påstår kan man förvissa sig örn vid samtal med vederbörande. Det är inte
utan att samma vara behandlas pa olika sätt vid olika tullstationer beroende på
svårigheten att komma till rätta med det tulltekniska förfarandet. Jag tror, att
örn man lägger samma tull i de olika fallen, skulle staten i stort sett få lika mycket
i inkomst som för närvarande.

Nu vill utskottet i varje fall, att man skall avvakta resultatet av 1928 års
tullkommittés utredning. Såsom under den föregående debatten framhållits är
detta ett skäl, som bevillningsutskottet i regel åberopar gentemot motioner i tullfrågor,
och därom skulle icke mycket vara att säga, örn man vore konsekvent.
Men vid förra punkten var närapå halva utskottet enigt örn att man inte borde
invänta tullutredningens resultat, under det att man vid förevarande punkt har
en motsatt uppfattning. Under sådana omständigheter kan man verkligen tvivla
på att det ligger något bestämt allvar bakom dessa utskottsmedlemmars uppfattning.

Som frågan nu ligger, herr talman, anser jag det lönlöst att göra något yrkande
utan nöjer mig med vad jag här sagt. Jag hoppas, att den blivande utredningen
kommer att visa, att jag i min motion haft rätt och att något bör göras
för att avveckla de tulltekniska svårigheter, som möta vid behandlingen av denna
vara.

Herr Wohlin: Herr talman! Jag ber att på de av utskottsmajoriteten an förda

skälen fa yrka bifall till utskottets hemställan. Den ärade motionären
undrade över hur det kan komma sig, att vissa medlemmar av utskottet i den ena
tullfrågan förorda ändring i gällande tulltaxa, medan de i den andra hänvisa till
den pågående utredningen. Svaret är ofantligt lätt att ge. I ena fallet rör det
sig om en fråga, som efter grundlig omprövning i utskottet befinnes vara av en
viss betydelse och där sakliga skäl tala för att omedelbart föreslå en ändring. I
det andra fallet gäller det — såsom t. ex. i förevarande fall — en motion, byggd
Pao tämligen lösa grunder och pa lokaluppfattningar från en sydsvensk stad, en
fråga av sadan natur, att ingen som helst olägenhet föranledes av att man bibehåller
den nuvarande tulltaxan på denna punkt oförändrad tills vidare.

Herr Lithander: Herr talman! Jag begärde ordet, innan jag visste att den
siste ärade talaren skulle yttra sig, för att säga att vi i utskottet visst icke förfara
än si och än så beträffande de olika tullfrågorna, utan att vi ha goda grunder
för vara olika ståndpunkter i de olika fallen. Det har inte av motionären
kunnat anföras några verkliga grunder för att man skulle vidtaga en ändring i
tulltaxan i syfte att fa bort de tulltekniska svårigheter som han berört. Jag
skall nu^icke gå djupare in på saken — jag ser att det här talas örn spritad
fjäder, så att. det kunde bli en nykterhetsdebatt, och en sådan vill jag icke vara
med örn att riva upp.

Herr Lovén: Herr talman! Herr Wohlin sökte klargöra, varför utskottet

i ena fallet hänvisar till den pågående utredningen och i andra fallet inte. Jag
trodde att herr Wohlin skulle svara, att i det ena fallet var det fråga om en höjning
av tullarna, i det andra om en sänkning.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 21 mars f. m.

31 Nr 22.

Viel härpå, skedd föredragning av punkten 3 anförde: ifrågasätta

Herr Persson i Fritorp: Herr talman! Under debatten vid föregående “tulltaxan*

punkt klagade min ärade vän herr Lovén i Malmö över att utskottet icke varit (Forts.)
konsekvent. Tvärtom tycker jag, att utskottets majoritet varit klart konsekvent
så till vida, att den hela vägen avslagit motionerna; slutorden i alla fem klämmarna
äro desamma, nämligen, att motionen icke skall föranleda någon riksdagens
åtgärd. Nu ligger saken så till, att detta utlåtande redan på onsdagen
behandlades i första kammaren, och den nu föredragna punkten blev
där föremål för debatt och votering, varvid bevillningsutskottets hemställan
bifölls med 48 röster mot 38. Då jag är övertygad om att utgången i denna
kammare skulle bliva densamma — majoriteten för bifall till utskottets hemställan
skulle kanske t. o. m. bli än större — skall jag, herr talman, icke upptaga
kammarens tid med någon sakdebatt och kommer icke heller att göra
något yrkande. Då utskottet säger sig vilja avvakta tullkommitténs utlåtande
innan man vill vara med örn någon tullförhöjning, skall jag inskränka mig
till att uttala den förhoppningen, att 1928 års tullkommitté ägnar någon uppmärksamhet
även åt föreliggande spörsmål. Kan kommittén komma med ett
uppslag, som avser att örn icke förhindra, så dock förminska den nuvarande
stora importen av sparris, tror jag det vore mycket bra, enär jag förmenar,
att vi i vårt land kunna producera vad vi konsumera av nämnda vara. Jag
har, herr förste vice talman, icke något yrkande.

Herr Lithander: Herr talman! Jag har jämte herr Johan Nilsson m. fl.

under föreliggande punkt avgivit en reservation. Emellertid skall jag icke
upptaga kammarens tid med något längre anförande och kommer inte heller
att begära votering utan vill endast förklara, att det för mig även i detta
avseende gällt att verka för, att vi i den mån det är möjligt åstadkomma inom
eget område en produktion av sådant, som vi för närvarande i stor utsträckning
importera utifrån. I våra sydligaste län finns det helt visst mången
småbrukare, som skulle kunna ha en icke föraktlig biinkomst av ifrågavarande
odling.

Herr Wohlin: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 4 och 5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Å föredragningslistan var härefter uppfört bevillningsutskottets betänkande, Äng.

nr 17, i anledning av väckt motion om importtull å hö. ifrågasatt tm porttuU

å hö.

I en inom andra kammaren av herr Aronson m. fl. väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, nr 167, hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta
en sådan ändring i gällande tulltaxa, att hö åsattes en importtull av 17* öre
per kilogram.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Nr 22.

32

Lördagen den 21 mars f. m.

Ang. Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

ifrågasatt‘ im porttull

å hö. Herr Aronson: Herr talman! Jag är naturligtvis på det klara med det

(Forts.) hopplösa i varje tanke på att få kammaren med på ett bifall till en motion,
som enhälligt avstyrkts av bevillningsutskottet. Jag har icke heller, herr
talman, för avsikt att göra något yrkande, men jag vill icke avstå från att
yttra några ord, oaktat kammaren redan förut, såsom jag så val förstår, är
synnerligen uttröttad av diskussion om tullfrågor.

Jag skulle vilja säga något dels såsom en förklaring till att motionen väckts
och dels till försvar för densamma. Jag skall dessutom ägna en flyktig granskning
åt den minst sagt egendomliga motivering, som utskottet presterat för sitt
avslagsyrkande.

I mellersta Sverige och kanske särskilt i de trakter, som jag representerar,
ingår höproduktion som en synnerligen viktig del av den ekonomiska hushållningen.
Jag gör mig inte skyldig till någon överdrift, örn jag säger, att mången
ekonomiskt svag jordbrukare — och framför allt mången småbrukare — sätter
sitt sista hopp till möjligheten att genom försäljning av det överskottshö, som
han ligger inne med, erhålla en kontant inkomst till bestridande av de nödvändigaste
utgifterna. Det har också under en lång följd av år varit vanligt, att man
haft Norrland och särskilt övre Norrland till avsättningsort för denna vara. Man
har därvid i någon måll varit gynnad av den fraktlindring på hö, som man
tidigare åtnjutit. Denna fraktlindring borttogs fr. o. m. slutet av föregående
år på de norrländska jordbrukarnas tillskyndan, enär man ansåg det rimligt
— och det skriver jag för resten fullständigt under på — att de finge ha
dessa avsättningsmöjligheter för sin del, och att icke överskottsproduktionen
av hö från sydligare trakter bleve inkastad på marknaden däruppe. Meningen
var alltså, att marknaden skulle förbehållas de norrländska jordbrukarna. Det
har emellertid visat sig i de trakter jag representerar, att svårigheten att avyttra
hö under senare tid betydligt skärpts, och då man frågat örn orsaken
härtill, har det svarats, att man förut kunnat skicka hö till nordligaste Sverige
men att detta numera icke låter sig göra på grund av att importen från
Finland tagit så stor omfattning. Det vill sålunda synas, som örn det kanske
icke varit alldeles utan sammanhang med vartannat, att fraktlindringen borttogs
och att avsättningsmöjligheterna för mellersta Sveriges höproducenter i
avsevärd mån minskats.

Nu är det väl tämligen förståeligt, örn de i stort ekonomiskt betryck ställda
mellansvenska jordbrukarna anse det vara oformligt, att Finland skall kunna
sälja sitt hö till Sverige, under det att de icke lia någon som helst möjlighet
att få sitt eget hö avyttrat. I dessa trakter ligger nämligen hö lagrat
sedan både ett och två, ja, kanske ännu fler år tillbaka på grund av bristande
avsättningsmöjligheter. Örn man tager dessa omständigheter i betraktande,
är det icke svårt att förstå, att man kommit på den idén att söka på en
annan väg bevara den inhemska marknaden för de svenska produkterna, då
fraktlindringen icke längre kvarstår.

Det skulle kunna anföras åtskilliga siffror, som äro belysande i detta sammanhang.
Jag skall inskränka mig till att omnämna att importen av hö
från Finland under senare år stegrats avsevärt. År 1928 t. ex. utgjorde importen
i runt tal 178 ton, år 1929 1,118 ton och 1930 4,500 ton. Nu invänder
utskottet, att detta icke är av särdeles stor betydelse, och man har räknat
ut, att den procent, vartill importen uppgår i förhållande till höproduktionen
i dess helhet, är ganska obetydlig. Ja, jag vill icke neka till detta, men jag
tror att det är berättigat att man anlägger samma synpunkter på denna sak
som på de frågor vi förut diskuterat, nämligen att spörsmålet är av stor vikt
för dem det närmast gäller. Örn det nu förhåller sig så — jag hoppas jag

Lördageu elen 21 mars f. m.

33 Nr 22.

blir trodd på mina ord — att för mångå i ekonomiskt betryck ställda jordbrukare
möjligheten att avyttra hö är enda utvägen att erhålla kontanter för de
nödvändiga utgifterna, är det berättigat att ägna beaktande åt denna sak, även
om den procentuellt sett inte kan sägas ha så stora dimensioner.

Jag skulle nu också tro, att även de norrländska bönderna lia intresse av
ott ifrågavarande marknad bevaras åt de svenska producenterna. Som stöd
för min uppfattning ber jag att få anföra några rader i ett yttrande, som är
bifogat utskottsutlåtandet. Det heter i ett uttalande, som Norrbottens läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott gjort bl. a. följande: »Vad slutligen
anginge den finska konkurrensen på den svenska hömarknaden, måste förvaltningsutskottet
givetvis beklaga förekomsten av denna konkurrens. Det måste
emellertid anses helt uteslutet att kunna utestänga densamma genom fraktnedsättningar.
Även örn fraktfrihet kunde beviljas för ’sörlandshöet’ kunde
det ändock ej i gränstrakterna konkurrera ut det billigare framställda finska
höet.» Såsom kammaren kan lägga märke till, går detta uttalande helt och
hållet vid sidan av den sak det här gäller. Det uttalande, varur jag nu citerat,
tillkom i anledning av en framställning, som gjordes från mellansvenska
jordbrukares sida om att ånyo få fraktlindring genomförd, och det är häremot
som det norrländska förvaltningsutskottet opponerar sig. Det är rätt
märkvärdigt, att utskottet åberopar detta svar som ett argument mot den här
ifrågasatta tullen. Det hade för visso varit värdefullt för sakens fullständiga
bedömande, örn utskottet remitterat motionen till de förvaltningsutskott,
vars utlåtanden man här åberopar. Hade man gjort detta, kan jag icke inse
annat, än att förvaltningsutskotten, i full konsekvens med vad man här yttrar
beträffande fraktlindringen, också skulle tillstyrkt denna skyddstull, så att
man haft den svenska marknaden befriad från den finska konkurrensen uti ifrågavarande
avseende.

Örn jag vågade taga kammarens tid i anspråk med att föredraga några fler
siffror, skulle dessa ådagalägga, att den kvantitet hö som importeras från
Finland — även örn den icke är så kvantitativt stor — motsvarar i ungefär vad
som behöves för att överskottet i de trakter som jag nu talar om skulle kunna
erhålla avsättning. Även detta torde väl kunna utgöra bevis för att saken ingalunda
är så obetydlig, som man här har velat göra gällande.

dag vill slutligen säga det, att för de jordbrukare, som det här närmast är
fråga om, har denna sak fått fullt lika stor betydelse, som möjligheterna att
erhålla avsättning för sin spannmål ha för de sydsvenska bönderna. Det talades
här i går under interpellationsdebatten mycket varma ord av medkänsla
med dem, som icke ha möjlighet att avsätta sin spannmål. Jag vill emellertid
fästa uppmärksamheten på. att dessa jordbrukare äro dock icke alldeles lämnade
ät sitt öde. De äro nämligen skyddade dels genom minimipriser, och dels
genom inmalningstvång. Svårigheterna för de jordbrukare, som det nu gäller,
och för vilka — jag betonar det ännu en gång — denna sak har lika stor betydelse
som möjligheterna till avsättning av spannmål har för de sydsvenska bönderna.
böra givetvis beaktas i lika hög grad som detta sker beträffande dessa
senare jordbrukare.

I sin motivering för avslagsyrkande har utskottet bl. a. anfört följande: »Enligt
ovan återgivna, av förvaltningsutskotten inom hushållningssällskapen i de
två nordligaste länell avgivna yttranden rörande fraktnedsättning för hö framstår
det emellertid icke för dessa förvaltningsutskott såsom något önskemål
för jordbruket inom övre Norrland, som alltmer inriktats på att under normala
skördeförhållanden vara självförsörjande beträffande stråfoder, att bliva
tillgodosett med överskottsproduktionen av hö från övriga delar av riket.»

Det ser ut, som örn man skulle mena, att dessa hushållningssällskap anse,
att det vore bättre, att man finge sitt behov i detta avseende tillgodosett genom

Andra kammarens protokoll 1031. Ar 22.

Ang.

ifrågasatt importtull
å hö.
(Förta.»

Nr 22. 34

Lördagen den 21 mars f. m.

Ang.

ifrågasatt importtull
å hö.

(Forts.)

import från Finland än att detta skulle ske från sydsvenska odlare. Jag vill
icke göra gällande, att detta verkligen skulle vara meningen, men man kan
icke värja sig för en dylik reflexion, när man läser denna punkt i utlåtandet.

Det heter därefter:

»Beträffande Norrbottens län har dock, enligt vad som framhållits, en ej
önskvärd finsk konkurrens å den svenska hömarknaden i viss utsträckning förekommit,
en konkurrens som hushållningssällskapets i nämnda län förvaltningsutskott
emellertid ej ansett möjligt utestänga genom ifrågasatt fraktnedsättning
för s. k. sörlandshö.»

Detta är ju också ett hugg, som går fullständigt vid sidan av kärnpunkten i
det förslag, som här föreligger.

Vidare heter det:

»Enligt bevillningsutskottets uppfattning skulle den föreslagna tullen icke
i någon mera avsevärd mån kunna verka återhållande på importen av hö till
övre Norrland, då det här i allmänhet torde gälla en på naturliga förutsättningar
grundad gränshandel.»

Där träffar man äntligen på ett yttrande, som man icke kan neka till, att
det träffar vad man egentligen avsett att träffa. Man åberopar, att här finnes
en på naturliga förutsättningar grundad gränshandel, som det icke tjänar någonting
till att söka hämma. Vad man menar med dessa naturliga förutsättningar,
kan jag dock icke förstå. Vad beträffar klimat, jordmån o. d. torde
förutsättningarna på den finska sidan icke kunna anses förmånligare än vad
de äro på den svenska. Men menar man med naturliga förutsättningar sådant
som billigare produktionskostnader och den lägre valutan, tillika med lägre
fraktsatser, som otvivelaktigt gynnar de finska jordbrukarna, då kan jag i viss
mån förstå talet örn att naturliga förutsättningar förefinnas. Jag kan emellertid
icke godtaga förefintligheten av dessa »naturliga förutsättningar» såsom
argument mot tullskydd. Jag skulle snarare tro, att örn det är detta man
menar med naturliga förutsättningar, så skulle de i stället kunna anföras såsom
argument för införande av en skyddstull på här ifrågavarande område.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla tiden längre. Med vad jag här har anfört
har jag velat åtminstone anmäla mitt missnöje med utskottets sätt att behandla
denna motion. Jag har dessutom velat framhålla, att för en dylik tull
tala synnerligen behjärtansvärda omständigheter och att det är mig absolut
oförklarligt varför de herrar, som reserverat sig på den nyss förut här behandlade
punkten, icke även reserverat sig till förmån för denna motion. Skälen för
ett tillmötesgående av de i denna motion framställda kraven äro minst lika vägande
som de varit med avseende på de punkter, som här förut varit under behandling.

Jag har emellertid, herr talman, icke för avsikt att ställa något yrkande, da
jag naturligtvis inser det omöjliga i att vinna kammaren för den ståndpunkt
jag intar i denna fråga.

Med herr Aronson förenade sig herr Magnusson i Skövde.

Herr Lövgren: Herr talman, mina herrar! Bevillningsutskottet har på

goda grunder och starka skäl fattat ståndpunkt till den fråga det här gäller.
Av betänkandet framgår, att den huvudsakliga delen av den import det här
är fråga örn, kommer över Haparanda tullkammardistrikt. Nu är det icke så,
som den föregående talaren sade, nämligen att de naturliga förutsättningarna
skulle vara sämre på den finska sidan än pa den svenska, utan rätta förhållandet
är, att Tornedalen, både den svenska och den finska sidan av dalen, har
utomordentligt gynnsamma betingelser för höproduktion. Kalix älvdal har
däremot en betydligt kargare jordmån och sämre förutsättningar för höproduk -

Lördagen den 21 mars f. m. 35

tion. Jordbrukarna inom Kalix’, Sangis’ oell Råneå älvdalar lia i mycket hög
grad att lita till naturlig äng för erhållande av sitt foderbehov, oell när det
kommer barvintrar, sådana som de två närmast föregående åren, och markerna
tjälas hårt och djupt, så att de icke tina upp på hela sommaren, så blir följden,
att skörden från den naturliga ängen minskas i mycket hög grad. Men eftersom
man icke kan slakta ned kreatursstocken — i varje fall gör man det inte annat
än av tvingande skäl — så försöker man fylla den brist på hö, som alltså uppkommer,
genom tillförsel från annat håll. Detta är just vad som inträffat under
de sista åren, då importen stegrats från några hundra ton och upp till 4,590
ton, örn jag inte tar miste.

Det är den omständigheten, att man i Norrbottens kustland, d. v. s. öster örn
Luleå, har haft för litet foder i förhållande till kreatursstocken, som förorsakat
denna import, och det är uppenbart, att det icke är någon olycka under sådana
förhållanden, att det finnes att köpa på finska sidan vad man behöver. De
byar, där man köper hö, äro framför allt Sangis och åtskilliga andra byar i
Nederkalix liksom en del skogsbyar i Överkalix, där man måste köpa hö till de
dragare, man använder i skogskörslorna. Dessa byar ligga ju på så långt avstånd
från järnvägen, att det är lika nära att köra över till finska sidan och
få sitt foderförråd fyllt där, som att köra upp till järnvägsstationen. Om man
nu exempelvis till en så stor by som Sangis skulle kunna leverera sydsvenskt
hö lika billigt som finnarna kunna, så skulle järnvägen bli tvungen att frakta
detta hö alldeles gratis fram till Lappträsks station, och det kan väl icke gärna
vara rimligt att gå in för en sådan politik.

Nu är det ju så, att Sverige exporterar en del hö, omkring 11 miljoner kilo
örn året i vanliga fall. Den import, som här har förekommit, har icke haft
annan uppgift än att fylla den brist, som uppstått på grund av de två, tre sista
årens dåliga skördar. Jag måste därför säga, att det förvånar mig i synnerligen
hög grad, att en norrbottensjordbrukare, herr N. E. Nilsson, skrivit under
den här föreliggande motionen.

Vid en tullsats på 1.5 öre per kilo, som man förutsätter i motionen, skulle
det, för de 4,590 ton, som vi förlidet år importerade över Haparanda, bli en
merutgift för dessa jordbrukare i Nedertorneå och Kalixbygden av 68,850 kronor.
Jag är alldeles övertygad om, att jordbrukarna i min hemtrakt ingalunda
tycka, att 68,850 kronor är en så liten och obetydlig slant, att de utan
vidare kunna kasta bort den.

Vi få för övrigt icke glömma bort vid behandlingen av dessa tullfrågor överhuvud,
att örn vi resa en tullspärr gentemot en handel, som har så naturliga
förutsättningar, som den det här är fråga örn, så svarar man alltid med samma
mynt på andra sidan gränsen. Vi ha kanske något annat, som vi vilja sälja till
finnarna, och då den finska riksdagen behandlar frågan örn införsel av dessa
saker, så kanske det finnes några jordbrukare på finska sidan av Tornedalen,
som säga: Vi få icke sälja hö till svenska sidan på grund av tullarna, nu skola
vi öka tullarna mot Sverige, så att svenskarna icke få sälja knivar och sådant,
som vi eljest kunna behöva. Genom den politik, som de konservativa i kammaren
vilja föra, komma vi steg för steg in under en alltjämt stegrad tullbörda,
som kommer att medföra orimliga förhållanden ur handelspolitisk synpunkt.

Det är sålunda på goda och starka skäl, som bevillningsutskottet yrkat avslag
på motionen, och jag ber för min del att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 22.

Amj.

ifrågasatt importtull
å hö.
(Fort*.)

Herr Selberg: Herr talman! Det kunde kanske vara överflödigt att säga

mera i denna fråga, men det var några synpunkter, som framfördes av herr
Aronson, synpunkter, som jag tycker icke böra få stå oemotsagda, och det är

Nr 32. 36

Lördagen den 21 mars f. m.

Äng.
ilråqasatt importtull
å hö.

(Korta.)

därför som jag, ehuru i huvudsak förekommen av herr Lövgren, nu begärt
ordet.

Det är särskilt orsakerna till stegringen av importen av hö till Norrbotten,
som jag här velat beröra, och jag kan därvid endast vitsorda vad herr Lövgren
nämnde, nämligen att det är de dåliga höskördar, som vi haft de senaste åren,
som förorsakat en stegrad import. Det sista året var det ju en oerhörd torka,
särskilt i Tornedalen, där det knappast förekom något regn under hela växtperioden.
Detta gjorde naturligtvis, att bl. a. höskörden blev mycket mindre
än eljest, och därför blev det nödvändigt att importera hö.

Herr Aronson nämnde, att man gjort framställning örn sänkta järnvägsfrakter
för hö till Norrland för att därmed underlätta de mellansvenska jordbrukarnas
möjligheter att få avsättning för sitt hö. Jag förstår mycket väl de synpunkter,
som herr Aronson framfört, då han gjort sig till tolk för sina medjordbrukare
i de trakter han tillhör och velat främja deras intressen, men det
är dock så, att dessa sänkta järnvägsfrakter närmast äro till fördel för några
jordbrukare i mellersta och södra Sverige, vilka ha hö att sälja, under det att
fraktnedsättningarna äro till nackdel för jordbrukarna i Norrbotten. När man
sorn motiv för de låga frakterna anför, att man därmed skulle kunna mota importen
från den finska sidan, så kan man ju med fullt fog säga, att det målet
når man icke med sänkta järnvägsfrakter. En sådan sänkning betyder dock så
oerhört litet för det hö, som produceras här nere, att jag inte tror, att densamma
kan innebära någon fördel för jordbrukare nedåt landet, som vilja sälja hö
till Norrbotten.

Härtill kommer, att jordbrukarna i Norrbotten, vilka, skulle jag tro, lia högre
produktionskostnader och svårare att reda sig än jordbrukarna här nere eller
i Dalarna och angränsande landskap, säkerligen skulle få det ännu svårare. Örn
man nu på grund av sänkta järnvägsfrakter skulle kunna få billigare hö i Norrbotten,
så skulle detta ändå icke inverka något vidare på importen från Finland.
Det är nämligen en enkel sak att köra över älven, och även örn höet skulle
fördyras med 11j2 öre per kilogram, så går det dock icke att konkurrera med
finnarna. Men däremot skulle fraktsänkningen verka därhän, att arbetarna
vid malmfälten, som tidigare, och kanske i vissa fall ännu i dag, hålla kreatur,
skulle i den mån priserna sjönko, skaffa sig kreatur på nytt och således direkt
konkurrera med de mjölkproducerande jordbrukarna i Norrbotten. En sådan
utveckling vore ganska naturlig.

För gränsborna skulle en höjning av tullen givetvis innebära en fördyring
av det hö, som de, särskilt under nödåren behöva köpa. en fördyring alltså under
de tider, då de allra bäst behöva köpa billigt foder. Under andra tider skulde
de icke ha något behov av att köpa hö, och då spelar det alltså ingen roll örn
höet till följd av tullen blir dyrare eller ej. Skulle tullen varit i verksamhet
under år 1930. så skulle detta inneburit en fördyring på mellan 70,000 och
75.000 kronor för det importerade höet.

Jag talade häromdagen med en agronom från Norrbotten. Han hade sitt
verksamhetsfält förlagt till Tornedalen, och han förklarade, att han icke ansåg
det lyckligt varken med en fördyring av höet genom tull eller med en nedsättning
av järnvägsfrakterna i syfte att därmed söka mota importen från Finland.
Han uttryckte alldeles särskilt den uppfattningen, att om man kunde åstadkomma
billigare foder genom sänkta frakter, så skulle detta medföra en ökning av
antalet kreatur uppe vid malmfälten och således icke verka till fördel för de
norrbottniska jordbrukarna.

Jag har sålunda den bestämda uppfattningen, att detta förslag örn höjning
av tullen på hö möjligen skulle kunna verka i någon mån hämmande på importen,
men att det framför allt skulle inverka till fördyring av höet för jordbrukarna
i gränstrakterna, där man under vissa år behöver köpa sitt foder. Under

Lördagen den 21 mars f. m.

37 Nr 22.

vanliga år med normala höskördar behöver man däremot icke importera eller
köpa nämnvärt med foder.

Vad järnvägsfrakterna beträffar kan det naturligtvis också vara behövligt
med en sänkning under abnorma förhållanden, men under normala skördeår
skulle de sänkta frakterna flir Norrbottens och Västerbottens läns vidkommande
vara. tämligen onödiga och även olämpliga.

Herr Svedberg: Herr talman! Jag förstår mycket väl motionärernas syn punkt

i den här frågan och finner det helt naturligt, a.tt de se med bekymrade
blickar på, huru alla jordbruksprodukter dala i pris och huru samtidigt svårigheten
ökas att få avsättning för dessa produkter. Och följaktligen Ira motionärerna
velat peka på ett botemedel och det botemedlet skulle då vara att sätta
en tull på den artikel det här är fråga om. nämligen höet. Genom denna tull
.skulle då höproduktionen kunna komma upp till ett pris så högt, att möjlighet
funnes att utestänga den finska importen. Man har här särskilt tänkt på våra
två norrländska län, Norrbottens och Västerbottens län, såsom det beräknade
avsättningsområdet och då närmast de inne i landet liggande delarna av dessa
län, vilka hittills och särskilt under de senaste två åren, såsom torde vara bekant,
behövt ett rätt stort tillskott av hö för att kunna fylla sina behov. Det har nämligen,
särskilt under de senaste två åren, fraktats dit mycket avsevärda kvantiteter
från södra Norrland, och detta har varit möjligt tack vare den till den 1
januari i år gällande s. k. Norrlandstariffen å statens järnvägar. Efter den 1
januari har denna tariff så förändrats och försämrats, att det är praktiskt sett
omöjligt att sända handpressat hö på järnväg till Norrbotten t. o. m. från södra
Norrland och även från Dalarna. Före den 1 januari var frakten från Bollnäs
till Kiruna i Norrbottens län 3 kronor 68 öre per 100 kilo. men efter den 1 januari
är frakten 4 kronor 35 öre, alltså en ökning av 67 öre per 100 kilogram.
Frakten från exempelvis Hedemora i Dalarna utgjorde före den 1 januari 4
kronor 4 öre per 100 kilogram och efter den 1 januari 4 kronor 99 öre, alltså en
ökning på 95 öre per 100 kilogram. Bara det förutvarande fraktpriset, vad det
gäller hö, kan ju anses vara en för jordbruket hänsynslös fraktpolitik. Man
behöver bara jämföra med de finska järnvägsfrakterna. Frakten är i många
fall lika hög, som vad höpriset iir. Att det redan nu med dessa höga frakter
överhuvud taget varit möjligt att från södra Norrland och Dalarna kunna skicka
hö upp till övre Norrland är säkerligen beroende på den höga kvalitet, som
höet i södra Norrland och även i Dalarna faktiskt besitter samt möjligen också
på de något billigare produktionskostnaderna därstädes. Så måste tydligen
också varit fallet alldenstund nu. efter den 1 januari, Norr- oell Västerbottens
kustland trots rätt betydande reduceringar av kortdistansfrakterna genom sina
båda läns hushållningssällskap gjort energiska inlagor till järnvägsstyrelsen
— se bilagorna till utskottets betänkande — i syfte att få till stånd frakthöjningar
och därigenom omöjliggöra att hö skall kunna ditföras från södra Norrland
och Dalarna för att — och det är ett mycket beklagligt förhållande —
deras egna hötillgångar i första hand måtte komma i åtanke.

För närvarande ha ju också dessa höproducenter endast det finska höet alt
konkurrera med oell importen av finskt hö har, procentuellt sett åtminstone,
hittills icke varit så särdeles överväldigande. Jag tycker därför att örn nu dessa
omtalade läns kusttrakter ha konkurrenskraftigt hö och normala produktionskostnader
och nu därtill komma de sänkta kortdistansfrakterna, så finnas
de allra bästa förutsättningar att redan nu utestänga det finska höet. Men ligger
saken däremot till så att produktionskostnaden på höet däruppe är 1 ä 2
öre högre per kilo än t. ex. i södra Norrland och Dalarna, ställer sig ju saken
något annorlunda. Men då måste jag fråga : skulle ni då, övernorrlänningar, örn
en lull på 1 ’/a öre per kg. kunde genomföras — jag ser nämligen att motionen

Äng.

ifrågasatt. importtull
å hö.
(Forts.)

Nr 22. 38

Lördagen den 21 mars f. m.

Äng.
ifrågasatt importtull
å hö.
(Forte.)

är undertecknad av flera representanter för övre Norrland av vilka åtminstone
en del tidigare fört en bestämd isoleringspolitik och sökt utestänga höinförsel
från förut berörda landsdelar — få någon fördel därav och skulle en sådan tull
ha den verkan ni beräknat? Jag tror för min del, att det möjligen komme att
lätta så mycket att den spärr ni nu med järnvägsstyrelsens hjälp fått, då det
gäller att skydda importen från andra delar av landet till edert område, då
komme att äventyras. Spärren kunde hoppas över och en värre konkurrens än
förut kunde bliva följden, ty om man inför tull å denna vara, som inom landet
finnes i sådan myckenhet, att den icke endast fjoller det egna behovet utan rätt
avsevärda partier därav kunna exporteras till vissa andra länder, kan det kanske
medföra en del konsekvenser, som i motsvarande grad skulle försvåra vår
export av hö från mellersta och södra Sverige, varigenom alltså ett ännu större
hööverskott inom landet skapas. Jag kan därför icke finna, att en tull på hö
skulle vara någon räddning i nöden för ett land, som just ingenting importerar
utan i stället exporterar. Jag kan åtminstone icke fatta det. För övriga delar
av landets producenter av hö kan en hötull icke skapa någon förbättring och
varken öka omsättningen eller höja priserna. Den väg, som här är den encia
framkomliga, är säkerligen en kraftig sänkning av alla fraktsatser å jordbruksprodukter
och ela närmast hö, som för närvarande äro oskäligt höga.

Järnvägsstyrelsens frakttaxepolitik har jag aldrig förstått, den har förefallit
mig verklighetsfrämmande och i detta hägn har befraktningen av det
ena varuslaget efter det andra flyttats över från järnväg till bil och t. o. m.
långa transporter av varor av olika slag förekomma numera allmänt per bil.
Jag har exempel på att hö börjat fraktas med bil från Hudiksvallstrakten upp
till Boden. Vidare vet jag att mindre jordbruksindustriella företag från samma
trakt, särskilt ett, står omedelbart i begrepp att omlägga befraktningen
från järnväg till bil och med egna bilar åvägabringa transporter till Stockholm
och t. o. m. till ännu längre söderut belägna orter. Bara detta enda
företag har de närmaste åren betalat i frakter 30 ä 35,000 kronor årligen till
järnvägen.

En viss ljusning har emellertid börjat förmärkas i järnvägsstyrelsens sterila
fraktpolitik. Man har nämligen upptäckt att det under sista året uppstått
en minskning av fraktinkomsterna med ett par tiotal miljoner kronor och att
bilarna äro skulden därtill. Ja, det är klart att utvecklingen kommer att fortsätta
i den riktningen. Nu bebådas emellertid återigen en ny förestående
fraktsänkning från järnvägsstyrelsen och där förekommer även uppräknade
vissa jordbruksprodukter. Jag hoppas då att järnvägsstyrelsen icke glömmer
de viktiga jordbruksprodukter, som närmast kunna komma ifråga här, nämligen
hö och potatis, även örn kortsynta lokala intressen skulle anföra starka
skäl mot fraktlindring för dessa produkter, något som synes lia skett i många
fall hittills.

På grund av vad jag här anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Jeppsson: Herr

talman! Jag har icke begärt ordet för att deltaga i debatten huruvida tull
bör införas på hö eller ej. Men då det i den pågående debatten i ganska stor
utsträckning och framför allt kanske av den siste ärade talaren sysslats med
fraktsatserna på hö, har jag föranletts att begära ordet för att i någon mån
klargöra min ställning till spörsmålet om fraktnedsättning för hö.

Såsom herrarna erinra sig beslöt man de nu gällande fraktsatserna så tidigt
som i medio av 1929, men på grund av det vidlyftiga arbete, som erfordrades,
innan dessa fraktsatser kunde träda i verkställighet, kunde desamma icke tilllämpas
förrän, ifråga örn lokaltrafiken för statens järnvägar, den 1 oktober

Lördagen den 21 mars f. m. 39

i fjol och i fråga om samtrafiken den 1 januari i år. I oell med att dessa nya
taxor, som sålunda beslötos redan 1929, trädde i kraft den 1 januari i år, upphörde
också den s. k. norrlandstariffen, i vad avser hö, att gälla. Nu gör man
gällande, att framför allt den omständigheten, att denna tariff försattes ur
funktion, har berett svårigheter för höhandeln och att försäljning av hö från
mellersta Sverige och södra Norrland till övre Norrland försvårats och omöjliggjorts.
Men jag ber då att få erinra därom, att dessa nya taxor, som trädde
i kraft den 1 januari, icke nödvändigtvis medföra en högre fraktsats på hö
än vad norrlandstariffen innebar. Det är nämligen endast i fråga örn handpressat
hö eller hö i lös vikt, som den nya fraktsatsen innebär en förhöjning
gent emot norrlandstariffen, men skickar man hö i form av maskinpressat
hö, varigenom ett bättre utnyttjande av vagnarnas lastkapacitet ernås, blir
priset i vissa fall lägre än enligt norrlandstariffen. Men nu säger höproducenter
från mellersta Sverige och södra Norrland att man icke gärna kan sälja
maskinpressat hö till de båda översta norrlandslänen. Det är ju en sak, som
undandrager sig mitt bedömande, men även örn man i så fall nödgas skicka
höet såsom handpressat och därvid tillämpar en tariff, som ligger något högre
än norrlandstariffen, så är dock frakthöjningen icke större — och det påpekades
av herr Svedberg — än att frakten från Bollnäs till Kiruna nu utgör
4.35 kronor i stället för tidigare enligt norrlandstariffen 3.62 kronor per 100
kg., d. v. s. U öre mera per kilo. Jag tror icke, att denna fraktförhöjning
har den betydelsen, att den enbart gjort, att svårigheter uppstått för höproducenterna
i mellersta Sverige och södra Norrland, när det gällt att skicka hö
till övre Norrland. I synnerhet stärkes jag i den uppfattningen, då jag i Norrbottens
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts utlåtande finner en
passus där man, i samband med omnämnande av den konkurrens som etablerats
från den finska sidan, säger att »det måste emellertid anses helt uteslutet, att
kunna utestänga densamma genom fraktnedsättningar. Även om fraktfrihet
kunde beviljas för sörlandshöet’, kunde det ändock ej i gränstrakterna konkurrera
ut det billigare framställda finska höet.» Märk väl, man talar här
icke örn fraktnedsättning, utan man säger, att även örn fraktfrihet kunde beredas,
skulle det i alla fall icke göra det svenska höet konkurrenskraftigt gent
emot det billigare finska höet i dessa trakter. Då spelar helt naturligt den
här trekvartsöresförhöjningen av frakten på höet, som i vissa fall äger rum,
icke den avgörande roll för höavsättningen, som herrarna här vilja göra gällande.

Anledningen till svårigheterna att avsätta hö från mellersta Sverige och
södra Norrland till övre Norrland torde snarare ligga däri, att man under
det sista året i de övre länen med undantag för Tornedalen har haft ganska
stor höskörd. Av en tabell som finnes intagen här i utskottets utlåtande framgår
att man i Norrbottens län hade år 1930 en höskörd på 285,000 ton jämfört
med 220,000 ton året förut, alltså en högst väsentlig ökning.. Det är helt
naturligt att därmed också möjligheterna för försäljning av hö till dessa områden
därmed minskas. Därtill kommer att hela den import, som kan påvisas,
till mer än 90 % faller just inom Tornedalen och angränsande områden, d. v. s.
det gränsområde om vilket man i citerade förvaltningsutskotts utlåtande säger
att även örn höet kunde transporteras fraktfritt dit söderifrån, skulle man i
alla fall icke kunna tävla i pris och konkurrera med det finska höet.. Då kunna,
som sagt, näppeligen dessa fraktsatser enbart lia försvårat möjligheterna
för höproducenterna att sälja hö på övre Norrland. Det ligger nog så till,
att det icke bara är i södra Norrland och mellersta Sverige, som svårigheter
finnas i fråga om att sälja hö för närvarande, utan dessa svårigheter få nog
lantbrukarna litet var i landet känna på. Det är en följd bl. a. av motorismens
utveckling, vilken medfört en avsevärd minskning av hästbeståndet. Däri

Nr 22.

Äng.

ifrågasatt importtull
å hö.

(Forts.)

Nr 22.

40

Lördagen den 21 mars f. m.

Ang.

ifrågasatt im
porttull å hö.
(Forts.)

får man naturligtvis delvis se svårigheterna för höproducenterna, när det gäller
att avyttra höet.

Nu har det i kommunikationsdepartementet förelegat till prövning inkomna
framställningar örn fraktnedsättningar vid hötransporter från mellersta Sverige
och södra Norrland till de övre länen. Då jag hade att taga ställning
till dessa framställningar, som avgjordes i förra veckans konselj, hade jaghelt
naturligt att taga ställning icke bara till de önskemål, som framförts av
dem, som undertecknat de ifrågavarande framställningarna, utan jag måste
också höra hur vederbörande myndigheter och huru man där uppe i de norrländska
länen sågo på saken. Då det visade sig att länsstyrelserna i såväl
Norr- som Västerbottens län och hushållningssällskapen i båda länen på det
allra kraftigaste avstyrkte nedsättning av fraktsatserna, förstå herrarna, att
det icke gärna kunde vara möjligt för Kungl. Maj :t att bifalla de gjorda
framställningarna. Jag hade i den situationen icke mer än en väg att gå, nämligen
att avslå de gjorda framställningarna.

Då man talar om att de fraktsatser, som nu tillämpas vid statens järnvägar,
äro för jordbruket och även för andra delar av näringslivet ogynnsamma, vill
jag i detta sammanhang ånyo erinra därom, att dessa fraktsatser icke gällt
längre än sedan den 1 januari i år, och man måste väl åtminstone låta dem
vara i kraft en tid för att se verkningarna, innan man kan ändra på dem.
Det har redan gjorts vägande erinringar mot åtskilliga fraktsatser och arbete
pågår för revidering av desamma. Framför allt i vad det gäller exporttarifferna
pågår ett arbete, som kanske snart nog resulterar i förslag till
revidering av vissa export- och fraktsatser, bl. a. omfattande tarifferna för
export av hö till utlandet och jag tror, att detta senare kommer att bli till
viss lättnad för höproducenterna. Förslaget uppgöres också, såvitt mig är
bekant, i samråd med framstående representanter för lantbruket.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Det är icke uppmuntrande att

so på huru förslag till åtgärder, som tilläventyrs borde vidtagas för att hjälpa
upp vårt näringsliv, speciellt jordbruket, mottagas i utskott och riksdag. Man
kommer här lätt till den reflexionen, som jag åtskilliga gånger tidigare givit
uttryck åt, nämligen att det måtte begåtts ett fel, när vårt land placerades på
världskartan, i det att det råkade placeras i norr och söder i stället för att, som
hade varit utomordentligt mycket bättre, i öster och väster. Särskilt har del
blivit egendomligt ställt för de jordbrukare i vårt land, som råkat bli placerade
i vad man, icke rent geografiskt sett, men populärt, kallar mellersta Sverige.
Är man placerad i södra Sverige, såsom i Skåne, eller uppe i Norrland,
har man verkligen vissa grundade förhoppningar på att icke blott i fråga örn
jordbruket utan även i fråga örn andra delar av näringslivet få hjälp av landet
i dess helhet. Då får det övriga Sverige vara med och lämna subventioner eller
annan hjälp och det gör man gärna och i många fall av övertygelse. Men
det börjar sannerligen bli bekymmersamt, när det sedan visar sig att då mellersta
Sverige någon gång begär hjälp, ja, då äro båda flyglarna eniga örn att
sådan ej bör lämnas. Säga vi, att vi som odla mycket havre därför behöva
understöd i en eller annan form. ja, då säger man från Skåne, nej. det äro vi
icke med på, vi ska ha billigare havre för att kunna föda upp våra svin med
och gå vi till norrlänningarna så heter det också: nej, vi vilja ha billig havre,
ty vi behöva den till våra dragare, när vi köra i skogarna. Med andra ord:
när man nu från mellersta Sverige vill sälja hö till övre delarna av landet får
man höra samma historia, visserligen i andra tonarter, men »man känner igen
sillen även örn den är lagd i kapprock».

Nu är det för mig, kan jag lugnt säga, icke avgörande, örn man ger hjälp
åt jordbruket på det ena eller andra sättet, huvudsaken är att det blir hjälpt.

Lördagen den 21 mars f. m.

41 Nr 22.

Jag kari emellertid inte komma ifrån, att örn vi fortsätta på det vis vi hittills
handlat, nämligen att icke göra allt vad göras kan för att utnyttja hemmamarknaden,
så kommer det till sy ven de och sist att icke bli något av med jordbrukshjälpen.
Det måste anses vara förtvivlat illa ställt i vårt land, då det
är så, att, när det gång på gång i vissa delar av landet är överproduktion, under
det att i vissa andra delar, på grund av landets geografiska karaktär, det
råder brist, det är omöjligt, att de delar, som hava överproduktion, skola kunna
få täcka bristen i de andra delarna, detta därför att fraktförhållandena lägga
hinder i vägen, men utlandet, som ligger bättre till, skall få sälja. Jag tvivlar
på örn det finns något land i Europa, något ordnat kulturland i världen,
som så illa tillgodoser hemmamarknaden, som vi göra.

Örn jag så går till den, jag erkänner det gärna, lilla fråga, som här föreligger,
skall jag be att få direkt säga, att, i motsats till vad man försökte betyga
i den föregående frågan, motionen verkligen avser att ge en liten hjälp åt vårt
jordbruk. För att återkomma till vårt lands långsträckthet och de stora avstånden
vill det synas som örn den utvägen skulle vara stängd, att endast genom
fraktlindningar kunna upphäva därigenom rådande olägenheter och göra
Mellansverige konkurrenskraftigt, vilket det, som visats, nu icke är. Denna
utväg är därjämte stängd icke minst genom den nyligen vidtagna tarifförändringen,
som man inte torde kunna förvänta snart få upphävd. Vid sådant
förhållande har det icke funnits någon annan framkomlig väg, så vitt jag kan
se, än att gå på en tullhöjning. Jag lämnar därhän, örn en sådan åtgärd
skulle verka fördyrande för vissa delar av Norrland, men det är min bestämda
uppfattning att därigenom skulle åstadkommas ökad avsättning för svensk
vara. Även om man inte skulle nå så gott pris, att produktionskostnaderna
täcktes, så skulle tullförhöjningen likväl medföra, att höet icke behövde ligga
kvar i mellersta Sveriges lador och inte komme till någon användning.

Nu göres av vissa talare från Norrbotten och särskilt från visst Norrbottenshåll
gällande, att en sådan åtgärd skulle vara onaturlig och oriktig, därför att
för Tornedalen den naturliga inköpskällan vore Finland. Saken skulle för befolkningen
i Tornedalen icke bli hjälpt genom tullförhöjning menar man. Det
kan ju hända, att den naturliga inköpskällan för svenska Tornedalen är den
andra sidan av älven, men jag förmodar, att det är flera trakter i Norrland än
Tornedalen som behövt köpa foder detta och andra år. Det kunde hända, att
den föreslagna åtgärden skulle åstadkomma, att icke det övriga Finland skickade
hö till Norrland. Ty jag erinrar om att de billiga frakterna i Finland
bidraga till. att det icke är bara den finska Tornedalen, som levererar hö till
Sverige och jämväl till andra delar av Norrland än Tornedalen, utan det är
nog också andra delar av Finland.

Jag skall icke ingå på att kritisera det minst sagt egendomliga utlåtande.
Norrbottens läns hushållningssällskap lämnat. Man säger emellertid där, att
örn man i Norrbotten skulle få köpa hö billigt från övriga delar av landet, så
skulle det medföra svårigheter för jordbruket i Norrbotten. Åtkomsten av billigt
»sörlandshö» skulle leda lill, att folk däruppe lade sig till med flera kolön
som skulle innebära god hushållning. Ja. det skulle, som herr Selberg sade.
kunna komma i fråga, att arbetarna i Kiruna skaffade sig kor, örn de finge
köpa hö till billigt pris. — Örn de för sin mjölkproduktion köpte hö från övriga
delar av Sverige, kan jag icke so, att därmed någon stor olycka skulle inträffa.

Jag skall icke vidare stanna vid detta, utan jag ber till sist att få siiga. att.
nä r herr Selberg gör gillian de — vilket resonemang man ofta hör från Norrland
—- att de norrländska jordbrukarna skulle ha det sämre ekonomiskt stiillt
jin jordbrukarna i Mellansverige, så vågar jag bestämt hävda den uppfattningen,
att de norrländska jordbrukarna sannerligen icke lia det över sig, men jagar
verkligen tveksam, huruvida inte deras förhållanden ställa sig gynnsnm -

Ang.

ifrågasatt importtull
å hö.
(Forts.)

Nr 22.

42

Lördagen den 21 mars f. m,

Ang.

ifrågasatt im
porttull å hö.
(Forts.)

mare än de mellansvenska jordbrukarnas. Jag skall inte närmare utveckla,
varpå jag grundar en sådan uppfattning. Jag ber blott att få erinra örn, att
man, ifall man tar ett genomsnittspris för den för jordbrukaren så viktiga
mjölkproduktionen, skall finna, att Norrlands jordbrukare i gemen ha det bra
mycket bättre ställt än de mellansvenska jordbrukarna, som vanligtvis få
sälja mjölken till betydligt lägre pris än jordbrukaren i Norrland. Vad detta
betyder bör var och en lanthushållningskunnig kunna räkna ut.

Jag skall emellertid inte längre taga kammarens tid i anspråk. Då jag begärt
ordet i denna fråga har det varit för att beklaga det oförstående man möter
från olika håll, då det gäller att åt svenskt jordbruk bevara och stärka den
svenska marknaden. Svårigheterna för denna marknad hänföra sig, som jag
sade, till vårt lands geografiska karaktär, dess utsträckning i norr och söder.
Jordbrukarna själva kunna icke vidtaga de åtgärder, som erfordras för att
trygga den marknaden, utan de måste anropa statsmakterna örn hjälp. Det
vore klokt, enligt min mening, örn statsmakterna i detta avseende ville visa sig
mera förstående och vidtaga någon åtgärd, den närmast liggande åtgärd som
kan vidtagas för att hjälpa det svenska jordbruket, nämligen förhindra onödig
import.

§ 9.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen:
av herr statsrådet Larsson propositionerna:

nr 196, angående grunder för fördelning av driftkostnaderna för en planerad
centralanstalt för radioterapi vid Lunds lasarett;

nr 205, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 §, 12 § 1 mom.
och 15 § 3 mom. i lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården m. m.;

nr 206, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § 2 mom. och 33 §
1 mom. i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting m. m.;

nr 207, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den 6
juni 1930 (nr 262) om skolstyrelse i vissa kommuner;

nr 208, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 35 § i lagen den 26
november 1920 örn val till riksdagen; och

nr 209, angående inköp för postverkets räkning av fastigheterna nr 1 och 2
i kvarteret Blåmannen i Stockholm; samt

av herr statsrådet von Stockenström propositionerna:

nr 203, angående försäljning av vissa kronoegendomar och lägenheter från
sådana egendomar; och

nr 204, angående vissa åtgärder till främjande av avsättningen av ägg och
fläsk.

Nämnda propositioner bordlädes.

§ 10.

Fortsattes föredragningen av bevillningsutskottets betänkande nr 17; och
lämnades därvid enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Aronson, som yttrade: Herr talman! Jag är väsentligt förekommen av
den senaste ärade talaren och skall icke göra mig skyldig till att upprepa vad
han sade. Jag skall emellertid tillåta mig att göra några korta reflexioner över
en del av de repliker, som avgivits i anledning av mitt första anförande.

Vad då först beträffar herr Lövgrens invändning, att en tullåtgärd i detta
avseende från svensk sida skulle medföra repressalier från finsk sida, så måste
jag medge, att där ha vi äntligen ett skäl, som utskottet skulle hä kunnat

Lördagen den 21 mars f. m.

43 Nr 22,

åberopa för sitt avslagsyrkande. Men jag konstaterar, att ett sådant skäl är
icke av utskottet åberopat. Om det nu emellertid förhåller sig så, som herr
Lövgren gör gällande, så kan jag inte avhålla mig från att säga, att det måste
kännas bittert för jordbrukarna i mellersta Sverige, för den händelse de skulle
bliva det offer, som kräves för undvikande av en konflikt med Finland i en
handels- och tullfråga. Jag ställer mig solidarisk med småbrukarna i Mellansverige.
Det har jag en viss rätt till. Vi få då den känslan, upprepar jag,
att vi skola utgöra det offer som kräves, för att vårt land inte skall komma
på fientlig fot merkantilt sett med Finland, men att vi skulle finna oss stillatigande
i något sådant, det är väl ändå för mycket begärt.

Vad sedan beträffar försvaret av den finska exporten till oss av hö, så
ber jag än en gång få understryka, att vi stå inte alldeles ensamma i avseende
å önskvärdheten av att detta inte skall få förekomma, ty det har dock ifrån
Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott tydligt och klart
sagts ifrån, att denna import av hö från Finland icke är önskvärd. Jag skulle
väl tro att förvaltningsutskottet icke förfäktat några intressen, som stå i strid
nied jordbrukarnas däruppe. Det måste vara ett jordbrukarintresse, att man
inte har för stark konkurrens på marknaden för avsättningsmöjligheterna beträffande
hö. Den omständigheten sätter mig också i stånd att förstå, att de
norrländska bönderna inte vilja vara med på en fraktnedsättning för hö från
Mellansverige, som skulle göra denna konkurrens för dem övermäktig. Gentemot
herr Svedberg — örn jag nu uppfattade honom rätt •— skulle jag vilja
säga, att vi måste förstå dessa jordbrukares krav i detta fall. Örn det nu
skulle genomföras en fraktnedsättning, som underlättade transporten av hö
från sydligare trakter av Sverige och dit upp, så skulle detta ju innebära, att
dessa jordbrukare finge utstå konkurrens från både Finland och det sydligare
Sverige. Genom att gå in för en åtgärd sådan som den föreslagna, en skyddstull,
skulle man åtminstone i någon mån motverka konkurrensen från det ena
av dessa håll.

Då det dessutom har framhållits här, senast av herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet, att det är ådagalagt, att denna konkurrens
från Finland inte skulle kunna motverkas ens örn höet fraktades gratis
från Mellansverige och dit upp, så kan man förstå, att en fraktlindring här
skulle vara av jämförelsevis liten betydelse för de mellansvenska höproducenterna,
under det man väl näppeligen kan bestrida att införandet av tull
på hö skulle, örn inte precis åstadkomma några underverk, och avlägsna alla
olägenheter på detta område, dock medföra en viss förbättring. Vi jordbrukare
äro sannerligen inte bortskämda med att få stora saker från den lagstiftande
församlingen. Vi få vara synnerligen tacksamma örn vi få små smulor. Örn
vi finge den lilla smula, som här nu begäres. kan jag icke se att därmed någon
som helst överloppsgäming vore gjord.

Som saken nu ligger till är det icke tänkbart att få detta genomfört. Därför
har jag, herr talman, fortfarande intet yrkande.

Härpå anförde:

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Under den långa debatt, som huvud motionären

här har dragit upp, har det icke förekommit ett enda argument,
som inte varit föremål för omprövning i utskottet. Det borde också ha föranlett
honom att ägna en liten smula tanke åt att i behandlingen av detta
ärende i utskottet deltagit män ifrån de mellansvenska landskap, som befinna
sig i precis samma läge i fråga örn höförsäljning som Dalarna gör. Bland
utskottets samtliga 20 ledamöter har det icke — där finns dock en del jordbrukare,
ifrån den yttersta högern och till socialdemokraterna — kunnat letas

Äng.

ifrågasatt importtull
å hö.
(Forts.)

Nr 22. 44

Lördagen den 21 mars f. m.

Äng.

ijrågasatt im
porttull å hö.
(Forts.)

lipp en enda, som Ilar ställt sig på motionärens ståndpunkt. Varför? Jo, just
därför att det i utskottet konstaterats, med de uppgifter som hava stått oss
till buds, att vad det här rör sig örn under normala år, är en naturlig gränshandel,
en gränshandel som förekommer på den västra gränsen på samma sätt.
Av hela den import av hö, som statistiken utvisar för 1930, gick över Haparanda
tullkammardistrikt 1.590 ton. över Karlstads tullkammardistrikt 319
ton och över landets alla andra tullkammardistrikt 4 ton.

Sedan den saken är klarlagd, synes mig hela spörsmålet också vara klarlagt.
-När det i utskottet suttit män. som hava haft lika stort intresse för
denna fråga som någon av motionärerna, fjorton framstående högermän, så
föreställer jag mig, att örn det hade funnits någon möjlighet, så skulle säkerligen
åtminstone några av motionärernas partikamrater i utskottet ha gått över
på deras linje. Jag tror, att den debatt, man här dragit upp och vad som
därunder förekommit för att stödja motionen, icke har inneburit annat än att
slå in öppna dörrar.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman! Jag hade icke tänkt deltaga i denna
debatt, men någon sade mig — jag hörde det nämligen icke själv, ty jag
var upptagen i telefon — att herr Lövgren uttalat undran över att jag kunnat
skriva under en motion som denna, och då har jag ansett mig böra begära
ordet och ge honom förklaringen.

När^jag undertecknade motionen, var jag fullt medveten örn att den icke
hade så synnerligen stor betydelse, dels därför att den import av hö, som förekommer
över gränsen, icke har någon större omfattning, dels också av andra
anledningar. _ Då motionären emellertid sade, att han satte ett mycket stort
värde på örn jag ville underteckna hans motion, och jag inte hade något vidare
emot, att göra det, så kom jag med. Det är väl ändå otvivelaktigt så. att en
tull på hö skulle i någon mån verka återhållande på införseln av denna vara
från Finland till Sverige. Tullen kan åtminstone inte vara skadlig, men den
kan eventuellt medföra, att färre partier införas i landet. Detta är förklaringen
till att jag ingenting hade emot att underskriva denna motion.

Herr Lövgren — jag hörde den sista delen av hans anförande — motiverade
sitt avslagsyrkande med att säga, att om vi vidtaga en sådan åtgärd, så vidtager
Finland en annan liknande åtgärd gentemot oss. Ja, detta är ett mycket
vanligt motiv, när man motsätter sig dylika förslag. Men hur mycket frågar
Finland efter vad vi göra eller icke göra? De sätta upp tullsatser för att
skydda sig. Se på deras tulltaxa, och herrarna skola finna, att de alls inte
väjt undan för att vi skulle komma att göra något motdrag. Men vi här i
landet, vi göra oss till får, och bli väl slutligen uppslukade av ulven.

Vad sedan beträffar frågan örn sänkta höfrakter för Norrbotten, så tager
lag, ^liksom hushållningssällskapets förvaltningsutskott, bestämt avstånd ifrån
en sådan tanke. Jag tror nämligen, att vi äro ungefär självförsörjande i länet
vad hö beträffar. I all synnerhet gör jag det efter det jag hört herr statsrådets
och chefen för kommunikationsdepartementet uttalande i dag. När mellansvenska
och sydsvenska jordbrukare kunna sända upp hö till Norrbotten, i
vissa fall för samma fraktsats som tillämpats förut, med i varje fall endast
en förhöjning av 7* öre. så kunna herrarna förstå att, örn det bleve en ytterligare
nedsättning av frakterna, Norrbottens jordbrukare faktiskt skulle bli
lidande därpå. Jag kail därför inte vara nied örn något dylikt. Jag vill
ännu en gång betona, att jag från början visste, att den förevarande frågan
icke hade någon större betydelse, men motionen innebär otvivelaktigt ett steg
i rätt riktning för hämmande av höimporten till vårt land från Finland.

Lördagen den 21 mars f. m -

45 Nr 22.

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Denna fråga tycks för manga

inte lia vidare stor betydelse. Men för många andra har den dock stor betydelse,
ja, är rent av en livsfråga. Från Jämtland har det transporterats
ofantligt mycket hö till Norrbotten, särskilt till gruvfälten. Även från Hälsingland,
Gästrikland och Dalarna har mycket hö levererats dit upp. De, som
här tala för Norrbotten och Västerbotten, säga, att de nu själva kunna producera
så mycket hö, att det räcker för hela Norrbotten, även för gruvdistrikten.
Jag tror inte detta. I fjol lär det ha varit en så utomordentlig skörd
där uppe, att det kan hända, att man tillnärmelsevis kan fylla behovet själv,
ehuru jag knappast tror det. Med de enorma kvantiteter, som förut i flera
år gått dit upp från mellersta Sverige, skulle det vara underligt, om jordbruket
i Norrbotten och Västerbotten nu blivit så mäktigt, att det ensamt kan
tillfredsställa behovet. Men även örn så skulle vara, att detta, åtminstone i
det närmaste, kan ske just nu på grund av den goda skörden i fjol, så tror jag
dock inte, att det går i fortsättningen. Det kunde nog därför vara på tiden
att försöka utestänga importen från Finland, och detta tror jag kan ske genom
billiga järnvägsfrakter. Vi ha haft den s. k. Norrlandstariffen. Med den
kunde vi från de sydligare länen sälja hö i stora kvantiteter dit upp. Nu säger
man, att finnarna leverera hö huvudsakligen till Tornedalen. Men örn
Norrbotten och Västerbotten å ena sidan samt Jämtland och de sydligare länen
å andra sidan här skola tvista örn denna sak, så är jag övertygad, att finnarna
under tiden tränga sig allt längre och längre upp i Norrbotten med sitt hö. En
tull skulle kanske därför inte vara ur vägen. Men jag har inte smak för
tullar. Jag vill inte vara med därom. Och jag tror, att vi kunna reda oss
med billiga järnvägsfrakter för att få avsättning för den vara, som finnes inom
landet. Jämför man frakttaxorna för industrialster och för jordbruksaktör,
så finner man, att frakterna för jordbruksalster äro väsentligt mycket
högre och att de därför borde sänkas åtskilligt för att komma i jämnhöjd med
industriens järnvägsfrakter. Den vägen skulle jag vilja rekommendera. En
revision av järnvägsfrakttaxorna är absolut nödvändig och bör företagas ju
förr dess hellre. Industrien har där så många fördelar, att jordbruket kommer
långt efter. Jag har med detta endast velat påvisa, hur frågan ligger till.
Från Jämtland finns det inte möjlighet att nu sälja en enda vagnslast hö, under
det att det förut under många år gått 100-tals vagnslaster om året från
Jämtland. Den trafiken är fullständigt stängd numera genom de höjda järnvägsfrakterna.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

§ 11.

Herr statsrådet Hamrin avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 199, med förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna
resereglemente! den 27 juni 1929 (nr 210) : och

nr 211, med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 19 november 1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12.

Fortsattes föredragningen av bevillningsutskottets betänkande nr 17; och
yttrade därvid:

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Endast en kort replik.

Herr Olsson i Gävle yttrade, att under debatten inte framkommit ett enda

Ant}.

ifrågasatt importtull
d hö.
(Fort».)

» 22. 46

Lördagen den 21 mars f. m.

Äng.
ifrågasatt importtull
å hö.
(Forts.)

argument, som inte också framkommit och prövats inom bevillningsutskottet.
Jag har ju all anledning tro, att detta framstående utskott har noggrant prövat
frågan. Men herr Olsson i Gävle får ursäkta, att jag säger, att det är
omöjligt att på grund av det knapphändiga utlåtande i frågan, som bevillningsutskottet
levererat, få den uppfattningen, att verkligen alla argument för och
emot, som framkommit i debatten, också varit prövade i utskottet. Vidare säger
herr Olsson i Gävle, att den handel med hö, som förekommer i Norrland,
endast är en normal gränshandel. Ja, det kan ju så vara. Men då skulle jag,
i anslutning till mitt förra uttalande här, vilja framställa den frågan: när i
vårt vidsträckta och klimatiskt så olikartade land onormala förhållanden inträffa
i än den ena än den andra delen av landet, är det då riktigt, att behovet
skall fyllas företrädesvis från utlandet, eller skulle det inte tilläventyrs
vara riktigare, att man sökte ställa det så, att behovet fylldes från vårt eget
land? Jag skall tillåta mig att dra ett litet parallellfail. Hur mångå gånger
har det inte under den tid jag varit med förekommit, att exempelvis brist
pa potatis förelegat i Stockholm. Men Västergötland och det övriga Sverige
som haft överflöd ha inte kunnat fylla bristen, utan tillförsel har skett över
Östersjön och från annat håll. Stockholmarna ha ätit utländsk potatis. Herrarna
fa ursäkta, att jag har den uppfattningen, att det är någonting vrångt
i det hittills tillämpade systemet och att en ändring härutinnan är påkallad.

Herr Lövgren: Herr talman! I denna debatt använder man argument,

som faktiskt göra, att man börjar bli mörkrädd. Örn jordbrukarna i min hembygd
råka ut^för missödet att få missväxt, så att deras kreatur hålla på att
svälta ihjäl, så komma jordbrukarna här och föra fram en tankegång, som ytterst
går ut på att det är en fientlig handling av finnarna att sälja hö till oss.
så att vi kunna föda våra kreatur i stället för att slå ihjäl dem. Herr Mag
nusson i Skövde beklagade, att vårt land hade fått sin längsta utsträckning i
norr och söder. Han ville hellre ha den i öster och väster. Ja, men örn han
hade fått den i öster och väster, så hade det uppenbarligen blivit lika dåligt
som i Mellansverige överallt. Herr Magnusson i Skövde menade sålunda, att
bara alla hade det dåligt, så vore det lättare att fördraga. Annars tycker jag,
att det är förnuftigare, att, örn man har för mycket havre i Mellansverige, inte
skicka den till Skåne för att där användas till uppfödning av grisar utan i stället
själv göra grisar av den. Och om man har för mycket hö i vissa trakter,
så kan man ju rimligen öka kreatursstocken, så att den får konsumera höet.
Men inte skall man komma och på så svaga grunder, som motionärerna här
haft, vilja på de fattiga stackare, som drabbats av missväxt där uppe, lägga
en straffskatt, som för den import, som i fjol gick över Haparanda tullkammardistrikt,
skulle uppgått till 68,000 kronor. Ni få väl ändå lov att tänka
litet grand över hur problemet ^egentligen ligger till. Man kan väl inte behandla
ekonomiska spörsmål pa detta oerhört legera och demagogiska sätt.
Jordbruket blir inte hjälpt därigenom. Men själva måste vi förlora vårt anseende
hos alla dem utom riket, som läsa våra riksdagsprotokoll.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman! Ja, huruvida vårt lands anseende
utomlands blir lidande på grund av de enkla inlägg jag gjort i riksdagen,
kan jag överlämna åt andra att döma örn. När jag alluderade på vårt lands
geografiska belägenhet och de stora svårigheter, som därigenom åstadkommas,
så utförde herr Lövgren detta därhän, att om landet i stället läge i öster och
väster, så skulle alla ha det lika dåligt. Han lånade därvid säkerligen omedvetet
ett uttryck från en bekant partivän på göteborgsbänken. fällt i annat
sammanhang. Men örn jag får fortsätta detta tankeexperiment, så kan det ju

Lördagen den 21 mars f. ra.

4'' Nr 22.

hända, att i dylikt fall Mellansverige inte behövt betala dessa stora subventioner
till övriga delar av landet, vilka subventioner nog kostat Mellensverige
åtskilligt.

Herr Lövgren använde mycket starka ord och talade om, att vi från vår sida
skulle ha argumenterat på sådant sätt, att vi skulle anse det såsom en fientlig
handling, när Finland vid tillfälle av brist säljer hö till dessa nödlidande i
Norrbotten. Herr Lövgren bör inte taga munnen riktigt så full. Ty jag har
dock varit med örn, när vi samlat ihop vagnslast efter vagnslast av hö och annat
foder och lämnat det gratis till de nödlidande i Norrbotten. Det var väl ändå
inte någon fientlig handling? Och vi gjorde det gärna. Och om vi försöka
ställa det så, att vi kunna försvåra för Finland att sälja hö dit upp och i stället
själva leverera varan för samma pris till de behövande i Norrbotten, så är
det sannerligen inte heller någon fientlig handling från vår sida, utan det är
lika solidariskt som trots något. Herr Lövgren talade örn demagogiska fasoner
och örn överord. Jag tror, att överorden ligga på herr Lövgrens sida. Jag
har trätt in för solidaritet inom hela vårt land. Jag anser, att vi måste se
till att ställa det så, att när till äventyrs brist framträder i en del av landet,
det övriga landet ingalunda skall profitera på detta, men att det dock kan vara
skäl att tänka efter, huruvida inte de övriga delarna av vårt land framför utlandet
kunna få sörja för att bristen blir fylld. Den ståndpunkten, herr Lövgren,
vågar jag verkligen stå för, både inför hemlandet och inför utlandet. Ja,
det senare möter säkerligen ingen svårighet. Men skulle herr Lövgren vilja
visa en utlänning vad jag sagt, så skall denne mycket väl förstå mig, ty han
utgår från mina synpunkter såsom naturliga och riktiga. Men tyvärr ha inte
dessa svenska synpunkter tillräcklig resonans i vårt eget land.

Häruti instämde herrar Wachtmeister och Gustafson i Kasenberg.

Herr Lövgren: Herr talman! En utlänning skulle möjligen »förstå» herr
Magnusson i Skövde, under förutsättning att han vore en ekonomisk analfabet,
men inte eljest. Vad gäller solidariteten med Norrbotten, så är det en märkvärdig
solidaritet, som vill plundra norrbottningarna på ett och ett halvt öre
för varje kilo hö, de skola köpa från Finland. Om vid missväxten år 1902
eller senare hjälp givits söderifrån, så är jag den förste att framföra ett tack
för den hjälpen. Men det är en sak, att gripa in, när en befolkning har råkat
i ett nödtillstånd. En annan sak är att bygga upp tullbarriärer, som hindra
ett naturligt och riktigt handelsutbyte mellan folken. Sådana barriärer skada
länderna ofantligt mycket mer än de gagna det land, som reser barriärerna.
Det kan herr Magnusson i Skövde skriva upp.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Härefter föredrogos vart för sig:

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § 2 mom. förordningen den 6 november 1908
(nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 5 § tulltaxeförordningen till beredande av tullfrihet
för varor till främmande makters lönade konsuler; och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar i gällande
tulltaxa beträffande vissa kemiska preparat; samt

Äng.

ifrågasatt importtull
å hö.
(Forte.)

Nr 22.

48

Lördagen den 21 mars f. m.

Äng.

ifrågasatta
ändringar i
fattigvårdslagen
m. m.

andra lagutskottets utlåtande, nr 21, i anledning av väckta motioner angående
viss utvidgning av tillämplighetsområdet för lagen örn försäkring för
vissa yrkessjukdomar.

Kammaren biföll, vad utskotten i nämnda betänkanden och utlåtande hemställt.

§ 14.

Vid härpå skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande, nr 22, i
anledning av väckt motion örn vissa ändringar i fattigvårdslagen och lagen om
samhällets barnavård yttrade:

Fru Nordgren: Herr talman! Ehuru jag mycket väl vet, att det inte fin nes

några som helst utsikter att gentemot ett enhälligt utskotts avslagsyrkande
vinna något gehör för de synpunkter jag gjort mig till tolk för i min motion i
det nu föreliggande ärendet, vågar jag dock med hänsyn till den betydelse jag
anser frågan ha, taga kammarens tid i anspråk för en stund.

Först ber jag då att få framföra mitt tack till andra lagutskottet för den utredning
i ärendet utskottet förebragt, och av vilken utredning det tydligt framgår,
att de spörsmål, som beröras i motionen, äro av den art, att de äro ägnade
att påkalla uppmärksamhet. Denna min tacksamhet skulle emellertid ha varit
betydligt större, örn utskottet något närmare gått in på de sakskäl, som föranlett
ett avstyrkande från utskottets sida och inte avfärdat frågan fullt så summariskt
som här skett.

I sin motivering vidgår utskottet, att den i ärendet förebragta utredningen
givit vid handen, att nu gällande bestämmelser om makes underhållsskyldighet
mot andre makens barn och därav härflytande ersättningsskyldighet gent emot
det allmänna för vård, som lämnats sådant barn, äro ägnade att vid tillämpningen
i viss omfattning medföra olägenhet. Att dessa olägenheter ingalunda
äro så obetydliga, framgår också allmänt av de yttranden, som inkommit till
utskottet från de ledande personer å fattigvårdens och barnavårdens område i
de sex största städerna, som tillfrågats, vilka yttranden jag välvilligt satts i
tillfälle att taga del av. Så gott som samtliga bekräfta, att ifrågavarande lagbestämmelser
åstadkomma skada för familjelivet, verka hindrande på äktenskapen
och kunna ha de ödesdigraste följder för barnen, och flertalet av yttrandena
gå i den riktningen, att man instämmer i motionens syfte och att en utredning
av de i motionen berörda spörsmålen bör komma till stånd.

Jag tillåter mig citera några utdrag ur de inkomna yttrandena för att genom
desamma till kammarens protokoll få fogad en något utförligare redogörelse
för innehållet i desamma än vad som kommer till synes av det till utskottets utlåtande
fogade yttrandet av statens fattigvårdsinspektör, kanslirådet von Koch.
och jag gör detta emedan dessa yttranden utvisa, att motionen icke tillkommit
utan skäl.

Sålunda säger ordföranden i Norrköpings barnavårdsnämnd bl. a.: »Det

torde vara en allmän erfarenhet bland dem, vilka på nära håll sett verkningarna
av lagbestämmelserna örn makes underhållsskyldighet mot andre makens barn
i tidigare gifte eller utom äktenskapet, att dessa bestämmelser varit rätt så
ödesdigra både för familjelivet och för barnen. Vad närmast § 68 mom. 2 i
lagen örn samhällets barnavård beträffar så föreligga här alltid risker till förvecklingar,
även örn man förfar med en viss försiktighet vis ä vis dessa krav.
Det är även väl bekant, huru denna underhållsskyldighet verkar hindrande på
äktenskapen.» Han slutar med att framhålla önskvärdheten av att denna fråga
allsidigt utredes och en lagändring till det bättre därigenom åstadkommes.

Fattigvårdsdirektören i Gävle anför bl. a.: »Det kan ej bestridas, att olägenheterna
av nuvarande förhållanden äro rätt stora, att slitningarna i äktenska -

Lördagen den 21 mars f. m.

49 Nr 22.

pen vållas av bestämmelserna örn makens försörjningsplikt gent emot andre
makens barn, och att parterna för att undgå dessa försörjningsplikter ibland
uraktlåta att legalisera sin förbindelse.»

De sociala nämndernas i Stockholm ombudsman anser, att ifrågavarande bestämmelser
äro av beskaffenhet att vålla förargelse utan däremot svarande
samhällsnytta, varför desamma böra utmönstras ur lagen. Han vitsordar också
riktigheten av de i motionen påpekade olägenheterna. Svåra slitningar ha uppstått
i äktenskapen, framför allt i de fall, där andre maken inte haft vetskap
örn barnets tillvaro, förrän myndigheterna avkrävt honom ersättning för vårdkostnaderna.
Likaså inträffar det ofta, att inför ett avtalat äktenskap endera
eller båda kontrahenterna rådfrågat honom, huruvida krav på ersättning för
omhändertaget barn komme att resas, och anhållit örn utfästelse från myndigheternas
sida, att så icke skall ske, såsom en förutsättning för att de skola ingå
äktenskap. Då enligt ombudsmannens uppfattning en lag, som verkar till
nackdel för ett vitalt samhällsintresse, i praktiken icke bör vinna tillämpning,
har han i dylika fall funnit skäligt lämna dispens från lagens tillämpning och
gfvit den begärda utfästelsen, varigenom sålunda ifrågavarande äktenskapshinder
undanröjts.

Barnavårdsdirektör Birger Löfving i Stockholm framhåller i sitt yttrande,
att barnavårdsmän meddelat, att de icke sällan av fäder till barn utom äktenskap
tillfrågas, huruvida äktenskap med barnets moder skulle medföra skyldighet
för honom att försörja hennes äldre barn och att de, då de få veta, att så
blir förhållandet, föredraga att leva samman med modern utan att legalisera
förbindelsen. Direktör Löfving instämmer i motionens syfte och anser, att den
bör föranleda utredning angående de föreslagna lagändringarnas konsekvenser
i olika hänseenden.

Göteborgs barnavårdsnämnd understryker i sitt yttrande de sorgliga följder,
som framhållits i motionen, genom att myndigheterna utkräva ersättning för
den vård, som utanför hemmen lämnas åt hamén, framför allt för barnens vidkommande,
och anser, att de i motionen framförda kraven på tillvaratagandet
av barnens bästa dragits alltför snäva och att desamma bort omfatta styvbarn
i allmänhet. Nämnden yttrar härom bl. a.: »Det väsentliga är väl det, att ett
barn icke utan vidare ryckes bort ifrån ett gott fosterhem, där det fått verklig
föräldravård, där det vuxit sig fast och har ett hem och sättes in i ett nytt hem,
där det kommer att sakna allt vad det förut haft, och där visserligen far och
mor finnas, men så gott som intet av faders- och moderskärlek.» Här synes
det nämnden en lagändring erfordras, ännu vidsträcktare än den som i motionen
påyrkas, »ty här gäller det dock att rädda barnen från svåra lidanden, hemska
slitningar, som nog kunna verka ödeläggande på deras liv». »Nämnden har
själv», heter det vidare, »vid flera tillfällen talat örn önskvärdheten av en reform
i detta stycke och till och med diskuterat frågan örn ett initiativtagande
i den föreslagna riktningen.»

Dessa uttalanden av på ifrågavarande område praktiskt erfarna personer synas
mig också väl ha motiverat ett förslag från utskottets sida om en utredning
av de i motionen berörda spörsmålen. I stället förordar utskottet som en framkomlig
väg ur svårigheterna, att det genom fattigvårds- och barnavårdskonsulenternas
försorg spridcs upplysning i frågan och riktas uppmaningar till vederbörande
myndigheter att vid lagtillämpningen i första hand tänka på barnens
bästa och söka handla så, att deras intresse icke äventyras, samt att man
bör avvakta resultaten härav, innan vidare åtgärder vidtagas.

Naturligtvis kan något vinnas härigenom, det skall villigt erkännas, och jag
är utskottet uppriktigt tacksam för dess uttalanden på denna punkt. Men trots
detta måste man fråga sig: kan det vara lämpligt att lia kvar lagparagrafer,
vilka måhända i slör utsträckning i praktiken icke komma att tillämpas? Och

Andra kammarens protokoll 1981. Nr 22. 4

Äng.

ifrågasätta
ändringar i
fattigvårdslagen
m. w.
(Forts.)

Nr 22.

50

Lördagen den 21 mars f. m.

Äng.

ifrågasatta
ändringar i
fattigvårdslagen
m. m.
(Forts.)

vidare: kan det vara lämpligt, att avgörandet huruvida dessa bestämmelser
skola tillämpas eller icke lägges i händerna på vederbörande myndigheter? Kan
detta icke leda till mera godtycklighet jin rättvisa? I en kommun kan det finnas
en bestämmande myndighet, som har förståelse för barnens bästa och handlar
därefter, i en annan taga vederbörande i första hand hänsyn till kommunens
ekonomiska intressen. Hur blir det under sådana förhållanden med samhällsmedlemmarnas
likställighet inför lagen?

Redan nu ha lagparagraferna i viss utsträckning satts ur funktion enligt vad
som framgår av de ingivna yttrandena. Jag ber att få särskilt fästa uppmärksamheten
på det av mig tidigare i mitt anförande citerade yttrandet av ombudsmannen
för de sociala nämnderna i Stockholm, där han säger, att »en lag, som
verkar till nackdel för ett vitalt samhällsintresse, i praktiken icke bör vinna
tillämpning». Och fattigvårdsdirektören i Göteborg förklarar, att det endast
är ett mycket ringa antal fall, där ersättning avkräves vederbörande, beroende
därpå, att fattigvårdsstyrelsens tjänstemän, som ha fullmakt att å styrelsens
vägnar träffa avgöranden, vid tillämpningen av bestämmelserna örn styvfaders
ersättningsskyldighet iakttaga den domareregel, som säger, att »ali lag bör med
beskedlighet driven varda». I fall där ersättningsanspråken mot styvfadern
sannolikt skola åstadkomma stor skada för familjelivet och vålla stora slitningar
i ett eljest lyckligt äktenskap, avstår fattigvården från att resa ersättningskrav.
Barnavårdsnämndens ordförande i Gävle anför likaledes, att svårigheterna icke
äro så stora, emedan vederbörande ha möjlighet att sätta sig in i de individuella
fallen och anse sig, oberoende av författningarnas ordalag, kunna »laga efter
lägligheten», där så påkallas av rent mänskliga hänsyn. Jag tror dock, att
ombudsmannen i Stockholms sociala nämnder har rätt i sin förmodan, då han
säger: »Sannolikt är emellertid, att flertalet barnavårds- och fattigvårdsmyndigheter
anse sig bundna av lagens bestämmelser i förevarande hänseende.»
Slutligen har barnavårdsdirektören i Malmö i sitt avgivna yttrande givit anvisning
på ett kryphål i lagen, som han rekommenderar, och vilket jämväl förordas
av statens fattigvårdsinspektör. Jag kan dock icke tänka mig, att man
här i riksdagen skulle vilja understryka vad här förordas emedan jag anser att
ett dylikt förfarande vore att kringgå lagarna och detta bör väl riksdagen allra,
minst uppmuntra till. Nämnda barnavårdsdirektör anvisar den utvägen, att
överflyttande av förmynderskapet för barnet och därmed även vårdnaden från
modern till barnets fosterföräldrar äger rum. Det har inträffat, säger han, att
modern till barn utanför äktenskapet, vilken ingått giftermål med annan man
än barnets fader, hos domstol hemställt om överflyttande av förmynderskapet.
och därmed vårdnaden, å barnets fosterföräldrar för att på så sätt upphäva
styvfaderns ersättningsskyldighet. Huruvida kommunen jämväl i fortsättningen
iklätt sig kostnaderna för barnets vård, framgår icke av yttrandet. Örn
så är fallet och ett dylikt förfarande mera allmänt skulle vara möjligt för att
på så vis sätta lagens bestämmelser ur funktion, synes mig detta vara ytterst
betänkligt och föga att rekommendera. Lagar, som bara existera på papperet
och som i praktiken kunna tillämpas efter godtycke, förefalla mig åtminstone
vara direkt skadliga, då de äro ägnade att rubba aktningen för lagen. Då är
det väl ändå klokare att ändra dessa lagar därhän, att de kunna tillämpas och
tillämpas lika för alla. Måhända kunde detta i förevarande fall lämpligast ske
genom att man i fråga örn försörjningsplikt för styvföräldrar skilde på barn,
som vårdas i andra makens hem vid tiden för äktenskapets ingående, och omhändertagna
barn. Så har man gjort i det nyligen framlagda danska förslaget
till lag örn offentlig försörjningsplikt, vari man skiljer på styvfaders försörjningsplikt
sålunda, att dylik endast kommer i fråga, då barnet medtages till
makarnas gemensamma hem, och icke när det är omhändertaget av det allmänna.

Lördagen den 21 mars f. m.

51 Nr 22.

Till sist några ord om hemortsrättsbestämmelserna, angående vilka jag
i min motion påyrkat utredning. Härvidlag hänvisar utskottet till behandlingen
av denna fråga vid 1928 års riksdag, då en motion i ärendet
av riksdagen avslogs, och förklarar sig icke hava skäl att frångå sin
dåvarande ståndpunkt. Jag vill dock erinra om, att då frågan den gången
var föremål för behandling, förelågo yttranden från distriktens fattigvårdsoch
barnavårdskon sulenter, av vilka hälften gingo ut på tillstyrkande av motionen.
Konsulenten i femte distriktet framhöll särskilt, att ändring vore av
behovet påkallad och att protesterna från de kommuner, som drabbats av de
enligt deras mening orättvisa bestämmelserna, voro både många och kraftiga.
Även i vissa av de nu avgivna yttrandena understrykes behovet av ändringar
härvidlag. Sålunda fäster barnavårdsdirektören i Stockholm största avseende
vid hemortsrättsfrågan. Och det torde väl icke kunna bestridas, att det är
orättvist, att en ogift mor, som fullgör sin försörjningsplikt mot sitt barn, men
som måhända på grund av barnafaderns försumlighet vid sjukdom nödgas anlita
kommunens hjälp för barnet, riskerar att gå förlustig sin hemortsrätt.
Samma är förhållandet med styvfader, som på grund av att han icke kan gälda
kommunens vårdkostnader för ett barn, som icke är hans eget, förlorar sin
hemortsrätt, medan den naturliga barnafadern t. o. m. vid uppenbar försummelse
av sin försörjningsplikt icke löper en dylik risk.

Til sist ber jag att få framhålla, att mina i motionen framställda yrkanden
icke på något sätt dikterats av någon önskan att befria vederbörande styvföräldrar
från deras försörjningsplikter, utan uteslutande kommit till för att om möjligt
skapa ett skydd för de stackars hjälplösa och rättslösa barn, som samhället
måste omhändertaga — emedan deras egna föräldrar icke velat eller kunnat
detta — så att dessa barn icke enbart av ekonomiska skäl skola kunna ryckas
från ett gott fosterhem, där de kanske vistats i åratal och åtnjutit kärlek och
vård, där de vuxit sig fast och känna sig hemma, för att placeras i hem, där de
oftast äro ovälkomna och där de icke mötas av någon föräldrakärlek. Styvbarnens
ofta sorgliga lott utgör ett dystert kapitel i vår bamavårdshistoria, som
kräver uppmärksamhet. Hen lilla femåriga gossen i Lassekrog, som misshandlades
till döds av en onaturlig styvfader, och den femtonåriga flickan i Limhamn,
som sökte beröva sig livet genom förtärandet av saltsyra för att komma
ifrån en elak styvmoder och ett kärlekslöst hem, — vilka händelser nyligen tima!
— äro upprörande exempel på, att samhället ännu icke lyckats skapa tillräckligt
skydd för sådana barn. Att stora svårigheter härvidlag föreligga förstår
jag väl, och jag förstår också de bamavårdsmän och fattigvårdsmän, som
ställt sig tveksamma till huruvida de i motionen anvisade vägarna äro de riktiga.
Men vad jag icke kan förstå är, att man tror sig kunna komma tillrätta med svårigheterna
genom att direkt uppmana till att kringgå lagarna och sätta dem ur
funktion. Jag tror, att det varit lyckligt, örn utskottet förordat en utredning
i likhet med vad som föreslagits från så många håll. Säkerligen torde det icke
dröja länge, innan man nödgas företaga en sådan utredning, ty allt eftersom
svårigheterna göra sig mera märkbara, kommer man nog till insikt om, att det
ej är bra som det är.

Som frågan nu ligger till, herr talman, har jag intet yrkande, utan får nöja
mig med att min motion åtminstone haft den verkan, att uppmärksamheten riktats
på föreliggande spörsmål.

Herr Skoglund: Herr talman! När jag första gången läste fru Nordgrens
motion, var det många synpunkter däri, som tilltalade mig, men när jag efteråt
studerade saken närmare och var med örn frågans utskottsbehandling, fann jag,
att det ej är lätt att i praktiska livet omsätta de synpunkter, som motionären

Äng.

ifrågasätta
ändringar i
fattigvårdslagen
m. m.
(Forts.)

Nr 22. 52

Lördagen den 21 mars f. m.

Ang.

ifrågasatta
ändringar i
fattigvårdslagen
m. m.
(Forts.)

tänkt sig. På vissa punkter skulle vi kanske vinna ett helt annat resultat än vi
ville med en sådan ändring.

Det första, som motionären vill, är ju, att vad som stadgats örn makas underhållsskyldighet
mot andra makens barn i tidigare gifte eller utom äktenskapet
måtte utgå. Som skäl för detta framhåller motionären, att det ofta blir vissa
misshälligheter i äktenskapet genom underhållsskyldigheten för sådana
barn. Det kan också vara andra skäl. Det kan påverka personer att leva
i lösa förbindelser och att ej ingå äktenskap för att undgå ersättningsskyldighet,
Onekligen finnas tillfällen, då sådana saker kunna inträffa, men
jag tror ej, att det är fallet i sådan omfattning som motionären framhållit, och
det framgår även av de yttranden, som utskottet fått in, att det ej sker i så stor
utsträckning. Å andra sidan skulle det medföra vissa konsekvenser att upphäva
denna skyldighet att svara för andre makens barn. Yi skola komma ihåg, att
det händer ofta att barn, som modern haft före äktenskapet och som hon ej vill
släppa, därför att hon ingår äktenskap, får följa henne till hennes nya hem. Då
träffar hon avtal med maken, att barnet skall få fostras i hemmet tillsammans
med de andra barnen. Jag tror, att i många fall sådana uppgörelser träffats och
hållits, så att barnen fått växa upp i det skydd, som ett hem kan lämna.

Nu komma vi in på de konsekvenser, som kunna följa av ett upphävande av en
sådan bestämmelse. Vi säga, att mannen icke har någon skyldighet att lämna
bidrag till hustruns barn, som hon hade före äktenskapet, örn ej barnet vistas i
hemmet. Om vi göra ett sådant medgivande, ligger det nära till hands att tänka,
att beträffande ett sådant barn kommer husfadern att säga: »Jag har ingen skyldighet
att ha barnet här utan ersättning.» Det kommer att resas krav på ersättning
från samhället, som vi ej räknat med. Motionären säger i motionen, att det
inträffar fall, som äro särskilt ömmande och svåra. Hon pekar på, att det
ibland händer, att mannen gifter sig med en kvinna utan att, när han gör det,
veta att hon har barn. Jag måste erkänna, att det är alltid riskabelt att gifta
sig med ett obekant fruntimmer. Ha de ej närmare bekantskap med varandra
förut, är det säkrast att taga ut prästbetyg. Vi utgå ifrån, när vi tänka på
denna ersättningsskyldighet för andre makens barn, att i regel ett sådant krav
skall vålla oreda i hemmets ekonomi. Men vi skola då komma ihåg, att det händer,
att det kommer krav även mot husfadern. Jag skall säga något, som nog
alla veta, att karlarna äro inga änglar de heller. Det händer, att de också ha
barn utom äktenskapet, och det är kanske ännu svårare för dem att tala örn, att
de ha barn tidigare. Mannen behöver ofta ett häradsrättens utslag för att kunna
erinra sig faderskapet. Jag tycker det vållar samma svårighet för hemmets ekonomi,
örn det kommer krav mot mannen, som då det kommer mot hustrun. Detta
har bidragit till, att vi i utskottet ställt oss tveksamma, om man vinner vad motionären
tänkt sig genom att biträda hennes önskningar i detta fall.

Sedan kommer motionären fram till ett annat yrkande. Hon vill ha tiden,
under vilken man kan göra ersättningsanspråk gällande mot vederbörande, förkortad
till 120 dagar. Det ligger något häri, som vid första påseendet verkar
tilltalande, men vi skulle kanske som följd få något, som vi ej räknat med, nämligen
ett betydligt större antal krav från myndigheterna än för närvarande. Det
kan vara så, att en fattigvårdsmyndighet, som är rädd för, att den ej får fullfölja
sin talan, eftersom tiden utlöper, väcker mål, som den ej väckt, örn man
haft tid på sig. Man kanske underhandlar i all fredlighet med en barnafader,
och under tiden gå de 120 dagarna till ända, och för att ej försitta något väcker
man åtal. Det har visat sig, att flera av de fattigvårdsmyndigheter, som hörts,
gått in för att ej göra någon ändring på denna punkt.

Det största och mest bärande kravet motionären fört fram, tycker jag är hennes
förslag att ett barn ej skall få förflyttas från fosterhemmet utan att man hör
barnavårdsnämnden. Jag har gjort samma iakttagelse som fru Nordgren, att

Lördagen den 21 mars f. m.

53 Nr 22.

det på det här området ofta förekommer något, som ej är bra. Många gånger utnyttjar
barnets moder och t. o. m. dess fader den kärlek, som fosterföräldrarna
hysa till sina fosterbarn, till ren utpressning. Det kan hända, att barnet växt
upp i fosterföräldrarnas hem och att de fäst sig vid barnet. Så kommer modern
och säger: »Jag tar barnet med mig.» Fosterföräldrarna vilja inte släppa barnet,
och då händer det många gånger, att modern förmår dem att avstå från den
betalning, de tidigare haft, även örn deras ekonomi inte tillåter en sådan eftergift.

Men vilja vi följa motionären uppstå andra svårigheter. Vi komma in på det,
som är det bärande i våra familjerättsliga förhållanden, nämligen moders och
barns förhållande till varandra. Vi ingripa i moderns rätt till sina barn. Redan
nu enligt den gällande lagstiftningen har barnavårdsnämnd rätt att taga hand
örn ett barn, örn hemmet är olämpligt. Vad motionären vill nu, det är, att även
i de fall, där icke hemmet kan anses olämpligt, man ändock skulle få lov vända
sig till nämnden. Jag tror, att vi med det här komma in på en stor och svår
fråga, som vi ej rå med att lösa.

Komma vi så till det sista, som motionären önskar, så gäller det vissa ändringar
i hemortsbestämmelserna. Det ligger något i det, men det är svårt att få
sådana bestämmelser, som ej bli orättvisa och lämna mindre tillfredsställande
resultat. Därför måste jag varna kammaren för att utan tvingande skäl ändra
bestämmelserna i gällande lag. Lagen är ej mer än 12 år gammal och har
redan ändrats vid flera tillfällen. Vi skola komma ihåg att de, som skola omhänderha
lagens tillämpning i kommunerna, äro ej jurister och köpa ej lagbok
varje år, utan det är kommunala förtroendemän. Det betyder stora svårigheter
för dem, örn det skall bli ständiga ändringar särskilt på sådana punkter, som de
måste handskas med så ofta, som fallet är med hemortsbestämmelserna. Allt detta
har gjort, att jag och utskottets ledamöter i övrigt icke kunnat tillstyrka motionärens
begäran om utredning på alla dessa punkter, så mycket mera som fattigvårdsinspektören
von Koch i sitt yttrande till utskottet påpekat, att han är
livligt intresserad — och det gäller även statens fattigvårdsinspektörer i övrigt
— av att följa utvecklingen och skall göra allt vad göras kan för att tillse, att
myndigheterna följa icke blott lagens bokstav, utan vad som är ännu viktigare,
dess andemening, och se till, att människor få hjälp på bästa sätt.

Till sist yttrar fru Nordgren i sitt anförande ett par saker, som jag anser ej
böra få stå oemotsagda. Hon säger, att utskottet angivit kryphål i lagen. Hon
syftade därvid på ett yttrande, som kommit från Malmö fattigvårdsnämnd, vilken
säger, att det i vissa fall hänt, att modern begärt förmynderskapets överflyttande
till fosterföräldrarna. Jag tror, att fru Nordgren har fel. Jag tror ej,
att det kan vara fråga om olagligheter, som fru Nordgren säger. Det var nog ej
mot moderns vilja det skedde. Modern hade begärt hos domstolen, att vårdnaden
och förmynderskapet skulle överflyttas på fosterföräldrarna. De hade kanske
under många år omhänderhaft barnet, och då ansåg modern, att de skulle ha
vårdnaden och förmynderskapet.

Herr talman, jag tror ej, att vi f. n. kunna komma till bättre resultat genom
att igångsätta en utredning, utan vi få tänka oss, att våra fattigvårdsmän ute i
livet få göra det bästa med nuvarande lagstiftning.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan, örn avslag på motionen.

Herr Paulsen: Herr talman! Någon ändrad lagstiftning angående för sörjning

av andre makens barn anser jag för min del ej vara påkallad. Gifter
en man sig med en kvinna, sorn har barn, är det rätt och riktigt, att han försörjer
barnet, och någon särskild lagstiftning flir dem, som blivit bedragna vid
äktenskapets ingående, kan ej komma ifråga. Nu säger motionären, att de
fall, där hustrun har barn före äktenskapet men fördöljer det för mannen, äro

Äng.

ifrågasätta
ändringar i
fattigvårdslagen
m. m.
(Forts.)

Jfr 22,

54

Lördagen den 21 mars f. m.

Äng- mycket vanliga. Men jag tror, så vitt jag känner människorna rätt, att de
ändringar i lyckligtvis alltjämt höra till undantagen. Har en kvinna vid äktenskapets infattigvårds-
gående dolt. för mannen, att hon har barn, har mannen endast två ting att välja
lagen m. m. på: antingen förlåter han henne och lever fortfarande tillsammans med henne
(Forts.) och försörjer hennes barn, eller också skiljer han sig, vilket under sådana förhållanden
är ganska lätt.

Så är det en sak i motionen, som jag för min del har stora sympatier för,
och som jag gärna skulle se att man kom till rätta med. Det är så, att örn ett
barn är omhändertaget av samhället, utackorderat och har vuxit fast i fosterhemmet,
där det rönt kärlek och omvårdnad, kan det, då modern ingått äktenskap,
utan vidare ryckas från det hemmet. Ofta är motivet det, att det blir
billigare att taga barnet till sig. Nu händer det ofta, när man försöker taga
hem ett barn, att fosterföräldrarna, örn deras ekonomi tillåter det, vilja behålla
barnet utan betalning, och då är allt gott och väl. Men där deras ekonomi
icke tillåter det, blir barnet hemtaget till moderns nya hem, där det ofta blir
ovälkommet. Detta vållar lidande för fosterföräldrarna och för barnet självt
kunna dess uppväxtår så förbittras, att det lämnar märke för hela livet.

För övrigt så skall man vara ytterligt försiktig med att ändra lagen på ett
sådant område, det vållar bara besvär och svårigheter för de människor, som
skola omsätta lagen i levande livet.

Så vill jag påpeka en sak till, nämligen det yttrande, som utskottet fått från
statens inspektör för fattigvård och barnavård. Han stöder sig på ett uttalande
från barnavårdsdirektören i Malmö. Det låter så här: »Barnavårdsdirektören
i Malmö påvisar den möjlighet till upphävande av styvfaders ersättningsskyldighet,
som läge i ett överflyttande av förmynderskapet för barnet och därmed
även vårdnaden från modern till barnets fosterföräldrar. Exempel på sådan
efter framställning från modern företagen överflyttning hade förekommit i
Malmö.» Nu är det så, att man må överflytta förmynderskap så mycket man
vill antingen på fosterföräldrarna eller annan, så står ersättningsskyldigheten
kvar hos den, som har försörjningsplikt i alla fall. Det hjälper ingenting annat
än adoption. Det är tydligt, att när statens inspektör för fattigvård och barnavård
kritiklöst lämnar ett sådant uttalande till utskottet, när utskottet behandlat
den här frågan, så utgör detta en allvarlig varning till motionärer, som
tänka anlita statens inspektör för fattigvård och barnavård efter detta, att noga
se upp, innan man följer råd från det hållet.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag vill till de båda föregående ärade talarna
säga, att de böra göra klart för sig, att min motion icke gäller några ändringar
i avseende å försörjningsplikten för styvföräldrar utan enbart ersättningsskyldigheten
för sådant barn, som av samhället omhändertagits, vilket är en
väsentlig skillnad. Herr Skoglund talade örn fall där barnen vistas i andre
makens hem och där mannen utan vidare är lagligen försörjningspliktig, och
herr Skoglund ansåg, att örn man ändrade lagarna skulle mannen även i sådana
fall göra sig fri från försörjningsplikten. Jag tror icke, att så skulle bli förhållandet.
Det blir väl ändå skillnad på de olika fallen. Örn en man gifter
sig med en änka, som har barn, eller med en kvinna med barn utom äktenskap,
och dessa barn vistas hos modern, så vet han, att han åtager sig försörjningsplikten
av dem. Men örn en man gifter sig med en kvinna, som har ett barn,
som kanske sedan flera år tillbaka omhändertagits för försörjning av det allmänna,
så är det fara för att den mannen icke gör sig reda för att han i och
med detta giftermål övertager försörjningsplikten. Antag vidare, att kontrahenterna
gifta sig i södra Sverige, medan barnet är omhändertaget och utackorderat
i norra Sverige. Det kan då taga ganska lång tid, innan myndigheterna
göra något för att mannen skall förklaras skyldig ersätta kommunen för dess

Lördagen den 21 mars f. in.

55 Nr 22.

kostnader för barnet. Det vållar i ett hem, där mannen har begränsade inkomster,
stora ekonomiska svårigheter att gälda en skuld, som mannen har sig själv
ovetande kommit i för en annan mans barn.

Helt naturligt blir det svåra slitningar i ett sådant hem, som alltid blir, när
ekonomiska krav resas mot ett hem som har fattigt och smått örn det. I fortsättningen
finns ingen annan utväg än att, örn mannen icke kan betala, han får
taga barnet till sig. Det är det, som jag tycker är så fruktansvärt upprörande,
att man av ekonomiska skäl skall handskas med barnet som en handelsvara.
Därför att det är för dyrt med vårdnaden, tager man barnet från fosterhemmet
och placerar det i ett hem, där det kommer till en fullständigt obekant man,
som skall vara fader, och till en moder, som kanske aldrig haft barnet i sin
vård. Man borde skilja mellan när modern själv vårdar sitt barn och då hon
icke gör det. Jag har all respekt för att sambandet mellan moder och barn
upprätthålles, men då skall det finnas ett verkligt samband och icke ett uppkonstruerat.
Jag kan icke hysa samma respekt, när förhållandena äro annorlunda.
Det må förlåtas mig, att jag mera ser på barnets rätt än på föräldrarnas
och kanske samhällets ekonomiska intressen.

Herr Skoglund anförde, att det också finnes män, som ha barn utom äktenskap
och att deras ersättningsskyldigheter för dessa också kunna vålla svårigheter
för hemmens ekonomi. Detta medgives villigt, men det är dock en viss
skillnad. Mannen är i regel familjeförsörjare, och den som har inkomst. Han
kan betala för barnet. Men örn hustrun stannar i hemmet, förfogar hon icke
över andra pengar än dem, hon får av sin man. Fadern till utomäktenskapligt
barn ställes alltså icke inför samma svårigheter som modern till sådant barn.
Barnet svävar heller icke i samma fara, ty fadern till ett utomäktenskapligt
harn kan icke placera detta barn i sitt hem, i stället för att betala för det, som
han kan med sin hustrus utomäktenskapliga barn.

Beträffande preskriptionstiden tror jag icke att det skulle föranleda några
svårigheter, örn man förkortade densamma till 120 dagar. Vi ha haft det så tidigare,
och jag har mig icke bekant, att detta åstadkommit så stora svårigheter.

Så var det det av mig omnämnda kryphålet i lagstiftningen som förordats.
Om herr Skoglund läser på sid. 6 i andra lagutskottets utlåtande, så finner han,
att det där tydligt utsäges, att barnavårdsdirektören i Malmö påvisat den möjlighet
till upphävande av styvfaderns ersättningsskyldighet, som läge i ett
överflyttande av förmynderskapet för barnet och därmed även vårdnaden från
modern till barnets fosterföräldrar. Alltså för att komma ifrån ersättningsskyldigheterna
rekommenderar man denna utväg. Det skulle visserligen icke
ske utan moderns medgivande, men det är enligt min mening en tvivelaktig metod.
Man säger, att det är icke lämpligt att ändra lagarna, men man anvisar
denna utväg för att slippa ifrån lagarnas konsekvenser. Det är farligt att i
ett utlåtande, som av riksdagen skall antagas, indirekt säga att raka vägar vilja
vi icke veta av, men genom kryphål och på smygvägar få vi gärna komma till
samma resultat.

Herr Skoglund: Herr talman! Jag skall icke taga upp någon lång debatt,

men det är några rena missförstånd, som herr Paulsen och fru Nordgren gjort
sig skyldiga till, som jag ber att få rätta. Fru Nordgren säger om igen, att
såväl statens inspektör för fattigvård och barnavård som andra lagutskottet
lia pekat på såsom en framkomlig väg överflyttande av förmynderskap och
vårdnaden till fosterföräldrarna. Jag skall då bo att få framhålla, att jag fattat
statens inspektörs för fattigvård och barnavård yttrande som ett sammandrag
över vad som förekommit. Han omnämner alla yttranden, som inkommit
från olika myndigheter, och han drar ut det viktigaste som framkommit. Han
omnämner då också, hurusom barnavårdsdirektören i Malmö påvisat o. s. v.

Äng.

ifrågasätta
ändringar i
fattigvårdslagen
m. m.
(Forts.)

Sr 22.

56

Lördagen den 21 mars f. m.

Ang.

ifrågasatta
ändringar i
fattigvårdslagen
m. m.

(Forts.)

Ang.
ifrågasatt
ändring av
lagen om
försäkring för
olycksfall i
arbete m. m.

Jag kail icke finna, att vare sig inspektören för fattigvård och barnavård eller
andra, lagutskottet lia ställt sig det ringaste bakom, då frågan gällt, om det är
lämpligt eller icke. Det är bara ett omnämnande.

Sedan kommer fru Nordgren och säger, att det är en förfärlig skillnad mellan
försörjningsplikt och ersättningsskyldighet. Det må så Amra, men dessa
begrepp ha dock en viss samhörighet. Det är klart, att om två grannar bo i
samma hus. och det är lika i båda familjerna, att husmodem har barn före äktenskapets
ingeånde, och den ena icke vårdar barnet utan har det utackorderat,
där skulle mannen således icke ha vare sig besvär eller kostnad för barnet,
men i den andra familjen, där barnet försörjes i hemmet utan hjälp från samhällets
sida, där skulle ju familjeförsörjaren åsamkas kostnad; då ligger det väl
nära till hands att husfadern i den familjen säger: varför skall icke jag ha ersättning,
har jag någon skyldighet mot min hustrus barn, när min granne icke
har det mot sin hustrus barn.

Fattigvårdsmyndigheterna och harnavårdsm.yndighetema lia gått mycket
klokt och försiktigt fram, när det gällt att tillämpa dessa bestämmelser. Det
har icke skett i sådan utsträckning, att man kan säga, att det använts några
hårda medel. Av yttrandena framgår ju, att i Stockholm, när det a.nhängiggjorts
talan mot enskilda personer, så har det av 4,243 fall endast varit 54, som
gällt ersättningsskyldighet för andre makens barn.

Fru Nordgren säger, att det är stor skillnad på hustrun och mannen i det
fallet. .Mannen har egen inkomst, han betalar av sin arbetsförtjänst. Delvis
är det riktigt, men det är väl så, att örn det är ett gott förhållande, så böra makarna
ha affärerna ihop. Och jag tror inte, att den man, som ger ut en del av
sin inkomst i understödsbidrag för barn utom äktenskapet, alltid får så angenämt
i hemmet. Jag vidhåller mitt yrkande.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 15.

Härpå upptogs till behandling andra lagutskottets utlåtande, nr 23, i anledning
av väckt motion angående viss ändring av lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete m. m.

. I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 85,
-vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Osberg föreslagit, att riksdagen
ville^ i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, det Kungl. Majit måtte
skyndsamt låta verkställa utredning örn sådan ändring av nu gällande lag örn
försäkring för olycksfall i arbete, att varje person över viss ålder bleve obligatoriskt
försäkrad mot skada till följd av olycksfall i arbete, under förutsättning
att behov förelåge, samt örn statens övertagande av hela verksamheten,
både beträffande förvaltningen och skadeersättningen.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Häremot hade herr Osberg reserverat sig.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Osberg: Herr talman! Frågan örn riksförsäkringsanstaltens verk samhet

har jag sysslat med förut. År 1925 gjorde jag en framställning om
förenkling av denna försäkringsanstalt i syfte att nedbringa förvaltningskostnaderna.
Resultatet den gången blev negativt. Det påvisades då hurusom
man arbetade på att nedbringa dessa förvaltningskostnader och man måste medgiva,
att i en ringa mån har det lyckats, ehuru det vore mycket övrigt att önska

Ivor dagnil den 21 mars f. m.

57

Nr 22.

i det hänseendet. Men jag har under årens lopp tänkt på denna omständighet 4ng''
och funnit, att de nu rådande förhållandena äro långt ifrån tillfredsställande,
icke blott beträffande de dryga förvaltningskostnaderna utan även beträffande lagen om
de otillfredsställande åtgärder, som kunna komma i fråga här. Det är narn- försäkring för
ligen så, som herrarna veta, att det är endast löneanställda, som äro föremål olycksfall i
för försäkring, om en olycka skulle inträffa. Nu veta vi, att det är stora ar(p*r™’,m’
kategorier av folk, som icke erhålla hjälp, nämligen egnahemsbrukare och or
jordbrukare och deras barn i eget arbete, hantverkare som äro egna företagare
o. s. v. Jag har talat i dag med en tjänsteman i riksförsäkringsanstalten och
frågat, hur långt det sträcker sig upp på skalan när det är fråga om försäkring
för tjänsteanställda. Han sade, att det går ända upp till generaldirektörer.

Under dessa förhållanden hade jag tänkt få en utredning, som gick ut på att
alla, som utföra produktivt arbete, skulle vara försäkrade. Denna tankegång
tycker jag är fullkomligt riktig, och den är i viss mån föremål för utredning.

Det är nämligen så, att 1928 tillsatte Kungl. Hajd en kommitté, som skulle
utreda, örn det är möjligt att anknyta en frivillig försäkring till riksförsäkringsanstalten,
d. v. s. att sådana skulle kunna frivilligt försäkra sig, som icke
ha förmånen att lyda under den lag som finnes. Örn det vore så enkelt som
att kunna göra denna anknytning, så att den bleve effektiv, så vore örn den
saken icke mycket att säga, men det kommer att hopa sig många svårigheter.

Jag har tagit till exempel i min motion en dagsverkstorpare. Vi kunna säga,
att han gör dagsverken två dagar i veckan. Då är han försäkrad. Men de
övriga fyra dagarna, då han arbetar hemma, bryr sig det allmänna icke om
honom. Det förhållandet kan inte vara lämpligt utan har sina stora olägenheter.
Jag tror, att det knappast är möjligt för den tillsatta kommittén att
kunna komma till en sådan lösning, som kommer att ha någon vidare betydelse.

Det är detsamma med egnahemsbrukare. De måste söka sig arbete utanför
det egna hemmet. Då äro de försäkrade, men arbeta de på den egna torvan,
då bryr sig det allmänna icke örn dem. De få anlita fattigvården, örn de träffas
av en olycka och icke själva äro i stånd att bestrida kostnaderna.

Sedan kan man taga lika bärande exempel, då det gäller arbetsföra barn,
som hjälpa till hemma hos hantverkare eller jordbrukare. En lantbrukare har
en vuxen son eller dotter vid jordbruket och samtidigt legda arbetare, en manlig
och en kvinnlig. De ha samma beting, men den legda mannen eller kvinnan
har rätt till understöd och livränta, örn han eller hon blir skadad på grund
av olycka i arbetet. Men örn den egna sonen eller dottern träffas av en olycka,
har ingendera rätt till hjälp.

Nu har icke utskottet velat gå med på min framställning, utan pekat på
1928 års kommitté, som arbetar med att lösa detta problem. Jag kan inte
klandra utskottet därför att det har en annan mening än jag, men jag tycker,
att utskottet har tagit något snävt på detta viktiga spörsmål.

Jag har, sedan denna fråga behandlades i utskottet, talat med en person,
som är väl hemma i de amerikanska förhållandena, och han hade sett i en facktidning,
hurusom man nu i Amerika hade gått över från frivillig försäkring
till obligatorisk försäkring. När man hade den frivilliga försäkringen, översållades
landet med tusentals försäkringsagenter, och man skulle ju då ha
trott, att alla blevo försäkrade och att alla hade intresse av att låta försäkra
sig, men det hade undan för undan visat sig, att när en olycka inträffade, så
var den, som råkade ut för olycksfallet, icke försäkrad. I många fall tog man
visserligen en försäkring och betalade premien en eller flera gånger, men sedan
tröttnade man på det eller försummade ali betala, och när olyckan inträffade
var man icke längre försäkrad. Det är därför, som jag anser, att det ar lika
nödvändigt, att man har en obligatorisk olycksfallsförsäkring, som att vi ha
en allmän folkpensionering.

Nr 22. 58

Lördagen den 21 mars f. m.

Ang.
ifrågasatt
ändring av
lagen orri
försäkring fö
olycksfall i
arbete m. m.
(Forts.)

Detta var alltså vad gäller själva försäkringen, men för att få till stånd en
lösning av frågan, som skulle bli något så när rimlig, har jag samtidigt tänkt
mig, att man skulle överlåta kostnaderna helt och hållet på det allmänna. Det
- veta ju herrarna, att staten får släppa till rätt betydande summor för riksförsäkringsanstaltens
förvaltning, under det att premierna betalas av arbetsgivarna.
För att man skulle få någon rättelse och få det hela något så när skapligt
i kostnadshänseende, borde man ordna det så, att det allmänna bestred hela
kostnaden.

Det var en ledamot i utskottet — jag kan ju taga upp det redan nu, då han
väl sannolikt kommer att begära ordet efteråt — som sade, att detta skulle
ju bli en ren hjälp- eller understödsaktion. Jag tror emellertid, att varken den
ärade ledamoten eller jag eller vem det vara månde av kammarens ledamöter
kan säga, att vi icke i en eller annan form få understöd av det allmänna. Det
torde den ärade ledamoten kunna begripa, att med den sociala utveckling, som
försiggått i detta land, är det uteslutet, att någon skulle kunna säga, att han
icke får något understöd, örn man nu vill kalla det på det sättet. Detta behöver
därför icke vara en omständighet, som gör, att man här skall gå emot
saken.

Det är ju för närvarande så, att olycksfallsförsäkringen är mycket omständligt
ordnad i riksförsäkringsanstalten. Man måste infordra uppgifter från tusentals
och åter tusentals arbetsgivare om de summor, som blivit utbetalade till
arbetarna, örn hur många månader eller dagar, som de varit anställda, under
vilka former de arbeta o. s. v. Alla dessa uppgifter infordras i första hand
för att man skall kunna utröna, hur mycket dessa människor skola ha, då de
bli skadade. Det innebär ju ett kolossalt arbete. Örn man gör en titt uppe på
riksförsäkringsanstalten och ser de hundratals biträden, som sitta där vid skrivmaskiner
och räknemaskiner, så förstår man, att det drar med sig kolossala
utgifter, och det är naturligtvis nödvändigt under nu gällande förhållanden.

Jag hade nu tänkt mig, att man skulle slippa ifrån detta, därest det allmänna
ordnade försäkringen på så sätt, att man först tog hand örn en person,
när olyckan inträffat. Det enda, som vederbörande då hade att göra, vore att
anmäla sig för vederbörande myndighet, som sedan skickade in anmälan till
granskning i riksförsäkringsanstalten. På det sättet skulle man kunna nedbringa
kostnaderna alldeles oerhört.

För att belysa förhållandet och visa kammaren, att det icke är utan skäl, som
jag vänt mig emot de dryga kostnaderna, skall jag be att få nämna, att bara
förvaltningskostnaderna för riksförsäkringsanstalten år 1921 uppgingo till
3,569,994 kronor — det var för riksförsäkringsanstalten som sådan och de ömsesidiga
bolagen. År 1922 var kostnaden 2,968,433 kronor och året därpå var den
2,645.861 kronor. Dessa dryga kostnader på förvaltningskontot komma sig
därav, att, som jag nämnt, man har all denna granskning och allt detta
bryderi.

Nu skola icke herrarna tro, att jag är ensam om denna uppfattning. Frågan
har t. o. m. blivit ventilerad i pressen. En byråchef i riksförsäkringsanstalten
har skrivit en rätt lång artikel i Dagens Nyheter den 20 januari innevarande
år, där han påpekar bland annat de dyrbara läkareundersökningarna. År 1918
uppgick läkarnas arvoden till 220,800 kronor, men de stego år 1930 upp till
540,000 kronor. Byråchefen i fråga anser, att denna ökning beror på, att man
tog bort karenstiden. För min del anser jag, att det var ett fel, att man gjorde
det. därför att nu dragas en massa småolyckor inför riksförsäkringsanstalten,
som rätteligen icke borde vara med. Man borde åtminstone ha en karenstid på
14 dagar. Ingen olycka vore ju därmed skedd ty om det vid prövningen av ett
fall befunnes, att vederbörande vore berättigad till ersättning, så skulle han
naturligtvis få understöd från den dag, olycksfallet inträffade.

Lördagen den 21 mars f. m.

59 Nr a2-

Ja, nu är det naturligtvis ingenting att göra åt saken, när utskottet blivit en-''

Lälligt om ett avslagsyrkande. Min egen reservation har ju under sådana för- ändring av
hållanden icke stor betydelse, men jag har likväl här velat relatera min tanke- lagen örn
gång för att örn möjligt få den framförd till 1928 års kommitté. försäkring för

För min del anser jag frågan vara så viktig, att den icke får skrinläggas utan °r^te^
måste hållas vid liv undan för undan, tills man har kommit fram till ett resul- (j’ort8.)
tat. Vad jag anser vara en fara är nämligen, att även örn det öppnas möjligheter
för en frivillig försäkring, så kommer det icke att bli en allmän försäkring,
utan endast ett litet fåtal kommer att försäkra sig. Vi ha verkligen en
sådan frivillig försäkring, när det gäller våra fiskare. De erlägga en liten
avgift. De äro sina egna företagare. Det är nämligen så, att de arbeta kooperativt,
och därför har man gjort ett undantag. Hur har det då gått i praktiken?
Jo, det kan ha varit en fiskare, som fiskat ett par, tre månader och
han har då varit försäkrad, men sedan, då fisket upphört, har han gått i fraktfart
och blivit skadad, och han har då gått in till riksförsäkringsanstalten och
begärt skadestånd, men den har måst svara, att ni är icke försäkrad, när ni
icke utövar fiske. Sådana äro förhållandena. De bli olycksfallsförsäkrade en
viss tid, men däremellan äro de icke försäkrade. Sådana saker måste man ha
borteliminerade, och därför har jag velat bringa denna fråga på tal och har
tyckt det vara på sin plats att något belysa denna. sak.

Nu har jag naturligtvis som sagt icke stora utsikter att nu få något resultat,
men jag tillåter mig likväl, herr talman, att yrka bifall till min motion.

Herr Skoglund: Herr talman! Örn jag fattat motionären rätt, är det två

ting, han vill. Det ena är att han vill ha obligatorisk försäkring för självständiga
yrkesutövare, och det andra är, att han vill förenkla riksförsäkringsanstaltens
arbete, som onekligen ibland förefaller tungrott, och därigenom också få
det billigare. Man frågar sig då, på vilket sätt han vill förenkla och förbilliga
detta. Jo, han vill gå in för den principen, att man skall avskaffa själva
försäkringstanken och ordna det hela precis på samma sätt som en vanlig understödsfråga,
d. v. s. när den skadade ligger under en viss förmögenhetsgräns,
skall han få ersättning. Det kan naturligtvis ordnas, mycket enkelt, ty den
bärande tanke, som ligger under herr Osbergs förslag i detta fall, ha vi redan
i gällande fattigvårdslagstiftning. Det förundrar mig emellertid, att en gammal
liberal som herr Osberg kunnat komma på den idén, att samhället skulle
överge försäkringsformen för att i stället gå in för den rena understödsprincipen.

Vad den första punkten i hans förslag beträffar, är den redan^ under^behandling
hos pensionsförsäkringskommittén, som ju för närvarande håller på att utreda
frågan örn en utvidgning av olycksfallsförsäkringen. Vad den andra punkten
i förslaget beträffar, så tror jag den är sådan, att icke många av kammarens
ledamöter skulle vilja vara med om att biträda den.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Osberg: Herr talman! Jag vill bara säga herr Skoglund, att det icke
varit min tanke, att detta på minsta sätt skulle bli någon fattigvårdsanordning.

Tror herr Skoglund, att en person, som nu är försäkrad, på minsta sätt känner
sig åtnjuta fattigvårdsunderstöd, fastän det allmänna betalar en stor del. av
kostnaderna. Det kan icke bli annorlunda, örn det allmänna skulle betala litet
mera. Jag protesterar mot ett sådant yttrande, som herr Skoglund här fällde.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Nr 22.

60

Lördagen den 21 mars f. m.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckta motioner om utredning rörande införande av
smörpremiering;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängd giltighetstid
för avlöningsreglementet för tjänstemän vid domänverket;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för förre
kronoarrendatom K. J. Alm från viss betalningsskyldighet m. m.;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
en Kungl. Maj :t och kronan tillhörig hållhägnad i Sattajärvi by inom Pajala
socken av Norrbottens län; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 17.

lfråqaom Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört konstitutionsutskotT°vid
dektors- utlåtande, nr 8, i anledning av väckta motioner örn sänkning av rösträttsoch
landstings- åldern vid elektors- och landstingsmannaval m. m.

numnaml Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft dels
motionerna nr 65, 66 och 67 i första kammaren av herr Möller m. fl., dels ock
motionerna nr 92, 93 och 94 i andra kammaren av herr Hansson m. fl.

I de likalydande motionerna I: 65 och II: 92 hade hemställts, att riksdagen
måtte såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling antaga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 6, 9:e och 10:e stycket riksdagsordningen.

§ 6.

9) Valrätt vid elektorsval tillkommer en var i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad.

Valen äro omedelbara-----i vallagen.

10) Till elektor må endast den utses, som själv vid elektorsvalet äger rösträtt
och uppnått tjugufem års ålder.

Elektor kan ej vara:-------------- -----.- ._

■-----------till elektor.

I de likalydande motionerna I: 66 och II: 94 hade hemställts, att riksdagen
för sin del måtte antaga följande

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av § 4 i lag om val till riksdagen.

§ 4-

Vid val av elektorer skall den för val av stadsfullmäktige gällande röstlängden
ligga till grund.

Val av elektorer — ----— •— av statsverket.

Lördagen den 21 mars f. m.

61 Nr 22.

I de likalydande motionerna I: 67 och II: 93 hade föreslagits, att riksdagen
för sin del ville antaga följande

Förslag

till

Lag

orri ändrad lydelse av § 5 otili § 6, 1 mom. i lag om landsting.

§ 5‘

Rätt att deltaga i val av landstingsman jämte suppleanter tillkommer en var
inom landstingsområdet i kommuns gemensamma angelägenheter röstberättigad
man eller kvinna, som senast under nästföregående kalenderår uppnått tjugutre
års ålder.

Om upprättande--—----—- •— ■— ----------

------—- •— —-----kommunala vallagen.

§ 6.

1 mom. Valbar till landstingsman eller suppleant för landstingsman är en
var inom landstingsområdet vid landstingsmannaval röstberättigad man eller
kvinna, som uppnått tjugufem års ålder.

Landstingsman eller — —--—-------------—

— ---— --------vara landstingsmän.

Utskottet hemställde, att motionerna

a) I:65 och II:92,

b) 1:66 och II: 94,

c) I: 67 och II:93

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

av herr Hellberg, som med instämmande av herr Reuterskiöld hemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t begära förslag -—- så vitt
möjligt till nästkommande riksdag — örn 23 års åldersgräns för valrätt och
i samband därmed motsvarande sänkning av valbarhetsåldern till landstingen;
samt

av herrar Sävström, Strömberg, Gustav W. Hansson, Vennerström, ''Åkerberg,
Karlsson i Vadstena, Fast och Brännberg, vilka yrkat bifall till motionerna
I: 65—67 av herr Möller m. fl. och II: 92—94 av herr Hansson m. fl.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Fast: Herr talman! Denna fråga har vid flera tillfällen varit motionsledes
underställd riksdagens prövning och det har alltid blivit avslag på framställningarna
angående sänkning av åldersgränsen. Jag ber dock att trots den
snart förestående middagstimmen få erinra denna kammare örn några faktiska
förhållanden i denna sak. Jag vill då erinra örn att rösträttssakkunniga,
som 1918 avgå vo sitt betänkande, icke upptogo tanken på att man skulle ha
någon annan åldersgräns vid landstings- och elektorsvalen än den, som gällde
vid politiska val, nämligen 21 år. När sedermera Kungl. Maj:t framlade sin
stora rösträttsproposition, upptog icke heller denna proposition denna höga
åldersgräns som nu gäller. Det var först i det särskilda utskott, som behandlade
rösträttsfrågan, som man kom på den tanken att — tydligen med hänsyn
därtill att man i vissa avseenden gick längre än Kungl. Maj:t föreslagit •—•
göra ett medgivande genom att föreslå införandet av 27-årsgränsen vid landstings-
och elektorsvalen. Jag har förgäves sökt att i dessa handlingar finna

1 fråga om
rösträttsåldern
vid elektorsoch
landstingsmannaval

m. m.
(Forts.)

Nr 22.

62

Lördagen den 21 mars £. m.

1 !rå;,a-IT någon saklig motivering för det steg, som deli gången togs av utskottet, men
r och landstings- av att denna åldersgräns blev resultatet av att man ansåg sig mer eller mindre
mannaval tvungen att även från vänsterns sida ge så att säga en liten smula åt högern,
m- m- som ju fått göra det största medgivandet, då det gällde antagandet av denna
(Forts.i proposition, och så blev resultatet det som därav följde. Jag kan således konstatera,
att det är först under senare tid, som man kommit underfund med att det
var nödvändigt att införa en högre åldersgräns för rösträtt vid elektors- och
landstingsval än i fråga om andra val. Jag vill också fästa uppmärksamheten
på det faktiska förhållandet, att när vi nu ha 27-årsgränsen för rösträtt
till landstings- och elektorsvalen, betyder ju detta en genomsnittsålder av ungefär
30 år, och jag frågar då: kan det i nuvarande tid anses vara en rimlig
åldersgräns, då medborgarna skola lämnas tillträde till deltagande i landstingsoch
elektorsval?

^Jag gör sålunda det påståendet, att man icke har sakliga motiv för att vidhålla
en sådan ståndpunkt. Då jag Ilar framför mig det utlåtande, som utskottet
avgivit, och i vilket man avstyrkt den väckta motionen, vill jag fästa
kammarens uppmärksamhet på att detta utlåtande, såvitt det gäller motiveringen
till utskottets ståndpunkt, är av något enkelt innehåll. Man har helt
enkelt sökt haka sig fast vid det gamla talet örn att en högre åldersgräns är
i och för sig icke odemokratiskt. Den skär genom hela samhällskroppen, men
framför allt har man hakat sig fast vid att man anser denna högre åldersgräns
såsom ett av de många ting, som göra första kammaren särskilt skild från
andra kammaren. . Jag bestrider riktigheten i denna utskottets ståndpunkt.
Det har nämligen icke visat sig, att då man gör jämförelse mellan landstingsoch
elektorsvalen, å ena sidan, samt andrakammarvalen och övriga kommunala
val, å andra sidan, det varit någon partipolitisk förskjutning. Det skulle till
och med kunna uppvisas, huru en förskjutning åt vänster visat sig, till och
med då det gällt landstings- och elektorsvalen. Den förskjutning, som man
kan peka på, är säkerligen betingad av mera lokala hänsyn än till de förhållanden,
som utskottet här synes ha hakat sig fast vid. Jag vidhåller således
den ståndpunkt, att första kammaren i och för sig skulle kunna göras konservativare
genom en högre åldersgräns, icke kan vidmakthållas.

Så säger man vidare i utlåtandet — man har på känn, att detta är en för
svag argumentering. »Ja, det må vara hänt, men vi kunna icke utan vidare
släppa denna ståndpunkt som vi nu ha utan att få något annat i stället.» Då
äro vi framme vid ungefär samma resonemang, som under så många år framförts,
då det gällt borttagande av censusstrecket i fråga örn valbarhet till
första, kammaren. Jag ber att få fästa uppmärksamheten på att man vid
ofantligt många tillfjällen sagt, att detta ingår som ett led i det stora förstakammarproblemet.
Vad man egentligen menar med förstakammarproblemet,
har man icke riktigt fått klarhet uti. Men vi kunna i alla fall icke släppa
detta, därför att det har ett värde såsom bytesmedel. Nu framställer jag den
frågan: Kan man. använda ett ting som bytesmedel, som visat sig sakligt
värdelöst? Det gick icke för riksdagen att vidmakthålla den uppfattningen
man hade örn att man använde censusstrecket som bytesmedel, man kom dock
till klarhet därom att censusstrecket var värdelöst.

Jag erinrar, hurusom riksdagen som vilande grundlagsändring intagit en
bestämmelse, varigenom detta censusstreck blivit slopat. Det vore icke för
tidigt, örn man här betänkte, att när den högre åldersgränsen vid landstingsoch
elektorsvalen visat sig vara betydelselös, man också skulle uppge den
gamla ståndpunkten och i konsekvens härtill tillmötesgå de krav, som motionsledes
blivit framställda. Jag förmodar, att man kommer att göra en anmärkning
här, och jag ber att få bemöta den på förhand för att slippa taga till

Lördagen den 21 mars f. ru -

63 Nr 22.

ordet en gång till, nämligen att denna motion, som innebär en sänkning av
rösträtten till 23 års ålder, den ålder, som nu gäller för kommunala och politiska
val, innebär ett uppgivande från socialdemokraternas sida av en uppfattning,
som man vid oändligt många tillfällen manifesterat. Jag bestrider
detta, därför att det framgår tydligt och klart i den föreliggande motionen,
att man ansett läget vara sådant, att man nu kunde räkna med att man kunde
taga bort den värsta orimligheten och komma fram till att vinna förmånen
av vad de enhetliga rösträttsbestämmelserna kunna skänka. Då kommer man
emellertid måhända från andra sidan och säger: Nåväl, då få vi icke något
lugn och ro på detta område: ni komma alltjämt att vidmakthålla det gamla
kravet om sänkning av rösträtten till 21 år. På detta vill jag på förhand
svara, att det ankommer på herrarna själva att avgöra när ni finna läget
medge en ytterligare framstöt, så länge ni ha majoritet i Sveriges riksdag.
Vidare vill jag framhålla, att det är självklart, att en uppgörelse efter dessa
linjer givetvis kommer att medföra en avspänning. Man för in diskussionen
på ett område, där man allmänt erkänner, att det är svårt att avgöra, var den
lämpligaste gränsen går; och i det avseendet finns det säkerligen olika uppfattningar
inom det svenska samhället och inom de svenska befolkningslagren.
Jag tror således, att örn bara dessa invändningar kunna göras gent emot ett
bifall till den socialdemokratiska motionen, är det invändningar, som enligt
mitt förmenande icke äro hållbara.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att utskottet här står delat på tre linjer,
strängt taget endast på två linjer. Det är så, att majoriteten tillkommit genom
den förseglade sedelns hjälp, ty i annat fall hade här förelegat ett utlåtande
med tillstyrkande av en utredning på området i överensstämmelse med den
reservation, som är bifogad av herr Hellberg i första kammaren. Jag ber att
få fästa uppmärksamheten på att det har dock inträffat någonting på detta
område. Tidigare, då vi resonerat örn denna sak, har man mötts av en så gott
som enhällig borgerlig opinion, som icke velat resonera örn denna sak. Nu
finna vi, huru det liberala partiets representant i utskottet gått in för att det
skall ske en ändring. Jag fäster vidare uppmärksamheten på, att utskottets
ordförande, en framstående ledamot av bondeförbundet, också instämt med herr
Hellberg och begärt framläggande av förslag från Kungl. Maj:ts sida. Vad
kan nu denna ändrade uppfattning egentligen bero på? Ja, den beror på en
sak, som jag vill påpeka innan jag slutar, och det är nämligen detta, att det
är icke blott det socialdemokratiska partiet som har ungdomsorganisationer
inom sina leder. Man har även inom de borgerliga partierna politiska ungdomsorganisationer.
Jag hänvisar till högerns ungdomsorganisation, »Nationella
Ungdomsförbundet». Jag hänvisar till de frisinnades måhända något
svaga men dock befintliga organisationen, »Frisinnad ungdom» och jag hänvisar
slutligen till bondeförbundets alltmer växande politiska ungdomsorganisation.
Förstå då icke herrarna, att man här är inne på en linje, som icke
längre är hållbar? Även de borgerliga partiernas ungdom kräver helt enkelt
att bli inlänkad i det medborgerliga demokratiska samhällsarbetet. Jag har
vid åtskilliga diskussioner, som jag haft med de borgerliga partiernas ungdomsorganisationer,
mött ett ganska allmänt och starkt krav från deras sida
örn en sänkning av rösträttsåldern, då det gäller landstings- och elektorsval.
Jag tror också, att man måste erkänna, att gärdet är så till den grad upprivet,
att man egentligen icke har någon fast position i fråga om den borgerliga
ungdomen. Det skall bli intressant att se, huruvida man på den frisinnade
kanten är mindre frisinnad än det lilla liberala partiet och dess representant,
herr Hellberg, eller örn man skall loija honom i fotspåren vid den votering,
som i denna fråga kommer att ilga rum.

Det skulle vara rätt naturligt, att jag yrkade bifall till den reservation, som

1 fråga om
rösträttsåldern
vid elektorsoch
landstingsmannaval

rn. ra.
(Forts.)

Nr 22. c 4

Lördagen den 21 mars f. m.

rösträttsåldern av8’iven av de socialdemokratiska ledamöterna inom utskottet, men jag skall
T och landstings- att örn man sänker rösträttsåldern vid elektors- och landstingsvalen till 21 år,
mannaval vill man också vinna rent praktiska fördelar. Man vill nämligen taga bort
m• m• elektorsförsamlingarna, och detta kan vinnas genom mycket praktiska och enkla

(Forte.) anordningar. Men dessa äro av den beskaffenhet, att ingen enskild motionär

har möjlighet att utarbeta en ändring av lagtexten så, att den skapar tillräckligt
förtroende för att riksdagen skall godtaga dessa lagändringar. Härav
följer, såsom också i den socialdemokratiska motionen framhålles, att det är
nödvändigt, att dessa ändrade lagbestämmelser utarbetas och framläggas av
Kungl. Majit. Detta betyder således, att om vi bifalla den socialdemokratiska
reservationen, vinner man i sak ingenting utöver vad den Hellbergska reservationen
innehåller, ty om riksdagen beslutar en skrivelse, kan förslaget till lagtexten
föreläggas riksdagen vid nästa års riksdag, och således kunna vi vara
färdiga att tillämpa lagen vid de val, som nästa år företagas. Jag erinrar örn
att vi ha ytterligare ett år kvar av innevarande riksdagsperiod.

Detta är således de skäl, herr talman, som göra, att jag kommer att i dag sluta
med att yrka bifall till den reservation, som av herr Hellberg är fogad vid detta
utlåtande. Jag gör det så mycket hellre, som det för mig och åtskilliga andra
skall bli synnerligen intressant att se, hur långt man i det närvarande vill
sträcka sig från den borgerliga vänstersidan, då det gäller att slipa bort den
allra värsta oformligheten inom vårt nuvarande författningsliv.

Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! En blick på föredragningslistan

visar, hur många ärenden vi ha kvar, och tanken på elen korta tid, som står
oss till buds i dag och på måndag och tisdag, gör, att det synes mig skäligen
olämpligt att draga upp en stor principdebatt om hela förstakammarproblemet,
i synnerhet som den siste ärade talaren icke riktigt var på det klara med vad
som menades med »förstakammarproblemet». Jag vill endast erinra örn att
utskottet fortfarande vidhåller sin uppfattning örn att vi behöva två kamrar
med en väsentlig karaktärsskillnad dem emellan. En sänkning av åldersgränsen
för rättigheten att deltaga vid val till landsting och elektorer skulle i sin
mån bidraga till att utplåna denna artskillnad mellan kamrarna. Jag skall
emellertid icke alls närmare inlåta mig på sakfrågan. Jag tror, att kammaren
är överens med mig att nu avböja en ingående sakbehandling av detta i
kammaren så ofta genomdebatterade ärende. Jag vill också endast påpeka, att
den siste ärade talaren uttryckligen förklarade, att någon fred skulle vi icke få,
örn vi också toge 23-årsstrecket. Yi skulle sålunda få göra samma erfarenhet
som efter överenskommelsen år 1918, d. v. s. man vill endast undan för undan
plocka bort stycke för stycke av de garantier, vilka var för sig visserligen icke
kunna tyckas vara så särskilt starka men som dock tillsammans i någon mån
betrygga den karaktärsskillnad mellan kamrarna, som är erforderlig för att
kamrarna vid varandras sida skola fylla sin uppgift i vårt statsskick. Även
om riksdagen skulle gå med på detta förslag, kommer sålunda kravet om en
ytterligare sänkning av åldersgränsen, d. v. s. på ett ytterligare borttagande av
denna väsensskillnad mellan kamrarna, att stå kvar. Därmed har jag icke
sagt, att denna garanti i och för sig har så stor och avgörande betydelse för
väsensskillnaden mellan kamrarna. Utskottet vill emellertid icke att bit efter
bit av det som gör kamrarnas åtskillnad på detta sätt plockas bort utan att det
får andra garantier, som kunna möjliggöra att denna väsensskillnad mellan
kamrarna bibehålies. Utskottet vill därför icke taga upp denna enstaka fråga
till behandling annat än i sammanhang med hela det s. k. förstakammarproblemet.

Jag åtnöjer mig för övrigt med att i all korthet hänvisa till den motivering,

Lördagen den 21 mars {. m.

65

sorn är framlagd av utskottet. Det är, såsom det synes, från vår sida en fullt
klar och tillräcklig motivering för det avslagsyrkande, som utskottet kommit
till även denna gång, och med hänsyn till den omständigheten, att kammaren
i dag kan behöva fredas från en så ofta upprepad långvarig och resultatlös debatt
i denna fråga, inskränker jag mig, herr talman, till att med dessa ord yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Hallén: Herr talman! Jag vill i anseende till den snart förestående

middagsrasten söka fatta mig så kort som möjligt.

Då man hörde herr Pehrsson i Göteborg försvara utskottet, så kände nog
hela kammaren, att han åtminstone var alldeles utblottad på all hänförelse och
entusiasm för den sak, som han försvarade. Det är icke heller så mycket att
undra på. Jag skulle vilja säga, att när det gäller rösträttsfrågorna, så är väl
högerns politik nästan att betrakta såsom en väg beströdd med varjehanda minnen
av sorgliga nederlag och missgrepp. Vare sig vi tänka på den kvinnliga
rösträtten eller den graderade kommunala röstskalan eller alla dessa rösträttsstreck
vid den kommunala politiska rösträttens utövande, så får man säga, att
högerns, politik har betecknats dels av ett slags sterilt nejsägande, dels av en reträttpolitik,
som alltid förr eller senare har fått sluta i en fullständig kapitulation.
Det är väl fråga om vi icke ha ett sådant där typiskt historiskt exempel
även här.

Jag skulle emellertid vilja fästa kammarens uppmärksamhet på att trots det
negativa slut, vartill den borgerliga majoriteten kommer i sitt utlåtande, så
kan man ändå där förmärka ett litet tuppfjät i en reformvänlig riktning. Förr
i tiden slog man, som herr Pehrsson nog vet, näven i bordet bokstavligt eller
andligt talat och sade, att det här är ingenting att resonera örn utan vi säga nej
utan vidare. I dag talar man i alla fall örn att »frågan örn en enhetlig rösträttsålder
för första och andra kammarens väljarkårer lärer icke böra upptagas
till närmare prövning annat än i samband med en mera ingående behandling
av spörsmålet om grunderna för första kammarens bildande överhuvud
taget». Man erkänner alltså, att det mycket väl kan tänkas, att frågan behöver
upptagas till prövning. Ja, det behöver den sannerligen, om icke annat, så örn
man tänker på ett sådant faktum som att när här i huvudstaden för ett par
dagar sedan en hundratusenhövdad skara gick till val, så räckte det med en
rösträttsålder av 23 år, d. v. s. i realiteten 24 eller 25 år, ehuru valmännen därvid
voro med örn att utse styresmän, som skola handlägga de allra största budgetärenden
i en budget, som rör sig om bortåt hundra miljoner kronor. Däremot,
då det gäller att välja landstingsman, som i sin tur skola behandla en budget
på i regel ett par, tre miljoner, och där huvudparten av ärendena gälla ganska
små och obetydliga ekonomiska spörsmål, då kräver man formellt en ålder av
27 år men i realiteten en ålder av uppåt 30 år. Frånsett frågan örn valen av
första kammarens ledamöter, så måste väl alla människor oavsett politisk åskådning
säga, att en sådan skillnad vid val av personer, som skola handlägga rent
kommunala angelägenheter, kan icke inför sunda förnuftet försvaras.

Det är också därför, som vi äro fullt övertygade örn att denna fråga faller
som man säger framåt. Lika väl som i kampen för den ograderade kommunala
röstskalan måste även på denna punkt motståndet förr eller senare uppgivas.
Vill högern stå fullständigt steril i detta, är det dess ensak. Jag tycker emellertid,
att de sista dagarnas händelser visa, att den rent negativa nejsägarpolitiken
vad den än inbringar, så åtminstone inbringar den icke några politiska
segrar utan snarare tvärtom.

Jag ber, herr talman, att liksom förut herr Fast få yrka bifall av rent praktiska
skäl till den Hallbergska reservationen.

Andra hammarens protokoll 1931. Nr 22. g

Nr 22.

I fråga om
rösträttsåldern
vid clektorsoch
landstingsmannaval

m. m.
(Forts.)

Nr 22. 6 G

Lördagen den 21 mars f. m.

I fråga orri
rösträttsåldern
vid elektor soch
landstingsmannaval

m. m.
(Forte.)

Herr Carleson: Herr talman! Om man överhuvud taget skall lia två kamrar,
något som i och för sig ju icke behöver vara nödvändigt, så är det till ringa
eller ingen nytta om man icke upprätthåller något slags skillnad mellan dem.
Det var väl också detta, som lagstiftarna tänkte på år 1918, då de införde
den skillnad, som åtföljer dels medelbarhet vid valet, dels olika ålder för valmännen.

Frågan blir då: Är den skillnad i valsättet, som förefinnes mellan första och
andra kammaren, tillräcklig för att överhuvud taget upprätthålla någon skillnad
mellan kamrarna, och örn den är det, är denna skillnad av ondo? Den
första frågan har herr Fast besvarat så, att valmännens åldersskillnad är värdelös.
Ja, därom kan man ju tvista. För min del tycker jag emellertid, att
bl. a. denna skillnad i väljarnas ålder verkar till en viss karaktärsskillnad mellan
kamrarna. Såsom utskottet indirekt framhållit lämnar åldersskillnaden i
väljarkårerna vissa garantier för att man i första kammaren skall återfinna
personer med större erfarenhet.

Vad återigen beträffar frågan, om den skillnad, som vi ha, är av ondo, så
tror jag knappast, att motsättningen mellan kamrarna är av den beskaffenhet,
att någon numera skulle vilja på allvar påstå, att första kammaren står hindrande
i vägen för utvecklingen, så att man av sådan anledning skulle behöva
vare sig omorganisera den eller eliminera den.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundéll: Herr talman! Jag vill endast säga ett par ord i denna

fråga. Som den förste ärade talaren yttrade, är ju detta en fråga, som förut
behandlats så många gånger, att det egentligen icke kan finnas något att tilllägga
till vad som sagts förut. Då emellertid herr Fast efterlyste, hur de frisinnade
komme att ställa sig vid omröstningen i denna fråga, så skall jag be
att få säga några ord, eftersom jag deltagit i ärendets behandling i utskottet.
Jag kan givetvis icke svara för partiet i detta fall, men jag har för min del
anslutit mig till utskottsmajoriteten, och jag kommer också att biträda utskottets
förslag vid omröstningen.

Jag undrar verkligen, om någon kan förebringa något särskilt skäl till att
en ändring nu bör göras i den överenskommelse, som träffades 1918. Jag har
för min del icke kunnat finna, att så skett, och jag kan icke finna, att den lilla
mognadsålder, som här föreskrives i fråga örn val till första kammaren, är
för hög. Det kan ju visserligen anföras, att det kail finnas de, som lia förmåga
att kunna sätta sig in i förekommande ärenden vid tidigare ålder, men
i allmänhet tror jag icke det skadar, att vi lia denna åldersgräns nied större
allmän erfarenhet.

Som sagt, jag kan för min del icke finna, att något inträffat, som kan anföras
som skäl för att frångå den överenskommelse, som träffades år 1918, och
jag ber därför, herr talman, att få biträda utskottets förslag.

Herr Spångberg: Herr talman! Från kommunistiska håll ha vi vid flera

tillfällen förut givit tillkänna vår uppfattning i rösträttsfrågan och ha icke
haft någon anledning att frångå denna uppfattning. Vi motionerade senast
år 1928 örn rösträttsålderns sänkning till 20 år i en motion, som jag anser mig
berättigad att även här beröra. Om man ifrån socialdemokratiskt håll år 1918
uppträtt med större bestämdhet än vad sorn då var fallet, hade vi säkerligen
icke behövt stå i den situation sorn vi i dag göra. Jag koni just att tänka på
år 1918, då herr Fast i sitt anförande sade, att han icke i handlingarna funnit
något skäl, varför man frångick det krav som då uppställts såsom gräns
för rösträtten, nämligen 21 år. Det var ju ett allmänt krav. som då fördes fram

Lördagen den 21 mars f. m.

67 Nr 22.

och som delades även om jag fortfarande följer samma handlingar från riksdagen,
av både de frisinnade och det vid den tiden organiserade liberala samlingspartiet.
I propositionen hade ju även framlagts förslag om 21-årsåldem.
Örn jag återgår till herr Fasts fråga, varför man frångick den, skulle jag därvid
vilja framställa den frågan: vad var orsaken, att man just 1918 kom att
framlägga en proposition örn rösträttsålderns bestämmande till 21 år? Det
var den ryska revolutionen året förut och den tyska revolutionen på hösten
1918, som var orsaken till att man även här i landet kom till besinning och
fann, att någonting mäste i alla fall göras. Herr Branting- erinrade här i riksdagen
vid detta tillfälle örn dessa revolutioner och yttrade bl. a., att vågsvallet
där utifrån svallade över våra kuster och gick upp på dem samt att vindarna
Högö även inom våra landamären. Han sade även, att örn icke detta billiga
minimiprogram, som upptog 21-årsåldern som en lämplig minimiålder för
rösträtten, genomfördes, skulle man icke kunna hålla arbetarna tillbaka här
i landet. Det var det, som var orsaken till att man då kom fram med detta
förslag. Det var det, som var orsaken till att de borgerliga började förstå, att
någonting måste göras. Det blev emellertid löften, som aldrig kommo att uppfyllas.
Redan i utskottet blev det förslag, som propositionen innehöll, omändrat,
så att när utskottets förslag kom hit till kammaren, hade vi däri 27-årsåldem upptagen.

Hur verkar nu detta sammelsurium av bestämmelser, som författningen i
detta avseende innehåller? Det medför, att en person, som året före valet fyllt
23 år, har rätt att rösta på riksdagsman men att samma person icke har rätt
att rösta pa landstingsman. Den, som är 25 år gammal, anser man mogen
att väljas till ledamot av denna kammare, att lia säte och stämma i riksdagen
samt vara med och besluta i författningsfrågor och anslagsfrågor, men han
har icke rätt att lägga en valsedel i urnan, da det gäller att välja en landstingsman.
Jag skulle^ tro, att man ur förnuftssynpunkt icke från något håll
skulle kunna anföra något som helst skäl, varför en person, som kan sitta här
i kammaren som riksdagsman, icke skall anses vara kvalificerad att deltaga i
ett landstmgsmannaval. Genom dessa bestämmelser har man beträffande den
kommunala rösträtten och rösträtten vid riksdagsmannaval utestängt över

100.000 ungdomar, och då, det gäller landstingsvalen, har man utestängt över

600.000 ungdomar, som örn valrättsbestämmelserna varit sådana, att rösträttsåldern
satts till myndighetsåldern, skulle haft rätt att deltaga i valen

Varför har man utestängt alla dessa? Utskottet säger, att det är för att
upprätthålla en artskillnad mellan kamrarna. Jag skall icke ingå på vad det
ligger för motiv bakom upprätthållandet av denna artskillnad. När det talas
örn, att det icke är sociala motiv, som ligga bakom, vill jag deklarera en motsatt
uppfattning. Varl är det för fordringar man ställer på samma ungdom?
De unga män, som stå i 20- eller 21-årsåldern, få åtminstone på arbetarhåll. i
den man de kunna erhålla arbete, försörja, sig själva. De anses mogna att
bilda familj och uppfostra barn o. s. v. Framför allt anses de speciellt lämpade
att försvara det s. k. fosterlandet, som icke ens ger dem rätt att deltaga
\ett val. Jag tror. att herrarna av i dag, som liro motståndare till att rösträttsåldern
sänkes till 23 år för landstingsval och elektorsval, icke anse att
dessa 20- och 21-ånga unga män äro för unga eller att det är för påfrestande
tor dem att uppfylla alla de fordringar, som samhället och herrarna ställa
pa dem.

Jag vill icke överskatta betydelsen av vad som skulle inträffa, örn rösträttsåldern
sänktes till 20 eller 21 år. Jag tror icke, att det socialdemokratiska
partiets Ironi marsch lili.- i landet skulle betyda något större socialt jordskred
Herrarna lia ingenting att frukta, från det hållet. Det är emellertid'' ett krav''
sorn ungdomen har rätt att ställa, oell det är en fordran, sorn man från riks -

I f råga om
rösträttsåldern
vid elektorsoch
landstings -mannaval
m. m.
(Forts.)

Nr 22. 68

Lördagen den 21 mars f. m.

I fråga om
rösträttsåldern
vid elektorsoch
landstingsmannaval

m. m.
(Forts.)

dagens sida bör tillmötesgå, icke blott att rösträttsåldern för landstingsmannaval
och elektorsval blir satt till 23 år utan att rösträttsåldern överhuvud taget
sänkes till att bli densamma som myndighetsåldern.

Herr Jansson i Edsbäcken: Herr talman! Det var närmast herr Fast, som
uppkallade mig, när han efterlyste, hur det frisinnade partiet skulle ställa sig
till denna lilla reform, som han uttryckte sig. Jag vill erkänna, att jag i början
deltog i detta ärendes behandling i utskottet och ställde mig på avslags -linjen.

Herr Fast sade bl. a., att han hört den borgerliga ungdomen klaga över detta.
Jag har umgåtts med borgerlig ungdom i mina dar men icke hört någon, som
klagat över detta, därför att bestämmelserna örn. denna högre ålder drabba alla.
Det är ingen klasskillnad. De träffa såväl de förmögna som arbetarparten.
Vi anse då, att det bör vara någon artskillnad mellan kamrarna, och det blir
det nu genom den högre åldern. Vi ha snart fått bort censusstrecket till första
kammaren, och då är det blott den högre åldern kvar.

Eftersom den siste ärade talaren slutade med att han fortfarande håller på
20- eller 21-årsåldem, vill jag säga, att även om vi nu gå på reservationen, få
vi i alla fall upp frågan ånyo. Jag tror därför, att det är klokast att gå med
på utskottets förslag. Kanhända är den tiden icke så långt avlägsen, när herr
Spångbergs meningsfränder äro så starka, att de kunna komma med förslag
örn en sänkning av rösträttsåldern till 20 eller 21 år.

Jag skall icke uppehålla kammaren längre utan vill endast förklara, att jag
ansluter mig till utskottets förslag. Jag kan icke svara mera än för mig själv,
men jag tror, att mina partikamrater, åtminstone de flesta av dem, äro med
om att hålla den överenskommelse, som träffades 1918 och 1919.

Herr Björkman: Herr talman! Örn icke tiden hade varit så långt fram skriden,

skulle jag hava givit mig in på att utförligare angiva skälen till att
jag anslutit mig till utskottets hemställan. Då jag emellertid tidigare har varit
med i utskottet och tillhört förstakammarsakkunniga, där dryftande av detta
spörsmål ägt rum, vill jag dock säga några ord örn att borttagandet av något
av de små särmärkena i grunderna för tillsättande av första kammaren är av
den allra största betydelse. Man kan ju tycka, att varje litet särmärke icke
betyder så mycket. Men det är samlade som de bliva en liten skara skiljemärken
mellan kamrarna. Borttagandet av en av grundvalarna skulle vara
ett ytterligare steg mot enkammarsystem. Men då få vi också taga konsekvenserna
och den konsekvens, som kan hava nytta med sig, är väl att de 230 ledamöterna
i denna kammare och de 150 i första kammaren, sålunda de 380 ledamöterna
i riksdagen, skulle kunna minskas till hälften, och hälften av oss kunde
sålunda återgå till en nyttigare sysselsättning än att vara här i sådan massa.

Jag har velat sagt detta, då jag, herr talman, ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Jag skall icke inlåta mig

på något resonemang örn särskild rösträttsålder, när det gäller landstingsval
och val av elektorer till första kammaren. Jag vill förklara, att från bondeförbundets
sida hava vi icke något emot, örn man tar upp hela förstakammarproblemet
kontra andrakammarproblemet och löser detsamma. Men de partiella
plocken, att man plockar ett blad då och ett annat då, dem godkänner jag
icke. Vad vi i bondeförbundet framför allt fordra, är, att den, som skall utöva
rösträtten, vilken ålder det vara må, skall hava gjort sin medborgerliga

Lördagen den 21 mars f.

69 Nr 22.

skyldighet. Så länge jag icke hör talas något om detta från dem, som kräva
ändring, så länge kan jag icke ansluta mig till dem.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Fast: Herr talman! Jag vill bara säga till den siste ärade talaren,
att skall man vänta så länge med att byta bort det ur hans politiska synpunkter
sakligt värdelösa mot de värdefulla saker, som han var inne på, så blir det att
vänta längre än bondeförbundet har förmågan att leva.

Jag omnämnde i mitt förra anförande ungdomsorganisationerna inom olika
partier endast såsom bevis för den faktiska förskjutning, som ägt rum i det
borgerliga lägret i denna fråga. Jag vill fästa uppmärksamheten vid, att
huru än man på borgerlig sida bärskär upp sig, står dock kvar den sakliga
diskussionen i utskottet, där man faktiskt undan för undan erkänt, att det går
icke i längden att uppehålla denna orimliga åldersgräns av 27 år.

Till sist ett ord till herr Jansson i Edsbäcken. Han är lyhörd ibland. Han
har aldrig hört talas örn krav örn sänkning av rösträttsåldern. Jag minnes
ett tillfälle, då han icke var så lyhörd då han från sin trakt framförde önskemål
från befolkningens sida. Det var, då det gällde sänkning av riksdagsarvodena.
Jag tycker, att man i varje fall borde vara lika känslig för folkopinionen,
då det gäller denna sak.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den av herr Hellberg avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr East, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
samt anslogs.

Den, som rull, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Hellberg avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
.ja-propositionen; vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 18.

Ordet lämnades till herr andre vice talmannen, som yttrade: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa, att kammaren ville besluta, att tiden för avgivande
av motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 186, med förslag till
ändrad tid för kronouppbörden, måtte utsträckas till det plenum, som infaller
näst efter 20 dagar från propositionens avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 10.

Herr Winhler avlämnade en motion, nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 175, med förslag till lag med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens.

1 fråga örn
rösträttsåldern
vid deldorsoch
landstingsmannaval

m. m.
(Forts.)

Nr 22.

70

Lördagen den 21 mars e. m.

Vidare avlämnade herr Olsson i Gävle en motion, nr 401, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition, nr 164, med förslag till lag örn behandling av alkoholister.

Slutligen avgå vos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 143, angående den högre lantbruksundervisningens ordnande m. m.,
nämligen

nr 402, av herr Magnusson i Skövde;

nr 403 av herr Hedlund i Häste; och

nr 404 av herr Nordkvist m. fl.

Ovannämnda motioner bordlädes.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på hemställan av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen av övriga å föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.17 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 21 mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Föredrogos vart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av en
brännoljecistern och anskaffande av ett tankfartyg för flottan;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
visst avtal mellan kronan och Karlsborgs kommun; och

nr 40, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa arbeten vid
Gustaf V :s docka å Beckholmen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§2.

Äng. befrielse, Till avgörande företogs statsutskottets utlåtande, nr 41, i anledning av Kungl.

^4 G^Mdin ^aj'' :^s proposition angående befrielse för löjtnanten A. G. Molin från viss betalfrån
viss ningsskyldighet jämte en i ämnet väckt motion.

Uti en till riksdagen avlåten, den 26 februari 1931 dagtecknad proposition,
nr 148, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsråds -

Lördagen den 21 mars e. m.

71 Nr 22.

protokollet över försvarsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, Äng. befrielse
att löjtnanten vid Jämtlands fältjägarregemente Arne Georg Molin finge be- grolin
frias dels från den honom jämlikt rådstuvurättens i Östersund två. särskilda ''från viss
utslag den 13 oktober 1930 ålagda skyldighet att utgiva ej mindre till Kungl. betalningsMaj
:t och kronan samt riksförsäkringsanstalten ett belopp av sammanlagt 6,694 skyldighet.
kronor 34 öre jämte ränta, än även till Kungl. Maj :t och kronan ett årligt belopp (Forts.)

av 293 kronor 33 öre räknat från den 1 september 1930; dels. ock från ersättningsskyldighet
med avseende å de livräntebelopp, riksförsäkringsanstalten för
tiden efter den 30 juni 1930 utbetalt eller komme att utbetala till förre furiren
G. E. Hallonqvist på grund av honom den 5 december 1925 åsamkad skada; allt
under det villkor, att Molin före den 1 augusti 1931 till arméförvaltningens civila
departement inbetalade ett belopp av 1,000 kronor.

Vidare hade uti en inom andra kammaren av herr Holmgren väckt, motion,
nr 362, föreslagits att riksdagen ville medgiva, att Molin finge befrias från
honom jämlikt rådstuvurättens i Östersund två särskilda utslag den 13 oktober
1930 åliggande skyldighet att till kronan och riksförsäkringsanstalten utgiva
dels genast ett belopp av tillhopa 6,694 kronor 34 öre jämte viss ränta, dels ock
ett årligt belopp av 293 kronor 33 öre från den 1 september 1930; samt att kronan
avstode från de fordringsanspråk, som framdeles kunde komma att resas mot
Molin på grund av utbetalning till Hallonqvist från riksförsäkringsanstalten av
en livränta å 880 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i anledning av förevarande proposition
nr 148 och med bifall till ovanberörda motion medgiva,

a) att löjtnanten vid Jämtlands fältjägarregemente A. G. Molin finge befrias
från honom jämlikt rådstuvurättens i Östersund två särskilda utslag den 13 oktober
1930 åligganden skyldighet att utgiva dels till Kungl. Majit och kronan
samt riksförsäkringsanstalten ett sammanlagt belopp av 6,694 kronor 34 öre
jämte ränta, dels ock till Kungl. Majit och kronan ett årligt belopp av 293
kronor 33 öre räknat från den 1 september 1930; och

b) att Molin finge befrias jämväl från ersättningsskyldighet med avseende å
det livräntebelopp, riksförsäkringsanstalten för tiden efter den 30 juni 1930 utbetalt
eller komme att utbetala till förre furiren G. E. Hallonqvist på grund av
honom den 5 december 1925 åsamkad skada.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Kvarnzelius, förste vice talmannen
Olsson, Bosén, Sandén. Jamsson i Falun, andre vice talmannen Bengtsson
och Olofsson i Digernäs, vilka ansett att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl Maj :ts proposition och med avslag å ovanberörda
motion medgiva, att löjtnanten vid Jämtlands fältjägarregemente A. G.

Molin finge befrias-----lika med Kungl. Majit-----ett be lopp

av 1,000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Detta ärendes be handling,

alltifrån det den olycka inträffade, som här är relaterad såväl i propositionen
som i utskottets utlåtande, vittnar ju örn, att i alla de rätter, där prövning
skett, har ifrågavarande löjtnant Molin blivit dömd såväl till böter som
ersättningsskyldighet till den, som skadades av skottet. Emellertid har detta
mål sedermera fullföljts, så att man till sist kommit in till Kungl. Majit och
framställt krav på att hela betalningsskyldigheten skulle efterskänkas.

Man kan ju säga, att det är mycket sällsynt, örn det (iver huvud någonsin
förekommer, att något sådant kan ske i det civila livet. Vi känna till, att örn

Nr 22.

72

Lördagen den 21 mars e. m.

Äng- befrielse etet är någon, sorn gjort sig skyldig till en bilsammanstötning eller dylikt och
4 G Molin döm(J> sa iår llan stå sitt kast. Men här går man så långt, att man t. o. m.

''''från viss kräver att ifrågavarande person skulle befrias, icke blott från ansvars- och
betalnings- underhållsskyldignet utan befrias från all påföljd för sin försummelse. När
skyldighet, ärendet kommit inför Kungl. Majit, har Kungl. Majit ansett, att han dock borde
(Forts.) hava någon, örn jag så får kalla det, minnesbeta för sitt sätt att gå till väga.

Denne löjtnant var skyldig att kontrollera den värnpliktiges gevär, innan han
släppte honom ifrån sig, och det är det han har försummat.

Örn nu icke instruktionen i detta fall hade varit klar, så hade man kanske
bort låta^ nåd gå före rätt. Men instruktionen säger tydligt ifrån, att denna
kontroll ålåg honom. Och när han icke har fullgjort denna sin skyldighet, har
Kungl. Majit ansett, att han borde stå till ansvar i så måtto, att han skulle betala
1,000 kronor. Och vi reservanter inom utskottet anse, att Kungl. Majit
i detta fall har gått den rätta vägen och med detta visat, att man icke får vara
alltför släpphänd och låtsas om ingenting, då det gäller en så pass viktig sak
som skarpskjutningar, där de värnpliktiga äro utsatta för livsfara, därest icke
kontrollen skötes ^ordentligt. Den man, som här blivit utsatt för skottet, miste
ju sitt ena ben på kuppen. Den som då hade ansvaret bör icke helt och hållet
bliva befriad från ali påföljd utan i detta fall åtminstone, såsom Kungl. Majit
föreslagit, få betala 1,000 kronor.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Holmgren: Herr talman! Denna fråga ligger ju till så, att för, jag

tror det var sex år sedan en ung fänrik hade skjutövningar med sina underlydande.
De underlydande hade order att vid skjutningens slut se till, att inga
patroner funnos kvar i gevären. En värnpliktig försummade att göra detta,
och den unge fänriken försummade att kontrollera, att den givna ordern verkligen
blivit till punkt och pricka utförd. Sedan inträffade det en olycka —
när en patron är kvar i ett gevär, blir det alltid en olycka —, skottet gick, och
en värnpliktig blev träffad i knäet med påföljd, att benet måste amputeras.
Så blev det krigsrätt örn denna sak, och vid krigsrätten utmättes ansvaret.
Den unge fänriken fick för sin försummelse två dagars arrest utan bevakning.
Man ansåg, att det under krigsrättsförhandlingarna framkommit sådana förmildrande
omständigheter, att hans brott var sonat med två dagars arrest. Den
värnpliktige, som var den primära orsaken till skadan, fick ett något strängare
straff fastän icke heller det alltför strängt, nämligen fem dagars vaktarrest.

De bie vo naturligtvis straffade icke för den skada, som inträffat, utan för
dep förseelse, som de^ begått. Sedan kom ju till, att den värnpliktige, som
blivit skadad, måste hållas skadeslös, först och främst för förlusten av sitt ben,
och sedan för svårigheten för honom att sedermera kunna försörja sig. Han
skulle sålunda ha ett årligt underhåll och skadestånd för den skada, han lidit.
Den värnpliktige stämde kronan och blev tillerkänd visst skadestånd och visst
årligt underhåll. Då vände sig kronan i sin ordning till dem, som varit vållande
till skadan,_ för att söka ut dessa belopp. De blevo först ådörnda, dessa
bägge, vem det gitte, att betala beloppen ifråga. Men när kronan sedan skulle
söka ut beloppen, vände sig kronan till den, som man hade anledning tro skulle
kunna betala, nämligen löjtnanten, och han blev stämd inför en rådhusrätt och
ådömd att själv betala. Beväringsmannen, som skjutit skottet, blev sålunda
under tiden skild från hela ansvaret, och löjtnanten — fänriken är nu befordrad
till löjtnant — blev ensam dömd att betala.

Nu tycker man ju, att det är ganska strängt det där. En beväringsinan skjuter
en annan, så att benet får amputeras, med påföljd, att en löjtnant skall betala
flera tusen kronor. Jag tycker att det icke är riktigt sammanhang i detta.
Ingen skulle opponerat sig, om Kungl. Maj :t hade sagt, att löjtnanten eller be -

Lördagen den 21 mars e. m.

73 Nr 22.

väringsmannen, vilkendera som kunde, skulle betala detta skadestånd, oell icke Äng. befrielse
någondera slippa undan helt och fullt. Men beväringsmannen slapp undan. Jag
förmodar, att Kungl. Maj:ts avsikt med sin hemställan varit att framhålla, att ''från viss
har man genom försummelse åstadkommit skada, skall man icke helt och hållet betalningsslippa
ifrån skadestånd, även örn omständigheterna äro aldrig så förmildrande, skyldighet.
Men vinner man det verkligen på detta sätt? När nu beväringsmannen är un- (Forts.)
dantagen, så blir följden den, att för framtiden kunna mycket väl beväringsmännen
reflektera som så: om man slarvar och åstadkommer en skada, blir
man visserligen ålagd skadestånd, men det får ändå befälet betala, så det komma
vi ifrån. Jag menar, att är det två personer, som begått en förseelse tillsammans,
så skola de båda två stå för skadeståndet. Nu har kronan sökt ut det
hos löjtnanten ensam, därför att man trott, att löjtnanten hade bättre ekonomi
än beväringsmannen. Men jag frågar: har man verkligen, innan propositionen
skrevs, undersökt, huruvida icke beväringsmannen till äventyrs levde i mycket
bättre ekonomisk situation än löjtnanten? Löjtnanten har icke allt för
mycket. När han blev löjtnant, hade han lägst 307 kronor i månaden, och
han kommer upp till högst någonting på 400 kronor i månadslön, så att hans
ekonomi är icke så storartad. Mannen har skulder, han kom från ett fattigt
hem, och har skulder, som han fått sätta sig i för att bli officer. Skall han nu
knoga av detta, blir det för mycket.

Jag tycker för min del, att mannen fått sitt straff. Nog kunde vi vara säkra
på, att han kommer att uppmärksamma dessa förhållanden i framtiden och icke
brista i kontroll i sådant avseende. Jag tror, att det är ungefär samma tankegång,
som jag här givit uttryck åt, som legat bakom statsutskottsmajoritetens
uppfattning, när den kommit till det resultat, som här föreligger, nämligen att
föreslå, att skadeståndet skall helt och fullt efterskänkas.

Jag tillåter mig, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan på denna
punkt.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Jag skall icke

gå in på att med den siste ärade talaren diskutera fallet Ström, beväringsmannen,
och hans skyldigheter. Vad som är ett faktum är, att Kungl. Majit, d. v. s.
högsta domstolen, har, sedan frågan passerat genom alla instanser, ådömt Molin
att utgiva en skadeersättning, som skall utgå dels med ett belopp av 6,694
kronor jämte viss ränta omedelbart och dels med ett årligt belopp av 293 kronor.
Örn man räknar med att mannen, som skadades, kommer att leva i ytterligare
30 år, blir det ytterligare 18,000 kronor, som komma till. Det skulle sålunda
bli ett sammanlagt skadeersättningsbelopp av över 30,000 kronor.

När utskottet nu säger: »Då det emellertid synts utskottet uppenbart, att

det av Molin begångna tjänstefelet icke stått i rimlig proportion till dess ekonomiska
konsekvenser», så måste väl utskottet därmed mena den av högsta domstolen
Molin ålagda ersättningsskyldigheten i dess helhet. Ja, utskottets representant
här bestyrker, att så är fallet. Nu är det ju detta Kungl. Maj:t behjärtat,
när Kungl. Majit föreslagit riksdagen, att Molin skulle befrias från
hela den av mig nyss angivna ersättningsskyldigheten och endast utge ett belopp
av 1,000 kronor. Man kan ju, som jag sade, icke säkert säga, huru mycket
hela skadeståndet skulle gå till, men det här ifrågasatta beloppet kan man räkna
med skulle utgöra endast ungefär en trettiondel av det ådömda skadeståndet.

Den fråga, som det här gäller att besvara, är därför, huruvida fullständig
befrielse från skadeersättning här är rimlig och riktig eller icke. Från riksdagens
sida brukar man i allmänhet mod bestämdhet understryka befälets skyldighet
att med aktsamhet och varsamhet övervaka att skador icke vållas menige
man under övningarna och vad därmed sammanhänger. Kungl. Majit har vid

Nr 22.

74

Lördagen den 21 mars e. m.

fö?''löjtnanten lramläggandet av sitt förslag ansett, att detta allmänna önskemål bör underA.
0. inolin stfyjios genom att icke en fullständig befrielse äger rum, och jag tror, det är
från viss riktigt, att ett sådant betonande av denna synpunkt sker. Det belopp, som det
be^iAi^S är om’ ar visserligen icke obetydligt, men är i alla fall icke ett be skyldighet.

l0pp; som förstör mannens framtid eller omöjliggör för honom att göra var man
or '''' rätt. Det är sålunda en modifikation av den av domstolarna honom ålagda ersättningsskyldigheten,
en modifikation som bibehåller endast en ringa del av
den skadeståndsskyldighet domstolarna ansett honom böra erlägga. Att då
vilja gå ännu längre och taga bort all sådan och därmed alltså uppgiva det
krav, som jag förut framhållit att man bör starkt upprätthålla, nämligen att
den som har ansvar för en övning icke bör uppgiva sin uppsikts- och vårdnadssfcyldighet,
förefaller mig icke vara en riktig ståndpunkt. Jag kan icke tänka
mig något annat, än att andra kammaren kommer att i det avseendet följa reservationen.
Det är en rimlig ståndpunkt. Den understryker och betonar nödvändigheten
av vårdnadsplikt och omsorgsfull skötsel av trupp, men gör det på
ett sådant sätt att mannens framtid icke på något sätt skadas, vilket givetvis
bleve fallet, därest han skulle utbetala hela det sammanlagda ersättningsbelopp,
som han av domstolarna blivit ådömd. Jag vågar hoppas och tro, att kammaren
från såväl försvarsväsendets som dessa allmänna synpunkter skall visa sig villig
att följa reservanternas hemställan.

Herr Holmgren: Herr talman! Av det anförande hans excellens herr statsministern
höll framgick det icke, att hans excellens hade beaktat det som jag
anser vara kärnpunkten i detta fall. Varför söker man endast ut detta jios löjtnanten,
vars försummelse var mindre och sonades med mindre straff, och icke
av den, som primärt är skyldig, nämligen beväringsmannen, som sköt skottet?
Jag fick icke svar på det, och det anser jag för min del vara det centrala i denna
fråga. Och så föreföll det mig, som örn hans excellens hade den uppfattningen,
att detta skadestånd var ett straff, som mannen skulle hava. Hans excellens
kallade det för böter. Det är inga böter, utan skadestånd, en ren civilrättslig
affär. Den som åstadkommit en skada får naturligtvis gälda vad det kostar
att göra åverkan på en människa, men jag menar, att när man vill efterskänka
allt utom 1,000 kronor, får det på sätt och vis en karaktär av, som herr andre
vice talmannen sade, att man vill ge honom en minnesbeta, så att han skall
komma ihåg det för framtiden. Den minnesbetan har han redan fått i form av
två dagars arrest utan bevakning, så att här är en rent civilrättslig sak, en fråga
om vem som skall betala kostnaden för denna skada. Jag för min del har
icke blivit övertygad av det anförande, som hans excellens nyss höll, utan jag
vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Jag måste säga,

att herr Holmgren tar rätt lätt på denna sak, då han tycker att det
räcker med två dagars arrest, och att den skyldige därmed sonat sin försummelse.
Det gäller dock en värnpliktigs ben och hela hans framtid. Jag
lycker man har rätt att kräva, att ansvarskänslan hos dessa militärbefälhavare
hålles uppe, så att de känna, att de äro i tjänsteställning och hava
att följa instruktioner. Det är detta som har försummats och klarlagts inför
rätten, och den ena efter den andra har dömt honom skyldig, men så begär
man, att han skall helt och hållet befrias och slippa ifrån. Var i det
civila livet slippa människorna så lätt ifrån? Jag kan icke förstå, att herr
Holmgren har rätten på sin sida, då han yrkar, att han helt skall befrias. Jag
tycker det är mycket humant att regeringen begär, att han skall betala 1,000

Lördagen den 21 mars e. m.

75 Nr 22.

kronor. Då blir det en läxa, så att både han och andra minnas till en annan Äng befrielse
gång att följa instruktionen. >1 &T

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande. från viss

betalnings Hans

excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Jag ber att få skyldighet.

erinra den ärade talaren på blekingebänken örn att varför ärendet nu före- ( or,Ä''j
kommer beror på en ansökan av Molin att bliva befriad från den skadeersättningsskyldighet,
som domstolarna ådömt honom, därvid naturligtvis ingående
prövats, huruvida det ur juridiska synpunkter vore rätt och rimligt att han
ålades denna skadeståndsskyldighet. Fallet Ström står kvar, det föreligger
ingen ansökan från honom. Och jag vill erinra örn att den skadeståndsskyldighet,
som Molin ådömts, utgör allenast en del av den kostnad, som staten
i varje fall påförts för olyckshändelsen i fråga. Jag kan därför icke förstå,
varför herr Holmgren oupphörligen vill föra in i denna debatt den andra
parten, Ström, från vilken i detta sammanhang icke någon ansökan föreligger.
Att som sagt fallet Molin föreligger beror på, att han inkommit med
en ansökan att bliva befriad från den del av ersättningen, som han blivit
ådömd. Jag vill för övrigt fästa den ärade talarens uppmärksamhet på, att
jag talade icke örn böter utan om skadeersättningsskyldighet, som han, efter
rättsprövning, blivit ålagd att deltaga i.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag vill bara fästa uppmärksamheten på

det förhållandet, att Kungl. Maj :t. har icke väckt någon talan mot Ström utan
endast mot Molin för att söka ut det som kronan fatt betala. Kungl. Maj:t
har endast väckt talan mot Molin. Det är ett faktum.

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Jag förstår icke herr Holmgrens
resonemang här. Det är ett faktum, att löjtnanten var försumlig och icke
.skötte sin kontrollerande uppgift där i fråga örn den patron, som satt kvar
i geväret. Han skulle kontrollera detta och se efter, örn verkligen alla patroner
voro uttagna ur gevären, ty vid den övningsskjutning som skulle följa
efter, skulle icke några skarpa skott finnas. Denna kontrollerande skyldighet
har han försummat. Sedan har han dömts till stora böter, och så skall
han gå fri från alltihop. Jag förstår icke ett sådant resonemang. Jag tycker,
att skall man få någon respekt för lag och ordning här, så måste man följa
reservationen, vartill jag yrkar bifall.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr andre vice talmannen
Bengtsson begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs.

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Nr 22.

76

Lördagen den 21 mars e. m.

Ang. befrielse
för löjtnanten
A. G. Molin
från viss
betalningsskyldighet.

Herr talmannen tillkännagav, att lian funne tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 82 ja och 66
nej, varjämte 18 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

(Forts.)

§ 3.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 42, i anledning av väckt motion örn ersättning
av statsmedel till skräddaren A. Landin för vissa av honom lidna förluster;
och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 4.

Äng.

varmbadhus
vid Åkers
krutbruk.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 43, i anledning
av väckt motion örn anslag till uppförande av ett varmbadhus vid Åkers krutbruk
yttrade:

Herr Kilbom: Herr talman! Det skulle icke finnas så stor anledning att
säga något med anledning av föreliggande utskottsutlåtande, alldenstund det
är tämligen välvilligt.

Utskottet erkänner till en början, att behov föreligger för uppförande av ett
badhus, d. v. s. behov föreligger för det krav som motionären har framställt,
men man kan ändock icke gå med därpå. De planer som föreläggas äro alltför
kostsamma och omfattande för att kunna läggas till grund för riksdagsbeslut.
i ärendet, påstås det. Föregående år anförde utskottet ungefär, att
det skick, vari frågan då låg, omöjliggjorde ett tillstyrkande av utskottet. Jag
undrar emellertid, varför icke utskottet kunde hava sagt redan föregående år
det som det säger i år, att behov föreligger.

Utskottet anser det vara tillräckligt örn för ändamålet uppföres ett bastubad
och i samband därmed eventuellt anordnas badrum med två badkar, varigenom
kostnaderna skulle avsevärt kunna begränsas. Jag vet nu icke vilken
eller vilka experter i badhusfrågor som vederbörande avdelning i statsutskottet
har tillfrågat, då de äro så här tvärsäkra på, huru pass utrymme som
behöves i detta fall. Jag vill emellertid erinra utskottets vederbörande ledamöter
om, att det dock är 100 arbetare vid Åkers krutbruk. Huru stort hava
herrarna tänkt sig, att bastubadet skulle vara, för att kunna taga emot alla
de arbetare av de 100, som icke kunna få plats i de två badkaren, eller huru
ofta hava herrarna tänkt sig att de 100 arbetarna skulle bada? Det där
skulle vara verkligen intressant att få höra exempelvis herr Holmgren förklara
lika ivrigt som han, upprörande för övrigt, nyss gick i elden för en
annan fråga, men det är möjligt att hans sociala sinne, förlåt mig, hans kårsinne,
icke är lika vaket denna gång.

Utskottet förutsätter vidare, att då det behöver uppföras ett bad på sätt som
nyss anförts, så skulle det tagas i beaktande av vederbörande myndigheter.
Jag^är å motionärens vägnar alldeles särskilt tacksam för att utskottet efter
ett år äntligen kommit till insikt örn den saken, men örn utskottets vederbörande
avdelning redan föregående år hade behagat skriva ned dessa fattiga
ord »tagas i beaktande av vederbörande myndigheter», så hade de 100 arbetarna
vid Åkers styckebruk, nu haft ett visserligen för litet men dock badhus.

Då utskottet är så väldigt sparsamt i fråga örn badhus för hundra arbetare
vid Åkers styckebruk, så synes det mig, som örn riksdagens väl främsta
ekonomivårdande utskott borde vara lika ivrigt att titta på hur statens medel

Lördagen den 21 mars e. m.

77

Nr 22.

Äng.

varmbadhus
vid Åkers
krutbruk.

(Forts.)

Herr Holmgren: Herr talman! Jag är för min del mycket tacksam, för

det vänliga intresse, som herr Kilbom visat mig på denna punkt, som egentligen
inte rör min obetydliga person utan anskaffningen av ett varmbadhus
vid Åkers styckebruk. Alla dessa frågor, som herr Kilbom riktade till mig,
tycker jag finnas besvarade i utskottets utlåtande. Här har utskottet sagt
vilka de skäl varit, som föranlett utskottet att icke nu acceptera ett förslag,
som utskottet i och för sig anser vara fullt berättigat. Vi ha ingenting emot,
utan vi anse tvärtom angeläget, att få ett badhus vid Åkers styckebruk, men
vi anse, att det förslag, som här framkommit, är obehövligt dyrbart. Därom
voro vi alla ense, så det är inte alls fråga om att det är några särskilda militära
eller kårsynpunkter, som blivit lagda på denna sak, utan alla ledamöter ha
biträtt utskottets beslut.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Herr statsrådet Hamrin avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 213, angående
godkännande av ett avtal mellan Sverige och Finland för undvikande av
dubbelbeskattning beträffande direkta skatter.

Denna proposition bordlädes.

användas i andra fall. Herr Holmgren kanske har ett visst intresse av att
se, hurusom man är enögd, då det gäller vissa intressen för den militära
personalen och alldeles blind då det gäller andra, exempelvis gäller ordnande
av officersbostäder. Då det gällt officersbostäder har statsutskottet eller statens
revisorer eller regeringen tillåtit att tusenlapparna rullat mycket runt.
Jag erinrar örn exempelvis löjtnantsbostaden vid Marieberg, som kostat 40,000
kronor, utan att riksdagen gjort något åt saken. Jag vill erinra örn, hurusom
man nu skall bygga i Karlsborg en bostad för arbetsofficeren för en
kostnad av mellan 45,000 och 50,000 kronor. Jag tycker ju, som sagt, herr
talman, att det är rätt underligt, att statsutskottet och statsrevisorerna, speciellt
de senare, icke haft någonting att säga örn dessa saker, men då det gäller
att ordna ett litet bad för 100 arbetare vid Åkers styckebruk, då förklarar
statsutskottet, att visserligen föreligger behov, men det räcker väl med
två badkar plus en liten bastu.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för medarbetaren
vid landsmålsarkivet i Uppsala L. J. Levander och föreståndaren vid landsmålsundersökningarna
i Lund A. N. Lindqvist att för placering i löneklass tillgodoräkna
viss tidigare tjänstgöring;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringsarbeten
vid serafimerlasarettet;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnad till den
av telegrafverket disponerade fastigheten nr 3 i kvarteret Fyrmörsaren i Stockholm; nr

47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för Sollefteå
tingslags väghållningsdistrikt från vissa förpliktelser beträffande gamla
järnvägsbron över Ångermanälven vid Forsmo m. m.; och

Nr 22. 78

Lördagen den 21 mars e. m.

1 fråga örn
tullen
å potatis.

nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående återbetalande av
viss del av deposition till säkerhet för fullgörande av stadgade villkor för koncession
å järnvägsanläggning från Hosjö till Linghed.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Å föredragningslistan var härefter upptaget bevillningsutskottets betänkande,
nr 21, i anledning av väckta motioner angående tull å potatis.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr lil i första
kammaren av herr Alexander Nilsson m. fl. och nr 168 i andra kammaren av
herr Persson i Trången m. fl., hade föreslagits, att riksdagen måtte som en
provisorisk åtgärd i avvaktan på det beslut, som kunde komma att föranledas
av den utredning 1928 års tullkommitté fått sig anbefalld, besluta, att potatis, rå
nyskördad (färsk) och inkommande under tiden 1 januari—30 juni (angiven
under nr 50 gällande tulltaxa), skulle åsättas en tull av 400 öre för 100 kilogram
och annan potatis, ävensom potatisflingor (nr 51 gällande tulltaxa) åsättas en
tull av 200 öre för 100 kilogram.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motioner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade likväl avgivits:

av herrar K. Oscar Ericson, Olsson i Golvvasta och Nilsson i Hörby, vilka
yrkat bifall till motionerna; samt

av herrar Jönsson i Slätåker och Forssberg.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Nilsson i Hörby: Herr talman, mina herrar! Då jag går att yrka
bifall till de i föreliggande utskottsbetänkande behandlade motionerna, sker
det i vetskap örn att ett beslut i motionernas riktning sannolikt icke skulle innebära
någon nämnvärd prisförbättring för svensk potatis. Det finns emellertid
för jordbrukarna, utom prisförbättringsspörsmålet, även något, som jag
skulle vilja kalla avsättningsspörsmålet. Den import, som för närvarande äger
rum, anser .jag vara fullkomligt onödig. Genom att försvåra denna import
skulle man i någon mån hjälpa upp avsättningen. Jag vill erinra om att utskottet
i sin motivering även i någon mån erkänt detta. Utskottet vågar icke
helt förneka denna omständighet, även örn utskottet påstår, att det kommer att
ske i mycket ringa omfattning, vilket kanske kan vara riktigt. Det är så här
i landet på stora områden, att man icke kan odla andra jordbruksprodukter
till avsalu än just potatis, och då har man på det hållet framställt den frågan:
kunna icke herrarna i riksdagen och i regeringen göra något för potatisodlingen?
Sockerbetsodlingen får sitt, och spannmålsodlingen får sitt, men vi, som
bara ha potatis att sälja, få inga minimipriser och ingenting annat heller. Nu
anser jag för min del att det enda sätt, på vilket man kan, örn än i ringa mån,
bistå potatisodlarna, är genom att försvåra importen av utländsk vara. Jag
vill tillägga, att det kan hända, att det i det förslag, som motionen innehar,
finnes även ett prisförbättringsmoment. På torget i det lilla samhälle, där
jag hör hemma, kan jag ofta få se från Italien importerad potatis säljas trots
att vi i Skåne ha gott örn tidig potatis. Jag tycker dylik import är onödig.
Den lilla möjlighet till prisförbättring, vi kunna bereda potatisodlarna, anser
jag man icke bör missunna dem.

Lördagen den 21 mars e. m.

79

Nr 22.

Med dessa ord skall jag, herr talman, bedja att få yrka bifall till de motioner,
som ha väckts av herr Alexander Nilsson i första kammaren och hen
Persson i Trången i andra kammaren.

I fråga orri
1 ullen
å potatis.
(Forte.;

Herr Björklund: Herr talman! Nu äro vi här igen. Nu gäller det pota tisen.

Det enda man i år glömt bort att motionera örn höjda tullar för skulle
jag tro är potatisblasten. Hade man tagit den med skulle det hela varit fullständigt,
men man har väl räknat så, att man bör gömma på någonting till
nästa år. När man från bevillningsutskottets sida icke kunnat vara med örn
att hemställa om bifall till motionerna, så har det legat till på det sättet, att
man liksom i vissa andra frågor, vilka man förut i dag diskuterat, icke ansett,
att man genom att gå till mötes motionärernas önskningar på allra minsta
sätt kunde hjälpa dem, som skulle behöva denna hjälp. Det är tvärtom så,
som bevillningsutskottets majoritet säger, att det är organisation och lägre
fraktkostnader, som härvidlag skulle kunna hjälpa potatisodlarna. På grund
av att jag är just från den trakt, jag är, skall jag vid detta tillfälle passa på
att säga några ord om avsättningsmöjligheterna för potatis, särskilt nied hänsyn
till brännerinäringen. I Västra Göinge härad finns en jord, som icke duger
att odla annat än råg och potatis på. Man har där mycket stora potatisodlingar
och de två största brännvinsbränneriema i landet. Bönder och egnahemsägare få
lämna potatis till brännerierna, som ha god avance på brännvinet, men bränneri -erna ha själva så mycket jord, att de kunna odla största delen av den potatis, som
behövs för bränningen. Jag nämner Hörup och Vankiva, och jag skulle kunna
nämna flera. Jag tror, att, om man kunde rätta till det här en smula, så åtminstone
vad beträffar trakten i Västra Göinge härad, som har en synnerligen
stor potatisodling, skulle man i stor utsträckning tillgodose avsättningsmöjligheterna
för potatisen. Eftersom man uppträder här och yrkar avslag å motionärernas
hemställan och bifall till utskottets förslag, så blir man väl efter
vanligheten kallad bondehatare, och det säges, att man aldrig vill vara med
örn den allra minsta lilla hjälp åt dessa stackars människor, som sitta och ha
det ekonomiskt trångt. Örn jag visste, att det kunde hjälpa, och om jag trodde
att det kunde hjälpa, så hyser jag verkligen så pass stor medömkan med människorna,
som bo i Östra eller Västra Göinge härad i det feta Skåne — som
här i norr har en jord, som är betydligt värre och kargare än i det kargaste
Småland — att jag med stor glädje ville hjälpa dem till rätta med att få sin
reservation igenom. Men det hjälper inte ett enda dugg. Det kail inte hjälpa,
och motionären har själv i sin framställning sagt, att priserna komma icke att
höjas. Ja, höjas icke priserna, vad nyttar det egentligen? Då säger man,
att det skulle bli bättre avsättningsmöjligheter. I varje fall i den trakt, där
jag bor, går det icke att få bättre avsättningsmöjligheter, så länge fraktkostnaderna
liro så höga som de för närvarande äro. Örn man ser på den ringa import,
som förekommer, och om man också räknar med den produktion, som varit rådande
under de olika åren, förstår var och en av kammarens ledamöter, att det
här projektet också är någonting, som man har tagit fram för att lura bönder.
Man har, som jag sade i början av mitt anförande, glömt taga med blasten. I
annat fall hade samlingen varit fullständig.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Trången: Herr talman! Det förefaller, som örn utskottets

majoritet särskilt fäst sig vid det förhållandet, att det är så liten import i förhållande
till den mängd potatis, som förefinnes och odlas här i landet. Detta
synes ha motiverat avslagsyrkandet.

Utskottet har också uti sitt betänkande lämnat en uppgift örn importens stor -

Nr 22. 80

Lördagen den 21 mars e. m.

I fråga orri
tullen
å potatis.

(Forts.)

lek och^dess värde under de fyra sista åren. Under åren 1927—1929 d. v. s.
på tre år importerades det utav vanlig potatis — jag förbigår den färska potatisen,
varom herr Janne Nilsson nyss har talat — och fäster mig här vid den
vanliga potatisen. Utskottet lämnar den uppgiften, att under åren 1927—1929
tillhopa importerats 45,252,000 kilo för ett värde av 4,073.925 kronor. Därav
-följer> 8>tt man får ett medelpris av 9 öre per kilo. Vidare säges det, att
för år 1930 importerades vanlig potatis till en preliminärt beräknad mängd av
1,542,000 kilo och efter det medelpris, som jag nyss nämnde, representerar värdet
av den importerade potatisen för år 1930 138,780 kronor. Efter detta
skulle man för de sist förflutna fyra åren importerat 46,794,000 kilo potatis
till ett värde av 4,212,705 kronor. Det kan ju sägas, att det är en obetydlighet i
förhållande till odlingens storlek. Det är ju alldeles riktigt, men deit är dock
en siffra, som jag vill påstå är tillräcklig för att örn importen stävjas hjälpa
ett ganska stort antal småbrukare och andra jordbrukare att i stället få en
motsvarande avsättningsmöjlighet för sin potatis. Det är ju i alla fall ett villkor
för jordbrukaren att vinna avsättning för sina produkter. Jag kan icke
förstå, hur den nästföregående ärade talaren kunde säga, att det hjälper inte
ett dugg, inte ens i fråga örn avsättningen. Jag går med på att man genom
den föreslagna tullen icke kan vinna någon prisförbättring, men därav följer
enligt min tanke, att man icke borde möta ett så stort motstånd emot denna
åtgärd ens^ från konsumenthåll. Under nuvarande förhållanden då jordbrukarna
ha så oändligt svårt för att kunna få avsättning för sin odling bör man
även i de här små sakerna göra sitt bästa; ty man skall komma ihåg, att, örn
man nonchalerar allting, som icke helt kan hjälpa, så blir det aldrig någon
möjlighet till hjälp. Det kan ju omöjligt vara hållbart i längden att gå emot
varje försök till förbättring därför att det ensamt icke förslår. Jag tror, att
örn man försöker göra sitt bästa pa olika områden, så skall man vinna åtminstone
någonting för det bättre. Detta spörsmål intresserar icke bara de större
jordbrukarna, utan det intresserar alla brukare av jord, oavsett om de äro större
eller mindre jordbrukare, _ oavsett örn de äro lägenhetsägare till och med, ty
alltid kunna de odla potatis. Det har visat sig under många år, att produktionen
av potatis har varit större än vad som kunnat vinnas avsättning för. Då
tycker jag, att man bör tillvarataga varje möjlighet, som gives i att öka avsättningen.
Det är icke bara vissa delar av Sverige såsom tidigare i dag
nämndes, då det var fråga örn tullskydd, som gynnas av detta, utan landets
olika delar beröras i samma mån, och jag tror, att örn man tänker sig rätt för,
skall nian icke kunna säga, att nian gör orätt emot någon, därför att man
försöker att stävja den import, som förekommer.

Jag ber för min del att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen, som innebär ett bifall till min m. fl. motion.

Herr Edberg instämde häruti.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes samt anslogs.

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Lördagen den 21 mars e. m.

81

Nr 22.

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bi- I fråga om
fallit de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspro- (Forts.)
positionen blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 8.

Härpå föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 22, i anledning av väckta
motioner angående tull å manioka-, tapioka- och arrowrot; och biföll kammaren
utskottets däri gjorda hemställan.

§ 9.

Vidare upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 8, angående regleringen
för budgetåret 1931/1932 av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel,
innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
allenast dessas nummer skulle uppropas utom i de fall, där reservation
avgivits.

Punkterna 1—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid härpå skedd föredragning av punkten 12 angående anslaget till avlöningar
vid stifts- och landsbiblioteket i Linköping, begärdes ordet av

Herr Thomson, som yttrade: Herr talman! När jag begärt ordet på denna
punkt, är det icke för att vända mig mot det föreliggande förslaget. Jag
finner tvärtom, att de skäl, som departementschefen anfört och även utskottet
godkänt, för att bibliotekarien vid stiftsbiblioteket i Linköping skall placeras
i högre lönegrad, äro mycket tungt vägande.

Jag har däremot begärt ordet för att i anslutning till ett uttalande i den
förebragta motiveringen taga upp ett spörsmål, som rör bibliotekets ställning
överhuvud, och som är av stor betydelse för hela folkbiblioteksfrågan i Östergötland.
I den av departementschefen avgivna motiveringen har framhållits,
och detta har understrukits av utskottet, att till bibliotekariens uppgifter numera
också hör att omhänderha inspektionen över de statsunderstödda folkbiblioteken
i Östergötlands län. I de yttranden, som avgivits av myndigheterna,
och som refererats i statsrådsprotokollet, ha likaledes stifts- och landsbibliotekens
uppgifter inom folkbiblioteksväsendet i Östergötlands län understrukits.
Sålunda framhåller exempelvis riksbibliotekarien i avgivet yttrande,
att biblioteket vid sidan av sina vetenskapliga uppgifter har den att vara ett
centralbibliotek inom Östergötlands län. Det är i anslutning till dessa uttalanden,
som jag velat göra några påpekanden.

Som bekant beslöt 1929 års riksdag en omorganisation av folkbiblioteksväsendet.
Ett av leden i denna omorganisation var inrättande av centralbibliotek
i alla rikets län. Centralbiblioteken skulle ha till uppgift att komplettera
de särskilda orternas smärre bibliotek bl. a. genom att tillhandagå med
råd och upplysningar och genom att utsända vandringsbibliotek. På detta

Andra kammarens protokoll 1981. Nr ZZ. 6

Ang. anslaget
till avlöningar
vid stifts- och
landsbiblioteket

i Linköping.

Nr 22. 82

Lördagen den 21 mars e. m.

Äng. anslaget sätt skulle småbibliotek, sorn icke hade tillräcklig tillgång till litteratur, kunna
‘vid a^ts^och förskaffa sig sådan från centralbiblioteket. De studieintresserade skulle alltså
lands- icke vara strandsatta, därför att de icke bodde på en plats, där det fanns ett
biblioteket större bibliotek.

i Linköping. Det skulle, sorn sagt, så småningom upprättas sådana centralbibliotek i hela
(Forts.) landet, med undantag dock för de län, där landsbibliotek redan voro inrättade.

Skillnaden mellan ett landsbibliotek och ett centralbibliotek är för det första
den, att landsbiblioteket är ett statens bibliotek, under det att centralbiblioteket
är ett statsunderstött kommunalt bibliotek. Men vidare är skillnaden
den, att landsbiblioteken som en av sina uppgifter ha den, att vara vetenskapliga
bibliotek. Sådana bibliotek tänker man sig därför upprättade på de
platser, där det finnes ett gammalt bibliotek, vars främsta uppgift varit att
tillgodose de vetenskapliga synpunkterna. Annars skulle i regel — hade man
tänkt i den 1929 framlagda propositionen — centralbibliotek komma till stånd
i de olika länen. De landsbibliotek, som redan funnos — det enda som fanns
då var ju Linköpingsbiblioteket — eller de, som så småningom kommo till
stånd, skulle, som sagt, vid sidan av sin uppgift att vara vetenskapliga bibliotek
också ha till uppgift att vara centralbibliotek, d. v. s. tillgodose folkbildningssynpunkterna.

I den proposition, som legat till grund för beslutet 1926 örn inrättande av
stifts- och landsbiblioteket i Linköping, betonades också, att detta bibliotek
även skulle ha till uppgift att vara centralbibliotek. Men samtidigt framhölls
i propositionen, att realiserandet av denna sida av bibliotekets verksamhet
finge man nog uppskjuta ett par år framåt, därför att det behövdes en tid för
omorganisation av biblioteket. Nu bär den frågan bragts på tal, att ett definitivt
genomförande av biblioteksorganisationsbeslutet av 1926 skall ske och
att landsbiblioteket i Linköping sålunda nu också skall övertaga alla centralbiblioteksuppgifterna
i Östergötlands län. I det yttrande, som bilioteksstyrelsen
nyligen avgivit i denna fråga, har styrelsen emellertid starkt betonat, att
bibliotekets främsta uppgift är att vara ett vetenskapligt bibliotek, och att
den andra uppgiften måste betraktas vara en bisak, som biblioteket kan sköta
endast i den mån som arbetskrafterna kunna räcka till även för denna uppgift.

Det har då förefallit mig lämpligt, att i detta sammanhang, då bibliotekets
uppgifter i fråga örn folkbiblioteksverksamheten utgjort motivering för höjandet
av bibliotekariens lön, säga några ord örn den saken. Efter min mening
vore det synnerligen olyckligt, örn folkbiblioteksverksamheten i Östergötlands
län skulle komma att ordnas på sämre sätt än i de övriga länen, och detta blott
därför, att man inrättat ett landsbibliotek i Linköping. Detta har dock aldrig
varit meningen. När biblioteket kom till stånd 1926, sades det, som jag förut
framhållit, uttryckligen ifrån, att det skulle, vid sidan av sin uppgift att
vara ett vetenskapligt bibliotek, också ha uppgiften att tillgodose folkbibliotekens
behov. Och det kan aldrig vara på det sättet, att dessa uppgifter för
biblioteket skulle vara en bisak, som man har att sköta endast i den mån tid
och krafter kunna räcka till, sedan man i första rummet tillgodosett bibliotekets
vetenskapliga uppgifter.

Jag har velat bringa denna sak på tal i förhoppning, att regeringen, då den
snart kommer att avgöra frågan, kommer att avgöra den på sådant sätt, att
icke folkbiblioteksverksamheten i Östergötlands län kommer att bliva sämre
tillgodosedd än folkbildningsverksamheten i alla andra delar av landet.

Jag började med att säga, att jag funnit starka skäl tala för ett bifall till
Kungl. Maj :ts proposition på denna punkt, och jag har sålunda intet annat
yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 21 mars e. m.

Punkterna 13—15.

,Vad utskottet hemställt bifölls.

83 Nr 22.

Punkten 16, angående anslag till Nationalmuseum.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Majit under punkten
17 av åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen att öka den i den ordinarie staten
för nationalmuseum upptagna anslagsposten: nattlig bevakning av nationalmuseibyggnaden,
nu 9,600 kronor, med 1,700 kronor till 11,300 kronor,

samt förty höja det ordinarie förslagsanslaget till nationalmuseum, nu 154,200
kronor med 1,700 kronor till 155,900 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Eriksson i Stockholm väckt motion, nr 102, vari föreslagits,
att riksdagen måtte öka den av Kungl. Maj :t i den ordinarie staten för nationalmuseum
upptagna anslagsposten: nattlig bevakning 11,300 kronor, med 2,333
kronor samt förty höja det ordinarie förslagsanslaget till nationalmuseum till
158,233 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte med avslag å ovanberörda
motion bifalla Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar förste vice talmannen
Olof Olsson, Oscar Olsson, Walles, Pauli, K. A. Wilhelm Björck, Wigforss,
Eriksson i Stockholm, Andersson i Höör, Norsell och Andersson i Prästbol, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Majrts förslag öka den i den ordinarie staten för
nationalmuseum upptagna anslagsposten: nattlig bevakning av nationalmuseibyggnaden,
nu 9,600 kronor, med 1,700 kronor till 11,300 kronor samt förty
höja det ordinarie förslagsanslaget till nationalmuseum, nu 154,200 kronor,
med 1,700 kronor till 155,900 kronor; och

b) med anledning av ovannämnda motion till personlig gratifikation åt nattbevakningspersonal
vid nationalmuseum för budgetåret 1931/1932 bevilja ett
extra anslag av 2,333 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den huvudtitel, vi nyss på börjat

behandlingen av, omsluter en summa av nära 154 miljoner kronor. Den
fråga, örn vilken jag nu ämnar tala, rör ett belopp av allenast 2,333 kronor.
Man tycker måhända, att det är en alltför liten punkt i denna stora huvudtitel,
för att man skall tala örn den, men jag anhåller i alla fall örn kammarens benägna
uppmärksamhet några ögonblick. Det gäller den ersättning, som skall
utgå till nattvaktspersonalen vid Nationalmuseum.

Avlöningen till denna personal har alltid stått i ett visst förhållande till dea
övriga vaktpersonalens vid museet löner. Sedan riksdagen beslutat en lönereglering
för statens vaktmästare vid 1918 års riksdag, en reglering, som
medförde en höjning av denna personals löner, vidtogs vid 1920 års riksdag
en höjning även av arvodena till nattvaktspersonalen. Vid den tidpunkten utgick
dyrtidstillägg till såväl den ordinarie personalen vid museet som till
nattvaktspersonalen efter samma grunder. Båda personalgrupperna tillhörde
ju vid den tiden de oreglerade verken. Sedermera genomfördes vid 1921 års
riksdag ett beslut örn lönereglering för den ordinarie personalen vid museet,
medförande höjning av de fasta lönerna, vilket i sin tur medförde en sänkning
av dyrtidstilläggen, så att de från och med ikraftträdandet av löneregleringen

Ang. anslaget
till Nationalmuseum.

Nr 22. 84

Lördagen den 21 mara e. m.

Äng- (inslaget utgingo efter de för lönereglerade verk gällande grunderna, alltså nied en
''museum " lägre procentsats än för de oreglerade verken. Vid samma tidpunkt vidtogs
(Forts)'' icke någon böjning i lönerna för nattvaktspersonalen. Den fick fortfarande
behålla samma arvoden som den tidigare haft. Men vederbörande vid museet
ansågo då självfallet, att de borde åtnjuta dyrtidstillägg efter de för oreglerade
verk gällande grunderna. Så gick åtskilliga år, och först år 1929 uppmärksammade
riksräkenskapsverket, att författningen om dyrtidstillägg egentligen
innehöll den bestämmelsen, att inom verk, vars ordinarie personal är
lönereglerad efter nyare grunder, skola dyrtidstilläggen utgå efter de för nyreglerade
verk gällande grunderna. På grund av denna anmärkning från
riksräkenskapsverket sänktes alltså dyrtidstilläggen till nattvaktspersonalen
till att utgå efter samma grunder, som gälla för nyreglerade verk. Jag stryker
än en gång under, att nattvaktspersonalen alls icke var nyreglerad, utan
stod kvar vid de av 1920 års riksdag fastställda bestämmelserna. Omtolkningen
av författningarna medförde då, att arvodet för nattvaktspersonalens
arbete sänktes med 20, 17 respektive 15 kronor i månaden.

Nu föreslår Kungl. Maj:t efter framställning från personalen och med tillstyrkande
från ämbetsverket, att man från och med ingången av nästa budgetår
skall höja de fasta arvodena och avlöningarna, så att den totala avlöningen
blir ungefär densamma, som när riksräkenskapsverket gjorde denna sin anmärkning.
Personalen har emellertid från den 1 november 1929 intill utgången
av det budgetår, i vilket vi nu befinna oss, haft denna lägre avlöning.
Den motion, jag tillåtit mig väcka i frågan, innebär, att man skulle bevilja
ett belopp, som möjliggör att ge åt denna personal en gratifikation, som motsvarar
den sänkning i dyrtidstillägget, som personalen fått vidkännas under
denna tid av 1 år 8 månader. Den innebär, att man på detta sätt skall ge
dem ersättning även för denna mellantid med samma avlöning, som de haft
före den 1 november 1929, och som det är Kungl. Maj:ts avsikt att ge åt personalen
efter den 1 juli 1931.

Statsutskottets majoritet har emellertid ansett, att detta, enligt mitt tycke
fullständigt rimliga och rättvisa krav, är så farligt, att man icke kan gå med
på det. Det skulle, som man tror, vara ett slags retroaktiv löneregleringsbeslut,
och retroaktiv lönereglering vill man ju icke veta av. Jag måste alldeles
bestämt reagera mot ett dylikt betraktelsesätt. Det förslag, som Kungl.
Maj :t nu förelägger riksdagen, är icke egentligen en lönereglering, utan det
är ett förslag att föra upp sagda personal till den lönenivå, som den hade
efter den lönereglering, som riksdagen beslöt vid 1920 års riksdag. De förändringar
i dess löneställning, som skett under denna tid, och som har varit
beroende på indexets fall, är däremot en sak, som icke berör den fråga, vi
nu behandla.

Statsutskottet anser nu, att man icke för denna mellantid av 1 år 8 månader
bör ge någon kompensation av den ofrivilliga lönesänkning, som denna
personal underkastats. Det är så farligt, menar man, att 2,333 kronor efteråt
beviljas för detta ändamål. Jag måste för min del anse detta betraktelsesätt
orättvist och icke godtagbart,

Jag tillåter mig sålunda med vad jag sagt för att utveckla mina synpunkter
i denna fråga, hemställa, att kammaren måtte bifalla den reservation, som i
den nu föredragna punkten är bifogad utskottets utlåtande och avgiven av
herr Olof Olsson m. fl.

Herr förste vice talmannen Nilsson: Herr talman! Den föregående ärade

talaren har redogjort för vad som varit anledningen till att denna fråga angående
lönereglering eller lönejämkning för nattvaktspersonalen vid Nationalmuseum
uppkommit. Jag behöver sålunda icke uppehålla mig vid den sidan av saken.

Lördagen den 21 mars e. m. 85

Kungl. Maj:t har framlagt ett förslag, som innebär en jämkning och en rättelse,
och vilket statsutskottet för sin del även godtagit. Den tvist eller den olika
uppfattning, som kommer till uttryck, är frågan örn retroaktivitet i avseende
på detta lönebelopp: örn det alltså skulle få utgå jämväl för den angivna tiden
— såsom herr Eriksson sade ifrån den 1 november 1929 till och med innevarande
budgetår. På denna punkt har man icke kunnat bliva enig.. Statsutskottets
majoritet har motsatt sig en sådan retroaktivitet, dels av principiella skäl
och dels därför, att ett sådant beslut skulle få prejudicerande betydelse i andra
avseenden. Det har också den ärade motionären haft liksom känning av, ty han
bär försökt att trolla bort detta genom att giva det en annan benämning. Lönekompensationen
skulle nämligen kallas för gratifikation, och genom.en sådan
namnförändring vill tydligtvis motionären förebygga, att.ett bifall till förslaget
skulle få prejudicerande verkan och kunna åberopas i andra fall. Nu är
det emellertid uppenbart, att en sådan namnförändring icke innebär någon förändring
i själva saken. Den är ju precis densamma, och det lider intet tvivel
att ett bifall till motionärens framställning i denna del just skulle få en sådan
prejudicerande innebörd som statsutskottet är mycket rädd för. att på något sätt
understödja. Det har för statsutskottet varit en mycket viktig princip att avböja
åtgärder i den riktningen. För övrigt kan man säga,, att nattvaktspersonalen
fått en kompensation för detta lilla belopp, utöver sin förutvarande lön.
Personalen har nämligen vid löneregleringen erhållit semesterrätt och dessutom
rätt till viss ersättning under sjukdom, något som den tidigare icke varit tillförsäkrad.
Detta kompenserar ju mycket väl den lilla lönereduceringen under
nyss angivna tid. För övrigt är tjänstgöringen för dessa nattvakter icke synnerligen
betungande. Det är en tjänstgöring på 4 ä 5 timmar varannan natt.

Då man sålunda ansett att den kompensation som den ifrågavarande personalen
erhållit är tillfyllest och då ett bifall till motionärens förslag för framtiden
skulle kunna bliva av prejudicerande natur, har statsutskottet avstyrkt detsamma
men i övrigt godkänt Kungl. Maj :ts förslag.

Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag tillåter mig fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på att herr förste vice talmannen icke hade ett
ord att säga örn det rättvisa eller orättvisa i föreliggande framställning, utan
han talade hela tiden örn det farliga i att bifalla motionen därför att ett bifall
skulle kunna åberopas i andra liknande fall. Det är sålunda formella skäl,
sorn gör att man icke kan godtaga det rättvisa förslaget örn att personalen även
för ifrågavarande ett år och åtta månader får lön efter samma grunder som den
hade före den 1 november 1929 och som det är meningen att tillämpa efter den
1 juli 1931. Det kan icke hjälpas, att jag som känner varmare för lågt avlönade
befattningshavare blir upprörd över ett sådant resonemang.

Nu säger herr förste vice talmannen, att personalen får kompensation genom
viss sjukersättning och viss semesterrätt. Kompensationen måste emellertid
betraktas som synnerligen dålig, eftersom man begärt höjning av anslaget för
att möta utgifterna under denna post med allenast 300 kronor.

Slutligen påstod herr förste vice talmannen, att personalens tjänstgöring icke
är särdeles betungande, enär den uppgår till allenast 4 å 5 timmar varannan
natt. Men vi skola komma ihåg, att för dessa timmars tjänstgöring erhålles en
ersättning av blott 100 kronor i runt tal. Räknar man ut vad detta skulle göra
i timersättning, finner man att för sådant nattarbete betalar staten en synnerligen
ringa gottgörelse.

Örn man ser på saken i alla dess detaljer, finner man således, att personalen,
örn statsutskottsmajoritetens förslag bifalles, blir orättvist behandlad. Jag

Nr 22.

Äng. anslaget
till Nationalmuseum.

(Forts.)

(Tr 22. 86

Lördagen den 21 mars e. m.

Äng. anslaget vädjar ånyo till kammaren att förebygga detta genom att ansluta sig till den
uu National- reservation, vartill jag nyss yrkade bifall.

museum.

(Fort».) Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Eriksson i Stockholm begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt
anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 16
av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkterna 17—-22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng.

sied för livrustkammaren.

Punkten 23 angående stat för livrustkammaren.

Kungl. Maj :t hade uti punkten 24 av förevarande huvudtitel
dagen att

föreslagit riks -

dels i personalstaten för livrustkammaren uppföra en befattning såsom livrustmästare
med placering i lönegraden B 10;

dels godkänna följande stat för livrustkammaren att tillämpas från och med
budgetåret 1931/1932:

Stat.

Avlöningar till ordinarie befattningshavare, förslagsanslag kronor 15,000: —
Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare, förslagsanslag
.......................................... » 23,500: —■

Summa kronor 38,500: —

dels ock med anledning härav höja det i riksstaten under rubriken Livrustkammaren,
avlöningar, upptagna ordinarie förslagsanslaget, nu 11,000 kronor,
med 27,500 kronor till 38,500 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med avslag å Kungl. Maj:ts förslag,
i vad det avsåge förändringar i de till livrustkammaren utgående avlöningsanslagen,

a) i riksstaten uppföra det ordinarie förslagsanslaget till avlöningar vid livrustkammaren
med oförändrat belopp, 11,000 kronor; och

b) till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare vid livrustkammaren
anvisa för budgetåret 1931/1932 ett extra anslag av 26,950 kronor att utgå
efter de grunder, Kungl. Maj :t kunde finna skäligt fastställa.

Lördagen den 21 mars e. m.

87 Nr 22.

Uti en vid denna punkt avgiven reservation hade herrar Bergqvist, Limdell,

Thelin, förste vice talmannen Nilsson i Bonarp, Holmgren och Sandwall kammaren
klarat sig anse, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, med anled- (Forts.)
ning av Kungl. Maj:ts förslag

a) i personalstaten för livrustkammaren uppföra en befattning såsom livrustmästare
med placering i lönegraden B 10;

b) godkänna följande stat för livrustkammaren att tillämpas från och med

budgetåret 1931/1932:

Stat.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag...... kronor 14,388: —

.Vikariatsersättningar, förslagsanslag...........»_700: ■—

Summa kronor 15,088: —

c) med anledning härav höja det i riksstaten under rubriken Livrustkammaren,
avlöningar, upptagna ordinarie förslagsanslaget, nu 11,000 kronor, med
4,088 kronor till 15,088 kronor; och

d) till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare vid livrustkammaren
anvisa för budgetåret 1931/1932 ett extra anslag av 23,500 kronor att utgå efter
de grunder, Kungl. Maj:t kunde finna skäligt fastställa.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr förste vice talmannen Nilsson: Herr talman! Under den nu före dragna

punkten lia några av statsutskottets ledamöter anfört en reservation,
och då jag anslutit mig till densamma, ber jag att få säga några ord.

Förra året hade Kungl. Maj :t framlagt ett förslag, som innebar en framställning
örn livrustmästarens vid livrustkammaren överförande till ordinarie tjänst.
Henna framställning vann emellertid icke riksdagens bifall. Nu föreligger detta
förslag ånyo, sedan en utredning i frågan blivit verkställd. Av denna framgår,
att örn livrustmästaren uppföres på ordinarie stat, kunna några hinder
eller eljest några olägenheter för en framtida reglering av livrustkammarens
ställning i museiorganisationen icke befaras. Med hänsyn till detta nya läge
lia vi ansett omständigheterna vara sådana, att Kungl. Maj :ts framställning på
denna punkt borde kunna bifallas. Framställningen föranleder icke någon mera
avsevärd kostnad; det hela inskränker sig till 688 kronors ökning årligen. Och
då det tydligen är av värde, att denne man kan beredas den tryggade ställning,
som en ordinarie befattningshavare åtnjuter, är det väl riktigt, att han erhåller
denna förmån efter så många års tjänstgöring. Jag vet icke, vilket skäl som
kunnat föranleda utskottets majoritet att avstyrka förevarande framställning,
utom det att man säger, att eftersom riksdagen icke godkände denna framställning
1930, bör denna icke heller godkännas år 1931 -— oaktat frågan som sagt
ligger i ett annat läge än tidigare.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Jag skall därefter be att få säga ett par ord om några sifferfel, som insmugit
sig i betänkandet och som jag härmed anhåller att få rätta. I reservationen
upptages »Vikariatsersättningar, förslagsanslag» till 700 kronor; det skall i
stället vara 612 kronor, så att summan blir i stället för 15,088 kronor jämnt

15,000 kronor. Härjämte blir det samma ändring under b) i klämmen, så att
beloppet under »Vikariatsersättningar, förslagsanslag» ändras till 612 och slutsumman
blir 15.000 kronor. Likaledes skall under c) beloppet 4,088 kronor
ändras till 4,000 kronor och beloppet 15,088 till jämnt 15,000 kronor. Jag
hemställer sålunda, herr talman, örn bifall till reservationen med dessa ändringar
beträffande anslagsbeloppcn.

Nr 22. 88

Lördagen den 21 mars e. m.

Äng.

stat för livrustkammaren.

(Forts.)

o Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Den osäkerhet som
rådde, då riksdagen förra året prövade denna fråga, råder alltjämt. Det har
icke inträffat något som förändrat läget. Tvärtom befinner sig livrustkammaren
i ett mycket osäkert tillstånd med lokaler på olika platser här i staden. Förr
eller senare måste säkerligen denna sak ordnas, antingen det skall byggas ett
nytt hus eller inredning skall ske i statens nu ägande byggnader. I varje fall
blev.det från visst håll upplyst på avdelningen i utskottet, att man har all anledning
tro, att det snarare skall bli indragningar än utvidningar beträffande
personalen, med hänsyn till att man får det hela samlat på ett ställe. Detta
gör, att man bör vara ytterst försiktig, då det är fråga örn att uppflytta personer
på ordinarie platser. Det är av detta skäl som utskottet ställt sig avvisande
mot förevarande framställning. Det är riktigt att det nu bara gäller 688 kronor,
men man vet icke hur stor utökning som skulle kunna ifrågakomma i framtiden.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sandwall: Herr talman! Som förut nämnts, är skillnaden mellan

utskottsmajoritetens och reservanternas ståndpunkt den, att vi reservanter
tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag i detta fall, alltså förslaget om att uppflytta
livrustmästaren på ordinarie stat och till lönegraden B. 10. Detta skulle ekonomiskt
sett medföra en ökning av anslaget till livrustkammaren på omkring
600 kronor.

Herr andre vice talmannen liksom utskottets majoritet i övrigt motiverar sin
avvisande hållning med att en viss osäkerhet råder angående livrustkammarens
ställning i en blivande museiorganisation. Jag måste bekänna, att jag inte förstår
denna invändning. Det är en teori, som icke längre går att vidhålla, och
en teori som hårt drabbar en man, som har bakom sig en tjuguårig, utmärkt väl
vitsordad tjänstgöring i denna institution. All nödig utredning föreligger ju.
Departementschefen tillstyrkte år 1929 förslaget örn uppförandet av livrustmästaren
på ordinarie stat. Årets departementschef tillstyrker likaledes på det
livligaste. Statskontoret, som ju är en institution, som icke brukar vara känd
för ekonomisk lättsinnighet, har två gånger tillstyrkt denna sak, dels 1928 och
dels senast nu i höstas 1930. Vad statskontoret i detta fall har att säga, se
viJ föreliggande utlåtande på sidan 26. Statskontoret yttrar: »I fråga örn föreståndarens
för livrustkammaren förslag örn uppförande å ordinarie stat av en
livrustmästarebefattning anser sig statskontoret kunna inskränka sig till att
erinra, att ämbetsverket i utlåtande den 20 oktober 1928 förklarat sig icke finna,
att betänkligheter förefunnes mot att å sådan stat uppföra de befattningshavare,
vilka -— oavsett örn livrustkammaren sammanfördes med annan statsinstitution
eller ej —• finge anses vara erforderliga för samlingarnas behöriga
vidmakthållande.»

Utredningen ger vidare vid handen, att nuvarande livrustmästaren under sin
tjuguåriga tjänstgöring vid institutionen skaffat sig utomordentlig sakkunskap
och utomordentlig förtrogenhet med föremålen, en förtrogenhet, utan vilken det
skulle vara omöjligt att.tillgodogöra sig samlingarna på livrustkammaren. Hans
sakkunskap är nödvändig först och främst i det nuvarande läget, då samlingarna
äro så skilda och splittrade; hans förmåga av översikt över samlingarna är nödvändig,
om de överhuvud taget skola kunna användas av forskarna i deras nuvarande
splittrade tillstånd. Och än mera omistlig blir väl livrustmästarens
sakkunskap, örn och när livrustkammaren skall förflyttas till nya lokaler och
föremålen där ordnas och uppställas. En museiorganisation, hur den än kommer
att gestalta sig, kan aldrig bli sådan, att livrustmästarens sakkunskap skall
visa sig obehövlig.

Jag ber alltså, herr talman, att med denna motivering få tillstyrka bifall till

Lördagen den 21 mars e. m.

89 Nr 22.

reservanternas hemställan under förevarande punkt, med den ändring, som herr giatf^Yivruat
förste vice talmannen påyrkat. kammaren.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav proposi- (Forte.)
tioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen med däri av herr förste vice
talmannen Nilsson under överläggningen föreslagna ändringar; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja. besvarad. Votering
begärdes likväl av herr förste vice talmannen Nilsson, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt
anslogs.

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 23
av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen med
däri av herr förste vice talmannen Nilsson under överläggningen föreslagna ändringar.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkterna 24—42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härpå föredrogs punkten 43, angående anslag till Nordiska museet. Därvid
yttrade:

Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Det belopp å 190,000
kronor, som föreslås under ifrågavarande punkt, gäller Nordiska museet och i
någon mån även Skansen. Beträffande Skansen har nu under förra sommarens
lopp gjorts en del uttalanden vid olika möten och i tidningspressen örn att
Skansen borde vara befriad från spritservering. Det kan icke komma i fråga,
att jag gör något yrkande i det hänseendet, men jag vill vädja till Kungl. Maj :t
att när det gäller en sådan plats som Skansen, som under årtionden varit en lugn
tillflykt, fri från spritservering, för folk såväl från stad som landsbygden, vilka
bege sig till Stockholm, regeringen måtte se till att Skansen även i fortsättningen
får behålla samma karaktär som hittills. Jag har i övrigt endast att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Äng. anslag
till Nordiska
museet.

I detta anförande instämde herrar Johanson i Huskvarna, Gustafson i Vimmerby,
Andersson i Igelboda och Eriksson i Stockholm, fröken Wellin, herrar
Eurén, Karlsson i Vadstena, Olsson i Rimforsa, Petersson i Broaryd, Ljung,
Lundén, Danielsson, Åqvist, Björling, Ljunggren, Ander, Johansson i Bro, Sävström,
Olsson i Gävle, Johansson i Edsbyn, Hilding, Sandberg, Lindmark, Näslund,
Olsson i Ramsta och Jönsson i Fridhill, fru Nordgren samt herr Bergström
i Bäckland.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Nr 22.

Äng. anslag
till en pastor
vid svenska
Olaus Petriförsamlingen
\
Helsingfors.

90

Lördagen den 21 mars e. m.

Punkterna 44—49.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50, angående anslag till en pastor vid svenska Olaus Petri-församlingen
i Helsingfors.

. * Under punkten 52 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att i riksstaten under rubrik: Pastor vid svenska Olaus Petri-församlingen
i Helsingfors uppföra ett ordinarie anslag av 6,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med avslag å Kungl. Maj :ts förslag,
i vad det avsåge förändring av ifrågavarande anslags natur, till avlöning
at pastor vid svenska Olaus Petri-församlingen i Helsingfors anvisa för budgetåret
1931/1932 ett extra anslag av 6,000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Kvarnzelius, Bergqvist,
andre vice talmannen C. Petrus V. Nilsson, N. J. Martin Svensson, Lundell,
Thelin, förste vice talmannen Nilsson, andre vice talmannen Bengtsson,
Olsson i Blädinge, Holmgren, Danielsson och Sandwall, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i riksstaten under rubrik: Pastor vid
svenska Olaus Petri-församlingen i Helsingfors uppföra ett ordinarie anslag av

6,000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid:

Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Sedan riksdagen

förra året beviljat ett anslag om 75,000 kronor att utgå under tre år till en
kyrka i Helsingfors, har nu Kungl. Maj.-t framlagt ett förslag örn att den
prästman, som under en längre tid tjänstgjort i ifrågavarande församling, skall
överföras å ordinarie stat med en avlöning av 6,000 kronor. Det har ju länge
varit ett önskemål, att denne man skulle erhålla en säkrare ställning, och församlingen
har också helt naturligt velat, att han icke skall tillsättas av viss
person, i detta fall ärkebiskopen, utan av församlingen själv, genom val i vanlig
ordning.^ Det är ur demokratisk synpunkt ett berättigat önskemål, att folket
självt får avge sin röst och icke vara beroende av vilken person, den ena
eller andra myndigheten kan vilja utse. Det har invänts i utskottet häremot,
att det kan vara fördelaktigare att välja präst, bara för ett år i sänder. Men
jag undrar på vilken plats här i landet man skulle föreslå ett sådant tillvägagångssätt.
För personen i fråga skulle det uppstå en sådan ovisshet, att vederbörande
icke skulle våga antaga platsen. Jag tycker därför, då man nu genom
svenska riksdagens hjälp fått en kyrka, man bör se till, att prästen får tillsättas
av församlingen och bliva ordinarie såsom andra präster. På dessa grunder
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde fröken Wellin.

Herr Wigforss: Herr talman! Herr andre vice talmannen talade från sin
upphöjda plats för reservationen, och jag skall härnere försvara utskottsmajoritetens
ståndpunkt. Som herrarna sett, har i utskottet 12 ledamöter kommit
att sta mot 12, varför lotten fällt utslaget. Detta vittnar örn att det rått en viss
tveksamhet i utskottet, och det är förklarligt med hänsyn till det sätt, varpå
denna befattning i Helsingfors kommit till. Vi ha nyligen beviljat anslag till
en kyrkobyggnad i Helsingfors, och vid sådant förhållande ha hälften av statsutskottets
ledamöter tyckt, att det kanske kunde vara skäl att vara lite försiktig,
innan man satte ifrågavarande tjänst på ordinarie stat, vilket ju innebär,

Lördagen den 21 mars e. m.

91 Nr 22.

att man sedan är förhindrad att göra någon ändring t. ex. i fråga om lönebelopp
o. dyl. Det skäl, som herr Bengtsson i Norup anförde, att det är mera »demo- Mavl^ka
kratiskt» att församlingen själv får välja sin präst, har icke utskottsmajonteten oiaus Petrinågot
att invända mot, men vi finna, att örn det är demokratiskt att försam- församlingen i
lingen själv väljer präst, bör det vara ännu mer demokratiskt att välja honom Helsingfors.
varje år. Det kan mycket väl hända, att det svenska folket, som ju också är demokratiskt och vill välja sina representanter i riksdagen, inte skulle anse det
vara riktigt demokratiskt att välja dem en gång för alla. Ja,g tror att försiktigheten
här talar för utskottsmajoritetens ståndpunkt, och jag ber alltså att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Med herr Wigforss förenade sig herr Strindlund.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den senare propositionen. Herr
Wigforss begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller den vid punkten 50 av statsutskottets
förevarande utlåtande nr 8 fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i berörda punkt.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan namnupprop verkställdes. Därvid avgåvos 88 ja och
79 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Punkten 51.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 52, angående religiös och social verksamhet bland svenskar i vissa ut- Äng. religiös
Ondska hamnstäder. “ WM

Kungl. Maj:t hade uti punkten 54 av förevarande huvudtitel föreslagit riks- bland svenskar
dagen att till religiös och social verksamhet bland svenskar i vissa utländska
hamnstäder anvisa för budgetåret 1931/1932 ett extra anslag av 45,500 kronor. hamnstäder.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Hallén m. fl. väckt motion, nr 145, vari föreslagits, att riksdagen
ville till avlöning av svensk sjömanspräst i Danzig och Gdynia anslå

5,000 kronor och således höja anslaget till religiös och social verksamhet bland
svenskar i vissa utländska hamnar för budgetåret 1931/1932 till 50,500 kronor
samt företaga den höjning av förslagsanslaget till dyrtidstillägg åt sjömansprästerna
(nu 15,000 kronor), som härav kunde föranledas.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall, så vitt nu vore ifråga, till ovan nämnda motion, till religiös och

Nr 22.

92

Lördagen den 21 mars e. m.

A7åi S0cioal verksamhet bland svenskar i vissa utländska hamnstäder anvisa för budverksamhet
getaret 1931/1932 ett extra anslag av 50,500 kronor.

bland svenskar _

i vissa Vid denna punkt var fogad reservation av herrar förste vice talmannen Olof
utländska Olsson, Rosén, Walles, Wigforss och Andersson i Prästbol, vilka ansett att utrTrtTr''
skottet bort hemställa, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ors,) samt med avslag å ovanberörda motion, i vad den skilde sig från Kungl. Maj:ts
förslag, till religiös och social verksamhet bland svenskar i vissa utländska hamnstäder
anvisa för budgetåret 1931/1932 ett extra anslag av 45,500 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr Wigforss: Da jag i denna punkt liksom i den föregående represen terar

försiktigheten, ° så gör jag det dock med mycket mindre glädje i denna
punkt än i den föregående, ty jag erkänner till fullo de motiv, som ha legat bakom
den motion, som utskottet här har bifallit.

Det är fråga örn att till vara övriga 10 sjömanspräster i främmande hamnar
lägga en ny sjömanspräst i Danzig med Gdynia. Utan tvivel kan det framläggas
skäl, som visa, att det arbete, som denne präst skulle utföra, är mycket
nyttigt och därför naturligtvis också kan vara förtjänt av statens understöd.
Det som förmått oss reservanter att ändå gå emot detta förslag är att framställningen
kommer från enskild motionär. Jag vill icke alls säga, att det är något,
som skulle förmå mig att utan vidare gå emot framställningen, men det är,
kan man säga, svart att överblicka följderna av att nu lägga en ny sjömanspräst
till de tio andra. Jag vet åtminstone icke i detta ögonblick, om man icke mycket
val kan peka pa bade en, tva och tre sådana hamnstäder, där svenska sjömän
finnas i så stor omfattning^ att det kan vara lika mycket skäl att där inrätta.
en sådan befattning. En sådan undersökning har icke, mig veterligt, blivit
gjord, men jag förmodar att en sådan företagits av regeringen, då den icke
ansett sig böra framlägga förslag härom. Jag är därför i det angenäma läget
att kunna hänvisa till en regering, som, oaktat den har till ecklesiastikminister
en man, som säkerligen skulle uppskatta den verksamhet, som en sjömanspräst
utövar i en hamnstad, likväl icke ansett sig under nuvarande förhållanden böra
lägga fram proposition i ärendet. Därför tror jag, att man utan större betänkligheter
kan avslå motionen. Örn den har tillräckligt bärande grund, kan den
ju efter prövning av Kungl. Maj :t eventuellt komma till riksdagen ett annat år.
Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till reservationen, vilket innebär
att detta anslag skall upptagas med samma belopp som i statsverkspropositionen.

Herr andre vice talmannen Bengtsson: Jag vill uttala den förhoppningen

att .regeringen, örn det från andra håll uppkommer samma krav, då måtte örn
möjligt framlägga utredning örn saken. Då herr Wigforss säger att regeringen
icke framlagt förslag i den här frågan, därför att det icke konstaterats behov
av denna sjömanspräst, så står det icke alls i överensstämmelse med vad herr
statsrådet har sagt, ty han stryker för sin del under både behovet av denna.
prästman och behovet av statsunderstöd. Herr statsrådet har emellertid
måst. se. på^de krav, som göras på olika områden i anslagsväg. Nu förhåller
det sig ju sa med denna proposition, som statsutskottet nu behandlar, såsom jag
förut meddelat att på de 154,000 kronor, som i runt tal krävts av Kungl. Majit,,
har statsutskottet prutat 10,220 kronor och då kan man ju icke säga att utskottet
farit illa fram med Kungl. Maj:ts förslag i dessa ekonomiskt bistra
tider.

Vad nu denna sak angår så är det, som även herr Wigforss erkände, ett verkligt
behov, som föreligger, när det gäller en prästs verksamhet i Danzig med

Lördagen den 21 mars e. m.

93 Nr 22.

Gdynia. Jag kan ju också citera, att missionsstyrelsen under en följd av år Äng. religiös
bekostat avlöningen till en präst på denna ort, men det är klart, att det blir
kostbart med ett sådant arrangemang och nu behöver man statsunderstöd. Det s™nskar
gäller en summa av 5,000 kronor och herr statsrådet har, såsom jag nämnde, i vissa
konstaterat behovet härav och statskontoret har för sin del tillstyrkt belop- utländska
pet. Jag tycker, att herr Wigforss och reservanterna mycket väl kunde tiamnstäder.
gå med på dessa 5,000 kronor, särskilt med kännedom örn de dåliga sedliga för- (Forts.)
hållanden, som råda där. Mångå svenska och skandinaviska sjömän vistas
där vid olika tillfällen under året och de behöva stöd och hjälp av en svensk
prästman.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner på de därunder
förekomna yrkandena; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 53.

Lades till handlingarna.

Punkten 54.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 55.

Lades till handlingarna.

Punkterna 56—64.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 65, angående anslag till statens historiska museums upplysnings- och Äng. statens
propagandaverksamhet. historiska

I enlighet med Kungl. Maj :ts uti punkten 67 av förevarande huvudtitel tram- upplysningsställda
förslag hemställde utskottet, att riksdagen måtte, i likhet med vad för verksamhet.
innevarande budgetår ägt rum, till en från statens historiska museum ledd upplysnings-
och propagandaverksamhet i enlighet med de grunder, som av Kungl.

Majit bestämdes, för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra anslag av 4,000
kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar andre vice talmannen
C. Petrus V. Nilsson, Oscar Olsson, Rosén, K. A. Wilhelm Björck, Olsson i Blädinge,
Strindlund och Holmgren, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte till en från —----ett extra anslag av 2,000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Holmgren: Herr talman! Anslaget till statens historiska museums

upplysnings- och propagandaverksamhet tillkom på sin tid på grund av enskild
motion. På den tiden ägde museet att förfoga över en arbetskraft av ovanliga
mått, som synnerligen väl fyllde den uppgift, som anslaget avsåg att tillgodose.

Numera finnes emellertid icke tillgång till denna arbetskraft och då ha vi reservanter
ansett att ett anslag, som så där från början haft personlig karaktär
och icke längre utnyttjas i samma omfattning som förr, egentligen borde indragas.
Men vi ha icke velat gå så långt som att draga in hela anslaget, utan
vi ha nöjt oss med att gå en medelväg och vilja minska anslaget till hälften i
all synnerhet, som icke anslaget till fullo utnyttjas. Man bör nog enligt mitt

Nr 22. 94

Lördagen den 21 mars e. m.

Ang. statens
historiska
museums
upplysningsverksamhet.

(Forts.)

förmenande då och då låta verkställa saneringar av huvudtitlarnas anslagsposter.
Det händer synnerligen lätt i fråga örn anslag under åttonde huvudtiteln
att anslag dröja sig kvar så att säga, utan att de längre motsvara något
verkligt behov.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag å utskottets hemställan och bifall
till reservationen.

Herr andre vice talmannen Bengtsson: Detta anslag är icke så gammalt,
men det har fyllt en stor uppgift, när det gällt att för allmänheten klarlägga
och beskriva statens historiska museums utställningar. Nu är det, som den
föregående talaren nämnde, sant, att den person, det den gången gällde, doktor
Hanna Rydh, numera icke sköter örn detta, utan av helt andra personer som
stått till förfogande, och det har skötts på ett sätt, som kan anses tillfredsställande.
Då tycker jag, att det är för tidigt att så snart efter det anslaget första
gången beviljades och man nätt och jämnt kommit i gång med arbetet pruta av
på anslaget. Men skulle anslaget däremot, som herr Holmgren sökte visa, icke
fylla sin uppgift så, som det bör, för framtiden, så kan man pruta ner det eller
alldeles taga bort det. ^ Men det blir en annan sak. För tillfället anser
jag det för tidigt att göra något i den riktningen, åtminstone så länge man icke
kan peka på att någonting har försummats i detta hänseende.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock
på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl av herr Holmgren, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs.

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

i punkten 65

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkterna 66—-70.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71.

Lades till handlingarna.

Härefter föredrogs punkten 72, angående anslag till iståndsättande av Ovikens
ödekyrka; och yttrade därvid

Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Lördagen den 21 mars e. m.

95 Nr 22.

Punkten 73, angående ifrågasatt anslag för konservering av de medeltida
byggnadslämningarna vid Alvastra, föredrogs nu. Därvid anförde:

Herr Anderson i Norrköping: Jag kommer icke att på denna punkt framställa
något yrkande om bifall till motionen, men jag kan icke låta denna punkt
gå förbi utan att yttra några ord, då jag anser att den behandling, som ärendet
fått, icke motsvarar den vikt och det värde, som frågan enligt min mening har.

Flertalet av kammarens ledamöter torde känna till att Alvastra-trakten är
en av vårt lands märkligaste kulturbygder. Det är en trakt, där man vid varje
steg känner, att man vandrar på historisk mark. Det arbete, som under de
sista åren utförts för att bringa i dagen denna bygds kulturminnen och bevara
de historiskt intressanta minnesmärken, som finnas där, har ytterligare bidragit
till att förstärka intrycket av att man här på ett alldeles särskilt sätt
står i nära kontakt med vårt lands historia och nied märkliga insatser, som
gjorts i vårt lands andliga odling. Jag erinrar örn sådana saker som konserverandet
av de märkliga pålbyggnaderna och om det arbete, som under senare år
vidtagits för att återställa Sverkelsgården och Sverkerskapellet. Dessa utomordentligt
betydelsefulla arbeten ha utförts med hjälp av enskilda donatorer
och staten har för dessa ändamål icke lämnat något som helst bidrag. Det
märkligaste minnesmärket i Alvastra är emellertid lämningarna efter klostret,
som är Sveriges med säkerhet äldsta kända kloster och det äldsta cistercienserkloster
i hela norden. Detta märkliga medeltida minnesmärke har varit utsatt
för upprörande skadegörelse och vanvård, och vad som nu finnes kvar av klostret
är i allra högsta grad i behov av konservering. Nu har riksantikvarien
gjort framställning till Kungl. Maj:t om vidtagande av åtgärder, som äro i
högsta grad av behovet påkallade, men Kungl. Maj :t har icke ansett sig kunna
för årets riksdag framställa proposition härom. I anledning härav har motion
väckts och där påvisas utförligt och ingående de behov, som här föreligga
och där lämnas alla uppgifter, som kunna vara ägnade att belysa frågan. Jag
vill endast understryka med anledning av en del missförstånd, som tydligen
uppstått angående syftet med här begärda anslag, att det ingalunda är meningen
att åstadkomma någon estetiskt tilltalande konservering av klostret i stil
med den, som skedde med Vreta kloster, icke med hjälp av statsmedel utan på
grund av enskilda donatorers intresse och välvilja. Avsikten med här begärda
statsanslag är uteslutande att sätta denna byggnad i sådant skick att den icke,
vilket annars är fara värt, inom närmaste tiden fullständigt förfaller. Det
byggnadsprogram, som uppgjorts och som riksantikvarien underställt regeringen,
tager uteslutande sikte på att vidtaga de nödvändiga åtgärderna för klostrets
bevarande. Nu säger utskottet, att utskottet »finner önskligt att ifrågavarande
minnesmärken bevaras från förstörelse», men utskottet kan å andra
sidan icke med hänsyn till de statsfinansiella konsekvenserna av ett bifall till
motionen tillstyrka att detta anslag, som här begäres, ställes till förfogande i
år. Jag förstår icke riktigt, hur utskottet här har resonerat. Å ena sidan
konstateras, att det är önskligt att åtgärder vidtagas, för att skydda klostret
från förstörelse, men å andra sidan förklaras, att ingenting bör göras nu, trots
att det av de sakkunniga och ansvariga myndigheterna kan påvisas att åtgärder
omedelbart måste vidtagas, om icke detta märkliga minnesmärke skall fullständigt
förfalla. Jag kan icke förstå, hur staten kan stå till svars med att försumma
att redan nu vidtaga åtgärder, som, enligt vad utskottet erkänner, äro
nödvändiga för att bevara klostret.

Det finnes ett i mitt tycke utomordentligt starkt skäl för att staten bör vidtaga
dessa åtgärder, vilkas totalkostnader äro beräknade till 50,000 kronor.
Alvastra kloster ligger på statens mark, på en kronoegendom. Det iir en ganska
rimlig begäran att staten föregår med gott exempel vid bevarande av våra

I fråga orri
konservering
av byggnads -lämningar vid
Alvastra.

Nr 22. 96

Lördagen den 21 mars e. m.

I fråga orri
konservering
av byggnads -lämningar vit
Alvastra.
(Forts.)

fornminnen. Det ställes krav på enskilda markägare å vilkas mark fornfynd
göras att de, även örn det medför ekonomisk uppoffring för dem, skola vidtaga
i åtgärder för att skydda dessa fornminnen, oell det är, som bekant, också stadgat
straff för försummelse härutinnan. Slaten borde, såsom markägare i detta
fall, föregå med gott exempel och se till att detta märkliga medeltida minnesmärke
bevaras och icke behöver ytterligare förfalla.

Jag kan emellertid, herr talman, när jag gjort dessa erinringar för att få till
protokollet antecknat att detta är en stor uppgift, som icke kan och får försummas,
icke underlåta att också göra några ytterligare reflexioner, som ha
en något vidare syftning.

Jag föreställer mig att man här, liksom så ofta annars, kan göra den invändningen,
att staten, som har så oändligt många andra uppgifter, icke kan
åtaga sig detta. Kan icke det enskilda intresse, som i så rikt mått visats just
för bevarande av Alvastra-traktens fornminnen, anlitas även här? Skulle icke
det räcka, kan man icke då söka anslag av lotterimedel? Ja, vad det enskilda
intresset beträffar är det sant, att det har i högsta grad utnyttjats, när det
gäller bevarandet av dessa trakters fornminnen, men jag tycker att man drar
för stora växlar på det enskilda intresset, när man begär, att den enskilda
offervilligheten skall svara för åtgärder för bevarandet av ett av vårt lands
märkligaste historiska minnen, som staten i egenskap av markägare har en
uppenbar skyldighet att bevara. Vad lotterimedel beträffar veta ju herrarna
vilken konkurrens det är om dessa medel. Nog är det glädjande, att man har
dessa medel att tillgå,, men det föreligger en viss risk för att man härigenom
undan för undan befriar staten från den ena statsuppgiften efter den andra.
Nu är det i alla fall så att konkurrensen örn dessa medel blivit oerhört stor år
fran ar och nu veta vi ju alla, att det kommer att ställas oerhört ökade krav på
lotterimedel, för ändamål, som ligga utanför vårt lands gränser. Jag syftar på
den stora Kina-.expeditionen, som står under doktor Sven Hedins ledning.

När man bevittnar det stora intresse, som från alla håll visats för ett företag
med denna omfattning och inriktning och jämför detta intresse med den uppenbara
likgiltighet, med vilken man här i landet mycket ofta möter förslag, som
åsyfta bevarandet av våra fornminnesmärken och tillvaratagandet av resultaten
av gångna tiders kulturutveckling här i landet, då kan man icke undgå att
göra den reflexionen, att här ånyo bevisas den svenska benägenheten att hellre
tillgodose ett. önskemål liggande utanför vårt lands gränser, men där man kan
hoppas att vinna en viss uppmärksamhet för det svenska namnet, än att tillgodose
sådana önskemål och krav, vilka avse att inom vårt eget lands gränser tillvarataga
kulturbehov och kulturintressen, som äro svenska och uteslutande
svenska.

Det förekommer längre fram i huvudtiteln en framställning om anslag för
undersökning rörande tillvaratagandet av Norrlands fornminnesmärken, en undersökning,
örn vilken riksdagen redan i fjol hade tillfälle att yttra sig och
som nu återkommit. Det har sagts mig, att en sådan undersökning av Norrlands
fornminnesmärken, planmässigt företagen, skulle för kulturarbetet och
forskningen kunna bli av ett värde, som kanske ingalunda understege värdet
av de forskningsarbeten, som Kina-expeditionen utför. Men hur mycket intresse
skulle här i landet kunna uppbringas för en sådan sak som tillvaratagandet
av Norrlands fornminnesmärken? Nej, man behöver den stimulans, som ligger
i tävlan med amerikanare, engelsmän och tyskar i fråga om forskningsuppgifter.
Man behöver denna stimulans, för att den svenska allmänhetens intresse
skall kunna väckas och den svenska offervilligheten kunna visa sig beredd att
lämna hjälp.

Jag vill, herr talman, icke låta detta tillfälle gå förbi utan att peka på att
man mäter med ofantligt skilda mått, när det gäller dessa kulturfrågor, och att

Lördagen den 21 mars e. m.

97 Nr 22.

man försummar, tycker jag, på ett ganska upprörande sätt närliggande upp- I fråga om
gifter för att i stället kunna bringa i och för sig själva mycket befogade offer konservering
för uppgifter, där man dock har litet svårt att se det svenska intresset. Denna
reklamverksamhet för det svenska namnet skall icke underskattas, men jag tror Alvastra.
man bör varna för en överskattning. Yi få icke heller glömma, att resultatet (Forts.)
av de nu pågående undersökningarna i Kina småningom komma att kräva betydligt
ökade anslag och understöd från Sveriges sida. Om vi nu i år kunna
nöja oss med ett anslag på en kvarts miljon av lotterimedel, så kunna herrarna
vara övertygade om att inom ett par år krav komma att inför riksdagen framläggas
på betydligt högre summor dels för mottagande och bearbetning av de
samlingar, som nu hemförts och dels för uppförande av byggnader, erforderliga
för härbärgerandet av Kinaexpeditionens samlingar.

Herr talman, jag har intet yrkande.

I detta yttrande instämde herrar Björkman, Olsson i Rimforsa och Hollertz.

Herr Wohlin: Herr talman! Jag måste inlägga en gensaga mot den siste
ärade talarens anförande, icke i vad det gäller hans uttalande till förmån för
det viktiga kulturintresse, för vilket han uttalade sig, utan med anledning av
hans omdöme örn en annan svensk verksamhetsgren, som är i behov av statligt
understöd.

Jag kan icke finna, att den verksamhet, som doktor Sven Hedin utför under
ett storartat insättande av svenska vetenskapsmäns energi på olika områden, kan
karakteriseras som en »reklamverksamhet» för det svenska namnet. Doktor
Hedin har sannerligen på det område, där han nu sätter in sin kraft i ett ganska
långt framskridet skede av sitt liv, utvecklat en sådan kolossal energi och en
sådan berömvärd vetenskaplig forskarlust, att det verkligen finnes skäl till
ett annat omdöme än det, som den siste ärade talaren råkade fälla. Jag tror,
att Hedins forskningar ha en ofantligt stor betydelse för den vetenskapliga
världen och att såväl riksdagen som Kungl. Maj :t ha all anledning att tillgodose
hans expedition och dess arbete med alla de ekonomiska resurser, som kunna
finnas för ändamålet disponibla. Jag hoppas sålunda att det yttrande, som
den ärade talaren råkade fälla örn detta forskningsarbetes karaktär, även från
hans egen synpunkt sett, får anses såsom något förhastat, och utvikningen
ifråga behövdes för övrigt icke heller som motivering för den behjärtansvärda
kulturfråga, för vilken han gjorde sig till talesman.

Med herr Wohlin förenade sig herrar Engberg och Forssell.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 74, angående anslag till undersökning av det s. k. Bulverket i Ting- Äng.
städe träsk. undersökning

. av det 8. k.

I de lika lydande motionerna nr 96 inom första kammaren av herrar Bodin Bulverket
och Roos samt nr 104 inom andra kammaren av herr Svedman m. fl. hade * Tingstäde
föreslagits, att riksdagen för en systematisk undersökning av den forntida lr&sksjöfästningen,
det s. k. Bulverket i Tingstäde träsk på Gotland, måtte ställa
ett belopp av 6,000 kronor till major A. Zetterlings förfogande att användas
enligt av riksantikvarien godkänd plan och under hans kontroll.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte vinna riksdagens
bifall.

Andra kammarens protokoll 1931. Nr 22.

7

Nr 22. 98

Lördagen den 21 mars e. m.

Äng.

undersökning
av det s. k.
B ulver ket
i Tingstäde
träsk.
(Forts.)

Uti en vid en denna punkt avgiven reservation hade herrar Oscar Olsson,
Rosén, Walles, Pauli, K. A. Wilhelm Björck, Anderson i Råstock, Olsson
i Blädinge, Holmgren, Danielsson, Norsell och Sandwall förklarat sig anse,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av ovanberörda
motioner för en systematisk undersökning av den forntida sjöfästningen, det
s. k. Bulverket i Tingstäde träsk på Gotland för budgetåret 1931/1932 bevilja
ett extra reservationsanslag av 6,000 kronor, att ställas till förfogande av vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien enligt de närmare bestämmelser, som
Kungl. Majit kunde finna gott meddela.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Svedman: Herr talman! På norra Gotland ligger en liten insjö, som

efter den socken, där den är belägen, kallas Tingstäde träsk. Denna sjö är
ungefär 3.5 kilometer lång och dess största bredd omkring 2.5 kilometer. I sjöns
södra del har i vår tid upptäckts ett väldigt bålverk, en påbyggnad, som på
sin tid tjänstgjorde som fästning och försvarsverk. Genom en enskild mans
stora intresse har denna pålbyggnad under de sista tio åren varit föremål för en
vetenskaplig undersökning, som givit märkliga och uppseendeväckande resultat.
För att slutföra denna undersökning har vid årets riksdag i båda kamrarna
väckts motioner med hemställan örn ett anslag av 6,000 kronor.

Anläggningen i fråga har bestått av en väldig fyrkant av stockar, omgiven
av flerdubbla palissader och sträckande sig över ett område av över 7 hektar
med en genomskärning av cirka 300 meter. Fyrkanten, vars sidor mäta 175
meter, har utgjorts av sinnrikt konstruerade och hopfogade timmerkistor, vilka
åtminstone inom vissa delar uppburit trägolv, på vilka i sin tur byggnader varit
uppförda. Mycket tyder på, att dessa strax ovan vattenytan liggande trägolv
burit en rad bostäder, som under belägringstider inhyst inte endast besättningen,
utan också en del av den kringboende befolkningen. Rester av
eldstäder i dessa hus tyda på bostäder av mera permanent art. Anläggningen
torde förskriva sig från 400—500-talet e. Kr. och räknar således en ålder av
omkring 1,500 år. Man beräknar, att anläggningen krävt inemot 150,000 dagsverken,
och den utgör en av de väldigaste träkonstruktioner, som uppförts i
Norden. Man har lyckats påträffa stockar med en grovlek av 50, 60, ja ända
till 70 cm. Så grova stockar finnas icke längre i Gotlands skogar.

Riksantikvarien, som i avgivet utlåtande livligt tillstyrkt motionen, skriver,
att »ifrågavarande fornlämning, som till sin art synes vara ensamstående i
vår världsdel, måste ur vetenskaplig och allmän kulturhistorisk synpunkt anses
vara av mycket stor betydelse». Han säger sig ha »följt de sista årens undersökningar
av Bulverket och därvid funnit, att ur flera synpunkter viktiga resultat
redan vunnits».

Nu är det meningen att uppdämma en del av träsket för att på så sätt direkt
kunna komma åt att göra fortsatta undersökningar. Endast därigenom är det
nämligen möjligt att göra de iakttagelser och de undersökningar, som äro nödvändiga
för att fullt kunna klarlägga fästningens användning, ålder och konstruktion.
Därvid har man också beräknat att kunna komma åt eventuellt förefintliga
kulturlager och kunna göra fynd, som skulle bidraga till en exakt
datering och till närmare belysning av det liv, som på sin tid levts i denna
pålbyggnad. En datering av Bulverkets ålder torde komma att kasta ljus
över de samtida politiska förhållandena på Gotland och i Svea rike och speciellt
över den folkvandring österut, som anses ha ägt rum under denna tid.

Den person, som jag nyss omnämnde och som bedrivit dessa undersökningar,
huvudsakligen med av honom insamlade medel," vilkas sammanlagda summa
uppgår till större belopp än som nu av riksdagen begäres, är en till framskri -

Lördagen den 21 mars e. m.

99 Nr 22.

den ålder kommen man, och det är av vikt, att han får fortsätta nied denna undersökning.
Det kan därför ligga en viss fara i dröjsmål.

Statsutskottet, som behandlat motionen, säger att det »vill icke förneka,
att det ur fornforskningens synpunkt måste te sig såsom synnerligen ^önskvärt,
att ifrågavarande i hög grad märkliga byggnadslämning blir föremål för ytterligare
undersökningar på sätt i motionerna angivits», men tillägger, att utskottet
dock ansett sig förhindrat förorda bifall till motionerna.

Slutledningen synes mig icke stå i det samband med premisserna, som man
väntat. Utskottet gör den invändningen, att ett anslag som detta bör komma
från Kungl. Majit och inte beviljas efter framställning av enskild motionär.
Jag tillåter mig då framhålla, att om Kungl. Majit skulle tagit hand örn denna
fråga, så hade den säkerligen för statsverket blivit fem gånger dyrare än
vad nu blir fallet, ty de enskilda krafter, som nedlagt ett uppoffrande arbete
på denna undersökning, hade då säkerligen blivit ersatta med vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademiens tjänstemän och av akademien för. ändamålet
särskilt förordnade vetenskapsmän, något som för statsverket givetvis
blivit vida dyrare än vad fallet blir, örn riksdagen beviljar den nu begärda
summan.

Första kammaren har tidigare i dag utan votering bifallit motionen, och jag
hoppas, att denna kammare även visar samma goda omdöme och bifaller den
vid denna punkt fogade reservationen, bakom vilken står icke mindre än halva
statsutskottet, på en man när. Jag ber alltså att få yrka bifall till reservationen.

Äng.

undersökning
av det s. k.
Bulverket
i Tingstäde
träsk.
(Forts.)

I detta anförande instämde herrar Gardell i Gans, Gardell i Stenstu, Heiding,
Waldem, Andersson i Falkenberg och Wirsell.

Herr förste vice talmannen Nilsson: Herr talman! Jag kan försäkra her rarna,

att ingenting skulle vara mera glädjande för statsutskottet, än örn det
kunde tillstyrka de framställningar i olika hänseenden, som göras av motionärer.
Men vi förstå ju litet var, att detta är omöjligt. Det måste göras vissa
begränsningar, och man måste således oftast ställa sig avvisande från utskottets
sida, även örn det mången gång sker med svidande hjärta.

Under den föregående punkten har statsutskottet avstyrkt en framställning
om anslag till restaurering av Alvastra klosterruin, och på samma sätt har det
också kommit att ske med den framställning, som upptagits under förevarande
punkt.

Beträffande Bulverket i Tingstäde hade statsutskottet knappast möjlighet
att gå någon annan väg; det är naturligtvis icke så lätt för utskottet att skilja
mellan de olika anslagen och tillmötesgå den ene motionären, men neka den
andre. Statsutskottet menar, att Kungl. Majit har i det hänseendet mycket
bättre utvägar att kunna bedöma saken objektivt. Regeringen har tillgång till
vetenskapsmän av olika slag, vilka stå till dess förfogande och som i sådana
här fall kunna rådfrågas, och vad är då naturligare än att utskottet, såsom
skett i detta fall, gör ett så sympatiskt uttalande som möjligt, varpå riksdagen
hänvisar frågan till Kungl. Majit, som sedan, örn så befinnes lämpligt, får
lägga fram ett förslag. Det är detta man avsett i det här föreliggande fallet.

Nu framhåller man, att denna fornlämning är så gammal •—• jag Pär hört en
uppgift om att den skulle vara 2,000 år, medan herr Svedman nämnde, att den
skulle ha en ålder av 1,500 år. Det må nu vara hur det vill med den saken,
men nog kan man väl fråga sig, om det verkligen kan innebära någon egentlig
risk för Bulverket, som ligger så att säga överslammat därnere i Tingstädesjön,
ifall det nu skulle dröja ett eller annat år, tills utvägar kunna beredas
att på lämpligt sätt konservera denna fornlämning. Det kan nog ifrågasättas,
om inte Alvastra klosterruin är mycket mera utsatt för skadegörelse av natur -

Nr 22. 100

Lördagen den 21 mars e. m.

. krafterna än Bulverket oell om inte klosterruinen därför borde lia företräde till
Uav del 8. erhållande av anslag för en restaurering. Därom vill jag emellertid icke uttala
Bulverket någon mening. Någon synnerligen stor olägenhet av att låta denna sak vila,
i Tingstäde till dess regeringen kan finna utvägar att göra en framställning till riksdagen,
träsk. tror jag icke föreligger. Tvärtom synes mig don omständigheten, att riksdagen

(Forts.) nu icke beviljar anslag, innebära större trygghet för en rättvis behandling av

de olika framställningarna örn anslag för restaureringsändamål, då ju Kungl.
Maj :t därigenom får tillfälle att pröva framställningarna mera objektivt och
med anlitande av vetenskapsmän, så att dessa ruiner eller fornminnesmärken
kunna bli restaurerade i den rätta ordningen.

o Utskottet har således med avseende på den föreliggande motionen uttalat sig
så sympatiskt som möjligt under hänvisning till att det må vara Kungl. Maj:ts
sak att komma med framställning i ämnet. Jag tror därför det är riktigt, att
riksdagen går den väg utskottet tänkt sig, och jag ber alltså med stöd av vad
jag nu anfört att få juha bifall till vad utskottet hemställt under denna punkt.

Herr Sandwall: Herr talman! Då jag befinner mig bland de elva utskottsledamöter,
som reserverat sig till förmån för den föreliggande motionen, skall
jag be att få säga några ord. Jag kan emellertid fatta mig mycket kort, då
herr Svedman i det anförande han nyss hållit redan grundligt belyst denna
fråga.

Jag vill först poängtera, att det är ett mycket litet anslag, det här gäller,
nämligen endast 6,000 kronor, och jag vill därjämte understryka, att det är ett
engångsanslag, som icke drager några vidare konsekvenser med sig. Det kan
måhända också vara skäl att omnämna, att för den systematiska undersökningen
vid Tingstäde enligt den framlagda planen har major Zetterling ensam lyckats
hopbringa vad utöver nu begärda 6,000 kronor skulle erfordras för att
nå den summa av 10,000 kronor, som den systematiska undersökningen skulle
komma att kosta. Jag ber också att få påpeka, att major Zetterling enligt det
riksantikvariens utlåtande, som åtföljer motionen, under ett tiotal år varit sysselsatt
med undersökningen av denna sjöfästning.

Vad själva föremålet för undersökningen, det s. k. Bulverket, beträffar, så
utgöres detta, som förut nämnts, av en 7 hektar omfattande sjöfästning, en s. k.
påbyggnad, av riksantikvarien betecknad såsom enastående i vår världsdel.
Det är en träkonstruktion av så väldiga mått, att någon motsvarighet därtill
icke finnes i Europa. Att jag, trots att ärendet icke framlagts av Kungl.
Maj :t, dock varit med örn att tillstyrka motionen i utskottet, beror därpå, att
jagnar på känn, att här har gjorts en verkligt stor upptäckt, som kommer att
sprida ljus över tider, dit inga urkunder nå.

Herr förste vice talmannen nämnde nyss, att det val icke vore någon fara
på förde, örn man dröjde litet med att bevilja detta anslag, då ju Bulverket redan
legat därnere i 1,500 ar och det därför icke borde göra så mycket, örn det
fick vila på sjöbotten ännu någon tid. Så ligga inte riktigt förhållandena. Enligt
de handlingar, som föreligga, samt enligt personliga upplysningar, som
lämnats i statsutskottet, är det så, att träsket mycket fort igenslammas. En
ävjebank har redan ryckt fram och täckt en stor del av fornminnet. Och denna
ävjebank förflyttar sig rätt fort, flera meter örn året, enligt vad undersökningarna
visat. Om igenslamningen på detta vis får fortsätta, så blir det dyrare
och kanske t. o. m. omöjligt att utforska detaljerna av detta fornminne,
liksom att igenfinna de olika kulturfynd, som vi där vänta och som skola sprida
ljus över denna forntida period i Gotlands historia, som tydligen också var
en blomstringsperiod för ön.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Med herr Sandwall förenade sig herr Danielsson.

Lördagen den 21 mars e. m.

101 Nr 22.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock
på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr tal- BiUverket
mannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra pro- i Tingstäde
positionen. Herr Svedman begärde emellertid votering, i anledning varav träsk.
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes samt (Fort».)
anslogs:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 74
i utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för
nej-propositionen, vadan kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 75—100.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng.

bokinköp vid
universitetet
i Uppsala.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Pauli, Holmgren och
Sandnvall, vilka ansett att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt ovanberörda motioner, till bokinköp och bokbindning
för universitetsbiblioteket i Uppsala för budgetåret 1931/1932 anvisa
ett extra reservationsanslag av 114,500 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Sandwall: Herr talman! Jag bär tillsammans med tva andra leda möter

av utskottet reserverat mig för ett något högre belopp. Skillnaden mel -

Punkten 101, angående anslag till bokinköp och bokbindning för universitetsbiblioteket
i Uppsala.

Kungl. Maj:t hade under punkten 101 av förevarande huvudtitel föreslagit
riksdagen att till bokinköp och bokbindning för universitetsbiblioteket i Uppsala
för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra reservationsanslag av 109,500
kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft de lika lydande
motionerna nr 85 inom första kammaren av herr Westman m. fl. och nr 247
inom andra kammaren av herr Forssell, i vilka motioner föreslagits, att riksdagen
måtte bevilja en ökning av det till bokinköp och bokbindning för universitetsbiblioteket
i Uppsala nu utgående extra reservationsanslaget å 104,500
kronor med 38,000 kronor (i stället för av Kungl. Majit begärda 5,000 kronor)
och sålunda för nämnda ändamål för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra
reservationsanslag av 142,500 kronor.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte med avslag å ovanberörda
motioner, i vad de skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, bifalla Kungl.
Maj:ts framställning i ämnet.

Nr 22,

102

Lördagen den 21 mars e. m.

, ./rf Ian reservanternas och utskottets, d. v. s. Kungl. Maj:ts förslag, är endast
universitetet kronor. Men det är egentligen inte själva summan, som för mig är hu li

Uppsala. vudsaken, utan jag har velat bereda mig ett tillfälle att för kammaren fram(Forts.
) lägga de synpunkter, jag har på denna ytterst viktiga kulturfråga. Jag har
rent av känt det såsom en plikt att här för andra kammaren framhålla de svårigheter,
med vilka universitetsbiblioteket arbetar, svårigheter, som blivit klargjorda
i överbibliotekariens utredningar i de sista årens statsverkspropositioner
och sålunda även i årets proposition, svårigheter, som herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet starkt understrukit, fastän han av statsfinansiella
skäl inte ansett sig kunna gå med på större ökning än 5,000 kronor.
Jag vill starkt betona, att detta anslag berör en synnerligen vital punkt
för forskningen och för den akademiska undervisningen. Kanslern, i sin tillstyrkan
av överbibliotekariens anslagsäskande på 38,000 kronor, här i år betecknat
denna anslagsfråga såsom en livsfråga för universitetet. Och det är
alldeles riktigt.

Den vetenskapliga litteraturen är väl utan gensaga det allra förnämsta och
viktigaste av forskningens och undervisningens arbetsmaterial. Vådan av att
icke förse våra centrala forsknings- och undervisningsanstalter med vederbörlig
litteratur, den vadan borde för alla vara uppenbar. Det vore ungefär detsamma
som att neka en arbetare de för hans arbete nödvändiga verktygen.

^ Jag är alldeles övertygad, att utskottsmajoritetens talesman kommer att peka
på den stegring av anslaget i fråga, som under de senaste åren ägt rum. Och
det är sant, att anslaget på ett tacknämligt sätt lian'' gått i höjden. Men trots
detta framgår av utredningen, att just 1920-talet varit svåra år för biblioteket
och att det åtminstone vissa ar befunnit sig i ett verkligt nödläge. De stegrade
anslagen ha mer än väl uppvägts av de våldsamt stegrade priserna på böcker,
de våldsamt stegrade priserna pa bokbindning, de våldsamt stegrade priserna
på tidskrifter liksom också av tidskrifternas stegrade mängd. Härtill kommer
den oerhört stegrade bokproduktionen runt örn i världen, inte blott inom de
gamla vetenskaperna utan även inom de många förgreningar av de gamla vetenskaperna,
som nu uppstått och på vilka allt flera vetenskapsmän arbeta.

Jag ber också att få understryka en synpunkt, som ofta förbises, nämligen
att detta anslag, som visserligen till synes är ganska betydande, ingalunda, såsom
mångå kanske tro,^ enbart går till inköp av ny vetenskaplig litteratur. Anslaget
gar också till mangahanda expenser. För senaste år åtgick till expenser

18,000 kronor. Och inbindning av böckerna slukar omkring 35,000 kronor örn
året. Vidare måste varje år föranstaltas stora inköp av antikvarisk litteratur
för att fylla de luckor, som finnas i det månghundraåriga universitetsbibliotekets
bokbestånd.

Ytterligare en synpunkt vill jag betona. Universitetsbiblioteket är ett universalbibliotek.
skall skaffa litteratur, som berör alla vetenskaper, veten skaplig

litteratur pa alla sprak i alla länder. I den föreliggande utredningen
fäste jag mig särskilt vid en siffra, nämligen att det för budgetåret 1928/1929
blev över för anskaffning av ny vetenskaplig litteratur endast 13,000 kronor.
Det blir inte mycket för varje särskild vetenskap och vetenskapsgren på det
viset. För övrigt: en inbesparing på ett anslag av denna art blir i längden ingen
inbesparing, av den anledningen nämligen, att behoven blott ackumuleras,
och då blir det allt dyrare att fylla luckorna.

Jag har, herr talman, med dessa ord velat motivera det yrkande örn bifall
till reservationen, som jag här vågar framställa.

Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Striden det här gäller
örn är 5,000 kronor. Kungl%Maj:t Ilar ökat anslaget med 5,000 kronor, och
vi lia under de sista 5, 6 åren fatt en ökning av detta anslag med inte mindre

Lördagen den 21 mars e. m.

103 Nr 22.

än 65.000 kronor, nämligen från 44,500 kronor till 109,500 kronor. Dessutom
finnes ett ordinarie anslag på 50,000 kronor. Nu komma motionärerna och begära
en ytterligare anslagsökning på 38,000 kronor, vilket belopp dock av reservanterna
nedprutats till 10,000 kronor. Jag ber att fa yrka bifall till utskottets
förslag, som är detsamma som Kungl. Maj:ts.

Äng.

bokinköp vid
universitetet
i Uppsala.
(Forts.)

Herr Engborg: Herr talman! Jag hade trott, att herr andre vice talman nen

skulle anföra några sakskäl för sitt yrkande örn bifall till utskottets förslag.
Som kammaren hörde, uraktlåt han emellertid att prestera ^ett enda sakskäl.
Han bara hänvisade till, att så och så stort anslag utgår, sa och sa mycket
har begärts och så och så mycket ha reservanterna nedpruta! motionärernas
framställning, och därav drog han slutsatsen, att man borde rosta tor ut skottets

förslag. . ,

Jag kan verkligen inte dela denna tankegång. Den motion, som är väckt
i första kammaren av herr \V estman och i denna kammare av herr r oresen,
innehåller dock så tänkvärda saker och dokumenterade framställningar rörande
behovet av ett ökat anslag, att jag nödgas anse, att, om vi jämföra denna framställning
och skälen därför med åtskilliga andra, som vi redan bifallit, sa ar
det få av dessa, som i styrka kunna tävla med just denna. Den förste ärade
talaren anmärkte alldeles riktigt, att man här står inför ett livsviktigt område
i universitetens liv. Sanningen är ju den, såsom här erinrades av herr
Wohlin för några veckor sedan, att vi svenskar ha kanske en alltför långt driven
benägenhet att lägga ned en mängd pengar på det yttre skalet,, pa utanverken.
Vi uppföra storslagna byggnader för olika ändamål, men vi glömma
tyvärr kanske ofta, att det också skall vara innehåll. _ I detta^ fall rör man sig
på det centrala området av universitetets liv, ty tillgången på böcker, tillgängen
till ett bokbestånd, som håller jämn takt med utvecklingen, med torskningens
frammarsch inom olika vetenskapsgrenar, är ett krav, som man in .
i längden kan komma ifrån. Hur ställer det . sig här, mina herrar. Om vi
studera den framställning, som överbibliotekarien gjorde redan 1929, sa skola
vi finna, hurusom han beräknade, att bara behovet av litteratur i bokform bläste
lågt räknat, gå upp till 70,000 kronor per år, örn det skulle vara tillfredsställande.
Det gör i runt tal 1,000 kronor per lärostol, per professur vid universitetet.
Nog måste man erkänna, att böcker för 1,000 kronor örn året per
professur är en ganska blygsam summa. Men den summan har man inte Pa
långa vägar föreslagit från Kungl. Marits sida. Den är heller inte ifragasatt
ens av reservanterna, utan man nöjer sig med ett vida blygsammare belopp.

Man bör dock komma ihåg, vad här skett under den senaste utvecklingen.
Tidskrifterna lia vuxit i antal och vuxit i omfång, och med deras växt i omfång
ha följt ökade kostnader. Det är ju inte rimligt att avbryta abonnemanget.
Det måste fullföljas. Här är det alitsa en betydande kostnadsökning
redan på tidskriftsområdet. Och dessa tidskrifter äro i viss mån det viktogaste
för universitetsbiblioteket, när det gäller att följa med. inom olika fack,
ty det är i dem, som den fortlöpande forskningen avsätter sina synliga resultat,
och det är därför till dem man vid studierna framför allt är hänvisad.
Men just här dels fattas en rad betydelsefulla tidskrifter, dels ha kostnaderna
vuxit. Man får komma i håg, att när nya specialvetenskaper träda ut i livet
och bli någorlunda fasta i sadeln och man inrättar nya lärostolar vid universitetet,
så är det just på universitetsbiblioteket kravet ögonblickligen ställes,
att det skall tillgodose behovet av den litteratur, som dessa nya forsknings -

grenar betinga. rT ,

Jag fäster också uppmärksamheten pa en annan sak. Uppsala universitetsbibliotek
har en stor samling av handskrifter, av gravyrer, inkunabler o. s. v.
För den, som skall bedriva forskningar på dessa områden, är det ju nödvän -

Ur 22.

104

Lördagen den 21 mars e. m.

Ang.

(Forts.)

bokinköp vid <^1ft att la till en belysimde, en kommenterande litteratur, både äldre

universitetet nyare. Dariör att dylika samlingar existera, måste också den litteraturen
* Uppsala, inköpas. Men var skall pengarna tas ifrån, örn bär inte ges nödiga anslag?

Jag erinrar, att bara de antikvariska inköpen tarva 20.000 kronor, örn man
någorlunda skall fylla de luckor, som uppstått i bokbeståndet. Eller tag ett
sadant område som musiken. Där har inrättats en docentur i musikhistoria.
Men universitetsbiblioteket var praktiskt taget i avsaknad av litteratur på
området. Det mäste skaffa sig denna litteratur, örn studierna skola kunna
nöjaktigt bednvas. ^ Tar jag ett sådant område som konsthistoria, så vet var
och en, som tittut pa ett konsthistoriskt arbete, att dessa bokverk tillhöra den
dyraste litteratur, som överhuvud finns. Men de måste ändå anskaffas, örn
studierna skola kunna hallas uppe. Nu är läget sådant, att studenterna ofta
la vanta pa varandra, nar en bok är utlånad, därför att det inte finns duplettexemplar
ens av de allra viktigaste standardarbeten. Härpå bli studierna lidande,
darpa blir hela forskningen lidande. Jag påstår sålunda, att detta
ar ett centralt område som man gör klokt i att beakta vida nior än en hel del
annat, som figurerar här under åttonde huvudtiteln

Det tillhör forskningens väsen att befinna sig i oavlåtlig och rastlös utveckng.
Den vidgar sina falt. Den ar expansiv både på bredd och djup. Den
öppnar oupphörligt nya vidder, nya perspektiv och sänker sin sond ned till
allt större djup Men i samma mån förgrenas och specialiseras den. Icke
minst galler detta om naturvetenskaperna. I denna specialiserings spår följer
den vetenskapliga litteraturen. Länge har det, och tydligen med fog, från
fö^pteS SMaikiagatS+ °Ver a1tt Up,Psala universitetsbibliotek varit otillräckligt
wL ?*V^St0rartaC e .Tfatt»in?> sorn forskningen inom naturvetenskaperna
har fatt hos oss och inte minst i anslutning till den Svedbergska professuren
i Uppsala, ar det en hederssak, att universitetet utrustas med den nödvändigaste
Jittera turén. Men det är det som inte skett. Jag hade väntat mig
att herr statsrådet, och chefen för ecklesiastikdepartementet, som inte kan jäva
utan tvärtom erkänner riktigheten av den framställning, sorn från universitetets
sida gjorts, skulle tratt i bräschen för densamma. Det är mycket viktigare
detta, mina herrar, än anslag till kyrkor på främmande botten s, dvl Tv

tSets^förfm k°ra rJä!Va de elementära förutsättningarna för universitet8
fiv, tor forskningens förkovran och undervisningens standard.

tiar har ira överbibliotekarien i Uppsala, som är en av Sveriges allra ypperst
och mv5lnan ”1 f fY1311 1 Sm fullaÄndliga kraft, nied mycken försiktig“i
™Jck®n snålhet, kan man säga. beräknat vad som är det oundgänglig
behovet för att universitetsbiblioteket skall kunna fylla sin uppgift. Och han
kommer till att det behövs minst 38,000 kronor mera än hittills utgått Kungl

ordat* lOOOoTk8lt ^“slagsökning av 5.000 kronor. Reservanterna lia förordat
10,000 kronor. Motionärerna hade begärt vad såväl överbibliotekarien

ärfrWn 1Säall ““T^kanslern efter sin prövning stannat vid. Nu

ar Dagan skall inte ens den höjning fran O.000 till 10.000 kronor, som reser^anterna
forordat, kunna bitallas i denna kammare? Jag är övertygad örn

Ull allt maöJHp-Tant “ °V °k kuliarp°htl:k att ge st0lu ansia» oell ökade anslag

som är och SrbV D.T.glrrnf det centrala> glömma detta bokbestånd

m ar och förblir det nödvändigaste i universitetets utrustning. Man får

kaXerbiblfötek P?> sadana områdeil 80111 historia och litteraturhistoria, till vilka
överbibliotekarien hanvisar, lia kraven vuxit så under senare åren att de1

dem8 NäT ™°'', Ighet ln°m ,nuvarandp ranl ens tillnärmelsevis tillgodose
teter dfttäH ^ Profe8surer, när man ger anslag åt olika fakul tid

\[ ^ er mfn+ °fcksa Upp ansprak pa att universitetet skall följa med sin
Lil Uh ^ iar •deit /o/uamsta krav som måste fyllas, att det finns tillgång
ett förstklassigt bokbestånd. När man skall kasta ut årligen 35,000 kro -

Lördagen den 21 mars e. m.

105 Nr 22.

nor till inbindning oell över 15,000 kronor till expenser o. s. v., och när de
antikvariska bokinköpen, för att fylla luckorna i det bokbestånd, man förut
har, tarva ända upp till 20,000 kronor om året, så förstår var och en, att det
blir inte mycket över. Jag nämnde, att överbibliotekarien beräknat, att det
behövs minst 70,000 kronor till litteratur i bokform, vilket gör ungefär 1,000
kronor örn året per professur. Jag vädjar till herrarna, om ni kan tycka, att
det är för mycket. Kom ihåg, att privata bokälskare få väl i regel röra sig
med bokräkningar på 1,000 kronor om året. Här skall en hel professur med
hela dess ämnesområde i årligt anslag inte komma upp på långa vägar till

1.000 kronor. Är det riktigt att behandla universitetsbiblioteket på det sättet?
Skall detta fortsätta, så är det min övertygelse, att vi få överväga utvägen
att hänvisa studenterna att resa till andra länder med större bibliotek för
att bedriva sina studier. Vi ha satt en ära i att utlänningar kommit hit för
att bedriva sina studier i vissa specialvetenskaper vid svenska universitet. Men
det är redan omvittnat, att just bristen på facklitteratur eller den begränsade
tillgången därpå gjort, att dylika studier inte kunna bedrivas med önskvärt
utbyte.

Jag anser därför, herr talman, att av de frågor, som vi behandla i anslutning
till högskolorna, är kravet på ökat anslag i denna punkt det bäst befogade.
Jag hemställer för min del, att kammaren måtte gå med på den reservation
som här föreligger och i vilken hemställes, att anslagsökningen måtte bli

10.000 kronor i stället för av Kungl. Majit begärda 5,000 kronor.

Med herr Engberg förenade sig herrar Lundstedt, Thomson och Wijkander.

Herr Forssell: Herr talman, mina herrar! Då jag är motionär i förelig gande

fråga, skall jag tillåta mig taga kammarens tid i anspråk för några
reflexioner i denna viktiga kulturangelägenhet.

De föregående ärade talarna, herrar Sandwall och Engberg, ha ju ingående
skildrat läget sådant det är, och kammaren känner ju väl genom tidigare
kungl, propositioner den förhandenvarande frågans historia. Man vet kort
och gott, huru detta universitetsbibliotek arbetar med, för att tala med ett
affärsmässigt språk, å ena sidan en gammal brist, å andra sidan ett årligt
löpande underskott i fråga om sitt bokbestånd. Till herr andre vice talmannen,
som erinrade om, att riksdagen ju ökat anslagen under de senaste åren,
vill jag säga, att givetvis hyses den allra största tacksamhet mot riksdagen
därför att riksdagen gjort vad den gjort. Det skall villigt erkännas, att
läget har förbättrats genom åtgärder från riksdagens sida, men herr andre
vice talmannen måste dock medgiva, att de ansvariga myndigheterna lia klart
uppvisat, att vad som gjorts icke är tillräckligt. Det kan icke anföras några
invändningar, och det har icke anförts någon invändning mot den sakliga
argumentering, som har framförts av de lokala biblioteksmyndigheterna, bibliotekschefen
och konsistoriet, och av universitetskanslern. Här står kvar detta
faktum, att här råda alltjämt allvarliga missförhållanden, trots den hjälp
som riksdagen benäget har givit.

Herr talman, jag skall icke längre inlåta mig på en närmare redogörelse för
dessa faktiska omständigheter. Jag ville dock här säga det, att när jag väckte
denna motion örn ett med 38,000 kronor ökat anslag, så hade jag en livlig
känsla av att dessa 38,000 kronor i själva verket utgjorde ett minimum. Detta
framgår med all önskvärd tydlighet av den utredning, som sedan flera år ligger
på riksdagens bord. Jag har själv haft en känsla av att här vore ett område,
där riksdagens samtliga partier skulle och borde efter min tanke kunna
enas örn en gemensam kraftansträngning någon gång för att, låt mig säga,
genom ett väl tilltaget engångsanslag fylla de gamla luckorna i detta bok -

ens bokinköp

vid
universitetet
i Uppsala.
(Forts.)

Nr 22.

106

Lördagen den 21 mars e. m.

Arus.

bokinköp vid
universitetet
i Uppsala.
(Forte.)

bestånd, för att därigenom komma in så att säga på en sundare ekonomisk
bog ifråga örn denna bokanskaffning, precis som man gör i varje affär: man
försöker sanera den gamla bristen för att sedan komma in i en mera löpande
och normal drift. Det vore verkligen ett kulturvärn, som skulle vara värdigt
svenska riksdagen att vid något tillfälle ställa det problemet allvarligt inför
sitt ansikte och göra ett radikalt grepp för att bringa delina fråga på riktig
bas. Jag kunde dock vid det tillfälle, när jag tog del av handlingarna, inte
utforma en så pass djärv tanke, utan fick begränsa mig till att framföra det
krav, som man från den ansvariga myndigheten ställt, och som var ett minimikrav.

Nu ligger saken så till, att i en av herrar Pauli, Holmgren och Sandwall
avgiven reservation föreslås en ökning. Jag förstår till fullo, att det inte
finns någon praktisk möjlighet att i detta sammanhang tala örn något annat
än reservationen. Jag skall då be, herr talman, att till kammaren få rikta
en varm och enträgen vädjan att behjärta det förslag, som reservationen innehåller.

Studierna, herr talman, mina herrar, det är ju böckernas värld, och utan
böcker blir det sannerligen inga studier. Nu kanske det finns en och annan
som säger: Ja, studier, dessa teoretiska studier, vad ha de för värde? — Ja,
då vädjar jag till er själva, mina herrar, ni som arbeta med motioner och ni
som arbeta i utskott: Vart komma ni i ert arbete, örn ni inte ha tillgång till
ett bibliotek, till det bibliotek riksdagen här förfogar över? Hur känna ni det
inte som en brist, när ni märka, att ni inte i biblioteket kunna få fram de fakta
och upplysningar, ni känna er behöva för ert praktiska arbete här i riksdagen?
Hur mycket mer skall inte bristen kännas i ett arbete, sådant som universitetsarbetet,
där årets hela arbete, hela livsuppgiften kretsar omkring studierna?
Ni känna bristen under motionstiden i januari månad och under utskottsarbetet
några månader på året, men i studievärlden, i universitetsvärlden, där står
bristen året runt och livet ut för dessa människor, som ägna sig åt denna sysselsättning,
för att inte tala örn de medellösa unga studenterna. Försök med
ledning av edra egna erfarenheter att sätta er in i förhållandena för dessa
unga män, som försöka bryta sig en väg på denna bana, och ni skola säkerligen
få ett begrepp örn hur det verkligen känns att se denna brist på biblioteksmaterial,
som här är för handen. Mina herrar! Studierna — det kan skenbart
tyckas, som om det vore fråga örn en teoriernas verklighetsfrämmande
värld, men kom ihåg allesammans, att det politiska livets meningsbrytningar
— örn vi nu skola hålla oss till de humanistiska studierna — det ligger närmast
för min röst, jag är själv icke naturvetenskapsman — kom ihåg att varje
tanke ni här framställa, varje synpunkt, som förfäktas i det politiska livet,
är endast och allenast en avskuggning på politikens duk av det tankearbete,
de studier, som förut gjorts undan i de stora kulturverkstäderna. Vare sig
man är socialdemokrat, konservativ, liberal, frisinnad, bondeförbundare, bonderomantiker
eller stadsromantiker eller vad man vill kalla det, så är hela den
idévärld, vi röra oss med, ingenting annat än en genklang av det stora, det
djupa kulturarbetet vid våra universitet och högskolor. Denna synpunkt synes
mig kunna vara av den vikt, att den bör tala för att herrarna giva en hyllningens
gärd åt detta arbete genom att bifalla reservationen.

_ Jag ber att få yrka bifall till den av herr Sandwall m. fl. avgivna reservationen.

Herr Strindlund: Herr talman! Det klagas från motionärernas sida över
att utskottsmajoriteten icke velat vara med örn att tillgodose berättigade krav
från universitetsbiblioteket i Uppsala. Då jag inte har personlig kännedom

Lördagen den 21 mars e. m.

107 Nr 22.

om de behov som här föreligga, måste jag nöja mig med tillgängliga uppgifter
i propositionen och i utskottets utlåtande, och därpå grunda min
ställning.

Vad jag då först observerat är, att anslaget på de senaste fem åren mer än
fördubblats. De som få sina krav så pass väl tillgodosedda, att de erhålla
en anslagsökning med mer än 100 % på fem år, böra icke anse sig ha rätt att
klaga på att de inte blivit jämförelsevis väl behandlade. Det har av de ansvariga
myndigheterna, såsom den siste ärade talaren påpekade, framförts en
begäran örn höjning av nu utgående anslag med 38,000 kronor. Framställningen
har prövats jämväl av regeringen. Jag trodde, att även regeringen var
en ansvarig myndighet. Den har emellertid sagt, att även örn den skulle vilja
vara med örn att föreslå ett belopp i enlighet med den gjorda framställningen,
så har den inte kunnat göra det på grund av statsfinansiella skäl. Jag för
min del menar, att även vid behandlingen av åttonde huvudtiteln och även örn
det finns aldrig så framstående motionärer, så böra vi i andra kammaren se
till att vi ha litet ekonomiskt sinne.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag har på det hjärtligaste instämt i herr
Engbergs utomordentliga anförande, och jag ber att också få stryka under de
synpunkter, som herr Forssell så varmt nyss framförde.

Jag begärde ordet i anledning därav, att herr Strindlund åberopade sig på
särskilt praktiskt ekonomiskt sinne. Jag vill gentemot herr Strindlund och
likasinnade säga, att en sådan ekonomi, ett sådant ekonomiskt sinne i själva
verket är ganska oekonomiskt. Man sparar där i den falska änden, och det
finns något som heter: Snålheten bedrar visheten. — Jag har en viss erfarenhet
i detta ämne, som inte direkt framkommit i de hithörande aktstyckena.
Det är ju så, att örn man beger sig upp till Carolina i Uppsala för att anskaffa
nödig litteratur för sitt arbete, så mötes man mycket artigt och vänligt men
bestämt med det beskedet, att det går inte på grund av bristande medel för
Inköp av litteratur. Vad betyder det? Jo, det betyder, att det arbete, för
vilket jag uppbär 14,000 kronor ungefär örn året, det kan jag icke utföra. Jag
har denna lön, och många andra på samma sätt. Vi arbete i hopp örn att vi
skola kunna utföra för landet och dess framtid gagnande arbete. Detta, att
man inte kan få införskaffad utan måste undvara nödvändig litteratur, kan
leda till att man helt enkelt dagar och veckor får upphöra delvis att arbeta
med det man finner vetenskapligt viktigast och slå sig på något, som i själva
verket ur professorssynpunkt, med hänsyn till professorns egentliga funktion,
är mindre betydelsefullt och underlägset det man kanske eljest skulle kunnat
utföra. Jag menar med andra ord, att resultatet av den mycket stora budget,
som universitetet laborerar med, i värde för landet är beroende på just bland
annat och framför allt bokbeståndet. Endast en sådan reducering, varom här
är fråga, en reducering på låt oss säga ett par hundra kronor örn året i bokbestånd
för varje professor, kan leda till, att de värden som skapas bli oproportionerligt
minskade i jämförelse med de värden, som skulle ha åstadkommits,
örn reduceringen icke skett. Jag menar med andra ord, att det är icke
några statsekonomiska principer som hävdas, då man resonerar på det sätt
som herr Strindlund gjorde. Örn man skulle följa hans resonemang, så skulle
man, som jag sade, spara i den galna änden och småningom få erfara, som
jag också sade, att snålheten bedrager visheten.

Med hänsyn härtill, men framför allt med stöd av vad som anförts av herrar
Sandwall, Engberg och Forssell, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Äng.

bokinköp vid
universitetet
i Uppsala.
(Forts.)

Nr 22. 108

Lördagen den 21 mars e. m.

boHnkö vid -^err Strindlund: Herr talman! Den siste ärade talaren ville göra gällan universitetet

^e’ mitt förslag skulle vi komma att spara i galen ände. Detta skulle

i Uppsala, astadkommas genom att vi försvarade tillgången till litteratur för dem som stuart».
) dera. Det lia vi visst inte velat. Vi lia bara velat, att i det nu rådande finansiella
läget råda till att gå försiktigt fram. Jag tror, att herr Lundstedts uttalande.
skulle lia haft mera styrka, örn vi här hade haft erfarenhet av, att lärt
folk i allmänhet ha visat sig mera sparsamma med allmänna medel än olärt.

Herr Engberg: Jag ber att få fästa den siste ärade talarens uppmärksamhet
vid den synpunkt, som han kanske inte riktigt beaktat. Det sades en gång
av Bismarck, att den som vann 1870—71 års krig, var den tyske folkskolläraren.
Det kan med skäl sägas, att den, som har att bära upp den stora praktiska
arbetsbördan här i landet, när det gäller folkundervisningen, är folkskollärarkåren.
Var utbildas den? Den utbildas i våra seminarier. Av vilka?
Av sådana, som få sin utbildning vid universiteten. Det blir utbildningen vid
universiteten, som blir grundläggande för utbildningen av alla folkskollärare.
Detsamma gäller läroverken, och det gäller folkhögskolorna, det gäller också
det fria folkbildningsarbetet. Det blir överallt liksom en återverkan, en avglans
av den standard man når vid universiteten. Jag frågar då herr Strindlund
om han tycker det är klokt ur ekonomisk synpunkt, att ge en professor

14,000 kronor i lön och samtidigt ordna det så med biblioteksförhållandena, att
denne professor icke kan prestera vad han rimligtvis borde prestera för denna
lön. Är det^icke förnuftigare ekonomi att hålla bokbeståndet vid universitetsbiblioteket
så pass högt, så pass omfattande, att staten har rätt att säga till
herrar professorer: Nu skall ni vara så snälla och prestera ordentligt för edra
löner! Ni kan inte krypa bakom några förevändningar och säga, att det här
inte finnes tillräckligt med litteratur. — Det är nog så, som herr Lundstedt anförde,
att när man inrättar professurer, så får man se till, att man också utrustar
professorerna med nödvändiga arbetsverktyg. En professors förnämsta
verktyg är böckerna. Det kan man inte komma ifrån. Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr Engberg vände sig mot herr

Strindlund. Jag vill upplysa herr Engberg örn, att det är Kungl. Maj:t som
kommit fram med förslaget och inte herr Strindlund. Då tycker jag, att man
skall lägga ansvaret på rätt håll och taga i beaktande, att det är Kungl. Maj :t
som efter undersökning framlagt förslag. När vi anslutit oss till Kungl. Maj :ts
förslag, så ha vi haft den uppfattningen att detta kan försvaras.

Herr Engberg: Herr Bengtsson i Norup skröt i förmiddags med att lian

aldrig bryr sig om Kungl. Majit, ty han vore kan tänka en självständig man!

Herr andre vice talmannen Bengtsson: Just därför, att jag är en självständig
man, följer jag Kungl. Maj :t blott när jag anser att Kungl. Maj :t har rätt.
När jag inte anser det, följer jag honom inte. Så brukar väl även herr Engberg
handla ibland. Herr Engberg är dock inte en sådan auktoritet för mig att jag
ovillkorligen följer honom.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl
av herr Sandwall, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes samt anslogs:

Lördagen den 21 mars e. m.

109 Nr 22.

Den, som vill, att''kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 101
av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Äng.

bokinköp vid
universitetet
i Uppsala.
(Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkterna 102—110.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten lil, angående anslag till inredning och möblering av vissa lokaler Äng. inför
humanistiska sektionens seminarier vid universitetet i Lund. re "Ttissa m

Uti punkten 110 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagit riks- ^iversitMet
dagen att till utförande av vissa inredningsarbeten i den s. k. gamla biblioteks- Lund.
byggnaden vid universitetet i Lund ävensom till möbler m. m. för humanistiska
sektionens därstädes lokaler för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra reservationsanslag
av 20,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra kammaren
väckt motion, nr 116, av herrar Thomson och Lindskog, vilka föreslagit,
att riksdagen måtte besluta, att till utförande av vissa inredningsarbeten i den
s. k. gamla biblioteksbyggnaden vid universitetet i Lund ävensom till möbler
m. m. för humanistiska sektionens därstädes lokaler för budgetåret 1931/1932
anvisa ett extra reservationsanslag av kronor 26,300.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte med avslag å ovanberörda
motion, i vad den skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, bifalla Kungl.

Maj:ts framställning i ämnet.

Vid denna punkt var fogad reservation av herrar Paidi, Thelin, förste vice talmannen
Nilsson i Bonarp, Olsson i Blädinge, Wigforss, Holmgren och. Sandwall,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen mätte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt nied bifall till ovanberörda motion, till utförande
av vissa inredningsarbeten i den s. k. gamla biblioteksbyggnaden vid universitetet
i Lund ävensom till möbler m. m. för humanistiska sektionens därstädes
lokaler för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra reservationsanslag av 26,300
kronor.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr förste vice talmannen Nilsson: Herr talman! Under den föredragna

punkten har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att till utförande av vissa inredningsarbeten
i den s. k. gamla biblioteksbyggnaden vid universitetet i Lund
ävensom till möbler m. m. för humanistiska sektionens därstädes lokaler för
budgetåret 1931—1932 anvisa ett extra reservationsanslag av 20,000 kronor.

Det föreligger en av universitetets myndigheter upprättad specificerad förteckning
å de inventarier, som äro erforderliga för ifrågavarande byggnad.
Emellertid har Kungl. Maj :t nedsatt det begärda beloppet och uttalat sig i orda -

Nr 22.

110

Lördagen den 21 mars e. m.

Ang. inredning
m. m
av vissa
lokaler vid
universitetet
i Lund.
(Forts.)

lag, som ge vid handen, att det skulle vara ett slags förskott, oell att nian
hade att förvänta, att Kungl. Maj :t skulle vara benägen att sedermera fylla
detta ^behov. Utskottet har tillstyrkt Kungl. Majits framställning med avseende
å beloppet, men använt en helt annan motivering och för sin del förklarat,
att med en förståndigt verkställd anskaffning skulle detta belopp räcka. Det
är emellertid ganska otillfredsställande, när det föreligger en specificerad kostnadsberäkning
beträffande alla de slag av behov, som föreligga, att man uttalar
sig sa. Utskottet hänvisar till, att anskaffningen av bord oell stolar skulle
kunna reduceras. Är det meningen, att det ej skall finnas bord i somliga rum
eller tillräckligt med stolar för de studerande att sitta på? Det är något högst
egendomligt, som jag icke kan förstå. Nu ha motionärerna med stöd av universitetets
beräkning begärt det belopp, som behöves för dessa inventarier.
Byggnadsstyrelsen har granskat förslaget och funnit, att intet är att anmärka,
och departementschefen har förklarat, att han för sin del icke har något att
anmärka mot de gjorda beräkningarna. Det är högst egendomligt, att då man
ej har något att anmärka mot beräkningarna, nedsätter man anslaget med 6,000
kronor. Jag kan ej finna en sådan åtgärd motiverad under sådana förhållanden
och ber därför att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen, vilket
är detsamma som bifall till den i ämnet väckta motionen.

Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Den summa, ifråga

örn vilken Kungl. Maj:ts och utskottets förslag skiljer sig från reservanternas,
är 6,300 kronor. Nu har Kungl. Majit ansett, att dessa 6,300 kronor mycket väl
kunde ansta och trott, att ett belopp av 20,000 kronor skall räcka för inredningen
och möbelanskaffningen. Utskottet får nämligen det intrycket, att de
priser,_ som äro framlagda i beräkningarna och återfinnas i Kungl. Majit?
proposition, äro katalogpriser, och att beräkningarna uppta 14 hyllor ä 191
kronor 50 öre, 10 hyllor ä 96 kronor, 6 hyllor ä 137 kronor 80 öre. ett bord ä
184 kronor, 17 bord å 195 kronor o. s. v. har man ansett, att örn det infordrades
anbud och gjordes ingående försök, skulle man kunna få det att tillsvidare
räcka med de 20,000 kronor som utskottet tillstyrkt. Vi ha ansett, att vi vid
detta som vid andra tillfällen icke böra bevilja mer än som är absolut nödvändigt.
Tiderna äro sådana, att de ej tillåta, att man beviljar mer, än vad som
är nödvändigt, Örn det räcker med 20,000 kronor, som Kungl. Maj :t ansett, kan
ej utskottet finna, att man bör gå längre än så.

Därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindskog: Herr talman! Nyligen har här i kammaren förts en de batt

örn anslag till böcker för universitetet i Uppsala, där man talade om nödvändigheten
av att anskaffa böcker för studenterna och professorerna. Men
lika nödvändigt är det med lokaler att studera i. Lunds universitet har under
några decennier utvecklat sig så, att medan studentantalet under min studenttid
var omkring 800, är det nu det tredubbla, 2,400 eller 2,500. Här behöves
det nya lokaler, och lokalfrågan har varit ytterst besvärande för Lunds universitet.
Det blev en lättnad, när tack vare riksdagens frikostighet det beslöts att
bygga den nya geografisk-geologiska institutionen. Tack vare detta kunde
man använda de lediga utrymmena för att få vissa nödiga lokalbehov tillgodosedda.
Men det är klart, att man måste lia möblemang, inredning med hyllor,
stolar och bord, där studenterna kunna sitta med sina böcker framför sig. Behovet
är erkänt av departementschefen, men han har ansett sig kunna nedpruta
den noggrant beräknade summan 26,300 kronor till 20,000 kronor. I remissdebatten
gjorde jag anmärkning därpå och nämnde, att det — som förste vice
talmannen framhållit — var egendomligt, att då departementschefen förklarat
sig icke ha något att anmärka mot beräkningarna, han likväl sänkt summan

Lördagen den 21 mars e. m.

lil Kr 22.

från 26,300 kronor till 20,000 kronor. Då svarade departementschefen mig i Äng. inett
anförande, som jag tillåter mig upprepa ordagrant, för att ej något missför- redning m. m,
stånd skall uppkomma. Han sade: »Ett exempel, som visar den minutiösa jXiermW
omsorg som departementschefen har försökt nedlägga, är just det av den ärade universitetet
talaren» — d. v. s. undertecknad — »omnämnda. Det gällde att förse den huma- i Lund.
nistiska seminariebyggnaden i Lund med inventarier och vissa inrednings- (Fort».)
förbättringar. Tillsammans med universitetets rektor och åtskilliga av seminarieföreståndarna,
resp. professorer, har jag noga genomgått lokalerna och kommit
till den övertygelsen, att ett anslag på 20,000 kronor skulle kunna vara tillräckligt.
Man synes kunna» — och här kommer det väsentliga •— »inbespara

6,000 kronor genom att utnyttja åtskilliga av de gamla inventarierna. Äldre
stolar och bord kunna användas åtminstone tillsvidare.»

För mig var denna utläggning, som statsrådet gav, ganska överraskande, ty
vad jag hade mig bekant var ungefär motsatsen till de förhållanden, som statsrådet
Städener uppgav. Men med tanke på, att han som chef för ecklesiastikdepartementet
talat örn den minutiösa omsorg, varmed han behandlat ärendet,
ansåg jag det bero på något fel av mig, och att jag gjort mig skyldig till något
missförstånd eller minnesfel. När frågan skulle komma före, tog jag för några
dagar sedan och skrev till universitetets rektor, professor Moberg i Lund, för
att få uppgifter. Jag fick till svar ett brev, vars innehåll jag fått hans tillåtelse
att tillkännage för kammaren. Jag gör detta därför, att det synes mig
vara av avgörande betydelse för frågan. Han skriver följande: »Jag hade i
höstas ett högt skattat tillfälle att för ecklesiastikministern framlägga våra
planer för tillvaratagande av de nya utrymmen, som genom av riksdagen beviljade
anslag till nybyggnad för geografiska och geologiska institutionerna och
ombyggnad av den forna geologiska institutionen vunnits för de humanistiska
seminarierna. Som du vet, var utrymmesbehovet ytterst trängande, och det
kan ju icke vara rimligt, att de nya utrymmena skulle lämnas oanvända av brist
på inredning. Det är böcker och studenter, som behöva plats, och inredningen
består alltså av hyllor, bord och stolar i så stor mängd som behöves för lokalens
fulla utnyttjande. När nu vid ovannämnda tillfälle statsrådet förklarade sig
hysa betänkligheter med anledning av det begärda anslagets storlek, var det
mig, för min del, alldeles omöjligt att visa på någon punkt, där en besparing
kunde göras. Att minska antalet möbler av det ena eller andra slaget betyder
att lämna högst behövliga utrymmen obegagnade. Att vinna besparing genom
att söka anskaffa möbler av lägre kvalitet, och därför billigare, är omöjligt;
allt är redan beräknat så lågt som möjligt. Jag hade vid sagda tillfälle
den tillfredsställelsen att höra statsrådet betvivla, att det skulle vara oss möjligt
att anskaffa stolar till så lågt pris som beräknats (kr. 4.50 per styck); vi
ha emellertid anbud på det.» Så fortsätter han, och det lägger jag särskild
vikt vid: »Med avseende på statsrådets i remissdebatten lämnade anvisningar

till vinnande av besparing måste jag ställa mig svarslös. Något missförstånd
måste föreligga. Nyanskaffningen, sådan den ovan omtalats, avser komplettering
av den nu förefintliga inredningen i de av geografiska institutionen, teologiska
och juridiska fakulteterna utrymda lokalerna. Det är beräknat att allt
av inredning, som de humanistiska seminarierna nu äga, likaväl som allt, som
de avflyttande kunna kvarlämna, skall komma till användning. Det har icke
varit vår mening, att cn enda stol eller ett enda bord, som är i brukbart skick,
skulle kasseras. Detta har meddelats i en redogörelse för möbleringen, som
byggnadsstyrelsen under höstens lopp genom mig infordrat. På den väg, på
vilken statsrådet räknat en besparing av 6,000 kronor, ser jag icke, huru vi
skulle kunna spara ett öre.»

Det förefaller mig således, som örn det meddelande, vilket statsrådet lämnade
i remissdebatten, måste ha berott på missförstånd från hans sida, och då jag

Nr 22. 112

Lördagen den 21 mars e. m.

Ang. inredning
m. n
av vissa
lokaler vid
universitetet
Orlind.
(Forts)

anser, att det vore för sakens skull beklagligt, om ett dylikt missförstånd skulle
göra, att Lunds universitet skulle gå miste örn den summa, man ansett som
minimum för att kunna utnyttja dessa nödiga lokaler, tillåter jag mig, herr talman,
att yrka bifall till reservationen.

Herr Wigforss: Herr talman! Jag skall ej förlänga debatten, men det är
en sak, som gör, att jag har personlig anledning att intressera mig för denna
punkt, nämligen att, om den nedprutning ecklesiastikministern föreslagit skulle
gå igenom, är det sannolikt, att den ej skulle gå ut över de stolar och bord,
örn vilka herr Lindskog talat, utan över de hyllor och fack, där man skall förvara
de stora samlingarna av lappar med ord från de svenska folkmålen och
berättelser örn svenska^ folkegenheter, vilka också skulle inrymmas i dessa seminariebibliotek.
Seminariebiblioteken arn nämligen — något som jag får lov
att anföra för dem av kammarens ledamöter, som sätta det i förbindelse med
ett vanligt seminarium — ingenting annat än en del av universitetsarbetet,
där de blivande vetenskapsmännen få sin utbildning, alltså den del av studierna,
som studenterna icke bedriva bara genom att läsa i böcker vad andra
1m sagt, utan där de liksom tränas till att själva bli forskare. Det arbetet
måste bedrivas så, att man har tillgång till en stor mängd litteratur, som
man ej kan få lana hem till sin studentkula, och nian måste sitta omgiven
av dessa böcker för att kunna taga ned dem när som helst. Det s. k. gamla
universitetsbibliotekets lokaler inrättas nu till sådana studiebibliotek, och då
är det klart, att där behövas både dessa bord och hyllor och stolar.

Jag tror, att när utskottet förutsatt, att man skulle kunna pruta ner
posterna till stolar och bord, har man ej adderat samman riktigt, därför att
dessa poster gå ej till mera än 6,000 kronor, och man kan ej gärna spara

6,000 kronor på dessa 6,000 kronor genom billigare inköp. Nu är detta ingen
allmän invändning mot vad utskottet sagt. Jag tror, att det är riktigt, att
riksdagen ej är ^så ömtålig, när det gäller en stor summa. Den bör kunna
bringas ner. _ Då får man se till, att det minskas här och var. Det var ej
länge sedan jag med gott hjärta var med om att rösta ned anslaget till inventarier
för Malmöhus länsstyrelse, enär jag trodde, att man kunde använda
en del gamla möbler och ej behövde köpa så mycket nya.

Men på denna punkt kan jag icke se, huru man skall kunna göra någon
nedprutning. Jag skall ej tala örn de stolar, som skola köpas för 4 kronor
50 öre. Billigare stolar kan man ej få tag i. Den enda post, som kan synas
väl hög, är posten 17 bord ä 195 kronor stycket, men det är sådana bord, som
äro avsedda för de professorer, som leda detta vetenskapliga arbete, där skola
de ha sin egen arbetsplats; där måste vara lådor, som skola låsas o. s. v., och
ett bord, som är försett med någon liten inredning, går gärna upp till en sådan
summa. Jag tror ej, att det är möjligt att åstadkomma någon besparing
utöver något hundratal kronor. Då kommer jag tillbaka till den risk jag
nämnde i början, nämligen att universitetsbibliotekarien säger: Vi kunna ej
spara på någon annan punkt, men här finnes en institution, som heter landsmålsforskning.
Den hör ej till universitetet. Den har särskilt anslag av statsmakterna.
Visserligen har den förhoppningen uttalats, att den skall få plats
i biblioteket. Nu har man trott sig finna en plats därför i dessa seminariebibliotek
och kommit med förslag, att den där skall få sina hyllor och fack.
Jag är övertygad örn, att det ämnet har ingen speciell representant vid universitetet,
ty föreståndaren för landsmålsforskningen har en särskild befattning,
och det är möjligt, att han betraktas som stående litet mindre inom
universitetet och kan göra sitt ord litet mindre gällande. Då kommer man
att taga bort dessa hyllor och fack, och det betyder, att samlingarna få ligga
inpackade i lådor i stället för att vara uppställda.

Lördagen den 21 mars e. m.

113 Nr 22.

Jag märker, att statsministern begär ordet. Men jag undrar, örn ej ett litet Ang.vnmisstag
blivit begånget. Detta prutande från 26 till 20 tusen kronor har ?
kommit till på en höft, och jag tror, att det ej kan ha några farliga konse- lokaler vid
kvenser, och att kammaren gör en god gärning mot landsmålsforskningen, örn universitetet
kammaren ytterligare beviljar dessa 6,000 kronor. i Lund.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen. Hörta.)

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Jag begärde

ordet närmast därför, att den ärade talaren på malmöhusbänken_ har som
huvudargument i sitt anförande uppläst ett brev, som riktade sig direkt mot
ecklesiastikministerns omdöme i ärendet. Innan ecklesiastikministern kom
in, hemställde jag genom ombud till herr Lindskog att få låna brevet, men
det nekades. Då begärde jag ordet. Sedan överlämnades brevet, varigenom
det nu blir möjligt få höra båda parternas uppfattning om dess innehåll.

När jag nu fått ordet, ber jag att till förste vice talmannen få säga, att
det ej är ett ovanligt eller obegripligt resonemang, som föres i riksdagen vare
sig av ministrar eller av ett utskott, då man beträffande en kalkyl säger, att
skall anskaffning ske i den utsträckning som förutsatts, har man ingen anmärkning
i och för sig att rikta mot beräkningen. Men denna accept sker då
i regel under förutsättning att det till inköp ifrågasatta skall anskaffas i den
omfattning och av den beskaffenhet, som beräknats. Ofta. resonerar man emellertid
som så, att man får begränsa sig till det nödvändiga och nöja sig med
det tillsvidare. Det har man gjort här. När man därför med hänvisning till
ecklesiastikministerns motivering säger, att han gjort sig skyldig till misstag
eller felomdöme, är det ej självfallet. Det är ju ett ganska vanligt förhållande,
att man i stort sett kan gilla.ett anskaffningsförslag, en plan, men sedan
förordar en mera begränsad eller billigare anskaffning.

Härom torde ej något vidare vara att yttra. Jag har ej deltagit i ärendets
detaljbehandling. Jag hoppas, att vi nu få någon upplysning om hur det
förhåller sig, så att kammaren kan bilda sig ett omdöme i frågan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Städener: Herr tal man!

Jag har icke haft förmånen att höra det anförande, som hållits från
skånebänken. Det har väl förmodligen gått ut på att visa, att Kungl. Maj:ts
och utskottets förslag att anvisa ett belopp av 20,000 kronor till utförande
av vissa inredningsarbeten i gamla biblioteksbyggnaden i Lund skulle vara
otillräckligt, man skulle behöva 26,800 kronor.

Jag hör till min ledsnad, att i debatten inblandats en privat korrespondens,
som förekommit mellan talaren och universitetets rektor i Lund. Denna korrespondens
har icke förut bragts till min kännedom. Jag har icke anledning
att granska den eller lägga den till grund för mitt yttrande. .

Jag har vid remissdebatten uttalat mig i denna sak på följande sätt -— det
har tilläventyrs icke återgivits under debatten förut: »Man synes kunna inbespara
6,000 kronor genom att utnyttja åtskilliga av de gamla inventarierna.

Äldre stolar och bord kunde användas åtminstone tills vidare.» Denna uppfattning
har jag fortfarande. Örn man däremot skulle göra gällande, att äldre
stolar och bord komma att i full utsträckning användas, vill jag betona, att
till en något därifrån avvikande mening kom jag vid det besök, jag under
hösten 1930 gjorde i Lund.

Jag har givit akt på det kostnadsförslag, som föreligger i statsutskottets utlåtande,
och jag har observerat, att man tagit priserna i vissa kataloger från
snickerifabriker. Åtvidabergsfabriken är särskilt omnämnd. Där har man
hämtat kostnadssummorna. Jag anser, att det finnes billigare vägar att gå,
då man möblerar institutioner. En talare, av vars anförande jag hade nöjet

Andra hammarens protokoll 1931. Nr £2. 8

Nr 22. 114

Lördagen den 21 mars e. m.

Ang. inredning
m. m
av vissa
bkaler vid
universitetet
i Lund.
(Fort».)

att hora vissa delar, Ilar också erkänt, att då det i kostnadsförslaget upptagits
• 17 bord till 195 kronor stycket, så vore det ett något högt pris. Jag har också
givit akt på att kostnadsförslaget upptager katalogisering till 1,000 kronor.
Jag har svårt att kalla det för inredning. Det torde vara ett arbete, som hör
tillsammans med institutionens dagliga brukande, men inredningsarbete eller
möbleringskostnad brukar man knappast benämna det. Jag har också givit
akt. på att man upptagit en så pass stor summa som 1,475 kronor till diverse
utgifter. För ett så ringa anslag, som detta är till sitt omfång — det hela
rör sig örn 26,300 kronor •— och där man kan få fasta anbudspriser, torde
det vara obehövligt att avsätta ett särskilt belopp för oförutsedda utgifter

Då jag hade nöjet att med universitetets rektor göra ett icke alltför kort
besök i den gamla biblioteksbyggnaden i Lund och samtalsvis efteråt avhandla
denna fråga och andra saker nied honom under dagens lopp, så gav jag inga
löften eller utfästelser. Något påstående i den riktningen torde väl icke heller
ha förekommit under debatten i kväll. Jag ansåg mig icke vara skyldig
att säga honom allt vad jag tänkte inom mig örn de saker, som avhandlades
oss emellan. Att vara en öppen bok, i vilken var och en kan läsa, är icke
min skyldighet. Jag har förbehållit mig rätten att lyssna och reflektera och
sedan av vårt samtal draga nödiga slutsatser och framlägga mina förslag för
riksdagen i enlighet med vad jag finner vara för samhället nyttigt. Det är fortfarande,
herr talman, min övertygelse att med det av Kungl. Majit och utskottet
förordade anslaget på 20,000 kronor låter sig: humanistiska seminariets
inredningsfråga i Lund på ett fördelaktigt och praktiskt sätt lösas.

Herr Lindskog: Herr talman! Jag vill blott erinra i korta drag örn vad

som förefallit.

Först ber jag att få säga ett pär ord i anledning av att herr statsrådet beklagat,
att jag dragit in ett enskilt brev. Jag vill säga, eftersom herr statsrådet
icke hade tillfälle att höra det förut, att jag hos universitetets rektor anhållit örn
vissa upplysningar, och när jag fått dem, erhöll jag även hans tillåtelse att meddela
desamma även genom att ordagrant uppläsa hans brev. Det kan alltså icke
läggas mig till last, att jag dragit in en enskild korrespondens i debatten, då
jag erhållit vederbörandes tillåtelse att läsa upp själva aktstycket.

Sedan nämnde jag, att herr statsrådet hade i propositionen sagt: »Mot själva
beräkningarna har jag givetvis intet att erinra.» Det var örn detta jag erinrade
under remissdebatten, och då förklarade herr statsrådet: »Ett exempel, som visar
den minutiösa omsorg som departementschefen har försökt nedlägga, är just det
av den ärade talaren omnämnda.» Och det står vidare: »Man synes kunna inbespara
6,000 kronor genom att utnyttja åtskilliga av de gamla inventarierna.
Aldre stolar och bord kunde användas åtminstone tills vidare.» När jag under
remissdebatten pekade på att mot beräkningarna kunde herr statsrådet icke göra
någon erinran, så svarade herr statsrådet att man kunde använda de gamla inventarierna.
Det var för att få veta, hur det förhöll sig med detta — som var för
mig en överraskning, med den kännedom jag hade örn förhållandena — som jag
skrev till rektor och bad örn upplysningar. Då nämner rektor, att det var avsikten
att använda alla de gamla inventarierna, varenda stol och bord, som var
brukbar, det ingick i planen, och denna plan hade överlämnats till byggnadsstyrelsen
och finnes i handlingarna.

Nu går herr statsrådet över till att visa, att beräkningarna äro oriktiga, för
höga, men det är detta, som herr statsrådet i statsverkspropositionen sagt sig
icke haft något att erinra mot. Det är detta, som jag tillåtit mig påpeka. Jag
menar, att det var ett missförstånd från herr statsrådets sida, naturligvis oavsiktligt,
av vad som förekom vid samtalet med universitetets rektor, då herr statsrådet
trodde, att de gamla inventarierna icke skulle användas. Jag ansåg därför,

Lördagen den 21 mars e. m.

115 Nr 22.

att det var av betydelse att nämna om detta, då det tycks vara en rätt avgörande
punkt, att det ingår i planen, att de gamla inventarierna komma att användas. av vissa
Det Ilar jag velat visa uteslutande av den anledningen, att jag trott, att det vore lokaler vid
synnerligen beklagligt för sakens egen skull, om icke dessa för universitetet be- universitet
hövliga lokaler kunde komma att till fullo användas. Ty för att dessa lokaler

skola kunna fullt användas, kräves det en fullständig möblering, så att icke vissa or ''>
utrymmen stå oanvända. Universitetet behöver dem innerligen väl.

Jag vågar därför vädja till kammaren att bifalla reservationen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Städener: Herr tal man!

Jag är verkligen generad över att denna sak skall behöva upptaga kammarens
tid så länge. Jag kan omöjligt tillmäta densamma den utomordentliga
vikt, som den föregående ärade talaren gjort. Åttonde huvudtiteln rör sig om
153 eller 154 miljoner. Och det förefaller mig icke, att det spatium av tid, som
den ärade talaren förbrukat på denna punkt, motsvarar sakens egentliga vikt.

Vad beträffar mina ordalag under remissdebatten, så vill jag säga, att med
någon eftertanke bör man kunna förstå saken. Att det finnes bord, som kosta 195
kronor, stolar, som kosta 4 kronor 50 öre, och katalogisering, som kostar 1,000
kronor, det betvivlar jag icke. Det finnes sådant. Men att dessa bord och stolar
m. m. behöva anskaffas på en gång har jag betvivlat, och jag menar, att man
kan tillsvidare nöja sig med enklare anordningar.

Herr Lindskog: Herr talman! Jag är verkligen rätt förvånad och över raskad

över herr statsrådets sista yttrande. Örn det star i statsverkspropositionen,
att man ingenting har att invända mot beräkningarna, så menar man väl,
att beräkningarna äro sådana, att man gillar deum

Vad angår den tidrymd vi använda på denna fråga, vill jag säga,^att det är en
betydelsefull fråga för Lunds universitet, och jag vädjar ännu en gång till kammaren
att bifalla reservationen.

Herr Wigforss: Jag ber, herr talman, örn ursäkt, att jag upptar tiden,

men jag har gjort ett överslag över de besparingar, som synas kunna göras, även
om man följer herr statsrådets förslag. Detta överslag visar, att den högsta summa,
man skulle kunna pruta ned, vore upp till 2,000 kronor. Jag tycker inte, att
den uppgörelse, som här ägt rum mellan den nuvarande och den förutvarande
ecklesiastikministern, bör få föranleda kammaren att glömma, att det är en sak,
där man kan räcka universitetet en hjälpande hand.

Herr andre vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Jag hoppas, att den
lilla summa det här rör sig örn icke skall utgöra något hinder för kammaren att
biträda Kungl. Maj :ts och utskottets förslag. Det är ju icke meningen, att institutionen
skall vara utan stolar och bord. Men jag tycker, att när man rör sig
med så stora summor som 195 kronor per bord, kan man pruta något, och jag är
övertygad örn att den dag det behövs skall det lämnas medel till att fylla ut vad
som behöves.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr
Lindskog begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes samt anslogs:

Nr 22. H6

Lördagen den 21 mars e. m.

Ang. inredning
m. m
av vissa
lokaler vid
universitetet
i Lund.
(Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten lil
• av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser samt voteringspropropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkterna 112—122.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 123.

Lades till handlingarna.

Punkterna 124—126.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 127.

Lades till handlingarna.

Punkterna 128—138.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 139.

Lades till handlingarna.

Punkterna 140—148.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 149.

Lades till handlingarna.

Punkterna 150—162.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på hemställan av herr
talmannen att nu avbryta behandlingen av förevarande utlåtande samt uppskjuta
dess fortsatta handläggning till plenum nästkommande måndag kl. 1 e. m.

§ 10.

Avgåvos två motioner i anledning av Kungl. Majlis proposition, nr 143,
angående den högre lantbruksundervisningens ordnande m. m., nämligen:
nr 405, av herrar Weibull och Lindskog; samt
nr 406 av herr förste vice talmannen Nilsson m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

Lördagen den 21 mars e. m.

117 Nr 22.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 10, angående regleringen för budgetåret 1931/1932 av utgifterna under
riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkten 57, gjorda framställning angående anslag till ändringsoch
reparationsarbeten å domkapitelshuset i Strängnäs;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ombildning av
gymnasiet vid högre allmänna läroverket i Västervik; _ _ o

nr 51, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkten 168, gjorda framställning angående anslag till
arvoden åt extra och vikarierande ämneslärare vid de allmänna, läroverken
m. m., dels ock Kungl. Maj :ts proposition angående arvodesförhöjning åt vissa
extra ordinarie ämneslärare vid högre lärarinneseminariet, allmänna läroverk
och statens folkskoleseminarier;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
medel till gäldande av ersättning för belopp, som förskingrats av förre fjärdingsmannen
Karl Hedvall, m. m.; . _

nr 53, i anledning av väckt motion örn ersättning av statsmedel till Rönninge
municipalsamhälle för av förre landsfiskalen Erik Gösta Granlund förskingrade
municipalutskylder;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till särskild
polisverksamhet för uppdagande av olovlig införsel av spritdrycker, lönnbränning
m. m.; ... ...

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare lan
för anordnande av ett skyddshem för flickor m. m.;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
medel för ökad föredragning i regeringsrätten av finansdepartementet tillhörande
mål under första halvåret 1931;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 58 angående efterskänkande
i vissa fall av kronans rätt till danaarv;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 103 angående efterskänkande
i vissa fall av kronans rätt till danaarv;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående av viss
del av allmänna arvsfondens rätt till arv efter Emmy Genoveva Maria Nygren;

nr 62, i anledning av väckta motioner örn restitution till Västernorrlands
läns landsting av viss stämpelavgift;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
vissa kostnader för reparation av isbrytarfartyget »Atle»;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för sekreteraren
i kommerskollegium A. K. Borgström att för uppflyttning i löncklass
tillgodoräkna sig viss tjänstgöring;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
det för budgetåret 1930/1931 under femte huvudtiteln anvisade anslaget till
bekämpande av arbetslösheten jämte i ämnet väckta motioner;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till oförutsedda utgifter i allmänhet;

Nr 22.

118

Lördagen den 21 mars e. in.

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av Ruda
—Finsjö—Oskarshamns och Ruda—Älghults järnvägsaktiebolags skuldförhållande
till staten;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kronans deltagande
i viss vattenreglering beträffande Skellefte älv;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal m. m. beträffande vissa ordinarie befattningar
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk;
och

nr 70, i anledning av väckt motion angående avlöningsförmånerna för personalen
vid den av statens järnvägar övertagna Dala—Hälsinglands järnväg;
samt ,

bankoutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förtidspension
och avskedsersättning åt vissa tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsålder för
chefen för arméns underofficersskola samt för musikdirektörer vid armén och
marinen; och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad pensionsålder
för vissa beställningshavare vid marinläkarkåren.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Andersson i Malmö under den 23 mars,

» Källman » » 23 »

t> Andersson i Lindome » » 24 » och

» Lundstedt » » 23 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.35 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

311160