Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

1

Nr 98.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6
juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård; given
Stockholms slott den 20 februari 1931.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
vill Kungl. Maj:t bärmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogat
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 om
samhällets barnavård.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 84 Käft. (Nr 98.)

349 31

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
om samhällets barnavård.

Härigenom förordnas, att 41, 42, 59 och 73 §§ i lagen den 6 juni 1924 om
samhällets barnavård skola, 42, 59 och 73 §§ i nedan angivna delar, erhålla
följande ändrade lydelse:

41 §.

1 mom. Då barnhem upprättas av kommun eller landsting, skall för hemmet
uppgöras plan, vilken underställes länsstyrelsen i det län, där hemmet är beläget.
Länsstyrelsen prövar, huruvida hemmet med hänsyn till belägenhet, utrymme
och inredning är så beskaffat, att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande
vård och uppfostran.

På länsstyrelsen ankommer att bestämma, huruvida vid fattigvårdsanstalt
inrättad särskild avdelning för barn må kunna godkännas såsom barnhem.

2 mom. önskar annan än kommun eller landsting upprätta barnhem, skall
tillstånd därtill sökas hos länsstyrelsen i det län, där hemmet skall förläggas.
Vid ansökningen skall fogas plan över hemmet samt uppgifter rörande dess utrustning,
ledning och personal ävensom erforderliga upplysningar för bedömande
av dess verksamhet.

Länsstyrelsen prövar, i den ordning Konungen bestämmer, huruvida barnhemmet
med hänsyn till belägenhet, utrymme och utrustning är så beskaffat,
att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, ävensom
huruvida med hänsyn till hemmets ledning och personal trygghet finnes
för dess ändamålsenliga skötsel.

örn lämnat tillstånd skall meddelas skriftligt bevis, vari utsättes innehavarens
namn, barnhemmets benämning och belägenhet samt det högsta antal
barn, som må därstädes samtidigt vårdas, med särskilt angivande av antalet
barn under ett års ålder.

Vill innehavare av tillstånd flytta barnhemmet till annan lägenhet eller vidtaga
utvidgning av eller större förändring beträffande detsamma, eller sker
ombyte av innehavare, skall nytt tillstånd sökas.

På länsstyrelsen ankommer att pröva, huruvida för barnhem, som avses i
detta moment, skall finnas reglemente, samt fastställa sådant.

42 §.

Länsstyrelsen äger---‘-i barnhemmet.

I fall, som avses i 41 § 2 morn., må länsstyrelsen, när omständigheterna därtill
föranleda, återkalla meddelat tillstånd.

3

Kungl. Majus proposition nr 98.

59 §.

1 mom. Finner barnavårdsnämnden---i hemmet.

2 mom. Leder åtgärd, som avses i 1 morn., ej till åsyftad verkan eller drives
barnbem, som i 41 § 2 mom. avses, utan tillstånd eller finner nämnden, att meddelat
tillstånd bör återkallas, har nämnden att anmäla saken hos länsstyrelsen.

Råda i---för samhällsvård.

I avseende---motsvarande tillämpning.

3 mom. Bestämmelserna i---beträffande barnhem.

4 mom. Vad i---är intaget.

73 §.

Försummar någon---etthundra kronor.

Har någon i trots av förbud, varom i 42, 56 eller 57 § sägs, mottagit fosterbarn,
straffes med böter från och med femtio till och med femhundra kronor
eller, då omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst
sex månader. Lag samma vare, där någon i barnhem, som avses i 41 § 2 morn.,
mottagit barn utan att innehava tillstånd, som där sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1931.

Har annan än kommun eller landsting före lagens ikraftträdande upprättat
barnhem, skall inom tre månader från nämnda tidpunkt till länsstyrelsen i det
län, där barnhemmet är beläget, ingivas anmälan örn hemmet.

Försummar någon att fullgöra anmälningsskyldighet, som nu sagts, vare
förfallen till böter från och med tio till och med femhundra kronor.

Böter, som ådömas enligt detta stadgande, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till deras fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag.

4

Kungl. Majas proposition nr 98.

Gällande

bestäm melser.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kr onprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 20 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck,

Hansén, Rundqvist.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson anför:

Inom socialdepartementet föreligger för närvarande till prövning fråga örn
ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets barnavård. Förslag
har nämligen väckts örn införande i nämnda lag av bestämmelser, enligt vilka
barnhem i vissa fall icke skulle få inrättas, utan att tillstånd därtill erhållits
av vederbörlig myndighet. Jag anhåller att nu för Kungl. Maj:t få anmäla berörda
spörsmål.

Enligt 52 och 53 §§ i lagen örn samhällets barnavård utövar barnavårdsnämnd
tillsyn å fosterbarns vård och uppfostran. Det åligger därvid nämnden,
bland annat, att då nämnden erhållit vetskap örn fosterbarns mottagande i
barnhem ofördröjligen låta verkställa undersökning angående hemmets beskaffenhet,
såframt nämnden icke redan äger noggrann kännedom därom. Även
eljest har nämnden att, i den mån så prövas påkallat, låta verkställa undersökning
av förhållandena i barnhem. I 51 § stadgas anmälningsskyldighet till
nämnden, när fosterbarn mottages i barnhem, ävensom när hemmet ändrar hemvist.
Enligt 59 § äger nämnden, örn den finner, att barnhem icke är med
hänsyn till belägenhet, utrymme och utrustning så beskaffat, att där intagna
fosterbarn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran eller att
hemmet icke står under sådan ledning eller har sådan personal, att trygghet
vinnes för dess ändamålsenliga skötsel, att genom föreställningar hos hemmets
föreståndare eller dess styrelse, där sådan finnes, söka åstadkomma rättelse
samt, örn dylik åtgärd ej leder till åsyftad verkan, anmäla saken hos länsstyrelsen,
som enligt 42 § äger förordna örn åtgärder till missförhållandenas
avhjälpande eller ock förbjuda, att harn vidare må vårdas i barnhemmet. Beträffande
barnhem, som upprättas av kommun eller landsting, gäller enligt
föreskrift i 41 §, att för hemmet skall uppgöras plan, vilken underställes länsstyrelsen
i det län, där hemmet är beläget. Länsstyrelsen prövar, huruvida
hemmet med hänsyn till belägenhet, utrymme och inredning är så beskaffat,
att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran.
Jämlikt instruktionen för statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter den

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

8 maj 1925 (nr 134) åligger det konsulent beträffande inom lians distrikt befintliga
barnavårdsanstalter att verka för och i den mån det är honom möjligt
övervaka, bland annat, att vid anstalterna finnes anställd tillräcklig och för
sina särskilda uppgifter lämplig personal, att de inventarier, som finnas, äro
tillräckliga och ändamålsenliga samt väl vårdas, att anstalterna äro försedda
med erforderliga anordningar mot eldfara, att anstalternas lokaler äro i fråga
örn storlek och form, inredning, belysningsförhallanden, uppvärmning och luftväxling
inrättade med hänsyn till sina särskilda ändamål och i överensstämmelse
med sundhetens fordringar samt att renhållning, luftväxling, uppvärmning
och belysning handhavas med omsorg och på ett med hänsyn till de i
anstalterna intagnas hälsa tillfredsställande sätt ävensom att i varje rum icke
inhysas flera personer, än som är förenligt med sundhetens och trevnadens
fordringar.

I sitt den 19 april 1921 avgivna betänkande med förslag till lag örn den
offentliga barnavården — vilket ligger till grund för gällande lag örn samhällets
barnavård — hade fattigvårdslagstiftningskommittén föreslagit koncessionssystem
för enskilda barnhem. Sedan i 68 § av förslaget uppställts vissa
allmänna fordringar på ett barnhem samt i 69 § meddelats föreskrifter beträffande
av landsting eller kommun upprättade dylika hem, stadgades nämligen
i 70 § att, därest förening, stiftelse eller enskild person önskade upprätta
barnhem, tillstånd därtill skulle sökas hos Konungens befallningshavande i det
län, varest hemmet skulle förläggas. Ansökning örn tillstånd skulle göras skriftligen
samt vara åtföljd av plan över hemmet och erforderliga upplysningar till
bedömande, huruvida detsamma fjdlde de krav, som enligt 68 § borde ställas
på sådan anstalt. Bifölles ansökningen, skulle därom meddelas skriftligt bevis,
vari skulle utsättas hemmets benämning och belägenhet samt det högsta antal
barn, som finge därstädes samtidigt vårdas, med särskilt angivande av antalet
barn’ under ett års ålder. På Konungens befallningshavande skulle ankomma
att pröva, huruvida för hemmet skulle finnas reglemente, samt fastställa sådant.
Meddelat tillstånd finge återkallas, när hemmet icke längre fyllde de
fordringar, som i 68 § uppställdes, eller örn tillståndshavaren icke ställde sig
till efterrättelse de föreskrifter, som i enlighet med den av kommittén föreslagna
lagen meddelades honom.

Som motivering till stadgandet anförde kommittén:

För barnhem, som upprättas av föreningar, stiftelser eller enskilda personer,
synas särskilda fordringar böra uppställas. Den verksamhet, som utövas vid
dessa, är närmast att likställa med en i större omfattning bedriven privat fosterbarnsvård.
Beträffande dylika barnhem lärer det därför vara angeläget att
få till stånd en ingående kontroll, och det har i avseende härå föreslagits, att
tillstånd skall sökas hos Konungens befallningshavande för upprättande = av
barnhem genom förening* stiftelse eller enskild person. Ansökan örn tillstånd
bör ske skriftligen och vara åtföljd av plan över det tillämnade barnhemmet
samt de upplysningar, som äro erforderliga för att kunna bedöma, om hemmet
uppfyller de i 68 § uppställda allmänna fordringarna på en sådan anstalt. Vid
bifall till ansökningen skall meddelas skriftligt bevis därom med utsättande av
barnhemmets benämning och belägenhet samt det högsta antal barn, som samtidigt
får vårdas i hemmet; i sistnämnda hänseende synes särskilt böra angivas
antal barn under ett år, som få vårdas därstädes.

Tidigare
behandling
av frågan.

Fattigvårds lagstiftnings kommittén 1921.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Kommittén tiar ej ansett det böra påfordras, att reglemente för anstalten
under alla förhållanden skall finnas och göras till föremål för fastställelse.
Anses reglemente erforderligt, varom det bör tillkomma Konungens befallningshavande
att döma, bör det tillhöra denna myndighet att meddela fastställelse
därå.

Örn ett barnhem icke längre på ett tillfredsställande sätt fyller sin uppgift,
bör det för dess verksamhet meddelade tillståndet kunna återkallas, vilket skall
ske genom samma myndighet, som givit tillståndet. Skäl för återkallelse bör
x främsta rummet vara, att de i 68 § för barnhem uppställda allmänna förutsättningarna
ej längre föreligga. Men därutöver måste ett återkallande kunna
äga rum, da tillstandshavaren icke ställer sig till efterrättelse de föreskrifter,
som i enlighet med lagen meddelas av vederbörande myndighet.

De i 69 och 70 §§ föreslagna bestämmelserna äro avsedda att gälla endast
med avseende å barnhem, som hädanefter upprättas, och stadgandena hava avfattats
i enlighet härmed. Vad beträffar de barnhem, som vid lagens ikraftträdande
redan äro i verksamhet, synes kravet på godkännande av plan eller på
särskilt tillstånd ej böra uppställas, då desamma hittills fått utöva sin verksamhet
utan att vara underkastade någon skyldighet i detta hänseende och det
dessutom med hänsyn till behovet av anstaltsplatser ej synes lämpligt vidtaga
sådana förfoganden, som kunna leda till inskränkning av antalet barnhem. Däremot
böra dessa äldre barnhem icke vara befriade från skyldighet att vidtaga
erforderliga anordningar för att fylla de. krav, som enligt 68 § uppställas för
barnhem i allmänhet, samt att bedriva sin verksamhet på ett sådant sätt, att
trygghet föreligger, att barnen där må få en tillfredsställande vård.

MaJ:t .den överarketning, sorn inom socialdepartementet ägde rum av komiss.
^ mittens betänkande, uteslötos emellertid bestämmelserna örn koncession för anordnande
av enskilda barnhem. Som skäl härför anförde föredragande departementschefen
i proposition (nr 150) till 1924 års riksdag följande.

Vad härefter angår det av kommittén föreslagna koncessionstvånget beträffande
barnhem finner jag vad i vissa yttranden1 anförts gentemot dylikt
tvång vara förtjänt av det största beaktande. Det föreligger onekligen
fara för att tvånget att begära tillstånd att upprätta barnhem skall förkväva
donationslusten hos personer, som eljest skulle varit sinnade att
ansia medel för dylikt samhällsgagnande syfte. En viss risk finnes även,
att- den efterföljande tillsynen — som enligt mitt förmenande är av ofantligt
mycket större vikt än ett godkännande på förhand — skall bliva
mindre effektiv, örn ett »förhandsgillande» givits. Då härtill kommer, att en
skärpt anmälningsplikt för barnhemsföreståndaren samt omedelbar undersökningsskyldighet
för den i enlighet med föreliggande förslag organiserade, under
inspektion stående barnavårdsmyndigheten böra vara ägnade att även för barnhemmens
del skapa garantier för en effektiv kontroll, hava i förslaget ej upptagits
bestämmelser örn koncessionstvång beträffande barnhem. Vetskapen örn
att barnhem sta under fortlöpande tillsyn av nämnden och kunna, örn yppade
missförhållanden ej rättas, av länsstyrelsen förständigas att upphöra med sin
verksamhet, torde i allmänhet föranleda den, som ämnar upprätta barnhem, att
på förhand skaffa sig sakkunniga råd (t. ex. hos barnavårdsnämnden, vederbörande
barnavårdskonsulent) beträffande hemmets anordning. Sålunda kommer
antagligen att, i fråga örn barnhem, upprättat av förening, stiftelse eller
enskild, på frivillighetens väg uppnås ett slags »förhandsgranskning», något
som beträffande barnhem, upprättade av kommun eller landsting, stadgas i
. 41 § av föreliggande förslag.

Dessa yttranden återfinnas i det vid propositionen fogade sammandraget av yttranden
över kommittéförslaget till lag örn den offentliga barnavården såsom nummer 89 samt
32 7—"329.

7

Kungl. Majus proposition nr 98.

Mot detta uttalande förekom ej någon erinran varken vid andra lagutskottets
behandling av frågan (utlåtande nr 27) eller fran riksdagens sida (skrivelse
nr 245). Den sedermera utfärdade lagen örn samhällets barnavård kom sålunda
icke att innehålla några bestämmelser örn koncession för upprättande av
barnhem. I stället upptogos i lagen de förut omnämnda bestämmelserna örn
skärpt anmälningsplikt för barnhemsföreståndaren i 51 § och örn omedelbar
undersökningsskyldighet för barnavårdsnämnden i 53 §.

På grund av framställning i 1929 års statsverksproposition, femte huvudtiteln,
punkt 1, anvisade riksdagen (skrivelse nr 291) för budgetåret 1929/1930
ett extra anslag å 3,000 kronor att ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för att
användas till beredande av ersättning för inspektions- och upplysningsarbete i
avseende å verksamheten vid spädbarns- och förlossningshem.

Vid anmälan av denna fråga till statsverkspropositionen yttrade föredragande
departementschefen därom bland annat, att en pa initiativ av statens
inspektör för fattigvård och barnavård igångsatt allmän undersökning rörande
förhållandena vid privata förlossnings- och spädbarnshem redan genom sina
dittills föreliggande resultat syntes hava ådagalagt, att betänkliga missförhållanden
i många fall vöre rådande vid dylika hem ej blott i avseende a beskaffenheten
av den vård, som i hemmen lämnades mödrar och barn, utan även pa
grund av där mångenstädes förekommande hänsynslösa utnyttjande i vinningssyfte
av det nödläge, varuti mödrarna, ofta fattiga eller ensamstående, befunne
sig. Det skulle kunna sättas i fråga, örn icke det i åtskilliga andra länder tilllämpade
systemet med koncession för bedrivande av verksamhet av angivet slag
skulle vara det medel, som omedelbart borde tillgripas för att verkställa en utrensning
av befintliga hem av mindervärdig beskaffenhet och hindra uppkomsten
av nya sådana. Sedan den pågående undersökningen slutförts och alla
därunder framkomna uppslag övervägts, syntes också införandet av en dylik
anordning böra komma under allvarlig omprövning. Tills vidare borde den
åtgärden närmast vidtagas, att hemmen underkastades en effektivare och mera
sakkunnig, fortlöpande kontroll än hittills ägt rum och att pa detta sätt erfarenhet
samlades rörande vad som på den vägen kunde vinnas.

I nyssnämnda skrivelse anförde riksdagen, bland annat, att de bristfälligheter
beträffande tillsynen av enskilda spädbarns- och förlossningshem, som
genom den omförmälda undersökningen bragts i dagen, syntes mana till att
omedelbara åtgärder för undanröjande av dessa missförhållanden vidtoges.
Riksdagen holle sålunda före, att undersökningen i fråga skyndsamt borde slutföras
och att erforderliga föreskrifter borde åvägabringas i syfte att uppnå en
fortlöpande betryggande kontroll å ifrågavarande område.

Den påbörjade undersökningen av förhållandena vid ifrågavarande hem
fortsattes under budgetåret 1929/1930 och omfattade, i enlighet med av chefen
för medicinalstyrelsen samt statens inspektör för fattigvård och barnavård
framställt förslag, såväl den medicinska som den sociala sidan av frågan. Den
medicinska delen av undersökningen utfördes av vederbörande tjänsteläkare,
under det att för den sociala delen av utredningen anlitades särskilt tillkallade
sociala experter.

Anslag
för inspektions-
och
upplysningsarbete
med
avseende å
spädbarnsoch
förlossningshem.

Kungl. Majit
och riksdagen

1929.

8

Kungl. Haj:t
och riksdagen
1930.

Kungl. Maj:t

1931.

Förslaget
till ändring
i lagen om
samhällets
barnavård.

Kungl. Majlis proposition nr 98.

Undersökningen i fråga kann emellertid icke avslutas å sådan tid, att förslag
till fortlöpande kontroll kunde föreläggas 1930 års riksdag, och äskades därför
även i 1930 års statsverksproposition ett anslag å 3,000 kronor till förevarande
ändamål (femte huvudtiteln, punkt 2).

Riksdagen anvisade det begärda beloppet men yttrade därvid (skrivelse
nr 5 A punkt 2), att riksdagen funne sig böra uttrycka sin bestämda förväntan,
att den pågående undersökningen av spädbarns- och förlossningshemmen måtte
slutföras under budgetåret 1930/1931, i syfte att frågan örn den fortlöpande
kontrollens anordnande kunde bliva föremal för prövning av 1931 års riksdag.

I anledning av detta riksdagens uttalande förordnade Kungl. Majit i det
brev av den 9 maj 1930, varigenom det beviljade anslaget ställdes till förfogande
för det därmed avsedda ändamålet, att ifrågavarande inspektions- och
upplysningsarbete skulle så bedrivas, att den pågående undersökningen kunde
avslutas å sådan tid, att frågan örn den fortlöpande kontrollens anordnande
kunde bliva föremål för prövning av 1931 års riksdag.

I enlighet med under hand lämnade uppdrag hava därefter medicinalstyrelsen
samt statens inspektör för fattigvård och barnavård med skrivelse den
27 november 1930 avlämnat redogörelse för resultatet av ifrågavarande inspektions-
och upplysningsarbete samt framställning rörande definitiva åtgärder
för främjande av det avsedda ändamålet.

Nämnda framställning innebar, dels att en fortlöpande statlig kontroll över
spädbarns- och förlossningshemmen skulle anordnas i huvudsaklig överensstämmelse
med den dittills bedrivna verksamheten, dels ock att i lagen örn samhällets
barnavård skulle införas bestämmelser örn att barnhem i vissa fall ej
finge inrättas utan att tillstånd därtill erhållits.

För möjliggörande av en fortlöpande statlig kontroll över spädbarns- och
förlossningshemmen har i årets statsverksproposition begärts ett extra anslag
av 3,000 kronor. Rörande nämnda anslag och vad därmed äger samband ber
jag att få hänvisa till vad jag anfört till statsverkspropositionen i denna del
(femte huvudtiteln, punkt 45, sid. 231—232).

över medicinalstyrelsens samt fattigvårds- och barnavårdsinspektörens
skrivelse, i vad den avser förslag till ändring i lagen örn samhällets barnavård,
hava yttranden infordrats fran samtliga länsstyrelser ävensom från Överståthållarämbetet.
Länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs, Göteborgs och
Bohus, Hallands, Kalmar, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län hava
bifogat yttranden från statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter inom
respektive distrikt. Därjämte hava länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs och Gävleborgs län överlämnat yttranden från förste provinsialläkarna
inom länet samt Överståthållarämbetet ävensom länsstyrelserna i Värmlands
och Blekinge län från respektive Stockholms, Karlstads och Karlskrona
barnavårdsnämnder.

9

Kungl. Majlis proposition nr 98.

I förenämnda skrivelse lämnas till en början en redogörelse för det inspektionsarbete,
som verkställts beträffande ifrågavarande hem.

Av redogörelsen framgår, att vid den sociala delen av undersökningen 117
hem varit föremål för inspektion, varav bland annat 62 spädbarnshem med omkring
sammanlagt 850 platser och 40 förlossningshem med sammanlagt omkring
150 platser samt 7 kombinerade förlossnings- och barnhem med tillsammans
ett sjuttiotal platser. Angående resultatet av nämnda undersökning hava

i redogörelsen sammanfattningsvis lämnats följande uppgifter.

1. Antal hem, som befunnits tillfredsställande ...................... 20

2. Antal hem, som givit anledning till vissa anmärkningar, beträffande

vilka rättelse sedermera iakttagits så att hemmen numera
kunna anses tillfredsställande ........................ 8

3. Antal hem, som givit anledning till vissa anmärkningar, vilka dock

med god vilja skulle kunna rättas .................. 43

4. Antal hem, som ur social synpunkt utövat så skadlig verksamhet att

de bort upphöra .................................. 46

Därav a) Hem, som stängts eller vars intagning begränsats genom

länsstyrelses eller annan myndighets beslut .......... 19

b) Hem, som frivilligt upphört ........................ 19

c) Hem, angående vilka utredning för beslut örn deras eventuella
stängande pågår .............................. 8

Beträffande de hem, som omförmälas under 4 a) och b), hava såsom bilagor
till redogörelsen fogats utdrag av de rapporter, som avgivits vid den inspektion,
för vilken hemmen varit föremål. Av dessa rapporter framgår, att sådana
missförhållanden, soln angåvos av föredragande departementschefen i
hans förut omförmälda yttrande till 1929 års statsverksproposition, alltjämt äro
rådande beträffande ifrågavarande hem. Såsom belysande för missförhållandenas
fördelning på hem av olika slag kan förtjäna omnämnas, att av de under
4 a) upptagna hemmen voro enligt rapporterna 11 barnhem, 4 kombinerade förlossnings-
och barnhem samt 4 förlossningshem och av hemmen under 4 b)
13 barnhem och 6 förlossningshem.

Resultaten av den medicinskt-hygieniska delen av undersökningen hava
sammanställts i en särskild tablå, vilken ävenledes bilagts förevarande skrivelse.
Det framgår av tablån, att undersökningen omfattat 83 spädbarnshem med
sammanlagt 1,283 barn, 8 kombinerade spädbarns- och förlossningshem med
50 vårdplatser samt 98 barn ävensom 84 förlossningshem med 415 platser. I undersökningen
hava ingått såväl enskilda som kommunala hem av ifrågavarande
slag. Av de besiktigade spädbarnsliemmen hava 49 befunnits tillfredsställande,
27 ej fullt tillfredsställande och 5 otillfredsställande. Vid 2 hem hava svåra
missförhållanden konstaterats. Beträffande de kombinerade förlossnings- och
spädbarnshemmen hava 3 varit tillfredsställande och 4 ej fullt tillfredsställande.
Vid ett hem hava svåra missförhållanden konstaterats. Av de besiktigade förlossningshemmen
hava 63 befunnits tillfredsställande, 13 ej fullt tillfredsställande
och 8 otillfredsställande. Tablån giver icke vid handen missförhållandenas
fördelning på kommunala och enskilda hem.

Medicinalstyrelsen
och
statens
inspektör för
fattigvård
och barnavård.

Resultatet
ar inspektionsarbetet.

10

Koncession
för inrättande
av barnhem.

Kungl. Majus proposition nr 98.

I skrivelsen har vidare framhållits, att det för en fortlöpande statlig kontroll
över ifrågavarande verksamhet i första hand erfordrades vetskap örn var
de olika hemmen vore belägna men att det för närvarande förelåge stora svårigheter
att erhålla kännedom därom beträffande barnhem. En anmälan till
den lokala barnavårdsnämnden jämlikt 51 § i lagen örn samhällets barnavård
att fosterbarn mottagits vore nämligen i regel den enda kännedom, som vunnes
angående tillkomsten av ett dylikt hem. En samlad uppgift örn hemmen hos
central myndighet funnes ej. Barnhem växte plötsligt upp här och var, lades
lika plötsligt ned eller förflyttades utan att någon anmälan till dylik myndighet
behövde göras. Vetskapen örn de olika hemmens existens vore därför också
mycket bristfällig. Någon visshet för att vid den inspektions- och upplysningsverksamhet,
som bedrivits, alla eller flertalet påträffats förelåge ej. Till närmare
utredning örn nämnda förhållanden har i skrivelsen åberopats en promemoria
av kyrkoherden Hagh. Isberg, vilken i egenskap av social expert deltagit
i inspektionsarbetet, angående förhållandena i Stockholms län. Av promemorian
framgår, att med hänsyn till hemmens ambulatoriska karaktär stora
svårigheter förelegat att få reda på de hem, som uppgivits skola finnas, samt
att följa deras verksamhet.

Beträffande därefter frågan örn koncession för inrättande av barnhem heter
det i skrivelsen på följande sätt.

De missförhållanden, som blottats genom de verkställda undersökningarna,
hava tydligt ådagalagt, att i många fall barnhemmen och förlossningshemmen
redan från början saknat viktiga förutsättningar för en gagnande verksamhet.
Behovet av utbildad personal har icke beaktats, plan för hemmet har icke uppgjorts
och de ekonomiska förutsättningarna hava icke ägnats tillbörlig uppmärksamhet.
Detta har föranlett oss att till övervägande även upptaga frågan
örn meddelande av koncession för inrättande av barnhem. Barnet är ett alltför
dyrbart och ömtåligt material för att anförtros åt dem, som i bästa fall välmenande
men utan särskilda kunskaper och erfarenheter öppna barnhem i ändamål
att därav erhålla sitt levebröd. Som regel blir detta levebröd synnerligen
knappt, örn barnhemmet uteslutande är hänvisat till fosterhemslegorna för sin
existens. Ej sällan utebliva dessa av olika anledningar för än det ena än det
andra barnet och strax kommer hemmets ekonomiska ställning, som kanske
redan från början varit svag, i ännu sämre läge. Hemmet börjar föra en tynande
tillvaro. Täta ombyten på biträden, mer eller mindre okunniga i barnavård,
förekomma. En inskränkning i biträdenas antal är även en vanlig företeelse
vid dessa hem. Hemmens upprepade förflyttningar från en plats till en annan
giva också i allmänhet vid handen, att det ekonomiska läget börjar bliva förtvivlat.
Att barnen på dessa hem under den tid, som åtgår för att ställningen
till slut skall bliva så ohållbar att verksamheten måste nedläggas, ej kunna få
den erforderliga vården, är uppenbart.

För att förhindra tillkomsten av enskilda barnhem, vars anordnare sakna
personliga förutsättningar såväl i fråga örn utbildning för ändamålet som ekonomiskt,
lärer ej annat återstå än införandet av koncessionsbestämmelser, vid
vilkas beviljande tillfälle till prövning lämnas i såväl det ena som det andra
avseendet.

Sedan i skrivelsen redogjorts för fattigvårdslagstiftningskommitténs här
förut återgivna motivering för införande av koncessionstvång och för de skäl,

11

Kungl. Majlis proposition nr 98.

som av föredragande departementschefen anförts för uteslutande av nämnda bestämmelser
ur propositionen, anföres i skrivelsen följande.

De betänkligheter, som i propositionen anfördes mot ett koncessionstyång,
vore huvudsakligen, att detta skulle förkväva det fria initiativ, som hittills
bevisat sig vara av stor betydelse för denna gren av barnavården. Den under
inspektion stående barnavårdsmyndigheten borde även vara ägnad att skapa
garantier för en effektiv kontroll av barnhemmen, varav följde att koncession
ej vore erforderlig.

Nyssnämnda betänkligheter äro enligt vårt förmenande icke längre bärande.
Yi kunna icke tänka oss, att en donator eller stiftelse, som har för avsikt att
anordna barnhem, skulle avhålla sig därifrån därför att tillstånd härtill först
skall sökas. Skulle intresset för den ifrågasatta barnavårdsanstalten icke vara
starkare än att det läte sig avskräckas på grund av dylika bestämmelser, vilka
huvudsakligen kunde förväntas bliva av formell betydelse för donatorer och
stiftelser, lärer den vård på barnhem, som skulle utövas utan koncessionstvång,
komma att sakna mycket av den kärlek, varförutan all sådan verksamhet har
ringa värde. Barnavårdskonsulenternas inspektioner av barnavårdsnämnderna
skapa ej heller de garantier för en effektiv kontroll, som man väntat. På grund
av konsulentdistriktens stora omfattning samt konsulenternas mångahanda
göromål även med fattigvården har det ej varit möjligt för konsulenterna att
besöka varje kommun oftare än ungefär en gång vart tredje år. Då härtill
kommer täta ombyten av ordförande och ledamöter i barnavårdsnämnderna, är
det ej möjligt att enbart genom barnavårdskonsulenterna åstadkomma effektiv
kontroll på barnhemsverksamheten. Förhoppningarna, att den, som ämnar
upprätta barnhem, skulle på förhand skaffa sig sakkunniga råd hos till exempel
barnavårdsnämnden eller vederbörande barnavårdskonsulent, lära även i flertalet
fall icke hava uppfyllts. De anordnare av barnhem, som man helst vill
förhindra från verksamheten, undvika noggrant all hänvändelse till myndigheter
på förhand.

Då vi alltså finna tiden nu mogen för införandet av ett koncessionssystem
i fråga örn barnhem, anse vi, att bestämmelserna därom böra äga avseende
endast å enskilda barnhem.

I fråga örn kommunala barnhem hava vi icke funnit det vara av behovet
påkallat att göra någon avvikelse från gällande rätts bestämmelser.

Beträffande enskilda barnhem åter, så bör tillstånd till deras upprättande
sökas hos länsstyrelsen i det län, där barnhemmet skall förläggas. Som enskilt
barnhem torde böra betraktas sådant, som anordnas av stiftelse, förening, annan
sammanslutning eller enskild person eller med andra ord av annan än landsting
eller kommun, över ansökan örn tillstånd torde länsstyrelsen komma att
inhämta yttranden från i olika avseenden sakkunniga myndigheter, barnavårdsnämnden,
barnavårdskonsulenten, förste provinsialläkaren och medicinalstyrelsen.
Innan tillstånd meddelas, lärer länsstyrelsen böra pröva ej mindre huruvida
planen för hemmet uppfyller samma fordringar, som ställas på ett kommunalt
barnhem, än även huruvida sökandens kvalifikationer och resurser,
den tilltänkta verksamhetens planläggning och övriga inverkande förhållanden
äro av den beskaffenheten, att trygghet kan förväntas föreligga för hemmets
ändamålsenliga skötsel. Vidare synes böra stadgas, att tillstånd kan av länsstyrelsen
återkallas, när omständigheterna därtill föranleda.

Liksom det för skyddshem skall finnas ett reglemente, synes det önskvärt,
att ett dylikt finnes för barnhem, särskilt när det är fråga örn större sådana.
Någon lagstadgad skyldighet för barnhem att hava reglemente synes dock icke
vara påkallad. I stället synes det böra överlämnas åt länsstyrelsen att pröva,

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Remiss yttranden.

huruvida reglemente skall finnas, samt att fastställa sådant. Dylikt reglemente
bör kunna finnas vid såväl enskilda som kommunala barnhem.

Det torde böra tillkomma Kungl. Majit att i administrativ ordning utfärda
närmare bestämmelser angående tillämpningen av de nu antydda lagbestämmelserna,
som lära böra infogas i lagen örn samhällets barnavård.

Då prövning av ansökningar örn tillstånd att upprätta enskilda barnhem bör
försiggå efter enhetliga regler i skilda län, böra normalbestämmelser utarbetas
av statens inspektör för fattigvård och barnavård samt medicinalstyrelsen
gemensamt rörande ålder och villkor för barns intagning m. m. Likaså torde
normalreglementen för barnhem böra utarbetas av nämnda myndigheter. Några
lagstadganden härom synas dock icke erforderliga.

Skrivelsen utmynnade, så vitt nu är i fråga, i en hemställan, att i 41 § av
lagen örn samhällets barnavård måtte införas bestämmelser av det innehåll
att, örn stiftelse, förening, annan sammanslutning eller enskild person önskade
upprätta barnhem, tillstånd därtill skulle sökas hos länsstyrelsen i det län,
där hemmet skulle förläggas. Konungen skulle äga meddela bestämmelser
angående prövning av dylik ansökning ävensom angående sättet för meddelande
av tillstånd. Meddelat tillstånd finge, när omständigheterna därtill föranledde,
av länsstyrelsen återkallas. På länsstyrelsen skulle ankomma att pröva, huruvida
för barnhem skulle finnas reglemente, samt fastställa sådant.

Därjämte föreslogos övergångsbestämmelser, enligt vilka den, som före
lagens ikraftträdande upprättat barnhem, som nu nämnts, skulle inom tre
månader från nämnda tidpunkt till länsstyrelsen i det län, där barnhemmet
vore beläget, ingiva anmälan örn barnhemmet. Tillräcklig anledning hade alltså
icke ansetts föreligga att beträffande redan befintliga hem införa koncessionstvång.

Av de myndigheter och andra, som yttrat sig i ärendet, hava samtliga, utom
länsstyrelsen i Blekinge län, tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma utan
erinran. Såsom skäl för tillstyrkan har anförts bland annat, att då de rådande
missförhållandena ådagalagt behovet av förbättrad kontroll över barnhemmen
samt erfarenheten visat, att en efterföljande tillsyn ej vore tillräcklig, det vore
nödvändigt, att prövning skedde även före barnhems inrättande. Dylik prövning
kunde lämpligen åstadkommas genom införande av koncessionstvång.
Länsstyrelsen i Blekinge län har framhållit, att en fullt tillfredsställande uppsikt
över befintliga barnhem kunde anordnas inom ramen av redan nu gällande
bestämmelser samt att ett införande av koncessionssystem skulle kunna fördyra
barnavården. Med anledning härav har länsstyrelsen avstyrkt förslaget.

Av de myndigheter, som uttalat sig i tillstyrkande riktning, har länsstyrelsen
i Kalmar län ansett, att de föreslagna koncessionsbestämmelserna icke
borde avse barnhem, som inrättades och förvaltades av dispensärerna och föreningen
Röda korset, enär dessa hem med hänsyn till sin karaktär av sjukvårdsanstalter
intoge en särställning och redan för närvarande vore underkastade
tillförlitlig kontroll. Länsstyrelsen i Västerbottens län har hemställt, att i lagen
måtte givas en närmare bestämning av begreppet barnhem till skillnad från
fosterhem, exempelvis genom ett tillägg till 39 § i lagen, att såsom barnhem
endast skulle anses hem inrättat för ett visst minsta antal barn. Liknande syn -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

punkter hava uttalats av länsstyrelsen i Malmöhus län samt av Stockholms stads
barnavårdsnämnd, i vars yttrande Överståthållarämbetet instämt. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län har ansett det vara erforderligt, att i lagen stadgades
dels bötesstraff för den, som utan vederbörligt tillstånd till upprättande av
barnhem mottoge barn för vård i sådant hem, dels ock påföljd för underlåtenhet
att inom den i förslagets övergångsbestämmelser stadgade tiden anmäla
barnhem, som inrättats före den nya lagens ikraftträdande. Dylik underlåtenhet
borde enligt länsstyrelsens mening lämpligen medföra förlust av rätten att
utan särskilt tillstånd fortsätta drivandet av hemmet. Vidare har länsstyrelsen
i Skaraborgs län framhållit nödvändigheten av statlig tillsyn beträffande
enskilda sjukhem samt länsstyrelsen i Jämtlands län och Stockholms stads
barnavårdsnämnd, i vars yttrande Överståthållarämbetet även härutinnan instämt,
vitsordat behovet av koncessionsbestämmelser jämväl för enskilda förlossningshem.

Av statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter i sjunde och nionde
distrikten har framhållits, att för barnhem alltid borde finnas ett reglemente.

Därjämte har konsulenten i sistnämnda distrikt ansett, att vid meddelande av
tillstånd att upprätta barnhem föreskrifter borde lämnas rörande den personal,
som skulle anställas.

Vidare hava i en del yttranden gjorts uttalanden, som hava avseende å de
normalbestämmelser beträffande barnhem, vilka enligt förslaget skulle utfärdas
i administrativ ordning. Jag torde sakna anledning att här närmare inga pa
dessa uttalanden, vilka torde komma att tagas under övervägande vid utfärdandet
av nämnda bestämmelser.

Slutligen må omnämnas, att länsstyrelsen i örebro län påpekat, att i den
nya verksamhet, som allmänna barnhuset enligt Kungl. Maj:ts reglemente den
21 november 1930 (nr 402) skulle understödja, inginge såsom ett led anställande
för varje län av ett fosterhemsombud, som skulle hava till uppgift, bland
annat, att genom resor i länet och besök hos barnavårdsnämnderna skaffa sig
kännedom om inom länet befintliga barnhem. Enligt länsstyrelsens förmenande
torde härigenom åtskilligt vara att vinna för en förbättrad kontroll a barnhemmen.

Resultatet av den verkställda undersökningen synes mig med all tydlighet Departementsgiva
vid handen, att gällande bestämmelser örn tillsyn å barnhem icke innebära
tillräckliga garantier för att den vård, som lämnas i dessa hem, är tillfredsställande.
Visserligen torde man kunna förvänta, att den fortlöpande statliga
kontroll, vartill anslag begärts i årets statsverksproposition, i förening med
nämnda tillsyn skall vara ägnad att undanröja befintliga missförhållanden
samt motverka uppkomsten av hem utav mindervärdig beskaffenhet. Fullt betryggande
torde emellertid en dylik kontroll ej kunna bliva. Det ligger i sakens
natur, att en viss tid alltid måste förflyta, innan kontrollorganen komma i tillfälle
att verkställa inspektion av de hem, som upprättas, och konstatera sådana
omständigheter, att ingripande på grund därav kan ske. Och hinder föreligger
icke att ett barnhem, som måst upphöra genom ingripande från kontroll -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

organens sida, flyttar till annan ort och där fortsätter sin verksamhet, tills nytt
ingripande hunnit ske. Med hänsyn till vad utredningen giver vid handen rörande
det vanliga i att barnhemmen ändra hemvist torde man ock kunna befara,
att en del hem, mot vilka ingripande skett, på nämnda sätt kunna komma i
tillfälle att fortsätta sin samhällsskadliga verksamhet trots kontrollorganens åtgärder.
En fordran på tillstånd för upprättande av barnhem skulle givetvis vara
ägnad att motverka dylika missförhållanden ävensom överhuvud hindra uppkomsten
av mindervärdiga hem.

Vad beträffar de skäl, som anförts mot ett koncessionssystem, anser jag visserligen
i likhet med vad som uttalades av föredragande departementschefen vid
framläggandet av förslaget till lagen örn samhällets barnavård, att det är av
vikt, att hinder icke ställas för personer eller sammanslutningar, som i ideellt
syfte vilja inrätta barnhem. Då emellertid i dylika fall en skyldighet att söka
tillstånd torde bliva av väsentligen formell betydelse, lärer av denna anledning
några avgörande betänkligheter icke böra möta mot ett införande av bestämmelser
örn koncession. Vid sådant förhållande torde anledning ej heller föreligga
att, såsom i ett remissyttrande förordats, från tillämpningen av det föreslagna
stadgandet undantaga barnhem, som inrättas av dispensärerna eller Röda korset.
T enlighet med vad som överhuvud lärer vara praxis vid tillämpning av barnavårdslagens
bestämmelser angående barnhem, synes det klart, att de nu föreslagna
nya bestämmelserna icke skola tillämpas å hem, som är att betrakta
endast såsom sommarhem eller feriekoloni.

Då införandet av koncessionstvång icke innebär, att några fordringar, utöver
dem nu gällande lag örn samhällets barnavård (§ 59) innehåller, komma att
ställas pa ett barnhem, torde de i ett remissyttrande uttalade farhågorna
för att de föreslagna bestämmelserna skulle kunna fördyra barnavården vara
ogrundade.

I likhet med medicinalstyrelsen och statens inspektör för fattigvård och
barnavård har jag emellertid ej funnit skäl föreslå, att bestämmelserna örn
sökande av tillstånd skola äga tillämpning å vid lagens ikraftträdande redan
existerande barnhem. Med hänsyn till bestående förhållanden är det nämligen
enligt min mening önskvärt att vid koncessionssystemets införande framgå med
en viss varsamhet. Däremot förordar jag för dessa äldre hem anmälningsskyldighet,
förbunden med straffansvar för underlåtenhet, och det kan med hänsyn
härtill samt vid bifall till vad under punkt 45 i femte huvudtiteln av årets
statsverksproposition äskats antagas, att även dylika hem skola komma under
mera effektiv kontroll än för närvarande.

Ett stadgande i den riktning, som i skrivelsen den 27 november 1930 föreslagits,
torde lämpligen kunna införas som ett nytt, andra, moment i 41 § av
lagen örn samhällets barnavård. Beträffande stadgandets närmare utformning
synes det mig av praktiska skäl mest lämpligt att, såsom fattigvårdslagstiftningskommittén
föreslagit, i lagen införas jämväl de närmare bestämmelser
angående länsstyrelses prövning av ansökan örn tillstånd ävensom angående
sättet för meddelande av tillstånd, som i skrivelsen föreslagits skola utfärdas
av Kungl. Majit i administrativ ordning. Stadgandet torde i denna del kunna

15

Kungl. Majlis proposition nr 98.

avfattas i nära överensstämmelse med vad kommittén föreslagit. Det torde
vara lämpligt, att länsstyrelse åtminstone i sådana fall, där det gäller ärenden
av större vikt, inhämtar yttrande av medicinalstyrelsen. Föreskrift härutinnan
torde böra meddelas i administrativ ordning, och har en bestämmelse med hänvisning
därtill upptagits i 41 §. Örn innehavare av tillstånd vill flytta verksamheten
till annan lägenhet eller vidtaga utvidgning av eller större förändring
beträffande densamma — såsom ombyte av ledare — eller överlåta barnhemmet
på annan innehavare, torde nytt tillstånd böra sökas. För att undanröja
varje tvekan örn att så skall vara förhållandet, har ett tillägg härom upptagits
i förslaget. Meddelat tillstånd bör, såsom i skrivelsen framhållits, kunna återkallas,
när omständigheterna därtill föranleda. Ett stadgande i denna riktning
torde lämpligen kunna införas i 42 § av lagen.

I skrivelsen har vidare föreslagits, att länsstyrelse skulle äga befogenhet att
pröva, huruvida reglemente skall finnas jämväl för av kommun eller landsting
upprättat barnhem. Tillräckliga skäl för en dylik ändring i gällande lag
synas mig emellertid icke föreligga. I regel lärer väl ett dylikt reglemente
ändock upprättas, och torde fastställelse av detsamma då böra ankomma på
vederbörande kommunala myndighet. Att, såsom i ett par yttranden föreslagits,
föreskriva, att reglemente för av annan än landsting eller kommun
upprättat barnhem alltid skall finnas, synes ej heller vara lämpligt, utan
torde, såsom i skrivelsen föreslagits, det böra ankomma på länsstyrelse att
pröva, huruvida reglemente är behövligt.

Med anledning av de föreslagna koncessionsbestämmelserna skulle det kunna
ifrågasättas, huruvida de föreskrifter örn skärpt anmälningsplikt för barnhemsföreståndaren
(§ 51) och om omedelbar undersökningsskyldighet för barnavårdsnämnden
(§53), som år 1924 infördes i lagen i stället för fattigvårdslagstiftningskommitténs
koncessionsbestämmelser, allt fortfarande skola kvarstå.
Då emellertid nämnda stadganden, trots att bestämmelser örn koncession införas,
i allt fall torde vara av betydelse för kontrollen av den vård, som lämnas
i ett barnhem, har jag icke ansett desamma lämpligen kunna uteslutas. Därjämte
synes barnavårdsnämnd —; som enligt 59 § i vissa fall har att göra anmälan
hos länsstyrelse, när missförhållanden i barnhem föreligga — böra hava
sälmma anmälningsskyldighet, när barnhem drives utan tillstånd eller då
nämnden finner, att meddelat tillstånd bör återkallas. En bestämmelse härom
har upptagits i 59 § 2 mom.

Såsom länsstyrelsen i Västernorrlands län framhållit, torde det vara erforderligt,
att påföljd stadgas för överträdelse av de föreslagna bestämmelserna.
Med anledning härav har i 73 § andra stycket i lagen upptagits ett stadgande
örn straff för den, som i barnhem, varom förmäles i 41 § 2 morn., mottagit
barn utan att innehava tillstånd, som där sägs. Härav blir visserligen en följd,
att straff i vissa fall samtidigt kan följa både enligt 73 § första stycket och
enligt de nya bestämmelserna i andra stycket av samma paragraf. Då det emellertid
i sådant fall är fråga om olika förseelser, torde några betänkligheter
härutinnan icke möta. Vidare har, såsom redan antytts, i övergångsbestämmelserna
föreslagits straff för den, som underlåter att fullgöra anmälningsskyl -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

dighet, som där sägs. I olikhet mot vad som gäller örn straffbestämmelserna i
lagen örn samhällets barnavård (§ 76), bör sistnämnda förseelse kunna åtalas
av allmän åklagare även utan att angivelse skett, och torde de ådömda böterna
böra tillfalla kronan.

I ett par remissyttranden har uttalats det önskemålet, att i lagen måtte införas
en närmare bestämning av begreppet barnhem. Då den i 39 § upptagna
definitionen på barnhem torde vara tillräckligt tydlig, har jag ej ansett någon
åtgärd i detta avseende behövlig.

Till den i vissa yttranden berörda frågan örn utfärdandet av reglerande bestämmelser
jämväl i fråga örn enskilda sjukhem och förlossningshem torde jag
få återkomma vid behandlingen av ett utav medicinalstyrelsen upprättat förslag
till stadga angående enskilda sjukhem och förlossningsanstalter.

Departementschefen uppläser härefter det inom socialdepartementet utarbetade
förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni
1924 (nr 361) örn samhällets barnavård och hemställer, att förslaget måtte
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1931.