RIKSDAGENS PROTOKOLL

1931. Första kammaren. Nr II.

Onsdagen den 11 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr talmannen yttrade, att lian efter samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville besluta att vid sammanträde lördagen
den 21 innevarande månad företaga val av valmän jämte suppleanter för utseende
av riksdagens justitieombudsman och riksdagens militieombudsman samt
deras efterträdare.

Detta förslag antogs.

Anställdes val av tjugufyra valmän för utseende av revisorer och revisorssuppleanter
för granskning av riksbankens avdelningskontors i orterna räkenskaper
och förvaltning; och befunnos efter valförrättningens slut hava blivit
utsedda till valmän:

herr Anderson, S. Erik.................med 77 röster,

» Andersson, Elof B.................. »77 »

» Andersson, Per.................. » 77 »

» Bergström, P. Albert................ »77 »

» Björnsson..................... »77 »

» Bodin...................... »77 »

» Boman...................... »77 »

» Clemedtson.................... »77 »

» Enhörning.................... »77 »

» Eriksson, Valfrid.................. »77 »

» Ernfors...................... »77 »

» Johansson i Friggeråker .............. »77 »

» Johansson, Johan Peter............... »77 »

» Larsén...................... » 77 »

» Nilsson i Kristianstad............... »77 »

» Nilsson i Malmö.................. » 77 »

» Norling...................... »77 »

» Pålsson...................... »77 »

» Rosén...................... »77 »

» Sandström.................... »77 »

» Strömberg.................... » 77 »

» Wahlmark.................... » 77 »

» Walles...................... » 77 »

» Östergren..................... »77 »

Företogs val av sex suppleanter för de valmän, som av kammaren fått i uppdrag
att utse revisorer och revisorssuppleanter för granskning av riksbankens
avdelningskontors i orterna räkenskaper och förvaltning; och befunnos efter valförrättningens
slut hava blivit utsedda till valmanssuppleanter:

Första hammarens protokoll 1931. Nr 11.

1

Nr 11.

2

Onsdagen den 11 februari.

Anslag till
utrikesdepartementet.

herr Nilsson, Alexander.................med 39 röster,

» Hagman..................... »39 »

» Granström.................... »39 »

» Hansson, Gustav W................. »39 »

» Wijkström.................... »39 »

» Halvarsson.................... »39 »

sedan ordningen dem emellan blivit genom lottning bestämd.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 3, angående regleringen för budgetåret 1931/1932 av utgifterna under riksstatens
tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.

Punkten 1.

I den till riksdagen avlåtna, den 3 januari 1931 dagtecknade propositionen
(nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1931/1932 hade
Kungl. Majit under punkten 1 av tredje huvudtiteln, innefattande anslagen
till utrikesdepartementet, föreslagit riksdagen att dels bestämma antalet ordinarie
befattningar i utrikesdepartementet på under punkten angivet sätt;

dels godkänna under punkten införda ordinarie stater för utrikesdepartementet,
att tillämpas från och med den 1 juli 1931;

dels ock höja det ordinarie förslagsanslaget till departementet, nu 511,300
kronor, med 11,000 kronor till 522,300 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar, utom annat, att den kanslirådsbefattning, som
tidigare i utrikesdepartementets stat varit uppförd för chefen för departementets
arkiv och som vid 1926 års riksdag förts på övergångsstat, nu skulle överflyttas
till den ordinarie staten.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) bestämma antalet ordinarie befattningar i utrikesdepartementet på under
punkten angivet sätt;

b) godkänna under punkten införda ordinarie stater för utrikesdepartementet,
att tillämpas från och med den 1 juli 1931;

c) höja det ordinarie förslagsanslaget till departementet, nu 511,300 kronor,
med 10,400 kronor till 521,700 kronor.

Beträffande nyss angivna fråga rörande en kanslirådsbefattning hade utskottet
i motiveringen anfört:

»Vad till en början beträffar återuppförandet på ordinarie stat av befattningen
såsom kansliråd och chef för utrikesdepartementets arkiv, finner utskottet
de av departementschefen härför anförda skälen vara bärande och
vill följaktligen förorda detta förslag. Då utskottet alltså tillstyrker Kungl.
Maj:ts ifrågavarande förslag, sker detta dock under den förutsättningen, att
på den blivande innehavaren av tjänsten kommer att ställas det krav, att han
ei blott skall äga fullgod skicklighet för utförandet av sedvanliga arkivgöromål
utan även förmåga att verkställa historiskt och historiskt-folkrättsligt
utredningsarbete av mera krävande art.»

Reservation hade avgivits av, utom andra, herrar Lindblad, Nilsson i Gränebo,
Björck, Jansson i Falun och Strindlund, vilka anfört följande:

»För den föreslagna åtgärden att å ordinarie stat åter uppföra befattningen
såsom kansliråd och chef för utrikesdepartementets arkiv hava enligt vår mening

Onsdagen den 11 februari.

3 Nr 11.

några vägande skäl icke anförts. Då därtill kommer, att 1930 års riksdagprincipiellt
motsatt sig liknande överflyttning i fråga örn såväl ecklesiastiksom
socialdepartementet, hava vi ansett, att utskottet bort avstyrka Kungl.
Maj:ts förslag i förevarande del.»

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Kamel: Herr

talman! Innan det nu föreliggande utskottsutlåtandet företages till detaljbehandling,
anhåller jag att få giva uttryck för min uppriktiga tacksamhet för
den välvilja, varmed statsutskottet upptagit de av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under tredje huvudtiteln framlagda förslag. Jag har visserligen
med beklagande konstaterat, att Kungl. Maj:ts förslag på vissa punkter icke
helt kunnat av utskottet biträdas och på andra punkter icke vunnit utskottets
enstämmiga godkännande. Men jag har dock med stor glädje och tillfredsställelse
funnit, att utskottet i stort sett behjärtat de önskemål av olika slag, som
i statsverkspropositionen framförts för tillgodseende av utrikesförvaltningens
.skiftande arbetsuppgifter och behov, och jag har därför ej velat underlåta att
här uttala mitt varma tack för den välvilliga behandling, som utskottet sålunda
ägnat tredje huvudtitelns anslagsäskanden.

Under den nyss föredragna punkten har utskottet bl. a. tillstyrkt Kungl.
Maj :ts förslag örn återuppförande å den ordinarie staten för utrikesdepartementet
av den nu å övergångsstat uppförda befattningen såsom kansliråd och chef
för departementets arkiv. Då emellertid inom utskottet reservationsvis yrkats
avslag på Kungl. Maj:ts förslag i detta avseende, ber jag att, medan jag nu har
ordet, få i största korthet utveckla de omständigheter, som föranlett mig att
hos Kungl. Majit avgiva förslag örn den ifrågavarande befattningens återupprättande.

Anledningen till att jag vid förarbetena till årets statsverksproposition ansåg
mig böra upptaga denna fråga, var givetvis den, att min kännedom om arbetsförhållandena
inom utrikesdepartementet bibragt mig den livliga övertygelsen,
att befattningens bortfallande skulle medföra allvarliga olägenheter för
arkivgöromålens behöriga bestridande och äventyra möjligheterna av arkivarbetets
bedrivande efter de linjer, som erfarenheterna icke minst under senare
år visat sig kräva. Med dessa utgångspunkter var det ju självfallet, att jag
skulle finna det i hög grad önskvärt, att förslag nu, i anslutning till den nuvarande
arkivchefens inom kort förestående tillbakaträdande, framlades örn
befattningens återupprättande. Jag förbisåg därvid ingalunda, att ett sådant
förslag måhända skulle kunna väcka betänkligheter med hänsyn till 1926 års
riksdagsbeslut i frågan. Vid närmare studium av handlingarna i ärendet fann
jag emellertid, att det av Kungl. Majit vid 1926 års riksdag framlagda förslaget
om arkivchefsbefattningens överförande till övergångsstat mött starka betänkligheter
inom riksdagen. Vid förslagets framläggande hade föredragande
departementschefen själv uttryckligen betonat, att han med hänsyn till de av
1924 års riksdag beslutade avsevärda indragningarna av befattningar inom arkivet
hyst tvekan rörande lämpligheten av att än mera reducera arkivets högre
kvalificerade personal; då det emellertid gällt att åstadkomma ytterligare besparingar
genom indragning av befattningar inom departementet, hade departementschefen
dock ansett en indragning böra i första rummet drabba arkivpersonalen.
Statsutskottet fann sig för sin del ej kunna tillstyrka förslaget, utan
hemställde örn bifall till en av herr Forssell inom andra kammaren väckt motion
örn avslag å detsamma. Utskottets hemställan bifölls i första kammaren,
men avslogs först i andra kammaren och sedan i gemensam votering.

Jag fann vidare, att statsutskottet vid 1928 års riksdag visserligen avstyrkt
en av herr Engberg i andra kammaren väckt motion om den ifrågavarande befattningens
överförande till ordinarie stat, men d,arvid framhållit, att utskottet

Anslag till
utrikesdepartementet.
.
(Forts''.'')

Nr 11. 4

Onsdagen deal 11 februari.

Anslag till
atrilxsd-epartune
niet.
(Forts.)

funnit åtskilliga skäl tala för en sådan åtgärd, ehuru utskottet ieke »ansett sig
för närvarande böra tillstyrka att så sker, särskilt som den nu å övergångsstat
uppförda innehavaren av nämnda befattning först år 1931 uppnår pensionsåldern».
Och dåvarande ministern för utrikes ärendena Löfgren förberedde vid
frågans behandling i riksdagen på att »den kommer tillbaka i sinom tid», därvid
han även ville understryka behovet av en åtgärd, varigenom åt arkivet tillförsäkras
en tillfredsställande självständig ledning.

Då jag sålunda fann, att vid framläggandet för 1926 års riksdag av försluget
om arkivchefsbefattningens indragning, föredragande departementschefen
hyst tvekan om åtgärdens lämplighet, att statsutskottet 1926 avstyrkt indragningen,
att första kammaren därvid bifallit utskottets hemställan samt att
statsutskottet vid 1928 års riksdag uttalat sig i frågan på ett sätt, som val
knappast kunde tydas annat än som ett tecken på välvillig inställning till framläggande
av förslag till just denna riksdag örn befattningens återupprättande,
ansåg jag mig ej böra hysa någon tvekan gentemot framläggande av det förslag,
som nu ligger på kammarens bord.

I fråga örn förslagets sakliga motivering tillåter jag mig i övrigt hänvisa
till de uttalanden, som anförts i statsverkspropositionen. Jag vågar hoppas
att kammaren därav skall hava blivit övertygad örn behovet av en befattning,
som ansågs vara erforderlig redan vid 1906 års omorganisation av utrikesdepartementet
och vars återinförande i departementets organisation, med hänsyn till
de vidgade krav i olika hänseenden, som numera ställas på utrikesdepartementets
arkiv, verkligen synes mig vara synnerligen angeläget.

Herr Björek, Willielm: Herr talman! Det finns nog inte många varelser,

som äro så beklagansvärda som de barn, vilka bragts till världen genom besparingskommissioner.
De äro utsatta för ständiga attentat från ämbetsverk,
myndigheter och statsråd. De enda, som i någon män ta sig an de olyckliga,
äro statsutskottet och speciellt de sparsamma i statsutskottet. Många av dessa
barn bli inte heller särskilt långlivade, och det har redan.under de få år, som
gått efter de första besparingsaktionema, vid upprepade tillfällen från Kungl.
Maj:ts och motionärers sida gjorts försök att bringa dessa stackars barn örn livet.

Vi stå i dag inför ett mycket typiskt fall av ett sådant här barnamord från
Kungl. Maj:ts sida. 1924 gick som bekant besparingsyxan fram över utrikesdepartementet.
Då bortplockades en del av besättningen på den överorganiserade
arkivavdelningen. Två år senare kom Kungl. Maj:t med utrikesministern
i spetsen och sade, att erfarenheterna givit vid handen, att man mycket väl
kunde sköta de göromål, som det här gällde, även efter en topphuggning. Man
tog bort B 30-tjänstemannen, galjonsbilden, och lät de underordnade ensamma
fullgöra arbetet. Departementschefen förklarade som sagt 1926, att det mycket
väl gick för sig. Sedan dess har man två gånger försökt att vinna tillbaka
den befattningshavare, som kommit på övergångsstat, och få honom över på
ordinarie stat. Man kunde också förutse, att anslagen i detta syfte skulle tilltaga
i intensitet år 1931, då vederbörande skulle pensioneras och sålunda besparingen
för statsverkets del inträda. Mycket riktigt! Departementschefen
har ju här redan sökt försvara sitt förslag, och hans excellens utrikesministern
har så till vida haft en mycket lätt uppgift, som han kunnat peka på att första
kammaren aldrig varit någon vän av den besparingsåtgärd vi här diskutera.
Han kan också åberopa, att statsutskottet redan förut gnat ett finger åt dem
som velat rasera besparingsarbetet från 1926.

Enligt den erfarenhet jag vunnit i statsutskottet är nog intet departement så
väl försett med personal som utrikesdepartementet, När frågan örn dess organisation
senast var före, tror jag, att det var en allmän känsla, att man stod

Onsdagen den 11 februari.

Nr 11.

o

inför en överorganisation, och det rådde en mycket stor olust mot att gå in för
dessa fyra avdelningschefer eller utrikesråd, som det numera heter, och ikläda
sig de stora utgifter, som den organisationen skulle medföra. Men det var inte
så lätt att i statsutskottet åstadkomma en reviderad organisation, och så kom
då den nuvarande organisationen till. Faktiskt har ju arkivet en gång i världen
haft fem tjänstemän. 1924 slopades två, som fördes på övergångsstat.
1926 hade man vunnit den erfarenheten, att man kunde vara av med ytterligare
en, och så satte man den tredje på övergångsstat. Det blev alltså endast tvål
kvar, en i B 24 och en i B 21.

Fastän jag personligen har kritiskt betraktat mycket i 1926 års kanslireform,
Ilar jag rent principiellt ställt mig alldeles bestämt avvisande mot varje försök
att bitvis bryta sönder den då beslutade organisationen. Skall någon ändring
ske, bör den övervägas i ett sammanhang och inte genomföras på det sättet,
att man bioekar tillbaka från övergångsstat till den ordinarie staten en befattningshavare
i år och en ett annat år. I fjol intog också statsutskottet konsekvent
en sådan ståndpunkt. Det krävdes från ecklesiastikdepartementet, att
man skulle flytta över en kanslisekreterare från övergångsstat till ordinarie
stat. Statsutskottet sade blankt nej. Man kunde till nöds vara med om att
t. v. godtaga en extra ordinarie, men man ville absolut inte öka ut den ordinarie
staten. Från socialdepartementet begärdes på samma sätt — det var en alldeles
enahanda situation som den i dag föreliggande — att ett kansliråd, som
uppförts på övergångsstat och som föll för pensionsgränsen, skulle återföras.
Statsutskottet intog då den ståndpunkten att inte biträda Kungl. Maj:ts förslag.
Man anvisade tills vidare medel för avlöning av en extra föredragande,
ett extra kansliråd, men vägrade att rubba på de ordinarie staterna. Den ståndpunkten
är konsekvent och välgrundad.

Det kan inte anföras mer än ett undantag. Örn hans excellens utrikesministern
noga genomforskat dessa rekryteringsspörsmål, så kan han svara mig,
att i fråga om finansdepartementet 1930 års riksdag intog en motsatt hållning.
Men då gällde det en alldeles speciell angelägenhet. Finansdepartementet hade
då på riksdagens initiativ fått mottaga en ny, mycket stor grupp ärenden genom
centraliseringen av pensionsfrågorna, och var och en insåg, att det för
dessa nya uppgifter behövdes en ny föredragande i finansdepartementet. Detta
är, så vitt jag vet, det enda undantag som gjorts, när det gällt att efterpröva
det besparingsresultat, som 1926 uppnåddes i riksdagen i fråga örn Kungl.
Majlis kansli.

Under dessa förhållanden har jag ansett, att både konsekvensen och klokheten
bjudit att motstånd reses mot den åtgärd, som här föreslås. Jag anser, att
man kan behöva en bättre kvalificerad topp på utrikesdepartementets arkivavdelning
och jag skulle lia förstått, om det från utrikesdepartementets sida hade
föreslagits, att en av de nuvarande förste arkivarierna skulle flyttas upp i lönegraden
B 26. Det hade varit en rimlig åtgärd. Han hade då kommit i samma
ställning som förste arkivarierna i riksarkivet. Men att man skall behålla
en förste arkivarie i B 24 och en andre arkivarie i B 21 samt inrätta en ny befattning
i B 30, kan jag inte anse rimligt. Däremot har jag velat i min ringa
mån resa en gensaga, för att jag skall lia ryggen fri vid avvärjandet av de ytterligare
attentat, som otvivelaktigt i fortsättningen komma att från ämbetsverkens
och departementens sida göras gentemot indragningarna 1926. Jag vet
väl, att det i denna kammare, som ju aldrig har haft några sympatier för besparingar
på utrikesdepartementets stat, är ganska fåfängt att klimpa mot ifrågavarande
i oell för sig ganska anspråkslösa utvidgning av utrikesdepartementet.
Men för konsekvensen och redan i handlandet bär jag ansett det vara nödvändigt
att det åtminstone från något håll höjes en varnande röst och jag ber därför,
herr talman, att på denna punkt få yrka avslag på Kungl. Maj:ts förslag.

A Helag till
utrikesdepartementet.

(Fort».")

Nr 11. G

Onsdagen den 11 februari.

Anslag till
uhökesdejxtrUmentet.

fPorts.:

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Herr Björck talade nyss om
barnavård, och jag får säga, att lika väl som det kan råda delade meningar
örn huru barn böra skötas, kan det givetvis också vara olika åsikter örn hur
man bör förfara, då det gäller avskedande och anställande av tjänstemän. Här
kommer emellertid barnet igen väsentligt förbättrat sedan den gång riksdagen
sist fattade beslut i detta ärende.

I utskottet ha vi naturligtvis från början varit tveksamma beträffande förslaget,
men efter de undersökningar vi ha företagit — vi ha bland annat haft
representanter för utrikesdepartementet uppe — ha vi ansett oss kunna gå med
på detsamma. Man bör givetvis hålla på ett riksdagsbeslut, så långt det är
möjligt, mén visar det sig, att det bör ändras, bör man inte stå mera fast
vid ett tidigare beslut, än att man kan taga hänsyn till givna skäl och förutsättningar.
Het gäller alltid att pröva varje sak för sig. Fast statsutskottet
och riksdagen en gång av sparsamhetsskäl kunna vidtaga en åtgärd, är det ju
inte alls säkert, att den bör vara beståndande för evigheten. Sådana omständigheter
och sådana förändringar kunna alltså inträffa, att man får ändra
beslutet.

Vi kunde emellertid i statsutskottet icke gå med på förslaget, med mindre
än att vi tingo in vissa garantier för att den person, med vilken det gällde
besätta den nämnda posten, verkligen kunde äga de kvalifikationer, som krävdes
för uppgiften. Som kammarens ärade ledamöter se på sid. 3, ha vi därför
redan i början av utskottets yttrande tillagt: »Då utskottet alltså tillstyrker
Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag, sker detta dock under den förutsättniiigen,
att på den blivande innehavaren av tjänsten kommer att ställas
det krav, att han ej blott skall äga fullgod skicklighet för utförandet av sedvanliga
arkivgöromål utan även förmåga att verkställa historiskt- och historisktfolkrättsligt
utredningsarbete av mera krävande art.» Vi ha velat giva detta
direktiv för postens besättande, och med denna garanti förefaller det mig,
som örn man icke bör ha anledning att tveka, när det gäller att tillsätta den
bär föreslagna platsen. Jag tror, att arbetsuppgifterna äro så krävande och
mångahanda, att riksdagen icke saknar fog att här ändra ett tidigare beslut.
Det kräves som sagt också större kvalifikationer av den, som skall inneha
posten. ; •

dag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Björck, Wilhelm: Jag skall be att till fullständigande av det av mig

framställda yrkandet få hemställa, att kammaren med bifall till herr Lindblads
m. fl. reservation ville ur utrikesdepartementets ordinarie stat utesluta
»1 kansliråd och chef .för arkivet... B 30» samt vidtaga därav föranledda
ändringar i anslagsbeloppen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder yrkats dels att vad utskottet i den under behandling varande punkten
hemställt, skulle bifallas, dels ock, av herr Björck, Wilhelm, att utskottets
hemställan skulle bifallas med utelämnande i den under a) upptagna förteckningen
'' över befattningshavare å ordinarie stat för utrikesdepartementet av
orden »1 kansliråd och chef för arkivet ... B 30» samt med iakttagande av
därav ''föranledda ändringar i de under b) uppförda anslagsbeloppen.

Därefter gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen deli 11 februari.

7

Nr 11.

Ang. inrättande
av tre
ordinarie
handelsrädsbefattningar.

Kungl. Maj:ts förevarande förslag innebar bland annat, att å ordinarie staten
för beskickningar och konsulat skulle uppföras handelsrådsbefattningar
i lönegraden B 30 vid beskickningarna i Berlin, Paris och Washington.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten, med tillstyrkande av Kungl.
Maj :ts förslag i nyss angivna del, hemställt, att riksdagen måtte

a) bestämma antalet befattningshavare å ordinarie stat för beskickningar
och konsulat på under punkten angivet sätt;

b) godkänna under punkten införd stat för beskickningar och konsulat, att
tillämpas från och med den 1 juli 1931;

c) godkänna under punkten införd stat för ortstillägg, att tillämpas från och
med den 1 juli 1931;

d) höja det ordinarie förslagsanslaget beskickningar och konsulat, nu

1,661,000 kronor, med 126,000 kronor till 1,787,000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Lindblad, Olof Olsson,
Nilsson i Gränebo, Rosén och Strindlund ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte 1

a) bestämma antalet befattningshavare å ordinarie stat för beskickningar
och konsulat på sätt i reservationen angivits;

b) godkänna i reservationen införd stat för beskickningar och konsulat, att
tillämpas från och med den 1 juli 1931;

c) godkänna i reservationen införd stat för ortstillägg, att tillämpas från
och med den 1 juli 1931;

d) höja det ordinarie förslagsanslaget beskickningar och konsulat, nu

1,661,000 kronor, med 73,100 kronor till 1,734,100 kronor.

Det av reservanterna framlagda förslaget innebar avslag å Kungl. Maj:ts
förslag angående uppförande å ordinarie stat av handelsrådsbefattningar i Berlin,
Paris och Washington.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Reservanterna på denna punkt
lia i hög grad drabbats av hygieniska malörer, och det är denna omständighet,
som gör, att jag kommit att ta till orda. Reservationen skulle i normala
fall ha företrätts av en man, som varit bättre insatt i sakens detaljer, än jag
kan vara.

Vad jag personligen haft att opponera mig emot är, att Kungl. Maj:ts förslag
skärper en utveckling, som enligt mitt förmenande har gått i en felaktig
riktning. När de handelsattachéer, som det här gäller, för tjugufem år sedan
lancerades, tänkte man sig dem förflyttade långt bort från vårt eget land, till

Punkten 2.

Under punkten 2 av tredje huvudtiteln i statsverkspropositionen hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att

dels bestämma antalet befattningshavare å ordinarie stat för beskickningar
och konsulat på under punkten angivet sätt;

dels godkänna under punkten införd stat för beskickningar och konsulat, att
tillämpas från och med den 1 juli 1931;

dels godkänna under punkten införd stat för ortstillägg, att tillämpas från
och med den 1 juli 1931;

dels ock höja det ordinarie förslagsanslaget beskickningar och konsulat, nu

1,661,000 kronor, med 138,200 kronor till 1,799,200 kronor.

Nr 11. 8

Onsdagen den 11 februari.

Äng. inrättande
av tre
ordinarie
handelsrådsbefattningar.

(Forts.)

Sydamerika — såväl Brasilien sorn Argentina — oell till Ostasien och arkipelagen
däromkring med avstickare till Australien. Den ende, som det då var fråga
om att placera bär hemma på vår egen kontinent, tänkte man sig placerad nere
i Turkiet. Man märker omedelbart — vid erinran om detta -— vad meningen
egentligen var. Man tänkte sig handelsattachéema. som synnerligen rörliga
propagandister för det svenska näringslivet.

Aren gingo, och 1919 sökte nian nyorientering på detta område, liksom man
ju för övrigt även sökte nydana utrikesdepartementet. Det kan vara av intresse
att ta del av, hur den kommitté, som vid den tiden hade hand om
dessa ting, tänkte sig saken. Man utgick då också ifrån, att handelsattachéema
skulle lia sin verksamhet långt borta: i Indien, på den ostindiska arkipelagen,
i Australien, i Kanada och Amerika, och den ende man ville ha
placerad här hemma på den egna kontinenten var en man i Paris. Man tänkte
sig också att möjligen ha en attaché placerad nere i Tiflis med en större räjong
där nere till sitt förfogande. Meningen deli gången var således ungefär densamma
som den, vilken lancerades 1906.

De av herrarna här, som lia ett speciellt intresse av att kontrollera ordalagen,
kunna slå upp i det föreliggande utskottsutlåtandet på sidan, 11 och
där se, hur man ett par år efteråt, när nian återigen tänkte sig en nyorientering,
resonerade i frågan. Departementschefen lägger nämligen fram till beskådande
en promemoria, som skulle lia utgjort en ledning vid resonemangerna.
en promemoria som innehåller en redogörelse för den utveckling, sorn handelsattachéinstitutionen
kommit att få under årens lopp, eller kanhända rättare
den man tänkte sig vara den för tillfället riktiga. Den nya organisationen
skulle dela upp handelsattachéema i två grupper. En grupp, vilken betraktades
som den förnämligare, enligt vad jag hörde i utskottet, skulle bestå av
personer, sorn skulle placeras i sådana länder, där man egentligen inte längre
hade som uppgift att driva någon starkare propaganda; de skulle i stället
placeras inom beskickningarna och där spela rollen av å ena sidan rådgivare,
å andra sidan kommersiella sekreterare. Detta var alltså grupp I. Gruppen
II skulle däremot fortfarande uppehålla traditionerna från de första handelsattachéernas
tid; dessa handelsattachéer skulle fortfarande vara propagandister
och placeras i länder av — som det står här — mera kolonial natur.

Och hur är det i år? Vad är det för folk vi nu haft att syssla med i utskottet?
Jo, vi ha fyra stycken attachéer av första gruppen, det vill säga
den förnämligare, sittande under titeln handelsråd i Berlin, Paris, New York
och Madrid, och representerande de länder, där dessa städer äro huvudstäder,
undantagandes den i Madrid, som jämväl har Portugal till sin domän. Oell
gruppen nummer två, propagandisterna, representeras av en ensam man nere
i Egypten.

Vi lägga märke till den förskjutning, som ägt rum på en jämförelsevis kort
tid. Ur de rörliga propagandistemas klass har den ene efter den andre fallit
bort, och i stället har man fått några personer, sittande som någon slags sekreterare
eller skrivare — kommersiella sekreterare, som det står.

Det. är denna utveckling, som jag inte riktigt har kunnat följa med, örn
jag så får säga. Jag har också svårt att tänka mig att den värdering, som
jag hörde i utskottet, skulle kunna vara den riktiga, d. v. s. att attachéerna
av första gruppen skulle vara av ett förnämligare slag än attachéerna av
den andra. Det är väl ändå egendomligt, att de senare, de ursprungliga propagandistema,
skulle vara av en sämre klass, medan däremot de förra, som alltmer
blivit ett bihang vid en beskickning, ett slags sekreterare, som sköta löpande
ärenden, skulle utgöra en förnämligare grupp, som man nu alldeles särskilt
skulle ta om hand och göra till ordinarie handelsråd.

Det är här kärnpunkten ligger, och vad jag nu sagt är den bakgrund, mot

Onsdagen den 11 februari.

9 Nr 11.

vilken det lilla skall ses, som jag- ytterligare Ilar att tillägga. Departementschefen
förklarar nämligen att den omständigheten att man vill göra tre stycken
av de fem — d. v. s. så gott som hela den förnämligare gruppen, eller
herrarna i Paris, Berlin och New York — till ordinarie, endast innebär en
ren konsekvens av den utveckling, som skett på området. Ja, det må vara
sant, att det är en konsekvens av utvecklingen. Men utvecklingen har, såvitt
jag kan förstå, gått i en fullständigt felaktig riktning. De människor, som
skola upparbeta marknader för det svenska näringslivet på andra sidan de
stora vattnen, de äro borta. Det finns en liten relikt —- så att säga —• kvar
nere i Egypten, det är alltsammans. De människor, som sitta här på kontinenten
som bihang till någonting annat, de ha blivit flertalet. Jag är av den
meningen, att i en sådan situation skall man inte göra någon till ordinarie.
Har utvecklingen gått åt det hållet, är det uppenbarligen en utveckling, som
inte är riktig,, och man bör då ta sig en funderare, hur man överhuvud taget
skall ställa sig till denna attachéinstitution. Hela gruppen propagandister
är försvunnen och vi ha, som jag säger, bara leve r skrivarna-sekreterarna. Det
är den omständigheten att jag inte kunnat finna det vara riktigt att fastslå
denna utveckling, som gjort att jag i detta ärende har sällat mig till reservanterna.

När man ett slag övervägde, huruvida man inte även i London skulle placera
en handelsattaché, fann man att detta var alldeles onödigt. Där hade
man nämligen en generalkonsul, och denne generalkonsul behövde endast få
förstärkning inom arbetspersonalen, så kunde det hela skötas bra. Är det
inte rimligt att man överväger, huruvida man inte lämpligare kan fylla platserna
i fråga med billigare krafter än handelsråd? Och som en följd därav
menar jag också, att det inte finns någon anledning att nu göra dessa befattningshavare
till ordinarie. Vad det finns anledning till är att övertänka hela
saken, och det är på grund därav, herr talman, som jag hemställer örn bifall
till den reservation, som vid denna punkt är fogad till utskottets utlåtande av
herr A. C. Lindblad m. fl.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Då detta ärende första gången
föredrogs på första avdelningen i statsutskottet, hade jag svårt att värja
mig för den tanken, att vad dessa befattningshavare kunna vinna, det kommer
handelsattachéuppgiften att förlora. Och då det måste ligga i allas intresse
att söka främja svensk handel och svenskt näringsliv, ställde jag mig, imian
vi hunnit göra mera ingående undersökningar i saken, på avslagslinjen. Jag
ansåg nämligen då, att det visserligen kunde vara bra att en befattningshavare
efter tio eller femtons års tjänstetid skulle kunna bli utnämnd till ordinarie -—
det är ju en sak som vem som helst måste erkänna vara riktig och lämplig
— men om därmed samtidigt deras förutvarande uppgift skulle bli tillbakasatt,
så måste jag ändå gå på avslag. Då vi emellertid kallade upp en representant
från utrikesdepartementet för att lämna en del uppgifter, fingo vi
den upplysningen att dessa handelsattachéer, som gå under benämningen första
gruppen, under handelsråd stiteln skulle utföra precis samma arbete som
de^ tidigare utfört. Därmed måste ju också saken te sig annorlunda. Man
måste då komma till det resultatet, att det här endast gällde att möjliggöra
dessa befattningshavares utnämning till ordinarie, och en sådan fordran kan
jag för min del icke motsätta mig.

När man vet att de befattningshavare, det här gäller, komma att utföra
precis samma arbete och handhava precis samma uppgifter i fråga om att
främja vår handel och vårt näringsliv som de lia utfört tidigare, blir frågan
endast: skola vi kunna utnämna dem till ordinarie eller inte? Jag har anslutit
mig till dem, som anse det rimligt och billigt att efter många års tjänst

A Tig. in rättande
av tre
ordinarie
handelsråd* -befattningar.

(Forts.''

Nr 11. 10

Onsdagen den 11 februari.

Ang. inrättande.
av tre
ordinarie
handelsrådsbefattningar.

(Forti.)

kunna utnämna dessa befattningshavare till ordinarie. Då hör det heller inte
hit att, som herr Olof Olsson här talade om. dessa handelsattachébefattningar
alltmer kommit därhän, att deras innehavare sitta på legationerna som sekreterare
eller kommersiella rådgivare. Är denna anordning inte tillfredsställande,
förefaller det som örn riksdagen, oberoende av det beslut, som nu fattas,
härvidlag senare kan åstadkomma en reform. De krav, som nu föreligga,
behöva icke på något sätt tillbakavisas därför att man eventuellt i en framtid
kan komma att ge ett annat innehåll i dessa båda gruppers s. k. arbetsuppgifter.

Med detta, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Kamel: Herr

talman! Herr förste vice talmannen anförde att det var sorgligt, att de s. k.
mindre förnäma handelsattachéerna — jag vet nu inte varför han använde det
uttrycket — avtagit, och de mer förnäma tilltagit i antal. Jag vill med anledning
därav anföra, att detta just beror på riksdagen själv, som med klart
inseende av betydelsen av vår kommersiella och ekonomiska utveckling i utrikespolitiskt
avseende beviljat medel till åtskilliga legationer och konsulat pa
platser, där vi förut hade speciella handel sattachéer. Sålunda har riksdagen
under fjolåret beviljat anslag till en legation i Bolivia. Riksdagen har likaledes
för några år sedan beslutat avlönade generalkonsulat i Kalkutta och
Batavia. Samtidigt har under de senare åren, och icke minst efter 1928, da
riksdagen beslöt att på ordinarie stat uppföra chefen för handelsavdelningen
i utrikesdepartementet, klarare och klarare betonats, att vår utrikespolitiks
kanske viktigaste uppgift ligger just på det ekonomiska och kommersiella området.
Detta har också kommit till klart och tydligt uttryck genom den allt
större vikt, som fästes vid handelsråden och deras verksamhet. Jag har själv
haft tillfälle att på nära håll följa särskilt handelsrådets i Berlin verksamhet,
och jag vågar säga, att de kvalifikationer, som fordras av denne, verkligen
äro sådana att man icke kan tänka på någon billigare arbetskraft. Det förhåller
sig nämligen så, mina herrar, att handelsråden i motsats till de övriga
legationstjänstemännen ha direkt tillträde icke bara till utrikesdepartementet,
utan även till alla övriga ämbetsverk och departement i de olika städerna. Biet
är klart att en kvalificerad tjänsteman, i synnerhet örn han stannar på platsen
några år, kan göra ofantligt mycket nytta genom att han direkt kan vända
sig till alla dessa verk och institutioner. Jag tror att man lugnt kan säga, att
vår industri och vår handel mer än en gång haft en ofantlig nytta av vad
våra handelsråd eller handelsattachéer — det spelar alls ingen roll vad de
kallas, ty de äro icke förnämligare för det — på detta område ha uträttat.
Jag har sett det själv på nära håll i Berlin och i Paris och Washington har
man säkerligen kunnat konstatera detsamma. Denna utveckling är, mina herrar,
icke annat än en naturlig konsekvens av en allt klarare uppskattning av
vikten av vår utrikespolitiks ekonomiska läggning och inriktning. Den följer
ganska naturligt därav.

Den föreslagna förändringen skulle, som också redan betonats, icke ha någon
som helst återverkan på handelsrådens tjänstgöringsförhållanden och tjänsteställning.
Den skulle ur tjänstemännens egen synpunkt icke ha någon annan
innebörd än att tillförsäkra dem pensionsrätt och därmed den tryggade
ställning, som tillkommer en ordinarie tjänsteman. Och detta spelar ingalunda
någon liten roll i detta fall. Även när det gäller personer, som suttit där
ganska länge, kan det vara fara värt att de ryckas därifrån. Antingen kunna
de ge vika för ett anbud från enskilt håll, eller också kunna de, på grund av
sin osäkrare ställning, drivas att försöka få något konsulat eller sådant i stål -

Onsdagen den 11 februari.

11 Nr 11.

let. Om de få den starkare ställning, som här föreslås, sitta de kvar, och vi
kunna utnyttja den ofantliga nytta de göra.

Jag har, som sagt, själv varit i tillfälle att på nära håll se förhållandena i
Berlin och vet hur viktigt det är att handelsråden få sitta på sina nuvarande
poster. För utrikesförvaltningen i dess helhet skulle förändringen ha en vittgående
innebörd. Jag har för egen del en grundlig erfarenhet av förvaltningens
arbetsmetoder och allmänna inställning under olika skeden, och detta gör
att jag för min del varmt vill förorda, att riksdagen ansluter sig till stätsutskottsmajoritetens
förslag.

Herr förste vice talmannen: Det där lilla ordet om att vissa handelsattaehéer
skulle vara av en »förnämligare» sort har jag inte funnit på själv, utan
det har jag, herr talman, från utskottet. Det var nämligen detta, att den var
så förnämlig, som motiverade handelsrådstiteln, och jag förmodade därför,
att det låg någon mening i det.

Herr Johan Nilsson i Malmö sade, att de själva till en början varit högst
betänksamma mot det här, men att de kallade upp en man från utrikesdepartementet.
Och han lyckades prata ikull dem. Vi ha således en helt annan Johan
Nilsson att räkna med nu än den ursprunglige, och det är verkligen att
beklaga. Ty örn man bara lägger litet enkelt förnuft på ärendet, tycker jag,
att det är klart, att handelsråden inte kunna få precis samma arbete att sköta.
Den självständigt verksamme mannen försvinner, och vi få i stället en man,
som handlar på befallning, ett slags sekreterare. Det blir en fråga om kvalifikationerna,
_ som ju hans excellens herr utrikesministern också talade om.
Dessa kvalifikationer måtte ha blivit mycket illa återgivna i propositionen.
Alldeles frånsett att man talar örn att såsom kvalifikationer måste förutsättas,
att mannen, i fråga vid sidan av sin kommersiella erfarenhet också måste ha
administrativ förmåga, står det mycket tydligt här, att han har att handlägga
frågor av kommersiell natur — i stor utsträckning av löpande beskaffenhet.
Det är detta, som jag inte kunnat undgå att fästa mig vid, därför att jag ju
känner litet till, vad det vill säga'' att ha en karl, som sköter löpande ärenden.
Det är någonting helt annat än att ha en man, som självständigt är ute på
fältet som en erövrare för den svenska handelsmarknaden. Jag menar, att
handelsråden äro alldeles för dyra krafter att använda i den befattningen. Vi
böra inte längre ha människor i lönegraden B 30; det kan finnas billigare
folk, som kunna sköta löpande ärenden precis lika bra som dessa handelsråd.
Det är just där, som min opposition ligger. Vi böra överlägga örn saken ännu
en gång och se^ efter, huruvida det är rimligt, att den utveckling som skett
under de sista åren knäsättes. Låt oss således ta saken i övervägande, men
detta kunna vi inte, örn vi göra tre av de fyra. som det här gäller, till ordinarie.
Därigenom blir ju det hela så gott som stjälpt.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Herr förste vice talmannen

tror, att Johan Nilsson icke skulle vala densamme i dag som han var för en
vecka sedan, men det är ett misstag, ty han är precis densamme. Skillnaden
är endast, att jag först grundat min tvekan och min avslagsgående uppfattning
på en farhåga, men sedan jag har fått fakta i stället för farhågan, måste
jag givetvis icke ha större kärlek till farhågan, än att jag böjt mig för fakta.
Att jag gjort detta bevisar, att jag måste yrka bifall till Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag.

Jag upprepar ännu en gång, att det icke är befattningarna såsom handelsnttachéer,
som det här i dag gäller att reformera, utan det gäller endast, huruvida
man kan förordna en hnndelsattaché under första gruppen till handelsråd.

Äng. inrättande
av tre
ordinarie
handelsrådsbefaitningar.

(Forts.

Nr 11.

12

Onsdagen den 11 februari.

Ang. inrättande
av tre
ordinarie
handelsrådsbefattningar.

(Forts.)

Det blir en annan titel, och etet är liela skillnaden. För att man emellertid
icke skall tro, att representanten för utrikesdepartementet på denna punkt
»pratat ikull» oss inom utskottet och icke heller oss Ilar i riksdagen — det
har icke försökts — vill jag säga, att på sidan 11 i förevarande utlåtande
åttonde raden nerifrån börjar en förklaring på, vad handelsattachéernas uppgifter
i första gruppen äro. Skulle utrikesdepartementet fa handelsattachéerna
att tumma på den uppgiften, skulle utrikesdepartementet liksom andra utsätta
sig för en anmärkning från riksdagens sida. Men detta hindrar icke,
att man kan vidtaga de åtgärder, som finnas lämpliga för att återföra uppgifterna
fullt och helt eller kanske ännu bättre i fortsättningen. Detta är mili
förklaring till att jag gick ifrån farhågan och böjde mig för fakta.

Herr Björck, Wilhelm: Herr talman! Bara ett par ord.

När jag avlyssnade den siste ärade talarens första anförande, fick jag det
intrycket, att det var ett argument, som, så att säga, särskilt hade fångat
honom, och det var — såsom ju är ganska mänskligt —- att dessa handelsattachéer
äro uppförda på extra stat och att man rimligen måste sörja för
att ordna deras pensionsfråga. Jag har också övervägt detta argument, och
jag tror, att med litet god vilja från utrikesdepartementets sida skulle saken
kunna ordnas utan att man nödgas inrätta några nya tjänster. Hans excellens
herr utrikesministern har både i propositionen och här i dag glädjande nog
slagit fast, att den viktigaste uppgiften för utrikesrepresentationen ligger på
det ekonomiska och kommersiella området. Vad är då naturligare, mina herrar,
än att dessa omstridda handelsattachéer förordnas till legationsråd? Varför
kunna de icke utnämnas till legationsråd? Det står för övrigt i propositionen,
att de förestått legationer. Jag förstår mycket väl, att det är en ytterst
främmande tanke för en yrkesdiplomat, att handelsattachéermr skola konkurrera
med den så att säga legitima karriärens män. Det framgick också mycket
klart under debatten i statsutskottet, att denna reform egentligen kommit
till i syfte att leda in handelsattachéerna i en återvändsgränd. När de nått
sitt slutmål, behöver man icke vidare räkna med dem! Men den fördomen får
inte hindra en förnuftig ordning.

Det är således på denna punkt, som jag framförallt ställt mig skeptisk mot
denna anordning. Jag har sagt mig själv, att ingen skada kan ske, därigenom
att dugliga handelsattachéer göras till legationsråd, en befattning som redan
finnes i staten. Går man den vägen så behövas icke flera befattningar i löneklass
B 30 på de legationer, som det här gäller. På det viset lösa vi deras
pensionsfråga och giva dem en stabilare ställning i världsalltet utan att skapa
några nya ordinarie befattningar.

Herr talman, jag ber att få instämma uti herr förste vice talmannens yrkande.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Ramel: Herr

talman! Herr förste vice talmannen anförde, att dessa så kallade bättre handelsattachéer
eller handelsattachéer av första ordningen eller vad man skall
kalla dem, egentligen sysselsätta sig med löpande göromål, och han menade,
att dylika göromål kunde utföras av mindre dyra arbetskrafter. Men, mina
herrar, det beror på vad det är för löpande göromål. Vad skola dessa herrar
göra? Dessa befattningar ha tillkommit för att de olika beskickningarna
skulle ha ständig tillgång till högt kvalificerad arbetskraft beträffande handelspolitiska
och kommersiella frågor.

Bland de förra vill jag särskilt framhålla den utomordentliga betydelsen av
handelst.raktater med hänsyn till vårt lands handelspolitik gentemot det land,

Onsdagen dan 11 februari.

13 Nr 11.

diir dessa tjänstemän äro anställda. Icke minst viktigt är det för oss att lia An9- inrättillgång
till personer, kompetenta att göra iakttagelser i anställningslandet för tand,e av trc
utnyttjande av »mest gynnad nations»-klausulen oell att även göra iakttagel- handel^ådsser
med avseende å traktatsförhandlingar med samtliga övriga makter. befattningar.

De rent kommersiella ärenden, som ankomma på beskickningarna och utgöra (Forts.)
handelsradens dagliga arbete, medföra givetvis en löpande skriftväxling och
särskilt besvarande av ett stort antal frågor rörande kommersiella förhållanden
i anställningslandet, vare sig det gäller en näringsgren i allmänhet eller
enskilda firmor,^ vilka av någon anledning äro intresserade av en viss fråga.

Men handelsrådens löpande arbeten innebär icke minst att anknyta och upprätthålla
personliga förbindelser med representanter för industri och handel
samt att hos olika statliga myndigheter skaffa sig en ingående kännedom örn
förhallandena pa platsen, örn de kommersiella förhållandena i anställningslandet.
De få därför resa omkring och besöka mässor och dylikt, och så rysligt
stabila äro defoire. Jag tänker att jag nu lyckats visa, att vad de ha att
göra äro ganska viktiga saker.

Herr Wilhelm Björck frågade: Varför kan nian icke sammanslå dem med

legationsråden? Jo, mina herrar, vi kunna icke göra det därför, att det är
alldeles för mycket att göra på legationerna. Jag önskar att herrarna vore
i tillfälle att komma ut och se vad för slags arbete som utföres av legationsråd
och handelsråd. Handelsrådets arbete är någonting helt annat än legationsrådets.
Legationsråden äro upptagna med rapporter och ständiga reklamationer
med mera sådant från landsmän. De ha dessutom att övervaka det
hela, och det är därför omöjligt för legationen att reda sig med endast en
tjänsteman. Vad man nu åsyftar är endast att stabilisera det, som infördes
för flera år sedan, det vågar jag än en gång framhålla. Vi ha utnämnt ett
dylikt handelsråd till legationsråd. Herr Winqvist, som var handelsråd i
Madrid, blev legationsråd i Sydamerika med placering som chargé d’affaires
i Bogotå. Vi ställa oss icke avvisande, när det kan ske, men vi kunna icke
utnämna ett handelsråd till legationsråd på samma plats, där han verkar som
handelsråd, emedan där behövas båda två.

Jag tror, att jag nu har klargjort för herrarna, att båda två ha ganska viktiga
uppgifter att fylla och att båda två därför äro mer och mer behövliga.

Jag vill än en gång understryka, något som jag tror även framgår av propositionen,
att förevarande förslag icke åsyftar en uppdelning av handelsattachéerna.
En sådan skedde för tio år sedan, och det är nu endast fråga örn
att anpassa organisationen efter redan bestående faktiska förhållanden.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Man kan naturligtvis tvista

örn mycket, men en sak tycker jag att alla skulle kunna vara överens om, nämligen
att den utveckling som skett inte kan vara till det bättre ur tjänstens
synpunkt. _ Vi hade ursprungligen handelsattachéer, som självständigt —
på eget initiativ och eget ansvar — vörö ute för att bryta mark åt det svenska
näringslivet. De männen ha så småningom krympt ihop till att bliva endast
biträden vid_ legationerna, som redan i och för sig lia skyldighet att bevaka
näringarnas intressen. Är inte detta en tillbakagång? Är det rimligt att göra
han delsattachéerna i denna sämre form till ordinarie handelsråd? Jag tycker,
att vi kunde samsas om svaret på denna fråga. Är det inte i en sådan situation
rimligare att man överlägger örn, huruvida man inte i stället för denna jämförelsevis
dyra arbetskraft skulle kunna få fullt dugliga män av mindre ekonomisk
tyngd för landet än vad dessa handelsråd måste bli och förresten redan
äro. På den punkten tycker jag att vi alla skulle kunna vara överens.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
.jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad ut -

Nr 11.

14

Onsdagen den 11 februari.

Ang. inrättande
av tre
ordinarie
handelsrådsbefattningar.

(.Forts.)

Anslag till
upplysningsarbete
för
freden.

skottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av herr Lindblad m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr förste vice talmannen begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Hen, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 3 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Lindblad m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkterna 3—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till upplysningsarbete för freden
för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra anslag av 32,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förslag hade utskottet till behandling förehaft
följande till utskottet remitterade motioner, nämligen

dels en inom första kammaren av herr C. Lindhagen väckt motion, nr 177,
vari hemställts, att riksdagen ville, under rubriken upplysningsarbetet för
freden, för budgetåret 193l/l932

1) anvisa ett extra anslag av enahanda storlek som kunde beviljas till det
frivilliga skytteväsendet;

2) eller, om detta ej bifolles ännu, anvisa ett extra anslag för ändamalet av

100,000 kr.; . . ,

3) uttala sig för att regeringen till varje höst inom viss termin infordrade
ansökningar från vederbörande fredsorganisationer, som önskade ifrågakomma
till fredsanslag, så att regeringen i sin proposition och riksdagen i sitt beslut
hade något att rätta sig efter i sitt bedömande;

dels en inom andra kammaren av herr A. Lindman m. fl. väckt motion, nr
97, vari hemställts, att riksdagen ville avslå Kungl. Maj:ts framställning om
ett extra anslag av 32,000 kronor till upplysningsarbete för freden för budgetåret
1931/1932;

dels ock en inom samma kammare av herr M. Västberg väckt motion, nr 129,
vari föreslagits riksdagen att besluta dels till upplysningsarbete för freden
för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra anslag av 35,000 kronor; dels att
av detta anslag måtte till Informationsbyrån för fredsfrågor och mellanfolk -

I

Onsdagen de.n 11 februari. ) 5

ligt samarbete utgå 25,000 kronor samt för stipendier enligt i motionen anförda
grunder 10,000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på åberopade grunder hemställt,

o a) att riksdagen i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
såväl herrar Lindhagens och Västbergs berörda motioner (1:177 och II: 129),
i vad de avsage anvisandet av högre belopp än som av Kungl. Maj :t äskats,
som herr Lindmanson!. fl. motion (11:97) måtte, i likhet med vad som för
innevarande budgetår ägt rum, till upplysningsarbete för freden för budgetåret
1931/1932 anvisa ett extra anslag av 32,000 kronor:

b) att herr Västbergs motion (II: 129), i vad den avsåge fördelningen av till
upplysningsverksamhet för freden anvisade medel, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

c) att herr Lindhagens motion (I: 177), i vad den icke behandlats under a),
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits av, utom annan,

1) herrar Bergqvist, Svensson i Kompersmåla, Lundell, Carl Gustaf Hammarskjöld,
Wiklund, Nilsson i Bonarp, Holmgren och Persson i Fritorp, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) med bifall till herr Lindmans m. fl. berörda motion (11:97) avslå Kungl.
Maj:ts förevarande framställning;

b) avslå herr Lindhagens motion 1:177, i vad densamma avsåge beloppet
av anslag till upplysningsarbete för freden, och herr Västbergs motion II: 129;
samt

c) avslå herr Lindhagens nämnda motion i den del densamma icke behandlats
under b) ;

2) herr Olof Olsson, som likväl ej antytt sin åsikt.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Ramel: Herr
talman! Det är, synes det mig, uppenbart, att de synpunkter som ligga till
grund för högerpartiets motion, vari yrkas avslag på Kungl. Maj :ts framställning
örn anslag till upplysningsarbetet för freden, i viss mån äro berättigade.
Detta i så måtto, att det väl för varje tänkande medborgare måste stå klart,
att det svenska folkets inställning gör, att detsamma under inga förhållanden
kan sägas utgöra någon fara för freden. Få nationer i världen torde med sådan
uppriktighet som den^ svenska nationen ha omfattat fredens sak, och samtliga
politiska partier av någon betydenhet ha uppriktigt medverkat till de internationella
fredssträvandenas befrämjande.

Jag kan således giva motionärerna rätt uti, att ett särskilt statsunderstöd
för fredspropaganda icke är behövligt för att i vårt land öka förståelsen för
betydelsen av en fredlig utveckling i världen.

Däremot förefaller det mig vara lika uppenbart, att det är önskvärt, att den
ovedersägliga fredsvilja, som finnes hos svenska folket, erhåller en sådan inriktning,
att den kan pa bästa sätt göra sig gällande i folkens sammanlevnad.
Men för att detta skall kunna bli förhållandet fordras det tvivelsutan ett upplysningsarbete
bland folkets breda lager för att åstadkomma en rätt förståelse
av de nu radande internationella förhållandena och en riktig värdesättning av
betydelsen av det arbete, som utföres i Genéve och den fruktbärande kritiken
av detta arbete, om en sådan skulle behövas.

Det är i huvudsak detta skäl, som varit vägledande för regeringen i dess
beslut att av riksdagen äska samma belopp till upplysningsarbete för freden.
sorn förra riksdagen beviljade. Även den föregående högerregeringen synes lia

\r 11.

Anslag till
upplysningsarbete
för
freden.
(Forts.)

Jir 11.

Anslag till
upplysningsarbete
för
freden.
(Forts.)

K; Onsdagen den 11 februari.

varit besjälad av en liknande tanke, då den i statsverkspropositionen till 1930
års riksdag äskade dels ett anslag å 3,000 kronor till understöd at den verksamhet,
som bedrives av svenska föreningen för Nationernas förbund, dels ock
ett anslag å likaledes 3,000 kronor till stipendier åt studerande vid rikets universitet
för studier av Nationernas förbunds verksamhet.

Detta synes ha lämnats utan avseende av högermotionärerna, vare sig det berott
på ett ändrat ståndpunktstagande från högerledningens sida eller på rent
förbiseende.

Men det synes mig, som om även andra organisationer än den nyss nämnda
föreningen för Nationernas förbund i sin verksamhet motsvarat de grundbetingelser
som nyss angivits och att därför även de borde vara förtjänta av statsunderstöd.
Jag tänker därvid exempelvis på föreningen för samarbete mellan
kyrkosamfunden m. m. .

Enligt de anvisningar, som av föregående års riksdag angavs, har Kungl.
Majit tilldelat den av kapten Brunskog ledda informationsbyrån ett understöd
av 15,000 kronor. Jag utgår ifrån, att det är särskilt mot detta understöd som
högermotionärerna i icke ringa mån rikta sig, och jag mäste också erkänna, att
det kan vara underligt, att ett så kraftigt penningunderstöd givits åt en så
pass ny och oprövad institution. På grund härav har också byråns verksamhet
under den tid, densamma åtnjutit statsunderstöd, från statsmakternas sida varit
föremål för en noggrann uppmärksamhet, och jag kan vitsorda, att denna verksamhet
icke varit av den art, att densamma, såvitt jag kunnat finna, på något
håll verkat anstötlig. Huruvida den nytta som byråns verksamhet medfört
svarar mot det belopp som statsmakterna ställt till dess förfogande, är det för
tidigt att yttra sig örn. En längre tid än den som redan förflutit synes nödvändig
för att med full säkerhet kunna bedöma, huruvida de anvisningar, som
riksdagen i det stycket meddelat, medfört den bästa möjliga användning av de
medel, som ställts till förfogande.

Jag skall icke ingå på frågan, huru medlen för detta ändamål, därest riksdagen
bifaller utskottets hemställan, böra fördelas. Jag vill endast framhålla,
att det ökade anslag till herr Brunskogs byrå, varom ett önskemål uttalats av
utskottets majoritet, måste medföra, att andra måhända mera berättigade understödskrav
måste avböjas. Ty även örn, efter vad som inträffat, något anslag
icke kommer att lämnas till svenska freds- och skiljedomsföreningen och en
mindre del av anslaget sålunda, så att säga, blir frigjord, ha ökade anspråk
på andra håll framkommit bland annat från föreningen för Nationernas förbund,
och nya berättigade sådana kunna framkomma. Jag tänker i sistnämnda
hänseende på den nordiska folkbildningsverksamhet, som i dessa dagar startat
i Genéve. I alla händelser måste fördelningen av anslaget, örn det beviljas
av riksdagen, bli föremål för en ingående prövning.

Herr talman, jag tillåter mig att uttrycka en förhoppning om, att riksdagens
majoritet måtte biträda utskottets hemställan.

Herr Bergqvist: Herr talman! Den reservation, som av mig och några

andra utskottsledamöter fogats vid detta betänkande, är ej något uttryck för
bristande fredsvilja. Vi reservanter äro alla av den uppfattningen, att fredens
bevarande är en av vårt folks allra viktigaste angelägenheter. Men då
reservanterna i alla fall inte ansett sig kunna stödja Kungl. Maj :ts förslag, så
har det först och främst beroft därpå, att de i likhet med hans excellens utrikesministern,
enligt vad denne nyss uttalade, ansett, att någon fredspropaganda
bland vårt folk icke är av behovet påkallad. Sverige har visserligen i forna tider
varit en krigisk nation, men härutinnan har skett en radikal förändring, och
jag vill fästa uppmärksamheten på att denna förändring skett, utan att det
bedrivits någon särskild, statsunderstödd fredspropaganda.

Onsdagen den 11 februari.

17 Nr 11.

Nu lior Sverige utan tvivel till de mest fredsälskande nationer i världen. Dess
fredsvilja Ilar vid åtskilliga tillfällen ställts på starka prov, men den har bestått
provet. Så skedde år 1905, och så skedde under världskriget. Inom alla läger
och alla partier i Sverige är man ense örn, att freden måste bevaras snart sagt
till varje pris.

Det är visst och sant, att vår tid är sådan, att ett fredsarbete väl är behövligt,
men det bör inrikta sig på de internationella förhållandena och taga sig
uttryck i internationell propaganda för freden. Det är inte från Sverige faran
för krig hotar. Men den fredsrörelse, som verkar för avspänning av motsatserna
mellan nationerna och en internationell nedrustning, den är enligt min och
säkerligen även enligt de övriga reservanternas uppfattning värd sin uppmuntran.
Emellertid torde för denna fredsrörelse finnas så starka sympatier hos
vårt svenska folk, att de ej behöva animeras genom någon särskild propaganda.
Den internationella fredsrörelsen skulle reservanterna gärna velat stödja med
anslag, särskilt då till Svenska föreningen för Nationernas förbund och till stipendier
för studerande av fredsfrågan i Genéve, men hos reservanterna har
rått tvekan, huruvida proposition på ett förslag i detta avseende kunnat ställas,
när ingen särskild motion därom har väckts. Skulle denna farhåga vara ogrundad,
såge jag gärna, att ett förslag i den riktningen framlades här under debatten.
Jag för min del och säkerligen även övriga reservanter skulle stödja det.

Nu kan man ju säga om det fredsarbete, som bedrives här i landet, att det
delvis är mycket aktningsvärt. Jag tänker då på Informationsbyrån för fredsfrågor
och mellanfolkligt samarbete och på Svenska kommittén av världsförbundet
för mellanfolkligt samförstånd genom kyrkosamfunden. Vad dessa
uträtta för upplysning i fredsfrågor är aktningsvärt, värdefullt och objektivt.
Därför skulle säkerligen något statsunderstöd för dessa organisationers verksamhet
kunna vara befogat. Men, som sagt, hos reservanterna har samma betänksamhet
som den ovannämnda rått mot att föreslå något för detta ändamål,
då man nämligen icke varit viss örn att man utan motion skulle få proposition
på ett yrkande i det avseendet.

Vid sidan av denna aktningsvärda fredsverksamhet finnes emellertid en an
nan, som måste betecknas såsom osund och vilken som fredsrörelse ingalunda
inskränker sig till objektiv upplysning. Bland de organisationer, som för det
nu löpande budgetåret fått anslag, märkes Svenska freds- och skiljedomsföreningen.
Den verksamhet, som bedrives av denna förening med publikationer
och utsända fredsapostlar är i hög grad hetsande och — jag skulle vilja säga —
krigisk, och den framkallar mycken oro ute i landet. Det ser ut som örn huvudsyftet
med denna verksamhet vore att väcka ovilja mot vårt försvarsväsende
och att egga den manliga ungdomen till värnpliktsvägran. Föreningens huvudorgan
är tidningen »Freden». I januarinumret i år av denna tidning förekommer
en ledare under rubriken »Vid årsskiftet», som avslutas med följande betecknande
ord: »Till sist kan från Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens egen horisont
erinras om den för hela den svenska antikrigsrörelsen utomordentligt glädjande
frammarsch, som krigsljänstvägrarerördscn haft att uppvisa inom ''vår
förening under det sistförflutna året — minst tretusen anmälda vägrare! Dessa
helhjärtade, samvetsdrivna kämpar stå där som en levande, välbehövlig protest
mot det på vissa håll inom fredsrörelsen framträdande teoretiseringssnobberi,
där man tycks ha förgätit, att en kamp för fred aldrig kan föras till seger utan
att i samma mån utgöra en oförsonlig kamp mot militarismen.»

Skulle de idéer, som ligga bakom sådana uttalanden, vinna allmän utbredning,
fruktar jag, att den dag kunde komma, när vi finge uppleva den hårda
verklighet, som beröres i fabeln örn vargen och lammet. Man måste väl säga,
att det inte står i överensstämmelse med statens ändamål att understödja en
sådan verksamhet, och för övrigt måste man undra över att dessa fredsentusiaster

Första kammarens protokoll 1981. Nr 11. 2

A ndan till
upph/mingsarbete
för
freden.
(Forts.)

Sr 11. 18

Onsdagen den 11 februari.

Anslag till
upplysningsarbete
för
freden.
(Forts.)

äro så förtegna gentemot de väldiga rustningar, som äga rum i Ryssland, men
så hätska mot det egna landets försvarsberedskap.

Då nu Kungl. Maj :ts framställning i ämnet endast föreslagit en klumpsumma,
så har det för reservanterna varit omöjligt att gå med på att tillstyrka bifall
till propositionen, och då det ansetts vanskligt att försöka sig på någon differentiering,
ha vi gått på rent avslag. I den nuvarande situationen ber jag för min
del att få yrka bifall till reservationen, alltså avslag på Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Denna fråga har ju diskuterats
vid åtskilliga tillfällen i riksdagen. Särskilt ha stridens vågor gått högaunder
de senaste två åren. Det är en motion, som har föranlett dessa strider.
Jag tänker emellertid inte i dag behandla frågan fullt så utförligt som jaggjort
tidigare. Jag vill med tillfredsställelse uttala, att det är en glädje, att
detta fredsanslag växer in i statsbudgeten på sätt som nu föreslagits. Det förefaller
mig som örn staten borde ägna upplysningsverksamheten i fredsfrågan
en sådan uppmärksamhet, att denna verksamhet bedreves på ett sätt, som gagnar
statens intressen. Jag anser det också vara ett gott tecken, att denna, sak
inrangeras i ett välordnat samhälles uppgifter.

Högerpartiet har i år väckt en motion örn avslag på propositionen. För min
del har jag tidigare under ett par år i motion yrkat på ett anslag av 100,000
kronor för denna upplysningsverksamhet. Denna summa har blivit väsentligt
nedskuren — i fjol till 32,000 kronor, ehuru vi i första avdelningen voro på
väg att ena oss örn ett anslag på 40,000 kronor. Och jag måste erkänna, att
när jag såg Kungl. Maj:ts proposition, så var jag ej så särdeles glad, då jag
fann, att man där inte kunnat taga upp ett högre belopp, men samtidigt tyckte
jag, att eftersom det nu hade tagits in i statsbudgeten, borde man inte onödigtvis
driva fram strider örn beloppets storlek, utan ansluta sig till Kungl. Maj :t.

Varför vill nu högerpartiet i allmänhet inte vara med på något anslag för
fredsupplysning? Det förefaller mig som örn högern principiellt anslöte sig
till uppgiften, anslag för fredsupplysning. Dess tidigare i riksdagen och som
regering intagna ställning bevisar detta, då man dels bär anslagit 3,000 kronor
till Svenska föreningen för Nationernas förbund och dels anslagit 3,000 kronor
till stipendier för studerande vid vissa högskolor, för att de skulle kunna resa
ner till Genéve. Någon principiell motsättning finnes alltså inte. Frågan gäller
endast: till vilka föreningar skall detta understöd utdelas? Och då se vi, att
även högerns egen regering haft i uppdrag att utdela detta anslag. Första
året, d. v. s. 1929, var anslaget 25,000 kronor, vilken summa högeras egen regering
hade till uppgift att fördela. Och vilken förening är det nu som högerpartiet
och högerpressen i allmänhet är missnöjd med? Jo, såsom den föregående
ärade talaren nämnde, är det Svenska freds- och skiljedomsföreningen.
Vi ha ingen anledning att taga något ansvar för dess arbete. Vilja de olika
fredsföreningarna inte bedriva en sådan propaganda, att den överensstämmer
med statens intressen, får det ske på deras eget ansvar. Men jag tror, att
båda dessa regeringar, som lia haft i uppdrag att utdela dessa anslag, haft
större möjlighet att pröva kvalifikationerna hos de olika sökandena än alla debattörer
i pressen och på offentliga möten haft tillfälle till. Jag tar för givet,
att hade högerpartiet eller högerregeringen haft anmärkningar att rikta mot
sagda förening på det sätt, som nu sker utåt, skulle föreningen givetvis inte
blivit tilldelad något anslag. Sedermera har den frisinnade, nu sittande regeringen
utdelat detta anslag och haft tillfälle att pröva de olika föreningarnas
kvalifikationer, men denna förening har fått sitt anslag, och följaktligen måste
dessa prövningar, som ha försiggått, vilat på ett annat material än det som
man ser i tidningspressen. Jag kan därför med fullt förtroende tills vidare och

Onsdagen de.n 11 februari.

19 Nr 11.;

till dess ett annat sätt kail anses lämpligt vara med om att lämna den uppgiften Anslag tiU
åt regeringarna jämväl i fortsättningen. För att ägna vår uppmärksamhet åt en “M%***"fl**
särskild byrå ha vi föreslagit, att den skulle tilldelas 15,000 kronor. På så ^ ''
sätt blir fredsarbetet rationaliserat. Man slipper det myckna dubbelarbete, (Port».)
som tidigare måst utföras av föreningarna, utredningar o. d., som förr utfördes
av varje förening för sig och som kostade pengar. Nu sker detta på ett ställe.

Sedan ställes materialet till de olika föreningarnas förfogande. Därigenom
får man en garanti för att dessa föreningar bedriva sitt fredsarbete med mera
sakligt och vederhäftigt material. Just därför ha vi velat vara med örn att
göra en särskild bestämmelse om att den ifrågavarande byrån skulle få en viss
summa.

Herr Bergqvist sade nyss, att det svenska folket är så fredligt, att det inte
behöver någon fredsupplysning. Jag undrar, vilket folk i världen det än är,
som inte säger precis detsamma. Sjöngo inte alla nationer precis på samma
sätt år 1914, men förbrytelsen kom ändå. Sviterna fortleva och lider ju världen
under ännu så sent som i denna tid. Då måste det bero på att fredsupplysning
saknats i världen, och därför ha vi, som jag tidigare framhållit i min motion,
ansett, att det är inte nog med att diplomater och representanter i Nationernas
förbund ha förståelse för fredens betydelse. Det är också viktigt, att
folken själva, de breda lagren, ha det, så att de icke allenast kunna lägga sig
i vad det egna landet gör utan även ge en signal utåt, ifall det behövs. Det är
icke nog med att diplomater och riksdagsmän lia en sund uppfattning om freden,
utan det gäller även att se till, att de, som skickas till Nationernas förbund,
handla i överensstämmelse med folkens fredsvilja. Det är därför det är
viktigt, att icke allenast riksdagar, regeringar och diplomater ha en riktig uppfattning
örn fredens betydelse, utan upplysning därom måste spridas ut bland
folken i alla länder. Det är också detta som avses nied fredsanslaget.

Nu säger biskop Bergqvist att detta är också hans mening. I så fäll tar jag
till bevis t. ex. informationsbyrån, som nu får ett så högt anslag, att den har
ett omfattande internationellt samarbete med olika organisationer världen runt.
Samarbetet i Sverige inskränker sig till ett tjugutal olika organisationer och
i de övriga nordiska länderna till ett tiotal, men sedan se vi i byråns berättelse
en uppgift om att den samarbetar med ett fyrtiotal internationella fredsorganisationer.
Det går sålunda i den riktning, som herr Bergqvist anvisat.

Jag har talat örn, att högerpartiet i själ och hjärta inte bör anses principiellt
vara motståndare till anslag för fredsarbetet, då högern på detta sätt tidigare
kunnat vara med örn att anslå 6,000 kronor för de uppgifter, som jag nyss
nämnde. Det förslaget hade våra ärade kamrater på högerkanten framme även
i år i första avdelningen och, jag kan säga, också när ärendet kom inför statsutskottet,
men då gick det ju inte precis ihop att yrka bifall till den av herr
Lindman m. fl. väckta motionen, vari hemställdes örn avslag på hela fredsanslaget,
och samtidigt påyrka ett anslag av 6,000 kronor. Därför ha reservanterna
fått lov att låta dessa 6,000 kronor bortfalla för att man skall kunna
upprätthålla sitt avslagsyrkande, d. v. s. sitt instämmande i den Lindmanska
motionen. Det är tråkigt, att uppfattningen örn behovet av fredsanslag verkligen
skall behöva vika för en sådan honnörssak, ty annars förefaller det mig
som om högerns representanter borde kunnat finna en väg att åtminstone ge
uttryck åt den principiella uppfattningen, att man velat ge anslaget, beroende
på vilka föreningar, som skulle komma i åtnjutande därav. På den punkten
förefaller det mig som örn man alltid bort kunna komma överens, i synnerhet
som högerpartiet genom sin regering då och då också får tillfälle att vidtaga
den fördelningen.

Med dessa ord ber jag, herr talman, ali få yrka bifall (ill utskottets förslag.

Nf 11. 20

Onsdagen den 11 februari.

Anslag till Fröken Hesselgren: Efter vad som nyss sagts av den föregående ärade
^a^aren ^ar jag inte sa mycket att tillägga. Vad jag emellertid skulle
a(teden! vilja understryka är, att man i högermotionen särskilt framhåller, att
(Forts!) man viF fredsarbete, men man vill ha det förlagt till andra nationer, inte till
oss. Nu vill jag säga, att Sveriges enda möjlighet att påverka fredsarbetet hos
andra nationer är, att vi ha ett sådant arbete organiserat i vårt eget land.
Hur i alla dagar skall man nå dem, och hur skall man få dem att tro oss, örn
man inte hemma har motsvarande organisationer, som i sin tur kunna arbeta
tillsammans med deras? Den föregående ärade talaren har pekat på ett sådant
samarbete, nämligen det som utföres av informationsbyrån. Jag skulle
vilja peka på ett annat, som kanske går ännu djupare in på frågan om våra
möjligheter att påverka andra nationer i fredlig riktning, och det är två av
de organisationer, vilkas arbete har fått understöd av statsmedel genom fredsanslaget.
Den ena är Skolornas fredsförening, och den andra är Kvinnornas
fredsförening Fred och Frihet. Jag drar fram dem som exempel, därför att
jag själv har mera intimt reda på deras arbete än på de andras och också därför
att jag tycker de äro ett så talande bevis för, att man just på den vägen
kan nå vad högermotionen begär, nämligen en påverkan på andra nationers
fredsintresse.

Skolornas internationella fredsförening uppsatte vid sitt första möte som sitt
program, »att skolan har både plikt och förmåga att genom framfostrande av
en ny anda bidraga till att skapa den nyorienterade allmänna opinion, på vilken
fredssträvande regeringar och statsmän skola kunna bygga sitt arbete.
Kraftigt framhölls, att endast en etisk och djup kärlek till det egna folket och
landet förmår alstra och bära upp en sann och praktisk internationalism».
Jag menar, att en organisation, som ställer för sig som mål, att vi i hela världen
skola försöka påverka barnen, att fostra dem till förståelse för andra nationer,
för andra folkslag, gör en verklig insats i fredsarbetet. Där har man
en kanal, genom vilken man kan nå de folk, som kanske inte ha samma fredskärlek
som vi eller som inte äro så långt komna på den väg, som biskop Bergqvist
här har talat om. Det är givet, att detta skolornas arbete här i Sverige
han göras utan hjälp. Men när man vet, vilka människor det är, som stå bakom
det, vilka pekuniära uppoffringar de fått göra, kan man ju förstå, att möjligheten
till internationell samverkan skulle bli en helt annan, örn de få stöd från
staten.

Så sade jag, att det fanns en annan organisation, som också kunde på detta
sätt påverka opinionen. Det är kvinnoföreningen »Fred och Frihet», en organisationen.
som sträcker sig över hela världen och som har sin internationella
byrå i Genéve. Det är klart, att man genom kvinnorna kan nå barnen och att
det är barnen och ungdomen man i första hand måste tänka på, när man skall
försöka fostra fram fredstanken. Säkerligen är det arbetet genom barnen, genom
kvinnorna, som är den säkraste vägen framåt, när det gäller att skapa
den fredliga uppfattning, som behövs, örn man skall kunna nå fram till fredliga
förhållanden.

Jag kan sålunda inte förstå annat än att beviljandet av detta anslag, söm
möjliggör för de olika organisationerna att bedriva sitt arbete, är en sak, som
befordrar det som också högergruppen här själv vill. De lia plockat ut två
särskilda organisationer och sagt, att dessa arbeta i sådant syfte; de internationella
stipendierna för studenter och föreningen för Nationernas förbund.
Jäg pekar pä två andra. Förut har det pekats på Informationsbyrån för fredsfrågor
och mellanfolkligt samarbete. Man kan sålunda säga, att så gott som
alla de föreningar, som hittills ha fått understöd, varit inne på de vägar, söm
hä anbefallts i högermotionen. Jag tycker därför,'' att högerns avslagsyrkande
på Kungl. Maj:ts begäran om 32,000 kronor är att kasta ut barnet med bad -

Onsdagen den 11 februari.

21 Nr, U»;

vättnet. Man är rädd för att pengarna i något fall skola missbrukas, oell Anslag titt
därför skall man ta bort möjligheten att understödja en verksamhet, som man
i själva verket gillar, nämligen arbetet på ett fredligt sinnelag över hela värk ^jrtdtu,
den. Såvitt jag förstår, är det allra största skäl att en stat visar sitt intresse (Fort».)
på detta område genom att stödja sådan verksamhet, och därför röstar jag
med glädje för Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Lindhagen: Av den föregående diskussionen finna vi, att inom ramen
av det anslagsbelopp, som regeringen har ifrågasatt, är det trångt för de olika
organisationerna att få någon plats. Man får springa i trapporna och vädja
till regeringen och tala för sin sak. Det är klart, att den organisation, Som
mest tilltalar regeringen genom sin verksamhet, då också får anslag. Här stå
vi och tala i allmänhet, men det är helt enkelt så, att detta är bara en rent partipolitisk
fråga, där varje regering efter sin politiska ståndpunkt bestämmer,
vilka som skola få understöd eller inte.

Nu sade herr Nilsson, att han med största förtroende överlämnade fördelningen
i detta fall åt vilken regering som helst. Hur kan Nilsson tala så? Det
är inte praktisk politik det minsta, som vi veta. ty här spela partierna mot varandra.
Jag har inte det ringaste förtroende till regeringarnas utdelning, men
jag har heller inte något misstroende. Ty jag vet, att de handla blint efter naturvetenskapliga
lagar, patologiska lagar. Och när man sedan ser utdelningsresultatet,
så konstaterar jag blott denna naturvetenskap, utan förtroende och
utan misstroende.

På samma sätt är det med herr Bergqvist och i stort sett övriga anhängare
av den rena evangeliska läran. Ni behöva inte det här, därför att ni äro så
gränslöst fredliga. Men ni behöva skjuta upp pengar genom skytteföreningar.

Det behöva ni. Förklara det!

För att sätta frågan på sin spets har jag tillåtit mig föreslå, att anslaget
skulle höjas till jämställdhet med skytteanslaget. Inte för att slå herr Johan
Nilssons i Malmö rekord — ingen fåfänga således! •— utan därför att jag tjmker
det är en god mätsticka. Örn det är bra och en kulturgärning att bevilja
en halv miljon till det frivilliga skytteväsendet, så är det också kulturgärning
att bevilja en halv miljon åt fredsrörelsen. Ty det kommer alltid att kunnia
påstås, herr Bergqvist, att ett anslag till fredsrörelsen är lika kulturellt som
ett anslag till det frivilliga skytteväsendet. Där är det således ingen skillnad.

Men likhet inför lagen, det är det vi vilja ha.

Nu förstår jag genast, att det där är bara framtidsmusik. Därför har jag i
andra rummet fallit tillbaka på ett realpolitiskt, men ändock tillräckligt stort
belopp, för att vederbörande, som böra ha någonting, också må få rum inom anslaget.
Det berodde heller inte på någon egen intuition utan på att min vän
Johan Nilsson, som ju alltid förr varit motståndare till sådana anslag, till min
stora förnöjelse vände om och själv motionerade örn ett anslag på 100,000 kronor
för ändamålet. Detta har således för mig blivit ett heligt tal, och just
bakom den gloria, som i herr Nilssons gestalt svävar över dessa 100 000 kronor,
har jag vågat i all ringhet böja knä inför hans auktoritet och föra fram
det här förslaget. Ty kan Johan Nilsson föreslå det, så kommer det nog också
någon gång att gå igenom i statsutskottet, när vi blivit litet varmare i kläderna
och folket trycker på, d. v. s. örn freds- och skiljedomsföreningen trycker
på, ty där är folket. Den ligger inne med de historiska anorna och de största
möjligheterna.

Nu iir det ju, som sagt, på det sättet, att dessa olika föreningar få springa
i Kungl. Majrts trappor och tala var och en flir sin sak. Kan man därvid tränga
ut en annan — den tanken ligger väl nära -—- och tillämpa grundsatsen, att
»bara jag får något med och helst det mesta, är det bra», så får det gärna ske

fTr 11. 22

Onsdagen den 11 februari.

''Andag till på bekostnad av de andra. Men detta är väl en oriktig taktik av fredsrörelsen.

U&beteTör ®en riktiga fredsrörelsen måste inrikta sig på, att alla sammanslutningar, som
freden. sträva till samma mål, slå sig ihop och begära ett anslag så stort, att det räc (Forte.

) ker för dem allesammans. På det sättet kan det kanske »slå i spann». Men

så sker inte, då var och en ropar: »ge mig och ge mig och ge mig!»

Regeringen svarar alltid med att bleklagt avgöra utdelningen efter sin partipolitiska
ståndpunkt. Då man nu tager parti även här, och då alla regeringar
här i landet anse nödvändigt att lia ett fullfluget försvar, och otillbörligt
att sluta oss samman med andra stater till avrustningen i hjärtat av Europa
-— det är icke fråga örn någon »isolerad avrustning» —• så kommer gtivetvfs
även den nuvarande regeringen att se till, att endast de organisationer, som den
anser vara ofarliga i och för sig och särskilt för nämnda ståndpunkter, få del
i anslaget. En naturvetenskaplig företeelse alltså! Jag böjer mig i vemod
för den materialistiska historieuppfattningen, som verkar så ödesbestämt på
alla regeringar.

Utrikesministern framhöll, att meningen syntes vara, att fördelningen av
anslaget överlämnades med förtroende till regeringen. Men regeringens nämnde
representant har här skvallrat ur skolan, så att vi veta redan nu ungefär,
hur saken ligger till. Han räknade på ett ungefär upp dem, som skulle få del i
anslaget. Sedan lär det inte finnas många ören över till de andra organisationerna.

Vilka skulle då få anslag? Ja, att statsutskottet inte kommer att kunna
påräkna någon ytterligare förhöjning åt Informationsbyrån, såsom utskottet
önskat eller såsom det sägs en ledamot fordrat, eftersom det då inte skulle bli
något kvar åt de övriga, framgår av ministerns anförande. Han sade helt enkelt
ifrån, att det inte kan komma i fråga. Vad vi än besluta, får byrån denna
gång nöja sig med samma belopp, som den fick i fjol, måste jag säga, detta
med rätta. Då det är så trångt örn saligheten, vad vore det då för rättvisa, att
byrån skulle få ytterligare 5,000 kronor, såsom här föreslagits? Jag unnar
ju byrån ännu mera, och med mitt förslag skulle den också få det. Men ''då
statsmakten nu vill göra kretsen så här trång, äro ju 15,000 kronor ett ofantligt
belopp i alla fall.

Vidare har det sagts — förmodligen yttrades det av utrikesministern, ehuru
jag ej säkert erinrar mig det — att det gamla programmet skall följas. Därför
bör i första hand anslag givas även för stipendier för resa till Genéve, kombinerade
med den nordiska skolan där nere. Detta är dock för sig också behjärtan
svart. Ja, en motionär, Västberg, går till och med så långt, att han bara
vill ha anslag till Informationsbyrån och till stipendier. Det tycks dock nu
vara uteslutet. Men de här stipendierna leda lätt till, att man kommer till
Genéve och lär sig en devot beundran för folkförbundet sådant det är. Men
vi skulle väl också kunna få utrymme för en fredsrörelse, som verkar tillika
för vad folkförbundet bör bli? Det står visserligen stipendiaterna öppet att
var och en efter sin läggning taga saken kritiskt på samma gång. Men det
sista är nog inte den egentliga meningen med resan. Stipendiaterna skickas
ned i en atmosfär av förtjusning över förbundet, och man övertygas att de läras
att känna och beundra folkförbundet bara sådant det är.

Därnäst ha de ekumeniska sammanslutningarna ansetts böra komma i fråga.
I den mån de motarbeta religionskrig och förmå sina medlemmar att förekomma
krigsutbrott, behövs någon apparat även för detta. Här är anslag nog på
sin plats, men det är inte på sin plats, synes mig, att man hugger för sig 4,000
kronor och låter de verkligt aktiva fredsorganisationerna nöja sig med en
slant. Den ekumeniska uppfattningen representeras ju hos oss av den »rena
evangeliska läran», som försäkrar kland annat, att vi alla bli osaliga, örn vi
inte tro på treenigheten och sådana saker, som äro så gammalmodiga, herr ex -

Onsdagen deli 11 februari.

23 Nr 11.

cellens! Detta visar också högerns rena avslagsmotion, sorn är underskriven
av åtskilliga statspräster. Därför bör det vara måttligt anslag även på den ? ^

punkten, och detta anslag bör, om tillgången tryter för mera befogade krav, till- freden.
lika komma i andra rummet. (Forts.)

Kvinnoförbundet för fred och frihet skulle, ifall en motion därom här örn
året bifallits, lia erhållit 10,000 kronor. Men Informationsbyrån slog även
Fred och frihet, så att detta förbund vid sista fördelningen fick nöja sig med

2,000 kronor. Så kom Vita bandet, som fick 1,000 kronor, Nationaltemplarorden,
som också fick 1,000 kronor, och Svenska skolornas fredsförening, som
fick 500 kronor.

Johan Nilsson yttrade, att Informationsbyrån rationaliserat fredsarbetet.

Hur kan Nilsson påstå det? Vem har tid att gå upp på byråns bibliotek och
sitta där och läsa publikationer? Det rationella är val, att även varje annan
fredsorganisation för sig arbetar inom sitt kulturområde, och inom det området
lagar efter lägligheten, samlar sin klientel, rådgör med klienterna och
håller överläggningar med dem. Men sådana överläggningar kunna inte ^äga
rum på Informationsbyråns lokal, utan rationalisering på detta område måste
betyda decentralisering. Det är väl alldeles klart, åtminstone för den som
på nära håll upplevat fredsrörelserna. Det otrevliga var väl, att kampen förut
stod företrädesvis örn anslag till freds- och skiljedomsföreningen. Nu ha de
konservativa riktningarna skaffat sig en egen idol och på det sättet återfört
oss till den gamla frontställningen.

Till dem, som voro förtjänta att komma i åtanke, skulle jag också, såsom
jag gjort i motionen, vilja räkna Internationella klubben i Stockholm. Den
förmedlar personliga sammanträffanden med utlänningar, som besöka oss. Ty
klubben har en lokal för ändamålet och fyller därvid en icke oviktig uppgift
för fredsarbetet i landet. Denna klubb är också mycket fattig.

Vidare är att anteckna Svenska föreningen för Nationernas förbund. Åt
denna förening ha nu givits löften, och jag hoppas, att de uppfyllas. Föreningen
är en länk i den stora internationella organisationen^ av föreningar för
nämnda förbund, och det informationsarbete, som utgår från föreningen, anknyter
sig bland annat till det faktum, att alla utlänningar, som i nu nämnt
syfte komma hit, eller åtminstone de flesta av dem inte känna till den svenska
informationsbyrån utan fråga: Var är den svenska länken i vår organisation?

Och så gå de till denna förening liksom även mårnga svenskar. Därför är
redan av denna anledning informationsarbetet livligt även där. Föreningen
bär icke heller egna pengar utöver årsavgifterna, och man kan inte göra något
utan pengar. Föreningen har haft regeringens uppdrag att utarbeta, och distribuera
en skildring av folkförbundet. Den har tillsatt en kommitté på tio
personer, bestående av experter från skolväsendet, vilken arbetar pa att i skolorna
utbreda kunskap om Nationernas förbund och dess nuvarande uppgift
och, såsom jag hoppas, även dess framtida uppgift. Den uppgiften skall jag
hjälpa till med att få upp på programmet, ty jag är ledamot i styrelsen. Ett
sådant önskemål har visat sig inte vara omöjligt. Kommittén skall också
syssla med innehållet i läroböckerna. När det kommer fredsfolk från andra
länder, som önska kontakt med svensk publik, ordnas efter råd och lägenhet
sådana sammanträffanden genom möten eller annorledes.

Det är, som sagt, samarbetet mellan dessa olika krafter i^en decentralisering
med inbördes samförstånd på samma gång, som för en sådan sak framåt
och inte den omständigheten att man »rationaliserar» ett upplysningsarbete
inom fyra väggar på ett bestämt ställe vid en viss gata. Därför behöva alla
anslag.

Min motion går således ut på att ge alla rättvisa och utsträcka möjligheterna
så, att var och en, som efter sitt kynne arbetar för att nå mänsk -

Nr 11.

24

Onsdagen den 11 februari.

Anslag till
upplysnings,
aroete för
freden.

(Forts.)

lighetens bestämmelse, skall kunna vara med om att få handräckning- för detta
arbete från det allmänna. Jag skulle vilja tillägga, att finns det inte pengar
i statskassan för att möjliggöra detta på annat sätt, så kommer jag för min
del, ifall något sådant förslag som Nilssons ursprungliga förslag örn 100,000
kronor skulle gå igenom, att yrka, att det överskjutande beloppet, som inte
föreslagits i propositionen, tages ut genom avdrag på skytteanslaget, och då
går budgeten ihop i alla fall.

Det är nu en förening, örn vilken det sades redan av utrikesministern, att
den kan efter vad som hänt »inte komma i fråga», och överhuvud taget gingo
alla, som talat, mer eller mindre förbi den, alla utom herr Bergqvist, som särskilt
sysselsatte sig med den föreningen, och det är Svenska freds- och skiljedomsföreningen.
Jag för min del har arbetat för att hålla isär den politiska
fredsrörelsen, som med tålamod lägger ned sten på sten för att så småningom
omöjliggöra krig, och den religiösa fredsrörelsen, som består däri, att man
genom andarnas väckelse skall få folket att vägra att gå ut i krig. Sistnämnda
rörelse har ursprungligen utgått från kväkarna i England, som tilllika
arbeta hängivet i det dagliga livet och väl äro det mest aktningsvärda
släkte på det sociala området, som överhuvud taget funnits. Nu är det klart,
att med en sådan stämning, som här finnes, anses kväkarna som mindervärdiga
— men det äro de inte, herr Bergqvist.

Nu finns det en internationell organisation, som i olika länder samlar ihop
röster i förenämnda syfte med utgångspunkt från kväkarnas rörelse. Jag känner
inte till tillkomsten av den svenska teckningslista, varmed en eller flera
medlemmar i freds- och skiljedomsföreningen och kanske även i andra fredsföreningar
varit den utländska organisationen och dess svenska underavdelning
— det finnes också en sådan — behjälplig. Den lägger dock i en sådan
församling som denna lätt, den där listan och förteckningen, som här omnämnts,
stenar i vägen för den folkliga politiska fredsrörelsen, som är mitt
liv, ty det är något, som jag kan taga på och som är praktiskt och möjligt att
förverkliga. Men den andra rörelsen, det medgiver jag, står högre ur etisk
synpunkt.

Ja, herr talman, nu har jag således ingenting annad att göra än att yrka
bifall till punkt 2 i min motion såsom en opinionsyttring.

Herr Trygger: Herr talman! I hans excellens utrikesministerns yttrande

fäste jag mig särskilt vid en sak, nämligen hans påstående, att här i Sverige
behövdes det icke någon propaganda för freden, ty hela vårt folk inser till
fullo betydelsen av freden alldeles särskilt för oss. Men vad man däremot
skulle behöva, det var, att man upplyste folket örn läget i fredsfrågan, huru
denna fråga ligger till ute i världen och vad som där sker samt följaktligen
också vad som hörde göras. Kännedom örn allt detta är erforderlig för att
man skall bli i tillfälle att utöva någon kritik av vad som i utlandet sker i
fredssaken.

Ja g delar fullkomligt denna uppfattning. Det gäller icke för oss att driva
något slags agitation inom landet för en fred, som varje svensk, som har sitt
förstånd i behåll, önskar högre än allt annat, utan det gäller för oss att taga
reda på, vad som i själva verket tilldrager sig ute i världen och framför allt
kanske, att folket läres att skilja mellan vad man tror sig se och vad man
icke ser, att skilja mellan skenet och verkligheten. Därför har jag varit av
den uppfattningen, som jag fortfarande hyser i denna fråga, att det skulle
vara lämpligt, att den förening, som vi hittills haft för Nationernas förbund,
erhåller statsunderstöd. Genéve är ju brännpunkten för alla dessa frågor,
som angå freden. Jag har också haft och har den bestämda meningen, att det
är riktigt, att studenterna vid våra högskolor få tillfälle att skicka ut några

Onsdagen den 11 februari.

25 Nr IL

ur sina egna led till Genéve för att vistas där oell erhålla någon inblick i
det stora internationella arbete, som där försiggår.

Då jag nu ger uttryck för en sådan mening, beror icke detta på någon uppfinning
för tillfället från min sida. Anslaget till föreningen för Nationernas
förbund har ju utgått sedan gammalt, och även tidigare, då jag hade med dessa
frågor att göra, utgick ett anslag, ehuru då mindre, till studentföreningarna för
studieresor i ändamål att taga kännedom örn Nationernas förbund och dess verksamhet.

I statsverkspropositionen förra året framlade Kungl. Majit därför på mitt
förslag begäran om ett förhöjt anslag på 3,000 kronor till Svenska föreningen
för Nationernas förbund, och ett anslag likaledes på 3,000 kronor begärdes
som bidrag till nämnda studentföreningar. Emellertid förekomma också, som
vi minnas, en del motioner — i denna kammare väcktes icke mindre än tre sådana
— med begäran örn ännu högre anslag, och det hela slutade med, att
riksdagen beviljade ett anslag __ av 32,000 kronor, eller samma belopp som
Kungl. Majit i år föreslagit. Äret förut hade givits ett anslag av 25,000
kronor.

När jag skulle till att utdela detta anslag på 25,000 kronor, som riksdagen
på sin tid beviljade, måste jag säga, att den fördelningen var det otrevligaste
arbete, jag haft. Jag trivdes utomordentligt väl i utrikesdepartementet, men
då jag skulle försöka att fördela nämnda anslag, kändes det riktigt kusligt.
Skulle man verkligen ge pengar till det och det och det? Och då jag lämnade
departementet, får jag säga, att det gjorde jag för visso med en viss ledsnad,
därför att jag trivs så väl med arbetet där och i den omgivning, i vilken jag
där befann mig. Men en sak tyckte jag att det var riktigt härligt att komma
ifrån, och det var fördelningen av det av förra årets riksdag beviljade anslaget
på 32,000 kronor, vilket arbete jag med glädje överlät åt min efterträdare,
den nuvarande utrikesministern.

Detta är min ståndpunkt, mina herrar! Skulle jag förorda ett anslag för
fredspropaganda inom Sverige, skulle det vara till förmån för dem, vilka verka
för fred inom vårt land, det vill säga för fred mellan de olika samhällsklasserna;
för fred i förhållande till utlandet behöves inom vårt land ingen propaganda.
Men såsom jag nämnde, vad som erfordras är, att man lär sig skilja
mellan sken och verklighet, när man söker skaffa sig upplysning örn vad som
sker ute i världen. På grund därav har jag naturligtvis svårt att kunna gå
med på det avslagsyrkande, som framställts här i kammaren.

För min del skall jag därför tillåta mig att hemställa, att kammaren för sin
del ville besluta, att riksdagen med anledning av Kungl. Majits proposition
måtte till upplysningsarbete för freden anvisa för budgetåret 1931/1932 ett
extra anslag av 6,000 kronor att användas som bidrag med 3,000 kronor till
Svenska föreningen för Nationernas förbund och med 3,000 kronor till vid universitet
och högskolor bildade studentföreningar för Nationernas förbund.

Herr Pauli: Herr talman! Jag har i viss mån blivit förekommen
av den föregående ärade talaren, herr Trygger. Jag hade nämligen alldeles
som han tänkt framhålla det anmärkningsvärda i, att detta anslag på

6,000 kronor, som är avsett inte för någon som helst propaganda
utan uteslutande för upplysningsarbete angående Nationernas förbunds verksamhet,
detta anslag, som högerns utrikesminister förra året begärde och som
då voterades även av högern här i kammaren, nu strukits av högerpartiet. Det
är mycket lätt att förstå, att herr Trygger, med den ställning han såsom utrikesminister
intog till detta anslag, inte gärna kan finna sig i den desavouering,
som ligger däri, att hans eget parti nu strukit detta anslag, och att
han därför framställt ett särskilt yrkande.

Anslag lill
upplysningsarbete
fCr
freden.
(Forte.)

*r 11.

2G

Onsdagen den 11 februari.

Anslag till Meli det är ett faktum, sorn är värt att uppmärksammas, att kerr Trygger
upplysnings- fgr närvarande tyckes stå i en splendid isolation inom sitt eget parti i
"■Men? fråga örn denna sak. Man har numera gått så långt inom hr Lindmans höger.

CFort».) att man inte ens vill vara med örn detta synnerligen väl motiverade och blygsamt
tilltagna anslag, vilket som sagt inte gäller agitation utan _ uteslutande
upplysning. Det är ett symptom, som är värt att lägga märke till, och man
kan därför inte vara annat än tacksam mot herr Trygger, för att han bidragit
till att sprida denna synnerligen klargörande belysning över sitt partis utveckling
i denna fråga.

Man måste säga, att det har en stark smak av hyckleri, då man på högersidan
förklarar, att man ingenting har emot ett sunt och objektivt hållet upplysningsarbete,
ja, såsom herr Bergqvist nyss gör det medgivandet,
att det bedrives en ganska aktningsvärd verksamhet a-v vissa av de. föreningar,
det här gäller, och då man sedan, när det kommer till kritan, inte vill ge
ett öre till någon av dem. Herr Bergqvist tycktes inte heller ömma i någon särskild
grad för de två ändamål, som herr Trygger i alla fall ville, ha anslag till.
Under sådana förhållanden är det givetvis så mycket nödvändigare, att man
skarpt poängterar, att vi andra, som fortfarande anse nödvändigt, att man här
i landet har en verksamhet, som dels upplyser allmänheten örn vad som försiggår
på fredsfronten ute i världen, om vi få använda det ordet, och
dels försöker framskapa en mentalitet, som icke går ut på krig, utan på
fred. Att en mentalitet av detta slag visst inte är så allmän i detta land.
som man vill göra gällande, därpå finns det många tecken, inte minst bland
den rörelse, som söker hos ungdomen, särskilt vår skolungdom,. framkalla
en krigisk anda, en anda, som senast i dessa dagar tagit sig rätt
beklagliga uttryck. Naturligtvis vill jag inte ställa den åsyftade händelsen
i något direkt sammanhang med denna agitation, men den är i alla fall ett
tidens tecken, som inte kan negligeras.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergqvist: Det är en klar missuppfattning hos den föregående ärade
talaren, då han antog, att herr Trygger skulle befinna sig i någon »splendid
isolation», såsom han uttryckte sig, och att herr Trygger skulle ha blivit desavuerad
av högerpartiet i denna fråga. Jag underströk i mitt förra anförande,
att utskottsreservanterna gärna skulle ha varit med örn att tillstyrka de två
anslag, som herr Trygger nu förordar i sitt förslag, men _vi ha varit tveksamma,
huruvida det kunde framställas proposition på° ett dylikt yrkande, då intet
särskilt förslag i den kungl, propositionen eller någon motion förelåg i denna
del. Jag har velat betona detta, för att det skall Millart, att det visst inte
föreligger någon desavuering av herr Tryggers ståndpunkt. För min del
skulle jag ha velat gå ett litet steg längre, såsom också framgick av mitt
förra anförande, fastän detta mitt ståndpunktstagande mötte samma betänkligheter
som ett beviljande av de båda andra anslagen.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Jag ber bara att få avge

ett par repliker.

Herr Lindhagen tycker, att det är ett besynnerligt uttryckssätt, när man
säger, att Informationsbyrån skulle genom sin verksamhet ha rationaliserat
fredsarbetet. Jag har fällt det yttrandet, och jag står för det. Det är också
uppenbart, att då det finnes en byrå, som ensam gör utredningar, vilka annars
5, 6, 7 eller 8 olika föreningar förut var på sitt håll gjorde, så måste detta
innebära en rationalisering av arbetet. Denna byrå levererar ju också tillförlitliga
sakuppgifter och ett ordentligt material, med vilket upplysningsarbetet
sedan kan bedrivas. Örn inte en sådan byrå finns, kan det också vara möjligt,

Onsdagen dan 11 februari.

27 Nr 11.

att en del arbete blir mindre vederhäftigt, vilket i sin tur medför, att fredsföreningarnas
verksamhet på vissa punkter blir av mindre god beskaffenhet.

Herr Lindhagen säger, att de andra fredsföreningarna också skola ha något.
Jag är fullkomligt ense med honom därom och vill påpeka, att jag i fjol motionerade
örn 25,000 kronor till Informationsbyrån, 50,000 kronor till alla de
andra föreningarna och 25,000 kronor till stipendier och till ombud vid kongresser.
Den saken är således förutsedd.

Sedan säger herr Lindhagen, att det inte är praktisk politik att ha förtroende
för någon regering. Jag läll inte uttala mig örn det, men det är ju alldeles
klart, att det måste vara litet förtroende för en regering också, annars
finns det ingen möjlighet för den att arbeta. Och örn ingen annan har förtroende
för regeringen, så får väl den majoritet, som i vissa fall står bakom
en regering, ha det. Därför kan jag i detta fall med fullt förtroende överlämna
uppgiften att fördela anslaget till regeringen, och jag vill tillägga, att
den gång herr Lindhagen blir utrikesminister skall jag ha samma generösa
uppfattning. Skulle han inte fördela detta anslag så, att man blir tillfredsställd,
så ha ju alltid riksdagen och dess ledamöter möjlighet att hålla räfstoch
rättarting med honom. På den punkten har jag alltså ingenting att ta
tillbaka.

Till sist vill jag tillägga, att fördelningen på detta sätt är ett provisorium,
eftersom man inte funnit någon organisation vid sidan av regeringen, som kan
handha fördelningen. Jag är rädd, att meningarna i ett sådant fall skulle gå
för mycket i sär, och då är det bättre att lämna uppgiften åt den regering,
som för tillfället har förtroendet att utöva regeringsmakten.

Jag har således ingen anledning att ändra mitt yrkande utan yrkar fortfarande
bifall till utskottets förslag.

Anslag till
upplysningsarbete
för
freden.
(Forts.)

Herr Vennerström: Herr talman! Vi kunna ju ge herr Bergqvist rätt i,

att det inte är högern och i varje fall inte förstakammarhögem, som desavuerat
sin ledare, herr Trygger. Men vi kunna också vända på saken och säga,
att sanningen tydligen är den, att herr Trygger, ledaren av förstakammarhögern,
och med honom förmodligen hela kammarens högergrupp, desavuerar
högern i andra kammaren. Ty det är i alla fall så, att här föreligger en gruppmotion
från högern i andra kammaren, framburen av ledaren, herr Lindman
själv, innebärande rent avslag och där varje form av fredspropaganda anses
vara onödig. Nu erkänner i varje fall högern i första kammaren genom sin
ledare herr Tigger och ännu mera genom herr Bergqvist, som gick ännu
längre i eftergifter åt fredspropagandan, än herr Trygger gjorde, att ett behöv
i viss mån här föreligger. Jag tror, att vi å vår sida kunna vara färdiga
att med glädje inkassera den sinnesändring, som uppenbarligen gör sig gällande
inom högern i första kammaren. Vi bedja herrarna vara välkomna att
fortgå på den linjen och även fortgå så långt, att vi i framtiden inte behöva
diskutera så hastigt och så illa hopkomna motioner som den gruppmotion, som
här föreligger från högerns sida.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Bergman: Herr talman! Det var med synnerligen stort intresse, som
jag åhörde herr Tryggers anförande, vari han principiellt erkände -—- såsom
också den föregående talaren konstaterade — det berättigade i en fredsupplysning
och därför tillstyrkte vissa anslag i detta avseende. Det var emellertid
förvånande, att det blott befanns vara två särskilda organisationer, och
ej de allra mest betydande, som han ville understödja. Det är åtminstone ett

Nr 11. 28

Onsdagen den 11 februari.

Anslag till ytterligare anslag, som man kunde väntat att lian tagit med, nämligen till en
”arfcefe/*-*" organisation, som av den mest sakkunniga institution, som finns på detta omfreden.
råde, den, som i och för fördelningen av Nobelpriset har till uppgift att pröva
(Forts.) alla uppslag och allt arbete i världsfredsfrågan, befunnits vara för ögonblicket
mest förtjänt av uppmuntran och vars främste spiritus motor år 1930 utmärkts
med Nobelpriset. Jag syftar på den organisation, som heter Världsförbundet
för mellanfolkligt samförstånd genom kyrkosamfunden, för vars
verksamhet ju ärkebiskop Söderblom fick sitt fredspris. Därigenom har från
auktoritativt håll sagts, att denna verksamhet ansetts höra till de betydelsefullaste
insatser, som under senaste tiden gjorts för världsfredstankens främjande.
Att just den organisationen uteslutits i herr Tryggers yrkande förefaller, ur
hans egna synpunkter betraktat, egendomligt; man måste väl ändå tycka, att
en verksamhet, som föranleder ett Nobelpris, bort väga lika tungt som Svenska
föreningen för Nationernas förbund och de av herr Trygger nämnda studentföreningarna.

Det är en annan sak, som också förvånar mig, och det är att man satt i
fråga, huruvida den av kapten Brunskog ledda informationsbyrån skulle
vara förtjänt av det föreslagna anslaget. Såvitt jag vet, finns ingen vederhäftig
anmärkning gjord mot objektiviteten och sakligheten hos de publikationer,
som utgivits av denna byrå. Jag har här i min hand dess senaste
publikation. Den innehåller de viktigare tal, som höllos vid Nationernas förbunds
ordinarie församling i Genéve 1930. Det är sjutton anföranden av olika
staters utrikesministrar m. fl., bland dem Sveriges nuvarande minister för
utrikes ärenden, utgivna på svenska. Det måste väl erkännas vara av betydelse
för upplysningen i dessa frågor, att den svenska allmänheten får tillfälle
att på nära håll stifta bekantskap med vad som sålunda sagts. Man
kan knappast göra gällande, att detta icke är vart att understödjas; när man
understödjer upplysningsverksamhet i alla möjliga andra ämnen, så måste
väl dessa aktuella uttalanden i världens för alla folk, ej minst vårt eget betydelsefullaste
politiska frågor vara förtjänta att få bli bekantgjorda för vårt
folk.

Jag vet egentligen inte, vilken av de punkter, som förekommo under anslaget
i fjol, som föranlett någon invändning, mer än en enda, nämligen det lilla
anslaget på 1,500 kronor till Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Men
vi hörde ju för en stund sedan hans excellens utrikesministern meddela, att
regeringen icke har för avsikt att under nästa budgetår låta denna förening
få något med vid fördelningen av anslaget, och det uttalades också häromdaden
offentligen från en av de ledande männen inom föreningen, nämligen
. pastor Gyberg, att man där ville vara obunden och icke göra anspråk på något
vidare anslag från staten. Då således något anslag till Svenska freds- och
skiljedomsföreningen icke lär ifrågakomma för nästa budgetår, kunna vi lämna
denna förening utanför diskussionen. Vilka av de övriga är det då, som
man skulle anse oförtjänta av anslag för sin upplysningsverksamhet? Har
det riktats någon anmärkning av betydelse mot någon av dem? Mot svenska
sektionen av Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet exempelvis,
som anordnat väl organiserade och vederhäftiga upplysningskurser? Mot
svenska skolornas fredsförening? Och så vidare. Finns det någon av dem,
mot vilken man kunnat framställa någon sakligt grundad anmärkning? Örn
så icke är förhållandet, så förstår jag inte, varför man gör så många uteslutningar
och godtyckligt tar ut endast ett par av de minsta bland de ifrågavarande
organisationerna för att uppmuntra just dem och inga andra. En annan
sak är, att en viss koncentration kan vara önskvärd.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag, som ju även innebär ett
visst beaktande av den synpunkten.

Onsdagen den 11 februari. 29

Herr Bergqvist: Herr talman! Då jag i mitt senaste anförande anslöt mig
till herr Trygger, följer därav naturligtvis, att jag inte håller på det yrkande,
som jag först framställde, varför jag, herr talman, ber att få återta detta
yrkande och förena mig med herr Tryggers.

Herr Lindhagen: Herr Nilsson höll på sin rationalisering, och det är klart,

att han skulle göra det. Han menade, att örn man får alla utredningar koncentrerade
till en byrå, så blir det mera vederhäftigt, och resultatet blir tillgängligt
för alla, och däri skulle rationaliseringen bestå. Jag sätter också
värde på denna byrå, fast den ännu inte hunnit visa vad den kan uträtta, och
så länge kapten Brunskog står i spetsen, är den ju en institution, som förtjänar
förtroende. Men nu är det den där hypnosen: en byrå! det är ett led i parlamentarismens
undergrävande på alla områden, att byråerna skola härska, det
vill säga byråkratien, ingenting annat. Och vad är en byrå för något? Är den
ett levande väsen? Nej, byrån är stendöd. Bakom står en levande människa,
som heter Andersson eller Bergqvist eller vad det kan vara, det är ingen som
tar större hänsyn till hans^ personliga meningar än de förtjäna. Men framträder
han som en byrå, så är hans utlåtande auktoritativt och alldeles utmärkt.
Hur kan världen låta sig till den grad bedragas? Men så är det,
världen vill bedragas, och därför blir det så. Och Nilsson står här och försöker
förleda oss med något sådant.

För övrigt är det ju inte bara frågan örn att få konstaterat, hur Nationernas
förbund för närvarande är beskaffat, utan det måste också finnas röster
och rörelser, som vilja utgrunda hur det bör bli. De flesta människor i denna
församling i detta land och i alla länder vilja ha den eviga freden. Men det
är inte örn detta det är frågan, utan frågan är hur vi skola komma dit, och
då måste vi uppmuntra bemödanden, som allvarligt sysselsätta sig med den
saken också, Somliga vilja ha så kallad isolerad svensk avrustning, vilken inte
är isolerad utan en anslutning till avrustningen i hjärtat av Europa och en
anslutning till mycket^ annat också, medan andra inte alls vilja eller obetydligt
reflektera ens på en nedrustning. Däri ligga realiteterna. Örn en byrå
skall tala örn för både de ena och de andra vad som bör ske, så har Nilsson
förmodligen funnit sitt ideal. Det blir ett byråkratiskt undergrävande av demokrati
och av individens, rätt att bilda sig egna åsikter och göra dem gällande.

Nej, alla dessa föreningar arbeta på sitt sätt var och en inom sin miljö. Det
bör. inte vara en eller två personer, som skola bestämma vad som är förtjänt
av informering. Ingen monopoliserad byrå alltså, örn jag får be!

Herr förste vice talmannen: Den läggning diskussionen i dag fått, gör

att jag kan yttra mig mycket kort i saken. Jag har vid ett par tillfällen
sagt ifrån, hur jag i stort sett ser pa dessa ting, och behöver inte upprepa
detta, så mycket mindre som jag inte märkt någon starkare attack mot Kungl.
Maj:ts förslag. Men jag har en blank reservation, och jag vill gärna delge
kammaren, vad den innebär.

oEn blank reservation brukar ju alltid vara uttryck för något missnöje på
någon punkt, och det är på det^sättet, att jag inte är riktigt nöjd, trots att
jag inte kommer att sluta med något annat yrkande än örn bifall till utskottsförslaget.
Jag är litet rädd för att de synpunkter, som jag nu kommer att
framhålla, i någon mån störa samdräkten på de håll, där man stödjer utskottsförslaget,
men jag tycker det skulle vara bra, örn jag kunde störa den där samdräkten
en smula. Jag är missnöjd därför att jag tycker, att utskottet i en
punkt stödjer Kungl. Maj:ts fördelningsprinciper, och det är egentligen de,
som utgöra den ursprungliga grunden till mitt missnöje. När utskottet låter
påskina att det gärna skulle se, därest Kungl. Maj :t kunde fa litet mera över

JVr 11.

Anslag till
upplysningsarbete
lär
freden.
(Fort*.)

Jfr 11.

30

Onsdagen deli 11 februari.

Anslag till
upplysningsarbete
för
freden.
(Forts.)

till informationsbyrån, så ber jag alf få opponera mig. Informationsbyrån
är mycket bra; den behövs, oell det vore naturligtvis, som nyss sades, tacknämligt,
örn den kunde få ytterligare pengar, men denna byrå är i alla fall
en tjänsteande. De som skola utföra det verkliga arbetet äro de stora föreningarna,
som nå de många människorna.

Hur är det nu med anslagets fördelning? Jo, det är fördelat på det sättet,
att till dessa verkliga arbetare återstå, sedan informationsbyrån fått sitt,

17,000 kronor. Det är under sådana omständigheter klart, att man måste se
till, att dessa 17,000 kronor användas på det bästa och för saken nyttigaste
sättet. Hur har man då från Kungl. Maj:ts sida fördelat dessa 17,000 kronor?
Jo, man har först tagit ut 4,000 kronor till Föreningen för Nationernas
förbund, och sedan har man ställt undan 3,000 kronor till stipendier för studerande.
Sålunda återstå 10,000 kronor, som skola gå till dem, som jag kallade
de verkliga arbetarna. Nu hörde jag -— det enda jag ledsamt nog hörde
av herr Tryggers anförande — att herr Trygger för sin del var varmt intresserad
av just dessa båda anslag. Men varför skall just föreningen för Nationernas
förbund ha anslag? Om det hade legat i tiden, att man skulle bilda
ett Nationernas förbund och att människorna alltså borde inriktas _på att stödja
en sådan tanke, då tycker jag, att det varit fullkomligt på sin plats att
man till en förening, som haft detta på sitt arbetsprogram, givit så mycket
pengar man ansett sig ha råd att offra på saken. Men vi ha ju redan ett Nationernas
förbund, och vad finns det då för anledning att understödja en förening
för detta förbund. Vad som behövs av upplysningsverksamhet angående
Nationernas förbund meddelas redan i våra skolor, och skulle det behövas
något ytterligare, så bör den upplysningen ske här ifrån riksdagen. Jag
tror, det skulle vara nyttigt, örn vi toge upp litet av vad som passerar inom
Nationernas förbund och säde vår mening därom och läte denna gå ut över
landet.

Så ha vi dessa stipendier. Man sätter undan 3,000 kronor för att skicka ner
några studerande att studera Nationernas förbund. Att det finns ett par, tre
stycken studenter, som så att säga petat litet på Nationernas förbund, vad kan
det ha för betydelse och nytta för den upplysningsverksamhet, som vi gått in
för? Att jag har rätt på denna punkt, framgår redan av vad herr Trygger
sade och av den stämning, som efter herr Tryggers yttrande kom till synes
hos reservanterna. Vi lia mycket väl klart för oss, att reservanterna äro folk.
som inte vill lia mer upplysningsarbete i denna sak än som de tvingas till att
vara med om. Att de välja ut Föreningen för Nationernas förbund ^och studentstipendierna,
det visar allra bäst, att dessa båda anslag inte på något sätt
innebära några farligheter. De veta mycket väl, att ett anslag till den verksamheten
gör vad det kan för att den verksamhet, som vi vilja bedriva, skall
rinna ut i sanden.

Jag vill med detta lia sagt, herr talman, att Kungl. Maj:t,.när man går att
fördela pengarna, skall ta mera hänsyn till de sammanslutningar, som gå in
för att praktiskt förverkliga upplysningsarbetet för freden, och mindre hänsyn
till de sammanslutningar av en eller annan beskaffenhet, som syssla litet
med Nationernas förbund. I övrigt Ilar jag intet annat yrkande än örn bifall
till utskottets förslag.

Herr Hammarskjöld, Hjalmar: Herr talman, nnna herrar! Jag anser inte
nödigt att göra något principuttalande i denna sak; jag har redan vid ett par
föregående tillfällen sagt min mening på ett sätt, som jag tror varit ganska
tydligt. Då nu emellertid herr förste vice talmannen trätt i stark opposition
mot innehållet i första delen av utrikesministerns anförande, så ber jag för
min del få säga, att örn regeringen vid fördelandet av ett eventuellt anslag

Onsdagen den 11 februari.

31 Nr 11.

kominer att följa de riktlinger, som utrikesministern där framställde, så kom- Anslag t®
mer det eventuellt beviljade anslaget efter mitt förmenande icke att vara viaare
skadligt, utan endast överflödigt, vilket emellertid redan det är betänk- forfén*
ligt nog i enelid, då det är svårigheter att få budgeten att gå ihop. (Forte)

Jag vill sålunda, om anslaget beviljas, uttala min anslutning till de rikt- °
linjer för dess fördelning, som utrikesministern antydde, och särskilt vill jag
i likhet med herr Bergman stryka under, att utrikesministerns uttalande örn
Svenska freds- och skiljedomsföreningen icke kan fattas på annat sätt, än att
freds- och skiljedomsföreningen icke kommer att få någon del av anslaget, när
det gäller den slutliga fördelningen.

Överläggningen ansags härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den under behandling varande punkten förekommit följande yrkanden:
1 :o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr Trygger,
att riksdagen, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition, skulle till upplysningsarbete
för freden anvisa för budgetåret 1931/1932 ett extra anslag av

6,000 kronor att användas som bidrag med 3,000 kronor till svenska föreningen
för Nationernas förbund och med 3,000 kronor till vid universitet och högskolor
bildade studentföreningar för Nationernas förbund; samt 3:o), av herr
Lindhagen, att kammaren skulle bifalla punkten 2 i den av honom i ämnet
väckta motionen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herrar Trygger och Lindhagen begärde votering, i anledning varav herr
talmannen upptog vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen sig finna de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till
kontraproposition antaga bifall till herr Tryggers yrkande.

Herr Lindhagen äskade emellertid votering jämväl örn kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 3 punkten 20 antager bifall till herr Tryggers under överläggningen
gjorda yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Lindhagens yrkande i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteriugspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Nr 11.

32

Oasdagen dea 11 februari.

till

upplysnings- 20, röstar
arbete för

freden.

(Forts.)

Den, sorn bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 3 punkten

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Tryggers under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan denna voteringsproposition efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes
till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och
därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina
platser. Herr talmannan förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ekman begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 59;

Nej — 45.

Punkterna 21—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24.

Lades till handlingarna.

Anslag Ull Punkten 25.

bitter''11'' I denna punkt hade utskottet hemställt, att samtliga de ordinarie anslag under
tredje huvudtiteln, vilka icke i utlåtandet blivit särskilt omförmälda, matte
i riksstaten för budgetåret 1931/1932 uppföras med oförändrade belopp.

Ifrågavarande punkt hade avseende på, bland annat, ordinarie anslaget till
hemliga utgifter å 75,000 kronor.

Herr Nerman; Herr talman! Beträffande utrikesbudgeten i stort vill jag
inte ytterligare betunga kammarens tid med att här yttra mig. Den förefaller
mig vara sådan, som man har rätt att vänta av en expansiv borgerlig stat
i våra dagar. Men det är en liten sak, som formellt misspryder den demokratiska
staten, kanske mest genom sin lite gammaldags formulering, och som jag
tillåter mig fästa kammarens uppmärksamhet på under två minuter.

På avdelningen »Diverse» i utrikesbudgeten läses som punkt 10: Hemliga

utgifter 75,000 kronor. Ingenting vidare. Kort och gott: hemliga utgifter.
Allt det andra är begripligt för en modern människa, men på den punkten
finns fortfarande kvar en formulering från vi kan ju säga »fornstora dar»,
d. v. s. från den hemliga diplomatiens tider. Nu vet man inte vad som menas
med anslaget. Något mycket heligt och nationellt samlande maste^det vara,
eftersom det har begärts av alla sorters regeringar i åtminstone 38 år och beviljats
av alla utskott och alla riksdagar. Nå, det kanske också är någonting
relativt oskyldigt, kanske rent av någonting, som är nödvändigt för att hålla
Sverige uppe som den särskilt fredsvänliga nation, som biskop Bergqvist och
andra i dag påpekat, att Sverige är. Men i så fall vore jag tacksam örn den
lilla hemligheten kunde — jag skall vara mycket^moderst —- i någon man av- ■
slöjas för riksdagen, jag begär inte i detalj, men åtminstone antydningsvis, sa -

Onsdagen den 11 februari.

33 Kr II.

pass hänsynen till rikets säkerhet det medger. Man måste väl erkänna, att
ingen ansvarskännande hushållare beviljar pengar till vad han inte alls vet
syftemålet med.

Då jag anhåller att från det håll det kail ges — örn inte regeringen kan,
så kanske utskottet kan det -—- få en antydan, en mycket diskret antydan örn,
åt vad håll anslaget syftar, väntar jag alltså inte något uttömmande svar.
Lyckligtvis blir varje svar på denna fråga ett svar av värde.

Vad som än ligger bakom hemligheten förefaller det mig, som örn en sådan
post inte hörde hemma i en budget år 1931 efter Kristus i ett land, som räknar
sig som demokrati, och som en protest emot allt, som smakar hemlig diplomati,
yrkar jag tills vidare avslag på punkten D, 10. Hemliga utgifter. Sedan
jag fått besked ifrån sakkunnigt håll, där det kan ges, ber jag att få återkomma.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Själva den an slagsrubrik,

som den ärade talaren anförde, borde ha sagt honom, att ämnet
icke lämpligen bör bli föremål för en diskussion i kammaren. Ändamålet med
dessa medels användning är, liksom med varje annat anslag, att främja vårt
lands befogade intressen.

Herr Nerman: Herr talman! Jag är mycket tacksam för hans excellens

herr statsministerns svar på frågan örn de hemliga diplomatiska utgifterna.
Något direkt svar blev det inte, men väl ett indirekt. Och då ingen kan ge
besked i sak, skall jag be att på ytterligare ett par minuter få belysa frågan
en smula historiskt. Jag har nämligen tagit mig för att titta litet på tidigare
debatter i frågan, liksom jag också har tittat i en del gamla statsrådsprotokoll.

Frågan örn det hemliga diplomatiska anslaget har nämligen varit uppe i
riksdagen förr. På sätt och vis firar frågan 40-årsjubileum i år, och det kan
ju vara anledning att celebrera ett sådant jubileum.

Är 1891 väcktes i bägge kamrarna motioner örn anslagets strykning, i den
här kammaren av herr F. T. Borg och i andra kammaren av herr J. Andersson
i Tenhult. Motiveringen var lika i bägge motionerna. Den låter så här:
»Då slutligen hos oss de anledningar icke förekomma som i vissa andra länder
ansetts påkalla hemliga fonder», så föreslog båda motionärerna, att summan
avfördes vad beträffar Sveriges andel däri — det var då gemensam hushållning
för Sverige och Norge. Motionernas öde är ganska intressant. Statsutskottet
av 1891 granskade dem och avstyrkte med följande vältaliga fraser
». . . anser sig utskottet, i saknad av utredning i detta ämne, icke böra göra
något bestämt uttalande, men föreställer sig, att anledning icke förefinnes till
ändring i de bestämmelser som i förevarande avseende för närvarande lända
till efterrättelse».

Ett något krystat uttalande alltså, och så vackert okunnigt och tillitsfullt.
Det vore intressant att se, örn 1931 års folkombud lika fromt — och ansvarslöst
-—• »föreställer sig», att man inte bör bryta med den hemliga diplomatien
!

År 1891 blev det debatt i bägge kamrarna. I denna kammare förklarade
utrikesminister Lewenhaupt i sak mycket lakoniskt: »Nödvändigheten av an slag

till hemliga utgifter synes tillräckligt bevisad därigenom, att dylika anslag
finnas i alla länder.» Enkelt och flärdfritt. En god diplomats svar!

I andra kammaren yttrade herr Andersson i Tenhult: »Beträffande

mom. c.»--det var den här frågan — »anser jag, att do här förekommande

Första kammarens protokoll 1931. Nr 11. 3

Anslay till
hemliga utgifter.

(Forts.)

Nr 11. 34

Onsdagen den 11 februari.

Anslag till
hemliga utgifter.

(Forts.)

orden ’hemliga utgifter’ äro så motbjudande, att de icke borde få finnas i
svenska statens budget.»

Detta var år 1891, och herr Åndersson i Tenhult var förmodligen ingen värre
rabulist. Det har sitt intresse att erfara, att svenska riksdagen år 1931 säkerligen
finner den hemliga diplomatien mindre motbjudande.

Anslaget bifölls 1891 utan votering, och för övrigt har det kommit igen alltjämt.
Det höjdes på sin tid, år 1914, från 80,000 till 120,000 kronor, men
har sedan gått ned till nuvarande 75,000 kronor.

Av vad jag hört i kammaren i dag — eller rättare av vad jag inte har hört
— har jag bestyrkts i min uppfattning att •— för att tala med salig Andersson
i Tenhult — anslaget är motbjudande, att det har att göra med något, som
då det gäller andra stater kallas med ett fult namn på franska, men för det
egna landets del bär vackrare namn: kunskapstjänst eller vad vi vill kalla
det, införskaffande av internationella upplysningar, som inte kan fås på annat
sätt än genom hemligstämplad verksamhet. En sådan statens internationella
bildningsrörelse bör enligt min mening upphöra genom att studieanslagen
indras.

Jag tror nu inte, att utgifterna försvinner med det. Men de kunde åtminstone
cacheras litet bättre, så att de inte vanpryder demokratien alltför mycket.
Det vore ändå en fördel, om demokratien kunde ha ett oskyldigt utseende.
Då det har sitt stora intresse att få veta, hur svenska folkets ombud
vid 40-årsjubileet av motionen år 1891 ställer sig till en den hemliga diplomatiens
rest — det kanske finns mer — som slår upp i vacker blom i det här
anslaget, ber jag att på denna punkt få yrka avslag och votering med räkning.

Herr Lindhagen: Jag kan upplysa herr Nerman örn, att denna företeelse

sammanhänger med något, som alla partier äro underkastade, nämligen den
materialistiska evolutionen.

På den tiden, då jag först kom till andra kammaren, var parlamentarismen
ännu en helig sak. Yi hjälptes åt att hjälpa varandra att upprätthålla
den, ja, ibland ända till det yttersta. Då motionerades och interpellerades, i
massmotioner eller i enstaka motioner, att det var en vänstersak, att den hemliga
diplomatien skulle avskaffas. Men så kom materien och gjorde sitt verk.
I samma mån vänstern blev mäktig, svalnade intresset, förmodligen därför att de
nya ekonomiska förhållandena på höjderna gjorde, att man fick ett annat
sinnelag än förut.

Yi ha också försökt att genom interpellationer få bort den fördomen, att
vår utrikespolitik skulle behöva vara hemligare än vår inrikespolitik, i all
synnerhet i detta land, som ju inte har några invecklade och brottsliga intressen
att tillvarataga i utrikespolitiken. Ty har man tvetydiga intressen,
är det klart, att man behöver medel för att skyla dem.

Det har emellertid inte lyckats att på något sätt få ett förnuftigt svar
i denna fråga. Men riksdagen har dock till och med en gång skrivit, på
motion av mig, att det skulle lättas något på det hemliga. Det var inte
alls länge sedan, men sådana saker växer det gräs över, som herr talmannen
vet. De försvinna i lådorna. De rosta bort. Och nu finns det nog
inte mera kvar än den aska, som riksdagsskrivelsen har efterlämnat i det
krematorium, i vilket den blivit på detta sätt balsamerad.

Nu är det tvärtom så, att det finns en rödstämpel i utrikesdepartementet,
såsom det förefallit i gång utan några regler. Det stämplas på hemligt, hemligt!
När exempelvis en utländsk undersåte, som vistas här länge med sin
familj och blivit rotfast, plötsligt får order att inom åtta dagar lämna landet,
och man begär tillgång till akten, så går det icke heller för sig. Det står en
röd stämpel på den.

Onsdagen deli 11 februari. 35

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Jag skall inte här försöka

lämna den upplysning, som väl bör lämnas från regeringshåll, utan vill endast
säga, att det är klart, att man kan ha vissa önskningar på denna punkt. Att
det kan behövas en reform i framtiden är också möjligt. Emellertid är det nog
så, att alla länder ha denna post i sin budget. Och nu i dag kunna vi inte göra
något för att åstadkomma en ändring, då vi inte ha någon motion i ärendet.
För utredningsarbetet i framtiden, örn man nu skall reformera på området,
skulle det emellertid vara av intresse att taga reda på, hur det förhåller sig i
utlandet. Jag skulle t. ex. vilja fråga, hur det står till i herr Nermans eget
fädernesland där borta. Jag vet inte, örn herr Nerman längre är erkänd i det
fäderneslandet, men såsom gammal anhängare av detsamma kanske det kan
ha något intresse även för honom att taga reda på, huruvida man inte har sådana
här anslagsrubriker även där.

Herr Nerman: Herr talman! Gentemot den siste ärade talaren skall jag

endast be att få säga, att jag trodde, vi här inte sitter i Sovjet-Unionens parlament
utan i den svenska riksdagen. Det finns ett ordspråk, som säger att välgörenhet
börjar hemma. Man kan ju börja göra väl i detta fall här! Och när det
svaras, att vi kan framställa vissa önskningar och kanske få en reform i framtiden,
ber jag att få fråga: varför inte börja i dag?

Herr Panli: Herr talman! Jag får verkligen säga, att jag tycker herr Nermans
uppträdande är ganska anmärkningsvärt. Han kallar det att göra väl,
när han ingenting annat gör än ställer till med en okynnesvotering. Jag kan
inte finna någon lämpligare benämning, när man begär votering med namnupprop
i en fråga, som inte varit underkastad den allra minsta beredning, och
till vars utredning han inte själv gittat bidraga så pass mycket, att han ens
kastat in en motion örn saken. Örn det är den sortens välgörenhet han tänker idka
inom den svenska riksdagen, skall jag be att få uttala mitt beklagande i förväg.

Jag har i övrigt icke något sakligt bidrag till denna diskussion, som jag
tycker är fullkomligt överflödig i nuvarande sammanhang, men jag har velat
uttala en gensaga till den kraft och verkan den hava kan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
däran der yrkats dels att vad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Nerman, att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, att anslaget till hemliga utgifter skulle ur riksstaten
utgå.

Därefter gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 2, i anledning av väckt
motion örn förbud för landsting att taga befattning med frågor örn rikets försvar.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av väckt motion örn ändrad lydelse av 17 § i lagen örn vissa av landsting eller
kommun drivna sjukhus, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Nr 11.

Anslag till
hemliga utgifter.

(Forts.)

Nr II. 36

Oasdagen den 11 februari.

Örn, vissa
ändringar i
värnpliktslagen.

dels följande »Bestämmelser om lagens ikraftträdande»:

»1) Denna lag skall tillämpas från och med den 1 januari 1932.

2) I fråga örn tjänstgöringsskyldigheten i beväringen under fredstid för
värnpliktiga, inskrivna före år 1929, gälla vad i nämnda hänseende uti lagen
den 12 juni 1925 stadgas, dock att beträffande värnpliktig, som till följd av
laga förfall, beviljat uppskov eller uteblivande utan laga förfall icke börjat
fullgöra honom åliggande första tjänstgöring eller tjänstgöring i en följd senast
å tid, som i sådant avseende stadgas för värnpliktiga av 1928 års klass,
denna lag skall tillämpas.»

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Hammarskjöld, Carl Gustaf: Herr talman! Jag har i motion i denna
kammare, nr 49, hemställt, att riksdagen måtte antaga en ändring i värnpliktslagen,
angående en tredje repetitionsövning för infanteriet. Motionen avser icke
hela årsklassen, ty en del av kontingenten till infanteriet, nämligen de till underbefäl
eller fackmän uttagna, fullgör redan nu tre repetitionsövningar. Syftet
var, såsom framgår av motionen, främst att vidmakthålla befälskaderns
tjänstbarhet och utbildningsgrad, och det torde även i övrigt framgå av motionen,
att den avser tiden, tills en ny försvarsordning tilläventyrs kan komma
att antagas.

Detta är så mycket mer tydligt, som i sammanhang med genomförandet av
en ny försvarsordning en ny värnpliktslag med all sannolikhet kommer att föreläggas
riksdagen, såsom skedde vid de senaste härordningarna, 1901, 1914 och
1925. Utskottet har emellertid avstyrkt motionen under hänvisning till, att
den av 1930 års riksdag beslutade försvarsutredningen numera påbörjats, i det
att Kungl. Majit den 24 oktober 1930 tillsatt en kommission med uppdrag att
verkställa en allsidig utredning av vårt lands försvarsfråga. »Vid sådant förhållande»,
heter det vidare, »finner utskottet alltjämt skäl ej föreligga för tillstyrkande
av bifall till motionärens yrkanden.»

När jag väckte motionen, hade jag den uppfattningen, att försvarskommissionen
sysslade med utarbetandet av en ny försvarsordning och att den icke hade

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning av väckt motion
om vissa ändringar i vämpliktslagen.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 49, vilken
behandlats av andra lagutskottet, hade herr Carl Gustaf Hammarskiöld
hemställt, att riksdagen måtte antaga

dels följande ändrade lydelse av 27 § 1 mom. A, a av vämpliktslagen den 12
juni 1925:

»a) vid infanteriet i sammanlagt etthundrasextiofem dagar, vilken tjänstgöring
skall fullgöras:

med en första tjänstgöring om nittio dagar, som tager sin början under första
eller andra året, samt

med tre repetitionsövningar om tjugufem dagar före utgången av fjärde året;
dock att

värnpliktig, som uttagits för utbildning till underbefäl eller fackman, skall
tjänstgöra i sammanlagt tvåhundratjugufem dagar, vilken tjänstgöring skall
fullgöras:

med en första tjänstgöring örn etthundrafemtio dagar, som tager sin början
under första eller andra året, samt

med tre repetitionsövningar örn tjugufem- dagar före utgången av fjärde
året»;

Onsdagen den 11 februari.

37 Nr 11.

att taga befattning, åtminstone icke på grund av sitt uppdrag, med 1925 års Om visea _

försvarsordning annat än i den mån det befunnes möjligt att föreslå en hasti gare

övergång till den 1925 beräknade kostnadsramen. Jag kan sålunda från *

denna utgångspunkt icke finna, att min motion, som i första hand avsåg de (Koru.)

närmaste åren, till dess beslut kunde fattas angående det förslag, som för svarskommissionen

kan framlägga, på något sätt skulle kunna föregripa kommissionens
utredning.

Jag anser följaktligen, att något hinder för andra lagutskottet att ingå på en
prövning av vad som i motionen anförts icke borde ha förelegat.

Herr Westman: Jag ber att få fästa den ärade talarens uppmärksamhet

vid att utskottet i detta fall handlat efter vad som är allmän praxis inom alla
riksdagens utskott, nämligen att örn en fråga ligger under utredning och under
utredningstiden upptages genom en motion, så hänvisar utskottet till den pågående
utredningen och ingår icke i någon saklig prövning av motionen. Ett
annat förfarande skulle ju förrycka förhållandet mellan Kungl. Maj :t och riksdagen
samt leda till ett onödigt dubbelarbete.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hammarskjöld, Carl Gustaf: Med anledning av vad andra lagutskottets
högt ärade ordförande anförde vill jag påpeka, att i samma häfte som det
nu förevarande utlåtandet även ingick det nyss behandlade utlåtandet nr 1. I
formellt avseende förete där berörda frågor en viss likhet. Den fråga, som jag
förelagt riksdagen, har i annat sammanhang förelagts även förgående års riksdag
och avstyrktes då med hänsyn till den väntade försvarsutredningen. Den
fråga, som avhandlas i utskottets utlåtande nr 1, har likaledes av enskild motionär
förelagts föregående års riksdag och då av utskottet avstyrkts med hänsyn
till, att under år 1929 en statens sjukvårdskommitté tillsatts. Men därmed
är likheten i behandlingen slut. När denna motionär i år återkom med sin
framställning, har utskottet beträffande det ärende, som behandlas i utlåtandet
nr 1, inhämtat upplysningar ifrån sjukvårdskommittén, och sedan utskottet erfarit,
att under den närmaste tiden icke något förslag i frågan vore att vänta,
har utskottet funnit, att ifrågavarande spörsmål utan olägenhet kunnat lösas
utan samband med övriga till sjukvårdskommittén överlämnade uppgifter, samt
på grund därav hemställt örn en skrivelse till Kungl. Majit. När det ärende,
som upptages i utlåtandet nr 2, behandlades, konstateras visserligen, att en försvarskommitté
blivit tillsatt, men utskottet har icke, åtminstone att döma av
vad som angives i betänkandet, trätt i förbindelse med denna kommitté eller
gjort en motsvarande undersökning.

Formellt äro dessa frågor sålunda ganska lika, ehuru de blivit olika behandlade,
men realiter kanske det finns en betydelsefull skillnad mellan de båda
frågorna. Utlåtandet nr 1 behandlar nämligen en social fråga, och för en sådan
finns det alltid gehör, under det att den motion, som behandlas i utskottets
utlåtande nr 2, berör en militär fråga, och en sådan kan ju i regel icke räkna
på samma sympati och förstående intresse.

Herr Westman: Jag yttrade mig mycket kort i mitt förra anförande. Jag
väntade icke, att den föregående ärade talaren skulle så grundligt nagelfara utskottets
sätt att behandla de båda motionerna. Jag förstår, att det ligger nära
till hands för en^ militär, som är van vid uniformerade förhållanden, att fästa
sig vid, att de båda motionerna underkastats en något olika behandling. Som
den ärade talaren själv antydde, ligger orsaken i materiella hänsyn, men icke
i de materiella hänsyn, som han angav, nämligen att vi skulle ha ansett, att
den militära frågan vore så obetydlig, att vi icke fäste något avseende vid den.

Nr 11.

örn vissa
ändringar i
värttpliklslagen.

(Forts.)

38 Onsdagen den 11 februari.

Förhållandet förklaras på alldeles motsatt sätt. Den fråga, som den ärade talaren
framfört i sin motion, berör en mycket stor och viktig detalj i vårt härordningsproblem.
På grund av detta förhållande var det omöjligt för utskottet
att ingå i en saklig prövning av ärendet, lösryckt ur dess sammanhang. Den
fråga, som den ärade talaren upptagit, måste naturligtvis vägas i förhållande
till alla andra frågor, som måste underkastas granskning vid försvarsproblemets
lösning. I den motion, som behandlas i utskottets första betänkande, har
däremot upptagits en liten detalj, som mycket väl kan behandlas lösryckt, och
då vi nu fått reda på att det skulle taga mycket lång tid, innan den kunde behandlas
i det stora sammanhanget, begärde vi hos Kungl. Majit, att frågan
skulle lösas för sig och snabbare än vad eljest skulle bliva fallet.

Jag hoppas, att den ärade talaren av mina ord har funnit, att hans pessimistiska
uppfattning örn utskottets intresse för vårt försvarsväsen icke har
varit befogad.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, angående regleringen för budgetåret 1931/1932 av utgifterna för
kapitalökning i avseende å post- och telegrafverken, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk.

Punkterna 1 och 2.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 4—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 11 och 12.

Lades till handlingarna.

Punkterna 13—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Lades till handlingarna.

Punktedi 20.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 21 och 22.

Lades till handlingarna.

Punkterna 23—34.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen de.n 11 februari.

39 Sr 11.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av vissa utav Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställningar m. m.

Punkterna 1—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Anslag till
underhåll av

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att uppföra ordinarie reservations- flottans fartyg
anslaget till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m. med oförändrat och byggnader
belopp, 5,900,000 kronor.

Uti två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
E. Trygger m. fl. (nr 69) samt den andra inom andra kammaren av herr A.
Lindman m. fl. (nr 95) hade hemställts, att riksdagen ville till underhåll av
flottans fartyg och byggnader m. m. för budgetåret 1931/1932 anvisa ett ordinarie
reservationsanslag av 6,500,000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten anfört:

»Utskottet har icke ansett skäl föreligga att tillstyrka anvisande av högre
belopp än som beviljats av riksdagen för budgetåret 1930/1931 och som jämväl
äskats av Kungl. Majit för budgetåret 1931/1932. Utskottet avstyrker
alltså de väckta motionerna örn beviljande av högre anslag samt hemställer, att
riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å herrar
Tryggers m. fl. samt Lindmans m. fl. ovanberörda motioner (I: 69 och II: 95)
i vad de skilja sig från Kungl. Maj:ts förslag, i riksstaten för budgetåret 1931/
1932 upptaga ordinarie reservationsanslaget till underhåll av flottans fartyg
och byggnader m. m. med oförändrat belopp, 5,900,000 kronor.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Bergqvist, Nilsson i
Gränebo, Svensson i Kompersmåla, Lundell, Carl Gustaf Hammarskiöld, Wiklund,
Nilsson i Bonarp, Strindlund, Holmgren och Persson i Fritorp ansett, att
utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

»Utskottet, som ansluter sig till de synpunkter, vilka anförts i de väckta
motionerna, har ansett, att ett belopp av 6,500,000 kronor är erforderligt för
underhåll av flottans fartyg och byggnader under budgetåret 1931/1932.

Utskottet hemställer alltså, att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och med bifall till herrar Tryggers m. fl. samt Lindmans m. fl. ovanberörda
motioner (1:69 och 11:95) öka ordinarie reservationsanslaget till underhåll
av flottans fartyg och byggnader m. m., nu 5,900,000 kronor, med

600,000 kronor till 6,500,000 kronor.»

Herr Hammarskjöld, Carl Gustaf: Under anslagstiteln »Underhåll av flottans
fartyg och byggnader m. m.» beviljades vid 1928 års riksdag ett anslag
av 6,500,000 kronor. Detta gällde sålunda budgetåret 1928/1929. Från och
med det följande budgetåret, 1929/1930 — sålunda under de två senaste budgetåren
—• har riksdagen beviljat ett 600,000 kronor lägre anslag, eller

5,900,000 kronor. Det framgår nu av marinförvaltningens liksom av övriga
myndigheters redogörelser, att det minskade anslaget icke räcker till att underhålla
flottans byggnader och materiel på ett fullt tillfredsställande sätt.

Här har vid ett tidigare tillfälle av statsutskottets ärade ordförande framhållits,
att det i allmänhet är en ganska dålig hushållning — jag tror, att
lian till och med använde ett kraftigare uttryck — att icke underhålla byggnader
och materiel. Gäller detta om byggnader och materiel i allmänhet,

Sr 11. 40

Oasdagen den 11 februari.

A anlag till måste det i alldeles särskild grad gälla, då fråga är om en så ömtålig och
]loUnnf\ariyg komplicerad materiel som flottans krigsfartyg. Det är sålunda säkerligen
och byggnader ingen god ekonomi att alltför mycket pruta ned detta anslag.

m.m. Men härtill kommer en annan omständighet. Myndigheterna ha framhållit.

(Forts.) att med den del av anslaget, som kan anslås till flottans materiel, måste man
i första rummet tillgodose behovet för de fartyg, vilka äro rustade, under det
att inskränkningar måste ske beträffande underhållet av den icke rustade
delen av flottan, d. v. s. den fartygsmateriel, vilken ligger i beredskap. Örn
detta fortsätter ytterligare ett år, måste det leda till, att dessa fartyg icke
befinna sig i beräknat skick och att sålunda deras utrustning icke kan ske på
den i mobiliseringsplanerna beräknade tiden, vilket måste inge än starkare
betänkligheter än det bristande underhållet i allmänhet.

På grund därav får jag yrka avslag på statsutskottets utlåtande i denna
punkt och i stället bifall till den vid punkten fogade reservationen.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Det är riktigt, som den föregående
ärade talaren framhåller, att detta anslag varit uppe i 6''/2 miljoner
kronor, men det berodde därpå, att vissa engångsarbeten krävde ett högre anslagsbelopp.
Så snart dessa engångsarbeten och engångskostnader icke längre
förelågo, nedskrevs anslaget till sitt nuvarande belopp. Då detta anslag liksom
.en del andra varit föremål för särskild prövning och debatt i riksdagen vid
åtskilliga tidigare tillfällen, anser jag mig icke hava någon anledning att
ytterligare gå in på frågan i dag.

Då jag icke kan finna, att någonting nytt inträffat, sedan riksdagen senast
fattade beslut i ärendet, ber jag att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Trygger: Jag är motionär, herr talman, i detta ärende, och därför

skall jag be att få säga några ord.

Det finnes något, som är gemensamt för alla de regeringar, som ha efterträtt
varandra här i Sverige, och sannolikt råder samma förhållande även i utlandet.
Jag ^förmodar, att det gläder herrarna och att det också gläder vårt
folk, att det åtminstone finnes något, som är gemensamt och att det icke alltid
råder olika meningar. Det gemensamma är just, att nian vid behandlingen
av anslagsäskanden rätt flitigt söker använda uttrycket »statsfinansiella skäl».
Man kan naturligtvis icke anföra blott statsfinansiella skäl till förmån för
en speciell sak, utan man måste i sådana fall angiva realskäl, och därför kommer
man att använda nyssnämnda uttryck, när man vill komma ifrån något,
som man dock anser vara realt viktigt.

Så är det också med avseende på förevarande anslag. Statsministern som
departementschef erkänner, att det skulle vara önskvärt, att man kunde ge
anslaget till så . stort belopp, som marinförvaltningen har begärt. Men så
komma de statsfinansiella skäl, som avhållit honom från att föreslå detta. Jag
vill som sagt icke klandra honom, ty man har ju till och med i goda tider använt
detta argument. Jag vet, att jag själv varit med örn att åberopa statsfinansiella
skäl för att icke framlägga ett förslag, ehuru det visserligen skedde
av något slags förbiseende. När det är fråga örn underhåll, tycker jag emellertid,
att man icke får pruta på vad man anser önskvärt. Detta är en principiell
ståndpunkt... Att pruta i sådana fall är nästan den sämsta ekonomi man
kan tänka sig. Är det fråga örn att skaffa något nytt, får man naturligtvis,
örn ens ekonomiska ställning lägger hinder i vägen, vara återhållsam, men
när man har någonting, måste man se till, att det underhålles, så att det verkligen
kan fullgöra sin uppgift. Annars bibehåller det ju icke sitt värde utan
försämras, så att man kommer i en allt ogynnsammare situation. Det före -

Onsdagen den 11 februari.

41 Sr 11.

faller mig därför, som örn statsministern som departementschef, trots de stats- Anslag till
finansiella skäl för att spara så mycket som möjligt, som för närvarande otvi- underhåll av
velaktigt föreligga, borde ha låtit detta anslag utgå med erforderligt belopp. ^jjj®

Av de skäl jag anfört har jag varit med örn föreliggande motion och yrkar 06 ***

bifall till den samt därmed också till reservationen. (Fortr..)

Hans excellens herr statsministern Ekman: På denna punkt liksom på varje
annan har man vid årets budgetberedning självfallet fått söka avväga förhållandet
mellan å ena sidan det önskvärda och å andra sidan det trängande eller
oundgängliga. Man har i regel fått nöja sig med det sistnämnda med avstående
från vad som kunnat befinnas ur ena eller andra synpunkten önskvärt.

Det förefaller mig, som örn man med så mycket större skäl skulle kunna göra
detta i år, då man just på föreliggande punkt, såvitt jag kan förstå, anlade
precis samma betraktelsesätt i fjol under en ekonomisk situation, då nödvändigheten
a,tt spara icke var så trängande som i år. Marinförvaltningens hemställan
i fjol stannade vid 6,852,000 kronor. Regeringen äskade 6,076,000 kronor.
I år begärde marinförvaltningen 6,500,000 kr. Behovet ur flottans synpunkt
betecknades sålunda av marinförvaltningen som betydligt större i fjol
än i år. Det belopp, varmed den dåvarande regeringen minskade anslaget på
denna punkt, var sålunda något högre än den prutning på marinförvaltningens
hemställan, som ägt rum i år.

På senaste tiden har man uttryckt önskemål, som jag finner vara ur militär
synpunkt begripliga, nämligen att man måtte förskaffa flottan vad man kallar
högre beredskap än den, som de senaste underhållsanslagen ha medgivit. Att
just i år gå till anslagsökning i detta avseende kunde jag dock vid prövningen
av denna fråga icke finna särskilt betingat. Jag tror därför, att regeringens
hållning till anslagsäskandena på förevarande punkt i år låter sig ur finansiella
synpunkter försvara lika starkt, ja, till och med kraftigare än fallet
kunde vara i den hemställan, som framlades för fjolårets riksdag. Då riksdagen
dessutom 1929 och 1980 under helt andra ekonomiska situationer satte
beloppet för ifrågavarande ändamål till 5,900,000 kronor eller lika med det nu
begärda, kan jag icke se annat, än att redan däri också låg ett skäl för regeringen
att stanna vid detta belopp.

Jag tillåter mig uttala den förvissning, att riksdagen skall följa regeringen i
denna punkt.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hammarskjöld, Carl Gustaf, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller, vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 18 punkten
8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

.\r 11.

42

Oasdagen dea 11 februari.

Anslag- till Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen

IhUans^fartyg efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
och byggnader det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledarn.
m. möter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
(Forts.) rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 52;

Nej — 48.

Punkten 9.

Utskottets hemställan bifölls.

Anslag till Punkten 10.

kustartilleriets

materiel m.m. Med tillstyrkande av Kungl. Majlis i ämnet gjorda framställning hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte öka ordinarie reservationsanslaget
till kustartilleriets materiel m. m., nu 580,000 kronor, med

20,000 kronor till 600,000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar Lindblad, Olof Olsson, Nilsson i Malmö,
Asplund, Walles, Anderson i Råstock, Jansson i Falun, Törnkvist i Karlskrona,
Eriksson i Stockholm, Olofsson i Digernäs och Ward, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen måtte minska ordinarie reservationsanslaget
till kustartilleriets materiel m. m., nu 580,000 kronor, med 170,000
kronor till 410,000 kronor.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Vid denna punkt ha vi reservanter tidigare
kommit fram med yrkande örn ett anslag på 410,000 kronor, och vi ansågo oss
böra upptaga det även i år, även örn vi kände, att det ej fanns majoritet för
detta. Emellertid ha vi icke ansett oss böra höja beloppet nu mitt under den
pågående revisionen. Örn icke för annat göra vi detta yrkande såsom en opinionsyttring
för att man snarast möjligt måtte komma ned till de beräkningar,
från vilka riksdagen utgick 1925.

Jag ber därför kort och gott, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Även jag har försökt, så långt
som det varit möjligt, att följa de anvisningar, som lågo i 1925 års försvarsrevisions
beslut. Men det gives punkter, där en tillämpning av de då gjorda
beräkningarna skulle leda till sakligt orimliga resultat. Så bleve enligt min
mening fallet, örn man skulle tillämpa 1925 års beräkningar i den nu föredragna
punkten. Därför hoppas jag, att kammaren också skall på denna
punkt följa majoriteten inom utskottet, även örn denna majoritet är annorlunda
sammansatt än fallet var i föregående omstridda punkt.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den nu föredragna punkten annat yrkande ej förekommit, än att
det förslag skulle antagas, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen.

Onsdagen den 11 februari.

43 Nr II.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall till utskottets Anslag till
hemställan samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarade herr talmannen, J''te^

sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna -Forts ^
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 18 punkten
10, röster

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Punkterna 11—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av räntan å vissa lån ur
lånefonden för tjänstemannasamhället vid Mörby, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 3, i anledning av dels Äng. vidgad
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 20 kap. tM ut''

3 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet, dels ock i ämnet väckt "semdal,
motion.

Genom en den 30 december 1930 dagtecknad proposition, nr 6, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av
jord å landet skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

3 §.

Besväras fastighet av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete
eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av fastighetens ägare servitutet
utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes medföra nytta

Nr 11. 44

Onsdagen den 11 februari.

Ang. vidgad
rätt till utbrytning
av
vissa servitut.
(Forts.)

och kunna ske utan någons förfång. Enahanda rätt att erhålla utbrytning
tillkomme ägaren av den fastighet, till vars förmån sådant servitut gäller, såframt
ej servitutet visas hava tillkommit genom avtal. Utbrytning må ock
ske på yrkande av denna fastighets ägare, där det visas att servitutet äventyras.

Besväras flera------belöpande andel.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1931.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i anledning
av densamma inom första kammaren av herr Lindhagen väckt motion,
nr 192, i vilken motion hemställts, att riksdagen måtte

1) ändra propositionens lagförslag i anslutning till den av Kungl. Majit i
ärendet tillkallade sakkunnige byråchefen J. Hamrins mening, som funnit övervägande
skäl tala för att i allo likställa den härskande fastighetens ägare med
den tjänande fastighetens i avseende å rätten att påkalla utbrytning av servitut
utan sammanhang med skifte;

2) eventuellt besluta att ett avtal örn servitut ej finge ensidigt brytas under i
motionen angivna förutsättningar, förrän tio år förflutit från avtalets ingående.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas; samt

B) att motionen nr 192 i första kammaren måtte anses besvarad genom vad
under A) hemställts.

Reservation hade anmälts av herrar Hagman, Lindhagen, Hage och Molander,
vilka hemställt, att riksdagen måtte antaga följande lydelse av det i propositionen
berörda lagrummet:

»Besväras fastighet av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete
eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av ägaren till fastigheten
eller av ägaren till den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, servitutet
utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes medföra nytta och kunna
ske utan någons förfång.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.»

Herr Lindhagen: Den fråga, som detta betänkande berör, är en gammal

fråga. Den kan synas liten, så till vida att denna gamla fråga berör ett önskemål
från en hel mängd småfolk på landsbygden, men för detta småfolk är
det en stor fråga, och därför har jag intresserat mig för den, helst som jag
har erfarenhet därav sedan gammalt och i de gamla tiderna också motionerat
i den.

Det förhåller sig så, att på landsbygden, som vi känna så litet till här uppe,
och särskilt i den norrländska landsbygden finnes det utbrytningar med full
äganderätt av smålägenheter av olika storlekar och de ha tillförsäkrats mulbete
och skogsfång på huvudfastighetens mark.

Det ställer sig nu i verkligheten på det sättet, att så länge bägge parterna
äro nöjda med denna ordning och ingen har något särskilt att beklaga sig
över, upprätthåller man avtalet, och det blir intet vidare bråk därmed. Men
man kan å ömse sidor ha anledning till klagomål i vissa fall. I en del fall är
t. ex. avtalet så vagt, att det bara står ungefär det, att den, som har rätt till
husbehovsvirke, får taga ut det. Då går han kanske vårdslöst tillväga och
tager de bästa timmerträden eller den kraftigast växande ungskogen, som
tilltalar honom mest, och då har den stora jordägaren skäl till missnöje. Där -

Onsdagen den 11 februari.

45 Nr 11.

för är det da ett intresse för honom att påkalla denna servitutsrätts utbryt- Äng. vidgad
ning och i stället till den andra fastigheten lägga ett område med äganderätt, ff*? wt''

A andra sidan kan denna servitutsrätt vara omgärdad till den stora fastighets- riS
ägarens forman med en del drakoniska bestämmelser, t. ex att servitutet en- (Förta)
dast far begagnas efter anvisning av honom. Han kan anvisa olämpliga platser,
han kan anvisa olämpligt virke och till och med vägra utsyning, och på
det sättet uppstår missnöje hos den lilla lägenhetsägaren. Då blir det för honom
ett intresse att få utbryta sin servitutsrätt.

Mu denna lagstiftning tillkommen för att i någon mån ändra detta förhållande.
Vi motionerade förr i världen mer än en gång örn detta, men det
gick ej. Nu tycker man, att tiden kunde vara inne att denna fråga verkligen
blir löst. ,

Jag vill först säga, att uttrycken den »härskande» fastigheten och den
»tjänande» fastigheten i detta fall vilseleda så till vida, att den härskande
fastigheten är en smålägenhet och den tjänande är den stora fastighet, ifrån
. . n,den förra _ utbrutits. Något herravälde kan man knappast tala örn
från någondera sidan och örn det utövas från någon sida, så är det väl snarast
för den »tjänande» fastighetens sida. Uttrycket »härskande» och »tjänande»
är bara en juridisk terminologi.

När det göres laga skifte, ha innehavarna av bägge fastigheterna rättighet
att begära utbrytning. De äro då fullt jämställda inför lagen. Även om
servitutet grundar sig på avtal — det må vara hur färskt som helst — får
servitutet utbrytas. Där är således en rättsordning uppbyggd. Nu har man
också velat avhjälpa missförhållanden, genom att tillåta utbrytning utan i
samband med laga skifte. Men då skall det enligt förslaget göras på det
sättet, att den tjänande fastigheten, d. v. s. den stora fastigheten, får alltid
kräva utbrytning på. samma sätt som när laga skifte äger rum och har således
full frihet att själv bestämma när det skall ske. Även örn avtal är ingånget,
får den stora jordägaren göra det, men däremot får den lilla jordägare?
icke bryta ut servitutet, örn rättigheten är grundad på avtal ännat än örn
själva servitutsrätten »äventyras» exempelvis genom att skogen uthugges.

. Marn fragar sig: varför denna olikställighet inför lagen? Varför kan man
ej lata bägge, två även i detta fall få rättighet att begära utbrytning? Ja,
jag vet verkligen icke. Lagutskottet har försökt sig på en förklaring, och
det är den att det ej behöves för den härskande, lilla fastigheten, därför att
örn den andra begär utbrytning, tillskyndas i alla fall den lilla jordägaren
den fördelen, att den sämre rätten, nämligen servitutsrätten, för honom utbytes
mot äganderätt. Men det får han icke själv begära, därför att »avtalets
helgd» därigenom, brytes. Den store jordägaren får bryta avtalets helgd,
men den lille får icke göra det, därför att han får en förmån i alla fall, genom
att han får en bättre rätt. Det kan hända, att det är olägligt för honom.

Vanligen betalar han en årlig avgäld för denna rätt, men om utbrytning sker,''
skall avgälden väl kapitaliseras, och det är ofta kanske en olägenhet för honom.
Varför skall han icke då själv få påkalla detta utan vara tvångsväktare
för avtalets helgd, som man gör honom till? För övrigt får den lilla
jordägaren vänta på denna utskottets present. Den kommer sällan eller aldrig,
därför att. såsom ovan sagts, först när den tjänande fastigheten har egen
anledning därtill. Det är verkligen juridik, så det förslår.

Nu har lagutskottet funnit på att effektiva utbrytningar vid laga skifte
tillåtas, därför att laga skiftet är till för utbrytningar. Ja, men denna lagstiftning
är ju också till för att utan laga skifte kunna bryta ut sådana ägor.

Varför kan det icke i detta fall som i det andra fallet bli en effektiv, likformig
och rättvis lagstiftning?

Jag tänker på våra motioner i början av 1900-talet, som lillio till föga. Här

Nr 11.

46

Onsdagen den 11 februari.

Äng. vidgad
rätt till utbrytning
av
vissa servitut,
(Forts.)

är det verkligen för en regering möjlighet att någon gång på ett rättvist sätt
bringa denna sak i ordning. Men nej — juristerna skola fortfarande krångla
till det. Det finnes två s. k. sakkunniga som varit tillkallade för denna fråga.
Jag vet inte, om herr Hamrin är jurist. Jaså, jag hör nu, att han är det, men
det har han visst glömt, medan han sysslat i lantmäteristyrelsen med dessa
saker. Man tillkallade också en annan jurist. Den ene sakkunnige. Hamrin,
tyckte, att man bör likställa den härskande fastighetens ägare med den tjänande
fastighetens i fråga örn rätten att påkalla utbrytning, medan den
andre ansåg, att detta icke gick för sig. Jag bryr mig ej örn vad de sakkunniga
tycka. Jag använder mitt förstånd och egen sakkunskap och tycker, att
förslaget är alldeles orimligt. Jag kan ej finna annan förklaringsgrund än att
här är det som på så många håll så, att det är småfolket, som man vill skall
ligga under på något sätt.

Nu har saken trasslat till sig ytterligare genom att någon ordentlig utredning
örn huruvida staten skulle vara engagerad här eller ej icke förekommer.
Domänstyrelsen har kört fram med den synpunkten, att det vore alldeles orimligt,
att staten, som har många sådana fastigheter, besvärade med servitut,
skulle kunna, genom att den lilla jordägaren får denna rätt, bli skyldig att
släppa till skog. Nu är förslaget tillkommet främst för att skilja mellan
enskilda, som ha svårast att komma överens mångå gånger, och staten är
väl egentligen icke engagerad här. Men lagen är skriven så, att staten kommit
med på ett hörn, och därför görs det stor affär av saken. Det går inte an
med en sådan bestämmelse för statens del, och därför skall fortfarande, den
lilla jordägaren vara olikställd den större jordägaren. Detta hänger icke ihop.
Domänstyrelsen frågar sig: hur skall man bära sig at i framtiden? Men det
finns intet hinder för att det i ett servitutsavtal hädanefter förbehålles, att utbrytningsrätt
icke får begagnas. Det står nämligen icke i lagen skrivet, att ett
avtal om att rätten ej får begagnas icke är giltigt. Domänstyrelsen kan trygga
sig för framtiden genom sådant förbehåll. Örn meningen är något annat, sa är
förslaget illa skrivet. I norrlandslagarna skrevo vi, att detta förord ej fick
bryta lagen, men här har icke det skett.

För övrigt, har staten låtit sådana små områden med äganderätt utbrytas
och tillförsäkrat dem skogsfång, vedbrand och mulbete, då är det
ej något som strider mot den antagna grundsatsen, att staten, liksom den
nu söker tvinga enskilda, också för egen del medgiver fullkomnandet av berörda
från''statens mark redan utbrutna fastigheter. Här säljas årligen en
mängd kronodomäner med skog, och det, anser man, gör ingenting. Vid den
norrländska avvittringen skänktes statens skogar just till bönderna, för att .de
skulle få den med äganderätt. Dessa människor där uppe begripa för övrigt
icke, varför de skola sättas i olika ställning mot de andra småbönder, vars jord
utbrutits från enskild mark, jämte ett skogsområde. Domänstyrelsen påstår,
att det är något över 2,000 lägenheter i landet, där på det sättet kronan
skulle bli skyldig, örn det begäres, att bryta ut skog. Det begäres väl endast,
örn man tycker, att man nödvändigt behöver det. och i huru många fall det

blir, vet ingen. in

Vi reservanter ha därför i överensstämmelse med den ene s. k. sakkunnige
med stöd av vårt eget förnuft yrkat bifall till den av den från .lantmäteristyrelsen
tillkallade sakkunnige framställda formuleringen, men i var
reservation, står det felaktigt 1930 i stället för 1931, vilket jag -ber att fa
ändrat. På de skäl, jag anfört, yrkar jag bifall till reservationen.

Jag vill säga, att vid sådana utbrytningar gäller det i alla fall för bada
parterna enligt bägge förslagen, att det icke kan ske utbrytning bara när
en vill det, utan det skall dessutom tillkomma det villkoret, att det finnes
medföra nytta och kunna ske utan förfång. Däri kan ju inrymmas mycket,

Onsdagen den 11 februari.

47 Nr 11.

och det är gudi. nog av kontroll på båda parterna. Här är det, menar nian,
icke den stora jordägaren som skall ytterligare kontrolleras, utan som vanligt
endast den lilla. Men med denna bestämmelse blir det väl tillräcklig
kontroll på båda.

. Herr Westman: Herr talman! Vi känna ju alla det varma intresse, nied

vilket den föregående ärade talaren omfattar småfolkets sak. Det förefaller
mig emellertid, som om lian ej tillräckligt uppskattade de fördelar, som den
nu föreliggande propositionen och utskottets utlåtande äro ägnade att medföra
just för dem, vilkas intressen den ärade talaren vill tillgodose.

Den ärade talaren ansåg, att den lille jordägaren, som han uttryckte sig
— jag skall använda den ärade talarens terminologi, för att det skall bli
lättare för kammarens ledamöter att följa med, fastän den icke är i allo
riktig — kunde enligt propositionen komma i ogynnsammare läge genom
att den. stora fastighetens ägare kunde tvinga honom att vara med örn en
utbrytning av servitutet i de fall, som anges i lagen. Emellertid finnes,
såvitt jag förstår,, ingen anledning att framföra det klagomålet nu, ty på
den punkten har icke skett någon som helst ändring genom propositionen,
utan vad propositionen har gjort är det. att den utvidgat den lille jordägarens
rätt att få servitutet utbrutet. Propositionen är således ett steg i
den riktning, den ärade talaren önskat, men den har icke gått så långt som
den ärade talaren ansett lämpligt. Den ärade talaren vill nämligen, att man,
utöver vad propositionen medger, skall gå så långt, att man säger, att den
lille jordägaren, d. v. s. den som äger den fastighet, till vars förmån servitutet
är inrättat, skall äga rätt att utbryta servitutet även där servitutet är
grundat på avtal. Det innebär, om man ginge den ärade talaren till mötes,
att det skulle bli så, att örn två personer träffat ett avtal örn servitut, så
skulle omedelbart därefter den, som fått servitutsrätten, kunna säga: »Jag

vill ha denna rätt förvandlad till äganderätt.» Den ärade talaren har själv
i sin motion sagt, att detta är ägnat att medföra ganska stora betänkligheter.
Han har där sagt, att man borde stadga, att åtminstone tio år borde
förflyta mellan avtalets ingående och en dylik begäran. Det förefaller därför,
som om den ärade talaren ej skulle behöva ställa sig så helt och hållet
oförstående gentemot de betänkligheter, som dikterat utskottets hållning, ehuru
den ärade talaren i sin reservation och sitt anförande ej tagit med den synpunkt,
han hade med i sin motion.

Man skulle kunna anföra ganska mycket för att bemöta de principiella synpunkter,
den ärade talaren anlade, då han sade, att det icke var någon liki
nlg?et mellan båda parterna, i avtalet enligt denna proposition. Jag

skall för att belysa saken nöja mig med att endast säga, att där står den
ärade talaren pa en rent formell ståndpunkt. Den ärade talaren brukar så
ofta varna, för ^formalism inom juridiken, men jag undrar, örn han inte för
ett ögonblick latit sina juridiska instinkter fa överhand över sitt civila jag.
Det är väl ändå tämligen självklart, att man kan i större utsträckning medge
en person, som gjort ett avtal med en annan, att giva sin motpart en
bättre rätt än man kan medge den, som fått en sämre rätt, möjlighet att
påfordra, att. få denna sämre rätt utbytt mot en bättre.

-V^ J''a^ ^ara mec^ några ord beröra frågan om den betydelse, som
en tillämpning av den ärade talarens förslag skulle få med hänsyn till statens
domäner. Det förhåller sig ju så, att man under sista tiden genom förordningarna
1925 och 1929 slagit in pa det systemet i Norrland att låta fastigheterna
kooperera med varandra därigenom, att man till en torpares förmån
kan lägga ett servitut på kronojord. Man har således ställt i utsikt för
en massa torpare där uppe, att de skola kunna få tidlösa sina fastigheter,

Äng. vidgad
rätt till utbrytning
av
vissa servitut.
(Forts.)

Nr 11.

48

Onsdagen den 11 februari.

Ang. vidgad
rätt till utbrytning
av
vissa servitut.
(Forts.)

och därvid få äganderätt till inägojorden och samtidigt få servitutsrätt till
bete och skogsfång å kronans skogar. Nu vill den ärade talaren korsa över
detta system helt och hållet genom att säga, att torparna skola enligt lagen
få rätt att omedelbart begära att få denna servitutsrätt förvandlad till äganderätt.
Det är klart, att skulle de tillämpa denna rätt, som de enligt lagen
skulle få, skulle förhållandena bli ytterst märkliga och besynnerliga på kronans
skogar i Norrland. Då skulle man få ett par tusen enskilda skogsområden
inkastade här och var utan plan i kronoskogarna.

Emellertid sade den ärade talaren — jag förbiser icke det -— att kronan
kan i blivande kontrakt med dessa torpare skriva, att torparna icke få begagna
sig av den möjlighet att förvärva äganderätt, som lagen medger. Det
är naturligtvis i och för sig mycket olämpligt, örn kronan i lagstiftningsväg
ger en medborgare en rätt och sedan i administrativ väg täger från honom
den. Men därtill kommer, att det kanske icke är så alldeles säkert, att kronan
verkligen skulle ha juridisk möjlighet att tillämpa det system, som den
ärade talaren förordade. Det är en av de svåraste fragorna i den svenska juridiken
överhuvud att avgöra, vilka bestämmelser i de svenska lagarna, som
äro tvingande och vilka som icke äro tvingande. Och det förhaller sig nog
så i detta fall, att auktoriteterna kunna befaras vara oense, huruvida icke
den bestämmelse i delningslagen, som vi nu tala örn, är av tvingande natur.

Jag vågar därför hemställa till kammaren, att kammaren skall finna, att
det steg i den lille jordägarens intresse, som föreslås i den föreliggande propositionen
och förordas av utskottet, är väl avvägt, och jag ber därför att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Det tycks vara förfärligt besvärligt för dem, som här

yttrat sig, att komma ifrån sakens enkelhet. Först skola vi tala örn förhållandet
mellan enskilda jordägare, ty det är dem förslaget närmast är till för.
Vi kunna lämna frågan örn statens skogar tills vidare, ty det är fel i den
kungl, propositionen att den inte inehaller någon verklig utredning om det förhållandet.
o i .. i ,. , , f....

Det anses nu så rörande, att vi gå ett litet och till pa köpet partiskt tjat,
när det gäller att reglera förhållandet mellan de enskilda. Skall det behöva
gå århundraden, innan steget tages fullt ut?

Det har i reservationen framhållits, att när båda parterna äro nöjda med saken,
så bråka de inte utan låta det vara, och äro de missnöjda å ömse sidor,
ha de reella skäl till det, och jag har sagt, vilka dessa skäl äro. I sakfall kan
det påfordras utbrytning från ömse sidor. Men till grund för kravet pa utbrytning
kunna också ligga baktankar, som inte ha fog för sig, och därför star det,
att utbrytning får ske endast örn det finnes medföra nytta och kunna ske utan
någons förfång. Varför skall inte den ene lika väl som den andre kunna begära
utbrytning? Det gavs i utskottet icke det ringaste skäl härför.

Lagutskottet säger nämligen, att det här privilegiet för deli stora fastigheten
är befogat, därför att »en sådan utbrytning alltid för den servitutsberättigade
medför, att den relativt svagare servitutsrätten utbytes mot den starkare
äganderätten», och så invänder utskottet: »Häremot kan visserligen in vändas»,

— vad jag anmärkt — »att redan enligt gällande rätt ett servrtutsaytal
ensidigt kan brytas, i det att dels envar av kontrahenterna vid laga skifte
äger påkalla utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut, därest det kan ske
utan någons förfång, dels ock den tjänande fastighetens ägare kan påfordra
utbrytning utan sammanhang med skifte av sådana servitut, örn det finnes medföra
nytta och kunna ske utan förfång.» Här invänder utskottet, att det kan
tydligen ske i ganska stor utsträckning, men utskottet säger icke, vajför det
inte kan ske också i detta fall. Jo, säger utskottet: »iA.tt vid laga skifte ett

Onsdagen den 11 februari.

49 S,- ii.

servitut av angivet slag bör utbrytas, är emellerid helt naturligt, då skiftets Äng. vidgad
ändamål just ur att upphäva en tidigare rådande gemenskap.» Det är just den rätt till utnya
lagstiftningens uppgift också. Varför skall den nya lagstiftningen gå och brytning av
halta på kryckor, när den andra, skifteslagstiftningen, inte behövde någrase™iut
kryckor. »Ej heller torde någon befogad anmärkning kunna framställas mot '' °r
att den ^ tjänande fastighetens ägare tillerkänts rätt att utan samband med
skifte påkalla servitutsutbrytning, då en sådan utbrytning alltid för den servitutsberättigade
medför, att den relativt svagare servitutsrätten utbytes mot
den starkare äganderätten.» Det är hela utskottets motivering och det är ju,
som jag tillåtit mig kalla den i min reservation, en juridisk »circulus vitiosus»
eller uttytt »brottslig cirkelgång».

Nu kommer jag till frågan örn statens fastigheter, för vilka de förhållanden,
man tänkt reglera i fråga örn den enskilde, skulle kunna suspenderas. I ensittarlagen
står uttryckligen, såvitt jag minnes, att den lagen, som har ett visst
anförvantskap med den nu ifrågavarande, gäller inte för kronans mark. Varför
har inte regeringen skrivit här också, att denna lag gäller inte för kronans
mark, eller också givit skäl, varför den inte bör gälla för kronans mark? Riksdagen
skulle också nu kunnat klara ut frågan provisoriskt genom följande tilllägg:
»dock att vad sålunda stadgats örn utbrytningsrätt för ägaren till den
fastighet, till vars förmån servitutet gäller, ej skall avse servitutsrätt till skogsfång
och mulbete å kronan tillhörig mark».

Nu sade den siste ärade talaren, att det är en av de svåraste frågorna i juridiken
att avgöra, om en bestämmelse är tvingande eller inte. Skall man skriva
lagbestämmelser, för att de lärda skola stå här och utreda, vilket som är rätt,
och konstruera motsatta meningar? Nej, man skall väl skriva lagen så att man
vet, vad som är rätt och icke rätt och så att all lärdom förstummas inför lagens
tydliga bokstav. Så^gör man i andra fall, och det borde man göra också här,
men det kanske är så, att juristerna börja få för litet att göra och söka även
genom lagstiftningen hålla öppna en del diskussionsämnen.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder yrkats
dels att vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Lindhagen, att riksdagen skulle antaga det
av utskottet förordade, lagförslaget med den ändrade avfattning av 3 § första
stycket, som angivits i den vid utlåtandet fogade reservationen.

n.. Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen pa bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 3
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

''Vinner Nej, bifalles herr Lindhagens yrkande i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
etter iernyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt att
etter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för neipropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
tor ja-propositionen.

Lörsta hammarens protokoll 1081. Nr 11.

■I

Nr 11.

50

Onsdagen deli 11 februari.

Orri viss
ändring i
expropriationslagen
.

Herr statsrådet Städener avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 69, angående
försäljning av vissa delar av övningsplatsen Backamo.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning av väckt motion
örn utredning och förslag rörande viss ändring i expropriationslagen.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 9, vilken
behandlats av andra lagutskottet, hade herr Kropp hemställt, att riksdagen
måtte hos Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag till sådan
ändring av gällande expropriationslag, vartill en utredning i av motionären
anmärkta avseenden kunde giva anledning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Lindhagen och Norman, vilka hemställt
örn bifall till motionens yrkande.

Herr Lindhagen: Ja, herr talman, det förekommer ju då och då motioner,

som gå i samma riktning som den förevarande, och jag tycker, att det vore på
tiden, att man lyssnade till motionärernas önskningar och fick en lösning. Det
är en stor apparat att sätta en expropriation igång, och särskilt då det gäller
småsaker, borde det kunna finnas utvägar, på vilka man kunde lösa frågan
på ett enklare sätt. Detta är emellertid så mycket svårare nu som det är bestämt,
att den, som begär expropriation, under alla förhållanden skall betala
alla ersättningar i rättegången.

Jag har min erfarenhet i detta avseende ifrån Stockholm, och jag kan säga,
att vi här äro vana vid att det hugges till med orimliga belopp och att expropriationsnämnderna
också taga till rundligt, då det gäller betalningen. Örn det
emellertid visar sig i en rättegång, att den, från vilken mark skall tagas, har
erbjudits en rundlig och skälig ersättning, och sedan expropriationsnämnden
inte går längre, bör man ju kunna åtminstone låta kostnaderna halveras eller
bedömas efter vad som för varje fall prövas skäligt. Det är det, som motionären
begär. Men nu säger utskottet bara det, »att den, som utsättes för det intrång,
som expropriationen innebär, utan risk att behöva gälda kostnaderna
därför, bör äga påfordra en fullt opartisk uppskattning av värdet å. den egendom
han nödgas avstå. Detta skäl synes utskottet alltjämt äga giltighet. Ett
stadgande av den innebörd motionären i första hand ifrågasatt skulle kunna
medföra, att den för expropriation utsatte ej vågade annat än godtaga ett alltför
lågt ersättningsbelopp».

Här gäller det således den heliga äganderätten framför allt, och den skall nu
till och med sättas under förmynderskap. Det talas jämt så mycket örn, att
individen bör söka finna sig till rätta i förhållandena av egen kraft. Det framhölls
också, i ålderspresidentens tal här i kammaren i år, att därpå skola vi
bygga. Men i detta föga ömmande fall skall personen i fråga sättas under
förmynderskap och frånhändas möjlighet och uppfordran att själv bedöma vad
lian rimligen och anständigtvis bör begära för sin jord.

Det är en illusion, att expropriationsnämnderna alltid göra en fullt opartisk
uppskattning, ty även de bestå av människor.

Här har jag i min hand ett brev, som ger belägg för detta påstående. Brevskrivarens
erfarenheter äro icke hämtade ifrån mitt erfarenhetsområde, Stockholm,
utan från den rena landsbygden. Det ser ut som även vid expropriation
de stora jordegendomarna gynnades på bekostnad av de små jordegendomarna,
precis som det förhåller sig i den fråga, i vilken jag nyss begärde votering.

Onsdagen deli 11 februari.

51

Nr 11.

Brevskrivaren, nied vilken jag är bekant, säger, att han linder 20 år i
landet varit ombud för flera hundra jordägare i expropriationsmål oell han
meddelar sina erfarenheter i följande ordalag:

»Enligt den nya expropriationslagen är man vid utseende av ledamöter i
expropriationsnämnd bunden till en lista på vissa personer, utsedda för tre år
av resp. K. B. och landstinget. Dessa personer äro ’välsinnade’ förtroendemän
hos stat, landsting och kommun, de flesta aspiranter på förtroendeposter
och på karriär såsom kommunalmän och politiker samt i varje fall
angelägna att bliva omvalda till det ganska lukrativa uppdraget som ledamöter
i expropriationsnämnden. De äro sålunda angelägna att stå väl med
deni, som utsett dem i förhoppning att bliva omvalda. Det är därför mycket
svårt att få en expropriationsnämnd, som står på jordägarnas rätt, och
dessa uppleva ofta mycket bittra besvikelser och få ej ens en bråkdel av vad
de verkligen borde ha i ersättning. Härvid är det en mycket viktig faktor, att
staten vid alla jämvägsexpropriationer lägger kostnaden för marklösen på
landstinget och detta i sin tur lägger ansvaret till viss del på kommunerna.
Expropriationsnämndernas värdering är därför ofta för låg och intet uttryck
för det verkliga värdet, och att förplikta jordägaren att betala rättegångskostnader,
örn värderingen gått honom emot, blir en skriande orättvisa mot en
massa små jordägare, som få lida för de relativt fåtaliga fallen, där någon
tredskats och begärt oskäliga ersättningsbelopp. Skall en bestämmelse införas
örn skyldighet för jordägare att i vissa fall betala rättegångskostnader bör
detta sålunda begränsas till sådana fall, där uppenbart oskäliga belopp blivit
begärda.»

Det är just vad jag i min reservation inskränkt det till. Brevskrivaren
fortsätter på följande intressanta sätt:

»Expropriationslagen är för övrigt fruktansvärd. Den medger visserligen
alltid ersättning för själva den mark, som tagits i anspråk, men ersättning för
''intrång’ skall minskas med värdet av den nytta, som jordägaren haft av exempelvis
järnvägens tillkomst. Så anlägges en station. Dessa äro nästan alltid
''nödvändiga’ på storgodsens eller storbolagens mark eller i omedelbar närhet
av dessa. Här uppstår en ofantlig värdestegring, som markägaren får
gratis. Från stationen går järnvägen emellertid över en massa småbönders
skiften, i regel rätt igenom deras åker. De hava mycket ringa nytta av järnvägen,
men de se med förtvivlan denna gå rätt över deras åkrar. De begära
ersättning för intrånget, men de få ingen alls, därför att de förmenas ha så stor
nytta av järnvägen. Det är mycket synd örn dessa små markägare som ''det
nu är, men det blir fruktansvärt, örn de därutöver skola riskera rättegångskostnader
därför att de med rätta begärt en ersättning, som av det betalningsskyldiga
landstingets fötroendemän förvägrats dem.»

Här är således åtskilligt att fundera på. Jag har återgivit brevets innehåll
för att jäva utskottets uppfattning att allt, som hänskjutes till en exproprilationsnämnd,
blir underkastat opartisk utredning. Det kan man inte begära av
vanliga människor.

Om viss
ändring i
expropriationslagen
.
(Forts.;

Herr Westman: Herr talman! Den föregående ärade talaren slutade sitt

anförande utan att göra något yrkande. Under sådana omständigheter kan
jag fatta mig kort, då jag väl kan utgå ifrån att den ärade talaren icke kommer
att komplettera sitt anförande genom att längre fram under debatten göra
något yrkande. 1 händelse något yrkande skulle göras ifrån annat håll, ber
jag emellertid få fästa kammarens uppmärksamhet vid att det här uteslutande
är fråga örn vem som skall betala kostnaden för förfarandet vid expropriation.
Här är det icke alls fråga om storleken av den summa, som bör betalas för de

Nr 11.

52

Onsdagen den 11 februari.

Om viss
ändring i
expropriationslagen.

1 Forte.)

exproprierade områdena, ej heller hur värderingen skall ske, utan det är bara
fråga om vem som skall betala kostnaderna för förfarandet.

Den ärade talaren läste upp ett brev, som han fått, och i den punkt, som
det nu är fråga örn, sade brevskrivaren, att han hade samma uppfattning som
utskottet. Han hyste de starkaste betänkligheter för att gå den väg, som förordats
i motionen, och sade, att det var fruktansvärt — för att bara taga den
sista delen av hans brev — för bönderna, att det skedde en så orättvis värdering
i hans trakt, så att de fingo för litet betalt för sin jord, och då vore det
ändå ohyggligare örn de skulle få betala expropriationsförfarandet för att de
begärt ett skäligt pris, som de icke fått.

I själva verket är det så, att den ledande synpunkten för mig, då jag ställt
mig på den ståndpunkt jag kom till i utskottet, är, att jag velat tillvarataga
den lilla jordägarens intressen. I stora affärer, som röra sig örn miljoner,
spelar det ingen roll vem som betalar kostnaderna för förfarandet, men det är
beträffande de små affärerna, som denna fråga har stor betydelse.

Låt oss tänka oss det fallet, att ett bolag vill sätta upp en elektrifieringsstolpe
utanför en lägenhetsinnehavares husknut. Bolaget bjuder honom ett lågt
pris, ungefär efter vad det är vanligt att bjuda, då icke ömmande omständigheter
föreligga. Nu kan den lilla lägenhetsinnehavaren säga: »Jag är inte
belåten med detta, låt oss gå till en värdering!» Han vet, att det kostar ingenting
för honom. Men annorlunda blir det, örn motionärens synpunkter vinna
beaktande. Då blir lägenhetsinnehavaren utsatt för den pressen, att de, som
vilja expropriera av honom, säga: »Tag nu vad som bjudes, ty annars riskerar
ni vid värderingen, att vårt anbud blir förklarat skäligt, och då får ni bara
den summan men dessutom får ni betala kostnaderna!» Det kan rent av tillskyndas
honom en förlust på det sättet, och det har han inte råd till. Därför
måste han taga det säkra för det osäkra och godta den oskäligt låga summan.

Det är detta fall, som varit avgörande för mig, då jag ställt mig avvisande
till motionen. Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Norman: Herr talman! Jag är fullt överens med lagutskottets ärade
ordförande örn att det problem, som det här är fråga örn, kan och bör ses ur
olika synpunkter och att det är rätt svårt att komma till rätta med. Jag har
därför icke kunnat — och det har icke varit fråga örn det just i denna motion
— vara med örn någon direkt lagändring, men jag har ansett det betydelsefullt,
att en utredning borde företagas i motionens syfte.

Avsikten med motionen är tydligen att söka få till stånd en bestämmelse,
som skulle kunna främja frivilliga överlåtelser i stället för ett tvångsförfarande,
som nu mången gång måste komma till stånd, och jag finner det vara alldeles
påtagligt, att de nuvarande bestämmelserna stimulera markägarna att söka
mången gång tilltvinga sig oskälig ersättning för den mark, som det är ett
samhällsintresse, att han avstår. Just därför, att expropriationskostnaderna
vanligtvis ställa sig så höga, vill den, som önskar marken, den, som begär att
få köpa den, draga sig i det längsta och vill gärna slippa detta tvångsförfarande,
och detta kan markägaren bygga på genom att ställa sig avvisande och
framtvinga en, som jag sade, oskäligt hög ersättning. Motionären i den punkt,
som det här rör sig örn, såväl som motionären i nästa punkt på föredragningslistan
har ju själv dragit fram exempel på att så är fallet, och det ligger
tydligen alldeles klart så till också, att just det förhållandet, att man drar
sig för de höga expropriationskostnaderna, gör, att man är villig att i stället
bjuda en rätt hög ersättning, under det att den, som skulle bli föremål för
expropriation, är mycket ovillig att taga även en väl tilltagen ersättning, där -

Onsdagen de,n 11 februari.

53

Nr 11.

för att han har möjlighet att pressa upp priset, då expropriation i varje fall
blir dyrare för köparen.

Enligt min mening är det icke mer än rätt och riktigt, örn man kunde få
till stånd bestämmelser här, varigenom denna ovillige markägare riskerar, om
han spänner bågen för högt, att den också kan brista. Motionären har här
framhållit en risk, som kunde tänkas lämplig, nämligen att vederbörande kan
riskera att få vara med örn att bidraga till expropriationskostnaderna.

Jag vill anföra en annan synpunkt, som kanske inte direkt hör hit, men
som jag tänker mig skulle kunna få komma med i en blivande utredning, ifall
en sådan kunde få komma till stånd. Jag åsyftar nämligen en ändring av 38 §,
som ju bestämmer, att den ersättning, som expropriationsnämnden kommer till,
i varje fall inte får sättas lägre än vad som frivilligt har erbjudits. Eunnes
det en liten risk även här för den ovillige markägaren, skulle det nog ej skada
— jag är ju inte alldeles övertygad om att man på det sättet kan komma
tillrätta med problemet, men min uppfattning är den, att problemet är så betydelsefullt,
att det vore av värde att få en utredning igångsatt, och ur den synpunkten
har jag reserverat mig till förmån för motionärens yrkande.

Jag har begärt ordet närmast för att framställa detta yrkande örn bifall
till den av herr Lindhagen och mig till betänkandet fogade reservationen.

Herr Lindhagen: Det var av förbiseende jag inte gjorde något yrkande örn
bifall till reservationen. Detta sker emellertid nu.

Lagutskottets ordförande började med en felaktig utgångspunkt, då han
sade, att det här bara var fråga örn vem som skall betala rättegångskostnaderna.
Detta är en sekundär fråga. Främst gäller det hur mycket som
fordras av den, som skall släppa till mark. Det som jag läste upp, visar, hur
det förhåller sig med det opartiska bedömandet, som förväntas av den av statsmakterna
organiserade expropriationsnämnden. Det visar också på den skillnad,
som ibland göres mellan storfolk och småfolk i landsorten.

Här fordras annan lagstiftning, som jag tidigare varit med att påyrka,
nämligen örn förändrad tillsättning av expropriationsnämnderna. Aven det
hjälper kanske icke stort, ty makthavare, var vi än befinna oss, ligga över.
Hur själva tillsättningen än reformeras, blir det vanskligt i alla fall med rättvisan.

Herr Bissmark: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att i allra
största korthet ange, att jag för min del delar de synpunkter, som motionären
framlagt. Jag tror icke det skulle vara alldeles omöjligt att finna
en lämplig form för att bestämma, i vilket fall kostnaderna för rättegången
böra drabba den, som har avvisat ett skäligt anbud. Jag förstår mycket väl
de farhågor, som uttalats av utskottets ärade ordförande, då han framhåller,
att det kan för en liten jordägare vara svårt att stå inför pressen av att
riskera att få betala kostnaderna och att han för den skull blir benägen
att gå ned så långt som möjligt för att slippa undan den risken, men jag
undrar å andra sidan, örn man inte kunde finna en utväg att taga bort denna
risk, genom att man t. ex. stadgade, att den, »som har avvisat ett anbud,
vilket hail uppenbarligen bort godtaga», etc. Då fick man en norm, som
skulle kunna vara lämplig.

Det förekommer för närvarande, att folk ockrar på att motparten skal!
betala rättegångskostnaderna, och motparten resonerar som så, att hellre än
att betala 300 kronor i kostnader, så ger han •— i stället för de 25 kronorna,
som kunna anses vara ett skäligt belopp — exempelvis 150 kronor. Vederbörande
få alltså ett belopp, som med många hundra procent överstiger det skäliga,

Orri viss
ändring i
expropriationslagen.

(Forts.)

Nr 11.

54

Onsdagen den 11 februari.

Örn viss
ändring i
expropria -t km slage n.

(Foris.)

och (leii betalande parten tjänar i alla fall på det, då lian inbesparar rättegångskostnaderna.

Jag tror icke det vore ur vägen att i denna fråga begära en utredning,
och jag ansluter mig till det yrkande, som i detta avseende föreligger.

Häri instämde herr Linder.

Herr von Geijer: Herr talman! Jag skulle kunna inskränka mig till att

instämma med vad utskottets ärade ordförande nyss anförde, men han talade
i första person singularis. Jag anser mig därför böra säga, att den synpunkt
han framhöll jämväl var bestämmande för mig. Det Ilar sagts här
flera gånger, och jag gör mig skyldig till en upprepning, om jag ännu en
gång påpekar det, att det är en tveeggad historia, som mycket väl kan missbrukas,
av den ena såväl som av den andra parten. Likaväl som ägaren av
jorden möjligtvis i vissa fall kan tvinga fram en expropriationsnämnd, där
detta näppeligen behövs, kan å andra sidan ägaren, örn det gäller småfolk,
en änka till exempel, som icke har reda på förhållandena, skrämmas att
taga för litet för det. Jag tycker, då det är så pass vägande åt båda hållen,
att det icke är någon direkt anledning att gå ifrån den allmänna princip,
som från början varit gällande vid expropriation, nämligen att den, från
vilken jord tages, har berättigade anspråk att få den egendom, som tages
ifrån honom, värderad och få den tillförlitligt och opartiskt värderad. Vore
det icke mera skäl, örn man anser expropriationskostnadema för höga, att
man inriktade sig på den punkten och försökte få ned dem? Kan man icke
få någon annan ordning för uppskattningen? Det är ju möjligt, att det
icke går, men att därvidlag nu utan vidare gå in med en skrivelse, som
riktar sig direkt emot den gamla principen, att den, från vilken jord tages,
har berättigad anledning att få den värderad riktigt till dess fulla
värde, tycker jag för min del är ganska betänkligt. Det är denna omständighet,
som föranlett mig att här ansluta mig till den mening, som fått sitt
uttryck i utskottets utlåtande.

Herr Westman: Herr talman! Jag ber att endast få säga några ord örn

den väg, som herr Bissmark anvisade.

Herr Bissmark sade, att han ansåg, att man kunde reflektera på en lagändring
av det innehållet, att örn en person avvisade ett anbud, som han
uppenbarligen bort antaga, borde han få stå kostnaderna. Men låt oss tänka
på exemplet med den lilla lägenhetsinnehavaren, som får besök av bolagsherrama,
åtföljda av deras jurist. De säga till honom: »Det anbud, som vi
här ger er, är sådant, att ni uppenbarligen bör anta det.» Inte kan denne
enkle man göra en distinktion mellan en lagtext, som innehåller ordet »uppenbarligen»,
och en lagtext, där detta ord är utelämnat. Han känner sig
stå inför en övermakt, och han tänker, att det inte är värt, att han inlåter
sig i någon tvist med dessa höga herrar, när han får betala expropriationskostnaderna,
för den händelse expropriationsnämnden ger dem rätt. Då tar
han naturligtvis det säkra för det osäkra och antar anbudet. På så sätt kan
jordägaren tillskyndas förlust.

Jag förstår mycket väl, att det i många av herrarnas erfarenhet finns
ledsamma fall, då jordägare utan fog hava propsat och tilltvingat sig alltför
höga ersättningar. Men det är, som den siste ärade talaren, herr von
Geijer, framhöll, likväl så, att skall någon betala något oskäligt, bör detta
vara den, som vill expropriera. Herr von Geijer utvecklade sakens stora
principiella innebörd, och jag ber kammaren lägga på hjärtat de ord, som
han härom uttalade. Dessa synp1 ..kier hava naturligtvis beaktats också vid

Onsdagen den 11 februari.

55 Sr 11.

vårt ståndpunktstagande inom utskottet, ehuru jag i mitt första anförande inte
så starkt framhöll dem.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 5, i anledning av väckt
motion örn förenklat förfarande för erhållande av rätt att framdraga elektrisk
starkströmsledning.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 24,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Frändén hemställt, att riksdagen
måtte antaga följande ändrade lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902
innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar:

1 §. Har, för någon orts förseende med belysning eller drivkraft •— -— •—
upplåtas.

Menighet -—- -—■ ■— vattendrag.

Ej heller — ■—- — användas.

Skall —---tillämpning; dock att förhöjning i ersättningen — —- —

jämlikt de i samma lag stadgade grunder skall utgå samt att, där ersättningen
ej sättes högre än den ersättningsskyldige före förrättningen bjudit, envar
skall stånda sina kostnader och vardera gälda halva förrättningskostnaden.
Skall fastigheten användas för kronans räkning ■— — icke tillämpas.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits,

1) av herr Lindhagen, som på anförda skäl hemställt, att riksdagen med
anledning av ifrågavarande motion ville hos Kungl. Majit anhålla om övervägande
och förslag till sådan ändring av 1 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande
vissa bestämmelser örn elektriska ledningar, som av motionären ifrågasatts
;

2) av herr Norman, som dock ej antytt sin mening.

Herr Lindhagen: I denna motion föreligger en liknande fråga som den i

nästföregående utlåtande behandlade. Ståndpunktstagandet måste därför bli
detsamma såväl för dem som vilja bifalla förslaget som för dem, som vilja
avslå det.

Herr Frändén har påvisat, att vi redan ha en lag, nämligen lagen örn
allmän flottled, som innehåller just en sådan bestämmelse örn fördelning av
rättegångskostnaderna, som påyrkats även i den nyss behandlade motionen.
Det går således an att lagstifta i den riktningen -— det har Frändén visat.

I överensstämmelse med min ståndpunkt i det nästföregående ärendet har
jag emellertid här velat tillstyrka en skrivelse för att denna fråga skulle
behandlas gemensamt med den i den förra motionen väckta. Jag tillät mig
i lagutskottet fråga, om jag kunde påräkna motionärens biträde för min
reservation. Därtill ropade han högt nej till vår gamman och förlustelse. Jag
för min del rättar mig efter yrkandenas sakliga innebörd.

Örn ries
ändring i
expropriationslagen.

(Forts.) ''

Ang. erhållandet
av rätt
att framdraga
elektrisk starkströmsledning.

Nr 11.

56

Onsdagen den 11 februari.

Äng. erhållandet
av rätt
att framdraga
elektrisk stark•
strömsledning.

(Forte.)

Herr Frändén: Jag uppkallades av herr Lindhagen.

Jag ber att få nämna, att min motion mottogs i utskottet med ett rungande
nej från alla partier. Den ene efter den andre kom upp och talade örn vilket
förfång här skulle komma att ske för småbrukarna och torparna; de skola
förstås alltid åberopas i alla frågor. När jag hörde, att alla, såväl socialdemokrater
som högermän, bondeförbundare och frisinnade, gingo emot min
motion, beslöt jag mig för att i stillhet begå nederlaget och inte göra något
större väsen därav. Jag vill nämligen icke som herr Lindhagen strida för
stridens egen skull, utan jag vill strida för sakens skull. När jag fann, atti!
det var fullkomligt omöjligt att uppnå något resultat, ansåg jag det inte
värt att gå med herr Lindhagen på hans reservation med begäran örn utredning.
Jag hade aldrig begärt någon sådan och kunde av det enkla skälet
icke följa honom.

Trots att min motion, som någon socialdemokrat yttrade, var den mest
radikala i sitt slag, som framkommit, kan det hända, att jag än en gång
återkommer till riksdagen med den, men då skall jag styra örn, att jag har
en liten provkarta på vilka småbrukare det är, som i detta fall tillpressa sig
oskäliga ersättningar.

Herr talman! Jag har för närvarande intet yrkande.

Herr Norman: I konsekvens med mitt ståndpunktstagande i föregående

ärende har jag här reserverat mig blankt. Jag har nämligen ansett, att örn
vi skulle få en skrivelse örn hela det problem, som herr Kropp tagit upp i
sin motion, skulle självfallet även nu ifrågavarande detalj i problemet beaktas
vid utredningen. När nu kammaren har avslagit yrkandet örn en utredning av
hela problemet, har jag inte någon anledning att strida för att få bara denna
detalj belyst utan kommer under sådana förhållanden att rösta för utskottets
yrkande.

Herr Lindhagen: Herr Frändén har misstagit sig. Jag strider inte för

stridens skull; det gör jag aldrig, utan för sakens skull. Är det bara en, som
gör det, så kan det sedan bli flera.

Nu har Frändén sagt, att han kommer igen med denna sak nästa år. Örn
han nu biträtt reservationen, hade vi i alla fall varit två, och då kvantiteten
i vår tid har så stor betydelse, skulle vi tillsammans — från olika partier till
på köpet -— ha ingett större respekt än nu jag, som är ensam, medan herr Frändén
av hänsynsfullhet mot majoriteten för denna gång avstått från sin rätt.

Jag yrkar bifall till reservationen och kommer aldrig att rösta för utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet endast yrkats, av herr Lindhagen,
att kammaren skulle bifalla den av honom vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare enligt herr Lindhagens yrkande; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 69.

Onsdagen den 11 februari.

57 X,- 11.

Herr Tjällgren erliöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Riks dagen

framhöll redan 1914 i skrivelse till Kungl. Majit, att ett allmänt och
starkt behov förelåge därav, att en omarbetning av gällande stängselförordning
komme till stånd. Över denna riksdagsskrivelse infordrades utlåtanden
med resultat, att behovet av en revision vitsordades av så gott som samtliga
hörda myndigheter.

År. 1925 avlät riksdagen ånyo skrivelse i ämnet till Kungl. Majit under
framhållande, att den utveckling, som ägt rum sedan frågan vid föregående
tillfälle var föremål för myndigheternas yttranden, ytterligare understrukit
behovet av en omarbetning av stängselförordningen och därmed i sammanhang
stående stadganden. Riksdagen erinrade bl. a. örn det under senare åren
alltmera framträdande intresset från jordbrukarnas sida för en rationell beteskultur
och avsöndringsinstitutets allt större användning.

Det övervägande antalet av de angående 1925 års riksdagsskrivelse hörda
myndigheterna vitsordade ånyo behovet av den ifrågasatta revisionen, varefter
Kungl. Majit vidtog åtgärder för utarbetande av förslag till lagstiftning i
ämnet, och den 3 oktober 1928 avgåvo härför tillkallade sakkunniga betänkande
med förslag till lag örn ägofred.

I motiveringen till lagförslaget erinras bl. a., att 1857 års stängselförordning
såsom ledande princip med avseende å ägofredens tryggande uppställer
skyldighet för ägare av hemdjur att hålla sådan vård örn dessa, att de ej olovligen
inkomma å annans mark. I förhållandet mellan grannar har denna
skyldighet förlänats endast begränsad tillämpning och ägofredsintresset huvudsakligen
tillgodosetts genom bestämmelserna örn stängselvitsord. Enligt
dessa kan stängselvitsord principiellt göras gällande mellan grannar, oavsett
huruvida ägorna å endera eller båda sidorna av ägoskillnaden betas eller ej.
Fastighetsägare kan därför begagna vitsordet mot granne, även örn ingendera
har behov av hägnad i råskillnaden, och den som håller betesdjur å sin mark
kan göra vitsordet gällande mot granne, som ej låter beta sina ägor.

Betydelsefulla undantag från reglerna örn stängselvitsord finnas emellertid.
Sålunda tillkommer ej stängselvitsord den, som med åker, äng eller plantering
möter skog, utmark eller beteshage, eller den som med enskild mark möter
kronopark eller annan skog eller mark, vilken står under kronans omedelbara
vård och ej upplåtits till nyttjande åt enskild person eller menighet, samt
i regel ej heller innehavare av avsöndrad lägenhet emot stamfastighetens ägare
eller ägare av utjord eller urfjäll emot angränsande fastighetsägare. Ägare eller
innehavare av fastighet har alltså i vissa fall frånkänts rätt till stängselvitsord,
under det att dylikt vitsord kan göras gällande mot honom själv.

Denna principiellt olika ställning motsvarar tydligen icke vår tids rättsuppfattning.
Därjämte är att märka, framhålla de sakkunniga, att undantagen
från vitsordets tillämpning beträffande innehavare av inägojord respektive
avsöndrad lägenhet kunna befaras motverka utvecklingen av småbruks- oell
egnahemsrörelsen samt av nyodlingsverksamheten i allmänhet. Det torde även
vara tydligt, framhålles vidare, att ej heller stängselskyldighetens fördelning
mellan vederbörande grannar överensstämmer med nutida rättsuppfattning.
Även mot vissa andra bestämmelser i gällande stängselförordning kunna, enligt
vad de sakkunniga betona, befogade erinringar göras, varför de sakltunniga,
i överensstämmelse med den av 1914 och 1925 års riksdagar hävdade
uppfattningen och i likhet med det övervägande flertalet av de i ärendet hörda
myndigheterna, komma till den slutsatsen, att en revision av gällande stängselförordning
är av behovet påkallad.

De sakkunnigas betänkande lär ha varit remitterat till vissa myndigheter
för yttrande; vilka åtgärder Kungl. Majit därefter eventuellt vidtagit, Ilar jag
mig icke bekant. Då cn ändring i nu gällande bestämmelser på förevarande

Första kam,marens protokoll 1931. Nr 11. 5

Interpellation
ang. förändrad
lagstiftning
rörande
stängsel
skyldigheten.

Nr 11.

58

Onsdagen den 11 februari.

Jnttrpdla- omxå(le torde vara ett allmänt önskemål bland den jordbrukande befolkningen
''ändrad lag- '' stora delar av landet och särskilt i de norrländska länen, får jag vördsamt
stiftning rö- hemställa örn kammarens tillstånd att till statsrådet och chefen för justitierandestäng-
departementet framställa följande spörsmål:

Sr^Zieten ^ ^-r det att förvänta, att statsrådet kommer att föreslå Kungl. Majit att för

,e e”'' innevarande års riksdag framlägga förslag till förändrad lagstiftning angå1
or '' ende stängselskyldigheten?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Att riksdagsman hr G. Rosén på grund av katarr i luftvägarna tillsvidare
är till arbete oförmögen, intygar
Stockholm d. 11. 2. 31.

Georg Engstrand.
leg. läk.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Bergqvist för tiden den
16—den 28 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 3, i anledning av väckt motion örn beredande
av rätt för valnämnd att vidtaga viss anordning till förebyggande av
trängsel bland valdeltagarna;

statsutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkten 122, gjorde framställning angående anslag till ändring och
utrustning av vissa lokaler å tandläkarinstitutets tandfyllningsavdelning; samt

nr 21, i anledning av Kungl. Maj ris i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkterna 138 och 148, gjorda framställningar angående dels anslaget
till arvoden till speciallärare vid tekniska högskolan, dels ock upplåtelse
av ett område å norra Djurgården för tekniska högskolans behov;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 4, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående vissa
ombyggnads- och reparationsarbeten vid riksbankens avdelningskontor i
Malmö;

nr 5, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående nybyggnad
för riksbankens avdelningskontor i Norrköping;

nr 6, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående förhöjning för år
1931 av åt Anssa f. d. poststationsföreståndare och lantbrevbärare utgående
understöd;

nr 7, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om årligt understöd
åt förra städerskan vid riksbankens avdelningskontor i Växjö Matilda
Ekberg;

nr 8, i anledning av väckta motioner örn gratifikation åt vaktmästaren vid
riksdagens tryckeriexpedition E. Rönnboms änka;

nr 9, i anledning av väckt motion örn understöd för en gång åt förre vaktmästaren
hos andra kammaren J. A. Eriksson;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrade villkor för

Onsdagen den 11 februari.

59 Nr 11.

underhåll och pensioner till avskedat indelt manskap vid armén och marinen
m. m. jämte en i ämnet väckt motion:

nr 11, angående regleringen av utgifterna för budgetåret 1931/1932 under
riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna;
samt

nr 12, med överlämnande av redaktionskommitténs för utgivande av ett historiskt
och statsvetenskapligt arbete örn den svenska riksdagen berättelse över
kommitténs verksamhet under år 1930;

andra lagutskottets utlåtande nr 6, i anledning av väckt motion örn upphävande
av lagarna örn kollektivavtal och örn arbetsdomstol; ävensom

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 1, i anledning av
väckt motion örn införande i förordningen angående expeditionslösen av bestämmelse,
att .protokoll över borgerlig vigselförrättning icke behöver lösas av kontrahenterna.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.18 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 11. 60

Fredagen den 13 februari.

Fredagen den 13 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4.30 e. m.

Justerades protokollen för den 7 och den 10 innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr 69,
angående försäljning av vissa delar av övningsplatsen Backamo.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtande nr 3, statsutskottets utlåtanden nr 20 och 21 samt bankoutskottets
utlåtanden nr 4—11.

Föredrogs och lades till handlingarna bankoutskottets memorial nr 12, med
överlämnande av redaktionskommitténs för utgivande av ett historiskt och statsvetenskapligt
arbete örn den svenska riksdagen berättelse .över kommitténs verksamhet
under år 1930.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran andra lagutskottets
utlåtande nr 6 och första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 1.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtande nr 4, i anledning av
väckta motioner angående biträdande från Sveriges sida av ett av sovjetregeringen
inför Nationernas förbund framlagt avrustningsförslag.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.36 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

310601