JUSTITIEOMBUDSMANNEN S

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅE 1931

SAMT

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS

BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1931

IVAR HJCGGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG
simes

f •„

••{T'' r‘

; c-1 a £ T r r •; * .* ;• -

:L t. '' . i l A f ■

bni. ;■)

: »r

v - J..

c" I

'' i

■S ,>•!

M ‘!

INNEHALL

Justitieombudsmannens embetsberättelse. sid

Inledning..................................-............- 7

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) häradshövdingen H. Krok för felaktig tillämpning av lagen den 19 juni 1919 örn

fri rättegång (ämbetsberättelserna 1929 sid. 142 och 1930 sid. 13)........ 7

2) landsfiskalen M, Mattsson i fråga om obehörigt beläggande med handbojor (ämbets berättelsen

1930 sid. 30).................................. 8

3) utmätningsmannen E. Gottliebsson för felaktig handläggning av utmätningsärende

(ämbetsberättelsen 1930 sid. 108)........-.................... 9

4) tredje polisintendenten E. Hallgren för vilseledande avfattning av polisrapport

m. m. (1930 års ämbetsberättelse sid. 119)....................... 11

5) polisuppsyningsmannen E. A. Bertram för användande av onödigt våld under

tjänsteutövning......... 14

6) kyrkoherden L. Hansson för obehörig vägran att tillhandahålla skolrådsprotokoll

för avskrift.......................................... 24

7) komministern J. R. Hagner för politisk propaganda i sammanhang med gudstjänst 31

8) t. f. landsfiskalen N. Börjeson för felaktigt förfarande vid verkställighet av utslag 40

9) överdirektören P. G. Laurin för obehörig vägran att tillhandahålla offentliga hand lingar

hos försäkringsinspektionen............................ 46

10) landskamreraren L. Afzelius för underlåtenhet att till domhavande göra anmälan

örn länsstyrelses utslag rörande odlingslån...................... 55

11) borgmästaren T. Lundquist för olämpligt uppträdande mot part........... 74

12) landsfiskalen H. E. Svenonius för felaktigt förfarande vid indrivning av böter . . 80

13) landsfiskalen P. D. Hammar i fråga om obehörigt kvarhållande av för brott gripna

personer............................................ 90

14) t. f. domhavanden S. Löfgren för meddelande till röstlängdsupprättare av oriktig

uppgift rörande i konkurs försatta personer......................103

15) polismästaren A. O. Torold för obehörigt återkallande av förordnanden för ord ningsvakter

.........................................110

16) rådmannen A. Nordlöf för förolämpning mot vittne och obehärskat uppträdande 128

II. Redogörelse för ärenden, som föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning
mot nedannämnda tjänstemän:

1) landsfiskalen J. Thorsson för olämpligt förfarande vid polisförhör..........135

2) landsfiskalen H. Bengtsson för underlåtenhet att åtala brott.............139

Sid.

lil. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtgärd enligt I eller II.

1) Fråga om straffbarheten av mäskberedning........................145

2) Fråga örn verkan i inteckningsärende därav, att av fastighetsägarens make lämnat

medgivande till inteckningen icke är av vittnen styrkt. (4 § 2 st. inteckningsförordningen.
)........................................ 158

3) Fråga huruvida påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen bort ådömas utländsk med borgare

............................................164

4) Fråga huruvida förvandling av böter må ske, innan utslag, varigenom böterna

ådömts, vunnit laga kraft.................................167

5) Offentliga handlingars tillhandahållande hos myndighet................170

6) Fråga örn Grymning i åborätt................................178

7) Fråga angående polismyndighets rätt att öppna och granska enskilt brev.....181

8) Fråga huruvida allmän åklagare äger uppträda såsom rättegångsbiträde åt sva rande

i brottmål .................................. 198

9) Oberättigade villkor för tillstånd till sammankomst å offentlig plats m. m.....203

10) Fråga örn behörigheten av erinran, som domkapitel tilldelat prästman i utslag på

besvär över kyrkostämmobeslut.............................207

11) Felaktigt förfarande vid utfärdande av tjänstgöringsbetyg åt folkskollärare .... 214

IV. Framställningar till Konungen.

1) Äng. omreglering av Skånings, Vilske och Valle härads, Gudhems och Kåkinds

härads samt Vartofta och Frökinds härads domsagor..............217

2) » omreglering av Sevede och Tunaläns härads, Aspelands och Handbörds

härads samt Norra och Södra Tjusta härads domsagor.............227

3) » sådan ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928, att ordfö rande

samt vissa ledamöter i beskattningsnämnder i första instans ej må
åtaga sig deklarationsuppdrag mot ersättning...................238

4) » åtgärder för snabbare rättskipning i Södertörns domsaga.........v . 245

V. Inspektionsresor under år 1930 ............................ 260

VI. Under år 1930 handlagda klagomål och anställda åtal m. m........260

Berättelse av tryckfrihetskommittén...........................263

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1930 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummer följd

enligt riksdagens protokoll.............................264

II. Förteckning över de av 1930 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte

uppgifter örn de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av
samma skrivelser: .....................................266

1) Justitiedepartementet..................................266

2) Utrikesdepartementet..................................269

3) Försvarsdepartementet.................................

4) Socialdepartementet...................................

5) Kommunikationsdepartementet............................

6) Finansdepartementet..................................

7) Ecklesiastikdepartementet...............................

8) Jordbruksdepartementet................................

9) Handelsdepartementet.................................

lil. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,
som vid utgången av år 1930 ännu vörö i sin helhet eller till någon del
på Kungl. Maj:ts prövning beroende..........................

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängiggjorts genom skrivelser
från riksdagen före år 1930 men vid samma års början voro i sin helhet
eller till någon del oavgjorda, jämte uppgifter örn den behandling, dessa ärenden
undergått under år 1930:..............................

1) Justitiedepartementet..................................

2) Försvarsdepartementet.................................

3) Socialdepartementet...................................

4) Kommunikationsdepartementet............................

5) Finansdepartementet..................................

6) Ecklesiastikdepartementet...............................

7) Jordbruksdepartementet................................

8) Handelsdepartementet.................................

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1930 och vari under år
1930 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl.
Majlis prövning beroende, jämte kortfattad uppgift örn ärendenas behandling

Sid.

272

276

282

289

298

306

315

320

326

330

332

342

345

351

359

367

370

Till RIKSDAGEN.

J ämlikt 13 § i deri för riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
får jag härmed avlämna berättelse för justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1930. Jag får därvid meddela, att jag med stöd av
25 § i instruktionen begagnat mig av semester under tiderna från och med
den 22 till och med den 26 april, från och med den 26 juni till och med den
31 juli samt från och med den 13 till och med den 16 augusti ävensom att
under nämnda tider min av riksdagen utsedde suppleant och efterträdare
revisionssekreteraren Hilding Forssman förestått ämbetet.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten
anställda åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon
instans prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Felaktig tillämpning av lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång.

I 1929 års ämbetsberättelse (sid. 142 o. f.) och 1930 års ämbetsberättelse
(sid. 13 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen Erik Geijer efter
klagomål av advokaten S. Hultman i Visby väckt åtal mot häradshövdingen
H. Krok för felaktig tillämpning av lagen den 19 juni 1919 örn fri
rättegång. Av redogörelsen framgår, att Svea hovrätt i utslag den 11
december 1928 — enär utrett vore, att genom utslag i fyra vid Gotlands
södra häradsrätt handlagda mål, däri fri rättegång beviljats kärandeparterna
och klaganden förordnats till deras biträde, häradsrätten, jämte
det kärandeparternas talan i huvudsaken helt eller delvis bifallits, på
klagandens yrkande örn ersättning för inställelserna i målen samt för
rättegångarnas anhängiggörande och utförande i övrigt ävensom gottgörelse
för de genom rättegångarna åsamkade utgifter dels tillerkänt klaganden
ersättning av allmänna medel allenast med de belopp, som av klaganden
fordrats såsom gottgörelse för hans inställelser vid häradsrätten,
dels ock förpliktat svarandeparterna att till kärandeparterna utgiva ersättning
med belopp, helt eller i det närmaste motsvarande vad klaganden

i övriga hänseenden yrkat, samt berörda utslag vore felaktiga dels
därutinnan att häradsrätten, som uppenbarligen funnit de av klaganden
fordrade ersättningar i huvudsak skäliga, underlåtit att tillerkänna
klaganden ersättning av allmänna medel i samtliga de hänseenden, som
omförmäldes i 14 § 2 stycket i lagen den 19 juni 1919 örn fri rättegång, dels
ock därutinnan att svarandeparterna förpliktats att till kärandeparterna,
av vilka klaganden jämlikt stadgande i nyssberörda lagrum saknat rätt
att utfå gottgörelse för sitt sysslande med målen, utgiva ersättning, som,
enligt vad ovan sagts, rätteligen bort av allmänna medel tillerkännas klaganden
— dömt Krok, vilken i egenskap av häradsrättens ordförande var
för anmärkta felaktigheter ansvarig, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen för
fel i domarämhetet att böta 100 kronor, över hovrättens utslag hade Krok
anfört besvär.

Kungl. Maid har genom utslag den li april 1930 ej funnit, skäl göra
ändring i hovrättens utslag.

Två justitieråd voro av skiljaktig mening och förenade sig örn följande
yttrande:

Häradsrättens omförmälda utslag hade visserligen varit oriktiga i de
av hovrätten angivna hänseendena; men då enligt justitierådens förmenande
dessa oriktigheter icke vore av beskaffenhet, att på grund av
desamma Krok såsom häradsrättens ordförande kunde anses hava gjort
sig skyldig till ämhetsfel, funne justitieråden, med ändring av hovrättens
utslag, den emot Krok i målet förda ansvarstalan icke kunna bifallas.

2. Fråga om obehörigt beläggande med handbojor.

I 1930 års ämhetsberättelse (sid. 30 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
Geijer efter klagomål av agenten J. L. Jonsson i Östersund
anbefallt åtal mot landsfiskalen M. Mattsson för det denne, sedan han anhållit
klaganden såsom misstänkt för ett brott, som enligt vad det sedermera
visade sig blivit begånget av andra personer, belagt klaganden med
handbojor och under en därpå i undersökningssyfte företagen automobilfärd
fört klaganden sålunda fängslad omkring i trakten. Av redogörelsen
framgår, att Hammerdals tingslags häradsrätt i utslag den 11 mars 1929
funnit, att Mattsson genom att vid ifrågakomna tillfälle belägga klaganden
med handbojor ävensom att sålunda fängslad medföra honom till
plats, där husundersökning ägt rum, icke med hänsyn till omständigheterna
i målet kunde anses hava överskridit sin tjänstebefogenhet, samt,
då Mattsson ej heller i övrigt vid behandlingen av klaganden gjort sig

skyldig till tjänstefel, ogillat mot Mattsson i målet förd ansvars- och ersättningstalan.
över häradsrättens utslag hade advokatfiskalen vid Svea
hovrätt, efter uppdrag av justitieombudsmannen Geijer, ävensom klaganden
anfört besvär.

Svea hovrätt har genom utslag den 21 januari 1930 ej funnit skäl göra
ändring i häradsrättens utslag.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

3. Felaktig handläggning av utmätningsärende.

Av 1930 års berättelse (sid. 108 o. f.) framgår, att justitieombudsmannen
Geijer efter klagomål av Johan Andersson i Kristineberg, Kungsör, i uppgiven
egenskap av likvidator i Aktiebolaget Kungsörs Möbelfabrik i likvidation
anbefallt åtal mot utmätningsmannen E. Gottliebsson för tjänstefel
vid en av honom hos möbelhandlaren D. E. Andersson i Ludvika verkställd
utmätningsförrättning. I målet hade yrkats ansvar å Gottliebsson,
bland annat, för det han dels försummat att i den av honom förda dagboken
i utsökningsmål anteckna ett av Gottliebsson enligt uppgift den 8
november 1927 hos D. E. Andersson verkställt utmätningsförsök dels ock
icke inom föreskriven tid uppsatt konceptprotokoll över samma förrättning.
Västerbergslags domsagas häradsrätt hade genom utslag den 28
juni 1929 i hithörande delar utlåtit sig: Gottliebsson hade den 25 oktober
1927 fått för verkställighet mottaga ett av häradsrätten den 28 september
samma år meddelat utslag, varigenom D. E. Andersson förpliktats att till
Aktiebolaget Kungsörs Möbelfabrik i likvidation utgiva 195 kronor jämte
6 procent ränta därå från den 22 augusti 1927, tills betalning skedde, ävensom
att gälda bolagets kostnader med 73 kronor 90 öre jämte protokollslösen.
Gottliebsson hade den 31 december samma år till ombud för sökanden
återställt utslaget, utan att utmätning skett och utan att D. E. Andersson
fullgjort sin betalningsskyldighet. Av vad i målet förekommit finge
anses utrett, att Gottliebsson den 8 november 1927 inställt sig hos D. E.
Andersson för att verkställa utmätning, men att för utmätningen mött det
hinder, att några utmätningsbara tillgångar icke påträffats. Uti den av
Gottliebsson förda dagboken över utmätningar förekomme icke annan
anteckning örn ifrågavarande utmätningsförsök, än att efter anteckning
örn anstånd införts följande: ”Vid utmätningsförsök har gäldenären befunnits
sakna känd utmätningsbar lös egendom.” Denna anteckning saknade
uppgift örn tidpunkten för försöket eller försöken och vore uppenbarligen
införd tidigast den 26 november 1927. Det hade enligt häradsrättens
åsikt ålegat Gottliebsson att genast efter utmätningsförsöket den 8 samma

månad om detsamma i dagboken göra anteckning. Beträffande frågan örn
skyldighet för Gottliebsson att över utmätningsförsöket den 8 november
1927 uppsätta protokoll vore att framhålla: Någon uttrycklig lagbestämmelse
örn skyldighet för utmätningsman att över samtliga utmätningsärenden
uppsätta s. k. konceptprotokoll förefunnes icke. Stöd för åsikten
örn en sådan förpliktelse vore således att söka annorstädes än i uttryckliga
lagbud. I sådant avseende hade innehållet i 84 § utsökningslagen åberopats.
Därutinnan syntes kunna invändas, att det icke med tydlighet
framginge, att med uttrycket ”utmätning” avsåges andra förrättningar
än sådana, där utmätning verkligen komme till stånd. För en sådan tolkning
talade icke blott den omständigheten, att ur språklig synpunkt försök
till utmätning icke vore att likställa med utmätning, utan ock den
synpunkten, att ur rättslig synpunkt upprättande av protokoll vore långt
betydelsefullare vid utmätning än vid ett försök därtill; örn det senare
kunde i de flesta fall anteckning i dagboken fylla föreliggande behov.
Vidare kunde framhållas, att skyldighet för utmätningsman att till part
utgiva protokoll ”örn gäldenär eller borgenär det äskar” ej med nödvändighet
förutsatte, att konceptprotokoll skulle genast och i alla utmätningsärenden
uppsättas. Stadgandet uti 3 § i lagen örn utmätningsed den 13 maj
1921 örn att vid ansökan av där angivet innehåll skulle fogas ”protokoll
över den utmätningsförrättning, som föranlett ansökningen”, vilken lag
tillkommit långt efter 84 § utsökningslagen, syntes icke kunna användas
till tolkning av innehållet i sistnämnda paragraf; och stadgandet visade
ju ej mera än att lagstiftaren utgått från möjligheten av att på begäran
få ett protokoll över förrättningen utskrivet, vilket beträffande utmätningsförsök
torde kunna ske med ledning av anteckningar i dagboken.
Då vid nu angivna förhållanden Gottliebssons underlåtenhet att örn utmätningsförsöket
den 8 november 1927 genast i dagboken göra anteckning
måste räknas såsom försummelse av en honom såsom utmätningsman
åliggande plikt, men skyldighet för honom att över sagda utmätningsförsök
uppsätta protokoll icke klarligen ålegat honom, prövade häradsrätten
allenast såtillvida fälla Gottliebsson till ansvar i målet, att han
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen för försummelse att verkställa anteckning
i dagbok dömdes att böta 20 kronor. Enligt redogörelsen hade vidare Svea
hovrätt, där advokatfiskalen vid hovrätten på uppdrag av justitieombudsmannen
Geijer anfört besvär över häradsrättens utslag, såvitt detta avsåg
det mot Gottliebsson framställda yrkandet örn ansvar för underlåtenhet
att uppsätta konceptprotokoll rörande utmätningsförrättningen, i utslag
den 19 december 1929 yttrat att, enär stadgandet i 84 § utsökningslagen
uppenbarligen förutsatte, att över all utmätning, varmed måste förstås
jämväl försök till utmätning, skulle av utmätningsman utan dröjsmål
uppsättas konceptprotokoll, samt förty Gottliebsson, vilken enligt vad

han medgivit först i juni 1928 på anmodan av J. O. efter av Gottliebsson
gjorda minnesanteckningar uppsatt dylikt protokoll över en av Gottliebsson
den 8 november 1927 verkställd utmätning, därigenom visat försummelse
och oförstånd i sin tjänst, prövade hovrätten lagligt att, med upphävande
av häradsrättens utslag, såvitt talan däremot fullföljts, jämlikt 25 kap.
17 § strafflagen döma Gottliebsson att för ifrågavarande tjänstefel böta 75
kronor, i följd varav Gottliebsson alltså skulle böta dels för den förseelse,
som av häradsrätten lagts honom till last, 20 kronor, dels ock för förevarande
tjänstefel 75 kronor eller således sammanlagt 95 kronor. Över
hovrättens utslag bade Gottliebsson anfört besvär.

Kungl. Majit bar genom utslag den 16 december 1930 yttrat följande:

Kungl. Majit funne väl Gottliebsson hava felaktigt förfarit jämväl därutinnan,
att han utan giltig orsak underlåtit att förrän i juni 1928 uppsätta
konceptprotokoll över utmätningsförrättningen den 8 november 1927,
men, med hänsyn till den bristande tydligheten i de i ämnet meddelade
bestämmelserna, funne Kungl. Majit denna underlåtenhet skäligen icke
böra för Gottliebsson medföra ansvar för tjänstefel, i följd varav Gottliebsson
befriades från de honom av hovrätten utöver vad häradsrättens
utslag innebölle ådömda böter.

4. Vilseledande avfattning av polisrapport samt frågor om tjänstefel
av polismyndighet, bestående i dels otillbörlig metod för anskaffande
av bevisning, dets olagligt försäljningsförbud, dels ock

olagligt anhållande.

Av 1930 års berättelse (sid. 119 o. f.) framgår, att justitieombudsmannen
Geijer efter klagomål av fabrikören Hj. Mellquist i Södertälje och målarmästaren
D. Dvoretsky i Stockholm förordnat örn åtal mot dåvarande
tredje polisintendenten E. Hallgren för det denne skulle hava förfarit
felaktigt i sin tjänst därigenom, att han vid handläggningen av ett ärende
rörande av Mellquist bedriven försäljning av med sprit konserverade
frukter dels tillåtit kriminalkonstapeln E. H. Köpper att använda otillbörlig
metod för anskaffande av bevisning, dels den 13 december 1927
genom Köpper meddelat Mellquist försäljningsförbud, av Hallgren sedermera
betecknat såsom sådan erinran, varom förmäles i 9 § i kungl, förordningen
den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.,
dels vid samma tillfälle låtit obehörigen anhålla och till Stockholm avföra
Dvoretsky, dels ock slutligen låtit avfatta och till kungl, kontrollstyrelsen
överlämna en polisrapport i ärendet av vilseledande innehåll,
dagtecknad den 12 januari 1928.

Stockholms rådhusrätt hade i utslag den 9 augusti 1929 yttrat följande:
Vidkommande första stämningspåståendet, så ehuru Hallgren erkänt, att
— sedan Köpper för Hallgren rapporterat dels att i Stockholm för användning
såsom berusningsmedel försåldes viss sprithaltig vätska, uti vilken i
glasflaskor förvarade frukter vore inlagda, dels att Dvoretsky troligen
försålde eller förmedlade försäljning av varan, och dels att denna funnes
i lager hos Mellquist i Södertälje — Hallgren i december 1927 lämnat sitt
medgivande till att Köpper i hemligt samförstånd med annan person, som
för Dvoretsky uppgivit sig vara spekulant å varan, begivit sig till Mellquists
lager, under det att Dvoretsky därstädes för omförmälda persons
räkning förhandlat örn inköp av varan, likväl och som Hallgren vid lämnandet
av omförmälda medgivande icke, såvitt visats, ägt vetskap örn att,
såsom numera i målet vore upplyst, omförmälda vara blivit av Mellquist i
vederbörlig ordning hit till riket införd, utan det fasthellre av omständigheterna
i målet måste anses framgå, att Hallgren därvid ägt giltig
anledning antaga, att fråga vore örn bedrivande av spaning för uppdagande
av med olovlig införsel av spritdrycker sammanhängande olovlig
försäljning av sådana drycker, vid vilket förhållande den omständigheten,
att medgivandet avsett vidtagande av polisåtgärder inom Södertälje stads
polisdistrikt, icke, mot bestämmelserna uti det i målet åberopade, kungl,
hrevet av den 28 september 1923, i och för sig vore av beskaffenhet att för
Hallgren föranleda ansvar, alltså och då påtalade polisåtgärden ej heller
eljest kunde anses vara av sådan art, att Hallgren genom att lämna sitt
medgivande till åtgärdens vidtagande kunde anses hava gjort sig skyldig
till tjänstefel, bleve åtalet i denna del av rådhusrätten ogillat. Vad anginge
andra stämningspåståendet, så enär annat förhållande icke kunde
anses ådagalagt, än Hallgren uppgivit, eller att Hallgren, då Köpper efter
försäljningsunderhandlingarna i telefon uppringt Hallgren och anmält,
huru stor myckenhet av varan anträffats å nämnda lager, och anhållit om
besked, huru han skulle förfara med varan, beordrat Köpper att tillsäga
den person, vilken vid underhandlingarna företrätt Mellquist, att varan
icke finge försäljas olagligt, samt lämnandet av denna order icke kunde
anses innefatta av Hallgren begånget tjänstefel, ty och som — även örn
i målet finge anses utrett, att vid orderns verkställande förfarits felaktigt
det förhållandet, att Hallgren i målet förklarat sig ensam hära ansvaret
för de vidtagna åtgärderna, icke lagligen kunde medföra, att Hallgren
på grund av sådan felaktighet blivit förvunnen till ansvar för
tjänstefel, alltså och då Hallgren ej heller i övrigt blivit i förevarande del
av målet förvunnen örn brottslighet i åtalat hänseende, funne rådhusrätten
åtalet därutinnan icke kunna bifallas. Beträffande tredje stämningspåståendet
vore väl upplyst, att Köpper på order av Hallgren låtit i Södertälje
anhålla och till Stockholm avföra Dvoretsky, men enär sagda åtgärd

med hänsyn till i målet inlupna omständigheter måste antagas hava varit
av förhållandena påkallad, prövade rådhusrätten rättvist ogilla åtalet i
denna del av målet, och bleve Dvoretskys på förment brottsligt förfarande
uti ovan angivna hänseenden grundade skadeståndstalan tillika ogillad.
Vad slutligen beträffade fjärde stämningspåståendet, så ehuru av utredningen
i målet framginge, att vid avfattandet av den däri omförmälda till
kontrollstyrelsen ingivna, av Hallgren undertecknade polisrapporten
av den 12 januari 1928 delvis felaktigt och ofullständigt åter givits från
polismyndighetens sida i saken vidtagna åtgärder, anmärkta oriktiga förfarande
i allt fall, vid övervägande av vad å ömse sidor i målet andragits,
icke kunde anses vara av så svårartad beskaffenhet, att Hallgren därigenom
ådragit sig ansvar för tjänstefel, funne rådhusrätten åtalet ej
heller i denna del kunna vinna bifall. Vid denna utgång av målet, i vad
detsamma avsåge ansvarstalan, och då de åtgärder, för vilka Hallgren,
enligt vad ovan sagts, förklarat sig bära ansvaret, icke vore av sådan
beskaffenhet, att Hallgren på grund därav kunde anses skyldig att gottgöra
Mellquist av denne i målet fordrade ersättningsbelopp, prövade rådhusrätten
rättvist ogilla även Mellquists talan. Mellquist skulle själv vidkännas
sina å målet havda kostnader.

Av redogörelsen framgår slutligen, att besvär över rådhusrättens utslag
anförts i Svea hovrätt dels av advokatfiskalen vid hovrätten, efter uppdrag
av tjänstförrättande justitieombudsmannen Hans Forsberg, dels ock av
Mellquist och Dvoretsky.

Svea hovrätt hav i utslag den 20 maj 1930 yttrat följande:

Enär vid avfattandet av den i målet omförmälda, till kontrollstyrelsen
ingivna, av Hallgren undertecknade polisrapporten av den 12 januari 1928
uti de av J. O. anmärkta hänseendena felaktigt och ofullständigt återgivits
från polismyndigheternas sida i förevarande sak vidtagna åtgärder,
samt Hallgren genom sin befattning med rapporten visat oförstånd i sin
tjänst, men Hallgren, på sätt rådhusrätten funnit, icke i övriga åtalade
avseenden kunde anses förfallen till ansvar för tjänstefel, prövade hovrätten
rättvist att, med ändring av rådhusrättens utslag i ansvarsfrågan,
på det sätt bifalla åtalet, att Hallgren för vad han i målet låtit komma sig
till last jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen dömdes att höta 300 kronor.

Beträffande i målet framställda ersättningsanspråk funne hovrätten ej
skäl att i rådhusrättens utslag därutinnan göra annan ändring, än att
Hallgren förpliktades att ersätta Mellquist dennes kostnader för sakens
utredning och dragande inför J. O. med av Mellquist fordrat och av Hallgren
utan anmärkning lämnat belopp, 426 kronor 50 öre.

I fråga örn kostnaderna å målet vid rådhusrätten bleve, med ändring av

rådhusrättens utslag jämväl i denna del, Hallgren ålagt att gottgöra Mellquist
dennes berörda kostnader med 150 kronor jämte det belopp, Mellquist
visade sig hava erlagt för rådhusrättens protokoll i målet.

Hallgren, som fordrat ersättning av Mellquist och Dvoretsky för förklaringskostnaderna,
skulle med hänsyn till omständigheterna i målet själv
vidkännas samma kostnader.

Över hovrättens utslag har Hallgren anfört besvär. Målet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

5. Användande av onödigt våld av polisuppsyningsman
under tjänsteutövning.

I en hit inkommen klagoskrift anhöll skogsarbetaren J. Andersson i
Katrineberg genom advokaten I. Lagergren i Bollnäs, att polisuppsyningsmannen
E. A. Bertram i Bollnäs måtte ställas under åtal för det han tisdagen
den 5 juni 1928 kl. omkring 11 e. m. å Centralhotellet i Bollnäs
misshandlat klaganden. Klaganden hemställde tillika, att honom måtte
beredas tillfälle att i händelse av åtal framställa ersättningsanspråk mot
Bertram.

Till utveckling av händelseförloppet vid omförmälda tillfälle åberopade
klaganden innehållet i två vid klagoskriften fogade, av skogsarbetaren J.
Persson i Alfta och hotellvaktmästaren F. Eriksson i Bollnäs avgivna
intyg.

Det av Persson avgivna intyget innehöll bland annat följande:

Den 5 juni 1928 hade Persson i sällskap med klaganden besökt Centralhotellet
i Bollnäs köping, och hade de där i den s. k. lilla matsalen kl.
omkring 11 e. m. av uppasserskan Ada Bengtsson beställt två flaskor pilsnerdricka.
Ada Bengtsson hade genmält, att det icke serverades något,
enär matsalen skulle stängas. Då Persson och klaganden omedelbart därpå
stått i begrepp att avlägsna sig, hade Bertram inkommit i lokalen.
Persson och Bertram hade hälsat på varandra, därvid Bertram vänt sig
mot klaganden och yttrat: ”Jaså, är Ni här också! Gå ut härifrån!” Klaganden
hade genmält: ”Ja, vi håller just på att gå ut.” Därpå hade de,
Persson först, följd av klaganden, och sist Bertram, gått fram till en
trappa, som ledde ned till hotellets vestibul. Ada Bengtsson hade då kommit
fram och växlat några ord med Persson. Under detta samtal hade klaganden
fortsatt nedför trappan, och hade Bertram följt omedelbart efter
klaganden samt yttrat till honom, att han skulle avlägsna sig. Bertram
hade därefter gripit tag i klagandens vänstra axel upprepade gånger och
knuffat på klaganden framåt. Klaganden hade då sagt: ”Jag går ju ändå,

utan att Bertram behöver köra på.” När Persson iakttagit Bertrams beteende
mot klaganden, hade Persson följt efter dem ned i vestihulen. Bertram
hade där, utan att dessförinnan yttra något, tilldelat klaganden en
knuff, så att klaganden fallit omkull, därvid han i golvet tagit ”emot sig
med båda händerna”. Klaganden hade omedelbart rest sig upp och fortsatt
fram mot ytterdörren. Då klaganden befunnit sig strax framför dörren,
hade Bertram med båda sina knutna händer tilldelat klaganden en stöt i
ryggen med påföljd, att klaganden fallit framstupa mot dörren. Därvid
hade klaganden med händerna krossat två å dörren och väggen därintill
befintliga glasrutor. Hotellvaktmästaren Eriksson hade då kommit framskyndande
och öppnat dörren, genom vilken klaganden gått ut på gatan
efter att dessförinnan hava tilldelats ännu en knuff av Bertram, så att
klaganden snubblat fram över trottoarkanten. Persson hade då vänt sig
mot Bertram och fattat honom i rocken för att hejda honom samt yttrat:
”Nu tar väl Bertram sig ändå friheter, som han inte har rätt till.” Bertram
hade därtill svarat: ”Jaså, tar Ni parti för såna där också!” samt
vänt helt örn och sprungit upp för trappan. Persson hade iakttagit, att
klaganden vid fallet mot ytterdörren ådragit sig skador i båda händerna,
så att ymnigt blodflöde uppstått.

Det av Eriksson avgivna intyget innehöll följande:

Ifrågakomna dag, sannolikt strax före kl. 11 e. m., hade Eriksson,
vilken då stått i dörröppningen till portierlogen å hotellet, iakttagit, att
klaganden, tätt åtföljd av Bertram, kommit ned för trappan från hotellets
övre våning. Då klaganden och Bertram kommit fram ungefär till två i
vestihulen befintliga innerdörrar, som stått uppslagna, hade Bertram
gripit tag i klaganden och slängt honom framåt med påföljd, att klaganden
fallit omkull på golvet. Klaganden hade omedelbart rest sig upp och
yttrat något örn att Bertram borde hejda sig, då klaganden självmant
tänkte gå ut. Klaganden hade emellertid endast hunnit taga några steg
mot ytterdörren, då Bertram, som följt efter, knuffat till klaganden, så
att denne, som då befunnit sig omedelbart framför ytterdörren, fallit
framåt och ränt båda händerna genom två å dörren och väggen därintill
befintliga glasrutor. Situationen hade varit sådan, att enligt Erikssons
förmenande det varit uteslutet, att klaganden kunnat undvika att antingen
krossa glasen med händerna eller stöta huvudet mot desamma eller den
karm, som åtskilde glasrutorna. Då dörren varit stängd, hade Eriksson
omedelbart skyndat fram och öppnat densamma. Klaganden, som just
stått i begrepp att gå ut på gatan, hade då i dörröppningen erhållit ytterligare
en knuff av Bertram. Klaganden hade avlägsnat sig utan att tilltala
Bertram samt stannat en kort stund på gatan utanför för att invänta
Persson, varefter båda gått sin väg.

Vid klagoskriften var jämväl fogat ett så lydande läkarintyg:

”Skogsarbetare]! Jonas Andersson från Mödängsbo, Katrinebergs församling,
som uppger sig igår kväll blivit knuffad mot en fönsterruta, varvid
han skar sig å båda händerna å den sönderspringande fönsterrutan,
företer vid idag av mig företagen besiktning följande färska skador: I
mitten av högra handens flatsida ett 2 cm långt, i handens längdriktning
förlöpande skärsår med skarpa kanter och av 5 millimeters djup samt ett
1 cm långt 2 millimeter djupt fliksår å lillfingersidan av handens flatsida.
Å vänstra tummens nagelfalang ett 1 cm långt och 2 millimeter
djupt fliksår invid nagelroten samt å tummens basalfalang ett 1 % cm
långt och ungefär 1 millimeter djupt skärsår, och motsäga skadornas utseende
ej den skadades uppgift, att de uppkommit genom att han skurit
sig på glasskärvor. Den skadade torde genom skadorna komma att bli
oförmögen till arbete ungefär 14 dagar men något framtida men av skadorna
är ej att befara vilket härmed intygas. Bollnäs den 6 juni 1928.
Lambert Eriksson Provinsialläkare.”

Under åberopande av en vid klagoskriften fogad, den 13 juni 1928 dagtecknad
handling, enligt vilken klaganden begärt ersättning för de skador,
som tillfogats honom av Bertram med särskilda belopp örn tillhopa 682
kronor ävensom för vissa utgifter m. m., anförde klaganden i klagoskriften
vidare, att ett av Bertram anlitat ombud vid besök hos ett klagandens
ombud den 14 juni 1928 meddelat, att Bertram, även örn besvärande omständigheter
läge honom till last, icke ville godkänna det fordrade skadeståndsbeloppet
samt att, sedan Bertrams ombud förklarat, att ombudet på
grund av sitt uppdrag icke kunde erbjuda mer än 450 kronor i ett för allt,
någon uppgörelse icke kunnat åvägabringas.

I ett med anledning av innehållet i ovanberörda handlingar infordrat
yttrande förklarade Bertram, att han till en början ville hänvisa till innehållet
i en av honom till polischefen i Bollnäs avlåten skrivelse rörande
förevarande sak.

I nämnda skrivelse, som i avskrift bilagts yttrandet, anförde Bertram
bland annat följande:

Den 5 juni 1928 på kvällen hade Bertram uppehållit sig på Centralhotellet
i Bollnäs. Bertram hade därvid blivit av Ada Bengtsson uppmärksamgjord
på att klaganden vägrat efterkomma hennes anmaning att avlägsna
sig från hotellets matsal. Klaganden hade varit något påverkad
av rusgivande dryck och uppfört sig, som vanligt, utmanande. I anledning
därav hade Bertram uppsökt klaganden för att tillsäga honom att
omedelbart lämna hotellet. Efter det Bertram hövligt sagt honom ett
god afton och tillagt ”Jaså, Andersson är här igen” eller något dylikt,
hade Bertram tillsagt honom, att han borde avlägsna sig. Klaganden hade
svarat, att han nog tänkte gå men att han ville gå själv. Då klaganden

icke gjort någon min av att genast efterkomma Bertrams tillsägelse, hade
Bertram gripit honom i armen för att föra ut honom. Klaganden hade
visat sig motsträvig samt trängt sig på Bertram och yttrat: ”Släpp mig.
Kör inte vid mig karl. Jag tänker gå själv.” Utan att fästa något avseende
vid dessa invändningar hade Bertram behållit sitt grepp och fört
klaganden mot trappan. Klaganden hade fortfarande gjort något motstånd
och ibland gripit rätt fast i ledstången. Då de kommit på sista steget
i trappan, hade klaganden hastigt släppt sitt grepp örn ledstången. Av
det framåtverkande tryck, som Bertrams grepp i klagandens vänstra arm
utövat, hade klaganden därvid, för Bertram alldeles oförberett, störtat
framåt. Rörelsen hade verkat som örn klaganden fått en släng eller knuff
av Bertram. Klaganden hade emellertid rest sig omedelbart, varvid Bertram
ånyo gripit honom i armen. Efter något yttrande av klaganden hade
Bertram därefter fortsatt att föra honom ut genom liotellvestibulen. Då
Bertram kommit ett stycke fram mot dörren, hade han släppt sitt grepp
och samtidigt fört på klaganden. Denne hade därvid, fullkomligt ofrivilligt
från Bertrams sida, kommit att slå sina båda händer mot glaset i
yttre dörren.

I det avgivna» yttrandet anförde Bertram härutöver bland annat följande: I

ovannämnda skrivelse hade Bertram visat, att han på anmodan av
hotellbetjäningen nödgats inskrida mot klaganden, att denne visat sig
ovillig att hörsamma Bertrams till honom riktade anmaningar att avlägsna
sig från hotellet, samt att Bertram för klagandens avförande tilllåtit
sig och ansett sig berättigad att använda de tvångsmedel, omständigheterna
synts honom kräva. Bertram bestrede bestämt, att han mot klaganden
vid tillfället förövat någon som helst misshandel. Bertram hade
varken slängt eller knuffat klaganden, och de åberopade intygsgivarnas
omdömen i detta avseende vågade Bertram beteckna såsom i hög grad
Överdrivna. Klaganden, som vore en känd poliskund och fruktad slagskämpe,
vore mycket sensationellt betonad och saknade ingalunda sinne
för att arrangera uppträden för att på detta sätt söka en skyddande förklädnad
för egna våldsavsikter. I en skrivelse, varmed polischefen i
Bollnäs till landsfogden i Gävleborgs län överlämnat Bertrams till den
förre avlåtna skrivelse i saken, hade även upplysningsvis framhållits, att
klaganden vore känd som en av de värsta bråkmakarna i Bollnäs och därför
erhållit namnet ”Finnskogens fasa”. Persson vore en av klagandens
kumpaner, som näppeligen vågade annat än i allt följa klagandens uppfattning,
och Persson, liksom Eriksson, hade uppenbarligen icke någon
känsla för ordens valör, då de i sina intyg kunnat till den grad, som skett,
vanställa händelseförloppet. Bertram vore också livligt övertygad, att
denna deras bristande förmåga att rätt bedöma situationen vore så stor,

2 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1031 års riksdag.

att de med all säkerhet icke komme att tveka att med ed betyga riktigheten
av sina utlåtanden. Icke förty vågade Bertram bestrida allt avseende
vid nämnda uttalanden. Att Persson emellertid icke vore fullt
sanningsenlig i sina uppgifter trodde sig Bertram dock bliva i tillfälle att
visa genom vittnesmål av Ada Bengtsson. Persson bade också liksom klaganden
vid tillfället varit något påverkad av pilsnerdricka, vilket i viss
mån förklarade, att han i intyget kunnat stämpla Bertrams uppträdande
såsom övergrepp. En polismans ställning vore ofta synnerligen svår.
Detta gällde i synnerhet, då polismannen bade att hantera personer av
klagandens typ. Klaganden hade alltid för sed att själv vilja bestämma
takten och tilläte icke gärna någon vilja råda över sin, därest han icke
funne, att han i fysisk styrka vore underlägsen. Inför klagandens förklaring
”rör mig icke” hade Bertram självfallet icke kunnat falla undan,
utan hade Bertram varit hänvisad att reagera på sätt som skett för att
övertyga klaganden, att det vore Bertram och icke klaganden, som hade
bestämmanderätten. Klaganden hade gjort gällande, att han skadat sig
av de krossade glasrutorna. Anmärkningsvärt vore emellertid, att Bertram
icke kunnat konstatera några blodspår å eller invid hotelldörren i
fråga. Bertram kunde förty ej heller medgiva, att klaganden genom
Bertrams förfarande vare sig direkt eller indirekt tillfogats de av klaganden
uppgivna skadorna. Men även örn så vore förhållandet, måste
dessa skador, då det i varje fall torde vara klart, att Bertram icke övat
våld mot klaganden i uppsåt att skada honom, anses hava uppkommit
mera av våda än av vållande. I den'' ovanherörda skrivelsen från polischefen
i Bollnäs hade denne gjort sig till tolk för den uppfattningen, att
olyckshändelse förelåge. Klaganden hade medverkat till denna genom
sitt passiva motstånd och den motvillighet, han ådagalagt, då Bertram
ingripit för att avföra honom. De förevarande klagomålen vågade Bertram
beteckna såsom ett utslag av dåligt humör, som framkallats av misslyckandet
av försöket att av Bertram utpressa oskäligt och obefogat
skadestånd. Örn anspråken varit skäliga, hade Bertram icke tvekat att
tillmötesgå klaganden, dock icke i känsla av skuld utan av rent allmänmänskliga
skäl. Bertram resonerade nämligen så, att, örn klaganden lidit
skada till följd av olyckliga förhållanden, borde Bertram icke undandraga
sig att markera sitt beklagande av det inträffade genom att giva någon
ersättning. Då Bertram därtill hotats med anmälan och Bertram ej gärna
velat bliva föremål för den uppmärksamhet, som till och med en obefogad
sådan alltid medförde, hade Bertram bestämt sig för att erbjuda klaganden
det belopp, klaganden uppgivit.

Slutligen meddelade Bertram, att klaganden, enligt av nykterhetsnämnden
i Bollnäs köping fattat beslut, under senare delen av år 1927
varit avstängd från rätten att bliva serverad rusdrycker och pilsner -

dricka, varjämte Bertram åberopade vissa uppgifter, hämtade ur den å
polisstationen i Bollnäs köping förda journalen och utvisande bland annat,
att klaganden vid olika tillfällen under åren 1926 och 1927 blivit anhållen
i Bollnäs samt att han sedermera ådömts bötesstraff för fylleri, våldsamt
motstånd och misshandel.

I avgivna påminnelser anförde klaganden, att den omständigheten att
Bertrand ingripande i förevarande fall påkallats av Ada Bengtsson icke
i och för sig kunde åberopas såsom skäl för Bertrand förfarande gentemot
klaganden. Det gällde att avgöra, huruvida grundad anledning i
övrigt därtill förelegat. Klaganden bestrede, att han vid tillfället i fråga
varit rörd av starka drycker. Men även örn klaganden varit ”något påverkad”,
hade denna omständighet icke innefattat skäl för klagandens avförande
med anlitande av sådana åtgärder, som förekommit. På vilket
sätt klaganden, innan Bertram tillkallats, uppträtt utmanande hade icke
närmare angivits. Själv bestrede klaganden, att han uppträtt på något
sätt olämpligt. Förevarande klagomål grundade sig i sak på den omständigheten,
att Bertram måste anses hava direkt förorsakat de skador, som
åsamkats klaganden vid dennes fall mot glasrutorna å och vid hotellets
ytterdörr. Det vore tydligt, att avståndet från dörren till den punkt, där
Bertram släppt sitt grepp örn klaganden och fört honom framåt, varit
ytterst obetydligt. Därtill komme, att dörren vid tillfället i fråga varit
stängd och i varje fall endast kunde öppnas inåt, örn vilka förhållanden
Bertram måste förutsättas hava ägt kännedom. Att under sådana omständigheter
vidtaga en åtgärd, som innefattat klagandens ofrivilliga och
sannolikt rätt hastiga förflyttande framåt mot dörren, kunde enligt klagandens
förmenande icke karaktäriseras såsom annat än ett orsakande av
den inträffade effekten, och därtill ett orsakande, som bort beräknas med
största sannolikhet skola medföra just ifrågavarande effekt. Förloppet
kunde omöjligen rubriceras såsom våda eller olyckshändelse.

Sedan min företrädare i ämbetet genom expeditionen begärt upplysning
av landsfogden i Gävleborgs län angående de åtgärder, som kunde
hava vidtagits i anledning av Bertrams skrivelse till polischefen i Bollnäs,
inkommo från landsfogden C. Björkling handlingar i ärendet, utvisande,
att landsfogden anmodat landsfiskalen i Bollnäs distrikt att verkställa
erforderlig utredning ävensom att vidtaga den åtgärd, saken kunde
prövas föranleda, att i anledning därav polisförhör sedermera hållits med
Eriksson och Ada Bengtsson, samt att landsfiskalen därefter till landsfogden
översänt handlingarna i ärendet med förklaring, att landsfiskalen
ansett sig icke kunna vidtaga några åtgärder emot Bertram.

Härpå anhöll J. O., att K. B. i Gävleborgs län ville låta verkställa noggrann
utredning, huru med de i ärendet uppgivna omständigheter förhölle
sig.

Vid av landsfogden Björkling hållna förhör förekom bland annat följande: Ada

Bengtsson berättade: Strax före stängningstiden ifrågavarande
kväll hade klaganden och Persson inkommit i hotellets lilla matsal och
beställt pilsner. Då klaganden enligt Ada Bengtssons uppfattning tydligen
varit påverkad av starka drycker och det för övrigt varit stängningsdags,
hade hon nekat att servera dem. Klaganden och Persson hade
då blivit ”sorn vanligt, elaka”. Ada Bengtsson hade uppmanat klaganden
att avlägsna sig, men det hade visat sig omöjligt att få ut honom. På
grund av den kännedom, Ada Bengtsson från föregående tillfällen haft örn
klaganden, hade hon, förvissad örn sin oförmåga att ensam få honom avlägsnad
samt därjämte fruktande, att klaganden skulle komma att ställa
till bråk och oväsen, ansett det lämpligast att tillkalla Bertram, som för
tillfället uppehållit sig å hotellet. Bertram hade genast kommit tillstädes
och efter det Bertram en stund samtalat med klaganden, som varit envis,
hade båda begivit sig till trappnedgången. Vid själva nedgången hade
klaganden hastigt vänt sig mot Bertram samt i hetsig och hotande ton
yttrat: ”Rör mig inte”, ett uttryck, som klaganden mycket ofta plägade
använda. Bertram hade uppträtt lugnt och behärskat.

Eriksson och Persson berättade i huvudsaklig överensstämmelse med
innehållet i de förut av dem avgivna intygen. Eriksson uppgav örn själva
uppträdet, att Bertram i vestibulen gjort en ”sväng” med klaganden, så
att denne fallit framstupa på händerna, att klaganden befunnit sig ungefär
en meter från ytterdörren, då Bertram stött till honom, därvid klaganden
fallit framåt och kört båda händerna genom de därstädes befintliga
glasrutorna, samt att Bertram sedan ytterligare med en knuff förpassat
klaganden ut på gatan. Persson uppgav, att han sett ”svängningen”,
då klaganden fallit framstupa på händerna, att Bertram omkring
en meter från ytterdörren stött till klaganden, så att denne kört båda händerna
genom glasrutorna, samt att Bertram sedan givit klaganden ytterligare
en stöt, så att denne kommit ut på gatan, dock utan att ramla
omkull.

Eriksson tilläde, att han icke med säkerhet kunnat iakttaga, huruvida
klaganden vid tillfället i fråga varit berusad, att han icke kunde yttra sig
örn, huruvida klaganden genom sina åtgöranden givit Bertram anledning
att påskynda klagandens utforslande, att han icke kunnat förmärka* något
nervöst eller irriterat i Bertrams uppträdande, samt att några märken
efter blod icke kunnat upptäckas vare sig innanför eller utanför ytterdörren
eller å trappstegen ned till gatan.

Persson uppgav ytterligare, att tre eller fyra gäster befunnit sig i matsalen,
då klaganden och Persson infunnit sig där, att samtliga gäster
emellertid avlägsnat sig under det klaganden och Persson talat med Ada
Bengtsson, att Persson utanför hotellet tagit hand örn klaganden och i bil
följt med honom först till en sin syster, som vore boende i Bollnäs, och,
enär klaganden blött starkt örn händerna och förty skolat komma att
”bloda ned” hos systern, sedermera till en annan person, hos vilken klaganden
fått ligga över natten, att klaganden och Persson icke varit nyktra,
då de ”ju druckit en del pilsner”, samt att Bertram uppträtt lugnt och
behärskat.

Landsfogden Björkling anförde i till K. B. avgivet yttrande, att det
varit omöjligt att få nöjaktigt klarlagt, huruvida klaganden genom sina
egna åtgöranden givit Bertram befogad anledning att använda kraftåtgärder
för klagandens avlägsnande från hotellet eller örn Bertram därvid
besinningslöst använt lagstridigt våld. Endast så mycket hade kommit
fram, att Bertram syntes hava uppträtt lugnt och behärskat; och
något skrik, bråk eller dylikt under transporten ut på gatan hade icke
kunnat konstateras.

Sedan Bertram fått taga del av klagandens påminnelser, inkom Bertram
med skriftligt bemötande därav.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Geijer K. B. i Gävleborgs län att förordna särskild åklagare att
vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Bertram. I den för åklagaren utfärdade instruktionen anförde J. O.
följande:

”Sedan gammalt hava i Sverige de medborgerliga fri- och rättigheterna
fått ett uttryck i de bestämmelser, som år 1809 upptogos i § 16 regeringsformen,
nämligen att Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra,
vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva
låta till liv, ära, personlig frihet och välfärd, utan att han lagligen förvunnen
och dömd är.

Huvudändamålet med dessa bestämmelser är att skydda den enskilde
medborgaren mot övergrepp från den styrande maktens och således även
från ämbets- och tjänstemännens sida och oförtydbart fastslå, att de måste
handla inom lagens råmärken. Att deras handlande icke i allt kan vara
reglerat i lag eller författning är väl tydligt. Men även det förutan måste
vissa handlingar från ämbets- och tjänstemäns sida anses förbjudna. I
vissa i 5 kap. 8 § strafflagen särskilt angivna fall är användande av våld
mot fånge eller häktad person eller mot person, som skall häktas, tillåtet.

Mea uppenbart torde vara, att polismyndighet icke i allmänhet äger att
utsätta personer, med vilka polismyndigheten i tjänsteutövningen kommer
i beröring, för våld eller annan fysisk förgripelse av vad slag det vara
må. Den polisman, som vid anhållande av en person eller eljest vid ingripande
för ordningens upprätthållande onödigtvis brukar våld mot
denne, gör sig skyldig till grovt tjänstefel. Misshandel, utövad under
sådana omständigheter, måste anses desto svårare, som polismannen därvid
stöder sig på sin tjänsteställning och den anhållne i regel knappast
torde våga att försvara sig.

I förevarande fall är upplyst att, då klaganden på kvällen den 5 juni
1928 inkommit i Centralhotellets i Bollnäs lilla matsal och beställt pilsnerdricka,
uppasserskan därstädes Ada Bengtsson, vilken fått den uppfattningen
att klaganden var påverkad av starka drycker och för den skull
vägrat att servera honom den beställda pilsnerdrickan, uppmanat honom
att avlägsna sig ur matsalen och, då klaganden icke efterkommit denna
uppmaning, anhållit örn å hotellet närvarande polisuppsyningsmannen
Bertrams hjälp för klagandens avlägsnande. I anledning av Ada Bengtssons
begäran har. Bertram först tillsagt klaganden att avlägsna sig från
hotellet och sedermera, då detta enligt Bertrams mening icke skett hastigt
nog, inskridit handgripligen för att få ut klaganden därifrån. Därvid
synes emellertid Bertram hava mot klaganden använt våld i en utsträckning,
som icke varit av omständigheterna betingad. Ingenting tyder på
att klaganden vägrat att avlägsna sig på Bertrams tillsägelse därom; och
utredningen giver icke vid handen, att klaganden gjort något märkbart
motstånd. Örn därtill kommer att, såsom Bertram påstått, klaganden varit
i någon mån påverkad av starka drycker, synes denna omständighet i särskild
grad hava bort föranleda Bertram att vid utförandet av klaganden
iakttaga försiktighet och framför allt avhålla Bertram från att tilldela
klaganden knuffar i ryggen. De upplysningar, som lämnats av Persson
och Eriksson, ävensom de förda underhandlingarna om skadestånd häntyda
emellertid på att Bertram använt annat och större våld än som varit
nödvändigt. Att den effekt, som därav uppstått, icke varit avsedd kan
icke lända Bertram till ursäkt. Bertram lärer nämligen i allt fall knappast
kunna undgå att anses såsom vållande till de skador, som klaganden
efter en knuff av Bertram ådragit sig vid det därav förorsakade fallet
mot vestibulens dörrar.”

På grund av vad sålunda anförts fann J. O., att Bertram genom sitt
ifrågakomna förfarande gentemot klaganden överskridit sin befogenhet
såsom polisman på ett sådant sätt, att förfarandet icke kunde undgå beivran.
J. O. uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Bertram samt å honom

yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas
klaganden att bliva i målet hörd, och borde av honom framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.

Bollnäs domsagas häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes och vittnesförhör
anställdes med Persson, mot vilken Bertram dock anförde jäv
under påstående att Persson vore Bertrams uppenbar ovän, yttrade i
utslag den 16 december 1929 följande:

Vad först anginge jävet mot vittnet Persson, så enär icke blivit i någon
mån styrkt, att Persson vore Bertrams uppenbare ovän, bleve detsamma
ogillat.

I själva målet hade häradsrätten funnit utrönt och styrkt, att Bertram,
som den 5 juni 1928 på aftonen under tjänsteutövning avfört klaganden
från Centralhotellet i Bollnäs köping, efter det han och klaganden nedkommit
i hotellets vestibul och passerat där anbragta dubbeldörrar samt
hunnit nära den inåtgående ytterdörren, bakifrån stött till klaganden, med
påföljd, att denne med framsträckta händer genomträngt glasrutor i ytterdörren
och det därinvid liggande fönstret, därvid de skador tillfogats klaganden
å hans händer, som anmärkts i det i målet åberopade, av provinsialläkaren
Eriksson avgivna intyg; och enär Bertram ej kunnat åberopa
något giltigt skäl för nämnda våld mot klaganden och bort inse, att fara
för skada därvid förelegat, samt Bertram sålunda funnes hava genom omförmälda
våld gjort sig skyldig till misshandel mot klaganden, därå emellertid
allenast ringa skada följt, och till oskicklighet i tjänsten, prövade
häradsrätten lagligt döma Bertram att jämlikt 14 kap. 13 § strafflagen för
misshandel å klaganden böta 50 kronor samt att jämlikt 25 kap. 17 och
22 §§ samma lag för oskicklighet i tjänsten böta likaledes 50 kronor eller
att sålunda i böter utgiva tillhopa 100 kronor; och förpliktades Bertram,
som hade att själv vidkännas sina kostnader å målet, att ersätta ej mindre
statsverket vittneskostnad i målet, som av allmänna medel förskjutits eller
kunde komma att förskjutas, än även klaganden för sveda och värk, anskaffande
av läkarintyg och skada å kläder med skäliga ansedda 200 kronor,
för mistad arbetsförtjänst med 192 kronor samt för kostnader, som
klaganden haft för bevakande av sin rätt hos J. O. och vid häradsrätten,
med 451 kronor 25 öre tillika med vad klaganden visade sig hava utgivit i
lösen och till stämpel för häradsrättens protokoll och utslag i målet.

Svea hovrätt, där Bertram anförde besvär, fann i utslag den 9 maj 1930
ej skäl att göra annan ändring i häradsrättens utslag, än att det belopp,
som Bertram hade att utgiva till klaganden i ersättning för dennes kostnader
å målet vid häradsrätten och hos J. O., av hovrätten bestämdes till
allenast 300 kronor.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

6. Obehörig vägran av kyrkoherde att tillhandahålla skolråds protokoll

för avskrift.

I en hit inkommen klagoskrift anförde f. d. folkskolläraren J. N. Bergström
i Vadstena följande:

Den 19 oktober 1927 hade Bäckaryds församlings skolråd beslutat tilldela
folkskolläraren E. Petersson i Gunnerskulla varning enligt § 32 i
Kungl. Maj:ts förnyade stadga den 26 september 1921 angående folkundervisningen
i riket. För att få hjälp med överklagande av skolrådets beslut
hade Petersson vänt sig till Folkskollärareförbundets rättshjälpsbyrå.
Med anledning därav hade klaganden i egenskap av denna byrås sekreterare
och medarbetare i Folkskollärarnas Tidning den 23 april 1928 besökt
skolrådets ordförande, kyrkoherden L. Hansson, å bans expedition för att
göra behövliga avskrifter av de skolrådsprotokoll med bilagor, som åberopats
i varningsbeslutet. Kyrkoherden Hansson bade emellertid förvägrat
klaganden att göra dessa avskrifter. Han bade visserligen framtagit
en protokollsbok, men han hade icke tillåtit klaganden att taga närmare
del av dess innehåll. Från sin bokhylla hade han också tagit fram en bok
örn Sveriges kommunallagar och sagt att, örn klaganden från den kunde
påvisa någon skyldighet för honom att tillåta tagande av avskrifter av
justerade skolrådsprotokoll, skulle han giva sådan tillåtelse, annars icke.
Klaganden bade erinrat Hansson örn bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen
och sagt att, ifall denne för tillfället icke bade tid att låta klaganden
få göra avskrifterna, klaganden ville återkomma nästa expeditionsdag.
Men Hansson bade därtill lika obevekligt svarat, att det vöre
absolut lönlöst, enär han icke komme att lämna fram protokollsboken för
avskrivande.

Det kunde synas egendomligt, anförde klaganden vidare, att klaganden
företagit en så lång resa för att få taga del av några skolrådsprotokoll.
Resan, som jämte tidsspillan kostat klaganden 45 kronor, bade emellertid
betingats därav, att det varit behövligt att få fram så fullständiga band
lingar som möjligt för utredningen bos Kungl. Majit i varningsmålet,
samt därav, att Hansson icke endast vägrat lärare i församlingen att taga
del av skolrådsprotokoll utan därtill farit strängt fram med en av dessa
för det han bos domkapitlet gjort förfrågan, huruvida skolrådsordförande
ägde rätt till sådan vägran. Med anledning av vad som sålunda förekommit
ville klaganden anmäla Hansson för vrångvisa eller oförstånd och
oskicklighet i ämbetet såsom skolrådsordförande.

Sedan med anledning av innehållet i klagoskriften kyrkoherden Hansson
anmodats att inkomma med yttrande, anförde Hansson följande:

Måndagen den 23 april 1928 kl. 8,30 f. m. — således varken å expeditions -

dag eller expeditionstid, utan å för Hansson mycket oläglig tid — linde
klaganden, vilken då varit för Hansson fullkomligt obekant, kommit till
Hansson i prästgården oell presenterat sig under namnet Bergström. Klaganden
hade uppgivit, att lian vore på väg till Gunnerskulla folkskola för
att sammanträffa med folkskolläraren Petersson, enär denne överlåtit at
honom att hos Kungl. Majit överklaga domkapitlets i Lund utslag den 22
februari 1928 i ovanberörda mål angående tilldelandet av varning åt
Petersson. Anledningen, varför han vid detta tillfälle besökt Hansson,
hade klaganden förklarat vara den, att han fått veta, att prästgården läge
vid vägen till Gunnerskulla, och att han under sådana förhållanden tyckt,
att han i förbifarten kunde stanna och kanske få några upplysningar i
fråga örn det ärende, för vilket han ämnade besöka Petersson. Hansson
ville uttryckligen betona, att klaganden själv uppgivit, att hans resa skett
i och för sammanträffande med Petersson och att det således berott på en
tillfällighet, att han kommit att avlägga besök i prästgården. Klaganden
hade först framställt några förfrågningar örn anledningen till varningens
tilldelande åt Petersson, och Hansson hade beredvilligt lämnat honom
svar å dessa frågor. Då klaganden framställt begäran att få taga del av
protokollen i fråga örn varningsbeslutet, hade Hansson uttalat sin tvekan
att till en för Hansson obekant person utlämna protokoll, som ju helt och
hållet rörde enskild person, och bett klaganden förete fullmakt från Petersson
örn hans medgivande till nämnda protokolls avskrivande. Att detta
skulle från Hanssons sida innebära en vägran att under alla förhållanden
låta klaganden taga del av protokollen i fråga, måste Hansson bestämt
förneka. Det hade haft sin grund uti Hanssons önskan att kunna skydda
sig själv för eventuell anmälan för att Hansson i strid mot § 2 mom. 4
tryckfrihetsförordningen utlämnat handlingar rörande enskild persons
förhållande, då ett sådant förfaringssätt kunde lända denne till skada och
förklenande. Vad skolrådsprotokollens hänförande till offentliga handlingar
i samma utsträckning som kyrkostämmoprotokollen beträffade, hade
Hansson också uttalat sin tvekan. I kungl, förordningen örn kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd förefunnes icke beträffande skolråd den bestämmelse,
som innefattades i § 19 i fråga örn kyrkostämma och som medgåve
envar, som det åstundade, rätt att av protokollet taga avskrift. Saknaden
av denna bestämmelse, då det gällde skolrådsprotokoll, kunde väl
icke bero på någon glömska eller försummelse å lagstiftarens sida utan
hade väl sin grund däri, att dessa protokoll, som ju i många punkter
rördo disciplinära åtgärder från skolrådets sida gentemot vissa medlemmar
bland lärarkåren, icke i hela deras utsträckning finge anses vara
offentliga handlingar. På den tiden, skolrådsprotokollen skolat uppläsas
från predikstolen, hade gjorts det uttryckliga förbehållet, att sådan uppläsning
icke finge ske i fråga örn det, som uteslutande rörde enskild per -

sons förhållande. Det förut åberopade stället i tryckfrihetsförordningen
avsåge väl också att lämna ett dylikt skydd t. ex. åt en varnad folkskollärare,
så att ingen obehörig genom att få taga avskrift av protokollen
örn varningsbeslutet och det, som föregått detta, kunde sättas i tillfälle
att skada honom eller förklena hans rykte. Att tryckfrihetsförordningens
$ 2 mom- I * * 4 avsåge även skolrådsprotokoll av nu nämnt innehåll ansåge
Hansson vara till fullo styrkt av ett meddelande i frågeavdelningen i
Svensk Kyrkotidning för den 23 maj 1928, däri på fråga, huruvida kyrkoråds
och skolråds protokoll vore offentliga handlingar i samma utsträckning
som kyrkostämmas, så att vem som helst utan vidare finge taga avskrift
av dem även i fråga örn beslut med avseende på enskild person,
t. ex. varning eller andra straffåtgärder beträffande lärare, svarats: ”Nej.
Se tryckfrihetsförordn. § 2: 4.” Detta svar gåve vid handen, att Hansson
haft grundat skäl för sitt förfaringssätt vid ifrågavarande tillfälle. Klaganden
hade vid detta tillfälle icke beklagat sig över att han skulle hava
blivit förvägrad sin rätt eller företagit resan till Backaryd förgäves eller
över att genom Hanssons tillvägagångssätt skulle hava åsamkats honom
kostnad och tidsspillan. Icke heller hade han vid tillfället gjort någon
framställning örn att få återkomma på expeditionsdagen, såsom han uppgåve
i klagoskriften, och Hansson hade icke heller förklarat, att ett sådant
företag vore ”lönlöst”, enär Hansson icke komme att lämna fram protokollsboken
för tagande av avskrifter. Hansson måste vidare bestrida sanningen
av klagandens påstående, att Hansson skulle hava vägrat lärare i
församlingen att taga del av skolrådsprotokoll. I ett enda fall, där avskrivandet
gällt ett protokoll, i vilket icke mindre än två paragrafer avsett
skolrådets förhållande till viss folkskollärare, hade Hansson bett
vederbörande lärare genom det minderåriga ombud, som han i sådant
ändamål sänt till Hansson, att styrka sin rätt till protokollsavskrivningen.
Att Hansson icke vägrade lärare att taga del av protokollen även i den
mån de rörde enskild person hade Hansson lämnat bevis på, då Hansson
så sent som den 16 juni 1928 låtit Petersson taga del av vad i protokollen
förekomme örn honom. På grund av vad Hansson sålunda anfört anhölle
Hansson, att klagomålen icke måtte föranleda till någon J. 0:s åtgärd.

I avgivna påminnelser anförde klaganden, att det vore misstag av Hans son,

att klaganden uppgivit folkskolläraren Petersson såsom det huvud sakliga

målet för klagandens resa. Klaganden hade genast efter presen tationen

meddelat Hansson sitt ärende att söka genom utdrag av skolrådsprotokollen
med tillhörande bilagor bringa klarhet i den dunkla motiveringen
för den Petersson tilldelade varningen. Hansson hade då genast
och icke utan triumf i rösten gjort den anmärkningen, att i klagoskriften
icke andragits något som helst bevis för att varningen vore olaglig. Kla -

gandens förhållande till ärendet hade icke varit Hansson främmande, och
då klaganden ånyo framhållit, att hail just kommit för att ur skolrådets
protokoll med därtill hörande bilagor söka sådana bevis, hade klaganden
fått det avslag, för vilket han anmält Hansson. Hanssons tal örn fullmakt
från Petersson hade synts klaganden underligt, då Hansson ju vetat, att
Petersson lämnat sådan för ändringssökandet i varningsmålet och att det
icke kunde lända till skada för Petersson; men klaganden hade dock sagt,
att han ju kunde skaffa en sådan och återkomma på kyrkoherdens expeditionstid,
varpå klaganden fått det bestämda svaret, att det vore alldeles
lönlöst, enär Hansson icke ändå komme att lämna fram protokollsboken
för tagande av avskrifter. Klagandens sista ord till Hansson hade varit
en bön, två gånger upprepad, att Hansson icke mätte glömma, att han förvägrat
klaganden att taga del av protokollen.

Klaganden hade icke, anförde han vidare, anfört några klagomål över
Hanssons förhållande mot andra lärare. Klaganden hade endast för att
klarlägga nödvändigheten av sin Backarydsresa meddelat, att även lärare
inom distriktet förvägrats taga del av dem berörande skolrådsprotokoll.
Men då Hansson nu bestrede sanningen av detta påstående, bifogade klaganden
två intyg, som visade, att Hansson icke heller här syntes komma
ihåg vad han sagt och gjort. Och klaganden bifogade även ett annat intyg,
av vilket framginge, att icke ens en ledamot av skolrådet i Backaryd
fått taga del av dess protokoll.

Vid påminnelserna voro fogade:

1) ett av Edith Karlsson i Backaryd den 10 mars 1928 utfärdat intyg av
innehåll, att Edith Karlsson på folkskolläraren H. Medins begäran två
särskilda gånger på expeditionstid hos kyrkoherden Hansson anhållit örn
att få taga avskrift av Bäckaryds församlings skolråds protokoll för den
19 oktober 1927 samt att Edith Karlssons framställningar båda gångerna
av Hansson avslagits.

2) följande intyg:

”Nedanstående skrivelse, som är egenhändigt utfärdad av skolrådets
ordf. i Bäckaryds församling kyrkoherden L. Hansson, erhöll undertecknad
vid framställningen för andra gången örn att få göra avskrift av skolrådsprotokoll.

Helge Medin,
m-d. lärare i Backaryd.

Avskrift. ..

’Var god uppgiv den lagbestämmelse varpå Ni vill grunda Eder begäran

örn avskrift av skolråds protokoll. Därefter skall det tillerkännas Eder

rätt att göra avskrift. , . ,

Skolrådsordf.

Ovanstående avskrift av kyrkoherde L. Hanssons skrivelse överensstämmer
fullkomligt med originalet intyga:

Johan Karlsson. Hulda Åkesson.”

3) ett av ledamoten i Bäckaryds församlings skolråd Hj. Jonsson i
Hallabro den 22 augusti 1928 utfärdat intyg, däri Jonsson meddelade, att
han genom ombud hos Hansson på expeditionstid begärt att få göra avskrift
av skolrådets protokoll för den 29 januari 1928 men av Hansson förvägrats
att taga sådan avskrift.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Geijer K. B. i Blekinge län att förordna särskild åklagare att vid
vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Hansson. I den för åklagaren utfärdade instruktionen anförde J. O.
följande:

Enligt § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen skall, med vissa angivna
undantag, det vara envar tillåtet att i allmänt tryck utgiva alla såväl
rättegångar som andra allmänna ärenden rörande handlingar, av vad
namn och beskaffenhet de vara må; och stadgas tillika, att till den ändan
icke allenast alla sådana handlingar vid domstolar och andra uppräknade
verk och ämbeten böra genast och utan tidsutdräkt emot lösen utlämnas
åt vem det äskar, antingen han har i saken del eller ej, vid ansvar såsom
for tjänstens försummelse, örn sådant av någon publik tjänsteman vägras
eller obehörigen fördröjes, utan även, vid samma ansvar i alla arkiv, var
och en fri tillgång lämnas att få på stället avskriva eller avskriva låta,
eller, örn därvid betydande hinder vore, i bevittnad avskrift, emot vederbörlig
lösen, utbekomma alla slags handlingar i vad ämne som helst. Till
ytterligare bekräftelse härav heter det i sista stycket av § 2 mom. 4 att,
som det bleve för vidlyftigt att alla förekommande ämnen, mål och ärenden
med noggrannhet utsätta, det skall stå var och en fritt att i tryck
allmänt kunnigt göra allt vad som i tryckfrihetsförordningen icke finnes
uttryckligen förbjudet.

Av det anförda lagrummet torde framgå, att en statstjänsteman i regel
alltid är pliktig att för avskrift på stället tillhandahålla hos honom å
tjänstens vägnar förvarade handlingar, vilka icke särskilt undantagits
från offentligheten.

Ordförandeskap i skolråd är ett ämhetsåliggande för vederbörande
kyrkoherde, och vid sådant förhållande måste denne, då han uppträder
såsom skolrådets ordförande, anses utföra en honom såsom statstjänsteman
tillkommande funktion.

De allmänna ärenden rörande handlingar, vilka enligt § 31 i kungl, för -

ordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
omhänderhavas av kyrkoherde i hans egenskap av skolrådets ordförande,
synas också höra anses hänförliga till sådana handlingar, som enligt § 2
mom. 4 tryckfrihetsförordningen skola tillhandahållas envar, som vill av
dem taga del. Begär någon hos skolrådsordföranden att få taga del av
ett skolrådsprotokoll, torde följaktligen detta höra utan dröjsmål tillhandahållas
honom.

I förevarande fall är upplyst, att klaganden hos kyrkoherden Hansson
i egenskap av ordförande i Bäckaryds församlings skolråd den 23 april
1928 begärt att få göra avskrifter av vissa skolrådsprotokoll rörande en
folkskolläraren Petersson tilldelad varning. Klaganden har därvid förvägrats
tillgång till de begärda protokollen. Vad Hansson anfört till försvar
för denna sin vägran torde icke förtjäna avseende.

Beträffande den omständigheten, att klaganden till Hansson framställt
sin ifrågakomna begäran å annan tid än expeditionstid, må framhållas,
att Hansson icke vid det tillfälle, då framställningen gjordes, synes hava
haft något att erinra mot att klaganden utom expeditionstiden besökte
Hansson i och för hans tjänst eller hänvisat klaganden att återkomma å
annan tid. Vid sådant förhållande förefaller det desto mera orimligt att
nu efteråt åberopa berörda omständighet såsom skäl för den avvisande
hållningen, vilken Hansson för övrigt icke ens vid tiden för förklaringens
avlåtande synes hava övergivit.

Såsom huvudskäl för sin vägran att tillhandahålla klaganden de begärda
skolrådsprotokollen har Hansson emellertid åberopat, att desamma såsom
innehållande uppgifter i avseende på enskild persons leverne och seder,
som kunde lända denne till skada eller förklenande, skulle vara undantagna
från offentligheten. Det av Hansson — trots han synes hava vetat,
att klaganden biträdde Petersson i det ifrågavarande målet — uppställda
kravet på att klaganden för att få taga del av protokollen skulle förete
fullmakt från Petersson synes också hava förestavats av sagda skäl.

Beträffande det av Hansson åsyftade undantaget från bestämmelserna
örn handlingars offentlighet är stadgat, att ingen må tillåtas att, i andra
fall än allmänna lagen och gällande författningar utstaka, meddela eller
till tryck utlämna utdrag av kyrkoböcker eller av andra själavården och
kyrkodisciplinen rörande handlingar, i vad de innehålla upplysning, huruvida
enskild person ådragit sig straffpåföljd, vilken utestänger från behörighet
och rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, eller
om enskild persons leverne och seder i övrigt, såvitt de lända honom till
skada eller förklenande. Ifrågavarande undantag avser emellertid allenast
kyrkoböcker och andra kyrkodisciplinen och själavården rörande
handlingar. Att detta uttryck skulle genom en analogisk tillämpning
kunna utsträckas till att omfatta även skolrådsprotokoll lärer med hän -

syn till grundlagarnas tillämpande efter ordalagen icke vara möjligt. De
ifrågavarande protokollen, vilka för övrigt, såvitt visats, icke innehöllo
något, som kunde göra deras hemlighållande önskvärt, torde därför hava
varit att anse såsom offentliga handlingar, av vilka vem som helst ägde
rätt att taga del.

Till sist må särskilt framhållas, att frågan örn skolrådsprotokollens tillgänglighet
för allmänheten uteslutande lärer höra bedömas enligt tryckr
frihetsförordningen, varför den omständigheten, att förordningen örn
kyrkostämma m. m. icke uttryckligen stadgar skyldighet för vederbörande
ordförande att tillhandahålla skolrådets protokoll, torde sakna varje betydelse
i förevarande hänseende.

För jämförelse hänvisar jag till J. 0:s ämbetsberättelser 1904 sid. 41
o. f., 1908 sid. 24 o. f. och 1928 sid. 124 o. f.”

Genom sin vägran att tillhandahålla klaganden ifrågavarande protokoll
måste Hansson anses hava förfarit felaktigt. J. O. uppdrog därför åt
åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och
utföra åtal mot Hansson samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens
beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden att bliva i målet hörd,
och borde av honom framställda ersättningsanspråk, i den mån de ansåges
befogade, av åklagaren understödjas.

Medelsta häradsrätt, där åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag den
21 december 1929 följande:

I målet vore utrett att, då klaganden den 23 april 1928 vid personligt
besök i Bäckaryds prästgård hos Hansson i dennes egenskap av ordförande
i Bäckaryds församlings skolråd gjort framställning örn att få taga
del av skolrådets protokoll i ärende angående av skolrådet fattat beslut
att tilldela viss person varning jämte till protokollet hörande bilagor,
Hansson vägrat till klaganden utlämna handlingarna. Enär dessa handlingar
måste anses hänförliga till sådana, vilka enligt § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen
skulle tillhandahållas envar, som det äskade, hade
Hansson saknat laga grund för sin vägran. Med hänsyn till vad Hansson
såsom stöd för sitt förfarande andragit och till i övrigt föreliggande omständigheter
funne häradsrätten emellertid Hanssons förfarande icke
vara av beskaffenhet att böra för honom föranleda ansvar för ämbetsfel.
I följd därav lämnade häradsrätten mot Hansson framställda ansvarsoch
ersättningsyrkanden utan bifall.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, där advokatfiskalen vid hovrätten
på min anmodan anförde besvär över häradsrättens utslag med yrkande,
att Hansson måtte dömas till ansvar i målet, samt klaganden besvärade

sig, faun enligt utslag den 2 maj 1930 ej skäl göra ändring i häradsrättens
utslag. Hansson skulle själv vidkännas sina utgifter å målet i hovrätten.

En av hovrättens ledamöter var av skiljaktig mening och yttrade:

Enär Hansson såsom häradsrätten yttrat utan laga grund vägrat att
tillhandahålla klaganden skolrådets i Bäckaryds församling ifrågavarande
protokoll med bilagor, samt Hansson därigenom måste anses hava gjort
sig skyldig till oförstånd i sitt ämbete,

prövade ledamoten rättvist att, med ändring av häradsrättens utslag,
döma Hansson jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen för vad han sålunda låtit
komma sig till last att böta 25 kronor ävensom förplikta Hansson att till
klaganden utgiva ersättning för honom genom Hanssons berörda förfarande
åsamkade kostnader och besvär med fordrade 70 kronor. Klaganden
finge själv vidkännas sina kostnader å målet i hovrätten.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

7. Politisk propaganda i sammanhang med gudstjänst.

Tidningen Göteborgs-Posten för den 9 oktober 1928 innehöll under rubriken
”Dalslandspräst driver högerpropaganda från korgången i kyrkan”
en artikel, däri påtalades vissa åtgöranden av komministern J. R. Hagner
under tiden närmast före 1928 års riksdagsmannaval.

I artikeln anfördes därom bland annat följande:

Hagner gjorde gällande, att bondeförbundet vore ett kristendomsfientligt
parti och grundade därpå rätt för sig att i tid och otid rikta angrepp
mot partiets anhängare. Även örn sansat folk holle före, att präster icke
borde engagera sig så starkt som Hagner gjorde i de politiska striderna,
skulle man med tämligen stort jämnmod låtit saken passera, örn Hagner
blott hållit sin agitation utanför kyrkan. Men Hagner vore icke den man,
som visste av hinder, när det gällde att strida för vad honom syntes vara
den rätta sanningen. Så hade Hagner någon söndag före valet företagit
sig att i ett tal från borgängen i Högsäters kyrka — i samband med högmässan
— giva församlingsborna en allvarlig påminnelse örn vikten av att
bekämpa det kristendomsfientliga bondeförbundet. Därvid hade Hagner
erinrat örn, att vid senaste valet avgivits sex kommunistiska röster i Råggärd,
en av pastoratets socknar, och gjort gällande, att detta vore en skam
för socknen, ja, för hela pastoratet. Intrycket av talet hade blivit, att
bondeförbundet och kommunisterna kunde ”ta varandra i hand”. Endast
högern vore värd en kristen människas stöd.

I artikeln berördes vidare, hurusom Hagner påföljande söndag såsom

predikant i Råggärds kyrka, sedan han avslutat gudstjänsten, anmodat
åhörarna att stanna utanför kyrkan, där han ville mana dem att deltaga i
riksdagsmannavalet. Man stannade därute — hette det därefter i artikeln
— för att avvakta vad som komma skulle, och visade det sig, att Hagners
maning blev ett enda förord för högern och en kritik av bondeförbundet,
vars kristendomsfientlighet vore konstaterad.

Slutligen omnämndes i artikeln, att det vid sistnämnda tillfälle kommit
till ett uppträde mellan Hagner och en av bondeförbundets ledare i socknen,
hemmansägaren Wilhelm Andersson i Hallebo.

I anledning av innehållet i nämnda artikel anhöll min företrädare i
ämbetet, att K. B. i Älvsborgs län ville låta infordra yttrande och erforderliga
upplysningar av Hagner ävensom låta verkställa den undersökning
i övrigt, som kunde vara erforderlig för att vinna vetskap, huru vid
förevarande tillfällen i verkligheten tillgått.

Sedan ovan omförmälde Wilhelm Andersson jämte annan person därefter
i en hit inkommen skrift anhållit, att vissa namngivna personer
måtte vid den av J. O. anbefallda utredningen höras rörande fall av obehörig
agitation vid Högsäters, Råggärds, Lerdals och Rännelanda kyrkor,
överlämnade J. O. med skrivelse den 26 oktober 1928 skriften till K. B. för
att vara tillgänglig och tjäna till upplysning vid verkställandet av den
begärda undersökningen.

I ett den 22 oktober 1928 dagtecknat yttrande till landsfogden i Älvsborgs
län anförde Hagner — under uppgift att han tjänstgjort i Högsäters
kyrka söndagen den 2 september 1928 och i Råggärds kyrka därpå följande
söndag —- i huvudsak följande:

Vid först berörda tillfälle hade Hagner efter gudstjänstens slut talat till
församlingen från korgången, och hade Hagner därvid, i anslutning till
dagens predikan, talat framför allt örn nöden under den antikristiska tiden.
I samband därmed hade Hagner manat åhörarna till allvar i den viktiga
salighetssaken och att icke följa den stora hopen uti sådant, som icke
kunde stå i samband med en sann gudsfruktan. Till sist hade Hagner ock
lagt de närvarande på hjärtat vikten av att vid stundande val fullgöra sin
röstplikt, men Hagner hade därvid icke sagt vare sig att man skulle rösta
med högern eller att man icke skulle rösta med bondeförbundet. Varken
högerns eller bondeförbundets namn hade nämnts vid sagda tillfälle. Göteborgs-Postens
uppgifter uti ifrågavarande hänseenden vore alltså oriktiga.
Att Hagner manat åhörarna att fullgöra sin röstplikt ansåge Hagner,
då han icke angivit med vilket parti man borde rösta, blott hava varit
överensstämmande med en lärares skyldighet. Det hade ju endast inneburit
en maning att fullgöra en viktig medborgerlig plikt. Tal från kor -

gången hörde till det sedvanliga inom Högsäters församling, ty varje söndag
löre blivande nattvardsgång hålles det i kyrkohandbokens femte kapitel
föreskrivna ”angelägna kommunionförhöret”, och då tiden tilläte och
i synnerhet efter passionspredikningarna förekomme predikoförhör. Påföljande
söndag hade Hagner utanför det kring Råggärds kyrka inhägnade
området efter gudstjänstens slut talat till dem, som ville höra på, örn
det viktiga förestående valet. Därvid hade Hagner nämnt bondeförbundets
namn, i det Hagner konstaterat det faktum, att av de bondeförbundets
representanter i andra kammaren, vilka röstat rörande skolförslaget 1927,
samtliga med undantag av en röstat för förslaget i fråga, vilket bland
annat inneburit, att kristendomsämnet icke längre skulle kvarstå såsom
obligatoriskt i gymnasiet. Icke ens då hade Hagner emellertid öppet
stämplat bondeförbundet såsom kristendomsfientligt. Hagner hade blott
beklagat vad som i detta stycke skett.

Vid den undersökning, som K. B. i anledning av J. 0:s berörda framställning
lät verkställa, förekom därjämte huvudsakligen följande:

Förre folkskolläraren C. Sandén i Högsäter berättade: Söndagen den 2
september 1928 bade Sandén bevistat högmässogudstjänsten i Högsäters
kyrka. Efter gudstjänsten, vilken förrättats av Hagner, bade följt nattvardsgång
samt uppläsande av dagens kungörelser, och bade därunder
några av de vid gudstjänsten närvarande avlägsnat sig. Omedelbart efter
kungörelsernas uppläsande hade Hagner trätt fram på mittelgången i kyrkans
långskepp och till den församlade menigheten yttrat, att han ville
för de röstberättigade i församlingen tala örn vikten av ett allmänt deltagande
i det stundande riksdagsmannavalet, samt framhållit det oriktiga
uti att ett stort antal röstberättigade personer stannade bemma och
underläte att fullgöra sin medborgerliga plikt. I sitt anförande bade Hagner
vidare omnämnt, att vid nästförflutna riksdagsmannaval i Råggärds
sockens valdistrikt avgivits sex röster för det kommunistiska partiet och
att ”detta vore skam för Råggärd; ja, för hela pastoratet”. Hagner hade
även tillagt: ”Finnes här någon från Råggärd, så kan ni hälsa dem detta.”
I samband med omnämnandet av kommunistiska partiet hade Hagner
också omtalat, att i Ryssland bildats en särskild förening, benämnd ”De
gudlösas förening”, och att vid iörsta-majdemonstrationerna i Stockholm
1928 uppträtt en fjortonårig yngling, bärande ett standar, varpå en brinnande
bibel varit avbildad, övriga politiska partier hade Hagner icke
omnämnt i sitt tal, ej heller den då nyligen genomförda skolreformen och
partiernas ståndpunkt till densamma, utan hade han endast varnat åhörarna
för kyrkans uppenbara fiender. Något direktiv för de röstberättigade
hade Hagner icke givit i sitt tal. Att Hagner vid detta tillfälle skulle
hava stämplat bondeförbundet såsom ett kristendomsfientligt parti eller

3 — Juatitieovibudsmannens ämbets})erättclae till 1931 års riksdag.

att han i talet berört detta parti, vore osanning. Av talet hade Sandén
fått det intrycket, att Hagner därmed åsyftat att på ett kraftigt sätt mana
de röstberättigade i församlingen att utöva sin rösträtt samt varnat dem
att bistå kommunisterna. Talet bade framförts lugnt och sansat utan tillstymmelse
till partihat i tonen.

Handlanden A. Johansson och husägaren O. Persson, håda i Högsäter,
vitsordade riktigheten av Sandéns i saken lämnade uppgifter. Johansson
förklarade särskilt, att Hagner i sitt tal icke omnämnt annat parti än
kommunisternas och icke heller, ehuru han varnat för anslutning till detta
parti, givit de närvarande församlingsborna direktiv vid utövandet av
rösträtt. Tingshusvaktmästaren Carl Andersson i Tångelanda vitsordade
också i huvudsak Sandéns uppgifter samt tilläde för sin del, att Hagner
efter predikans slut från predikstolen givit tillkänna, att han efter gudstjänsten
ämnade till församlingen yttra några ord angående vikten av att
vid stundande riksdagsmannaval utöva rösträtt. Enligt Andersson hade
vidare Hagner i sitt tal omnämnt det kommunistiska partiet och ”att det
fanns ett annat parti, som hade kristen tros- och livsåskådning på sitt program”
och i sammanhang med detta sistnämnda även talat örn dans, av
vilka uttalanden Andersson fått den uppfattningen, att Hagner avsett
bondeförbundet, örn vilket Hagner dock icke sagt, att det icke borde
stödjas.

Hemmansägaren Johannes Andersson i Edstena, vilken förklarade, att
han bevistat högmässogudstjänsten i Högsäters kyrka den 2 september
1928, men att han icke övervarit Hagners tal angående det förestående
valet, upplyste, att Hagner efter predikans slut från predikstolen tillkännagivit,
att han efter gudstjänsten ämnade i ett anförande till församlingsborna
framhålla vikten av att de röstberättigade begagnade sin rösträtt
vid det kommande riksdagsmannavalet.

Hemmansägaren A. Aronsson i Steneryr förmälde: Söndagen den 9 september
1928 hade Aronsson bevistat gudstjänsten i Råggärds kyrka, och
Hagner hade då efter predikans slut från predikstolen tillkännagivit, att
han till menigheten ville rikta några ord angående vikten av att rösta vid
kommande riksdagsmannaval, samt uppmanat de församlade att efter
gudstjänstens slut samlas utanför kyrkan, emedan det vore för varmt där
inne. I kyrkan hade Hagner icke fällt några yttranden angående sina politiska
åsikter. Enligt sagda uppmaning hade kyrkobesökarna efter slutad
gudstjänst samlats på Råggärds skolplan, belägen mellan landsvägen och
kyrkogårdsmuren, och där hade Hagner talat till folket. Efter att först
hava varnat de röstberättigade för att vid valet lägga sina röster för kommunistiska
eller socialdemokratiska partierna, hade Hagner övergått till
att yttra sig angående bondeförbundets ställning till skolreformen, vilken
han ansett vara kristendomsfientlig, ty ”den, som icke vore med, han vore

mot”. Hagner hade även uttalat sin förmodan, att församlingsborna ej
heller komme att stödja ett sådant parti. Förut omnämnde Wilhelm
Andersson hade då svarat: ”Det gör vi.” Detta yttrande hade föranlett,
att några andra åhörare även opponerat sig mot Hagners tal, därvid de
emellertid ”pratat i mun på varandra”. Hagner hade då avlägsnat sig
efter att hava uttryckt en förhoppning, att församlingsborna ”röstäde med
en svensk och icke med en ryss”. När Hagner hunnit några steg från platsen,
hade ett leve utbringats — för vem eller för vilken sak visste Aronsson
icke — och ett mångfaldigt hurra hade uppstämts.

Folkskollärarinnan Anna Lovisa Högström i Råggärd upplyste, att hon
icke bevistat gudstjänsten i Råggärds kyrka ifrågavarande söndag, men
att hon från den invid kyrkan belägna skolgården åhört Hagners tal till
folket utanför kyrkogårdsmuren. Hon berättade vidare följande: Hagner
hade i sitt tal antytt, att man på senare tid sett flera bevis på att den antikristiska
tiden stöde för dörren. Ett bevis därpå vore, enligt vad Hagner
yttrat, att genom riksdagsbeslutet angående omorganisation av det högre
skolväsendet kristendomsundervisningen numera icke vore obligatorisk i
gymnasiet. Hagner hade vidare yttrat, att hondeförbundet icke aktat för
rov” att vid omröstningen för denna frågas avgörande göra gemensam sak
med övriga kristendomsfientliga partier. Förenämnde Wilhelm Andersson
och en annan person hade avbrutit Hagner i hans tal och frågat vad
det var för lögner, pastorn yttrat i Högsäters kyrka örn Råggärd”. Hagner
hade icke givit svar på frågan utan fortsatt att uppmana de närvarande
att ”rösta som svenskar”, varefter han avlägsnat sig. Några hade
applåderat Hagners tal, vilket föranlett bondeförbundets närvarande representanter
att uppstämma hurrarop.

Wilhelm Andersson uppgav, att han ifrågavarande söndag, den 9 september
1928, bevistat gudstjänsten i Råggärds kyrka ävensom Hagners
valföredrag och att han i huvudsak vitsordade Aronssons och Anna Lovisa
Högströms förenämnda uppgifter, dock att Andersson vid sin fråga till
Hagner icke uttalat ordet ”lögner”, utan endast frågat, ”vad det var för
ett föredrag han hållit i Högsäters kyrka söndagen förut”. Andersson tilllade,
att det av honom utbringade leveropet uppstämts för bondeförbundet
och dess framgång i Råggärd.

Hemmansägaren Elis Andersson i Hallebo, som övervarit gudstjänsten
i Råggärds kyrka och det av Hagner efter gudstjänsten hållna vallöredraget,
förklarade, att Hagner under gudstjänsten i Råggärds kyrka icke
bedrivit någon valagitation. I övrigt vitsordade Elis Andersson de uppgifter,
som avgivits av övriga i saken avhörda personer.

Kommunalnämndsordföranden O. G. Magnusson i Starlanda sade sig
hava övervarit gudstjänsten i Råggärds kyrka ifrågavarande dag samt
förklarade, att Hagner därunder icke fört valagitatoriskt tal.

Bankkamrerare!! A. Paulsson i Stentorp berättade: En söndag före valet,
antagligen sista söndagen i augusti, hade Hagner efter slutad gudstjänst
i Rännelanda kyrka kommit ned på korgången och hållit ett mera religiöst
än politiskt föredrag. Däri hade Hagner dock uppmanat de röstberättigade
i församlingen att mangrant möta upp vid stundande valförrättning
samt omtalat, att automobiler bomme att ställas till de röstberättigades
disposition och att dessa automobiler finge kostnadsfritt begagnas av alla
politiska partiers anhängare.

Enahanda uppgifter lämnades av kyrkovärden C. M. Paulsson i Stentorp.

Hemmasonen R. Svensson i Ryrarne uppgav: Han hade bevistat ett valföredrag
av Hagner i Rännelanda kyrka efter slutad gudstjänst. I sitt
föredrag hade Hagner yttrat, att de röstberättigade genom att försumma
sin rösträtt väl inte direkt men indirekt bidroge till att för kyrkan skadliga
partier komme till makten, men att Hagner då ej ville nämna något
särskilt parti.

Hemmansägaren P. Jonasson i Lommelanda berättade: Vid två tillfällen
1928 hade Hagner hållit valföredrag i Lerdals kyrka. Båda gångerna
hade det skett elter slutad gudstjänst. Första gången hade varit sannolikt
söndagen den 26 augusti och sista gången den 9 september. Vid berörda
tillfällen hade så tillgått, att Hagner efter slutpsalmens avsjungande
trätt ned på kyrkogången och i tal till den församlade menigheten erinrat
örn förestående valförrättningar. Därvid hade han berört kommunistiska
och socialdemokratiska partierna samt ett ”mellanparti”, vars
beteckning han ej angivit, samt lagt församlingsborna på hjärtat, att de
skulle noga överväga, med vilket parti de skulle rösta. Vidare yttranden
angående denna angelägenhet hade Hagner icke fällt i sitt tal vid det
förstnämnda tillfället. Vid det senare tillfället hade Hagner emellertid
därjämte citerat en bibelvers, så lydande: ”Den, som icke är med oss, han
är mot oss”, och i sammanhang därmed hade han omnämnt, att bondeförbundet
understött socialdemokratiska och kommunistiska partierna vid
genomförandet av skolreformen, varigenom kristendomsundervisningen
delvis avskaffats i gymnasiet. Jonasson kunde icke erinra sig yttrandena
i detalj. Vad Jonasson återgivit vore huvudinnehållet i Hagners tal.
Såvitt Jonasson kunde erinra sig, hade Hagner icke påstått, att anhängarna
av bondeförbundet vore kristendomsfientliga, eller manat åhörarna
att rösta med något särskilt parti. Jonasson hade dock fått den uppfattningen,
att Hagner med sitt tal åsyftat att värva röster för högerpartiet.

Hustrun Klara Eriksson i Lund, Lerdals socken, uppgav, att hon besökt
gudstjänsten i Lerdals kyrka den 9 september 1928, och berättade därom:
När slutpsalmen avsjungits, hade Hagner kommit ned på kyrkogången
och erinrat örn det förestående valet till riksdagens andra kammare. I sitt
tal hade Hagner nämnt politiska partier, som ville hava bort kristendoms -

undervisningen, och omtalat det kommunistiska partiet såsom ett ytterlighetsparti.
Hagner hade ävenledes redogjort för socialdemokratiska partiets
uppkomst samt påtalat, att hondeförbundet bistått nyssnämnda parti
att genom skolreformen få bort kristendomsundervisningen i gymnasiet.
Hagner bade icke i sitt tal uppmanat åhörarna att rösta med visst parti.

Hemmansägaren F. Eriksson i Ammeliden berättade: Å två söndagar
före sista valet hade Hagner efter gudstjänstens slut i Lerdals kyrka från
främre ändan av kyrkogången talat till församlingsborna örn det förestående
valet samt uppmanat till ett allmänt deltagande däri. Första söndagen
bade Hagner egentligen endast uppmanat församlingsborna att utöva
sin rösträtt. Andra gången hade han yttrat mera angående denna angelägenhet,
men allt kunde Eriksson icke erinra sig. Emellertid bade Hagner
i sitt berörda tal framhållit, att bondeförbundets representanter i riksdagen
bidragit till att kristendomsundervisningen icke blivit obligatorisk
i gymnasiet och att Hagner ansåge detta vara orätt. Hagner hade också
omnämnt, att inom Råggärds socken avgivits röster för det kommunistiska
partiet vid 1924 års riksdagsmannaval. Av talet bade Eriksson fått det
intrycket, att bondeförbundet vore ett parti, som bidragit till skolreformens
genomförande och av den anledningen icke vore värt något stöd.

Hemmansägaren A. Jakobsson i Flatebyn uppgav, att ban en söndag
före valet, troligen den 26 augusti 1928, besökt gudstjänsten i Lerdals
kyrka och att Hagner efter slutad gudstjänst i tal från korgången uppmanat
de röstberättigade i församlingen att deltaga i valet och icke ”ligga
bemma” som en stor del plägade göra.

Hagner, som under den genom K. B. föranstaltade utredningen hörts i
anledning av de uppgifter, som sålunda lämnats av i saken hörda personer,
vitsordade riktigheten av att han efter gudstjänst i pastoratets samtliga
kyrkor uppmanat de röstberättigade att bruka sin rösträtt vid förestående
val.

Sedan Hagner därefter anmodats att till J. O. inkomma med yttrande,
anförde Hagner i avgiven förklaring bland annat följande:

Efter gudstjänst i Rännelanda kyrka den 12 och den 26 augusti samt i
Lerdals kyrka den 26 augusti och den 9 september 1928 bade Hagner hållit
tal från gången till den församlade menigheten. Talen hade i första rummet
avsett uppbyggelse och rört sig örn det, som hörde till den viktiga
frälsningssaken. I samband därmed hade framhållits sanna kristnas plikt
att i en tid, som i hög grad kännetecknades av laglösbetens anda, med trohet
fullgöra sina medborgerliga plikter, icke minst vid det stundande
valet. Bondeförbundets namn hade icke blivit nämnt, ej heller något
”mellanparti”. Något direktiv örn hur man borde rösta bade Hagner icke
lämnat, utan hade han överlåtit åt var och en att rösta efter sin mogna

övertygelse. Under det Hagner talat, hade de församlade lyssnat med
andakt såsom vid de sedvanliga nattvards- och predikoförhören.

I förklaringen anfördes vidare, att hondeförbundets anhängare å orten
vore benägna att, enär Hagner icke tillhörde nämnda parti, stämpla allt
vad Hagner yttrade såsom ett angrepp på bondeförbundet. Hagner framhöll
jämväl, att övervägande antalet av de personer, som uti förherörda
till mig inkomna skrift angivits höra höras vid utredning i saken, tillhörde
hondeförhundet. Slutligen anhöll Hagner, att saken måtte nedläggas eller
att, örn så icke kunde ske, de under utredningen hörda personerna måtte
få med ed styrka sina uppgifter.

I ärendet inkom slutligen en skrift, undertecknad av T. H. Magnusson
jämte ett stort antal andra personer, vilka — under uppgift att de förde
talan för hondeförbundets sockenförening i Råggärd — ingingo i bemötande
av vad Hagner i sina förklaringar anfört, under hemställan tillika,
att å Hagner måtte yrkas ansvar ej blott för politisk agitation i kyrkorna
under försvårande omständigheter utan även för det Hagner genom eget
förvållande legat i kiv och osämja med sina åhörare.

Med den förklaring Hagner avgivit fann justitieombudsmannen Geijer
sig icke kunna åtnöjas, och i följd därav blev åtal anställt mot Hagner
inför domkapitlet i Karlstad. I den skrivelse, varigenom åtalet anhängiggjordes,
anförde J. O. följande:

Av vad i ärendet förekommit torde framgå, att Hagner i omedelbart
sammanhang med av honom förrättade gudstjänster i Högsäters kyrka
den 2 september, i Råggärds kyrka den 9 september samt i Lerdals kyrka
den 26 augusti och den 9 september, allt 1928, i anledning av de då förestående
valen till riksdagens andra kammare hållit tal till den församlade
kyrkomenigheten. Vid förstnämnda tillfälle syntes Hagner, sedan
han efter predikans slut från predikstolen tillkännagivit sin avsikt att
tala örn riksdagsmannavalet, från kyrkans korgång till nämnda menighet
hava uttalat sig på ett sådant sätt, att någon tvekan icke torde förefinnas
örn, att Hagner därvid drivit partipolitisk propaganda, även om
han icke uttryckligen uppmanat de församlade att rösta med något visst
parti. Att såsom dylik propaganda måste betecknas även mer eller mindre
tydliga varningar till de röstberättigade att med sina röster stödja
vissa partier torde väl knappast behöva framhållas. J. O. hänvisade beträffande
detta tal särskilt till vad Sandén, Johansson, Persson och Carl
Andersson berättat. Vid gudstjänsten i Råggärds kyrka syntes Hagner
hava meddelat kyrkobesökarna, att han efter gudstjänstens slut ville till

dem rikta några ord angående vikten av att rösta vid det förestående riksdagsmannaval,
samt uppmanat dem att samlas utanför kyrkan, emedan
det vöre för varmt inne. Hagner hade därefter på Råggärds skolplan
utanför kyrkogårdsmuren hållit ett tal, däri han syntes hava varnat de
röstberättigade för att vid valet rösta med vissa politiska partier. Ehuruväl
detta tal icke hållits inne i kyrkan, torde Hagner dock få anses hava
för dess hållande begagnat sig av sin tjänst såsom komminister. Efter den
av honom i kyrkan uttalade uppmaningen till kyrkomenigheten att, på
grund av i kyrkan rådande värme, efter gudstjänsten stanna kvar utanför
kyrkans område för att åhöra hans tal örn riksdagsmannavalet, torde
detta få anses hava hållits i omedelbart samband med nämnda av Hagner
hållna gudstjänst. Vad slutligen anginge de vid gudstjänsterna i Lerdals
kyrka hållna talen torde Hagner, i synnerhet den 9 september 1928, hava
yttrat sig på sådant sätt, att han även därigenom måste anses hava drivit
politisk propaganda.

Det måste enligt J. 0:s förmenande anses otillbörligt av en statskyrkopräst
att i sammanhang med gudstjänst i valagitatoriskt syfte göra de
särskilda politiska partierna till föremål för bedömande, vare sig bedömandet
innebure klander eller pris. Den präst, som läte något dylikt
komma sig till last, måste anses göra sig skyldig till ett missbruk av sin
ämbetsställning. Det torde vara uppenbart, att statens tjänstemän måste
i tjänsten intaga en fullt opartisk ställning i dagens politiska strider, med
full frihet för dem att såsom enskilda personer välja sin politiska ståndpunkt
och uppfattning. Tydligt syntes också vara, att det innefattade ett
missbruk, örn menighetens samling till gudstjänst på ifrågavarande sätt
av den tjänstförrättande prästen utnyttjades för drivande av partipolitisk
verksamhet.

Genom att på sätt ovan angivits i sammanhang med omförmälda gudstjänster
i Högsäters, Råggärds och Lerdals kyrkor hava drivit partipolitik
måste Hagner anses hava gjort sig skyldig till ämbetsfel. J. O. ställde därför
Hagner under åtal inför domkapitlet och yrkade, att domkapitlet måtte
— sedan, örn sådant erfordrades, vittnesförhör blivit genom domkapitlets
försorg vid vederbörande domstol anställt — jämlikt 5 § i lagen den 8 mars
1889 örn straff för ämbetsbrott av präst och örn laga domstol i sådana mål
för vad Hagner i förevarande hänseende låtit komma sig till last döma
honom till det ansvar, som i nämnda lagrum vore stadgat och domkapitlet
funne hans fel förskylla.

Domkapitlet i Karlstad yttrade i utslag den 5 februari 1930 följande:

Ehuru domkapitlet visserligen ansåge, att Hagners tillvägagående varit
från pastoral synpunkt olämpligt, funne dock domkapitlet hans tillvägagående
ej vara av beskaffenhet att föranleda till sådana straffåtgärder,

som stadgades i lagen den 8 mars 1889 örn straff för ämbetsbrott av präst
m. m., och ansåge sig därför icke kunna i det avseendet bifalla den av

J. O. i målet förda talan.

Då Hagners ifrågakomna förfarande syntes mig icke böra lämnas utan
straffpåföljd, uppdrog jag åt advokatfiskalen vid Svea hovrätt att därstädes
anföra besvär.

Svea hovrätt yttrade i utslag den i juli 1930 följande:

Hovrätten funne väl Hagners uppträdande vid Råggärds kyrka den 9
september 1928 icke vara av beskaffenhet att föranleda ansvar, men, enär
Hagner, enligt vad i målet vore utrett, dels den 2 september 1928 i Högsäters
kyrka, dels den 26 augusti 1928 i Lerdals kyrka, dels ock den 9 september
1928 i sistnämnda kyrka omedelbart efter avslutandet av därstädes
förrättade gudstjänster till kvardröjande menighet riktat anföranden i
syfte att påverka åhörarna att vid nära förestående riksdagsmannaval
avgiva sina röster till förmån för visst politiskt parti, samt Hagner därigenom
visat oförstånd i sitt ämbete såsom präst, prövade hovrätten lagligt
på det sätt ändra domkapitlets utslag, att hovrätten, jämlikt 5 § i
lagen den 8 mars 1889 örn straff för ämbetsbrott av präst m. m., ådömde
Hagner varning, vilken skulle anses vara honom genom utslaget meddelad.

Om detta beslut voro tre av hovrättens ledamöter ense. En ledamot fann
ej skäl att göra ändring i domkapitlets utslag.

över hovrättens utslag har Hagner anfört besvär. Målet är beroende på
Kungl. Majrts prövning.

8. Felaktigt förfarande vid verkställighet av utslag.

Av handlingarna i ett genom klagomål av torparen Anders Niklasson i
Hålt härstädes anhängigjort ärende inhämtas följande:

Sedan klagandens den 3 januari 1908 födde son Alfred Niklasson den 12
april 1928 häktats, ställdes han av t. f. landsfiskalen G. Sjöblom under tilltal
inför Inlands norra tingslags häradsrätt för det han den 11 sagda april
med livsfarligt vapen förövat grov misshandel mot 12-årige Gösta Axelsson.
Vid målets handläggning inför häradsrätten inställde sig i åklagarens
närvaro Gösta Axelssons fader torparen A. J. Andreasson i Hålt i
egenskap av målsman för sonen samt klaganden såsom målsman för Alfred
Niklasson. Andreasson fordrade skadestånd med angivna belopp. Klaganden
yrkade ersättning för sin inställelse vid häradsrätten.

Genom utslag den 25 april 1928 dömde häradsrätten, under ordförandeskap
av häradshövdingen C. E. Lagergren, Alfred Niklasson för den påtalade
misshandeln, jämlikt 14 kap. 12 och 15 §§ strafflagen, att hållas till
straffarbete tre månader samt ålade Alfred Niklasson eller dennes laga
målsman att till Andreasson i dennes egenskap av målsman för Gösta
Axelsson genast mot kvitto utgiva gottgörelse för denne tillskyndat lidande
med 200 kronor, ersättning för deras resor till och från lasarettet i
Kungälv med 50 kronor, för lasarettsvård med belopp, vartill kostnaden
därför enligt kvitterade räkningar kunde visas komma att uppgå, för inställelsen
vid rätten med 20 kronor samt för del av utslag i målet med
belopp, som därför visades hava utgått. Därjämte förpliktade häradsrätten
Alfred Niklasson att återgälda statsverket de belopp, som av allmänna
medel skulle förskjutas dels till Alfred Niklassons rättegångsbiträde dels
ock till en på åklagarens begäran i målet upplysningsvis hörd yngling,
varemot häradsrätten, med hänsyn därtill att klaganden inkallats till rätten
att svara såsom målsman för den tilltalade, funne klagandens ersättningsyrkanden
icke kunna bifallas.

I en till K. B. i Göteborgs och Bohus län den 12 juli 1928 inkommen
besvärsskrift anförde klaganden: Genom ifrågavarande utslag, som numera
vunnit laga kraft, hade klaganden, i egenskap av laga målsman för
sin omyndige son Alfred Niklasson, av häradsrätten ålagts att till Andreasson
utgiva 309 kronor 50 öre. Till skuldens gäldande hade vederbörande
landsfiskal den 10 juli 1928 utmätt ett klaganden tillhörigt, å ofri
grund å torpet Svederna under hemmanet Hålt uppfört boningshus. Då
utslaget i så måtto vore felaktigt, att klaganden, som ej varit part i målet,
ålagts utgiva ovannämnda belopp, samt klaganden hade för avsikt att
anmäla förhållandet för J. O., finge klaganden anhålla, att K. B. måtte
inhibera vidare exekutiva åtgärder i avvaktan på J. 0:s beslut i saken.

Vid skrivelsen fanns fogat ett av t. f. landsfiskalen i Inlands norra
distrikt N. Börjeson upprättat utmätningsprotokoll, utvisande att Börjeson
den 10 juli 1928 inställt sig hos klaganden för att till verkställighet
befordra häradsrättens ovannämnda utslag, varigenom klaganden — såsom
det heter i protokollet — ”i egenskap av laga målsman för Alfred Niklasson
ålagts att till Andreasson utgiva” tillhopa 309 kronor 50 öre, vartill
komme exekutionskostnader 28 kronor 35 öre, ävensom att till skuldens
gäldande utmätts ett å ofri grund å torpet Svederna under hemmanet Hålt
uppfört, klaganden tillhörigt boningshus, värderat till 500 kronor.

K. B. utställde klagandens besvär till förklaring med bland andra landsfiskalen
i Inlands norra distrikt. I avgiven förklaring anförde Börjeson:
För verkställighet gentemot klaganden hade hemmansägaren J. Jonsson
i Grössby såsom befullmäktigat ombud för Andreasson den 12 juni 1928
ingivit häradsrättens ovannämnda utslag, som ålade Alfred Niklasson

eller dennes laga målsman att till Andreasson i egenskap av laga målsman
för Gösta Axelsson utgiva 309 kronor 50 öre. Då Alfred Niklasson vore
omyndig ock saknade utmätningsbar tillgång samt Andreasson begärt, att
utslaget måtte verkställas mot klaganden, som vöre Alfred Niklassons
fader oell laga målsman, hade utmätning förrättats bos klaganden. Därvid
hade förfarits på sätt åberopade utmätningsprotokollet närmare utvisade.
Vad klaganden åberopat till stöd för besvären torde icke förtjäna avseende.
Utslaget kunde möjligen anses felaktigt därigenom att även klaganden
ålagts utgiva ifrågavarande belopp. Men då besvär inom föreskriven tid
icke anförts över utslaget, hade detta vunnit laga kraft, varför skyldighet
för Börjeson att verkställa detsamma förelegat. På grund därav hemställdes,
att K. B. måtte fastställa överklagade förrättningen.

I avgivna påminnelser förklarade sig klaganden vidhålla sitt i besvären
gjorda, yrkande eller, örn detta icke kunde bifallas, yrka, att utmätningen
upphävdes, då det utslag, på vilket utmätningen grundades, saknade stöd
av lag i vad rörde klaganden ådömda kostnader.

Med skrivelse den 25 augusti 1928 översände häradshövdingen Lagergren
till en hos K. B. anställd tjänsteman bland annat ett å tjänstens vägnar
utfärdat intyg, däri anfördes följande:

På begäran av klaganden finge Lagergren till bevis meddela, att i det
mot klagandens omyndige son Alfred Niklasson numera avgjorda målet
örn ansvar och ersättning för skada i följd av misshandel icke framställts
något yrkande örn ansvar å klaganden för det denne skulle genom bristande
tillsyn eller eljest hava varit vållande eller medverkande till den av
den omyndige sonen förorsakade misshandeln eller något som helst yrkande
örn ersättning för skadan. Med hänsyn därtill hade de i åberopade utslaget
använda orden, att det ålåge Alfred Niklasson eller dennes laga målsman
att utgiva fordrade skadeståndet, icke avsetts skola innefatta annat
än en åt målsäganden meddelad anvisning, till vem han hade att hänvända
sig för utfående av det Alfred Niklasson ådömda ersättningsbeloppet,
vilket förty icke någonsin tänkts skola kunna uttagas av hans fader
personligen eller ur någon dennes egendom.

I en till K. B. den 8 september 1928 inkommen skrift återkallade klagan
den sina besvär.

I en till J. O. den 7 september 1928 inkommen skrift anförde klaganden:

Klaganden anhölle att till J. 0:s beivrande få anmäla följande. Genom
häradsrättens ovannämnda utslag bade ”Alfred Niklasson eller dennes
laga målsman” dömts att utgiva viss gottgörelse till Gösta Axelssons måls
man. Då Alfred Niklasson och ej klaganden varit svarande i målet, torde
grov felaktighet begåtts, eftersom även klaganden dömts att eventuellt
utgiva skadeersättning. Följden hade blivit, att för gäldandet av ersätt -

ningen ett klaganden tillhörigt boningshus tagits i mät. Mot utmätningen,
som avsett ett belopp av 337 kronor 85 öre, hade klaganden anfört besvär.
Då emellertid någon ändring icke synts kunna vinnas på denna väg, hade
klaganden nödgats betala skulden. Klaganden hade ej, förrän utmätningen
verkställts, förstått, att utslaget kunde gälla klaganden personligen.
Klaganden hade därför underlåtit överklaga detsamma hos hovrätten.
Klaganden yrkade, att vid det åtal, som J. O. komme att anhängiggöra
mot häradshövdingen Lagergren och häradsrättens nämnd,
ersättning skulle fordras för klagandens räkning såväl för ovannämnda
337 kronor 85 öre som för klagandens besvär i saken med 50 kronor.

Vid klagoskriften fanns fogat ett av landsfiskalen i Inlands norra distrikt
den 5 september 1928 utfärdat kvitto, utvisande att klaganden nämnda
dag till gäldande av sin skuld till Andreasson enligt häradsrättens
ovannämnda utslag till landsfiskalen erlagt tillhopa 309 kronor 50 öre.

I infordrat yttrande anförde Börjeson:

I skrivelse, som till Börjeson ankommit den 12 juni 1928, hade förut omförmälde
Jonsson under åberopande av vederbörlig fullmakt anhållit örn
verkställighet gentemot klaganden av det ifrågavarande utslaget för utiaende
av i detsamma omförmälda kostnader. Av utslaget hade framgått,
bland annat, att Alfred Niklasson eller dennes laga målsman ålagts att till
Andreasson i dennes egenskap av målsman för Gösta Axelsson utgiva
tillhopa 309 kronor 50 öre. Enligt den formulering utslaget erhållit kunde
detta tolkas på två olika sätt nämligen: antingen så att Alfred Niklasson
och dennes laga målsman, vilkendera bäst gälda gitte, ålagts betalningsskyldighet,
eller ock så att betalningsskyldigheten ålåge Alfred Niklasson
eller dennes laga målsman i denna hans egenskap, och att således utmätning
finge verkställas hos målsmannen av de medel, denne för myndlingens
räkning förvaltade. Enär Alfred Niklasson enligt vad Börjeson
inhämtat ej uppnått myndig ålder och då enligt 2 kap. 1 § i lagen den 27
juni 1924 örn förmynderskap fadern för underårigt barn i äktenskap vore
dess förmyndare, hade Börjeson funnit uttrycket ”laga målsman” liktydigt
med klaganden. Då Börjeson icke närvarit vare sig vid den utredning,
som i anledning av åtalet verkställts, eller vid målets handläggning inför
häradsrätten utan endast hade sig bekant, att jämväl klaganden inkallats
av åklagaren, hade Börjeson ej haft kännedom örn, huruvida och i vad
mån skadeståndstalan framställts mot klaganden, men hade Börjeson funnit
uppenbart, att så skett och att detta yrkande jämväl av häradsrätten
bifallits, då utslaget erhållit en sådan formulering. Börjeson hade till
följd därav ansett såväl Alfred Niklasson som klaganden solidariskt betalningsskyldiga.
Örn det vid genomseende av samtliga protokoll i målet
torde framgå, att det ej varit häradsrättens avsikt att döma klaganden

personligen betalningsskyldig, torde det dock, då man endast hade tillgång
till utslaget, ligga närmast till hands att tolka detta jämlikt det av
Börjeson uppställda första alternativet. Härtill förelåge desto större anledning,
som Börjeson hade sig bekant, att Alfred Niklasson sedan en
längre tid tillbaka varit psykiskt undermålig, något som även häradsrätten
syntes hava erfarit, då fråga uppstått örn att låta honom undergå
läkarundersökning, innan utslag i målet meddelades. Börjeson ansåge
därför, att häradsrättens mening varit, att fadern i detta fall vore ansvarig
för sonens handling. Det vore sålunda förklarligt, att häradsrätten
genom användande av orden ”eller dennes laga målsman” velat, på grund
av försumlighet eller bristande tillsyn från målsmannens sida och på
framställt yrkande härom, döma även denne betalningsskyldig och ej,
såsom häradshövdingen Lagergren i sitt senare avgivna intyg velat göra
gällande, åsyftat, att detta uttryck skulle innefatta en åt målsäganden
meddelad anvisning, till vem denne hade att hänvända sig för utfående
av de utdömda kostnaderna. För övrigt torde i detta sammanhang böra
framhållas, att Alfred Niklasson, ehuru underårig, det oaktat kunnat förutsättas
vara i besittning av egendom, över vilken han själv ägt råda
ävensom egen arbetsinkomst, vilket allt, örn så varit fallet, hade kunnat
vara föremål för utmätning. I händelse en misstolkning från Börjesons
sida ägt rum, torde emellertid utslaget i allt fall uti ifrågavarande del
hava erhållit en synnerligen oklar och ofullständig formulering. Enligt
vad Börjeson inhämtat hade klaganden numera av egna medel inbetalt
skulden, enär sonen vore fullkomligt medellös.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Göteborgs
och Bohus län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Börjeson. I en
för åklagaren utfärdad instruktion anförde jag följande:

Sedan i ovannämnda mot Alfred Niklasson vid häradsrätten anhängiga
mål Andreasson såsom målsman för sin son Gösta Axelsson yrkat ersättning
för det sonen genom den påtalade misshandeln tillfogade lidandet
m. m., har häradsrätten genom sitt utslag den 25 april 1928 ålagt Alfred
Niklasson eller dennes laga målsman att till Andreasson i hans nämnda
egenskap utgiva vissa angivna belopp. Efter det utslaget vunnit laga
kraft, har Andreasson hos Börjeson i egenskap av t. f. landsfiskal i Inlands
norra distrikt begärt verkställighet av utslaget i nu ifrågavarande delar;
och har Börjeson i anledning härav verkställt utmätning av ett klaganden
tillhörigt boningshus. Då Alfred Niklasson saknade tillgångar, har
klaganden sedermera med egna medel guldit Andreassons fordran för att
utmätningen skulle gå åter.

Jag finnér det uppenbart, att den betalningsskyldighet, som i utslaget
ålagts Alfred Niklassons laga målsman, avsett målsmannen i denna hans
egenskap, eller med andra ord att betalningsskyldigheten skulle fullgöras
med den Alfred Niklasson tillhöriga egendom, som kunde av målsmannen
innehavas. Härutinnan synes mig utslaget ej lämna rum för någon tvekan.
Något som helst stöd för Börjesons antagande att häradsrätten skulle
hava funnit klaganden på grund av underlåten vård över Alfred Niklasson
personligen stå i ansvar för dennes brottsliga gärning och förty ålagt
klaganden personlig betalningsskyldighet för det skadestånd, som Alfred
Niklasson ådragit sig genom gärningen, lärer icke kunna hämtas av utslaget.
Jag erinrar, att klaganden icke varit part i målet utan allenast
inkallats till häradsrätten för att i sin egenskap av målsman giva den
underårige sonen bistånd i rättegången.

För verkställighet av utslaget har följaktligen ej bort tagas i mät någon
klaganden tillhörig egendom.

Till försvar för sitt handlingssätt har Börjeson bland annat andragit
att, örn ock en misstolkning av utslaget från Börjesons sida ägt rum, detta
i allt fall uti ifrågavarande delar erhållit en synnerligen oklar och ofullständig
formulering, inbjudande till olika tolkningar. Vad Börjeson sålunda
anfört lärer, även örn fog därför skulle finnas, icke utgöra giltig
ursäkt för hans handlingssätt. Därest Börjeson funnit utslaget otydligt,
hade han icke ägt företaga utmätningen utan bort jämlikt 47 § utsökningslagen
hänvända sig till vederbörande överexekutor för erhållande
av föreskrifter rörande verkställigheten. Enligt detta stadgande åligger
det nämligen utmätningsman, därest tvivel hos honom uppstår, huru dom
rätteligen bör verkställas, att genast göra anmälan därom hos överexekutor.

Börjesons anmärkta förfaringssätt, vilket tillskyndat klaganden förlust,
synes mig sålunda, huru man än ser saken, i hög grad vittna örn bristande
skicklighet och omdöme i utövandet av de betydelsefulla uppgifter, som
tillkomma en utmätningsman. Jag finner mig därför icke kunna undgå
att beivra detsamma.

Jag uppdrog åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Börjeson för ovan berörda tjänstefel.
Åklagaren borde bereda klaganden tillfälle att yttra sig i målet samt
understödja de ersättningsanspråk, som av honom framställdes, i den mån
desamma funnes befogade.

Inlands norra tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade
i utslag den 30 mars 1930 följande:

Av handlingarna i målet inhämtades att, sedan Inlands norra tingslags
häradsrätt genom utslag den 25 april 1928 dömt år 1908 födde hemmasonen

Alfred Niklasson att för mot minderårige Gösta Axelsson förövad miss
handel hållas till straffarbete i tre månader samt ålagt ”Niklasson eller
dennes laga målsman” att till Andreasson i egenskap av målsman för
Gösta Axelsson utgiva ersättning för dels tillskyndat lidande med 200
kronor, dels resor till och från lasarett med 50 kronor, dels lasarettsvård
med belopp, vartill kostnaden därför enligt kvitterad räkning kunde
komma att uppgå, dels inställelse vid rätten med 20 kronor och dels del av
utslaget i målet med belopp, som därför visades hava utgått, Börjeson i
egenskap av t. f. landsfiskal i Inlands norra distrikt, sedan detta utslag
vunnit laga kraft, till gäldande av utdömda ersättningsbeloppet, tillhopa
309 kronor 50 öre, jämte 28 kronor 35 öre i utmätningskostnad, den 10 juli
1928 utmätt ett den dömdes fader, klaganden Anders Niklasson, tillhörigt
boningshus, värderat till 500 kronor, samt att denna utmätning sedermera
vunnit laga kraft med påföljd att klaganden utbetalt nyssnämnda belopp;
och enär i misshandelsmålet aldrig framställts yrkande örn personlig ersättningsskyldighet
för klaganden och ej heller de i utslaget använda
ordalagen ”Niklasson eller dennes laga målsman” sedda i sitt sammanhang
kunnat givas dylik tolkning, alltså och då Börjeson därigenom finge anses
hava visat oförstånd vid utövande av sin tjänst såsom utmätningsman,
prövade häradsrätten lagligt att jämlikt 25 kap. 17 § och 22 § första stycket
strafflagen döma Börjeson att för tjänstefel höta 50 kronor.

Därjämte förpliktade häradsrätten Börjeson att till klaganden genast
mot kvitto utgiva dels 337 kronor 85 öre, vilken summa denne på grund av
den felaktigt företagna utmätningen nödgats gälda, dels 50 kronor för
besvär i saken hos J. O. och dels 25 kronor för inställelsen vid häradsrätten.

Göta hovrätt, där Börjeson anförde besvär, fann i utslag den 1 juli 1930
ej skäl göra ändring i häradsrättens utslag; och förpliktades Börjeson att
gottgöra klaganden vad denne kunde visa sig hava erlagt i stämpelavgift
för ett exemplar av hovrättens utslag.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

9. Obehörig vägran att tillhandahålla offentliga handlingar
hos försäkringsinspektionen.

I en hit inkommen klagoskrift anförde N. Thorell i Stockholm, att han
den 7 augusti 1928 hos kungl, försäkringsinspektionen muntligen anhållit
att få taga del av hos försäkringsinspektionen förvarade uppgifter örn
namn och adresser å de försäkringstagare i livförsäkringsbolaget Svecia
— här nedan kallat Svecia — till vilka i anledning av tillämnad överlåtelse
till försäkringsaktiebolaget Skandia av Svecias försäkringar cir -

kulär med underrättelse enligt 237 § i lagen den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse
blivit avsända. Trots att förteckningar å dessa namn och
adresser vid tilliället i fråga funnits tillgängliga, hade klagandens nämnda
framställning avslagits under motivering, att uppgifterna icke vore
offentliga. Sedan klaganden i en den 28 augusti 1928 till försäkringsinspektionen
ingiven skrift förnyat ovannämnda framställning, hade försäkringsinspektionen
i skrivelse den 5 september 1928 till klaganden meddelat
att, då några uppgifter örn namn och adresser å Svecias försäkringstagare
icke vore i försäkringsinspektionens förvar, framställningen icke kunde
bifallas. Enligt klagandens mening hade emellertid dylika uppgifter bort
finnas hos försäkringsinspektionen åtminstone under den i omförmälda
lagrum stadgade tid för anmärkningars framställande. Klaganden anhölle,
att J. O. måtte ägna saken sin uppmärksamhet.

Sedan i anledning av innehållet i klagoskriften försäkringsinspektionen
anmodats att infordra förklaring från vederbörande samt inkomma därmed
ävensom med eget utlåtande, överlämnade försäkringsinspektionen
ett av överdirektören P. G. Laurin i ärendet avgivet yttrande, varjämte
försäkringsinspektionen avgav eget utlåtande.

Laurin anförde följande:

Det i 237 § i lagen örn försäkringsrörelse föreskrivna utsändandet av
meddelanden till Svecias försäkringstagare hade börjat den 2 augusti 1928.
Adresserna hade utskrivits på Svecias kontor genom dess försorg. För att
såvitt möjligt tillse, att brev utsändes till alla försäkringstagare, vilkas
adresser vore kända, hade försäkringsinspektionen, i mån som adresserna
utskrivits, jämfört dem antingen med bolagets adresslistor eller med dess
registerkort, där listor ej funnits. I förra fallet hade försäkringsinspektionen
lånat adresslistorna och gjort jämförelsen på sin expedition samt
återställt listorna omedelbart efter användandet. I senare fallet hade försäkringsinspektionen
gjort jämförelsen på bolagets kontor. Då Laurin
ansåge, att det icke kunde åligga försäkringsinspektionen att tillhandahålla
allmänheten uppgifter örn de utsända brevens adresser och att sådant
tillhandahållande skulle kunna vara till skada för bolaget och dess
försäkringstagare, skulle Laurin hava låtit verkställa även jämförelsen
med bolagets adresslistor på bolagets kontor, örn Laurin icke ansett, att
den omständigheten, att dessa listor lånades av försäkringsinspektionen
för jämförelsens verkställande, icke kunde vara av någon betydelse för frågan
örn adressernas publicitet. Med anledning av att klaganden i början
av juli 1928 meddelat Laurin, att han hade för avsikt att framdeles begära
få del av adresserna, hade Laurin då inhämtat byrådirektören It. Wollerts
mening i denna fråga. Wollert hade ansett att, om försäkringsinspektio -

nen mottoge adresslistor av bolaget, hade försäkringsinspektionen, så
länge någon framställning att få del av dem icke inkommit, icke anledning
att behålla listorna, sedan försäkringsinspektionen utskrivit eller
kontrollerat adresserna, men att däremot, örn sådan framställning komme
att göras, försäkringsinspektionen vore pliktig att tillhandahålla icke
återlämnade samt därefter eventuellt inkommande listor. Oaktat Wollert
salunda i viss mån varit av annan mening än Laurin, hade Laurin icke
funnit skäl att frångå den praxis, som tillämpats vid föregående tilliällen,
nämligen att göra jämförelsen med bolagets adresslistor på försäkringsinspektionens
expedition. Ty även örn Wollerts mening skulle belinnas
riktig, i händelse klaganden komme med sin begäran och överklagade ett
avslag på densamma, kunde ej någon större skada vållas därigenom. Försäkringsinspektionen
vore nämligen oförhindrad att, efter det framställningen
inkommit, låta verkställa jämförelsen av de då icke utsända brevens
adresser med adresslistorna på bolagets kontor, så att endast de listor
komme att tillhandahållas, som tillfälligtvis vore i arbete på försäkringsinspektionens
expedition. Den 7 augusti 1928 hade klaganden begärt att
fa taga del av adresslistorna. Laurin hade svarat, att Laurin icke ansåge
dem vara offentliga handlingar, men att Laurin ville, örn klaganden inkomme
med skriftlig framställning, hänskjuta frågan till försäkringsinspektionen
in pleno. Klaganden hade förklarat sig skola inlämna sådan
framställning. Enär Laurins förklaring, att frågan skulle hänskjutas till
försäkringsinspektionen in pleno, måste innebära, att Laurin kunde
komma att ändra mening, så att försäkringsinspektionens beslut bleve, att
listorna skulle utlämnas, borde Laurin hava givit order, att inkomna listor
icke finge återställas, förrän försäkringsinspektionen avgjort ärendet.
Laurin hade att erkänna, att Laurin försummat detta och låtit kontrollen
fortgå som förut samt listorna återställas, i mån som de använts. Ansvaret
för detta återlämnande vilade helt på Laurin. I viss mån torde Laurins
försummelse hava berott därpå, att Laurin då ansett, att ingen svårighet
skulle uppstå för försäkringsinspektionen att återfå återlämnade
listor, därest försäkringsinspektionen skulle finna sig skyldig att tillhandahålla
dem åt klaganden. Brevexpeditionen hade avslutats den 17
augusti. Då hade 15,456 brev avsänts och alla listor för de 11,300 försäkringstagare,
för vilka listor funnits, återställts. Först den 28 augusti hade
klaganden inkommit med skriftlig framställning. Den hade föredragits
vid försäkringsinspektionens sammanträde följande dag. Eftersom adresslistorna
återställts, hade klagandens framställning översänts till Svecia
för yttrande senast den 4 september. I sitt svar hade Svecia motsatt sig
listornas utlämnande till klaganden. Vid sådant förhållande hade försäkringsinspektionen
varit ur stånd att bifalla framställningen.

I yttrandet anförde Laurin vidare, att det enligt hans förmenande icke

ålåge försäkringsinspektionen att upprätta förteckning över de utsända
brevens adresser och att tillhandahålla allmänheten densamma. Sådan
förteckning vore, sedan hreven utsänts, utan betydelse för ärendets vidare
behandling av försäkringsinspektionen. Skulle före den stadgade tremånaders
fristens utgång anmälningar inkomma från försäkringstagare,
att de ej mottagit brev, kunde detta ej föranleda annat än att brev tillställdes
dem. Det saknades tydligen varje anledning att efterforska, örn
anledningen vore att breven adresserats oriktigt eller överhuvud icke avsänts.
Vid fristens utgång hade försäkringsinspektionen endast att konstatera,
att bifall till bolagets ansökan icke bestritts av en femtedel av de
försäkringstagare, vilkas försäkringar vore i fråga. Klaganden ansåge,
att det ålegat försäkringsinspektionen att upprätta adresslistor och förvara
dem under den stadgade fristen, så att försäkringstagare kunnat få
reda på, vilka övriga försäkringstagare som tillskrivits. Men denna mening
saknade stöd i lagen örn försäkringsrörelse. Och ett sådant åliggande
skulle, enligt Laurius mening, kunna vålla bolaget och dess försäkringstagare
skada samt strida mot syftet med lagens bestämmelser örn överlåtelseförfarandet,
som avsåge att möjliggöra överlåtelse utan splittring
av försäkringsbeståndet. Ty örn försäkringstagarnas adresser bleve allmänt
tillgängliga, öppnade det möjlighet för illojal konkurrens från andra
försäkringsbolags sida, i det dessas agenter skulle kunna locka försäkringstagarna
att utbyta sina försäkringar mot försäkringar i av dem representerade
bolag. Denna fara skulle vara ej ringa särskilt i fråga örn
de försäkringar, som ej varit i kraft någon längre tid och för vilka premierna,
såsom i Svecia, vore högre än premierna för nya försäkringar i
flertalet bolag. Den skulle därför inverka ofördelaktigt på de villkor, som
kunde bjudas av det övertagande bolaget. Det syntes Laurin även kunna
ifrågasättas, örn icke försäkringsinspektionen, därest den, utan föreskrift
i lagen örn dylik publicitet, hade upprättat adressförteckningar och tillhandahållit
dem åt allmänheten, skulle hava handlat i strid mot föreskriften
i 227 § i lagen örn försäkringsrörelse att vad försäkringsinspektionen
eller dess ombud vid granskning av böcker, räkenskaper och handlingar
eller vid bolagsstämma kunde hava erfarit angående enskildas personliga
eller ekonomiska förhållanden icke finge yppas.

Vid Laurins yttrande var fogat utdrag av protokoll, hållet inför försäkringsinspektionen
den 5 september 1928, varav inhämtades, att vid fortsatt
handläggning av klagandens framställning av den 28 augusti 1928
försäkringsinspektionen beslutat att till klaganden avlåta en skrivelse med
meddelande att, då några uppgifter örn namn och adresser å Svecias försäkringstagare
icke vore i försäkringsinspektionens förvar, framställningen
icke kunde av försäkringsinspektionen bifallas. Vid detta beslut
hade närvarit Laurin, ledamöterna av försäkringsinspektionen P. A. Has -

4 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1931 års riksdag.

selrot och J. G. F. von Krusenstjerna samt byrådirektören Wollert. Hasselrot
hade förklarat sig av praktiska skäl biträda heslutet, ehuru Hasselrot
förmenade, att försäkringsinspektionen bort vid expedierande av de
i ärendet ifrågakomna cirkulären upprätta förteckning över de använda
adresserna samt förvara sådan förteckning.

I sitt till J. O. avgivna utlåtande förklarade sig försäkringsinspektionen
i likhet med Laurin anse, att det icke kunde hava ålegat försäkringsinspektionen
att upprätta och förvara förteckning över Svecias försäkringstagare
med kända adresser för att efter expediering av de i ärendet
ifrågavarande cirkulären tillhandahållas allmänheten.

Enligt bifogat protokoll hade beslut om nämnda utlåtande fattats i närvaro
av Laurin, Hasselrot, von Krusenstjerna och Wollert. Hasselrot
hade i ärendet åberopat sitt yttrande till protokollet för den 5 september
1928.

I avgivna påminnelser anförde klaganden, att hans önskan att taga del
av ifrågakomna namn och adresser föranletts därav, att han haft sig bekant,
att även livförsäkringsbolaget Svenska Liv avgivit ett anbud örn
övertagande av Svecias försäkringar och att detta anbud för Svecias försäkringstagare
varit fördelaktigare än det av försäkringsbolaget Skandia
avgivna anbudet. Det hade varit för att kunna till nämnda försäkringstagare
utsända meddelande därom, som klaganden behövt tillgång till
förteckningarna å deras namn och adresser. Slutligen uppgav klaganden,
att det såsom av Laurius yttrande framginge varit Laurin, som den 7
augusti 1928 på klagandens muntliga anhållan örn att få taga del av berörda
namn och adresser vägrat klaganden detta under påstående, att förteckningarna
icke vore offentliga handlingar.

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde
justitieombudsmannen Geijer därefter följande:

”Tryckfrihetsförordningen innehåller i § 2 mom. 4 punkt 1, att det, med
vissa undantag, skall vara envar tillåtet att i allmänt tryck utgiva alla
såväl rättegångar som andra allmänna ärenden rörande handlingar, av
vad namn och beskaffenhet de vara må. I samma lagrum stadgas vidare,
att till den ändan icke allenast alla sådana handlingar vid domstolar och
andra publika verk böra genast och utan tidsutdräkt emot lösen utlämnas
åt vem det äskar, antingen han har i saken del eller ej, vid ansvar såsom
för tjänstens försummelse, örn sådant av någon publik tjänsteman vägras
eller obehörigen fördröjes, utan även, vid samma ansvar, i alla arkiv, var
och en fri tillgång lämnas att få på stället avskriva eller avskriva låta

eller, om därvid betydande hinder vore, i bevittnad avskrift, emot vederbörlig
lösen, utbekomma alla slags handlingar i vad ämne som helst. Till
ytterligare bekräftelse härav heter det i sista stycket av § 2 mom. 4 att,
som det bleve för vidlyftigt att alla förekommande ämnen, mål och ärenden
med noggrannhet utsätta, skall det stå var och en fritt att i tryck allmänt
kunnigt göra allt vad som i tryckfrihetsförordningen icke finnes
uttryckligen förbjudet.

I 237 § i lagen den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse stadgas att, örn
försäkringsbolag, som driver livförsäkringsrörelse, vill till annat inländskt
försäkringsbolag överlåta vare sig alla sina livförsäkringar eller viss del
därav, skall tillstånd till överlåtelsen sökas hos försäkringsinspektionen.
Vid ansökningen skall fogas avtalet angående överlåtelsen, ävensom förebringas
sådan utredning, att försäkringsinspektionen kan med ledning
därav bedöma, huruvida överlåtelsen kan ske utan förnärmande av försäkringstagares
rätt. Finnes ej ansökningen böra genast avslås, heter det
vidare i samma lagrum, skall försäkringsinspektionen genom tillkännagivande
i allmänna tidningarna kungöra ansökningens innehåll, avtalet
angående överlåtelsen och ett sammandrag av den förebragta utredningen
samt förelägga de försäkringstagare, vilkas försäkringar äro avsedda att
överlåtas, att sist inom tre månader, efter det kungörelsen varit införd i
allmänna tidningarna, hos försäkringsinspektionen skriftligen anmäla,
huruvida de hava något att erinra mot ansökningen. Underrättelse örn
kungörelsen och föreläggandet skall med allmänna posten avsändas till
envar av nämnda försäkringstagare, vilkens adress är känd. Varder inom
den utsatta tiden bifall till ansökningen bestritt av minst en femtedel av
de försäkringstagare, vilkas försäkringar äro i fråga, skall ansökningen
avslås. I annat fall skall försäkringsinspektionen företaga ansökningen
till slutlig prövning.

För att kunna fullgöra sitt åliggande att med allmänna posten till
vederbörande försäkringstagare sända underrättelse av nyssnämnda slag
är det tydligen nödvändigt för försäkringsinspektionen att inhämta uppgifter
å försäkringstagarna jämte deras adresser. För min del kan jag
icke heller tveka örn, att försäkringsinspektionen, sedan underrättelser utgått,
är skyldig att i sitt arkiv förvara uppgifter, som utvisa, till vilka
försäkringstagare meddelande avsänts, överlämnas nu skriftliga sådana
uppgifter av vederbörande försäkringsbolag till försäkringsinspektionen,
torde dessa uppgifter otvivelaktigt vara att anse såsom sådana handlingar,
varav enligt ovannämnda stadganden i tryckfrihetsförordningen det skall
stå var och en fritt att utan tidsutdräkt taga del och göra avskrift. Tryckfrihetsförordningen
innehåller icke något stadgande, enligt vilket dylika
uppgifter skulle vara undantagna från offentligheten. Den av Laurin åberopade
bestämmelsen i 227 § i lagen örn försäkringsrörelse, att vad 1''örsäk -

ringsinspektionen vid granskning av försäkringsbolags handlingar erfarit
angående enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden icke må
yppas, lärer icke kunna åberopas såsom stöd för att uppgifter av ifrågakomna
slag, sedan de för nu ifrågavarande ändamål överlämnats till försäkringsinspektionen,
skulle anses hemliga. Det synes i stället naturligt, att
försäkringsinspektionens fullgörande av underrättelseskyldigheten är underkastad
den möjlighet till kontroll, som följer med offentligheten; och för
övrigt torde frågan örn rätt att taga del av hos försäkringsinspektionen
förvarade handlingar böra bedömas enhart efter tryckfrihetsförordningen,
alldeles oberoende av huruvida inre följdriktighet förefinnes i förhållandet
mellan lagen örn försäkringsrörelse och tryckfrihetsförordningen.

I en proposition till 1902 års riksdag, där fråga om sekretess för bankinspektionens
handlingar väckts, hade även föreslagits motsvarande bestämmelser
beträffande försäkringsinspektionen. Till stöd därför anfördes
i propositionen endast att, då vad i fråga örn bankinspektionen anförts
ägde väsentligen samma giltighet beträffande inspektionen över försäkringsanstalterna,
syntes den beträffande bankinspektionen ifrågasatta
föreskriften böra omfatta även handlingar tillhörande försäkringsinspektionen.

Vidkommande förslaget i denna del anförde konstitutionsutskottet:

Beträffande frågan örn hemlighållande av vissa handlingar rörande försäkringsanstalterna
hyser utskottet en annan uppfattning än den, som uttalats
av chefen för justitiedepartementet. Utskottet håller nämligen före,
att dessa anstalter, långt ifrån att, på sätt departementschefen gjort gällande,
uti nu ifrågavarande hänseende vara fullt jämförliga med bankerna,
tvärtom i regel böra vara underkastade största möjliga publicitet. Då i den
kungl, propositionen för övrigt icke några skäl anförts till stöd för det
framlagda förslaget i denna del samt då i allt fall med den här ifrågasatta
ändringen i tryckfrihetsförordningen, i den mån sådan anses erforderlig,
utan olägenhet torde kunna anstå, till dess väntad lagstiftning angående
försäkringsanstalterna kommer under omprövning, har utskottet
ansett sig sakna skäl att tillstyrka bifall till den kungl, propositionen i
denna del.’

I 1912 års förslag till tryckfrihetsordning hade kap. 2 § 12 följande
lydelse:

''Till bank- eller försäkringsinspektionen inkomna handlingar, därifrån
utgångna skrivelser samt där förda protokoll och anteckningar må, försåvitt
de röra enskildas förhållanden till bank- eller försäkringsanstalt,
icke utlämnas, förrän tjugufem år förflutit från handlingens datum, därest
icke vederbörande inspektion för fullgörandet av sin uppgift så prövar
nödigt. Handling, som utlämnats i strid mot vad sålunda stadgats, må
icke i tryck offentliggöras.’

I ett utlåtande, som avgavs för det revisionsarbete, vilket utmynnade i
sistnämnda förslag, anförde försäkringsinspektionen bland annat:

''Uti 135 § av lagen örn försäkringsrörelse den 24 juli 1903 stadgas
följande:

Yad försäkringsinspektionen vid granskning av räkenskaper och handlingar
eller vid bolagsstämma må hava erfarit angående enskildas personliga
eller ekonomiska förhållanden må ej för allmänheten yppas. Förbrytelse
häremot straffas enligt 160 § i samma lag nied böter från oell med
fem till och med femhundra kronor. (Se i lagen den 25 maj 1917 227
och 259 §§.)

Den tystnadsplikt, som härigenom ålägges försäkringsinspektionen, kan,
sedan år 1909 i tryckfrihetsförordningen infördes förhud att under viss tid
utlämna för officiell statistik lämnade uppgifter, under nämnda tid iakttagas
beträffande sådana enskildas förhållanden, som i dessa uppgifter
beröras, exempelvis enskildas av bolagen erhållna inteckningslån och
dylikt.

Men beträffande övriga till inspektionen inkomna handlingar kan förenämnda
tystnadsplikt icke iakttagas, då dessa handlingar utan undantag
äro att betrakta såsom offentliga. Detta har även haft till följd, att inspektionen
ansett sig icke kunna med sitt arkiv införliva exempelvis avskrifter
av försäkringsbolagets återförsäkringskontrakt, då härvidlag i
förhållande till bolaget motparten torde vara att betrakta såsom enskild.
Återförsäkringskontraktens bestämmelser örn provisioner och dylikt äro
även av natur, att ett offentliggörande av desamma skulle vara synnerligen
olämpligt. Skriftliga berättelser från de av inspektionen i enlighet
med 135 § av försäkringslagen utsedda revisorerna omöjliggöras dessutom
i de fall, då i desamma enskildas förhållanden vidröras.

Särskilt beträffande återförsäkringskontrakten har omöjligheten av att
kunna undantaga vissa inspektionens handlingar från offentligheten visat
sig medföra avsevärda olägenheter, vilka naturligen bliva större ju mera
omfattande inspektionens verksamhet bliver.

På grund av vad försäkringsinspektionen sålunda anfört får inspektionen
hemställa, att i tryckfrihetsförordningen angående försäkringsinspektionens
handlingar införes ett stadgande av liknande innehåll som det,
vilket år 1906 infördes beträffande bankinspektionen.’

I 1912 års betänkande anfördes i ämnet:

’På sätt försäkringsinspektionen framhållit, föreligger tydligen en i
ögonen fallande oegentlighet i den rådande bristen på överensstämmelse
mellan 135 § i lagen örn försäkringsrörelse oell gällande tryckfrihetsförordning.
Att den nu jämlikt sistnämnda förordning rådande offentlighetsprincipen
understundom faktiskt lägger hinder i vägen för ifrågavarande
ämbetsverk i dess verksamhet torde icke heller kunna förnekas. I och för

sig enskilda förhållanden, som, så länge de endast röra vederbörande försäkringsanstalt,
anses böra hemlighållas, synas icke heller böra bliva helt
underkastade offentlighet endast därför, att de, merendels alldeles utan
den enskildes förskyllan, måste på ett eller annat sätt blottas inför en inspekterande
myndighet. Kommitterade kunna icke heller finna, att en utsträckning
av vad tor bankinspektionen under motsvarande förhållanden
gällei även till nu ifrågavarande ämbetsverk skulle med iakttagande av
samma försiktighet som i fråga örn det förra verka det offentliga granskningsintresset
till skada.’

I ett med anledning av professorn N. Herlitz lämnat uppdrag att verkställa
utredning och avgiva förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna
handlingars offentlighet genom remiss den 17 juni 1925 infordrat
yttrande uttalade försäkringsinspektionen, att den i 1912 års betänkande
föreslagna ändringen vore erforderlig för vinnande av överensstämmelse
mellan lagen örn försäkringsrörelse och tryckfrihetsförordningen.

I ett i anledning av nämnda uppdrag avgivet förslag i ämnet har Herlitz
i § 2 mom. 34 tryckfrihetsförordningen upptagit förslag örn undantagande
i regel från offentligheten under vissa år av till försäkringsinspektionen
inkomna handlingar, i vad de röra enskildas förhållande till
försäkringsbolag.

Detta förslag har ännu icke föranlett någon ändring i tryckfrihetsförordningen.

I förevarande ärende är upplyst att, då klaganden den 7 augusti 1928
begärt att få taga del av hos försäkringsinspektionen då förvarade förteckningar
över namn med adresser å Svecias försäkringstagare, överdirektören
Laurin avslagit denna klagandens begäran. Då dessa förteckningar
varit av bolaget till försäkringsinspektionen överlämnade för att
försäkringsinspektionen med ledning av dem skulle kunna fullgöra ett
åliggande enligt lag, torde i enlighet med vad jag ovan anfört förteckningarna
hava varit att anse såsom offentliga handlingar. Vid sådant
förhållande måste Laurin genom att icke utan dröjsmål låta klaganden
taga del av förteckningarna anses hava gjort sig skyldig till ett felaktigt
förfarande av beskaffenhet att enligt lag icke kunna undgå beivran.”

J. O. uppdrog åt advokatfiskalen att ställa Laurin under åtal inför hovrätten
för tjänstefel samt a honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Tillfälle borde beredas klaganden att bliva i målet hörd, och
borde av honom framställda ersättningsanspråk, i den mån de ansåges
befogade, av advokatfiskalen understödjas.

Svea hovrätt, där klaganden yrkade ersättning av Laurin för tidsförlust
och upprättande av skrivelser samt för verkställande av avskrifter,
yttrade i utslag elen 19 maj 1930 följande:

Enär i målet vore upplyst att, då klaganden den 7 augusti 1928 hos försäkringsinspektionen
framställt begäran att få taga del av därstädes förvarade
uppgifter örn namn och adresser å de försäkringstagare i bolaget
Svecia, till vilka i anledning av tillämnad överlåtelse av bolaget Svecias
försäkringar cirkulär med underrättelse enligt 237 § av lagen den 25 maj
1917 blivit avsända, Laurin avslagit denna klagandens begäran, alltså och
då vid det förhållande att, enligt vad i målet jämväl blivit upplyst, dylika
av bemälda bolag till försäkringsinspektionen överlämnade förteckningar
varit vid nämnda tid hos försäkringsinspektionen befintliga, desamma
varit att anse som offentliga handlingar, samt förty Laurin icke ägt fog
för sin vägran att tillhandahålla dem, prövade hovrätten lagligt att, jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen, döma Laurin att för det fel i ämbetets utövning,
som lian. sålunda låtit komma sig till last, böta 50 kronor ävensom
förplikta Laurin att till klaganden uti av denne angivna hänseenden gälda
ersättning med skäliga ansedda 100 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

10. Underlåtenhet av landskamrerare att till domhavande göra
anmälan örn länsstyrelses utslag rörande odlingslån.

Av handlingarna i ett genom klagomål av östra Karups sparbank härstädes
anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Enligt ett den 8 mars 1919 utfärdat gravationsbevis besvärades fastigheterna
mantal Stafsinge 22, V» mantal Stafsinge 23 samt V« mantal
Stafsinge 55 i Stafsinge socken av följande inteckningar, vilka beviljats:

1) 1857 den 19 augusti i 5/« mantal Stafsinge nr 2 och Vi* mantal Stafsinge
nr 5 till säkerhet för 16,666 riksdaler 32 skilling banko jämte ränta
m. m. enligt skuldebrev den 25 juli 1857 till Smålands m. fl. provinsers
hypoteksförening eller order;

2) 1875 den 8 juni i 5/„ mantal Stafsinge nr 2 till säkerhet för 50 års nyttjanderätt
till ett stycke torvmosse enligt kontrakt den 25 maj 1875;

3) 1875 den 8 juni i 5/6 mantal Stafsinge nr 2 till säkerhet för 50 års nyttjanderätt
av ett tunnland jord enligt kontrakt den 25 maj 1875;

4) 1885 den 14 oktober i 5/« mantal Stafsinge nr 2, med undantag av avsöndrad
jord, och V» mantal Stafsinge nr 5 till säkerhet för 7,000 kronor
med ränta m. m. enligt skuldebrev den 10 oktober 1885 till Smålands m. fl.
provinsers hypoteksförening;

5) 1888 den 29 mars i 3/o mantal Stafsinge nr 2, med undantag av avsöndrad
jord, och V.* mantal Stafsinge nr 5 till säkerhet för 35,000 kronor med
ränta enligt skuldebrev den 2 januari 1888, vilken inteckning den 6 maj

1912 dödats för ett belopp av 17,060 kronor med ränta, så att inteckningen
därefter skulle gälla för återstående 18,000 kronor med ränta;

6) 1906 den 24 september, § 31, i 5/« mantal Stafsinge nr 2, med undantag
ay avsöndrad jord, oell V» mantal Stafsinge nr 5 till säkerhet för ogulden
köpeskilling 13,000 kronor med ränta enligt skuldebrev den 17 mars 1906-

7) 1906 den 24 september, § 32, i «/. mantal Stafsinge nr 2, med undantag
av avsöndrad jord, och Via mantal Stafsinge nr 5 till säkerhet för ogulden
köpeskilling 12,000 kronor med ränta enligt skuldebrev den 17 mars 1906
att gälla med förmånsrätt efter inteckningen under mom. 6);

8) 1914 den 11 maj i Ve mantal Stafsinge nr 2, med undantag av avsöndrad
jord, och Via mantal Stafsinge nr 5 till säkerhet för 5,000 kronor med
ränta enligt skuldebrev den 11 maj 1914;

9) 1914 den 22 december, § 205, i dels 2/a mantal Stafsinge nr 2, dels Ve
mantal Stafsinge nr 2, allt med undantag av avsöndrad jord, dels ock Via
mantal Stafsinge nr 5 till säkerhet för 6,000 kronor med ränta enligt skuldebrev
den 21 december 1914;

10) 1914 den 22 december, § 206, i dels Va mantal Stafsinge nr 2, dels V«
mantal Stafsinge nr 2, allt med undantag av avsöndrad jord, dels ock Via
mantal Stafsinge nr 5 till säkerhet för 4,000 kronor med ränta enligt
skuldebrev den 21 december 1914 att gälla med förmånsrätt efter den under
mom. 9) här ovan upptagna inteckningen;

11) 1918 den 18 december, § 241, uti ifrågavarande fastigheter, med vissa
undantag, till säkerhet för ogulden köpeskilling 25,000 kronor med ränta
enligt skuldebrev den 24 april 1918; och

12) 1918 den 18 december, § 242, uti ifrågavarande fastigheter, med vissa
undantag, till säkerhet för ogulden köpeskilling 25,000 kronor med ränta
enligt skuldebrev den 24 april 1918; vilken inteckning beviljats att till
förmånsrätten gälla efter den under mom. 11) upptagna inteckningen.

De nämnda fastigheterna, vilka med ett gemensamt namn benämnas
Ramsjöholm, vörö, enligt ett den 22 mars 1919 dagtecknat utdrag av taxenngslängden
över fast egendom, för vilken bevillning erlägges inom Stafsinge
socken, för år 1918 bevillningstaxerade för ett sammanlagt belopp
av 130,000 kronor.

Den 1 december 1919 beviljade styrelsen för Östra Karups sparbank den
dåvarande ägaren av Ramsjöholms gård ett lån å 11,000 kronor mot pant
av de under mom. 8) och 9) i ovanberörda gravationsbevis omförmälda
mteckningarna.

Sedermera förvärvades fastigheterna av agronomen E. Dieden, vilken
emellertid den 5 januari 1925 avträdde sin egendom till konkurs.

Sedan K. B. i Hallands län genom utslag den 6 mars 1925 på ansökan av
ombudsmannen vid Smålands m. fl. provinsers hypoteksförening till betalning
ur fastigheterna fastställt 2,350 kronor 50 öre jämte ränta på grund

av inteckningarna i mom. 1), 4) och 5) i gravationsbeviset ävensom 44 kronor
50 öre i ersättning för lagsökningskostnader samt därjämte förordnat,
att fastigheterna finge utan föregående utmätning försäljas i den ordning,
som örn utmätt fast egendom stadgades, hölls den 6 maj 1925 å landskansliet
i Halmstad exekutiv auktion å fastigheterna.

Enligt ett i det Aud auktionstillfället förda protokollet intaget gravationsbevis,
dagtecknat den 4 oktober 1924, med tilläggsbevis den 7 april
1925 häftade fastigheterna vid sist nämnda tidpunkt för de i det den 8 mars
1919 utfärdade gravationsbeviset under mom. 1)—10) upptagna inteck
ningarna ävensom för en inteckning, som beviljats den 8 maj 1919 till
säkerhet för 62,718 kronor 2 öre med ränta enligt skuldebrev den 15 augusti
1918, vilken inteckning den 7 mars 1923 dödats för ett belopp av 22,718
kronor 2 öre.

I det den 4 oktober 1924 dagtecknade gravationsbeviset anmärktes vidare
bland annat, att enligt K. B:s i Hallands län utslag den 17 juli 1917, som
den 20 september 1924 kommit domhavanden i Hallands läns mellersta
domsaga tillhanda, av odlingslån 160,900 kronor för nygrävning av den
s. k. Ramsjökanalen och dess bigrenar för torrläggning av vattensjuk
mark, tillhörande Lindhult m. fl. gårdar och byar i Morups m. fl. socknar,
å 2/s mantal Stafsinge 22 och iU mantal Stafsinge 23, med undantag av dels
från sistnämnda hemman a\rsöndrad och lagfaren jord, dels ock en vid
försäljning a\T nämnda 1/e mantal enligt köpebrev den 3 augusti 1854
förbehållen torA^mosse, fallit åren 1918—1942 annuitet 1,642 kronor 48 öre
och för år 1943 slutlikvid 1,493 kronor 70 öre samt å 1/i2 mantal Stafsinge
5S fallit åren 1918—1942 annuitet 235 kronor 24 öre och för år 1943 slutlikvid
213 kronor 95 öre.

Vid auktionen inropades fastigheterna för 92,500 kronor av Aktiebolaget
Nordiska Handelsbanken, Ailken var innehavare av den inteckning,
som beviljats i fastigheterna den 8 maj 1919.

I en den 15 oktober 1928 hit inkommen skrift anförde klaganden följande: Då

klaganden under år 1919 beviljat den dåvarande ägaren till Ramsjöholms
gård lån å 11,000 kronor mot pant av de båda den 11 maj 1914
och den 22 december 1914, § 205, fastställda inteckningarna, hade till grund
för bankens bedömning av inteckningarnas kreditvärde legat det den 8
mars 1919 utfärdade gravationsbeviset, av vilket inhämtats, att fastigheterna
besvärats av penninginteckningar till ett belopp av 140,000 kronor
och att nyssnämnda inteckningar, upptagna under mom. 8) och 9) i
beviset, fallit inom 86,000 kronor. Då fastigheterna varit taxeringsvärderade
till sammanlagt 130,000 kronor, hade banken ansett inteckningarna
utgöra tillfredsställande säkerhet. Emellertid hade kungl, statskontoret

för nygrävning av den s. k. Ramsjökanalen från odlingslånefonden beviljat
ett låneunderstöd av 160,900 kronor, och hade K. B. i Hallands län
genom utslag den 17 juli 1917 fastställt de kapitalavbetalnings- och räntebelopp,
som till skuldens likviderande årligen skulle erläggas. Anmälan
till domhavanden örn detta beslut hade skett först den 20 september 1924.
Sedan fastigheterna å auktionen försålts för 92,500 kronor, hade vid köpeskillingslikvid
den 17 juni 1925 å klagandens inteckningar utfallit ränta
1,019 kronor 34 öre samt av kapitalet 2,373 kronor 23 öre. Med anledning
av att å fastigheterna fallit mindre del av konkurskostnader och förvaltningsarvode
än beräknat, hade klaganden sedermera den 7 april 1926 fått
av köpeskillingsmedlen lyfta ytterligare 2,024 kronor 7 öre. Såsom utdelning
i Diedens konkurs hade klaganden bekommit 164 kronor 18 öre. Belastningen
med odlingslånet, vilket åvilade fastigheterna i vems hand de
än komme, måste givetvis föranleda, att dessas saluvärde till envar tid
med det kapitaliserade värdet av kvarvarande annuiteter understege vad
saluvärdet eljest skulle utgöra. Det kunde icke råda någon tvekan örn att
klagandens inteckningar utgått till fullo, därest odlingslånet ej funnits, ty
så mycket högre pris skulle fastigheterna ovillkorligen betingat. Då klaganden
ansåge sig berättigad till ersättning av den eller de tjänstemän,
vilka gjort sig skyldiga till försummelse, påkallade klaganden J. 0:s medverkan
till erhållande av gottgörelse för den förlust, som under angivna
förhållanden tillskyndats klaganden.

I ändamål att styrka, att den fordran, klaganden sålunda förmenade sig
äga, icke blivit preskriberad, enär erinran gjorts till de tjänstemän, mot
vilka kravet synts böra riktas, fogade klaganden vid en sedermera hit ingiven
skrift

dels bestyrkt avskrift av en den 3 augusti 1926 av juris doktorn K. Hingård
till landskamreraren i Hallands län L. Afzelius avlåten skrivelse, i
vilken skrivelse Hingård förklarat att, då klaganden ansåge sig berättigad
till ersättning av den eller de tjänstemän, på vilka ankommit att göra
anmälan till domhavanden örn fördelningen av ifrågavarande odlingslån,
för den förlust, som genom underlåtenhet härutinnan tillskyndats klaganden,
och Afzelius tjänstgjort å tid, då det kunde ifrågasättas, att anmälan
till domhavanden bort ske, Hingård på klagandens uppdrag gjorde framställning
örn ersättning för nämnda förlust,

och dels en den 28 augusti 1926 dagtecknad svarsskrivelse till Hingård
från Afzelius, däri den sistnämnde gjort gällande, att anmälan örn lånet
till domhavanden bort ske samtidigt med utslagets meddelande, att det
vore meningslöst att vänta med dylik anmälan dagar eller veckor efter
det utslaget meddelats, då de gravationsbevis, som utfärdades under den
tid, som förflutit mellan tiden för utslagets meddelande och den dag,
anmälan ingått, skulle vara i saknad av anteckning örn odlingslånet

och sålunda möjligen för en långivare kunna föranleda förlust, att om
någon försummelse härutinnan ägt rum, denna icke kunde läggas Afzelius
till last, enär han varit tjänstledig från den 20 juni till den 3 augusti 1917,
och att han på grund därav icke kunde anses vållande till den påstådda
förlusten.

Vid den senare hit inkomna skriften fogade klaganden vidare — under
tillkännagivande, att en med skrivelsen till landskamreraren Afzelius till
innehållet likalydande skrivelse samtidigt av Hingård översänts till
häradsskrivaren i Laholms fögderi G. Bergendahl, vilken under år 1917
innehaft tjänst såsom länsbokhållare å landskontoret i Hallands län och
vid tiden för fördelningsutslagets meddelande tjänstgjort såsom landskamrerare
i länet — två den 27 november 1926 dagtecknade skrivelser till Hingård
från Bergendahl, vari jämväl denne bestritt det mot honom framställda
ersättningsanspråket och därvid anfört följande: Anmälan till
domaren skulle göras först, sedan vederbörlig anteckning örn odlingslånet
skett i länets jordebok. Dylik anteckning hade icke gjorts av Bergendahl
och hade icke kunnat göras under hans tjänstgöring, enär utslaget angående
odlingslånets fördelning icke under tiden för samma tjänsteförordnande
vunnit laga kraft. Det lage nämligen i sakens natur, att anteckning
i en sådan urkund som länets jordebok örn ett odlingslåns fördelning
på de olika fastigheterna icke skulle verkställas förrän K. B:s beslut örn
fördelningen av samma onus vunnit laga kraft. Under alla förhållanden
funnes icke något sammanhang mellan den omnämnda förlusten och det
förfarande, vilket utan något skäl syntes läggas Bergendahl till last såsom
tjänstefel.

Sedan justitieombudsmannen Geijer i anledning av klagoskriften anhållit,
att K. B. i Hallands län ville efter vederbörandes hörande inkomma
med utlåtande, inkom K. B. därmed ävensom med yttranden från landskamreraren
Afzelius, häradsskrivaren Bergendahl samt länsassessorn å
landskontoret i länet B. Karlberg.

K. B. anförde för sin del följande: Föreskrifterna rörande sättet för återbetalning
av odlingslån samt angående kronans rätt vid dylik återbetalning
återfunnes i kungl, kungörelserna den 13 juni 1845, den 3 november
1848 och den 20 juli 1855 samt i lagarna den 8 november 1912 och den 9
oktober 1914. Enligt ifrågavarande föreskrifter ägde kronan för de årliga
avbetalnings- och räntebeloppen lika rätt i den fastighet, vilken lånet blivit
påfört, som för annan avgäld eller ränta av fast egendom, efter ty i 17
kap. 6 § handelsbaden sägs, sedan lånet blivit på närmare bestämt sätt i
jordeboken antecknat. Av bestämmelserna framginge dessutom dels att
denna anteckning skulle ske, sedan den låneandel, för vars återgäldande

varje betalningsskyldig fastighet skulle ansvara, saint den summa, som i
följd därav till skuldens jämte den utfästa räntans fulla likviderande
skulle för varje fastighet årligen erläggas, blivit bestämd, dels ock att,
sedan anteckningen i jordeboken skett, det ålåge länsstyrelsen att, såvitt
unginge egendom, som vore i inteckningsboken upptagen, därom så ock
angående de årliga avbetalnings- och räntebeloppen ofördröjligen göra anmälan
hos domaren i orten. Av det sagda framginge, att kronans förmånsrätt
inträdde i och med anteckningen i jordeboken samt att denna
anteckning skulle ske, sedan låneandelarna ”blivit bestämda”, varmed
enligt K. B:s uppfattning måste avses den tidpunkt, då vederbörande utslag
i ämnet vunnit laga kraft. K. B:s utslag, vilket icke blivit överklagat,
vore meddelat den 17 juni 1917 och hade delgivits vederbörande fastighetsägare
under tiden den 8 november—den 19 december 1917, vadan och
då menighet, som ägt besvära sig över utslaget, icke funnits, detsamma
vunnit laga kraft gentemot enskilda rättsägare den 18 januari 1918. Utslaget
hade sedermera med skrivelse den 28 maj 1918 översänts till statskontoret,
som den 6 juni 1918 beslutat, att detsamma skulle få vinna laga
kraft jämväl gentemot statskontoret. Dessförinnan hade landskamreraren
Afzelius den 25 maj 1918 meddelat bevis å utslaget, att anteckning örn
detsamma blivit i länets jordebok verkställd. Frågan, huruvida anteckningen
i jordeboken bort ske först efter den 6 juni, sedan utslaget vunnit
laga kraft gentemot samtliga rättsägare, torde i detta sammanhang icke
vara av betydelse. Utfärdandet av förenämnda bevis den 25 maj 1918 finge
anses vara konstituerande för bestämmande av tidpunkten för inträdet av
kronans förmånsrätt, varför det syntes hava bort åligga landskamreraren
Afzelius att samtidigt med utfärdandet av beviset om anteckningen göra
den föreskrivna anmälan hos domliavanden. Klagandens rätt till skadestånd
på grund av den uteblivna anmälan till domhavande!! syntes K. B.
mera tveksam. På denna fråga inverkade en mängd omständigheter såsom
t. ex. huruvida banken genom inrop av fastigheten haft möjlighet att
skydda sin fordran samt betydelsen av att banken vid utlämnandet av
lånet saknat gravationsbevis för tiden vid lånets beviljande, ävensom förhållandet
mellan jordvärdestegringen och odlingslånet m. m„ allt omständigheter
av den beskaffenhet, att de inom ramen av detta utlåtande icke
syntes böra bliva föremål för K. B:s närmare bedömande.

Kai lbei g fogade till sitt till K. B. ställda yttrande en avskrift av det
av K. B. rörande ifrågavarande odlingslån den 17 juli 1917 meddelade fördelningsutslaget.
Enligt detsamma hade K. B. för en var särskilt angiven
fastighet fastställt utförda kapitalavbetalnings- och räntebelopp att såsom
ett hemmanen under åren 1918 till och med 1943 åliggande allmänt onus
antecknas i jordeboken och för varje år upptagas å debetsedeln samt av

kronans uppbördsman uppbäras, i riksbanken insättas och särskilt redovisas.
Bland de i utslaget upptagna fastigheterna förekommo jämväl 5/«
mantal Stafsinge nr 2 och V12 mantal Stafsinge nr 5 med dem ålagda, i gravationsbeviset
den 4 oktober 1924 omförmälda annuiteter. I utslaget tillkännagavs
tillika, att den, som med detsamma ej åtnöjdes, ägde att hos
kungl, kammarkollegium däröver anföra besvär, vilka borde till K. B. ingivas
eller finge i betalt brev med allmänna posten dit insändas; därvid
borde iakttagas, att besvären skulle inkomma till K. B. innan kl. 12 å trettionde
dagen efter av utslaget erhållen del, delgivningsdagen dock oräknad,
eller, örn besvärstiden tilländaginge på helgdag, å nästföljande
söckendag före kl. 12, samt att menighet, som funne sig till klagan befogad,
ägde åtnjuta 15 dagars längre besvärstid än ovan stadgats.

Karlberg anförde i det av honom avgivna yttrandet bland annat följande:
Karlberg hade innehaft förordnande såsom landskamrerare i Hallands
län under tiden den 2—den 25 februari 1918. Karlberg hade då varit
ordinarie länsbokhållare i länet. Då kronan erhölle förmånsrätt för odlingslånet
först genom lånets antecknande i jordeboken, vore emellertid
avgörande, vem som tjänstgjort såsom landskamrerare, då denna anteckning
ägde rum. Beviset örn anteckningen i jordeboken vore dagtecknat
den 25 maj 1918. Anmälan till domaren örn lånet skulle hava skett ofördröjligen
efter den 25 maj 1918. Då Karlberg vid nämnda tidpunkt icke
tjänstgjort såsom landskamrerare, hade han icke gjort sig skyldig till
någon försummelse med avseende å ifrågavarande lån. Den 28 maj 1918
hade ärendet slutexpedierats av K. B. genom översändande av.ett exemplar
av detsamma till statskontoret och kammarkollegium, varefter ärendet
avförts ur diariet och handlingarna lagts ad acta. Enligt skrivelse den
27 november 1928 till länsstyrelsen från statskontorets byrådirektörs- och
ombudsmansexpedition hade utslaget vunnit laga kraft mot statskontoret
den 6 juni 1918. Gravationsbeviset vore utfärdat omkring 1 år och lånet
beviljat omkring 1 år 9 månader efter det Karlberg i februari 1918 tjänstgjort
såsom landskamrerare. Därav framginge, att klaganden icke kunnat
lida någon skada därigenom att lånet under den tid, Karlberg tjänstgjort
såsom landskamrerare, icke hunnit bliva antecknat i jordeboken och därefter
anmält för domaren. För klagandens vidkommande hade det varit
tillfyllest, örn lånet såsom vederbort ofördröjligen efter den 25 maj 1918
blivit anmält för domaren. Karlberg hemställde att, enär han icke verkställt
anteckningen om lånet i jordeboken, klagandens skrivelse icke måtte
föranleda någon åtgärd mot honom.

Bergendahl fogade till det yttrande, som av honom avgavs till K. B., en
den 18 november 1928 upprättad promemoria angående sin tjänstgöring
såsom landskamrerare under tiden den 20 juni 1917—den 10 juni 1918, av

vilken promemoria inhämtades, att han tjänstgjort i sådan egenskap under
tiderna 20 juni—3 augusti, 20—25 augusti, 10 september—28 oktober, 13—27
november samt 4—18 december, allt 1917, ävensom 3—10 juni 1918.

I yttrandet anförde Bergendahl: I skrivelsen den 28 augusti 1926 från
landskamreraren Afzelius till Hingård hade visserligen uttalats den åsikten,
att anmälan till domaren örn odlingslån skulle ske samtidigt med utslagets
expedierande och att det vore meningslöst att vänta med anmälan
till domaren, till dess utslaget vunnit laga kraft. Som skäl därför hade
anförts, att under viss angiven tid expedierade gravationsbevis genom
dylik väntan skulle vara i saknad av anteckning örn odlingslånet, vilket i
sin tur hade förmenats kunna medföra förlust för långivare. Däremot
kunde invändas, att genom själva utslaget ingen gravation av vederbörande
fastighet konstituerades, utan inträdde denna först efter anteckningen i
jordeboken, vadan alltså saknaden av en dylik anteckning i gravationsbeviset
i det omnämnda fallet vore i sin ordning och någon förlust för en
eventuell långivare genom att man väntade, tills laga kraft emot jordägarna
inträtt, med anteckning i jordebok och anmälan till domaren tydligen
icke kunde uppstå. I sin skrivelse den 27 november 1926 till Hingård
hade Bergendahl gjort gällande, att hail, enär anteckning i jordeboken
först måst göras, icke kunnat göra ifrågakomna anmälan till domaren.
Vidare hade han visat, att han icke kunnat göra anteckning örn utslaget i
jordeboken, enär detsamma icke under hans tjänstgöring som t. f. landskamrerare
vunnit laga kraft emot vederbörande jordägare. När han under
tiden den 3—den 10 juni 1918 innehaft ett landskamrerareförordnande i
länet, hade ärendet redan varit avfört ur diariet och handlingarna lagda
ad acta, efter det de sedvanliga skrivelserna expedierats till statskontoret
och kammarkollegium med besked, att utslaget vunnit laga kraft, att det
antecknats i jordeboken o. s. v. Under dessa dagars tjänstgöring hade icke
från statskontoret inkommit något meddelande till länsstyrelsen angående
det i statskontorets ombudsmansexpeditions skrivelse av den 27 november
1928 omnämnda förhållandet. I varje fall vore tydligt, att Bergendahl
under sistnämnda förordnande icke haft någon som helst anledning att
ägna uppmärksamhet åt eller taga itu med ett ärende, som varit ur diariet
avfört såsom slutexpedierat. Att utslaget i fråga — särskilt med hänsyn
till de viktiga rättsliga följder i förmånsrättsavseende som ett antecknande
av detsamma i jordeboken skapade — hort före antecknandet vinna
laga kraft emot de jordägare, som berördes av detsamma, hade Bergendahl
ansett ligga i sakens natur, och denna hans åsikt överensstämde även
med den praxis, som varit rådande på landskontoret i dessa ärenden vid
den tid, då han tjänstgjort där. Bergendahl hade alltså förfarit enligt
samma praxis. På senare tid hade praxis på landskontoret varit en annan,
nämligen den, att anteckning i jordebok skett, då utslaget meddelats..

Detta förfaringssätt hade, enligt vad Bergendahl erfarit, redan medfört
olägenheter. Anteckningar, som på detta tidiga stadium införts i jordaboken,
hade sedermera, när utslaget blivit ändrat, måst utgå, och nya anteckningar
göras o. s. v. Förrän laga kraft emot intressenterna inträtt
vore ju de summor, som efter anteckning i jordaboken skulle gravera
vederbörande fastigheter, icke fixerade. Att före denna fixering av beloppen
göra anteckning örn dem i en sådan urkund som jordeboken ansåge
Bergendahl därför vara felaktigt, och följderna av ett dylikt oriktigt förfaringssätt
vore påtagliga och bleve bland andra, örn utslaget och vederbörande
belopp ändrades, att, såsom nyss angivits, felaktiga anteckningar
under fatalietiden gjordes i jordeboken, men även att oriktiga uppgifter
under samma tid komme att föreligga angående det onus, varom här vore
fråga, dels i själva jordeboken och dels i de bevis och utdrag, som utfärdades
med stöd av densamma, att föreskriven anmälan till domaren bleve
oriktig och att eventuellt till följd därav oriktiga gravationsbevis bleve
expedierade. På grund av det anförda ansåge Bergendahl det tydligt, att
han icke gjort sig skyldig till någon försummelse vid handläggning av
ärendet i fråga, och bestrede han följaktligen all ersättningsskyldighet i
den mån krav därpå kunde tänkas riktat emot honom.

I det yttrande, som av landskamreraren Afzelius avgavs, likaledes till
K. B., vitsordade denne, att han själv skött sin landskamrerartjänst under
de i ärendet ifrågakomna tider, med undantag för de tider, som av Bergendahl
och Karlberg uppgivits i deras förklaringsskrifter, ävensom att,
såvitt han vid granskning av å landskontoret varande diarier kunnat
finna, anmälan örn det ifrågavarande lånet icke förrän år 1924 avgått till
vederbörande domare. Vidare framhöll Afzelius i yttrandet, att utslaget
rörande odlingslånets fördelning icke underskrivits av honom, enär han
vid nämnda tid åtnjutit tjänstledighet, varjämte han uppgav, att praxis
vid länsstyrelsen vore, att anteckning i jordebok och underrättelse till
domare m. fl. myndigheter örn odlingslån skedde icke då utslaget örn fördelningen
vunnit laga kraft, utan då det meddelats. Slutligen gjorde Afzelius
gällande bland annat, att något kausalsammanhang mellan å ena
sidan saknaden i gravationsbeviset av anteckning om odlingslånet och å
andra sidan den förlust klaganden lidit icke förefunnits, att ingen förståndig
bankinrättning vid belåning av en inteckning fäste avseende å, huruvida
odlingslån åvilade fastigheten eller icke, ty även örn det icke funnes
något sådant angivet i gravationsbeviset, kunde påföljande dag odlingslån
vara beviljat i fastigheten, vilket visserligen i någon man trängde undan
inteckningarna, men dock icke blott motsvarade utan även i ännu högre
grad ökade fastighetens värde, att klagandens skyldighet för att bevaka
siri fordran varit att inropa fastigheten vid auktionen till så högt pris, att

klagandens fordran blivit till fullo betäckt, och att förlusten för klaganden
sålunda vållats icke genom någon tjänstemans vid länsstyrelsen försummelse
utan genom underlåtenhet från klagandens sida att på sedvanligt
sätt bevaka och säkerställa sin fordran. Afzelius hemställde på grund
av vad han i yttrandet anfört, att klagandens skrivelse till J. O. icke måtte
till någon åtgärd föranleda.

I avgivna påminnelser sökte klaganden gendriva de av landskamreraren
Afzelius i dennes yttrande framställda påståendena.

I en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde justitieombudsmannen
Geijer därefter följande:

I kungörelsen den 13 juni 1845 angående sättet för återbetalningen av
lån utav allmänna medel till korporationer eller menigheter för beredande
av odlingsföretag medelst utdikningar eller vattenavtappningar stadgas
att, sedan den låneandel, för vars återgäldande varje betalningsskyldigt
hemman skall ansvara, samt den summa, som i följd därav till skuldens
jämte den utfästa räntans fulla likviderande skall för varje hemman årligen
erläggas, blivit bestämd, det sammanlagda avbetalnings- och räntebeloppet
från och med det år, då betalningsskyldigheten vidtager, bör
under särskild rubrik, med utsättande av det sista året, då betalningen
skall utgå, såsom ett hemmanet under sålunda bestämt antal år åliggande
allmänt onus i jordaboken antecknas och å debetsedeln för varje år upptagas
samt av kronobetjäningen uppbäras, i lantränteriet insättas och
såsom andra till riksgäldskontoret ingående medel särskilt redovisas.

Genom kungörelsen den 3 november 1848 angående sättet för återbetalningen
av lån utav allmänna medel för beredande av odlingsföretag har
detta förfaringssätt angående återbetalningen av dylika lån blivit utsträckt
till de lån av ifrågavarande beskaffenhet, som meddelas enskilda
personer.

Genom kungörelsen den 6 juni 1873 har såtillvida skett ändring i 1845
och 1848 års kungörelser, att befattningen med odlingslåns bevakande och
redovisande övertagits av statskontoret.

I första stycket av förordningen den 20 juli 1855 angående kronans rätt
vid återbetalning av lån, som blivit i jordebok antecknade, sådant detsamma
lyder jämlikt lagen den 9 oktober 1914, stadgas att, då lån utav allmänna
medel för beredande av odlingsföretag medelst utdikningar eller
vattenavtappningar, likmätigt kungörelserna den 13 juni 1845 och den 3
november 1848, blivit i jordebok antecknat, kronan för de årliga avbetalnings-
och räntebeloppen äger lika rätt i den fastighet, vilken lånet blivit

påfört, som för annan avgäld eller ränta av fast egendom, efter ty i 17
kap. 6 § handelsbaden sägs.

Genom andra stycket i förordningen den 20 juli 1855, vilket stycke tilllades
genom lag den 8 november 1912 och erhöll ändrad lydelse den 9 oktober
1914, är vidare föreskrivet, bland annat, att det åligger K. B. att, såvitt
angår fastighet, som är i inteckningsboken upptagen, sedan anteckning
som nyss sagts skett, därom så ock angående de årliga avbetalnings- och
räntebeloppen ofördröjligen göra anmälan hos domaren i orten, ävensom
att sådan anmälan skall införas i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag
under lagtima ting ävensom i inteckningsboken.

I anslutning till sistnämnda genom lagändringen den 8 november 1912
tillkomna bestämmelser föreskrevs i kungörelse sistnämnda dag om vad i
vissa fall skall iakttagas vid utfärdande av gravationsbevis, att bland
annat förhållande, som enligt lagen den 8 november 1912 om ändrad lydelse
av förordningen den 20 juli 1855 angående kronans rätt vid återbetalning
av lån, som blivit i jordebok antecknade, borde i inteckningsprotokollet
antecknas, skulle, så snart anmälan örn förhållandet kommit domaren tillhanda,
iakttagas vid utfärdande av gravationsbevis, ändå att anteckning
i inteckningsprotokollet ännu ej skett. Bestämmelsen återfinnes numera
i 2 § i kungörelsen den 25 februari 1921 med vissa bestämmelser att iakttaga
vid utlärdande av gravationsbevis rörande fast egendom, tomträtt
eller vattenfallsrätt samt av äganderättsbevis och bevis örn innehav av
tomträtt eller vattenfallsrätt, genom vilken senare kungörelse den förutnämnda
kungörelsen den 8 november 1912 upphävts.

Beträffande tillkomsten av andra stycket i förordningen den 20 juli 1855
och den därtill sig anslutande kungörelsen örn vad i vissa fall skall iakttagas
vid utfärdande av gravationsbevis må anmärkas följande:

Vid 1904 års riksdag ifrågasatte enskild motionär meddelande av bestämmelser
i syfte att ett av domaremyndighet angående fastighet meddelat
gravationsbevis skulle innehålla upplysning jämväl angående stadgad
ersättning för ståndskog m. m. vid laga skifte samt angående odlingslån,
som gravera en fastighet, i sammanhang varmed den i 136 § skiitesstadgan
föreskrivna kungörelseskyldighet skulle upphöra. Med föranledande
härav anförde i skrivelse till Kungl. Majit den 7 april 1904 riksdagen
i huvudsak följande: Enligt riksdagens åsikt måste det anses vara
av vikt, att säker upplysning kunde ernås rörande förekomsten och utsträckningen
av sådana skyldigheter, vilka i likhet med de av motionären
åsyftade påvilade fast egendom, oavsett att densamma efter skyldighetens
uppkomst övergått till ny ägare. Otvivelaktigt vore det mest tillfredsställande
och från rättssäkerhetens ståndpunkt lämpligast, om till upplysning
för dem, som med avseende å en fastighet ville avsluta rättshandlingar,
påbjödes en på likformigt sätt anordnad inskrivning av alla på

5 — Juatitieombud8mannen8 ämbetsberättelse till 1931 års riksdag.

fastigheten vilande förpliktelser av sakrätts natur. Att det skulle vara en
fördel, om möjlighet kunde beredas att när som helst erhålla ett bevis, som
fullständigt upptoge alla vid en viss tidpunkt å en fastighet vilande förpliktelser
av den art, att de kunde göras gällande mot ny ägare, syntes riksdagen
vara uppenbart. Detta syfte skulle kunna, åtminstone i viss grad.
vinnas, örn det stadgades, att domhavanden skulle hava skyldighet att ombesörja,
att i inteckningsprotokollet gjordes vissa anteckningar i fråga örn
ersättningsskyldighet enligt 13 kap. skiftesstadgan ävensom angående odlingslån,
örn vars tillvaro K. B. skulle vara skyldig att lämna domhavanden
underrättelse. På grund av vad sålunda och i övrigt anförts anhöll
riksdagen, att Kungl. Majit täcktes taga i övervägande, vilka lagbestämmelser
kunde befinna^ erforderliga och lämpliga för ernående av det syfte
att av gravationsbevis rörande fastighet måtte kunna erhållas kännedom,
huruvida och i vad mån fastigheten häftade för av allmänna medel
beviljade odlingslån eller för ersättning av sådan art, varom i 13 kap.
skiftesstadgan förmäldes, samt för riksdagen framlägga det förslag i an
givna hänseende, vartill utredningen gåve anledning.

Skrivelsen överlämnades till lagberedningen för att komma under övervägande
vid fullgörande av dess uppdrag rörande bearbetning av jordabalken
med därtill hörande författningar.

I den av lagberedningen den 31 december 1907 framlagda andra delen av
dess förslag till jordabalk yttrade lagberedningen (sid. 517 o. f.) bland
annat: Mot grunderna för ett ordnat inskrivningsväsende rörande fast
egendom måste det alltid finnas i viss mån stridande, att dylik egendom
kunde bliva pant för fordran i annan ordning än genom inskrivning. Att
strängt genomföra kravet på inskrivning såsom villkor för panträtt vore
dock icke möjligt. En annan fråga vore, huruvida icke i fastighetskreditens
och omsättningens intresse särskilda åtgärder påkallades i syfte att
s. k. tysta förmånsrätter icke skulle lämnas oanmärkta i de urkunder, vilka
tjänade till upplysning örn gravationer å fast egendom. Behovet härav
vore sedan länge tillgodosett i fråga örn den sakrätt, som utmätning av
fast egendom medförde. Beredningen hade lika med riksdagen ansett ämnet
vara av den stora vikt, att i sammanhang med den ifrågasatta omläggningen
av inskrivningsväsendet tillfälle synts böra beredas att åt fastighetsboken
giva den fullständighet, att av boken och i följd därav jämväl
av gravationsbevisen måtte kunna inhämtas upplysning i de av riksdagen
anmärkta hänseenden. Detta gällde icke minst örn odlingslånen; det kunde
inträffa, att viss fastighet på grund av sådant lån bomme att för lång tid
graveras med betydande belopp med bättre rätt än inteckningarna. Med
hänsyn till den befattning med odlingslånen, som tillkomme K. B., hade
beredningen ansett det kunna överlämnas åt denna myndighet såväl att
tillställa inskrivningsdomaren det för lånets antecknande i fastighetsboken

nödiga underlaget som ock att, efter det lånet blivit till fullo betalt, därom
för antecknande i boken göra anmälan hos inskrivningsdomaren. De därför
nödiga bestämmelserna hade synts böra anknytas till den författning,
som fastställde kronans rätt att ur fastigheten utbekomma avbetalningsoch
räntebeloppen; i förevarande förslag hade därför till nämnda författning
fogats ett andra stycke av sådant innehåll.

Lagberedningen framlade därför förslag till lag örn ändrad lydelse av
förordningen den 20 juli 1855.

Av motiven till förenämnda lagstiftning den 8 november 1912 torde tillfullo
framgå den synnerliga vikt, som lagts därvid, att genom omedelbart
meddelande från K. B. till domhavanden örn tillkomsten av fast egendoms
ansvar för odlingslån och denna anmälans omedelbara upptagande i gravationsbevis
säker kännedom skall kunna erhållas, huruvida fastighet
graveras av dylikt lån eller icke.

I förevarande fall har, ehuru utslag, varigenom ansvar för lånets återbetalande
lagts å de ifrågavarande fastigheterna, av K. B. i Hallands län
meddelats den 17 juli 1917 samt utslaget vunnit laga kraft emot de enskilda
rättsägarna den 18 januari och emot statskontoret den 6 juni 1918 ävensom
bevis örn utslagets antecknande i länets jordebok utfärdats den 25 maj
1918, anmälan örn odlingslånet icke inkommit till domhavanden förrän den
20 september 1924. Härigenom har otvivelaktigt ett åsidosättande av gällande
föreskrifter ägt rum från den tjänstemans sida, vilken det i egenskap
av landskamrerare ålegat att ombestyra anmälningens avsändande
till domhavanden.

Enligt vad i ärendet upplysts tjänstgjorde såsom landskamrerare häradsskrivaren
Bergendahl vid tiden för utslagets meddelande, landskamreraren
Afzelius, då bevis örn anteckningens verkställande i länets jordebok utfärdades
liksom också då utslaget vann laga kraft gentemot de enskilda, och
häradsskrivaren Bergendahl vid den tidpunkt, då detsamma vann laga
kraft jämväl emot statskontoret.

Landskamreraren Afzelius har gjort gällande, att i enlighet med den vid
länsstyrelsen tillämpade praxis anteckning i jordeboken bort göras och
underrättelse örn utslaget lämnas samtidigt med utslagets meddelande.
Bergendahl har däremot såsom sin åsikt uttalat, att anteckningen icke
borde ske och meddelande icke borde givas, förrän utslaget vunnit laga
kraft emot de enskilda jordägarna, ävensom uppgivit, att denna åsikt
överensstämde med den praxis, som tillämpats vid länsstyrelsen i Hallands
län under den tid, han tjänstgjort där, varför han i förevarande fall förfarit
enligt denna praxis.

I anledning härav må framhållas följande. I proposition nr 5 till 1929
års riksdag har Kungl. Maj:t avlåtit förslag till lag om kronans förmånsrätt
för avdikningslån m. m. Propositionen är föranledd av en av kam -

markollegium till Kungl. Maj:t gjord framställning av innebörd, såvitt
nu är i fråga, huvudsakligen, att förmånsrätten skulle uppstå med beslutets
meddelande och icke med ett antecknande i jordeboken. I det utlåtande
över framställningen, som inhämtades från den kommission, vilken tillsatts
för fortsatt behandling av frågan örn revision av jordabalken (jordabalkskommissionen),
anförde denna (prop. sid. 14), att det beträffande fördelningsutslagets
antecknande i jordeboken syntes förfaras olika i olika
län, i det att somligstädes anteckningen i länets och fögderiets exemplar
av jordeboken skedde, så snart länsstyrelsens utslag vunnit laga kraft
gentemot jordägarna, medan på andra håll med denna anteckning syntes
få anstå, till dess utslaget vunnit laga kraft jämväl gentemot kronan. I
utlåtandet anförde kommissionen — som föreslog föreskrivande av preliminära
anteckningar örn lånet i inteckningsprotokoll och inteckningsbok
redan vid lånets utbetalande i avvaktan på det slutliga ordnandet av fastigheternas
ansvar för lånet genom fördelningsbeslutet — (prop. sid. 16

17) vidare: Beträffande frågan, huruvida för närvarande anteckningen
i jordeboken och den därav följande anteckningen i inteckningsprotokoll
och inteckningsbok örn odlingslånets fördelning borde anstå, till dess för-delningsbeslutet
vunnit laga kraft eller icke, hade kommissionen haft att
omnämna en skiljaktig praxis hos olika länsstyrelser, och kollegii förslag
gjorde det icke klart, huru enligt kollegii uppfattning därutinnan borde
förfaras i fråga örn anteckningen i inteckningsprotokollet samt intecknings-
eller fastighetsboken. Örn till äventyrs med gällande bestämmelser
eller de av kollegium föreslagna funnits någon anledning att föranstalta
örn sådan anteckning oberoende av fördelningsbeslutets lagakraftvinnande,
bortfölle denna anledning, i händelse odlingslånen antecknades till upplysning
redan innan de fördelades, och tedde sig för kommissionen mest
lämpligt, att med fördelningens antecknande finge anstå, tills beslutet örn
fördelningen vunnit laga kraft, så att man undginge att nödgas göra ny
anteckning efter eventuell ändring av fördelningsbeslutet.

Av det sålunda anförda synes framgå, att tvekan örn innebörden av gällande
bestämmelser rått beträffande den tidpunkt, då anteckning i jordeboken
bort ske. Denna tvekan torde hava sin grund däri, att i 1843 års
kungörelse stadgas allenast, att lånet skall antecknas, när ''den summa, som

---till skuldens jämte den utfästa räntans fulla likviderande skall

för varje hemman årligen erläggas, blivit bestämd’.

Ur dessa synpunkter torde det knappast kunna läggas Bergendahl till
last, att han, som i egenskap av t. f. landskamrerare undertecknat fördelningsutslaget
och, enligt vad statskontorets handlingar i ärendet utmärka,
i samma egenskap föranstaltat örn samt den 2 oktober 1917 mottagit bevis
cm utslagets antecknande i fögderiets jordebok, icke låtit vare sig verkställa
anteckning i länets jordebok eller underrätta domhavanden.

Däremot lära ordalagen i andra stycket av förordningen den 20 juli 1855
icke kunna lämna rum för någon tvekan därom att, sedan anteckningen i
såväl länets som fögderiets jordebok blivit verkställd, det måste tillses, att
ärendet icke avslutas hos K. B., utan att anmälan gjorts till vederbörande
domhavande.

I nu förevarande ärende är upplyst dels att, sedan utslaget vunnit laga
kraft emot de enskilda jordägarna, bevis av landskamreraren Afzelius utfärdats
den 25 maj 1918 därom, att utslaget antecknats i länets jordebok,
och dels att ärendet före den 3 juni 1918 avförts ur K. B:s diarium, utan
att, såsom ske bort, dessförinnan eller i samband därmed underrättelse avlåtits
till domhavanden. Enligt vad i ärendet tillika upplysts skötte landskamreraren
Afzelius sitt ämbete vid sistberörda tid intill den 3 juni 1918,
och han synes vid sådant förhållande icke kunna undgå ansvaret för ärendets
avslutande utan tillsyn å att föreskrivet meddelande till domaren
blivit avsänt.

Bergendahl har också åberopat att, då han den 3 juni 1918 tillträdde förordnandet
såsom landskamrerare, ärendet varit avfört ur diariet såsom
slutexpedierat, och att under tiden för hans förordnande icke från statskontoret
till landskontoret inkommit något meddelande rörande utslagets
lagakraftvinnande. Ej heller sedermera har, såvitt lämnade upplysningar
giva vid handen, annat inträffat, än att den 27 november 1928 besked lämnats
från statskontorets byrådirektörs- och ombudsmansexpedition, att
statskontoret den 6 juni 1918 beslutat, att utslaget skulle få vinna laga
kraft jämväl emot statskontoret. Ett bland statskontorets handlingar förvarat
brev synes visserligen giva vid handen, att Bergendahl den 4 juni
1918 i egenskap av t. f. landskamrerare till vederbörande befattningshavare
i statskontoret lämnat upplysning rörande ett par obetydliga missskrivningar
i ett exemplar av det ifrågavarande fördelningsutslaget och
statskontorets kontrolluträkning, men detta förhållande torde i nu förevarande
sammanhang sakna all betydelse. Det synes alltså icke rimligtvis
hava kunnat fordras vare sig av Bergendahl eller av andra, som därefter
på förordnande uppehållit landskamrerartjänsten, att de skolat verkställa
efterforskningar, huruvida ärendet blivit riktigt och fullständigt behandlat.

Vid nu angivna förhållanden lärer det åsidosättande av skyldigheten att
till domhavanden lämna underrättelse örn utslaget, som ostridigt ända till
omkring den 20 september 1924 ägt rum, vara att lägga landskamreraren
Afzelius till last såsom sådan försummelse i ämbetet, som avses i 25 kap.
17 § strafflagen.

Denna försummelse har föranlett, att det onus, som genom antecknandet
i jordeboken pålagts de ifrågavarande fastigheterna, icke kunnat i enlighet
med de givna stadgandena anmärkas i gravationsbevis, som under
tiden, till dess försummelsen avhjälpts, beträffande fastigheterna utfärdats.

Klaganden har sålunda icke vid beviljande av lånet å 11,000 kronor kunnat
ens genom anskaffande av senare gravationsbevis å fastigheterna än
beviset den 8 mars 1919 erhålla kunskap örn odlingslånet.

Skulle landskamrerare!! Afzelius till sitt fredande vilja invända, att mer
än 5 år förflutit, sedan försummelsen ägde rum, och att på grund härav
den begångna förseelsen blivit preskriberad, kan därtill svaras, att försummelsen
måste vara att betrakta såsom ett fortvarande brott, vilket pågått,
till dess att den försummade åtgärden blivit vidtagen. Denna åsikt
synes vara antagen såväl av teori som av praxis. Carlén gör sålunda i
kommentar över strafflagen, Stockholm 1866, å sid. 118—119 det uttalandet
att, med brott, som bestode i underlåtenhet att fullgöra vad lag bjöde eller
eljest ålagt vore, ägde det egendomliga förhållandet rum, att de, ehuru
oftast med ringa straff belagda, vanligen längre än de flesta andra vore
underkastade åtal. Brottet måste nämligen anses fortsatt antingen till
dess skyldigheten vore fullgjord eller av sig själv förfölle. Hit hörde t. ex.
underlåtenhet att, sedan ouppsåtlig förgiftning ägt rum, söka avvärja
falan, underlåten vård örn kreatur m. fl. Med de flesta försummelser i
ämbete ägde samma förhållande rum. Theodor Wijkander anför i sin avhandling
örn preskription i brottmål enligt svensk allmän lag, Lund 1878,
å sid. 89 bland annat, att preskriptionen vid underlåtenhetsförbrytelser
naturligtvis beräknades såsom vid andra förbrytelser. I allmänhet måste
preskriptionstiden beräknas från handlingens slutakt, och då den negativa
handlingen bestode i att något lagligen påbjudet icke gjordes, upphörde
tydligtvis den brottsliga handlingen först i och med verkställandet av det
givna påbudet. Men då underlåtenhetsbrotten således i allmänhet erhölle
en fortfarande karaktär, måste man anse dem, i likhet med de fortfarande
förbrytelserna, även vara begångna så fort det otillåtna tillståndet på
annat sätt upphört. I det betänkande och förslag rörande ändring i strafflagens
bestämmelser örn preskription av straff, som avgavs den 25 maj
1925 av tillkallade sakkunniga och vilket ligger till grund för lagen den
31 mars 1926 örn ändring i vissa delar av 5 och 6 kap. strafflagen, förklaras
(sid. 26), att naturligen alla lagar och förslag överensstämma däri, att preskriptionen
under alla förhållanden icke börjar löpa förr, än den brottsliga
handlingen är avslutad, även örn brottet långt dessförinnan skulle
vara fullbordat och straffbarhet hava uppstått, och att därav följer, att
såväl fortsatt brott som ''fortvarande’ brott (delictum continuum) icke börjar
preskriberas förr än med den sista handlingen respektive med det
straffbara tillståndets upphörande. I praxis har denna uppfattning kommit
till tydligt uttryck i ett i N. J. A. 1916 sid. 401 refererat rättsfall i det
att, då boktryckare ställts under åtal jämlikt § 4 mom. 2 tryckfrihetsförordningen
för det han för sent till justitiedepartementet avlämnat granskningsexemplar
av vissa nummer av två av honom tryckta periodiska skrif -

ter, preskriptionstiden räknats från det granskningsexemplaren avlämnats,
icke från det numren utgivits från trycket utan att samtidigt granskningsexemplaren
avlämnats.

I föreliggande fall lärer alltså preskriptionstiden för den begångna
underlåtenheten icke hava börjat löpa förrän den dag, det meddelande örn
fördelningsutslaget avsändes, som kom domhavanden till handa den 20
september 1924.

Klaganden har gjort gällande, att genom det åsidosättande av gällande
föreskrifter, som sålunda från Afzelius’ sida förelupit, skada tillskyndats
klaganden. I sådant avseende har klaganden uppgivit, att klaganden, i
förlitande därpå, att Bamsjöholms gård allenast besvärats av inteckningar,
år 1919 beviljat gårdens dåvarande ägare lån mot säkerhet av de två förut
omförmälda inteckningarna å tillhopa 11,000 kronor jämte ränta, vilka till
förmånsrätten legat betydligt under taxeringsvärdet, men att det sedermera
vid exekutiv auktion å fastigheterna visat sig att, på grund av dessas
ansvar jämväl för odlingslånet, klagandens fordran icke kunnat tillfullo
utgå ur fastigheterna. Väl har från landskamrer ar en Afzelius’ sida
påståtts, att den förlust, som drabbat klaganden, icke vållats genom underlåtenheten
att i rätt tid avsända meddelandet örn fördelningsutslaget till
domhavanden, utan haft sin grund i omständigheter, för vilka klaganden
själv finge hära ansvaret, och K. B. har i sitt yttrande förklarat sig anse
tvekan kunna råda örn klagandens rätt till skadestånd. Det synes emellertid
rimligt, då en tjänsteförsummelse i allt fall förelupit, att klaganden
beredes möjlighet att få sitt skadeståndsanspråk i vederbörlig ordning
prövat av domstol.

Allt tillsammantaget finner jag mig icke kunna undgå att beivra den
försummelse, som landskamreraren Afzelius låtit komma sig till last i sitt
ämbete genom underlåtenheten att, såsom vederbort, till domhavanden i
Hallands läns mellersta domsaga översända meddelande örn det K. B:s
utslag den 17 juli 1917, varigenom betalningsansvar för odlingslån lagts å
bland andra ovan omförmälda fastigheter.”

J. O. uppdrog därför åt advokatfiskalen att vid hovrätten i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Afzelius samt å honom yrka ansvar
enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden att
bliva i målet hörd; och borde av klaganden framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av advokatfiskalen understödjas.

Göta hovrätt yttrade i utslag den 10 juni 1930 följande:

I målet vore utrett att, sedan anteckning i jordeboken för Hallands län
skett rörande de årliga avbetalnings- och räntebelopp, som fastställts för i
ovannämnda odlingsföretag deltagande fastigheter, K. B. i länet under -

låtit att jämlikt föreskrift i lag ofördröjligen därefter till domhavanden
i orten göra anmälan angående omförmälda anteckning och de årliga avbetalnings-
och räntebeloppen. För nämnda uraktlåtenhet vore Afzelius,
vilken vid tiden för anteckningens verkställande i jordeboken utövat sitt
ämbete såsom landskamrerare i länet, ansvarig, X följd därav prövade
hovrätten lagligt jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen döma Afzelius att för
vårdslöshet i ämbetet böta 50 kronor.

Vidkommande klagandens skadeståndstalan så enär vad i målet förekommit
icke motsade klagandens uppgift, att klaganden vid beviljandet
av förenämnda inteckningslån saknat kännedom örn att ifrågakomna odlingslån
graverat fastigheterna, och omständigheterna i målet gåve stöd
åt klagandens påstående, att klaganden, därest klaganden ägt dylik kännedom,
icke skulle hava belånat inteckningarna ifråga utan att jämväl annan
betryggande säkerhet ställts, samt Afzelius, som genom sin i målet påtalade
försummelse uppenbarligen föranlett, att uppgift örn odlingslånet
icke influtit i det för klaganden vid lånets beviljande tillgängliga, den 8
mars 1919 utfärdade gravationsbeviset, på grund därav måste anses pliktig
gottgöra klaganden den skada, som i anledning av den utav klaganden
gjorda felbedömningen av inteckningarnas kreditvärde vid inteckningarnas
realiserande uppkommit för klaganden, alltså och då det kunde för
visst antagas att, därest fastigheterna icke graverats av odlingslånet, desamma
vid den exekutiva auktionen skolat betinga en köpeskilling, som
förslagit till fulla gäldandet av de utav klaganden bevakade inteckningarna,
samt skadan förty kunde skattas till det belopp örn 6,602 kronor 70
öre, med vilket inteckningarna vid auktionen blivit nödlidande, med avdrag
dock för dels medgivna beloppet 164 kronor 18 öre dels ock ett belopp
örn 1,877 kronor 72 öre, utgörande ur köpeskillingen för fastigheterna
oriktigt guldet avbetalnings- och räntebelopp för odlingslånet för år 1923,
prövade hovrätten lagligt på det sätt bifalla klagandens skadeståndsanspråk,
att hovrätten förpliktade Afzelius att till klaganden utgiva 4,560
kronor 80 öre jämte 5 procent ränta därå från den 9 september 1929, då
Afzelius fått del av klagandens i hovrätten framställda skadeståndsyrkande,
till dess betalning skedde. Hovrätten förpliktade Afzelius att
ersätta klaganden kostnaderna a saken hos J. O. och i hovrätten med
400 kronor.

Då vid målets företagande till avgörande skiljaktiga meningar förspordes,
ägde omröstning rum, därvid en ledamot, med vilken t. f. presidenten
instämde, utlät sig på sätt hovrättens utslag sedermera avfattades.

En ledamot anförde:

I målet vore utrett att, sedan anteckning i jordeboken för Hallands län
skett rörande de årliga avbetalnings- och räntebelopp, som fastställts för

i nämnda odlingsföretag deltagande fastigheter, K. B. i länet underlåtit
att jämlikt föreskrift i lag ofördröjligen därefter till domhavanden i orten
göra anmälan angående omförmälda anteckning och de årliga avbetalnings-
och räntebeloppen. För nämnda uraktlåtenhet vore Afzelius, vilken
vid tiden för anteckningens verkställande i jordaboken utövat sitt
ämbete såsom landskamrerare i länet, ansvarig. I följd därav prövade
ledamoten lagligt jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen döma Afzelius att för
vårdslöshet i ämbetet höta 50 kronor. Vidkommande klagandens skadeståndstalan
funne ledamoten av utredningen i målet framgå att, sedan klaganden
den 1 december 1919 beviljat dåvarande ägarna av ‘U mantal Stafsinge
22, Ve mantal Stafsinge 23 och V12 mantal Stafsinge 55 ett lån å 11,000
kronor mot säkerhet av två i fastigheterna fastställda inteckningar å tillhopa
11,000 kronor jämte ränta, Dieden, som den 16 januari 1924 erhållit
lagfart å fastigheterna, med klagandens medgivande övertagit betalningsansvaret
för lånet, samt att, efter det Dieden den 15 januari 1925 avträtt
sin egendom till konkurs och fastigheterna försålts å exekutiv auktion,
klaganden i betalning för lånet uppburit dels av köpeskillingen för fastigheterna
förutom ränta allenast 4,397 kronor 30 öre av kapitalet och dels
164 kronor 18 öre såsom utdelning i konkursen; och enär vad i målet förekommit
gåve anledning till antagande, att klaganden, därest betalningsansvaret
för det av klaganden beviljade lånet icke blivit, på sätt som skett,
mot säkerhet av allenast inteckningarna överflyttat å Dieden, icke skolat
tillskyndas förlust å lånet, samt det finge antagas för visst, att klaganden,
som enligt klagandens av Afzelius obestridd lämnade uppgift, då medgivandet
till betalningsskyldighetens överflyttande lämnats, saknat kännedom
örn att odlingslånet besvärade ifrågavarande fastigheter, därest klaganden
ägt kännedom örn berörda förhållande, icke skolat, på sätt som skett, medgiva
betalningsansvarets överflyttande, alltså och då Afzelius — vid det förhållandet
att dels det den 8 mars 1919 angående fastigheterna utfärdade
gravationsbeviset, med ledning varav klaganden vid beviljandet av lånet
den 1 december 1919 bedömt inteckningarnas förmånsrätt, på grund av
Afzelius’ underlåtenhet att, såsom vederbort, till domhavanden i Hallands
läns mellersta domsaga lämna underrättelse örn K. B:s i länet ifrågakomna
utslag den 17 juli 1917 icke innehållit uppgift om att odlingslånet
besvärade fastigheterna, dels klaganden icke skäligen kunde anses hava
varit skyldig att före medgivandet av betalningsskyldighetens överflyttande
ånyo företaga prövning av förmånsrätten — finge anses hava vållat,
att klaganden icke ägt kännedom örn att odlingslånet besvärade ifrågakomna
fastigheter, samt Afzelius förty vore skyldig ersätta klaganden den
skada, som tillskyndats klaganden i följd av betalningsskyldighetens överflyttande
å Dieden, men denna skada med hänsyn därtill, att ur köpeskillingen
för fastigheterna avbetalnings- och räntebelopp för odlingslånet

utgått med 1,877 kronor 72 öre utöver vad som vederbort, icke kunde anses
uppgå till högre belopp än 4,560 kronor 80 öre, prövade ledamoten rättvist
i så måtto bifalla klagandens skadeståndsanspråk, att ledamoten förpliktade
Afzelius att till klaganden utgiva 4,560 kronor 80 öre jämte 5 procent
ränta därå från den 9 september 1929, då Afzelius fått del av klagandens
i hovrätten framställda skadeståndsyrkande, till dess betalning skedde.
Ledamoten förpliktade Afzelius att ersätta klaganden kostnaderna å saken
hos J. O. och i hovrätten med 400 kronor.

Två ledamöter yttrade:

I målet vore utrett att, sedan anteckning i jordeboken för Hallands län
skett rörande de årliga avbetalnings- och räntebelopp, som fastställts för
i nämnda odlingsföretag deltagande fastigheter, K. B. i länet underlåtit
att jämlikt föreskrift i lag ofördröjligen därefter hos domhavanden i orten
göra anmälan angående omförmälda anteckning och de årliga avbetalnings-
och räntebeloppen: För nämnda uraktlåtenhet vore Afzelius, vilken
vid tiden för anteckningens verkställande i jordeboken utövat sitt ämbete
såsom landskamrerare i länet, ansvarig. Rörande skadan, som klaganden
förmenat sig hava på grund av underlåtenheten ifråga lidit, hade sådana
omständigheter icke i målet visats, att ersättningsskyldighet med avseen
de därå kunde Afzelius ådömas. I följd därav prövade ledamöterna beträffande
huvudsaken lagligt dels döma Afzelius jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
att för vårdslöshet i ämbetet böta 50 kronor dels ock lämna det mot
Afzelius framställda anspråket på skadestånd utan bifall. Ledamöterna
funne ej skäl bifalla enskilda parternas yrkanden örn gottgörelse för kostnader
å saken.

över hovrättens utslag har Afzelius anfört besvär. Målet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

11. Olämpligt uppträdande mot part av ordförande i rådhusrätt

Den 26 november 1928 handlades vid rådhusrätten i Skellefteå under
borgmästaren T. Lundquists ordförandeskap ett till nämnda dag uppskjutet
mål mellan stadsfiskal G. Strindlund, å tjänstens vägnar, ävensom
fru Elin Grafström och fröken Olga Lundell, målsägare, å ena, samt chauffören
A. A. Lundström i Medle, å andra sidan, angående ansvar och skadestånd
för det Lundström den 13 oktober 1928 vid framförandet av en omnibus
påkört målsägarna med påföljd, att de blivit skadade.

Den 27 november 1928 innehöll tidningen Norra Västerbotten under
rubriken ”En busschaufförs bravader” ett referat av vad som inför rådhusrätten
förekommit i nämnda mål föregående dag. I detta referat hette
det bland annat:

”Vid gårdagens rådhusrätt härstädes förevar ånyo det bekanta målet
mot chauffören A. A. Lundström, Medle, rörande hans irrfärder med
Medlebussen i västra stadsdelen här för någon tid sedan därvid bl. a. ett
par damer blevo skadade.

Åtta vittnen hade inkallats, tre av åkl. och fem av svar.

Överkonstapel Eriksson hade uppsatt polisprotokollet och vitsordade
dess riktighet, speciellt vad svar. uppgivit på den punkt, som han nu bestred,
d. v. s. att han vid olyckstillfället tappat fattningen och förlorat
kontrollen över fordonet.

Sedan vittnet redogjort för händelseförloppet, förklarade svar. Lundström,
att vittnets redogörelse var riktig med undantag för, att tiden, då
svar. skulle varit inne på polisstationen, var en timme tidigare än vittnet
uppgivit.

Härvid förklarade rättens ordf. att svar. var en ''drummel’ som stod och
nekade för det, han efter första vittnets hörande måste erkänna.

Svar. påstod emellertid, att han aldrig varit inne på polisstationen på
förmiddagen den dag, olyckan skedde.

Konstapel Wallon hade vid 10-tiden på morgonen den dag, sammanstötningen
skedde, fått i uppdrag att försöka få tag i de, som deltagit i kollisionen.
Vittnet hade sökt svar. som sedermera självmant på förmiddagen
varit inne och bett att få förhöret uppskjutet till på em. därför, att han
skulle köra en tur till Bergsholmen.

Nu erinrade sig svar. plötsligt, att han ''tittat i dörren’ till polisstationen.

Rättens ordf. beklagade hjärtligt, att inte spöstraffet kunde få tillämpas
i ett fall som detta. Svar. hade inte bara ''stuckit in huvudet genom nyckelhålet’
utan verkligen varit inne och talat med överkonstapeln.

Efter det målet första gången varit före, hade vittnet träffat svar. som
därvid vitsordat, att polisrapportens innehåll var riktigt, men däremot
icke ordalydelsen av vad svar. sagt.

Ordf.: — Ni har förstås inte träffat vittnet sedan?

Svar.: — Jodå, flera gånger!

Ordf.: — Det var ett märkligt erkännande, rent av uppseendeväckande.

Vittnet P. O. Marklund vitsordade sina uppgifter till polisrapporten.
Vidare uppgav vittnet, att svar. verkligen varit inne på polisstationen den
åsyftade förmiddagen, varvid överkonstapel Eriksson och konstapel Wallon
gjort några frågor till svar. Vittnet uppgav vidare, att det var omnibusen,
som kört på lastbilen, och icke tvärtom.

Vittnet Per Lundström var böjd för att tro, att det hela var en olyckshändelse.
Angående orsaken till chaufförens körande kors och tvärs efter
sammanstötningen visste inte vittnet någonting.

På fråga av ordf. örn hur många hus och staket man borde köra på,

innan man skall stanna, ville inte vittnet yttra sig, men ansåg, att svar.
gjort så gott han kunnat för att avvärja olyckan.

Advokat Tullberg, som var målsägarnas ombud, ansåg, att vittnet saknade
förutsättningar att bedöma situationen, vilket vittnet även själv
trodde.

Vittnet Jonsson berättade, att båda styrspindlarna samt framaxeln varit
krokiga. Styrstaget var även krokigt. Vittnet bade fått den uppfattuingen,
att lastbilen tomat mot bakre delen av bussens ena framhjul oell orsakat
skadorna. Örn dessa uppstått vid kollisionen mot huset, borde skadan
ba orsakats på. andra hållet.

Nu följde en invecklad diskussion mellan ordföranden och vittnet, varunder
exemplens mångfald framdrogos, örn skjutna män och obduktioner
och andra hemska ting. Diskussionen räckte tre kvarts timme, och så särskilt
mycket mera utrett var nog inte målet, då samtalet slutade.

På fråga av ordf. medgav nu svar. att han varit inne på polisstationen.

Ordf.: — Varför mindes inte Lundström det tidigare?

Svar.: — Ja, det är första gången, man står inför rätta, så man blir litet
nervös.

Ordf.: — Jo, det är första gången, men kanske inte den sista. Har Lundström
jämt baft dåligt minne?

Svar.: — Nää.

Svar. inlämnade flera intyg på att han brukat köra korrekt och försiktigt
under sina turer mellan Medle o. Bergsbyn.

Åkl. yrkade ansvar enligt 41 pär. 3 mom. motorfordonsförordningen eller
event, annat tillämpligt lagrum. Skadeståndsanspråk framställdes från de
påkörda damerna för förstörda kläder, läkarvård, mistad arbetsförtjänst
och sveda och värk.

Svar. framhöll, att han inte brustit i försiktighet i något avseende.

Utslag i målet meddelas den 10 dec.”

Sedan i anledning av innehållet i tidningsreferatet vederbörande ledamöter
av rådhusrätten anmodats att hit inkomma med yttrande, anförde
borgmästaren Lundquist samt rådmännen G. Andersson och C. Granberg
följande:

Ifrågavarande tidningsreferat vore något vilseledande på grund av dels
referatets ofullständighet, dels ock missuppfattning av referenten. På
grund av trägna tjänstegöromål bade ledamöterna tyvärr icke tillfälle
att giva en fullständig skildring av vad som under målets handläggning
förekommit, men ville Lundquist, som vore ensam ansvarig för vad som
anmärkts, förklara anledningen till de mot svaranden Lundström riktade
uttrycken. Till utredning rörande den händelse, som föranlett åtalet mot

svaranden, hade åklagaren åberopat ett av polisöverkonstapeln A. Eriksson
avfattat protokoll, hållet den 13 oktober 1928 vid förhör inför Eriksson
å polisstationen. Då svaranden, som på förhand tagit del av polisförhörsprotokollet,
tillfrågats rörande riktigheten av de uppgifter, som enligt protokollet
tillagts honom, hade svaranden förnekat, att han överhuvudtaget
varit inne å polisstationen för förhör sagda dag ävensom att han lämnat
de uppgifter, som enligt polisförhörsprotokollet tillagts honom. I anledning
därav hade åklagaren påkallat vittnesförhör med Eriksson ävensom
med poliskonstapeln N. O. Wallon och hemmansägaren P. O. Marklund,
vilka hägge sistnämnda jämväl skulle hava varit närvarande vid polisförhöret
i fråga. Sedan Eriksson dels vitsordat, att svaranden i förhörsändamål
besökt polisstationen såväl på förmiddagen som på eftermiddagen
den 13 oktober 1928, dels bekräftat riktigheten av polisförhörsprotokollet,
dels ock upplyst, att svaranden vid två särskilda tillfällen skulle hava godkänt
protokollets avfattning, hade svaranden ånyo tillsports därom. Svaranden
hade emellertid alltjämt förnekat, att han lämnat de uppgifter,
polistörhörsprotokollet tilläde honom, men ändrat sitt bestridande av de
påstådda besöken å polisstationen såtillvida, att han medgivit, att han infunnit
sig därstädes på eftermiddagen nyssnämnda dag. I anledning därav
och då svaranden sålunda velat göra gällande, att det hörda vittnet
icke talat sanning samt att polisförhörsprotokollet uppenbarligen vore i
väsentligt avseende falskt, hade Lundquist för svaranden påpekat sitt förmodande,
att även de bägge andra av åklagaren påkallade vittnena kunde
örn svarandens inställelse å polisstationen uppgiva detsamma som vittnet
Eriksson, samt tillfrågat honom, örn han ville medgiva riktigheten av
Erikssons vittnesmål eller örn Lundquist skulle nödgas höra även de andra
vittnena örn samma sak. Då svaranden genmält, att det nog vore bäst att
höra de andra vittnena också, hade Lundquist tillrättavisat honom med
orden, att han vore en riktig drummel, som kunde stå och förneka omständigheter,
som han väl förstode kunde styrkas genom vittnesmål av
flera personer, samt förklarat för honom, att rådhusrätten icke hade tid
att låta sig uppehållas av dylika dumheter.

Därefter hade — anfördes vidare i yttrandet — vittnesförhöret fortsatts
med poliskonstapeln Wallon, vilken jämväl betygat, att svaranden efter
kallelse till polisförhör varit inne å polisstationen under förmiddagen den
13 oktober och därvid tillfrågats i saken såväl av Eriksson som av Wallon
själv. Vidare hade Wallon berättat, att svaranden vid detta besök begärt
att få fortsätta en efter den åtalade påkörningen avbruten omnibustur och
att i stället få återkomma till polisstationen på eftermiddagen. I anledning
av detta vittnesmål hade svaranden förklarat, att han erinrade sig,
att han under förmiddagen ifrågavarande dag ”tittut i dörren” till polisstationen.
Då svarandens verkligt drummelaktiga beteende inför rätten

klart belysts av detta oväntade, men icke desto mindre klumpiga medgivande,
hade Lundquist icke kunnat undertrycka ett beklagande av, att spöstraffet
vore borttaget såsom strafform, enär detta skulle hava passat bra
i ett sådant fall som förevarande. Det torde i detta sammanhang böra
påpekas, att svaranden vid rättegångstillfället uppenbarligen varit ”inställd
på att neka till allting överhuvudtaget och att hans uppträdande
därigenom fatt en prägel av fräckhet eller dumhet, vars påtalande icke
borde underlåtas. Vittnet Marklund, som sedan hörts, hade jämväl bekräftat,
att svaranden varit inne på polisstationen under förmiddagen den 13
oktober 1928 och därvid blivit föremål för frågor från såväl Eriksson som
Wallon. Vidkommande tidningsreferatet i övrigt vore egentligen mycket
att säga därom. Referenten hade på sitt sätt sökt göra en sensationell artikel.
Det med Jonsson hållna vittnesförhöret, som tagit i anspråk endast en
mindre del av den tid, referenten anslagit därtill, och sorn för övrigt varit
betydligt mindre ’ skakande” än vad tidningsreferatet syntes utvisa, hade
ingalunda blivit så resultatlöst, som referenten trott sig förstå. Att Lundquist
visat stor tålmodighet med vittnet och till sist lyckats förmå vittnet
att fatta, att ett av vittnet såsom sakkunnig uttalat omdöme vöre oriktigt,
syntes Lundquist väl åtminstone knappast kunna lastas för, särskilt
som det icke varit utan betydelse för utrönande av vem, som bure skulden
till den påtalade sammanstötningen.

I ett tillägg till yttrandet vitsordade stadsfiskalen Strindlund riktigheten
av dess innehåll.

Genom utslag den 21 januari 1929 dömde rådhusrätten svaranden att
böta dels jämlikt 6 § 4 stycket och 12 § 1 stycket vägtrafikstadgan 100 kronor,
dels jämlikt 6 § 1 stycket och 12 § 1 stycket samma stadga 50 kronor,
dels ock jämlikt 7 § 1 mom. 1 stycket och 12 § 1 stycket likaledes samma
stadga 200 kronor eller tillhopa 350 kronor, varjämte rådhusrätten förpliktade
svaranden att utgiva vissa ersättningsbelopp. I

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
följande:

_De s- k- domarreglerna eller ”några allmänna regler, där en domare skall
sig alldeles efter rätta”, tryckta första gången 1635 i en upplaga av landslagen
och sedermera intagna i editionerna av 1734 års lag, kunna visserligen
icke, i de delar de ännu äro tillämpliga på vårt moderna rättsliv,
anses äga bindande verkan av den natur, som tillkommer gällande lag.
Men i sina huvuddrag innehålla de grundsatser, vilka — även örn de icke
skulle hava blivit upptecknade eller tryckta — för alla tider böra vara
domarkåren ett rättesnöre vid ämbetets utövning.

Punkt 22 i domarreglerna är av följande lydelse:

Domaren skall tala saktmodeligen med dem som komma för rätten, annars
varder han misstänkt, att han icke skall döma rätt, och den misstanken
får den till honom som illa tilltalad varder. Förty att man kommer
icke för domaren i den akt, att man skall där bannad hilva eller illa tilltalad,
utan till att söka sin rätt. Men där saken så begiver sig, att någon
part måste straffas med ord, då skall det ske när saken är rannsakad, och
domen är avsagd, och icke förr.

Dessa ord torde innebära en påminnelse till domaren örn den för övrigt
självklara regeln, att domaren alltid och under alla omständigheter måste
i sitt uppträdande och tal iakttaga lugn och behärskning. Domaren får
icke av en rättssökandes förlöpningar låta förleda sig till vrede eller till
att använda ord, som ej ens i det dagliga livet anses tillåtliga och vilka
därför i domarens mun äro så mycket mera förkastliga. Brister domaren
i detta hänseende, löper han fara, att aktningen för honom hos den rättssökande
allmänheten minskas, något som kan lända icke blott hans eget
utan hela domarkårens anseende till men.

I förevarande fall är upplyst att, då under handläggningen vid rådhusrätten
i Skellefteå den 26 november 1928 av ovanberörda mål svaranden
Lundström icke velat lämna sannfärdiga upplysningar, Lundquist tillrättavisat
honom med orden, att han vore en riktig drummel, som kunde
stå och förneka omständigheter, som han väl förstode kunde styrkas genom
vittnesmål av flera personer. Vidare är upplyst, att Lundquist vid samma
tillfälle, då svaranden i visst hänseende ändrat sina tidigare lämnade uppgifter,
tillåtit sig beklaga, att spöstraffet vore borttaget såsom strafform,
enär detta skulle hava passat bra i ett sådant fall som det då förevarande.

Vad Lundquist anfört till försvar för sitt handlingssätt förtjänar intet
som helst avseende. Även örn svaranden genom att icke hålla sig till sanningen
satt Lundquists tålamod på prov, har detta icke givit Lundquist
någon rätt att utfara mot svaranden på sätt som skett. Den tillrättavisning,
som i förevarande fall otvivelaktigt varit på sin plats, hade bort
givas på ett visserligen bestämt men tillika besinningsfullt sätt. Den form,
vari Lundquist nu meddelat densamma, har betagit den varje berättigande
och i såväl svarandens som allmänhetens ögon givit Lundquist sken
av att ledas av partiskhet eller handla i vredesmod. Är det åberopade tidningsreferatet
riktigt, synes mig med fog kunna ifrågasättas, huruvida
icke Lundquist jämväl i andra avseenden än nu berörts vid handläggningen
av förevarande mål betänkligt eftersatt den fordran, som måste
uppställas å ett värdigt utövande av domarämbetet.

På grund härav och då Lundquist icke ens vid avgivandet av det hit
infordrade yttrandet synes hava kommit till insikt om olämpligheten av
sitt beteende, finner jag detta icke böra undgå min beivran.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskal att ställa Lundquist under åtal
inför hovrätten för tjänstefel samt å honom yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas A. A. Lundström att bliva i
målet hörd, och borde av honom framställda ersättningsanspråk, i den mån
de funnes befogade, av advokatfiskalen understödjas.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 16 juni 1930 följande:

Enär Lundquist genom yttranden, vilka han, på sätt i målet blivit upplyst,
vid handläggningen av ifrågavarande vid rådhusrätten i Skellefteå
mot A. A. Lundström anhängiggjorda mål haft till Lundström med anledning
av dennes sätt att däri utföra sin talan, gjort sig skyldig till olämpligt
uppförande i domareämbetets utövning, prövade hovrätten lagligt att,
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, döma Lundquist för vad sålunda läge
honom till last att böta 25 kronor.

Vidkommande målet i övrigt, så enär Lundström icke visat sig hava
genom Lundquists ifrågavarande yttranden lidit någon skada, bleve den
av Lundström mot Lundquist förda talan av hovrätten ogillad.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

12. Felaktigt förfarande vid indrivning av böter.

Den 14 september 1929 innehöll tidningen Norrbottens-Kuriren under
rubriken ”En dyrbar resa.” en artikel, däri anfördes följande:

”För kort tid sedan råkade en kanske något förfriskad yngling i Arjeplog,
att skämtsamt yttra ’nu är landsfiskalen häktad’. Den unge mannen
fick därför göra bekantskap med rättvisan, som ansåg, att brottet skulle
sonas med 60 kronors böter. Som ''brottslingen’ ej hade kontanter till
böterna, var ingen annan råd än att han ''inom lås och born’ skulle avtjäna
de 60 kronorna.

I tisdags kom personen i fråga åkande fångskjuts till Arvidsjaurs järnvägsstation,
för att med tåget forslas till Luleå. I Arvidsjaur hade emellertid
den botillde unge mannen någon god vän. som betrodde honom ett
lån på 60 kronor. Så erbjöd han landsfiskalen, som forslade honom, böterna
69 kronor innan tåget skulle avgå, men landsfiskalen förklarade, att
den bötfällde skulle även betala bilskjutsen från Arjeplog till Arvidsjaur
med kr. 76: 50 eller tillhopa kr. 136: 50. Detta var brottslingen ej med örn,
varför han lät sig fraktas till Luleå.

Nu sitter ynglingen där och sonar sitt brott och funderar över den höga
skjutstaxan för den 88 km. långa vägen Arjeplog—Arvidsjaur samt varest
i Sveriges rikes lag det står föreskrivet, att en brottsling skall betala
skjutsen. Den internerade unge mannen är nog ej den enda, som funderar
över omnämnda saken.”

Sedan i anledning av innehållet i tidningsartikeln K. B. i Norrbottens
län anmodats att Irån vederbörande infordra yttrande samt att hit inkomma
därmed ävensom med eget utlåtande, överlämnade K. B. två av
landsfiskalen i Arjeplogs distrikt H. E. Svenonius respektive den 25 september
och den 5 oktober 1929 avgivna yttranden, varjämte K. B. avgav
eget utlåtande.

I förstberörda yttrande anförde Svenonius, med tillkännagivande att
ovanintagna tidningsartikel avsåge en av honom den 10 september 1929
företagen införpassning till kronohäktet i Luleå av chauffören A. Flinkfelt
i Raddnejaur by i Arjeplogs socken, vilken genom Arjeplogs lappmarks
tingslags häradsrätts utslag den 16 februari 1929 dömts för fylleri
och för smädelse mot tjänsteman att böta tillhopa 60 kronor, bland annat,
följande:

Innan Flinkfelt av Svenonius berörda den 10 september avhämtats för
införpassningen till kronohäktet i Luleå hade likvid för de honom ådömda
böterna avfordrats honom. Flinkfelt hade emellertid bestämt vägrat erlägga
böterna samt för såväl distriktets fjärdingsman som Svenonius förklarat,
att han önskade avtjäna desamma. Detta hade han ävenledes lika
bestämt vidhållit, då Svenonius inställt sig i hans hem i Raddnejaur hy
för att avhämta honom för transporten till kronohäktet. Vid den visitation,
som Svenonius då också, i ojävig persons närvaro, företagit å Flinkfelt,
hade icke kunnat påträffas mera än cirka 5 kronor. På grund därav
hade Svenonius avrest med Flinkfelt till Arvidsjaurs järnvägsstation.
Medan Svenonius gått in i stationshuset för att anskaffa biljetter till
Luleå, hade Flinkfelt uppehållit sig å perrongen, strax utanför ett fönster,
varigenom Svenonius haft sin uppmärksamhet på honom. Medan Svenonius
varit upptagen vid biljettluckan, hade Flinkfelt kommit in i väntsalen
och för Svenonius framvisat 60 kronor, med vilka han begärt att få
betala böterna. Då Svenonius frågat Flinkfelt, varifrån han erhållit dessa
penningar, hade Flinkfelt svarat, att han haft dem på sig. Svenonius hade
därpå erinrat Flinkfelt om, att denne undergått visitering i Raddnejaur
före avfärden samt att dessa penningar då icke kunnat påträffas. Flinkfelt
hade svarat, att han strax före sitt inträde i väntsalen fått låna penningarna
av en person. Svenonius hade därefter tillsagt Flinkfelt, att Svenonius
fordrade betalning även för transportkostnaden från Arjeplog till
Arvidsjaur samt åter med 75 kronor 60 öre, då staten icke erlade denna
under de förhållanden, som nu förekommit. Flinkfelt hade erbjudit sig
att betala dessa kostnader med 15 kronor, som han tydligen avsett att upplåna,
men då Svenonius nu sagt, att ensamt transportkostnaden uppginge
till 75 kronor 60 öre, hade Flinkfelt återlämnat de förut upplånade penningarna
till en person, vilken uppehållit sig å perrongen, samt förklarat,

6 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1931 års riksdan.

att han skulle avtjäna böterna. Därefter hade resan fortsatts till Luleå
utan ytterligare ordande om saken.

Vidare anförde Svenonius, att anledningen till att han vägrat att mottaga
enhart bötesbeloppet, då detta erbjudits honom i Arvidsjaur, varit
den, att Svenonius alltid haft den uppfattningen att, därest en för böters
avtjänande anhållen person ville betala böterna efter det transporten från
dennes hemort eller vistelseort påbörjats, han även vore skyldig erlägga
de uppkomna transportkostnaderna enligt gällande resereglemente och
att gäldandet av denna kostnad skulle gå före böterna, då transportkostnaderna
i dylika fall icke betalades av staten. Svenonius hade nämligen
vid ett tillfälle i början av sin tjänstgöring å landsstatshanan av en dåvarande
kronofogde erhållit upplysningar i dylik riktning efter en transport
av en bötesfånge, som betalat böterna vid framkomsten till häktet.
För nämnda transport hade Svenonius blivit vägrad ersättning av statsmedel.
Sedermera bade Svenonius vid något tillfälle samtalat med andra
i saken insatta personer örn förfaringssättet i fall, som vore analoga med
det förevarande, och hade även dessa personer haft samma uppfattning
som den nämnde kronofogden uttalat. Den Flinkfelt avfordrade transportkostnaden
hade Svenonius beräknat sålunda, att för resa med taxeautomobil
från Arjeplog till Flinkfelts hemvist i Raddnejaur och vidare
till Arvidsjaur, 88 kilometer, upptagits 61 kronor 60 öre samt för återfärd
från Arvidsjaur till Arjeplog med postomnihus beräknats 8 kronor, vartill
kommit ett dagtraktamente med 6 kronor, tillhopa utgörande 75 kronor
60 öre. Svenonius hade vid tillfället i fråga varit i den fulla övertygelsen,
att han handlade fullt riktigt, och trott, att han själv skulle få vidkännas
transportkostnaden, därest denna icke erlades av Flinkfelt. Svenonius
erinrade vidare, att några vägledande bestämmelser i ämnet icke funnes
i gällande lagar och författningar, samt framhölle såsom förmildrande
omständigheter dels att förseelsen skett fullkomligt utan syfte att på
något sätt skada eller nedsätta Flinkfelt eller annan, dels ock att stora
svårigheter mötte för en avlägset boende landsfiskal i lappmarksobygden
att i tvistiga och brådskande ärenden rådföra sig med överordnade i residensstaden
eller kolleger. Svenonius ansåge sig slutligen höra nämna, att
eftersom Flinkfelts föräldrar — bönder — befunne sig i någorlunda god
ekonomisk ställning, efter ortens förhållanden sett, det med all sannolikhet
icke berett Flinkfelt någon svårighet att av dessa, vilka vid Svenonius’
besök bägge voro hemma, låna det för böternas gäldande erforderliga
beloppet, i vilket fall någon rese- eller annan kostnad till Svenonius
givetvis icke ifrågakommit. För övrigt hyste Svenonius misstankar örn,
att Flinkfelt själv ägt erforderliga penningar i hemmet. Bland befolkningen
i orten ansåges det icke generande att avtjäna böter, och hade ju
för övrigt Flinkfelt själv såväl till Svenonius som till distriktets fjär -

dingsman framställt önskan om att få avtjäna böterna i fråga. Någon
skada i ekonomiskt hänseende hade icke förorsakats Flinkfelt genom
böternas avtjänande.

I yttrandet av den 5 oktober 1929 anförde Svenonius att, sedan Svenonius
blivit upplyst örn, att han förfarit felaktigt genom att icke emottaga
den av Flinkfelt erbjudna betalningen för ifrågavarande böter, Svenonius
dels själv och dels genom annan person försökt träffa överenskommelse
med Flinkfelt örn ersättning till honom för den tid, han suttit å häktet.
Fastän Svenonius därvid erbjudit sig att kontant betala Flinkfelt ett
enligt såväl Svenonius’ som andra rådfrågade sakkunniga personers åsikt
fullt tillräckligt belopp, hade Flinkfelt vägrat godtaga detta utan i stället
begärt ett orimligt belopp. Till styrkande därav åberopade Svenonius ett
av handlanden F. A. Davidsson och fjärdingsmannen A. Hellander i Arjeplog
utfärdat intyg. Dessutom ville Svenonius åberopa dels ett av Hellander
utfärdat intyg, utvisande att Flinkfelt redan den 21 eller den 22
juli 1929 och därefter ytterligare en gång uttryckligen meddelat, att han
icke skulle betala böterna utan fordrade att få avtjäna desamma, dels ock
ett intyg av Davidsson, därav framginge, att Flinkfelt även den 10 september
1929 vidhållit sitt beslut att icke betala bötesbeloppet utan i stället
avtjäna detta. Till slut ansåge sig Svenonius böra nämna att, därest för
allmänheten bleve känt, att ett sådant tillvägagångssätt som Flinkfelts,
nämligen att en till böter dömd person, vilken omhändertagits för införpassning
till allmänt kronohäkte för böters avtjäning, ägde rätt att såväl
under transporten som ock efter framkomsten till häktet bliva fri mot
erläggande allenast av det ådömda bötesbeloppet och icke någon transportkostnad,
det skulle bliva icke så få bötfällda, som komme att göra
sammaledes för att på så sätt bereda sig fri resa till annan ort för ett eller
annat redan förut påtänkt ändamål — dock icke bötesavtjäning. Detta
komme att föranleda missbruk med statens medel — såvida transportkostnaderna
i sådana fall betalades av staten.

Vid yttrandet voro fogade dels ett den 4 oktober 1929 av Davidsson och
Hellander gemensamt utfärdat intyg av innehåll, att de samma dag närvarit
vid ett sammanträffande mellan Svenonius och Flinkfelt, varvid
Svenonius försökt träffa uppgörelse med Flinkfelt örn ersättning för den
skada, Flinkfelt lidit därigenom att han nödgats undergå ifrågakomna
förvandlingsstraff, men att uppgörelse på rimliga villkor icke kunnat
komma till stånd, ehuru Svenonius erbjudit ett fullt skäligt belopp, dels
och två särskilda likaledes den 4 oktober av Hellander och Davidsson var
för sig utfärdade intyg.

I det av Hellander avgivna intyget uppgavs: Flinkfelt hade den 21 eller
den 22 juli 1929 inför Hellander bestämt bestritt att erlägga ifrågakomna
bötesbelopp samt förklarat, att han hade för avsikt att i stället avtjäna

förvandlingsstraff. Vid samma tillfälle hade lian anhållit att få medfölja
en av Hellander då påbörjad fångtransport till kronohäktet i Luleå för
införpassning av två andra personer. Kort tid därefter hade Flinkfelt
ånyo förklarat för Hellander, att han vidhölle sin vägran att betala
böterna.

Det av Davidsson avgivna intyget innehöll dels att Flinkfelt, då Svenonius
den 10 september 1929 avkrävt honom betalning för ifrågakomma
böter, bestämt och uttryckligt sagt, att han icke hade penningar att betala
böterna med eller ämnade betala dem, utan att han bestämt sig för att
avtjäna böterna å häkte, dels ock att vid därefter företagen visitation å
Flinkfelt icke några andra medel än 5 å 6 kronor kunnat hos honom anträffas.

K. B. anförde i sitt utlåtande följande:

Trots de möjligheter till missbruk, som uppenbarligen förelåge, syntes
det stå i överensstämmelse med gällande rätt, att bötfälld person när som
helst kunde genom att till fullo erlägga bötesbeloppet förekomma förvandlingsstraff
ets verkställande. Även örn den bötfhilde avsiktligt underlåtit
att yppa medelstillgång och därigenom förorsakat kostnader för en längre
eller kortare transport, torde någon skyldighet att gälda dessa kostnader
icke åligga honom. Genom att avfordra Flinkfelt gottgörelse för transportkostnaden
och trots yppad tillgång till böternas gäldande införpassa
honom för undergående av förvandlingsstraffet syntes Svenonius få anses
hava förfarit felaktigt. Bristen på uttryckliga bestämmelser i ämnet och
Flinkfelts eget tvetydiga beteende syntes emellertid böra föranleda till att
detta fel icke bedömdes alltför strängt, helst anledning icke förelåge, att
felet komme att upprepas, samt Svenonius förklarat sig beredd att lämna
Flinkfelt skälig gottgörelse ävensom att till det allmänna återgälda de
kostnader som, utöver resan till Arvidsjaur, uppstått genom införpassningen
och förvandlingsstraffets avtjänande.

Sedan Flinkfelt beretts tillfälle att yttra sig i ärendet, anförde Flinkfelt
i en hit inkommen skrift följande:

Svenonius hade aldrig avfordrat Flinkfelt betalning för bötesbeloppet
förr än samma dag resan till Luleå skulle anträdas för avtjänandet av
böterna — och då endast liksom i förbigående och i samband med bestämmandet
av tiden för avresan och platsen därför, vilket skett genom telefonsamtal
till Flinkfelts föräldrahem. Före avresan från Flinkfelts hem
hade Svenonius frågat, örn Flinkfelt ville betala böterna. Då Flinkfelt
saknat kontanta medel, hade Flinkfelt ju måst svara nej. Flinkfelt kunde
givetvis ej begära, att hans fader skulle erlägga böter för honom, helst
som denne icke alls hade gott örn kontanter. I Arvidsjaur hade Flinkfelt

fått låna beloppet av speditören R. Engelmark. Med anledning av Svenonius’
påstående, att Flinkfelt vägrat att på rimliga villkor uppgöra om
ersättning för avtjänandet av böterna, ville Flinkfelt upplysa, att det
honom erbjudna beloppet varit 100 kronor i ett för allt. Detta erbjudande,
som omfattat något mer än 10 kronor för varje dag av den Flinkfelt genom
Svenonius’ förfarande tillskyndade tidsspillan, hade Flinkfelt icke ansett
sig kunna godtaga.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Norrbottens
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Svenonius. I en för åklagaren
utfärdad instruktion anförde jag följande:

I § 6 mom. 1 i kungl, förordningen den 14 december 1917 angående indrivning
och redovisning av böter stadgas, att dylik indrivning skall för
landet verkställas av vederbörande landsfiskal.

Enligt mom. 2 i samma paragraf åligger det landsfiskalen, sedan saköreslängd
eller expedition örn bötesbeslut kommit honom till handa, att
skyndsamt själv eller genom annan vederbörande utmätningsman vidtaga
alla för böteshesluts verkställande erforderliga och på honom ankommande
åtgärder, mot vilka laga hinder icke möter. I sådant avseende har
landsfiskalen, bland annat, att hos vederbörande göra framställning örn
förvandling, där sådan lagligen äger rum, av böter, till vilkas fulla gäldande
den bötfällde vid undersökning inom landsfiskalens distrikt befunnits
sakna utmätningsbara tillgångar, och därefter befordra den bötfällde
till undergående av förvandlingsstraffet.

Gällande bestämmelser örn böters förvandling återfinnas i 2 kap. 10—
13 §§ strafflagen. I 10 § stadgas att, örn hos den, som blivit till böter fälld,
saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola böterna förvandlas till
fängelse. I 11 och 12 §§ meddelas bestämmelser örn de grunder, efter vilka
förvandling skall ske.

Enligt 13 § tillkommer det K. B. att förordna örn böters förvandling,
därest ej för särskilt fall finnes annorlunda stadgat. Genom kungl, förordning
den 30 december 1876 har emellertid föreskrivits att, om böter
skola förvandlas enligt 2 kap. 11 och 12 §§ strafflagen och det utslag, varigenom
böterna blivit ådömda, för verkställighet ankommit till kronohäkte,
för vilket särskild tillsyningsman blivit av Konungen tillsatt, tillsyningsmannen
äger att örn förvandlingen förordna.

Såsom av innehållet i nu nämnda lagrum lärer framgå, får förvandling
av böter icke äga rum, med mindre den, som blivit till böter fälld, saknar
tillgång till deras fulla gäldande. Någon viss tid, inom vilken den bötfällde
har att för undvikande av förvandling gälda böterna, finnes ej i lag

bestämd. Har den bötfällde vid utmätningsförsök befunnits sakna tillgång
till böternas fulla gäldande men sedermera erhållit medel därtill,
äger han rätt att när som helst erlägga böterna och såmedelst undgå förvandlingsstraff.
Det torde i dylikt fall till och med få anses åligga vederbörande
landsfiskal såsom en tjänsteplikt att verkställa utmätning av den
yppade tillgången utan hänsyn till den bötfälldes egen önskan därutinnan.
Vad jag nyss anfört örn rätten för den bötfällde att erlägga böterna torde
äga giltighet icke blott, då beslut örn böternas förvandling ännu icke meddelats,
utan jämväl efter det så skett, åtminstone intill dess förvandlingsstraffet
börjat verkställas. Sålunda har professorn J. Hagströmer i sina
tryckta föreläsningar i svensk straffrätt, allmänna delen, Uppsala 1901—
1905, sid. 848 uttalat följande: ”Därmed att böter med anledning därav, att
den bötfällde befunnits ej äga tillgång till deras gäldande, blivit föremål
för ett förvandlingsbeslut, är icke definitivt avgjort, att de skola avtjänas
med förvandlingsstraff. Ofta är förordnandet, att den bötfällde i stället för
böterna skall undergå så och så mycket fängelse, uttryckligen förbundet
med det förbehållet, att tillgång till deras gäldande fortfarande saknas.
Och örn i förordnandet icke är intaget något sådant förbehåll, får det tänkas
till. Erläggas böterna frivilligt, förfaller alltså förvandlingen. Detsamma
gäller, örn det skulle yppa sig tillfälle att uttaga böterna genom
utmätning, vilket då bör ske. Huruvida också den, som börjat undergå
ett förvandlingsstraff, kan genom att erlägga böterna befria sig från förvandlingsstraffets
fortsättande — örn att tvångsvis uttaga böterna kan
uppenbarligen här ej vidare bliva fråga — kan vara föremål för delade
meningar. Frågan har i praxis besvarats jakande, och detta svar torde få
anses riktigt. Dock måste naturligen — i allt fall, då det är fråga örn ett
bötesstraff — hela bötesbeloppet, icke allenast vad som ej redan blivit avtjänat,
erläggas.”

I denna fråga må också hänvisas till den genom socialdepartementets
försorg utgivna läroboken i rättskunskap för blivande landsfiskaler, del
III sid. 44. Här uttalar professorn E. Bergendal bland annat följande:
”Att böter redan blivit föremål för beslut örn förvandling till fängelse —
som emellertid ännu ej verkställts — hindrar icke att erbjuden betalning
i penningar bör mottagas, ej heller att utmätning bör ske, örn tillgång
yppas; i sådana fall kommer förvandlingsbeslutet att förfalla.”

Vidare må erinras, att vid indrivning av böter utmätningsmannen eller
hans biträde ej äger rätt att av den bötfällde fordra provision eller ersättning
för förrättningskostnad.

Vad nu anförts i fråga örn rätt för en bötfälld att genom erläggande av
böterna när som helst förhindra förvandlingsstraffs verkställande får
anses vara av så primär betydelse för bötesindrivning och vad därmed
äger samband, att kännedom därom måste fordras av var och en, som har

att å tjänstens vägnar verkställa dylika åtgärder. Likaledes bör det stå
klart för varje sådan tjänsteman, att en bötfälld icke skall vidkännas
några kostnader vare sig för böternas indrivning eller eventuellt för hans
införpassande till vederbörande fångvårdsanstalt för undergående av förvandlingsstraff.
Är detta uppenbart, torde det icke böra vara föremål för
någon tvekan, att en bötfälld ej heller är pliktig att gälda kostnaderna för
en förpassning, som skett i och för hans befordrande till förvandlingsstraff
men blivit onyttig därigenom, att böterna sedermera erlagts och
eventuellt redan meddelat förvandlingsbeslut därmed förfallit. Huruvida
kostnaderna för förpassningen i dylikt fall skola stanna å statsverket eller
drabba den, som beslutat örn förpassningen, saknar för förevarande fråga
all betydelse. Emellertid vill jag i anledning av vad Svenonius anfört i
sina förklaringar framhålla, att en utgiven samling av författningar och
föreskrifter rörande svenska fångvården innehåller redogörelse för vissa
fall, i vilka den för förpassningen ansvarige själv fått vidkännas de av en
onyttig förpassning föranledda kostnaderna. Anledningen härtill synes
dock hava varit någon försummelse av honom själv, exempelvis att det
utrönts, att en bötfälld, som vid framkomsten till häkte erlagt böterna,
redan före avresan från hemorten innehaft de för betalningen använda
penningarna och införpassningen till häktet sålunda icke bort ske, örn
noggrann visitering föregått densamma. I ett av fångvårdsstyrelsen genom
beslut den 14 januari 1896 avgjort ärende har — ehuru vid visitation,
som företagits å häktet efter det bötfälld dit införpassats för avtjänande
av böterna, hos honom påträffats kontanta medel till böternas gäldande

_ likväl den fjärdingsman, som verkställt förpassningen, ansetts böra

erhålla gottgörelse för kostnaderna av allmänna medel, enär han icke
kunde anses havn eftersatt sin tjänsteplikt genom förpassningens verkställande.

I förevarande fall är upplyst, att Svenonius den 10 september 1929 begivit
sig från Arjeplog till Raddnejaur by i Arjeplogs socken för indrivning
av det bötesbelopp å 60 kronor, som ådömts ovanbemälde Flinkfelt
av Arjeplogs lappmarks tingslags häradsrätt genom utslag den 16 februari
1929. Då Flinkfelt vägrat att erlägga böterna och tillgång till deras
fulla gäldande icke anträffats hos honom, har Svenonius anhållit Flinkfelt
i avsikt att befordra honom till kronohäktet i Luleå för undergående
av förvandlingsstraff. Huruvida Svenonius redan förut erhållit vederbörligt
förordnande rörande böternas förvandling är icke upplyst, men
torde det kunna antagas, att Svenonius vid Flinkfelts anhållande avsett
att vid ankomsten till kronohäktet därutinnan erhålla beslut av tillsyningsmannen
vid häktet. Svenonius har därefter, medförande Flinkfelt,
avrest med automobil till Arvidsjaurs järnvägsstation för att därifrån
med tåg fortsätta till Luleå. Under uppehållet å nämnda järnvägs -

station har Flinkfelt av annan person lånat nödiga penningmedel och
anhållit att med dem få gälda ifrågavarande böter. Denna Flinkfelts
framställning har Svenonius förklarat sig icke kunna bifalla under annan
förutsättning, än att Flinkfelt jämväl erlade betalning enligt resereglementet
för de kostnader, som den av Svenonius för ifrågavarande ändamål
företagna resan betingat, ävensom dagtraktamente åt Svenonius. Då
Flinkfelt ej varit villig att gottgöra Svenonius i berörda avseenden, har
Svenonius avslagit Flinkfelts framställning örn att få gälda böterna och
införpassat Flinkfelt till kronohäktet, där han fått avtjäna mot böterna
svarande förvandlingsstraff.

Då i enlighet med vad jag ovan anfört det måste anses hava stått Flinkfelt
fritt att, till och med sedan han införpassats till kronohäktet, mot
erläggande av böterna förekomma förvandlingsstraffets verkställande,
finner jag, att Svenonius genom att icke på Flinkfelts erbjudande mottaga
betalning för böterna och giva Flinkfelt fri förfarit felaktigt. Det av
Svenonius uppställda villkoret för bötesbeloppets mottagande har saknat
laga grund. Vad Svenonius till försvar därför andragit finner jag icke
kunna godtagas. Uppenbart synes vara, att Svenonius vid ifrågavarande
tillfälle låtit sig huvudsakligen ledas av sin uppfattning, att kostnaderna
för resan, örn transporten icke fullföljdes, komme att drabba
honom själv. Såsom jag förut framhållit, hade det emellertid bort stå
klart för Svenonius att frågan, huruvida sagda kostnader skulle stanna å
statsverket eller drabba den, som beslutat örn förpassningen, icke finge
inverka på bedömandet av Flinkfelts rätt att gälda bötesbeloppet.

Svenonius har väl numera insett, att han i förevarande fall förfarit felaktigt,
och förklarat sig beredd att gottgöra den skada, som uppkommit
genom att Flinkfelt avtjänat förvandlingsstraff för ifrågakomna böter.
Någon överenskommelse har dock ej träffats örn ersättning. Vidare torde
genom Svenonius’ åtgöranden kronan kunna hava tillskyndats skada.
Frånsett dessa omständigheter är det av Svenonius begångna felet i och
för sig av sådan beskaffenhet, att detsamma icke kan undgå min beivran.

Jag uppdrog åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Svenonius för tjänstefel samt å
honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Åklagaren borde
bereda Flinkfelt tillfälle att yttra sig i målet samt understödja de ersättningsanspråk,
som av honom samt av Kungl. Majit och kronan på föranstaltande
av K. B. kunde komma att framställas, i den mån desamma
funnes befogade.

Rådhusrätten i Luleå, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 16 juni 1930 följande:

I målet vore utrett, att sedan Svenonius den 10 september 1929 för indrivning
av Flinkfelt enligt Arjeplogs lappmarks tingslags häradsrätts
utslag den 16 februari 1929 ådömda böter, tillhopa 60 kronor, inställt sig
uti Flinkfelts hemvist i Baddnejaur, Flinkfelt vägrat att erlägga böterna
och tillgång till deras fulla gäldande icke hos honom anträffats, att Svenonius
med anledning därav samma dag, i avsikt att befordra Flinkfelt
till kronohäktet i Luleå för undergående av förvandlingsstraff, anhållit
Flinkfelt och med honom i automobil avrest till Arvidsjaurs järnvägsstation
för att därifrån fortsätta med tåg till Luleå, att då Flinkfelt under
uppehållet å berörda järnvägsstation av annan person lånat nödiga penningmedel
och anhållit att med dem få gälda omförmälda böter, Svenonius
förklarat sig icke kunna bifalla denna Flinkfelts anhållan under annan
förutsättning, än att Flinkfelt jämväl erlade betalning enligt resereglementet
för de kostnader, som den av Svenonius för ifrågavarande ändamål
företagna resan betingat, ävensom dagtraktamente åt Svenonius,
samt att då Flinkfelt ej varit villig gottröra Svenonius i berörda avseenden,
Svenonius avslagit Flinkfelts framställning att få gälda böterna och
införpassat Flinkfelt till kronohäktet, där han fått avtjäna mot böterna
svarande förvandlingsstraff; och enär Svenonius genom sin vägran att
mottaga de av Flinkfelt erbjudna böterna och giva honom fri handlat
olagligt, prövade rådhusrätten, jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen,
rättvist fälla Svenonius för oförstånd och oskicklighet i tjänsteutövning
att böta 75 kronor, varjämte rådhusrätten förpliktade Svenonius att ersätta
dels den Kungl. Majit och kronan genom Svenonius’ lagstridiga förfarande
åsamkade kostnad med fordrade och av Svenonius medgivna 12
kronor 90 öre, dels ock Flinkfelt för den skada och det lidande, som i målet
åsamkats honom, med skäliga ansedda 125 kronor.

Svea hovrätt, där Svenonius anförde besvär, fann enligt utslag den 19
augusti 1930 skäl ej vara anfört, som föranledde ändring i överklagade
utslaget.

Örn detta beslut voro tre av hovrättens ledamöter ense. En ledamot ansåg
besvären böra före målets avgörande utställas till delgivning med
åklagaren att däröver avgiva förklaring. Överröstad därutinnan fann
ledamoten sig av stadgandet i 27 kap. 5 § rättegångsbalken förhindrad att
göra ändring i överklagade utslaget.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

13. Fråga om obehörigt kvarhållande av för brott gripna personer.

I en hit inkommen klagoskrift påkallade Gustav Arvid Ek i Rävåla
J. 0:s ingripande i anledning därav, att landsfiskalen P. D. Hammar den
21 maj 1928 anhållit klaganden såsom misstänkt för olaga älgjakt samt
kvarhållit klaganden i polisarrest under tre dagar. Klaganden anförde:
Hammar hade överskridit sin befogenhet, då han utan någon som helst
grund för ett anhållande berövat klaganden friheten. Då klaganden aldrig
varit tilltalad för olaga jakt och ej heller i trakten förefunnits någon allmän
uppfattning örn att klaganden brukade jaga under förbjuden tid,
syntes Hammar knappast hava ägt skäl att i förevarande fall rikta misstankarna
mot klaganden. Till försvar för anhållandet torde väl ej heller
kunna åberopas, att klaganden, därest han lämnats på fri fot, skulle kunnat
försvåra utredningen i saken, enär den ifrågakomna olaga älgjakten
syntes hava ägt rum den 9 eller den 10 maj 1928 men anhållandet skett
först den 21 i samma månad.

Sedan Hammar i anledning av innehållet i klagoskriften anmodats att
inkomma med yttrande, avgav Hammar förklaring, varvid Hammar
fogade en av konstapeln vid polisens i Falun kriminalavdelning E. Fernström
i saken avgiven polisrapport.

Av polisrapporten framgick följande:

Den 10 maj 1928 hade fjärdingsmannen D. Isaksson i Rävåla till Hammar
anmält, att en skadskjuten älg på förmiddagen samma dag iakttagits
i byn Rävåla. Isaksson hade vidare meddelat, att han med tillhjälp av
ortsbefolkningen spårat älgen från Rävåla by över sjön Saxen och vidare
upp i skogen i trakten av Bredmyren. På order av Hammar hade den
skadskjutna älgen påföljande dag spårats och på förmiddagen nedskjutits
i ett sund omkring 4 kilometer norr örn Rävåla. Älgen, som befunnits hava
ett skottsår i vänstra bakbenets knäled, hade nedslaktats och undersökts,
varvid i nämnda knäled anträffats en 12 kalibers kula med tillhörande
packning och skruv. Av såret att döma hade älgen tillfogats skadan endast
någon dag tidigare.

Enligt rapporten hade sedermera Fernström, vilken av Hammar anmodats
att biträda vid sakens utredning, hållit förhör med hustrun Mathilda
Jansson i Rävåla, fjärdingsmannen Isaksson samt skogsarbetarna
Valter Andersson, Karl Andersson och Martin Andersson, de tre sistnämnda
bröder och boende i Mälbäcken intill Rävåla.

Mathilda Jansson hade vid förhöret berättat, att hon den 10 maj 1928
vid 10-tiden på förmiddagen iakttagit en älg,komma simmande i sjön
Saxen från dess östra strand och i riktning mot Mathilda Janssons bostad.

Älgen, som därefter begivit sig upp i byn Rävåla, bade släpat vänstra bakbenet
efter sig. Omkring en halv eller en timme senare hade Mathilda
Jansson å motsatta stranden, eller å samma strand därifrån älgen kommit,
sett en hund springa sökande fram och åter. Hunden hade verkat
grå till färgen samt varit vit i bringan. Mathilda Jansson hade då uppehållit
sig på ett avstånd av omkring 800 meter från hunden, varför hon
icke kunde närmare beskriva densamma. Efter en stunds sökande hade
hunden återvänt österut in i skogen. Omkring 10 minuter därefter hade en
mansperson blivit synlig å den plats, där hunden förut uppehållit sig, men
kunde Mathilda Jansson på grund av det långa avståndet icke beskriva
mannens utseende eller klädsel. Hon hade dock iakttagit, att mannen efter
en stund återvänt in i skogen.

Isaksson hade berättat, att han, som följt älgens spår i skogen å andra
sidan sjön, upptäckt, att dessa korsats av ett annat älgspår. Troligen hade
båda dessa spår härrört från samma älg, enär båda spåren utvisat, att
älgen icke stött på det vänstra benet. Efter att hava följt det korsande
spåret ett stycke hade Isaksson invid detsamma upptäckt spår efter två
män och en hund, vilka sistnämnda spår följt älgspåret i riktning mot
södra ändan av sjön Saxen. På grund av terrängförhållandena hade
Isaksson icke kunnat iakttaga, huruvida männen och hunden följt älgen
ända ned till sjön, men hade han åter upptäckt männens och hundens spår,
då icke följande något älgspår, å en gångstig, ledande från sjön och i riktning
mot Rönningsfallet. Något senare samma dag hade Isaksson i trakten
av Bredmyren åter iakttagit spåren efter männen och hunden, följande
förenämnda älgs spår i riktning västerut. Isaksson hade mätt upp
spåren, vilka båda avsatts av grövre halvsulade skor.

Valter Andersson hade uppgivit, att han den 10 maj 1928 tillsammans
med Karl Andersson och Martin Andersson i skogen omkring 1 kilometer
öster örn Rönningsfallet varit sysselsatt med skogshuggning och därunder
vid 11 ä 12-tiden på dagen iakttagit en mansperson komma gående i riktning
från sjön Saxen. Mannen i fråga hade haft en ryggsäck pa ryggen,
grönaktig till färgen och troligen gjord av vindtyg, samt varit iklädd blå
blus och gråaktig huvudbonad. Mannen hade varit av medelstorlek, men
kunde Valter Andersson icke därutöver lämna någon beskrivning på
honom. Därom särskilt tillfrågad hade dock Valter Andersson uppgivit,
att mannen av det allmänna utseendet att döma mycket väl kunnat vara
identisk med klaganden.

Karl Andersson hade upplyst, att han, som vid förenämnda tillfälle
uppehållit sig å den av Valter Andersson omnämnda platsen, vid 12-tiden
på dagen sett två män gående österut, av vilka den ene burit ett gevär
samt lett en hund i koppel. Båda männen hade varit av medellängd samt
iklädda mörka kläder och i åldern 25 å 30 år. En av dem hade varit iklädd

grå sportmössa. Hunden hade varit ljusbrun med ljusare fläckar här
och var.

Martin Andersson hade berättat, att han vid 12-tiden förenämnda dag
iakttagit två yngre män gående i östlig riktning. Den ene av dem hade
lett en hund i hand, men hade Martin Andersson endast iakttagit huvudet
av hunden, vilket varit ganska mörkt. Någon närmare beskrivning
på männen i fråga kunde Martin Andersson icke uppgiva.

I rapporten hette det därefter vidare: Det skulle antecknas att, oaktat
bröderna Andersson vid ovanberörda tillfälle uppehållit sig på ett avstånd
av endast 50 å 60 meter från de av dem iakttagna personerna, de ändock
icke kunnat uppgiva, om det varit kända eller okända personer, de sett i
skogen. Därav syntes framgå, att bröderna Andersson icke vore villiga
att lämna fullständiga uppgifter angående sina iakttagelser vid tillfället.
Sedan det genom noggranna undersökningar konstaterats, att icke några
skyttar eller någon hund med ovan omnämnt utseende varit synliga de
närmaste dagarna före älgens fällande från, i eller i trakten omkring byarna
Hamars, Per Viks, Gonäs, Slogsveden, Heden, Klinten och Blötberget
inom Ludvika socken samt Björnhyttan, Norra Rävåla och Sunnansjö
inom Grangärde socken; att älgen av spåren att döma troligen skadskjutits
inom nämnda krets av byar; att den av familjen Ek i Rävåla ägda
hunden vore av samma utseende som den av Karl Andersson beskrivna;
att Frans Ek befunnits äga en dubbelbössa av samma kaliber som den,
varmed älgen skadskjutits; samt att såväl bröderna Ek som deras fader
vore kända som ivriga skyttar och sedan en längre tid tillbaka varit föremål
för polismyndighetens uppmärksamhet i såväl ovanberörda som annat''
avseende, samt bröderna Ek ej heller kunnat nöjaktigt redogöra för sina
förehavanden den 10 maj 1928 på förmiddagen, hade såväl klaganden som
Frans Ek den 21 maj 1928 kl. 11 f. m. förklarats anhållna oell avförts till
förvaringsarresten i Grängesberg. Under det bröderna Ek där förvarats
i två intill varandra belägna celler och de trott sig vara ensamma, hade
fjärdingsmannen V. Svensson i Grängesberg hört, hurusom klaganden
genom en vissling sökt väcka sin broders uppmärksamhet samt uppmanat
brodern att ingenting säga, enär det kunde stå någon och ”lura”. Klaganden
hade därmed tydligen åsyftat, att Frans Ek icke skulle säga något,
som kunde leda till deras fällande för den olaga älgjakten. Sedan bröderna
Ek därefter samtalat om varjehanda, hade en av dem sagt till den andre:
”Att dom tar upp en sån struntsak.” Enär det kunnat befaras, att bröderna
Ek även framdeles skulle meddela sig med varandra, vilket skulle kunnat
bliva till stort men för utredningen, samt det tillika ansetts nödvändigt
att kvarhålla båda bröderna i arrest, hade klaganden avförts till förvaringsarresten
i Grangärde.

Vidare innehöll rapporten, att bröderna Ek sedermera ytterligare hörts

angående sina förehavanden den ifrågavarande dagen. Därvid hade klaganden
förklarat sig fortfarande icke kunna uppgiva, var han uppehållit
sig nämnda dag. Klaganden förnekade dock på det bestämdaste, att han
själv skadskjutit älgen. Han hade ej heller någon vetskap örn, på vad sätt
eller av vilken densamma skadskjutits. Själv hade klaganden icke under
år 1928 med undantag av ett tillfälle, då han idkat rävjakt, varit ute i
skogen för att jaga. Ifråggkomna dag hade klaganden varit iklädd blå
blus och grå sportmössa. Frans Ek hade likaledes sagt sig icke kunna
uppgiva, vad han haft för sig den 10 maj på förmiddagen. Det vore dock
troligt, att han varit hemma, varvid han varit iklädd bruna byxor, skinntröja
och grå sportmössa. Frans Ek hade ävenledes förnekat, att han skadskjutit
älgen samt att han hade någon vetskap örn, på vad sätt eller av
vilken densamma skadskjutits. Huruvida bröderna Eks hund nämnda
förmiddag vistats hemma eller ej kunde han icke uppgiva. Icke heller
kunde han uppgiva, huruvida klaganden vid nämnda tid varit hemma.

Polisrapporten avslutades med upplysningen att, sedan vid den fortsatta
utredningen några omständigheter till ytterligare bevis mot bröderna Ek
i berörda sak icke framkommit, de frigivits, Frans Ek den 22 maj kl. 5
e. m. och klaganden den 23 maj på eftermiddagen.

I sin förklaring anförde Hammar, att det ägde sin riktighet, att klaganden
och Frans Ek hållits i förvar i polisarrester inom Grangärde distrikt,
klaganden från den 21 maj 1928 kl. 11 f. m. till den 23 maj på eftermiddagen
och Frans Ek från den 21 maj kl. 11 f. m. till påföljande dag kl. 5
e. m. Anledningen därtill hade varit den att, såsom framginge av polisrapporten,
vilkens innehåll åberopades såsom Hammars eget yttrande,
bröderna Ek kunnat skäligen misstänkas hava jagat älg å förbjuden tid
samt så svårt sårat djuret, att detsamma måst omhändertagas genom
Hammars försorg och dödas. Att djuret åsamkats svåra lidanden hade
framgått av dess allmänna tillstånd och utseende samt bekräftats av tillkallad
veterinär efter besiktning. Då det ansetts, att utredningen skulle
äventyras, därest bröderna Ek därunder finge fritt kommunicera med varandra
samt med vittnen, hade bröderna Ek tagits i förvar. Med kännedom
örn bröderna Eks föregående kollisioner med rättvisan hade polismännen
ansett sig böra försäkra sig örn deras personer. Särskilt klaganden hade
visat fallenhet för att försvåra utredningen. Av tidningen Polisunderrättelser
samt hos Hammar förvarad bötesliggare hade inhämtats: beträffande
klaganden, att han den 12 oktober 1917 av Västerbergslags domsagas
häradsrätt dömts för första resan stöld till straffarbete fyra månader; att
lian den 26 april 1919 häktats för stöld men påföljande dag rymt från langföraren,
i följd varav han blivit av polismyndigheten efterlyst; att lian
under år 1920 två gånger dömts till böter för utevaro såsom part i barn -

uppfostringsmål; att han den 13 februari 1924 av ovannämnda häradsrätt
dömts för olovlig försäljning av rusdrycker till böter 500 kronor; ''och att
han blivit till samma häradsrätts sammanträde den 3 maj 1928 instämd
för att svara i mål angående fylleri och förargelseväckande beteende men
frikänts i brist på bevis; samt beträffande Frans Ek, att han av Västerbergslags
domsagas häradsrätt den 13 februari 1924 dömts för olovlig försäljning
av rusdrycker till böter 500 kronor; samt att han av samma häradsrätt
den 21 december 1925 dömts till böter för olovlig jakt.

Med förestående för ögonen — anförde Hammar vidare — torde åtminstone
en med ifrågavarande trakters förhållanden förtrogen person icke
rättvisligen kunna beskylla Hammar för att hava handlat olämpligt ur
den allmänna rättssäkerhetens synpunkt. Att Hammar överskridit sin
befogenhet — Hammar påtoge sig full ansvarighet för de av polismännen
vidtagna åtgärderna — hade Hammar även svårt att finna. Ingenting i
lag eller allmän författning stadgade, vilka åtgärder polismyndighet ägde
vidtaga under polisutredning, därest häktning icke ansåges böra förekomma.
Polismyndigheten hade, enligt Hammars uppfattning, att handla
på det sätt, som gåve den möjlighet att utreda ett brott eller en förseelse
utan att den misstänkte kunde ”sätta krokben” för utredningen. Då bröderna
Ek vid tiden för anhållandet varit arbetslösa samt erhållit god och
närande kost, syntes de icke hava lidit någon ekonomisk förlust. Det berövande
av friheten, som påtalades, riskerade varje ökänd person, så snart
polismyndigheten funne hans isolering vara nödvändig för utredning örn
brott. Med anledning av det anförda hemställde Hammar, att klagomålen
icke måtte föranleda vidare åtgärd.

I avgivna påminnelser uppgav klaganden, att under de tre dagar, han
suttit anhållen, endast ett förhör med honom anställts; och upplyste klaganden
tillika, att han och Frans Ek vid tiden för anhållandet icke varit
arbetslösa, enär potatissättning å deras faders gård påbörjats samma dag,
anhållandet skedde.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Kopparbergs
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Hammar. I en för åklagaren
utfärdad instruktion anförde jag följande:

Den svenska rätten saknar alltjämt uttömmande bestämmelser örn den
befogenhet, som tillkommer polismyndighet att vid undersökning rörande
begånget brott taga i förvar för brottet misstänkt person utan att häktning
sker. I praxis har dock vid sidan av häktningen den mildare form

för en misstänkt persons omhändertagande, som det s. k. anhållandet innebär,
vunnit en vidsträckt tillämpning. Förberedelser för lagfästande av
ett anhållandeinstitut hava också blivit vidtagna. Under år 1919 utarbetades
av särskilt tillkallade sakkunniga inom justitiedepartementet ett
utkast till lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning m. m.

I detta utkast föreslogs, att undersökningsledare, som hade att leda polisundersökning
angående begånget brott, skulle äga till förhör inför sig
eller underlydande polisman inkalla envar, som antoges kunna lämna upplysningar
av betydelse för undersökningen. Vore den, som sålunda kunde
kallas till förhör, misstänkt för brottet, eller vore hans hörande eljest av
synnerlig vikt för undersökningen, skulle, där det kunde befaras, att kallelse
ej skulle av honom hörsammas, undersökningsledaren kunna förordna,
att han skulle inställas. Vore för undersökningens behöriga gång
erforderligt, att den, som misstänktes för brottet eller delaktighet däri,
hölles i förvar, och kunde å brottet efter lag följa straffarbete eller
fängelse, kunde undersökningsledare, å vilken det ankomme att leda polisundersökningen,
förklara den misstänkte anhallen. Anhållen person skulle
av undersökningsledaren kunna anvisas viss uppehållsplats samt ställas
under bevakning. Där så erfordrades, finge den anhållne förvaras i låst
rum eller cell och kroppsrannsakan å honom anställas för utrönande,
huruvida han innehade något, varav säkerheten vid förvaringen kunde
äventyras. Undersökningsledaren skulle tillse, att den anhållnes frihet ej
inskränktes i vidare mån än som för vinnande av syftet med anhållandet
vore oundgängligen nödvändigt. Utan eget medgivande skulle ej någon föi
samma brottsliga gärning få hållas anhållen längre tid än sammanlagt
72 timmar.

Jag hänvisade till en av de sakkunniga utarbetad framställning av den
utländska och svenska lagstiftningen på området, varav framgick, att vid
sidan av bestämmelserna örn gripande utvecklat sig ett förfarande, som
jämväl omfattade fall, där laga häktningsskäl icke förelage konstaterade
vid åtgärdens verkställande.

I instruktionen anförde jag vidare:

Ett på grundval av ovannämnda utkast utarbetat förslag remitterades
den 27 februari 1920 till lagrådet för yttrande. Det remitterade förslaget
innehöll i 1 kap. 8 §, att förhör med för dylikt ändamål inställd person
skulle äga rum snarast möjligt, sedan den, som skulle höras, anlänt, och ej
finge utan hans medgivande utsträckas över 6 timmar från förhörets början.
Funne den, som ledde förhöret, hette det vidare, av synnerlig vikt för
utredningen, att jämväl efter nämnda tid förhöret fortsattes eller nytt
förhör anställdes, kunde han dock ålägga den hörde att kvarstanna ytterligare
högst 6 timmar. I 10 § i samma kapitel hette det vidare att, örn det
för polisundersökningens behöriga gång vore crlorderligt, att den, som

efter förhör skäligen kunde misstänkas för brottet eller delaktighet däri,
funnes tillgänglig för ytterligare förhör eller hölles avstängd från andra,
finge, där å brottet kunde efter lag följa straffarbete, undersökningsledaren
förklara den misstänkte kvarhållen.

Lagrådet, som avgav utlåtande över förslaget, gav uttryck bland annat
åt den uppfattningen, att det torde vara mindre lämpligt, att den, som
misstänktes för brott av beskaffenhet att kunna ådraga honom fängelse,
icke skulle få kvarhållas, ehuru sådant erfordrades för polisundersökningens
behöriga fortgång. Man bomme ock därmed till det egendomliga
resultatet, att emellanåt häktning kunde ske utan att den mildare åtgärden,
kvarhållande, kunde få vidtagas.

Förslaget har, såsom ovan berörts, ännu icke lett till utfärdande av
några bestämmelser i ämnet. De förberedelser, som sålunda dock vidtagits
för en lagstiftning på ifrågavarande område, äro emellertid ägnade att i
viss mån belysa vad som hos oss får betraktas såsom gällande rätt.

I sitt år 1922 utgivna arbete Förfarandet i brottmål före domsförhandling
anför professorn Å. Hassler (sid. 156 o. f.), att beträffande för brott
misstänkt person gäller i praxis regeln, att hämtning till förhör kan användas,
örn det ifrågavarande brottet är belagt med frihetsstraff; för
övrigt komma till användning bestämmelserna örn gripande och häktning.
I en not vid detta uttalande yttrar samme författare, att de bestämmelser
örn tvångsrätt, som upptagits i 1920 års förslag till lag örn polisundersökning,
gå längre än vad gällande rätt kan anses medgiva.

Processkommissionen har i sitt år 1926 avgivna betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning (del II sid. 79) framhållit, att svensk lag
känner endast en form för processuellt frihetsberövande, häktning. I
praxis hade emellertid utbildat sig ett förfarande med ett anhållande
såsom förberedande åtgärd för häktning. Det brukades i avsevärd utsträckning,
särskilt i de större städerna, att den som misstänktes för brott
till en början av häktningsmyndigheten förklarades anhållen, varefter
med beslut i häktningsfrågan finge anstå. Den tid, varunder misstänkt
förbleve anhållen, vore givetvis växlande men syntes endast i ett fåtal fall
överstiga en vecka. Anledningen till det sålunda uppkomna förfarandet
vore tydligen, att man velat bereda tillfälle att skaffa grundligare utredning
såväl för det definitiva häktningsbeslutet som för handläggningen
vid domstol.

Enligt kommissionens förslag skall, även örn fullt tillräckliga skäl för
misstänkts häktande ej förefinnas utan ytterligare utredning därom erfordras,
den misstänkte likväl kunna anhållas, örn det finnes vara av synnerlig
vikt, att han tages i förvar i avbidan på utredningens fullständigande.

Min företrädare i ämbetet har i ärenden, likartade med förevarande,
såsom sin mening uttalat, att med utgångspunkt från nuvarande bestämmelser
i ämnet torde för kvarhållande av en för brott misstänkt person få
anses i allmänhet vara en förutsättning, att förhållandena vore sådana, att
brottet kunde tänkas skola leda till häktning. Därvid har han särskilt
framhållit, att häktning vore utesluten, örn å brottet icke kunde följa
strängare straff än fängelse samt den misstänkte antingen vore bofast eller
i allt fall icke kunde befaras avvika. Utan att för egen del avstå från
nämnda uppfattning örn häktningen såsom den naturliga avslutningen på
ett kvarhållande har han tillika betonat att, därest man skulle vilja gå
ännu längre och anse gällande rätt medgiva polismyndighet befogenhet
att, där häktning icke kunde tänkas ifrågakomma, likväl kvarhålla någon,
vilken vore misstänkt för brott, varå fängelse kunde följa, allenast av den
anledningen, att kvarhållandet funnes erforderligt för polisundersökningens
behöriga fortgång, det i allt fall måste med all skärpa hävdas såsom
en yttersta gräns för ingreppen i den personliga friheten, att dylika ingrepp
under inga förhållanden finge ske i oträngt mål. Till denna uppfattning
kan jag giva min anslutning.

Sedan jag framhållit, att det uppenbarligen strede mot svensk rättsuppfattning
att en för brott misstänkt person, örn vilkens identitet och
hemvist ingen tvekan rådde, efter undergånget förhör kvarhölles under
bevakning av polismyndigheten för ytterligare utredning, då det såsom
i förevarande fall vore uteslutet, att å brottet kunde följa strängare straff
än böter, anförde jag vidare:

I förevarande fall är upplyst, att Hammar den 21 maj 1928 låtit anhålla
klaganden och dennes broder Frans Ek såsom misstänkta för att hava å
förbjuden tid bedrivit jakt å älg. Såvitt polisrapporten utvisar, torde
redan misstanken mot de anhållna för ifrågavarande förseelse hava varit
grundad å svaga skäl. Därmed må nu vara hur som helst. Tydligt är
nämligen, att polismyndigheten i allt fall överskridit sin befogenhet, då
den efter förhör med bröderna Ek låtit i förvaringsarrest kvarhålla dem
för fortsatt utredning, klaganden under omkring tre dagar och Frans Ek
under ej fullt två dagar. Enligt 1 § i kungl, stadgan den 25 november 1927
örn jakt och fridlysning av vissa djurslag är jakt å älg förbjuden i Norrbottens,
Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län samt Särna och
Idre socknar i Kopparbergs län under hela året med undantag av tiden
från och med den 10 till och med den 15 september samt i övriga delar av
riket under hela året med undantag av tiden från och med den 10 till och
med den 15 oktober. Årskalv av älg är fridlyst under hela året. I 18 §
samma stadga heter det, bland annat, att jagar, fångar eller dödar någon
djur, som i 1 § avses, under tid, då sådant är förbjudet, bote från och med
10 till och med 500 kronor. Ilar vid jakten älg dödats, sårats eller

7 — Justitieovibudsviannens ävxbetsbcrättelse till 1031 års riksdag.

fångats, må böterna ej sättas lägre än 200 kronor. Därest den ifrågavarande
jakten ägt rum å annans jaktområde, som ej till jaktpark eller
djurgård inhägnat är — varom likväl all utredning saknas — har jämväl
stadgandet i 24 kap. 13 § strafflagen ägt tillämpning. Enligt detta lagrum
är straffet böter örn högst 200 kronor.

Enligt min uppfattning har sålunda å den förseelse, för vilken anhållandet
skett, icke kunnat följa högre straff än böter. Åtgärden har följaktligen
varit obefogad. Hammar synes möjligen hava velat göra gällande,
att förseelsen jämväl skulle kunnat hänföras under stadgandet i 18 kap.
16 § strafflagen örn djurplågeri, å vilket brott under synnerligen försvårande
omständigheter kan följa fängelse i högst sex månader. Tillämpning
av detta lagrum torde emellertid av skäl, vilka jag ej finner nödigt
att här närmare angiva, varit utesluten i förevarande fall. Och även örn
så icke varit förhållandet, hade dock för att motivera kvarhållandet varit
erforderligt, att de anhållna saknat stadigt hemvist samt skälig anledning
mot dem förekommit, att de haft för avsikt att avvika. Åtminstone den
förstnämnda förutsättningen kan ej anses hava förelegat.

Vad Hammar, som själv förklarat sig bära ansvaret för kvarhållandet av
bröderna Ek, till försvar därför åberopat lärer icke förtjäna avseende.
För att hindra bröderna Ek att kommunicera med varandra eller med vittnen
eller att undanröja bevisning har dylik åtgärd icke varit påkallad, än
mindre berättigad. Enligt vad av handlingarna framgår, hade ett tiotal
dagar förflutit mellan upptäckten av brottet och bröderna Eks tagande i
förvar, och denna tid hade säkerligen varit tillräcklig för såväl planläggande
av ett försvar som undanröjande av förefintlig bevisning mot
dem. Jag erinrar i detta sammanhang, att det i förevarande fall redan
från början stod klart, att inga delar av älgen, som skulle kunna undanskaffas,
kunde finnas i bröderna Eks förvar. Och det hade redan före anhållandet
konstaterats, att Frans Ek ägde en dubbelbössa med samma
kaliber som den kula, varmed älgen skadskjutits. Jag finner därför, att
Hammar genom att för ifrågavarande förseelse kvarhålla bröderna Ek i
polisarrest under ovan.angivna tid överskridit sin befogenhet på ett sätt,
som icke bör undgå beivran.

Jag uppdrog alltså åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Hammar samt å honom yrka ansvar
enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden
och Frans Ek att bliva i målet hörda, och borde av dem framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.

Angående föregående fall av liknande beskaffenhet hänvisade jag till
J. 0:s ämbetsberättelser 1927 sid. 140 o. f. och 1929 sid. 110 o. f.

Sedan landsfogden E. Nordlund av K. B. förordnats att utföra åtalet
mot Hammar, anhängiggjorde Nordlund mot honom talan vid Västerbergslags
domsagas häradsrätt.

Efter det målet mot Hammar inför häradsrätten handlagts den 13 februari,
den 9 april och den 7 maj 1930, översände Nordlund med en den 17
maj 1930 hit inkommen skrivelse till mig häradsrättens protokoll i målet
för sagda rättegångstillfällen; och inhämtade jag av protokollen bland
annat följande:

Under målets handläggning inför häradsrätten gjordes vid andra rättegångstillfället
av Hammars rättegångsombud gällande, att anhållandet av
bröderna Ek icke företagits av Hammar utan av de honom underlydande
polismännen, fjärdingsmannen Isaksson och kriminalkonstapeln Fernström,
samt att, då man ej kunde med laga verkan påtaga sig kriminellt
ansvar för ett brott, som annan begått, Hammar icke borde fällas till ansvar
för polismännens åtgärder, därest de skulle befinnas straffbara. På
fråga uppgav ombudet, att han icke hade sig bekant, när Hammar fått
vetskap örn att bröderna Ek anhållits, men att, såvitt ombudet fattat Hammars
uppgifter rätt, denne vid tiden för anhållandet ej haft någon vetskap
örn detsamma. Slutligen upplystes, att Hammar den 21, den 22 och
den 23 maj 1928 förrättat vägsyner inom Grangärde socken.

Vid samma rättegångstillfälle uppgav klaganden, vilken för egen del
och såsom ombud för Frans Ek i målet förde ersättningstalan mot Hammar,
att första gången Hammar efter anhållandet besökt klaganden i
polisarresten varit på eftermiddagen den 22 maj 1928.

Vid målets handläggning den 7 maj 1930 lät Hammar till häradsrätten
ingiva en skrift, däri Hammar förklarade, att han icke beordrat bröderna
Eks anhållande samt att han icke erhållit vetskap örn deras anhållande
den 21 maj 1928 och ”med all sannolikhet icke förrän efter deras lössläppande”.
Vad klaganden anfört därutinnan nödgades Hammar bestrida,
”till dess annat bevisats”. Vidare anförde Hammar, att det vore så mycket
mera antagligt, att förhållandet varit det av Hammar relaterade, som
Hammar under april, maj och juni månader 1928 varit upptagen av andra
tjänstegöromål i sådan utsträckning, att Hammar sökt och erhållit biträde
av kriminalkonstapel, vilken därvid i de allra flesta fall arbetat
självständigt, anhållit och förhört för brott misstänkta personer och efter
avslutade undersökningar avgivit rapporter. Med det anförda hade Hammar
endast velat understryka, att Hammar rimligtvis icke kunnat hava
kännedom om de honom underlydande polismännens åtgärder i den utsträckning,
som örn Hammar personligen lett utredningarna. Men Hammar
upprepade sin till J. O. avgivna förklaring att, därest polismännen
förfarit felaktigt, Hammar påtoge sig ansvaret därför. Huruvida ett

100

sådant åtagande kunde hava laga verkan, överlämnade Hammar till rättens
bedömande.

Vid samma rättegångstillfälle hördes Isaksson upplysningsvis i målet
och uppgav därvid bland annat, att Hammar, som vid ifrågakomna tid
haft mycket arbete att utföra, uppdragit åt Isaksson och Fernström att
verkställa en del utredningar, däribland även utredningen rörande ifrågakomna
älgjakt. Hammar hade icke givit dem några närmare instruktioner,
på vilket sätt utredningen i sistnämnda ärende skulle ske, utan endast
tillsagt dem att taga hand örn saken. Efter en del utredning och förhör
med bröderna Ek hade Isaksson och Fernström i samråd fattat heslutet
att anhålla bröderna Ek. Hammar hade icke underrättats örn detta polismännens
beslut, men Hammar hade haft vetskap örn, att polismännen
misstänkt bröderna Ek för att hava förövat den olaga älgjakten. Under
de dagar, dessa suttit anhållna, hade förhör med dem hållits och utredning
i saken fortgått. Isaksson mindes icke, när Hammar erhållit underrättelse
örn bröderna Eks anhållande. Detta hade troligen skett, innan bröderna
Ek utsläppts från arresten. Ej heller kunde Isaksson erinra sig, vem som
givit order örn deras frigivande, men han trodde, att det varit Hammar.
Huruvida bröderna Ek frigivits samma dag, Hammar erhållit kunskap
örn anhållandet, kunde Isaksson ej med bestämdhet uppgiva. Isaksson
trodde, att Hammar icke besökt bröderna Ek i arrestlokalen i Grängesberg.

För att jag måtte få tillfälle att taga del av protokollen i målet uppsköts
målet till den 4 juni 1930.

Sedan Nordlund på av mig genom expeditionen framställd begäran
verkställt ytterligare utredning i förevarande sak, anförde Nordlund i
skrivelse den 21 maj 1930 följande:

Vid förhör med Isaksson och Fernström hade Nordlund inhämtat, att
dessa vid anhållandet av bröderna Ek handlat på egen hand och utan instruktion
av Hammar, att de av denne endast beordrats att verkställa
undersökning örn den olaga älgjakten, att därvid icke varit något tal örn
att någon viss person varit misstänkt för jakten, att Isaksson och Fernström
alltså på eget ansvar såväl anhållit som kvarhållit bröderna Ek
i häktet, att, enligt vad Isaksson och Fernström nu kunde erinra sig, de
först samma dag, som bröderna Ek blivit lösgivna, underrättat Hammar
örn deras anhållande samt att denne då inställt sig i häktet och givit order
örn bröderna Eks frigivning. Vid förhör hade Hammar bekräftat, att han
endast givit Isaksson order örn att reda ut den olaga älgjakten, då han
själv varit förhindrad av andra tjänsteåligganden att taga hand örn utredningen,
samt att Hammar, så snart han fått kännedom örn anhållandet,
inställt sig å de olika platserna och efter förhör med bröderna Ek förordnat
örn deras lösgivande.

101

I en den 30 maj 1930 hit inkommen skrivelse meddelade Nordlund till
förtydligande och beriktigande av innehållet i sin skrivelse den 21 maj
dels att vid det förhör, som av Nordlund hållits med Hammar och Isaksson
rörande anhållandet och kvarhållandet i häkte av bröderna Ek, en
missuppfattning från Nordlunds sida skett, i det att Nordlund felaktigt
fått den uppfattningen, att Hammar därvid uppgivit sig hava besökt häktet
i Grängesberg före Frans Eks frigivande, och dels att Nordlund den
28 maj 1930 i vittnens närvaro hört Isaksson och Fernström samt att dessa
därvid uppgivit, att de nu så lång tid efter det passerade icke kunde med
bestämdhet erinra sig vad som förekommit vid tillfället, men att de vore
övertygade örn att de före bröderna Eks frigivande satt sig i förbindelse
med Hammar och med honom dryftat situationen, att de alltid, i fall sådana
som detta, brukat underrätta och rådgöra sig med sin förman örn de
åtgärder, som vore att vidtaga, men att de ej nu med bestämdhet kunde
vitsorda, hur de handlat i det nu föreliggande fallet.

I en till landsfogden Nordlund den 30 maj 1930 avlåten skrivelse anförde
jag därefter följande:

I den klagoskrift, som ligger till grund för förevarande åtal, har klaganden
anmält Hammar till åtal för det Hammar låtit anhålla klaganden
och införpassa honom till polisarrest, där han fatt kvarbliva tre dagar.
Trots att anmälningen sålunda varit direkt riktad mot Hammar, har han
i sin av min företrädare i ämbetet infordrade förklaring icke med ett ord
berört, att han under de ifrågakomna tre dagarna, den 21—den 23 maj
1928, för andra tjänstegöromål befunnit sig på resor och därför ej tagit
befattning med utredningen av ifrågavarande sak. Väl framgår det, att
anhållandet verkställts av polismännen. Men att denna åtgärd ej vidtagits
med Hammars begivande samt ej ens skulle hava inrapporterats till
Hammar och att han sålunda icke varit i tillfälle att taga ställning till
frågan örn bröderna Eks kvarhållande i polisförvar, har Hammar ej omnämnt
i sin förklaring. I stället har Hammar pa allt sätt sökt försvara de
mot bröderna Ek vidtagna åtgärderna. Bland annat har Hammar, efter
att hava redogjort för vissa av bröderna Ek begångna brott, försvarat sig
själv i följande ordalag: ”Med förestående för ögonen torde åtminstone en
med dessa trakters förhållanden förtrogen person icke rättvisligen kunna
beskylla mig för att hava handlat olämpligt ur den allmänna rättssäkerhetens
synpunkt. Att jag överskridit vihl befogenhet — det anmärkes här
att jag påtager mig full ansvarighet för de av polismännen vidtagna åtgärderna
— har jag även svårt att finna.”

Att Hammar sålunda påtog sig ansvaret för de av polismännen vidtagna
åtgärderna — ett icke sällsynt förhållande, då det gäller överordnades
ansvar för av underordnade tjänstemän begångna fel kunde i före -

102

varande sammanhang icke tolkas på annat sätt, än att bröderna Eks an allande

och kvarhållande skett på Hammars order eller i varje fall med
Hammars vetskap och begivande och att Hammar för den skull helt naturligt
önskade fritaga polismännen från ett ansvar, som dessa icke borde
bära, örn de handlat i samförstånd med Hammar.

Såsom av den föregående redogörelsen för rättegången framgår, har
Hammar emellertid inför häradsrätten gjort gällande, att polismännen
handlad utan hans vetskap och att han sannolikt icke erhållit kunskap
vare sig örn bröderna Eks anhållande eller örn deras kvarhållande i polisförvar
förrän efter det de blivit lösgivna. Vidare har Hammar ifrågasatt,
huruvida han med laga verkan kunnat åtaga sig kriminellt ansvar för ett
av andra personer eventuellt begånget tjänstefel.

Uppenbart är, att Hammar icke kan åtaga sig straffrättsligt ansvar för
ett av underlydande begånget tjänstefel, för såvitt dessa handlat utan
Hammars vetskap och han icke varit därtill vållande genom meddelandet
av oriktiga instruktioner eller på annat sätt. Därest Hammar, såsom det
alegat honom, i sin till justitieombudsmansämbetet ingivna förklaring
över klagomålen fullständigt angivit alla för ett rätt bedömande av klagomalen
erforderiiga omständigheter och således icke förtegat vad han sedan
inför haradsratten aktat nödigt andraga till sitt försvar, hade Hammar
icke av mig ställts till ansvar för de enligt min uppfattning oriktiga åtgärder,
som polismyndigheten vidtagit mot bröderna Ek, för såvitt ej den

I6" S°m då möjligen stätt att vinna, givit ett annat re sultat.

Med den förklaring, Hammar avgivit, syntes fullgoda skäl föreligga,
att Hammar gjort sig förfallen till ansvar enligt 25 kap. 17 § strafflagen.

Visserligen tala åtskilliga omständigheter för att Hammar erhållit
kännedom örn bröderna Eks anhållande, innan dessa lösgivits. Klaganden
bär ju under avsevärd tid förvarats i polisarresten i Grangärde, på vilken
plats Hammar har sin hostad och varest Hammar under ifrågavarande tid
vistats åtminstone någon tid varje dag. Vidare har jag av reseräkning,
som Hammar avgivit för sina tjänsteresor, inhämtat, att Hammar besökt
Grängesberg den 22 maj 1928, vilken dags eftermiddag den där förvarade

Då emellertid med hänsyn till de olika upplysningar, som gång efter
annan lämnats i saken, tillförlitlig utredning örn huru verkligen tillgått
icke syntes kunna vinnas, fann jag Hammar icke längre böra ställas till
ansvar för vare sig anhållandet eller kvarhållandet av bröderna Ek, och
anmodade jag på grund därav Nordlund att vid nästa rättegångstillfälle
återkalla den av honom mot Hammar förda ansvarstalan.

103

Sedan Nordlund i enlighet därmed vid rättegångstillfället den 4 juni
1930 återkallat berörda talan och klaganden därpå frånträtt sina ersättningsanspråk,
ogillade häradsrätten i utslag den 5 juli 1930 av Hammal
framställda ersättningsyrkanden.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

14. Meddelande till röstlängdsupprättare av oriktig uppgift
rörande i konkurs försatta personer.

I en den 3 september 1928 till J. O. inkommen klagoskrift anförde handlanden
A. Näslund i Dorotea följande:

Klaganden hade för år 1928 blivit utesluten fran rätten att deltaga i val
till riksdagens andra kammare samt från kommunal rösträtt. Detta hade
skett på den grund, att klaganden enligt en av t. f. domhavanden i Västerbottens
västra domsaga S. Löfgren till vederbörande röstlängdsupprättare
lämnad uppgift skulle den 10 juni 1928 hava befunnit sig i konkurstillstånd.
Klagandens konkurs hade emellertid före sagda dag varit avslutad. Vilhelmina
tingslags häradsrätt hade nämligen vid första sammanträdet av
1928 års lagtima vårting fastställt det ackord, klaganden bjudit sina borgenärer.
Det vore därför fullkomligt ofattbart, att Löfgren kunnat förklara,
att klaganden den 10 juni 1928 varit i konkurstillstånd. Då klaganden
ej vetat med sig någon omständighet, på grund varav klaganden
skulle hava varit i saknad av rösträtt, hade klaganden underlåtit att taga
del av röstlängden i behörig tid. På grund av förbiseende hade valnämndens
ordförande ej heller underrättat klaganden örn, att klaganden vore
utesluten från rösträtt samt örn orsaken därtill. Då klaganden emellertid
på grund av en tjänstemans felaktiga förfarande, varför denne torde böra
ställas till ansvar, uteslutits från en så pass viktig medborgerlig rättighet,
hemställde klaganden, att J. O. ville vidtaga sådana åtgärder, att felet
måtte rättas genom Kungl. Maj:ts ingripande och klaganden förklaras äga
sin rösträtt vid val till riksdagens andra kammare den 16 september 1928
samt övriga val, som vore beroende därav, ävensom kommunal rösträtt.

Vid klagoskriften funnos fogade:

1) ett av valnämndens ordförande i Dorotea tredje valdistrikt A. P.
Andersson den 1 september 1928 avgivet intyg, däri uppgavs, ett klaganden
vore för år 1928 upptagen i röstlängden för valdistriktet såsom icke
röstberättigad, vare sig till andrakammarval, landstingsmannaval, fullmäktigeval
eller andra kommunala avgöranden, ett detta grundade sig
på av Löfgren såsom domhavande lämnad uppgift, att klaganden den 10
juni 1928 varit i konkurstillstånd, samt att klaganden av förbiseende icke
blivit författningsenligt underrättad örn sitt uteslutande från rösträtt; och

104

2) ett av rättens ombudsman i klagandens konkurs B. Nordin den 1 september
1928 avgivet intyg, däri uppgavs, att klaganden den 25 oktober
1927 försatts i konkurs, att av klaganden avgivna förslag örn ackord behandlats
vid borgenärssammanträde den 16 januari 1928, att samtliga vid
sammanträdet närvarande borgenärer antagit ackordet, samt att Vilhelmina
tingslags häradsrätt vid första sammanträdet av 1928 års lagtima
”vinterting” fastställt ackordet.

I avgivet yttrande anförde Löfgren:

Klagandens konkurs hade avslutats därigenom, att Vilhelmina tingslags
häradsrätt genom den 8 februari 1928 meddelat beslut, som sedermera
vunnit laga kraft, fastställt ackord i konkursen. Klaganden hade
sålunda den 10 juni 1928 icke längre varit i konkurstillstånd och skulle
rätteligen icke hava upptagits i den uppgift, som avlämnats jämlikt 4 §
i kungl, kungörelsen den 29 januari 1921 örn upprättande av röstlängd för
val till riksdagens andra kammare och av kommunal röstlängd samt angående
den i avseende härå vissa myndigheter åliggande uppgiftsskyldighet.
I konkursdagboken funnes numera vederbörlig anteckning örn, att
konkursen upphört genom fastställandet av ackordet. Att klaganden kunnat
komma att upptagas i nämnda uppgift, därest anteckningen örn konkursens
avslutande funnits i dagboken vid tiden för uppgiftens upprättande,
vore icke att antaga pa grund av den noggranna granskning, som
konkursdagboken varit föremål för. Uppgiften hade upprättats av en av
notarierna i domsagan och hade sedan av Löfgren jämförts med konkursdagboken.
Antingen kort tid före uppgiftens upprättande eller kort tid
därefter hade Löfgren företagit en inventering av samtliga konkursakter,
därvid Löfgren i dagboken med rödkrita överstrukit alla avslutade konkurser,
vilka även strukits i registret till dagboken. Vid undersökning i
början av september 1928 hade emellertid befunnits, att klagandens konkurs
icke blivit på angivet sätt struken. Vad sålunda anförts gåve starkt
stöd för antagandet, att anteckningen örn konkursens avslutande icke funnits
i dagboken vid tiden omkring den 10 juni 1928. Dåvarande förste
notarien i domsagan V. Sjöberg, som fungerat såsom häradsrättens ordförande
vid handläggningen av målet örn ackord i klagandens konkurs,
skulle rätteligen hava verkställt anteckningen örn konkursens avslutande
omedelbart efter det att tiden för erläggande av vad i målet gått till ända
eller ock anmält förhållandet till Löfgren såsom konkursdomare, vilket
senare dock icke skett. Den i konkursdagboken nu befintliga anteckningen
vore verkställd med Sjöbergs handstil. Att Sjöberg icke verkställt anteckningen
förrän efter den 10 juni 1928 kunde Löfgren emellertid varken
påstå eller bevisa, men för Löfgren framstode ett sådant förhållande såsom
den enda möjliga förklaringen till den förelupna felaktigheten. Såsom

105

konkursdomare skulle Löfgren naturligen hava övervakat, att konkursen
blivit vederbörligen avförd ur dagboken. På grund av den mycket tunga
arbetsbörda, som åvilat Löfgren såsom domhavande i domsagan, hade Löfgren
emellertid icke kunnat ägna alla detaljer av arbetet på domsagans
kansli den omsorg, som varit erforderlig. Då Löfgren tillfullo insåge de
olyckliga följder, som den felaktiga uppgiften medförde och som Löfgren
icke nog kunde beklaga, vågade Löfgren hemställa, att, örn möjligt, klagomålen
icke vad Löfgren anginge måtte föranleda vidare åtgärd.

Vid Löfgrens yttrande fanns fogat utdrag av häradsrättens dombok för
den 8 februari 1928, undertecknat på häradsrättens vägnar av Sjöberg.
Av utdraget inhämtades, att klaganden den 25 oktober 1927 försatts i konkurs
samt att häradsrätten i beslut nämnda den 8 februari meddelat fastställelse
å av klaganden i november 1927 bjudet och av borgenärerna i
konkursen antaget ackord. Utdraget var försett med vederbörligt bevis,
att vad icke blivit inom laga tid fullföljt mot häradsrättens beslut.

På anmodan avgav därefter Sjöberg yttrande i ärendet.

Vid Sjöbergs yttrande funnos fogade:

1) i bestyrkt avskrift den 14 mars 1928 av andre notarien J. Svensson
utfärdade konkurs- och myndighetsbevis av innehåll att, såvitt de vid
häradsrätten förda förteckningar över konkurser och förmynderskap utvisade,
klaganden, som vore född den 1 mars 1885, icke vore i konkurs eller
omyndig förklarad; och

2) ett av Svensson avgivet intyg, däri uppgavs, att Svensson, såvitt han
kunde erinra sig, upprättat omförmälda konkursbevis av den 14 mars 1928
med ledning av i konkursdagboken förda anteckningar.

I sitt yttrande anförde Sjöberg:

Klagandens konkurs hade avslutats genom ackord, vilket den 8 februari
1928 fastställts av häradsrätten. Omedelbart efter vadetidens utgång hade
Sjöberg verkställt anteckning därom i konkursdagboken. Till bestyrkande
därav åberopades de av Svensson utfärdade bevisen. Vid tiden för ackordets
fastställande hade Sjöberg fungerat jämväl såsom konkursdomare,
varför Sjöberg icke ansett sig hava någon anledning anmäla ifrågavarande
konkursärende till Löfgren. Redan före det ifrågavarande uppgift till
vederbörande häradsskrivare angående i konkurs försatta blivit upprättad,
hade Sjöberg lämnat sin tjänst i domsagan. Sjöberg ansåge sig med
det anförda hava visat, att beträffande ifrågavarande konkursanteckning
icke alls förhölle sig så, som Löfgren utan vidare tillåtit sig förmoda.

Andersson, hörd i ärendet, anförde:

Andersson hade av förbiseende icke meddelat klaganden underrättelse
därom, att klaganden vore utesluten från rösträtt. Vid genomläsning av

106

handlingarna i ärendet förefölle det Andersson uppenbart, att Löfgren
förorsakat uppkomsten av de skedda felaktigheterna. Då klaganden icke
mot Andersson yrkat något ansvar, hemställde Andersson, att han måtte
helt ställas utom det skedda.

I avgivna påminnelser anförde klaganden:

Löfgren hade försökt övervältra skulden till det skedda på den, som
före honom förvaltat domarämbetet, nämligen Sjöberg. Av Sjöbergs förklaring
framginge emellertid uppenbarligen, att han icke begått något
fel, utan finge det förelupna felet helt och hållet läggas Löfgren till last.
Då varken Löfgrens förklaring på denna punkt eller vad han i övrigt anfört
kunde anses lända Löfgren till någon ursäkt, hemställde klaganden
örn vidtagande av de åtgärder, vartill saken ansåges böra föranleda.

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande:

Enligt § 16 i riksdagsordningen tillkommer valrätt vid val till riksdagens
andra kammare envar man och kvinna, som är svensk undersåte
och senast under nästföregående kalenderår uppnått 23 års ålder. Valrätt
må dock ej utövas av den, som är i konkurstillstånd. Till efterrättelse vid
val skall finnas röstlängd.

I § 8 i kungl, förordningen den 21 mars 1862 örn kommunalstyrelse på
landet stadgas, att rättighet att deltaga i kommunalstämmas överläggningar
och beslut tillkommer envar inom kommunen mantalsskriven man
eller kvinna, som är svensk undersåte samt senast under nästföregående
kalenderår uppnått 23 års ålder, dock att sådan rättighet ej må utövas av
den, som är i konkurstillstånd.

Av § 4 i kungl, förordningen den 21 mars 1862 örn kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd inhämtas, att rättighet att deltaga i kyrkostämmas
överläggningar och beslut tillkommer på landet den, som på kommunalstämma
rösträtt äger; dock att härifrån äro undantagna främmande religionsbekännare
och de, som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan.

I 1 § första stycket i kungl, kungörelsen den 29 januari 1921 örn upprättande
av röstlängd för val till riksdagens andra kammare och av kommunal
röstlängd samt angående den i avseende härå vissa myndigheter åliggande
uppgiftsskyldighet stadgas, att röstlängd för val till riksdagens
andra kammare samt röstlängd för val av kommunal- och municipalfullmäktige
samt av landstingsman ävensom för ärenden, som skola avgöras
å kommunalstämma, municipalstämma eller kyrkostämma, skola upp -

107

rättas på landet av vederbörande häradsskrivare. Nämnda röstlängder
upprättas i en gemensam, i två exemplar utskriven handling på sätt vid
kungörelsen fogat formulär utvisar.

I 2 § heter det att, när mantalslängden för året blivit justerad, skola
efter denna längd i röstlängden för varje valdistrikt eller församling upptagas
alla där mantalsskrivna män och kvinnor, vilka uppnått eller under
kalenderåret uppnå en ålder av 23 år.

I 4 § första stycket föreskrives, att av domaren på landet skall årligen
å blankett enligt föreskrivet formulär meddelas uppgift å varje man eller
kvinna, vilken uppnått eller under kalenderåret uppnår en ålder av 23 år
samt den 10 juni är försatt i konkurs, som är anhängig vid rätten.

Enligt tredje stycket av samma paragraf skall uppgift, som i första
stycket är sagd, upprättas särskilt för varje kommun, där konkursgäldenär
är boende, och senast den 12 juni avsändas eller avlämnas till röstlängdsupprättaren
för kommunen.

Av 10 § inhämtas, att på landet röstlängd skall senast den 30 juni vara
avsänd eller avlämnad till ordföranden i valnämnden, och att vid varje
särskild längd skola fogas de från myndigheterna inkomna uppgifter, som
avse samma längd.

I 40 § första stycket i lagen den 26 november 1920 örn val till riksdagen
föreskrives, att röstlängden skall från och med den 6 till och med den 12
juli vara å lämpligt ställe inom valdistriktet under behörig tillsyn framlagd
för granskning.

Enligt tredje stycket i samma paragraf åligger det på landet valnämndens
ordförande att ofördröjligen till envar i röstlängden upptagen person,
som däri icke antecknats såsom röstberättigad, därom med allmänna
posten sända underrättelse med angivande av den eller de omständigheter,
på grund varav han uteslutits från rösträtt.

Av 42 § inhämtas att, örn på landet någon, vilken rösträtt enligt längden
ej tillkommer, vill för sig påstå sådan rätt, han äger att sina anmärkningar,
skriftligen avfattade och åtföljda av de bevis, han vill åberopa,
ingiva till valnämndens ordförande sist den 18 juli före kl. 12 på dagen.

I 44 § heter det att, därest anmärkning ej varder ingiven inom föreskriven
tid, densamma ej kommer under prövning.

I 52 § första stycket föreskrives att, örn emot röstlängd, som blivit i
föreskriven ordning framlagd, anmärkning ej förekommit eller örn i anledning
av framställd anmärkning beslut givits och rättelse, där sådan
ifrågakommer, i längden gjorts, den röstlängd skall vid riksdagsmannaval,
som därefter, intill dess ny röstlängd på enahanda sätt kommit till
stånd, hålles, lända till ovillkorlig efterrättelse, där ej, på sätt i andra
stycket stadgas, rättelse skall i längden verkställas.

I andra stycket av samma paragraf stadgas att, örn på klagan, som i

108

samband med besvär över valförrättning blivit förd, röstlängden i någon
del förklarats felaktig, K. B. skall, evad felaktigheten länt till förrättningens
upphävande eller ej, i längden införa de av beslutet föranledda
rättelser.

Vidare inhämtas av § 14 mom. 1 i förordningen örn kommunalstyrelse på
landet, att röstlängd för kommunen skall upprättas före den 30 juni varje
år av den tjänsteman, som verkställer debitering av utskylderna till kronan.
Röstlängden skall efter mantalslängden för samma år upptaga alla i
kommunen mantalsskrivna personer, vilka uppnått eller under kalenderåret
uppnå en ålder av 23 år. Envar sådan person, örn vilken upplysning
ej vinnes, att han den 10 juni brister i något av vad i § 8 stadgas såsom
villkor för rösträtt, antecknas i längden såsom röstberättigad.

I mom. 2 av samma paragraf stadgas, att röstlängden skall senast den
30 juni vara avsänd eller avlämnad till ordföranden i den valnämnd, som
omförmäles i lagen örn val till riksdagen. Vad i nämnda lag stadgas örn
röstlängds framläggande till granskning och örn kungörelse därom, örn
underrättelse till personer, som i längden upptagits såsom icke röstberättigade,
örn framställande av anmärkningar mot längden och örn underrättelse
till den, mot vars rösträtt anmärkning framställts, örn prövning
av sådana anmärkningar samt örn längdens justering ävensom örn klagan
över valnämndens beslut skall äga motsvarande tillämpning.

Slutligen må erinras, att enligt § 6 i förordningen örn kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd skall i avseende på rösträtts utövning och överlåtande
på annan person vad som är stadgat för kommunalstämma på landet
jämväl tillämpas i fråga örn kyrkostämma. Vid omröstning skall den
för vederbörande kommun å landet senast fastställda röstlängd ligga
till grund.

Av handlingarna i ärendet framgår, att klaganden blivit i den för Dorotea
sockens tredje valdistrikt år 1928 jämlikt kungörelsen den 29 januari
1921 upprättade röstlängd upptagen såsom icke röstberättigad av den anledning,
att han — enligt av Löfgren såsom t. f. domhavande i Västerbottens
västra domsaga lämnad uppgift — den 10 juni 1928 skulle hava
varit i konkurstillstånd. Emellertid har av klaganden bjudet ackord antagits
av borgenärerna i konkursen den 16 januari 1928 och fastställts av
häradsrätten genom beslut den 8 därpå följande februari, vilket beslut
vunnit laga kraft. Den 10 juni 1928 var klagandens konkurs sålunda
avslutad.

Någon underrättelse örn att klaganden varit utesluten från rösträtt har
ej tillställts klaganden. Enligt vad klaganden i ärendet uppgivit, har han
icke förrän efter fatalietidens utgång fått kännedom örn berörda förhållande
och därför saknat anledning att inom vederbörlig tid framställa
någon anmärkning mot röstlängden. Klaganden har sålunda gått förlustig

109

rösträtt vid de val, varvid den ifrågavarande röstlängden skolat lända till
efterrättelse, däribland valet av ledamöter av riksdagens andra kammare
i september 1928, ävensom rätt att deltaga i kommunalstämmas och kyrkostämmas
överläggningar och beslut under tiden, intill dess ny röstlängd
kommit till stånd. Ansvaret härför vilar i första hand å Löfgren, som
lämnat omförmälda felaktiga uppgift till röstlängdsupprättaren.

Löfgren har uppgivit, att den enda möjliga förklaringen till det förelupna
felet vore, att i häradsrättens konkursdagbok, med stöd av vilken
den lämnade uppgiften upprättats, någon anteckning örn konkursens avslutande
icke förefunnits vid tiden för uppgiftens upprättande, ehuru
sådan anteckning rätteligen hort hava omedelbart efter det beslutet örn
ackordets fastställande vunnit laga kraft verkställts av Sjöberg, som i
egenskap av häradsrättens ordförande expedierat beslutet.

Vad i ärendet förekommit synes mig icke giva stöd för riktigheten av
detta påstående. Enligt min uppfattning måste genom den förebragta
utredningen anses ådagalagt, att ifrågavarande anteckning förefunnits i
konkursdagboken åtminstone i mars 1928, då Svensson med stöd av denna
bok utfärdade det förut omförmälda beviset, att klaganden icke vore i
konkurs. Även örn emellertid anteckningen i konkursdagboken skulle hava
verkställts först efter det Löfgren upprättat uppgiften till röstlängdsupprättaren,
torde denna omständighet ej kunna lända Löfgren till befrielse
från ansvar för uppgiftens oriktiga innehåll. Till grund för uppgifter av
nu ifrågakomna slag torde nämligen böra i främsta rummet läggas konkursen
rörande handlingar och protokoll.

Det må väl medgivas, att vederbörande valnämndsordförandes underlåtenhet
att i föreskriven ordning underrätta klaganden örn, att han vore
i röstlängden upptagen såsom icke röstberättigad, bidragit därtill, att
Löfgrens försumlighet medfört rättsförlust för klaganden. Något försvar
för Löfgren kan det av valnämndsordföranden begångna felet dock icke
utgöra, vilket Löfgren ej heller velat göra gällande.

Det tjänstefel, vartill Löfgren sålunda gjort sig skyldig, kunde jag icke
underlåta att beivra. Det syntes mig nämligen vara av synnerlig vikt, att
de myndigheter, vilka det ålåge avlämna uppgifter till ledning för röstlängders
upprättande, med noggrannhet och omsorg fullgjorde sitt åliggande,
så att icke medborgarna oförskyllt berövades dem tillkommande
rättigheter. Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen att ställa Löfgren
under åtal inför hovrätten för tjänstefel samt å honom yrka ansvar efter
lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden att bliva
i målet hörd, och borde av klaganden framställda ersättningsanspråk, i
den mån de funnes befogade, av advokatfiskalen understödjas.

Ilo

Svea hovrätt yttrade i utslag den 5 juli 1930 följande:

Enär, enligt vad i målet vore upplyst, uti omförmälda, av Löfgren i
egenskap av t. f. domhavande i Västerbottens västra domsaga till vederbörande
röstlängdsupprättare avlämnade uppgift oriktigt angivits, att
klaganden den 10 juni 1928 befunnit sig i konkurstillstånd, till följd varav
klaganden blivit i den för Dorotea sockens tredje valdistrikt år 1928 upprättade
röstlängd upptagen såsom icke röstberättigad, prövade hovrätten
lagligt att, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, döma Löfgren för den vårdslöshet
i domarämbetets utövning, vartill han sålunda gjort sig skyldig, att
böta 50 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

15. Obehörigt återkallande av förordnanden för
ordningsvakter.

I en den 7 augusti 1929 hit inkommen klagoskrift anförde styrelsen för
Karlskrona utskänkningsaktiebolag följande:

Enligt de för bolaget gällande oktrojvillkoren ålåge det bolaget att å
restaurang Stadskällaren i Karlskrona hava anställd en enligt 21 § i polisreglementet
för riket förordnad ordningsvakt. På framställning av bolaget
hade poliskammaren i Karlskrona den 30 september 1927 och den 31
maj 1928 förordnat ordningsvakterna August Johansson och Karl Torsten
Johansson att utöva polisverksamhet inom och å platsen närmast intill
restaurangen, allt i enlighet med en av styrelsen utfärdad och av polismästaren
i Karlskrona A. O. Torold — efter av honom av eget beråd gjort

tillägg av innehåll, att ordningsvakt skulle stå under hans förmanskap_

fastställd instruktion. Nämnda paragraf föreskreve, att sådant förordnande,
som där avsåges, ej finge meddelas annan än den, som prövades
lämplig att utöva den polisverksamhet, varom fråga vore, varför ett dylikt
förordnande måste innebära ett visst kompetensbevis och i allt fall
visa, att vederbörande ordningsvakt besutte den för platsen erforderliga
utbildningen och kvalifikationer i övrigt. Det hade ej heller mot nämnda
ordningsvakters sätt att fullgöra sina åligganden under de år, de fungerat,
någonsin förekommit någon anmärkning, utan hade de fastmera på ett
synnerligen förtjänstfullt sätt skött sina befattningar. I februari 1929 hade
bolaget från Torold erhållit en den 9 i samma månad dagtecknad skrivelse,
däri Torold hemställde örn erhållande av 100 kronor i arvode ”för tillsyn
med mera å de under mitt förmanskap stående ordningsvakterna å bolagets
restaurang Stadskällaren för år 1928”, vilken begäran styrelsen av principiella
skäl ej ansett sig kunna tillmötesgå, då styrelsen förmenade för -

lil

manskapet ingå i polismästarens tjänsteåligganden och någon särskild
ersättning sålunda ej härför höra till honom utgå. Efter det att styrelsen
givit Torold del av detta sitt avslagsbeslut, hade styrelsen och ordningsvakterna
från Torold erhållit skrivelser, vari förordnandena för de sistnämnda
återkallades. Såsom skäl för återkallelsen hade Torold förehurit,
att styrelsen icke skulle hava vidtagit av Torold påfordrade åtgärder för
ordningsvakternas utbildning samt att styrelsen icke på ett betryggande
sätt sörjt för förmanskapet. Styrelsen hade emellertid så mycket mindre
blivit anmodad vidtaga några åtgärder för utbildning av ordningsvakterna,
vilka Torold en gång själv förklarat innehava nödig kompetens för
platsen, som några dylika åtgärder aldrig från något håll varit ifrågasatta
eller ens varit på tal, och ej heller hade styrelsen blivit anmodad att på
ett betryggande sätt sörja för förmanskapet, såvida Torold icke möjligen
åsyftade den i skrivelsen den 9 februari 1929 av honom framställda begäran
örn 100 kronor ”för tillsyn med mera”. Styrelsen hade ansett sig
böra bringa det passerade till J. 0:s kännedom.

Vid klagoskriften voro i avskrift fogade:

1. K. B:s i Blekinge län den 14 november 1927 givna resolution, varigenom
bolaget meddelats rättighet för en tid av tre år från och med den
1 januari 1928 att i Karlskrona stad idka detaljhandel med rusdrycker på
villkor, bland andra, att bolaget skulle, då så av poliskammaren påfordrades,
vara pliktigt att å Stadskällaren hava anställd en enligt 21 § i polisreglementet
för riket förordnad ordningsvakt.

2. En utav styrelsen utfärdad instruktion för bolagets ordningsvakter
med därtill fogat tillägg, vari stadgades, bland annat, i instruktionen, att
förmän för ordningsvakter vore bolagets verkställande direktör och vederbörande
restaurangföreståndare, och i tillägget, att ordningsvakt, som
förordnats att utöva polisverksamhet, skulle stå under förmanskap av
polismästaren i Karlskrona och hade att ställa sig till efterrättelse av
denne fastställd instruktion samt de övriga föreskrifter, som av polismyndigheten
kunde varda meddelade; varande instruktionen jämte tillägg,
enligt därå tecknat bevis, den 7 oktober 1927 av Torold fastställd att lända
till efterrättelse beträffande ordningsvakt, som förordnats att utöva polisverksamhet.

3. Ovannämnda av Torold till bolaget den 9 februari 1929 avlåtna skrivelse,
däri, på sätt styrelsen uppgivit, Torold anhållit att för tillsyn m. m.
å do under hans förmanskap stående ordningsvakterna å restaurang
Stadskällaren för år 1928 tillerkännas ett arvode av 100 kronor.

4. En av Torold till styrelsen den 7 juni 1929 avlåten skrivelse, så
lydande:

”På därom av Eder gjord framställning, har jag jämlikt 21 § i polis

112

reglementet för riket meddelat kos Eder anställda August Johansson och
Karl Torsten Johansson förordnande att i egenskap av ordningsvakter
utöva den polisverksamhet, som erfordrades för upprätthållande av ordning
och säkerhet inom och å platsen närmast omkring den bolaget tillhöriga
restaurangen Stadskällaren här i staden. I samband därmed har
jag enligt överenskommelse med Eder verkställande direktör åtagit mig
förmanskapet för ordningsvakterna, såvitt angick den av dem utövade
polisverksamheten. Som Ni emellertid icke vidtagit av mig påfordrade
åtgärder för att ordningsvakterna må erhålla den utbildning, som med
hänsyn till verksamhetens art och omfattning skäligen må krävas, samt
— sedan jag förklarat mig under föreliggande förhållanden icke vidare
vilja utöva förmanskapet för ordningsvakterna — Ni icke annorledes
sörjt därför, har jag denna dag återkallat de för ovannämnda ordningsvakter
meddelade förordnanden. Återkallelsen gäller från och med den 12
i denna månad.”

5. En av Torold till ordningsvakten August Johansson den 7 juni 1929
avlåten skrivelse, så lydande: ”Det Eder den 30 september 1927 meddelade
förordnandet att i egenskap av ordningsvakt utöva den polisverksamhet,
som erfordras för upprätthållande av ordning och säkerhet inom och å
platsen närmast omkring den Karlskrona utskänkningsaktiebolag tillhöriga
restaurangen Stadskällaren här i staden varder härmed återkallat
från och med den 12 innevarande juni. Anledningen härtill är dels att
bolaget icke vidtagit av mig påfordrade åtgärder för att bolagets ordningsvakter
må erhålla den utbildning, som med hänsyn till verksamhetens art
och omfattning skäligen må krävas, och dels att det icke från bolagets sida
på ett betryggande sätt sörjts för förmanskapet över ordningsvakterna.”

6. En av Torold till ordningsvakten Karl Torsten Johansson likaledes
den 7 juni 1929 avlåten skrivelse; varande denna, med undantag för datum
för Johanssons förordnande såsom ordningsvakt, till alla delar lika lydande
med den under 5 här ovan återgivna skrivelsen. I

I infordrat yttrande anförde Torold:

Vid avgivande av yttrande över bolagets ansökan örn oktroj för nu
löpande period hade av poliskammaren i Karlskrona med hänsyn till
ifrågasatt utvidgning av verksamheten å restaurang Stadskällaren påyrkats,
att bolaget, då så av poliskammaren påfordrades, skulle vara pliktigt
att därstädes hava anställd en enligt 21 § i polisreglementet för riket
förordnad ordningsvakt. Detta villkor hade jämväl sedermera upptagits
i oktrojvillkoren. I anledning härav hade bolaget gjort framställning örn,
att August Johansson måtte förordnas till ordningsvakt. Sedan Torold
inhämtat, att denne vore en oförvitlig person, hade förordnande utfärdats
för August Johansson. För att vid förfall för August Johansson tjänst -

113

göra såsom ordningsvakt hade sedermera förordnande utfärdats jämväl
för hans son Karl Torsten Johansson. Ingendera av dem hade tidigare
tjänstgjort såsom polisman. Torold hade senare erfarit, att bland annat i
Stockholm de vid restauranger och dylikt tjänstgörande ordningsvakterna
plägade underkastas viss undervisning. Vid något enstaka tillfälle hade
Torold inför ordningsvakterna genomgått en del av de lagbestämmelser,
de i sin verksamhet kunde komma att tillämpa. Avsikten hade emellertid
varit att giva dem en mera sammanhängande undervisningskurs. Tillfälle
därtill hade erbjudits, sedan en för dylika uppgifter lämplig polisman
vid kåren i Karlskrona återkommit efter att hava genomgått polisskolans
högre klass. Den 21 maj 1929 eller möjligen någon påföljande dag
hade Torold uppsökt ordföranden i bolagets styrelse, konsuln E. Forssberg,
och framhållit nödvändigheten av att ordningsvakterna meddelades kännedom
örn den lagstiftning, som berörde deras polisverksamhet. I fråga örn
sättet därför hade Torold föreslagit, att undervisningen skulle under Torolds
inseende uppdragas åt den ovan omförmälde, vid tillfället namngivne
polismannen. Forssberg hade vid tillfället förklarat, att han för sin del
gillade den ifrågasatta undervisningen och sättet därför samt att han
skulle framlägga saken för styrelsen. Några dagar senare hade Torold erhållit
besked, att styrelsen icke ville gå med på framställningen. Torold
hade då återkallat förordnandena medelst ovan återgivna skrivelser. Besluten
därom hade, enligt vad Torold inhämtat, icke överklagats.

Vad anginge ordningsvakternas uppträdande — anförde Torold vidare
— så hade detta icke, såsom bolaget gjorde gällande, varit anmärkningsfritt.
Vid flera tilliällen hade August Johansson gått alltför bryskt till
väga. Sålunda hade han i åtminstone två fall i oträngt mål verkställt
anhållanden. Det gjordes dock icke gällande annat, än att han liksom
också Karl Torsten Johansson vore lämpliga att tjänstgöra uti ifrågavarande
egenskap. Det torde emellertid vara berättigat fordra, att de genom
en kortare utbildningskurs gjordes förtrogna med de rättsgrunder,
som vore normerande för deras polisverksamhet, särskilt som numera av
andra polismän krävdes ganska vittgående kunskaper. Då ifrågavarande
förordnanden meddelats, hade ej annat varit på tal, än att förmanskapet
över ordningsvakterna, såvitt anginge deras polisverksamhet, skulle tillkomma
polismästaren i Karlskrona. Skrivelserna angående återkallelserna
vore i sin kanske onödigt tillspetsade form på denna punkt något
otydliga. Forssberg torde emellertid icke vara ovetande örn, att Torolds
mening icke varit annan, än att, för den händelse bolaget ville bekosta den
påfordrade utbildningskursen för ordningsvakterna, förmanskapet för
dessa fortfarande skolat ombesörjas genom polismyndighetens försorg utan
anspråk på ersättning. Att förmanskapet över ordningsvakterna ombesörjdes
av person, tillhörande polisbefälet på platsen, syntes under före -

8 — Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 19S1 drs riksdag.

114

liggande förhållanden vara oeftergivligt. Så plägade också, såvitt Torold
hade sig bekant, städse vara fallet.

Enligt stadgande i 21 § i polisreglementet för riket — fortfor Torold —
finge förordnande för ordningsvakt när som helst återkallas. En återkallelse
vore sålunda icke bunden vid några bestämda förutsättningar,
såsom vederbör andes olämplighet eller dylikt. Att likväl rent godtyckliga
grunder skulle få diktera ett beslut därom förfäktades icke. Men
rådande meningsskiljaktigheter i ovan angivna punkter jämte bolagets
bristande vilja till samförstånd torde utesluta förebråelse för godtycklighet
från Torolds sida. På grund av bestämmelsen i oktrojvillkoren vore
bolaget väl pliktigt att, då så påfordrades, hava ordningsvakt anställd.
Fordran därpå hade ej framställts, och något oavvisligt krav på polismans
skydd och befogenhet för ifrågavarande personer torde bolaget icke
kunna göra anspråk på. Såsom förhållandena gestaltat sig, syntes ordning
och säkerhet vara behörigen tillgodosedda genom den ordningsman,
bolaget hade anställd, utan att denne meddelades förordnande som ordningsvakt.
I fråga därom vore särskilt att märka, att Stadskällaren vore
belägen vid en av stadens mest trafikerade punkter och snett emot polisstationen.
Under den tid, ordningsvakt funnits anställd, hade något uppträde
å eller invid restaurangen icke förekommit, och endast i några enstaka
fall hade onyktra personer där behövt omhändertagas. Det syntes
förty icke kunna förebrås Torold bristande omsorg örn ordning och säkerhet
därigenom, att ordningsvakterna icke bibehållits vid sina förordnanden.
Torold hemställde, att anmälan icke måtte till någon J. 0:s åtgärd
föranleda. I

I avgivna påminnelser anförde styrelsen följande:

Bolaget funne det förvånansvärt, att Torold i sin förklaring med tystnad
förbigått frågan örn i vad man bolagets avslag å hans begäran örn
ersättning för tillsyn m. m. av bolagets ordningsvakter under år 1928 inverkat
på hans beslut att återkalla de av honom för ordningsvakterna
utfärdade förordnandena. I allt fall ville bolaget ej underlåta att meddela,
att bolaget vore i tillfälle att med ojäviga vittnen styrka dels att
Torold själv en gång vitsordat, att hans påtalade åtgärd direkt föranletts
av bolagets vägran att till honom utbetala den fordrade ersättningen, och
dels att ingen som helst grundad anledning funnits för nämnda åtgärd, i
vilka avseenden bolaget tilläte sig att hänvisa till intyg av direktören S.
Wikland och ordningsvakterna August Johansson och Karl Torsten Johansson.
Bolaget ville ej heller underlåta att såsom betecknande framhålla
den omständigheten, att Torold börjat tala örn utbildning av polismän
i allmänhet och bolagets ordningsvakter i synnerhet först efter bolagets
vägran att till honom utbetala ersättning för hans i tjänsten utövade

115

förmanskap för ock tillsyn över ordningsvakterna. I sin förklaring uppgåve
Torold, att han för ordföranden i bolagets styrelse, Forssberg, framhållit
nödvändigheten av att ordningsvakterna erhölle viss utbildning,
samt att Forssberg sedermera meddelat honom, att styrelsen ej ville gå
med på nämnda framställning. Styrelsen bade avslagit Torolds ansökan
örn ersättning vid sammanträde den 9 april 1929, och protokollet för detta
sammanträde hade justerats den 20 i samma månad. Vid båda dessa sammanträden
bade förhandlingarna letts av ordförandens suppleant, enär
ordföranden varit bortrest. Vid sammanträde den 21 maj bade Forssberg,
som då tjänstgjort såsom ordförande, meddelat, att Torold för honom
framhållit, att den förut begärda ersättningen avsåge polisutbildning av
ordningsvakterna under år 1929, en utbildning, som enligt Torolds uppgift
för övrigt redan påbörjats. Styrelsen bade emellertid icke upptagit
ärendet till behandling på grund av att Torolds framställning örn ersättning
för år 1928, vari intet nämndes örn ordningsvakternas utbildning,
redan varit avgjord, men vid detta tillfälle hade inom styrelsen uttalats
den åsikten, att i händelse framställning därom gjorts, styrelsen för sin
del intet baft att erinra mot, att ordningsvakterna erhölle polisutbildning.
Dylik framställning bade emellertid icke gjorts. Torold bade även samtalsvis
till Wikland yttrat något örn ordningsvakternas utbildning, men
detta först i sammanhang med att Torold meddelat, att den av honom påbörjade
utbildningskursen komme att upphöra, enär den fordrade ersättningen
av 100 kronor ej utbetalats. Torolds uttalande, att bans mening
icke varit annan, än att han — örn bolaget bekostade den utbildning av
ordningsvakterna, som han påstode sig hava påfordrat år 1929 — fortfarande
utan anspråk på ersättning skulle utöva förmanskap för sagda
vakter, förefölle synnerligen egendomligt i betraktande av hans framställda
begäran örn ersättning ”för tillsyn med mera” av ordningsvakterna
för år 1928. Vidare sökte Torold såsom bärande skäl för sin påtalade
åtgärd framhålla, att en av ordningsvakterna skulle i åtminstone två fall
hava överskridit sin befogenhet och därigenom visat sig vara i behov av
att genomgå den förutnämnda utbildningskursen. Vid begäran om närmare
besked rörande de åsyftade fallen hade Torold emellertid måst medgiva,
att bans sålunda lämnade uppgift allenast grundade sig på obestyrkta
hörsägner. Vid sådant förhållande kunde bolaget ej finna annat,
än att det anförda skälet saknade all bärkraft. Ehuru Torolds förklaring
inbjöde till ytterligare reflektioner, ville bolaget dock nöja sig med att
till slut uppehålla sig endast vid Torolds försäkran, att återkallandet av
förordnandena för ordningsvakterna ingalunda skulle kunna anses vara
uttryck för någon bristande omsorg om ordning och säkerhet, då dessa
vore tillräckligt tillgodosedda genom den ordningsman, som bolaget bade
anställt. Sett i samband med denna försäkran förefölle det egendomligt,

116

att Torold, kort efter den meromnämnda åtgärden, utan meddelande till
eller begäran från bolaget beordrat extra polisbevakning vid dess restaurang,
för vilken bevakning räkning sedermera presenterats av vederbörande
polisman, en räkning, som bolaget dock vägrat att betala, enär det
förmenat sig icke äga någon skyldighet att bekosta en bevakning, som det
ej påfordrat och ansett obehövlig.

Vid påminnelserna 1''unnos fogade däri omförmälda intyg av Wikland,
August Johansson och Karl Torsten Johansson. Uti intygen yttrades:

1. av Wikland: Undertecknad, verkställande direktör vid Karlskrona
utskänkningsaktiebolag, men icke vare sig delägare i bolaget eller tillhörande
dess styrelse, får härmed under edlig förpliktelse intyga följande:
Någon dag i slutet av april eller början av maj år 1927 förhörde jag
mig hos Torold, huruvida hos bolaget anställda ordningsmän med stöd
av 21 § i polisreglementet skulle kunna förordnas såsom ordningsvakter,
och hade Torold i princip intet att erinra häremot. Med anledning härav
beslöt bolagets styrelse vid sammanträde den 9 juni 1927 att ingå till
poliskammaren med anhållan, att två av bolagets ordningsmän erhölle
förordnanden som ordningsvakter. Nämnda styrelsebeslut effektuerades
emellertid först den 28 september 1927, i det att denna dag en skrivelse avläts
till poliskammaren med begäran att August Johansson måtte förordnas
såsom ordningsvakt från den 1 oktober 1927. Genom av poliskammaren
utfärdad skrivelse, dagtecknad den 30 september 1927, erhöll Johansson
det begärda förordnandet. Instruktion för ordningsvakten fastställdes
av styrelsen vid sammanträde den 21 juni 1927. I densamma vidtogos
emellertid vissa ändringar av styrelsen den 6 oktober samma år, varjämte
Torold i särskild skrivelse av den 7 oktober gjorde ett tillägg därtill, samtidigt
som han i övrigt godkände den av styrelsen fastställda instruktionen.
Det är sålunda på bolagets initiativ, som ordningsvakternas förordnande
tillkommit. I tillståndsbeviset för dåvarande oktrojperiod fanns
någon bestämmelse härom icke intagen. I samband med bolagets ansökan
örn oktroj för försäljningsperioden 1928—1930 infordrade poliskammaren
bolagets yttrande rörande de av bolaget tillämnade förändringarna i driften
av bolagets egna restauranger. I nämnda yttrande, dagtecknat den
19 maj 1927, framhölls bl. a., att bolaget hade för avsikt att begära ordningsvakts
förordnande för vid restaurangerna tjänstgörande ordningsmän.
Med anledning av denna skrivelse anförde poliskammaren i sitt
yttrande över nämnda oktrojansökan bl. a., att det sannolikt komme ”att
visa sig erforderligt, att ordningsman anställes å Stadskällarens tredjeklassavdelning.
Denne ordningsman torde böra utrustas med polismans
skydd och befogenhet och sålunda förordnas i den ordning, som anges i
21 § av polisreglementet för riket. Lämpligen torde det överlämnas till
poliskammaren att, då så anses nödvändigt, påkalla sådan ordningsmans

117

anställande. Om skyldighet härutinnan hör oktrojen upplaga erinran.”
I K. B:s resolution av den 14 november 1927 intogs en bestämmelse örn
ordningsvakts anställande i enlighet med poliskammarens förslag. Den
25 maj 1928 beslöt styrelsen ingå till poliskammaren med begäran, att
även Karl Torsten Johansson skulle förordnas såsom ordningsvakt. Den
gjorda framställningen bifölls, vilket meddelades bolaget genom skrivelse
av den 31 maj 1928. Någon dag i slutet av januari eller början av februari
1929 besökte Torold mig å tjänsterummet. Vid detta tillfälle framhöll
Torold i något svävande form, att förmanskapet för bolagets ordningsvakter
förorsakat honom en hel del extra arbete, bl. a. genom instruktionens
utskrivande och övervakningen av ordningsvakterna, varför han
ansåge, att ett arvode av 100 kronor för år 1928 vore en blygsam begäran.
Jag meddelade emellertid Torold, att jag av principiella skäl var förhindrad
utanordna nämnda belopp, varför jag anmodade honom att inkomma
med en skriftlig framställning, så att frågan skulle kunna behandlas
i styrelsen. Med anledning härav inkom Torold med en skrivelse
den 9 februari 1929, vari begärdes ett arvode av 100 kronor ”för tillsyn
med mera av de under mitt förmanskap stående ordningsvakterna”.
Nämnda ansökan avslogs enhälligt av styrelsen vid dess sammanträde
den 9 april. Styrelsens i detta fall fattade beslut delgavs Torold genom
skrivelse, dagtecknad den 10 april. I anledning av densamma besökte
Torold mig ånyo å tjänsterummet och begärde vid detta tillfälle få veta
anledningen till avslaget å den gjorda framställningen. Jag meddelade
då, att det vore såväl min som styrelsens uppfattning, att övervakningen
av nämnda ordningsvakter inginge i Torolds tjänsteutövning, och att bolaget
med anledning härav ansåge sig förhindrat bifalla den gjorda
framställningen. Torold gjorde emellertid gällande, att han icke hade
några som helst åligganden i detta fall och att ett åtagande av dylikt
förmanskap utan ersättning för honom kunde medföra ödesdigra konsekvenser,
i det att detsamma skulle kunna svälla ut i en avsevärd utsträckning
genom att ytterligare företag begärde liknande förordnanden. Torold
gjorde även gällande, att dylik ersättning utanordnades på andra
håll, bl. a. i Stockholm. Jag meddelade emellertid, att så icke vore fallet.
För att Torold skulle få mina påståenden verifierade, hade jag i hans
närvaro ett telefonsamtal med en tjänsteman i Aktiebolaget Stockholmssystemet,
varvid denne upplyste om, att något arvode icke utbetaltes till
den polisman, under vars förmanskap vederbörande ordningsvakt lydde.
Ävenså erhöll jag upplysning om, att hos nämnda bolag anställda ordningsvakter
på bolagets initiativ erhölle viss utbildning och hade avtal
härom träffats på enskild väg. För denna utbildning utginge emellertid
ersättning. Detta meddelade jag Torold. Denne meddelade mig då, att
han för framtiden icke komme att åtaga sig förmanskapet, utan finge

118

lian ordna detta på annat sätt, t. ex. genom att överflytta detsamma på en
poliskommissarie. Ävenså framhöll Torold, att styrelsen handlat synnerligen
egendomligt mot honom, som icke först meddelat honom örn, att
ansökningen icke kunde bifallas, så att han kunnat taga den tillbaka. De
hundra kronorna spelade, enligt hans utsago, ingen roll, utan var det styrelsens
sätt att behandla ärendet, som gjorde, att han måste vidtaga åtgärder
i saken. Vidare meddelade Torold, att han påbörjat viss polisutbildning
för ordningsvakterna, och hade det nämnda beloppet avsetts
för detta ändamål. Utbildningen skulle bl. a. omhänderhavas av en polis,
vilken nyligen genomgått polisskola. Då styrelsen icke hade bifallit framställningen
örn förutnämnda arvode, kunde emellertid utbildningen icke
fortsätta. Varken vid mitt första samtal med Torold rörande ordningsvakterna
eller senare hade utbildningsfrågan kommit på tal förrän vid
detta tillfälle. Någon direkt framställning örn att ordningsvakterna skulle
erhålla polisutbildning har icke gjorts till mig, men erhöll jag vetskap
örn, att denna fråga varit på tal genom ordningsvakterna själva. Någon
dag i början av ”juli” ringde Torold upp mig i telefon och sade därvid
bl. a. följande: ”Styrelsen har behandlat mig illa och det är en sak, som
jag icke kommer att finna mig i. Det är inte frågan örn de hundra kronorna,
utan det hela är en maktfråga, och i sådant ger man sig aldrig.
Då styrelsen dessutom visat så liten förståelse, kommer jag att indra förordnandena
för ordningsvakterna.” Jag saknade anledning ingå i svaromål
härpå, men begärde att få skriftligt meddelande örn saken, och erhöll
bolaget ett sådant, daterat den 7 juni. I denna skrivelse framföres alltså
för första gången till styrelsen ett direkt krav på ordningsvakternas polisutbildning.
Vad anmärkningarna mot ordningsvakternas tjänstgöring
beträffar, vilka kommit mig till del först genom Torolds yttrande i denna
sak till J. O., vill jag meddela, att inga som helst anmärkningar framförts
till mig av Torold, vilken jag vid ett flertal tillfällen frågat, huru
vida sådana förefunnos. Torsdagen den 20 juni 1929 hade jag ett telefonsamtal
med Torold med anledning av dennes önskan, att tredjeklassavdelningen
å Stadskällaren skulle stängas lövmarknadsdagen den 21 juni kl.
7 e. m., vilken begäran jag efter samtal med styrelsens ordförande villfor.
När jag omkring kl. 7 e. m. den 21 juni besökte Stadskällaren, observerade
jag, att en poliskonstapel posterade utanför restaurangens andraklassingång.
Genom August Johansson erfor jag, att Torold beordrat nämnda
konstapel att postera utanför restaurangens tredjeklassavdelning från kl
7 e. m., d. v. s. från samma tidpunkt, som restaurangen på Torolds begäran
stängts. Som poliskonstapeln fått order att uppehålla sig vid restaurang
en till kl. 10 e. m., ansåg sig Johansson böra meddela honom örn, att det
under förevarande förhållanden vore lämpligare, om han ägnade sin uppmärksamhet
åt ingången till restaurangens andraklassavdelning, som är

119

belägen på en annan gata än den förutnämnda ingången. Omkring kl. 10
e. m. blev jag av restaurangföreståndaren tillfrågad, huruvida bolaget
skulle betala en räkning å 6 kronor, vilken presenterats av poliskonstapeln
och avsåg ersättning för tre timmars tjänstgöring. Jag meddelade emellertid
såväl föreståndaren som nämnde poliskonstapel, att bolaget icke
komme att betala räkningen, då bolaget icke rekvirerat polishandräckning.
Föregående år förekom varken inskränkning i tiden för öppethållandet
å Stadskällarens tredjeklassavdelning eller beordrande av polis till
restaurangen för att övervaka ordningen.

2. av August Johansson: På begäran av Karlskrona utskänkningsaktiebolag
får jag härmed under edlig förpliktelse intyga följande: Någon
gång i slutet av september 1927 blev jag uppkallad till Torold, vilken till
mig överlämnade dels ett förordnande som ordningsvakt å restaurang
Stadskällaren och dels ett exemplar av polisinstruktionen för Karlskrona
stad. Samtidigt med överlämnandet uppläste Torold förordnandet och
meddelade mig vissa punkter i polisinstruktionen, varav jag skulle taga
del. Vidare redogjorde Torold för förfarandet vid anhållande, avförande
till polisstationen och muntlig rapport till överkonstapeln, som sedermera
skulle taga hand örn fallet. Vid detta besök nämndes ingenting örn någon
utbildning för ordningsvakttjänsten. I början av januari 1928 kallades jag
ånyo till Torold, som vid detta tillfälle överlämnade förordnandet som
ordningsvakt för restaurang Järnvägshotellet att gälla under den tid,
som Stadskällaren hölls stängd på grund av reparation. Icke heller vid
detta besök talades örn, att det skulle erfordras särskild utbildning för
ordningsvakttjänsten. I slutet av maj eller början av juni 1929 kallades
jag jämte Karl Torsten Johansson till Torold, vilken frågade oss båda,
örn vi hade något emot att genomgå en lägre kurs i polisskolan tillsammans
med de extra konstaplar, som voro antagna i stadens tjänst. För
min del meddelade jag Torold, att jag icke hade något häremot, men
framställde den frågan, huru mycket kursen skulle kosta. Torold meddelade
mig då, att kostnaden skulle bliva 100 kronor, varpå jag sade honom,
att jag ej visste, örn bolaget komme att godkänna, att jag deltoge i
en dylik kurs. Ävenså önskade jag veta, vem som skulle betala dessa 100
kronor. Härpå svarade Torold, att han sedermera skulle meddela mig örn
den saken. Ett par dagar senare blev jag jämte Karl Torsten Johansson
ånyo uppkallad till Torold, varvid vi fingo sitta som åhörare till en lektion
i polis- och trafikreglemente, förfarandet vid anhållande m. m., som
Torold höll med de nya konstaplar, som genomgått Stockholms polisskolas
lägre kurs, jämte tre andra extra konstaplar. Detta sammanträde varade
i nära två timmar. Den 6 juni kallades vi på nytt till Torold, som meddelade,
att han komme att uppsäga våra förordnanden som ordningsvakter
att upphöra från och med den 13 i samma månad. Jag frågade Torold,

120

om han hade några anmärkningar mot oss, men meddelade han, att så
icke vore fallet, utan att det vore ”han och bolaget, som icke kom överens”.
Dagen därpå kom skriftligt meddelande örn uppsägningen. Den 12
september 1929 besökte jag Torold med anledning av hans inlaga till J. O.
Härvid gjorde jag honom uppmärksam på det förhållandet, att han anmält
till J. O., att vi icke fullgjort vår tjänst klanderfritt och att vi särskilt
i två fall skulle hava gjort anhållanden i oträngt mål, samt anhöll,
att Torold ville precisera dessa fall. Härpå svarade Torold, att han icke
hade några anmärkningar emot oss, men att han fått höra, att vi anhållit
personer, som sedermera icke blivit rapporterade. Detta vore emellertid
saker av mindre betydelse, fastän han ansett sig böra omnämna dem
i sin inlaga till J. O. Han meddelade dock uttryckligen, att han icke hade
några anmärkningar mot vårt sätt att sköta våra förordnanden som ordningsvakter.
Under den tid, som jag stått under förmanskap av Torold,
har denne ingen enda gång till mig gjort gällande, att jag skulle hava
vare sig gått bryskt till väga eller gjort anhållanden i oträngt mål. Vetskap
härom erhöll jag först genom Torolds skrivelse till J. O.

3. av Karl Torsten Johansson: På begäran av Karlskrona utskänkningsaktiebolag
får jag härmed under edlig förpliktelse intyga följande:
I maj 1928 erhöll jag genom August Johansson mitt förordnande som
ordningsvakt å restaurang Stadskällaren. I slutet av maj eller början av
juni 1929 kallades jag jämte August Johansson till Torold, vilken frågade
oss båda, örn vi hade något emot att genomgå en lägre kurs i polisskolan
tillsammans med de extra konstaplar, som voro antagna i stadens tjänst.
Jag meddelade Torold, att jag för min del ansåg detta vara onödigt, då jag
hade så pass liten tjänstgöring. Torold ansåg dock, att jag i likhet med
August Johansson borde genomgå skolan. Ett par dagar senare blev jag
jämte August Johansson uppkallad till Torold, som då meddelade vissa
konstaplar undervisning i polis- och trafikreglementen, vissa paragrafer
i lagen, förfarande vid anhållande m. m. Själva fingo vi jämte en polis
Gustafsson sitta som åhörare. Detta sammanträde varade nära två timmar.
Den 6 juni kallades jag ånyo tillsammans med August Johansson
till Torold, som meddelade, att han komme att uppsäga våra förordnanden
som ordningsvakter att upphöra från och med den 13 i samma månad.
Skälet till denna uppsägning sade han vara, att han och bolaget icke
kommo överens. Följande dag kom skriftligt meddelande örn uppsägningen.

Avfordrad förnyat yttrande anförde Torold:

Torolds den 9 februari 1929 dagtecknade hemställan till bolaget örn viss
ersättning hade föregåtts av en muntlig sådan framställning till Wikland,
innefattande en förfrågan, huruvida han ansåge det skäligt, att Torold

121

för vissa bestyr åt bolaget tillerkändes ersättning med något mindre belopp.
Ersättningen hade avsett utarbetande av instruktion för ordningsvakterna
— med undantag för tillägget hade utarbetandet verkställts
efter ett av bolaget tillhandahållet utkast — vakternas instruerande, vilket
under år 1928 förekommit vid endast ett tillfälle men varit avsett att
senare mera utförligt äga rum, anskaffande av tjänstetecken samt tillsyn
å vakterna. Wikland hade ansett ersättning berättigad och det av Torold
nämnda beloppet 100 kronor skäligt. Han hade emellertid ansett sig böra
framlägga saken för styrelsen, varför Torold ”för formens skull” ombetts
att skriftligen framställa sin begäran. Därest Wikland — såsom han i sin
relation gjorde gällande — skulle ansett Torolds framställning oberättigad
och givit uttryck däråt, skulle Torold för visso aktat nödigt att närmare
motivera densamma. Det torde icke vara självfallet, att ett förmanskap
av ifrågavarande slag skulle åligga polistjänsteman såsom
tjänsteplikt utan rätt till gottgörelse. I Karlskrona hade tidigare ridande
länspolisen stått under förmanskap av polistjänsteman vid därvarande
kår. Därvid hade för detta förmanskap utgått arvode. Fråga örn rätten
till gottgörelse i berörda hänseende förelåge emellertid icke i förevarande
fall, då Torold kort efter det förordnandena återkallats uttryckligen förklarat
sig villig att ombesörja förmanskapet för ordningsvakterna utan
anspråk på ersättning, därest bolaget ville sörja för nödtorftig utbildning
av vakterna. Denna förklaring hade framförts till styrelsens ordförande
av landssekreteraren i länet. I sina påminnelser hade emellertid bolaget
förnekat kännedom därom. Då bolaget sålunda icke velat gå med på den
nu omförmälda framställningen, hade Torold vid besök hos Wikland
någon dag efter erhållen del av beslutet fört på tal, att saken i stället
kunde ordnas på det sätt, att ordningsvakterna underkastades en sammanhängande
utbildningskurs. Torold hade därvid uppgivit, att han inhämtat,
att så vore fallet i Stockholm och att utbildningen där omhänderhades
av en poliskommissarie. Vid telefonpåringning till en tjänsteman i
Aktiebolaget Stockholmssystemet hade Wikland fått detta bekräftat.
Någon tid därefter hade Torold gjort den av honom ovan omförmälda
hemställan till Forssberg. Denna nya framställning hade uteslutande avsett
ett engångsbelopp örn 100 kronor för en sammanhängande kurs och
således varit av annan innebörd än den förut gjorda. Frågan örn instruering
av ordningsvakterna hade aktualiserats genom ett i slutet av år 1928
inträffat fall, då August Johansson å polisstationen klandrat vakthavande
överkonstapeln för det denne ansett sig icke finna skäl arrestera en av
Johansson anhållen person. Poliskommissarien, som för Torold anmält
saken, hade ifrågasatt, huruvida icke Johansson, som jämväl dessförinnan
vid några tillfällen verkställt opåkallade anhållanden, borde meddelas
någon erinran. Det hade emellertid fått bero tillsvidare. I sina påmin -

122

nelser yttrade bolaget, att Torold måst medgiva, att ifrågavarande uppgift
allenast grundade sig på obestyrkta hörsägner. Något dylikt medgivande
hade Torold givetvis icke gjort, utan vore vad bolaget yttrat
därom uppdiktat. Även i andra hänseenden hade August Johansson brus
tit i fråga örn vad som skäligen kunde fordras av en till polisman förordnad
person. Särskilt i början av hans verksamhet hade förebråelser riktats
mot honom för bristande omdöme vid insläppandet och vägrandet av
tillträde till restauranglokalen. De av honom i samband med verkställda
anhållanden muntligen lämnade rapporterna hade varit ofullständiga,
och det hade uttryckts önskemål örn, att han borde tillägna sig förmåga
att avfatta sina anmälningar skriftligen. Väl inseende det vanskliga i
verksamheten hade Torold, som lärt känna Johansson såsom en redbar
person, vilken förvisso sökt göra sitt bästa, icke utom i ett fall för bolaget
framställt någon anmärkning. Härvidlag hade åstadkommits rättelse beträffande
ett av ordningsvakterna tillämpat, enligt Torolds mening onödigt
utmanande förfaringssätt. Torold holle före, att någon tids instruktion
vore nödvändig för att sätta ordningsvakterna i stånd att under föreliggande
förhållanden på ett tillfredsställande sätt fullgöra sin grannlaga
polisverksamhet.

Bolaget hade, anförde Torold vidare, påtalat Torolds åtgärd att å aftonen
för den s. k. lövmarknaden beordra en poliskonstapel till platsen utanför
bolagets restaurang. Torold trodde sig hava haft anledning antaga,
att bolaget skolat hälsa denna åtgärd med tillfredsställelse. Vid nämnda
folkfest, som påginge från kl. 6 på eftermiddagen den ena dagen till kl.
12 middagen påföljande dag, vore flera tusen personer samlade å torget
utanför restaurangen. Nykterhetstillståndet vore icke alltid det bästa. I
likhet med vad som skett beträffande övriga restauranger i staden på ett
undantag när hade en polisman beordrats att tjänstgöra utanför bolagets
restaurang, varvid det avsetts, att bolaget skulle finna skäligt gottgöra
tjänstgöringen. Vad beträffade bolagets restaurang, hade dylik bevakning
icke förut ägt rum. Att den år 1929 ansetts nödvändig hade berott
på, att en stor dansbana varit anlagd några tiotal meter från ingången
till restaurangen, vilket icke tidigare förekommit. Bolagets vakter torde
vid tillfället hava haft full sysselsättning med att ordna och ägna tillsyn
åt den kö, som under aftonen ständigt funnits i uppgången till restaurangen.
Så litet omfattande inskränkningar som år 1929 hade aldrig
tillförne föreskrivits. Detta år hade nämligen endast föreskrivits, att å
tredjeklassavdelningen gäster icke finge insläppas efter kl. 7 e. m. Året
förut hade bestämts, att samma avdelning skulle stängas kl. 7 e. m. År
1927 hade nämnda avdelning på polismyndighetens begäran varit stängd
under hela dagen den 21 juni, varjämte åtskilliga andra inskränkningar
föreskrivits. Dessförinnan torde i de fall, då öppethållande medgivits,

123

tiden därför icke havn satts senare än till kl. 4 e. m. Av det sagda framginge,
att Wiklands uppgift om tiden för öppethållandet vore oriktig.

Styrelsen anförde slutligen:

Torold hade icke lämnat någon som helst redogörelse för i vad mån
styrelsens avslag på Torolds begäran örn ersättning inverkat på åtgärden
att återkalla ordningsvakternas förordnanden. I stället nöjde sig Torold
med att lämna en specifikation över det arbete, som på grund av förordnandena
av honom utförts eller avsetts att komma till utförande och som
kunnat motivera hans begäran örn ett arvode å 100 kronor. Utan att ingå
på en värdesättning av dessa arbetsprestationer, ville styrelsen dock omnämna,
att av Torold åberopat ”utkast” till instruktion för ordningsvakterna
utgjort en av styrelsen antagen instruktion omfattande fyra foliosidor,
i vilken Torold vidtagit några smärre ändringar. De omnämnda
polisemblemen hade visserligen anskaffats genom Torolds försorg men betalats
av bolaget. Torold hade bifallit styrelsens ansökan örn förordnande
för August Johansson och Karl Torsten Johansson såsom ordningsvakter,
emedan dessa av Torold ansetts lämpliga såsom polismän. Några anmärkningar
mot ordningsvakternas sätt att fullgöra sina tjänsteåligganden
hade under den tid, förordnandena räckt, icke kommit vare sig styrelsen,
verkställande direktören eller vakterna själva till del. I Torolds första
yttrande till J. O. framhölles visserligen, att de båda ordningsvakterna
vore lämpliga att tjänstgöra uti ifrågavarande egenskap, men att deras
uppträdande icke varit anmärkningsfritt. Sålunda skulle August Johansson
gått alltför bryskt tillväga och dessutom i åtminstone två fall i
oträngt mål verkställt anhållanden. I den senare skrivelsen framhölle
Torold, att August Johansson dels vid några tillfällen verkställt opåkallade
anhållanden, dels vid ett tillfälle å polisstationen klandrat vakthavande
överkonstapeln för att denne icke ansett sig finna skäl arrestera
en av Johansson anhållen person och dels i andra hänseenden brustit i
fråga örn vad som skäligen kunde fordras av en till polisman förordnad
person. Det förefölle styrelsen egendomligt, att dessa anmärkningar icke
framförts förrän efter det styrelsen avslagit Torolds begäran örn ersättning.
Givetvis hade styrelsen omedelbart gått i författning örn ordningsvakternas
utbildande, örn här omnämnda anmärkningar å ett tidigare stadium
kommit till styrelsens kännedom, även örn framställning örn dylik
utbildning icke gjorts. Det syntes styrelsen även vara högst anmärkningsvärt,
att påtalade förseelser icke beivrats av Torold, då desamma
synbarligen inträffat på ett område, där denne på grund av sitt förmanskap
haft både rätt och skyldighet att ingripa. Några anmärkningar mot
ordningsvakterna med avseende å den gren av tjänsten, som utövades
under verkställande direktörens förmanskap, hade icke förekommit. To -

124

rold hade den 21 juni 1929 beordrat en polisman att uppehålla sig utanför
Stadskällarens tredjeklassavdelning från kl. 7 e. m., d. v. s. från samma
tidpunkt, som denna avdelning på av polismästaren framställt önskemål
hållits stängd. Det oaktat framhölle Torold, att ”det ansågs att bolaget
skulle finna det skäligt gottgöra tjänstgöringen”, och motiverade detta
med att en dansbana anordnats på torget. Denna dansbana, med vilken
bolaget icke haft något som helst att skaffa, hade tidigare av Torold tillstyrkts,
då han icke ansett densamma medföra någon olägenhet ur ordningssynpunkt.
Enligt vad som framginge av det ovan anförda, gjorde
sig emellertid i svarsskrivelsen till J. O. en helt annan åsikt gällande.
Styrelsen hemställde, att J. O. måtte lämna Torolds förklaringar utan
avseende.

I en till advokatfiskalen vid hovrätten över Skåne och Blekinge avlåten
skrivelse anförde jag följande:

I 11 § 1 mom. i lagen örn polisväsendet i riket den 6 juni 1925 stadgas
bland annat, att befogenhet att tillsätta ordinarie befattningshavare vid
polisväsendet tillkommer i stad länsstyrelsen.

Enligt 2 mom. av samma paragraf tillkommer befogenheten att i stad
tillsätta befattningshavare i andra fall än som avses i 1 mom. vederbörande
polischef.

I 18 § bestämmes, att vad uti förevarande lag finnes stadgat ej utgör
hinder för att polisbevakning pa statens bekostnad ombesörjes i annan
ordning än i samma lag sägs, ej heller för att dylik bevakning anordnas
på enskild bekostnad vid visst företag, vid viss tillställning eller eljest i
särskilt fall.

I polisreglementet för riket den 26 september 1925, 1 § 1 morn., föreskrives
bland annat, att under länsstyrelsen tillkommer, där ej annorledes
särskilt stadgats, chefskapet över befattningshavare vid polisväsendet i
stad där polismästare finnes denne.

I 21 § första stycket heter det, att myndighet, som äger tillsätta extra
befattningshavare vid polisväsendet, må meddela den, som skall ombesörja
i 18 § i lagen örn polisväsendet i riket omförmäld, på enskild bekostnad
anordnad bevakning (ordningsvakt), förordnande att utöva den för
bevakningens ombesörjande erforderliga polisverksamheten. Sådant förordnande
skall angiva nämnda verksamhets art och omfattning ävensom
under vems förmanskap ordningsvakten skall stå. Förordnande som nu
sagts må ej meddelas annan än den, som prövas lämplig att utöva den
polisverksamhet varom fråga är, och må när som helst återkallas.

Den rätt att återkalla ett för ordningsvakt meddelat förordnande, som i
sistnämnda bestämmelse tillägges vederbörande polischef, är synnerligen

125

vidsträckt. Det sammanhang, i vilket denna rätt omnämnes, förer tanken
närmast på det fall, då den förordnade icke vidare finnes lämplig att utöva
den polisverksamhet varom fråga är. Vidare synes uppenbart, att
återkallelse av ett förordnande må ske, då det ändamål, varför polisbevakningen
anordnats, upphört eller sådan bevakning eljest på grund av ändrade
förhållanden ej längre är behövlig. Föreligga emellertid ej några
sådana särskilda skäl och kunna ej heller några befogade anmärkningar
göras mot vederbörande ordningsvakts sätt att fullgöra sina åligganden
eller mot hans personliga kvalifikationer i övrigt, torde polischefen näppeligen
kunna anses vara lagligen berättigad att återkalla ett en gång meddelat
förordnande. Någon helt godtycklig återkallelserätt kan det icke
antagas, att man med ifrågavarande stadgande haft för avsikt att lägga
i myndigheternas händer. Det synes mig sålunda tydligt, att ett dylikt
förordnande ej må återkallas i oträngt mål.

Att det enligt nyssnämnda bestämmelse åligger myndighet, som har att
meddela förordnande för ordningsvakt, att sörja för att förmanskapet
över denne utövas av lämplig person, därom kan ingen tvekan råda. Det
ligger i sakens natur, att den enskilde person, på vars bekostnad polisbevakning
anordnas, icke har någon som helst skyldighet härutinnan.

Av handlingarna i förevarande ärende framgår, att ovannämnda August
Johansson och Karl Torsten Johansson på av bolaget därom gjord framställning
av poliskammaren i Karlskrona förordnats, den förre den 30
september 1927 och den senare den 31 maj 1928, att i egenskap av ordningsvakter
utöva den polisverksamhet, som erfordrades för upprätthållande av
ordning och säkerhet inom och å platsen närmast omkring restaurang
Stadskällaren.

I av styrelsen utfärdad och av Torold såsom polismästare i Karlskrona
den 7 oktober 1927 fastställd instruktion med därtill fogat tillägg har beträffande
ordningsvakt, som förordnats att utöva polisverksamhet, föreskrivits,
att han skall stå under förmanskap av polismästaren i sagda stad.

I resolution den 14 november 1927, varigenom bolaget beviljats rättighet
för en tid av tre år från och med den 1 januari 1928 att i Karlskrona idka
detaljhandel med rusdrycker, har K. B. i Blekinge län i enlighet med av
poliskammaren framställt förslag föreskrivit, att bolaget, då så av poliskammaren
påfordrades, skulle vara pliktigt att å Stadskällaren hava anställd
en enligt 21 § i polisreglementet för riket förordnad ordningsvakt.

I skrivelse till bolaget den 9 februari 1929 har Torold anhållit att för
tillsyn m. m. å de under hans förmanskap stående ordningsvakterna å
Stadskällaren för år 1928 utfå ett arvode av 100 kronor. Denna Torolds
anhållan har styrelsen avslagit. Därefter har Torold i en till styrelsen den
7 juni 1929 avlåten skrivelse förklarat sig från och med den 12 i samma
månad återkalla ordningsvakternas förordnanden. Såsom skäl för denna

126

sin åtgärd har Torold angivit, att styrelsen icke vidtagit av Torold på
fordrade åtgärder för att ordningsvakterna måtte erhålla den utbildning,
som med hänsyn till arten och omfattningen av deras verksamhet skäligen
kunde krävas, ävensom att styrelsen — sedan Torold förklarat sig under
föreliggande omständigheter icke vidare vilja utöva förmanskapet för
ordningsvakterna — icke annorledes sörjt därför. Mot Torolds beslut
hava, såvitt handlingarna utvisa, besvär icke anförts.

I sina till mig avgivna yttranden har Torold uppgivit, att ordningsvak
ternas uppträdande såsom polismän icke varit anmärkningsfritt. August
Johansson hade sålunda i vissa fall gjort sig skyldig till felaktigt eller
olämpligt förfarande av närmare angiven beskaffenhet. De fel, vilka lagts
August Johansson till last, torde emellertid icke hava varit av någon ali
varligare art, då desamma av Torolds egna uttalanden att döma icke ansetts
böra föranleda någon som helst åtgärd mot August Johansson. I den
förutnämnda skrivelsen av den 7 juni 1929 till styrelsen har Torold ej heller
såsom skäl för återkallelsen av förordnandena uppgivit, att de ifrågavarande
ordningsvakterna skulle vara olämpliga för sin befattning. Tvärtom
har Torold i sitt första yttrande till mig uttryckligen förklarat, att han
icke gjorde gällande annat, än att August Johansson liksom också Karl
Torsten Johansson vore lämpliga att tjänstgöra som ordningsvakter.
Under dylika förhållanden torde man kunna hysa berättigade tvivel om
nödvändigheten av att ordningsvakterna, sedan dessa under mer än ett år
utövat sina befattningar och därunder med all sannolikhet förvärvat nödig
erfarenhet, på bolagets bekostnad genomginge en särskild utbildningskurs.
I varje fall kan jag icke linna att, örn det verkligen iörhåller sig såsom
Torold påstått, nämligen att styrelsen vägrat att bekosta dylik utbildning,
denna vägran utgjort tillräcklig anledning att återkalla ordningsvakternas
förordnanden.

I berörda skrivelse den 7 juni 1929 till styrelsen har Torold såsom skäl
för förordnandenas återkallande jämväl angivit, att styrelsen icke skulle
hava sörjt för förmanskapet över ordningsvakterna. Någon skyldighet i
sådant avseende kan, såsom jag ovan utvecklat, icke anses hava ålegat
styrelsen. Att tillse, att lämplig person utövade förmanskapet över ordningsvakterna,
tillkom uteslutande Torold såsom polischef.

I sitt yttrande till mig har Torold vidare såsom skäl för sin åtgärd att
återkalla förordnandena för ordningsvakterna framkastat, att såsom förhållandena
gestaltat sig syntes ordning och säkerhet vara behörigen tillgodosedda
genom den ordningsman, bolaget hade anställd, utan att denne
meddelades förordnande såsom ordningsvakt. Detta skäl har Torold ej
åberopat i sin skrivelse den 7 juni 1929 till styrelsen. Troligen har det uppfunnits
först efter anmälan till J. O. i syfte att om möjligt försvara
Torolds beteende. Man måste fråga sig, varför Torold, örn dessa ord -

127

ningsvakter vöre obehövliga för ordningens upprätthållande, likväl ansett
deras fortsatta utbildning genom en av honom anordnad kurs
vara av omständigheterna så oundgängligen betingad, att bolagets avslag
på hans framställning härom kunnat motivera en återkallelse av förordnandena.
I övrigt vill jag erinra, att Torold icke ifrågasatt behövligheten
överhuvudtaget av ordningsmän vid ifrågavarande utskänkningsställe
utan allenast onödigheten av att dessa ägde polismans befogenhet. Vad i
ärendet förekommit har emellertid enligt min mening icke givit något
som helst stöd för att sådana förändrade förhållanden verkligen inträtt,
att en återkallelse av den polisbefogenhet, varmed ifrågavarande ordningsmän
på polismyndighetens eget initiativ utrustats, varit påkallad. För
övrigt synes detta Torolds påstående motsägas av hans åtgärd att vid
visst tillfälle utan styrelsens hörande men på dennas bekostnad anordna
extra polisbevakning vid berörda utskänkningsställe.

Det verkliga skälet för återkallelsen av ordningsvakternas förordnanden
torde emellertid icke hava varit något av de av Torold uppgivna. Vid
övervägande av den i ärendet förebragta utredningen måste man bibringas
den uppfattningen, att Torolds handlingssätt uteslutande föranletts av
styrelsens vägran att bifalla hans i skrivelsen den 9 februari 1929 gjorda
framställning örn arvode för tillsyn över ordningsvakterna under 1928.
Härför talar bland annat, att några anmärkningar mot ordningsvakterna
icke synas hava gjorts av Torold, åtminstone icke förrän styrelsen fattat
sitt nämnda avslagsbeslut. Ej heller synes dessförinnan något yrkande
örn utbildning av ordningsvakterna hava framställts. Det förefaller annars
naturligt, att så skett i samband med Torolds berörda begäran örn arvode.
Vad Wikland i sitt intyg uppgivit angående de muntliga förhandlingar,
som ägt rum mellan honom och Torold i arvodesfrågan, liksom ock vad
August Johansson och Karl Torsten Johansson intygat, giver ytterligare
stöd för riktigheten av denna min uppfattning.

Huruvida Torold ägt rätt till arvode för sin tillsyn över ordningsvakterna
är en fråga, som i detta sammanhang saknar betydelse. Torold har
nämligen under inga förhållanden varit berättigad att på grund av styrelsens
avslag på hans framställning om arvode återkalla förordnandena
för ordningsvakterna.

Av vad i ärendet förekommit fann jag alltså framgå, att Torold icke
blott saknat laglig anledning att återkalla förordnandena för förutnämnda
båda ordningsvakter, utan jämväl föranletts härtill av hänsyn, vilka måste
betecknas såsom fullständigt obehöriga. Vad Torold sålunda låtit komma
sig till last fann jag icke kunna undgå min beivran. Av en polischef
måste krävas, att han vid utövande av de viktiga och grannlaga befogenheter,
som tillkomma honom för främjande av allmän ordning och säker -

128

het, icke låter sig bestämmas av personliga, saken ovidkommande synpunkter.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen att inför hovrätten anställa åtal
mot Torold för vad i saken läge honom till last och därvid å honom yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Därjämte borde advokatfiskalen
bereda styrelsen tillfälle att yttra sig samt, i den mån av densamma framställda
ersättningsanspråk befunnes vara befogade, understödja dem.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrade i utslag den 31 oktober 1930
följande:

Hovrätten funne väl de av Torold i skrivelsen den 7 juni 1929 angivna
skäl för återkallelsen av förordnandena icke hava utgjort giltig anledning
till dylik åtgärd, men då det ej kunde anses ådagalagt, att denna åtgärd
föranletts av styrelsens avslag å Torolds i skrivelsen den 9 februari 1929
gjorda framställning eller eljest av obehöriga hänsyn, funne hovrätten
ansvar för tjänstefel ej böra äga rum, och lämnade hovrätten förty den
mot Torold förda talan utan bifall.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

16. Förolämpning mot vittne och obehärskat uppträdande av
rådhusrätts ordförande.

I en hit ingiven skrift anförde droskägaren O. Malmberg i Stockholm
följande:

Den 7 november 1929 hade å Stockholms rådhusrätts sjunde avdelning
handlagts ett till nämnda dag uppskjutet mål mellan allmän åklagare, å
ena, samt klaganden, å andra sidan, angående ansvar för vållande till
annans död medelst påkörning med automobil. På begäran av klaganden
hade därvid droskföraren E. V. Lövström, vilken vid ett tidigare rättegångstillfälle
på åklagarens begäran hörts såsom vittne i målet, inställt
sig för att på avlagd ed lämna vissa kompletterande upplysningar i målet.
Hedan från början av vittnesförhöret hade Lövström av rådhusrättens
ordförande, rådmannen A. Nordlöf, blivit tilltalad på ett synnerligen obehagligt
och irriterande sätt. Då Lövström icke genast uppfattat Nordlöfs
i mycket lågmäld ton framställda fråga, örn Lövström kände något förhållande,
som kunde göra honom jävig att vittna, hade Nordlöf höjt rösten
till onaturligt läge och formligen skrikit fram frågan på nytt. Därefter
hade hela vittnesförhöret från Nordlöfs sida hållits i ungefärligen
samma ton. Vid sina försök att efter bästa förmåga besvara de frågor, som
framställts till honom, hade Lövström gång på gång blivit föremål för

129

Nordlöfs ovilja. Sålunda hade Nordlöf vid ett tillfälle rutit till Lövström,
att dennes uppfattningsförmåga måste anses dålig, då han ej ens kunnat
uppfatta de med hög röst framställda frågorna. En annan gång, då Lövström
blivit tillfrågad örn vad han kunnat iakttaga av spår efter den av
klaganden torda automobilen, med vilken påkörningen skett, och Lövström
svarat, att han icke kunnat iakttaga några spår, som han ansett
härröra från klagandens automobil, hade Nordlöf anmärkt: ”Det vore
intressantare få veta, vad Ni sett, än vad Ni icke sett.” Vid ett annat tillfälle,
då Lövström tillfrågats, hur den av klaganden förda automobilen
stått i förhållande till en viss belysningsstolpe å gångbanan, och han använt
sig av uttrycken ”framför och bakom” stolpen, hade han blivit avsnäst
med att det icke kunde finnas något framför eller bakom stolpen,
ty denna vore rund. ”Det var en förfärlig karl” och liknande tillmälen
hade också kommit Lövström till del.

Då själva vittnesförhöret avslutats, anförde klaganden vidare, hade
Lövström blivit tillfrågad, vad han fordrade i ersättning för inställelsen,
och enligt förut med klagandens ombud träffat avtal hade han begärt 25
kronor. Denna begäran hade av ombudet medgivits, emedan Lövström
utöver själva inställelsen jämväl åtsatt tid för sammanträffande med klagandens
ombud och klaganden på olycksplatsen några dagar tidigare.
Icke desto mindre hade Lövström av Nordlöf förhörts örn sina arbetsinkomster
och vad han förlorat på grund av inställelsen. Då han uppgivit
detta vara 15 kronor, hade Nordlöf spydigt anmärkt: ”och det är förenligt
med Er uppfattning örn vad som är rätt att likväl själv begära 25 kronor”,
samt slutligen ”det är ej underligt, att Ni är så villig att vittna, då Ni får
så bra betalt”. Ehuru Lövström icke på minsta sätt själv givit anledning
till den behandling, för vilken han vid berörda tillfälle blivit föremål,
vore det helt naturligt, att han icke kunnat på samma sätt klart redogöra
för sina iakttagelser och sin uppfattning i målet som vid en lugn och välvillig
handläggning. Klaganden visste också, att Lövström vid ett par
tillfällen, trots yttre lugn och självbehärskning, känt sig så förvirrad, att
han svarat fel på de frågor, som blivit framställda. Efter vittnesförhöret
hade klagandens ombud ingivit och åberopat en å Stockholms stads gatukontor
upprättad skiss över olycksplatsen och i samband därmed på förekommen
anledning gjort vissa påpekanden, vilka enligt ombudets och
klagandens förmenande ägde betydelse för målet. Nordlöf hade ytterst
ovilligt tagit notis om denna utredning och gjort upprepade invändningar
mot densamma samt till slut yttrat: ”Tror svaranden, att han skall klara
sig med det, så misstager han sig allt.” Det syntes vara ett allmänt intresse,
att det råddes hot på sådana missförhållanden som de ovanherörda. Själv
kändo klaganden sig visserligen upprörd över den behandling Lövström
fått röna och den handläggning, som kommit klagandens eget mål till del.

9 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrältelse lill 1931 drs riksdag.

130

Men viktigare vore givetvis, att den allmänna rättssäkerheten bleve lidande
på en dylik handläggning av allvarliga mål. Klaganden hemställde, att
jag måtte vidtaga de åtgärder, saken kunde anses förtjäna.

Sedermera ingav klaganden till mig ett av Lövström samt advokaterna
H. Ruben och F. Forssander, av vilka den sistnämnde varit klagandens
ombud i förevarande mål, den 21 november 1929 avgivet intyg, däri Lövström,
Ruben och Forssander, med förmälan att de varit närvarande vid
rådhusrättens session den 7 november 1929 och sedermera tagit del av
ovanberörda till mig ingivna klagoskrift, förklarade, att den i klagoskriften
lämnade framställningen av vad som förekommit vid sagda rättegångstillfälle
vore till alla delar riktig.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Nordlöf
att inkomma med yttrande, anförde Nordlöf följande:

Det vore Nordlöf ej möjligt, särskilt med hänsyn till den anhopning av
brottmål, som nu förekomme, att i detalj erinra sig vad som förekommit
under handläggningen av de olika målen. För att förenkla saken ville
Nordlöf därför tillerkänna det avgivna intygets innehåll enahanda vitsord
som örn det beedigats. Givetvis läge däri icke något medgivande av
riktigheten av däri uttalade uppfattningar. Vad klaganden avsåge med
sitt påstående, att Nordlöf från början tilltalat Lövström ”på ett synnerligen
obehagligt och irriterande sätt”, hade Nordlöf svårt att fatta, då klaganden
omedelbart därpå sade, att Nordlöf börjat förhöret med en i mycket
lågmäld ton framställd fråga, örn Lövström kände något förhållande, som
kunde göra honom jävig att vittna. Varken en lågmäld ton eller frågans
innehåll hade väl på en normal person kunnat verka obehagligt eller irriterande.
Att frågan framställts i sådan ton, att den gott kunnat uppfattas,
torde väl till fullo framgå därav, att till och med klaganden uppfattat
densamma. Enligt kungl, förordningen örn motorfordon måste ju en automobilförare
äga en sådan grad av hörselförmåga, att en medelstark viskning
av honom väl uppfattades på 4 meters avstånd. Vid nu ifrågavarande
tillfälle torde väl avståndet mellan Nordlöf och vittnet knappast hava
uppgått till mera än halva detta avstånd. Att Lövström därför hört Nordlöfs
fråga torde vara uppenbart. På sätt, som torde vara känt, hade ju
utbasunerats, att Nordlöfs röst vore svag, och då Nordlöf ej i vissa samhällslager
vore särskilt omtyckt, hade det för vissa personer blivit ett dem
kärt nöje att förklara sig ej uppfatta eller hava missuppfattat Nordlöfs
yttranden. Nordlöf hade ej kunnat utfundera annat medel däremot än att
höja rösten. Att en stor, stark, självmedveten man därigenom skulle
kunna skrämmas till sinnesförvirring hade ej fallit Nordlöf in, och Nordlöf
hade fortfarande sina tvivel därom. Att Nordlöf ej forcerade rösten
för sitt nöjes skull torde vara tämligen självklart, då påföljden vanligen

131

bleve några dagars heshet på grund av stämbandens överansträngning.
Att Lövström vid upprepade tillfällen på Nordlöfs frågor avgivit svar,
som ej stått i samband med frågorna eller som varit tvetydiga eller alltför
obestämda, erinrade Nordlöf sig väl. Ett exempel därpå vore ju det
av klaganden återgivna uttrycket ”framför och bakom stolpen”. Lövströms
virrighet vid förhöret torde säkerligen hava sin grund — icke
i rädsla för Nordlöf eller hans röst, vilket väl ock vore att påbörda Lövström
alltför stor ynklighet — utan i det av klaganden uppgivna förhållandet,
att denne och dennes ombud några dagar förut hållit ett privat
vittnesförhör med Lövström. Dylika förhör, i synnerhet med okultiverade
personer, hade i praktiken visat sig hava en synnerlig förmåga att
försvåra en opartisk utredning. Att det skulle vara domstolen förmenat
att efterforska, huruvida begärd vittnesersättning kunde anses skälig eller
ej, därom hade Nordlöf verkligen hittills svävat i okunnighet. Ett vittne,
som begärde oskälig ersättning, ansåge Nordlöf förfara olämpligt, och en
part, vilken, såsom någon gång hände, medgåve en överdriven ersättning
åt vittnen, som vittnade till hans förmån, och en oskäligt liten ersättning
åt dem, som vittnade till hans nackdel, hade Nordlöf alltid ansett förfara
minst sagt olämpligt. Det förefölle Nordlöf även som örn skälig hänsyn
till en motpart, som utgiften kunde drabba, borde föranleda en sådan
undersökning. Nordlöf erinrade sig, att klagandens biträde Forssander
ingivit en karta och i sammanhang därmed gjort, som klaganden uttryckte
sig, ”på förekommen anledning vissa påpekanden”. Örn den ”förekomna
anledningen” hade Nordlöf sig intet bekant. Såvida den icke möjligen
skulle bestå däri, att Forssander funnit rättens ledamöter fullkomligt inkompetenta
att utan biträde av honom fatta vad som förekommit i målet.
Åtminstone hade hans ”påpekanden” varit av den beskaffenhet, att man
måst få intrycket, att han hyst en sådan uppfattning. Att Nordlöf icke
visat någon större förtjusning över att från en ung advokat komma i åtnjutande
av en dylik undervisning borde ej vara så förvånande ens för
advokaten själv. För målets avgörande hade hans ”påpekanden” ej haft
den ringaste betydelse.

Klaganden avgav påminnelser. Däri anförde han bland annat: Anledningen
till ingivandet av kartan och de i samband därmed gjorda påpekandena
hade varit den, att tidigare från åklagarsidan åberopats en karta,
som i vissa avseenden visat sig felaktig och ofullständig. Riktigheten av
sistnämnda karta hade likväl vitsordats vid rätten av de polismän, vilka
varit med örn att upprätta densamma. Att Nordlöf föredragit att uppfatta
Forssanders därvid fällda yttrande såsom riktat mot domstolen, ehuru det
rätta förhållandet bort vara jämväl för Nordlöf uppenbart, vore ett ytterligare
bevis på den obalanserade sinnesstämning, i vilken han vid ifråga -

132

varande rättegångstillfälle handlagt målet. Nordlöfs ovilja över Forssander
på ett lugnt och oklanderligt sätt framförda påpekanden av de väsentliga
skiljaktigheter, den nya kartan företedde emot den tidigare av
åklagaren åberopade, hade slutligen hlivit så stark, att han utan vidare
avbrutit handläggningen för enskild överläggning under 10 å 15 minuter.
Vad som under denna överläggning förekommit vore visserligen för en
utomstående förborgat, men då målet ånyo påropats, hade Nordlöf fortsatt
handläggningen till synes något lugnad.

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
följande:

I punkt 22 av de s. k. domarreglerna, eller ”några allmänna regler,
där en domare skall sig alldeles efter rätta”, tryckta första gången i en
upplaga av landslagen och sedermera intagna i editionerna av 1734 års
lag, heter det, att domaren skall tala saktmodeligen med dem, som komma
för rätten, annars varder han misstänkt, att han icke skall döma rätt, och
den misstanken får den till honom som illa tilltalad varder. Förty att man
kommer icke för domaren i den akt, att man skall hannad hilva eller illa
tilltalad, utan till att söka sin rätt.

Ehuru denna regel närmast avser domarens förhållande till parterna i
målet, torde den dock äga lika giltighet i fråga örn hans uppträdande gentemot
vittnen. Oavsett berörda anvisning ligger det i sakens natur, att en
domare vid utövandet av sitt ansvarsfulla kall städse hör iakttaga lugn
och behärskning. Även örn hans tålamod, såsom mången gång kan inträffa,
vid handläggningen av ett rättegångsmål av part eller annan vid
rätten närvarande person sättes på hårt prov, får domaren icke därav låta
sig förledas till förlöpningar i vare sig ord eller åthävor. Genom ett obehärskat
uppträdande mot part eller vittne kan domaren, såsom i ovan
återgivna citat ur domarreglerna erinras, lätt framkalla ett sken av, att
annat än saklighet gör sig ''gällande i handläggningen. Även den skickligaste
domare kan genom ett dylikt uppträdande bringa icke blott sitt
eget utan hela domarkårens anseende i fara.

I förevarande fall har klaganden lagt rådmannen Nordlöf till last, att
denne vid handläggning den 7 november 1929 å Stockholms rådhusrätts
sjunde avdelning av ett åklagarmål mot klaganden såväl genom hetsighet
i sitt tal som genom vissa särskilda yttranden skulle hava förgått sig gentemot
ett av klaganden åberopat vittne, droskföraren Lövström, så att
därigenom och även på annat av klaganden angivet sätt handläggningen
av klagandens mål blivit lidande.

Vad i ärendet förekommit synes mig giva vid handen, att Nordlöf vid

ifrågakomma tillfälle mot dem, som för rätten kommit, icke ådagalagt det
saktmod och det lugn, som 22 punkten i domarreglerna för de rättssökandes
fromma anbefaller. Såväl med avseende å ton som ordalag synes mig
Nordlöf hava överskridit vad som kan anses tillåtet för en domare, då han
sitter i domarsätet. Att Nordlöf i förevarande fall mot vittnet Lövström
brukat hög röst synes knappast hava berott på att det för Lövström varit
svårt att uppfatta Nordlöfs frågor, utan fasthellre därpå att Nordlöf förlorat
behärskningen och i vredesmod höjt rösten. För ett sådant antagande
talar otvivelaktigt vissa av de yttranden, som Nordlöf fällt till Lövström.
Att flera av dessa yttranden varit av den beskaffenhet, att de icke kunna
anses tillåtliga för en domare under ämbetets utövning, är uppenbart.
Såväl det försmädliga sätt, på vilket de torde hava fällts, som innebörden
av dem måste anses hava varit för Lövström sårande och ägnade att verka
förvirrande å honom vid vittnesmålets avgivande.

Vad Nordlöf anfört till försvar för sitt handlingssätt är icke av beskaffenhet
att lända honom till ursäkt. Nordlöfs uppfattning örn det berättigade
uti hans åtgärd att undersöka skäligheten av den utav Lövström
fordrade ersättningen för inställelsen föranleder mig att erinra att, då
klaganden medgivit det av Lövström begärda beloppet, Nordlöf i förevarande
fall saknat anledning att närmare ingå på frågan örn skäligheten
av detsamma. I Juridiska skrifter 10, tryckta i Malmö år 1324, sid. 320
o. f., har presidenten B. Hasselrot beträffande detta spörsmål gjort ett uttalande,
som här må omnämnas. Efter att hava erinrat örn att han tidigare
under utövning av justitieombudsmansämbetet iakttagit, att domstolar
understundom ansett sig befogade att nedsätta beloppet av den ett
vittne tillkommande ersättning för inställelse vid rätten under vad den
part, som begärt vittnets hörande, förklarat sig villig att erlägga, anför
Hasselrot följande: En dylik uppfattning kunde icke anses riktig. Uppenbart
vore, att från partens sida lämnat medgivande i fråga örn det av
vittnet fordrade ersättningsbeloppet utan vidare undandroge samma belopp
varje prövning från domstolens sida. Domstolen kunde därvid intet
annat hava att göra än att utdöma vad å ena sidan fordrades och å den
andra medgåves. I överensstämmelse därmed vore ock stadgat i 17 kap.
5 § rättegångsbalken: ”Den vittne påkallat, betale ty sin resekostnad och
töring, efter dess värdighet. Sämjes dc ej därom: lägge dem så domaren
emellan, som skäligt prövas.” Till stöd för att domstolen skulle äga prövningsrätt
även i det fall, att parten och vittnet vore ense örn ersättningsbeloppets
storlek, hade anförts, att det måste åligga domstolen att skydda
motparten, vilkens berättigade intressen kunde trädas för nära, i händelse
sådan prövningsrätt icke förefunnes. Detta resonemang vilade emellertid
på en missuppfattning i fråga om domstols skyldighet vid bestämmande
av storleken utav rättegångskostnadsersättning. Prövades den part, på

134

vars begäran vittnet hördes, skola erhålla ersättning för rättegångskostnaden,
och funnes däri böra ingå jämväl utgift för vittnets hörande, kunde
den omständighet, att parten och vittnet enats örn ett visst belopp såsom
gottgörelse för vittnets inställelse, vilket belopp alltså utdömdes, icke
ådraga motparten ovillkorlig skyldighet att gälda hela detta belopp. Det
ålåge domstolen att pröva beloppets skälighet utan hänsyn till det föregående
beslutet, vilket sålunda icke berörde motpartens rätt.

Sett i belysning av den omständigheten, att Nordlöf saknat anledning
att vid förevarande tillfälle upptaga frågan örn skäligheten av Lövströms
ersättningsanspråk, synes mig det yttrande, som Nordlöf i samband med
sagda fråga fällt till Lövström, hava varit så mycket mera olämpligt.

Så vitt jag av handlingarna kunnat finna, måste Nordlöf jämväl hava
brustit i sin ämbetsplikt därigenom, att han med synbar ovilja tagit del
av den utredning, som klaganden och dennes advokat förebragt i målet,
ävensom genom sitt till klaganden i detta sammanhang fällda, förut återgivna
yttrande.

På grund av vad jag ovan anfört fann jag, att Nordlöf vid handläggningen
av omförmälda mål uppträtt på ett sätt, som icke kunde lämnas
opåtalt. Då det, såsom av J. 0:s ämbetsberättelser för 1923 sid. 90 o. f. och
1924 sid. 177 o. f. framgår, icke var första gången Nordlöf gjort sig skyldig
till förlöpningar av ifrågakomna art samt Nordlöf i sin till mig avgivna
förklaring icke i någon mån medgivit, att han i förevarande fall förfarit
olämpligt, fann jag Nordlöf icke kunna undgå åtal. Jag uppdrog därför
åt advokatfiskalen att ställa Nordlöf under åtal inför hovrätten samt å
honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Advokatfiskalen
borde bereda klaganden ävensom Lövström tillfälle att i målet mot Nordlöf
framställa ersättningsanspråk och understödja desamma, i den mån de
ansåges befogade.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 5 november 1930 följande:

Enär i målet vore utrett, att Nordlöf, då han vid handläggningen inför
rådhusrätten den 7 november 1929 av omförmälda, mot klaganden anhängiggjorda
mål hållit vittnesförhör med Lövström, förolämpat denne
med smädliga yttranden samt genom ett obehärskat uppträdande ådagalagt
vredesmod mot honom, men Nordlöfs påtalade förfarande i övrigt
icke vore av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar, prövade hovrätten
rättvist i sa måtto bifalla den mot Nordlöf förda ansvarstalan, att
Nordlöf jämlikt 25 kap. 17 och 18 §§ samt 16 kap. 9 § strafflagen, jämförda
med 4 kap. 2 § samma lag, dömdes att böta för det fel i ämbetet, vartill han
genom sitt .berörda förfarande gjort sig skyldig, 300 kronor och för ärekränkning
mot Lövström 300 kronor eller tillhopa 600 kronor.

135

Tillika förpliktade hovrätten Nordlöf att till Lövström utgiva vedergällning
för det lidande, som genom ärekränkningen finge anses hava
tillskyndats denne, med 300 kronor ävensom att ersätta Lövström hans
kostnader å målet med skäliga ansedda 25 kronor jämte vad Lövström
visade sig hava erlagt för hovrättens utslag.

Beträffande i målet framställt yrkande örn ersättning åt klaganden så
enär denne ej kunde anses hava lidit oförrätt genom vad Nordlöf låtit
komma sig till last, lämnade hovrätten nu ifrågavarande yrkande utan
bifall.

En av hovrättens ledamöter var beträffande sist omförmälda yrkande
av skiljaktig mening och förpliktade Nordlöf att ersätta klaganden dennes
kostnader å målet med 100 kronor jämte vad klaganden visade sig
hava erlagt för hovrättens utslag.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

II. Redogörelse för ärenden, som föranlett åtgärd för
disciplinär bestraffning.

1. Olämpligt förfarande av landsfiskal vid polisförhör.

I en hit inkommen skrift anförde Alfred Johannesson i Grönlanda, Högsäter,
följande:

Den 20 september 1928 hade änkan Justina Magnusson i Högakas, Högsäter,
till landsfiskalen J. Thorsson anmält, att hon vid något tillfälle sedan
den 12 i samma månad blivit frånstulen en i ett olåst skjul förvarad
velociped samt att hon icke visste, vem tjuven vore. Den 14 påföljande
oktober hade Justina Magnusson meddelat Thorsson, att velocipeden anträffats
i ett busksnår å hemmanet Solbergs ägor samt att hon för stölden
misstänkte klagandens 14-årige son Anders Johannesson. Med anledning
därav hade Thorsson, åtföljd av fjärdingsmannen i Högsäters socken,
den 29 november 1928 infunnit sig i klagandens hem och anhållit klagandens
son. Klaganden hade vid tillfället ej varit hemma. På fråga av klagandens
hustru, vad gossen gjort eftersom han anhölles, hade Thorsson
svarat: ”Det skall Ni få reda på sedan.” Thorsson hade därpå tagit Anders
Johannesson med sig in i ett särskilt rum. Anders Johannesson hade berättat,
att Thorsson där bett honom erkänna, att han stulit velocipeden,
men att Anders Johannesson förnekat stölden. Thorsson hade efter hållet
förhör uppläst en skrift, vars innehåll klagandens hustru ej kunnat uppfatta,
samt yttrat, att det vöre bäst, att gossen följde med. Thorsson hade

136

därpå tagit Anders Johannesson nied i sin automobil och farit till änkan
Justina Augustsson i Solberg, där förhör anställts med dennas 12-åriga
dotter Hulda Augustsson. Denna hade berättat, att Anders Johannesson
och klagandens 11-åriga dotter Anna Johannesson i samförstånd tillgiipit
velocipeden, enär Anna Johannesson ej hade någon sådan. Anders
Johannesson hade fortfarande förnekat, att han eller hans syster haft
något med ifrågavarande tillgrepp att göra. Anders Johannesson hade därefter
fått medfölja fjärdingsmannen till tingsstället i Tångelanda, där
han insatts i förvaringsarrest. Thorsson hade fortsatt i automobil till
folkskolan i Björstad, där Anna Johannesson var elev, och anhållit även
henne, varefter han ånyo begivit sig till Justina Augustsson, där nytt förhör
anställts med hennes dotter. Båda flickorna hade uppgivit, att de ej
ens kände varandra till utseendet, men det oaktat hade Hulda Augustsson
vidhållit, att syskonen Johannesson varit eniga örn att stjäla velocipeden
samt att hon sett dem provåka velocipeden. Då Anna Johannesson förnekat
detta, hade Thorsson medtagit henne till landsfiskalskontoret i Högsäter.
Dit hade även Anders Johannesson hämtats, sedan han fått tillbringa
2 timmar i arresten. I fjärdingsmannens närvaro hade därefter anställts
nytt förhör med barnen vart för sig. Anders Johannesson hade för
klaganden uppgivit, att han tvingats att erkänna stölden dels under hot,
att han eljest skulle ånyo sättas i arrest, och dels med förespegling, att
det ej vöre farligt att erkänna, enär han vore för ung att få något straff
Anders Johannesson hade därvid erkänt stölden. Efter hot hade även
Anna Johannesson erkänt. Klaganden anförde vidare att, när Thorsson
efter anhållandet av Anders Johannesson varit på väg från klagandens
hem, Thorsson på landsvägen mött klaganden, varvid fjärdingsmannen
upplyst Thorsson örn, att den mötande vore den anhållne gossens fader,
men Thorsson hade det oaktat farit förbi klaganden, som då ej avvetat,
att gossen varit med i automobilen. Klaganden ansåge, att Thorssons förfarande
i förevarande fall icke vore med rättvisa och billighet överensstämmande.

Vid klagoskriften var fogad avskrift av en av Thorsson den 29 november
1928 i saken upprättad polisrapport, som enligt av Thorsson därå samma
dag tecknad resolution överlämnats till barnavårdsnämnden i Högsäters
socken för den åtgärd, vartill omständigheterna kunde föranleda.

Enligt polisrapporten hade syskonen Johannesson, efter förhör med
Hulda Augustsson, hörts var för sig och jämväl i närvaro av Hulda
Augustsson men därvid ihärdigt förnekat, att de haft något med stölden
av ifrågakomna velociped att skaffa. Först sedan de avförts till landsfiskalskontoret,
hade de vid förnyat förhör funnit ”för gott att vidgå stölden”.
Anders Johannesson, som är född den 11 november 1914, hade därvid
berättat följande: Under sommarmånaderna 1928 hade Anders Johan -

137

nesson haft tjänst såsom vallpojke hos en torpare i Solberg och då fått
vetskap om, att Justina Magnusson ägde en velociped och förvarade denna
i ett olåst skjul. Själv ägde han en velociped, men hans syster Anna hade
ingen, och för att skaffa henne ett dylikt fortskaffningsmedel hade han i
samförstånd med henne stulit Justina Magnussons velociped. Stölden hade
ägt rum en eftermiddag i mitten av september 1928. Huruvida Justina
Magnusson varit hemma vid tillfället, visste han icke. Han hade emellertid
icke vågat att föra med sig velocipeden till föräldrahemmet utan dolt
den i ett gransnår, vari den sedermera anträffats av Hulda Augustsson.
För att göra velocipeden oigenkännlig hade han tagit hort kjolnätet och
pakethållaren samt kastat hort dessa tillbehör å en rishög utanför J. P.
Strands lägenhet å hemmanet Solberg. Först påföljande söndag hade Anders
Johannesson underrättat systern örn ”kapet”, och det hade sedan
dröjt till söndagen därpå, innan hon varit med vid gömstället och provkört
velocipeden. Denna hade hela tiden varit gömd i det omnämnda gransnåret.
Vid två senare tillfällen hade Anna Johannesson varit med och
åkt på densamma. Sista gången hade de träffat Hulda Augustsson. Efter
begagnandet hade velocipeden även denna gång undanstuckits i gransnåret,
men när Anders Johannesson någon dag senare varit där för att se
till densamma, hade den varit försvunnen.

Anna Johannesson, född den 26 mars 1917, hade enligt rapporten ”i tillbörliga
delar” vitsordat broderns uppgifter och medgivit, att hon haft sig
bekant, att velocipeden varit stulen från Justina Magnusson.

I anledning av innehållet i klagoskriften anmodades landsfogden i Älvsborgs
län att efter vederbörandes hörande och den utredning i övrigt, som
kunde erfordras för sakens fullständiga klarläggande, inkomma med
utlåtande.

Vid av landsfogden A. Frändén verkställd utredning utröntes bland annat:
att Thorsson med anledning av Justina Magnussons anmälan verkställt
polisförhör dels med Hulda Augustsson, född den 29 augusti 1916 —
vilken berättat, att hon sett klagandens ovannämnda barn Anders och
Anna innehava velocipeden, som de gömt undan i ett busksnår — dels
ock med sistnämnda två barn, att Thorsson därvid begivit sig till barnens
hem och där anställt förhör med Anders Johannesson, vilket förhör hållits
i en till köket angränsande kammare i närvaro av fjärdingsmannen O.
Augustsson men utan att gossens moder, vilken vid tillfället befunnit sig
i köket, lämnats tillfälle att närvara, att Thorsson därefter i sällskap med
Anders Johannesson och fjärdingsmannen i automobil begivit sig från
den förstnämndes hem först till Justina Augustsson bostad och därefter
till Tångelanda, att Thorsson under färden mött barnens fader men, oaktat

138

fjärdingsmannen gjort Thorsson uppmärksam därpå, fortsatt resan utan
att för fadern omtala, att sonen medföljt automobilen och att hans håda
harn misstänktes för velocipedstölden, att Thorsson vid förnyat förhör
nied Anders Johannesson hos Justina Augustsson hotat med att insätta
honom i arresten, om han ej erkände, att Thorsson vid framkomsten till
Tångelanda förordnat örn Anders Johannessons insättande i arrestlokalen
därstädes, medan Thorsson i automobil begivit sig till folkskolan i Björstad,
där Thorsson anställt förhör med Anna Johannesson, och därefter
medtagit henne i automobil till Tångelanda, att Thorsson därefter låtit
avhämta Anders Johannesson från arrestlokalen samt föra honom till
landsfiskalskontoret, där ånyo förhör med båda barnen hållits, att dessa
först enstämmigt nekat att hava begått stölden men att de sedan efter
ytterligare hot från Thorssons sida med arresten erkänt sig skyldiga samt
att barnen vid av Frändén med dem den 1 februari 1929 anställt förhör
ånyo förnekat, att de stulit velocipeden.

I eget utlåtande anförde landsfogden Frändén följande:

Thol ssons åtgärd att å häradshäktet i Tångelanda insätta Anders Johannesson
syntes icke kunna försvaras. Visserligen hade gossen där förvarats
under en helt kort tid och väl kunde ifrågavarande arrestlokal i flera hänseenden
jämföras med ett enkelt boningsrum, men i allt fall kunde Frändén
för sin del icke gilla Thorssons ifrågavarande förfarande med den
14-årige gossen. Frändén ansåge vidare, att den bekännelse, Anders Johannesson
och hans syster sent omsider avlagt, ej varit frivilligt avgiven och
sålunda av föga värde. Vid besök i Högsäter hade Frändén hört ett par
personer uppgiva, att allmänna åsikten där vore den, att förenämnda barn
begått stölden, men för sin del vore Frändén ej övertygad örn, att så vore
förhållandet. På iörfrågan av Frändén hos församlingens kyrkoherde,
huruvida barnavårdsnämnden i anledning av Thorssons polisrapport vidtagit
några åtgärder, hade kyrkoherden förklarat, att någon åtgärd ”tills
vidare” ej företagits, enär nämnden vore ”oviss”, huruvida barnen begått
något brott. Under alla omständigheter hade hot mot barnen givetvis ej
bort förekomma under Thorssons förhör. Anmärkningsvärt vore också, att
dessa förhör anställts, utan att barnens fader tillkallats eller därom underrättats.
Frändén ansåge sig jämväl böra meddela, att Thorsson, som
under en följd av år tjänstgjort å skilda orter inom Älvsborgs län och år
1928 utnämnts till landsfiskal i Högsäters distrikt, genom duglighet, nit
och redbarhet tillvunnit sig överordnades förtroende och välvilja. Såvitt
Frändén kunde erinra sig, hade aldrig förut anmärkning mot Thorsson
framställts, och beträffande hans uppträdande gentemot allmänheten hade
Frändén veterligen intet varit att erinra. Uti nu ifrågavarande fall syntes
emellertid Thorssons tjänstenit hava varit alltför intensivt.

139

Därefter inkom klaganden med en skrift, däri klaganden förmälde, att
Thorsson för det av klaganden påtalade förfarandet, som icke torde hava
dikterats av argt uppsåt utan allenast av tjänstenit, lämnat klaganden
full gottgörelse. På grund därav återkallade klaganden sina härstädes anförda
klagomål.

I en hit insänd skrivelse anförde därefter Thorsson, vilken förut hörts
vid den av landsfogden Frändén verkställda utredningen, att hans ifrågakomna
handlingssätt icke varit föranlett av argt uppsåt utan av oaktsamhet
och överilat tjänstenit. Då Thorsson efter förmåga gottgjort klaganden
för liden oförrätt samt klagomålen återkallats, hemställde Thorsson,
att J. 0. icke måtte ställa honom under åtal för hans av klaganden
anmälda förseelse.

Ehuruväl klaganden återkallat förevarande klagomål, fann jag dock
vad i saken upplysts rörande landsfiskalen Thorssons ifrågakomna förfarande
vara av den beskaffenhet, att jag icke kunde utan vidare åtgärd
låta vid den skedda återkallelsen hero. Jag överlämnade därför handlingarna
i ärendet till K. B. i Älvsborgs län för den åtgärd, som K. B. jämlikt
30 § i instruktionen den 14 december 1917 för landsfiskalerna kunde finna
påkallad.

K. B. i Älvsborgs län yttrade i beslut den 23 april 1930 att, då Thorsson
genom sina åtgärder att, örn också endast för en kort stund, förvara minderårige
Anders Johannesson i arrestlokalen i Tångelanda tingshus samt
att anställa förhör med de minderåriga utan målsmans närvaro och att
därunder använda hot för att förmå dem att erkänna ifrågavarande stöld
icke visat den försiktighet och omtanke, som krävdes av en landsfiskal vid
fullgörande av de tjänsteåligganden, ofta av mycket ömtålig natur, som
åvilade denne tjänsteman, samt Thorsson därigenom finge anses hava
gjort sig skyldig till tjänstefel, funne K. B., jämlikt 30 § i instruktionen
för landsfiskalerna, skäligt ådöma Thorsson varning för vad han sålunda
låtit komma sig till last.

2. Underlåtenhet av landsfiskal att åtala brott.

I en hit inkommen skrift anförde lantbrukaren J. A. W. Johansson i
Hössjö Kattagård följande:

Den 24 april 1928 hade bröllop hållits i klagandens hem. Vid kl. omkring
9 på kvällen, då bröllopsgästerna suttit till bords, hade plötsligt en
kraftig explosion inträffat, varvid 17 fönsterrutor krossats i de rum, varpet
gästerna befunnit sig. Omkring 15 minuter senare hade en andra

140

explosion inträffat och strax därefter ytterligare en, varvid 20 å 25 fönsterrutor
krossats. Det finge betraktas som ett rent under, att icke i huset
varande personer skadats av kringflygande glasskärvor. All mat, som
funnits på horden, hade emellertid blivit förstörd av glasskärvor. Bland
bröllopsgästerna hade blivit stor uppståndelse, och alla hade fruktat, att
flera explosioner skulle inträffa. En undersökning hade därför omedelbart
gjorts, och vid denna hade upptäckts, att en större dynamitladdning
placerats alldeles intill byggnadens framsida. Det hade endast varit en
ren tillfällighet, att denna laddning icke hragts att explodera. Därest så
skett, skulle med all sannolikhet en större olycka blivit följden. Då av allt
att döma nidingsdåd förelegat, hade det inträffade anmälts till landsfiskalen
H. Bengtsson, inom vars distrikt Hössjö Kattagård vore belägen.
Bengtsson hade omedelbart kommit till platsen, men resultatet av hans
undersökningar hade klaganden icke fått kännedom örn. Klaganden hade
därför fem eller sex dagar efter det inträffade skriftligen anmält saken till
Bengtsson, vilket föranlett ett besök av denne efter cirka fyra veckor. Ej
heller denna gång hade klaganden fått kännedom örn resultatet av undersökningarna,
och klaganden hade icke sedermera kunnat förmå Bengtsson
att delgiva klaganden resultatet eller göra något åt saken. Detta syntes
klaganden så mycket mera egendomligt, som det med bestämdhet utpekades
en person, som skulle vara den skyldige, och flera omständigheter
gåve stöd för, att det just vore den utpekade personen, som utfört dådet
och därvid av allt att döma låtit sig ledas av hämndkänsla. Ryktesvis
hade klaganden erfarit, att Bengtsson skulle motiverat sin underlåtenhet
att vidtaga åtgärder i förevarande fall med, att det icke funnes prejudikat
i ett fall som detta. Klaganden förmenade emellertid, att detta icke
kunde vara laga ursäkt för Bengtsson, då han i främsta rummet skulle
rätta sig efter gällande lag. Klaganden ville därför påkalla J. 0:s ingripande
och anhålla, att Bengtsson eller annan förständigades att verkställa
undersökning och anställa åtal, så att den eller de skyldiga erhölle
laga näpst för sitt tilltag.

Sedan i anledning av innehållet i klagoskriften Bengtsson anmodats
att inkomma med yttrande, anförde Bengtsson följande:

Vid ifrågakomna tillfälle hade Bengtsson kl. omkring 11,30 på kvällen
av en av bröllopsgästerna anmodats att infinna sig i bröllopsgården med
anledning av inträffade dynamitexplosioner, som söndersprängt en del
fönsterrutor. Åtföljd av sitt biträde hade Bengtsson omedelbart begivit
sig till platsen och därvid konstaterat riktigheten av bröllopsgästens uppgifter
i saken. Vid Bengtssons ankomst till bröllopsgården hade ej någon
av åskådarna funnits kvar. På fråga av Bengtsson örn vem, som kommit
dynamitladdningarna att explodera, hade klaganden meddelat, att han ej

141

visste detta, men att han hade sina misstankar riktade mot hemmasonen
H. Franzén i Hössjö. Bengtsson hade kvarstannat på platsen något över en
halvtimma, och hade allt under denna tid varit tyst och lugnt. Da Bengtsson
därefter ansett sin närvaro överflödig, hade Bengtsson åkt hem. Vid
2-tiden på natten hade Bengtsson erhållit bud, att nya explosioner inträffat.
På begäran hade Bengtsson omedelbart begivit sig till bröllopsgården,
men lika litet nu, som vid Bengtssons första besök, hade någon
upplysning kunnat erhållas örn vem som skjutit. Några dagar senare
hade till Bengtsson inkommit skriftlig angivelse i saken. Ej heller i denna
hade någon viss person varit angiven för skottlossningen. Vid bröllopsfesten
hade, enligt vad Bengtsson hört uppgivas, minst ett par hundra,
personer varit närvarande som åskådare och, då någon viss av dessa ej
med bestämdhet kunnat utpekas såsom misstänkt för skjutningen, hade
givetvis förelegat viss svårighet vid undersökningens verkställande. Den
ende misstänkte hade varit förenämnde Franzén, men väl vetande, huru
lönlöst det i många fall vore att grunda en undersökning enbart på en
misstanke, hade Bengtsson beslutat sig för att uppskjuta undersökningen,
”tills tiden i någon mån hunnit verka”. Bengtsson hade uppdragit åt
fjärdingsmannen i socknen, en synnerligen pålitlig och omdömesgill man,
vilken genom sin verksamhet bomme mera i kontakt med befolkningen,
att örn möjligt utforska, vem den skyldige kunde vara. Omkring en månad
senare hade fjärdingsmannen meddelat, att han ryktesvis försport, att ett
par namngivna personer möjligen skulle hava något att berätta i saken.
Vid förhör, som den 30 maj 1928 anställts med dessa personer, hade det
emellertid visat sig, att deras utsago ej vore direkt ägnad att avslöja gärningsmannen,
då de ej sett någon utföra skjutningen. Då Bengtsson återvänt
från nämnda polisförhör, hade Bengtsson ansett tiden inne att i
saken höra Franzén. På vägen hade Bengtsson träffat förre häradsdomaren
A. G. Johansson i Hössjö, fader till brudgummen vid omförmälda
bröllop, och under samtalet med denne hade Bengtsson meddelat, att av
den dittills hållna undersökningen ej direkt framgått, vem som skjutit
vid bröllopet, men att Franzén vore misstänkt. A. G. Johansson hade då
yttrat, att även han hade sina misstankar mot Franzén och att denne, för
såvitt han vore skyldig, borde bedja örn ursäkt för sitt tilltag, enär klaganden
med all sannolikhet ej fordrade mera. Vid det förhör, som av
Bengtsson strax därefter anställts med Franzén, hade denne även erkänt,
att han skjutit ett par dynamitskott vid bröllopet. Bengtsson hade meddelat
honom, att skjutningen tydligen tagits illa upp av klaganden, samt
med anledning av A. G. Johanssons utsago tillsagt Franzén att gå upp
till klaganden och bedja örn ursäkt för vad han sålunda låtit komma sig
till last. Detta hade Franzén lovat och även gjort. Därmed hade Bengtssom
ansett saken utagerad.

142

Detta oaktat, anförde Bengtsson vidare, hade Bengtsson dock ansett sig
obehörig åtala Franzén för hemfridsbrott. Denna uppfattning grundade
Bengtsson på följande förhållande. I stora delar av vårt land och i synnerhet
i Småland hade sedan gammalt varit sed, att vid bröllop ortens
ungdom nästan mangrant infunne sig vid bröllopsgården för att bringa
brudparet sin hyllning. Detta skedde dels genom utropningar, utbringande
av leven samt hurrarop och dels genom skjutning med dynamit,
bössor och pistoler. Det hade ingått i den allmänna folkmeningen, att ju
kraftigare skotten vore, desto mera ärades brudparet och, örn exempelvis
fönsterrutor i bröllopsgården vid skjutning med dynamit söndersprängdes,
vore detta ingalunda ägnat att förringa ärebetygelserna för brudparet
utan snarare tvärtom. Bengtsson skulle kunna uppgiva en massa fall,
liknande det här förevarande, vilka ej av vederbörande ansetts såsom
hemfridsbrott och, örn Bengtsson ej vore fel underrättad, torde sådana
jämväl kunna uppgivas av klaganden. Enligt Bengtssons förmenande
borde ett hemfridsbrott i sig innesluta den brottsliga avsikten att störa
hemfriden men, då vid sådana tillfällen som här förevarande någon sådan
avsikt ej kunde anses förefinnas utan ortens ungdom endast tillämpade
en gammal hävdvunnen sed, kunde Bengtsson ej inse, att hemfridsbrott
forelåge. Skulle skadegörelse å enskild egendom anses föreligga, tillkomme
åtalsrätten endast målsägaren. Vad beträffade klagandens påstående,
att Bengtsson icke delgivit honom resultatet av undersökningen, ville
Bengtsson framhålla, att klaganden aldrig hos honom begärt något protokoll
över densamma samt att klaganden, när han velat, kunnat å landsfiskalskontoret
erhålla önskade upplysningar därom.

Vid yttrandet var fogad, bland annat, en avskrift av det vid polisförhöret
den 30 maj 1928 hållna protokollet, varav framgick, att Franzén vid
av Bengtsson nämnda dag anställt förhör berättat, att han såsom åskådare
varit närvarande vid förberörda bröllop. På fråga, örn Franzén därstädes
avlossat några dynamitskott, hade Franzén uppgivit, att han avlossat
ett par sådana men att dessa ej haft någon förödande inverkan på
fönsterrutorna. Tillspord om vem, som avlossat de övriga skotten, hade
Franzén uppgivit, att han under kvällens lopp visserligen hört flera skott,
men att han ej hade sig bekant, vem som avlossat dem. Enligt protokollet
hade därefter Bengtsson tillsagt Franzén, att skjutningen vid bröllopet
tagits mycket illa upp av klaganden, och anmodat Franzén att hos
denne utbedja sig ursäkt för sitt handlingssätt. Franzén hade lovat att,
ehuru sådan skjutning vore en å orten hävdvunnen sed, göra detta.

Sedan klaganden avgivit påminnelser, anhöll jag, att K. B. i Kronobergs
län måtte inkomma med utlåtande i ärendet.

Med anledning därav överlämnade K. B. med skrivelse den 9 december

143

1929 ett från landsfogden i länet E. Wilner infordrat yttrande ävensom en
från Bengtsson inkommen skrivelse, varjämte K. B. avgav eget utlåtande.

Landsfogden Wilner anförde i sitt yttrande, som var dagtecknat den 25
november 1929, följande:

Vid granskning av handlingarna hade det synts Wilner med bestämdhet
framgå, att de gärningar, som avsåges i klagandens angivelse, vore av
beskaffenhet att höra beivras av allmän åklagare. På grund av Franzéns
erkännande syntes åtal mot honom böra ske med åberopande av 11 kap.
12 § 1 mom. sista stycket strafflagen eller ock mom. 2 i samma lagrum.
Det syntes möjligt, att en fortsatt undersökning kunde giva stöd för tilllämpning
mot Franzén av bestämmelserna i 19 kap. 22 § 1 mom. strafflagen
eller eventuellt 6 § i samma kapitel. Undersökning torde jämväl
böra vidtagas för utredning,‘huruvida andra personer gjort sig skyldiga
till brottsligt förfarande i samma hänseende som Franzén eller varit delaktiga
i dennes förbrytelse. Sin nu uttalade uppfattning hade Wilner
delgivit Bengtsson, vilken på grund därav förklarat sig beredd att med
frånträdande av sin dittillsvarande ståndpunkt omedelbart såväl fortsätta
undersökningen angående anmälda brottet som ock anhängiggöra åtal
mot Franzén samt de andra personer, som kunde befinnas hava vid det i
angivelsen omförmälda tillfället låtit komma sig till last någon brottslig
gärning. Då det med hänsyn till Bengtssons tjänsteverksamhet i övrigt
icke skäligen kunde antagas, att hans förfarande med avseende å den till
honom inkomna angivelsen berott på försumlighet eller liknöjdhet, ansåge
Wilner sig för sin del kunna förorda, att jag måtte låta bero vid
Bengtssons sålunda till Wilner avgivna förklaring.

I ovan omförmälda skrivelse, som var ställd till K. B. och dagtecknad
den 28 november 1929, anförde Bengtsson, att han numera insett, att han
vore skyldig att för det till honom angivna brottet anställa åtal. På grund
därav hade Bengtsson instämt Franzén till Allbo häradsrätts sammanträde
den 17 januari 1930. I den mån genom fortsatt undersökning kunde
utrönas, vilka som varit delaktiga i det angivna brottet, skulle Bengtsson
även mot dem anställa åtal. Den enda anledningen till Bengtssons tidigare
ståndpunkt vore, att Bengtsson felaktigt ansett den utförda skottlossningen
som ett utslag av gammal traditionell sedvänja. Då Bengtsson
emellertid nu insett sitt misstag och frivilligt anhängiggjort åtal,
anhölle Bengtsson, att K. B. ville i utlåtandet till mig hemställa därom,
att vid vad i saken förekommit måtte få bero.

K. B. anförde i sitt utlåtande följande:

Vid genomläsandet av handlingarna måste enligt K. B:s förmenande

144

varje omdömesgill person komma till det resultatet, att den vid ifrågavarande
tillfälle timade skottlossningen bort föranleda en omedelbar och
grundlig polisundersökning. Därtill hade funnits så mycket större anledning,
som klaganden redan i april 1928 påkallat åtals anställande. Det
av Bengtsson den 30 maj 1928 hållna polisförhöret lämnade mycket övrigt
att önska i avseende å den därvid åvägabragta utredningens fullständighet.
Även örn Bengtsson med sin uppfattning, att åtal för skottlossningen
icke kunde ifrågakomma, kunde anses hava haft ett skenbart stöd för
sitt uteblivna ingripande i vidare mån än vad som skett, måste man
dock fråga sig, varför ej utredningen inriktat sig på klarläggandet av de
omständigheter, under vilka vederbörande åtkommit den vid tillfället använda
dynamiten. Med hänsyn till vad nu anförts vore K. B. av den
meningen, att Bengtsson i nu förevarande fall icke på sätt som vederbort
utövat sin befattning. Som Bengtsson emellertid numera kommit till
insikt örn ohållbarheten av sin tidigare intagna ståndpunkt och till vederbörande
häradsrätt instämt i första hand Franzén med yrkande örn ansvar
för vad Franzén låtit i saken komma sig till last, ansåge sig K. B.
— ehuru med tvekan — böra biträda landsfogden Wilners hemställan
därom, att jag måtte låta bero vid vad sålunda i saken förekommit.

Med anledning av det åtal, som sålunda av Bengtsson anställdes mot
Franzén, yttrade Allbo häradsrätt i utslag den 13 februari 1930 följande:
Enär Franzén erkänt, att han den 24 april 1928, då bröllop firats i klaganden
tillhöriga mangårdsbyggnaden i Hössjö Kattagård, i byggnadens
närhet avlossat fyra dynamitskott, därav förorsakats den förödelse å
byggnaden, att 39 fönsterrutor sprungit sönder, ty och som utredningen i
malet icke gåve vid handen annat förhållande, än att Franzén ouppsåtligen
genom oförsiktighet varit vållande till förödelsen, samt uppenbart
vore, att klagandens hemfrid genom skottlossningen störts, prövade häradsrätten
rättvist, jämlikt 19 kap. 22 §, 11 kap. 12 § och 4 kap. 1 § strafflagen,
döma Franzén att för vad han sålunda låtit komma sig till last
böta 200 kronor; och förpliktades Franzén att gottgöra klaganden den honom
genom förödelsen tillskyndade skada med skäliga ansedda 130 kronor.
Därjämte ålåge det Franzén att ersätta klaganden dennes kostnader å
målet med 25 kronor jämte det belopp, klaganden kunde visa sig hava
utgivit i lösen och stämpel för häradsrättens protokoll och utslag i målet. I

I skrivelse den 12 april 1930, varmed Bengtsson översände häradsrättens
nyssnämnda utslag, meddelade Bengtsson, att han till klaganden erlagt av
denne fordrad ersättning, 60 kronor, för de kostnader, som åsamkats klaganden
genom Bengtssons ifrågakomna underlåtenhet att anställa åtal.

145

Såsom av det anförda framgår, hade klaganden genom sina härstädes
anförda klagomål ernått det av honom närmast åsyftade resultatet, nämligen
att lå till stånd åtal mot Franzén, vilken vid av Bengtsson anställt
förhör erkänt sig skyldig till skottlossning vid ifrågakomna tillfälle.
Då Bengtsson kommit till insikt örn, att han förfarit felaktigt genom att
icke omedelbart verkställa grundlig undersökning i saken och anställa
åtal mot Franzén, samt Bengtsson därjämte ersatt klaganden för de honom
genom Bengtssons nyssnämnda försummelse åsamkade kostnaderna, fann
jag Bengtssons försummelse icke skäligen böra föranleda åtal mot Bengtsson
iniör domstol. Men då i allt fall det fel, vartill Bengtsson gjort sig
skyldig i sin tjänst, syntes mig icke böra lämnas obeivrat, överlämnade
jag handlingarna i ärendet till K. B. för den åtgärd, K. B. jämlikt 30 § i
instruktionen den 14 december 1917 för landsfiskalerna kunde linna
påkallad.

K. B. i Kronobergs län yttrade i beslut den 11 juli 1930 följande: Efter
övervägande av vad i saken förekommit funne K. B. sig med hänsyn
därtill, att Bengtsson efter skedd angivelse underlåtit att omedelbart
verkställa nöjaktig utredning rörande ifrågavarande skottlossning och
anhängiggöra åtal mot den som gärningsman utpekade, föranlåten meddela
Bengtsson för sålunda ådagalagd försummelse i tjänsten varning.

III. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtgärd

enligt I eller II.

Under denna avdelning har jag, i likhet med vad som skett de närmast
föregående åren, av utrymmesskäl intagit redogörelse för allenast ett tiotal
under år 1930 behandlade ärenden av mera allmänt intresse. 1

1. Fråga om straffbarheten av mäskberedning.

I en hit inkommen skrift anförde redaktören A. Biörkman i Stockholm
följande:

Den 10 december 1928 hade Västra Hälsinglands domsagas häradsrätt
avkunnat utslag i ett mål, anhängiggjort av landsliskalen i Arbrå distrikt
mot en person för det denne av socker och jäst berett s. k. jäsning. Enligt
referat i ortspressen hade åklagaren i stämningen yrkat ansvar lör det
den tilltalade under de senaste två åren berett mäsk av socker, jäst och
vatten ”dock utan sylte att därav framställa brännvin”. Häradsrätten
hade enligt ortspressen väl funnit genom svarandens erkännande utrett,
att svaranden vid liera tilliällen under åren 1927 och 1928 berett mäsk,

10 — Justitieombudsmannens ämbetsberätlelse till 1031 drs riksdag.

146

men enär åklagaren icke ens påstått, än mindre styrkt, att svaranden, som
bestritt att mäsken beretts i syfte att därav framställa brännvin, handlat
i angivet syfte, hade häradsrätten ogillat målet. Från Arbrå nykterhetsnämnd
hade till klaganden såsom föreståndare för Sveriges nykterhetssällskaps
upplysningsbyrå ingått förfrågan, om detta utslag vore överensstämmande
med gällande lag. Klaganden hade då som sin uppfattning
meddelat, att vederbörande måste hava förbisett 1 § 1 mom. av kungl, förordningen
den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av
brännvin. Klaganden hade uppmanat nykterhetsnämnden att fästa skia
garens uppmärksamhet å detta lagrum och hemställa till honom att över
klaga utslaget. Så hade enligt vad klaganden erfarit icke skett. Då såväl
åklagarens stämningsansökan som häradsrättens utslag syntes stå i strid
med ovannämnda lagrum, hade klaganden ansett nödigt att fästa J. 0:s

uppmärksamhet därpå för den åtgärd, vartill anledning kunde förefinnas.

»,

Sedan landsfiskalen i Arbrå distrikt anmodats att inkomma med protokoll
jämte utslag i det mål angående ansvar för beredning av s. k. jäsning,
vari häradsrätten meddelat utslag den 10 december 1928, översände härads
hövdingen A. de Verdier på landsfiskalens begäran protokoll och utslag i
ett av häradsrätten sagda dag, under nr 603 i domboken, under de Verdier.-;
ordförandeskap handlagt och avdömt mål mellan landsfiskalen A. Elom
bergsson, å tjänstens vägnar, å ena, samt jordbruksarbetaren J. Bergman i
Kyrkbyn, å andra sidan.

Av det översända domboksutdraget inhämtades följande:

I stämning, delgiven Bergman den 4 december 1928, yrkade Blombergsson
ansvar å Bergman för det han vid åtskilliga tillfällen under de senaste
två åren berett mäsk — socker, jäst och vatten — dock utan syfte att dbrav
framställa brännvin. Vid målets handläggning den 10 nämnda december
kom i Blombergssons närvaro Bergman tillstädes genom lagligen be
fullmäktigat ombud, t. f. landsfiskalen G. Olsson Garpenberg. Blombergs
son ingav två av polismannen J. G. M. Öberg upprättade rapporter rörande
den 8 november 1928 med verkstadsarbetaren K. E. G. Pettersson och sten
arbetaren Bernad Brodin, båda i Södra Kyrkbyn, Arbrå, hållna polisiör
hör, vid vilka de hörda uppgivit:

Pettersson: Han hade vid flera tilllällen under det senaste året tillsam
mans med andra kamrater varit på besök hos Bergman. Bergman hade
vid dessa tillfällen bjudit Pettersson och hans kamrater på jäsning (socker,
jäst och vatten). Pettersson hade alltid vägrat att dricka av jäsningen pä
grund av att den såg oaptitlig ut, men hade kamraterna druckit och blivit
berusade. Pettersson hade blivit bjuden på jäsning av Bergman både i
dennes bostad och ute. De personer, som i allmänhet varit tillsammans
med Pettersson, vore bröderna Bernad Kodin och Axel Rodin.

147

Bernad Rodin: Han hade tillsammans med A. Vallström och Pettersson
samt sina bröder Axel Rodin och Ejnar Rodin brukat besöka Bergman.
De hade tor det mesta av Bergman blivit bjudna på jäsning, som de druckit
och blivit rusiga av. Jäsningen hade bestått av socker, jäst och vatten.
Sista gången Bernad Rodin besökt Bergman hade varit den 4 november
1928. Även vid detta tilliälle hade Bernad Rodin liksom ock hans broder
Ejnar bjudits på jäsning av Bergman.

Blombergsson uppgav, att Bergman förnekat, att hans avsikt varit att
av den framställda mäsken tillverka brännvin, och lörklarade Blombergsson,
att han icke kunde påstå, att Bergman haft för avsikt att av mäsken
tillverka brännvin. Garpenberg vitsordade riktigheten av polisrapporterna
med tillägg, att Bergman berett den mäsk, rapporterna avsåge, men förklarade,
att Bergmans avsikt i fråga örn mäsken icke varit annan än
Blombergsson uppgivit.

Sedan målet härefter å ömse sidor överlämnats, avkunnade häradsrätten
följande utslag: Genom Bergmans erkännande vore väl utrett, att han
vid liera tillfällen under de två sista åren före stämningens delgivning
berett mäsk, men enär Blombergsson icke ens påstått, än mindre styrkt,
att Bergman, som bestritt att mäsken beretts i sylte att därav framställa
brännvin, handlat i angivet syfte, alltså och då Bergman, såvitt visats,
icke gjort sig skyldig till något förfarande av beskaffenhet att medföra
ansvar, bleve åtalet ogillat.

Sedan Blombergsson anmodats att inkomma med yttrande och därvid
tydligt angiva, efter vilket stadgande Blombergsson vid ifrågavarande
måls anbängiggörande och utförande tänkt, att den åtalade borde dömas,
anförde Blombergsson:

Blombergsson hade i stämningen påstått ansvar å Bergman för det
denne under de två senaste åren berett mäsk, dock utan syfte att därav
framställa brännvin. Därmed hade Blombergsson avsett att underställa
rättens prövning, huruvida mäskberedningen varit att hänföra till tillverkning
av brännvin enligt 1 § i förordningen angående tillverkning och
beskattning av brännvin. Själv hade Blombergsson varit av den åsikten,
att Bergman icke bort åtalas, enär det ju icke kunde avgöras, om mäsken
innehållit den procent alkohol, sagda paragraf stadgade. Visserligen hade
de, som förtärt mäsken, enligt intyg, blivit berusade, men detta hade Blombergsson
icke funnit vara tillräckligt avgörande, då man därav icke kunde
med full visshet sluta sig till, att mäsken haft den alkoholhalt, som berörda
paragraf angåve. Dessutom vore det känt, att personer, som drucke
mäsk, icke sällan tillsatte den med annat alkoholhaltigt ämne för att göra
den drickbar. Blombergsson hade därlör icke ansett, att den omständigheten,
att personer, som druckit av mäsken, blivit berusade, utgjort fullt

148

bevis för att mäsken hållit stadgad procent alkohol. Att nu åtalet det oaktat
anhängiggjorts berodde därpå, att nykterhetsnämnden i Arbrå velat
hava saken prövad och Blombergsson ansett sig böra tillmötesgå dess begäran.
Därest Bergman skulle anses hava handlat brottsligt, hade Blombergsson
tänkt sig stadgandet i 30 § 1 mom. iörberörda förordning skola
komma i tillämpning. Då häradsrätten delat Blombergssons uppfattning,
vilken Blombergsson holle lör riktig, hade Blombergsson icke ansett med
sin tjänsteplikt förenligt att fulliölja talan mot häradsrättens utslag.
Blombergsson hemställde, att anmälan icke måtte föranleda någon åtgärd.

I avgivna påminnelser anförde klaganden:

Såsom av Blombergssons yttrande framginge, hade Blombergsson icke
åtalat Bergman därför att han varit övertygad om, att denne överträtt
förordningen angående tillverkning av brännvin, utan emedan nykterhetsnämnden
i Arbrå gjort framställning örn åtal. Att Bergman icke bort åtalas
grundade Blombergsson därpå, att det ”icke kunde avgöras, örn mäsken
innehöll den procent alkohol 1 § stadgar”. Denna alkoholhalt vore mer än
2 V* volymprocent eller den lör svagdricka högsta medgivna. Vid de undersökningar,
som verkställts av polismannen Öberg, hade de av denne
hörda personerna, som av Bergman bjudits på den genom jäsning framställda
vätskan, iörklarat, att de blivit rusiga. Det borde därav vara klart,
att vätskan måste hållit mera än 2 lA volymprocent alkohol, ty av svagdricka
torde ingen bliva berusad. Och det hade väl ej heller lör Bergman
funnits någon anledning att anordna jäsning, örn därigenom ej framställts
en alkoholstarkare vätska än svagdricka. Då Blombergsson ansett, att
Bergman icke bort åtalas, kunde man ju förstå, att han icke hyst något
vidare intresse för utredning rörande arten av den mäsk, Bergman tillverkat,
än att den bestått av socker, jäst och vatten. Bergman syntes ej
ens hava varit inkallad till polislörhör, lika litet som han eller vittnena
hörts inför rätten. Bergman hade ju erkänt riktigheten av stämningsyrkandet,
vadan givetvis enligt Blombergssons uppfattning varken han eller
vittnen behövt höras. Blombergsson hade, såsom klaganden i sin anmälan
antagit, genom stämningens ordalydelse bestyrkt, att han ej ägnat uppmärksamhet
åt nämnda förordnings 1 §, där det hette, att varje lörlarande,
som icke vore hänförligt till tillverkning av vin eller maltdryck, ansåges
som brännvinstillverkning, örn genom förfarandet en alkoholhalt av
mer än 2 % volymprocent framställdes eller utvunnes utan hakat upp sig
på Bergmans förklaring, att han ej haft till syfte att av jäsningen tillverka
brännvin. Att Bergman ej haft kännedom örn, att redan jäsningen
numera enligt lag vore brännvinstillverkning, kunde man förstå, då ju
tidigare sådan tillverkning enligt lag ägt rum först sedan mäsken destillerats.
Men allmänne åklagaren syntes icke hava bort känna sig tillfreds

149

med denna Bergmans på okunnighet örn gällande lag tydligen beroende
uppfattning, att han ej gjort sig skyldig till något lagstridigt förärande,
då han icke destillerat eller haft för avsikt att destillera den jästa vätskan.
Då Blombergsson i sitt yttrande sökt överskyla sitt förfarande med åberopande
av nyssnämnda förordnings 30 § 1 mom. — enligt vilket lagrum
dock icke ansvar yrkats — ansåge klaganden sig böra understryka, att det
i nämnda paragraf hette, att ”den som olovligen tillverkar brännvin eller
bereder mäsk i uppenbart syfte att därav framställa brännvin” etc. Vad
lagen menade med olovlig tillverkning definierades i 1 §. Med fortsättningen
här ovan (bereder mäsk i uppenbart syfte etc.) åsyftades tydligen
sådana fall, att polisman påträffade mäsk (av socker, jäst och vatten) under
sådana förhållanden att syftet att destillera vätskan vore uppenbar,
ehuru polismannen ej vore i tillfälle att genom undersökning övertyga sig
örn, att vätskan holle mer än 2 lA volymprocent alkohol. Det kunde ju ock
hända, att jäsningen nyss satts, då den av polismannen påträffades och
alltså ajkoholhalten ännu ej nått ens till 2 % volymprocent. Först under
sådana förhållanden vore det lagens ord om syftet hade någon betydelse.
Vad Bergman och efter honom sedan Blombergsson anfört örn ”avsikten’
eller såsom det i domstolens utslag hette syftet upphävde icke 1 § i förordningen.
Bergman hade ej heller bestritt, att den mäsk, han tillverkat,
hållit mer än 2 K volymprocent alkohol. Han hade endast förklarat, att
han icke haft för avsikt att av mäsken tillverka brännvin, d. v. s. enligt
hans uppfattning destillera vätskan. Att denna varit berusande framginge
tydligt av polisförhörsprotokollen. Med det anförda torde klaganden fa
anses hava styrkt, att Blombergsson redan i stämningen utgått från, att
Bergman icke överträtt gällande lag, att de åberopade polisförhören visserligen
givit vid handen, att den jäsning, som Bergman bjudit sina bekanta
på, varit berusande, men att detta förhållande ej givit Blombergsson
anledning till närmare utredning av saken, vilket ju ock förklarades av
att Blombergsson icke yrkat ansvar å Bergman, då han liksom sedermera
häradsrätten ansett, att Bergman ej gjort sig skyldig till olagligt förfarande.
Klaganden hade redan i sin anmälan antytt, att Blombergssons
förfarande icke hade stöd i gällande lag och att Bergmans frikännande
medlörde och, efter vad klaganden erfarit, i åtskilliga fall redan medlört
risken av den uppfattning bland de på rusdrycker begivna, att beredande
av jäsning, på sätt Bergman förfarit, icke vore olagligt.

I infordrat yttrande anförde därefter de Verdier:

Brottsbeskrivningen i stämningen vore vilseledande och oriktig, då den
ej hänvisade till något särskilt straffbelagt förtärande enligt förordningen
angående tillverkning och beskattning av brännvin. Då man emellertid
måste utgå från, att åklagaren åsyftat en brottslig handling av Bergman

150

enligt förordningen, hade stämningen icke kunnat tolkas på annat sätt.
än att åklagarens ansvarsyrkande avsett ansvar lör olovlig tillverkning
av brännvin. Så hade häradsrätten också uppfattat stämningen. Klagan
den gjorde nu gällande, att häradsrätten skulle hava förbisett stadgandet
i 1 § 1 mom. av förordningen, eftersom häradsrätten icke ådömt ansvar
för olovlig brännvinstillverkning. Så vore alls icke fallet. Häradsrätten
hade fullständigt delat klagandens tolkning av 1 och 30 §§ i förordningen.
Avvikelse hade emellertid rått i fråga örn vad som vore styrkt i målet.
Klaganden ansåge det utrett, att den av Bergman beredda mäsken innehållit
större volymprocent alkohol än 2 ''A. Denna uppfattning hade häradsrätten
icke kunnat dela. I målet hade endast förekommit, att Bergman
vidgått, att han berett mask, och att några personer enligt två vitsordade
rapporter blivit berusade av den beredda mäsken, som de förtärt. Ehuru
rätt lång tid förflutit sedan målets handläggning, vore de Verdier dock i
stånd att erinra sig, att Bergmans rättegångsombud tilllrågats örn alkoholhalten
hos mäsken, men att, enligt ombudets uppgift, Bergman icke kunnat
yttra sig därom. Detta hade bort inilyta i protokollet. Anledningen
till att detta ej skett hade förmodligen varit den, att det ansetts ligga i
sakens natur, att Bergman icke kunnat avgiva ett bestämt yttrande örn
alkoholhalten, innan denna på ett tillförlitligt sätt utrönts. Att emellertid,
såsom klaganden gjort, av protokollet draga den slutsatsen, att Bergman
icke bestritt en alkoholhalt hos mäsken av över 2 A procent, vore i varje
fall oberättigat. I målet hade det nu gällt för häradsrätten att bedöma
värdet av uttalandena i rapporterna. Såsom förut antytts, hade häradsrätten
icke ansett dem utgöra fullt bevis om en alkoholhalt hos mäsken av
över 2 Y* procent. Det vore mycket sannolikt, att mäsken hållit en alkoholprocent,
överstigande den nämnda, men full visshet därom hade häradsrätten
icke ansett hava förelegat. Vem kunde känna till, vad de personer
förut förtärt, som druckit av mäsken? Uteslutet kunde ej heller vara, att
Bergman blandat upp mäsken med något alkoholhaltigt ämne. Nu kunde
man ju invända, att häradsrätten bort föranstalta örn Bergmans och de
förhörda personernas hörande. Därom hade jämväl varit tal vid målets
handläggning, men hade häradsrätten ansett, att förhöret icke skulle väntas
medföra något resultat. Den erfarenhet, häradsrätten ägde örn förhören
i de vid häradsrätten talrikt förekommande brännvinsmålen, vore
ägnad att bekräfta detta. De Verdier kunde icke inse, att häradsrättens
utslag skulle lida av någon otydlighet rörande häradsrättens uppfattning
av målet, sådan den förut angivits. Först hade häradsrätten svarat på
stämningen och därefter hade angivits, att Bergman, såvitt visats, icke
gjort sig skyldig till något förfarande av beskaffenhet att medföra ansvar,
vilket naturligtvis innebure, att Bergmans handling bedömts från de olika
synpunkter, varifrån den kunnat framstå såsom brottslig. Det borde av

151

utslagets sista premiss således hava varit tydligt för klaganden, att häradsrätten
icke lörbisett den innebörd av åtalet, som iörut lramhållits. Det
torde böra nämnas, att häradsrättens stränga krav på bevisningen i målet
i viss mån varit motiverad av den i 30 § 3 mom. av förordningen stadgade
påföljden av tillverkningsskatt, som i lörevarande lall skulle hava uppgått
till 975 kronor och säkerligen varit tor en person i Bergmans ställning
fullkomligt ruinerande. De Verdier hänvisade i detta sammanhang till
Kungl. Maj:ts proposition nr 217 år 1926, lagrådets yttrande sid. 110.

På min anhållan avgav därefter kontrollstyrelsen yttrande i ärendet,
däri anlördes:

Av handlingarna i ärendet framginge, bland annat, att Bergman erkänt
sig vid liera tillfällen hava av socker, jäst och vatten framställt en
vätska (mäsk), varav flera personer förtärt och blivit berusade, men att
häradsrätten icke ansett sig kunna ådöma Bergman ansvar därför enär
åklagaren icke påstått eller styrkt, att Bergman berett mäsken i syfte att
därav framställa brännvin. Det förfarande, som av Bergman i detta fall
begagnats för framställning av ett rusgivande medel, vore otvivelaktigt
att hänföra till sådan mäskberedning, som statsmakterna på senare tid
velat stävja genom vidtagande av särskilda lagstiftningsåtgärder. Redan i
1907 års brännvinstillverkningsiörordning hade visserligen stadgats ansvar
för beredande av mäsk i uppenbart syfte att därav framställa brännvin,
men då i förordningen med brännvin avsetts allenast den alkohol, som
ur mäsken utvunnits genom destination, hade beredning av mäsk, som
varit avsedd att utan föregående destination användas för förtäring i berusningssyfte,
icke kunnat lagligen förhindras. Då olägenheter därav uppstått
ur nykterhetssynpunkt, hade från olika håll ifrågasatts, att författningsändring
i syfte att förhindra berörda hantering borde vidtagas.

Efter att hava närmare erinrat örn de framställningar, som sålunda
gjorts, fortsatte styrelsen: För avhjälpande av berörda brist i lagstiftningen
hade i nu gällande förordning angående tillverkning och beskattning
av brännvin av den 11 juni 1926 införts särskild definition a vad som
vore att förstå med brännvinstillverkning varvid åt sagda begrepp givits
en så vidsträckt innebörd, att även beredning av mäsk kunde falla därunder.
Enligt 1 § 1 mom. ansåges nämligen i förordningen såsom tillverk
ning av brännvin varje till tillverkning av vin eller maltdryck icke hänförligt
förfarande, varigenom etylalkohol i en koncentration av mer än
2 y* volymprocent framställdes eller utvunnes. Den, som olovligen berett
mäsk av nämnda alkoholkoncentration, vore följaktligen för!allen till ansvar
enligt första punkten av 30 § 1 mom. i sagda förordning. Stadgandet
i lagrummets andra punkt avsåge det fall, att mäsken ej innehölle nyssberörda
alkoholhalt. Å kontrollstyrelsens laboratorium hade under de se -

152

naste åren verkställts analyser å en mångfald till styrelsen från polismyndigheter
insända prov a tillvaratagen mäsk, som använts i berusningssyfte.
Därvid hade utrönts, att alkoholhalten hos dylik mäsk i regel utgjorde
8 14 volymprocent. Med hänsyn till den alkoholhalt, som för förtäring
avsedd mäsk enligt styrelsens erfarenhet sålunda visat sig i allmänhet äga,
läge nära till hands att antaga, att alkoholhalten även i den mäsk, varom
här vore fråga, uppgått till ungefär nyssnämnda storlek eller i varje fall
överstigit 2 A volymprocent. Att så måste anses hava varit fallet bestyrktes
av det förhållandet, att enligt vad handlingarna i målet utvisade åtskilliga
personer, som förtärt av mäsken, därigenom blivit berusade. Härtill
finge nämligen framhållas, att drycker, vilkas alkoholhalt icke överstege
2 % volymprocent, i den svenska lagstiftningen jämställts med de
alkoholfria dryckerna och sålunda ansetts icke äga rusgivande egenskaper.
Nykterhetsorganisationerna hade även dragit gränsen mellan rusgivande
och icke rusgivande drycker vid sagda procenttal. Det borde vidare tagas
i betraktande, att mäsken på grund av sin motbjudande beskaffenhet svårligen
kunde hava förtärts i så ansenliga mängder, att den, därest den ägt
så ringa alkoholhalt som allenast högst 2 K volymprocent, kunde tänkas
hava åstadkommit berusning. Med hänsyn till nu angivna förhållanden
måste det enligt kontrollstyrelsens mening antagas, att alkoholhalten hos
den mäsk, varom här vore fråga, överstigit 2 A. volymprocent. Såvitt avhandlingarna
i ärendet framginge, hade några åtgärder ej vidtagits för
utrönande av den alkoholhalt, som mäsken i verkligheten haft. Efter fram
ställning av domhavande eller åklagare hade kontrollstyrelsen på senare
tid avgivit ett stort antal utlåtanden i dylika frågor, sedan till styrelsens
laboratorium insänts prov å tillvaratagen mäsk eller ock meddelande lämnats
örn de ungefärliga myckenheter råämnen, varav mäsken tillverkats.
Jämväl i nu förevarande lall hade varit angeläget, att en dylik utredning
blivit verkställd. Därest det ej varit för åklagaren möjligt att taga prov
å mäsken, hade i allt fall vid polisundersökningen eller åtminstone löre
målets betagande till slutlig handläggning försök bort göras att — genom
hörande av den tilltalade och de personer, som druckit av mäsken — få utrönt
de myckenheter råämnen, som använts för mäskberedningen. I

I en till de Verdier avlåten skrivelse anförde jag följande:

Förevarande mål har avsett tolkningen av bestämmelserna i 30 § 1 moni.
första stycket av kungl, förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning
och beskattning av brännvin. Här stadgas, att den, som olovligen till
verkar brännvin eller bereder mäsk i uppenbart syfte att därav framställa
brännvin, skall böta fran och med 300 till och med 3,000 kronor. Den, som

153

innehar mäsk, uppenbarligen avsedd för olovlig brännvinstillverkning,
skall ock vara underkastad ansvar som nyss sagts.

Berörda lagrum omnämner alltså dels olovlig brännvinstillverkning och
dels olovlig beredning av mäsk. Stadgandet lämnar emellertid ej någon
närmare anvisning på vad som är att hänföra till brännvinstillverkning
eller mäskberedning. För denna frågas besvarande måste man gå till 1 §
1 mom. i lörordningen. Detta stadgande innehåller, att såsom tillverk
ning av brännvin skall i lörordningen anses varje till tillverkning av vin
eller maltdryck icke hänlörligt förfarande, varigenom etylalkohol i en
koncentration av mer än 2 K volymprocent framställes eller utvinnes.
Utan betydelse är, huruvida vätskan blivit destillerad eller ej. Enligt lörordningen
skall alltså såsom olovlig brännvinstillverkning anses jämväl
beredning av s. k. mäsk. därest denna fortskridit så långt, att etylalkohol
i nu nämnd koncentration bildats. Har så skett, är förlarandet straffbart
enligt 30 §, oavsett huruvida någon utredning förebragts om att syltet
varit att destillera mäsken eller att använda densamma lör berusnings
ändamål utan föregående destination. Allenast därest mäsken icke bevisligen
innehållit etylalkohol i en koncentration av mer än 2 b volymprocent,
är straffbarheten beroende av, huruvida det kan anses uppenbart, att
mäsken framställts i syfte att därav utvinna etylalkohol i nu nämnd kon
centration.

1926 års förordning innebär i detta hänseende avvikelse från vad tidigare
gällde. Att förordningen måste givas en dylik tolkning framgår vid
en jämförelse av 1 och 30 §§. Det kan upperbarligen ej hava varit lagstiftarens
avsikt att i sistnämnda lagrum tillägga begreppet tillverkning
av brännvin ett annat innehåll än den allmänna deiinitionen i 1 § giver
vid handen. Ett närmare studium av förarbetena till ifrågavarande förordning
giver ytterligare stöd för riktigheten av denna upplattning. Av
berörda lörarbeten framgår följande.

På hemställan av dåvarande chefen för finansdepartementet anbefallde
Kungl. Majit den 15 oktober 1920 kontrollstyrelsen att med biträde av
sakkunniga personer verkställa utredning och avgiva förslag angående
revision av kungl, lörordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning
av brännvin. Med en den 19 december 1922 dagtecknad skrivelse hvem
lämnade kontrollstyrelsen betänkande i ämnet ävensom lörslag till förordning
angående tillverkning av brännvin jämte vissa andra lörfattningsförslag.
Sedan utlåtanden inhämtats över betänkandet från vederbörande
myndigheter m. 11., anmodade chefen lör iinansdepartementet den
21 juni 1924 kontrollstyrelsen att taga förslaget under förnyad omprövning.
Den 20 november 1925 avlämnade styrelsen nytt förslag till iörordning
angående tillverkning och beskattning av brännvin m. m.

I 1922 års betänkande framhöll kontrollstyrelsen bland annat, hurusom

154

det mötte betydande vanskligheter att uppställa en definition å begreppet
brännvinstillverkning. En sådan definition vore emellertid enligt styrelsens
mening icke erforderlig, utan vore det tillräckligt, att allenast förordningens
tillämpningsområde angåves. I anslutning därtill föreslog styrelsen,
att förordningens tillämpningsområde skulle omfatta varje förfarande,
genom vilket etylalkokol framställdes eller utvunnes, där detta
förfarande icke vore häniörligt till tillverkning av vin eller maltdryck.

1 1925 års förslag angavs förordningens tillämpningsområde på enahanda
sätt.

I 30 § 2 mom. första stycket i 1907 års brännvinstillverkningsförordning
stadgades att, där någon, som icke erhållit tillstånd till brännvinstillverkning,
tillverkade brännvin eller beredde mäsk i uppenbart syfte att därav
framställa brännvin eller innehade för brännvinstillverkningen uppenbar
ligen avsedd mäsk, skulle han böta från och med 300 till och med 3 000
kronor. I 1925 års förslag erhöll motsvarande bestämmelse, 30 § 1 mom.
första stycket, följande ändrade lydelse: ”Den, som olovligen tillverkar
brännvin eller bereder mäsk i uppenbart syfte att därav framställa brännvin
eller att låta mäsken utan föregående destination komma till användning
såsom rusgivande ersättningsmedel, höte från och med 300 till och
nied 3,000 kronor. Den, som innehar mäsk, uppenbarligen avsedd för olovlig
brännvinstillverkning eller för användning såsom rusgivande ersättningsmedel,
vare ock underkastad ansvar som nu sagts.” Till motivering
för denna ändring anförde kontrollstyrelsen: I detta sammanhang hade
styrelsen haft att taga i övervägande en den 21 juni 1924 till styrelsen
överlämnad skrivelse från J. O. angående ifrågasatt ändring av 30 $

2 mom. i 1907 års brännvinstillverkningsförordning i syfte att förhindra
användande av mäsk i jäsande tillstånd såsom berusningsmedel. Berörda
skrivelse hade föranletts av en framställning från landsfiskalen i Porjus’
extra landsfiskalsdistrikt, vilken anfört, att det under de senaste åren vid
upprepade tillfällen inträffat att ofullbordad brännvinstillverkning lörekommit,
i det att mäskberedningar blivit iordningställda utan att göras
till föremål för destillering. I stället hade mäskberedningarna i jäsande
tillstånd direkt använts såsom ersättningsmedel lör rusdryck, varvid
samma berusningsverkan som vid förtäring av brännvin ernåtts. Då dylika
jäsningar påträffats, hade de av landsfiskalen förstörts och vederbörande
anmälts till åtal, som dock icke lett till fällande utslag, då innehav
av dylik mäsk icke ansetts vara straffbart. Jämväl länsstyrelsen i Norrbottens
län hade haft sin uppmärksamhet riktad på berörda förhållande
och i skrivelse till kontrollstyrelsen den 10 september 1924 överlämnat
därom verkställd utredning. Av denna utredning franninge, att användande
av mäsk i berusningssyfte förekommit i olika delar av Norrbottens
län och under omständigheter, som syntes tyda på, att missbruket i lråga

155

på vissa håll erhållit stor omfattning. Meningarna hade dock varit delade,
huruvida tillverkningen och innehavet av dylik mäsk vore straffbart. Enligt
vad kontrollstyrelsen hade sig bekant, hade dylik användning av mäsk

1 jäsande tillstånd ägt rum även i andra delar av landet, ''lill förhindrande
av berörda missförhållande ansåge styrelsen det vara erforderligt, att
straffbestämmelserna i detta avseende kompletterades. Föreskriften i 30 §

2 mom. i 1907 års förordning angående förbud mot mäskberedning i syfte
att därav framställa brännvin borde därför utökas med förbud till ka mot
mäskberedning i syfte att låta mäsken utan föregående destination komma
till användning såsom rusgivande ersättningsmedel. Tillika borde innehav
av mäsk, avsedd lör dylik användning, vara straffbelagt.

Sedan 1925 års förslag överarbetats inom finansdepartementet, anmälde
departementschefen detsamma i statsråd den 22 januari 1926. I det överarbetade
förslaget angavs, under 1 § 1 mom. lörsta stycket, förordningens
tillämpningsområde skola omfatta varje förfarande, genom vilket etylalkohol
i en koncentration av mer än 2 K volymprocent framställdes eller
utvunnes, där detta förfarande icke vore häniörligt till tillverkning av
vin eller maltdryck. Bestämmelsen i 30 § 1 mom. första stycket i det överarbetade
förslaget var av enahanda lydelse som ovan återgivna stadgande
i 1926 års förordning.

Departementschelen anförde till motivering av de vidtagna ändringarna
bland annat: Det kunde med fog invändas, att tillämpningsområdet för
förordningen blivit av kontrollstyrelsen för vidsträckt angivet. Med hänsyn
till de i alkohollagstiftningen i övrigt förekommande bestämningarna
av motsvarande art torde de förfaranden böra avskiljas, varigenom alkohol
framställdes i en koncentration av 2 / volymprocent och därunder. —
Det vore givetvis önskvärt, att medel icke saknades till förhindrande av
mäskberedning i syfte att använda själva mäsken såsom rusgivande ersättningsmedel.
Emellertid torde, med angivande av författningens tilllämpningsområde
på det sätt förut föreslagits, det påtalade förfarandet
bliva inbegripet under straffbestämmelser, formulerade i överensstämmelse
med 1907 års förordning. Särskilda stadganden av det innehåll, kontrollstyrelsen
förordat, syntes däriör icke erforderliga.

Sedan Kungl. Majit beslutat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas
över vissa delar av nämnda författningsiörslag, anförde lagrådet i utlåtande
den 18 mars 1926, vid 30 § bland annat följande:

”Genom det sätt, varpå lörordningens tillämpningsområde angivits i
1 § _ ett stadgande, vars syfte dock enligt lagrådets uppfattning skulle
komma till bättre uttryck, örn begynnelseorden ändrades till: Såsom tillverkning
av brännvin anses i denna förordning — har förbrytelsen olovlig
tillverkning av brännvin blivit i viss mån annorlunda bestämd än i
den nu gällande lagstiftningen. Straffbart såsom olovlig tillverkning av

156

brännvin skulle hädanefter bliva varje till tillverkning av vin eller maltdryck
icke hänförligt olovligt förfarande, varigenom etylalkohol i en koncentration
av mer än 2 ''A volymprocent framställts eller utvunnits. Sa
snart en olovlig mäskberedning fortskridit så långt, att etylalkohol i nyss
angiven koncentration bildats, skulle följaktligen brännvin anses tillverkat
och straff för olovlig tillverkning av sådan vara inträda. Tydligt är,
att härigenom förbrytelsen olovlig beredning av mäsk skulle få en i hög
grad begränsad räckvidd; därunder skulle hädanefter endast falla olovlig
mäskberedning på ett så tidigt stadium, att etylalkohol i angiven koncentration
ännu icke utvunnits. En annan iöljd av förslagets anordning i
denna del är den, att sådant beredande av mäsk, som hädanelter skulle
anses och bestraffas som olovlig tillverkning av brännvin, i konsekvens
härmed även skulle i olikhet med vad hittills varit fallet medlöra påföljd
av skyldighet att gälda tillverkningsskatt, och då straffet för olovlig
brännvinstillverkning och olovlig mäskberedning är detsamma skulle
det just bliva ur denna synpunkt, som förbrytelsens riktiga rubricering
skulle erhålla egentlig praktisk betydelse. Tydligt är, att å brännvinstillverkning
genom allenast mäskberedning bestämmelsen i 3 mom. under c)
skall bliva tillämplig, ehuruväl densamma naturligtvis icke är avfattad
med tanke på en dylik tillämpning. Det torde väl för övrigt knappast
kunna iörnekas, att de stränga reglerna rörande tillverkningsskattens beräkning,
vilka redan under nuvarande förhållanden, då fråga är örn brännvinstillverkning
i egentlig mening, understundom synas drabba med oskälig
hårdhet, i än mindre mån kunna anses lämpligen avpassade lör tillämpning
å sådan mäskberedning, som hädanefter skulle betraktas såsom
olovlig tillverkning av brännvin.”

I statsråd den 19 mars 1926 anmälde departementschefen lagrådets yttrande
samt anförde därvid bland annat:

”lagrådet har vid 30 § i förslaget till förordning angående tillverkning
och beskattning av brännvin framhållit, att olovlig beredning av
mäsk enligt förslaget skulle bliva att bedöma såsom olovlig brännvinstillverkning,
så snart etylalkohol bildats i en koncentration av mer än 2 %
volymprocent. Denna utvidgning av straffbestämmelsernas tillämpningsområde
är — såsom framgår av vad jag tidigare i ämnet anlört — en
åsyftad konsekvens av stadgandet i 1 § och torde medföra ökad möjlighet
till ingripande mot olovlig sprithantering i dess olika former. Att pålöljd
av skyldighet att gälda tillverkningsskatt komme att inträda vid fall av
sådant olovligt beredande av mäsk, vilket bleve att anse såsom olovlig tillverkning,
torde icke innebära annat än en riktig tillämpning av de principer,
som varit vägledande för förslagets anordning i denna del. De i
gällande förordning upptagna reglerna rörande tillverkningsskattens beräkning
hava med hänsyn till dessa reglers schematiska karaktär funnits

157

kunna användas i den nya tillverkningsförordningen och synas i själva
verket icke komma att, rent sakligt sett, drabba med större hårdhet i lallen
av mäskberedning än i lallen av tillverkning i inskränkt mening.

I den proposition, nr 217, som avläts till 1926 års riksdag med iörslag till
förordning angående tillverkning och beskattning av brännvin, upptogos
1 § 1 mom. lörsta stycket och 30 § 1 mom. lörsta stycket med den lydelse,
dessa lagrum nu äga.

I mål av förevarande beskaffenhet är tydligen av största vikt, att utredning
lörebringas, huruvida vätskans alkoholhalt överstigit 2 lA volymprocent.
Såsom kontrollstyrelsen i sitt yttrande erinrat, kan dylik utredning
tilllörlitligast åvägabringas genom kemisk undersökning av prov å
beslagtagen vätska, lör vilken undersökning kontrollstyrelsens laboratorium
lämpligen kan anlitas. Därest prov å vätskan ej kan tågås, är angeläget,
att upplysningar inhämtas om de ungeiärliga myckenheter råämnen,
varav mäsken beretts, så att det kan bliva möjligt att bedöma, huruvida
alkoholhalten över- eller understigit den i 1 § av förordningen angivna.

Vid granskning av förevarande ärende har jag först och främst lunnit
anledning till anmärkning mot det sätt, varpå Blombergsson formulerat
sitt ansvarsyrkande. Såsom av den föregående redogörelsen framgår, har
Blombergsson i stämningen yrkat ansvar å Bergman ”lör det han vid åtskilliga
tillfällen under de senaste två åren berett mäsk (socker, jäst och
vatten) dock utan syfte att därav framställa brännvin”. Denna brottsbeteckning
hänvisar, såsom de Verdier i sitt yttrande framhållit, icke till
något i lag straffbart förfarande. Blombergsson har i sin förklaring uppgivit,
att han avsett underställa rättens prövning, huruvida mäskberedningen
varit att hänföra till tillverkning av brännvin enligt 1 § i 1926 års
förordning. Själv hade han varit av den åsikten att Bergman icke bort
åtalas, enär det icke kunnat avgöras, örn mäsken innehållit den procent
alkohol sagda paragraf stadgar. Vad Blombergsson sålunda anfört linner
jag emellertid icke kunna lända honom till ursäkt. Därest Blombergsson
velat underställa rättens prövning frågan, huruvida Bergmans förfarande
varit brottsligt, hade han uppenbarligen bort yrka ansvar å denne för
olovlig tillverkning av brännvin. Därtill hade förefunnits så mycket större
anledning, som i saken utretts, att de, som förtärt vätskan, blivit berusade
av densamma. Sant är visserligen, såsom de Verdier i sin förklaring framhållit,
att denna omständighet icke under alla förhållanden kan anses utgöra
fullt bevis, att vätskan innehållit mer än 2 ''A volymprocent etylalkohol,
men densamma har otvivelaktigt inneburit ett så starkt indicium härför,
att detta icke bort lämnas åsido med mindre genom en grundligare
undersökning framkommit någon omständighet, som rubbat tillförlitligheten
av detsamma, t. ex. att annan alkoholhaltig dryck bidragit till be -

158

rusningen. För det fall, att det vid en dylik undersökning icke funnits
sannolikt, att vätskan innehållit mer än 2 Vi volymprocent etylalkohol.
torde förevarande talan möjligen hava kunnat läggas så, att ansvar a
Bergman yrkats för olovlig beredning av mäsk i uppenbart syfte att därav
framställa brännvin. Tvekan synes mig nämligen näppeligen hava
kunnat råda därom, att vätskan varit avsedd att användas i berusningssyfte.
Bergman har visserligen bestritt, att han avsett att tillverka brännvin.
Emellertid torde Bergman med största sannolikhet i detta uttryck
endast hava inlagt den meningen, att vätskan ej skolat destilleras. Huru
härmed förhållit sig, därom hade kunnat vinnas iull klarhet genom förhör
med Fergman. Såvitt av handlingarna i målet framgår, har detta
dock underlåtits.

I sin iörklaring har de Verdier uppgivit, att häradsrätten uppfattat
åklagarens ansvarsyrkande såsom avseende ansvar för olovlig tillverkning
av brännvin. Häradsrätten delade fullständigt klagandens tolkning
av ifrågavarande lagrum. Avvikelse rådde endast i fråga örn vad som
vore styrkt i målet. Häradsrätten hade icke ansett full visshet hava förelegat
därom, att alkoholprocenten hos mäsken överstigit 2 lA.

Även örn denna förklaring godtages, finner jag likväl den processledande
verksamhet, som i brottmål ankommer å domstolen, hava krävt, att åklagaren
tillhållits att närmare angiva och utveckla det ansvarsyrkande, som
han i stämningen framställt. Örn därvid, såsom sannolikt är, framgått,
att åklagaren missuppfattat ifrågavarande förordnings innebörd, torde
jämväl hava varit på sin plats, att domaren rättat denna missuppfattning
och i protokollet uttryckligen angivit det ansvarsyrkande, varom i målet
var fråga. Vidare synes mig målet näppeligen hava bort företagas till av
görande, utan att genom hörande av Bergman och de i polisförhörsprotokollen
omnämnda personerna åtminstone gjorts försök att vinna närmare
utredning i ovan antydda hänseenden.

Vid dessa uttalanden, som jag även delgav Blombergsson, fann jag skäl
låta bero och avskrev ärendet såsom av mig slutbehandlat.

2. Fråga om verkan i inteckningsärende därav, att av fastighetsägarens
make lämnat medgivande till inteckningen icke är
av vittnen styrkt. (4 § 2 st. inteckningsförordningen.)

Av handlingarna i ett genom klagomål av A. R. Svedenborg i Högsäter
härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Med anhållan örn inteckning i 1U mantal Tun i Högsäters socken ingav
klaganden den 24 september 1928 till Valbo häradsrätt ett av Johan Petter
Hansson den 1 mars 1928 till klaganden eller order utfärdat skuldebrev å

159

6,250 kronor jämte 5 procent ränta. I skuldebrevet hade Johan Petter
Hansson, under förklaring tillika att ovannämnda belopp utgjorde ogulden
köpeskilling för 2 ha mantal Tun, medgivit, att till säkerhet för skulde
brevets innehåll inteckning finge tagas i sagda fastighet med den rätt,
som tillkomme ogulden köpeskilling.

Å skuldebrevet, varå Johan Petter Hanssons egenhändiga namnteckning
var bevittnad av två personer, fanns därjämte tecknat följande:
”Ovanstående revers godkännes och ikläder jag mig för reversen samma
betalningsskyldighet som min man. Tun, Högsäter den 1 mars 1928. Hulda
Theresia Hansson.”

Efter föredragning av skuldebrevet meddelade häradsrätten under ordförandeskap
av förste notarien S. Wetterlundh det beslut, att enär Hulda
Theresia Hanssons namn icke blivit med vittnen styrkt, och förty handlingen
icke upprättats på sätt i 4 § inteckningslörordningen stadgades,
bleve ansökningen avslagen.

Vid häradsrättens sammanträde den 19 november 1928, då t. f. domhavanden
G. A. Ottosson förde ordet i rätten, lörnyade klaganden, under ingivande
av samma skuldebrev, sin ovanherörda ansökan.

På denna ansökan yttrade häradsrätten i samma dag meddelat beslut,
att enär Hulda Theresia Hanssons namn icke blivit med vittnen styrkt,
bleve ansökningen med stöd av 1 § i förordningen angående inteckning i
fast egendom avslagen.

Den 8 april 1929 sökte klaganden ånyo vid häradsrätten inteckning på
grund av samma skuldebrev, å vilket dåmera Hulda Theresia Hanssons
namnteckning blivit av två personer bevittnad.

Från häradsrättens lagfartsbok inhämtades att Johan Petter Hansson,
efter den 2 april 1928, § 55, gjord ansökan, den 11 februari 1929, § 34, erhållit
lagiart å Vs mantal Thån eller Tun, vilken hemmansdel han enligt
köpebrev den 27 mars 1928 med därå den 7 februari 1929 tecknad påskrift
för 10,650 kronor köpt av klaganden.

Elter iöredragningen av klagandens ansökan företrädde i klagandens
frånvaro ett ombud lör Johan Petter Hansson och förklarade, att Hansson
på särskilt angivna skäl bestrede biiall till klagandens ansökan örn
inteckning. Då klaganden vid under dagen liera gånger löretaget pårop
icke kom tillstädes för att yttra sig rörande det framställda jävet, resolverade
häradsrätten, att beslut i ärendet linge avvaktas den 3 juni 1929.

Vid häradsrättens sammanträde berörda den 3 juni blev ärendet på av
klaganden och Hansson gemensamt gjord begäran uppskjutet till den 23
september 1929.

Vid återlöretagande av ärendet sistnämnda dag medgåvo makarna
Hansson, att den begärda inteckningen linge beviljas med bästa förmånsrätt;
och blev därelter klagandens ansökan av häradsrätten bilalien.

160

I en hit inkommen skrift anförde klaganden klagomål däröver, att häradsrätten
i besluten den 24 september och den 19 november 1928 avslagit
klagandens ovanberörda ansökningar.

Sedan t. f. domhavanden Ottosson i anledning av innehållet i klagoskriften
anmodats att hit inkomma med yttrande, anlörde Ottosson följande:

Den 2 april 1928 hade utiärdaren av ifrågakomna skuldebrev Johan Petter
Hansson sökt lagfart å den pantförskrivna fastigheten, som han enligt
köpebrev den 27 mars 1928 köpt av klaganden och änkan Ulrika Johansson.
Då Hanssons rätt till fastigheten befunnits tvistig, bland annat på grund
därav att klaganden och Ulrika Johansson till Hansson försålt densamma
utan att göra förbehåll örn undantag av ett lörut av klaganden därifrån
till K. J. Jansson försålt jordområde, benämnt Nytorp, hade emellertid
berörda ansökan av häradsrätten genom beslut den 29 maj 1928 förklarats
vilande. I ett av Jansson mot klaganden och Hansson till sistnämnda dag
instämt mål med yrkande, att försäljningen till Hansson måtte förklaras
ogiltig, såvitt anginge nyssnämnda jordområde, hade bland annat upplysts,
att klaganden tidigare av Ulrika Johansson inköpt hennes andel i
1/s mantal Tun. I utslag den 19 november 1928 hade häradsrätten lörklarat
Hanssons köp ogiltigt, såvitt avsåge torpet Nytorp, varjämte häradsrätten
lörelagt klaganden att söka lagfart å den del av Vs mantal Tun,
som han köpt av Ulrika Johansson. Till samma rättegångsdag hade Hansson
instämt klaganden med yrkande, att köpet den 27 mars 1928 av den
pantförskrivna fastigheten måtte återgå, samt jämväl Jansson uttagit
stämning å klaganden med enahanda yrkande i fråga örn köpet av torpet
Nytorp. Dessa mål hade sedermera den 11 februari 1929 på grund av träffade
lörlikningar avskrivits, men de uttagna stämningarna visade dock,
att tvist rörande ifrågavarande Vs mantal Tun förelåg vid tiden lör inteckningsansökningarna
den 24 september och den 19 november 1928. Ottosson
bestrede, att han gjort sig skyldig till något lagstridigt förfarande
genom att avslå klagandens ansökning. Ottosson hade halt så mycket
större skäl att lasthålla vid kravet på att Hulda Theresia Hanssons namnteckning
å skuldebrevet skulle vara bevittnad, som klaganden själv, då
han för inteckning andra gången ingivit skuldebrevet till rätten, till en
notarie, som mottagit skuldebrevet och i samband därmed frågat klaganden,
varför Hulda Theresia Hanssons namnteckning fortfarande vore
obevittnad, uppgivit, att Hulda Theresia Hansson vägrat att godkänna
sitt namn å skuldebrevet. Ottosson ville därjämte påpeka, att ingen annan
handling än skuldebrevet av klaganden iöretetts i inteckningsärendet. I

I därefter infordrat yttrande anförde förste notarien Wetterlundh, att
det i förevarande fall vore ostridigt, att Johan Petter Hansson under äk -

161

tenskapet inköpt pantförskrivna fastigheten av klaganden, och det till
grund för inteckningsansökningen åberopade skuldebrevet syntes utvisa,
att klaganden betraktat såväl Hansson som hans hustru såsom köpare,
enär hustrun lika med mannen iklätt sig betalningsansvaret för skuldebrevet
och ”godkänt” skuldebrevet, vilket sistnämnda förhållande finge
anses jämväl innefatta det av mannen lämnade medgivandet till inteckning
uti den av makarna inköpta hemmansdelen. Vid inteckningsärendets
behandling den 24 september 1928, då Wetterlundh enligt förordnande haft
att handlägga sådana ärenden, som omförmäldes i lagen den 7 maj 1918
örn särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden,
hade för Wetterlundh knappast förefunnits någon möjlighet att
tränga djupare in i de spörsmål, som av sig själva uppstått vid ansökningens
prövning. Vid nämnda tillfälle hade Wetterlundh för första
gången fört ordet i häradsrätten, och hade Wetterlundh ej haft någon
större erfarenhet att hygga på. Wetterlundh hade funnit, att beträffande
Johan Petter Hansson ansökningen icke brustit i något hänseende, men
att, såvitt rörde hans hustru Hulda Theresia Hansson, ärendet icke legat
så till, att ansökningen — därest lagfartsfrågan varit klar — skulle kunnat
beviljas, enär vittnen saknades till den med hennes namn undertecknade
påskriften å skuldebrevet. Att, såsom i 5 § inteckningsförordningen
stadgades, föreskriva, att hon såsom ägare skulle över ansökningen höras,
hade, då ju hennes namn lörekomme å ett tillägg till skuldebrevet, icke
förefallit Wetterlundh riktigt. Då emellertid hennes namn icke med vittnen
eller på annat sätt styrkts och med tanke på att inteckningsförordningens
i 1 § uttalade form för bestyrkandet, nämligen genom vittnen, icke
iakttagits, hade Wetterlundh ansett riktigast att avslå ansökningen. Huru
som helst hade klaganden genom Wetterlundhs förfarande att avslå ansökningen
icke tillskyndats någon iörlust. Enär lagfart å pantförskrivna
fastigheten icke meddelats förrän den 11 februari 1929, hade förevarande
inteckningsansökan icke kunnat vinna rättens bifall förrän då. På grund
av vad sålunda anförts hemställde Wetterlundh, att J. O. ville låta vid
förklaringen bero. I

I avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat, att han vid ingivandet
den 19 november 1928 av skuldebrevet till den av Ottosson åsyftade
notarien icke yttrat, att Hulda Theresia Hansson vägrade godkänna
sitt namn å detsamma, utan endast sagt att, då Hansson instämt talan örn
köpets återgång, det vore mindre angenämt att vända sig till hans hustru
för att få hennes namn å skuldebrevet bevittnat.

IX _

162

I 1 § i kungl, förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast
egendom stadgas att den, som vill, att hans fasta egendom skall utgöra
pant för fordran, skall teckna medgivande därtill å skuldebrev eller annan
handling, varpå fordran grundas, samt låta medgivandet av vittnen
6tyrkas.

Enligt 2 § i förordningen må, där fast egendom häftar för ogulden köpeskilling,
på sätt i 11 kap. 2 § jordabalken sägs, eller ägare av fast egendom
genom domstols lagakraftvunna utslag i brottmål förpliktats att utgiva
skadestånd, som ej genast är förfallet till betalning, inteckning beviljas
till säkerhet för sådan fordran, ändå att gäldenären det ej medgivit.

Sedan i 3 § samma förordning meddelats bestämmelser örn forum för ansökan
örn inteckning i fast egendom och örn behandlingen vid domstol av
dylik ansökan, stadgas i 4 § första stycket att, om ej å handlingen finnes
bevittnat medgivande, som i 1 § sägs, och ej heller visas förhållande, som
enligt 2 § till inteckning berättigar, skall inteekningsansökningen genast
avslås. I andra stycket i samma paragraf heter det vidare, att sökes inteckning
på grund av fastighetsägarens medgivande, må ansökningen ej
beviljas, med mindre det upplyses, att ägaren ej var gift, eller det visas,
att samtycke eller tillåtelse till inteckningen givits, efter ty i 6 kap. 4 eller
6 § giftermålsbalken sägs, eller att medgivandet ändock är gällande. Möter
på grund av vad nu är sagt hinder för inteckningens beviljande, skall
ansökningen förklaras vilande; och åligger det sökanden att å landet sist
å det ting, som infaller näst efter tre månader, och i stad inom tre månader
visa, att hindret blivit undanröjt, vid äventyr att ansökningen eljest
anses förfallen.

I 6 kap. 4 § nya giftermålsbalken stadgas bland annat, att make ej må
avhända sig eller med inteckning för gäld belasta fast egendom, vari andra
maken har giftorätt, utan att denne skriftligen med två vittnen samtycker
därtill. Är andra maken omyndig eller bortovarande, ankommer det på
förmyndare eller god man att giva samtycke, varom nyss är sagt. Särskilt
samtycke är ej erforderligt, om den make, som vill företaga åtgärden, är
förmyndare eller god man för andra maken. Ha;r make företagit dylik
åtgärd utan erforderligt samtycke, är den ogin, örn andra maken eller dennes
lörmyndare eller gode man väcker klander därå inom tre månader,
sedan han fick kännedom örn åtgärden, och senast inom ett år, efter det
lagfart eller inteckning beviljades.

Vägras samtycke i fall, som i 4 § avses, äger rätten jämlikt 6 § i samma
kapitel på ansökan tillåta åtgärden, örn skäl till vägran linnes ej vara
för handen.

Vidare må erinras, att även örn äktenskap är ingånget, innan den nya
lagen den 1 januari 1921 trädde i kraft jämlikt 5 § 6 mom. i lagen örn införande
av nya giftermålsbalken den 11 juni 1920 bestämmelserna i 6 kap.

163

4_6 §§ nya lagen ändock skola lända till efterrättelse i fråga om samfälld

egendom av beskaffenhet, som i sistnämnda lagrum sägs.

Bestämmelsen i 4 ^ andra stycket i inteckningsförordningen har tillkommit
genom lag den 11 juni 1920 i samband med antagandet av n> a
giftermålsbalken. Nämnda lag, som jämväl trätt i kraft den 1 januari 1921,
innehåller icke någon annan övergångshestämmelse än att förut gällande
lag fortfarande skall äga tillämpning, örn medgivande till inteckning lämnats
före sagda dag. Tydligt är således, att den nya bestämmelsen är avsedd
att tillämpas i alla andra fall, däri inteckning för gäld sökes på grund
av fastighetsägarens medgivande.

I förevarande fall får anses utrett, att den i inteckningsansökningen avsedda
fastigheten ils mantal Thån eller Tun av Johan Petter Hansson inköpts
under äktenskapet. Omständigheterna tyda på, att den andra maken
däri erhållit giftorätt. Oavsett huruvida äktenskapet ingåtts före eller
efter nya giftermålsbalkens ikraftträdande, har således Johan Petter Hanssons
rätt att för gäld inteckna fastigheten varit att bedöma efter bestämmelserna
i 6 kap. 4 och 6 §§ sagda balk. Å det av Johan Petter Hansson
den 1 mars 1928 utgivna skuldebrevet har hans hustru Hulda Theresia
Hansson tecknat sitt godkännande. Detta har emellertid vid de ifrågavarande
rättegångstillfällena icke varit bestyrkt av vittnen. I anledning
härav har häradsrätten såväl den 24 september som den 19 november 1928
avslagit den för skuldebrevet sökta inteckningen.

Bortser man till en början från den rätt till tvångsinteckning, som enligt
2 § i inteckningsförordningen kan hava förelegat i förevarande fall,
och betraktar ansökningen såsom grundad allenast på fastighetsägarens
medgivande, synes den omständigheten, att hans hustrus å skuldebrevet
tecknade godkännande icke blivit bevittnat, ej hava bort föranleda till
strängare påföljd än uti 4 § andra stycket andra punkten i inteckningsförordningen
omlörmäles. Att berörda lagrum avser icke blott det fall då all
upplysning saknas, huruvida fastighetsägarens make samtyckt till inteckningen,
utan jämväl sådant fall som förevarande, då maken väl lämnat
sitt samtycke men detta ej skett i den form, lagen fordrar, därom synes
mig knappast någon tvekan kunna rada. Med hänsyn till den betydelse,
som dagen för ansökan örn inteckning har i förmansrättshänseende, vöre
det för rättskänslan stötande, örn ansökningen i det sistnämnda fallet skulle
avslås, medan den i det förra allenast förklaras vilande.

Emellertid kan med fog ifrågasättas, huruvida i förevarande fall ens
förelegat anledning att med tillämpning av 4 § andra stycket i inteckningsförordningen
förklara ansökningen vilande. Denna har avsett inteckning
för ogulden köpeskilling. Förutsatt att de för tvångsinteckning stadgade
villkoren i övrigt varit uppfyllda, har således för beviljandet av inteckningen
ej varit erforderligt, att fastighetsägaren själv lämnat något med -

164

givande till densamma. Vid sådant förhållande har tydligen den omständigheten,
att hans make icke samtyckt därtill, och ännu mindre det förhållandet,
att samtycke, som maken lämnat, ej varit äv vittnen styrkt, icke
kunnat utgöra något hinder för bifall till ansökningen.

Vid prövning av ärendet fann jag alltså de skäl, som uti de ifrågavarande
besluten den 24 september och den 19 november 1928 åberopats för
avslag å inteckningsansökningen, icke hava lagligen bort därtill föranleda.

Av handlingarna framgick emellertid, att — oavsett ovan berörda förhållanden
— hinder mot beviljande av ifrågavarande inteckning mött av den
anledningen, att av Johan Petter Hansson sökt lagfart å ifrågavarande
fastighet genom beslut den 29 maj 1928 förklarats vilande. Först den 11
februari 1929 hade detta hinder blivit undanröjt. Laga skäl hade alltså i
Varje fall förelegat att jämlikt 12 § i inteckningslörordningen förklara
inteckningsansökningen vilande, till dess lagfartsfrågan blivit slutligen
prövad.

På grund därav och då i anseende till inteckningens förmånsrätt någon
skada icke syntes genom de påtalade besluten hava tillskyndats klaganden,
fann jag mig kunna låta bero vid att giva Ottosson och Wetterlundh del
.av min ovan uttalade uppfattning.

3. Fråga huruvida påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen bort
ådömas utländsk medborgare.

Vid granskning av fångförteckningarna gavs anledning till anmärkning
mot ett av rådhusrätten i Falköping den 15 augusti 1928 meddelat utslag
i mål angående häktade norske undersåten J. W. Caspersen från
Gimle, Halden, i Norge. Sedan handlingarna i målet införskaffats, visade
desamma följande:

På åtal av t. f. stadsfiskalen N. Qvänsel hade rådhusrätten i sitt ovannämnda
utslag dömt Caspersen jämlikt 20 kap. 1 och 9 §§ strafflagen att
för första resan å särskilda tider och ställen förövad stöld hållas till straffarbete
i sex månader, jämlikt 22 kap. 11 § strafflagen att lör lörskingring
hållas till straffarbete i tre månader, jämlikt 22 kap. 1 § nyssnämnda lag
att för vartdera av två bedrägeribrott böta 200 kronor, jämlikt 42 § i
kungl, stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse att
böta 50 kronor samt jämlikt 38 § i lagen den 2 augusti 1927 örn utlännings
rätt att här i riket vistas att böta 50 kronor; utgörande det frihetsstraff,
Caspersen skulle undergå, i en bot straffarbete i nio månader. Därest Caspersen
saknade tillgång till fulla gäldandet av de honom ådömda böterna,
skulle böterna förvandlas till fängelse i 28 dagar, vilket fängelsestraff skulle

165

med det övriga straffet förenas och Caspersen alltså i en hot hållas till straffarbete
nio månader 14 dagar. Därjämte hade rådhusrätten förpliktat Caspersen
att till vissa målsägande utgiva ersättning ävensom att ersätta
statsverket vad av allmänna medel förskjutits till åt Caspersen förordna!,
rättegångsbiträde i målet, varjämte rådhusrätten förordnat, att Caspersen

1 avbidan på straffets verkställighet skulle kvarbliva i häkte.

Den 19 augusti 1928 hade Caspersen förklarat sig nöjd med utslaget, varefter
K. B. i Skaraborgs län genom resolution den 20 augusti 1928 förordnat,
att det Caspersen ådömda straffet, som börjat den 19 augusti 1928,
skulle sluta, därest böterna erlades, den 19 maj 1929 men i annat fall den

2 juni 1929.

Med anledning av att rådhusrätten dömt Caspersen jämlikt 20 kap. 1 och
9 §§ strafflagen för första resan å särskilda tider och ställen förövad stöld
till straffarbete sex månader utan att tillika ådöma honom påföljd enligt
2 kap. 19 § samma lag anmodades vederbörande ledamöter uv rådhusrätten
att hit inkomma med yttrande.

I avgivet yttrande anförde t. f. borgmästaren F. Sjögren samt rådmännen
A. Cedermark och J. Torulf, vilka voro ansvariga för rådhusrättens
ifrågakomna utslag, följande:

Då Caspersen varit norsk undersåte och alltså icke ägt eller på grund
av vad han låtit komma sig till last ens kunnat tänkas förvärva de rättigheter,
som omnämndes i 2 kap. 19 § strafflagen, hade rådhusrättens ledamöter
ansett, att han icke borde dömas sagda rättigheter förlustig. Vidare
hade ledamöterna haft för ögonen stadgandet örn att utlänning, som dömts
till straffarbete eller fängelse ej under sex månader, efter utståndet straff
kunde ur riket utvisas. Åklagaren i målet hade även upplyst, att han hos
K. B. i länet begärt Caspersens utvisande. Vid närmare eftertanke hade
ledamöterna emellertid insett, att Caspersen, som för sina brott här i riket
varit underkastad svensk strafflag, bort ådömas sagda påföljd. På grund
av vad de sålunda anfört hemställde ledamöterna, att J. O. måtte låta vid
vad i saken förekommit bero. I

I 2 kap. 19 § strafflagen heter det, att vissa i lagen bestämda brott kunna
medföra, att den brottslige för tid, som i lagrummet sägs, ådömes den påföljd,
att han ej må utöva ämbete, tjänst eller annan allmän befattning
samt ej är berättigad avgiva röst vid val av riksdagsman eller präst eller att
deltaga i kommunal- eller municipalstämmas eller allmän rådstugas eller
kyrkostämmas överläggningar och beslut eller eljest rösta i allmänna ärenden,
i vilkas avgörande endast den må deltaga, som är i kommunens all -

166

manna angelägenheter röstberättigad. Är någon till sådan påföljd dömd,
havé han ock förverkat allmän befattning, som av honom innehaves. Ej
må påföljd enligt denna paragraf ådömas, där ej hrottet varder belagt med
straffarbete i minst sex månader. Påföljden ådömes för alltid, där den
dömde gjort sig skyldig till straffarbete på livstid, men i annat fall intill
dess viss tid, minst ett och högst tio år, förflutit från det han efter utståndet
straff blivit frigiven.

I 20 kap. 14 § strafflagen stadgas, att den, som för brott, varom i nämnda
kapitel förmäles, gjort sig skyldig till straffarbete i minst sex månader,
även skall dömas till påföljd enligt 2 kap. 19 § samma lag.

Av de anförda stadgandena torde framgå att, då rådhusrätten i Falköping
i ovan omförmälda fall funnit Caspersen jämlikt 20 kap. 1 och 9 §§
strafflagen hava för första resan å särskilda tider och ställen förövad stöld
förskyllt straffarbete i sex månader, det jämväl ålegat rådhusrätten att
för sagda brott döma Caspersen att intill dess viss tid förflutit från det han
efter utståndet straff blivit frigiven vara underkastad påföljd enligt 2 kap.
19 § strafflagen.

Till försvar för underlåtenheten att ådöma Caspersen berörda straffpå
följd hava rådhusrättens ledamöter — under förmälan, att de sedermera
kommit till insikt om det felaktiga uti sitt förfarande — åberopat, att de vid
utslagets meddelande hyst den uppfattningen, att Caspersen icke borde dömas
förlustig de i 2 kap. 19 § omförmälda rättigheter, enär han såsom norsk
undersåte icke ägde och med hänsyn till de begångna brotten ej heller kunde
tänkas här i riket förvärva sådana rättigheter, vartill komme, att ledamöterna
trott, att Caspersen skulle efter straffets utstående bliva utvisad
ur riket.

Gentemot vad ledamöterna sålunda andragit må framhållas att, även örn
Caspersen knappast kunde tänkas komma i åtnjutande av några av de i
2 kap. 19 § strafflagen omförmälda rättigheterna, detta icke utgjort skäl
för att ej ådöma honom straffpåföljd enligt samma lagrum. Det är nämligen
icke blott i fråga örn utövandet av berörda rättigheter, som dylik påföljd
har betydelse, utan densamma inverkar även i andra hänseenden. Vid
genomförandet år 1918 av den ändring uti strafflagen, som hade till syfte
borttagande av straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende, erinrade
föredragande departementschefen örn sex sådana fall, nämligen i fråga
örn rättighet till pension, rätt att deltaga i adelsmöte samt behörighet att
anställas eller såsom värnpliktig tjänstgöra vid krigsmakten, att vittna,
att enligt lagen örn skiljemän eller enligt annan allmän författning utses
till skiljeman ävensom att utöva befäl å svenska handelsfartyg. Under
ärendets behandling tillkom ett sjunde fall, nämligen i fråga örn villkor
för förvärvande av svensk medborgarrätt. Sålunda antogs samtidigt med
omförmälda ändring av strafflagen lag örn ändrad lydelse av §§ 2 och 3 i

167

förordningen den 27 februari 1858 angående ordningen och villkoren för
utländsk mans upptagande till svensk medborgare. Enligt sistnämnda lag
kunde svensk medborgarrätt icke vinnas av utländsk man, som på grund
av honom ådömd straffpåföljd vore utestängd från behörighet och rättigheter,
som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen. Jämlikt nu gällande lag
av den 23 maj 1924 örn förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap
erfordras jämväl för naturalisation av utlänning, bland annat, att han gjort
sig känd för hederlig vandel. Särskild uppmärksamhet synas mig i detta
sammanhang förtjäna dels stadgandet i 17 kap. 7 § rättegångsbalken att
den ej må vittna, som är okänd och främmande, innan kunnigt varder, att
han ej på grund av honom ådömd straffpåföljd är utestängd fran behörighet
och rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, dels ock bestämmelsen
i 17 kap. 29 § rättegångsbalken att värjemålsed ej må åläggas
den, som är ådömd sådan påföljd.

Av det nu anförda framstår uppenbarligen vikten av att jämväl utländska
undersåtar, som här lagforas, ådömas straffpåföljd enligt 2 kap.
19 § strafflagen i de fall, lagen angiver.

Enligt vad jag inhämtat hade emellertid vederbörande länsstyrelse den
29 april 1929, jämlikt 31, 34 och 41 §§ i lagen den 2 augusti 1927 om utlännings
rätt att här i riket vistas, förordnat, att Caspersen skulle efter utståndet
straff från riket utvisas, ävensom förbjudit honom att utan
Konungens tillstånd återvända till riket, vid äventyr att han, örn detta
förbud överträddes, skulle vara förfallen till fängelsestraff. I enlighet
med detta beslut hade Caspersen den 2 juni 1929 över Kornsjö järnvägsstation
avförts till Norge.

På grund därav och då det av rådhusrättens ledamöter i ärendet avgivna
yttrandet gav mig anledning antaga, att från deras sida en upprepning
av det förelupna felet icke torde komma att ske i framdeles förekommande
fall av liknande beskaffenhet, fann jag mig kunna låta bero
vid ovannämnda uttalanden, vilka delgåvos ledamöterna, samt avskrev
ärendet såsom av mig slutbehandlat.

4. Fråga huruvida förvandling av böter må ske, innan utslag,
varigenom böterna ådömts, vunnit laga kraft.

Genom utslag den 28 januari 1929 dömde rådhusrätten i Västervik S.
Ohlsén att böta för ”förande av automobil” 200 kronor och för ovarsamt
körande med automobil 200 kronor eller tillhopa 400 kronor.

Enligt ett av t. f. stadsfogden O. Nyström den 4 februari 1929 utfärdat
bevis befanns Ohlsén vid anställd undersökning sakna utmätningsbara
tillgångar till gäldande av ifrågavarande böter.

168

Sedan Ohlsén likaledes den 4 februari 1929 lämnat ett skriftligt, av två
personer bevittnat erkännande, att ban icke anfört besvär emot bötesbe6lutet
utan förklarade sig nöjd med förestående böter, förordnade tillsyningsmannen
vid kronohäktet i Västervik, rådmannen F. Holmberg, genom
resolution samma dag, att Ohlsén skulle i saknad av tillgång tili
honom ådömda böter tillhopa 400 kronor i stället undergå 23 dagars fängelse
och alt strafftiden, som börjat samma dag, skulle sluta den 27
februari 1929.

Därefter införpassades Ohlsén till kronohäktet för undergående av berörda
förvandlingsstraff.

Johan August Nilsson hade av ovannämnda rådhusrätt dömts dels genom
utslag den 31 oktober 1927 för fylleri m. m. att böta tillhopa 70 kronor
dels ock genom utslag den 25 februari 1929 för fylleri och våldsamt motstånd
att böta tillhopa 120 kronor.

Enligt ett den 27 februari 1929 av Nyström utfärdat bevis befanns Nilsson
vid anställd undersökning sakna utmätningsbara tillgångar till ovannämnda
böters gäldande.

Seaan Nilsson likaledes den 27 februari 1929 lämnat ett skriftligt, av
två personer bevittnat erkännande, att han icke anfört besvär ”emot förestående
böter”, förordnade Holmberg i resolution samma dag, att Nilsson
skulle i saknad av tillgång till böterna i stället undergå 13 dagars fängelse
och att strafftiden, som börjat genast, skulle sluta den 12 mars 1929.

Sedan Nilsson införpassats till kronohäktet i Västervik, förklarade han
inför t. f. föreståndaren P. Andersson i två vittnens närvaro sig nöjd med
det utslag, rådhusrätten avkunnat mot honom den 25 februari 1929, varigenom
han dömts att böta för fylleri 45 kronor och för våldsamt motstånd
75 kronor tillhopa 120 kronor, och villig att genast hörja avtjäna de honom
ådömda böterna.

Med anledning därav att i berörda två fall förordnats örn verkställighet
av bötesstraff, ehuru vederbörande utslag ännu icke vunnit laga kraft,
anmodade jag Holmberg att inkomma med yttrande. I

I avgivet yttrande anförde Holmberg följande:

Vid olika tillfällen hade, då särskilda omständigheter förelegat, tillsyningsmannen
vid kronohäktet i Västervik tillåtit verkställighet av bötesstraff,
ehuru utslag, varigenom böterna ådömts, ej vunnit laga kraft. Sedan
Holmberg blivit tillsyningsman vid häktet, hade Holmberg ej ansett
sig böra göra ändring i denna praxis, som ej medfört någon som helst olägenhet.
I förevarande fall hade Ohlsén, som haft tjänst hos en firma i
Västervik, vid ifrågakomna tid begärt verkställighet, enär han då kunnat
erhålla ledighet, vilket däremot ej med säkerhet kunnat påräknas längre

169

fram. Nilsson, som varit daglönare vid stadens hamn samt hade moder och
två harn att försörja, hade vid tiden för förvandlingen hegart verkställighet,
enär han vid denna tid kunnat lättare undvaras vid arbetena vid
hamnen och arbetsförtjänsterna vore större längre fram på våren. På
grund av vad han sålunda anfört hemställde Holmberg, att förvandlingen
av ifrågakomna böter, innan utslagen vunnit laga kraft, ej måtte föranleda
någon åtgärd mot honom.

I 2 kap. 10 § strafflagen stadgas att, örn hos den, som blivit till böter
fälld, saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola böterna förvandlas
till fängelse. 11 § av samma kapitel angiver närmare grunderna för denna
förvandling.

I § 6 mom. 2 kungl, förordningen den 14 december 1917 angående indrivning
och redovisning av böter stadgas att, efter det saköreslängd eller
expedition örn bötesbeslut kommit vederbörande redogörare till handa,
åligger det denne att skyndsamt själv eller genom annan vederbörande
utmätningsman vidtaga alla för höteshesluts verkställande erforderliga
och på honom ankommande åtgärder, mot vilka laga hinder ej möter. I
sådant avseende har redogöraren att icke allenast hos vederbörande göra
framställning örn förvandling, där sådan lagligen äger rum, av böter, till
vilkas fulla gäldande den hötfällde vid undersökning inom redogörarens
distrikt befunnits sakna utmätningsbara tillgångar, och därefter befordra
den hötfällde till undergående av förvandlingsstraffet, utan även i avseende
å sådana bötfällda, som uppehålla sig inom riket å viss ort utom redogörarens
distrikt, i den ordning § 9 bestämmer begära handräckning för
böternas indrivning och redovisning.

Stadgaudet i 2 kap. 10 § strafflagen lämnar ej den hötfällde någon valrätt
mellan att betala böterna eller att avtjäna dem genom förvandlingsstraff.
Innan böter förvandlas till frihetsstraff, skall genom utmätningsförsök
hava konstaterats, att den hötfällde saknar tillgång till deras fulla
gäldande. En dylik förrättning förutsätter emellertid i regel, att det utslag,
som skall befordras till verkställighet, vunnit laga kraft. I § 10 instruktionen
för landshövdingarna i rikets län samt de vid länsstyrelserna
anställda tjänstemän heter det sålunda, att länsstyrelse åligger att tillse,
att laga kraftvunna utslag i brottmål i behörig ordning befordras till
verkställighet. Härifrån gäller visst undantag beträffande utmätning av
böter, som blivit ådömda av hovrätt, varom stadgas i 6 § 1 mom. promulgationslagen
till lagen den 14 juni 1901 örn ändring i vissa delar av rättegångsbalken,
ävensom beträffande verkställighet av ö. Ä:s utslag i polismål,
vilka jämlikt § 14 i kungl, förordningen den 13 februari 1776 må
genast gå i fullbordan, oaktat besvär anföras.

170

Jämlikt lagen den 26 mars 1909 får jämväl i vissa fall straff verkställas,
ehuru det utslag, varigenom straffet ådömts, icke ännu vunnit laga kraft.
En förutsättning härför är, att den dömde i viss ordning förklarat sig
nöjd med utslaget och villig att undergå den ådömda bestraffningen.
Denna lag avser emellertid allenast frihetsstraff. Några motsvarande bestämmelser
i fråga örn bötesstraff finnas ej. Vid flera tillfällen har visserligen
ifrågasatts införande av dylika, men härom väckta förslag hava
ej haft framgång. Jag hänvisar härutinnan till den redogörelse, som finnes
intagen i N. J. A. 1906 avd. II art. 3.

Enligt min mening råder således ej någon tvekan örn, att det av Holm
berg tillämpade förfarandet, ehuru detsamma särskilt i fråga örn lösa
personer äger vissa fördelar, saknar stöd av lag. Då emellertid någon
skada ej syntes hava uppstått, fann jag mig böra låta bero vid att bringa
min uppfattning till Holmbergs kännedom.

5. Offentliga handlingars tillhandahållande hos myndighet.

I en den 24 september 1929 hit inkommen klagoskrift anförde F. Nilsson
och O. Nylén, båda i Malmö, bland annat följande:

Sedan några år tillbaka innehade klagandena en reportagehyrå i Malmö,
vilken hade till uppgift, bland annat, att från verk och inrättningar i staden
införskaffa och till tidningar leverera nyheter av allmänt intresse.
Detta reportagearbete bedreves även hos K. B. i Malmöhus län. Tjänstemännen
därstädes hade visat klagandena stort tillmötesgående och på
mångahanda sätt visat sig hjälpsamma och därigenom underlättat kia
gandenas arbete. Undantag därifrån utgjorde dock landskanslisten O.
Lindberg samt e. o. landskanslisten E. Lindberg. O. Lindberg vore föreståndare
för landskansliets brevavdelning, där han biträddes av E. Lindberg.
Trots upprepade klagomål vore det omöjligt för klagandena att få
taga del av till denna avdelning ankommande skrivelser, vilka kunde
hava allmänt intresse. Dessa undanhölles klagandena under allehanda
ohållbara förklaringar och uppkonstruerade undanflykter. Samtidigt som
det förmenades klagandena att taga del av dessa skrivelser och aktstycken,
begagnade sig landskanslisterna Lindberg av dem för att själva
skaffa sig extra inkomster genom att göra avskrifter av dem och sälja
dessa till tidningarna. Detta deras arbete bedreves i stor omfattning och
sträckte sig även över andra länsstyrelsens avdelningar. Med anledning
därav ville klagandena framställa en förfrågan, örn icke klagandena, i
sin egenskap av journalister, ägde rätt att komma i åtnjutande av samma
förmåner som landskanslisterna Lindberg i dessas extra förvärvsarbete
med det material, över vilket de i egenskap av länsstyrelsens tjänstemän

171

förfogade. Självfallet vore, att klagandena förklarat sig beredda att ställa
sig alla nödiga löreskrifter till efterrättelse och infinna sig på de tider,
vederbörande ansåge vara lämpligast.

I skrivelse den 18 november 1929 avgav K. B. i Malmöhus län, med överlämnande
av infordrat yttrande från O. Lindberg och E. Lindberg, utlåtande
i ärendet.

K. B. anförde i sitt utlåtande följande:

Å landskansliet hade i fråga örn behandlingen av ankommande och avgående
skrivelser ävensom deras tillhandahållande åt allmänheten utbildat
sig följande praxis. Handlingar, som inkomme med allmänna posten,
uppsorterades omkring kl. 10 f. m. och kl. 3 e. m. till de olika diarierna,
nio till antalet, varav två hemliga. Under dagens lopp ingåves en mängd
handlingar direkt till diarieförarna. Sedan anteckning skett i diariet, vilket
arbete enligt § 61 i landshövdinginstruktionen skulle utföras genast,
hade handlingarna plägat omedelbart överlämnas till vederbörande föredragande
tjänstemän, vilka vore fem till antalet. I fråga örn de handlingar,
som, inkomna med posten, uppsorterades kl. 10 f. m. och vilka utgjorde
flertalet, hade emellertid, sedan klagandena börjat sin journalistiska
verksamhet å kansliet, den anordning tillämpats, att klagandena erhållit
tillfälle att genomgå handlingarna, innan de utlämnats till föredragandena.
Å brevavdelningen, där landskanslisterna Lindberg vore anställda,
hade därvid samtliga handlingar överlämnats till klagandena; å
supplikavdelningen med dess olika diarier hade efterhand införts det tillvägagångssätt,
att endast sådana handlingar, vilka antagits hava allmänt
intresse, tillställts klagandena, såvida icke dessa framställt särskild begäran
örn utfående av även andra handlingar. K. B. hade icke erfarit, att
klagandena haft någon erinran mot det vid supplikavdelningen tillämpade
systemet. I enstaka fall hade det inträffat, att handlingar omedelbart
efter antecknandet i diariet överlämnats till föredraganden på dennes
begäran, vanligen då någon skyndsam åtgärd ansetts nödvändig. Så
snart dylik åtgärd vidtagits, hade emellertid klagandena på begäran haft
tillgång till handlingarna. K. B. hade icke kunnat finna, att det i andra
fall mött hinder för klagandena att omedelbart efter diarieföringen utbekomma
ankomna handlingar. Beträffande utgående expeditioner å brevavdelningen
hade tillgått på följande sätt. Expeditionerna hade utskrivits
antingen efter diktamen eller fran kladd. I förra fallet hade alltid, i senare
fallet ofta tagits genomslagskopia. Denna hade ibland ingått som bilaga
till konceptbrevboken, i andra fall hade kopian avskrivits däri. De
färdiga expeditionerna hade avsänts på eftermiddagen, vanligen efter kl. 4.
men med iordningställandet av konceptbrevboken hade fått anstå till följande
dags förmiddag. Senast vid 10-tiden hade konceptbrevboken stått

172

till förfogande för klagandena. Antalet under år 1928 å landskansliet inkomna
mål hade enligt K. B:s arbetsredogörelse utgjort 44,016, varav 5,447
passärenden. Antalet utgående expeditioner torde kunna beräknas till
minst 60,000. De flesta utgående expeditioner hänförde sig till mål eller
ärenden, som inkommit samma eller närmast föregående dag. Denna för
allmänheten fördelaktiga snabbhet i expeditionen bleve ej möjlig, därest
konceptbrevboken ovillkorligen skulle vara iordningställd före utgående
expeditioners avsändande.

Klagandenas rätt, anförde K. B. vidare, att på sätt de önskade erhålla
del av ifrågavarande offentliga handlingar vore givetvis beroende av vad
i allmänhet gällde beträffande sådana handlingars tillhandahållande. Tolkningen
av hithörande bestämmelser torde emellertid icke vara fullt säker,
och K. B. skulle därför gärna se, att ifrågavarande hänvändelse till J. O.
ledde till ett klarläggande av de regler, som borde följas i förevarande avseende.
Först och främst vore K. B. tveksam, huruvida varje framställning
att taga del av offentliga handlingar borde tillmötesgås. K. B. hade
dittills på begäran utlämnat samtliga med dagens post inkommande handlingar
utan att fordra något som helst ytterligare angivande. Emellertid
hade detta tillvägagångssätt ibland medfört hinder i K. B:s arbete. Klagandenas
avskrivningsarbete hade nämligen ofta tagit lång tid, ibland
över ett par timmar. Under denna tid hade vederbörande föredragande
varit i avsaknad av handlingarna och vanligen icke ens avvetat, att handlingarna
inkommit till K. B. Det vore uppenbart, att nämnda förhållanden
kunde medföra betydande olägenheter. K. B. ämnade på grund därav
taga under övervägande, huruvida icke i regel handlingarna skulle tillhandahållas
allmänheten endast då sådana uppgifter lämnats, att handlingarna
kunde identifieras, vilket icke kunde anses ske, örn begäran avsåge
samtliga med en viss dags post inkomna skrivelser, samt vidare endast
efter det föredraganden genomgått dem. K. B. ville påpeka, att meningsskiljaktigheter
lätt kunde uppstå mellan klagandena och de tjänstemän,
som handhade diarieföringen. Tjänstemannen måste vara angelägen
att diarieföra varje handling, innan den utlämnades till någon. Tidningsmannen
å sin sida sökte tillfälle att taga del av den snarast möjligt. Det
vore uppenbart, att den sistnämnde ofta funne ett fördröjande av diarieföringen
för sig olägligt, och från detta vore det lätt för honom att
komma till den övertygelsen, att diarieföringen onödigt fördröjdes. Ett
fördröjande kunde ske på fullt giltiga grunder, exempelvis örn tjänstemannen
bleve upptagen av ett mellankommande, mera brådskande ärende.
Enligt K. B:s förmenande torde någon annan utväg ej härvid vara att tillgripa,
än att de tjänstemän, som vore ansvariga för arbetet, finge med
bindande verkan avgöra, när handlingen skulle kunna utlämnas.

Vidare vore K. B. angelägen — fortfor K. B. — örn en säker utgångs -

173

punkt i fråga om den tid, inom vilken allmänheten vore berättigad att äga
tillgång till hos K. B. befintliga handlingar. Denna fråga, som ju delvis
berörts uti det föregående, gjorde sig särskilt påmind beträffande koncept
till avgående expeditioner. Att gällande tryckfrihetsförordnings uttryck
”genast och utan tidsutdräkt” vore i behov av förklaring hade särskilt påpekats
uti 1912 års betänkande med förslag till tryckfrihetsordning. Såsom
framginge av Iv. B:s redogörelse för expedieringen av utgående skrivelser
färdigställdes en viss dags koncept först påföljande dags morgon. Även örn
koncepthrevboken vore färdigställd före expeditionernas utlämnande till
befordran, finge allmänheten icke tillfälle att tidigare än nu skedde taga
del av densamma. För ett praktiskt ordnande av K. B:s arbete syntes det
nämligen erforderligt att avlämna expeditionerna till postbefordran vid
arbetsdagens slut.

Slutligen framhöll K. B., att klagandena naturligtvis icke kunde hava
anspråk på en företrädesställning i fråga örn journalistisk verksamhet inom
länsstyrelsens lokaler. Av tillmötesgående mot klagandena hade överenskommits
örn den anordning, att landskanslisterna Lindberg lämnade meddelanden
till tidningarna först samtidigt med det att klagandena erhölle
tillgång till konceptbrevboken. Huruvida detta förfarande, som använts ett
par års tid, alltjämt komme att tillämpas, kunde bliva beroende av de regler,
som kunde bliva en följd av klagandenas hänvändelse till J. O. Av
vad i utlåtandet anförts torde framgå, att enligt K. B:s förmenande klagandena
icke lidit intrång i den varje svensk medborgare tillförsäkrade
rätten att taga del av offentliga handlingar hos K. B., samt att K. B. vore
angelägen om ett uttalande från J. O. rörande de av K. B. ovan särskilt
anmärkta förhållanden. I

I avgivna påminnelser anförde klagandena, bland annat, att det icke
kunde vara med verkliga förhållandet överensstämmande, att samtliga
till brevavdelningen med morgonposten inkommande handlingar överlämnades
till klagandena. Möjligen överlämnades samtliga handlingar, vilka
ej hade något intresse för en journalist, men däremot så gott som inga
andra. Ehuru till brevavdelningen inkomme de flesta av de handlingar,
som vore av intresse ur journalistisk synpunkt, hade klagandena så gott
som aldrig tillfälle att taga del av någon sådan, utan endast av handlingar
av mindre intresse. Däremot kunde tjänstemännen på brevavdelningen
ständigt sända ut värdefulla meddelanden till tidningarna. Antingen
måste således alla värdefullare nyheter inkomma först senare på
dagen eller också undanliölles de klagandena. Det första alternativet vore
fullkomligt orimligt, och en tredje möjlighet, nämligen att handlingen
omedelbart efter diarieföringen överlämnades till vederbörande föredragande,
förelåge endast i enstaka fall. Då så skedde, hade klagandena vis -

174

serligen på begäran haft tillgång till handlingarna, men det horde beaktas,
att klagandena aldrig vore i tillfälle att framställa en sådan begäran,
vilken skulle kava till förutsättning, att klagandena skulle få tillgång till
diariet, vilket emellertid på därom framställd begäran vägrats dem. På
supplikavdelningen däremot hade alla handlingar, som kunde hava allmänt
intresse, överlämnats till klagandena.

Beträffande de utgående expeditionerna ville klagandena framhålla, att
konceptbrevboken visserligen på senare tiden stått till förfogande, då klagandena
framställt särskild begäran att få taga del av densamma. Det
kunde dock framhållas, att detta även förvägrats klagandena under upp
gift, att konceptbrevboken varit upptagen på annat håll, och i andra fall
hade utlämnandet skett med tydlig motvilja. Vad som tillhandahölles klagandena
vore kladdarna och genomslagskopiorna. Örn klagandena hade
tillgång till konceptbrevboken, skulle detta i hög grad underlätta deras
arbete, som försvårades genom den försenande läsningen av de blyertsskrivna
kladdarna.

Sedan K. B. anmodats att inkomma med förnyat utlåtande, anförde
K. B., med överlämnande av nytt yttrande från E. Lindberg, i skrivelse
den 7 februari 1930 följande:

Vad först anginge klagandenas anmärkningar i fråga om tillgången
till inkommande handlingar finge framhållas, att, såsom K. B. även tidigare
uppgivit, handlingar inkomme icke blott med morgonposten utan ock
senare under dagens lopp. Detta förklarade åtminstone delvis, att klagandena,
vilka ej uppehölle sig hela dagen i ämbetslokalerna, icke alltid erhållit
del av alla handlingar. Den för varje dag inkommande post hade
dittills omedelbart insorterats å sina platser, i den mån den icke samma
dag sänts ut åt annat håll. De handlingar, som inkomme med morgonposten,
vore visserligen de flesta till antalet, men i regel vore det de under
dagens lopp inkommande handlingarna, som för tidningsmännen vore de
mest intressanta, vadan den sämre tillgången till de senare handlingarna
för klagandena framträtt så mycket starkare. Att hålla reda på vilka
handlingar, som inkommit till K. B. efter morgonposten och diarieförts
å brevavdelningen, hade icke lyckats journalisterna. De hade sökt
nå detta syfte genom att begära tillgång till diariet. Det torde emellertid
icke vara möjligt för dem att fullt vinna sitt mål på denna väg, ty ett
forskande på måfå i diariet syntes vara allt för tidsödande för att bliva
praktikabelt. Tillgång till diariet hade icke förvägrats klagandena i vidare
mån, än att detsamma icke till dem utlämnats, medan det använts
av vederbörande tjänsteman. Då såsom anmärkts handlingar inkomme till
K. B. under hela dagens lopp, måste den tjänsteman, som förde diariet,
använda detsamma jämt och ständigt. Detta hindrade emellertid icke, att

175

diane! kunde under dagens lopp längre eller kortare tid utlånas åt allmänheten,
om och i den mån arbetets gilla gång ej därigenom stördes.

För att söka skapa en ordning, anförde K. B. vidare, varigenom klagandenas
intresse i möjligaste mån tillgodosåges på samma gång som minsta
möjliga olägenhet för K. B:s arbete uppstode, hade emellertid K. B. nu
infört följande tillvägagångssätt med avseende å inkomna, till brevavdelningen
hörande handlingars tillhandahållande åt allmänheten och således
även åt klagandena. De med morgonposten inkomna handlingar, vilka
komme diarieföraren till handa mellan kl. 9,30 och 10, diariefördes omedelbart
och utlämnades till klagandena. Handlingar, som inkomme senare
under dagens lopp, kunde vara antingen sådana, som omedelbart remit
terades åt annat håll, eller ock sådana, som stannade hos K. B. I fråga
örn den första kategorien ansåge K. B., att någon särskild åtgärd för att
sätta klagandena i tillfälle att taga del av dessa handlingar icke rimligtvis
kunde vara påkallad; remitterandet av handlingarna finge givetvis
icke fördröjas för ett journalistiskt bearbetande av desamma. De handlingar,
som tillhörde den andra kategorien och icke överlämnades till föredragande
eller annan tjänsteman för omedelbar behandling, samlades i
en särskild mapp, vilken när som helst under den tid, ämhetslokalerna
vore öppna för allmänheten, hölles klagandena till handa, dock att de under
en dag inkomna handlingarna skulle följande dag efter kl. 12 uppsorteras
och inläggas å sina platser. Nu angivna lörfaringssätt tillämpades
tillsvidare försöksvis men komme att ändras i den mån arbetet hos K. B.
bleve lidande därpå.

Beträffande tillhandahållande av utgående expeditioner och de anmärkningar
klagandena därom framställt i påminnelserna åberopade K. B.
vad E. Lindberg härutinnan i sak anfört.

I sistherörda hänseende anförde E. Lindberg i sitt yttrande, att klagandena
från första dagen av deras verksamhet hos K. B. erhölle dagens koncept
— kladdarna — så fort skrivelserna blivit undertecknade på eftermiddagen
och sålunda innan de blivit införda i konceptbrevhoken. De avstode
emellertid självmant från eftermiddagsbesöken och infunne sig i stället
på morgnarna för att avskriva koncepten. Dessa hade till en början alltid
funnits tillgängliga kl. 9 på morgonen dagen efter det skrivelserna undertecknats.
För omkring ett år sedan hade emellertid landssekreteraren
bestämt, att koncepten skulle införas i konceptbrevhoken dagen elter det
skrivelserna undertecknats och att arbetet därmed skulle påbörjas kl. 9 på
morgonen samt icke avbrytas, förrän alla koncepten vore införda i konceptbrevboken.
Därefter skulle kollationering omedelbart verkställas. Konceptbrevboken
bleve på grund därav icke tillgänglig för klagandena förrän
en stund efter kl. 9 på morgonen, någon gång icke förrän kl. 10. Så fort
kollationeringen blivit verkställd, hade emellertid klagandena, därest de

176

så begärt, haft tillgång till konceptbrevboken. Klagandena hade också
någon tid använt sig av konceptbrevboken vid avskrivandet av de utgående
skrivelserna. Det hade emellertid därvid hänt, att konceptbrevboken
av en eller annan anledning rekvirerats av någon länsstyrelsens tjänsteman,
så att klagandena måst avbryta sin avskrivning för längre eller kortare
tid. Klagandena hade då framställt begäran till E. Lindberg att i
stället för konceptbrevboken få avskriva kladdarna och genomslagskopiorna,
detta för att i lugn och ro kunna fortsätta avskrivningen.
E. Lindberg hade givetvis icke haft något att erinra däremot. Konceptbrevboken
hade aldrig undanhållits klagandena.

Klagandena avgåvo sedermera förnyade påminnelser.

I en till K. B. avlåten skrivelse anförde jag därefter följande:

En av hörnstenarna i vår tryckfrihet utgör den i § 86 regeringsformen
uttalade och i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen närmare utvecklade
regeln örn allmänna handlingars offentlighet. Sistnämnda stadgande innehåller
dels att det skall vara envar tillåtet att utan andra undantag och
villkor än tryckfrihetsförordningen stadgar i allmänt tryck utgiva alla,
såväl rättegångar som andra allmänna ärenden rörande handlingar, protokoll
och beslut av vad namn och beskaffenhet de vara må, dels ock att
till den ändan icke allenast alla sådana handlingar böra genast och utan
tidsutdräkt mot lösen utlämnas åt vem det äskar, antingen han har i saken
del eller ej, vid ansvar såsom för tjänstens försummelse, örn sådant av
någon publik tjänsteman vägras eller obehörigen fördröjes, utan även, vid
samma ansvar, i alla arkiv var och en fri tillgång lämnas att få på stället
avskriva eller avskriva låta, eller, örn därvid betydande hinder möter, i
bevittnad avskrift emot vederbörlig lösen utbekomma alla slags handlingar
i vad ämne som helst. Regeln örn handlingars offentlighet har i
första rummet den betydelsen, att den möjliggör för den enskilde att erhålla
del av vad som förekommer hos myndigheterna i ärenden, som röra
honom. Men denna regel äger en vidare innebörd. Framför allt tjänar den
behovet av offentlig kontroll över statens verksamhet, vilket särskilt visar
sig däri, att rätten att utfå handlingar icke är inskränkt till den, som har
i saken del. Genom pressen får en bredare allmänhet sin uppmärksamhet
riktad på de viktigare avgöranden, som av myndigheterna skola träffas,
och kan bilda sig en uppfattning örn den riktning, vari dessa skola gå.
Denna verkan av bestämmelserna i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen är
otvivelaktigt av en utomordentlig betydelse för ett sunt statsförvaltningsliv.

177

K. B. har i sitt yttrande uttalat tveksamhet angående tolkningen av berörda
bestämmelse i vissa hänseenden och anhållit örn ett uttalande av
mig. Sålunda bär K. B. förklarat sig tveksam i fråga örn den tid, inom
vilken allmänheten vöre berättigad att äga tillgång till handlingar. I anledning
härav vill jag framhålla, att en expedition torde vara att anse såsom
offentlig handling och sålunda böra hållas tillgänglig för allmänheten
i och med det densamma blivit utfärdad. Handlingar, som inkomma till
K. B., böra vara tillgängliga alltifrån den tidpunkt, då de faktiskt kommit
K. B. till handa. (Jfr N. Herlitz: Utredning med förslag till ändrade
bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet 1927 sid. 49—55
samt N. J. A. 1911 sid. 506 och 1922 sid. 243.)

Beträffande ordningen för offentliga handlingars tillhandahållande fastslår
ifrågavarande bestämmelse å ena sidan, att utlämnandet skall ske
genast och utan tidsutdräkt, samt å andra sidan, att tillgång till själva
originalet må förvägras, örn därvid betydande hinder möter. I fråga örn
tolkningen härav hava företrädare till mig i ämbetet uttalat sin anslutning
till den i 1912 års förslag till tryckfrihetsordning uttalade regeln, att
handling bör tillhandahållas en sökande i den ordning, som är förenlig
med övriga lika viktiga tjänsteåligganden, expeditionsgöromålens gång
och handlingens behöriga vård. En liknande uppfattning har kommit till
synes i rättspraxis.

I detta sammanhang må jämväl erinras, att en sökande ej behöver omnämna
något visst eller några vissa ärenden, vartill av honom begärda
handlingar höra, utan att det är tillfyllest, att sökandens begäran har en
sådan innebörd, att tjänstemannen, hos vilken handlingen hegäres, förstår,
vilka handlingar sökanden åsyftar. (Jfr J. 0:s ämbetsberättelse 1920 sid.
149 o. f.)

Vad särskilt angår förevarande klagomål, vill jag framhålla, att, såsom
jag redan antytt, det måste anses såsom ett befogat allmänt intresse, att i
fråga örn allmänhetens tillhandagående inom länsstyrelsen är så ordnat,
att pressens representanter i regel äro i tillfälle att taga del av de under
dagens lopp inkommande handlingarna och utgående expeditionerna. Att
en sådan ordning ej kan för varje fall fullständigt genomföras, är dock
otvivelaktigt. Då fråga är om ett omedelbart tillhandahållande av handlingar
i mål, som äro på prövning beroende, kan det ej undgås, att understundom
hinder härvid måste uppstå. I brådskande ärenden kan det vara
angeläget, att vederbörande tjänsteman genast efter det en handling inkommit
får taga densamma under beredning eller att den omedelbart vidarebefordras
till annan myndighet. Men onekligen är det en ordning
värd att eftersträva, att framställningar örn handlingars tillhandahållande
endast undantagsvis röna avslag.

Klagandena hava i sina påminnelser förklarat, att den ordning, som

12 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 11)31 års riksdag.

178

K. B. numera infört å brevavdelningen beträffande offentliga handlingars
tillhandahållande åt pressen, under förhandenvarande förhållanden är
tillfredsställande, därest den icke saboteras av avdelningens tjänstemän.
Det har icke kunnat ledas i bevis, att någon tjänsteman förvägrat klagandena
att taga del av offentlig handling eller undanhållit klagandena
dylik handling under sådana omständigheter, att han därigenom gjort
sig förfallen till tjänstefel. Det torde ock vara att förvänta, att K. B. skall
finna angeläget att tillse, att ifrågavarande till allmänhetens tjänst meddelade
föreskrifter örn allmänna handlingars tillhandahållande icke framdeles
eftersättas av enskilda tjänstemän på grund av obehöriga hänsyn.

Vid ovan angivna förhållanden och då ej heller utretts, att i annat i klagomålen
omförmält hänseende förelåg tjänstefel, som borde av mig beivras,
fann jag ärendet icke föranleda någon min vidare åtgärd. Örn mitt
beslut skulle O. Lindberg och E. Lindberg genom K. B:s försorg underrättas.

6. Fråga om inrymning i åborätt.

I egenskap av förmyndare för Halvar Johannes Johansson anhöll Johan
August Olofsson i Joeström hos K. B. i Västerbottens län att, enär Halvar
Johannes Johansson jämlikt övergångshestämmelserna till lagen örn äktenskaplig
börd vore att anse såsom äkta son till avlidne Johan August Johansson,
vilken innehaft åborätten till krononybygget 1/s mantal litt. Ad
Gardsjönäs nr 1 i Stensele socken, Olofsson måtte i sin nämnda egenskap
inrymmas i åborätten.

Genom utslag den 2 mars 1929 prövade K. B. på grund av vad i ärendet
framgått skäligt inrymma Olofsson i egenskap av förmyndare för Halvar
Johannes Johansson uti värdskapet till ifrågavarande nybygge, dock enr
dast tillsvidare och intill dess sig visat, huruvida någon till värdskapets
övertagande bättre berättigad sig anmälde inom natt och år efter det den
kungörelse, som i anledning av den villkorliga åboantagningen komme att
utfärdas, blivit i häradets kyrkor senast uppläst.

I en hit insänd skrift anförde Johan August Johanssons änka Augusta
Johansson klagomål över att K. B. utan att meddela henne eller taga någon
som helst hänsyn till hennes rätt tilldelat Halvar Johannes Johansson
införsel i nybygget.

Sedan i anledning av innehållet i klagoskriften K. B. i Västerbottens län
anmodats att inkomma med yttrande, anförde K. B. i ett den 3 oktober
1929 avgivet utlåtande följande:

179

Till interimsåbo å ifrågavarande hemman hade genom K. B:s utslag
den 2 mars 1929 Olofsson i egenskap av förmyndare för Halvar Johannes
Johansson på därom gjord ansökning antagits. Enligt ett ansökningen
hifogat intyg, utfärdat av pastorsämbetet i Tärna församling, vore Halvar
Johannes Johansson förre åbon Johan August Johanssons son, avlad under
sedermera uppslagen trolovning med viss namngiven kvinna. Otvivelaktigt
vore alltså Halvar Johannes Johansson på grund av sin släktskap
med förre åbon att anse såsom åboberättigad. Ehuru ansökningen i
första hand avsett omedelbart beslut örn ständig inrymning i hemmanet,
hade K. B. dock funnit sig icke böra meddela beslut därom, då handlingarna
i ärendet icke tydligt utvisat, att någon med bättre rätt till åboskapet
ej kunde finnas. K. B:s beslut hade med anledning därav allenast fått
karaktär av tillfällig åtgärd för tillsättande av åbo å hemmanet. För att
lämna andra åboberättigade, som önskade göra sina anspråk gällande, tillfälle
att bevaka sin rätt med avseende å hemmanet, hade K. B. genom
allmän kungörelse tillkännagivit sitt beslut i denna fråga samt därvid
uppmanat dem, som ansåge sig äga bättre rätt till åboskapet än den villkorligt
antagna åbon, att inom natt och år från den dag, då kungörelsen
offentliggjorts, sin rätt hos K. B. anmäla. Kungörelsen hade upplästs i
Tärna och Stensele församlingars kyrkor den 28 juli 1929. Därest klaganden,
såsom hon i klagoskriften syntes förmena, i egenskap av änka efter
Johan August Johansson ägde åtnjuta mannens livstidsstädja till godo,
kunde hon givetvis inom sagda tid i nu nämnda ordning göra sina anspråk
gällande, därest hon, som genom giftermål kommit till hemmanet,
visade, att hon ej trätt i annat gifte och att hon hemmanet väl skötte.
Klaganden hade den 13 september 1929 inkommit till K. B. med en skrivelse
i ärendet. Skrivelsen hade den 14 i samma månad översänts till
landsfiskalen i Stensele distrikt, som anmodats lämna klaganden tillfälle
att, därest skrivelsen innebure klander för hennes egen eller makarna Johanssons
omyndiga barns räkning mot utslaget den 2 mars 1929, till K. B.
inkomma med av fullständiga handlingar åtföljd ansökan om införsel i
hemmanet. Sedermera hade till landsfiskalen i nämnda distrikt översänts
avskrift av nämnda utslag med besvärshänvisning för att mot bevis
tillställas klaganden. Det stöde sålunda klaganden öppet att jämväl i
till kungl, kammarkollegium ställda besvär inom föreskriven tid klandra
K. B:s beslut. K. B. hemställde, att förevarande klagomål icke måtte föranleda
vidare åtgärd.

Klaganden avgav påminnelser.

Efter besvär av klaganden undanröjde kammarkollegium i utslag den
4 mars 1930 på anförda skäl K. B:s utslag.

180

Kungl. Maj:!, varest Olofsson anförde besvär, fann genom utslag den 3
november 1930 ej skäl att göra ändring i kammarkollegii utslag.

Enligt första punkten i kungl, brevet den 5 februari 1808 och kungl,
kammarkollegii därpå grundade kungörelse den 29 i samma månad är
stadgat, att änka, som kommit till kronohemman genom giftermål med
sin avlidne man, skall efter allmänna lagens föreskrift i 16 kap. 2 § jordabalken
njuta mannens livstidsstädja tillgodo, så länge hon änka sitter
samt fullgör vad i anseende till hemmanets byggnad och hävd jämte utskylder
är föreskrivet, evad hon med den avlidne mannen har barn eller
icke eller barn av mannens förra äktenskap finnas. Skulle änkan icke förmå
hemmanet sköta och förvalta samt för de därmed förknippade skyldigheter
ansvara, äger hon å hemmanet njuta föda och uppehälle emot
de tjänster, hon kan åstadkomma. Den hänvisning, som i förevarande bestämmelse
skett till 16 kap. 2 § jordabalken, liksom ock avfattningen i
övrigt av bestämmelsen utvisa, att den besittningsrätt, som åbo innehar
till kronohemman, vid hans död icke upphör utan omedelbart övergår å
hans änka. Jag hänvisar i denna fråga jämväl till kammarrådet P. R.
Bergströms såsom bilaga till kronolägenhetskommissionens betänkande
fogade utredning örn stadgad åborätt del I sid. 219.

Med tillämpning av nu omförmälda bestämmelse hade i förevarande
fall klaganden såsom änka efter Johan August Johansson varit berättigad
att njuta dennes livstidsstädja tillgodo under ovan angivna villkor.
Såvitt handlingarna i ärendet utvisade, hade visserligen icke före med
delandet av utslaget den 2 mars 1929, varigenom Olofsson i egenskap av
förmyndare för Halvar Johannes Johansson inrymts i värdskapet till nybygget,
varit för K. B. känt, att Johan August Johansson efterlämnat
änka. Men med hänsyn till förutnämnda bestämmelse syntes Olofssons
ansökning icke hava bort bifallas, med mindre K. B. genom infordrande
av upplysningar från prästerskapet eller annorledes utrönt, att änka icke
funnits efter Johan August Johansson.

Emellertid hade ifrågavarande åtgärd allenast varit av villkorlig natur,
i det att i utslaget lämnats den, som ägde bättre rätt till värdskapet än
Halvar Johannes Johansson, tillfälle att inom natt och år, efter det kungörelse
örn åboantagningen ågått, hos K. B. göra sina anspråk gällande.
Vidare var upplyst, att berörda utslag på besvär av klaganden undanröjts
av kammarkollegium genom utslag den 4 mars 1930, i vilket utslag Kungl.
Majit den 3 november 1930 ej funnit skäl göra ändring. Enligt vad klaganden
uppgivit, hade varken Olofsson eller Halvar Johannes Johansson

181

tillträtt nybygget, utan hade klaganden alltjämt kvarsuttit och brukai,
detsamma.

På grund därav fann jag vid prövning av klagomålen skäl låta bero vid
ovannämnda uttalande, vilket jag bragte till K. B:s kännedom.

7. Fråga angående polismyndighets rätt att öppna och
granska enskilt brev.

I tidningen Social-Demokraten för den 4 december 1929 förekom under
rubrikerna ”Utås’ brev öppnades på polisorder. Fru Starkenberg klarlägger
sammanhanget. Brevförsvinnande?” en artikel av följande innehåll:

”För en vecka sedan erhöll Soc.-D. genom T. T. ett meddelande från
Jönköping örn det omstridda brev en fru Starkenberg emottaga för en
svenskbyfamilj vid namn Utås. I meddelandet hette det, att brevet på
fru Starkenbergs begäran öppnades i polisens närvaro, utan någon som
helst fordran därom från polisens sida.

Fru Starkenberg har nu anmodat Soc.-D. att göra en korrigering i
denna sak.

— Jag erhöll själv inte i första hand det omnämnda brevet, som var
ställt till en svenskbyfamilj Johan Vilhelmsson Utås under min adress,
berättar fru Starkenberg. Brevet hade överlämnats till polisen, som i sin
tur begärde upplysningar och personlig inställelse av mig på poliskontoret.
Där blev jag befalld att öppna brevet trots mina förklaringar, att jag
inte hade med brevets innehåll att göra. Svenskbyfamiljen hade nämligen
uppgivit min adress utan min vetskap. Först senare meddelade fru Utås
orsaken: familjen hade tidigare inte erhållit svar på sina brev till släktingar
i Ryssland.

Med anledning av fru Starkenbergs beriktigande har Soc.-D. haft ett
samtal med kriminalpolisen i Jönköping, som påstod, att brevet varit
adresserat till fru Starkenberg, varigenom hon varit i sin fulla rätt att
bryta det. Man ville dock inte uppgiva, att brevet brutits på polisens
order.”

Följande dag innehöll samma tidning en ny artikel i denna sak, vari
anfördes:

”Med anledning av brevöppningsaffåren har Smålands Folkblad hos
detektiva polisen inhämtat, att brevet, trots att det var adresserat till fru
Starkenberg, överlämnats till polisen, vilken sedan anmodat fru Starkenberg
att bryta brevet, varefter en expert fått översätta innehållet. Detta
var emellertid utan större intresse, varför brevet vidarebefordrades till
adressaten. Vid förfrågan har expeditionschefen vid svenskbyboförlägguingen
meddelat tidningen, att brevet kommit till förläggningen med en
vanlig postväska, trots att det var adresserat till en familj nere i staden.

182

Av en ren händelse hade expeditionschefen lämnat brevet till ett par polismän,
emedan dessa intresserat sig för det.”

Sedan jag i anledning av dessa tidningsartiklar anmodat stadsfiskalen
i Jönköping A. Hjelm att efter vederbörande polismäns hörande till mig
inkomma med upplysning, huru med de i artiklarna uppgivna omständigheter
förhölle sig, anförde Hjelm i avgivet yttrande, bland annat, följande:

Samtliga polismän, som tagit någon befattning med brevet, hade blivit
hörda och därvid uppgivit.

Polisöverkonstapeln E. Löfgren: Lördagen den 26 oktober 1929 kl. 3,lägden
e. m. hade Löfgren under tjänstgöring å polisstationen i Jönköping
mottagit telefonpåringning från löjtnanten A. Hultin, anställd vid svenskbyboförläggningen
i förutvarande Jönköpings regementes kaserner. Hultin
hade därvid meddelat, att med dagens post till svenskbyboförläggningen
troligen av förbiseende medföljt ett brev, adresserat till en ”fru Starkenberg,
Kirkegatan 16, Jönköping”, ehuru med ytterligare påteckning å
kuvertet: ”att Johan Vilhelmsson-Utas”, samt möjligen avsett för denne.
Av en del förelupna omständigheter hade Hultin ansett sig böra lämna
polisen och särskilt kriminalpolisen meddelande örn saken för på den ankommande
åtgärd. Löfgren hade därför i sin tur underrättat kriminalpolisen
i staden örn den ingångna anmälan men i övrigt ej tagit någon befattning
med hrevet.

Länskriminalkonstapeln C. O. Sjöqvist: Lördagen den 26 oktober på
eftermiddagen hade Sjöqvist genom Löfgren fått del av dennes telefonsamtal
med Hultin angående ifrågakomna brev. Då Sjöqvist stått färdig
att i tjänsteärende avresa till Malmslätt, hade han meddelat Löfgren därom
samt bett denne underrätta Hjelm örn brevet, innan åtgärd vidtoges
i saken. Påföljande måndag, den 28 oktober, hade Sjöqvist av kriminalöverkonstapeln
E. Gustavsson erhållit tillsägelse att jämte annan tillgänglig
kriminalkonstapel uppsöka Hultin för erhållande av närmare upplysningar
angående brevet och vad därmed kunde hava samband. Då Sjöqvist
ansett ärendet vara av en viss ”ömtålig” natur, hade han hemställt till
Gustavsson, att denne själv skulle medfölja. Gustavsson hade villfara
denna begäran, och båda hade begivit sig upp till kasernerna, där Hultin
anträffats å sin expedition. Efter undersökning först angående en föregående
dag såsom tillgripen anmäld velociped hade Hultin tillsports örn
omtelefonerade brevet. Hultin hade då företett brevet, vars tillslutna kuvert
hade ungefär följande påskrift:

”Till Fru Starkenberg,

Kirkegatan 16 Sverge, Jönköping
an” — eller — ”att

Johan Vilhelmsson-Utas.”

183

Körande sistnämnda adressat hade Hultin meddelat, att denne tillhörde
en av de tre s. k. ryssvänliga familjerna, som begärt få återresa till Ryssland
och som vore misstänkta för starkt kommunistiska tänkesätt samt
för att stå i förbindelse med likasinnade i Jönköping, ävensom att lian,
enligt samstämmiga berättelser av flera i Jönköping förlagda svenskbybor,
varit en av deltagarna i ett i Gammalsvenskby i Ryssland för flera ar
sedan begånget rån å en rysk jude och därför ej kunde anses for någon
pålitlig person. Då brevet varit ställt till en utom förläggningen bosatt
person, bade det synts Hultin misstänkt och kunna innehålla meddelanden
av annan än rent privat natur. På grund därav och då brevet faktiskt
varit adresserat till fru Starkenberg, som bodde Kyrkogatan nr 16 oell vars
man vöre åkare, bade brevet på förslag av Gustavsson omhändertagits av
denne för att tillhandahållas fru Starkenberg och för att genom hennes
bemedling polisen skulle kunna få del av innehållet. Brevet hade medtagits
till polisstationen, och bade Sjöqvist därefter ej tagit någon befattning
med detsamma.

Kriminalöverkonstapeln Gustavsson: Sedan Gustavsson genom Lofgren
fått meddelande om Hultins anmälan rörande brevet i fråga samt darom
även underrättat Hjelm, hade Gustavsson den 28 oktober på morgonen
givit Sjöqvist i uppdrag att hos Hultin närmare förhöra sig rörande brevet
och vidtaga den åtgärd, saken kunde påkalla. I anledning av Sjoqvists betänkligheter
bade Gustavsson därvid själv medföljt, och vitsordade Gustavsson
till alla delar riktigheten av Sjöqvists uppgifter rörande besöket
bos Hultin och omständigheterna vid brevets utfående av Hultin. Efter
rapport i ärendet till Hjelm hade denne och Gustavsson, medhavande brevet,
uppsökt fru Starkenberg i bostaden i huset nr 16 Kyrkogatan for samtal
med benne örn brevet. Hon hade emellertid stått färdig att med en
strax avgående omnibus avresa till Gränna, varför vidare ordande örn
brevet ej förekommit, men hade fru Starkenberg anmodats och utlovat att
följande dag besöka polisstationen med anledning av brevet. Följande morgon,
den 29 oktober, bade fru Starkenberg kommit till polisstationen, där
hon’ i Hjelms frånvaro berts av Gustavsson i närvaro av kriminalkonstapeln
C. E. Magnusson och vid kriminalavdelningen då tjänstgörande
landsfiskalsaspiranten O. Lokrantz. Hon hade därvid uppgivit, att hon
genom sin son Berndt, 25 år gammal och förutvarande militär, blivit bekant
med familjen Utås, vars i Jönköping varande medlemmar en eller
annan gång besökt familjen Starkenberg och i klädväg även bekommit någon
gåva av Starkenbergs. Fru Utås hade därvid någon gång nämnt, att
familjen till släktingar i Ryssland avsänt brev utan att, trots lång tid forflutit,
erhålla något svar, varför de numera i breven till släktingarna i
hemlandet uppgivit sin adress vara fru Starkenberg. Vid något tillfälle
hade ock ankommit ett till sonen Berndt adresserat brevkort med i övrigt

184

i>sk skrift. Fru Starkenberg visste då ej, såsom lion sedan bort, att familjen
Utås tillhörde kominternkommunisterna. På Gustavssons uttalande
därefter, att fru Starkenberg väl kunde öppna brevet såsom varande ställt
till henne, hade lion föreslagit, att Gustavsson själv skulle göra detta.
Gustavsson hade dock sagt sig ej vilja göra det men som sin åsikt framhållit
att, aå brevet vore ställt till fru Starkenberg, hon ägde full rätt att
öppna brevet. Utan vidare invändningar hade då fru Starkenberg brutit
brevet, som befunnits innehålla två hela blad olinierat makulaturpapper
med tysk skrift och stil och utan någon överskrift eller adressort. Sedan
nian gjort försök att tyda skriften utan att lyckas, hade fru Starkenberg
avlägsnat sig från polisstationen, därvid kvarlämnande brevet. Senare
samma dag eller möjligen följande dag hade genom en i Jönköping bosatt
tysk ingenjör brevet i görligaste mån blivit översatt och befunnits enligt
hans utsago dels vara synnerligen svårt att översätta, då skriften var uppblandad
med troligen ryska ord, dels ock, i den mån det varit möjligt tyda
brevet, innehålla meddelanden av rent privat oskyldig natur. På grund
därav bade brevet följande dag genom kriminalkonstapeln S. Högström
blivit återlämnat till fru Starkenberg.

Kriminalkonstaplarna Magnusson och Högström hade i tillämpliga delar
vitsordat riktigheten av Gustavssons uppgifter, Magnusson rörande omständigheterna
vid brevets öppnande av fru Starkenberg å polisstationen
samt Högström angående brevets återställande till fru Starkenberg.

Under förmälan, att Lokrantz numera slutat sin tjänstgöring i Jönköping
och vistades uppåt Norrland å okänd ort, varför han ej kunnat höras i
saken, anförde Hjelm vidare:

I anslutning till vad sålunda framkommit ville Hjelm nämna, att han,
sedan han fatt del av Hultins anmälan rörande brevet och senare i samband
darmed uttalade farhågor, endast ogärna sett ett ingripande från polisens
sida böra göras i saken och då allenast under förutsättning av fru
Starkenbergs frivilliga medverkan medelst öppnandet av brevet, varom
Hne m ock givit nödiga direktiv. Något som helst tvång å eller befallning
UT, „ starkenberg i avseende å brevöppnandet hade såsom framginge av

“.rJ°,r“eJ, heUer ägt rum- På grund av vad sålunda förekommit hems
a Ide Hjelm, att saken ej skulle föranleda vidare åtgärd.

Fru Signe Starkenberg, vilken lämnats tillfälle att yttra sig över Hjelms
förklaring, anförde i en hit ingiven skrift, bland annat, följande:

Fru Starkenberg kunde icke i allt vitsorda Hjelms uppgifter. Måndagen
den 28 oktober 1929 ungefär en kvart över 12 på middagen hade hon i sitt
hem fatt besök av Hjelm och Gustavsson, vilka medfört ett oöppnat brev,

185

försett med ungefär den adress, som Hjelm uppgivit, dock med tillägg av
ordet ”evergiva” efter fru Starkenbergs namn således

(Fru Starkenberg evergiva)

(Att Utås).

Det övriga av adressen hade stått ovanför fru Starkenbergs namn. Hjelm
hade visat brevet, varvid han yttrat: ”Här är ett brev till fru Starkenberg
från Ryssland. Kan fru Starkenberg säga vad det innehåller!” Fru
Starkenberg hade emellertid icke kunnat lämna några upplysningar,
då hon icke haft några bekanta i Ryssland och ej heller haft någon
vetskap örn, att hennes namn skickats dit. Hon hade därför ansett
sig icke hava något med saken att göra. I det Hjelm hållit upp brevet
framför fru Starkenberg hade han svarat: ”Ja men det är till
frun. Här står ju fru Starkenberg, således är det Ert brev.” ”Ja det
ser jag” — hade fru Starkenberg genmält — ”men är det inte till en
svenskbyfamilj!” Detta hade Hjelm ej velat medgiva utan vidhållit, att
brevet vöre till fru Starkenberg och frågat: ”Skulle Ni inte vilja öppna
det här hrevet!” Fru Starkenberg hade svarat: ”Nej, jag kan inte öppna
något brev, som ej är mitt.” Ater igen hade Hjelm försäkrat, att brevet
vore till fru Starkenberg och att ingen annan kunde öppna det. Därtill
hade fru Starkenberg svarat att, örn hon hade rättighet att öppna brevet,
polisen likaväl kunde öppna det, samt vidare förklarat, att hon icke hunne
att resonera mera, enär hon måste fara med en omnibus kl. 1. Påföljande
dag efter kl. 9 f. m. hade fru Starkenberg fått en telefonpåringning
från polisstationen med förfrågan, örn hon kunde komma dit, helst med
detsamma, för att se på brevet, vilket hon lovat. Omedelbart därefter
hade fru Starkenberg infunnit sig å polisstationen. Efter en god stunds
väntan hade hon av Gustavsson i en allt annat än vänlig ton tillfrågats:
”Hur inne i sjutton har Ni blivit bekant med den där svenskbyfamiljen!”
Därtill hade fru Starkenberg svarat, att hon väl blivit bekant med denna
svenskbyfamilj på samma sätt, som andra blivit bekanta med andra
svenskbyfarniljer. Bekantskapen hade icke synts fru Starkenberg kunna
vara så synnerligen anmärkningsvärd, då folk från hela Jönköping med
omnejd formligen vallfärdat varje dag upp till svenskbyboförläggningen,
där de gjort sig bekanta med de olika familjerna. Gustavsson hade därefter
omtalat familjen Utås’ rövarbedrifter och utplundring hos en jude
i Ukraina samt slutligen yttrat följande: ”Det kan ha’ förbannade risker
å följder med sig att vara bekanta med en sådan familj.” Fru Starkenberg
hade förklarat, att hon icke hade någon vetskap örn familjen Utås’
tidigare förhållanden i Ryssland eller att de hade kommunistiska avsikter,
därvid hon tillagt, att hur förhållandet än vore, man väl finge tala
sanning. ”Ja det kan man aldrig tro eller veta” hade fru Starkenberg fått
till svar. Efter att hava hört de rysligheter, som familjen Utås begått,

186

samt på grund av den framskymtande misstanken mot hennes sanningsenlighet
hade fru Starkenberg blivit mycket upprörd, då hon var medveten
örn, att hennes och hennes familjs bekantskap med familjen Utås på
intet sätt varit otillbörlig. Därvid hade tillgått på följande sätt. Fru
Starkenbergs son Berndt hade gjort bekantskap med en svenskbypojke,
som hette Sigfrid. Då såväl fru Starkenberg som hennes familj varit vänligt
stämda mot svenskbyborna, hade de anmodat Berndt att fråga Sigfrid,
örn han hade några systrar, eftersom fru Starkenbergs dotter hade
kläder, som hon gärna ville skänka dem. Sigfrid hade meddelat, att han
hade flera systrar. Fru Starkenberg hade då inbjudit Sigfrid samt hans
föräldrar och två systrar. Sedan fru Starkenberg ännu en gång bjudit
hem denna svenskbyfamilj, hade umgänget upphört. Det sista besöket
hade inträffat minst en månad före hrevets ankomst. Vid hesöken hade
aldrig ett ord yttrats örn de politiska förhållandena i vare sig Ryssland
eller Sverige.

Beträffande det ifrågavarande förhöret anförde fru Starkenberg vidare,
att hon vid förhöret, som varit ingående, fått redogöra för, hur och när
bekantskapen med Utås börjat och utvecklats, och för såväl sin egen som
sin familjs ställning till kommunisterna, till och med beträffande sin religiösa
ståndpunkt. Då fru Starkenberg icke velat erkänna, att brevet vöre
hennes, hade Gustavsson fattat detsamma och med höjd röst yttrat: ”Ja,
här är det nu”, varpå fru Starkenberg genmält: ”Nej, öppna det Ni.” Med
en ny gest med handen och hrevet åt fru Starkenberg hade Gustavsson
svarat: ”Nej, det är ställt till Er.” Detta hade fru Starkenberg uppfattat
såsom en befallning att öppna hrevet, vilket i förening med den visade
misstänksamheten mot fru Starkenberg gjort, att hon känt sig tvingad
att öppna brevet för att därmed kunna bevisa sin sanningsenlighet. Under
försäkran, att hon ej kunde tro, att hon hade med hrevet att göra, hade
fru Starkenberg därefter öppnat detsamma. Först därpå hade Hjelm inkommit.
Då det visat sig, att ingen av de närvarande kunde läsa brevet,
hade Hjelm i telefon ringt upp en person i staden och begärt, att han
skulle komma till polisstationen för att översätta ett tyskt brev. Efter en
stunds väntan, utan att den eftertelefonerade personen kommit tillstädes,
hade fru Starkenberg erhållit rättighet att avlägsna sig, vilket hon också
omedelbart gjort. Samma dags eftermiddag vid 8-tiden hade kriminalkonstapeln
Högström kommit hem till fru Starkenberg med hrevet, vilket
hon sedermera överlämnat till fru Utås.

Fru Starkenberg tilläde, att det smärtat henne djupt, att denna historia,
som ju icke vore annat än en ren bagatell, på sätt som skett, blåsts upp
till stora dimensioner och att hon dels genom polisingripandet och dels
genom figurerandet i en stor del av landets tidningar kommit att framstå
såsom en tvetydig person. Såväl hon som hela hennes familj hade an -

187

setts för hederliga människor och hade aldrig förut varit i konflikt med
rättvisan. Några särskilda yrkanden hade fru Starkenberg icke att framställa.
Hon önskade blott, att hela saken bleve bragt ur världen.

Sedan jag anmodat Hjelm att inkomma med förnyat yttrande, därvid
de skäl, som för honom varit avgörande vid heslutet örn det ifrågavarande
hrevets öppnande, borde närmare angivas, inkom Hjelm nied nytt yttrande,
vari han anförde:

Då de skäl, som för Hjelm varit avgörande vid beslutet örn det ifrågavarande
brevets öppnande och varom ytterligare förklaring infordrats,
härledde av skäl, som föranlett vederbörande vid svenskbyhoförläggningen
att påkalla polisens ingripande i hrevsaken, hade Hjelm låtit frågan därom
gå vidare till Hultin för besvarande. Därvid hade Hjelm fått mottaga
ett den 22 februari 1930 dagtecknat brevsvar.

I detta brev, som fanns vidfogat Hjelms yttrande, anförde Hultin:

”Anmodad att inkomma med uppgift örn ''motivet’ för att jag underrättade
polisen örn det till fru Starkenberg adresserade hrevet, som enligt
påskrift å kuvertet skulle vidarebefordras till en svenskbybo inom förläggningen
härstädes, får jag härmed anföra följande: Några få dagar
efter svenskbybornas ankomst hit fick jag av några byhor veta, att bland
dem funnos tre familjer, som starkt misstänktes att ha medföljt hit endast
för att spionera, och jag upplystes örn, vilka dessa familjer voro. Det
dröjde icke länge förrän dessa familjer flitigt besöktes av våra s. k. kommunister,
och jag fick den uppfattningen, att ryktet talat sant. När dessa
familjer sedan hegärde att få återresa till Ryssland med enda skäl härtill
till myndigheter att de ej tålde klimatet (vilket ju då var det bästa
tänkbara), men man och man emellan förhärligade Ryssland och nedsvärtade
Sverige, så gav ju detta ytterligare stöd för denna min uppfattning.
Då omskrivna brev, enligt anteckning å kuvertet, skulle överlämnas
till en medlem bland dessa tre familjer, intresserade det givetvis
mig att få upplysningar örn vem förmedlerskan var, och jag ringde därför
upp polisen för att erhålla nämnda upplysningar. Någon tanke på att
överlämna brevet till polisen hade jag alls icke, utan detsamma skulle
återlämnas till postkontoret för att i vanlig ordning tillställas adressaten,
fru Starkenberg. När så tvenne polismän kommo till förläggningen för
utredning i en brottssak, så kom brevet på tal, och jag visade det för polismännen,
och en av dessa föreslog, att de skulle överbringa brevet till
adressaten vid återresan till poliskontoret, vilket jag medgav. Av ovanstående
torde framgå, att någon kränkning av brevhemligheten icke förekommit
så länge hrevet var hos mig.”

I yttrandet anförde Hjelm vidare:

Ehuru svaret i en del viktiga punkter föga överensstämde med vad som,

188

enligt i saken avhörda polismännens rapporter, i verkligheten förekommit,
särskilt vid överlämnandet av brevet från Hultin till Gustavsson i
närvaro av Sjöqvist, hade Hjelm ej velat innehålla svaret. Som belägg i
anmärkta avseendet kunde nämnas, att, enligt nämnda polismäns rapport
till Hjelm, Hultin vid tillfället föreslagit polismännen att genast försiktigt
genom uppvärmning av gummeringen å brevkuvertet öppna hrevet
och taga del av dess innehåll samt sedan tillsluta och expediera brevet
till vederbörande, men att polismännen bestämt avböjt ett dylikt brevöppnande.
Uppgiften, att någon tanke på att överlämna brevet till polisen
ej förelegat, utan att meningen varit att brevet skulle återställas till postkontoret
för vidare befordran till adressaten, fru Starkenberg, syntes
ock något egendomlig. I uppgivet fall bade ju polisen ej behövt telefon
ledes underrättas örn brevet — äskad upplysning angående Starkenbergska
familjen kunde hava erhållits utan något omnämnande av brevet — och
brevet ej heller kvarhållas å förläggningen från den 26 till den 28 oktober,
då polismännen på begäran inställde sig vid förläggningen. I detta sammanhang
borde även nämnas, att Hultin, som efter första remissen angående
brevet uppsökts av Hjelm och Gustavsson för utredning i saken,
därvid i allt bestyrkt vad som i polismännens berättelser i Hjelms första
yttrande angivits såsom Hultins uttalanden samt tillagt, att lian ej ångrade
vad från bans sida åtgjorts i brevsaken utan vid behov skulle göra
örn det, men beklagade, att polisen såsom saken utvecklat sig kommit i en
obehaglig mellanställning och fått en massa onödiga skriverier. Denna
medkänsla för polisen syntes nu hava vänt sig till en gardering bakom
polisens till synes självtagna åtgöranden i brevsaken, en ståndpunkt, som
med dess påvisade ”blottor” finge stå för Hultins räkning.

Förut i ärendet avbörda polismännen hade — fortsatte Hjelm — bestämt
vidhållit riktigheten av sina i det första yttrandet återgivna berättelser,
endast med ändring av någon oväsentlig detalj såsom uppgiften, att
Berndt Starkenberg varit militär, ehuru så ej varit fallet utan han bade
förväxlats med en broder, samt ovan relaterade tillägg av Gustavsson och
Sjöqvist beträffande Hultins förslag örn ett mera hemligt öppnande av
brevet. Skälen till polisens ingripande i brevsaken kunde efteråt synas
tämligen svaga. Vid tidpunkten för ingripandet bade dock förelegat ett
bestämt rykte angående av de tre till Ryssland numera återvända svenskbyfamiljerna,
däribland andrahandsadressaten å ifrågakomna brev, i hemlandet
begångna ogärningar. Det hade därför med skäl kunnat misstänkas,
att brevet innehållit meddelanden av brottslig natur eller i skadligt
propagandasyfte, varom det varit av vikt för polisen att få kännedom.
Hjelm bade därför ansett, att han icke borde motsätta sig Hultins begäran
örn polisens medverkan för att genom förstahandsadressatens bemedling
få kännedom örn brevets innehåll på sätt som skett. På grund av

189

vad sålunda förekommit och då någons rätt ej trätts för nära, hemställda
Hjelm ånyo, att ärendet ej måtte föranleda vidare åtgärd.

I det allmänna rättsmedvetandet ingår rätten till skydd för brev eller
den s. k. brevhemligheten såsom en av de viktigaste medborgerliga rättigheterna.
I 22 kap. 10 § strafflagen är öppnandet av annans brev m. m. be
lagt med straff, och i allmänna poststadgan samt i instruktionerna för
posttjänstemän och för postbetjänte äro föreskrifter intagna till skydd för
försändelser, som befinna sig i postverkets vård. Emellertid saknas i vår
lag fullständigt bestämmelser örn, huru i offentligt intresse ett inkräktande
må kunna ske på brevhemlighetens fridlysta område.

Jämväl beträffande beslag i allmänhet av föremål, som kan antagas
vara av betydelse för utredning av ett begånget brott, saknar vår rätt
generella föreskrifter. Däremot äga vi ett flertal särskilda stadganden örn
beslag. Jag vill blott erinra örn stadgandet i 16 § 6 morn. promulgationslagen
till strafflagen, som medgiver bestulen person att återtaga det stulna av
”den, som är lösker man eller misstänkt att vilja rymma eller där stulet
gods å färsk gärning finnes”, ävensom örn åtskilliga bestämmelser inom
näringslagstiftningen beträffande beslag av förbrutet gods.

Den brist, som sålunda vidlåder vår lag, har påtalats vid skilda tillfällen.
I fyrfaldiga lagförslag hava ock förordats kompletterande bestämmelser.

Sålunda upptog lagkommitténs förslag 1889, att vid husrannsakan försegling
av handbrev eller annan enskild skrift ej finge brytas, där ej brevets
eller skriftens innehavare, avsändare eller mottagare vöre häktad eller efterlyst
för brott, varom upplysning av brevet eller handlingen kunde väntas.
Husrannsakan fick enligt förslaget hållas, örn någon genom brott mistat
gods och anledning syntes, att det i annans hus funnes, eller om eljest
brott blivit förövat av den beskaffenhet, att husrannsakan till upplysning
därom kunde tjäna; dock finge sådan rannsakan ej verkställas hos någon,
som den ej medgivit, där han ej för brottet eller delaktighet däld på sannolika
skäl misstänktes eller det eftersökta blivit på färsk gärning till
hans hus eller gård följt. Hos den, som förut begått lika brott med det,
varför husrannsakan skulle anställas, var likväl sådan rannsakan tillåten
utan annan misstanke eller anledning, ändå att han ej därtill samtyckte.

I motiven anförde lagkommittén följande:

”Kommittén har förklarat, att enskilda brev och handlingar i allmänhet
kunna såsom bevisningsmedel brukas jämväl i brottmål, men därav följer
icke, att försegling å sådana brev eller handlingar må, när och i vilket
fall som helst, brytas. Vore det givet, att brevet eller handlingen verk -

190

ligen innehölle något, som kunde tjäna till bevis, så vore det mindre betänkligt
att tillåta dess öppnande. Den allmänna principen, att varje utväg
till brotts bevisande, som utan våda kan begagnas, bör vara den förnärmade
eller den offentliga åklagarmakten obetagen, ägde då tillämpning,
ty därav att ett brev, vars innehåll man förut kände, bleve öppnat,
vore vådan ej särdeles stor. Men nu är fråga örn att bryta ett brev, icke
för det man redan vet, vad det innehåller, utan för det man önskar veta
det, och då i denna önskan ej blott en otidig nyfikenhet, utan även andra,
lika obehöriga men vida farligare bevekelsegrunder lätteligen ingå, skulle
ett fritt tillfredsställande därav kunna leda till ganska äventyrliga missbruk.
Ovillkorligt förbud mot öppnande av förseglade brev eller skrifter
kan dock, efter kommitténs tanke, icke givas. Eljest hade kommittén säkerligen
ej tvekat att det föreslå. Enär således blott en inskränkning kunnat
komma i fråga, har kommittén, som trott sig ej böra, på sätt hittills i
svenska lagstiftningen skett, alldeles förbigå detta ömtåliga ämne och följaktligen
lämna förfarandet däri helt och hållet obegränsat åt offentliga
myndigheternas gottfinnande, i förslaget infört det nyssnämnda stadgandet.
Att lägga band på brevväxlingens frihet för en häktad eller efterlyst
person synes vara lagstiftarens ostridiga rätt. Den utövas vad häktade
personer angår för närvarande såväl i Sverige som annorstädes, och kommittén
kan ej föreställa sig, att öppnandet av brev med den däri nu föreslagna
inskränkning skulle för framtiden kunna medföra olägenheter av
synnerligt vådlig beskaffenhet.”

Lagkommittén synes hava avsett, att under de omständigheter, då brev
vid eller efter husrannsakan finge öppnas, befogenhet härtill skulle tillkomma
de myndigheter, som ägde företaga själva husundersökningen,
d. v. s. kronofogde eller länsman å landet samt ”stadsfogde eller annan
polisämbetsman” i stad.

Nya lagberedningens betänkande innehöll i förslaget till rättegångsordning
i brottmål m. m. 5 kap. 1 §, att husrannsakan efter den, som för brott
finge tagas i häkte, efter gods, vilket någon genom brott förlorat, eller
ock efter annat, som kunde tjäna till bevis örn begånget brott av så grov
beskaffenhet, att det i lag vore belagt med straffarbete, finge äga rum hos
den, som på sannolika skäl misstänktes för delaktighet i hrottet. Enligt
12 § i samma kapitel finge enskilt brev eller annan enskild handling, som
vid hus- eller kroppsrannsakan påträffades i förseglat skick, tagas i förvar.
örn skäl därtill funnes, men ej utan ägarens medgivande öppnas och undersökas
av annan än K. B., överåklagare, polisämbetsman, häktningsdomaro
eller domstolens ordförande, och finge ej därvid eller i det fall, att handlingen
till upplysning eller bevis företeddes vid domstol, handlingens innehåll
intagas i protokoll eller eljest röjas i vidsträcktare mån, än som för
bevisning örn det ifrågavarande brottet vore oundgängligen nödvändigt.

191

Enligt 13 § av nämnda kapitel kunde brevförsändelse eller telegram, som
funnes lios post- eller telegrafanstalt, tagas i förvar, örn den vore ställd
till någon, som på sannolika skäl misstänktes för brott, som vore belagt
med straffarbete, och det vore anledning, att försändelsen kunde tjäna till
upplysning eller bevis örn brottet; och detsamma skulle gälla örn försändelse,
som bevisligen inlämnats av den för brottet misstänkte själv eller
genom biträde. Förordnande örn dylikt beslag skulle lämnas av K. B. eller
domstolen. Beträffande öppnandet av dylikt brev skulle regeln i 12 $
gälla.

Nya lagberedningen yttrade i sina motiv bland annat följande:

”Med avseende å enskilda brev eller annan enskild handling, som vid
hus- eller kroppsrannsakan anträffas, hava särskilda bestämmelser ansetts
erforderliga. Visserligen kan en dylik handling icke, utan att statsintresset
skulle allt för mycket äventyras, vara fritagen från beslag, men den
enskildes hemliga angelägenheter böra ock, såsom ovan jämväl blivit framhållet,
så långt som möjligt och på allt rimligt sätt respekteras. För att
förlika dessa fordringar är föreslaget att en dylik, under ifrågavarande
omständigheter i förvar tagen handling ej ma utan ägarens medgivande
öppnas och undersökas av annan än K. B., överåklagare, polisämbetsman,
häktningsdomare eller domstolens ordförande.----• ''

Med egentlig husrannsakan står i nära analogi den enligt förslaget åt
vissa myndigheter uppdragna rätt att hos post- eller telegrafanstalt taga i
förvar eller beslag brev eller annan postförsändelse eller telegram. Ett
dylikt beslag, vilket inkräktar på den enskilda brevhemlighetens i allmänhet
fridlysta område, bör naturligen ej få äga rum i andra fall, än då ett
viktigt allmänt intresse kräver det. Sådant synes förhållandet dock vara,
därest postförsändelsen eller telegrammet antingen är ställt till eller ock
inlämnat av eller för den, som på sannolika skäl misstänkes för så grovt
brott att straffarbete därå enligt lag kan följa samt handlingen antages
kunna tjäna till upplysning eller bevis örn brottet. Emellertid bör naturligtvis
i detta fall den största grannlagenhet iakttagas, och har därför
rättigheten att förordna örn dylikt beslag lämnats endast åt K. B. eller
domstolen. Dessutom bär föreslagits att i fråga örn öppnandet och undersökandet
av dessa handlingar bör förfaras på enahanda sätt som med enskild
handling, vilken vid hus- eller kroppsrannsakan anträffas.”

Under senare tid har frågan behandlats i ett inom justitiedepartementet
1918—1919 utarbetat förslag till lag angående polisundersökning i brottmål
samt häktning m. m. 3 kap, i detta förslag innehöll uti nu ifrågavarande
hänseende huvudsakligen följande: Påträffades föremål, som skäligen
kunde antagas på grund av brott förverkat eller genom brott någon
avhänt, eller föremål, som borde vara att tillgå för bevisning angående
brott, kunde sådant föremål tagas i beslag. (1 §.) Funnes hos post- eller

192

telegrafanstalt brev eller annan postförsändelse eller telegram, som skäligen
kunde antagas härleda från eller vara avsett för den, vilken misstänktes
för brott, och kunde å brottet efter lag följa straffarbete, finge
brevet, postförsändelsen eller telegrammet tagas i beslag, där anledning
vore antaga, att det kunde vara av betydelse för bevisningen angående
brottet. (2 §.) Unöersökningsledare, allmän åklagare och domstol ägde besluta
örn beslag. (3 §.) Kunde beslut av sådan myndighet icke utan våda
avvaktas, ägde polisman kunna tillsvidare taga föremålet i beslag. Sådan
åtgäi d skulle dock ofördröjligen anmälas för undersökningsledaren eller
aklagaren för att av denne prövas. (4 §.) Brev eller annan postförsändelse
eller telegram, som tagits i beslag å post- eller telegrafanstalt, finge öppnas
och undersökas endast av undersökningsledare, allmän åklagare eller domstol.
Andra enskilda brev eller telegram samt handelsböeker och enskilda
handlingar i övrigt, vilka tagits i beslag, finge ej utan tillstånd av den,
hos vilken de påträffats, öppnas eller undersökas av annan än undersökningsledare,
allmän åklagare, domstol eller sakkunnig, som anlitats av
sådan myndighet för undersökningen. (7 §.)

I motiveringen till dessa bestämmelser anfördes bland annat följande:

”Beslagsbestämmelser finnas för närvarande i brokig mångfald, speciellt
inom vår näringslagstiftning och därtill angränsande områden. Däremot
saknas stadganden beträffande polisundersöknings- och åklagarmyndigheters
samt domstols befogenhet i allmänhet att i sammanhang med beivran
av brott förordna örn beslag eller skingringsförbud, vare sig för att försäkra
sig örn föremål, som erfordras för utredningen, eller för att genom
brott förverka! eller genom brott avhänt föremål ej skall undanskaffas. I
praxis torde myndigheterna hittills hava hjälpt sig därigenom, att föremal,
som brottslingen avhänts eller ansetts erforderliga för utredningen,
utan vidare tagits i förvar, därest de kunnat av myndigheterna anträffas.
Men en reglering härav torde vara av behovet påkallad. Särskilt synes
detta erforderligt på det ömtåliga område, där samhällets intresse av brotts
beivran stöter samman med behovet av skydd för brev- och telegramhemligheten,
i synnerhet i det fall, att ifrågavarande brev eller telegram finnes
hos post- eller telegrafanstalt. I den utländska lagstiftningen har man
ej tvekat att därvid låta det enskilda intresset vika för det allmänna. I
allmänhet har man dock där, liksom i fråga örn andra mera ingripande
straffprocessuella tvångsåtgärder, påkallat domstolens omedelbara medverkan
åtminstone vid det slutliga avgörandet av frågan om åtgärdens
tillåtlighet. En sådan anordning överensstämmer icke med det sätt, varpå
förhållandet mellan undersöknings- och åklagarmyndigheternas verksamhet
samt domstolens åligganden hos oss reglerats, och ett undantagsförfarande
på denna punkt torde ej vara lämpligt. Men befogenheten att
verkställa dylika beslag har ansetts böra inskränkas till fall, där å brottet

193

kan efter lag följa straffarbete. Likaså har föreslagits, att endast den, som
äger besluta om åtgärden, samt av honom anlitad sakkunnig må undersöka
dylik handling.”

Då detta förslag den 27 februari 1920 remitterades till lagrådet för
granskning, vidtogos vissa skärpningar däri uti nu ifrågavarande hänseende.
Härvid anförde föredragande departementschefen bland annat
följande:

Där möjlighet funnes att tillräckligt snabbt få beslut av häktningsdomare
rörande beslag av brev eller annan postförsändelse eller telegram,
syntes lämpligare att anförtro denna ömtåliga prövning åt honom än åt
undersökningsledaren eller åklagaren. Kunde beslut av häktningsdomaren
icke utan våda avvaktas, borde naturligtvis möjlighet finnas för undersökningsledaren
eller åklagaren att vidtaga en provisorisk heslagsåtgärd,
men skulle denna då ofördröjligen för prövning anmälas för häktningsdomaren.

I enlighet härmed föreslogs i 3 § av det till lagrådet remitterade lagförslaget,
att örn beslag och skingringsförbud skulle häktningsdomare, domstol
och K. B. äga förordna, så ock undersökningsledare och allmän åklagare.
I 4 § upptogs, att undersökningsledare och allmän åklagare skulle,
där brev eller annan postförsändelse eller telegram borde tagas i beslag
samt i 3 § föreskrivet beslut därom icke kunde utan våda avvaktas, kunna
tillsvidare vidtaga sådan åtgärd. Förelåge fara vid dröjsmål och avsåge
åtgärden ej brev eller annan postförsändelse eller telegram, ägde ock polisman
kunna utan beslut, som i 3 § sades, tillsvidare taga föremål i beslag
eller sätta det under skingringsförbud. Sådan åtgärd skulle ofördröjligen
för prövning anmälas, där den vidtagits av undersökningsledare eller åklagare,
för häktningsdomaren, samt eljest för undersökningsledare eller
åklagare.

Lagrådet anförde uti utlåtande den 8 oktober 1920:

Beträffande beslag av brev eller annan postförsändelse samt telegram
hade särskilda bestämmelser ansetts erforderliga. Det kunde här vai-a
fråga örn såväl den misstänktes rent personliga angelägenheter som ock
utomståendes enskilda förhållanden, och det vore därför påkallat att framgå
nied all den varsamhet, statens intresse av undersökningens snabba och
effektiva bedrivande medgåve. Det förefölle dock som örn detta intresse i
förslagets slutliga avfattning icke fullt kommit till sin rätt. Undersökningsledares
och allmän åklagares befogenhet att beslagtaga brev eller
annan postförsändelse eller telegram vöre inskränkt till sådana fall, då
beslut av häktningsdomare, domstol eller K. B. icke kunde utan våda avvaktas.
Det torde lätt kunna inträffa, att ett dylikt uppskov under pågående
undersökning skulle vara i hög grad hinderligt och sålunda motverka
den eljest åsyftade snabbheten i undersökningen, utan att uppsko 13

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1931 års riksdag.

194

vet med visshet skulle kunna sägas vara förenat med våda. Det syntes
därför böra ifrågasättas, örn icke ett svagare uttryck, såsom t. ex. ”utan
större olägenhet för undersökningens bedrivande” eller liknande, borde
väljas. Då åter fara vid dröjsmål skulle vara för banden, torde man knappast
kunna undgå att giva underordnad polisman befogenhet att beslagtaga
även handling, varom nu vore fråga. Förutsättningen vore här densamma
som för polismans åtgärd att inställa misstänkt person till förhör,
och liksom i sistnämnda fall syntes det vara nödvändigt att här lämna
möjlighet för ett omedelbart ingripande.

Processkommissionen har i sitt under år 1926 avgivna betänkande jämväl
upptagit förevarande spörsmål. Kommissionen yttrar därom bland annat
följande (del II sid. 103 o. f.):

För straffrättskipningens genomförande erfordrades ofta, att de därå
arbetande myndigheterna ägde tillgång till föremål, som i ett eller annat
avseende vore av värde för deras verksamhet. Detta vore särskilt händelsen
med föremål, som kunde antagas vara av betydelse såsom bevis angående
ett förövat brott, t. ex. vapen eller andra redskap för brottets utförande.
Och detsamma gällde även föremål, som kunde antagas vara
genom brott någon avbänt eller på grund av brott förverkat. När dylika
föremål godvilligt ställdes till myndigheternas förfogande, tarvades endast
en i ordningens intresse given föreskrift, att föremålen borde, då så erfordrades,
tagas i förvar. Däremot förelåge behov av en lagstadgad befogenhet
för myndigheterna att taga föremål av ifrågavarande art i besittning,
när det icke av innehavaren frivilligt utlämnades. Vår rätt saknade allmänna
bestämmelser örn beslag. Endast för vissa särskilda fall funnes
regler därom. Vid en allmän reform av straffprocessen borde emellertid
tydligen det förevarande rättsområdet regleras. Såväl myndigheternas anspråk
på vägledande bestämmelser som den enskildes krav på skydd mot
onödigt intrång påkallade en legislativ behandling av ämnet. Moderna utländska
straffprocesslagar hade allmänt upptagit utförliga bestämmelser
örn beslag. Även våra allmänna reformförslag, lagkommitténs, lagberedningens
och nya lagberedningens, innebölle bestämmelser örn föremåls tagande
i förvar, och i 1920 års förslag till lag angående polisundersökning
i brottmål ägnades ett kapitel åt beslag och skingringsförbud. Kättsreglerna
örn beslag vore väsentligen överensstämmande i de olika lagarna och
förslagen. Straffprocessens ändamål hade ansetts fordra, att rätten att
verkställa beslag tillerkändes myndigheterna i ganska vidsträckt omfattning.
En given begränsning vore emellertid, att beslag endast finge ske,
då det vore förestavat av någon av de omständigheter, under vilka, enligt
vad ovan sagts, omhändertagande av föremål i straffprocessuellt syfte
borde äga rum. Beslag borde alltså få äga rum endast i fråga örn föremål,
som kunde antagas vara antingen av betydelse för utredningen angående

195

brott eller genom brott avhänt någon eller på grund av brott förverkat.
Bortsett från vissa särskilda undantag, för vilka processkommissionen i
det följande ville redogöra, syntes rätten till beslag ej böra inskränkas utöver
vad nu sagts. De betänkligheter, som med hänsyn därtill, att beslaget
innebure ett stundom kännbart ingrepp i den enskildes rättssfär, möjligen
kunde hysas mot att lagfästa beslagsrätten i den vidsträckta omfattning,
som nu angivits, borde således icke föranleda allmänna inskränkningar i
denna rätt. För en viss art av beslag, nämligen beslag å försändelser i
post- eller telegrafverkets vård, borde dock strängare villkor uppställas.
Örn rätten att verkställa beslag godkändes i en omfattning, som endast
begränsades av brottmålsförfarandets ändamål och behov, vore det desto
mera angeläget att sörja för att den enskilde bereddes skydd mot ett godtyckligt
handhavande av beslagsrätten. Ur denna synpunkt måste fordras,
att beslagsrättens utövning anförtroddes åt fullt kvalificerade myndigheter,
som förstode att mot varandra avväga det allmännas och den enskildes
stridande intressen. Därjämte borde möjlighet beredas att genom
mindre ingripande åtgärder försäkra sig örn tillgång till föremål, då sa
lämpligen kunde ske.

Beträffande beslag å post- och telegrafförsändelser anförde kommissionen
jämte annat följande: ”Otvivelaktigt möta stora betänkligheter mot
att införa bestämmelser, varigenom ett ingrepp i ett så viktigt intresse som
brev- och telegramhemligheten legaliseras. Med hänsyn härtill har processkommissionen
ställt sig mycket tveksam till det föreliggande spörsmålet.
Processkommissionen har emellertid stannat vid den uppfattningen,
att befogenhet för myndigheterna att verkställa beslag å post- eller telegrafförsändelse
ej kan undvaras utan våda för straffrättskipningen. Saknaden
av möjlighet att verkställa beslag å försändelser utgör otvivelaktigt
för närvarande ej sällan ett betydande hinder för polismyndigheterna
i deras verksamhet för uppdagande av brottslingar; och från myndigheternas
sida har för processkommissionen betonats, att behovet av en
ändring härutinnan gör sig starkt gällande. Ofta kunna värdefulla upplysningar
genom sådant beslag vinnas. Och insikt örn att post- och telegrafförsändelser
äro myndigheterna oåtkomliga kan av den misstänkte
utnyttjas till medbrottslingars varnande eller undanröjande av bevisning.
Såsom av den föregående redogörelsen framgår, har rätten till beslag också
allmänt ansetts oumbärlig, och de svenska förslagen ansluta sig till
denna uppfattning. Skall det bliva möjligt att, såsom processkommissionen
förordat, befria den misstänkte från ett inkvisitoriskt betonat förfarande,
är det så mycket angelägnare, att tillfälle beredes de vid utredningen
verksamma myndigheterna att skaffa bevisning pa annat sätt. Pa
dessa skäl förordar processkommissionen, att bestämmelser införas örn beslag
å post- och telegrafförsändelser. Den särskilda betydelsen av de ofta

196

fullt legitima intressen, som beröras av ett sådant beslag, påkallar dock,
att strängare regler uppställas än de för beslag i allmänhet gällande. Beslag
bör endast få förekomma, då fråga är örn så grovt brott, att det allmännas
intresse i dess utredande gör sig särskilt starkt gällande. Gränsen
synes, i likhet med vad fallet var i de föregående svenska förslagen,
böra dragas så, att beslag endast får ske vid brott, varå kan följa straffarbete.
Allenast försändelse, som är ställd till den misstänkte eller kan
antagas vara avsedd för eller härleda sig från honom och vilkens innehåll
kan antagas vara underkastat beslag, bör få tagas i beslag. Befogenhet
att företaga beslag bör ej tillkomma polisman utan endast statsåklagare
eller polismyndighet. Med den ställning, rätten enligt processkommissionens
förslag skulle intaga till den förberedande undersökningen, kan det
ej gärna tänkas förekomma, att rätten skulle kunna taga försändelse i
beslag å post- eller telegrafanstalt. Anmälan örn beslag bör genast göras
hos rätten, som beslutar, om det skall äga bestånd.”

Vidare yttrar kommissionen i annat sammanhang: ”Särskild uppmärksamhet
bör ägnas åt frågan örn undersökning av enskilda handlingar, vare
sig de tagas i beslag å post- eller telegrafanstalt eller annorstädes. Är
handlingen förseglad, bör den utan vederbörandes medgivande ej få öppnas
eller närmare undersökas av annan än rätten. Vare sig enskild handling
är förseglad eller ej, bör den skyndsamt undersökas, därvid, örn det
är möjligt och kan ske utan att undersökningens gång äventyras, den
misstänkte eller hans försvarare eller annan, hos vilken handlingen må
hava tagits i beslag, bör beredas tillfälle att närvara.”

Frånvaron i vår rätt av uttryckliga bestämmelser i nu ifrågavarande
hänseende kan näppeligen leda till att förseglade brev och andra enskilda
handlingar skola anses helt och hållet undantagna varje granskning från
offentlig myndighets sida. Lika litet torde man vara berättigad att därav
sluta, att dylika handlingar få av polismyndighet när och i vilket fall som
helst öppnas och granskas. Det finnes oskrivna lagar, som ej få överträdas.
Och en offentlig myndighet, som överskrider en sådan lags råmärken,
kan ej undskylla sig med att lagen ej blivit satt på papperet. Av gammalt
har sålunda brevhemligheten i vårt land ansetts äga en sådan helgd, att
ett brytande av densamma icke är tillåtet med mindre ett viktigt allmänt
intresse det kräver. När eller vid vilka förhållanden under vår nuvarande
bristfälliga straffprocessordning ett dylikt intrång i den enskildes angelägenheter
får äga rum kan mången gång vara vanskligt att avgöra. Såsom
fastslaget torde få anses, att sådant är tillåtet, när mot den, som av
sänt brevet, eller den, för vilken det är avsett, förefinnes på sannolika skäl
grundad misstanke örn brott, varå kan följa straffarbete, samt anledning
är att antaga, att innehållet av brevet är av betydelse för utredningen av
brottet. (Jfr N. J. A. 1911 sid. 222 och 1919 sid. 275.) Skulle man vilja gå

197

än längre och anse befogenhet att öppna enskilt brev förefinnas jämväl,
då misstanke föreligger örn ringare brott — vilket jag för min del finner
betänkligt — måste likväl i allt fall med skärpa hävdas såsom en yttersta
gräns för dylikt ingrepp i en medborgerlig rättighet, att det under inga
förhållanden får ske i oträngt mål.

Den meningen torde icke sakna anhängare, att efter förebild av vad som
gäller i Norge och Danmark granskningen av förseglad handling får företagas
allenast efter tillstånd av domstol. En dylik ordning vöre dock, så
länge — såsom i vårt land — förundersökningen i brottmål helt och hållet
är anförtrodd åt polismyndigheten, högst otillfredsställande. I rättspraxis
har också icke blott polismyndighet, som är utrustad med rätt till häktning,
utan jämväl i visst fall kriminalkommissarie, som ej ägt häktningsrätt
men haft särskild befogenhet att sköta förundersökning i brottmål,
ansetts behörig att öppna och granska förseglat brev. (Jfr N. J. A. 1928
sid. 151.)

I förevarande fall har ett för svenskbybon Johan Vilhelmsson Utås avsett,
under fru Starkenbergs adress avsänt brev, vilket troligen av förbiseende
av postverket utlämnats till svenskbyboförläggningen och av denna
överlämnats till polisen, blivit på Hjelms order öppnat av fru Starkenberg
och därefter genom Hjelms försorg översatt till svenska språket. Såvitt
handlingarna i ärendet utvisa, hava emellertid icke förelegat sådana
förhållanden, att dylika i privatlivets helgd ingripande åtgärder varit berättigade.
Några sannolika skäl, att Utås här i riket förövat brott eller
deltagit i brottslig verksamhet, hava icke kunnat påvisas, vilket Hjelm i
sin senaste förklaring i viss mån medgivit. Att Utås misstänkts för delaktighet
i en utom Sverige begången förbrytelse har under föreliggande
förhållanden saknat all betydelse. Vidare har den av Hjelm såsom misstänkt
betecknade omständigheten, att brevet adresserats till en utom
svenskbybornas förläggning bosatt person, under det förhör med fru Starkenberg,
som föregått brevets öppnande, erhållit sin naturliga förklaring.
Enligt kriminalöverkonstapeln Gustavssons berättelse har nämligen fru
Starkenberg till honom uppgivit, att fru Utås någon gång nämnt, att
familjen Utås till släktingar i Ryssland avsänt brev utan att, trots lång
tid förflutit, därå erhålla något svar, varför de numera i breven till släktingarna
i hemlandet uppgivit sin adress vara fru Starkenberg. Att brevet
trots dessa upplysningar blivit öppnat finner jag icke kunna försvaras.

I sin förklaring synes Hjelm hava lagt särskild vikt vid att fru Starkenberg
frivilligt medverkat medelst brevets öppnande. Emellertid betydligen
fru Starkenberg härvid allenast åtlytt polisens tillsägelse. Huru
härmed än förhåller sig, har fru Starkenbergs medverkan — då det ej var

198

fru Starkenberg utan Utås, som utgjorde brevets mottagare — icke kunnat
göra ifrågavarande åtgärder berättigade.

I ärendet har Hjelm vidare gjort gällande, att dessa åtgärder påkallats
av Hultin. Denne har emellertid förnekat, att så skett. Även örn Hjelms
uppgift därom är riktig, kan berörda omständighet ej lända Hjelm till
ursäkt, då det ålegat honom att pröva lagligheten och lämpligheten av det
äskade polisingripandet, innan detsamma skedde.

Vid bedömande av vad i förevarande fall förekommit få däremot de
svårigheter, som bristen på lagbestämmelser vållat, ej lämnas helt obeaktade.
Till Hjelms förmån kan jämväl anföras, att han icke före brevets
öppnande blivit underrättad örn fru Starkenbergs vid förhöret inför Gustavsson
avgivna förklaring rörande anledningen till att brevet avsänts under
hennes adress. Hänsyn bör jämväl tagas till, att Hjelm handlat allenast
av obetänksamhet utan vrång avsikt.

På grund av nu angivna förhållanden fann jag vid prövning av ärendet
jämlikt 3 § i den för mig gällande instruktionen skäligt låta bero vid
att i skrivelse giva Hjelm del av min uppfattning.

S."7 Fråga huruvida allmän åklagare äger uppträda såsom
rättegångsbiträde åt svarande i brottmål.

Av handlingarna i ett genom klagomål av B. Hageltorn i Karlshamn
hos mig anhängiggjort ärende inhämtas bland annat följande:

Vid rådhusrätten i Karlshamn yrkade klaganden efter stämning, som
delgavs den 23 februari 1929, ansvar å charkuterihandlaren E. Eriksson
för det denne skulle den 18 februari 1929 å gårdsplanen till den fastighet
i Karlshamn, där klaganden bodde, hava misshandlat klaganden. Därjämte
fordrade klaganden skadestånd.

Då målet den 25 februari 1929 första gången förevar inför rådhusrätten,
inställde sig Eriksson personligen, i rättegången biträdd av stadsfiskal
E. Häckner. Eriksson bestred den mot honom förda talan samt anförde:
Parterna, som bodde i samma fastighet i Karlshamn, hade alltid varit de
bästa vänner. Sedan Eriksson vid 6-tiden på eftermiddagen ifrågavarande
dag varit nere i källaren, hade han å gårdsplanen på väg till sin bostad
mött klaganden, som kommit från sin affärslokal. Klaganden hade därvid
frågat Eriksson, vad Erikssons fader menade med att ”vara en sådan
djävla usling”, som icke kunde gå med på klagandens förslag angående
ett hyreskontrakt, samt tillagt: ”Jag skall nog visa dej din djävul att på
14 dagar skall jag vara härifrån.” Sedan Eriksson genmält, att hans fader
icke ofredat någon, hade klaganden yttrat: ”Ja, du är också en likadan
djävla griffel. Jag skall väl stämma dej din djävla kalvakrängare”, var -

199

efter klaganden sprungit in i sin bostad. Efter ett pär minuter hade klaganden
åter kommit ut på gårdsplanen. Eriksson hade då frågat klaganden,
vad han menade med att ”skälla ut” Eriksson och hans fader, samt
fattat tag i klaganden i ena armen och framtill i rockuppslaget. Något
slag hade Eriksson icke tilldelat klaganden och ej heller i övrigt förövat
någon misshandel. Klaganden hade slitit sig lös från Eriksson samt ropat
till chauffören G. Nilsson: ”Såg Nilsson att han grep mej örn strupen”,
eller något liknande.

Till nästa rättegångsdag, den 4 mars 1929, hade Eriksson uttagit stämning
å klaganden med yrkande, att klaganden måtte fällas till ansvar för
det han vid ifrågavarande tillfälle den 18 februari 1929 ärekränkt Eriksson
samt förpliktas att härför till Eriksson utgiva skadestånd.

Då det av klaganden anhängiggjorda målet påropades, inställde sig klaganden
genom e. o. hovrättsnotarien friherre G. Wrede samt Eriksson
personligen, i rättegången biträdd av Häckner.

Friherre Wrede framställde jäv emot Häckner under förmenande, att
det icke kunde anses lämpligt, att allmän åklagare vore biträde åt en svarandepart
i mål angående misshandel, samt hänvisade härutinnan till

J. 0:s ämbetsherättelse år 1911, varav ombudet företedde och åberopade
ett utdrag.

Häckner hänsköt frågan till rättens avgörande samt uppgav, att till
stadsfiskalskontoret inkommit en anmälan, så lydande:

”Ankom d. V3 1929 kl. 13.

Till herr stadsfiskalen i Karlshamn.

Då jag måndagen den 18 februari 1929 på eftermiddagen begav mig ned
från min bostad i fastigheten nr 1—3 i kvarteret Nyköping här i staden,
blev jag, då jag kommit ut på gårdsplanen, utan anledning överfallen av
charkuterihandlanden Erik Eriksson här i staden och tilldelad ett flertal
slag i ansiktet, så att bland annat ena kinden blev inflammerad och svullnade.
Överfallet var tydligen planlagt, ty Eriksson hade över en timmas
tid gått ute å gården fram och tillbaka, synbarligen väntande på mig.
Efteråt hotade mig Eriksson, att misshandeln vid lägligt tillfälle skulle
upprepas, och att den då ej skulle bliva av så lindrig art. Med anledning
härav lät jag till härvarande rådhusrätts sammanträde den 25 innevarande
februari instämma bemälde Erik Eriksson, vilken emellertid därvid
nekade till misshandeln och lät avhöra Henne vittnen, som dock, enligt
vad sedermera utrönts, synas hava varit jäviga att vittna i saken.
Åsyna vittne till misshandeln var chauffören Gusten Nilsson här i staden,
varjämte direktören Birger Andersson, anställd vid Viktoria Margarinnederlag
härstädes, iakttagit, hurusom Eriksson närmaste timman före
misshandeln gått fram och åter å gården. Nämnda båda personer ävensom
kontorist Gustaf Andersson härstädes kunna intyga, att min kind

200

efter misshandeln företedde inflammation och svullnad. Under åberopande
av bestämmelsen i 14 kap. 45 § jämt. med 13 § samma kapitel strafflagen
nödgas jag härmed anhålla, att herr stadsfiskalen såsom allmän
åklagare i staden ville skyndsamt föranstalta örn polisutredning och vidtaga
de åtgärder, som må anses påkallade. Då målet åter förekommer till
handläggning vid rådhusrättens sammanträde måndagen den 4 nästkommande
mars, vore det önskvärt, att polisutredningen dessförinnan kunde
vara verkställd och protokoll över förhöret för mig tillgängligt. Innehavaren
befullmäktigas ingiva denna anmälan. Karlshamn den 28 februari
1929.

Bror Hageltorn.

Köpman.

Egenhändiga namnteckningen bevittnas av:

Gust. Andersson. Gustaf Nilsson.”

Häckner förklarade, att han varit tjänstledig den 1—den 3 mars 1929
och först den 4 mars på morgonen kunnat taga del av berörda anmälan,
vilken emellertid, med hänsyn till vad i saken redan framkommit, icke föranlett
någon åtgärd från Häckners sida.

Friherre Wrede medgav, att han uppsatt sagda anmälningsskrift.

På fråga av Häckner, örn icke anmälningsskriften ingivits för att söka
förhindra honom att i målet biträda Eriksson, förnekade friherre Wrede,
att så varit fallet.

På ytterligare fråga av Häckner, av vilken anledning polisutredning
icke påkallats redan före första rättegångstillfället, uppgav friherre
Wrede, att han icke tidigare vetat, att Nilsson varit vittne till uppträdet
mellan parterna.

I meddelat beslut lämnade rådhusrätten den av friherre Wrede fram
ställda invändningen örn Häckners behörighet utan avseende.

Rådhusrätten beslöt därefter att till gemensam handläggning med förevarande
mål företaga det till denna rättegångsdag av Eriksson instämda
målet angående ärekränkning.

Målen förevoro sedermera vid ytterligare två rättegångstillfällen. Å
Erikssons vägnar fordrade Häckner ersättning för dennes rättegångskostnader,
i vilka bland annat ingick ersättning för Häckners egna inställelser
samt för advokatarvode.

I utslag den 15 april 1929 fann rådhusrätten, jämte annat, i målet utrett
såväl att Eriksson den 18 februari 1929 med handen tilldelat klaganden ett
slag i ansiktet som ock att klaganden vid samma tillfälle förolämpat Eriksson
med smädligt yttrande, och dömde därför dels Eriksson jämlikt 14 kap.
13 § strafflagen att för misshandel höta 25 kronor dels och klaganden
jämlikt 16 kap. 11 § samma lag att för ärekränkning höta 25 kronor, var -

201

jämte rådhusrätten förordnade, att parterna skulle vidkännas en var sina
å målet havda kostnader.

Sedan parterna å ömse sidor sökt ändring, fann hovrätten över Skåne
och Blekinge i utslag den 7 juni 1929 ej skäl göra ändring i rådhusrättens
utslag, såvitt nu är i fråga.

I en till mig ingiven skrift fäste klaganden min uppmärksamhet å ovan
angivna förhållanden och yrkade, att jag måtte vidtaga de åtgärder mot
Häckner, vartill sakens beskaffenhet kunde föranleda.

I avgiven förklaring anförde Häckner bland annat följande:

Anledningen till missämjan mellan klaganden, å ena, samt Eriksson och
dennes fader, å andra sidan, hade varit den, att klaganden, som förhyrt vissa
lägenheter av den sistnämnde, yrkat att före kontraktstidens utgång få överlåta
lägenheterna å annan person, vilket emellertid Erikssons fader ej utan
vidare varit villig medgiva. Vid förhandlingarna örn överlåtelsen av lägenheterna
hade Häckner biträtt Erikssons fader. Rörande anhängiggörandet
av ifrågavarande rättegång ville Häckner betona, att det varit beroende
på hans avrådan, att icke Eriksson i stället för klaganden kommit att från
början uppträda såsom kärande i målet. Redan två dagar, innan Eriksson
blivit instämd, hade han anmodat Häckner att vara honom behjälplig att
uttaga stämning å klaganden för de smädliga yttranden, denne fällt. Sedan
Häckner för Eriksson framhållit, att domstolarna så litet som möjligt
borde besväras med bagatellsaker av denna art, hade Eriksson förklarat
sig villig att följa Häckners råd. Att Häckner emellertid sedermera biträtt
Eriksson berodde på ifrågavarande måls säregna beskaffenhet. Enligt
Häckners förmenande kunde man icke komma ifrån, att den moraliska
rätten måste anses hava legat å hans huvudmans sida. Klaganden hade
ondgjort sig över, att Häckner icke i egenskap av allmän åklagare vidtagit
någon åtgärd på grund av klagandens mellan första och andra rättegångstillfällena
ingivna anmälan. Härutinnan ville Häckner hänvisa till
målets beskaffenhet samt meddela att, då sagda anmälan ingivits, han åtnjutit
tjänstledighet samt varit bortrest. Häckner hade icke återkommit
till Karlshamn förrän morgonen samma dag, som målet skulle av rådhusrätten
andra gången handläggas. Det hade sålunda varit först omedelbart
före målets handläggning, som Häckner erhållit tillfälle att taga del av
anmälningen. Denna hade Häckner på goda grunder ansett hava tillkom
mit allenast för att försvåra för honom att biträda anmälarens motpart.
Att denna uppfattning vore riktig, franninge tydligt av den till mig in
givna klagoskriften. Slutligen ville Häckner tillägga, att han icke lörut
vid något tillfälle uppträtt såsom biträde åt eller ombud för svarande i
brottmål, samt att han ej heller framdeles komme att åtaga sig dylika

202

uppdrag. På grund av vad sålunda anförts hemställde Häckner, att klagomålen
icke måtte föranleda någon min åtgärd.

I avgivet utlåtande hemställde borgmästaren i Karlshamn med hänsyn
till ifrågavarande mals beskaffenhet och vad Häckner i sitt yttrande anfört,
att jag måtte finna klagomålen icke föranleda vidare åtgärd.

Klaganden avgav påminnelser.

I 15 kap. 2 § rättegångsbalken stadgas, bland annat, att Konungens betjänte
må för sina vänner tala, när deras förmän det tillåta, och de sin
tjänst därmed ej försumma, eller det emot deras ämbetes plikt ej strider.

Även örn detta stadgande, vilket beträffande civila mål måhända får
betraktas vara i viss mån antikverat, enligt sin ordalydelse endast avser
statens tjänstemän, får den däri uttalade principen likväl, då fråga är örn
brottmål, på grund av sakens natur anses gälla åklagare i allmänhet. En
av mina företrädare i ämbetet har i flera fall framhållit att, även örn det
icke under varje förhållande måste anses stridande mot en allmän åklagares
tjänsteplikt, det likväl ej vore lämpligt och överensstämmande med god
ordning, att denne uppträdde vare sig såsom rättegångsombud eller biträde
åt en person, som åtalats för brott — låt vara att detta blivit begånget
utanför åklagarens distrikt. Jag hänvisar härutinnan till J. 0:s
ämbetsberättelser 1909 sid. 150, 1911 sid. 115 och 1913 sid. 108. Denna mening,
som jag till fullo delar, torde även hava vunnit allmänt erkännande.
Flera länsstyrelser hava sålunda ansett sig böra i sina kungörelser fästa
vederbörande allmänna åklagares uppmärksamhet på olämpligheten av
hans uppträdande såsom ombud för svarande i brottmål, vilket åklagare
å tjänstens vägnar anhängiggjort, dock med undantag för sådana fall, då
det blott gäller att framföra ett rent erkännande. Processkommissionen
har i sitt den 15 december 1926 dagtecknade betänkande del II sid. 51 uttalat,
att av nära till hands liggande skäl syntes från möjligheten att
kunna användas såsom försvarare i brottmål böra uteslutas underåklagare,
vilken enligt förslaget angående rättegången i tvistemål i allmänhet
skulle kunna användas såsom ombud i sådana mål.

De betänkligheter, som man sålunda måste hysa mot att en allmän
åklagare över huvud åtager sig enskilda uppdrag av förevarande beskaffenhet,
vinna i styrka, då uppdraget avser den domstol, inför vilken åklagaren
å tjänstens vägnar uppvaktar. Huru lätt under sådana omständigheter
en intressekollision kan uppstå mellan det enskilda uppdraget, å
ena, och åklagarens tjänsteplikt, å andra sidan, framgår av vad i detta
fall förekommit. Påkallar nämligen käranden i målet åklagarens tjänste -

203

ingripande mot svaranden, vilken åklagaren enskilt åtagit sig att hjälpa
i rättegången, måste en underlåtenhet av åklagaren att vidtaga den äskade
tjänsteåtgärden, i den mån denna finnes befogad, i regel betraktas såsom
en försummelse av åklagarens tjänsteplikt, vilken är desto mera förkastlig,
som den får anses begången för egen vinning.

Med hänsyn till vad i förevarande fall förekommit och särskilt därtill,
att Häckner i sin förklaring utfäst sig att framdeles ej åtaga sig enskilda
uppdrag av ifrågakomna beskaffenhet, fann jag emellertid skäligt att låta
bero vid ovanberörda uttalande, vilket jag bragte till Häckners kännedom.

9. Oberättigade villkor för tillstånd till sammankomst å
offentlig plats m. m.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Nils Holmberg i Stockholm
härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande:

I en till stadsstyrelsen i Tidaholm ingiven, den 23 juni 1930 dagtecknad
ansökning anhöll Tidaholms kommunistiska arbetarekommun örn tillstånd
att å Nya torget i Tidaholm anordna ett föredrag tisdagen den 1 juli
1930 kl. 7,30 e. m., därvid i ansökningen upplystes, att Harry Persson i
Tidaholm skulle tala över ämnet: Arhetarförföljelsema i Finland.

Genom resolution den 30 juni 1930, tecknad å ansökningshandlingen,
lämnade stadsstyrelsens ordförande A. Janson på stadsstyrelsens vägnar
bifall till ansökningen under villkor att sökanden

dels ansvarade för god ordning å mötesplatsen;

dels noggrant iakttoge polismans eventuella tillsägelser eller ordningsföreskrifter; dels

tillhölle föredragshållaren att ej indraga enskilda personer i föredraget,
vilket strängeligen förbjödes;

och dels uppvisade resolutionen för stadsfiskalen i staden före mötets

avhållande.

Resolutionen var icke belagd med stämpel, och ej heller hade för densamma
debiterats expeditionslösen. I

I en hit inkommen skrift anhöll klaganden, med översändande av ovanberörda
ansökningshandling, att få fästa J. 0:s uppmärksamhet dära, att
såsom villkor för bifall till ansökningen stadgats, att sökanden skulle tillhålla
föredragshållaren att ej indraga enskilda personer i föredraget, vilket
strängeligen förbjödes. Satsens formulering vore något oklar. Men av
allt att döma menade Janson att säga, att han förb jode föredragshållaren

204

att i sitt föredrag nämna enskilda personer vid namn. Enligt klagandens
förmenande vore detta förbud lagstridigt. Någon förhandscensur av yttranden
i tal eller skrift vore, såvitt klaganden hade sig bekant, icke tilllåten,
men genom uppställandet av nämnda villkor bade Janson sökt utöva
dylik förhandscensur och syntes därmed hava överskridit sin befogenhet.
Vidare torde det kunna ifrågasättas, huruvida Janson icke förfarit
felaktigt genom att icke förse resolutionen med övlig stämpel. På
grund därav anhölle klaganden, att J. O. måtte mot Janson vidtaga de
åtgärder, vartill saken kunde giva anledning.

I infordrat yttrande anförde Janson, med förmälan att han ensam bure
ansvaret för ifrågakomna resolution, huvudsakligen följande:

Den ifrågavarande föredragshållaren hade vid upprepade tillfällen å
möten riktat anfall mot enskilda personer och i övrigt gjort sig känd för
ett aggressivt framträdande. Därför hade Janson ansett sig böra föreskriva,
att sökanden d. v. s. den kommunistiska arbetarekommunen skulle
tillhålla föredragshållaren att ej indraga enskilda personer i föredraget.
Nämnda villkor i resolutionen hade icke inneburit annat, än att föredragshällaren
icke finge i sitt föredrag göra sig skyldig till överträdelse av lag
och laga föreskrifter, givna till skydd för såväl enskilda personer sorn det
allmänna. Det måste anses höra till god ordning, att icke överord och
äreröiiga beskyllningar komme att inflyta i föredraget, särskilt med hänsyn
till föredragsämnets ömtålighet såsom berörande ett främmande land,
med vilket vårt land levde i vänskapligt förhållande, och Janson hade därför
ansett sig vara i sin fulla rätt att lämna de ordningsföreskrifter i berörda
hänseende, som omständigheterna påkallade. Janson bestrede av anförda
skäl, att han gjort sig skyldig till något tjänstefel eller överträdelse
av gällande författningar, och hemställde, att klagomålen måtte lämnas
utan avseende. Till svar å anmärkningen örn stämpelns avsaknande ville
Janson framhålla, att det icke i praktiken, åtminstone icke i hans orter,
tillämpades att i fråga örn tillstånd till hållande av offentliga politiska
möten å öppen plats inom ett samhälle belägga resolutionen därom med
stämpel. Ordningsstadgan föreskreve icke, att skriftlig anmälan örn mötes
hållande skulle ske och icke heller att tillståndet skulle vara skriftligt.
Vore denna Jansons uppfattning riktig, kunde det på goda grunder ifrågasättas,
örn skriftligt tillstånd till hållande av politiska möten skulle beläggas
med stämpel. Janson måste fördenskull bestrida, att han i detta
hänseende förfarit felaktigt.

Klaganden erhöll tillfälle att avgiva påminnelser men underlät att inkomma
därmed.

205

Församlingsfriheten är i gällande rätt erkänd såsom en medborgerlig
rättighet, ehuru varken grundlag eller allmän lag innehåller konstitutiva
bestämmelser därom. I den allmänna ordningens intresse äro emellertid
i såväl 10 kap. 15 § strafflagen som § 13 i ordningsstadgan för rikets städer
den 24 mars 1868 meddelade vissa begränsningar av denna rättighet.
I förstnämnda lagrum stadgas att, örn menighet å landet eller i stad sammankommer
till överläggning örn allmänt eller menigheten särskilt rörande
ärende, må tillträde till sammankomsten ej förvägras offentlig myndighet.
Sammankomsten må ej av myndigheten upplösas, såframt därvid
ej företages något, som strider mot lag eller eljest störer allmän ordning.
Enligt första stycket i § 13 ordningsstadgan för rikets städer skall en var,
som vill i stad eller å dess område giva offentlig föreställning, förevisa
konststycke eller annat dylikt, hålla konsert eller eljest utföra musik, anställa
maskerad, bal, lekstuga eller andra nöjen, hålla allmänt föredrag,
som ej är att hänföra till andaktsövning eller föreläsning vid läroanstalt,
hålla allmänt sammanträde eller göra andra tillställningar av vad beskaffenhet
som helst, vilka genom allmän tidning, anslag eller annorledes
kungöras, eller vartill inträdeskort försäljas eller avgift pa ett eller annat
sätt från allmänheten fordras, begäres eller mottages, eller till vilka allmänheten
eljest har tillträde, göra anmälan därom hos polismyndigheten.
Den, som anmäler tillställningen, är pliktig, när det av polismyndigheten
påfordras, ej mindre styrka, att den uppgivna lokalen eller platsen blivit
av ägaren eller innehavaren upplåten för ändamålet, än även att om tillställningens
ändamål och beskaffenhet lämna polismyndigheten de upplysningar,
denna äskar för att kunna meddela erforderliga ordningsföreskrifter;
allt vid äventyr att tillställningen eljest anses icke vara behörigen
anmäld. I andra stycket stadgas bland annat att, örn tillställning skall
äga rum på gata, torg eller annan allmän plats eller på annat under bar
himmel beläget ställe, till vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde,
skall polismyndighetens tillstånd avvaktas. Den, som gjort anmälan
örn tillställning, har enligt tredje stycket, vare sig tillstånd erfordras
eller icke, att ställa sig till efterrättelse de ordningsföreskrifter, som kunna
av polismyndighet meddelas. Femte stycket i berörda lagrum innehåller
bland annat, att där sig visar, att tillställning, varom här är fråga, åsyftar
eller innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller
föranleder till svårare oordning, polismyndighet äger att dess förnyande
förbjuda. I nu nämnda fall ävensom då tillställningen äger rum utan vederbörlig
anmälan eller tillåtelse eller bland de närvarande uppkommer
oordning av svårare beskaffenhet, den där icke genom deltagarnas i densamma
avlägsnande kan undanröjas, må sammankomsten upplösas av
polismyndigheten.

§ 13 ordningsstadgan angiver ej närmare vilka skäl, som rätteligen höra

206

kunna anföras för en vägran att meddela tillstånd av nu ifrågavarande
slag. Av företrädare till mig i ämbetet har i flera ärenden av förevarande
beskaffenhet framhållits såsom liggande i sakens natur att, då ordningsstadgan
huvudsakligast avser att meddela ordningsföreskrifter, närmast
sådana synpunkter, som gälla ordningen eller vad därmed sammanhänger,
böra komma i fråga.

Beträffande stadgandet, att vederbörande anmälare är pliktig att lämna
polismyndigheten vissa upplysningar örn sammankomstens ändamål och
beskaffenhet, är att märka, att i ett flertal rättsfall fastslagits, att polismyndigheten
icke äger härpå grunda anspråk på att erhålla mera detaljerade
upplysningar angående innehållet i ett tillämnat föredrag. Såsom
lagrummet uttryckligen angiver, är polismyndighetens rätt att fordra
upplysningar uti förevarande hänseende begränsad till vad som är behövligt
för meddelande av erforderliga ordnings- och säkerhetsföreskrifter.
Stadgandet innebär sålunda ej någon befogenhet för polismyndigheten
att utöva något slags censur över föredragets innehåll. En sådan begränsning
av yttrandefriheten är lika oförenlig med svensk rättsuppfattning,
som en censurering av tryckfriheten är för densamma främmande.
(Se J. 0:s ämbetsberättelser 1911 sid. 20, 43 och 50, 1912 sid. 2, 4
och 7 samt 1921 sid. 121 och 127.)

Vid nu angivna förhållanden är ock uppenbart, att den befogenhet, som
enligt § 13 ordningsstadgan tillkommer polismyndighet att meddela förhållningsregler
för sammankomster, ingalunda inrymmer någon rätt att
giva en föredragshållare direktiv angående föredragets innehåll. Berörda
befogenhet härrör ur polisens skyldighet att upprätthålla allmän ordning
och sörja för medborgarnas säkerhet. Härmed äro också gränserna för
densamma givna. För avhållande av sammankomst å offentlig plats äger
följaktligen polismyndigheten meddela de föreskrifter och vidtaga de anordningar,
som äro nödvändiga för att den allmänna säkerheten och ordningen
skola kunna behörigen skyddas och upprätthållas. Därvid kan det
understundom vara lämpligt, att vederbörande erinras örn den rätt att
upplösa sammankomsten, som jämlikt § 13 femte stycket i ordningsstadgan
tillkommer polismyndigheten, där det visar sig att sammankomsten
åsyftar eller innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller
föranleder svårare oordning, den där icke genom deltagarnas i densamma
avlägsnande kan undanröjas. Men härutöver må icke uppställas några
villkor, som inskränka församlingsfriheten.

Vad förevarande fall beträffar, fann jag således, att Janson överskridit
sin befogenhet såsom polischef genom att såsom villkor för tillstånd
till sammankomsten den 1 juli 1930 uppställa, att sökanden skulle tillhålla
föredragshållaren att ej indraga enskilda personer i föredraget. Uppen -

207

bart var, att föredragshållaren ingalunda bort förbjudas att på höviskt
sätt omnämna enskild person i föredraget.

Beträffande klagomålen i övrigt må framhållas, att i fråga om stämpelheläggning
åtskillnad föreligger mellan de fall, då enligt första stycket
i § 13 ordningsstadgan allenast erfordras anmälan örn tillställning, samt
de i andra stycket av sagda paragraf avsedda fall, då polismyndighetens
tillstånd skall avvaktas. I de förstnämnda fallen böra anmälningarna,
vilka icke bliva föremål för någon myndighetens prövning, tydligen icke
beläggas med stämpel. Då däremot tillstånd till tillställning erfordras och
detta, såsom i förevarande fall skett, tecknas å ansökningshandlingen, bör
resolutionen jämlikt 1 § i kungl, förordningen angående stämpelavgiften
den 19 november 1914 rätteligen beläggas med stämpel till ett belopp av
3 kronor. Beträffande frågan, huruvida expeditionslösen bör utgå, gälla
motsvarande principer. I fall, sådana som förevarande, var Janson alltså
berättigad att åsätta resolutionen ett lösenbelopp av 2 kronor.

Med dessa uttalanden, vilka jag upptog i en till Janson avlåten skrivelse,
avskrev jag ärendet såsom av mig slutbehandlat. 10

10, Fråga om behörigheten av erinran, som domkapitel tilldelat
prästman i utslag på besvär över kyrkostämmobeslut.

Av handlingarna i ett genom klagomål av kontraktsprosten E. G. Ljungqvist
härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Den 28 december 1926 beslöt kyrkostämman i Ockelbo församling under
ordförandeskap av klaganden att kungöra stämmorna i bland annat tidningen
Folkets Dagblad Politiken. Detta beslut blev sedermera på besvär
upphävt av K. B. i Gävleborgs län. Klaganden verkställde, intill dess han
fått del av K. B:s beslut, annonsering i enlighet med vad stämman den
28 december 1926 beslutat. I anledning därav framställdes å kyrkostämma
den 29 maj 1928, då till behandling förelåg fråga örn beviljande
av ansvarsfrihet för kyrkorådet och dess kassaförvaltare för 1927
års räkenskaper och förvaltning, yrkande dels att, enär klaganden vore
skyldig att återbära ett angivet belopp, som utbetalts för annonseringav
vissa kyrkostämmor under år 1927, kyrkostämman måtte bevilja kyrkorådet
ansvarsfrihet för ifrågavarande räkenskaper och förvaltning utom
beträffande berörda belopp, dels ock att kyrkostämman måtte bevilja
kyrkorådet och kassaförvaltaren full ansvarsfrihet. Stämman beslöt i enlighet
med sistnämnda yrkande, över detta beslut anfördes besvär hos
domkapitlet i Uppsala.

208

Genom utslag den 13 december 1928 utlät sig domkapitlet: Enär jämlikt
§§ 33 och 39 i förordningen örn kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
kyrkostämman varit lagligen oförhindrad att, på sätt som skett, bevilja
kyrkorådet ansvarsfrihet för ifrågavarande utgift å 45 kronor 60 öre, så
ock om än domkapitlet ansåge det vara anmärkningsvärt och ett sorgligt
vittnesbörd örn församlingslivet och dess ledning, att det kyrkostämmobeslut,
varpå nämnda utgift grundats, kunnat komma till stånd, och detta
till och med utan att kyrkostämmans ordförande däremot anmält reservation,
vartill han så mycket mera bort hava känt sig manad, som K. B. i
Gävleborgs län dessförinnan enligt laga kraftvunnet utslag upphävt enahanda
av stämman fattat beslut, funne domkapitlet besvären icke kunna
bifallas.

Från detta beslut var en ledamot så till vida skiljaktig, att han vid sitt
ogillande av besvären ej fogade något uttalande angående församlingslivet
och dess ledning. Därjämte utvecklade en ledamot i ett till protokollet
fogat anförande sin mening, att klaganden skäligen bort erhålla
varning.

I en hit insänd skrift anförde därefter klaganden, bland annat, följande:

Domkapitlet hade vid sidan av ovanberörda besvärsmål upptagit frågan
om klagandens ledning av församlingslivet och funnit klaganden förtjäna
en erinran. Detta bestyrktes ytterligare av sist omförmälda ledamots
meddelande i domkapitlets förklaring över klagandens hos Kungl. Maj:t
anförda besvär över domkapitlets ifrågavarande utslag, att domkapitlet
visserligen ”icke funnit sig kunna ställa vederbörande till rent rättsligt
ansvar” men mot klaganden gjort det uttalande, ”sorn kyrklig disciplin
och anständighet måste anses kräva”, vilket uttalande förklarades innebära,
att klaganden tillhölles att besinna sin ämbetsplikt, enär klaganden
genom att icke hava sökt förekomma annonseringsbeslutet och icke
reserverat sig mot detsamma förfarit oriktigt ”från synpunkten av vad
kyrklig anständighet kräver”. I detta ledamotens yttrande hade domkapitlet
förklarat sig instämma. Domkapitlet syntes icke hava haft befogenhet
att på de av domkapitlet anförda grunder överhuvudtaget och allra minst
i detta sammanhang tilldela klaganden någon som helst admonition. Församlingslivet
kunde icke rättvisligen betraktas som sorgligt, därför att
en grupp inom församlingen läste Folkets Dagblad Politiken. Såsom ordförande
å kyrkostämman hade klaganden icke haft någon ”ämbetsplikt”
att förhindra förslagets väckande och beslutets fattande, ej heller att reservera
sig. Tvärtom hade det varit klagandens ämbetsplikt att vara opartisk,
vilket domkapitlet syntes hava förbisett. Hade klaganden vägrat att
upptaga förslaget till överläggning och beslut, hade klaganden svårligen
kunnat undgå ansvar, örn detta beivrats. Det hade stått domkapitlet fritt

209

att upptaga ett särskilt mål mot klaganden därtör, att klaganden icke sökt
förhindra beslutets fattande och icke reserverat sig mot detsamma, och
giva sitt utslag, sedan klaganden förut satts i tillfälle att förklara sig
över denna underlåtenhet. Skulle domkapitlen vid prövning av besvär
över stämmobeslut äga rätt att tilldela ordföranden admonition därför,
att denne icke sökt förhindra, att heslutet kommit till stånd, eller icke
reserverat sig däremot, samt i utslaget ”till vederbörandes kännedom”
meddela, att han på grund därav på ett sorgligt sätt ledde församlingslivet,
då skulle prästerna därigenom beredas en allmän osäkerhet. På
grund därav påkallade klaganden, under förmenande att domkapitlet ur
både formell och reell synpunkt saknat befogenhet att i utslaget, på sätt
som skett, rikta klander mot församlingen och mot klaganden i egenskap
av församlingslivets ledare, J. 0:s ingripande.

I infordrad förklaring anförde de för beslutet ansvariga ledamöterna
av domkapitlet, att domkapitlet ur både formell och reell synpunkt ägt
befogenhet att i utslaget göra de uttalanden, som av klaganden betecknats
som ett mot honom riktat klander. Klaganden hade velat uppväcka skenet
dels att domkapitlet ådömt honom en varning och dels att han dömts
ohörd. Detta vore uppenbarligen icke med verkliga förhållandet överensstämmande.
Domkapitlet hade nämligen lör det lörsta icke dömt klaganden
till ansvar i målet, ej heller med anledning av de i målet framkomna
anmärkningsvärda omständigheterna dömt honom till varning, ehuru en
dom av sistnämnda slag starkt ifrågasatts på enskilt håll inom domkapitlet.
Hade domkapitlet ådömt klaganden varning, hade han visserligen med
rätta kunnat anmärka, att han först bort sättas i tillfälle avgiva en förklaring.
I detta fall hade domkapitlet icke haft någon som helst anledning
att inhämta en dylik förklaring, då domkapitlet icke ansett sig kunna taga
i övervägande ett dömande av klaganden till rättsligt ansvar. Vad anginge
domkapitlets rätt att förena sitt friande utslag med angivande av
sin ogillande uppfattning av det passerade, behövde icke erinras om, att
dylika utslag vöre ytterst vanliga. En domstol lunne ofta anledning att,
där åtalad person icke kunnat till ansvar fällas, dock uttala ett ogillande
av hans handlingssätt eller att förklara, att mycket, som i målet iramkommit,
talat för en fällande dom. Det kunde alltså icke gärna bliva fråga
örn, att domkapitlet saknat befogenhet att i sammanhang med sin frikännande
dom uttala sin ogillande mening örn de förhållanden, sorn löranlett
målet, vilket till sin reella innebörd ju ingalunda vore av enbart ekonomisk
art. Vad den reella sidan av saken beträffade, hävdades på det be
stämdaste, att domkapitlet haft grundad anledning giva sitt misshag till
känna. Klagandens skrift till J. O. ställde icke de i domkapitlets ogillande
yttrande påpekade omständigheterna och klagandens förhållande i denna

14 — Justitieombudsvianneus ämbetsberättclse till 1931 års riksdag.

210

sak i rätt dager. Klaganden ville genomgående framställa saken så, att Iian
endast förfarit lojalt. I en artikel i Svensk Kyrkotidning hade han rent av
velat göra gällande, att han mot sin egen önskan lojalt fogat sig i vad han
ansett lagligen nödvändigt. Klaganden förtege här, liksom i sin inlaga till
J. O., en sak, som fullständigt klargjorde hans ställning i denna fråga, nämligen
att han, trots att han alls icke behövt det, ja trots att han iklätt sig
personlig risk därigenom, likväl gått i författning örn annonseringen i fråga.
Klaganden hade sig nämligen bekant dels att K. B. i Gävleborgs län år
1925 upphävt ett överklagat stämmoheslut att annonsera i Folkets Dagblad
Politiken och dels att även beslutet av den 28 december 1926 överklagats
och alltså icke vunnit laga kraft. Med stöd av K. B:s så nyss förut fällda
utslag hade klaganden, örn han verkligen velat, kunnat vägra proposition
på yrkandet örn annonsering i nämnda tidning eller under alla förhållanden
utan tvivel finna någon form för ett avstyrkande och ogillande av förslaget.
Och framför allt, sedan beslutet överklagats, hade det för honom
bort vara en välkommen anledning att tillsvidare icke verkställa beslutet.
Då han likväl gjort det och iklätt sig den personliga risken att själv få betala
kostnaderna för annonseringen — en risk, som, såsom av den stora
minoriteten i kyrkostämman 5 mot 6 framginge, verkligen var allvarlig —
syntes det uppenbart, att klaganden själv varit angelägen örn annonseringen
i fråga. Det såge därför ut, som örn klagandens förklaring i ovannämnda
tidningsartikel, att han ”delar prof. Linderholms mening, att avlägsna
landskommuner icke böra annonsera stämmor i Stockholmspressen,
då rätt allmänt lästa ortstidningar givas”, och att han alltså icke velat
medverka till beslutet att annonsera, icke vore med klagandens verkliga
hållning i denna sak överensstämmande. Med stöd av vad sålunda anförts
hemställde förklarandena, att klagomålen måtte lämnas utan avseende.

Klaganden avgav påminnelser.

Av gammalt har det ålegat domkapitel att hålla en noga och allvarsam
uppsikt över de saker, som angå prästeståndets personer, högre och lägre,
vad deras ämbeten och fel vidkommer uti lära och leverne samt döma uti
sådana saker. Domkapitel äger alltjämt, örn anledning därtill föreligger,
att upptaga fråga om prästmans fel eller försummelse i tjänsten och att
efter frågans vederbörliga beredning härför fälla honom till ansvar, utom
i vissa fall, som närmare angivas i lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott
av präst och om laga domstol i sådana mål. I 1—3, 5, 6 och 9 §§
av denna lag omnämnas de ämbetsbrott av präst, varom domkapitel äger
döma. I 4 § uppräknas vissa förbrytelser, vilka skola åtalas inför världslig

rätt. Sålunda stadgas bland annat, att därest präst begår fel eller försummelse
i vården och förvaltningen av egendom, som han i kraft av sitt ämbete
har om bänder, han skall dömas såsom i allmän strafflag örn brott av
ämbetsman är stadgat, ävensom att därest präst i sitt ämbete begår annan
förbrytelse, den där i allmän strafflag eller annan till kyrkolag icke hänförlig
författning är uttryckligen eller särskilt nämnd såsom brott av
ämbetsman, han skall straffas såsom i den lag eller författning för varje fall
sägs. Enligt 5 § må präst, som på annat sätt än i 1—4 §§ sägs uppsåtligen
bryter mot sin ämbetsplikt eller visar vårdslöshet, försummelse, oförstånd
eller oskicklighet i sitt ämbete, av domkapitlet dömas till varning, mistning
av ämbetet på viss tid eller avsättning. Den äldre strafformen ”föreställning
med tillagd förmaning” får ej numera ådömas. (Se N. J. A. 1921 sid. 564 o. f.)

I förevarande fall har, i anledning av de besvär, som hos domkapitlet
anförts över kyrkostämmans beslut den 29 maj 1928, inom domkapitlet
uppkommit fråga örn giltigheten av ett vid kyrkostämma den 28 december
1926 fattat beslut samt klagandens förhållande därvid. En av domkapitlets
ledamöter har sålunda i särskilt yttrande till protokollet uttalat,
att skäl syntes föreligga att överväga, huruvida icke klaganden skäligen
borde erhålla varning, övriga ledamöter hava ansett sig icke kunna
taga under övervägande ett dömande av klaganden till rättsligt ansvar.
Emellertid hava förklarandena genom de av klaganden påtalade yttrandena
velat giva till känna sitt ogillande av sistnämnda kyrkostämmobeslut
och klagandens förhållande vid denna stämma.

Det omförmälda beslutet den 28 december 1926 har inneburit, att kungörelser
örn kyrkostämmor inom församlingen skulle intagas i den i
Stockholm utkommande tidningen Folkets Dagblad Politiken jämte vissa
andra tidningar. I anledning härav vill jag erinra, att enligt bestämmelse
i § 12 uti kungl, förordningen den 21 mars 1862 örn kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd tillkännagivande örn tid och ställe för kyrkostämma
bör, där kyrkostämman icke med minst två tredjedelar av de i omröstningen
deltagandes röster annorlunda beslutar, införas i en eller flera
tidningar inom orten, såvida ej, beträffande stämma för ärende, som fordrar
skyndsam handläggning, hinder däremot möter. I nämnda lagrum
stadgas vidare bland annat, att kyrkostämman beslutar, i vilken eller
vilka tidningar sådant tillkännagivande skall införas, därvid sådana tidningar
böra väljas, som genom spridning inom olika grupper av församlingens
medlemmar bringa tillkännagivandet till de flestas kännedom,
samt att, örn vid fattandet av sistnämnda beslut förslag om tillkännagivandets
införande i annan ortstidning än de sålunda bestämda varit
under omröstning och därvid erhållit minst en tredjedel av de i omröstningen
deltagandes röster, tillkännagivandet skall införas jämväl i denna
tidning. Detta stadgande erhöll sin nu omförmälda lydelse i anledning av

212

en vid riksdagen 1916 väckt motion. Dessförinnan föreskrev nämnda lagrum
beträffande annonsering av kyrkostämmor allenast att, därest kyrkostämman
beslutade, att kungörelse örn stämman borde införas i en eller
flera tidningar i orten, skulle ordföranden, där så ske kunde, föranstalta
därom. Beträffande kommunalstämmors kungörande hade emellertid alltsedan
1913 gällt i huvudsak motsvarande bestämmelser, som § 12 kyrkostämmoförordningen
numera innehåller. I den förutnämnda motionen erinrades
örn den olikhet, som sålunda förefunnes mellan förordningen om
kommunalstyrelse å landet och kyrkostämmoförordningen. Motionären
yttrade vidare: ”Det är önskvärt att kyrkostämmolörordningens torftiga
bestämmelser örn stämmors kungörande i tidningar bringas i överensstämmelse
med kommunalstämmoförordningens mera tillfredsställande. På
många ställen har förvirring uppstått, emedan förordningarnas innehåll
på denna punkt är olika. Samma skäl, som talade för att § 16 av kommunalstämmoförordningen,
i vad det rör tillkännagivande i tidningarna, år
1913 erhöll ovan citerade lydelse, tala med samma styrka lör att likartade
bestämmelser stadgas angående kyrkostämmornas kungörande för allmänheten.
I sin motivering till den kungl, propositionen 1913 om ändrad
lydelse av en del paragrafer i förordningen av 1862 om kommunalstyrelse
på landet yttrade vederbörande departementschef bland annat: ’att det
naturligen är av vikt att tillkännagivande i ortstidning inlöres i den av
ortens tidningar, som läses av en avsevärd grupp av kommunens medlemmar.
Endast därigenom kan det avsedda syftet uppnås, nämligen att
tillkännagivandet erhåller största möjliga spridning bla^d kommunens
medlemmar. Denna synpunkt har också framhållits av riksdagens justitieombudsman
i en till Kungl. Maj:t den 13 november 1907 avgiven framställning
angående omarbetning av bestämmelserna i § 66 av förordningen
örn kommunalstyrelse i stad.’ Departementschefen fortsatte:
''Ehuru väl det torde få antagas, att, i den mån vissheten örn betydelsen
av ett allmänt deltagande i de kommunala angelägenheterna växer, vederbörande
stämmoordförande skulle komma att iakttaga opartiskhet med
avseende på valet av tidningar, synes dock önskvärt, att de röstberättigade
själva få bestämma, i vilken eller vilka tidningar irom orten kungörelse
örn stämman bör intagas. För att dock i skälig grad hindra majoritetsförtryck,
torde det vara lämpligt tillika föreskriva att, örn mirst en
tredjedel av de å den beslutande stämman närvarande påyrka kungörelsens
intagande i viss tidning, så också skall äga rum.’ Departementschefens
refererade motivering kan helt och fullt anföras som stöd lör kravet
på att riksdagen fattar ett liknande beslut i fråga örn ändrad lydelse av
förordningen örn kyrkostämma.” Konstitutionsutskottet, som behandlade
motionen, framhöll, att de skäl, som talat för införandet av ovan omiörmälda
bestämmelser rörande kommunalstämmas kungörande, ägde giltig -

213

het även på den kyrkliga kommunens område. Den parallellism, som förefunnes
mellan förordningen örn kommunalstyrelse på landet och kyrkostämmoförordningen,
syntes under sådana förhållanden böra föranleda
därtill, att de håda förordningarna i dessa delar bringades i överensstämmelse
med varandra. Detta blev också riksdagens beslut.

Frågan, i vilken eller vilka tidningar inom orten kungörelser örn kyrkostämmor
böra införas, är, såsom tydligt framgar ''av såväl lagtext som
motiv till förutnämnda bestämmelse i kyrkostämmoförordningen, att bedöma
allenast ur synpunkten av vad som i det föreliggande fallet är lämpligast
för att kungörelserna skola vinna största möjliga spridning bland
församlingens medlemmar. Att berörda fråga av lagstiftaren ej uppfattats
såsom en det kyrkliga livet i församlingen berörande angelägenhet,
torde jämväl framgå därav, att klagan över kyrkostämmas beslut i sådan
fråga enligt § 41 i sistnämnda förordning skall föras icke hos vederbörande
domkapitel utan hos K. B.

Huruvida i en tidning, som utgives å plats utom vederbörande församling,
annonsering örn kyrkostämmor lagligen må äga rum, kan understundom
vara förenat med ej ringa vansklighet att avgöra. Till frågans
belysande vill jag erinra om följande rättsfall. I ett av regeringsrätten
under år 1923 avgjort ärende (not. E. 177 i Regeringsrättens årsbok för år
1923) hava Åmåls stads- och landsförsamlingar ansetts befogade att fatta
beslut örn kyrkostämmornas kungörande i den i Göteborg utkommande
tidningen Ny Tid. I ett annat av regeringsrätten under år 1929 avgjort
ärende (not. E. 24 i Regeringsrättens årsbok för sagda år) har ett av kyrkostämman
i Njutångers församling i Gävleborgs län fattat beslut örn annonsering
av 1928 års kyrkostämmor i tidningen Folkets Dagblad Politiken
förklarats stå i strid mot § 12 i kyrkostämmoförordningen och förty
undanröjts. Av de fem i beslutet deltagande regeringsråden hava emellertid
två uttalat skiljaktig mening under framhållande av, att då det finge
anses i målet upplyst, att berörda tidning vore spridd inom en avsevärd
grupp av församlingens medlemmar samt att någon tidning, företrädande
samma politiska åskådning, icke utgåves inom orten, ifrågavarande tidning,
som enligt uppgift innehölle särskild nyhets- och annonsavdelning
för orten, vore att betrakta såsom en ortstidning för församlingen. Beträf
lande denna fråga får jag i övrigt hänvisa till följande i Regerihgsrättens
årsbok omnämnda rättsfall: 1914 not. C. 144, 1919 not. C. 57, 1922 not.
S. 177 och 178 samt 1929 ref. nr 7 och not. S. 21.

Det ovannämnda vid kyrkostämman i Ockelbo församling den 28 december
1926 fattade beslutet har på förd klagan blivit upphävt av K. B. i Gävle
borgs län genom utslag den 17 maj 1927, enär tidningen Folkets Dagblad
Politiken på grund av vad i målet upplysts icke kunde anses utgöra för församlingen
sådan ortstidning, som avsåges i § 12 i kyrkostämmoförordning -

214

en. Detta utslag har den 24 april 1929 fastställts av regeringsrätten. Riktigheten
av den mening, enligt vilken ovannämnda kyrkostämmobeslut stått
i strid mot § 12 i kyrkostämmoförordningen, vill jag icke ifrågasätta. Det
oaktat kan detta beslut emellertid enligt min mening — med hänsyn till
vad jag ovan anfört dels angående förevarande angelägenhets beskaffenhet
av ren lämplighetsfråga och dels rörande den tveksamhet, som kan
råda vid tillämpningen av berörda lagrum — icke hava givit grundad anledning
till anmärkning mot vare sig församlingslivet i Ockelbo eller dess
ledning. Den omständigheten, att jämväl tidigare ett av kyrkostämman
fattat beslut av enahanda innebörd blivit av K. B. upphävt, torde ej kunna
tillerkännas avgörande betydelse, då stämman i nu förevarande fall avsett
att få frågan på grund av dess tvistiga beskaffenhet underställd
Kungl. Maj:ts prövning.

Vilken uppfattning man än må hysa rörande de ifrågavarande, av domkapitlet
gjorda uttalandenas berättigande i sakligt avseende, synes mig
tvekan icke kunna råda därom, att dessa uttalanden saknat betydelse för
avgörande av de hos domkapitlet anförda besvären över kyrkostämmans
beslut den 29 maj 1928 rörande beviljande av ansvarsfrihet för kyrkorå
det. Jämlikt min mening hade de därför i varje fall icke bort, på sätt som
skett, upptagas i motiveringen till utslaget rörande sagda besvär, så
mycket mindre som dylika uttalanden i ett utslag lätt kunna i allmänna
uppfattningen väcka sken av att innebära ett icke behörigt utövande av
den domsrätt, vilken enligt vad ovan sagts tillkommer domkapitel.

Då emellertid vad i ärendet förekommit icke syntes mig vara av beskaffenhet
att påkalla någon min vidare åtgärd, lät jag bero vid ovannämnda
uttalande, som jag delgav domkapitlet, och avskrev ärendet såsom av mig
slutbehandlat.

11* Felaktigt förfarande vid utfärdande av tjänstgöringsbetyg

åt folkskollärare.

Av handlingarna i ett genom klagomål av lärarinnan Valborg Johansson,
född Wermelin, i Långvattnet under min granskning draget ärende
inhämtas följande:

Klaganden hade sedan 1920 vid olika tillfällen tjänstgjort såsom vikarierande
lärarinna vid ett flertal folkskolor inom Norsjö socken, senast
vid flyttande mindre folkskolan Båtfors (Sunnanå)-Rengård.

I en den 23 maj 1928 dagtecknad skrift hade klaganden hos skolrådet i
Norsjö församling anhållit örn betyg över sin tjänstgöring vid Sunnanå
Rengårds skola.

215

I anledning därav hade skolrådet vid sammanträde den 25 maj 1928 under.
^ 9 i protokollet fattat följande beslut:

”Godkändes följande tjänstgöringsbetyg:

Valborg Johansson 2 Va, 21h, 2 Va, 3.”

Enligt egen uppgift bade vice pastorn O. Lundgren i egenskap av skolrådets
ordförande därefter i början av juni samma år med posten avsänt
till klaganden ett tjänstgöringsbetyg i form av utdrag ur berörda protokoll,
vilket skulle hava innehållit — förutom vitsord örn ådagalagd undervisningsskicklighet
m. m. i enlighet med skolrådets beslut även en fullständig
förteckning över bennes tjänstgöring inom Norsjö skoldistrikt.

Sedan klaganden vid besök hos Lundgren i september 1928 uppgivit, att
omförmälda betyg icke kommit henne till handa, hade Lundgren meddelat
ett nytt utdrag ur skolrådsprotokollet för den 25 maj 1928 av följande
lydelse:

”Utdrag ur protokoll fört vid sammanträde
med Norsjö församlings skolråd den 25 maj
1928.

§ 9.

Hos skolrådet har lärarinnan Valborg Astrid Gudrun Johansson anhållit
örn vitsord över sin tjänstgöring inom detta skoldistrikt, och beslöt skolrådet
med anledning därav åt fru Johansson, som i egenskap av sjukvikarie
tjänstgjort vid Båtfors-Rengård fl. m. folkskola från och med den
14 september 1927 till och med den 17 december 1927, samt fr. m. d. 10
januari 1928 till o. m. den 5 juni 1928 för denna tjänstgöring meddela följande
vitsord:

för undervisningsskicklighet
,. förmåga att i skolan upprätthålla ordning
och att i övrigt leda ungdomens
uppfostran
nit

„ vandel

och skulle utdrag ur detta protokoll som tjänstgöringsbetyg tillställas.

Justerat:

J. E. Andersson
David Eriksson

Med utmärkt beröm godkänd

Med utmärkt beröm godkänd
Med utmärkt beröm godkänd
Hedrande.

Rätt utdraget betygar
Oskar Lundgren
Skolrådets ordförande.”

210

I sin klagoskrift anmärkte klaganden bland annat, att sistnämnda
tjänstgöringsbetyg vore såtillvida oriktigt, att däri upptagits allenast kia
gandeus tjänstgöring vid Båtfors-Rengårds skola, medan klagandens tidigare
fleråriga tjänstgöring inom skoldistriktet lämnats obeaktad.

I avgiven förklaring uppgav Lundgren, att sistnämnda protokollsutdrag
företett den skiljaktigheten från det klaganden tidigare tillställda, att
dari icke lämnals en fullständig förteckning över klagandens tjänstgöring
inom skoldistriktet utan allenast betyg över hennes tjänstgöring vid
flyttande mindre folkskolan Båtfors-Rengård. Vidare anförde Lundgren
att, då det skulle taga alltför mycket tid och utrymme att i skolrådets
protokoll för varje gång, en lärare meddelades tjänstgöringsbetyg, angiva
omfattningen av vederbörande lärares sammanlagda tjänstgöring inom
distriktet, Lundgren brukade i regel endast skriva, ”att skolrådet beslöt
utfärda begärt tjänstgöringsbetyg”, samt därtill angiva respektive betygsgrader.
Vid utfärdande av betygen brukade Lundgren däremot alltid bifoga
en fullständig förteckning över vederbörandes tjänstgöring inom di
striktet. Att så ej skett i det senast utfärdade protokollsutdraget hade berott
på, att Lundgren vid klagandens besök ej haft tillgång till den lig
gare, som innehölle uppgift örn lärarnas tjänsteförhållanden. Lundgren
hade emellertid erbjudit sig att sedermera tillsända klaganden ett nytt
fullständigt betyg, vilket hon enligt Lundgrens uppgift avböjt.

Skolrådet uppgav i avfordrad förklaring, att beslutet den 25 maj 1928
endast avsett den tid, som åsyftats i klagandens skrivelse den 23 i samma
månad, enär betyg beträffande klagandens tidigare tjänstgöring inom skol
distriktet förut utfärdats.

Frånsett det i och för sig anmärkningsvärda förhållandet, att Lundgren,
enligt vad han själv medgivit, utlärdat två till innehållet vitt skilda utdrag
ur samma skolrådsprotokoll, av vilka intetdera varit överensstämmande
med originalprotokollet, fann jag anledning till erinran mot Lundgren
därutinnan, att han, som i egenskap av ordförande i skolrådet varit an
svang för ärendenas lagenliga handläggning och avfattning av skolrådets
protokoll, åsidosatt bestämmelsen i § 8 mom. 2 i Kungl. Majrts förnyade
stadga den 26 september 1921 angående folkundervisningen i riket.
Enligt denna bestämmelse åligger det nämligen skolrådet att åt lärare,
senast inom 15 dagar efter det skriftlig begäran därom framställts, utfärda
tjänstgöringsbetyg. Detta skall enligt samma bestämmelse innehålla
dels uppgift örn tjänstgöringens art och tjänstgöringstiden dels ock
vitsord över lärarens ådagalagda undervisningsskicklighet, över hans förmåga
att i skolan upprätthålla ordning och att i övrigt leda ungdomens

217

uppfostran, över hans nit samt över hans vandel. Tjänstgöringsbetyg må,
där skyndsamhet är av nöden, utfärdas av skolrådets ordförande jämte de
ledamöter, som skolrådet därtill utsett. Det av Lundgren praktiserade förfarandet
var sålunda enligt min uppfattning icke riktigt. Vid utlärdande
av tjänstgöringsbetyg hör nämligen i skolrådets beslut uttryckligen angivas
och i protokollet noga antecknas icke blott de vitsord, som skolrådet
finner vederbörande lärare förtjäna, utan jämväl arten av och tiden för
den tjänstgöring, som de meddelade vitsorden avse. Vikten härav lramstår
uppenbar mot bakgrunden av vad i detta ärende förekommit.

Dessa erinringar upptog jag i en till Lundgren avlåten skrivelse, varmed
ärendet var av mig slutbehandlat.

IV. Framställningar till Konungen.

1. Framställning angående omreglering av Skånings, Vilske och
Valle härads, Gudhems och Kåkinds härads samt Vartofta
och Frökinds härads domsagor.

Den 10 april 1930 avlät jag till Konungen följande framställning:

”Efter framställning av J. O. föreslog Eders Kungl. Majit i den till
1926 års riksdag avlåtna propositionen angående statsverkets tillstånd och
behov för budgetåret 1926—1927 riksdagen att besluta, att Uppsala läns
södra och mellersta domsagor skulle från och med den 1 januari 1927 förenas
till en domsaga.

Vid propositionens avlåtande anförde chefen för justitiedepartementet
i denna fråga bland annat, att starka skäl talade för att göra domsagorna
så stora, att häradshövdingen erhölle tillräcklig sysselsättning med domargöromål
av mera kvalificerad art. Då domsagornas antal genom införande
av en dylik grundsats för domsagoförvaltningens ordnande kunde väsentligt
nedbringas, bleve det möjligt att hålla häradshövdingens lön på en
nivå, som garanterade, att staten vid dessa viktiga sysslors besättande
kunde påräkna sökande med de högsta juridiska kvalifikationer. Därest
en rättegångsreform över huvud taget skulle uppbyggas på grundvalarna
av vårt nuvarande domstolsväsende, syntes det knappast kunna råda
något tvivel därom, att reformen måste gå i riktning mot större domsagor.

Beträffande principfrågan, huruvida man borde redan nu, i avvaktan
på förestående reform av rättegångsväsendet, verkställa en reglering av
de judiciella enheterna i riktning mot större domsagor, uttalade departementschefen,
att enligt hans mening en successiv domsagoreglering vöre
i hög grad ägnad att förbereda en rättegångsreform av det slag, process

218

kommissionen i skrivelse den 25 februari 1922 skisserat. Den medförde fördelen
av ekonomisk besparing genom undvikande av övergångskostnader
för befattningshavare på indragningsstat, och det vore givetvis av stor
vikt ur statsfinansiell synpunkt, att väl avlönad arbetskraft icke användes
på poster, som icke gåve tillräcklig möjlighet till utnyttjande av veder
börandes kapacitet. Då en successiv omreglering av domsagorna till större
enheter verkade till undanröjande av nuvarande missförhållanden i detta
avseende, vore detta ur nämnda synpunkt att anbefalla.

Riksdagen, som biföll propositionen i ovan nämnda del, anförde i skrivelse
nr 317 bland annat, att riksdagen anslöte sig till den av departementschefen
uttalade meningen i omförmälda principfråga.

I en till Eders Kungl. Majit ingiven underdånig ansökan har häradshövdingen
i Skånings, Vilske och Valle härads domsaga G. Kronlund anhållit
örn avsked från häradshövdingämbetet.

Då med hänsyn till de principuttalanden, som gjorts i ovan omförmälda
fall, frågan örn de minsta domsagornas uppgående i större enheter torde
i fall av vakans böra bliva föremål för övervägande samt häradshövdingämbetet
i ovannämnda domsaga nu torde bliva ledigt, synes det mig lämpligt,
att en undersökning göres, huruvida domsagan bör genom reglering på
ett eller annat sätt införlivas med en eller flera av angränsande domsagor.

Skånings, Vilske och Valle härads domsaga består av två tingslag, Skå
långs och Valle härads tingslag samt Vilske härads tingslag. Förstnämnda
tingslag gränsar i öster och sydost mot Gudhems och Kåkinds härads
domsaga. Vilske härads tingslag, som är beläget söder örn Skånings härad
och det mot detta härad i öster gränsande Gudhems härads tingslag, gränsar
i öster mot Vartofta och Frökinds härads domsaga.

Enligt statistiska centralbyråns senaste uppgifter utgjorde folkmängden
den 31 december 1928 i Skånings, Vilske och Valle härads domsaga 24,154
personer, därav i Skånings och Valle härads tingslag 18,325 personer och i
Vilske härads tingslag 5,829 personer. Folkmängden i Gudhems och Kåkinds
härads domsaga utgjorde vid samma tid 26,111 personer, därav i
Gudhems härads tingslag 10,809 personer och i Kåkinds härads tingslag
15,302 personer. Invånarantalet i Vartofta och Frökinds härads domsaga
utgjorde 34,142 personer.

Beträffande arbetsbördan i de olika domsagorna framgår av arbetsredogörelserna
för år 1929, att under nämnda år handlagts:

i Skånings och Valle härads tingslag:

tvistemål och brottmål ............................................ 220

konkurser och konkursärenden .................................... 25

lagfarts- och inteckningsärenden .................................. 604

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 665

1,514

219

r ;/) : i Vilske härads tingslag:

tvistemål och brottmål .........................

konkurser och konkursärenden .................

lagfarts- och inteckningsärenden ...............

andra ärenden, slutligt handlagda...............

242

232

578

i Gudhems härads tingslag:

tvistemål och brottmål ..................................

konkurser och konkursärenden ..........................

lagfarts- och inteckningsärenden ........................

andra ärenden, slutligt handlagda.....................

i Kåkinds härads tingslag:

tvistemål och brottmål ..................................

konkurser och konkursärenden ..........................

lagfarts- och inteckningsärenden ........................

andra ärenden, slutligt handlagda........................

i Vartofta och Frökinds härads domsaga:

tvistemål och brottmål ..................................

konkurser och konkursärenden ..........................

lagfarts- och inteckningsärenden ........................

andra ärenden, slutligt handlagda........................

126

433

210

782

212

779

285

1£88

530

1,138

625

2,348

I fråga örn målens beskaffenhet vill jag hänvisa till följande med ledning
av rättsstatistiken uppgjorda tabell rörande genom slutligt utslag
under år 1929 prövade och avgjorda mål.

Domsaga	Tvistemål	Brottmål
tredskovis avdömda eller ome-delbart medgivna	övriga (d. v. s. tvis-tiga)	däri någon hållits häktad	övriga
Skånings, Vilske och Valle härads
domsaga.................	14	57	6	142
därav i Skånings och Valle hä-
rads tingslag.......	12	45	4	95
i Vilske härads tingslag. .	2	12	2	47
Gudhems och Kåkinds härads dom-
saga . ...................	22	30	5	143
Vartofta och Frökinds härads dom-
saga....................	61	52	4	245

220

Av de anförda siffrorna torde framgå, att såväl Skånings, Vilske oell
Valle härads domsaga som ock Gudhems och Kåkinds härads domsaga i
fråga örn arbetsbörda och invånarantal måste anses tillhöra de mindre
domsagorna i riket. Beträffande Vartofta och Frökinds härads domsaga
kan väl denna till invånarantalet anses tillhöra de medelstora domsagorna,
men arbetsbördan i densamma synes dock icke vara större, än att denna
kan tåla ännu någon ökning. Då flera andra domsagor med ungefär lika
stor folkmängd och arbetsbörda som ansetts för små att bestå såsom särskilda jurisdiktionsområden, synas
mig ovanberörda förhållanden tillräckliga att motivera en reglering av
ifrågavarande domsagor till större enheter.

Skulle en reglering anses höra komma till stånd, synes den närmast
liggande utvägen vara en uppdelning av Skånings, Vilske och Valle
härads domsaga på det sätt, att Skånings och Valle härads tingslag överflyttas
till Gudhems och Kåkinds härads domsaga samt Vilske härads
tingslag införlivas med Vartofta och Frökinds härads domsaga.

Genom en dylik uppdelning skulle folkmängden i den utvidgade Gudhemsdomsagan
komma att uppgå till omkring 44,400 .personer, och den
utvidgade Vartoftadomsagan skulle erhålla omkring 40,000 invånare.

Örn en uppdelning på angivna sätt redan ägt rum, skulle det samman
lagda antalet mål, konkurser och ärenden under år 1929 hava utgjort i
den nybildade Gudhemsdomsagan 3,584 och i den nybildade Vartoftadomsagan
2,926. Antalet under samma år genom slutligt utslag avgjorda
tvistiga civilmål, som i Gudhems och Kåkinds härads domsaga uppgick
till 30 och i Vartofta och Frökinds härads domsaga till 52, skulle hava
ökats i den förra domsagan med 45 fräj i Skånings och Valle härads tingslag
och i den senare domsagan med 12 från Vilske härads tingslag. Det
torde kunna antagas, att arbetsbördan i de håda utvidgade domsagorna
icke skulle bliva för stor genom den ökning i göromålen, som ifrågararande
reglering måste medföra. Till jämförelse vill jag erinra örn, att
antalet mål, konkurser och ärenden i de nybildade Uppsala läns södra
domsaga och Vadsbo härads domsaga beräknades till respektive 4,205
och 3,687. i

En uppdelning av Skånings, Vilske och Valle härads domsaga har järnv
väl föreslagits i det den 29 augusti 1928 av särskilt tillkallade sakkunniga
avgivna betänkandet angående ordnande av vissa ekonomiska och orga
nisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen.
I detta betänkande, som i fråga örn jurisdiktionsområden
för de nya lagmansrätterna ''bygger på ett inom processkommissionen
uppgjort utkast till landets indelning i domsagor och tingslag m. m„
hava de sakkunniga yttrat, att Skaraborgs län innefattade enligt gällande
indelning sex domsagor, vartill komme såsom självständiga domkretsar

221

sex städer med egen jurisdiktion. I länets norra del läge Vadsbo domsaga;
i den västra delen vore belägna, räknat från norr till söder, Kinnefjärdings,
Kinne och Kållands härads samt Åse, Viste, Barne och Laske
härads domsagor. På länets östra sida läge Gudhems och Kåkinds härads
samt Vartofta och Frökinds härads domsagor. I länets mellersta del läge
Skånings, Vilske och Valle härads domsaga. Städer med egen jurisdiktion
vore Mariestad, Lidköping, Skara, Skövde, Hjo och Falköping. Enligt
den i ovanberörda utkast si som alternativ I omförmälda planen till
domsagoindelning skulle domsagornas antal nedbringas till fem och samtliga
städer förenas med respektive domsagor. Minskningen i antalet domsagor
vunnes därigenom, att Åse, Viste, Barne och Laske härads domsaga
delades mellan å ena sidan Kinnefjärdings, Kinne och Kållands
härads domsaga, som skulle övertaga Åse och Viste härader, samt å andra
sidan Skånings, Vilske och Valle härads domsaga, med vilken skulle förenas
Barne och Laske härader. Sistnämnda domsaga skulle därjämte
undergå den omreglering, att Vilske härads tingslag, som vore beläget
väster örn Falköping, skulle avskiljas från Skåningsdomsagan och överföras
till Vartofta och Frökinds härads domsaga, till vilken skulle läggas
jämväl Falköpings stad. Vad övriga städer beträffade vore avsett,
att Mariestad skulle införlivas med Vadsbo domsaga, Lidköping med
Kinne domsaga, Skara med Skåningsdomsagan samt Skövde och Hjo
med Gudhems domsaga. Enligt förslaget skulle den nya Vartoftadomsagans
tingsställe förläggas till Falköping, varjämte domsagan skulle
hava bitingsställe i Tidaholm.

I ett i berörda utkast till landets indelning i domsagor och tingslag
m. m. upptaget alternativ II har föreslagits en indelning av Skaraborgs
län i fyra domsagor, av vilka en skulle omfatta Skövde stad, Gudhems
och Kåkinds härads domsaga, Skånings och Valle härads tingslag samt
städerna Skara och Hjo med tingsställe i Skövde och bitingsställe i Skara.
Jämväl enligt detta alternativ skulle Vilske härads tingslag införlivas
med nuvarande Vartofta och Frökinds härads domsaga.

Den av mig ifrågasatta uppdelningen av Skånings, Vilske och Valle
härads domsaga står sålunda i överensstämmelse med den framtida reglering
av ifrågavarande domkretsar, som alternativt föreslagits för en
blivande rättegångsreform.

Beträffande tingslagsindelningen i de nu ifrågasatta domsagorna vill
jag till en början erinra, att det sedan gammalt varit ett önskemål, att
varje domsaga bestode av ett tingslag, varigenom tillfälle till snabbare
rättskipning vunnes. Redan i ett år 1815 avgivet betänkande angående
domstolarnas organisation framhöll lagkommittén, att den främsta nödvändiga
reformen för undanröjande av de nästan allmänt hörda och välgrundade
klagomålen över rättegångars långsamhet vore domsagornas

222

omreglering, så att varje domsaga komme att bestå av ett tingslag med
ett tingsställe. Därigenom bleve det möjligt för häradsrätterna att oftare
sammanträda, en gång i veckan eller åtminstone en gång i månaden. En
sådan förändring vore enligt kommitténs mening ett nödvändigt grundvillkor
för en ordentlig och grundlig lagskipning.

I enlighet med denna uppfattning hade det varit önskvärt, att envar
av de ifrågavarande nybildade domsagorna kunnat bilda ett tingslag.
Emellertid torde detta önskemål näppeligen kunna förverkligas. Kravet
på ökad snabbhet i rättskipningen kan det oaktat tillgodoses på sätt jag
härnedan kommer att närmare utveckla.

Vad först beträffar den nya Gudhemsdomsagan vill jag framhålla, att
med hänsyn såväl därtill, att en indelning av länets domsagor i enlighet
med alternativ I i ovanberörda utkast i framtiden kan befinnas önskvärd,
som ock därtill, att alternativ II upptager förutom Skövde såsom huvudtingsställe
för Gudhemsdomsagan jämväl bitingsställe i Skara, någon
förändring i Skånings och Valle härads egenskap av eget tingslag icke
för närvarande bör vidtagas. Jag får därför föreslå, att detta tingslag
ingår i den av mig ifrågasatta utvidgade domsagan i oförändrat skick
med tingsställe såsom för närvarande i Skara.

Såsom ett andra tingslag i nämnda domsaga synes böra ingå hela Gudhems
och Kåkinds härads domsaga, vars nuvarande båda tingslag, Gudhems
härads tingslag med tingsställe i Stenstorp och Kåkinds härads
tingslag med tingsställe i Värsås, sålunda böra förenas till ett tingslag.

I en den 31 december 1917 avlåten framställning hemställde dåvarande
J. O., att Eders Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida Gudhems
och Kåkinds härads tingslag kunde förenas till ett tingslag med
tingsställe i Skövde, över denna framställning avgåvo bland andra häradsrätterna,
häradshövdingen i domsagan och Göta hovrätt utlåtanden.

Gudhems häradsrätt avstyrkte, efter tingslagsbornas hörande, i utlåtande
den 14 maj 1918 förslaget örn tingslagens sammanslagning. Häradsrätten
anförde emellertid i utlåtandet vidare, att om det oaktat förening
av tingslagen skulle äga rum, ansåge häradsrätten, att Stenstorp och icke
Skövde borde bliva domsagans tingsställe, enär dels Stenstorp vore mera
centralt beläget i domsagan och vore försett med lika goda järnvägsförbindelser
som Skövde, dels det ur ekonomisk synpunkt folie sig vida
fördelaktigare att eventuellt tillbygga det gamla tingshuset i Stenstorp
än att bygga ett nytt sådant i Skövde, dels ock slutligen häradets befolkning
önskade att få tingsstället förlagt till Stenstorp.

Häradsrättens ordförande, t. f. domhavanden G. Ljunggren, var emellertid
av avvikande mening och tillstyrkte, att tingslagen måtte förenas.
Beträffande domsagans tingsställe anförde Ljunggren, att av de två orter,
Skövde och Stenstorp, som kunde ifrågasättas såsom förläggningsort för

223

tingsstället, vöre Skövde obestridligen för största delen av Kåkinds härad
den i alla avseenden lämpligaste orten. För Hjo landskommun samt Grevbäcks,
Norra och Södra Fågelås och Mofalla socknar liksom för hela Gudhems
härad med undantag av Sjogerstads socken vore Stenstorp väl med
avseende å läget förmånligare. Emellertid vore Skövde huvudorten för
jämväl en större del av Gudhems härad; och kunde Skövde såsom stad i
flera avseenden bereda de tingsbesökande fördelar, som Stenstorp ej alls
eller endast i mindre grad hade att erbjuda. Med stöd av det anförda tillstyrkte
Ljunggren, att, på sätt J. O. föreslagit, det gemensamma tingsstället
förlädes till Skövde.

Kåkinds häradsrätt — inför vilken flertalet ombud för tingslagsborna
framhöllo, att det bland tingslagets invånare vore en allmän önskan, att
gällande tingslagsindelning finge bestå — yttrade i ett den 16 april 1918
avgivet utlåtande, att några skäl mot en förening av tingslagen ej anförts
och ej heller, såvitt häradsrätten hade sig bekant, förelåge. Häradsrätten
tillstyrkte därför en förening av tingslagen men hemställde, att med
denna förening måtte — med hänsyn till de höga kostnader, som en av
föreningen betingad örn- eller tillbyggnad av tingshus under då rådande
dyrtid skulle medföra — få anstå till dess normala tider inträdde. I fråga
örn tingsställets förläggning gjorde häradsrätten samma uttalande som
t. f. domhavanden Ljunggren i ovanberörda skiljaktiga mening och tillstyrkte
J. 0:s förslag, under erinran att flertalet av tingslagsbornas ombud,
i händelse av tingslagens förening, uttalat sig för tingsställets förläggning
till Skövde. Tre av nämndens ledamöter voro så tillvida skiljaktiga,
att de ansågo tingsstället böra förläggas till Stenstorp.

Häradshövdingen i domsagan O. Nyman anförde i avgivet utlåtande,
att han ansåge en förening av tingslagen böra äga rum. Några egentliga
skäl mot en förening hade ej under handläggningen vid häradsrätterna
framkommit och torde ej heller föreligga. Såsom ett allmänt önskemål
hade väl uttalats att få behålla den nuvarande tingslagsindelningen; och
hade därvid framhållits, att något behov av flera tingssammanträden ej
gjort sig gällande inom någotdera häradet. Obestridligt torde dock vara,
att en förening av tingslagen skulle bliva till fördel för den rättssökande
allmänheten. Flertalet av ombuden för Kåkinds härad hade uttalat sig
för Skövde såsom förläggningsort för en gemensam tingsstad, medan
övriga ombuden för häradet och samtliga ombuden för Gudhems härad
ansett Stenstorp vara den lämpligaste orten. Den synpunkt, som vid rösternas
avgivande syntes hava varit den avgörande, vore med något undantag
socknarnas närbelägenhet i förhållande till de båda ifrågasatta orterna.
Skövde vore huvudort för hela Kåkinds härad med undantag för
Hjo landskommun, Mofalla socken, Norra och Södra Fågelås socknar samt
Grevbäcks socken ävensom för Sjogerstads socken i Gudhems härad. För

224

sagda fem socknar i Kåkinds härad vore dock ej Stenstorp utan Hjo stad
huvudorten. För den del av Gudhems härad, för vilken Stenstorp skulle
kunna anses vara huvudort, eller åtminstone en stor del därav torde dock
Skövde vara den verkliga huvudorten. Tingshuset i Stenstorp hade uppiörts
år 1884 och då jämte tomt örn ett tunnland kostat 21,000 kronor. I
beiintligt skick torde tingshuset ej kunna användas såsom gemensam
tingsstad utan torde behöva örn- och tillbyggas. Enligt vad för Nyman
upplysts skulle tingshuset i sitt år 1918 varande skick jämte tomt hava ett
saluvärde av 60,000 kronor. I ärendet hade uppgivits, att en örn- och tillbyggnad
av tingshuset i Stenstorp skulle draga en kostnad av 40,000 kronor,
medan ett nytt tingshus i Skövde skulle kosta 200,000 kronor. Vid
sagda iörhållanden och då Gudhems härad, för den händelse den gemen
samma tingsstaden förlädes till Stenstorp, erbjudit Kåkinds härad att
utan gottgörelse bliva delägare i gamla tingshuset, skulle vad Gudhems
härad vidkomme byggandet av nytt tingshus i Skövde ej för häradet medföra
större utgifter än en örn- och tillbyggnad av tingshuset i Stenstorp.
Stadsiullmäktige i Skövde hade vid sammanträde den 30 maj 1918 beslutat
att kostnadsfritt upplåta lämplig tomt för tingshus, därest den
gemensamma tingsstaden komme att förläggas till nämnda stad. I anslutning
till det aniörda ansåge häradshövdingen Nyman, att den gemensamma
tingsstaden borde förläggas till Skövde.

Göta hovrätt anlörde i utlåtande den 2 augusti 1918 följande:

Emot den av J. O. löreslagna föreningen hade under ärendets utredning
några vägande skäl ej blivit anförda, varför hovrätten på grund av vad
J. O. i detta avseende anlört tillstyrkte, att Gudhems och Kåkinds båda
härad måtte varda förenade till ett tingslag. Vidkommande frågan örn
orten, varest tingsstället för det blivande tingslaget lämpligen borde förläggas,
hade under utredningen olika meningar blivit framställda, i det
att samtliga de i ärendet hörda sockenombuden för Gudhems härad jämte
häradsrätten i häradet ävensom en del av sockenombuden för Kåkinds
här-d lörordat Stenstorp, varemot flertalet av sockenombuden för Kåkinds
härad, Kåkinds häradsrätt samt häradshövdingen i domsagan uttalat
sig för tingsställets förläggande till Skövde. Hovrätten, som ansåge
övervägande skäl löreligga för den sistnämnda uppfattningen, hemställde
förty, att jämväl vad J. O. i detta hänseende föreslagit måtte vinna Kungl.
Majrts biiall. Med hänsyn till vad i ärendet blivit yttrat därom, att det
för häradenas invånare skulle bliva alltför betungande att under de i
följd av det pågående världskriget rådande förhållanden gå i författning
örn uppförande av det för det blivande tingslaget nödiga tingshuset, ansåge
sig hovrätten böra hemställa, att med den ifrågasatta föreningens
träd inde i verket måtte lå anstå under tid, som Kungl. Maj:t behagade
bestämma.

225

Genom beslut den 25 oktober 1918 fann Eders Kungl. Majit ej skäl att
för det dåvarande bifalla J. 0:s berörda framställning.

Av vad i omförmälda ärende förekommit lärer emellertid framgå, att
Gudhems och Kåkinds härads tingslag lämpligen böra förenas till ett
tingslag. Såsom tingsställe för detta tingslag synes mig otvivelaktigt
Skövde vara den ur alla synpunkter lämpligaste orten. Denna uppfattning
torde också hava varit förhärskande, då fråga senast var örn tingslagens
förening. Jag vill därför i första hand föreslå, att tingsstället
förläggas till Skövde, varest för övrigt den nuvarande Gudhemsdomsagan
sedan gammalt har kansli. Skulle emellertid, med hänsyn till att en förläggning
av tingsstället till Skövde måste medföra byggandet av nytt
tingshus därstädes, finnas lämpligare, att tingsstället förläggas till
Stenstorp, lärer, såsom av det ovan anförda framgår, något avgörande
hinder icke möta häremot. Den största delen av nuvarande Kåkinds
härads tingslag torde hava goda kommunikationer jämväl med Stenstorp,
som är beläget vid stambanan blott 16 kilometer söder örn Skövde.

Även örn således ifrågavarande domsaga enligt min uppfattning lämpligen
bör bestå av två tingslag, torde likväl invånarna i domsagan böra
beredas fördelen av en snabbare rättskipning än som nuvarande förhållanden
medgiva. Ett oeftergivligt villkor för den ifrågasatta regleringen
av Gudhemsdomsagan synes mig följaktligen vara, att i vartdera tingslaget
årligen hållas tio allmänna sammanträden. Jag erinrar, att en
dylik tingsordning ansetts genomförbar för den vida större Vadsbo härads
domsaga.

Beträffande tingslagsindelningen i den utvidgade Vartoftadomsagan
må till en början erinras örn, att enligt båda alternativen i det ovanberörda
utkastet till landets indelning i domsagor och tingslag m. m.
föreslagits, att den domsaga, vari nuvarande Vartoftadomsagan och Vilske
härads tingslag skulle ingå, borde bilda ett tingslag med tingsställe
i Falköping och bitingsställe i Tidaholm. I yttrande över berörda förslag
har häradshövdingen i Vartofta och Frökinds härads domsaga A. Johanson
bland annat anfort att, örn Vilske härad skulle förenas med Vartofta
och Frökinds härads domsaga, syntes det enda riktiga vara att, såsom de
sakkunniga föreslagit, tingsställe och kansli för den utvidgade Vartoitadomsagan
förlädes till Falköping. För detsamma talade dessutom den
omständigheten, att domsagans kansli under nära 25 år varit förlagt dit.
Såsom kansli- och tingslokal i Falköping hade de sakkunniga ansett, att
rådhuset därstädes möjligen skulle kunna användas; i annat fall skulle
nytt tingshus uppföras. Möjligheten att använda rådhuset även såsom
kansli- och tingshus för domsagan vore dock enligt häradshövdingen Johansons
mening utesluten, då rådhusets utrymmen erfordrades för den
kommunala förvaltningen och byggnaden icke ens med en dyrbar örn 15

Justitieombudsmannens ämbets}?erättelse till 1031 års riksdag.

226

och tillbyggnad kunde tillfredsställa behovet av kansli- och tingslokal för
domsagan. Ett nytt tingshus torde därför bliva erforderligt, och inom
samhället funnes god tillgång på lämpliga tomter lör ett sådant. Däremot
lämpade sig det nuvarande tingshuset i Tidaholm väl till bitingsställe.
Hur den ekonomiska uppgörelsen mellan domsagans invånare skulle ordnas
i ett sådant fall som detta, där såväl staden hade tillräckliga ocn
lämpliga lokaler för rättskipningen som även den nuvarande domsagan
och Vilske härad hade jämförelsevis nya och lämpliga tingshus, bleve
nog en svårlöst fråga, som dock måste vara överkomlig.

För de tingshusbyggnadsskyldiga i Vartofta och Frökinds härads domsaga
har en kommitté av sex personer, vilken tillsatts för avgivande av
yttrande över ovanberörda betänkande, anfört att, därest en utvidgning
av domsagan, varav befolkningen i domsagan dock icke hade något
att vinna, måste ske, det vore lämpligt, att med domsagan införlivades
icke blott Falköpings stad och Vilske härad utan därjämte Hjo stads- och
landsförsamling, Norra och Södra Fågelås socknar samt västra landsfiskalsdistriktet
av Gudhems härad. Vid sådant förhållande borde enligt
tre kommittéledamöters mening huvudtingsstället förläggas till Tidaholm
men enligt tre andra kommittéledamöters mening till Falköping.
De tre förstnämnda ledamöterna motiverade sin åsikt med att Tidaholm
för en på ovan angivet sätt utvidgad domsaga läge häst till och redan
hade ett tingshus, varigenom kostnader för byggande av ett nytt dylikt i
Falköping skulle undvikas, medan de andra ledamöterna framhöllo, att
Falköping hade de bästa kommunikationerna och jämväl i övrigt bättre
torde lämpa sig som huvudtingsplats än Tidaholm.

De tingshusbyggnadsskyldiga i Vilske härads tingslag hava vid sammanträde
inför Skånings och Valle häradsrätt, under framhållande av
att tingshuset i Floby vore i gott skick, på det bestämdaste bestritt att
bidraga till uppförandet av ett nytt tingshus i Falköping.

I likhet med häradshövdingen Johanson finner jng starka skäl kunna
anföras för att den utvidgade Vartoftadomsagan hildar ett tingslag med
tingsställe i Falköping. Med hänsyn till vad häradshövdingen Johanson
anfört därom, att jämförelsevis nya och lämpliga tingshus linnas såväl
i Tidaholm som i Floby, vill jag emellertid för närvarande icke väcka
något förslag härom. Frågan synes mig lämpligen kunna vila i avbidan
på en kommande rättegångsreform. Jag får därför förorda en anordning
tillsvidare med två tingslag sålunda, att såsom hitintills nuvarande Vartofta
och Frökinds härads domsaga bildar ett tingslag med tingsställe i
Tidaholm och Vilske härads tingslag består såsom sådant med tingsställe
i Floby. En sådan anordning får emellertid icke medföra en minskning
av antalet rättegångstillfällen i den nuvarande Vartoftadomsagan. I
dylikt fall hör därför övervägas, örn icke i den nya domsagan kan genom -

227

förås samma tingsordning, som jag härovan, föreslagit för den nya Gudhemsdomsagan,
nämligen med årligen tio allmänna tingssammanträden i
vartdera tingslaget. Därigenom skulle Vilske härads tingslag erhålla
tätare tingssammanträden än nu.

I fråga örn de utvidgade domsagornas kansliorter synas de ifrågasatta
domsagoregleringarna icke påkalla någon förändring. Gudhemsdomsagans
kansli torde således böra förbliva i Skövde och Vartoftadomsagans
i Falköping. För invånarna i Skånings och Valle härads tingslag torde
det icke bliva till större olägenhet, att Skövde för dem bliver kansliort i
stället för Skara, och för invånarna i Vilske härads tingslag torde det
bliva till en bestämd fördel att få sitt domarkansli förlagt till Falköping.

På grund av vad jag ovan anfört får jag i underdånighet hemställa, att
Eders Kungl. Majit måtte taga i övervägande, huruvida icke vid inträffad
vakans i häradshövdingämbetet i Skånings, Vilske och Valle härads
domsaga åtgärder böra vidtagas för de ifrågavarande tre domsagornas
sammanslagning på lämpligt sätt till två domsagor.”

Framställningen har remitterats till Göta hovrätt för avgivande av utlåtande
efter vederbörandes hörande.

2. Framställning angående omreglering av Sevede och Tunaläns
härads, Aspelands och Handbörds härads samt Norra och
Södra Tjusts härads domsagor.

Den 3 maj 1930 anförde jag i en till Konungen ställd skrivelse — efter
att hava erinrat örn det av Kungl. Majit vid 1926 års riksdag framlagda
förslaget örn sammanslagning av Uppsala läns södra och mellersta domsagor
samt riksdagens i anledning därav gjorda principuttalande (se ovan
sid. 217) — följande!

”Sedan häradshövdingen i Västmanlands norra domsaga C. Nordenström
beviljats avsked från häradshövdingämbetet från och med den 1 september
1927, hemställde J. O. i en den 2 september 1927 till Eders Kungl.
Majit avlåten framställning — under erinran örn ovannämnda principuttalande
— att Eders Kungl. Majit måtte taga i övervägande, huruvida
icke vid den sålunda inträffade vakansen i häradshövdingämbetet i nämnda
domsaga åtgärder borde vidtagas för sammanslagning på lämpligt
sätt av sagda domsaga samt Västmanlands västra och Västmanlands
södra domsagor till två domsagor.

I proposition nr 137 till 1928 års riksdag föreslog Eders Kungl. Majit, i
anslutning till J. Ois förslag, att Västmanlands södra, västra och norra
domsagor skulle från och med den 1 januari 1929 sammanslås till två dom -

228

sagor, bestående den ena av dåvarande västra domsagan och Snevringe
härads tingslag samt den andra av dåvarande norra domsagan ävensom
Tuhundra, Stende och Ytter-Tjurbo härads tingslag.

I samma proposition föreslog Eders Kungl. Majit i anledning av uppkommen
vakans i häradshövdingämbetet i Vadsbo södra domsaga, att
denna domsaga, som vid 1926 års slut hade en folkmängd av 28,393 personer,
måtte från och med den 1 januari 1929 förenas med Vadsbo norra
domsaga, vars invånarantal vid samma tid uppgick till 25,596. Vid propositionens
avlåtande anförde chefen för justitiedepartementet — efter att
förut hava anmärkt att, örn berörda domsagor redan under år 1926 varit
förenade, invånarantalet vid årets slut skulle hava utgjort 53,989 personer
och arbetsbördan under året uppgått till 3,687 mål och ärenden — att, då
han ginge att taga ställning till sistnämnda regleringsfråga, han till en
början ville erinra örn den numera av statsmakterna antagna grundsats,
enligt vilken till underlättande av den förestående reformen av rättegångsväsendet
borde eftersträvas en successiv omreglering av de mindre
domsagorna till större enheter. Att denna grundsats borde komma i tilllämpning
i fråga örn Vadsbo södra domsaga syntes ställt utom tvivel.
Verkställd utredning gåve otvetydigt vid handen, att nämnda domsaga på
grund av sin ringa folkmängd och jämförelsevis obetydliga arbetsbörda
icke kunde tänkas vid en blivande domkretsindelning i enlighet med de
av processkommissionen angivna principerna bestå såsom självständig
domsaga. Med anledning av en under den föregående utredningen framställd
anmärkning örn att den nybildade domsagan bleve för stor, i varje
fall i förhållande till övriga domsagor inom länet, samt att det på grund
därav kunde bliva nödvändigt att där anställa en biträdande domare, vilket
icke vore till fördel för rättsvården, anförde departementschefen, bland
• annat, att den nya domsagan väl skulle bliva en av de folkrikaste i landet,
men att dess befolkningssiffra dock ej komme att i avsevärd grad avvika
från motsvarande tal i de enligt 1926 års riksdagsbeslut nybildade
Uppsala läns södra domsaga med 49,728 invånare vid 1926 års utgång samt
Bråbygdens och Finspånga läns domsaga med 56,117 invånare vid samma
tid. Ej heller i förhållande till länets övriga domsagor syntes den nya
Vadsbodomsagan komma att i anseende till invånarantal avvika alltför
mycket från vad som finge anses normalt. Det borde nämligen beaktas,
att jämväl de övriga domsagorna inom kort torde bliva föremål för omreglering
till större domkretsar, vilka säkerligen, vare sig slutresultatet
för länet bleve fem eller fyra domsagor, komme att i medeltal få en folkmängd
av uppåt 50,000 invånare.

Statsutskottet, som hade att avgiva utlåtande över propositionen, tillstyrkte
i utlåtande nr 132 bifall till densamma. I fråga om regleringen
av Vadsbo södra domsaga anförde utskottet, att utskottet delade departe -

229

mentschefens mening därom, att med hänsyn till domsagans jämförelsevis
obetydliga arbetsbörda och dess ringa folkmängd skäl talade för att en
omreglering av denna domsaga verkställdes. Visserligen komme en på det
föreslagna sättet bildad domsaga att innehålla en relativt stor folkmängd,
cirka 54,000 personer, men utskottet ville erinra örn, att dess befolkningssiffra
dock ej komme att i nämnvärd grad avvika från motsvarande tal i
de enligt 1926 års riksdagsbeslut nybildade Uppsala läns södra domsaga
samt Bråbygdens och Finspånga läns domsaga. Ej heller i förhållande till
länets övriga domsagor skulle den nya Vadsbodomsagan komma att i anseende
till invånarantalet avvika alltför mycket från vad som finge anses
normalt.

Propositionen blev av riksdagen antagen.

Genom häradshövdingen i Sevede och Tunaläns härads domsaga O.
Hanssons nyligen timade frånfälle bar häradshövdingämbetet i nämnda
domsaga blivit vakant.

Med anledning av, bland annat, såväl riksdagens principuttalande vid
behandlingen av propositionen örn sammanslagning av Uppsala läns södra
och mellersta domsagor som vad som förekommit vid behandlingen av
frågan örn reglering av Västmanlands- och Vadsbodomsagorna synes det
mig, på grund av Sevede och Tunaläns härads domsagas ringa folkmängd
och arbetsbörda, önskvärt, att en undersökning göres, huruvida sistnämnda
domsaga bör och utan större olägenhet kan genom reglering på ett eller
annat sätt införlivas med en eller flera av angränsande domsagor.

Under 1800-talets förra hälft voro Sevede och Tunaläns härader förenade
med Aspelands härad till en domsaga. Vid samma tid bildade
Handbörds, Norra Möre och Stranda härader en domsaga. Genom beslut
den 27 april 1858 förordnade emellertid Kungl. Majit, att Aspelands och
Handbörds härader skulle förenas till en domsaga, och kommo därigenom
de båda övriga domsagorna att bestå den ena av Sevede och Tunaläns
härader samt den andra av Norra Möre och Stranda härader. Denna indelning
av domsagorna i mellersta fastlandsdelen av Kalmar län består
alltjämt. Sevede och Tunaläns härader bilda var sitt tingslag, medan däremot
Aspelands och Handbörds härads domsaga sedan år 1918 utgör ett
tingslag.

Sevede härads tingslag gränsar i öster till Norra och Södra Tjusts
härads domsaga, som bildar ett tingslag, samt till Tunaläns härads tingslag
och i söder till Aspelands härad. Tunaläns härads tingslag, som är
beläget utmed kusten, gränsar i norr till Norra och Södra Tjusts härads
domsaga och i väster till Sevede härads tingslag och det söder därom belägna
Aspelands härad.

Tingsstället i Sevede härads tingslag är beläget i Vimmerby. Tunaläns

230

härads tingslag har sitt tingsställe i Ishult. Denna domsagas kansli är
förlagt till Vimmerby. Norra och Södra Tjusts härads domsaga har tingsställe
och kansli i Gamleby. Aspelands och Handbörds härads domsagas
tingsställe och kansli äro förlagda till Högsby.

Enligt statistiska centralbyråns senaste uppgifter utgjorde folkmängden
den 31 december 1928 i Sevede och Tunaläns härads domsaga 26,305 personer,
därav i Sevede härads tingslag 15,692 personer och i Tunaläns
härads tingslag 10,613 personer. Folkmängden i Aspelands och Handbörds
härads domsaga utgjorde vid samma tid 30,232 personer. Invånarantalet i
Norra och Södra Tjusts härads domsaga uppgick till 37,780 personer.

Beträffande arbetsbördan i de olika domsagorna framgår av arbetsredogörelserna
för år 1929, att under nämnda år handlagts:

i Sevede härads tingslag:

tvistemål och brottmål ............................................ 290

konkurser och konkursärenden .................................... 14

lagfarts- och inteckningsärenden .................................. 452

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 234

990

i Tunaläns härads tingslag:

tvistemål och brottmål ............................................ 132

konkurser och konkursärenden .................................... 2

lagfarts- och inteckningsärenden .................................. 276

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 189

599

i Aspelands och Handbörds härads domsaga:

tvistemål och brottmål ............................................ 425

konkurser och konkursärenden .................................... 54

lagfarts- och inteckningsärenden .................................. 1,385

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 639

2,503

i Norra och Södra Tjusts härads domsaga:

tvistemål och brottmål ............................................ 473

konkurser och konkursärenden .................................... 25

lagfarts- och inteckningsärenden .................................. 1,212

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 573

2,288

I fråga örn målens beskaffenhet vill jag hänvisa till följande med ledning
av rättsstatistiken uppgjorda tabell rörande genom slutligt utslag
under år 1929 prövade och avgjorda mål.

231

Domsaga	Tvistemål	Brottmål
tredskovis avdömda eller ome-delbart medgivna	övriga (d. V. 8. tvistiga)	däri någon hållits häktad	övriga
Sevede och Tunaläns härads domsaga	59	27	8	194
därav i Sevede härads tingslag .	53	19	5	124
i Tunaläns härads tingslag	6	8	3	70
Aspelands och Handbörds härads
domsaga.................	74	49	—	104
Norra och Södra Tjusts härads
domsaga.................	37	57	4	255

Såsom av de anförda siffrorna torde framgå måste Sevede och Tunaläns
härads domsaga såväl till arbetsbörda som invånarantal anses tillhöra de
mindre domsagorna i riket. Då flera andra domsagor med ungefär lika
stor folkmängd och arbetsbörda ansetts för små att bestå såsom särskilda
jurisdiktionsområden, talar detta i och för sig för att även Sevede och
Tunaläns härads domsaga bör sammanslås med angränsande domsagor.
Ingen av dessa lärer heller för närvarande kunna anses för stor att tåla
ännu någon ökning i arbetsbördan.

Finnes en reglering böra komma till stånd, torde två utvägar därför stå
till buds, båda så tillvida lika, att de innebära en uppdelning av Sevede
och Tunaläns härads domsaga. Denna uppdelning kan ske antingen sålunda,
att Sevede härads tingslag överflyttas till Aspelands och Handbörds
härads domsaga och Tunaläns härads tingslag överföres till Norra
och Södra Tjusts härads domsaga, eller på det sätt, att Sevede härads
tingslag införlivas med Norra och Södra Tjusts härads domsaga samt
Tunaläns härads tingslag sammanslås med Aspelands och Handbörds
härads domsaga.

Genom en uppdelning på förstnämnda sätt skulle folkmängden i den utvidgade
Aspelandsdomsagan komma att uppgå till omkring 46,000 personer,
och den utvidgade Tjustdomsagan skulle erhålla omkring 48,400
invånare.

Örn en uppdelning på detta sätt redan ägt rum, skulle det sammanlagda
antalet mål, konkurser och ärenden under år 1929 hava utgjort i den nybildade
Aspelandsdomsagan 3,493 och i den nybildade Tjustdomsagan 2,887.
Antalet under samma år genom slutligt utslag avgjorda tvistiga civilmål,
som i Aspelands och Handbörds härads domsaga uppgick till 49 och i
Norra och Södra Tjusts härads domsaga till 57, skulle hava ökats i den

232

förra domsagan med 19 från Sevede härads tingslag och i den senare domsagan
med 8 från Tunaläns härads tingslag.

Med en uppdelning av Sevede och Tunaläns härads domsaga enligt det
av mig omförmälda andra alternativet skulle invånarantalet i den nybildade
Aspelandsdomsagan komma att uppgå till omkring 40,800 personer.
Den nybildade Tjustdomsagan skulle i sådant fall erhålla en folkmängd av
omkring 53,500 personer.

Beträffande arbetsbördan i de nya domsagorna enligt sistnämnda alternativ
må framhållas att, örn en uppdelning på detta sätt redan skett, det
sammanlagda antalet mål, konkurser och ärenden skulle under år 1929
hava uppgått i den nya Aspelandsdomsagan till 3,102 och i den nya Tjustdomsagan
till 3,278. Genom ökningen från respektive Tunaläns härads
tingslag och Sevede härads tingslag skulle antalet genom slutligt utslag
avgjorda tvistiga civilmål hava uppgått i Aspelandsdomsagan till 57 och
i Tjustdomsagan till 76.

Vilket av de nämnda två alternativen för domsagornas reglering som än
skulle komma i fråga, torde kunna antagas, att arbetsbördan i de båda
utvidgade domsagorna icke skulle bliva för stor. Till jämförelse vill jag
erinra örn, att antalet mål, konkurser och ärenden i de nybildade Uppsala
läns södra domsaga och Vadsbo härads domsaga beräknades till respektive
4,205 och 3,687. I en av mig den 10 april 1930 avlåten framställning
örn uppdelning av Skånings, Vilske och Valle härads domsaga på angränsande
Gudhems och Kåkinds härads samt Vartofta och Frökinds härads
domsagor beräknade jag antalet mål, konkurser och ärenden till 3,584 i
den utvidgade Gudhemsdomsagan och 2,926 i den utvidgade Vartoftadomsagan.

Tanken på en omreglering av nu ifrågavarande domsagor är icke ny.
I det förslag till landets indelning i domsagor och tingslag, som fogats
vid det den 29 augusti 1928 av särskilt tillkallade sakkunniga avgivna betänkandet
angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska
förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen,
har nämligen föreslagits en uppdelning av Sevede och Tunaläns härads
domsaga sålunda, att Sevede härads tingslag skulle förenas med Norra och
Södra Tjusts härads domsaga samt Tunaläns härads tingslag införlivas
med Aspelands och Handbörds härads domsaga. I den förra domsagan,
kallad Tjusts domsaga, skulle därjämte enligt förslaget ingå städerna Vimmerby
och Västervik och i den senare domsagan, kallad Stranda eller
Aspelands domsaga, Oskarshamn och Stranda härads tingslag av nuvarande
Norra Möre och Stranda härads domsaga. Tjusts domsaga skulle
hava tingsställe i Västervik och bitingsställen i Vimmerby och Gamleby.
Kansliet skulle förläggas till Västervik, där nytt tingshus skulle uppföras.

233

Stranda eller Aspelands domsaga skulle hava kansli och tingsställe i
Oskarshamn samt bitingsställen i Högsby och Mönsterås.

Över nyssnämnda betänkande hava vederbörande tingslagsbor och
häradshövdingar avgivit yttranden, av vilka inhämtas följande.

För de tingshusbyggnadsskyldiga i Sevede härads tingslag har en kommitté
av fem personer bland annat anfört: Enligt de sakkunnigas förslag
skulle Sevede härad vid processreformens genomförande utbrytas ur sitt
nuvarande sammanhang och bilda domsaga tillsammans med Norra och
Södra Tjusts härads domsaga samt städerna Vimmerby och Västervik med
tingsställe och kansliort i sistnämnda stad. Det skulle säkerligen ej överraska,
att Sevede härads invånare funne denna anordning högst otillfredsställande.
Den utvidgning av domsagan i avseende å såväl areal som invånarantal,
som ett dylikt arrangemang skulle innebära, måste ju redan
den betraktas såsom en avgjord försämring av nuvarande förhållanden.
Men i ännu mycket högre grad gällde detta omdöme naturligtvis örn den
ändrade förläggningen av kansliet. I stället för att såsom nu hava detta
helt nära skulle Sevede härads invånare för ett besök å kansliet nödgas
underkasta sig en för många ända upp till 10 mil lång resa, vilken med
nuvarande tågförbindelser aldrig någonsin kunde tänkas taga mindre än
två dagar i anspråk. En annan sak att därvid taga i betraktande vore,
att tingslagsborna i Sevede härad nästan aldrig hade några affärer i
Västervik, medan de i Vimmerby oupphörligt hade ärenden, som lämpligen
kunde sammanslås med eventuellt nödvändiga besök å domarkansliet.
Skulle tingslagsborna begåvas med en så genomgripande rättegångsreform,
som den ifrågasatta, örn vars önskvärdhet och lämplighet de ännu
ej vore övertygade, borde den väl dock ej medföra så påtagligt orimliga
konsekvenser. Tingslagsborna yrkade, att i sådant fall indelningen måtte
göras örn, så att Vimmerby alltjämt kunde bibehållas såsom tingsställe
och kansliort för häradet. Tingslagsborna vore ej för tillfället beredda att
närmare angiva, hur en sådan domsaga borde vara sammansatt, men
grundstommen däri borde givetvis vara nuvarande Sevede och Tunaläns
härads domsaga samt Vimmerby stad. Örn detta ej skulle anses vara tillfyllest
för att bilda en domsaga, borde med största fördel dit kunna hänföras
jämväl en del närgränsande socknar från andra härader, för vilka
Vimmerby alltid måste bliva den närmaste och lämpligaste tingsplatsen.
Tingslagsborna hade också gjort sig underrättade örn, att full anslutning
till en sådan tanke kunde påräknas ej blott från Vimmerby stad och Tunaläns
härad utan även från en hel del socknar därutanför.

De tingshusbyggnadsskyldiga i Tunaläns härads tingslag hava vid sammanträde
inför Tunaläns häradsrätt anfört, att den i ovan omförmälda
betänkande föreslagna indelningen av domstolsområden syntes bliva till
stor olägenhet för invånarna i Tunaläns härad därigenom, att häradet, som

234

sedan långa tider tillbaka utgjort eget tingslag med tingsställe, för närvarande
beläget i häradets mest centrala del, skulle bliva utan tingsställe.
Häradets invånare skulle, örn tingshuset ej kunde avyttras till skäligt pris
och då det bleve nödigt uppföra nytt tingshus i Oskarshamn, vars rådhus
ej kunde rymma tillräckliga tings- och kanslilokaler, åsamkas kostnader.
På grund av vad sålunda anförts föresloges, att Tunaläns härad skulle
vara förenat med Sevede härad i en domsaga eller, därest Tunaläns härad
skulle förenas med Oskarshamns stad, Stranda, Aspelands och Handbörds
härad, få behålla tingsstället i Ishult såsom bitingsställe.

Vid sammanträde inför Aspelands och Handbörds häradsrätt hava de
tingshusbyggnadsskyldiga i domsagan anfört följande: För omkring 10 år
sedan hade de tingshusbyggnadsskyldiga låtit uppföra ett nytt tingshus
av sten med stora och ändamålsenliga lokaler. Kostnaden därför hade
uppgått till mycket avsevärt belopp. I Oskarshamn funnes ett äldre, otidsenligt
rådhus, som med största sannolikhet icke kunde erbjuda för den nya
domsagans behov erforderligt utrymme, varför en nybyggnad bleve nödvändig.
Då enligt betänkandet Högsby endast skulle bliva bitingsställe och
kansliet förläggas till Oskarshamn, komme det i Högsby uppförda tingshusets
utrymmen icke att fullt utnyttjas. Den föreslagna reformens genomförande
skulle således för de tingshusbyggnadsskyldiga medföra förlust
på det sätt, att anläggningskostnaderna för tingshuset i Högsby till
en del bleve onyttiga, då icke alla lokaler bleve erforderliga, vartill komme,
att underhållskostnaderna för de obegagnade lokalerna kvarstode. Härförutom
finge de tingshusbyggnadsskyldiga deltaga i de säkerligen dyrbara
anläggningskostnaderna för den nya kanslibyggnaden i Oskarshamn.
Det vore därför lämpligast, att kansliet för den nya domsagan förlädes till
Högsby tingshus, vars lokaler vore tillräckliga även för denna. I allt fall
motsatte sig de tingshusbyggnadsskyldiga att deltaga i nybyggnadskostnader
för kanslihus i Oskarshamn.

Häradshövdingen i Aspelands och Handbörds härads domsaga C. Cervin
har i avgivet yttrande förklarat, att han i likhet med de sakkunniga
ansåge, att den av dem föreslagna domsagans kansli och tingsställe borde
förläggas till Oskarshamn samt att bitingsställen borde förläggas till
Högsby och Mönsterås.

De tingshusbyggnadsskyldiga i Norra och Södra Tjusts härads domsaga
hava inför domsagans häradsrätt anfört, att den nuvarande tingsordningen
med tingsställe i Gamleby, där tingsplats varit sedan hedenhös, vore den
bästa och enda lämpliga. Där sammanlöpte de stora vägarna från tre håll,
vartill komme belägenheten vid järnvägen från Norsholm, löpande genom
en stor del av Norra Tjusts härad. Tingshuset i Gamleby vore efter nu
genomgången reparation i ett utmärkt skick, och med sitt för domsagan
centrala läge vore Gamleby även lämpligast såsom kansliort. Någon ut -

235

ökning av domsagan med Sevede härad eller Västerviks stad vore icke
lämplig, ty särskilt tor Norra T justs härad, som i norr och väster sträckte
sig till Valdemarsvik och Åtvidaberg, vore avståndet till Västervik för
stort och Sevede härad vore mest koncentrerat omkring Vimmerby. Göromålen
i Norra och Södra Tjusts härads domsaga vore, enligt den uppfattning,
som vunnes vid rättegångsförhandlingarna, av betydande omfattning,
och en förstoring av domsagan borde därför örn möjligt undvikas.

Häradshövdingen i Norra och Södra Tjusts härads domsaga A. Nordström
har i avgivet utlåtande framhållit, att han beträffande omfattningen
av nämnda domsaga vore av samma åsikt som de tingshusbyggnadsskyldiga.
Enligt häradshövdingen Nordströms förmenande borde sålunda domsagan
bibehållas vid dess nuvarande storlek med tingsställe och kansliort
i Gamleby. Därest emellertid domsagan borde anses tillhöra de domsagor,
som i sammanhang med en rättegångsreform borde göras större, kunde
man tänka sig, då Västerviks stad med avseende på dess nuvarande storlek
och fortsatta vidare utveckling syntes höra bibehållas vid egen jurisdiktion
samt Sevede härad och staden Vimmerby syntes hava mesta samhörighet
med söder därom varande härader, en sammanslagning av Norra
och Södra Tjusts härads domsaga med östra delen av Hammarkinds härads
med Stegeborgs skärgård och Skärkinds härads domsaga, kustlandsdomsaga
liksom Tjusts domsaga och av mycket liknande både folk- och naturbeskaffenhet
med denna, eller eventuellt med Bankekinds härad, som från
Åtvidaberg hade god järnvägsförbindelse till Gamleby.

De betänkligheter mot en reglering av ifrågavarande domsagor till större
enheter, som sålunda uttalats, synas mig icke vara av den beskaffenhet,
att avgörande betydelse bör tillerkännas dem. Fördelarna av en dylik reglering
torde enligt min mening vida överväga de därmed förenade olägenheterna,
helst som dessa lära på sätt jag nedan kommer att närmare påvisa
kunna i väsentlig mån reduceras.

Av vad jag ovan anfört torde framgå, att den uppdelning av Sevede och
Tunaläns härads domsaga, som föreslagits för genomförande av en kommande
processreform, överensstämmer med den av mig såsom ett andra
alternativ omförmälda regleringen. Emellertid synas mig starka skäl
jämväl kunna anföras för en reglering av domsagorna i enlighet med det
av mig omiörmälda första alternativet. Enligt detta skulle sålunda domsagorna
i avseende å folkmängd bliva någorlunda jämnstora, medan enligt
det andra alternativet den utvidgade Tjustdomsagan skulle erhålla omkring
13,000 invånare mer än Aspelandsdomsagan. Tages hänsyn till det
sammanlagda antalet mål, konkurser och ärenden, som enligt respektive
alternativ skulle belöpa på de nybildade domsagorna, giver visserligen det
andra alternativet den jämnaste fördelningen. Men betraktar man antalet
handlagda tvistemål och brottmål såsom huvudsakligen utslagsgivande

236

vid bedömande av arbetsbördan i en domsaga, blir resultatet ett annat.
Enligt det första alternativet skulle nämligen under år 1929 hava handlagts
i den utvidgade Aspelandsdomsagan 715 och i den utvidgade Tjustdomsagan
610 sådana mål. Med en uppdelning enligt det andra alternativet
skulle motsvarande siffror hava blivit respektive 557 och 768. Antalet
av slutligen avgjorda tvistiga civilmål skulle enligt det första alternativet
hava utgjort i den nybildade Aspelandsdomsagan 68 och i den nybildade
Tjustdomsagan 65, medan däremot enligt det andra alternativet antalet
sådana mål skulle hava uppgått till 57 i Aspelandsdomsagan och 76 i Tjustdomsagan.
Slutligen må framhållas, att i geografiskt hänseende torde en
omreglering av domsagorna enligt det första alternativet vara mest tilltalande.
Vilketdera av de båda alternativen bör föredragas finner jag mig
emellertid icke kunna bedöma utan en närmare kännedom örn de lokala
förhållandena och önskemålen hos ortsbefolkningen. Härvid torde jämväl
böra tagas hänsyn till den reglering av övriga domsagor inom Kalmar län,
som det kan finnas önskvärt att framdeles genomföra.

Såsom jag i ovan omförmälda framställning angående uppdelning av
Skånings, Vilske och Valle härads domsaga berört, har lagkommittén i
sitt år 1815 avgivna betänkande angående domstolarnas organisation framhållit,
att den främsta nödvändiga reformen för undanröjande av de
redan vid denna tid nästan allmänt hörda och välgrundade klagomålen
över rättegångars långsamhet vore domsagornas omreglering, så att varje
domsaga komme att bestå av ett tingslag med ett tingsställe. Därigenom
bleve det möjligt för häradsrätterna att oftare sammanträda, en gång i
veckan eller åtminstone en gång i månaden. En sådan förändring vore
enligt kommitténs mening ett nödvändigt grundvillkor för en ordentlig
och grundlig lagskipning.

I enlighet med denna uppfattning skulle det utan tvivel vara önskvärt,
att envar av de nybildade domsagorna kunde bilda ett tingslag. Därigenom
skulle invånarna såväl i Sevede härads som Tunaläns härads tingslag, i
vilka tingslag nu årligen hållas fem allmänna tingssammanträden, för
behandling av sina rättsangelägenheter erhålla tio allmänna tingssammanträden
örn året. Närmaste följden därav borde bliva en icke oväsentlig
ökning av snabbheten i rättskipningen inom nämnda tingslag. Men
mot en dylik tingslagsindelning tala vissa skäl, från vilka man icke torde
kunna bortse. Såväl Aspelands och Handbörds härads domsaga som Norra
och Södra Tjusts härads domsaga hava för närvarande å sina respektive
tingsställen i Högsby och Gamleby i gott skick varande, för sitt ändamål
lämpliga tingshus. Med hänsyn härtill lärer ett förläggande av tingsställena
till andra orter inom de nybildade domsagorna icke för närvarande
böra komma i fråga. Då emellertid, vilket alternativ för Sevede och
Tunaläns härads domsagas uppdelning man än väljer, kommunikatio -

237

nema från Sevede härads och Tunaläns härads tingslag till Högsby
och Gamleby icke torde vara de hästa och därtill kommer, att vid
ett framtida genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen bitingsställe
sannolikt torde komma att förläggas till Vimmerby, där
Sevede härads tingslag för närvarande har tingsställe, synes det
lämpligast, att nämnda båda tingslag ingå i de ifrågasatta utvidgade
domsagorna i oförändrat skick med tingsställen såsom för närvarande
i Vimmerby och Ishult. Även örn man sålunda nödgas
låta envar av de utvidgade domsagorna bilda två tingslag, torde möjlighet
dock finnas att åstadkomma snabbare rättskipning inom Sevede
härads och Tunaläns härads tingslag. I Aspelands och Handbörds härads
samt Norra och Södra Tjusts härads domsagor hållas för närvarande tio
allmänna tingssammanträden örn året. Uppenbart är, att den ifrågasatta
regleringen av dessa domsagor icke får medföra en minskning av antalet
rättegångstillfällen i dem. Därför torde böra tagas i övervägande, örn
icke i de nya domsagorna kan genomföras en tingsordning med årligen
tio allmänna tingssammanträden i vartdera tingslaget. Några betänkligheter
häremot torde knappast möta, då en dylik tingsordning ansetts
genomförbar i den ovan omförmälda nya Vadsbodomsagan, vilken till
såväl invånarantal som arbetsbörda torde vara större än de nu ifrågasatta
nya domsagorna. På detta sätt skulle invånarna i Sevede härads och
Tunaläns härads tingslag erhålla den för en snabbare rättskipning erforderliga
ökningen av antalet allmänna tingssammanträden, trots att
dessa härader komme att bestå såsom självständiga tingslag vid domsagoregleringen.

Beträffande kansliorterna för de nybildade domsagorna torde såväl
Aspelandsdomsagan som Tjustdomsagan fortfarande böra hava sina kanslin
förlagda till respektive Högsby och Gamleby, där tingshusen lära inrymma
såväl tillräckliga kanslilokaler som bostadsvåningar för vederbörande
häradshövdingar. För invånarna i Sevede härads tingslag kommer
det onekligen att medföra en försämring, att domarkansliet förflyttas
från Vimmerby till Högsby eller Gamleby. Emellertid synes olägenheten
härav icke böra bliva av någon större betydelse. Flertalet ärenden
hos domhavanden mellan tingen torde kunna uträttas per post eller
telefon.

På grund av vad jag ovan anfört får jag i underdånighet hemställa, att
Eders Kungl. Majit måtte taga i övervägande, huruvida icke vid nu inträffad
vakans i häradshövdingämbetet i Sevede och Tunaläns härads domsaga
åtgärder böra vidtagas för de ifrågavarande tre domsagornas sammanslagning
på lämpligt sätt till två domsagor.”

Framställningen har remitterats till Göta hovrätt för avgivande av
utlåtande efter vederbörandes hörande.

238

3. Framställning angående sådan ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928, att ordförande samt vissa ledamöter i
beskattningsnämnder i första instans ej må åtaga sig deklarationsuppdrag
mot ersättning.

Den 31 oktober 1930 avlät jag till Konungen följande framställning:

”Beskattningsnämnd vid årlig taxering är i första instans taxeringsnämnd
inom vart taxeringsdistrikt. Enligt 8 § taxeringsförordningen den
28 september 1928 består taxeringsnämnd av ordförande och ledamöter.
Länsstyrelsen förordnar årligen för nästkommande år i samband med indelningen
i taxeringsdistrikt dels ordförande i taxeringsnämnden dels ock
en person att i egenskap av kronoombud vara ledamot i nämnden, övriga
ledamöter av nämnden väljas årligen å landet av kommunalstämma eller,
där kommunalfullmäktige finnas, av dessa samt i stad av stadsfullmäktige
eller, där stadsfullmäktige icke finnas, av allmän rådstuga. I kommun,
där virkestaxering kan förväntas äga rum, skall vid det tillfälle,
då val av ledamöter i taxeringsnämnden verkställes, bland dem väljas en
att med virkestaxeringen inom kommunen taga befattning på sätt i 81 $
närmare angives. Omfattar kommun flera taxeringsdistrikt, förrättas sistnämnda
val för varje distrikt, där virkestaxering kan förväntas äga rum.

På sätt i taxeringsförordningen närmare föreskrives skola till ledning
vid den årliga taxeringen vissa deklarationer avlämnas, nämligen särskild
f asti (jhetsd eklöv atton rörande fastighet, som på grund av 12 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september 1928 skall bliva föremål för omtaxering,
självdeklaration (allmän självdeklaration eller särskild självdeklaration)
rörande den skattskyldiges inkomst och förmögenhet samt
virkesdekloration rörande avverkat virke.

Enligt 22 § i taxeringsförordningen är ägare eller med ägare likställd
innehavare av fastighet, som skall omtaxeras, skyldig att utan anmaning
avgiva särskild fastighetsdeklaration, därest sådant förhållande, som skall
föranleda omtaxeringen, förelegat vid taxeringsårets ingång. I andra fall
inträder dylik skyldighet efter anmaning, och sådan anmaning skall efterkommas
även om fastighetens ägare eller innehavare förmenar, att sådant
förhållande, som skall föranleda omtaxering, icke förelegat vid taxeringsårets
ingång. Särskild fastighetsdeklaration skall avfattas å blankett enligt
av Kungl. Majit fastställt formulär. Efter anmaning är ägare eller
därmed likställd innehavare av fastighet skyldig att till ledning vid fastighetens
taxering avgiva uppgift jämväl angående andra förhållanden
än dem, som angivas i deklarationsformuläret. Särskild fastighetsdeklaration
förekommer icke de år, då allmän fastighetstaxering äger rum; då

239

avgives allmän fastighetsdeklaration. Sådan taxering verkställdes senast
år 1928 och skall härnäst ske år 1933 och därefter vart femte år.

Skyldiga att utan anmaning avlämna självdeklaration äro enligt 26 §
1 mom. i taxeringslörordningen först och främst verk och bolag, som äro
försedda med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerade såsom aktiebolag
eller stå under offentlig kontroll, ekonomiska föreningar och andra
juridiska personer, som närmare angivas i nämnda moment. Enahanda
skyldighet åligger vidare såsom regel fysiska personer, därest vederbörande
antingen a) nästföregående år varit taxerad till kommunal inkomstskatt
eller till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller b) under beskattningsåret
haft inkomst av beskaffenhet, att skattskyldighet därför
åligger honom enligt kommunalskattelagen eller kungl, förordningen den
28 september 1928 örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, eller vid
samma års utgång ägt förmögenhet, för vilken han är skattskyldig enligt
nämnda förordning, och i sådant fall tillika hans enligt kommunalskattelagen
beräknade taxerade inkomst i någon kommun eller hans enligt förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beräknade taxerade
inkomst jämte en sextionde! av förmögenheten uppgått, i fråga örn sådan
person som varit här i riket bosatt eller, utan att vara bosatt, härstädes
stadigvarande vistats under hela eller någon del av beskattningsåret, till
minst 600 kronor och, i fråga örn annan person, till minst 100 kronor. Jämlikt
26 § 2 mom. är efter anmaning jämväl annan än nu nämnts skyldig
avgiva självdeklaration.

Självdeklaration skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å
blankett enligt av Kungl. Majit fastställt formulär. Dock må, där deklaration
jämlikt 26 § 2 mom. infordrats av ordförande i taxeringsnämnd, de
erforderliga upplysningarna meddelas muntligen inför ordföranden, som
inför desamma å deklarationsblankett och därå tager den deklarations
skyldiges underskrift.

Enligt 32 § 2 mom. är envar efter anmaning skyldig att i den omfatt
ning, som i anmaningen angivits, meddela för egen taxering för inkomst
eller förmögenhet erforderliga upplysningar utöver dem, som föranledas
av deklarationsformuläret. Dylika upplysningar skola avgivas skriftligen,
men må, örn de infordrats av taxeringsnämndens ordförande, meddelas
muntligen inför ordföranden. I sistnämnda händelse skola upplysningarna
skriftligen avfattas av ordföranden samt undertecknas av den, som meddelat
dem.

Beträffande virkesdeklaration gäller enligt 43 § 1 mom. såsom regel, att
avverkare av virke, vilket är att anse såsom avverkat under beskattningsåret,
är skyldig att avgiva deklaration angående virkets rotvärde (virkesdeklaration)
för varje kommun, där värdet av virke, som är föremål feltaxering
enligt lagen den 28 september 1928 örn skogsaccis, så beräknat som

240

i samma lag stadgas, för hela beskattningsåret uppgått till minst 100 kronor.
Jämlikt 2 mom. i samma paragraf är efter anmaning jämväl den, som
icke på grund av bestämmelserna i 1 mom. har deklarationsskyldighet,
skyldig att avgiva virkesdeklaration över av honom avverkat virke.

Virkesdeklaration skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å
blankett enligt av Kungl. Maj:t fastställt formulär. Angående rätt att i
visst fall avgiva virkesdeklaration muntligen inför taxeringsnämndens
ordförande, angående skyldighet att efter anmaning meddela för egen
taxering för avverkat virke erforderliga upplysningar utöver dem, som
föranledas av deklarationsformuläret, samt angående vad taxeringsnämndens
ordförande har att iakttaga, då virkesdeklaration eller infordrade
upplysningar meddelas muntligen, gälla liknande bestämmelser som i
fråga örn självdeklaration.

Jämlikt 55 § 1 mom. äger, förutom landskamreraren, taxeringsnämndens
ordförande rätt att utfärda anmaning, varom förut nämnts.

I 78 § taxeringsförordningen angivas taxeringsnämndsordförandens huvudsakliga
åligganden, bland vilka må särskilt nämnas följande:

att tillhandahålla deklarationsblanketter och vissa andra blanketter
samt att meddela den, som därom framställer begäran, erforderliga upplysningar
örn honom åliggande deklarationsskyldighet och sättet för dess
fullgörande;

att, då deklarationsskyldig begagnar honom medgiven rätt att muntligen
avgiva upplysningar till ledning för egen taxering, å blankett införa
de meddelade upplysningarna och därå taga uppgiitslämnarens underskrift; att

ordna och granska för taxeringen avlämnade deklarationer, uppgifter
och andra handlingar, vidtaga åtgärder för felande deklarationers och
andra uppgifters införskaffande samt i övrigt söka inhämta upplysningar
till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering;

att leda taxeringsnämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet;
samt

att ombesörja förandet av nämndens protokoll och längder.

Finner taxeringsnämndens ordförande för en behörig taxering av skattskyldig,
som enligt lag är skyldig föra handelsböcker, vara nödigt, att
granskning av den skattskyldiges bokföring verkställes, har han, enligt
vad som stadgas i 79 §, att till landskamreraren framställa begäran örn
dylik granskning. På landskamreraren ankommer att bestämma, huruvida
granskning skall äga rum, samt att antingen själv verkställa granskningen,
därvid i händelse av behov biträde av sakkunnig må anlitas, eller låta
granskningen verkställas av taxeringsnämndens ordförande eller av annan
person, som därtill av landskamreraren för varje särskilt fall utses.

I 83 § föreskrives vidare, att ordföranden är föredragande i taxerings -

241

nämnden samt att han vid föredragningen har att, i den omfattning stadgandena
i 56 § medgiva, tillhandahålla ledamöterna alla för taxeringen erhållna
deklarationer, andra uppgifter och upplysningar samt efter sorgfällig
beredning göra de anmärkningar och framställningar, vartill han för
en behörig taxering finner sig äga anledning.

Den av länsstyrelsen utsedde ledamoten i taxeringsnämnden, kronoombudet,
har enligt 80 § taxeringsförordningen med avseende å taxering för
inkomst eller förmögenhet till åliggande särskilt att, oavsett den ordföranden
tillkommande granskningsskyldigheten, granska alla inkomna självdeklarationer,
andra uppgifter och upplysningar, att därvid tillse, att kronans
intresse vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
varder behörigen iakttaget, samt att, i den mån sådant må vara erforderligt
och av ordföranden påkallas, biträda honom under taxeringsarbetet
och verkställa den längdföring, som förekommer vid taxeringsnämndens
sammanträden. Med avseende å särskild fastighetstaxering och virkestaxering
åligger det kronoombudet att, i den mån ordföranden det påkallar,
granska inkomna deklarationer och andra för taxeringen avlämnade
uppgifter och upplysningar samt verkställa den längdföring, som förekommer
vid taxeringsnämndens sammanträden.

Den kommunvalda ledamot i taxeringsnämnden, som skall taga befattning
med virkestaxeringen, har enligt 81 § taxeringsförordningen till åliggande
särskilt att, oavsett den ordföranden tillkommande granskningsskyldigheten,
granska alla inkomna virkesdeklarationer och andra för
virkestaxeringen avlämnade uppgifter och upplysningar samt att tillse,
att kommunens intresse vid virkestaxeringen varder behörigen iakttaget.

87 § taxeringsförordningen innehåller bestämmelse örn det minsta antal
medlemmar, som måste vara tillstädes, för att taxeringsnämnden skall
vara beslutför. I denna paragraf föreskrives, att beslut icke må fattas av
taxeringsnämnd, örn taxeringsdistriktet omfattar blott en kommun eller
del därav, därest icke närvarande äro ordföranden, kronoombudet och
minst två kommunvalda ledamöter, ej heller, örn taxeringsdistriktet omfattar
två eller flera kommuner, med mindre ordföranden, kronoombudet
och en ledamot från värjo kommun äro tillstädes.

Angående jäv stadgas i lil § 1 morn. taxeringsförordningen: Ordförande
eller ledamot i beskattningsnämnd skall avträda, såväl då fråga förekommer
örn taxering, som angår honom själv, hans hustru, föräldrar, barn
eller syskon eller oskift dödsbo, däri han äger del, som ock då fråga är
örn taxering av bolag eller förening, vars styrelse eller förvaltning han
tillhör, eller fråga är örn taxering av någon, för vilken han är förmyndare,
god man enligt 11 kap. lagen, örn förmynderskap eller ombud.

Uttrycklig bestämmelse är icke meddelad i taxeringsförordningen angående
ersättare för ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd i fall,

16 _ Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1931 års riksdag.

242

då sådan medlem är av jäv hindrad att deltaga i beslut av nämnden, men
lärer det ligga i sakens natur, att länsstyrelsen förordnar ersättare i den
mån sådan erfordras. Inträffar förfall för annan medlem och är dennes
suppleant icke att tillgå, kan nämnden, enligt vad som stadgas i 13 §
2 mom. taxeringsförordningen, själv inkalla annan till ledamot valbar person
att i förrättningen deltaga. Enligt vad till mig uppgivits underrättas
länsstyrelsen i allmänhet icke örn i enstaka fall inträffat jäv för ordförande
eller kronoombud i taxeringsnämnd, utan förfares i stället så, att övriga
ojäviga medlemmar besluta örn den taxering, som i dylikt fall anses böra
ifrågakomma, varefter beslutet i samband med övriga taxeringar underställes
prövningsnämndens prövning. Detta förfaringssätt motiveras av
praktiska skäl.

Slutligen må erinras örn att ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd
åtnjuta ersättning av statsmedel för sitt bestyr enligt närmare bestämmelser
i 145 § taxeringsförordningen.

Av det anförda framgår, att ledningen av det årliga taxeringsarbetet i
första instans ankommer på taxeringsnämndens ordförande. Hans sätt att
fullgöra granskningen av taxeringsmaterialet och ombesörja dess fullständigande
med erforderliga upplysningar är av grundläggande betydelse
för taxeringsresultatet. Det måste därför anses vara en självfallen
fordran, att ordföranden skall med nit och intresse fullgöra dessa åligganden
samt att han bör intaga en självständig ställning gentemot de skattskyldiga.
Det torde ock vara befogat att kräva, att han avhåller sig från
enskilda uppdrag, som kunna föranleda konflikt med hans skyldigheter
såsom taxeringsman. Detsamma måste otvivelaktigt vara tillämpligt även
i fråga örn kronoombudet i taxeringsnämnden och den kommunvalda ledamot
i nämnden, som skall bereda virkestaxeringen.

I ett under min prövning draget ärende har jag haft anledning överväga,
huruvida taxeringsförordningen tillräckligt tydligt giver uttryck åt
denna principiella uppfattning. Frågan har närmast gällt, huruvida en
taxeringsnämndsordförande gjort sig skyldig till tjänstefel därigenom,
att han mot betalning åtagit sig att upprätta deklarationer inom sitt eget
taxeringsdistrikt.

Genom särskilda anmälningar blev min uppmärksamhet fästad å vissa
tidningsannonser, enligt vilka länsassessorn å landskontoret i Uppsala län
P. Jancke, vilken av K. B. i länet förordnats till ordförande i ett taxeringsdistrikt
i Uppsala, åtoge sig att upprätta deklarationer såväl för affärsmän
och bolag som för enskilda. I anmälningarna uppgavs tillika, att
Jancke plägade mottaga betalning för dylika uppdrag jämväl beträffande
skattskyldiga inom det egna taxeringsdistriktet. I avgiven förklaring
framhöll Jancke, att han aldrig hade äskat eller mottagit ersättning för
de tusentals upplysningar rörande sättet för deklarationsblanketternas

243

ifyllande, som årligen begärts av honom i hans egenskap av taxerings
nämndsordförande, samt att lian i stor utsträckning utan någon som helst
gottgörelse biträtt mindre bemedlade deklarationsskyldiga såväl från det
egna distriktet som från andra distrikt med deklarationers upprättande.
Däremot medgav Jancke, att han i ringa omfattning och då allenast i
fall, som varit mera invecklade och krävt längre tid, mottagit betalning
för upprättande av deklarationer åt personer, som varit bosatta inom hans
eget distrikt. I förklaringen anförde Jancke vidare, att sistnämnda förfarande
visserligen vid ett flyktigt bedömande kunde anses icke vara fullt
riktigt. Men vid ett närmare begrundande måste envar komma till annan
uppfattning. Det syntes Jancke nämligen icke kunna fordras av en taxeringsnämndsordförande
att, då exempelvis en deklarationsskyldig affärsman
inom hans distrikt vände sig till honom för erhållande av hjälp med
sin deklarations upprättande, han skulle utan ersättning offra många timmar
av sin tid för genomgående av affärsmannens handelshöcker och
övriga handlingar för uppnående av ett fullt korrekt resultat vid deklarationens
avfattande. Det torde tvärtom, menade Jancke, under sådana förhållanden
få anses både rätt och billigt, att taxeringsnämndsordföranden
erhölle någon gottgörelse för det mera omfattande besvär, som sålunda
tillskyndats honom. Efter att hava anfört, att han i länsprövningsnämnden
icke tagit befattning med de av honom upprättade deklarationerna,
framhöll Jancke vidare, att flera av de övriga taxeringsnämndsordförandena
i orten vid upprepade tillfällen till honom uttalat sin tillfredsställelse
över att han, så långt hans lediga tid tillåtit honom, ägnat sig åt
ifrågavarande verksamhet. Det hade synts dem bättre, att biträde med
deklarationers avfattande lämnades av en person, sedan mer än tjugu år
väl förtrogen med skattelagstiftning och taxeringsarbete, än av andra,
vilka saknade kunskaper och erfarenhet inom detta specialområde. För
egen del ville Jancke tillägga, att han såsom taxeringsnämndsordförande
ofta funnit, att eljest mycket kunniga och skickliga jurister visat sig fullkomligt
främmande och oförstående inför skattelagstiftningen samt för
den skull även låtit allvarliga fel komma sig till last, när de biträtt allmänheten
med deklarationers avfattande. Att detta kunnat inträffa vöre
för övrigt icke så anmärkningsvärt. Skattelagarna vore i många hänseenden
svårförståeliga, och någon säkerhet i tolkningen av desamma erhölles
icke annorledes än genom den erfarenhet, en längre tids arbete på detta
specialområde gåve. Då Jancke på grund av mångårigt arbete på detta
område trodde sig i väsentliga delar behärska skattelagarna och en viss
erfarenhet på området icke kunde frånkännas honom, hade det varit så
långt ifrån, att Jancke trott sig göra någon orätt genom att biträda all
mänheten med deklarationers upprättande, att han tvärtom trott detta

244

vara till nytta ej mindre för den allmänhet, han biträtt, än även för skattemyndigheterna.

Uti avgivet utlåtande anförde K. B. i Uppsala län, att — även örn det i
regel torde vara mindre lämpligt, att en taxeringsnämndsordförande tillhandaginge
allmänheten med deklarationers upprättande i vidare mån än
som föranleddes av innehållet i 78 § a) och b) taxeringsförordningen —

K. B. icke hade anledning antaga, att Jancke vid utövandet av sin berörda
verksamhet missbrukat sin ställning såsom taxeringsnämndsordförande.

Att ordförande i taxeringsnämnd mot betalning biträder skattskyldiga
med upprättande av deklarationer inom det egna distriktet måste enligt
min uppfattning anses såsom olämpligt. Taxeringsförordningens bestämmelser
rörande taxeringsnämndsordförandenas verksamhet och åligganden
giva emellertid icke tillräckligt stöd för ett påstående, att förfarandet
skulle i och för sig innebära tjänstefel av beskaffenhet att medföra ansvar.
På grund därav och med hänsyn till vad K. B. i sitt utlåtande anfört har
jag funnit vad i saken förekommit icke föranleda något mitt ingripande
mot Jancke.

Min uppfattning örn olämpligheten av dylikt förfarande grundar sig på
den i det föregående hävdade meningen, att en taxeringsnämndsordförande
bör avhålla sig från sådan enskild verksamhet, som kan komma i konflikt
med taxeringsuppdraget. Att mot betalning lämna biträde vid upprättande
av deklarationer inom ordförandens eget distrikt kan lätt medföra
dylik pliktkollision. Även örn ordföranden skulle sträva efter fullständig
opartiskhet, lärer han svårligen i allmänna uppfattningen kunna
undgå misstanke örn motsatsen. En dylik enskild verksamhet är alltså
ägnad att rubba förtroendet för honom såsom ordförande i taxeringsnämnden,
i all synnerhet örn den täger större omfattning eller, såsom i förevarande
fall skett, offentligen tillkännagives. Det ligger i öppen dag, att
detta icke är tillfredsställande.

Av nu anförda skäl synes mig gällande lagstiftning vara i ifrågavarande
hänseende behäftad med en brist, som det är angeläget att få undanröjd.
En dylik lagändring kan tänkas genomförd på två sätt. En utväg
är att i lil § 1 mom. i taxeringsförordningen såsom jävsgrund angiva, att
ordföranden mot ersättning biträtt den skattskyldige vid deklarationens
upprättande. Emellertid vore det tydligen otillfredsställande, örn ordföranden
bleve i ett större antal ärenden av jäv hindrad att deltaga i taxeringsnämndens
beslut. Lämpligare synes mig därför vara, att i taxeringsförordningen
införes ett uttryckligt förbud för ordförande i taxeringsnämnd
att inom det egna taxeringsdistriktet mot betalning lämna skattskyldig
biträde vid upprättande av självdeklaration eller annan deklaration
för årlig taxering. Undantag från denna regel kan möjligen medgivas
i sådana fall, då ordföranden ändock på grund av jävsförhållande, som

245

omnämnes i lil § 1 moni., är förhindrad att deltaga i taxeringsärendes
avgörande.

Vad nu sagts om taxeringsnämndens ordförande har i väsentliga delar
avseende jämväl å den av länsstyrelsen utsedda ledamoten i taxeringsnämnden,
kronoombudet, och den kommunvalda ledamot, som har att taga
i 81 § taxeringsförordningen angiven befattning med virkestaxeringen.
Dessa intaga visserligen icke ledande ställning inom taxeringsnämnden,
men på grund av den skyldighet att granska deklarationerna och biträda
ordföranden vid det tekniska arbetet med taxeringen, som åligger dem,
måste det vara olämpligt, att de mot betalning tillhandagå allmänheten
med upprättande av deklarationer inom det egna distriktet. Enahanda
förbud att biträda med upprättande av deklarationer synes därför höra
utfärdas även för dem.

I det föregående har jag uppehållit mig vid förhållanden, som angå den
årliga taxeringen. Även vid de vart femte år återkommande allmänna
fastighetstaxeringarna äro, såsom redan anförts, deklarationer föreskrivna.
Deklaration av dylikt slag, allmän fastighetsdeklaration, skall utan anmaning
avgivas för varje fastighet eller komplex av fastigheter, som är att
anse såsom taxeringsenhet. Även vid dessa taxeringar torde det höra vara
förbjudet för ordförande i heskattningsnämnd i första instans, nämligen
beredningsnämnd och fastighetstaxeringsnämnd å landet samt fastighetstaxeringsnämnd
i stad, att mot betalning biträda med upprättande av deklaration,
som han å tjänstens vägnar har att granska. Däremot saknas
anledning att meddela liknande förbud för av länsstyrelsen utsedd ledamot
eller av kommun eller landsting vald ledamot i sadan nämnd. Dessa
ledamöter intaga nämligen icke någon särställning inom berörda nämnder
såsom fallet är med kronoombudet och den i 81 § taxeringsförordningen
omförmälda kommunvalda ledamoten i taxeringsnämnden.

Med stöd av den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag för
Eders Kungl. Maj:t framlägga nu berörda förhållanden och synpunkter till
den åtgärd, Eders Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.”

Över framställningen hava kammarrätten, Ö. Ä. och samtliga länsstyrelser
avgivit utlåtanden.

4. Framställning angående åtgärder för snabbare rättskipning

i Södertörns domsaga.

I detta ämne avlät jag den 20 december 1980 till Konungen följande
framställning:

”Södertörns domsaga består av tre härader, Svartlösa härad, öknebo

246

härad och Sotholms härad. Intill utgången av år 1929 bildade förstnämnda
två härader ett tingslag, varjämte Sotholms härad utgjorde särskilt
tingslag. I vartdera av nämnda tingslag höllos årligen fem allmänna
tingssammanträden i enlighet med bestämmelserna i kungl, förordningen
den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser
örn häradsting samt därutöver fem sammanträden med tremansnämnd.
Från och med den 1 januari 1930 bilda domsagans tre härader ett tingslag,
i vilket årligen hållas tio allmänna sammanträden enligt nya tingsordningen
samt ett sammanträde med tremansnämnd. Varje allmänt tingssammanträde
omfattar i regel fem dagar. De tre första rättegångsdagarna
äro anslagna till handläggning av mål från Svartlösa härad, den fjärde
dagen för mål från öknebo härad och den femte dagen för mål från Sotholms
härad. Tjänstgöringen i nämnden är så ordnad, att nämndemännen
från de olika häraderna tjänstgöra å de dagar, mål från deras egna härad
förekomma till handläggning. Ordförandeskapet i häradsrätten utövas i
regel av häradshövdingen själv under två rättegångsdagar, av biträdande
domaren i domsagan under två dagar och av en t. f. domhavande under
en dag.

Enligt § 16 i kungl, förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen
skall med den i domsagan sålunda gällande tingsordningen
expedition, som utan särskild begäran hör utfärdas, vara att tillgå

a) för allmänt sammanträde under tinget:

i mål eller ärende ,i vilket, utan att däri vid det sammanträde förekommit
handläggning, meddelats utslag eller beslut, så ock i mål, som då handlagts
och slutligen avgjorts, inom fjorton dagar från den dag, då utslaget
eller beslutet gavs;

i annat mål eller ärende å den dag, då nästa allmänna sammanträde under
tinget hörjås, eller, örn allmänt sammanträde icke vidare under tinget
hålles, inom fyra veckor från den dag, då tinget avslutades, där detta ägde
rum å sista allmänna sammanträdet, men eljest å det för tingets avslutande
utsatta särskilda sammanträde;

b) för särskilt sammanträde för tingets avslutande inom sex dagar från
den dag, då avslutandet ägde rum, eller, där det mål eller ärende, vari
expeditionen utfärdas, handlagts å sammanträdet, inom fjorton dagar
eller, örn expeditionen utgives i ärende, som nu sagts, och synnerliga skäl
för längre anstånd äro, inom fyra veckor från nyssnämnda dag;

c) för tingssammanträde med tremansnämnd inom fyra veckor efter
sammanträdets slut, dock att expedition i å dylikt sammanträde slutligen
avgjorda växelmål, mål angående återgångsfordran på grund av check
samt andra mål angående penningfordran, som ej avser skadestånd, där
grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst tydligt och fullstän -

247

digt angivits i stämningen eller i bilagd räkning, skall hållas tillgänglig
inom fjorton dagar efter sammanträdets slut.

I regel gäller alltså, att expeditionerna från ett tingssammanträde skola
vara att tillgå inom fyra veckor. Emellertid har i förordningen örn expeditionslösen
förutsatts, att under särskilda förhållanden hinder kan möta
mot expeditions färdigställande inom denna tid. Sålunda stadgas i 16 §
vidare att, örn mål eller ärende är av synnerligen vidlyftig beskaffenhet
eller örn expeditioner skola utfärdas till synnerligen stort antal, ankommer
det på rätten, där för expeditions tillhandahållande längre anstånd än förut
i samma paragraf sagts finnes vara oundgängligen av nöden, att, med
iakttagande därav att sådan expedition skall hållas tillgänglig så fort ske
kan, å den rättegångsdag målet eller ärendet förevarit eller, å landet, senare
under samma ting eller sammanträde bestämma den tid, inom vilken
expeditionen skall vara att tillgå; och skall beslut härom offentligen
avsägas och, då part ej varit därvid tillstädes och ej heller så fort ske
kan genom rättens försorg erhåller särskild underrättelse örn beslutet,
kungörelse örn detsamma anslås å rättens dörr.

Med anledning av vissa uppgifter i tidningspressen verkställde jag den
25 juni 1930 inspektion å Södertörns domsagas kansli i syfte att utröna,
huruvida i domsagan förefunnes någon arhetsbalans. Därvid utröntes, att
såväl dombok som småprotokoll för första och andra allmänna sammanträdena
under vårtinget 1930 vörö färdigställda, men att småprotokollen
för tredje allmänna sammanträdet, som börjat den 10 mars 1930, icke voro
i sin helhet färdigställda, att uppsättningen av småprotokollen för fjärde
allmänna sammanträdet, som tagit sin början den 7 april, beräknades vara
färdig örn cirka fyra veckor, ävensom att protokollen för femte och sjätte
allmänna sammanträdena icke voro färdigställda.

Häradshövdingen i domsagan, f. d. hovrättsrådet E. Bergelmer anförde
i anledning härav bland annat följande: Örn man toge hänsyn till domsagans
storlek, kunde det icke sägas, att arbetshalans förefunnes i domsagan.
Bergelmer, som åtnjutit en månads tjänstledighet och vistats utomlands,
hade nyligen återkommit och då trott, att protokollen för tredje
sammanträdet skulle i sin helhet hava varit expedierade. Bergelmer hade
också under sådan förväntan före sin resa utlämnat för expeditionerna
erforderliga stämplar. T. f. domhavanden B. A. Bäsckström, vilken ansvarade
för protokollen, hade emellertid för Bergelmer uppgivit, att sammanträdet
skulle Amra färdigt i sin helhet om en vecka.

På av mig framställda frågor uppgav Bergelmer vidare, att domboken
alltid uppsattes och utskreves i så god tid efter varje sammanträde, att
ingen part behövde vänta på utbekommande av expeditioner. Vad småprotokollen
anginge, kunde även expeditionerna i dem i brådskande lall utlämnas
ett par veckor efter tingssammanträdet. Då nya inteckningar sök -

248

tes, kunde sökandena, om det för dem vore angeläget att snabbt erhålla
lån på de nya inteckningarna, utfå skuldebreven med påtecknade bevis
örn intecknings beviljande jämte gravationsbevis, därvid de dock måste
erlägga lösen och stämpel även för expeditionen, vilken sedermera utlämnades.
Beträffande förmynderskapsprotokollet förefunnes ingen arbetsbalans.
Ärendena vore införda i förmynderskapsböckerna till och med
fjärde allmänna sammanträdet. På femte sammanträdet hade endast förekommit
två förmynderskapsärenden.

Sedan jag erinrat örn den i expeditionslösenförordningen stadgade tiden
för tingsexpeditioners tillhandahållande, förklarade Bergelmer att, örn
man bortsåge från den stora arbetsbördan i domsagan och endast toge
hänsyn till expeditionslösenförordningens stadganden örn den tid, inom
vilken expeditioner skulle tillhandahållas, Bergelmer måste medgiva, att
en viss arbetsbalans förefunnes i domsagan, i det såsom av det förut anförda
framginge man vore efter med expeditionernas färdigställande tre
månader. Bergelmer ansåge emellertid, att denna arbetsbalans skulle
kunna avarbetas till hösten 1930 och utlovade därför, att hela vårtinget
skulle bliva färdigställt till nämnda tid. På fråga av mig örn anledningen
till den föreliggande balansen uppgav Bergelmer, att densamma
hade sin upprinnelse i den omständigheten, att vid första sammanträdet
under vårtinget häradsrätten utöver den vid ett tingssammanträde
vanliga arbetsbördan haft till behandling ej mindre än ett hundratal
expropriationsmål. Utarbetandet och färdigställandet av protokoll i
dessa mål hade förryckt det regelbundna arbetet å domsagans kansli samt
medfört, att man blivit efter med färdigställandet av övriga protokoll.
Med de ständigt infallande nya tingssammanträdena under vårtinget hade
det icke varit möjligt att taga igen den sålunda uppkomna arbetsbalansen.
Svårigheten därutinnan hade jämväl berott på att, sedan man väl
blivit efter med lagfarts- och inteckningsprotokollens färdigställande, införingarna
i fastighetsböckerna hindrats i väsentlig mån därav, att böckerna
i stor utsträckning måst samtidigt anlitas för såväl införingar som
utarbetande av protokoll från flera tingssammanträden. Införingarna underlättades
emellertid numera i avsevärd grad därigenom, att såväl lagfarts-
som inteckningsprotokollen uppdelats i särskilda protokoll för ett
vart av domsagans tre härader.

Bergelmer uppgav vidare, att någon arbetsbalans icke förefunnes beträffande
ägodelningsmålen. Då Bergelmers tjänstledighet tagit sin början,
hade icke funnits något dylikt mål oavgjort. För det dåvarande funnes
8 ägodelningsmål, som väntade på handläggning. Bergelmer, som plägade
själv handlägga dylika mål, skulle med det snaraste upptaga dem till behandling.
Tillika upplyste Bergelmer, att ärenden rörande sammanläggning
av fastigheter under år 1930 ökats i sådan grad, att under den gångna

249

delen av året handlagts lika många sådana ärenden som under hela föregående
år.

Sedan jag tillfrågat Bergelmer, örn gravationsbevis i domsagan utfärdades
utan dröjsmål, uppgav Bergelmer, att så skedde och att någon arbetsbalans
därutinnan icke för det dåvarande förefunnes. I domsagan utfärdades
årligen omkring 3,000 gravationsbevis. För att arbetet därmed skulle
kunna fortlöpa utan störningar måste gravationsbevisen i regel göras färdiga
på åtta å tio dagar efter beställningen av dem. Själv vore Bergelmer
till stor del ledig från arbetet med utfärdande av gravationsbevis. Gravationsbevis
kunde utfärdas utan hänsyn till förseningen med införingarna
på grund av att för varje tingssammanträde uppsattes en särskild lista
över behandlade inteckningsärenden. Till ledning vid utfärdande av gravationsbevis
uppsattes därjämte, så snart antalet rum å ett upplägg i inteckningsbok
uppginge till 75, en särskild förteckning över de inteckningar,
som besvärade varje fastighet. Benna förteckning fördes och kompletterades
av Bergelmer själv. X regel funnes dessutom koncept till gravationsbevis
å de olika fastigheterna samlade i form av genomslagskopior.

Beträffande arbetskrafterna å domsagans kansli uppgav Bergelmer,
att å kansliet i regel tjänstgjorde ett tjugutal notarier. Av dessa plägade
en del, för närvarande sju, endast hava halv tjänstgöring med en daglig
arbetstid av 3 K timmar. Sistnämnda notarier brukade i allmänhet hava
annan halvtidstjänst i något av statens verk, en anordning, som enligt
Bergelmers mening icke vore utan gagn för domsagearbetet, då notarierna
därigenom bleve insatta även i en del förhållanden utanför rättskipningens
område. För att dessa notarier skulle föreslås till förordnande att
handlägga sådana ärenden, som avsåges i lagen den 7 maj 1918 örn särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden,
fordrade emellertid Bergelmer, att notarierna dessförinnan skulle hava
tjänstgjort å kansliet tre år. önskade någon av dem förordnande att hålla
allmänt tingssammanträde, måste han begära tjänstledighet från sin andra
befattning och mottaga förordnande såsom andre notarie.

För skrivgöromål, anförde Bergelmer vidare, vore å kansliet anställda
sex kvinnliga biträden. Av dessa åtnjöte ett biträde, som bade till uppgift
att upplägga nya fastigbetsböcker, avlöning av statsmedel. Av de
övriga biträdena vöre ett biträde enbart sysselsatt med att verkställa införingar
av lagfarts- och inteckningsärenden i fastighetsböckerna, och ett
biträde innehade uppdraget att vara kommissionär i domsagan. De tre
övriga utförde rena skrivgöromål. Bergelmer ansåge, att denna personal
vore tillräcklig för ombesörjande av skrivgöromålen i domsagan. Bergelmer
ville med bestämdhet hävda, att arbetsbalansen i ingen mån vöre
beroende av brist på skrivbiträden.

För att kontrollera, huruvida arbetsbalansen avarbetats, lät jag den 30

250

september 1930 införskaffa häradsrättens småprotokoll för fjärde, femte
och sjätte allmänna sammanträdena av årets vårting ävensom för sammanträdet
för vårtingets avslutande. Samtliga protokollen för de allmänna
sammanträdena voro numera färdigställda. Handläggningen av
de till småprotokollen hörande ärendena hade skett under ordförandeskap
av, vid fjärde sammanträdet e. o. notarien S. Waller, vid femte sammanträdet
andre notarien G. Titz och vid sjätte sammanträdet e. o. notarien
E. Lysander.

Sammanträdet för avslutande av 1930 års vårting hade hållits den 19
juli under ordförandeskap, såvitt angick småprotokollen, av Titz. Vid
detta sammanträde hade handlagts 87 lagfartsärenden och 445 inteckningsärenden,
av vilka enligt vad protokollen utvisade 5 lagfartsärenden och 9
inteckningsärenden ännu icke voro införda i fastighetsböckerna.

På fråga, örn expeditionerna till lagfarts- och inteckningsprotokollen
från slutsammanträdet vore i sin helhet färdigställda, uppgav Titz, att så
icke vore fallet. I ungefär hälften av ärendena hade expeditionerna redan
utlämnats eller vore, i den mån så ej redan skett, färdiga för utlämnande.
Beträffande övriga ärenden återstode, innan expeditionerna kunde anses
färdigställda, antingen kollationering av dem eller verkställande av utdrag
ur fastighetsböckerna. Titz beräknade emellertid, att samtliga expeditioner
skulle kunna vara färdiga på en veckas tid.

I domsagan hade vidare den 28 juli 1930 hållits ett tingssammanträde
med tremansnämnd, därvid andre notarien V. Evers handlagt småprotokollsärendena.
Vid detta sammanträde hade handlagts 31 lagfartsärenden
och 64 inteckningsärenden.

På framställda frågor uppgav Evers, att samtliga dessa ärenden vore
uppsatta i protokoll. Några av inteckningsparagraferna vore dock ännu
ej justerade av Evers. I en del av ärendena återstode emellertid införing
i fastighetsböckerna. Av såväl lagfarts- som inteckningsärenden vore de,
som berörde fast egendom inom Sotholms härad, uppgående till respektive
3 och 7, samt inom Öknebo härad, uppgående till respektive 1 och 5,
färdigställda. Antalet ärenden rörande lagfart å fast egendom inom Svartlösa
härad hade utgjort 27. Av dessa vore 10 å 15 färdigställda. Återstående
ärenden vore under arbete och kunde väntas vara färdigställda örn
ett par dagar. Antalet ärenden rörande inteckning i fast egendom inom
Svartlösa härad hade utgjort 52. I dessa ärenden vore inga expeditioner
ännu utskrivna. Orsaken därtill vore dels att en serie inteckningsärenden
väntade på komplettering av sökandena och dels att en del av de inteckningsärenden,
som handlagts vid det nyligen hållna första allmänna sammanträdet
av hösttinget, ansetts vara mera brådskande och därför böra
färdigställas före de vid sammanträdet den 28 juli behandlade ärendena.

251

övriga småprotokoll vid sistnämnda sammanträde vore färdiga och utskrivna.

Till belysande av arbetsbördan i Södertörns domsaga bar på begäran
till mig överlämnats följande uppgift å antalet mål och ärenden, tillhörande
småprotokoll och dombok under 1930 års vårting:

Sammantr.	Småprotokollsärenden	Mål och ärenden i domboken
Lagfarts- prot.	Inteckn.- prot.	Förmynder- skapsprot.	Äktenskaps- förordsprot.	Bouppteckn.- prot.
I.........	71	232	13	2	40	369
II........	97	330	11	4	40	226
lil........	147	408	19	1	44	221
IV........	114	485	18	1	55	155
V........	98	378	10	2	38	150
VI........	126	453	12	2	43	195
S. S........	87	445	11	3	43	40

I en den 31 oktober 1930 till mig inkommen skrivelse har häradshövdingen
Bergelmer anfört följande:

Den arbetsbalans i fråga örn småprotokollsärenden, som förelegat vid
inspektionen den 25 juni 1930 och som huvudsakligen förorsakats genom
den ökning i arbetet, som oundgängligen följde med genomförande av
tingssammanslagningen, vore numera fullständigt avarbetad. Åtgärder
hade vidtagits för att expeditioner rörande småprotokollsärenden skulle
vara tillgängliga senast inom åtta veckor från den dag, ärendet handlagts,
en expeditionstid, som ju vore gällande för vida mindre domsagor
med två tingslag. I överensstämmelse därmed hade ock jämlikt häradsrättens
beslut den 24 oktober 1930 å tredje sammanträdets femte och sista
rättegångsdag å rättens dörr anslagits kungörelse av innehåll att, enär
under sammanträdet ärenden, tillhörande de s. k. småprotokollen, till
synnerligen stort antal inkommit, expeditioner tillhörande sagda protokoll
skulle med iakttagande därav, att sådan expedition skulle hållas tillgänglig
så snart ske kunde, vara att tillgå senast inom åtta veckor från den
dag, ärendet handlagts. Med hänsyn såväl till de lokala förhållandena,
som gjorde att arbetet till stor del måste ligga nere under pågående sammanträde,
som ock till gällande fastighetsboksystem kunde icke utan fara
för rättssäkerheten expeditionstiden förkortas utöver vad ovan sagts.
Skulle förhållandena i angivna avseenden förändras, komme givetvis expeditionstiden
att förkortas. Men så länge ärenden inkomme till så stort
antal som för närvarande vore fallet, kunde redan nu med visshet sägas,
att expeditionstiden med nuvarande fastighetsboksystem aldrig utan fara

252

för rättssäkerheten kunde Wiva den i expeditionslösenförordningen föreskrivna
eller fyra veckor.

Redan tidigare har arbetsbalans konstaterats i Södertörns domsaga.
Sålunda fäste en av mina företrädare i ämbetet i skrivelse den 17 augusti
1920 Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på, att vid en den 14 och den
15 maj 1920 verkställd inspektion av denna domsaga befunnits, att småprotokoll
vore uppsatta, inf öring gjord i fastigbetsböckerna och justering
därav verkställd endast till och med det första allmänna sammanträdet
under hösttinget 1919 i vartdera av domsagans dåvarande tingslag. I anledning
härav fann Eders Kungl. Majit särskilda åtgärder erforderliga
för balansens avarbetande.

Södertörns domsaga bör till de mest arbetstyngda i riket. Invånarantalet
är nära 58,000. År 1929 uppgingo antalet domboksnummer till 2,142,
lagfartsärenden till 1,595, inteckningsärenden till 5,281 och extra förrättningar
till 23. Motsvarande antal utgjorde år 1919 omkring 1,800, 1,400,
3,600 och 40. Arbetsbördan i domsagan, som redan år 1919 var avsevärd,
har således under tiden därefter vuxit i väsentlig mån. Även örn uppkomsten
av den vid min inspektion konstaterade arbetsbalansen i domsagan
får, såsom häradshövdingen Bergelmer gjort gällande, åtminstone
i viss mån tillskrivas tillfälliga omständigheter, synes mig dock icke
kunna frånses, att antalet ärenden i domsagan är ständigt växande samt
att förvaltningen av domsagan icke är så organiserad, att den fyller de
krav, som den växande arbetsbördan ställer å densamma. Häradshövdingen
Bergelmer har sålunda i sin till mig avgivna förklaring själv medgivit
att, så länge ärenden inkomme till så stort antal som för närvarande
vore fallet, det med visshet kunde sägas, att expeditionstiden under
nuvarande lokala förhållanden och med nuvarande fastigbetsboksystem
icke utan fara för rättssäkerheten kunde förkortas utöver åtta veckor
från den dag ärendet handlagts.

För mig står det klart, att en så lång expeditionstid som åtta veckor
icke får förekomma i domsagor med ett tingslag under andra än säregna
förhållanden och då såsom ett provisorium. De rättssökandes intresse att
inom skälig tid erhålla sina expeditioner kräver, att en sådan expeditionstid
icke emot expeditionslösenförordningens uttryckliga bestämmelser vinner
hävd. Till jämförelse vill jag framhålla, att i Södra Roslags domsaga, i
vilken under år 1929 antalet lagfartsärenden uppgick till 1,684 och antalet
inteckningsärenden utgjorde 7,412, enligt mig lämnade upplysningar, expeditionerna
i regel tillhandahållas inom den lagstadgade tiden av fyra
veckor. I Askims, Västra och östra Hisings samt Sävedals härads domsaga,
där arbetsbördan åtminstone i fråga örn inskrivningsärenden visserligen är

253

mindre än i Södertörns domsaga men likväl betydande, lära protokollen
vara färdigställda inom tre veckor efter det ärendena behandlats. I den
mån den i Södertörns domsaga nu befintliga arbetsbalansen kan avarbetas,
torde jämväl i denna domsaga möjlighet förefinnas, att den stadgade
expeditionstiden av fyra veckor kan hållas. Emellertid synes mig
uppenbart, att för detta ändamål erfordras särskilda åtgärder.

Tydligt är, att arbetsbördan i Södertörns domsaga numera överskridit
gränserna för vad som med hänsyn till såväl rättssäkerheten som domarens
egen person lämpligen bör åläggas en domare. Framför allt framträder
arbetet med lagfarts- och inteckningsärendena samt gravationsbevisen
såsom betungande och tidsödande. Visserligen är, såsom redan
nämnts, i Södertörns domsaga anställd en biträdande domare. Emellertid
hava göromålen hittills varit så fördelade mellan häradshövdingen och
den biträdande domaren, att den huvudsakligaste delen av de med inskrivningsväsendet
förenade göromålen ankommit å häradshövdingen själv.
Den biträdande domaren har i detta hänseende allenast ålegat att å ett
sammanträde under vårtinget handlägga småprotokollsärenden, att med
visst undantag utfärda de gravationsbevis, som begäras under de femton
första dagarna av varje kalendermånad, samt att fullgöra den i kungl, kungörelsen
den 13 februari 1925 avsedda granskning av domsagans inteckningsprotokoll
och inteckningsbok, i vad densamma avser andra sammanträden
än dem, å vilka häradshövdingen själv handlagt småprotokollsärenden.
Uppenbart är, att häradshövdingen icke kunnat medhinna att
förutom den dömande verksamhet och de mångahanda andra göromål,
som vila å honom, själv handhava inskrivningsväsendet i övrigt eller
att i detalj utöva kontroll över arbetet härmed. Häradshövdingen har
också som regel erhållit tjänstledighet från dessa ärenden med undantag
av de, som förekommit vid ett allmänt sammanträde. Handläggningen
av småprotokollsärenden har därför å alla sammanträden utom två måst
anförtros åt tillfälliga vikarier, i allmänhet andre notarier eller extra
ordinarie notarier. Givet är, att dessa vikarier, huru kunniga och samvetsgranna
de än må vara, merendels icke kunna äga den rutin och erfarenhet,
som kräves för en snabb men säker behandling av ett så stort
antal lagfarts- och inteckningsärenden, som förekomma i denna domsaga.
Att detta förhållande bidragit till uppkomsten av arbetsbalansen i domsagan
synes mig ganska uppenbart. Även i ett annat avseende är det
emellertid ägnat att väcka betänkligheter. Ur rättssäkerhetens synpunkt
måste det vara otillfredsställande, att inskrivningsväsendet i en så bety
dande domsaga som Södertörns domsaga ligger till största delen i unga,
oskolade händer. Härtill kommer den fara för kontinuiteten i ärendenas
behandling, som de med ett sådant system oundvikliga, täta ombytena på
ordförandeposten måste medföra.

254

Då det måste anses vara av synnerlig vikt, icke blott att den rättssökande
allmänheten inom lagstadgad tid erhåller protokoll i de för flertalet
av de rättssökande betydelsefulla inskrivningsärendena utan jämväl
att dessa ärenden vinna en ur rättssäkerhetens synpunkt fullt betryggande
handläggning, har jag funnit mig böra bringa förhållandet till
Eders Kungl. Maj:ts kännedom för vidtagande av de särskilda åtgärder,
som kunna anses påkallade.

Beträffande de åtgärder, som kunna anses erforderliga för undanröjande
av rådande olägenheter, vill jag erinra, att Eders Kungl. Majit i en
till 1922 års riksdag avlåten proposition, nr 206, föreslagit riksdagen medgiva,
bland annat, att i Södra Roslags domsaga finge såsom chef för en
därstädes i överensstämmelse med uti propositionen angivna grunder upprättad
avdelning för behandling av inskrivningsår enden, utfärdande av
gravationsbevis m. m. för högst tre år tillsättas en biträdande domare
med visst angivet arvode. Vid propositionens avlåtande redogjorde dåvarande
chefen för justitiedepartementet för en till Kungl. Majit från den
under vakans i domsagan tillförordnade domhavanden inkommen framställning,
däri för åstadkommande av ökad säkerhet och snabbhet i fråga
örn expeditionen av ärenden föreslagits inrättande av en inskrivningsdomarbefattning
i domsagan, ävensom för i ärendet inkomna utlåtanden.
Departementschefen framhöll bland annat, att det med hänsyn till den
stora arbetsbördan i Södra Roslags domsaga syntes uteslutet, att en person,
även med den hjälp en biträdande domare kunde lämna, skulle medhinna
att personligen leda och övervaka arbetet i alla dess detaljer; och
det ansvar, som åvilade häradshövdingen, bleve under sådana omständigheter
allt för tryckande. För den rättssökande allmänheten måste den av
hittills rådande förhållanden framtvingade långsamheten i de enligt sin
natur ofta mycket brådskande ärendenas expediering betecknas såsom
olidlig. Tidtals hade också stockningen i arbetet varit så svårartad, att
förhållandena i domsagan på inskrivningsväsendets område med skäl
kunnat betecknas såsom stående på gränsen till rättslöshet. Lika med de
i ärendet hörda myndigheterna ansåg departementschefen därför, att
snara åtgärder vore påkallade för att åstadkomma en förbättring i förhållandena.

Departementschefen anförde vidare, att enligt processkommissionens
mening den lämpligaste utvägen till arbetsförhållandenas ordnande vore
att, i anslutning till vad t. f. domhavanden föreslagit, åtgärder vidtoges
för anställande i domsagan av en ordinarie inskrivningsdomare, som
skulle hava att övertaga alla de göromål, som i avseende å inskrivningsväsendet
nu ålåge häradshövdingen. Till utvecklande av denna sin mening
hade kommissionen anförti Genom en sådan anordning skulle häradshövdingen
befrias från det tidsödande arbetet med kontrollen över

255

inskrivningsärendena och kunna uteslutande ägna sig åt den egentliga
dömande verksamheten. Under förutsättning, att till inskrivningsdomare
erhölles en person med tillräcklig erfarenhet och duglighet och som hade
stadigvarande anställning i sådan egenskap, skulle den önskliga säkerheten
och kontinuiteten i dessa ärendens behandling hetryggas. Inskrivningsärendenas
behandling skulle bliva vida bättre än nu, då de vid häradshövdingens
ledighet från tingssammanträde måste överlåtas åt hans tillfälliga
vikarie. Anordningen skulle ur synpunkten av inskrivningsärendenas handläggning
även bliva förmånligare än en delning av domsagan, enär även
efter en sådan delning antalet inskrivningsärenden i vardera domsagan
skulle bliva så stort, att häradshövdingen svårligen kunde medhinna den
erforderliga kontrollen. En nödvändig förutsättning för att den ifrågasatta
anordningen skulle fylla sitt ändamål vore emellertid, att befattningen
såsom inskrivningsdomare bleve ordinarie och att dess innehavare erhölle
god avlöning. Örn dessa villkor uppfylldes, borde hinder ej möta att få
tjänsten på tillfredsställande sätt besatt, ehuru det måste förutsättas, att
inskrivningsdomartjänsten i allmänhet ej bleve en övergångsbefattning
till häradshövdinghestänning. Anordningen bleve ganska likartad med
den, som funnes i de större städerna, där inskrivningsväsendet sköttes av
ordinarie tjänstemän, som i allmänhet ej toge befattning med andra ärenden.
Det hade veterligen ej mött större svårighet att få dessa tjänster väl
besatta, och anordningen syntes i dessa städer fungera synnerligen väl.
Den ifrågasatta anordningen skulle vara ett steg i den riktning, vari processkommissionen
tänkte sig utvecklingen böra gå vid processreformens
genomförande, och kunde således med hänsyn därtill anbefallas. Processkommissionen
kunde icke heller finna, att avgörande hinder skulle möta
mot inpassande av en dylik institution i den nuvarande organisationen.
Även örn något tillskott av statsmedel utöver vad redan utginge skulle erfordras,
torde detta ej kunna behöva uppgå till ett belopp motsvarande
den kostnad, som skulle uppstå genom delning av domsagan och tillsättande
av en ny häradshövding.

Med hänsyn till de skäl, som av processkommissionen åberopats — anförde
departementschefen vidare — ansåge departementschefen den under
dåvarande förhållanden lämpligaste utvägen att komma ur de svårigheter,
som i Södra Roslags domsaga uppstått med avseende å domargöromålens
handhavande, vara en sådan uppdelning av arbetet i domsagan,
att hela inskrivningsväsendet jämte därtill hörande expeditioner
anförtroddes åt en särskild funktionär med högre avlöning och mera stadigvarande
ställning än den, som tillkomme en biträdande domare.

över propositionen avgav sammansatta stats- och första lagutskottet
utlåtande, nr 11, däri utskottet bland annat anförde, att den enda lämp
liga väg, som syntes stå till buds för att ernå en på samma gång betryg

256

gande och snabb behandling av i Södra Roslags domsaga förekommande
mål och ärenden, vore att genomföra en uppdelning av arbetet i domsagan
ävensom av ansvaret för arbetets utförande. På dessa och i övrigt
anförda skäl föreslog utskottet, att i enlighet med Kungl. Majits förslag
hela inskrivningsväsendet jämte därtill hörande expeditioner skulle anförtros
åt en särskild funktionär med högre avlöning och mera stadigvarande
ställning, varvid utskottet emellertid betonade, att anordningen
borde betraktas endast såsom ett provisorium samt icke finge tillerkännas
prejudicerande betydelse. Därest det framdeles skulle visa sig erforderligt
att till underlättande av göromålens behöriga handhavande åtgärder
vidtoges i andra arbetstyngda domsagor, borde denna fråga liksom
vederbörande befattningshavares löneförmåner avgöras med hänsyn
till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheter.

Propositionen blev i de delar, för vilka jag här redogjort, av riksdagen
bifallen.

I brev den 7 juli 1922 förordnade därefter Eders Kungl. Maj:t, att under
tre år från och med den 1 januari 1923 skulle i Södra Roslags domsaga
vara inrättad en särskild avdelning, inskrivningsavdelningen, för behandling
av samtliga ärenden tillhörande lagfarts-, intecknings- och tomträttsprotokollen
samt utfärdande av expeditioner och bevis, som grundade sig
på nämnda protokoll med tillhörande lagfarts-, intecknings-, tomträttsoch
vattenfallsrättsböcker. Samtidigt meddelade Eders Kungl. Maj:t närmare
bestämmelser angående avdelningens organisation och arbetsuppgifter.

Sedermera medgav 1925 års riksdag i anledning av framställning i proposition
nr 173, att avdelningen finge fortfarande äga bestånd intill den
1 juli 1928, varefter Eders Kungl. Majit i brev till Svea hovrätt den 12
juni 1925 meddelade erforderliga verkställighetsföreskrifter i ämnet. Därvid
vidgades avdelningens verksamhetsområde ytterligare, i det att till
densamma från domsagans huvudavdelning överfördes ärenden angående
sammanläggning enligt 3 och 4 kap. i lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning
i stad, ärenden angående sammanläggning av frälseränta
med den fastighet, varav räntan utgår, enligt lagen härom den 8 november
1912 samt ärenden, som föranledas av domhavandens befattning med
jordregister för landsbygden och fastighetsregister för stad.

I skrivelse den 11 oktober 1927 hemställde Svea hovrätt, att åtgärder
måtte vidtagas i syfte att jämväl för tiden 1 juli 1928—30 juni 1931 inskrivningsavdelning
bleve i Södra Roslags domsaga inrättad för behandling
av förenämnda ärenden. Till grund för hovrättens framställning låg
en den 10 berörda oktober dagtecknad, till hovrätten ställd skrivelse från
häradshövdingen i domsagan och den tjänstgörande chefen för inskrivningsavdelningen,
vilken skrivelse utmynnade i en hemställan örn avdel -

257

ningens bibehållande jämväl efter den 30 juni 1928. I sistnämnda skrivelse
framhölls, hurusom den arbetsfördelning och ordning i övrigt, som med
tillkomsten av inskrivningsavdelningen ernåtts, alltjämt visat sig ändamålsenlig
och medförande, att de olägenheter och missförhållanden, som
föranlett inrättandet av densamma, därefter icke förekommit. Någon
minskning i antalet mål och ärenden i domsagan hade, anfördes det vidare,
icke under de sista åren inträffat, utan hade fastmera beträffande
inteckningsärendena antalet ökats. Det kunde därför befaras att, örn den
särskilda inskrivningsavdelningen komme att upphöra, ett återfall i de
tidigare svårigheterna kunde ske.

Med anledning därav föreslog Eders Kungl. Majit i den till 1928 års
riksdag avlåtna propositionen angående statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1928/1929, II huvudtiteln, provisorisk förlängning av inskrivningsavdelningens
verksamhet under ytterligare tre år från och med
den 1 juli 1928. Sedan propositionen i denna del bifallits, meddelades i brev
den 14 juni 1928 till Svea hovrätt erforderliga verkställighetsföreskrifter.

Enligt vad jag erfarit av häradshövdingen i Södra Roslags domsaga har
anordningen med den särskilda avdelningen för inskrivningsärenden m. m.
alltjämt visat sig vara till synnerlig nytta för arbetets jämna gång i domsagan.
Häradshövdingen och inskrivningsdomaren i domsagan hava också
i skrivelse den 3 oktober 1930 till Svea hovrätt anhållit, att hovrätten
måtte göra framställning örn bibehållande av inskrivningsavdelningen
under ytterligare tre år. Med anledning därav har hovrätten i underdånig
skrivelse den 6 oktober 1930 hemställt örn åtgärder i dylikt syfte.

Arbetsförhållandena i Södertörns domsaga torde numera vara likartade
dem, som föranledde inrättandet av inskrivningsavdelningen i Södra Roslags
domsaga. Samma skäl, som åberopades för inrättande av denna inskrivningsavdelning,
tala för vidtagande av en dylik anordning i Södertörns
domsaga. Någon annan betryggande utväg för avhjälpande av de
nu rådande svårigheterna i denna domsaga och till förebyggande av uppkomsten
av ny arhetshalans synes mig näppeligen stå att finna. Genom
att häradshövdingen helt befrias från befattningen med inskrivningsväsendet
och framför allt från det betungande arbetet med utfärdandet av
gravationsbevis kan jämväl den ur allmän synpunkt betydelsefulla fördelen
vinnas, att häradshövdingen kan i ökad omfattning ägna sig åt sin
viktigaste uppgift, den dömande verksamheten. Jag får således hemställa,
att Eders Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för inrättande av en inskrivningsavdelning
i Södertörns domsaga.

I detta sammanhang synes mig även ett annat organisatoriskt spörsmål
lämpligen böra upptagas. Det är tydligen ett allmänt intresse, att rättssökandena
äga möjlighet att snabbt få sina tvister och ärenden avgjorda.
Kravet på att häradsrätterna skola genom tätare sammanträden göras

17 — Justitieombudsviannens ämbetsberättelse till 1931 års riksdag.

258

tillgängligare för allmänheten har sedan lång tid tillbaka gjort sig gällande.
Senast har processkommissionen i sitt betänkande betonat angelägenheten
av, att detta krav vunne tillbörligt beaktande, och betecknat såsom
en av de viktigaste uppgifterna för rättegångsreformen, att permanens
vunnes i tjänstgöringen för underrätterna å landet. Den nuvarande
ordningen för häradsrätternas sammanträden utgör enligt kommissionens
åsikt ett hinder för en god rättskipning. Den medför — framhåller
kommissionen — bland annat, att till varje sammanträde måste sammanföras
ett stort antal mål och att, då den tid, som varje mål kräver, svårligen
kan på förhand beräknas, domstolen icke hinner ägna varje mål en
fullständig och noggrann behandling, i följd varav uppskov bliva oundvikliga.
Både nödvändigheten och omfattningen av detta missförhållande
framstår enligt kommissionens mening med full tydlighet, då man erfar,
att det icke är ovanligt, att till ett allmänt sammanträde i domsaga med
ett tingslag kunna vara utsatta mera än hundra olika mål och i undantagsfall
ännu flera. Utan att råda bot härpå torde det svårligen låta sig
göra att lösa vår rättskipning från uppskovsväsendet i dess nuvarande
form. Av dessa och i övrigt anförda skäl har kommissionen föreslagit, att
regelbundet ting för huvudförhandling i de egentliga rättegångsmålen
skall i allmänhet hållas en gång varje vecka.

Såsom känt är, har en dylik tingsordning redan prövats i Askims, Västra
och Östra Hisings samt Sävedals härads domsaga, vilken liksom Södertörns
domsaga omfattar ett enda tingslag. Genom kungl, kungörelse den 31 oktober
1930 har införts en liknande ordning i Frosta och Eslövs domsaga.
I Mjölby domsaga, Flundre, Väne och Bjärke härads domsaga, Oxie och
Skytts härads domsaga samt Västra Hälsinglands domsaga, vilka domsagor
jämväl var för sig utgöra ett tingslag, hållas allmänna sammanträden
varannan vecka.

Under innevarande år hava inträffat händelser, som ytterligare belyst
angelägenheten av en ökning av sammanträdesturernas antal åtminstone
i vissa större domsagor. I anledning av flera tidningsartiklar har min
uppmärksamhet fästs på, att vid sammanträden såväl i Södra Roslags
domsaga som i Sollentuna och Färentuna härads domsaga under innevarande
höstting förekommit så stor anhopning av mål, att uppropslistan
icke blivit genomgången förrän långt ut på natten. Jämväl
har förekommit, att handläggningen av mål, trots att sammanträdet
fortgått under flera timmar av natten, måst uppskjutas till följande
rättegångsdag. Härigenom har vållats förskjutning av jämväl till
denna dag utsatta mål. Uppenbart är, att dylika förhållanden måste medföra
stor olägenhet för de rättssökande och skapa berättigat missnöje
bland allmänheten. På min begäran hava numera häradshövdingen i
Södra Roslags domsaga och t. f. domhavanden i Sollentuna och Färentuna

259

härads domsaga till mig inkommit med yttranden rörande de åtgärder,
som kunna vara erforderliga för att förebygga upprepanden av sådana
missförhållanden. Häradshövdingen i Södra Roslags domsaga har i sitt
yttrande såsom ett alternativt förslag upptagit frågan örn införande av
allmänna sammanträden i domsagan två gånger i månaden. T. f. domhavanden
i Sollentuna och Färentuna härads domsaga har i sitt yttrande
förordat införande i denna domsaga av en tingsordning med allmänna
sammanträden varannan vecka. Dessa frågor befinna sig emellertid ej
ännu i sådant skick, att jag är i tillfälle att framlägga dem för Eders
Kungl. Majit. Jag har i detta sammanhang endast velat i korthet framhålla,
att enligt min uppfattning den lämpligaste lösningen är en ökning
av antalet sammanträdesturer i domsagorna i enlighet med vad ovan
antytts.

Beträffande Södertörns domsaga hava väl icke försports några klagomål
över dylika olägenheter. Emellertid synas mig förhållandena i denna
domsaga och de båda andra intill Stockholm gränsande domsagorna vara
så likartade, att samma tingsordning hör gälla för dem alla. Utöver vad
jag redan anfört beträffande vikten ur allmän synpunkt därav, att antalet
tingssammanträden ökas, vill jag särskilt i fråga örn Södertörns domsaga
framhålla, att en dylik reform torde jämväl underlätta kansliarbetets
behöriga och jämna gång och såmedelst vara ägnad att motverka
uppkomsten av arbetsbalans. Genom en uppdelning av de fem rättegångsdagar,
som varje sammanträde nu omfattar, så att ting hålles antingen
varje eller varannan vecka, vinnes också, att den stadgade expeditionstiden
lättare kan iakttagas.

Jag får därför hemställa, att Eders Kungl. Maj:t ville taga under övervägande
att i Södertörns domsaga införa en tingsordning med tätare sammanträdesturer.
Härvid synes mig i första hand böra undersökas lämpligheten
av en anordning med sammanträde varje vecka. Tydligt är, att en
dylik ordning bäst tillgodoser allmänhetens anspråk på en snabb rättskipning.
Huruvida ting skall hållas varje eller varannan vecka, synes mig
emellertid ytterst vara en ren lämplighetsfråga. Skulle därför en anordning
med ting varje vecka med hänsyn till domstolens lokalförhållanden
eller av andra skäl finnas mindre lämplig, torde i varje fall en anordning
med sammanträden varannan vecka böra införas.

Med stöd av den befogenhet, som min instruktion lämnar mig, får jag
härmed för Eders Kungl. Majit framlägga ovan anmärkta förhållanden
och synpunkter till den åtgärd, Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.”

Framställningen har remitterats till Svea hovrätt för avgivande av utlåtande
efter vederbörandes hörande.

260

V. Inspektionsresor under år 1930.

Mina ämbetsresor under år 1930 hava ägt rnm inom Västmanlands och
Skaraborgs län, varjämte inspektion ägt rum å Södertörns domsagas
kansli.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Forssman har tillika företagit
inspektion hos myndigheterna i Blekinge län.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i det därunder
förda diariet, som jämte justitieombudsmannens diarium och registratur
kommer att för granskning överlämnas till riksdagens första
lagutskott.

VI. Under år 1930 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes diarieförda ärenden under år 1930 — däri inbegripna
10 av tryckfrihetskommittén handlagda ärenden — har uppgått till 690.

Vid 1930 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden
av annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot
tjänstemän anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning

härstädes ........................................................... 76

Under år 1930 hava anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:
genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal

anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av.............. 489

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av____ 82

Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 647

Av berörda ärenden hava under år 1930:

1) såsom återkallade avskrivits................................... 5

2) till annan myndighet överlämnats.............................. 23

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla...................... 123

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits................ 124

5) utan åtgärd avskrivits......................................... 221

6) till åtal hänvisats.............................................. 11

7) föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning.................... 2

8) föranlett annan åtgärd än enligt 6 och 7........................ 80

9) föranlett framställning till Kungl. Maj:t ...................... 2

261

och äro vid 1930 års slut:

10) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande........................................... 43

11) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande........ 7

12) på prövning beroende......................................... °

Summa 649x)

Under år 1930 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 13 ärenden,
varav 2 ärenden avsett en och samma person, beslutits anställande av
åtal eller vidtagande av åtgärd för disciplinär bestraffning mot tjänstemän,
nämligen

på grund av förd klagan mot ...................................... 8

av annan anledning mot ............................................ 4

Summa 12

Sålunda bar för nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten förordnats
örn åtal mot:

1) borgmästare för olämpligt uppträdande såsom domstolsordförande
(sid. 74 o. f.);

2) landsfiskal för felaktigt förfarande vid indrivning av böter (sid.
80 o. f.);

3) polismästare för obehörigt återkallande av förordnanden för ordningsvakter
(sid. 110 o. f.);

4) rådman för förolämpning mot vittne och obehärskat uppträdande såsom
domstolsordförande (sid. 128 o. f.);

5) kriminalkommissarie för olaga anhållande och olaga husrannsakan;

6) t. f. domhavande för underlåtenhet att i brottmål höra den tilltalade
personligen m. m.;

7) kyrkoherde för otillbörliga yttranden i tjänsteskrivelse;

8) rättens ombudsman i konkurs för underlåtenhet att till konkursdomaren
anmäla avslutandet av konkurs;

9) landsfiskal för vägran att mottaga betalning för fordran, därför utmätning
skett; och

10) landsfiskal för fel vid utmätning.

Därjämte har åtgärd för disciplinär bestraffning för tjänstefel vidtagits
mot:

11) landsfiskal för olämpligt förfarande vid polisförhör (sid. 135 o. f.); och

12) landsfiskal för underlåtenhet att åtala brott (sid. 139 o. f.).

*) Ett ärende har föranlett både åtal och annan åtgärd, varjämte ett ärende, som hänvisats
till åtal, i viss del är vilande.

262

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagivit, att sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring
av lag, i den ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit av
Kungl. Majit meddelad.

För fullgörande av den i 13 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften örn avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Majit anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande dels
vilka åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1930 års riksdags skrivelser,
dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars skrivelser
bos Kungl. Majit anbängiggjorda ärenden, vilka vid 1930 års början
voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka åtgärder under
nästlidna år blivit vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1930,
innefattas i. tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser,
1930 års riksdag avlåtit till Kungl. Majit (bil. I), och en förteckning
över ärenden, som hos Kungl. Majit anbängiggjorts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1930 och vari under år 1930 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Majits
prövning beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1931.

SEVE EKBERG.

Gösta Stenlund.

263

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1931.

Till RIKSDAGEN.

Kommittén har under år 1930 haft att pröva 10 från chefens för justitiedepartementet
ombud inkomna anmälningar örn tryckta skrifters indragning
jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen.

Förordnanden örn indragning hava av omhuden meddelats beträffande
följande skrifter, nämligen: ”Manskapsbladet. Årgång 4. Organ för militärmanskapet.
N:o 2. 1929.”, ”Dessa hada herrar, (indragen 3 gånger),
”Kamrat, även Du en rödarmist”, ”Torpeden N:r 4. Manskapstidning för
revolutionära flottister. Maj 1930”, ”Flygblad nr 8. Första augusti 1930
Öppet brev till militärmanskapet i kasärn och på örlogsfartyg!”, ”Kriget
och den borgerliga militarismen under tecknarens ritstift. En ''bilderbok’
utgiven av Sverges Kommunistiska Ungdomsförbund” (indragen 2 gånger),
”Klasskamrater i militärtjänst.” (indragen 2 gånger), "Flamman”, "Dessa
herrar,”, "Arbetare i militärtröjan” samt "Stormklockan”, nr 12 för den
20—den 26 mars 1930, nr 15 för den 10—den 16 april 1930, nr 18 för den 1—
den 7 maj 1930 och nr 32 för den 7—den 13 augusti 1930.

Indragning av nämnda skrifter har ägt rum vid Göta livgarde, Västernorrlands
regemente, Norrlands artilleriregemente, Bodens ingenjörkår,
flottans station i Stockholm, flottans station i Karlskrona och sjömanskåren
i Karlskrona.

De av vederbörande ombud meddelade förordnandena har kommittén,
efter prövning av de insända handlingarna, med undantag av förordnandet
rörande skriften ”Torpeden N:r 4”, funnit höra äga bestånd, varom
kommittén genom skrivelser meddelat ombuden underrättelse.

Stockholm i januari 1931.

SEVE EKBERG.

E. A. KARLFELDT. HENRIK SCHUCK. ELIEL LÖFGREN.

NILS STJERNBERG. TORSTEN NOTHIN. ODAL OTTELIN.

Gösta Stenlund.

264

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabell

över samtliga av 1930 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna upptagits
i den såsom bilaga II här nedan införda förteckningen.

1	215	19	153	48		344	77	347	106	416	135	418
2 A	6	20 42,	408	49		345	78	10	107	226	136	16
2 B	28	21	1	50		410	79	49	108	349	137	105
3 A	48	22.	2	51		60	80	163	109	350	138	106
3 B	56	23	43	52		61	81	164	110	69	139	107
4	95	24	44	53		62	82	165	lil	351	140	14
5 A	108	25	45	54		160	83	169	112	352	141	15
5 B	142	26	289	55		220	84	166	113	353	142	17
6 A	162	27	154	56		221	85	167	114	104	143	18
6 B	204	28	290	57	47,	411	86	65	115	354	144	177
7 A	234	29	291	58		412	87	70	116	355	145	178
7 B	282	30	292	59		159	88	66	117	356	146	179
8 A	308	31	‘)	60	48,	413	89	67	118	168	147	232
8 B	339	32	2)	61		218	90	68	119	11	148	71
9 A	358	33	8)	62		219	91	298	120	12	149	72
9 B	404	34	217	63		63	92	299	121	13	150	73
10 A	415	35	156	64		64	93	300	122	229	151	74
10 B	435	36	157	65		346	94	301	123	171	152	75
11 A 59,	155,	37	7	66		9	95	302	124	230	153	76
218,	293,	38	4)	67		414	96	303	125	417	154	77
11 B	409	39	4)	68		100	97	304	126	172	155	109
265	40	8	69		102	98	305	127	173	156	180
12	40	41	4)	70		296	99	170	128	174	157 181,	311
13	41	42	4)	71		101	100	306	129	175	158	184
14	149	43	294	72		222	101	227, 307	130	176	159	182
15	150	44	3	73		161	102	228	131	357	160	312
16	151	45	4	74		223	103	224	132	309	161	313
17	152	46	5	75		103	104	225	133 ■	310	162	314
18	158	47	295	76		297	105	348	134	231	163	419

'') Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — s) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret.
—8) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — *) Utfärdade förordnanden.

265

164	183	204		115	246		374
165	315	205		116	247	327,	375
166	316	206		117	248		26
167	19	207		118	249		194
168	20	208	51,	422	250		249
169	21	209		423	251		128
170	78	210		236	252	243,	325
171	79	211	52,	424	253		125
172	80	212		85	254		126
173	81	213		86	255		244
174	185	214		87	256		427
175 82,	110,	215		123	257		428
186,	263,	216		119	258		245
317, 420	217		120	259		246
176	359	218		121	260		247
177	360	219		237	261		326
178	361	220		238	262		127
179	83	221		239	263		132
180	84	222		240	264		250
181	50	223		241	265		195
182	lil	224		88	266		251
183	22	225		193	267		328
184	421	226		124	268		252
185	23	227		425	269	53,	253
186	321	228		323	270		378
187	322	229		324	271		379
188	122	230		362	272		380
189	235	231		363	273		381
190	187	232		364	274		34
191	188	233		365	275		382
192	189	234		426	276		376
193	190	235		366	277		196
194	191	236		242	278		254
195	192	237		367	279		27
196	318	238		368	280		90
197	319	239		369	281		29
198	320	240		370	282		129
199	24	241		371	283		255
200	112	242		372	284		429
201	25	243		373	285		430
202	113	244		89	286		431
203	114	245		248	287		130

432	330		136		331, 393,
256	331		330		436
257	332		35	370	210, 394
30	333		202	371	55, 94,
131	334		203		139, 211,
31	335		266		274, 332,
433	336		267		395, 437
197	337		268	372	275
329	338		205	373	s)
198	339		269	374	396
199	340		270	375	397
133	341		390	376	57, 398,
200	342	271,	391		438
32	343		206	377	405
377	344		272	378 145, 213,
258	345		392		406
259	346		207	379	399
260	347		333	380	99
33	348		334	381	283
4)	349		335	382	340
91	350		336	383	214
92	351		337	384	39
280	352		338	385	4)
4)	353		276	386	341
4)	354		96	387	342
281	355		140	388	284
4)	356		277	389	343
4)	357		137	390	146
261	358		36	391	285
134	359		208	392	147, 407
434	360		37	393	400
135	361		148	394	401
201	362		278	395	279, 402
383	363		97	396	212
384	364		98	397	403
385	365		440	398	58, 439
386	366		141	399	286
387	367		143	400	441
262, 388	368		144	401	287
263	369	38	54,	402	288
389		93,	138,
264		209,	273,

288

289

290

291

292

293

294

295

296

297

298

299

300

301

302

303

304

305

306

307

308

309

310

311

312

313

314

315

316

317

318

319

320

321

322

323

324

325

326

327

328

329

266

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1930 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter örn de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsen
nummer enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 februari 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 12 och 21 §§ strafflagen.
(21.)

Lag i ämnet utfärdad den 25 april 1930 (sv. f. nr 96).

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag örn ändrad lydelse av 8 § 3 mom. lagen den 17 oktober 1900 om

straffregister. (22.)

Lag i ämnet utfärdad den 25 april 1930 (sv. f. nr 97).

3. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 6 mars 1899

örn handräckning åt utländsk domstol. (44.)

Lag i ämnet utfärdad den 4 april 1930 (sv. f. nr 63).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till
lag örn handräckning vid svensk domstol åt vissa internationella organ
(45.)

Lag i ämnet utfärdad den 4 april 1930 (sv. f. nr 64).

5. samma dag, i anledning av Kungl. Marits proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 22 juni 1911 örn vissa aktiebolag,
som driva lånerörelse. (46.)

Lag i ämnet utfärdad den 4 april 1930 (sv. f. nr 60).

6. den 22 februari, angående vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1930/1931
under riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2 A.)

Den 11 april 1930 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

267

7. den 25 februari, angående val av riksdagens justitieombudsman och
hans efterträdare. (37.)

Den 14 mars 1930 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

8. samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
efterträdare. (40.)

Den 14 mars 1930 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

9. den 12 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till gäldande av ersättning för belopp, som förskingrats
av förre landsfiskalen i Lycksele södra distrikt C. R. A. Carlsén.
(66.)

Den 28 mars 1930 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

10. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om testamente m. m. (78.)

Lagar i ämnet utfärdade den 25 april 1930 (sv. f. nr 104—113).

11. den 2 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa nybyggnadsarbeten vid centralfängelset å Långholmen. (119.)

Den 11 april 1930 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för upphuggning
av cellfönster vid centralfängelset å Långholmen. (120.)

Den 11 april 1930 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande. 13 14 15 16 17 18

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bestridande av arvoden och ersättningar åt befattningshavare vid
vattendomstolarna m. m. (121.)

Den 11 april 1930 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

14. den 4 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn delning av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera
och därav påkallade lagförslag. (140.)

Lagar i ämnet utfärdade den 25 april 1930 (sv. f. nr 99—101).

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 37 § 5 mom. förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom och lag örn ändrad lydelse av
121 § utsökningslagen. (141.)

Lagar härom utfärdade den 25 april 1930 (sv. f. nr 102 och 103).

16. den 5 april, i anledning av Kungl. Maj:ts under andra huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till vissa
bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning. (136.)

Den 16 april 1930 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

17. den 7 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn bostadsrättsföreningar m. m. (142.)

Lagar i ämnet utfärdade den 25 april 1930 (sv. f. nr 115 119).

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 angående förverkande
i visst fall av spritdrycker och vin. (143.)

Lag i ämnet utfärdad den 25 april 1930 (sv. f. nr 98).

268

19. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om''vågrätt m. m. (167.)

Lagar i ämnet utfärdade den 16 maj 1930 (sv. f. nr 141—143).

20. samma dag, i anledning av väckt motion angående ordnande av vissa
lagfarts- och äganderättsförhållanden beträffande fast egendom. (168.)

Skrivelsen har överlämnats till de inom departementet tillkallade sakkunniga
för utredning angående reformering av inskrivningsväsendet vid underrätterna
för att av de sakkunniga tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande. Betänkande
har av de sakkunniga avgivits den 3 december 1930 (st. off. utr.
1930: 29).

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående upphävande av vissa särskilda bestämmelser örn rätt domstol
i mål angående tjänstefel av postförvaltare, postiljon eller postförare.
(169.)

Lag i ämnet utfärdad den 16 maj 1930 (sv. f. nr 144.)

22. den 2 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i 1 och 12 §§ lagen den 5 juli 1884 om skydd
för varumärken. (183.)

Lag i ämnet utfärdad den 16 maj 1930 (sv. f. nr 145).

23. samma dag, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag
till utredning angående riksdagens arbetsformer. (185.)

Anmäld i statsrådet den 28 augusti 1930, därvid beslöts tillsättande av en
kommitté för verkställande av den begärda utredningen.

24. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för medikolegala besiktningar. (199.)

Den 23 maj 1930 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel till återuppförande av en nedbrunnen gymnastikbyggnad
vid statens uppfostringsanstalt å Bona m. m. (201.)

Den 23 maj 1930 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

26. den 16 maj, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag
till skrivelse angående utredning rörande ändring av § 7 riksdagsordningen.
(248.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

27. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn beräkning av lagstadgad tid. (279.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 maj 1930 (sv. f. nr 173).

28. den 27 maj, angående regleringen för budgetåret 1930/1931 av utgifterna
under riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till
justitiedepartementet. (2 B.)

Den 27 juni 1930 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader.
(281.)

Den 6 juni 1930 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen. (291.)

Lag i ämnet utfärdad den 6 juni 1930 (sv. f. nr 199).

269

Bl. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 örn straffregister.
(293.)

Den 6 juni 1930 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till
lag örn begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet.
(301.)

Lag i ämnet utfärdad den 6 juni 1930 (sv. f. nr 202).

33. den 28 maj, angående revisionssekreteraren E. H. Elliots insättande i
militieombudsmansämbetet. (306.)

Den 13 juni 1930 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

34. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896 örn rätt till
fiske m. m. (274.)

Lagar i ämnet utfärdade den 6 juni 1930 (sv. f. nr 197 och 198).

35. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 31 och 32 §§ i lagen den 26 november
1920 örn val till riksdagen. (332.)

Lag i ämnet utfärdad den 6 juni 1930 (sv. f. nr 180).

36. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 160 med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 om
försäkringsavtal. (358.)

Den 13 juni 1930 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 2 § 4:o) och 14:o) lagen den 26 maj 1909
örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (360.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 juni 1930 (sv. f. nr 223).

38. samma dag, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (369.)

Den 27 juni 1930 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

39. den 11 juni, angående val av riksdagens militieombudsmans efterträdare.
(384.)

Den 27 juni 1930 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

40. den 17 januari 1930, angående utseende av ledamöter och suppleanter
i utrikesnämnden. (12.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 januari 1930.

41. den 5 fehruari, i anledning av Kungl. Maj:ts under tredje huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till
bestridande av kostnaderna för riksdagens interparlamentariska grupp
jämte i ämnet väckta motioner. (13.)

270

Anmäld, den 21 februari 1930, varvid Kungl. Majit, med godkännande av
riksdagens i skrivelsen anmälda beslut, förordnade dels att det av riksdagen
såsom bidrag till bestridande av kostnaderna för riksdagens interparlamentariska
grupp för budgetåret 1930/1931 beviljade extra anslag av 22,000 kronor
skulle ställas till vederbörandes förfogande för därmed avsett ändamål, dels
ock, att riksdagens ifrågavarande skrivelse ävensom Kungl. Majits i anledning
därav meddelade beslut skulle delgivas statskontoret.

42. den 8 februari, i anledning av Kungl. Majits proposition angående

godkännande av ett mellan Sverige och Tyska Riket slutet tilläggsavtal
nr 2 till handels- och sjöfartstraktaten den 14 maj 1926. (20.)

Anmäld den 11 februari 1930, varvid Kungl. Majit beslöt att för Sveriges del
ratificera nämnda tilläggsavtal med tillhörande slutprotokoll.

43. den 14 februari, i anledning av Kungl. Majits proposition till riksdagen
angående godkännande av ett i Genéve den 14 september 1929 dagtecknat
protokoll rörande revision av stadgan för den fasta mellanfolkliga
domstolen. (23.)

Föredragen den 21 februari 1930, varvid Kungl. Majit beslöt att för Sveriges
del ratificera nämnda protokoll.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition till riksdagen
angående godkännande av ett i Genéve den 14 september 1929 dagtecknat
protokoll rörande Amerikas Förenta Staters anslutning till signaturprotokollet
angående stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen.
(24.)

Föredragen den 21 februari 1930, varvid Kungl. Majit beslöt att för Sveriges
del ratificera förstnämnda protokoll.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition till riksdagen
angående godkännande av ett i Genéve den 17 juni 1925 dagtecknat
protokoll rörande förbud mot användande i krig av kvävande, giftiga
eller liknande gaser m. m. (25.)

Föredragen den 21 februari 1930, varvid Kungl. Majit beslöt att för Sveriges
del ratificera nämnda protokoll.

46. den 19 februari, angående vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1930/1931
under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(3 A.)

Anmäld den 21 februari 1930. Erforderliga föreskrifter meddelades dels samma
dag, dels ock den 9 maj, den 20 juni, den 14 juli och den 19 december 1930.

47. den 4 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Turkiet sluten handels- och sjöfartstraktat.
(57.)

Anmäld den 14 mars 1930, varvid Kungl. Majit beslöt att för Sveriges del
ratificera nämnda traktat med tillhörande protokoll.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Persien slutet bosättnings-, handelsoch
sjöfartsavtal. (60.)

Anmäld den 21 mars 1930, varvid Kungl. Majit beslöt att för Sveriges del
ratificera nämnda avtal med tillhörande slutprotokoll.

271

49. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående godkännande av en i Genéve den 17 juni 1925 dagtecknad
konvention rörande kontroll av den internationella handeln med vapen,
ammunition och krigsmaterial. (79.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

50. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
och iordningställande av beskickningshus i Haag. (181.)

Anmäld den 16 maj 1930, varvid Kungl. Majit förordnade dels att det i skrivelsen
angivna belopp av 43,000 kronor skulle ställas till chefens för utrikesdepartementets
personal- och administrativa avdelning förfogande för därmed
avsett ändamål, dels ock att riksdagens ifrågavarande skrivelse skulle delgivas
statskontoret.

51. den 9 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående medgivande
att med Danmark träffa överenskommelse beträffande isbrytningen
i Öresund samt vissa angränsande farvatten. (208.)

Anmäld den 14 juli 1930, varvid Kungl. Majit bemyndigade sändebudet i
Köpenhamn att med danska regeringen avsluta en överenskommelse i ämnet.

52. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition till riksdagen örn
godkännande av en konvention angående internationella utställningar.
(211.)

Anmäld den 30 maj 1930, varvid Kungl. Majit beslöt att för Sveriges del ratificera
nämnda konvention.

53. den 23 maj, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst m. fl. (269.)

Anmäld den 27 juni 1930, varvid Kungl. Majit förordnade dels att det enligt
riksdagens skrivelse nr 269 till bestridande av kostnader för dyrtidstillägg åt
befattningshavare i statens tjänst tillhörande utrikesförvaltningen för budgetåret
1930/1931 under tredje huvudtiteln anvisade extra förslagsanslag av
220,000 kronor skulle ställas till chefens för utrikesdepartementets personaloch
administrativa avdelning förfogande för därmed avsett ändamål, dels ock
att detta Kungl. Majits beslut skulle delgivas statskontoret.

54. den 4 juni, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (369.)

Anmäld den 27 juni 1930, varvid Kungl. Majit föreskrev, att riksdagens under
punkterna 20 och 21 i ifrågavarande skrivelse omförmälda beslut angående
pension åt f. d. vicekonsul vid konsulatet i San Francisco F. Westerberg och
åt kanslivaktmästaren vid beskickningen i Köpenhamn H. Hanell skulle delgivas
statskontoret.

55. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(371.)

Anmäld den 27 juni 1930, varvid Kungl. Majit föreskrev, att riksdagens under
punkt 1 i ifrågavarande skrivelse omförmälda beslut angående pension åt framlidne
pressombudet vid beskickningen i Paris E. V. Sjöstedts efterlevande änka
L. E. P. Sjöstedt, född Bernardini, skulle delgivas statskontoret.

272

56. den 5 juni, angående regleringen för budgetåret 1930/1931 av utgifterna
under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till
utrikesdepartementet. (3 B.)

Anmäld den 27 juni 1930, varvid Kungl. Majit förordnade, att den ifrågavarande
skrivelsen skulle delgivas statskontoret.

57. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående vissa
åtgärder till det svenska jordbrukets stödjande jämte i ämnet väckta
motioner. (376.)

Med anledning av vad riksdagen i punkt E, sista stycket, av denna skrivelse
anfört beslöt Kungl. Majit vid föredragning den 5 september 1930 av frågan
örn meddelande av instruktion för de svenska ombuden vid Nationernas förbunds
församlings elfte ordinarie möte att uppdraga åt nämnda ombud att
särskilt påtala den av vissa länder bedrivna dumping av jordbruksprodukter
och de strävanden att kringgå mest gynnad nations principen, som på senaste
tiden börjat framträda. På svenskt förslag antog församlingen sedermera en
resolution örn utredning angående samfällda åtgärder mot dumping.

58. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående godkännande
av en i Genéve den 24 mars 1930 undertecknad handelskonvention.
(398.)

Anmäld den 17 oktober 1930, varvid Kungl. Majit beslöt att för Sveriges del
ratificera nämnda konvention med därtill hörande protokoll.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

59. den 18 februari 1930, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret
1930/1931 under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen
till pensions- och indragningsstaterna. (ll A.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1930, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.

60. den 26 februari, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
godkännande av viss överenskommelse mellan kronan och Borås stad
(51.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1930.

61. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och staden Karlstad
(52.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1930.

62. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och Strängnäs stad

(53.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1930.

63. den 11 mars, i anledning av vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställningar m. m. (63.)

Anmäld den 28 mars 1930 och slutbehandlad utom beträffande punkten 11, i
vad den avser disponerande av viss personautomobil.

273

64. samma dag, i anledning av Kungl. Marits proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och Malmö stad. (64.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1930.

65. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen
av förefintlig behållning å anslag till undervattensbåtmateriel.
(86.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 april 1930.

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för förre löjtnanten i Norrbottens regementes reserv O. G. W. Lindh
från viss ersättningsskyldighet. (88.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 april 1930.

67. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för kaptenen O. P. B. Dahlström och fanjunkaren K. R. Juhlin
från viss ersättningsskyldighet. (89.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 april 1930.

68. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående befrielse
för förre volontären A. E. Nordin från viss betalningsskyldighet. (90.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 april 1930.

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljningspriset
för en fastighet inom Malmköpings köping. (110.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1930.

70. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldandet
av staten åliggande kommunala och andra utskylder för vissa
försvarsväsendets fastigheter. (87.)

Anmäld den 11 april och den 6 juni 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

71. den 9 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och staden Kristianstad.
(148.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1930.

72. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa delar av övningsplatsen Backamo jämte i ämnet väckta
motioner. (149.)

Anmäld den 9 maj och den 29 augusti 1930. Förstnämnda dag anbefalldes
arméförvaltningens fortifikationsdepartement att i samråd med flygstyrelsen
verkställa ny utredning beträffande dispositionen av ifrågavarande övningsplats.
.Sedan dylik utredning inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

73. samma dag, i anledning av väckta motioner örn förnyad utredning rörande
det svenska försvarsväsendets ändamålsenlighet m. m. (150.)

Anmäld den 24 oktober 1930, därvid Kungl. Majit dels beslutat tillsättande
av en kommission med uppdrag att enligt vissa angivna riktlinjer verkställa
en allsidig utredning av vårt lands försvarsfråga, dels utsett medlemmar och
generalsekreterare i kommissionen ävensom särskilda sakkunniga biträden, dels
ock bemyndigat chefen för försvarsdepartementet att ställa ytterligare erforderliga
sakkunniga samt kanslipersonal till kommissionens förfogande.

74. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av visst område av övningsplatsen Skedalahed. (151.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1930.

18 — /''wtitieombudsmannena ämbetsberättelse till 1931 års riksdag.

274

75. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av en kronan tillhörig lägenhet i Benestads socken av Kristianstads
län. (152.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1930.

76. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försälj ning

av ett kronan tillhörigt område i Ornunga socken av Älvsborgs
län. (153.) 6

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1930.

77. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av kronans andel av det till Hedens by i Överluleå socken hörande
s. k. Färjställstorpet. (154.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1930.

78. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående tillbyggnads-
och ändringsarbeten för skeppsgossekårens i Marstrand förläggning
i Karlstens fästning. (170.)

Anmäld den 9 maj 1930, därvid Kungl. Maj:t, bland annat, anbefallt marinförvaltningen
och chefen för marinstaben att inkomma med av kostnadsberäkningar
åtföljt förslag till vissa ändringar i planen för förläggningens ordnande.

79. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldandet
av kronan ådömt skadestånd m. fl. kostnader i anledning av skogsbrand
vid Kviberg. (171.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1930.

80. samma dag, i anledning av väckta motioner om anskaffande av nya
lokaler till Gotlands artillerikårs tygförråd och verkstäder m. m. (172.)

Anmäld den 16 maj 1930, därvid arméförvaltningens artilleri- och fortifikationsdepartement
anbefallts att verkställa utredning och inkomma med yttrande
och förslag i ämnet. Sedan dylikt yttrande inkommit, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.*

81. samma dag, i anledning av väckta motioner angående användningen
av vissa delar av de till fjärde flygkåren upplåtna egendomarna å
Frösön. (173.)

Anmäld den 16 maj 1930, därvid dels flygstyrelsen anbefallts att inkomma
med yttrande rörande förvaltningen av skogsarealen å de till fjärde flygkåren
upplåtna egendomarna å Frösön, dels ock uppdrag lämnats lantförsvarets markkommitterade
att, efter samråd med flygstyreisen, verkställa utredning i fråga
om användningen av vissa delar av ifrågavarande egendomar.

82. den 2 maj, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928
— 30 juni 1929. (175.)

Skrivelsen, som för vidare handläggning av ärendet under punkten 5 angående
En per mille fonden den 11 oktober 1930 överlämnats från finansdepartementet,
är beroende på Kungl. Majrts prövning.

83. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och Vaxholms stad m m
(179.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1930.

275

84. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anvisande
av medel för bestridande av viss ersättning till Västerås stad.
(180.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1930.

85. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln, punkt 27, gjorda framställning i fråga om anslaget
till arméns mathållning. (212.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1930.

86. samma dag, i anledning av väckt motion angående utbetalande till
förre detektivkonstapelu E. A. Clementz av viss ersättning. (213.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1930.

87. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till förnyelse av kustfästningarnas båtmateriel. (214.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1930.

88. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändring i vissa delar av lagen den 2 juli 1915 (nr 261) angående
anskaffande av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på
krigsfot (hästutskrivningslagen). (224.)

Anmäld den 13 juni 1930, därvid lag i ämnet utfärdats (sv. f. nr 209).

89. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Landskrona-Eslövs järnvägsaktiebolag av ett kronan tillhörigt
område i Landskrona. (244.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1930.

90. den 24 maj, i anledning av väckt motion om efterskänkande av viss
del utav byggmästaren K. Hj. Harlings stärbhusdelägare åliggande betalningsskyldighet
till kronan. (280.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1930.''

91. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och Lunds stad.
(308.)

Anmäld den 20 juni och den 4 september 1930, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

92. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av den under lantförsvarets förvaltning stående egendomen Arendala
i Hardeberga socken av Malmöhus län. (309.)

Anmäld den 20 juni 1930, därvid uppdrag lämnats domänstyrelsen att verkställa
utredning och inkomma med förslag rörande dispositionen av de i riksdagens
skrivelse avsedda fastigheterna.

93. den 4 juni, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (369.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 juni 1930, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.

94. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(371.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 juni 1930, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.

276

95. den 5 juni, angående regleringen för budgetåret 1930/1931 av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till
försvarsdepartementet. (4.)

Anmäld den 13 juni 1930, därvid bland annat utfärdats fyra kungörelser (sv.
f. nr 205—208). I anledning av riksdagens uttalanden dels under punkten
16 rörande vissa inkallelser av värnpliktiga dels ock under punkten 68 beträffande
semester åt vid försvarsväsendet anställda arbetare hava utredningar
igångsatts.

96. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag till nya byggnader för Stockholms tygstation
m. m. (354.)

Anmäld den 13 juni och den 11 juli 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

97. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående omorganisation
av väg- och vattenbyggnadskåren jämte en i ämnet väckt
motion. (363.)

Anmäld den 20 juni 1930 och lagd till handlingarna.

98. samma dag, i anledning av väckt motion örn rätt för tyghantverkaren
O. E. Gunnarsson att för. placering i löneklass tillgodoräkna sig viss
tjänstetid. (364.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1930.

99. den 11 juni, angående avtal örn löne- och arbetsvillkor för den civila
personalen vid truppförbandens intendenturverkstäder. (380.)

Anmäld den 27 juni 1930, därvid arméförvaltningens intendentsdepartement
anbefallts att verkställa utredning av frågan örn för samtliga truppförband enhetliga
avtal örn löne- och arbetsvillkor för den civila personalen vid truppförbandens
intendenturverkstäder.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

100. den 12 mars 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
rätt för kontorsbiträdet Leila K:son Lindberg att för placering i löneklass
tillgodoräkna viss tjänstetid. (68.)

Anmäld den 28 mars 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

101. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 31 mars 1922
(nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. (71.)

Anmäld den 21 mars 1930, därvid två författningar i ämnet utfärdades (sv. f.

nr 48 och 49).

102. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående garanti
för ett lån åt föreningen för bistånd åt vanföra i Norrland. (69.)

Anmäld den 28 mars 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

103. den 18 mars, i anledning av väckt motion örn förhållandet mellan Arjeplog-
och Karesuandolapparna samt lappförfattningarnas anknytning till
det levande livet. (75.)

277

Anmäld den 30 maj 1930, därvid beslöts, att skrivelsen skulle överlämnas till
länsstyrelsen i Norrbottens län att tagas i övervägande vid fullgörande av länsstyrelsen
samma dag meddelat uppdrag att jämte särskilt tillkallade personer
verkställa utredning angående de åtgärder, som böra vidtagas för avhjälpande
av de inom vissa delar av lappmarken i nämnda län yppade missförhållandena
samt rörande de kostnader, som därav föranledas.

104. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av en kronans fordran mot landskamreraren C. F. Johanson.
(114.)

Anmäld den 25 april 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

105. den 4 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 4 juni 1926 (nr 162)
om arbetstidens begränsning, dels ock i ämnet väckta motioner. (137.)

Anmäld den 11 april och den 16 maj 1930, därvid sistnämnda dag lag i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 138).

106. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 4 juni 1926 (nr 163)
örn vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bagerioch
konditoriarbete, dels ock i ämnet väckta motioner. (138.)

Anmäld den 11 april och den 16 maj 1930, därvid sistnämnda dag lag i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 139).

107. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
örn riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1929 fattade beslut, dels ock en i ämnet väckt
motion. (139.)

Anmäld den 30 maj 1930, därvid beträffande av arbetskonferensen beslutade
rekommendationer rörande förebyggande av olycksfall i arbete och ansvarighet
i fråga örn säkerhetsanordningar å motordrivna maskiner erforderliga åtgärder
beslötos, varjämte delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet
erhöll i uppdrag att beträffande jämväl antagen konvention rörande angivande
av vikten av tyngre kollin, som transporteras å fartyg, verkställa viss utredning.
Nämnda uppdrag har ännu icke fullgjorts. Beträffande av konferensen
antaget förslag till konvention angående skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta
med lastning eller lossning av fartyg, samt två till nämnda konventionsförslag
anslutna rekommendationer är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

108. den 9 april, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1930/1931 under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet,
jämte i dessa ämnen väckta motioner. (5 A.)

Anmäld den 9 maj 1930 och beslötos därvid och senare under året erforderliga
åtgärder.

109. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett kronan tillhörigt område i Bondkyrka socken av Uppsala
län. (155.)

Anmäld den 9 maj 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

110. den 2 maj, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill

278

hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928
—30 juni 1929. (175.)

Anmäld den 25 juli 1930, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets handläggning
hörande ärende (ändrade anordningar för ställande av uppbördssäkerhet),
därvid statskontoret anbefalldes att avgiva yttrande i frågan. Sådant yttrande
har ännu icke inkommit.

111. samma dag, i anledning av väckta motioner örn utvidgning av tillämpningsområdet
för lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. (182.)

Anmäld den 12 september 1930, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 335).

112. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till utbildningskurs för rättsobducenter. (200.)

Anmäld den 16 maj och den 27 juni 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

113. samma dag, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag
till bidrag till resor för patienter vid vissa anstalter för radiumbehandling
jämte en i ämnet väckt motion. (202.)

Anmäld den 16 maj och den 20 juni 1930, därvid sistnämnda dag två kungörelser
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 233 och 234).

114. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till Överståthållarämbetet. (203.)

Anmäld den 16 maj 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

115. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till särskild polisverksamhet för uppdagande av olovlig införsel av spritdrycker
m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (204.)

Anmäld den 16 maj och den 18 juli 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

116. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till arbetsrådet.
(205.)

Anmäld den 20 juni 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

117. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till fögderiförvaltningarna m. m. (206.)

Anmäld den 16 maj 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

118. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående viss
årlig ledighet för häradsskrivarna. (207.)

Anmäld den 16 maj 1930, därvid skrivelsen såsom icke föranledande någon
vidare åtgärd lades till handlingarna.

119. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av viss bestämmelse
rörande tilläggsersättning å livränta av statsmedel till följd av
olycksfall i arbete. (216.)

Anmäld den 23 maj 1930, därvid en kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f.
nr 172).

120. samma dag, i anledning av väckt motion om ersättning åt Knut Sigurd
Bexelius för olycksfall under arbete vid ett av arbetslöshetskommissionen
anordnat arbetsföretag. (217.)

Anmäldes den 23 maj 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

279

121. samma dag, i anledning ay väckta motioner örn årliga understöd åt
fyra genom misstag under tjänsteutövning av barnmorska skadade barn.
(218.)

Anmäld den 23 maj 1930, därvid bland annat länsstyrelsen i Kalmar län anbefalldes
verkställa viss utredning. Denna utredning har ännu icke inkommit.

122. den 13 maj, rörande undersökning angående lantarbetarnas bostadsförhållanden.
(188.)

Anmäldes den 11 oktober 1930, därvid socialstyrelsen anbefalldes att i samband
med avgivande av berättelse rörande en av Kungl. Majit den 12 oktober
1923 anbefalld utredning angående jordbruksarbetarnas bostads- och sovplatsförhållanden
inkomma med yttrande, huruvida med hänsyn till resultatet av
nämnda utredning ävensom vid sidan därav inom styrelsen verkställda undersökningar
sådan ytterligare utredning rörande åtgärder till förbättring av lantarbetarnas
bostadsförhållanden, som riksdagen i sin skrivelse ifrågasatt, bör
åvägabringas, ävensom att, därest så finnes böra bliva fallet, framlägga förslag
till plan för en dylik utredning. Sådant yttrande har ännu icke inkommit.

123. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter m. m.
(215.)

Anmäld den 23 maj 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

124. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående förslag

till förordning örn ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19
juni 1919 (nr 566). (226.)

Anmäldes den 30 maj 1930, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr
178).

125. den 27 maj, i anledning av Kungl. Majits under femte huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till statens
byggnadsbyrå. (253.)

Anmäld den 23 maj och den 27 juni 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

126. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående lån till
främjande av bostadsproduktionen. (254.)

Anmäld den 23 maj 1930, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 169).

127. den 20 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående utvidgning
av tvångsarbetsanstalten i Landskrona m. m. (262.)

Anmäld den 3 juli och den 21 november 1930, därvid erforderliga åtgärder
beslötos utom beträffande frågan om anvisande av medel till uppförande av ny
tvättinrättning vid anstalten jämte därmed sammanhängande arbeten. 1 denna
del är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

128. den 27 maj, angående åtgärder dels till främjande av eldning med ved,
särskilt i statens fastigheter, dels ock till beredande av ökad avsättning
för inhemskt bränsle. (251.)

Anmäld den 3 juli 1930, därvid socialstyrelsen anbefalldes avgiva yttrande i
anledning av vad riksdagen i skrivelsen anfört. Sedan socialstyrelsen den 25
november 1930 inkommit med yttrande, har detta överlämnats till ingenjörsvetenskapsakademion
för kännedom vid av akademien föranstaltade undersökningar
rörande förbättrad vedeldningspanna m. m.

280

129. samma dag, i anledning av Kungl. Marits proposition angående anslag
till utgifter för gammalsvenskbyborna. (282.)

Anmäld den 6 juni 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

130. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utökning oell
effektivisering av yrkesinspektionens verksamhet. (287.)

Anmäld den 20 september 1930, därvid socialstyrelsen anbefalldes verkställa
utredning i ärendet. Detta uppdrag har ännu icke slutförts. Skrivelsen har
i vad angår lagstiftningsåtgärder beaktats i det förslag till lag örn ändring i
vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd, beträffande
vilket Kungl. Maj:t den 21 november 1930 beslutat inhämta lagrådets yttrande.

131. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag) m. m. dels
ock i ämnet väckta motioner. (292.)

Sedan inom socialdepartementet utarbetats en promemoria rörande vissa ifrågasatta
jämkningar i det för 1930 års riksdag framlagda lagförslaget i ämnet
samt yttranden däröver inhämtats, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

132. den 30 maj, i anledning av väckt motion örn rätt för eldaren vid Stockholms
hospital Frans Martin Svensson att för placering i löneklass tillgodoräkna
sig viss tjänstgöring. (263.)

Anmäld den 30 maj 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

133. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under femte huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till statens
sinnessjukhus jämte i ämnet väckta motioner. (299.)

Anmäld den 27 juni 1930, därvid beslötos erforderliga åtgärder utom i vad
angår av riksdagen begärd utredning rörande arbetstiden för sjukvårdspersonalen
vid statens sinnessjukhus. Sedan medicinalstyrelsen den 3 juli 1930 erhållit
i uppdrag att i samråd med socialstyrelsen verkställa dylik utredning
samt detta uppdrag fullgjorts, är ärendet i denna del beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

134. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916 om
skyddskoppympning, dels oek i ämnet väckta motioner. (317.)

Anmäld den 6 juni 1930, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 181). Därjämte
har chefen för socialdepartementet, jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande
den 4 september 1930, tillkallat tre utredningsmän för utredning angående
ökad möjlighet till undantag från skyddskoppympning m. m.

135. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
och lån för ändrad organisation vid skyddshemmet åkerbrukskolonien
Hall. (319.)

Anmäld den 20 juni 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

136. den 2 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag örn kommunalstyrelse på landet m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner. (330.)

Anmäld den 6 juni 1930, därvid lagar i ämnet utfärdades (sv. f. nr 251—•
258). Av riksdagen väckt fråga rörande utredning i vissa i skrivelsen angivna
hänseenden är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

281

137. deri 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 154 med förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 örn understödsföreningar
m. m. (357.)

Anmäld den 20 juni 1930, därvid skrivelsen beträffande däri berörda lagstiftningsfrågor
såsom icke föranledande någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd lades
till handlingarna samt vad angår däri behandlade anslagsfrågor erforderliga åtgärder
beslötos.

138. samma dag, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (369.)

Anmäld den 27 juni 1930, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets
handläggning hörande ärenden (punkterna 59—64), och beslötos därvid erforderliga
åtgärder.

139. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(371.)

Anmäld den 27 juni 1930, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets
handläggning hörande ärenden (punkterna 6 och 7), och beslötos därvid erforderliga
åtgärder.

140. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till lån för anordnande av skyddshem för
flickor m. m. (355.)

Anmäld den 3 juli 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

141. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till socialstyrelsen m. m. (366.)

Anmäld den 20 juni 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

142. den 11 juni, angående regleringen för budgetåret 1930/1931 av utgifterna
under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till
socialdepartementet. (5 B.)

Anmäld den 27 juni 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

143. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under femte huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till barnhusen.
(367.)

Anmäld deri 13 juni och den 21 november 1930, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

144. samma dag, i anledning av väckta motioner örn avsättande av medel
till en hjälpfond för Norrbottens län. (368.)

Anmäld den 20 juni 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

145. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för befrämjande av jordbrukets kreditkasserörelse jämte i ämnet
väckt motion. (378.)

Anmäld den 18 oktober 1930, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets
handläggning hörande ärende, därvid två kungörelser utfärdades (sv. f. nr 372
och 373).

146. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till tryckningskostnader.
(390.)

Anmäld den 20 juni 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

282

147. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag

^ till bekämpande av arbetslösheten jämte i ämnet väckta motioner. (392.)

Sedan skrivelsen, i vad den avsåg till socialdepartementets handläggning hörande
ärende, anmälts den 3 juli 1930, har chefen för socialdepartementet
jämlikt bemyndigande den 26 september 1930, tillkallat fyra utredningsmän för
utredning angående anordnande av allmänna arbeten till motverkande av arbetslöshet.
I vad angår fråga örn återupptagande av driften vid sågverk å
Seskaro har Kungl. Majit den 8 augusti, den 26 september, den 31 oktober
och den 5 december 1930 beslutat erforderliga åtgärder.

148. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till hospitalsbyggnader jämte en i ämnet väckt motion. (361.)

Anmäld den 27 juni 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

149. den 5 februari 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till
elektrisk värmeledning i Gripsholms slott. (14.)

Anmäld den 14 februari 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

150. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till nybyggnad för
länsstyrelsen i Malmöhus län. (15.)

Anmäld den 14 februari 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

151. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
rubrik »utgifter för kapitalökning» gjorda framställning örn anslag till
förbättrade säkert]etsanstalter för inseglingen till Trälleberg. (16.)

Anmäld den 14 februari 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

152. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av postverkets fastighet i Trollhättan. (17.)

Anmäld den 14 februari 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

153. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1930/1931 av utgifterna
för kapitalökning i avseende å telegrafverket. (19.)

Anmäld den 14 februari och den 20 september 1930, därvid erforderliga åtgärder

beslötos.

154. den 15 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
till Nynäshamns köping av viss telegrafverket tillhörig mark. (27.)

Anmäld den 21 februari 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

155. den 18 februari, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1930/1931
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 11 april 1930, i vad skrivelsen avsåg till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärende (punkt 3), därvid erforderlig åtgärd beslöts.

156. samma dag, i anledning av Kungl. Majda proposition angående beredande
av ålderdomsunderstöd åt s. k. lådbrevbärare vid postverket. (35.)

Anmäld den 28 februari 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

283

157. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående förhöjning
för år 1930 av åt vissa f. d. poststationsföreståndare och lantbrevbärare
utgående understöd. (36.)

Anmäld den 28 februari 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

158. den 22 februari, angående vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för kapitalökning för budgetåret
1930/1931 i avseende å postverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk. (18.)

Anmäld den 28 februari 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

159. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående postavgifter
för tidningar m. m. (59.)

Anmäld den 28 mars 1930, därvid en kungörelse utfärdades (sv. f. nr 53).

160. den 5 mars, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till
väg- och vattenbyggnadsväsendet jämte i ämnet väckta motioner. (54.)

Anmäld dels den 7 mars 1930, därvid bestämmelser rörande de särskilda anslagen
meddelades samt vissa verkställighetsåtgärder i övrigt beslutades, dels
ock den 16 maj 1930, därvid vissa kungörelser och förrättningstaxor utfärdades
(sv. f. nr 159—161, 163, 166 och 167); och hava sedermera under året i övrigt
erforderliga åtgärder beslutits.

161. den 18 mars, i anledning av väckt förslag örn beredande av medel till
ett nytt postångfartyg för trafik mellan fastlandet och Öland. (73.)

Anmäld den 28 mars 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

162. den 29 mars, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1930/1931
under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet,
m. m. (6 A.)

Anmäld den 16 maj 1930, därvid bland annat en förordning och fem kungörelser
utfärdades (sv. f. nr 161 — 165 och 168); och hava därigenom samt sedermera
under året erforderliga åtgärder beslutits.

163. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående nedläggande
av statsbanedelen Dagarn—Hultebo m. m. (80.)

Anmäld den 25 april 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

164. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående befrielse
för kanallotsarna vid Trollhätte kanal från skyldighet att återbära andel
i vissa för mycket uppburna lotspenningar. (81.)

Anmäld den 4 april 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

165. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående fortsatta
åtgärder för främjande av sparsamhet bland skolungdomen. (82.)

Anmäld den 4 april 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

166. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående avskrivning
av viss del av statslån till Varberg—Ätrans och Eksjö—Österbymo
järnvägsaktiebolag. (84.)

Anmäld den 2 maj 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

167. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående förvärvande
för telegrafverkets räkning av vissa tomter i Göteborg. (85.)

Anmäld den 4 april 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

284

168. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn bokföring vid enskild järnväg m. m. (118.)

Anmäld den 3 juli 1930, därvid två lagar utfärdades (sv. f. nr 267 och 268),
samt den 3 oktober 1930, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 369).

169. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring
i avseende å löneställning och antal av vissa ordinarie befattningar
vid postverket, telegrafverket och statens järnvägar m. m. (83.)

Anmäld den 9 maj 1930, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 120) samt
i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

170. den 2 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss änd ^

gällande bestämmelser örn pensionering av icke-ordinarie personal
vid statens järnvägar m. m. (99.)

Anmäld den 25 april 1930, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 95) samt
i övrigt erforderlig åtgärd beslöts.

171. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av till statens järnvägars torvpulverfabrik vid Hästhagens mosse
hörande mark m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (123.)

Anmäld den 25 april 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

172. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan kronan och Jönköpings stad örn byte av viss
mark i nämnda stad. (126.)

Anmäld den 11 april 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

173. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar beträffande personalorganisationen för statens vattenfallsverk
m. m. (127.)

Anmäld den 9 maj 1930, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 120) och
i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

174. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av återbetalningsskyldighet beträffande till viss personal vid
statens fiskehamnsbyggnader utbetalta dyrtidstillägg m. m. (128.)

Anmäld den 11 april 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

175. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bestridande av kronans andel i vissa kostnader för reglerina av sion
Balungen. (129.)

Anmäld den 11 april 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

176. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
för kronans räkning av vissa fastigheter m. m. vid Indalsälven. (130.)

Anmäld den 11 april 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

177. den 9 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring beträffande säkerheten för statslån till Amål—Arjängs järnvägsaktiebolag.
(144.)

Anmäld den 2 maj 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

178. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av vissa områden å Kungl. Djurgården till Stockholm—Rimbo
järnvägsaktiebolag och till Stockholms stad. (145.)

Anmäld den 25 april 1930, därvid dels uppläts till Stockholms stad vissa områden,
dels ock kronans fastighetskommission av år 1925 anbefalldes att in -

285

komma med förslag till avtal mellan kronan och nämnda bolag rörande den i
riksdagens skrivelse avsedda markupplåtelsen till bolaget. Sådant förslag har
ännu icke inkommit.

179. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan kronan och Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag
samt kronan och Stockholms stad rörande marköverlåtelser m. m. (146.)

Anmäld den 25 april 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

180. samma dag, i anledning av väckta motioner örn ändringar i gällande
lagstiftning angående allmänna vägar. (156.)

Anmäld den 9 maj 1930, därvid uppdrogs åt de sakkunniga för revision av
bestämmelserna örn väghållningsbesvärets utgörande på landet m. m. att vid
fullgörandet av det dem meddelade uppdraget taga under övervägande de frågor,
som i riksdagens skrivelse avses.

181. den 26 april, angående upprättande av ett svenskt institut för högspänningsforskning.
(157.)

Anmäld den 20 juni 1930, därvid tillkallades sakkunniga att jämte överdirektören
i vattenfallsstyrelsen verkställa utredning i ämnet. De sakkunniga hava
den 14 oktober 1930 avgivit betänkande i ämnet. Ärendet har överlämnats
till ecklesiastikdepartementet och är, sedan infordrade utlåtanden numera avgivits,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

182. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln, punkt 14, gjorda framställning om anslag till byggande
av enkla bygdevägar jämte i ämnet väckta motioner. (159.)

Anmäld den 16 maj 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

183. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning
av viss del av statslån för anläggning av järnvägar från Oskarshamn
till Ruda och från Ruda till Älghult jämte i ämnet väckta motioner.
(164.)

Anmäld den 16 maj 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

184. den 2 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 13 § i lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående
rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk m. m. (158.)

Anmäld den 9 maj 1930, därvid utfärdades en lag och en kungörelse (sv. f.
nr 121 och 122).

185. samma dag, i anledning av väckt motion om ett personligt arvode åt
byråchefen J. Döss. (174.)

Anmäld den 3 juli 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

186. samma dag, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928
—30 juni 1929. (175.)

Punkten 4 angående vägdistriktens förvaltningskostnader m. m.

Anmäld den 30 maj 1930, därvid 1929 års vägsakkunniga anbefalldes verkställa
utredning och avgiva förslag i de av riksdagen angivna hänseendena.
Sedan dylikt förslag den 12 augusti 1930 avgivits och utlåtanden däröver inhämtats,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

286

Punkten 12 angående märkning av statens motorfordon.

Anmäld den 31 oktober 1930, därvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 380).

187. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till kraftstation vid Malfors. (190.)

Anmäld den 16 maj 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

188. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
med reglering av vattenavrinningen i Motala ström mellan Vättern och
Roxen sammanhängande frågor m. m. (191.)

Anmäld den 16 maj 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

189. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kronans
deltagande i reglering av sjön Torrön. (192.)

Anmäld den 16 maj 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

190. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elektrifiering
av statsbanan Järna—Norrköping—Malmö jämte vissa till densamma
anslutande statsbanelinjer. (1 V*3.)

Anmäld den 16 maj 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

191. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till statens järnvägar för skenfria vägkorsningar
m. m. (194.)

Anmäld den 16 maj 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

192. samma dag, på grund av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
i anledning av Markaryd—Veinge järnvägsaktiebolags skuldförhållande
till staten. (195.)

Anmäld den 16 maj 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

193. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av vissa ändringar i den internationella luftfartskonventionen
(225.)

Anmäld den 23 maj 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

194. den 21 maj, angående åtgärder till förebyggande av eldsolyckor vid
biografföreställningar. (249.)

Anmäld den 6 juni 1930, därvid uppdrogs åt häradshövdingen G. S. Dahlqvist

att verkställa utredning i frågan. Sedan denne den 14 november 1930 inkommit

med förslag i ämnet, hava yttranden häröver infordrats.

195. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj;ts proposition angående viss
ändring i planen för örn- och tillbyggnad av residensbyggnaden i Östersund.
(265.)

Anmäld den 30 maj 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

196. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förtidspension
och avskedsersättning åt vissa tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader
jämte i ämnet väckta motioner. (277.)

Anmäld den 6 juni 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

197. den 28 maj, i anledning av väckt motion örn viss lönefyllnad till vissa
statstjänstemän i Malmslätts stationssamhälle. (295.)

Anmäld den 13 juni 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

198. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag

287

till anläggande av uthamn för Haparanda och Tornedalen vid Karl
Johans stad. (297.)

Anmäld den 30 maj och den 19 december 1930, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

199. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
av regelbunden luftfart m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(298.)

Anmäld den 13 juni 1930, och hava då samt sedermera erforderliga åtgärder
beslutits.

200. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till hamnar
och farleder jämte i ämnet väckta motioner. (300.)

Anmäld den 6 juni 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

201. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader.
(320.)

Anmäld den 6 juni 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

202. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till besiktning av motorfordon m. m. (333.)

Anmäld dels den 13 juni 1930 beträffande anslag till registrering av motorfordon,
därvid erforderliga åtgärder beslötos, dels ock den 3 oktober 1930, i
vad avser anslag till besiktning av motorfordon, därvid en kungörelse (sv. f.
nr 353) utfärdades samt i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

203. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående exploatering
av Ladugårdsgärdet m. m. jämte i ämnet väckt motion. (334.)

Med skrivelse den 31 maj 1930 har byggnadsstyrelsen överlämnat ett på grund
av den 15 mars 1929 erhållet bemyndigande utav styrelsen i samråd med Djurgårdskommissionen
och vissa andra myndigheter utarbetat förslag till stadsplan
jämte särskilda byggnadsbestämmelser för delar av Ladugårdsgärdet, omfattande
detta förslag i huvudsak de områden, som enligt Kungl. Maj:ts beslut den 19
oktober 1928 angående godkännande av den mellan kronan och Stockholms
stad träffade överenskommelsen rörande grunder för exploatering av viss del av
Norra Djurgården skulle i första hand intagas i stadens planlagda område, ävensom
beträffande vissa därintill belägna områden revision av gällande stadsplan.
I utlåtande den 12 juni 1930 har kronans fastighetskommission av år 1925
framställt vissa erinringar mot det framlagda stadsplaneförslaget samt förordat
dess godkännande allenast med vissa angivna inskränkningar. Sedan därefter
stadsplaneförslaget remitterats till Stockholms stadsfullmäktige för vederbörlig
handläggning, därvid jämväl av fastighetskommissionen ifrågasatta jämkningar
i förslaget borde komma under bedömande, har O. A. med utlåtande den 17
juli 1930 överlämnat en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse, däri stadsfullmäktige
anmält, att de vid sammanträde den 30 juni 1930 för sin del oförändrat antagit
byggnadsstyrelsens förslag till stadsplan och särskilda byggnad sbestäm
melser för det angivna området, därvid fullmäktige förutsatt, att stadsplanen
komme att fastställas utan att någon del av detta område därvid undantoges.
Utlåtanden hava därefter avgivits dels den 5 augusti 1930 av byggnadsstyrelsen,
dels den 28 augusti 1930 av Djurgårdskommissionen, dels ock den 2 september
1930 av fastighetskommissionen, som hemställt, att Kungl. Maj;t ville

288

anbefalla upptagandet skyndsammast av förhandlingar för kronans del med
representanter för Stockholms stad dels angående ett stadsplaneavtal rörande
det område, som nu skall intagas i stadsplan, i anknytning till Ladugårdsgärdesavtalet,
dels ock i det sammanhanget även om sådana ändringar i föreliggande
stadsplaneförslag, som ur kronans synpunkt kunde finnas erforderliga.

Genom beslut den 5 september 1930 har Kungl. Maj:t bemyndigat fastighetskommissionen
att — med beaktande av angelägenheten av att avsedd exploatering
av Norra Djurgården snarast möjligt måtte kunna påbörjas — i de avseenden
kommissionen funne erforderligt å kronans vägnar förhandla med
representanter för Stockholms stad beträffande föreliggande stadsplanefråga och
därmed sammanhängande spörsmål. Enligt den 29 december 1930 inkommen
rapport hava dessa förhandlingar icke lett till resultat. Det i riksdagens skrivelse
avsedda ärendet är till följd härav ännu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

204. den 3 juni, angående regleringen för budgetåret 1930/1931 av utgifterna
under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.
(6 B.)

Anmäld den 13 juni 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

205. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1930/1931 av utgifter
för kapitalökning i vad angår anslagen till postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk. (338.)

Anmäld den 13 juni 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

206. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa statens järnvägar tillhöriga markområden m. m. (343.)

Anmäld den 13 juni 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

207. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ändring
i planen för nybyggnaden för Kungl. Maj:ts kansli jämte en i
ämnet väckt motion. (346.)

Anmäld den 6 juni 1930, därvid byggnadsstyrelsen erhöll uppdrag att, under
förbehåll örn Kungl. Maj:ts godkännande, med Stockholms stads vederbörande
myndighet träffa avtal i ämnet. Sedan dylikt avtal träffats, blev detsamma den
27 juni 1930 av Kungl. Majit godkänt, varvid samtidigt i övrigt erforderliga
åtgärder beslötos.

208. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
motorfordonsförordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (359.)

Anmäld dels den 20 juni 1930, därvid utfärdades motorfordonsförordning och
vägtrafik starl ga (sv. f. nr 284 och 285), dels ock den 3 oktober 1930, därvid
utfärdades en instruktion och nio kungörelser (sv. f. nr 352 samt 354—362)
ävensom i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

209. samma dag, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna (369.)

Anmäld den 20 juni 1930, i vad skrivelsen avsåg till kommunikationsdepartementets
föredragning hörande ärenden (punkterna 65—68), därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

210. samma dag, i anledning av vissa framställningar angående pensioner
och understöd m. m., att utgå av affärsdrivande verks medel. (370.)

Anmäld den 20 juni 1930, i vad skrivelsen avsåg till kommunikationsdeparte -

289

mentets föredragning hörande ärenden (punkterna 1—6), därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

211. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(371.)

Anmäld den 20 juni 1930, i vad skrivelsen avsåg till kommunikationsdepartementets
föredragning hörande ärenden (punkterna 8 och 15—21), därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

212. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 59 och 63 §§ lagen den 23 oktober 1891
(nr 68 sid. l) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. (396.)

Anmäld den 13 juni 1930, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 263).

213. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för befrämjande av jordbrukets kreditkasserörelse jämte i ämnet
väckt motion. (378.)

Till den del skrivelsen avser åtgärder i anledning av riksdagens bemyndigande
åt Kungl. Maj:t att beträffande postsparbankens kapital meddela föreskrifter till
möjliggörande av utlåning åt svenska jordbrukskreditkassan har skrivelsen på
kommunikationsdepartementets föredragning anmälts den 17 oktober 1930, därvid
utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 374).

214. den 12 juni, angående utredning om reducering och reglering av vattenfallsstyrelsens
taxor för elektrisk kraft åt landsbygden. (383.)

Anmäld den 3 juli 1930, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande av
utredning i ämnet.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

215. den 12 februari 1930, angående regleringen för budgetåret 1930/1931
av utgifterna under riksstatens första huvudtitel, innefattande anslagen
till kungl, hov- och slottsstaterna, (l.)

Anmäld den 7 mars och den 13 juni 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

216. den 18 februari, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret
1930/1931 under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 14 mars 1930, då bland annat en kungörelse utfärdats (sv. f.

nr 56).

217. samma dag, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om
ändrad lydelse av 13 och 25 §§ i lagen för Sveriges riksbank. (34.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 februari 1930 (sv. f. nr 35).

218. den 4 mars, i anledning av väckt motion om fortsatt giltighet för förordningen
örn utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid
köp, byte eller införsel till riket av pärlor m. fl. lyxvaror. (61.)

Förordning i ämnet utfärdad den 6 juni 1930 (sv. f. nr 193).

19 — Justitieombudsmannens ämbets!)erättelse till 1931 drs riksdag.

290

219. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1911 örn bankrörelse.
(62.)

Lag i ämnet utfärdad den 4 april 1930 (sv. f. nr 61).

220. den 5 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framställda förslag rörande avsättning till statsverkets fond av rusdrycksmedel.
(55.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1930.

221. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag till fonden för mötande av förluster å
Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922. (56.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1930.

222. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 126 § 1 och 2 mom. taxeringsförordningen
den 28 september 1928. (72.)

Förordning i ämnet utfärdad den 21 mars 1930 (sv. f. nr 50).

223. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln gjorda framställning angående ändrad ordning
för prövningen av vissa ärenden örn understöd åt efterlevande efter i
statens tjänst anställda personer jämte en i ämnet väckt motion. (74.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1930.

224. den 29 mars, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen
om skogsaccis. (103.)

Inom finansdepartementet har i ämnet utarbetats en promemoria, vilken remitterats
till åtskilliga verk och myndigheter för yttrande.

225. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tullfri
införsel av två telefonkablar. (104.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 april 1930.

226. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av tullverkets andel av en till Råå fiskeläges skifteslag hörande
samfällighet. (107.)

Anmäld den 16 april 1930, då Kungl. Majit meddelat beslut rörande försäljning
av ifrågavarande samfällighet.

227. den 2 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående delaktighet
i statens pensionsanstalt för befattningshavare hos centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund. (101.)

Två kungörelser i ämnet utfärdade den 4 december 1930 (sv. f. nr 434 och 435).

228. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer. (102.)

Anmäld den 3 juli och den 17 oktober 1930, därvid erforderliga åtgärder be slötos.

229. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående efterskänkande
i vissa fall av kronans rätt till danaarv. (122.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1930.

230. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försälj -

291

ning av de ett dotterbolag till Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922
tillhöriga aktierna i Aktiebolaget Göteborgs Handelsbank. (124.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1930.

231. den 4 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till kammarrätten för budgetåret 1930/1931 m. m. (134.)

Anmäld den 16 april 1930, då bland annat en kungörelse utfärdats (sv. f.
nr 83).

232. den 9 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående till-;
fällig löneförbättring under budgetåret 1930/1931 för viss personal inom
den civila statsförvaltningen. (147.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 13 juni 1930 (sv. f. nr 241).

233. den 2 maj, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928
—30 juni 1929. (175.)

Anmäld den 23 maj 1930. Enligt Kungl. Maj:ts beslut denna dag hava tryckta
exemplar av riksdagens skrivelse för vidare handläggning i angivna delar
överlämnats till socialdepartementet (punkten 2), ecklesiastikdepartementet (punkterna
8 och 9) och handelsdepartementet (punkten 11) ävensom till kommunikationsdepartementet
för behandling av ärendet under punkten 4 samt den av
riksdagen under punkten 12 berörda frågan örn märkning av statens motorfordon.

Sedan samma dag ärendet under punkten 1 angående riksdagens revisorers
granskningsrätt remitterats till statskontoret och riksräkenskapsverket för utredning,
hava ämbetsverken den 1 november 1930 gemensamt avgivit förslag,
över vilket utlåtanden inhämtats från styrelserna för svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund.

Efter det utlåtanden i ärendet under punkten 3 avgivits av statskontoret
och kammarrätten, har Kungl. Majit den 3 oktober 1930 utfärdat kungörelse
(sv. f. nr 346) angående ersättning till särskild mantalsskrivningsförrättare.
Chefen för finansdepartementet har samma dag i cirkulärskrivelse till länsstyrelserna
fäst uppmärksamheten därpå, att särskild mantalsskrivningsförrättare
icke, med åberopande av § 1 mom. 2 mantalsskrivningsförordningen, må förordnas
i annat fall än då på grund av fögderiets utsträckning eller folkmängd
häradsskrivaren prövas icke kunna inom föreskriven tid medhinna mantalsskrivningen
inom fögderiets samtliga distrikt.

För vidare handläggning av ärendet under punkten 5 angående en per mille
fonden har enligt Kungl. Maj:ts beslut den 11 oktober 1930 tryckt exemplar
av riksdagens ifrågavarande skrivelse jämte utlåtanden av marinförvaltningen
och riksräkenskapsverket överlämnats till försvarsdepartementet.

I anledning av riksdagens hemställan under punkten 6 och sedan utlåtanden
avgivits av länsstyrelserna, har Kungl. Majit den 21 november 1930 meddelat
länsstyrelserna vissa föreskrifter för åstadkommande av skyndsammare behandling
av besvärsmål rörande inkomsttaxering.

Ärendet under punkten 7 angående befattningshavares befrielse från viss del
av sin tjänstgöring samt ersättningen till vikarie under sådan ledighet har
enligt Kungl. Majits beslut den 23 maj 1930 varit föremål för övervägande
hos 1928 års lönekommitté och är behandlat i dess den 21 juli 1930 avgivna
betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente (st. off. utr. 1930: 17).

292

I ärendet under punkten 10 angående vissa utbetalningar av resekostnadsoch
traktamentsersättning i Västerbottens län hava utlåtanden avgivits av statskontoret
samt därefter av åtskilliga verk samt av vissa länsstyrelser.

Utlåtande och förslag i anledning av vad riksdagen under punkten 12 anfört
angående utfärdande av föreskrifter örn användningen av statens motorfordon
hava inkommit från statskontoret.

Ärendena under punkterna 2—6, 8, 9 och 11 komma ej vidare, i vad på
finansdepartementets föredragning beror, att bliva föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

234. den 6 maj, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1930/1931
under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.
(7 A.)

Anmäld den 16 maj samt, i särskilda delar, den 20 juni och den 14 juli 1930,
därvid erforderliga åtgärder beslötos.

235. den 7 maj, i anledning av Kungl. Majits propositioner dels med förslag
till lag om vissa ändringar i lagen den 12 maj 1897 (nr 27) för
Sveriges riksbank, dels ock med förslag till lag, innefattande tillägg till
12 § i samma lag m. m. (189.)

Anmäld den 9 maj 1930, då bland annat en lag i ämnet utfärdats (sv. f.
nr 114).

236. samma dag, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i gällande
tulltaxeförordning och tulltaxa. (210.)

Två kungörelser i ämnet utfärdade den 13 juni 1930 (sv. f. nr 219 och 220).

237. den 9 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 5 och 6 §§ i lagen den 11 oktober 1907
(nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension. (219.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 maj 1930 (sv. f. nr 182).

238. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1930/1931 för viss personal inom
den civila statsförvaltningen, i vad avser pensions- och indragningsstaterna.
(220.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 13 juni 1930 (sv. f. nr 241).

239. den 13 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till

förordning örn ändrad lydelse av 56 § förordningen den 19 november
1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva. (221.) 1

Förordning i ämnet utfärdad den 6 juni 1930 (sv. f. nr 195).

240. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av 8 § tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316). (222.)

Ärendet, som rör tullfrihet för vissa utställningsföremål, är i avbidan på ratifikation
av en den 22 november 1928 undertecknad, av riksdagen godkänd
konvention angående internationella utställningar, beroende på Kungl. Majits
prövning.

241. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning angående särskilda bestämmelser rörande mantalsskrivningen
för år 1931 samt örn uppgifter för den allmänna folkräkningen den 31
december 1930. (223.)

293

Förordning i ämnet utfärdad den 23 maj 1930 (sv. f. nr 171). Kungl. Majit
har sedermera den 14 juli 1930 fastställt formulär för ifrågavarande mantalsoch
folkräkningsuppgifter för riket i allmänhet ävensom den 28 augusti 1930
utfärdat kungörelser (sv. f. nr 347—349) angående särskilda bestämmelser för
Stockholm, Göteborg och Malmö i fråga om dylika uppgifter samt fastställt
formulär för dessa städer. Förstnämnda dag har Kungl. Majit även meddelat
föreskrifter för kommun eller del av kommun, där specialräkning av finsk eller
lapsk befolkning skall äga rum, samt vissa andra av folkräkningen föranledda
bestämmelser.

242. den 14 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av allmänna arvsfonden tillfallna lägenheten Åsumtorp 341 i
Norra Åsums socken av Kristianstads län. (236.)

Anmäld den 13 juli 1930, då Kungl. Majit meddelat beslut rörande försäljning
av ifrågavarande lägenhet.

243. den 17 maj, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och
med dem jämförliga befattningshavare. (252.)

Ärendet har den 4 juni 1930 överlämnats till ecklesiastikdepartementet.

244. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående befrielse
från återbetalning av vissa för kronan tillhöriga fastigheter erlagda
kommunalutskylder m. m. (255.)

Anmäld den 7 november 1930. Samma dag har Kungl. Majit, med stöd av
uti riksdagens skrivelse givet bemyndigande, efter framställning av ett antal
städer och landskommuner meddelat beslut rörande befrielse från återbetalning
av vissa för kronan tillhöriga fastigheter erlagda kommunalutskylder eller ersättning
för redan återbetalade sådana.

245. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående utövandet
av statens tobaksmonopol jämte i ämnet väckta motioner. (258.)

Anmäld den 23 maj 1930, då Kungl. Majit bemyndigat chefen för finansdepartementet
att å statens vägnar träffa avtal, i huvudsaklig överensstämmelse
med de i riksdagens skrivelse intagna förslag, dels med Aktiebolaget
Svenska Tobaksmonopolet angående utövandet av statens tobaksmonopol och
dels med blivande preferensaktieägare i bolaget angående dettas preferensaktiekapital.
Kungl. Majit har vidare samma dag, bland annat, för staten utfäst
viss i riksdagens skrivelse omförmäld garanti. Med stöd av Kungl. Majits bemyndigande
har chefen för finansdepartementet underskrivit avtal med nämnda
bolag den 26 maj 1930.

246. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 (nr
340) angående försäljning av rusdrycker m. m., ävensom i ämnet väckta
motioner. (259.)

Anmäld den 30 maj 1930. Kungl. Majit har denna dag, bland annat, dels
utfärdat förordning (sv. f. nr 184) om vissa ändringar i förordningen den 14
juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker samt kungörelse (sv. f.
nr 185) rörande ikraftträdandet av samma förordning, dels åt Aktiebolaget Vin&
spritcentralen upplåtit rätt att till och med den 31 december 1936 bedriva
handel med rusdrycker, dels bemyndigat chefen för finansdepartementet att å
statens vägnar träffa avtal, i huvudsaklig överensstämmelse med de i riks -

294

dagens skrivelse intagna förslag, med bolaget angående nämnda upplåtelse och
med bolagets blivande stamaktieägare i fråga örn dettas stamaktiekapital, dels
ock för staten utfäst vissa i riksdagens skrivelse omförmälda garantier. Med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande har chefen för finansdepartementet underskrivit
avtal med bolaget den 15 oktober 1930.

247. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923
(nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker.
(260.)

Förordning i ämnet utfärdad den 6 juni 1930 (sv. f. nr 196).

248. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av allmänna arvsfonden tillfallna fastigheten 1/s2 mantal Vedby
nr 54 i Vedby socken av Kristianstads län. (245.)

Anmäld den 6 juni 1930, då Kungl. Maj:t meddelat beslut rörande försäljning
av ifrågavarande fastighet.

249. samma dag, angående intressekontorsrörelsen bland statens befattningshavare.
(250.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

250. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till Pehr Fricks Fabrikers Aktiebolag och hos bolaget anställda
vid nedläggande av bolagets tillverkning av cigarrlådor jämte en i ämnet
väckt motion. (264.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1930.

251. den 23 maj, angående de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor.
(266.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1930.

252. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bildande
av en fond hos Aktiebolaget Jordbrukarbanken, avsedd att möjliggöra
avveckling av vissa krediter åt Svenska lantmännens riksförbund
och därtill anslutna föreningar. (268.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1930.

253. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst m. fl. (269.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1930.

254. den 27 maj, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och
med dem jämförliga befattningshavare, i vad angår flottans pensionskassa.
(278.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1930.

255. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till
statistiska centralbyrån och dess verksamhet. (283.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1930.

256. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 3, 6 och 18 §§ i förordningen den
2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt. (289.)

295

En förordning i ämnet utfärdad den 20 juni 1930 (sv. f. nr 286). Samma
dag kungörelser utfärdade (sv. f. nr 287 och 288) örn ändrad lydelse av 5 7 §§

i kungörelsen den 12 december 1924 (nr 513) angående uppbörd av automobilskatt
m. m. samt örn särskild skatt i vissa fall för användande i trafik av
motorfordon, som icke registrerats.

257. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) m. m. (290.)

En lag och två förordningar i ämnet utfärdade den 6 juni 1930 (sv. f. nr
190—192).

258. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkten 9 av elfte
huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till allmänna indragningsstaten.
(303.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1930.

259. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl., i vad rör pensions- och indragningsstaterna. (304.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1930.

260. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under vissa punkter av elfte
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till dyrtidstillägg åt f. d.
befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer och åt pensionsberättigade
änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst
m. fl. (305.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1930.

261. den 30 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
upphävande av förbud mot skatteköp i vissa fall, dels ock en i ämnet
väckt motion. (316.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 6 juni 1930 (sv. f. nr 194).

262. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1930/1931 för viss personal inom
den civila statsförvaltningen. (326.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 13 juni 1930 (sv. f. nr 24l).

263. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphävande
av villkor i skatteköpebrev rörande hemmanet 7* mantal Köpinge
nr 4 inom Hälsingborgs stad. (327.)

Sedan kammarkollegium och byggnadsstyrelsen den 28 augusti 1930 gemensamt
avgivit infordrat utlåtande i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj.ts
prövning.

264. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn vissa ändringar i förordningen den 1 juni 1923 (nr 140)
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker m. m. ävensom
i ämnet väckta motioner. (329.)

Anmäld den 20 juni 1930, då Kungl. Maj:t utfärdat förordningar (sv. f. nr
224 och 225) örn vissa ändringar i förordningen den 1 juni 1923 (nr 140)
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker samt örn ändrad lydelse
av 12 § förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av vissa
alkoholfria och därmed jämförliga drycker ävensom kungörelse (sv. f. nr 226)

296

om ändrad lydelse av 3 § 2 mom. och 6 § kungörelsen den 27 juli 1923 (nr
339) med bestämmelser angående arvode och ersättning åt tjänstemännen vid
kontrollen över maltdrycks- och brännvinstillverkningen. Kungl. Majit har
vidare samma dag anbefallt kommerskollegium och kontrollstyrelsen att gemensamt
avgiva förslag till uti riksdagens ifrågavarande skrivelse avsedda bestämmelser,
varigenom för användande av sackarin i läskedrycker skulle uppställas
i huvudsak samma villkor, som av riksdagen beslutats beträffande svagdricka.
Sedan sålunda anbefalld utredning blivit verkställd, är ärendet i denna del
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

265. den 2 juni, angående regleringen för budgetåret 1930/1931 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions-
och indragningsstaterna. (11 B.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1930.

266. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag till oförutsedda utgifter. (335.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1930.

267. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader
m. m. (336.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1930.

268. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anvisande av anslag till räntor å statsskulden m m
(337.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1930.

269. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften. (339.)

Förordning i ämnet utfärdad den 20 juni 1930 (sv. f. nr 243). Samma dag
kungörelser utfärdade (sv. f. nr 244—246) örn ändrad lydelse av §§ 3, 13 och
15 förordningen den 7 december 1883 (nr 64) angående expeditionslösen, örn
expeditionslösen hos Ö. Ä. för polisärenden i vissa mål och ärenden ävensom
hos sparbanksinspektionen samt örn tillhandahållande av expedition i ärende
rörande förhör, som avses i 5 kap. sinnessjuklagen.

270. samma dag, i anledning av väckta motioner örn sänkning av reparti»
tionstalet för jordbruksfastighet. (340.)

Anmäld den 30 juli 1930, då Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för finansdepartementet
att tillkalla högst sju sakkunniga med uppdrag att inom departementet
biträda med utredning av de i riksdagens skrivelse avsedda och därmed
sammanhängande skatteregleringsfrågor. Statsrådsprotokollet i detta ärende
är offentliggjort i Post- och Inrikes Tidningar den 31 juli 1930. Med stöd av
Kungl. Maj:ts bemyndigande har chefen för finansdepartementet förstnämnda
dag tillkallat sju personer för ifrågavarande utredning.

271. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare i vad rör iordbruksärenden
(342.)

Överlämnad den 11 juni 1930 till jordbruksdepartementet för vidare handläggning.

297

272. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av en kronan såsom danaarv efter änkan Erica Christina Josephina
Fahlström, f. Dufwa, tillfallen fastighet. (344.)

Anmäld den 13 juni 1930, då Kungl. Majit meddelat beslut rörande försäljning
av ifrågavarande fastighet.

273. den 4 juni, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (369.)

Anmäld den 13 juni 1930, då Kungl. Majit bland annat förordnat, att tryckta
exemplar av riksdagens skrivelse skulle överlämnas till övriga departement för
handläggning i vad på vederbörande departement ankomme.

274. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner
eller understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(371.)

Anmäld den 13 juni 1930, då Kungl. Majit förordnat, att tryckta exemplar
av riksdagens skrivelse skulle överlämnas till utrikes-, försvars-, social-, kommunikations-,
ecklesiastik-, jordbruks- och handelsdepartementen för handläggning
i vad på vederbörande departement ankomme.

275. samma dag, med reglemente för riksgäldskontoret. (372.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 juni 1930.

276. den 5 juni, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn dels nedskrivning av statens utlåningsfonders
lånekapital, dels ock täckande av förluster å lånemedelskapital.
(353.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1930.

277. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden.
(356.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1930.

278. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående bestridande
av kostnaderna för framlidna Hennes Majit Drottning Victorias
begravning. (362.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1930.

279. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl., allt i vad rör jordbruksärenden. (395.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1930.

280. den 6 juni, angående val av två fullmäktige i riksbanken och av tre
suppleanter för riksdagens samtliga fullmäktige i nämnda bank. (310.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1930.

281. samma dag, angående val av två fullmäktige i riksgäldskontoret och
tre suppleanter för fullmäktige i nämnda verk. (313.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1930.

282. den 11 juni, angående regleringen för budgetåret 1930/1931 av utgifterna
under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till
finansdepartementet. (7 B.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1930.

298

283. samma dag, angående åtgärder för införande av folkregiater m m
(381.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majda prövning.

284. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till kontrollstyrelsens verksamhet
jämte i ämnet väckta motioner dels ock Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning örn vissa ändringar i förordningen den 1 juni
1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
m. m. (388.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1930.

285. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till
tryckningskostnader. (391.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1930.

286. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret
1930/1931, m. m. (399.)

Anmäld den 13 juni 1930, då bland annat utfärdats förordning (sv. f. nr 215)
angående det procenttal av stadgade grundbelopp, varmed den statliga inkomstoch
förmögenhetsskatten för år 1930 skall utgå, samt kungörelse (sv. f. nr
216) angående fastställelse av vissa tabeller till ledning vid uträknandet av
den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för år 1930.

287. den 12 juni, angående statsregleringen för budgetåret 1930/1931. (401.)
Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1930.

288. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1930/1931
(402.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 juni 1930.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Kiksdagens skrivelse

289. den lo februari 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under rubrik »utgifter för kapitalökning» gjorda framställning
örn anslag till fonden för räntefria studielån. (26.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1930.

290. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
tillbyggnadsarbeten å allmänna barnbördshuset i Stockholm. (28.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1930.

291. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lokaler
för undervisningen och forskningen i cellulosateknik och träkemi vid
tekniska högskolan m. m. (29.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1930.

292. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av åttonde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. (30.)

Anmäld och slutbehandlad den %8 februari 1930.

299

29B. den 18 februari, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret
1930/1931 under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (11 A.)

Kungl. Majit har den 9 maj 1930 avgjort de i ifrågavarande skrivelse upptagna,
på ecklesiastikdepartementets föredragning ankommande ärenden.

294. den 19 februari, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkt 248, gjorda framställning angående
understöd åt anstalter och föreningar, som anordna populärvetenskapliga
föreläsningar. (43.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 mars 1930.

295. den 22 februari, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
anslag ur Ovanåkers pastorats avlöningsfond till restaurering av Ovanåkers
församlings kyrka m. m. (47.) •

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1930.

296. den 14 mars, i anledning av väckta motioner örn lagstiftning rörande
blindhetsersättning. (70.)

Kungl. Majit har den 25 april 1930 uppdragit åt numera landshövdingen
A. G. M. Munck af Rosenschöld att såsom sakkunnig inom ecklesiastikdepartementet
biträda med verkställande av utredning och framläggande av förslag
rörande omorganisation av dövstumundervisningsväsendet och blindvårdens ordnande.
Denna utredning är ännu icke slutförd.

297. den 18 mars, i anledning av väckt motion angående upphävande av vissa
prästerskapet tillkommande privilegier. (76.)

Anmäld den 4 april 1930, därvid beslöts remiss till kammarkollegiet, som anbefalldes
att efter hörande av samtliga länsstyrelser och domkapitel samt Stockholms
stads konsistorium inkomma med yttrande. Sådant yttrande har ännu
icke inkommit.

298. den 29 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående brandskyddsanordningar
i operabyggnaden och dramatiska teaterns byggnad.

(91.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1930.

299. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ändrings-
och reparationsarbeten i universitetshuset i Lund. (92.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1930.

300. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående utvidgning
och förbättring av lokalerna för institutet och förskolan för blinda
å Tomteboda. (93.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1930.

301. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående överlåtelse
på Östersunds stad av den Kungl. Majit och kronan tillkommande
rätten till högre allmänna läroverkets i Östersund byggnader. (94.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1930.

302. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående bidrag
till vissa kassor vid de högre allmänna läroverken för flickor i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Hälsingborg. (95.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1930.

300

303. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående rätt för
lektorn C. G. Bondeson till viss tjänstår sberäkning. (96.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1930.

304. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående statsbidrag
till uppförande av två arbetsstugor inom Nedertorneå och Gällivare
församlingar. (97.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1930.

305. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av lappskolbordet i Gällivare. (98.)

Anmäld den 16 april 1930, varvid skolöverstyrelsen anbefalldes att efter hörande
av länsstyrelserna, domkapitlen och nomadskolinspektören inkomma med
förslag till föreskrifter. Sådant förslag har ännu icke avgivits.

306. den 2 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring i för statens pensionsanstalt gällande stat. (100.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1930.

307. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet
i statens pensionsanstalt för befattningshavare hos centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund. (101.)

Sedan enligt riksdagens beslut pensionsärenden från och med den 1 juli 1930
överflyttats till finansdepartementets föredragning, har förevarande skrivelse
överlämnats till sistnämnda departement.

308. den 4 april, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar, dels ock
åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

Kungl. Majit har den 25 april, den 2, den 9, den 23 och den 30 maj, den 13
och den 20 juni, den 3, den 11 och den 25 juli, den 15 och den 29 augusti,
den 12 och den 20 september samt den 16 oktober 1930 avgjort skilda delar
av ärendet och därvid utfärdat, den 9 maj åtta kungörelser (sv. f. nr 137,
148—153, 183), den 30 maj 1930 en kungörelse (sv. f. nr 176) samt den 20
juni 1930 två kungörelser (sv. f. nr 279 och 280). Dock äro nedannämnda
punkter icke slutbehandlade:

Punkten 48 angående bidrag till uppförande av en svensk kyrka i Helsingfors.
Anmäld den 27 juni 1930, därvid Kungl. Majit förklarade sig vilja framdeles
meddela beslut beträffande ifrågavarande anslag.

Punkten 161 angående ersättning åt vissa lärarinnor vid statsunderstödda
enskilda läroanstalter.

Anmäld den 27 juni 1930, därvid Kungl. Majit förklarade sig vilja framdeles
meddela beslut med anledning av vad riksdagen under här ifrågavarande
punkt anmält.

Punkten 179 angående gratifikationer åt inspektörerna för gymnastikundervisningen
vid vissa skolor m. m.

Anmäld den 9 maj 1930, därvid Kungl. Majit förklarade sig vilja framdeles
på förslag, som skolöverstyrelsen hade att i samråd med direktionen över gymnastiska
centralinstitutet avgiva efter utgången av år 1930, meddela beslut
angående utdelande av gratifikationer från omförmälda anslag.

Punkten 185 angående framdragande av en elektrisk högspänningsledning
från Sörfors kraftstation till skolhemmet i Risbäck.

Anmäld den 9 maj 1930, därvid Kungl. Majit anbefallde skolöverstyrelsen

301

att verkställa den av riksdagen begärda utredningen ävensom att med denna
utredning jämte det förslag, vartill densamma kan giva anledning, till Kungl.
Majit inkomma i så god tid, att frågan må kunna föreläggas 1931 års riksdag.

Punkten 241 angående vissa kostnader för utdelning av statens räntefria
studielån.

Anmäld den 9 maj 1930, därvid Kungl. Majit förklarade sig vilja framdeles
meddela beslut i fråga om anvisande av medel från ifrågavarande anslag. Genom
beslut den 4 december 1930 utsåg Kungl. Majit ledamöter i den nämnd,
som jämlikt § 4 i reglementet för utdelning av statens räntefria studielån har
att upprätta förslag till utdelning år 1931 av dylika lån, och föreskrev tillika,
att de till arvoden och ersättning åt nämndens ledamöter erforderliga beloppen
skulle utgå från anslaget till nämnden för statens räntefria studielån. I fråga
om det arvode, som borde tillerkännas nämndens sekreterare, samt i fråga om
ersättning åt postverket för dess bestyr med ifrågavarande lån är punkten
ännu icke slutbehandlad.

309. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående uppförande
och inredning av ett laboratorium i flygteknik vid tekniska högskolan.
(132.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 april 1930.

310. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående särskilt
understöd till skolväsendet i skoldistrikt inom Norrland och Dalarna
på grund av kronoparkskolonisation m. m. (133.)

Kungl. Majit har den 30 juli 1930 avgjort ärendet och därvid utfärdat en kungörelse
i ämnet (sv. f. nr 323).

311. den 26 april, angående upprättande av ett svenskt institut för högspänningsforskning.
(157.)

Sedan av chefen för kommunikationsdepartementet, jämlikt nådigt bemyndigande
av den 20 juni 1930, tillkallade sakkunniga den 10 oktober 1930 inkommit
med utredning angående upprättande av ett institut för högspänningsforskning
i Sverige, har ärendet överlämnats till ecklesiastikdepartementet. Sedan yttranden
därefter inhämtats från åtskilliga myndigheter, är ärendet numera beroende
på Kungl. Majits prövning.

312. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkt 14, gjorda framställning angående anslag
till nationalmuseets depositionsavdelnings konstbildande verksamhet jämte
två i ämnet väckta motioner. (160.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1930.

313. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkt 272, gjorda framställning angående anslag
till fortsatt utgivande av »Nusvensk ordbok» m. m. jämte en i
ämnet väckt motion. (161.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1930.

314. samma dag, i anledning av väckta motioner örn anslag till svenska
eldbegängelseföreningen. (162.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 september 1930.

315. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkt 241, gjorda framställning angående under -

302

stöd till obemedlade och mindre bemedlade elever vid statsunderstödda
skolor för husmodersutbildning jämte fyra i ämnet väckta motioner. (165.)
Kungl. Majit har den 23 maj 1930 avgjort ärendet och därvid utfärdat en kungörelse
i ämnet (sv. f. nr 158).

316. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående statsbidrag
till byggnader för folkskoleväsendet inom Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter, jämte
två i ämnet väckta motioner. (166.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1930.

317. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1928—30 juni 1929. (175.)

Punkten 8 angående kungl, dramatiska teaterns verksamhet.

Kungl. Majit har den 3 oktober 1930 bemyndigat chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet biträda med
utredning av med dramatiska teaterns verksamhet sammanhängande frågor.
Den 30 december 1930 har sakkunnig tillkallats.

Punkten 9 angående särskilda förmåner, förenade med vissa lärartjänster.

Kungl. Majit har genom beslut den 13 juni 1930 anbefallt kammarkollegiet
och statskontoret att dels verkställa skyndsam utredning av frågan örn indragning
till statsverket eller övertagande till förvaltning av statsverket av de av
kronan till de allmänna läroverken gjorda förläningar av hemman och andra
donationer samt med sagda utredning och det utlåtande, vartill densamma
kunde föranleda, inkomma till Kungl. Majit, dels ock före den 1 oktober 1930
till Kungl. Majit inkomma med förslag till sådana jämkningar i från och med
budgetåret 1930/1931 gällande stater för de allmänna läroverken, att största
möjliga överensstämmelse vunnes mellan den beräknade och den verkliga avkastningen
av de av kronan till de allmänna läroverken lämnade donationer.
Sedan sådant förslag inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

Vidare har Kungl. Majit med anledning av ifrågavarande punkt den 13 juni
1930 meddelat beslut i fråga om dyrtidstillägg av statsmedel för rektor vid
högre allmänna läroverket i Malmö.

318. den 9 maj, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkt 118, gjorda framställning angående ökade
medel för uppehållande av serafimerlasarettets verksamhet. (196.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1930.

319. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående örn- och
tillbyggnad av anatomiska institutionen vid universitetet i Uppsala. (197.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1930.

320. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående överflyttande
av en parallellavdelning i realskolan vid högre allmänna läroverket
å Södermalm i Stockholm till Katarina realskola därstädes. (198.)

Anmäld den 23 maj 1930, därvid Kungl. Majit anbefallde skolöverstyrelsen att
till Kungl. Majit inkomma med yttrande angående den tidpunkt, då med hänsyn
till lokalförhållandena vid Katarina realskola och de övriga omständigheter, sorn,
på frågan kunna öva inverkan, den av riksdagen medgivna överflyttningen anses
lämpligen böra taga sin början, ävensom med förslag till de närmare föreskrifter,
som med avseende å överflyttningen och vad därmed äger samband böra

303

av Kungl. Majit meddelas. Yttrande och förslag hava från skolöverstyrelsen
ännu icke inkommit.

321. den 13 maj, angående åtgärder för nedbringande av kostnaderna för
skolmateriel. (186.)

Anmäld den 20 juni 1930 och remitterad till skolöverstyrelsen. Sedan yttrande
därifrån inkommit, remitterades ärendet till 1927 års skolsakkunniga, vilka den
31 december 1930 avgivit yttrande. Ärendet är numera beroende på Kungl.
Majits prövning.

322. samma dag, rörande vissa ändringar i förordningen den 29 november
1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande. (187.)

Anmäld den 11 oktober 1930, därvid Kungl. Majit bemyndigade chefen för
ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning av frågan angående kulturminnesvården i riket. Departementschefen
tillkallade samma dag fem sakkunniga. Utredningen är ännu
icke slutförd.

323. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkt 271, gjorda framställning angående anslag
till bestridande av med ortnamnsundersökningarna i riket förenade kostnader
jämte tre i ämnet väckta motioner. (228.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1930.

324. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i proposition nr 137, angående
vissa pensioner, understöd och anslag från allmänna indragningsstaten,
under punkt 6:o gjorda framställning angående anslag till materiel
för det fysikalisk-kemiska laboratoriet vid universitetet i Uppsala.
(229.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1930.

325. den 17 maj, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare. (252.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1930.

326. den 20 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående åtgärder
för beredande av nya lokaler för naturhistoriska riksmuseets etnografiska
avdelning m. m. (261.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1930.

327. den 21 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av
nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark. (247.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

328. den 23 maj, i anledning av vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar angående dels
anslag till privatläroverken, dels ock understöd åt kommunala gymnasier.
(267.)

Kungl. Majit har den 20 juni och den 2 oktober 1930 avgjort ärendet i skilda
delar och därvid den 20 juni utfärdat en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 278).

329. den 28 maj, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkt 271, gjorda framställning angående anslag

304

till bestridande av med landsmålsundersökningarna i riket förenade kostnader
jämte två i ämnet väckta motioner. (296.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1930.

330. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om församlingsstyrelse m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. (331.)

Kungl. Majit har den 6 juni 1930 utfärdat fyra lagar (sv. f. nr 259—262)
samt den 21 november 1930 tre kungörelser (sv. f. nr 420—422).

Vidare har Kungl. Majit genom cirkulär den 19 juni 1930 anmodat samtliga
domkapitel och Stockholms stads konsistorium att från de församlingar eller
församlingsdelar, vilka för närvarande befinna sig i gemenskap i kyrkligt-ekonomiskt
hänseende med en eller flera andra församlingar eller församlingsdelar,
skyndsamt införskaffa dels utredning angående det sätt, varpå sagda ekonomiska
gemenskap kommit till stånd, samt angående dess omfattning m. m., dels yttrande,
huruvida vederbörande församling eller församlingsdel önskar efter utgången
av år 1931 ingå i kyrklig samfällighet, dels ock förslag till de ändringar
i fråga örn gemenskapen, som möjligen anses påkallade. Sedan ifrågavarande
utredningar och yttranden inkommit till ecklesiastikdepartementet, är ärendet
i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Slutligen har inom ecklesiastikdepartementet utarbetats ett utkast till lag om
kyrklig samfällighet i Göteborg, vilket remitterats till länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län och domkapitlet i Göteborg för avgivande av yttranden.

331. den 4 juni, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (369.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 juni 1930, i vad på ecklesiastikdepartementets
föredragning ankommer.

332. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer. (371.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 juni 1930, i vad på ecklesiastikdepartementets
föredragning ankommer.

333. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till tryckningskostnader.
(347.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1930.

334. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkt 49, gjorda framställning angående dyrtidstillägg
åt de för religiös och social verksamhet bland svenskar i vissa
utländska hamnstäder anställda präster. (348.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1930.

335. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1930/1931 åt dels kyrkoherdar
och komministrar i nyreglerade pastorat samt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av prästerliga
emeritilöner. (349.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1930 avgjort ärendet och därvid utfärdat en
kungörelse (sv. f. nr 281).

336. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkt 245, gjorda framställning angående dyrtids -

305

tillägg åt befattningshavare vid vissa statsunderstödda anstalter för
yrkesundervisning. (350.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1930.

337. samma dag, i anledning av Kungl. Maurts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkt 294, gjorda framställning angående dyrtidstiHägg
åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter. (351.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1930 avgjort ärendet och därvid utfärdat en
kungörelse i ämnet (sv. f. nr 283).

338. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkt 292, gjorda framställning angående tillfälligt
lönetillägg åt vissa vaktmästare m. fl. (352.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1930.

339. den 11 juni, angående regleringen för budgetåret 1930/1931 av utgifterna
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet. (8 B.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 juni 1930.

340. samma dag, angående ändring av grunderna för det akademiska befordringsväsendet.
(382.)

Anmäld den 31 oktober 1930, därvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för
ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning rörande det akademiska befordringsväsendet. Den 4
november 1930 tillkallades sju sakkunniga. Utredningen är ännu icke slutförd.

341. samma dag, i anledning av Kungl Maj:ts proposition angående uppförande
av nytt kliniskt sjukhus i Stockholm m. m. jämte tre i ämnet
väckta motioner. (386.)

Anmäld den 14 juli 1930, därvid Kungl. Maj:t dels uppdragit åt en kommission
att ej mindre upptaga nya förhandlingar med Stockholms stad rörande
samarbete för karolinska sjukhusets uppförande och drift, i syfte att staden må
å sjukhuset belägga ett större antal platser än enligt det nu förevarande avtalsförslaget,
än även verkställa en överarbetning av föreliggande förslag till byggnader
för sagda sjukhus, i syfte att kostnaderna för byggnaderna må avsevärt
nedbringas, dels anbefallt ej mindre styrelsen för föreningen för bistånd åt
lytta och vanföra att skyndsamt till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de
föreskrifter, vilka äro av beskaffenhet att böra av Kungl. Maj:t utfärdas i avseende
å dispositionen av det belopp å högst 30,000 kronor, vilket av det extra
reservationsanslaget å 300,000 kronor skulle enligt riksdagens beslut få disponeras
för förberedande arbeten för en ny vanföreanstalt å Norrbackaområdet,
än även nämnda kommission att till Kungl. Majit inkomma med förslag till
disposition av återstoden av ovanberörda extra reservationsanslag eller alltså
270,000 kronor till förberedande arbeten för karolinska sjukhuset, dels ock anbefallt
domänstyrelsen att verkställa de tomtregleringar med Solna kommun
och Solna församling samt Eugeniahemmet, vilka av 1926 års sjukhuskommission
angivits i dess den 24 oktober 1928 avgivna betänkande och förslag rörande
uppförande av nytt kliniskt sjukhus i Stockholm m. m., att vidtaga för
Norrbackaområdets ianspråktagande .erforderliga åtgärder angående av sjukhusanläggningen
berörda kronolägenheter och arrendekontrakt, samt att verkställa
utredning, i vilken utsträckning och på vad sätt domänfonden bör antingen
tillgodoföras ersättning för avstående av de i Norrbackaområdet ingående

20 — Justitieombudsmannens ämbetsb er duelse till 1031 års riksdag.

306

kronolägenheterna samt för mistade arrendeinkomster från Solnaskogen eller
nedskrivas med ett mot fastigheternas taxeringsvärde svarande belopp. Omförmälda
uppdrag äro ännu icke slutförda.

342. samma dag, i anledning av väckta motioner angående kostnaderna för
folkskoleväsendet. (387.)

Kungl. Maj:t har den 30 juli 1930 avgjort ärendet och därvid utfärdat en kungörelse
i ämnet (sv. f. nr 321).

343. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa i
samband med 1927 års skolreform stående frågor m. m. jämte åtskilliga
i ämnet väckta motioner. (389.)

Kungl. Majit har den 27 juni 1930 avgjort ärendet i vissa delar och därvid
ej mindre anbefallt dels länsstyrelsen i Örebro län att från stadsfullmäktige i
Örebro inhämta och till Kungl. Majit överlämna yttrande, huruvida och i sådant
fall från vilken tid kommunen åtoge sig de av riksdagen föreskrivna villkoren
för upprättande i sagda stad av ett högre allmänt läroverk för flickor, anordnat
på sätt i riksdagens skrivelse angåves, dels vederbörande länsstyrelser att från
stadsfullmäktige i envar av städerna Uppsala, Linköping, Norrköping, Jönköping,
Borås och Karlstad inhämta och till Kungl. Majit överlämna yttranden,
huruvida vederbörande kommun åtoge sig de av riksdagen föreskrivna villkoren
för ombildning av gymnasierna vid de högre allmänna läroverken i nämnda
städer till samgymnasier, dels vederbörande länsstyrelser att från stadsfullmäktige
i envar av städerna Lund och Västerås inhämta och till Kungl. Majit över
lämna yttranden, huruvida och i sådant fall från vilken tid vederbörande kommun
åtoge sig de av riksdagen föreskrivna villkoren för ombildning av de högre
allmänna läroverken i nämnda städer till högre samläroverk, dels ock skolöverstyrelsen
att efter vederbörandes hörande uppgiira och till Kungl. Majit inkomma
med förslag till de ändringar i gällande specialplaner för de högre allmänna
läroverken i Uppsala och Lund, vilka föranleddes av riksdagens beslut att vid
nämnda läroverk skulle från och med den tid, Kungl. Majit bestämde, utöver
redan fastställd organisation finnas treårigt latingymnasium, än även förordnat
att med upprättandet av reallyceilinjen och den nyspråkliga lyceilinjen vid
statens provskola, nya elementarskolan i Stockholm, skulle tills vidare anstå,
samt anbefallt skolöverstyrelsen att efter vederbörandes hörande uppgöra och
till Kungl. Majit inkomma med förslag till de ändringar i gällande special plan
för läroverket, vilka föranleddes av riksdagens beslut att vid nämnda läroverk
skulle, i stället för nyss omförmälda lyceilinjer, tills vidare finnas fyraårigt
latingymnasium och treårigt realgymnasium samt realskola, anordnad med fyra
ettåriga klasser och anknytande till folkskolans sjätte klass. Samtliga sålunda
infordrade yttranden och förslag hava ännu icke inkommit till Kungl. Majit.
Vidare har Kungl. Majit den 25 juli, den 8 och den 15 augusti samt den 20
och den 26 september 1930 avgjort skilda delar av ärendet och därvid den 20
september 1930 utfärdat två kungörelser i ämnet (sv. f. nr 340 och 341).

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

344. den 22 februari 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
förstärkning av nionde huvudtitelns anslag till kommittéer och
utredningar genom sakkunniga. (48.)

Anmäld den 7 mars 1930, därvid erforderliga beslut fattades.

307

345. samma dag, i anledning av väckt motion angående åtgärder till stödjande
av fiskerinäringen. (49.)

Anmäld den 9 maj 1930, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes verkställa den
av riksdagen ifrågasatta utredningen samt att därmed ävensom med förslag i
ämnet inkomma till Kungl. Maj:t. Styrelsen bar ännu icke därmed inkömiriit.

346. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för den inhemska sockerbetsodlingens uppehållande jämte i ämnet
väckta motioner. (65.)

Anmäld den 14 mars och den 20 september 1930, därvid erforderliga beslut
fattades.

347. den 22 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i
ämnet väckta motioner. (77.)

Anmäld den 4 april 1930 med undantag för punkterna 1, 2, 7, 8, 11, 15,22,
37, 40—43, 49 och 50. Dessa hava sedermera anmälts punkten 37 den 16
april, punkterna 15, 49, 50 den 23 maj, punkterna 7, 41 43 den 20 juni,
punkterna 1, 2, 8 den 27 juni, punkten 40 den 3 juli, punkten 11 den 11
oktober samt punkten 22 den 21 november 1930.

Författningar i resp. ämnen hava utfärdats den 4 april (sv. f. nr 123), den
23 maj (sv. f. nr 186 och 187), den 27 juni (sv. f. nr 273, 275, 303, 313
och 314) samt den 21 november 1930 (sv. f. nr 397).

348. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående statens avdikningsanslag. (105.)

Anmäld den 4 april 1930, därvid erforderliga beslut fattades.

349. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av kronan tillhöriga s/32 mantal Långforssel nr 1 i Överkalix socken
samt efterskänkande i samband med försäljningen av visst räntekrav.
(108.)

Anmäld den 4 april 1930, därvid erforderliga beslut fattades.

350. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående vissa
eftergifter för S. E. Carlströmer i fråga örn betalning av köpeskilling
för en inköpt kronoegendom. (109.)

Anmäld den 25 april 1930, därvid erforderliga beslut fattades.

351. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående avsättande
till nationalpark av visst område av kronoparken Idre i Kopparbergs
län m. m. (lil.)

Anmäld den 25 april 1930, därvid vetenskapsakademien anbefalldes att dels
efter samråd med domänstyrelsen till Kungl. Majit inkomma med förslag till
gränser för det blivande nationalparksområdet dels ock avgiva förslag till de
reglementariska föreskrifter rörande nationalparken och bestämmelser i övrigt,
vilka borde av Kungl. Majit utfärdas. Förslag i angivna avseenden hava ännu
icke inkommit.

352. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående befrielse
för B. Larsson med flera från vissa dem enligt kontrakt åliggande
förpliktelser. (112.)

Anmäld den 25 april 1930, därvid erforderliga beslut fattades.

308

353. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande
för Kungl. Majit att i vissa fall försälja kronoegendom. (113.)

Anmäld den 25 april 1930, därvid erforderliga beslut fattades.

354. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående avstående
från visst ersättningskrav mot jägmästaren i Halmstads revir C.
E. L. von Sydow. (115.)

Anmäld den 25 april 1930, därvid erforderliga beslut fattades.

355. samma dag, i anledning av väckt motion örn viss ändring av gällande
bestämmelser angående prissättningen å tjärved inom Västerbottens
och Norrbottens läns kronoparker. (116.)

Anmäld den 25 april 1930, därvid erforderliga beslut fattades.

356. samma dag, i anledning av väckt motion angående fullständigt frigivande
av sälfångst med sax. (117.)

Anmäld den 25 april 1930, därvid domänstyrelsen anbefalldes att efter vederbörandes
hörande avgiva utlåtande i ärendet. Detsamma avvaktas.

357. den 5 april, angående reglering av vissa utgifter för kapitalökning för
budgetåret 1930/1931 i vad angår jordbruksärenden. (131.)

Anmäld den 16 april 1930, därvid bland annat utfärdades en kungörelse (sv.
f. nr 84).

358. den 29 april, i anledning av dels vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar dels ock
åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (9 A.)

Anmäld den 30 maj och den 13 juni 1930 med undantag för punkterna 4,
5, 7, 10, 11, 18, 19, 21, 23, 24, 33, 53, 54 och 59—61. Dessa hava sedermera
anmälts punkterna 33, 59—61 den 20 juni, punkterna 4, 5, 7 den 27
juni, punkterna 10, 11, 21 den 3 juli, punkten 18 den 11 juli, punkten 54
den 30 juli, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 326), punkterna
23, 24 den 15 augusti, punkten 53 den 22 augusti samt punkten 19 den 11
oktober 1930.

359. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående kapitalökning
för budgetåret 1930''1931 till hemslöjdslånefonden. (176.)

Anmäld den 9 maj 1930, därvid erforderliga beslut fattades.

360. samma dag, i anledning av väckt motion angående anslag till reseunderstöd
åt arbetare och förmän inom jordbruk och trädgårdsskötsel
för besök vid lantbruksmötet och trädgårdsutställningen i Stockholm
1930. (177.)

Anmäld den 9 och den 23 maj 1930, därvid erforderliga beslut fattades.

361. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående befrielse
för K. J. Alm från viss betalningsskyldighet. (178.)

Anmäld den 9 maj 1930, därvid erforderliga beslut fattades.

362. den 14 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ytterligare
statsunderstöd till Horn borgasjöns sjösänkningsföretag. (230.)

Anmäld den 13 juni och den 3 juli 1930, därvid erforderliga beslut fattades.

363. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ytterligare
statsunderstöd till företag avseende reglering av Vingåkersån
samt sjöarna Kolsuaren och Viren. (231.)

309

Anmäld den 13 juni och den 15 augusti 1930, därvid erforderliga beslut

fattades.

364. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående undersökning
rörande vattenavledning från Emåns och Helgeåns vattenområden.
(232.)

Anmäld den 13 juni och den 26 september 1930, därvid erforderliga beslut
fattades.

365. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående undersökning
rörande reglering av Övre och Nedre Olandsån i Uppsala och
Stockholms län. (233.)

Anmäld den 13 juni och den 11 oktober 1930, därvid erforderliga beslut

fattades.

366. samma dag, i anledning av väckta motioner angående vissa föreskrifter
beträffande importerade lantmanna- och trädgårdsprodukter. (235.)

Anmäld den 8 augusti 1930, därvid joTdbruksutredningen anbefalldes inkomma
med yttrande i ärendet. Yttrandet avvaktas.

367. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av visst område av kronoegendomen 1 mantal Spenshult nr 1
i Hallands län m. m. (237.)

Anmäld den 13 juni 1930, därvid erforderliga beslut fattades.

368. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av årliga s. k. representativa jordbruksräkningar m. m. jämte
en i ämnet väckt motion. (238.)

Anmäld den 16 maj och den 27 juni 1930, därvid bland annat utfärdades
två författningar (sv. f. nr 125 och 302).

369. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för utrotande av nötbromsen m. m. (239.)

Anmäld den 16 maj och den 27 juni 1930. Sistnämnda dag utfärdades förordning
i ämnet (sv. f. nr 247).

370. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängd
giltighetstid för avlöningsreglementet för tjänstemän vid domänverket.
(240.)

Anmäld den 13 juni 1930, därvid utfärdades kungörelse i ämnet (sv. f. nr 214).

371. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av avkastningen av statens hästavelsfond. (241.)

Anmäld den 6 juni och den 26 september 1930, därvid erforderliga beslut
fattades.

372. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
förste statsmeteorologen V. F. V. Lindholm att för uppflyttning i löneklass
tillgodoräkna viss tjänstgöring. (242.)

Anmäld den 6 juni 1930, därvid erforderliga beslut fattades.

373. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
skogstaxatorn B. Påhlson att uppbära avlöning enligt viss löneklass
m. m. (243.)

Anmäld den 6 juni 1930, därvid erforderliga beslut fattades.

310

374. samma dag, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i
villkoren beträffande statslån till förbättring av betesmarker. (246.)

Anmäld den 6 '' juni och den 14 juli 1930. Sistnämnda dag utfärdades två
kungörelser i ämnet (sv. f. nr 300 och 301).

375. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt
eller servitutsrätt tili sådan mark. (247.)

Anmäld den 13 juni 1930, därvid erforderliga beslut fattades (sv. f. nr 213).

376. den 23 maj, i anledning av väckta motioner rörande vissa sociala jordfrågor.
(276.)

Anmäld den 4 december 1930, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
tillkalla utredningsmän att verkställa de i skrivelsen ifrågasatta
utredningarna samt att därmed och med förslag i ämnena inkomma till Kungl.
Maj:t. Utredningsmän tillkallades samma dag.

377. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn ändrad lydelse av §§ 4—6, 8 och 12—15 i förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 sid. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank
m. m. (302.)

Anmäld den 6 juni 1930, därvid utfärdades två förordningar i ämnet (sv. f. nr
203 och 204).

•378. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för Anna Jonsson från erläggande av viss arrendeavgäld. (270.)
Anmäld den 13 juni 1930, därvid erforderliga beslut fattades.

379. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till staten av viss fastighet för anordnande av trädgårdsskola
för norra Sverige m. m. (271.)

Anmäld den 20 juni 1930, därvid Kungl. Majit beslöt emottaga donation av
fastigheten ävensom det belopp av 50,000 kronor, som ställts till förfogande
för anordnande därstädes av en trädgårdsskola för norra Sverige. Åt lantbruksstyrelsen
uppdrogs att tillsvidare omhänderhava förvaltningen av fastigheten ävensom
omförmälda donationsbelopp samt de medel, vilka av Västerbottens läns hushållningssällskap
enligt åtagande kunde komma att ställas till förfogande till täckande
av kostnader för skolans anordnande. Vidare anbefalldes lantbruksstyrelsen
att till Kungl. Majit inkomma dels med förslag till de närmare bestämmelser
för donationens användning, som ansåges påkallade, dels, efter hörande av
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens läns hushållningssällskap,
med plan för skolverksamhetens vid egendomen organisation
och bedrivande, dels med beräkning rörande kostnaderna för skolans anordnande
vid egendomen och utrustande samt för skolans framtida drift, dels ock
med de förslag i övrigt, som i ärendet prövades erforderliga. Slutliga förslag
i angivna avseenden avvaktas.

380. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till meteorologiska
och hydrografiska undersökningar. (272.)

Anmäld den 13 juni 1930, därvid erforderliga beslut fattades.

381. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anordnande
vid Offers gård i Västernorrlands län av en fast försöksgård för
jordbruket. (273.)

311

Anmäld den 13 juni 1930, därvid Kungl. Maj:t beslöt antaga erbjudandet om
överlåtande till staten av Offers gård. Åt centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet uppdrogs att efter samråd med lantbruksstyrelsen och
byggnadsstyrelsen inkomma med förslag till plan för anordnande av Offers gård
såsom fast försöksgård m. m. Sedan förslag i angivna hänseende inkommit,
har Kungl. Majit den 19 december 1930 meddelat erforderliga beslut.

382. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn tjurbesiktningstvång. (275.)

Anmäld den 13 juni 1930, därvid beslöts, att skrivelsen skulle såsom icke föranledande
någon Kungl. Majits åtgärd läggas till handlingarna.

383. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse rörande nytt avtal
mellan Sveriges utsädesförening och Allmänna svenska utsädesaktiebolaget.
(321.)

Anmäld den 13 juni och den 25 juli 1930, därvid erforderliga beslut fattades
i den del skrivelsen avser avtalet mellan föreningen och bolaget. I va,d skrivelsen
avser ifrågasatt utredning rörande de statsunderstödda växtförädlingsanstalterna
anmäldes densamma den 28 augusti 1930, därvid chefen för jordbruksdepartementet
bemyndigades tillkalla tre personer för utredningens verkställande.
Utredningsmännen tillkallades den 9 påföljande september. Desamma
hava ännu icke slutfört sitt uppdrag.

384. samma dag, i anledning av i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar dels om anslag till uppehållande av Sveriges
utsädesförenings praktiskt vetenskapliga verksamhet, dels örn anslag
till understödjande av den praktiskt vetenskapliga verksamheten
vid Weibullsholm. (322.)

Anmäld den 25 juli 1930, därvid erforderliga beslut fattades.

385. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående åtgärder
för upphjälpande av sötvattensfisket m. m. (323.)

Anmäld den 6 och den 27 juni 1930. Sistnämnda dag utfärdades fyra författningar
i ämnet (sv. f. nr 295 — 298) samt fattades i övrigt av skrivelsen
föranledda beslut, däribland örn mottagande av den i ärendet omförmälda donationen
av 300,000 kronor för upprättande av ett centrallaboratorium för
undersöknings- och försöksverksamhet på insjöfiskets område samt eventuellt
för inköp av Kälarnas fiskodlingsanstalt för anordnande därstädes av en lokal
station i Norrland för dylik verksamhet. Åt lantbruksstyrelsen uppdrogs att
tillsvidare förvalta donationsbeloppet samt att till Kungl. Majit inkomma med
förslag till erforderliga åtgärder för inrättande av den med donationen avsedda
centralanstalten m. m. I detta sammanhang förklarade sig Kungl. Majit vilja
framdeles, på framställning av lantbruksstyrelsen, meddela beslut i anledning
av de av riksdagen gjorda anslagsanvisningarna till avlöningskostnader för samt
omkostnader vid driften av berörda centralanstalt. Åt lantbruksstyrelsen uppdrogs
vidare att inkomma med förslag rörande en till Norrland förlagd försöksstation
på sötvattensfiskets område ävensom beträffande anordnande av statliga
undersökningar i sådant avseende i södra delen av landet. Styrelsens förslag
i angivna avseenden avvaktas.

386. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anvisande
av ett statens skogsodlingsanslag. (324.)

Anmäld den 27 juni 1930, därvid utfärdades dels kungörelse angående vill -

312

koren för statsbidrag från statens skogsodlingsanslag (sv. f. nr 270), dels ock
cirkulär med vissa föreskrifter rörande tillämpning av omförmälda kungörelse
(sv. f. nr 271). °

387. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en kommunskogslånefond. (325.)

Anmäld den 27 juni 1930, därvid bland annat utfärdades kungörelse i ämnet
(sv. f. nr 272).

388. samma dag, i anledning av Kungl. Majtts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1930/1931 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen. (326.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

389. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande vissa skogsvårdsfrågor.
(328.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

390. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana
egendomar. (341.)

Anmäld den 13 juni och den 4 december 1930, därvid erforderliga beslut
fattades.

391. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och
med dem jämförliga befattningshavare i vad rör jordbruksärenden. (342.)

Anmäld den 20 juni 1930, därvid erforderliga beslut fattades.

392. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den
högre lantbruksundervisningens ordnande jämte i ämnet väckta motioner.
(345.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

393. den 4 juni, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (369.)

Anmäld den 20 juni 1930, därvid erforderliga beslut fattades i de delar skrivelsen
ankom å jordbruksdepartementets handläggning.

394. samma dag, i anledning av vissa framställningar angående pensioner och
understöd m. m., att utgå av affärsdrivande verks medel. (370.)

Anmäld den 20 juni 1930, därvid erforderliga beslut fattades i de delar skrivelsen
ankom å jordbruksdepartementets handläggning.

395. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner
eller understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(371.)

Anmäld den 20 juni 1930, därvid erforderliga beslut fattades i de delar skrivelsen
ankom å jordbruksdepartementets handläggning.

396. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen, nionde
huvudtiteln, gjorda framställning örn anslag till tryckningskostnader
(374.)

Anmäld den 20 juni 1930, därvid erforderliga beslut fattades.

397. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till förhindrande av plockning av lingon före viss dag. (375.)

313

Anmäld den 20 juni 1930, därvid beslöts, att skrivelsen skulle såsom icke föranledande
någon Kungl. Maj:ts åtgärd läggas till handlingarna.

398. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående vissa
åtgärder till det svenska jordbrukets stödjande jämte i ämnet väckta
motioner. (376.)

Anmäld den 13 juni, den 14 juli, den 14 augusti, den 12 september och den
24 oktober 1930, därvid fattades beslut, jämte annat, örn utfärdande av sju
författningar (sv. f. nr 249, 250, 316, 330, 331, 342 och 343). Skrivelsen
har med sagda anmälningar slutbehandlats i vad på jordbruksdepartementet
ankommer. I vad skrivelsen avser anhållan att Kungl. Majit måtte så påskynda
det av 1928 års tullkommitté bedrivna arbetet, att förslag avseende utjämning
av tullskyddsbördan i syfte att vinna rättvisa för jordbruksnäringen måtte örn
möjligt kunna föreläggas 1931 års riksdag, har skrivelsen överlämnats till handelsdepartementet.
Till den del skrivelsen avser anhållan att Kungl. Majit
måtte söka åvägabringa förhandlingar olika länder emellan örn åtgärder, eventuellt
även åsyftande ett gemensamt uppträdande inom Nationernas förbund,
mot en genom exportpremier eller liknande medel åstadkommen dumping, har
densamma överlämnats till utrikesdepartementet.

399. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till befrämjande av lantmännens andelsrörelse jämte i ämnet väckt
motion. (379.)

Anmäld den 3 juli och den 4 december 1930, därvid erforderliga beslut fattades.

400. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag för vissa föranstaltanden
för ortsbefolkningen i östra Norrbotten. (393.)

Anmäld den 20 juni och den 15 augusti 1930, därvid erforderliga beslut
fattades.

401. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till fraktlindring å jordförbättringsmedel ävensom i ämnet väckta motioner.
(394.)

Till den del skrivelsen avser medelsanvisning för budgetåret 1930/1931 till
lindring av fraktkostnaderna vid transport å järnväg m. m. av kalk, kalkstensmjöl
och märgel för jordbrukets behov har densamma anmälts och avgjorts
den 13 juni, den 14 juli samt den 19 december 1930. I vad skrivelsen avser
anhållan dels örn utredning och förslag rörande fraktlindring å konstgödsel (punkt B)
dels ock örn utredning, huruvida och på vad sätt statens medverkan må erfordras
för att kalkfyndigheterna vid Högdal och Masugnsbyn med fördel för såväl
jordbruket som det allmänna skola kunna tillgodoföras lantbruket (punkt C), har
lantbruksstyrelsen vid anmälan den 8 augusti 1930 anbefallts att, efter samråd
i mån av behov med järnvägsstyrelsen, under beaktande av vad som anförts
i jordbruksutskottets utlåtande i ämnet verkställa utredningarna samt
därmed jämte de förslag, vartill utredningarna kunna giva anledning, inkomma
till Kungl. Majit. Förslagen avvaktas.

402. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl., allt i vad rör jordbruksärenden. (395.)

Anmäld den 20 juni 1930, därvid erforderliga beslut fattades.

403. samma dag, i anledning av väckta motioner angående bestämmelser
örn märkning av importerad havre medelst färgning. (397.)

314

Anmäld den 8 augusti 1930, därvid jordbruksutredningen anbefalldes verkställa
den av riksdagen ifrågasatta utredningen samt att därmed ävensom med
förslag till erforderliga åtgärder i ämnet inkomma till Kungl. Maj:t. Sedan
sådan utredning verkställts, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

404. den 11 juni, angående regleringen för budgetåret 1930/1931 av utgifterna
under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till
jordbruksdepartementet. (9 B.)

Anmäld den 22 augusti 1930, därvid erforderliga beslut fattades.

405. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående vissa
åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens befrämjande jämte
i ämnet väckta motioner. (377.)

Anmäld den 3 juli 1930, därvid skrivelsen avgjordes i vad densamma avser
medelsanvisning till ytterligare en stipendiat i boskapsskötsel och mejerihushållning
(punkt 7) samt till svenska smörprovningarnas verksamhet. Härjämte
fattades vissa i övrigt av skrivelsen föranledda beslut.

Skrivelsen har sedermera anmälts och avgjorts jämväl beträffande
punkt 1 (organisationsbidrag till mjölkbedömningsföreningar) den 14 augusti
1930, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 328),

punkt 2 (utbildningskurser för mjölkbedömare) den 14 augusti 1930, därvid
bland annat utfärdades en författning i ämnet (sv.''f. nr 329),

punkt 3 (statsbidrag till föreningen »Mjölkpropaganda») den 2 oktober 1930,
punkt 4 (fortbildningskurser för mejeripersonal) den 3 juli och den 19 december
1930; sistnämnda dag utfärdades kungörelse i ämnet (sv. f. nr 433) samt
meddelades i övrigt erforderliga beslut,

punkt 5 (bidrag till avlöning av mejerikonsulenter) den 31 oktober 1930,
därvid utfärdades kungörelse i ämnet (sv. f. nr 378),

punkt 6 (bidrag till mejerikonsulenters resekostnader) den 31 oktober 1930,
därvid utfärdades kungörelse i ämnet (sv. f. nr 379),

punkt 8 (anställande av en mejeriingenjör), därvid riksdagens under denna
punkt gjorda anmälan icke föranledde någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd,
punkt 9 (stipendier för tekniska experter på mejeriområdet) den 22 augusti
1930,

punkt 10 (instruktionskurs för mejerikonsulenter) den 8 augusti 1930, samt
punkt 11 (statens mejerilånefond) den 12 september 1930, därvid bland
annat utfärdades en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 339).

Beträffande det till Kungl. Maj:ts förfogande ställda anslaget till åtgärder
till förbättrande av mejerihanteringen i organisatoriskt och merkantilt avseende
har detsamma delvis disponerats genom Kungl. Maj:ts beslut den 24 oktober
1930.

Skrivelsen har ännu icke slutbehandlats i vad densamma avser anläggande
av kontrollstationer för smör och ägg samt smörexportens koncentrering: åt
lantbruksstyrelsen har vid ärendets anmälan den 20 september 1930 uppdragits
att, efter verkställd utredning i enlighet med i statsrådsprotokollet för samma
dag i ämnet angivna riktlinjer, till Kungl. Maj:t inkomma dels med plan till
anläggandet och det närmare anordnandet av de av riksdagen beslutade kontrollstationerna
för smör och ägg i Malmö och Göteborg, dels ock med förslag
till de bestämmelser rörande smörexportens koncentrering och smörets intagande
i kontrollstationerna m. m., som borde meddelas av Kungl. Maj:t.

Slutligen har Kungl. Majit den 3 juli 1930 anbefallt lantbruksstyrelsen att
efter hörande av svenska betes- och vallföreningen verkställa sådan ytterligare

315

utredning rörande vissa vid 1930 års riksdag motionsvis framförda förslag angående
beteskulturens befrämjande, som omförmäles å sid. 42 i särskilda utskottets
utlåtande nr 3, samt till Kungl. Majit inkomma med förslag inom
sådan tid, att proposition i ämnet kan föreläggas 1931 års riksdag. Med skrivelse
den 27 november 1930 har lantbruksstyrelsen inkommit med utredning
och förslag i ämnet; och är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

406. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för befrämjande av jordbrukets kreditkasserörelse jämte i ämnet väckt
motion. (378.)

Till den del skrivelsen ankommer å jordbruksdepartementets föredragning har
densamma, med nedan angivet undantag, anmälts den 3 juli, den 12 september,
den 31 oktober samt den 28 november 1930. Förstnämnda dag ävensom den
12 september 1930 utfärdades bland annat författningar i ämnet (sv. f. nr
317 och 318 resp. 336 och 337). I vad skrivelsen avser anslag till förvaltningsbidrag
till jordbrukskasseorganisationer är densamma beroende på ytterligare
utredning. I vad skrivelsen avser åtgärder i anledning av riksdagens
bemyndigande åt Kungl. Majit att beträffande pensionsförsäkringsfondens, riksförsäkringsanstaltens
och postsparbankens kapital meddela föreskrifter till möjliggörande
av utlåning åt svenska jordbrukskreditkassan har densamma överlämnats
till kommunikations- och socialdepartementen.

407. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bekämpande av arbetslösheten jämte i ämnet väckta motioner.
(392.)

Till den del skrivelsen ankommer å jordbruksdepartementets .handläggning,
nämligen i vad densamma avser bemyndigande för Kungl. Majit att av arbetslöshetsanslaget
för budgetåret 1930/1931 bestrida utgifter för inköp av Sandviks
sågverk å Seskarö med tillhörande mark, byggnader m. m., har densamma
anmälts den 8 augusti, den 26 september, den 31 oktober samt den 4 december
1930. j,

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

408. den 8 februari 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
godkännande av ett mellan Sverige och Tyska Riket slutet tilläggsavtal
nr 2 till handels- och sjöfartstraktaten den 14 maj 1926. (20.)

Anmäld den 11 februari 1930 och överlämnad till utrikesdepartementet för på
nämnda departement ankommande åtgärd.

409. den 18 februari, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna förbudgetåret 1930/
1931 under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 11 april 1930, därvid skrivelser avlätos till statskontoret och direktionen
över handelsflottans pensionsanstalt.

410. den 22 februari, i anledning av Kungl. Majits proposition till riksdagen
angående försäljning av en kronan tillhörig fastighet i Ystad. (50.)

Anmäld den 14 mars 1930, därvid skrivelse avläts till lotsstyrelsen.

316

411. den 4 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Turkiet sluten handels- och sjöfartstraktat.
(57.)

Anmäld den 7 mars 1930 och överlämnad till utrikesdepartementet för på
nämnda departement ankommande åtgärd.

412. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning örn fortsatt tillämpning av förordningen den 27 april 1923
angående rätt för Konungen att i visst fall åsätta särskild tullavgift. (58.)

Anmäld den 14 mars 1930, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 45).

413. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Persien slutet bosättnings-, handels- och
sjöfartsavtal. (60.)

Anmäld den 14 mars 1930 och överlämnad till utrikesdepartementet för på
nämnda departement ankommande åtgärd.

414. den 12 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (67.)

Anmäld den 21 mars 1930, därvid brev avläts till kommerskollegium och domänstyrelsen.

415. den 18 mars, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1930/1931
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet.
(10 A.)

Anmäld den 11 april och den 39 maj 1930, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

416. den 29 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående visst
ägoutbyte mellan kronan och Nitroglycerinaktiebolaget. (106.)

Anmäld den 11 april 1930, därvid skrivelse avläts till domänstyrelsen.

417. den 2 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående kapitalökning
för industrilånefonden. (125.)

Anmäld den 11 april 1930, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

418. den 4 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående förstärkning
av tionde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga. (135.)

Anmäld den 11 april 1930, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

419. den 26 april, i anledning av Kungl. Majrts under tionde huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till försäkringsinspektionen.
(163.)

Anmäld den 9 maj 1930, därvid skrivelse avläts till försäkringsinspektionen.

420. den 2 maj, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—
30 juni 1929. (175.)

Punkten 11, som avser dispositionen av vissa lotterimedel, berör handelsdepartementets
verksamhetsområde. Av riksdagen begärda redogörelser äro avsedda
att ärligen intagas i de berättelser örn vad sig i rikets styrelse tilldragit,

317

sorn framdeles komma att till riksdagen avgivas. Ärendet är därmed slutbehandlat.

421. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 18 § lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående
förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning
och lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 9 oktober 1914 (nr
422) angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning
och saluhållande av oriktigt märkta varor. (184.)

Anmäld den 16 maj 1930, därvid lagar i ämnet utfärdades (sv. f. nr 146 och
147).

422. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande
att med Danmark träffa överenskommelse beträffande isbrytningen
i Öresund samt vissa angränsande farvatten. (208.)

Anmäld den 23 maj 1930 och överlämnad till utrikesdepartementet för på
nämnda departement ankommande åtgärd.

423. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffande
av ytterligare ett statens isbrytarfartyg. (209.)

Anmäld den 30 maj 1930, därvid skrivelse avläts till marinförvaltningen, som
anbefalldes att i samråd med kommerskollegium skyndsamt verkställa utredning
rörande lämpligaste typen av framdrivningsmaskineri för det beslutade nya
isbrytarfartyget ävensom att uppgöra definitivt av ritningar och specifikationer
åtföljt förslag till fartyget. Sedan marinförvaltningen i skrivelse den 28 november
1930 bland annat förordat diesel elektriskt maskineri som lämpligaste typen av
framdrivningsmaskineri för fartyget, har Kungl. Majit genom beslut den 30
december 1930 uppdragit åt marinförvaltningen att från inhemska, eventuellt
även utländska varv och verkstäder infordra anbud å byggandet av ett isbrytarfartyg
med diesel elektriskt framdrivningsmaskineri.

424. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition till riksdagen om
godkännande av en konvention angående internationella utställningar.
(211.)

Anmäld den 16 maj 1930 och överlämnad till utrikesdepartementet för på
nämnda departement ankommande åtgärd.

425. den 13 maj, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926 (nr 398)
örn arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen) dels ock i ämnet
väckta motioner. (227.)

Anmäld den 13 juni 1930, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 218). Därjämte
uppdrog Kungl. Majit åt kommerskollegium och socialstyrelsen gemensamt
att skyndsamt verkställa utredning rörande erinringar och ändringsförslag,
som framställts eller under utredningens gång kunde komma att framställas i
fråga örn ovanberörda lag, samt att till Kungl. Majit inkomma med berörda
utredning jämte det förslag, vartill densamma kunde föranleda. Ifrågavarande
utredningsarbete är ännu icke slutfört.

426. den 14 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av ett kronan tillhörigt och av lotsverket disponerat markområde
vid Oxelösund. (234.)

Anmäld den 13 juni 1930, därvid skrivelse avläts till lotsstyrelsen.

427. den 17 maj, i anledning av Kungl. Majits under tionde huvudtiteln av

318

statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga. (256.)

Anmäld den 30 maj 1930, därvid skrivelse avläts till statskontoret. °

428. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter.
(257.)

Anmäld den 30 maj 1930, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

429. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till täckande av den
å Sverige belöpande delen av kostnaderna för en internationell byrå i
Paris för utställningar. (284.)

Anmäld den 6 juni 1930, därvid skrivelse avläts till kommerskollegium.

430. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning angående verkställande av undersöknings-
och försvarsarbeten å områden, som genom Sveriges geologiska
undersöknings försorg äro eller kunna varda för kronans räkning inmutade
jämte en i ämnet väckt motion. (285.)

Anmäld den 6 juni 1930, därvid skrivelse avläts till Sveriges geologiska undersökning.

431. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag för bedrivande
av tekniskt-vetenskaplig forskningsverksamhet inom kraft- och
bränsleområdet samt för anskaffande av en anläggning för oljeutvinning
ur trä, dels ock väckta motioner örn anslag till vissa arbeten beträffande
torvkolningsmetoden. (286.)

Anmäld den 13 juni 1930, därvid av riksdagen anvisade belopp för bedrivande
av tekniskt-vetenskaplig forskning inom kraft- och bränsleområdet samt till anskaffande
av en anläggning för oljeutvinning ur trä m. m. ställts till vederbörandes
förfogande. Ärendet kommer i denna del ej vidare att bliva föremål
för Kungl. Maj:ts prövning. Sedan Kungl. Maj:t samma dag anbefallt kommerskollegium
och järnvägsstyrelsen att efter ingenjörsvetenskapsakademiens hörande
gemensamt verkställa utredning rörande den av riksdagen i förevarande skrivelse
angivna torvkolningsmetoden, hava ämbetsverken i ett den 30 oktober
1930 dagtecknat utlåtande på anförda skäl förklarat sig icke kunna tillstyrka
anslag till försök med ifrågavarande torvkolningsmetod eller upplåtande för närvarande
av någon förefintlig statlig anläggning därför. Ärendet är i denna del
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

432. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln gjorda framställning, dels ock i särskild proposition
framlagda förslag angående anslag för budgetåret 1930/1931 till
lots och fyrinrättningen. (288.)

Anmäld den 6 juni 1930, därvid skrivelse avläts till lotsstyrelsen.

433. den 28 maj, i anledning av väckta motioner örn anslag till anordnande
av en företagsräkning. (294.)

Anmäld den 27 juni 1930, därvid Kungl. Majit uppdragit åt kommerskollegium
att, i huvudsaklig överensstämmelse med ett av kollegium avgivet förslag, vidtaga
de för ifrågavarande företagsräkning förberedande erforderliga åtgärder.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

319

434. den 31 maj, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader.
(318.)

Anmäld den 13 juni 1930, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

435. den 2 juni, angående regleringen för budgetåret 1930/1931 av utgifterna
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet.
(10 B.)

Anmäld den 20 juni 1930, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

436. den 4 juni, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragniugsstaterna. (369.)

Anmäld den 27 juni 1930 och lagd till handlingarna.

437. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.

‘ (371.)

Anmäld den 27 juni 1930, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

438. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
till det svenska jordbrukets stödjande jämte i ämnet väckta
motioner. (376.)

Anmäld den 15 augusti 1930, därvid Kungl. Maj:t anbefallt 1928 års tullkommitté
att, i den mån så kunde ske utan sådana rubbningar i kommitténs arbetsplan,
som kunde befaras utöva ogynnsamma inverkningar på kommittéarbetets
resultat, söka påskynda sitt arbete i enlighet med vad riksdagen i
sådant avseende uttalat. Ärendet är därmed slutbehandlat.

439. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en i Genéve den 24 mars 1930 undertecknad handelskonvention.
(398.)

Anmäld den 20 juni 1930 och överlämnad till utrikesdepartementet for på
nämnda departement ankommande åtgärd.

440. den 6 juni, i anledning av väckta motioner örn statens övertagande av
de s. k. Kinnekulleverken för framställning av bränsle ur skiffer. (365.)

Anmäld den 20 juni 1930, därvid Kungl. Majit anbefallde kommerskollegium
och marinförvaltningen att före den 1 november 1930 inkomma med i riksdagens
skrivelse begärd utredning. Ämbetsverken hava anmält, att de i avvaktan på
resultaten av vid anläggningarna pågående provdrift icke inom föreskriven tid
kunnat slutföra den begärda utredningen.

441. den 11 juni, i anledning av väckta motioner angående möjligheterna att
utnyttja statens gruvegendom i Västerbotten. (400.)

.Anmäld den 14 augusti 1930, därvid Kungl. Majit uppdrog åt kommerskollegium
och Sveriges geologiska undersökning gemensamt att verkställa av riksdagen
begärd utredning angående statens gruvegendom ävensom rörande förutsättningarna
och formen för utnyttjandet av denna egendom samt inkomma
med de förslag, som av utredningen föranledas. Ifrågavarande utredning är
ännu icke slutförd.

320

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II kär ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1930 ännu voro i sin helhet
eller till någon del pa Kungl. Majis prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

20. den 26 april 1930, i anledning av väckt motion angående ordnande av
vissa lagfarts- och äganderättsförhållanden beträffande fast egendom. (168.)

23. den 2 maj, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag
till utredning angående riksdagens arbetsformer. (185.)

26. den 16 maj, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag
till skrivelse angående utredning rörande ändring av § 7 riksdagsordningen.
(248.)

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

49. den 29 mars 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående godkännande av en i Genéve den 17 juni 1925 dagtecknad
konvention rörande kontroll av den internationella handeln med
vapen, ammunition och krigsmaterial. (79.)

57. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
till det svenska jordbrukets stödjande jämte i ämnet väckta motioner.
(376.)

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

63. den 11 mars 1930, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställningar m. m. (63.)

321

72. den 9 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa delar av övningsplatsen Backamo jämte i ämnet väckta
motioner. (149.)

73. samma dag, i anledning av väckta motioner om förnyad utredning rörande
det svenska försvarsväsendets ändamålsenlighet m. m. (150.)

- 78. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående tillbyggnads-
och ändringsarbeten för skeppsgossekårens i Marstrand förläggning
i Karlstens fästning. (170.)

80. samma dag, i anledning av väckta motioner om anskaffande av nya lokaler
till Gotlands artillerikårs tygförråd och verkstäder m. m. (172.)

81. samma dag, i anledning av väckta motioner angående användningen av
vissa delar av de till fjärde flygkåren upplåtna egendomarna å Frösön.
(173.)

82. den 2 maj, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—30
juni 1929. (175.)

92. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av den under lantförsvarets förvaltning stående egendomen Arendala
i Hardeberga socken av Malmöhus län. (309.)

95. den 5 juni, angående regleringen för budgetåret 1930/1931 av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.
(4.)

99. den 11 juni, angående avtal örn löne- och arbetsvillkor för den civila personalen
vid truppförbandens intendenturverkstäder. (380.)

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

103. den 18 mars 1930, i anledning av väckt motion om förhållandet mellan
Arjeplog- och Karesuandolapparna samt lappförfattningarnas anknytning
till det levande livet. (75.)

107. den 4 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1929 fattade beslut, dels ock en i ämnet väckt
motion. (139.)j

110. den 2 maj, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—
30 juni 1929. (175.)

121. den 9 maj, i anledning av väckta motioner om årliga understöd åt fyra
genom misstag under tjänsteutövning av barnmorska skadade barn. (218.)

122. den 13 maj, rörande undersökning angående lantarbetarnas bostadsförhållanden.
(188.)

21 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1931 års riksdag.

322

127. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning
av tvångsarbetsanstalten i Landskrona m. m. (262.)

128. den 27 maj, angående åtgärder dels till främjande av eldning med ved,
särskilt i statens fastigheter, dels ock till beredande av ökad avsättning
för inhemskt bränsle. (251.)

130. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utökning och effekt
tivisering av yrkesinspektionens verksamhet. (287.)

131. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag) m. m. dels ock
i ämnet väckta motioner. (292.)

133. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts under femte huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till statens
sinnessjukhus jämte i ämnet väckta motioner. (299.)

134. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916 örn
skyddskoppympning, dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)

136. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om kommunalstyrelse på landet m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.
(330.)

147. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bekämpande av arbetslösheten jämte i ämnet väckta motioner. (392.)

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

178. den 9 april 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av vissa områden å Kungl. Djurgården till Stockholm—Rimbo
järnvägsaktiebolag och till Stockholms stad. (145.)

180. samma dag, i anledning av väckta motioner örn ändringar i gällande lagstiftning
angående allmänna vägar. (156.)

181. den 26 april, angående upprättande av ett svenskt institut för högspänningsforskning.
(157.)

186. den 2 maj, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928
—30 juni 1929. (175.)

194. den 21 maj, angående åtgärder till förebyggande av eldsolyckor vid biografföreställningar.
(249.)

203. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående exploatering
av Ladugårdsgärdet m. m. jämte i ämnet väckt motion. (334.)

214. den 12 juni, angående utredning örn reducering och reglering av vattenfallsstyrelsens
taxor för elektrisk kraft åt landsbygden. (383.)

323

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

224. den 29 mars 1930, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen
örn skogsaccis. (103.)

233. den 2 maj, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—-30 juni 1929. (175.)

240. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av 8 § tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316). (222 )

249. den 21 maj, angående intressekontorsrörelsen bland statens befattningshavare.
(250.)

263. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphävande
av villkor i skatteköpebrev rörande hemmanet V2 mantal Köpinge
nr 4 inom Hälsingborgs stad. (327.)

264. samma dag, i anledning av Kungl. Majtts proposition med förslag till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juni 1923 (nr 140)
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker m. m. ävensom i
ämnet väckta motioner. (329.)

270. den 3 juni, i anledning av väckta motioner örn sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighet. (340.)

283. den 11 juni, angående åtgärder för införande av folkregister m. m. (381.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

296. den 14 mars 1930, i anledning av väckta motioner örn lagstiftning rörande
blindhetsersättning. (70.)

297. den 18 mars, i anledning av väckt motion angående upphävande av vissa
prästerskapet tillkommande privilegier. (76.)

305. den 29 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av lappskolbordet i Gällivare. (98.)

308. den 4 april, i anledning av dels vissa utav Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar, dels ock
åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

311. den 26 april, angående upprättande av ett svenskt institut för högspänningsforskning.
(157.)

317. den 2 maj, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—
30 juni 1929. (175.)

324

320. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överflyttande
av en parallellavdelning i realskolan vid högre allmänna läroverket
å Södermalm i Stockholm till Katarina realskola därstädes. (198.)

321. den 13 maj, angående åtgärder för nedbringande av kostnaderna för skolmateriel.
(186.)

322. samma dag, rörande vissa ändringar i förordningen den 29 november
1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande. (187.)

327. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt
eller servitutsrätt till sådan mark. (247.)

330. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn församlingsstyrelse m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. (331.)

340. den 11 juni, angående ändring av grunderna för det akademiska befordringsväsendet.
(382.)

341. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av nytt kliniskt sjukhus i Stockholm m. m. jämte tre i ämnet
väckta motioner. (386.)

343. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa i
samband: med 1927 års skolreform stående frågor m. m. jämte åtskilliga
i ämnet väckta motioner. (389.)

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

345. den 22 februari 1930, i anledning av väckt motion angående åtgärder
till stödjande av fiskerinäringen. (49.)

351. den 29 mars, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående avsättande
till nationalpark av visst område av kronoparken Idre i Kopparbergs
län m. m. (lil.)

356. samma dag, i anledning av väckt motion angående fullständigt frigivande
av sälfåDgst med sax. (117.)

366. den 14 maj, i anledning av väckta motioner angående vissa föreskrifter
beträffande importerade lantmanna- och trädgårdsprodukter. (235.)

376. den 23 maj, i anledning av väckta motioner rörande vissa sociala jordfrågor.
(276.)

379. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till staten av viss fastighet för anordnande av trädgårdsskola för
norra Sverige m. m. (271.)

383. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse rörande nytt avtal
mellan Sveriges utsädesförening och Allmänna svenska utsädesaktiebolaget.
(321.)

385. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för upphjälpande av sötvattensflsket m. m. (323.)

325

389. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande vissa skogsvårdsfrågor.
(328.)

392. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den högre
lantbruksundervisningens ordnande jämte i ämnet väckta motioner. (345.)

401. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
fraktlindring å jordförbättringsmedel ävensom i ämnet väckta motioner.
(394.)

403. samma dag, i anledning av väckta motioner angående bestämmelser örn
märkning av importerad havre medelst färgning. (397.)

405. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder för mejerihanteringens och sraörexportens befrämjande jämte i
ämnet väckta motioner. (377.)

406. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för befrämjande av jordbrukets kreditkasserörelse jämte i ämnet väckt
motion. (378.)

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

423. den 9 maj 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffande
av ytterligare ett statens isbrytarfartyg. (209.)

425. den 13 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926 (nr 398)
örn arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen) dels ock i ämnet
väckta motioner. (227.)

431. den 27 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag för bedrivande
av tekniskt-vetenskaplig forskningsverksamhet inom kraft- och
bränsleområdet samt för anskaffande av en anläggning för oljeutvinning
ur trä, dels ock väckta motioner örn anslag till vissa arbeten beträffande
torvkolningsmetoden. (286.)

440. den 6 juni, i anledning av väckta motioner örn statens övertagande av
de s. k. Kinnekulleverken för framställning av bränsle ur skiffer. (365.)

441. den 11 juni, i anledning av väckta motioner angående möjligheterna att
utnyttja statens gruvegendom i Västerbotten. (400.)

326

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängig gjorts genom
skrivelser från riksdagen före år 1930 men vid samma års
början varit• i sin helhet eller till någon del oavgjorda,
jämte uppgift örn den behandling, dessa ärenden
undergått under år 1930.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning i kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Sedan utredning verkställts i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

2. den 6 maj 1905, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser
i syfte att bereda innehavare av förlagsinteckning större trygghet mot
förlust i de fall, då rörelsen överlåtes å annan person eller flyttas från
ort till annan. (117.)

Sedan vissa myndigheter och sammanslutningar avgivit infordrade utlåtanden
i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 11 juni 1917, angående utredning örn indragning till statsverket
av allmänna åklagare och beslagare tillkommande andelar i böter och
beslagtagen egendom m. m. (286.)

Sedan lagrådet den 4 april 1927 avgivit utlåtande över ett i ärendet upprättat
lagförslag, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 4 maj 1920, i anledning av väckt motion örn ändrad lydelse av
§§ 72 och 75 riksdagsordningen. (190.)

Sedan 1919 års proportionsvalssakkunniga den 31 december 1921 avgivit förslag
i ämnet (betänkande lil), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 2 juni 1920, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
för åstadkommande av samarbete mellan Sverige och Finland i fråga örn
rättegångsordningen m. m. (312.)

Framställningen beaktas vid pågående beredning av frågan örn rättegångsväsendets
ombildning.

327

6. den 9 april 1921, angående förändring av eller avskaffande av statsrådseden.
(100.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 11 juni 1921, i anledning av väckt motion angående ändring i
tryckfrihetsförordningens stadganden om hemlighållande av protokoll i
ministeriella ärenden och kommandomål samt statsrådsprotokoll m. nu
(315.)

Sedan tillkallad sakkunnig den 11 februari 1927 avgivit betänkande med förslag
i ämnet (st. off. utr. 1927: 2) samt yttranden däröver inkommit från åtskilliga
myndigheter, är frågan beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 23 maj 1922, i anledning av väckta motioner angående ändrade
bestämmelser rörande statsrevisionen m. m. (166.)

Skrivelsen, som den 26 september 1930 överlämnats från finansdepartementet,
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 23 maj 1923, i anledning av väckt motion angående förslag till lag
örn upplagsbevis. (207.)

Sedan inom departementet tillkallade sakkunniga den 27 september 1930 avgivit
betänkande, innefattande förslag till lag om upplagshus med rätt att utfärda
upplagsbevis m. m. (st. off. utr. 1930: 25), har den 31 oktober 1930 lagrådets
utlåtande över berörda lagförslag inhämtats.

10. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner örn skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran örn förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande
för egnahemsbildningen. (201.)

Sedan lagrådet den 30 mars 1925 avgivit utlåtande över ett i ärendet upprättat
lagförslag, är frågan föremål för utredning inom lagberedningen.

11. den 18 mars 1925, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ändring i förordningen den 21 december 1857 örn ägors
fredande emot skada av annans hemdjur samt örn stängselskyldighet.
(78.)

Sedan tillkallade sakkunniga den 3 oktober 1928 avgivit betänkande med förslag
till lag örn ägofred (st. off. utr. 1928: 24) samt yttranden däröver inkommit
från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, är frågan beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

12. den 24 april 1925, i anledning av väckta motioner örn ändring i bestämmelserna
rörande rösträtt å flottningsstämma. (136.)

Sedan tillkallade sakkunniga avgivit förslag i ämnet samt yttranden däröver
inkommit från domänstyrelsen och länsstyrelserna, är frågan beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

13. den 27 maj 1925, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område. (228.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 3 juni 1925, i anledning av väckta motioner örn offentligheten av
vissa handlingar. (312.)

Angående behandlingen av denna skrivelse se redogörelsen under 7 härovan.

328

15. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)

Sedan i statsrådet den 7 december 1928 beslutats, att skrivelsen, såvitt den
avsåge stadgande om skyldighet för bolag och förening att till inlösen av stat
och kommun hembjuda vissa jordförvärv, icke skulle till vidare åtgärd föranleda,
är ärendet i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 12 maj 1926, angående utredning i fråga örn meddelande av viss
föreskrift rörande kastration av husdjur. (214.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 21 maj 1926, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser
rörande tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig
för elektrisk järn- eller spårväg. (249.)

Sedan yttranden i ärendet inkommit från vissa myndigheter m. fl., är detsamma
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 5 juni 1926, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn delning av jord å landet m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (331.)

Lagar i ämnet utfärdade den 18 juni 1926 (sv. f. nr 326—339). Ärendet i
övrigt är — sedan inom departementet tillkallade sakkunniga, de s. k. ägogränssakkunniga,
avgivit betänkande i ämnet — föremål för ytterligare behandling
inom departementet.

19. den 15 mars 1927, i anledning av väckt motion om lagstiftningsåtgärder
för beredande av ökad möjlighet att tillvarataga det i de allmänna flottlederna
sjunkna virket. (76.)

Sedan tillkallade sakkunniga avgivit förslag i ämnet samt yttranden däröver
inkommit från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, är frågan beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

20. samma dag, i an''edning av väckt motion angående viss ändring i sjölagens
bestämmelser örn ersättning för överliggedagar. (81.)

Sedan kommerskollegium avgivit infordrat utlåtande, har skrivelsen, jämlikt beslut
i statsråd den 11 maj 1928, överlämnats till sakkunnig för deltagande i
nordiskt samarbete på sjörättslagstiftningens område.

21. den 27 april 1927, i anledning av väckt motion angående jordbruksfastigheters
delaktighet i och bestämmanderätt över vissa gemensamma
tillgångar och rättigheter. (140.)

Sedan utredning verkställts i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

22. den 24 februari 1928, i anledning av väckt motion örn ersättning åt
nämndemän för nämndemansuppdragets fullgörande. (35.)

Sedan yttranden i ärendet inhämtats från domstolar, statskontoret och länsstyrelserna,
är frågan föremål för ytterligare utredning inom departementet.

23. den 9 mars 1928, i anledning av väckt motion örn åtgärder i syfte att
göra vissa handlingar i vattenmål lättare tillgängliga. (54.)

Sedan vattenöverdomstolen efter vattenrättsdomarnas hörande avgivit infordrat
utlåtande i ärendet, är detsamma föremål för behandling av inom departementet
tillkallade sakkunniga.

329

24. den 24 april 1928, angående vissa processuella föreskrifter rörande bestraffningsformen
varning, i vad angår statens befattningshavare. (134.)

Sedan yttranden i ärendet inkommit från vissa myndigheter m. fl., är detsamma
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 19 maj 1928, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen
örn statsdepartementen. (229.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 29 maj 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 1,2 och 3 §§ i lagen den 26 maj 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt m. m. (320.)

Lagar i ämnet utfärdade den 14 juni 1928 (sv. f. nr 181 och 182). Sedan
Kungl. Maj:t den 19 september 1929 dels uppdragit åt regeringsrätten att låta
verkställa i skrivelsen begärd utredning rörande regeringsrättens organisation
och arbetssätt dels ock förordnad att yttranden från regeringsrättens ledamöter
skulle inhämtas angående de författningsändringar eller åtgärder i övrigt, vartill
utredningen kunde giva anledning, samt den 11 november 1930 överlämnats
protokoll innefattande den anbefallda utredningen och yttrande i ämnet, är
ärendet föremål för behandling inom departementet.

27. den 31 maj 1928, i anledning av väckt motion örn lagstiftning angående
statskontroll över utförsel av äldre kulturföremål. (324.)

Sedan inom handelsdepartementet tillkallade sakkunniga den 30 januari 1930
avgivit betänkande i ämnet (st. off. utr. 1930: 3), hava yttranden däröver inhämtats
från vissa myndigheter och sammanslutningar. Samtliga yttranden hava
dock ännu ej inkommit.

28. den 31 maj 1928, i anledning av väckt motion angående förbättrad
lagstiftning mot ocker. (325.)

Sedan länsstyrelserna avgivit infordrade utlåtanden i ärendet, är detsamma beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896 örn rätt
till fiske m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (313.)

Lagar i ämnet utfärdade den 22 juni 1928 (sv. f. nr 183 och 184) samt den
6 juni 1930 (sv. f. nr 197 och 198). Ärendet är i övrigt beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

30. den 1 mars 1929, i anledning av väckt motion angående ändring i
gällande bestämmelser örn ersättning till expropriationsnämnd. (48.)

Sedan yttranden i ärendet inkommit från vissa myndigheter, är detsamma beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 19 mars 1929, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar
i de sociala arrendelagsbestämmelserna. (80.)

Sedan yttranden i ärendet inkommit från vissa myndigheter, är detsamma beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner. (94.)

Lagar i ämnet utfärdade den 10 maj 1929 (sv. f. nr 77—80). Ärendet är i
övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

330

33. samma dag, i anledning av väckt motion angående förhindrande av
illojalt användande av väljarbeteckningar vid val till riksdagens andra
kammare. (106.)

Inom departementet tillkallade sakkunniga hava den 4 februari 1930 avgivit
förslag i ämnet (st. off. utr. 1930:5). Sedan yttranden häröver inkommit från
vissa myndigheter och partisammanslutningar, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

34. den 24 maj 1929, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med
förslag till lag om begränsning eller avlösning av avstyckat områdes
ansvar för inteckning i stamfastigheten m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (210.)

Lagar i ämnet utfärdade den 14 juni 1929 (sv. f. nr 161 — 163). Ärendet i
övrigt är sedan detsamma varit föremål för ytterligare utredning inom departementet
och lagrådet den 8 april 1930 avgivit utlåtande över lagförslag i ämnet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Dessa ärenden äro sålunda samtliga på prövning beroende.

2. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av visst område av Ljungbyheds övningsplats m. m. (88.)

Anmäld den 25 juli 1930, därvid arméförvaltningens fortifikationsdepartement
anbefallts att verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma med utredning, innefattande
definitivt förslag rörande dispositionen av de kronans fastigheter vid
Ljungbyhed, varom i detta ärende är fråga. Sedan dylik utredning inkommit,
har ärendet remitterats till byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen i Malmöhus län.

2. den 30 april 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa byggnadsarbeten för arméns truppförband. (146.)

Ärendet är fortfarande i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 23 maj 1928, i anledning av väckt motion örn anslag till en förberedande
militär utbildningskurs för skolungdom. (239.)

Ärendet är föremål för utredning av chefen för generalstaben.

4. den 25 maj 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlöningsanslag under riksstatens fjärde huvudtitel m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (238.)

Anmäld beträffande punkten .5, i vad den avser organisationen av musiken vid
kustartilleriet, den 3 januari 1930.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående
skeppsgossekårens i Marstrand förläggning. (297.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
till anskaffning av flygmateriel m. m. (299.)

Anmäld den 7 mars och den 11 april 1930.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majlis prövning.

331

7. den 5 juni 1928, i anledning av väckta motioner om befrielse för Bodens
stad från viss återbetalningsskyldighet till kronan. (371.)

Ärendet har överlämnats till finansdepartementet och kommer icke vidare att,
såvitt på försvarsdepartementets handläggning ankommer, bliva föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 15 mars 1929, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i villkoren för understöd från Vadstena krigsmanshuskassa. (60.)

Ärendet, i vilket olika myndigheter avgivit utlåtanden, är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

9. den 30 april 1929, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret
1929/1930 under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen
till försvarsdepartementet, jämte i dessa ämnen väckta motioner. (4 A.)

Nedannämnda punkter äro fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning:

Punkten 8, i vad den avser ändring i bestämmelserna örn utbetalning av
kapitaliserat värde av reservpension.

Punkten 12, i vad den avser ändring i bestämmelserna rörande understöd i
vissa fall åt värnpliktigs hustru och barn (familjeunderstöd).

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronan tillhöriga fastigheter i Göteborg m. m. (135.)

Ärendet är fortfarande i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 16 maj 1929, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1927—30 juni 1928. (175.)

Ärendet är, i vad det ankommer på försvarsdepartementets föredragning, fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 24 maj 1929, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av en del av lägenheten Rya Nabbe i Göteborg. (203.)

Ärendet är fortfarande i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 30 maj 1929, i anledning av väckta motioner angående Stockholms
flottstations förflyttning från huvudstaden m. m. (234.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 juni 1929 tillkallade utredningsmän
hava den 15 december 1930 avgivit utredning och förslag i ämnet. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. samma dag, i anledning av väckt motion angående beredande av viss
ytterligare avskedsersättning åt förutvarande poliskonstaplar vid flottans
varv. (238.)

Sedan, jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 20 juni 1929, chefen för marinstaben
och marinförvaltningen gemensamt verkställt utredning i det utav riksdagen i
berörda skrivelse angivna hänseendet, har Kungl. Maj:t den 30 december 1930
beslutit, att skrivelsen skulle överlämnas till 1930 års försvarskommission för
att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommissionens uppdrag.

15. den 1 juni 1929, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn medel till bestridande av kostnader för nya
byggnader för Stockholms tygstation m. m. (262.)

Anmäld den 7 februari och den 11 juli 1930.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

332

Av dessa ärenden äro alltså de under 4, 6, 7 och 15 omförmälda av Kungl.
Maj.t inom försvarsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

3. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Sedan medicinalstyrelsen avgivit infordrat utlåtande samt en för utredning i
ärendet tillsatt kommitté den 21 november 1919 avgivit betänkande i ämnet,
har chefen för socialdepartementet jämlikt bemyndigande den 7 juli 1921 uppdragit
åt sakkunnig, person att inom departementet biträda med erforderlig
överarbetning och komplettering av det av kommittén avgivna betänkandet samt
avgiva de förslag, vartill den salunda fullständigade utredningen kunde föranleda.
Sedan sistnämnda utredning avslutats, har chefen för socialdepartementet
infordrat uppgifter angående apoteksinrättningarnas omsättning och
nettovinst under år 1924. Dessa uppgifter hava sedermera bearbetats inom
socialdepartementet. Den 30 december 1926 uppdrog Kungl. Maj:t åt medicinalstyrelsen
att utarbeta förslag till bestämmelser angående bidrag till mindre
bärkraftiga apotek. Sedan medicinalstyrelsen fullgjort detta uppdrag, har Kungl.
Maj:t den 7 december 1928 utfärdat bestämmelser i ämnet.

Därjämte har Kungl. Majit den 4 februari 1927 anbefallt medicinalstyrelsen
att i samråd med kommerskollegium och tekniska högskolan verkställa utredning
dels huruvida och i vad mån, för vinnande av lättare tillgång till vissa
enligt apoteksvarustadgan för närvarande såsom apoteksvaror ansedda läkemedel,
sådana medel må böra och kunna undantagas från apoteksvarustadgans
bestämmelser rörande apoteksvaror, dels ock huruvida och i vad mån inskränkning
i eller särskilda bestämmelser för handeln å apoteken med andra varor
än apoteksvaror må böra föreskrivas, ävensom att utarbeta de förslag, till
vilka utredningen kan föranleda. Denna utredning har ännu icke avslutats.

2. den 29 mars 1910, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit angående söndagsvila inom vissa arbetsområden. (40.)

Efter det ärendet, som under år 1912 slutligen avgjorts i fråga om handels
idkande å viss tid av sön- och helgdagar, i övriga delar fortfarande varit föremål
för utredning inom socialstyrelsen, har berörda utredning överlämnats till
arbetstidskommittén, i vad skrivelsen avsåg frågorna örn söndagsvila, arbetarsemester
m. m. Sedan nämnda kommitté slutfört sitt uppdrag samt socialstyrelsen
avgivit betänkande med förslag till reviderad lag örn arbetarskydd,
innefattande förslag i ämnet, och yttranden däröver avgivits, har Kungl. Majit
den 21 november 1930 inhämtat lagradets yttrande över förslag til) lag örn
ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd.

3. den 28 maj 1912, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Maj.t med begäran om utarbetande och framläggande av förslag till en
svensk utvandringslag. (229.)

Behandlad i 1930 års statsverksproposition under femte huvudtiteln, punkt 14,
i samband med begäran örn anslag till upplysningsverksamhet i emigrationsfrågor.

333

Skrivelsen är därmed slutbehandlad. (Jfr ärendet under punkten 22 här
nedan.)

4. den 29 maj 1912, angående sådan planläggning av statens och kommunernas
arbeten, att största möjliga antal arbetare beredes arbete
under tider och perioder, då större arbetslöshet inträder. (262.)

Sedan socialstyrelsen år 1924 avgivit utlåtande i ämnet, har skrivelsen jämte
inhämtade yttranden överlämnats till de den 6 juni 1924 tillkallade sakkunniga
för verkställande av utredning beträffande motverkande av arbetslöshet
genom anordnande av allmänna arbeten m. m. Efter det dessa sakkunniga
vid avgivandet av sitt betänkande den 24 juli 1925 återställt skrivelsen jämte
i ämnet infordrade utlåtanden, överlämnades densamma den 21 juni 1926 till
de samma dag tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning angående
arbetslöshetsförsäkring m. m. för att tagas i övervägande vid fullgörandet av
de sakkunnigas uppdrag. Sistnämnda sakkunniga hava den 25 april 1928 avgivit
sitt betänkande, varefter yttranden däröver inhämtats från åtskilliga myndigheter
och sammanslutningar. Den 29 november 1929 har Kungl. Maj:t
uppdragit åt socialstyrelsen att i vissa hänseenden verkställa kompletterande
utredning till sistnämnda sakkunnigbetänkande. Detta uppdrag har ännu icke
fullgjorts. Den 8 oktober 1930 har chefen för socialdepartementet jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 september 1930 tillkallat fyra utredningsmän
för biträde vid utredning angående anordnande av allmänna arbeten till
motverkande av arbetslöshet. Utredningsmännens uppdrag skall vara fullgjort
före den 15 januari 1931.

5. den 9 maj 1913, angående utredning och förslag i fråga om åläggande
för arbetsgivare vid större tillfälliga arbetsföretag att till gagn för sina
arbetare vidtaga vissa anordningar. (80.)

Sedan socialstyrelsen anbefallts att verkställa den av riksdagen begärda utredningen
i samråd med särskilda sakkunniga, har Kungl. Majit den 23 april
1920 på framställning av socialstyrelsen medgivit, att med utredningen finge
anstå tills vidare, intill dess Kungl. Majit på anmälan av socialstyrelsen annorlunda
bestämde. Skrivelsen överlämnades därefter den 21 juni 1926 till de
under punkten 4 omförmälda, den 21 juni 1926 tillkallade sakkunniga för att
tagas i övervägande vid fullgörandet av det dem lämnade uppdraget. Sedan
dessa sakkunniga avgivit betänkande, hava yttranden inhämtats däröver. Ärendet
är beroende på Kungl. Majits prövning.

6. den 18 juli 1914, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
bildande, för renskötselns upphjälpande, i Västerbottens och Norrbottens
län, av två fonder, benämnda Västerbottens lappfond och Norrbottens
lappfond. (75.)

Sedan skrivelsen varit föremål för utredning inom jordbruksdepartementet, har
densamma år 1924 överlämnats till socialdepartementet. Skrivelsen har därefter
överlämnats till tillkallad sakkunnig för överarbetning av 1919 års lappkommittés
förslag angående lapparnas renskötsel m. m. Efter det denne sakkunnige
avgivit betänkande i ämnet, hava yttranden däröver infordrats från
åtskilliga myndigheter.

Ärendet har därefter vilat i avvaktan på erfarenhet rörande tillämpningen
av lagen den 18 juli 1928 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.
Den 30 maj 1930 har Kungl. Majit överlämnat handlingarna i ärendet till
länsstyrelsen i Norrbottens län att tagas i övervägande vid fullgörande av det

334

länsstyrelsen samma dag meddelade uppdraget att jämte särskilt tillkallade personer
verkställa utredning angående de åtgärder, som böra vidtagas för avhjälpande
av de inom vissa delar av lappmarken i nämnda län yppade missförhållandena
samt rörande de kostnader, som därav föranledas.

7. den 26 augusti 1914, angående åtgärder för beredande av bättre vård
i vissa fall åt barnsängskvinnor jämte nyfödda barn. (207.)

Medicinalstyrelsen och socialstyrelsen hava anbefallts avgiva utlåtande i ärendet.
Socialstyrelsen har i anledning härav år 1921 avgivit utlåtande. Sedan
medicinalstyrelsen, som avsett att i utlandet studera barnbördshus och hjälpanordningar
för barnsängskvinnor, samma år meddelat, att sådant studium
måst på grund av då rådande politiska och ekonomiska förhållanden uppskjutas,
har Kungl. Majit den 10 februari 1922 föreskrivit, att den medicinalstyrelsen
anbefallda utredningen skulle uppskjutas tills vidare, intill dess Kungl.
Majit på anmälan av styrelsen annorlunda förordnade. Den 29 oktober 1926
överlämnades ärendet till de den 31 juli samma år tillkallade sakkunniga för
utredning beträffande moderskapsunderstöd m. m. för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av det dem lämnade uppdraget. Sedan dessa sakkunniga år
1929 avgivit betänkande och yttranden däröver inhämtats från åtskilliga myndigheter
m. fl., hava yttranden inhämtats över en inom socialdepartementet
efter samråd med tillkallade sakkunniga hösten 1930 utarbetad promemoria
rörande anknytning av ifrågasatt moderskapsunderstödsverksamhet till en reformerad
sjukförsäkring. Sålunda infordrade yttranden hava ännu icke inkommit.
Därjämte har medicinalstyrelsen jämlikt den 24 oktober 1930 meddelat uppdrag
inkommit med förslag rörande grunder för och anslag till anordnande av viss
försöksverksamhet beträffande s. k. för- och eftervård vid barnsbörd. Häröver
infordrade yttranden hava ännu icke samtliga inkommit. (Jfr ärendet under
punkten 34 här nedan.)

8. den 19 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Majit angående införande av helgdagar utan kyrklig karaktär. (125.)

Sedan O. Ä., länsstyrelserna i samtliga län, domkapitlen, Stockholms stads
konsistorium samt socialstyrelsen inkommit med infordrade utlåtanden i ämnet,
har ärendet överlämnats till arbetstidskommittén. Efter det denna kommitté
inkommit med förslag i ämnet, har Kungl. Majit den 21 november 1930 inhämtat
lagrådets yttrande över förslag till lag örn ändring i vissa delar av
lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd.

9. den 26 maj 1915, angående åtgärder till förekommande av nattarbete
av män inom industriella och angränsande arbetsområden. (174.)

Efter det ärendet varit föremål för utredning inom socialstyrelsen, har detsamma
överlämnats till arbetstidskommittén. Sedan nämnda kommitté slutfört
sitt uppdrag samt socialstyrelsen avgivit betänkande med förslag till reviderad
lag om arbetarskydd, innefattande förslag i ämnet, och yttranden däröver
avgivits, har Kungl. Majit den 21 november 1930 inhämtat lagrådets yttrande
över förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
(nr 206) örn arbetarskydd.

10. den 29 april 1916, angående åtgärder för ordnande och framtida förvaring
av kommunala arkivalier. (73.)

Ärendet har överlämnats till ecklesiastikdepartementet.

11. den 10 maj 1916, angående omhändertagande i sedlighetens intresse

335

av vissa sinnesslöa samt av kvinnor, som på grund av sedeslöst liv
fallit fattigvården till last. (119.)

Sedan sinnesslövårdssakkunniga den 12 februari 1921 avgivit betänkande rörande
upprättandet av uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa gossar och
flickor, har på grundval av detta betänkande förslag i ämnet antagits av 1921
års riksdag. I övrigt har ärendet, i vad det avser sinnesslöa, blivit föremål
för behandling av den jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 20 juni 1924 tillkallade
sakkunnige för verkställande av utredning och avgivande av förslag
beträffande vissa frågor rörande sinnesslö- och epileptikervård i ett den 30 juni
1927 avgivet betänkande. Detta har legat till grund för i proposition till 1928
års riksdag (nr 165) framlagt förslag rörande bland annat upprättande av statliga
anstalter för asociala imbecilla, vilket förslag av riksdagen godkändes.
Skrivelsen har därefter anmälts den 12 december 1930, därvid beslöts i övrigt
erforderlig åtgärd ävensom att skrivelsen icke skulle föranleda någon Kungl.
Maj:ts vidare åtgärd.

12. den 23 maj .1917, angående utredning för genomförandet av en allmän
arbetarsemester i vårt land. (184.)

Sedan arbetstidskommittén år 1920 avgivit förslag i ämnet, hava yttranden
däröver inhämtats. Kommitténs betänkande jämte de däröver inhämtade yttrandena
hava därefter under år 1922 överlämnats till socialstyrelsen, som år
1925 i samband med betänkande angående reviderad lag om arbetarskydd avgivit
förslag i ämnet. Den 21 november 1930 har Kungl. Maj:t inhämtat lagrådets
yttrande över förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29
juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd.

13. den 27 april 1918, angående åtgärder för inrättande av badanstalter i
större befolkningscentra och å landsbygden m. m. (160.)

Sedan infordrade utlåtanden avgivits av skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen,
fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden, föreningen för folkbad samt svenska
nationalföreningen mot tuberkulos, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Från pension sstyrelsens sjukvårdande verksamhet hava årligen lämnats
bidrag för upprättande av badanstalter, varjämte föreningen för folkbad vid
upprepade tillfällen av lotterimedel erhållit anslag för befrämjande av de i
skrivelsen avsedda ändamålen.

14. den 22 maj 1918, angående utarbetande av förslag till anordnande av
särskild obligatorisk undervisning för sinnesslöa barn. (230.)

Sedan sinnesslövårdssakkunniga avgivit betänkande rörande upprättandet av
uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa gossar och vanartade sinnesslöa
flickor, har på grundval av detta betänkande förslag i ämnet antagits av 1921
års riksdag. Nämnda sakkunnigas uppdrag har genom Kungl. Maj:ts beslut
den 20 juni 1924 förordnats skola upphöra. Skrivelsen har därefter anmälts
den 12 december 1930, därvid beslöts, att densamma icke skulle föranleda
någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

15. den 4 juni 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad m. m.
ävensom en i ämnet väckt motion. (284.)

Kungl. Majit har den 19 mars 1930 till riksdagen avlåtit proposition (nr 240)
med förslag till lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag).

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

336

16. den 4 maj 1920, angående åtgärder för åstadkommande av ett verksamt
utrotningskrig mot bostadsohyra. (161.)

Kungl. Maj:t har den 28 februari 1930 i ärendet avlåtit proposition (nr 170)
till riksdagen.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

17. den 18 juni 1920, i fråga örn motarbetande av oregelbunden arbetstillgång.
(368.)

Sedan socialstyrelsen år 1924 avgivit infordrat utlåtande, har skrivelsen överlämnats
till de den 6 juni 1924 tillkallade sakkunniga för verkställande av
utredning beträffande motverkande av arbetslöshet genom anordnande av allmänna
arbeten m. m. Efter det dessa sakkunniga vid avgivandet av sitt betänkande
den 24 juli 1925 återställt skrivelsen, har densamma överlämnats
till de den 21 juni 1926 tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning
angående arbetslöshetsförsäkring in. m. för att tagas i övervägande vid fullgörandet
av de sakkunnigas uppdrag. Sistnämnda sakkunniga hava den 25
april 1928 avgivit sitt betänkande, varefter yttranden däröver inhämtats från
åtskilliga myndigheter och sammanslutningar. Den 29 november 1929 har
Kungl. Maj:t uppdragit åt socialstyrelsen att i vissa hänseenden verkställa
kompletterande utredning till sistnämnda sakkunnigbetänkande. Detta uppdrag
har ännu icke fullgjorts. Den 8 oktober 1930 har chefen för socialdepartementet
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 september 1930 tillkallat
fyra utredningsmän för biträde vid utredning angående anordnande av allmänna
arbeten till motverkande av arbetslöshet. Utredningsmännens uppdrag
skall vara fullgjort före den 15 januari 1931.

18. den 7 maj 1921, i anledning av väckt motion angående revision av
gällande förordningar om kommunalstyrelse på landet och i stad. (186.)

Kungl. Majit har den 31 januari 1930 i ärendet avlåtit proposition (nr 99) till
riksdagen.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

19. den 15 juni 1921, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m. (345.)

Sedan chefen för socialdepartementet jämlikt bemyndigande den 7 juli 1921
tillkallat en sakkunnig person för att biträda med utredning i ämnet, har
Kungl. Majit den 24 november 1922 föreskrivit, att ifrågavarande utredning
skulle vila från och med dea 1 januari 1923. Sedermera har Kungl. Majit
den 27 september 1924 förordnat, att utredningen skulle återupptagas, samt uppdragit
åt socialstyrelsen att verkställa densamma. Efter det en jämlikt Kungl.
Majit® bemyndigande den 29 januari 1926 tillsatt delegation för utförande av
viss undersökning i fråga om åtgärder för arbetsfredens främjande upplösts,
tillkallades den 12 juli 1927 tre sakkunniga för utredning rörande anordningar,
ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister, däri staten eller kommun
är part. Genom proposition (nr 39) till 1928 års riksdag har Kungl.
Majit framlagt förslag till lag örn kollektivavtal och lag örn arbetsdomstol.
Ärendet är i vad angår anordningar, ägnade att förekomma arbetsinställelser
i tvister, däri staten eller kommun är part, under behandling av sistnämnda
sakkunniga. (Jfr ärendet under punkten 33 här nedan.)

20. den 2 juni 1922, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser,
som i vissa fall medgiva sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka
och fallandesjuka, eventuellt sedlighetsförbrytare. (250.)

337

Sedan medicinalstyrelsen år 1927 avgivit infordrat utlåtande i ärendet, har
chefen för socialdepartementet jämlikt bemyndigande den 30 december 1927
tillkallat fyra sakkunniga för att biträda med utredning i frågan. Efter det
dessa sakkunniga avgivit betänkande med förslag till steriliseringslag samt yttranden
inhämtats däröver, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 17 april 1923, i fråga örn beredande av arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter. (67.)

Medicinalstyrelsen, som den 8 juni 1923 anbefallts inkomma med utredning
och förslag i frågan, torde komma att behandla densamma i samband med
avgivande av yttrande över en genom svenska nationalföreningen mot tuberkulos
verkställd, i april 1929 överlämnad utredning angående fortsatta åtgärder
till tuberkulosens bekämpande i Sverige.

22. den 30 maj 1923, angående åtgärder för stödjande av emigrerande
medborgare. (203.)

Behandlad i 1930 års statsverksproposition under femte huvudtiteln, punkten 14,
i samband med begäran örn anslag till upplysningsverksamhet i emigrationsfrågor.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad. (Jfr ärendet under punkten 3 här
ovan.)

23. den 6 maj 1924, i anledning av väckta motioner örn skrivelse till
Kungl. Majit angående beredande av pensionstillägg för barn åt änka
efter enligt pensionsförsäkringslagen pensionsberättigad man. (134.)

Sedan pensionsstyrelsen inkommit med infordrad utredning i ämnet, har ärendet
överlämnats till 1928 års pensionsförsäkringskommitté. (Jfr ärendena under
punkterna 26, 36 och 41 här nedan.)

24. den 27 maj 1924, i anledning av väckta motioner i tandvårdsfrågan.
(207.)

Sedan chefen för socialdepartementet den 10 oktober 1924 jämlikt bemyndigande
tillkallat tre sakkunniga för att biträda med den av riksdagen begärda
utredningen och dessa sakkunniga den 30 april 1928 avgivit betänkande angående
ordnande av folktandvård (allmännelig tandvård) samt yttranden däröver
inhämtats, har inom socialdepartementet utarbetats ett utkast rörande viss försöksverksamhet
beträffande folktandvård. Efter det ärendet i sistnämnda avseende
varit föremål för övervägande i samband med behandling av 1930 års
statsverksproposition, har med anlitande av medel från pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet dylik försöksverksamhet igångsatts dels i vissa distrikt i
Norrland genom föreningen Svenska röda korset, dels i vissa distrikt i mellersta
Sverige genom medicinalstyrelsens försorg. Ärendets slutliga behandling har
överlämnats till statens sjukvårdskommitté. (Jfr ärendet under punkten 37 här
nedan.)

25. samma dag, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande av
en effektivare inspektion inom gruvindustrien. (211.)

Ärendet, som den 15 september 1930 överlämnats från handelsdepartementet,
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 31 maj 1924, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om samhällets barnavård m. m., i vad nämnda proposition
avser närmare angivna lagförslag, dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn förmynderskap m. m., i vad denna proposition

22 — J ustitieombudsmannens ämb et sberättelse till 1931 års riksdag.

338

innefattar förslag till lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen
den 14 juni 1918 om fattigvården, dels ock i förstnämnda ämne väckta
motioner. (245.)

Sedan under år 1924 vissa lagar i ämnet utfärdats (sv. f. nr 361—363), har
i riksdagsskrivelsen därjämte behandlad fråga om understöd utan fattigvårds
karaktär åt änkor, vilka äro i behov därav för sina barns uppfostran, efter att
hava varit föremål för utredning inom pensionsstyrelsen, överlämnats tili pensionsförsäkringskommittén.
(Jfr ärendena under punkterna 23, 36 och 41.)

27. den 3 juni 1924, angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar. (242.)

Sedan socialstyrelsen efter inhämtande av yttranden från vederbörande myndigheter
och korporationer år 1930 inkommit med anbefalld utredning i ämnet,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 24 april 1925, i anledning av väckt motion örn ändring av 1 § i
lagen den 25 april 1919 angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning
och kolning av härbärge åt arbetarna m. m. (135.)

Sedan socialstyrelsen den 19 maj 1927 avgivit betänkande med förslag till
lagstiftning i ämnet samt yttranden däröver inhämtats, har Kungl. Maj:t den
30 december 1930 inhämtat lagrådets yttrande över förslag till lag örn ändring
i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd samt över
förslag till lag örn ändringar i vissa delar av den i riksdagsskrivelsen omförmälda
lagen.

29. den 12 maj 1925, i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1923—30 juni 1924. (158.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1927 års riksdag omförmälde sakkunnige
för omarbetning av kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande av
kommissionärer hos statsdepartement och vissa ämbetsverk m. fl. myndigheter
den 21 juli 1927 avgivit betänkande med förslag till kungörelse i ämnet samt
däröver infordrade yttranden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendet under punkten 31 här nedan.)

30. den 9 juni 1925, angående utredning rörande vissa åtgärder för beredande
av ökat antal vårdplatser å sanatorierna i riket. (297.)

Kungl. Majit — som enligt beslut den 10 oktober 1924 uppdragit åt medicinalstyrelsen
och byggnadsstyrelsen bland annat att gemensamt utreda frågan
örn åstadkommande av enklare och billigare byggnader för allmänna sjukvårdsanstalter
— har uppdragit åt samma ämbetsverk art i samband med den sålunda
anbefallda utredningen verkställa utredning i det i skrivelsen avsedda
hänseendet. Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

31. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924—30 juni 1925. (107.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1927 års riksdag omförmälde sakkunnige
för omarbetning av kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande av
kommissionärer hos statsdepartement m. fl. myndigheter avgivit betänkande i
ämnet, samt yttranden inhämtats däröver, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 29 här ovan.)

339

32. den 14 april 1926, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
upplåtelse av tomter till egnahemsbyggnader från det till Strängnäs
hospital anslagna förra biskopsbostället 2 mantal Sundby nr 1 i Strängnäs
socken. (137.)

Sedan ärendet i visst avseende varit föremål för handläggning inom kommunikationsdepartementet
samt yttranden inhämtats från medicinalstyrelsen och
byggnadsstyrelsen, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 30 april 1926, i anledning av väckta motioner örn lagstiftning angående
obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister m. m. (167.)

Ärendet, som avgjorts beträffande frågor örn kollektivavtal och arbetsdomstol,
är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten
19 här ovan.)

34. den 5 juni 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till förordning angående moderskapsunderstöd åt
kvinnor i visst industriellt arbete jämte i ärendet väckta motioner.
(347.)

Sedan tillkallade sakkunniga år 1929 avgivit betänkande angående moderskapsskydd
m. m. samt yttranden däröver inhämtats från åtskilliga myndigheter m. fl.,
har Kungl. Majit dels den 24 oktober 1930 uppdragit åt medicinalstyrelsen att
inkomma med förslag rörande grunder för och anslag till anordnande av viss
försöksverksamhet beträffande s. k. för- och eftervård vid barnsbörd, dels ock infordrat
vederbörande myndigheters yttranden rörande en inom socialdepartementet
efter samråd med tillkallade sakkunniga upprättad promemoria med förslag
rörande anknytning av den föreslagna moderskapsunderstödsverksamheten
till en reformerad sjukförsäkring. Över medicinalstyrelsens i anledning härav
upprättade förslag och omförmälda promemoria infordrade yttranden hava ännu
icke samtliga inkommit. (Jfr ärendet under punkten 7 här ovan.)

35. den 8 mars 1927, i anledning av väckta motioner om åtgärder för
snabbare offentliggörande av valresultaten vid landstingsval och kommunalfullmäktigval.
(58.)

Kungl. Majit har den 31 januari 1930 i ärendet avlåtit proposition (nr 99)
till riksdagen.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

36. den 18 mars 1927, i anledning av väckta motioner angående ändring
i grunderna för bestämmande av pensionstillägg enligt lagen örn allmän
pensionsförsäkring. (83.)

Ärendet har remitterats till 1928 års pensionsförsäkringskommitté. (Jfr ärendena
under punkterna 23, 26 och 41.)

37. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande
av utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Sedan utlåtande inhämtats från medicinalstyrelsen, har chefen för socialdepartementet
jämlikt bemyndigande den 12 mars 1929 tillkallat fem sakkunniga (statens
sjukvårdskommitté) för att inom departementet biträda med utredning i
ämnet. Denna utredning har ännu icke slutförts.

38. den 16 mars 1928, i anledning av väckt motion örn viss utsträckning
av den proportionella valmetoden vid val inom landsting samt stadsoch
kommunalfullmäktige m. m. (73.)

340

Kungl. Maj:t har den 31 januari 1930 i ärendet avlåtit proposition (nr 99) till
riksdagen.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

39. den 17 april 1928, i anledning av väckta motioner med förslag till
förordning angående skyldighet att inhämta polismyndighets tillstånd
till vissa nöjestillställningar m. m. (119.)

Sedan från samtliga länsstyrelser inhämtats yttranden i ärendet, har med ledning
därav en promemoria i ämnet utarbetats inom socialdepartementet, över
vilken länsstyrelserna samt statens inspektör för fattigvård och barnavård avgivit
yttranden. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 16 maj 1928, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande
av utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. (205.)

Sedan riksförsäkringsanstalten anbefallts att i ärendet avgiva utredning, har
riksförsäkringsanstalten den 29 november 1950 under åberopande av direktiven
för 1928 års pensionsförsäkringskommittés arbete hemställt örn överflyttning
av utredningsuppdraget till nämnda kommitté. Beslut örn dylik överflyttning
bär av Kungl. Maj:t meddelats den 4 december 1930.

41. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i lagen
örn allmän pensionsförsäkring. (206.)

Ärendet är under behandling hos 1928 års pensionsförsäkringskommitté. (Jfr
ärendena under punkterna 23, 26 och 36 här ovan.)

42. den 25 maj 1928, angående hotell- och restaurangpersonalens samt
badhuspersonalens anställningsförhållanden m. m. (243.)

Sedan socialstyrelsen den 28 december 1929 inkommit med en preliminär utredning
beträffande hotell- och restaurangpersonalen, anmäldes frågan örn denna
personals anställningsförhållanden i proposition nr 31 till 1930 års riksdag.
Slutlig utredning i denna del av ärendet liksom socialstyrelsen jämväl anbefalld
utredning rörande badhuspersonalens anställningsförhållanden har ännu
icke inkommit.

43. den 30 maj 1928, i anledning av väckta motioner angående inköp av
lönebostället Korsberga Prästgård i Korsberga socken av Jönköpings län.

Sedan medicinalstyrelsen inkommit med anbefalld utredning i ämnet, anmäldes
skrivelsen den 1 februari och den 3 juli 1930, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

44. den 31 maj 1928, i anledning av väckta motioner om ändring av bestämmelserna
angående de kommunala församlingarnas rätt att utse
revisorer samt örn effektivare kontroll och revision av kommunernas
räkenskaper och förvaltning. (319.)

Kungl. Majit har den 31 januari 1930 i ärendet avlåtit proposition (nr 99) till
riksdagen.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

45. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till hospitalsbyggnader m. m. jämte i ämnet väckta motioner
(287.)

Anmäld den 22 juni 1928 och senare under nämnda år, därvid vissa åtgärder

341

beslötos. Sedan medicinalstyrelsen anbefalld utredning angående förslag till de
bestämmelser, som i fråga om vården av imbecilla å anstalterna i Sala, Orebro
och Vänersborg borde beträffande nämnda anstalter utfärdas av Kungl. Majit
rörande organisation och därmed sammanhängande frågor, intagning av patienter
samt anstalternas verksamhet i övrigt, den 9 december 1929 inkommit, anmäldes
skrivelsen ånyo den 24 januari 1930, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

46. den 8 juni 1928, rörande ändring i kungörelsen den 5 maj 1916 angående
kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning. (374.)

Frågan kommer att bliva föremål för övervägande i samband med en inom
socialdepartementet pågående utredning örn revision av kungörelsen.

47. den 16 maj 1929, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revi sorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1927—30 juni 1928. (175.)

Anmäld dels den 27 juni och den 15 november 1929 i vad skrivelsen avsåg
ersättning för eldning och skötsel av värmeledningarna i länsstyrelsernas lokaler,
därvid beslötos i nämnda avseende erforderliga åtgärder, dels ock den 1 november
1929 i vad skrivelsen avsåg landsfiskalernas och med dem jämställda befattningshavares
medelsförvaltning m. m., därvid chefen för socialdepartementet
bemyndigades tillkalla tre sakkunniga för att inom departementet biträda med
verkställande av utredning i sistnämnda hänseende. Sedan dessa sakkunniga
avgivit sitt betänkande, hava åtskilliga myndigheter anbefallts avgiva yttrande
däröver. Samtliga infordrade yttranden hava ännu icke inkommit.

48. den 17 maj 1929, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Majit angående stärkande av skogs- och flottledshärbärgeslagarnas samt
den i samband därmed utövade yrkesinspektionens effektivitet. (184.)

Sedan socialstyrelsen anbefalld utredning inkommit samt utlåtande i visst avseende
inhämtats från allmänna civilförvaltningens lönenämnd, har skrivelsen
behandlats i 1930 års statsverksproposition under femte huvudtiteln, punkten 10.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad. (Jfr ärendet under punkten 50 här
nedan.)

49. den 1 juni 1929, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
anslag till Överståthållarämbetet m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(253.)

Anmäld den 20 juni 1929, därvid Överståthållarämbetet anbefalldes verkställa
utredning i visst avseende och i övrigt erforderlig åtgärd beslöts. Sedan nämnda
utredning inkommit, har ärendet anmälts i proposition den 21 mars 1930
(nr 261).

Skrivelsen kommer icke att föranleda någon Kungl. Majits vidare åtgärd.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till yrkesinspektionen
och dess verksamhet jämte en i ämnet väckt motion. (270.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid socialstyrelsen anbefalldes verkställa utredning
i visst avseende och i övrigt erforderliga åtgärder beslötos. Sedan socialstyrelsen
inkommit med den sålunda begärda utredningen samt utlåtande i
ämnet inhämtats från allmänna civilförvaltningens lönenämnd, har skrivelsen
behandlats i 1930 års statsverksproposition under femte huvudtiteln, punkten 10.

342

Skrivelsen är därmed slutbehandlad. (Jfr ärendet under punkten 48 här
ovan.)

51. den 5 juni 1929, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa med förslag till sinnessjuklag m. m. sammanhängande frågor
jämte en i ämnet väckt motion. (303.)

Anmäld den 19 september 1929, därvid vissa med samtidigt utfärdad sinnessjuklag
(sv. f. nr 321) sammanhängande författningar utfärdades. I övrigt har
ärendet behandlats i 1930 års statsverksproposition under femte huvudtiteln,
punkten 51.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

52. den 6 juni 1929, angående förbättring av skogsarbetarnas provianteringsoch
matlagningsförhållanden. (305.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid socialstyrelsen anbefalldes att efter samråd
med medicinalstyrelsen inkomma med förslag till plan för utredning i det av
riksdagen i skrivelsen avsedda hänseendet. Sedan socialstyrelsen inkommit
med ifrågavarande förslag, anmäldes ärendet ånyo den 22 november 1929,
därvid uppdrogs åt socialstyrelsen och medicinalstyrelsen att verkställa vissa
utredningar i ämnet. Sistnämnda uppdrag har ännu icke fullgjorts.

53. samma dag, angående utredning rörande missbruk av tobak och kaffe.
(306.)

Anmäld den 27 juni 1929, därvid medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen anbefalldes
att inkomma med yttrande och förslag i ämnet. Uppdraget har ännu
icke fullgjorts.

Av dessa ärenden äro alltså de under 3, 10, 11, 14—16, 18, 22, 35, 38,
43—45 och 48—51 omförmälda av Kungl. Majit inom socialdepartementet
slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

4. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 maj 1920, i fråga örn anordnande av statlig kontroll över de
enskilda järnvägarnas tidtabeller m. m. (201.)

Ärendet, som äger visst samband med spörsmålet angående omorganisation av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, är beroende på Kungl. Majits prövning.

2. den 7 maj 1924, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i bestämmelserna rörande rösträtt vid vägstämma. (144.)

Anmäld den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande
av revision av bestämmelserna örn väghållningsbesvärets utgörande på landet
samt örn städernas allmänna vägar.

3. den 26 mars 1925, i anledning av väckt motion örn viss skärpning av
de i förordningen örn motorfordon stadgade villkoren för erhållande av
körkort. (86.)

Kungl. Majit har den 14 februari 1930 avlåtit proposition, nr 121, med förslag
till motorfordonsförordning.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

343

4. den 9 juni 1925, angående fastställande av maximiarbetstid för automobilförare
i yrkesmässig trafik. (353.)

Kungl. Maj:t har den 14 februari 1930 avlåtit proposition, nr 121, med förslag
till motorfordonsförordning.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924—30 juni 1925. (107.)

Punkten 6 i vad den avser tillämpningen av viss avlöningsbestämmelse i avlöningsreglementet
för kommunikationsverken.

Sedan 1928 års lönekommitté den 21 juli 1930 avgivit betänkande med
förslag till allmänt avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän, tillhörande
den civila statsförvaltningen, samt däröver infordrade utlåtanden inkommit, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 13 april 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
avskrivning av viss del av statslån till Väderstad Skänninge Bränninge
järnvägsaktiebolag. (128.)

De såsom villkor för avskrivningen föreskrivna handlingar, nämligen viss borgensförbindelse
m. m., vilka Kungl. Maj:t den 23 april 1926 anbefallt länsstyrelsen
i Östergötlands län att införskaffa, hava ännu icke inkommit.

7. den 28 maj 1927, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande'' fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1925—30 juni 1926. (225.)

Punkten 4 angående automobilbesiktningsväsendet.

Kungl. Maj:t har den 14 mars 1930 i ärendet avlåtit proposition, nr 221,
till riksdagen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremal för Kungl. Maj.ts prövning.

8. den 14 april 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framställda förslag angående anvisande av anslag till befrämjande
av lufttrafik m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (106.)

Kungl. Majit har den 7 februari 1930 i ärendet avlåtit proposition, nr 112,
till riksdagen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 30 april 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av järnvägen från Lidköping till Tun. (139.)

Anmäld den 11 maj 1928, därvid fullmäktige i riksgäldskontoret anmodades vidtaga
förberedande åtgärder och inkomma med förslag. Dylikt förslag har ännu
ej inkommit.

10. den 9 maj 1928, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser
rörande vägsyn. (171.)

Anmäld den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande
av revision av bestämmelserna om väghållningsbesvärets utgörande på
landet samt örn städernas allmänna vägar.

11. den 1 juni 1928, i anledning av väckt motion om ändring av bestämmelserna
angående vägstämmas rätt att utse revisorer. (330.)

Anmäld dels den 14 juni 1928, därvid länsstyrelserna i samtliga län anbe -

344

falides att yttra sig, och dels den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga
för verkställande av revision av bestämmelserna örn väghållningsbesvärets
utgörande på landet samt örn städernas allmänna vägar.

12. den 5 juni 1928, i anledning av väckt motion angående skyldighet för
Stockholms stad att erlägga avgift för nyttjanderätten till vissa kronan
tillhöriga områden. (359.)

Anmäld den 14 juni 1928, därvid uppdrogs åt kronans fastighetskommission
av år 1925 att vid pågående underhandlingar med delegerade för Stockholms
stad jämväl upptaga den fråga, som avsåges i riksdagens ifrågavarande skrivelse.

13. den 16 maj 1929, i anledning av väckta motioner örn ytterligare statsbidrag
till väghållningsdistrikt, särskilt betungade av anläggningar, utförda
under kristiden. (178.)

Kungl. Majit har den 3 januari 1930 i statsverkspropositionen framlagt förslag
örn tillaggsbidrag till vissa väganläggnings- och brobyggnads- m. fl. företag
(sjätte huvudtiteln punkten 19).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majlis prövning.

14. den 24 maj 1929, i anledning av väckt motion angående fördelning
enligt nya grunder av väghållningsskyldigheten inom städerna. (191.)
Anmäld dels den 6 juni 1929, därvid beslöts inhämta vederbörandes yttranden,
och dels den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande
av revision av bestämmelserna örn väghållningsbesvärets utgörande på
landet samt örn städernas allmänna vägar.

15. den 30 maj 1929, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
anslag för uppförande för telegrafverkets räkning av en stationsbyggnad
i Malmö m. m. (231.)

Anmäld den 6 juni 1929, därvid byggnadsstyrelsen anbefalldes att inkomma
med förslag till landsstatsbyggnad i kvarteret Karin och telegrafstyrelsen att
inkomma med fullständiga ritningar och kostnadsberäkningar rörande telefonstationsbyggnad
i Malmö. Beträffande sistnämnda byggnad har slutligt beslut
meddelats den 18 oktober 1929. I fråga örn nybyggnad för länsstyrelsen i
Malmöhus län har Kungl. Majit den 3 januari 1930 i statsverkspropositionen
avgivit förslag (sjätte huvudtiteln, punkten 48).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

16. den 3 juni 1929, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
viss omorganisation av vägväsendet jämte i ämnet väckta motioner.

(275.)

Anmäld dels den 14 juni 1929, därvid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes
inkomma med vissa utredningar och förslag beträffande vägväsendets
omorganisation ävensom med viss utredning i fråga om förenklad och mera
ändamålsenlig organisation av vägdistrikten, dels ock, i avseende å sistnämnda
fråga, den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande
av revision av bestämmelserna örn väghållningsbesvärets utgörande på landet
samt örn städernas allmänna vägar.

I fråga örn vägväsendets omorganisation har Kungl. Majit den 3 januari
1930 i statsverkspropositionen avgivit förslag (sjätte huvudtiteln, punkterna
3 11). I sistnämnda del kommer ärendet ej vidare att bliva föremål för Kungl.

Majits prövning.

345

Av dessa ärenden äro alltså de under 3, 4, 7, 8, 13 och 15 omförmälda
av Kungl. Majit slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

5. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1904. (87.)

Ärendet är, i vad angår frågan örn regleringen av den till vissa stapelstäder
utgående tolagsersättningen, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 25 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med tulltaxa för inkommande varor. (202.)

Ärendet är, i vad angår frågan örn margarintillverkningens behov av tullskydd,
föremål för övervägande hos 1928 års tullkommitté.

3. den 29 maj 1911, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn bankrörelse och till lag örn ändrad lydelse av 10 §
i lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker, dels ock i ämnet
väckta motioner. (237.)

Ärendet har, i vad det innefattar fråga örn särskilda bestämmelser örn ekonomiska
föreningar, som idka sparkasserörelse, behandlats i betänkande (st. off.
utr. 1929: 15), som den 23 april 1929 avgivits av sakkunnig inom finansdepartementet
och varöver socialstyrelsen, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektören
m. fl. myndigheter samt vissa sammanslutningar yttrat sig.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 3 maj 1913, angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

Ö. Ä., som anbefallts att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande yttra sig
i ärendet, har ännu ej inkommit med sådant yttrande.

5. den 17 maj 1913, angående ökad centralisering vid upphandling för
statens räkning m. m. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. samma dag, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för kommunernas
bokföring. (116.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma.
U73.)

Ärendet har behandlats i statistiksakkunnigas den 1 juni 1922 avgivna betänkande
med utredning och förslag till åtgärder för minskning av kostnaderna
för den officiella statistiken samt åstadkommande av en permanent kontroll
över det statistiska arbetet m. m. Kungl. Maj:t har numera den 26 september
1930 anbefallt kommerskollegium, statistiska centralbyrån och socialstyrelsen
att taga frågan om en sammanhållande uppsiktsinstitution för den officiella
statistiken under förnyat övervägande samt att, efter samråd med andra äm -

346

betsverk i den utsträckning som finnes erforderligt, gemensamt inkomma med
utlåtande och förslag i ämnet.

8. den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet från
statens sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom en
särskild statsbank. (322.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 19 april 1918, i anledning av väckt motion angående beredande
av fast anställning eller vissa andra förmåner åt personer, som stadigvarande
äro sysselsatta med städning och rengöringsarbete hos statens
verk och myndigheter. (124.)

Frågan har behandlats i ett av sakkunnig den 31 oktober 1929 avgivet utlåtande
rörande kostnaderna för städning och övrig inre rengöring vid vissa
ämbetsverk i Stockholm, vilket utlåtande den 1 juli 1930 remitterats till byggnadsstyrelsen.
Sedan detta ämbetsverk yttrat sig i ärendet, är detsamma beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Sedan kammarkollegium den 28 december 1929 avgivit anbefallt förnyat utlåtande
i ärendet, i vad angår den rättsliga omvårdnaden av kronans fasta
egendom, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av
stämpel trycket. (95.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

12. den 28 april 1920, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande
av utredning och förslag beträffande ändring i sättet för kommuns medverkan
vid avgörande av ärenden, som röra handeln med rusdrycker.

(m.)

Ärendet är föremål för övervägande hos 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen.

13. den 18 maj 1920, angående beredande av rätt till pension åt sådana
änkor och barn efter statstjänare, som enligt nu gällande bestämmelser
ej erhålla pension. (244.)

Sedan 1926 års pensionsutredning framlagt förslag i ämnet, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 26 maj 1920, angående beredande åt de i norra delarna avlandet
stationerade statsanställda av vissa särskilda avlöningsförmåner. (238.)

Ärendet har behandlats i 1928 års lönekommittés den 21 juli 1930 avgivna
betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente (st. off. utr. 1930: 17),
varöver yttranden avgivits av åtskilliga verk och myndigheter. Ärendet är
numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 11 maj 1921, i fråga örn åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
(167.)

Ärendet har behandlats i betänkande (st. off. utr. 1929: 17), som den 30 juni
1929 avgivits av sakkunniga inom finansdepartementet (1924 års uppbördssakkunniga)
och varöver åtskilliga verk, myndigheter och sammanslutningar yttrat
sig. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 december 1930 har chefen för

347

finansdepartementet den 6 i samma månad tillkallat en sakkunnig med uppdrag
att biträda med beredning inom departementet av vissa frågor rörande uppbördsväsendet.

16. den 23 maj 1922, i anledning av väckta motioner angående ändrade
bestämmelser rörande statsrevisionen m. m. (166.)

Sedan frågan örn organisationen av Aktiebolaget Vin- och spritcentralen och
Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet och örn kontrollen av dessa bolags förvaltning
varit föremål för omprövning vid 1930 års riksdag, har riksdagens
ifrågavarande skrivelse den 26 september 1930 överlämnats till justitiedepartementet
för handläggning.

17. den 20 mars 1923, i anledning av väckt motion örn förhindrande, att
vissa av statsfinansiella skäl genomförda tullförhöjningar utnyttjas av
inhemska tillverkare. (58.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majda prövning.

18. den 27 april 1923, angående vidtagande av anordningar till viss lättnad
för skattskyldig i fall av dubbelbeskattning. (116.)

Ärendet har behandlats uti 1924 års uppbördssakkunnigas betänkande angående
rationell skatteuppbörd (jfr ovan punkt 15) och är numera beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

19. den 26 maj 1923, angående utredning i fråga örn pensionering av viss
statsanställd icke-ordinarie personal. (202.)

Kungl. Majit har den 20 juni 1930 bemyndigat chefen för finansdepartementet
att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att, förutom annat, överarbeta
av 1926 års pensionsutredning avgivna förslag till bestämmelser örn tjänstepension
vid den civila statsförvaltningen, med stöd av vilket bemyndigande
departementschefen den 30 juni 1930 tillkallat tre sakkunniga med dylikt uppdrag.
Ärendet är i övrigt föremål för Kungl. Majlis prövning.

20. den 2 juni 1923, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av
mantalspenningarna, allmänna sjukvård savgiften och folkskoleavgiften.
(315.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

21. den 6 juni 1923, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till förordning örn ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen
den 2 juni 1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens
bestämmande. (284.)

Sedan socialstyrelsen den 14 mars 1930 inkommit med anbefalld utredning,
är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

22. den 23 maj 1924, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag
till tullverket jämte i ämuet väckta motioner. (186.)

Ärendet, som avser spörsmålet örn kostnadsfri läkarvård inom den civila statsförvaltningen,
har behandlats i 1928 års lönekommittés under punkt 14 här
ovan omförmälda betänkande och är numera beroende på Kungl. Majits prövning.

23. den 30 maj 1924, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Majit i fråga örn lagstiftning angående ekonomiska föreningars sparkasserörelse.
(219.)

Ärendet har behandlats i betänkande, som avgivits av sakkunnig inom finans -

348

departementet (jfr ovan punkt 3), och är numera beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

24. den 15 maj 1925, i anledning av väckt motion om utredning och förslag
angående skyldighet för svenska medborgare, som mottaga utnämning
till riddare och kommendörer av ordnar, att lösa utnämningsbrev
och erlägga härför stadgad stämpelavgift. (194.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

25. den 31 maj 1925, i anledning av väckta motioner angående utredning
örn och ändring i gällande avtal och uppgörelser av ekonomisk innebörd
mellan staten och Stockholms stad. (264.)

Anmäld den 12 juni 1925, därvid Kungl. Majit uppdragit åt en särskild kommission
(kronans fastighetskommission av år 1925) att i överensstämmelse med
vad av chefen för finansdepartementet i statsrådsprotokollet angivits ombesörja
de utredningar och underhandlingar rörande vissa ekonomiska mellanhavanden
mellan staten och Stockholms stad, som avses i riksdagens skrivelser den 31
maj 1925, nr 264 och 265. Ånyo anmäld den 23 september och den 15 oktober
1926 samt den 2 november 1928, därvid ytterligare beslut fattats rörande
kommissionens utredningsarbeten.

26. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924—30 juni 1925. (107.)

Ärendet har, i vad det avser fråga örn ersättning åt befattningshavare för genom
förbrytelse åsamkad skada, behandlats i 1928 års lönekommittés under
punkt 14 här ovan omförmälda betänkande och är numera beroende på Kungl.
Majrts prövning.

27. den 1 juni 1926, i anledning av två i riksdagens år 1925 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden
1 juli 1924—30 juni 1925 gjorda anmärkningar. (293.)

Frågan örn statstjänstemännens innehav av sysslor och annat arbete vid sidan
av statstjänsten har behandlats i 1928 års lönekommittés under punkt 14 här
ovan omförmälda betänkande och är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 3 juni 1926, angående utredning om de ekonomiska faktorer, som
verka bestämmande på den moderna filmverksamheten m. m. (306.)

Ärendet, som i vad det avser frågan om en effektiv beskattning av filmuthyrningsverksamheten
överlämnats från ecklesiastikdepartementet, är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 28 maj 1927, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1925—30 juni 1926. (225.)

Ärendet är, såvitt rörer punkten 5, sedan kammarkollegium den 28 december
1929 avgivit anbefallt utlåtande angående den rättsliga omvårdnaden av kronans
fasta egendom, i denna del beroende på Kungl. Majlis prövning. Vad
beträffar punkten 6 har statskontoret inkommit med utredning och förslag till
åtgärder för ernående av större enhetlighet och mera tidsenliga föreskrifter
beträffande grunderna för den olika verk och myndigheter åliggande placeringen

349

av statsverkets med därtill hörande fonders kapital. Över statskontorets förslag
(st. off. utr. 1929: 35) hava utlåtanden avgivits av åtskilliga verk och
myndigheter m. fl. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 27 mars 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående
utförselbevis för råg och vete m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner. (93.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad rörer beräkningen av
städernas tolagsersättning med avseende å de tullavgifter, som skolat utgå för
importerad spannmål men från vilka avgifters erläggande vederbörande befriats
på grund av avlämnade utförselbevis.

31. den 15 maj 1928, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1926—30 juni 1927- (190.)

Beträffande punkten 4 är ärendet överlämnat till 1928 års lönekommitté.
Ärendet är, såvitt rörer punkten 5, sedan kammarkollegium den 28 december
1929 avgivit anbefallt utlåtande angående den rättsliga omvårdnaden av kronans
fasta egendom, i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. samma dag, i anledning av väckta motioner angående upphävande av
förbudet mot tillsättning av sackarin till maltdryck. (201.)

Sedan kontrollstyrelsen, efter samråd med medicinalstyrelsen, inkommit med
förslag i ämnet samt kommerskollegium avgivit utlåtande däröver, har ärendet
anmälts den 7 februari 1930, då proposition avlåtits till riksdagen (nr 156).
Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

33. samma dag, i anledning av väckta motioner angående revision av rusdrycksförsäljningsförordningen
och därmed sammanhängande författningar
m. m. (203.)

Ärendet är föremål för utredning hos 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen.

34. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner.

(344.)

Frågan örn en rationell utjämning av skattetrycket inom kommunerna är
föremål för utredning av den med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande av
den 18 oktober 1929 tillkallade skatteutjämningsberedningen.

Utredning av frågan, i vad mån avdrag för gäl dränta må äga rum vid statens
taxering till kommunal inkomstskatt, verkställes av två sakkunniga, tillkallade
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande nyssnämnda dag.

Frågan, huruvida och i vilken form effektiv kontroll därå, att ränteinkomster
och förmögenhet bestående av utlånat kapital varda behörigen beskattade, må
kunna åvägabringas, är föremål för utredning av de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
av den 14 juni 1929 tillkallade skattekontrollsakkunniga.

Utredning av frågan örn ändring i lagstiftningen rörande försäkringsrörelse,
i den mån denna avser bestämmande av räntefoten för beräkning av premieåterbäringsreserv,
har den 20 december 1929 uppdragits åt försäkringsinspektionen.

Riksdagens hemställan örn utredning av frågan, i vad mån och på vad sätt
tryggandet åt kommunerna av tillgång till fasta beskattningsunderlag må kunna

350

komma att utöver fastighet vila å även andra beskattningsföremål såsom näringsföretag
och penningkapital, samt likaledes frågan, hur vid en sådan beskattning
hänsyn skall kunna tagas till de skattskyldigas olika skatteförmåga, har
anmälts den 30 juli 1930, då Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för finansdepartementet
att tillkalla högst sju sakkunniga med uppdrag att inom departementet
biträda med utredning av, bland annat, ifrågavarande skatteregleringsfrågor.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande har departementschefen
samma dag tillkallat sju personer med dylikt uppdrag, 1930 års kommunalskatteberedning.

Utredningen av frågan om förvärvskällornas omfattning vid beskattning av
inkomst av jordbruksfastighet ävensom frågan örn inkomstbegreppet för inkomst
av jordbruksfastighet, vilken utredning tidigare uppdragits åt särskilda sakkunniga,
har enligt Kungl. Maj:ts beslut den 24 oktober 1930 uppdragits åt
1930 års kommunalskatteberedning.

35. den 5 juni 1928, i anledning av väckta motioner örn befrielse för Bodens
stad från viss återbetalningsskyldighet till kronan. (371.)

Sedan 1930 års riksdag i skrivelse nr 255 bemyndigat Kungl. Maj:t att efter
framställning av kommun medgiva befrielse från återbetalning av vissa för
kronan tillhöriga fastigheter erlagda kommunalutskylder, har Kungl. Majit den
7 november 1930 befriat Bodens stad från viss sådan återbetalning.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majlis prövning.

36. den 5 mars 1929, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret
1929 1930 under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions och indragningsstaterna. (11 A.)

Sedan Kungl. Majit den 20 juni 1930 bemyndigat chefen för finansdepartementet
att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att överarbeta de av
1926 års pensionsutredning avgivna förslagen till bestämmelser örn tjänstepension
vid den civila statsförvaltningen ävensom verkställa utredning och avgiva
förslag angående dyrtidstilläggens inarbetande i pensionerna samt departementschefen
den 30 i samma månad tillkallat tre sakkunniga med dylikt uppdrag,
kommer riksdagens uttalande under punkten 1 av förevarande skrivelse ej
vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

37. den 24 april 1929, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande
av effektivare kontroll över skattskyldigas inkomstuppgifter m. m. (119.)

Ärendet är föremål för utredning genom sakkunniga inom finansdepartementet
(skattekontrollsakkunniga), tillkallade enligt Kungl. Majits bemyndigande den
14 juni 1929.

38. den 16 maj 1929, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1927—30 juni 1928. (175.)

Ärendet under punkten 1 angående anstånd med avsked för befattningshavare,
som åtnjuta sportelinkomst eller ersättning därför, i vilket ärende utlåtanden avgivits
av statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd, är därefter
beroende på Kungl. Majits prövning.

Beträffande ärendet under punkten 4 erinras, att sakkunniga inom socialdepartementet
den 31 januari 1930 avgivit betänkande med förslag angående
skärpta kontrollföreskrifter rörande landsfiskalers och med dem jämställda

351

befattningshavares medelsförvaltning, över vilket förslag utlåtanden inhämtats
av länsstyrelserna m. fl. myndigheter.

Det under punkten 5 omförmälda ärendet angående utgifter för renhållning
m. m. å vissa av kronan för den allmänna trafiken eller till Stockholms stad
upplåtna områden är föremål för Kungl. Majits prövning.

Kungl. Majit har den 16 maj 1930 bemyndigat chefen för finansdepartementet
att tillkalla högst tre sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning
och avgiva förslag till ändrade bestämmelser i fråga om stämpelavgifter, som
avses i 8 § stämpelförordningen. Departementschefen har samma dag tillkallat
en sakkunnig för denna utredning. Ifrågavarande uppdrag innefattar även utredning
av den i riksdagens skrivelse under punkten 6 berörda frågan örn
stämpelavgifter för vissa nya fondpapper.

39. den 17 maj 1929, i anledning av väckta motioner angående upphävande
av förbudet mot skatteköp. (183.)

Anmäld den 14 mars 1930, då proposition i ämnet avlåtits till riksdagen
(nr 246).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

40. den 28 maj 1929, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner
eller understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer. (217.)

Ärendet har, i vad angår fråga örn omläggning av vissa understödsärendens
behandling, anmälts den 3 januari 1930 och behandlats i statsverkspropositionen
samma dag under elfte huvudtiteln.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

41. den 5 juni 1929, i anledning av väckt motion om upphävande av
stämpelplikten beträffande växlar och räntebesked från bankinrättningar.
(314.)

Vid anmälan den 16 maj 1930 av riksdagens ifrågavarande skrivelse, i vad
den innefattar hemställan örn revision av stämpellagstiftningen, har Kungl.
Majit bemyndigat chefen för finansdepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga
med uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag till ändrade
bestämmelser i fråga örn stämpelavgifter, som avses i 8 § stämpelförordningen.
Departementschefen har samma dag tillkallat en sakkunnig med dylikt uppdrag.

Av dessa ärenden äro alltså de under 16, 32, 35, 36, 39 och 40 omförmälda
av Kungl. Majit inom finansdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

6. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1 den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan. (49.)

Det förslag till ändringar i gällande författningar, vilket folkskolöverstyrelsen
den 12 maj 1916 erhållit i uppdrag att avgiva, har ännu icke inkommit.

2. den 22 maj 1909, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med
förslag till lag angående tillsättning av prästerliga tjänster, dels väckta
motioner i ämnet. (218.)

Ärendet är, vad angår riksdagens hemställan om utredning angående stiftsban -

352

dets upphävande och framläggande av förslag därom, fortfarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. Chefen för ecklesiastikdepartementet har, jämlikt den
23 maj 1930 lämnat bemyndigande, tillkallat sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning av frågan örn ändrade bestämmelser rörande tillsättning
av prästerliga tjänster. Denna utredning är ännu icke slutförd.

3. den 20 maj 1911, angående åvägabringande av utredning, huru vården
av rikets fornsaker bäst bör ordnas. (136.)

Med anledning av riksdagens skrivelse den 13 maj 1930 (nr 187) rörande vissa
ändringar i förordningen den 29 november 1867 angående forntida minnesmärkens
fredande och bevarande har chefen för ecklesiastikdepartementet, jämlikt
bemyndigande den 11 oktober 1930, tillkallat sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning av frågan angående kulturminnesvården i riket.
Denna utredning är icke slutförd.

4. den 28 mars 1913, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit angående utredning och förslag rörande ändrade grunder för
biskoparnas avlöning. (39.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

5. den 2 mars 1914, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Majit angående utredning och förslag i fråga örn rätt för församling
att utse ordförande i skolrådet. (8.)

Kungl. Majit har den 6 juni 1930 utfärdat lag örn församlingsstyrelse jämte
åtskilliga i samband därmed stående författningar (sv. f. nr 259—262).
Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

6. den 11 april 1916, i anledning av vissa framställningar rörande anslag
under åttonde huvudtiteln. (65.)

Punkten 12, angående handledning i gymnastik med lek och idrott för landets
folk- och småskolor.

Sedan direktionen över gymnastiska centralinstitutet med skrivelse den 10
september 1925 till Kungl. Majit inlämnat ett genom en särskild kommission
utarbetat förslag till dylik handledning, varöver jämväl skolöverstyrelsen avgivit
utlåtande, är ärendet numera beroende på Kungl. Majits prövning.

7. den 29 april 1916, angående åtgärder för ordnande och framtida förvaring
av kommunala arkivalier. (73.)

Sedan ärendet den 22 oktober 1930 överlämnats från socialdepartementet till
ecklesiastikdepartementet, är detsamma beroende på Kungl. Majits prövning.

8. den 23 mars 1917, angående åstadkommande av ändrade bestämmelser
rörande vissa kyrkorådets åligganden i pastorat, bestående av mer än
en församling. (42.)

Kungl. Majit har den 6 juni 1930 utfärdat lag om församlingsstyrelse jämte
åtskilliga i samband därmed stående författningar (sv. f. nr 259—262).
Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

9. den 15 juni 1917, angående vidtagande av vissa åtgärder till folkundervisningens
främjande. (369.)

Sedan skolöverstyrelsen den 27 maj 1930 avgivit utlåtande, har Kungl. Majit
den 26 september 1930 meddelat beslut i ärendet.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

10. den 17 april 1918, angående utredning i fråga örn Sveriges biblioteksväsende
på visst område. (125.)

353

Sedan av chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga den 11 mars
1923 inkommit med betänkande och vederbörande myndigheter häröver avgivit
utlåtanden, har frågan, i vad avser stifts- och landsbiblioteket i Linköping,
blivit av Kungl. Majit avgjord. I övrigt är ärendet beroende på Kungl. Majits
prövning.

11. den 20 april 1918, angående utredning i fråga örn utsträckt undervisning
i barnavård för kvinnor samt rörande statsunderstöd åt vissa barnavårdsanstalter
och andra företag. (130.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

12. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. (357.)

Sedan ifrågavarande skrivelse den 7 mars 1925 överlämnats från socialdepartementet
till ecklesiastikdepartementet, är densamma, i vad på sistnämnda departements
åtgörande ankommer, numera beroende på Kungl. Majits prövning.

13. den 4 maj 1920, angående utredning och förslag i fråga örn ecklesiastik
jords styckning och upplåtande för nybildning och mindre jordbruk.
(179.)

Sedan chefen för ecklesiastikdepartementet, jämlikt den 22 april 1927 lämnat
bemyndigande, tillkallat sakkunniga för att inom departementet biträda med
utredning av frågan rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets
avlöning samt dispositionen och förvaltningen av prästlönejorden, har nämnde
departementschef den 20 juli 1927 uppdragit åt sagda sakkunniga att skyndsamt
verkställa av riksdagen begärd utredning rörande möjligheten att upplåta
ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem samt därvid tillika undersöka
lämpligheten av en upplåtelse under stadgad besittningsrätt. De sakkunniga
hava den 31 december 1929 slutfört sitt uppdrag. Ärendet är numera
beroende på Kungl. Majits prövning.

14. den 15 juni 1920, angående beredande av statsbidrag till uppförande
av byggnader för folkskoleväsendet i riket. (365.)

Sedan yttranden avgivits över av skolöverstyrelsen den 5 juli 1923 avlämnad
utredning i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Majits prövning.

15. den 18 juni 1920, angående beredande av anslag utav statsmedel till
svensk biblioteksverksamhet i utlandet. (367.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

16. samma dag, angående utgivande av billiga folkupplagor av vissa författares
skrifter. (452.)

Kungl. Majit har den 26 september 1930 meddelat beslut i ärendet.
Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

17. den 8 april 1922, angående beredande åt vissa från småskoleseminarier
utexaminerade lärarinnor av behörighet att undervisa i den egentliga
folkskolan. (103.)

Ärendet är numera beroende på Kungl. Majits prövning.

18. den 12 maj 1922, i anledning av väckt motion örn ändring i 13 § 2
mom. i lagen angående tillsättning av prästerliga tjänster. (150.)

Chefen för ecklesiastikdepartementet har, jämlikt den 23 maj 1930 lämnat bemyndigande,
tillkallat sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning
av frågan örn ändrade bestämmelser rörande tillsättning av prästerliga
tjänster. Denna utredning är ännu icke slutförd.

23 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1931 års riksdag.

354

19. den 2 juni 1923, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Maj:t angående underlättande i vissa fall av avsöndring utav mark från
ecklesiastikt löneboställe till tomt. (313.)

Sedan chefen för ecklesiastikdepartementet, jämlikt den 22 april 1927 lämnat
bemyndigande, tillkallat sakkunniga för att inom departementet biträda med
utredning av frågan rörande nya grunder för lagstiftningen örn prästerskapets
avlöning samt dispositionen och förvaltningen av prästlönejorden, har nämnde
departementschef den 20 juli 1927 uppdragit åt de sakkunniga att skyndsamt
verkställa av riksdagen begärd utredning rörande möjligheten att upplåta ecklesiastik
jord till smärre jordbruk och egna hem samt därvid tillika undersöka
lämpligheten av en upplåtelse under stadgad besittningsrätt. De sakkunniga
hava den 31 december 1929 slutfört detta uppdrag. Ärendet är numera beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 7 juni 1923, angående utredning om statens övertagande av de utav
landstingen upprättade småskoleseminarierna. (230.)

Sedan skolöverstyrelsen den 23 juni 1927 inkommit med utredning i ämnet,
har chefen för ecklesiastikdepartementet, jämlikt beslut den 5 juli 1929, tillkallat
sakkunniga för utredning av bland annat frågan örn statens övertagande
av de utav landstingen och vissa städer upprätthållna småskoleseminarierna
m. m. Denna utredning är ännu icke slutförd.

21. den 7 maj 1924, i anledning av väckta motioner örn skrivelse till Kungl.
Maj:t örn beredande av ökad möjlighet för upplåtande av ecklesiastik
jord till smärre jordbruk och egna hem. (142.)

Sedan chefen för ecklesiastikdepartementet, jämlikt den 22 april 1927 lämnat
bemyndigande, tillkallat sakkunniga för att inom departementet biträda med
utredning av frågan rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets
avlöning samt dispositionen och förvaltningen av prästlönejorden, har nämnde
departementschef den 20 juli 1927 uppdragit åt de sakkunniga att skyndsamt
verkställa av riksdagen begärd utredning rörande möjligheten att upplåta ecklesiastik
jord till smärre jordbruk och egna hem samt därvid tillika undersöka
lämpligheten av en upplåtelse under stadgad besittningsrätt. De sakkunniga
hava den 31 december 1929 slutfört detta uppdrag. Ärendet är numera beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 27 maj 1924, angående ändring i kungörelsen den 19 maj 1916
med vissa bestämmelser rörande elektriska starkströmsledningars anordnande
i förhållande till trafikleder och svagströmsledningar m. m. (208.)

Sedan kammarkollegium den 11 februari 1928 inkommit med yttrande i ärendet,
är skrivelsen numera beroende på Kungl. Maj:ts "prövning.

23. den 13 mars 1925, i anledning av väckt motion örn beredande av möjlighet
att i större landskommuner överflytta vårdandet av folk- och fortsättningsskolväsendet
till den borgerliga kommunen. (72.)

24. den 1 april 1925, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
försäljning av visst område, tillhörande klockarbostället i Kopparbergs
församling. (110.)

Sedan kyrkomötets medgivande till ifrågavarande försäljning inhämtats, har läns -

355

styrelsen i Kopparbergs län den 21 november 1925 anbefallts att föranstalta
om ny värdering av området m. m. Denna värdering har numera slutförts,
och ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

25. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1924—30 juni 1925. (107.)

Skrivelsen är, i vad den avser kontrollen över domkapitlens medelsförvaltning,
sedan riksräkenskapsverket och statskontoret avgivit infordrade utlåtanden i
ärendet, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 19 maj 1926, angående gynnande av avsättning för de blindas tillverkning
vid upphandling för det allmännas behov. (236.)

Sedan Kungl. Majit den 25 april 1930 uppdragit åt numera landshövdingen
A. G. M. Munck af Rosenschöld att såsom sakkunnig inom ecklesiastikdepartementet
biträda med verkställande av utredning och framläggande av förslag
rörande omorganisation av dövstumundervisningsväsendet och blindvårdens ordnande,
har ifrågavarande skrivelse överlämnats till den sakkunnige. Utredningen
är ännu icke slutförd.

27. den 3 juni 1926, angående utredning örn de ekonomiska faktorer, som
verka bestämmande på den moderna filmverksamheten m. m. (306.)

Genom beslut den 29 juni 1926 anbefalldes skolöverstyrelsen att gemensamt
med statens biografbyrå utreda, huruvida och på vad sätt statsmakterna kunde
och borde understödja användandet av bildningsfilm, samt att därefter till
Kungl. Majit inkomma med nämnda utredning ävensom med förslag, vartill
densamma kunde giva anledning. Sedan denna utredning numera slutförts, är
ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

28. den 1 april 1927, i anledning av väckt motion angående restaurering
av Ovanåkers församlings kyrka m. m. (11.)

Sedan kyrkomötets och riksdagens beslut i ärendet inhämtats, har Kungl. Majit
den 9 maj 1930 för sin del meddelat beslut.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

29. den 2 juni 1927, angående ändringar i visst syfte i folkskolans undervisningsplan.
(255.)

Skrivelsen den 18 juni 1927 anmäld och remitterad till skolöverstyrelsen. Sedan
yttrande därifrån inkommit, är skrivelsen numera beroende på Kungl. Majits
prövning.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående omorganisation
av det högre skolväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(262.)

Kungl. Majit har den 18 juni 1927 meddelat beslut i anledning av ifrågavarande
skrivelse och därvid dels utfärdat cirkulär till statskontoret, skolöverstyrelsen,
riksräkenskapsverket, samtliga länsstyrelser och eforsämbeten, styrelsen
för statens pensionsanstalt samt direktionen över Stockholms stads undervisningsverk
angående omorganisation av det högre skolväsendet m. m., dels uppdragit
åt chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för behandling
av vissa frågor rörande det högre skolväsendet m. m., dels ock uppdragit
åt skolöverstyrelsen och nämnda sakkunniga att med anledning av
riksdagens ifrågavarande skrivelse till Kungl. Majit inkomma med åtskilliga

356

utredningar och förslag. Kungl. Majit har vidare den 22 och den 29 juni
samt den 24 september 1928 avgjort vissa delar av ärendet och därvid utfärdat
den 22 juni 1928 en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 233), den 29 juni 1928
fyra kungörelser i ämnet (sv. f. nr 257, 262, 264 och 271) samt den 24 september
1928 en stadga samt en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 412 och 426).
Kungl. Majit har vidare den 27 juni 1929 avgjort skrivelsen i vissa delar och
därvid utfärdat tre kungörelser (sv. f. nr 198, 200 och 203). Ovannämnda
sakkunniga hava den 31 december 1930 slutfört sitt uppdrag.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är, i vad den avser utredning, huruvida
och i vilken utsträckning åtgärder må kunna vidtagas till underlättande av
vistelsen vid folkhögskola eller därmed förenad lantmannaskola för utom skolkommunen
boende elever, utredning och förslag angående en utvidgad folkhögskolutbildning,
utredning i avseende på möjligheterna till en friare genomgång
av och flyttning inom folkskolan, utredning och förslag rörande studieunderstöd
åt lärjungar vid statens läroverk och med dem jämförliga läroanstalter, utredning
och förslag rörande praktisk lärarkurs för blivande lärare vid de allmänna
läroverken m. fl. undervisningsanstalter, förslag angående åtgärder för att bereda
eleverna vid de högre lärarinneseminarierna tillfälle att vinna någon erfarenhet
även i fråga örn den manliga ungdomens undervisning och uppfostran,
frågan om upprättande av ett högre allmänt läroverk i Kristinehamn samt
utredning och förslag rörande praktiska bildningslinjer på realskolans åldersstadium,
ännu icke slutligt avgjord.

31. samma dag, i anledning av väckt motion angående inbyggande i den
fyrklassiga realskolavdelningen vid högre allmänna läroverket i Kristianstad
av I. H. Dahls läroanstalt. (264.)

Anmäld den 18 juni 1927 och remitterad till de sakkunniga för behandling av
vissa frågor rörande det högre skolväsendet m. m. Sedan de sakkunniga den
2 juli 1930 avgivit yttrande i ärendet, är detta numera beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

32. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i fastställda
villkor för behörighet att söka och innehava befattning som
lärare vid folkskola. (265.)

Skrivelsen anmäld den 27 juni 1927 och remitterad till skolöverstyrelsen, som
ännu icke inkommit med yttrande i ärendet.

33. den 10 juni 1927, angående beredande av större möjlighet för skoldistrikt
att vid minskning av antalet barn indraga skolor eller skolavdelningar.
(296.)

Skrivelsen anmäld den 27 juni 1927 och remitterad till skolöverstyrelsen. Sedan
skrivelsen återkommit, remitterades densamma den 13 augusti 1930 till Ö. Ä.,
samtliga länsstyrelser, samtliga domkapitel, samtliga folkskolinspektörer, centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskollärarförening samt styrelsen för Sveriges
folkskollärarförbund. Samtliga infordrade yttranden hava ännu icke inkommit.

34. den 14 februari 1928, i anledning av väckt motion angående beredande
av rätt för kvinnor att söka och innehava klockarbefattning. (15.)

Sedan samtliga domkapitel och Stockholms stads konsistorium avgivit infordrade
utlåtanden i ärendet, är skrivelsen numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 24 februari 1928, i anledning av väckta motioner örn ändring av
bestämmelserna rörande gäldande av kostnader för ekonomisk besiktning
av löneboställe. (36.)

357

Kungl. Maj:t har den 31 mars 1928 anbefallt kammarkollegium att efter vederbörandes
hörande avgiva utlåtande i ärendet. Sådant utlåtande har ännu icke
inkommit.

36. den 23 mars 1928, i anledning av väckt motion om införande av kyrkofullmäktigeinstitutionen.
(86.)

Kungl. Maj:t har den 6 juni 1930 utfärdat lag örn församlingsstyrelse jämte
åtskilliga i samband därmed stående författningar (sv. f. nr 259—262).
Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

37. den 15 maj 1928, i anledning av dels vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar,
dels ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

Punkten 186 angående läkarundersökningar av skolbarn vid folk- och småskolor.

Anmäld den 8 juni 1928, därvid Kungl. Majit anbefallt skolöverstyrelsen att
verkställa den av riksdagen i sagda punkt begärda utredningen samt att därmed
inkomma till Kungl. Majit tillika med de förslag, som kunde av utredningen
föranledas. Den sålunda anbefallda utredningen har ännu icke slutförts.

38. den 19 maj 1928, i anledning av väckt motion örn beredande åt sådana
kommuner i Norrland och Dalarna, där s. k. kronotorp i större utsträckning
äro belägna, av visst understöd till skolväsendet. (219.)

Sedan Kungl. Majit avlåtit proposition i ämnet till 1930 års riksdag, vilken
proposition i huvudsak vann riksdagens bifall, har Kungl. Majit den 30 juli
1930 utfärdat kungörelse i ämnet (sv. f. nr 323).

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

39. den 31 maj 1928, i anledning av väckt motion örn lagstiftning angående
statskontroll över utförsel av äldre kulturföremål. (324.)

Sedan chefen för handelsdepartementet, jämlikt den 18 juli 1928 givet bemyndigande,
tillkallat sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning
örn skydd mot utförsel av äldre kulturföremål samt nämnda sakkunniga den
30 januari 1929 avgivit sitt betänkande, överlämnades ärendet den 4 februari
1930 till ecklesiastikdepartementet. Då ärendet vid föredragning inför chefen
för sistnämnda departement befanns vara av den natur, att dess fortsatta handläggning
borde tillhöra justitiedepartementet, har ärendet överlämnats till detta
departement.

40. den 1 juni 1928, i anledning av väckta motioner örn understöd åt behövande
elever vid vissa anstalter för yrkesundervisning. (274.)

Sedan Kungl. Maj:t avlåtit proposition i ämnet till 1930 års riksdag, vilken
proposition vann riksdagens bifall, har Kungl. Maj:t den 23 maj 1930 utfärdat
kungörelse i ämnet (sv. f. nr 158).

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

41. den 24 april 1929, i anledning av väckt motion angående avlyftande
från Norrbottens läns landsting av kostnaderna för undervisningen vid
Tornedalens folkhögskola i Övertorneå. (109.)

Anmäld den 7 mars 1930.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

42. samma dag, i anledning av väckt motion örn anslag till restaurering av
Ore församlings kyrka. (110.)

Anmäld den 10 maj 1929, därvid kammarkollegium anbefalldes avgiva yttrande

358

i ärendet. Sedan yttrande därifrån inkommit, är ärendet beroende på Kungl.
Majits prövning.

43. den 26 april 1929, i anledning av dels vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar,
dels ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)
Punkten 145 i vad den avser arvodesförhöjning åt vissa extra ordinarie ämneslärare.

Kungl. Majit har den 14 mars 1930 meddelat beslut i ämnet.

Punkten 183 angående gratifikationer at inspektörerna för gymnastikundervisningen
vid vissa skolor.

Kungl. Majit har den 28 februari 1930 meddelat beslut i ämnet.

Punkten 187 angående dispositionen av den till lappskolbordet i Arjeplog hörande
marken.

Kungl. Majit har den 26 september 1930 meddelat beslut i ämnet.

Punkten 226 angående understöd till kommunala och enskilda anstalter för
yrkesundervisning.

Sedan Kungl. Majit genom beslut den 16 maj 1929 anbefallt skolöverstyrelsen
att verkställa viss av riksdagen begärd utredning och skolöverstyrelsen inkommit
med sådan utredning, avgav Kungl. Majit proposition i ämnet till 1930
års riksdag. Sedan riksdagen i skrivelse den 4 april 1930 (nr 8 A) anmält sitt
med anledning härav fattade beslut, meddelade Kungl. Majit den 9 maj 1930
beslut i ärendet och utfärdade därvid två kungörelser (sv. f. nr 149 och 150).
Punkten 240 angående vissa kostnader för utdelning m. m. av statens räntefria
studielån.

Kungl. Majit har den 20 december 1929 samt den 16 och den 23 maj 1930
meddelat beslut i ämnet.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

44. den 4 maj 1929, i anledning av dels Kungl. Majits proposition angående
vissa anslag till folkskoleseminarierna jämte i ämnet väckta motioner,
dels ock vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till småskoleseminarierna
jämte i ämnet väckta motioner. (145.)

Anmäld och delvis avgjord den 31 maj 1929. Departementschefen har, jämlikt
bemyndigande den 5 juli 1929, tillkallat sakkunniga för utredning av vissa
frågor örn ytterligare inskränkningar i den nuvarande folkskoleseminarieorganisationen
samt örn statens övertagande av de utav landstingen och vissa städer
upprätthållna småskoleseminarierna m. m. Utredningen är ännu icke slutförd.

45. den 24 maj 1929, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
avstående i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande
av nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark. (202.)

Den 5 juli 1929 remitterad till kammarkollegium, som hade att efter vederbörande
länsstyrelsers och domkapitels hörande avgiva utlåtande i ämnet. Sedan
ärendet återkommit, är detsamma numera beroende på Kungl. Majits prövning.

46. den 25 maj 1929, i anledning av väckta motioner angående fortsättningsskolan.
(214.)

Departementschefen har, jämlikt bemyndigande den 5 juli 1929, tillkallat sakkunniga
för verkställande av begärd utredning rörande fortsättningsskolorna
ävensom för utredning och avgivande av förslag över andra i samband med

359

denna utredning uppkommande frågor rörande fortsättningsskolans organisation.
Sådana utredningar hava ännu icke slutförts.

47. den 30 maj 1929, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrade grunder för understöd åt folkbiblioteksväsendet jämte i
ämnet väckta motioner, dels ock vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar angående
understöd åt anstalter och föreningar, som anordna populärvetenskapliga
föreläsningar m. m., jämte en i ämnet väckt motion. (241.)

Kungl. Majit har den 14 och den 27 juni samt den 5 juli och den 6 september
1929 avgjort skilda delar av ärendet och därvid den 5 juli utfärdat en
kungörelse i ämnet (sv. f. nr 239). Vidare har Kungl. Majit den 24 januari
1930 avgjort ärendet i återstående del och därvid utfärdat en kungörelse (sv. f.
nr 15).

Ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

48. den 1 juni 1929, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
vissa i samband med 1927 års skolreform stående frågor. (250.)

Kungl. Majit har den 27 juni och den 26 september 1929 slutligt avgjort skrivelsen
i vissa delar och därvid utfärdat den 27 juni tre kungörelser (sv. f. nr
198, 200 och 203) samt den 26 september en kungörelse (sv. f. nr 295). Sedan
Kungl. Majit vidare avlåtit proposition i ämnet till 1930 års riksdag och riksdagen
med anledning därav i skrivelse den 11 juni 1930 (nr 389) meddelat
sitt beslut, har Kungl. Majit den 27 juni 1930 avgjort ärendet i återstående
delar.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående organisation
av undersökningarna av svenska landsmål, ortnamn och folkminnen
ävensom en i ämnet väckt motion. (279.)

Sedan proposition avlåtits till 1930 års riksdag och riksdagen med anledning
därav samt i ämnet väckta motioner den 13 maj 1930 anmält sitt beslut, har
Kungl. Majit den 20 juni 1930 meddelat beslut i ämnet.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

Av dessa ärenden äro alltså de under 5, 8, 9, 16, 23, 28, 36, 38 41, 43,

och 47—49 omförmälda av Kungl. Majit inom ecklesiastikdepartementet slutligen
behandlade samt de övriga på prövning beroende.

7. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 maj 1900, i fråga om ändring av gällande föreskrifter angående
vad iakttagas bör till förekommande och hämmande av smittsamma
sjukdomar bland husdjuren. (120.)

Sedan genom remiss den 1 8 maj 1900 utlåtande i ärendet infordrats från medicinalstyrelsen
och lantbruksstyrelsen, hava med anledning därav förslag i vissa avseenden
avgivits av myndigheterna, vilka förslag underställts Kungl. Majits
prövning. Återstående oavgjorda delar av ärendet sammanhänga med det förslag
till revision rörande bestämmelserna angående förhindrande och hämmande
av smittsamma sjukdomar bland husdjuren, som medicinalstyrelsen jämlikt Kungl.

360

Majlis beslut den 26 oktober 1928 anbefallts avgiva. Sedan styrelsen bemyndigats
att såsom biträde vid utredningen tillkalla särskilda sakkunniga samt
dessa den 31 juli 1929 till styrelsen avgivit förslag till dels lag angående bekämpande
av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag) och dels förordning
med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar
(epizootiförordning) (st. off. utr. 1929: 18), har medicinalstyrelsen den 30
augusti 1930 avgivit utlåtande och förslag i angivna avseenden (st. off. utr.
1930. 22). Över förslaget hava fran ett flertal myndigheter och korporationer
infordrats yttranden, vilka avvaktas.

2. den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband
stående ämnen. (136.)

Ärendet är, i vad det rör jordbruksdepartementet, fortfarande oavgjort beträffande
sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs
län, varom den s. k. norrländska skogsvårdskommittén avgivit betänkande.

3. den 22 mars 1904, i anledning av väckt motion örn ändring av § 5
i förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i
riket den 26 januari 1894. (26.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 oktober 1930 hava av chefen för
jordbruksdepartementet tillkallats vissa personer att i egenskap av sakkunniga
inom departementet deltaga i överläggningar angående fråga om ny lagstiftning
för häradsallmänningar.

4. den 24 maj 1907, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Majit angående upphävande av kronans rätt till storverksträd och ekar
å häradsallmänningar. (185.)

Se under punkten 3 här ovan.

5. den 21 april 1909, med begäran om utredning och förslag i fråga örn
anordnande av lantbrukshögskolundervisning. (92.)

Sedan de jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 30 september 1926 tillkallade
sakkunniga för utredning rörande lämpligaste sättet för ordnande av den
högre lantbruksundervisningen den 12 november 1927 avgivit betänkande i
ämnet (st. off. utr. 1927: 32), varöver åtskilliga myndigheter avgivit yttranden,
samt fråga därvid uppkommit rörande den inbördes ställningen mellan centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet och den högre lantbruksundervisningen,
bemyndigades chefen för jordbruksdepartementet den 1 juni
1928 att tillkalla särskilda utredningsmän för verkställande av utredning i sistberörda
ämne jämte vad därmed stöde i samband. Sedan dessa senare den 12
september 1929 avgivit betänkande i ämnet (st. off. utr. 1929: 19) samt ett
flertal myndigheter däröver yttrat sig, anmäldes ärendet den 14 mars 1930,
därvid beslöts proposition till riksdagen (nr 249). Enligt anmälan i skrivelse
nr 345 av den 3 juni 1930 (jfr bilaga II punkten 392) vann propositionen icke
riksdagens bifall. Ärendet är åter beroende på Kungl. Majits prövning.

6. den 25 maj 1910, i anledning av väckt motion angående omläggning
av förvaltningen av de allmänna skogarna i södra och mellersta Sverige.
(114.)

De i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava ej slutfört sitt
uppdrag i denna del. Sedan de sakkunnigas arbete av Kungl. Majit förklarats
skola vila, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

361

7. den 24 maj 1912, i fråga om den norrländska fiskarbefolkningens bostads-
och fiskerättsförhållanden. (120.)

Sedan i 1929 års ämbetsberättelse omförmält remissutlåtande avgivits av lantbruksstyrelsen
samt jämväl statens egnahemsstyrelse yttrat sig i ärendet, är
detsamma beroende på Kungl. Majits prövning.

8. den 29 maj 1912, angående åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse genom
försumpning. (263.)

Vid ärendets anmälan den 3 juni 1921 (jfr 1922 års ämbetsberättelse) anbefalldes
Sveriges geologiska undersökning, statens meteorologisk-hydrografiska anstalt
samt statens skogsförsöksanstalt att gemensamt utarbeta en plan för undersökning
av markförsumpningens omfattning och fortskridande samt de andra
problem av meteorologisk, hydrografisk, forstlig och geologisk art, som sammanhänga
med frågan örn en allmännare avdikning av landets torvmarker. Utredningen
avvaktas.

9. den 9 juni 1917, angående utredning i fråga örn utveckling och uppehållande
av en på inhemska råämnen och naturtillgångar grundad, för
landets behov tillräcklig tillverkning av konstgödselmedel m. m. (306.)

Ärendet anmäldes i viss del (se 1924 års ämbetsberättelse) den 10 februari
1922. Det i 1923 års ämbetsberättelse omförmälda, av konstgödselmedelssakkunniga
den 29 november 1922 avgivna betänkandet är fortfarande på Kungl.
Maj:ts prövning beroende.

10. den 11 juni 1919, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
driftkostnader under år 1920 för statens domäner ävensom i ämnet
väckta motioner. (323.)

I den del ärendet icke avgjorts genom Kungl. Maj:ts beslut den 19 juni 1919,
nämligen beträffande riksdagens anhållan örn utredning rörande statens övertagande
i viss omfattning av förädlingsverksamheten beträffande avkastningen
från statens skogar, anmäldes detsamma den 27 i nämnda månad, därvid chefen
för jordbruksdepartementet bemyndigades att för utrednings verkställande tillkalla
sakkunniga. Dessa avgåvo den 31 januari 1922 betänkande i ämnet,
varöver remissutlåtanden sedermera avgivits av ett flertal myndigheter. Av de
förslag, som av de sakkunniga framförts, har underställts Kungl. Maj:ts prövning
frågan om domänverkets övertagande av statens järnvägars slipersfaktori
i Piteå, i vilket ärende Kungl. Maj:t den B december 1924 uppdrog åt domänstyrelsen
att med järnvägsstyrelsen upptaga förhandlingar, vilkas resultat domänstyrelsen
skulle jämte eget utlåtande anmäla för Kungl. Majit. Sedan sådan
anmälan inkommit den 25 juli 1929, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

11. den 17 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönereglering för domänverkets personal ävensom en i ämnet väckt
motion. (322.)

Ärendet har remitterats till de i 1922 års ämbetsberättelse omförmälda, jämlikt
bemyndigande den 30 juni 1920 tillkallade sakkunniga. Sedan dessas arbete
av Kungl. Majit förklarats skola vila, är ärendet beroende på Kungl. Majits
prövning.

12. den 31 maj 1923, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag angående skyddsskogar. (283.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

362

13. den 31 maj 1924, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit med begäran örn utredning angående tillgodogörande av landets
kalktillgångar. (228.)

Anmäldes den 13 juni 1924, därvid Kungl. Majit anbefallde lantbruksstyrelsen
att i samråd med Sveriges geologiska undersökning verkställa den i skrivelsen
omförmälda utredningen och därmed ävensom med det förslag i ämnet, vartill
utredningen kunde giva anledning, till Kungl. Majit inkomma. Utredningen är
icke slutförd.

14. den 27 maj 1925, i anledning av väckt motion örn vidtagande av åtgärder
för laxfiskets upphjälpande. (256.)

Kungl. Majit har den 14 mars 1930 till riksdagen avlåtit proposition i ämnet
(nr 264).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

15. samma dag, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till förekommande
av älgars skadegörelse å ungskog och växande gröda samt örn
beredande av gottgörelse för av älgar förorsakad skada å växande gröda.
(258.)

Sedan den i 1927 års ämbetsberättelse omförmälde sakkunnige avgivit yttrande
i ärendet, varöver remissutlåtanden inhämtats från ett flertal myndigheter, är
ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

16. den 10 mars 1926, i anledning av väckta motioner angående styckning
och försäljning av kronoegendomar. (70.)

Den 19 mars 1926 anmäld, därvid beslöts remiss till domänstyrelsen och 1925
års kolonisationssakkunniga. Sedan utlåtanden därifrån inkommit, anmäldes
ärendet ånyo den 30 april 1926, därvid Kungl. Majit uppdrog åt domänstyrelsen
att låta verkställa utredning örn under domänstyrelsens vård ställda kronoegendomars
lämplighet för styckning till mindre jordbruk ävensom bemyndigade
styrelsen att tillkalla högst tre sakkunniga personer att inom styrelsen
biträda med utredningen.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

17. den 8 maj 1926, i anledning av Kungl. Majits proposition, nr 102,
angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar. (176.)

Avgjord den 21 maj 1926 utom vad angår frågan örn försäljning av det under
punkten 13 omförmälda område örn 5,48 hektar av kronoegendomen 1 mantal
Istrum nr 1 Storegård i Skaraborgs län, rörande vilken fråga domänstyrelsen
den 25 februari 1928 inkommit med utlåtande. Ärendet har, efter det vetenskapsakademiens
yttrande däri inhämtats, remitterats till kammarkollegium.

18. samma dag, i anledning av väckt motion angående ordnandet av den
högre lantbruksundervisningen. (182.)

Se under punkten 5 här ovan.

19. den 26 maj 1926, i anledning av väckt motion angående åtgärder för
främjandet av småbruksundervisningen. (263.)

Sedan de av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Majits bemyndigande
den 1 juni 1928 tillkallade utredningsmännen för utredning rörande
lämpligaste sättet för ordnande av den lägre lantbruksundervisningen den 30
april 1930 avgivit betänkande med förslag till åtgärder i ämnet (st. off. utr.
1930: 9), hava utlåtanden däröver infordrats från ett flertal myndigheter och
korporationer. Samtliga remissutlåtanden hava ännu icke inkommit.

363

20. den 1 juni 1926, i anledning av väckt motion angående prövning av
inom landet odlade rotfruktssorters odlings- och fodervärde m. m. (264.)

Ärendet har den 9 juni 1926 remitterats till lantbruksstyrelsen, som ännu icke
avgivit utlåtande.

21. den 17 maj 1927, i anledning av väckta motioner angående utredning
rörande den primära jordbruksfastighetskrediten. (196.)

Kungl. Majit har den 19 mars 1930 till riksdagen avlåtit proposition i ämnet
(nr 265).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

22. den 25 maj 1927, i anledning av dels vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar, dels
ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (9 A.)

I den del skrivelsen icke i 1928 års ämbetsberättelse redovisats såsom avgjord,
nämligen beträffande den under punkten 62 gjorda hemställan örn utredning
rörande åtgärder till fiskets befrämjande, har densamma slutligt behandlats
vid anmälan den 14 mars 1930, därvid beslutits proposition till riksdagen
(nr 264).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 2 juni 1927, angående ändrade bestämmelser rörande ersättning
till besiktningsmän vid under offentlig kontroll ställda slakterier. (253.)

Ärendet har ånyo remitterats till medicinalstyrelsen, vars utlåtande avvaktas.

24. den 8 juni 1927, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
anslag till skogsvårdens befrämjande. (321.)

I den del skrivelsen avser anmälan örn viss anslagsanvisning har densamma
avgjorts den 27 januari 1928. I vad skrivelsen avser utredning angående viss
ändring i förordningen örn skogsvårdsavgifter har centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund med skrivelse den 9 januari 1930 överlämnat ett genom
centralrådets försorg av särskilda kommitterade utarbetat betänkande av den

II december 1929 angående ändrad redovisning av skogsvårdsavgifterna från
allmänna skogar. Häröver har domänstyrelsen den 3 november 1930 avgivit
remissutlåtande. Från statskontoret infordrat yttrande avvaktas.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland den 10 maj 1927 avslutad
konvention rörande ordnandet av det samfällda laxfisket i Torne och
Muonio älvar m. m. (328.)

I den del ärendet icke avgjorts vid anmälan den 22 december 1927 är detsamma
fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

26. samma dag, i anledning av väckt motion angående statsinköp av bulvan -hemman. (332.)

I den del ärendet icke avgjorts vid anmälan den 14 december 1928 är detsamma,
sedan remissutlåtanden avgivits av länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, beroende på Kungl. Majits prövning.

27. den 14 februari 1928, i anledning av väckt motion angående lagstiftning
örn inskränkning av tiden för skörd av lingon. (17.)

Kungl. Majit har den 21 februari 1930 till riksdagen avlåtit proposition i ämnet
(nr 187).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

364

28. den 9 maj 1928, i anledning av dels vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar, dels
ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (9 A.)

Skrivelsen har i 1928 och 1929 års ämbetsberättelser redovisats såsom avgjord
utom beträffande punkten 37 angående utredning rörande de åtgärder, som
kunna vara erforderliga för avhjälpande av de i vissa avseenden otillfredsställande
förhållanden, som för närvarande råda i fråga om smörexporten.

Vid anmälan den 18 juni 1928 av riksdagens skrivelse samma år nr 375
ävensom den under förevarande punkt gjorda framställningen bemyndigades
chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla utredningsmän för verkställande
av utredning rörande jordbrukets ekonomiska läge m. m. (jordbruksutredningen).
Under denna utredning skulle ingå bland annat smörexportfrågan.

Sedan jordbruksutredningen i betänkande den 6 februari 1930 (st. off. utr.
1930: 4) framlagt förslag till vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens
befrämjande samt yttranden däröver infordrats från ett flertal myndigheter,
har förslaget i proposition den 21 mars 1930 (nr 266) underställts
riksdagens prövning. Inom jordbruksutredningen pågå ytterligare utredningsarbeten
i ämnet.

29. den 19 maj 1928, i anledning av väckt motion örn medgivande av rätt
för renvårdande lapp att för tryggande av sin näring döda björn. (211.)

Anmäld den 8 juni 1928, därvid beslöts remiss till länsstyrelserna i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län. Sedan yttranden därifrån inkommit samt
jämväl domänstyrelsen och vetenskapsakademien avgivit remissutlåtanden, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag till upprensning
av kanalerna i Mästermyr i Gotlands län. (222.)

Sedan remissutlåtanden i ärendet avgivits av vederbörande myndigheter, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. samma dag, i anledning av väckta motioner om statslån till Hornborgasjöns
sänkningsförening. (223.)

Kungl. Majit har den 28 februari 1930 till riksdagen avlåtit proposition i ämnet
(nr 191).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 25 maj 1928, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
den statsunderstödda egnahemsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner.
(232.)

Skrivelsen har vid anmälan den 8, den 22 och den 29 juni 1928 avgjorts
utom beträffande följande av riksdagen ifrågasatta utredningar, nämligen dels
i syfte att låneunderstöd ur egnahemslånefonden eller annorledes må kunna
utgå jämväl för samfällda (kooperativa) jordbruk, dels ock rörande beredande av
ökade möjligheter för lantarbetare, hemmansägare, arrendators- och småbrukaresöner
samt andra mindre bemedlade eller obemedlade därför lämpliga personer
att erhålla egna jordbruk. På sätt framgår av 1930 års ämbetsberättelse —
till vilken hänvisas — har verkställandet av utredningarna uppdragits åt statens
egnahemsstyrelse. Förstnämnda utredning har ännu icke färdigställts
Den senare utredningen har av egnahemsstyrelsen avgivits den 2 oktober
1929. Sedan yttranden däröver inhämtats från ett flertal myndigheter och
korporationer, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

365

33. den 29 maj 1928, i anledning av väckt motion örn åvägabringande av
ändring i kontrakten med vissa innehavare av kolonat å kronoparkerna
i Norrland och Dalarna. (263.)

Såsom framgår av 1930 års ämbetsberättelse har skrivelsen avgjorts utom i vad
avser utredning av frågan angående beredande av arbetsförtjänst åt kolonisterna
genom att i möjligaste mån anordna arbeten å kronoparkerna, vilken utredning
domänstyrelsen den 29 juni 1928 anbefallts att i samråd med statens
egnahemsstyrelse verkställa. Sedan styrelsen den 11 maj 1929 därmed inkommit
samt statens egnahemsstyrelse, med överlämnande av från kolonisationsnämnderna
inhämtade yttranden, avgivit remissutlåtande i ärendet, är detsamma
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. samma dag, i anledning av väckta motioner om tillämpning av den
allmänna arrendelagens grundsatser vid utarrendering av kronojord m. m.
(264.)

Anmäld den 29 juni 1928, därvid uppdrogs åt 1927 års kronojordssakkunmga
att efter verkställd utredning till Kungl. Majit inkomma med förslag till åtgärder
uti det med riksdagsskrivelsen avsedda syftet. Sedermera har Kungl.
Majit den 26 oktober 1928 med återkallande av sagda uppdrag anbefallt statens
egnahemsstyrelse att avgiva yttrande över riksdagens ifrågavarande skrivelse.
Sedan sådant avgivits i skrivelse den 20 december 1928, är ärendet
beroende på Kungl. Majits prövning.

■ 35. den 1 juni 1928, i anledning av väckta motioner angående statens med verkan

till skogsodling å kala, till skogsbörd tjänliga marker m. m. (329.)
Kungl. Majit har till riksdagen avlåtit propositioner i ämnet den 21 februari
1930 (nr 134) och den 14 mars 1930 (nr 267).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

36. den 8 juni 1928, angående utredning rörande jordbrukets ekonomiska
läge m. m. (375.)

Anmäld den 18 juli 1928, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
ej mindre tillkalla utredningsmän att inom departementet verkställa utredning
enligt i statsrådsprotokollet närmare angivna grunder rörande jordbrukets
ekonomiska läge samt angående de åtgärder, som må kunna vidtagas i
syfte att höja jordbrukets ekonomiska bärkraft till förbättrande av deras ställning,
som av jordbruksarbete hava sin utkomst, än även beträffande undersökningen
av vissa specialfrågor berörande nämnda utredning, där så prövas nödigt,
förordna särskilda utredningsmän att vid sagda frågors handläggning biträda
vid utredningen. Utredningsmän för huvudfrågan tillkallades den 20
december 1928.

Utredningsmännen (jordbruksutredningen) hava avgivit betänkanden den 18
januari 1930 angående åtgärder för vete- och rågmarknadens stödjande, den 22
i samma månad angående jordbrukets kreditförhållanden samt den 6 februari
1930 angående vissa åtgärder för mejerihanteriugens och smörexportens befrämjande
(st. off. utr. 1930: 1, 2 och 4). Förslagen hava i särskilda propositioner
(nr 108, 266 och 268) underställts riksdagens prövning. Jordbruksutredningen
har ävenledes till Kungl. Majit avgivit remissutlåtanden i ett flertal ärenden.
Utredningens arbeten pågå.

37. den 15 maj 1929, angående den efter krisåren tillämpade allmänna
lönepolitikens inverkan på jordbrukets ekonomi m. m. (147.)

Anmäld den 31 maj 1929, därvid uppdrogs åt de jämlikt Kungl. Majits be -

366

myndigande den 18 juli 1928 tillkallade utredningsmännen för utredning rörande
jordbrukets ekonomiska läge m. m. (jordbruksutredningen) att, med beaktande
av vad riksdagen i skrivelsen anfört, vid fullgörandet av sitt uppdrag
söka klarlägga, vilken inverkan den efter krisåren av stat, kommuner och enskilda
utanför jordbruket tillämpade lönepolitiken haft på jordbrukets ekonomi,
samt tillika undersöka de grunder, på vilka levnadskostnadsindex vilade och
hur detta stöde i förhållande till livsmedelsindex.

38. samma dag, i anledning av väckt motion angående statsanslag för premiering
av välskötta mindre skogsbruk. (170.)

Anmäld den 6 juni 1929, därvid centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund
anbefalldes verkställa den av riksdagen ifrågasatta utredningen samt att
med förslag i ämnet inkomma till Kungl. Maj:t. Utredningen avvaktas.

39. samma dag, i anledning av väckta motioner örn räntefrihet under viss
tid för lån från täckdikningslånefonden. (174.)

Kungl. Maj:t har den 3 januari 1930 till riksdagen avlåtit proposition i ämnet
(Utgifter för kapitalökning, bil. 6 punkt 5).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 24 maj 1929, i anledning av dels vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar dels
ock vissa beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (9 A.)

Till den del skrivelsen icke i 1930 års ämbetsberättelse redovisats såsom avgjord,
nämligen beträffande punkten 26 angående anslag till trädgårdsskola för
kvinnor, har densamma anmälts den 28 mars 1930.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av
nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark. (202.)

Till den del skrivelsen tillhör jordbruksdepartementets handläggning och icke
i 1930 års ämbetsberättelse redovisats såsom avgjord anmäldes densamma den
14 mars 1930, därvid beslöts proposition till riksdagen (nr 228).

Skrivelsen kommer för jordbruksdepartementets vidkommande icke vidare att
underställas Kungl. Majits prövning.

42. den 4 juni 1929, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
ändringar i villkoren för kolonatupplåtelser å kronopark er i Norrland
och Dalarna m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (281.)

Ärendet har vid anmälan resp. den 14 och den 27 juni samt den 3 augusti
1929 avgjorts utom vad angår av riksdagen ifrågasatt utredning rörande lämpligaste
sättet för avveckling av de nuvarande kolonisationsnämnderna, vilken
utrednings verkställande den 14 juni 1929 uppdragits åt statens egnahemsstyrelse.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående överlåtelse
till staten av viss fastighet för anordnande av trädgårdsskola för
norra Sverige m. m. (285.)

Kungl. Majit har den 14 februari 1930 till riksdagen avlåtit proposition i ämnet
(nr 167).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

44. den 6 juni 1929, örn undersökning för avhjälpande av de olägenheter,
som föranledas av det s. k. ålbottengarnsfisket. (304.)

367

Anmäld, den 14 juni 1929, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att med beaktande
av vad riksdagen i ämnet anfört — efter det genom vederbörande fiskeriintendenter
införskaffats utredning rörande de olägenheter, som i olika avseenden
och å olika trakter må vara förbundna med fisket med ålbottengarn, samt
de förhållanden i övrigt, som må tjäna till belysande av ifrågavarande ärende
— verkställa den vidare undersökning, som må vara påkallad, samt därmed
ävensom med eget förslag inkomma till Kungl. Majit. Utredningen avvaktas.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 14, 16, 21, 22, 27,31, 35, 39—41
och 43 omförmälda av Kungl. Majit inom jordbruksdepartementet slutligen
behandlade samt de övriga på prövning beroende.

8. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 24 maj 1912, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må sättas
i tillfälle att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälligt
understöd åt behövande arbetslösa sjömän. (170.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat av kollegium
jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 30 juni 1916 tillkallade sakkunnigas
(1917 års sjömanshuskommitterade) betänkande och förslag rörande
sjömanshusens omorganisation. I detsamma beröres även frågan örn tillfälliga
understöd åt arbetslösa sjömän. Kommerskollegium har ej ännu slutligen yttrat
sig över de sakkunnigas förslag.

2. den 30 april 1915, angående utarbetande av förslag i syfte att stävja
spelet på utländska lotterier. (77.)

Ärendet, däri förslag utarbetats av särskilt tillkallad sakkunnig, sammanhänger
med frågan örn inrättande av ett statslotteri. (Jfr nedan under punkten 6.)

3. den 29 maj 1915, angående utredning rörande omorganisation av rikets
sjömanshus. (175.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat av kollegium
jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 30 juni 1916 tillkallade sakkunnigas
(1917 års sjömanshuskommitterade) betänkande och förslag rörande
sjömanshusens omorganisation. Kommerskollegium har ej ännu slutligen yttrat
sig över de sakkunnigas förslag.

4. den 6 juni 1917, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen
å galoscher. (241.)

Ärendet, som tidigare handlagts inom finansdepartementet, har överlämnats till
1928 års tullkommitté.

5. den 11 juni 1919, angående utredning huruvida och på vad sätt en
förbättrad allmän pensionering av sjömän skulle kunna åvägabringas.
(304.)

Den 20 september 1919 hava de sakkunniga för utredning angående erforderliga
bestämmelser rörande fartygsbesättnings arbets- och levnadsförhållanden
m. m. anbefallts verkställa den begärda utredningen. De sakkunniga hava den
31 december 1923 till handelsdepartementet inkommit med betänkande i ämnet,
varöver vederbörande myndigheter avgivit yttranden. Kungl. Majit har

368

den 31 maj 1929 uppdragit åt 1928 års pensionsförsäkringskommitté att verkställa
ytterligare utredning i ämnet. Ifrågavarande utredning är ännu icke
slutförd.

6. den 16 april 1920, angående utredning och förslag rörande inrättande
av ett statsobligationslotteri eller annat under svenska statens kontroll
ställt penninglotteri. (92.)

Sedan betänkande, innefattande resultatet av en i ämnet verkställd förberedande
undersökning, avgivits av särskilt tillkallad sakkunnig, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 5 april 1921, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående
beredande av likvid för varor, avsedda att levereras till vissa nödlidande
länder. (102.)

Den 9 juli 1920 tillsatte Kungl. Majit en kommitté med uppdrag att träffa
anstalter för ordnandet av Sveriges deltagande i en internationell hjälpaktion
för beredande av varukredit åt vissa nödlidande länder. Sedan riksdagen i
sin här ifrågavarande skrivelse på tilläggsstat för år 1921 för ändamålet anvisat
ett reservationsanslag å 10 miljoner kronor, har Kungl. Majit vid olika
tillfällen under åren 1921—1925 ställt vissa belopp av anslaget till kommitténs
förfogande för fullgörande av det åt kommittén givna uppdrag. Sedan
kommittén sedermera anmält, att utbetalningarna av bjälpkrediter avslutats,
så att de kommittén lämnade uppdragen i huvudsak endast innebure övervakande
och redovisning av inflytande räntor och kapitalavbetalningar å vederbörande
skuldförbindelser, har kommittén upplösts med utgången av april månad
1927 samt uppdrag lämnats åt kommitténs ordförande att, med biträde
av annan person, tillsvidare till den 1 juli 1931 fortsätta kommitténs avvecklingsarbete.

8. den 3 juni 1922, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till förordning örn ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9
mom. 2 i förordningen med tulltaxa för inkommande varor den 9 juli
1911. (284.)

Sedan viss utredning verkställts, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

9. den 27 maj 1924, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande
av en effektivare inspektion inom gruvindustrien. (211.)

Sedan kommerskollegium och socialstyrelsen inkommit med en av dem gemensamt
verkställd utredning i ämnet och vissa organisationer under år 1929 avgivit
yttranden i ärendet, har detsamma den 15 september 1930 överlämnats
till socialdepartementet.

10. den 24 mars 1927, i anledning av väckt motion örn upphävande av
tullen å jäst. (99.)

Sedan kommerskollegium verkställt viss utredning, har ärendet den 15 mars
1929 överlämnats till 1928 års tullkommitté.

11. den 10 maj 1927, i anledning av väckta motioner örn beredande av
likställighet i tullskyddshänseende mellan, å ena sidan, jordbruket och
dess binäringar, samt, å andra sidan, de industriella näringarna m. m.
(181.)

Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 30 december 1927 tillkallade chefen
för handelsdepartementet den 12 januari 1928 nio personer för att såsom sakkunniga
inom departementet verkställa utredning i den fråga, varom i riks -

369

dagens skrivelse förmäles (1928 års tullkommitté). Ifrågavarande utredning är
ännu icke slutförd.

12. den 25 maj 1927, angående utredning rörande det vid försäljning av
varor tillämpade avbetalningssystemets omfattning och verkningssätt.
(183.)

Sedan inom handelsdepartementet verkställts vissa utredningar i ämnet, hava
handlingarna i ärendet den 12 september 1930 överlämnats till kommerskollegium,
som anbefallts att fullfölja utredningsarbetet samt att därefter inkomma
med yttrande i ämnet samt de förslag, som av utredningen föranledas. Ifrågavarande
utredning är ännu icke slutförd.

13. den 17 april 1928, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse
av 9 § i lagen örn tillsyn å fartyg m. m. (123.)

På Kungl. Mäj:ts inbjudan har under december månad 1929 i Stockholm avhållits
en konferens för åstadkommande av en konvention angående lastmärke
för fartyg i östersjöfart mellan delegerade från Sverige, Finland, Estland, Lettland,
Polen, Tyska Riket, Danmark, Norge och Nederländerna. Vid konferensen
antogos ett antal rekommendationer, vilka tillställts vederbörande regeringar.
Handlingarna i ärendet hava överlämnats till kommerskollegium för
verkställande av ytterligare utredning.

14. den 30 maj 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln gjorda framställning angående understöd
åt svensk medborgare eller firma för anställande av rättegång inför utländsk
domstol rörande skadestånd för förluster under världskriget.
(272.)

Genom beslut den 31 oktober 1930 har Kungl. Majit på framställning av två
svenska företag anslagit visst belopp såsom bidrag till täckande av kostnaderna
för erforderliga åtgärder för anhängiggörande av talan inför utländsk domstol.

15. den 31 maj 1928, i anledning av väckt motion örn lagstiftning angående
statskontroll över utförsel av äldre kulturföremål. (324.)

Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 18 juli 1928 tillkallade chefen för
handelsdepartementet den 3 augusti samma år tre personer för att såsom sakkunniga
verkställa utredning i den fråga, varom i riksdagens skrivelse förmäles.
Sedan de sakkunniga den 30 januari 1930 avgivit betänkande i ämnet,
hava handlingarna i ärendet den 4 februari 1930 överlämnats till ecklesiastikdepartementet.

Av dessa ärenden äro de under 9 och 15 upptagna av Kungl. Majit inom
handelsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

24 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1031 års riksdag.

370

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängig gjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1930 och
vari under år 1930 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Majis prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift örn ärendenas behandling.

1. 1907 deri 2 oktober (nr 255), angående upphävande av kungl, kungörelsen
den 9 november 1836 örn upphörandet av posträtter m. m.

Lag angående upphävande av vissa särskilda bestämmelser om rätt domstol i
mål angående tjänstefel av postförvaltare, postiljon eller postförare är utfärdad
den 16 maj 1930 (sv. f. nr 144). (Justitiedepartementet.)

2. 1908 den 31 januari (nr 47) och 1910 den 7 januari (nr 37), angående
domstolarnas arkiv m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1908 den 30 november (nr 399), 1910 den 8 november (nr 577), 1912
den 8 januari (nr 35), 1913 den 17 februari (nr 79) och 1918 den 27
december (nr 512), angående ändringar i firmalagen.

Skrivelserna beaktas vid pågående utredning inom handelsdepartementet angående
revision av närings- och firmalagstiftningen. (Justitiedepartementet.)

4. 1909 den 13 februari (nr 88), angående upphävande av bestämmelser
örn förord vid förslag till ämbetens och tjänsters tillsättande.

Inom jordbruksdepartementet är ärendet fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jordbruksdepartementet.)

5. 1921 den 27 september (nr 400), angående indrivning och redovisning
av kronoutskylder och böter inom sådant område, för vilket enligt 3 §
utsökningslagen särskild utmätningsman förordnats.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

6. 1922 den 25 augusti (nr 477), angående offentligheten av innehållet i
tidningen » Polisunderrättelser ».

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

7. 1923 den 20 juni (nr 293), angående skyldighet för konkursdomare att
vid översändande till inskrivningsdomare av sådana handlingar rörande
fast egendom, som omförmälas i 21 § konkurslagen, tillse, att noggrann
uppgift lämnas om fastighetens namn och beteckning i övrigt m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

371

8.1923 den 26 juni (nr 303), angående alldring av bestämmelserna örn
gåvobeskattning i kungl, förordningen den 19 november 1914 örn arvsskatt
och skatt för gåva.

Sedan chefen för finansdepartementet med stöd av Kungl. Majda bemyndigande
den 4 december 1930 tillkallat en sakkunnig person att inom departementet
biträda med utredning av vissa frågor rörande arvs- och gåvobeskattningen,
har ifrågavarande skrivelse överlämnats till den sakkunnige. (Finansdepartementet.
)

9. 1923 den 11 december (nr 557), angående forum för mål rörande överträdelser
av kungl, förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka och kungl, förordningen
den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka.

Sedan kontrollstyrelsen den 20 november 1930 avgivit utlåtande i ämnet, anmäldes
ärendet den 28 november 1930, därvid Kungl. Majit förordnade, att
framställningen skulle överlämnas till justitiedepartementet för handläggning
av frågan om de åtgärder, som kunde påkallas i anledning av vad J. O. anfört
beträffande stadgan den 21 oktober 1921 för magistraten och rådhusrätten
i Hälsingborg, men fann framställningen i övrigt icke föranleda någon Kungl.
Majits vidare åtgärd.

Inom justitiedepartementet är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.
(Justitie- och finansdepartementen.)

10. 1925 den 11 december (nr 629), angående ändring av bestämmelserna
örn resekostnadsersättning i kungl, förordningen den 12 juli 1878 angående
ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål
samt till stämningsman m. m.

Ärendet anmäldes den 29 november 1929, därvid Kungl. Majit beslöt dels att
anbefalla Ö. Ä. och länsstyrelserna att till utmätningsmännen rikta erinran om
vikten av att begränsa resekostnaderna, dels ock att handlingarna i ärendet,
såvitt de avsåge reseersättning åt förrättningsmän, skulle överlämnas till 1928
års lönekommitté för att beaktas vid fullgörande av det kommittén anförtrodda
uppdraget, vilket, bland annat, avser avgivande av förslag till lönereglering för
fögderiförvaltningarnas personal. Dylikt förslag beräknas komma att avlämnas
i mars 1931. Med prövningen av den i ärendet väckta frågan skulle tills vidare
anstå. (Socialdepartementet.)

11. 1926 den 22 december (nr 600), angående åtgärder för bättre tillgodoseende
av vittnens rätt att undfå ersättning för inställelse vid domstol.

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning. (Justitiedepartementet.)

12. 1927 den 19 mars (nr 164), angående behov av föreskrifter örn handläggningen
av vissa inteckningsärenden i sådana fall, då gemensamt
intecknade fastigheter äro belägna inom skilda domstolars områden.

Ärendet har under år 1930 varit föremål för utredning inom justitiedepartementet.
Detsamma är emellertid alltjämt beroende på Kungl. Majits prövning.
(Justitiedepartementet.)

13. 1927 den 4 april (nr 186), angående åtgärder för åstadkommande av
större följdriktighet vid tillämpningen av gällande regler om förvandling
av två eller flera samma person ådömda bötesstraff.

Ärendet har under år 1930 varit föremål för utredning inom justitiedepartementet
men är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning. (Justitiedepartementet.
)

372

14. 1927 den 31 oktober (nr 511), rörande tillämpningen av vissa stadganden
i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom m. m.

Lag i ämnet utfärdad den 3 maj 1929 (sv. f. nr 69). Ärendet är i övrigt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

15. 1927 den 14 december (nr 592), angående åtgärder för tryggande i visst
hänseende av deklarationshemligheten.

Anmäld den 16 mars 1928 i proposition nr 214 med förslag till taxeringsförordning.
Ärendet är i viss del fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Finansdepartementet.)

16. 1928 den 31 mars (nr 58211927), angående omreglering av domsagorna
i Västerbottens län.

Kungl. Maj:t fann vid ärendets anmälan den 28 februari 1930 den däri förebragta
utredningen ej giva anledning till vidtagande för det dåvarande av vidare
åtgärder för åstadkommande av ändring i den för Västerbottens län gällande
domsago- och tingslagsindelningen. (Justitiedepartementet.)

17. 1928 den 23 juni (nr 288), rörande ändring i visst hänseende av 9 §
i lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och
fängelsestraff.

Sedan fångvårdsstyrelsen den 5 december 1929 avgivit infordrat yttrande i
ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

18. 1928 den 5 juli (nr 306), rörande ändring av 34 och 37 §§ i kungl,
förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.

Ifrågavarande skrivelse har den 22 oktober 1930 överlämnats till. 1928 års
revision av rusdryckslagstiftningen för att tagas i övervägande vid fullgörandet
av det åt revisionen lämnade uppdraget. (Finansdepartementet.)

19. 1928 den 3 oktober (nr 449), angående ändring av 8 § i lagen den 17
oktober 1900 örn straffregister.

Lag i ämnet utfärdad den 25 april 1930 (sv. f. nr 97). (Justitiedepartementet.)

20. 1928 den 29 oktober (nr 495), angående behov av tidsenliga bestämmelser
i vissa avseenden rörande häradsrätternas sessionstider och tingens
kungörande m. m.

Sedan yttranden i ärendet inkommit från hovrätterna och Sveriges Advokatsamfund,
är detsamma föremål för behandling av inom departementet tillkallad
sakkunnig. (Justitiedepartementet.)

21. 1928 den 15 december (nr 587), angående ändring i gällande föreskrifter
rörande stämpelavgift och lösen för vissa expeditioner hos Ö. Ä. för
polisärenden.

Anmäld den 14 mars 1930, då proposition (nr 258) avläts till riksdagen med
förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften. Ånyo anmäld den 20 juni 1930,
då bland annat kungörelse (nr 245) utfärdades örn expeditionslösen hos Ö. Ä.
för polisärenden i vissa mål och ärenden ävensom hos sparbanksinspektionen.
(Finansdepartementet.)

22. 1929 den 24 januari (nr 88), angående behov av föreskrifter rörande
villkoren för namnstämpels användande i undantagsfall vid underdomstolarna.

373

Sedan hovrätterna anbefallts att efter hörande av underlydande häradshövdingar
och rådhusrätter avgiva utlåtanden över framställningen samt utlåtandena inkommit,
är frågan örn vidare åtgärder i ärendet beroende på Kungl. Maj.ts
prövning. (Justitiedepartementet.)

23. 1929 den 31 maj (nr 357), angående behov av föreskrifter örn polis myndighets

befogenhet att taga och med sina samlingar införliva fotografier
och fingeravtryck. . ~

Yttranden i ärendet hava infordrats från Ö. Ä. samt länsstyrelserna i Ostergötlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro och Gävleborgs län efter
hörande av magistraterna i vissa städer. Sedan yttranden från dessa myn igheter
inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.
)

24. 1929 den 31 oktober (nr 611), angående behov av förändrade bestämmelser
rörande det förbud mot skådespels och en del andra offentliga
tillställningars anordnande å vissa helgdagar, som finnes meddelat i
kungl, kungörelse den 4 oktober 1895.

Skrivelsen har den 13 november 1929 remitterats till samtliga länsstyrelser och
ecklesiastika konsistorier. Utlåtanden i ärendet hava inkommit från nämnda
myndigheter med undantag av två länsstyrelser. (Ecklesiastikdepartementet.)