Kungl. Majus proposition nr 56.

1

Nr 56.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse
för Sollefteå tingslags väghållning sdistrikt från vissa
förpliktelser beträffande gamla järnvägsbron över
Angermanälven vid Forsmo m. m.; given Stockholms
slott den 30 januari 1931.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Ola Jeppsson.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 30 januari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet Jeppsson anför efter gemensam beredning
med statsministern och chefen dör försvarsdepartementet:

Efter det att den vid Forsmo i Eds socken av Västernorrlands län belägna
nya järnvägsbron över Ångermanälven å norra stambanan under år
1912 öppnats för trafik, upptog järnvägsstyrelsen till övervägande frågan örn
användningen av den gamla järnvägsbron vid Forsmo på fördelaktigaste sätt
såväl med hänsyn till statens järnvägars intressen som ock med avseende
fästat vid behovet av lämplig kommunikation för gående och eventuellt
åkande mellan älvens båda stränder. Styrelsen förde därvid bland annat
förhandlingar med vägstyrelsen i Sollefteå tingslags väghållningsdistrikt anBihang
till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 48 höft. (Nr 56.)

195 31

2

Kungl. Majda proposition nr 56.

gående brons apterande för landsvägstrafik. Sedan vägstämman för sin del
förklarat sig villig övertaga bron under villkor bland annat att den gratis
och med äganderätt överlätes på distriktet, hemställde järnvägsstyrelsen lios
Kungl. Maj:t örn bemyndigande att på väghållningsdistriktet kostnadsfritt
överlata bron i och för dess apterande till landsvägsbro.

Frågan härom förelädes 1920 års riksdag genom proposition (nr 18), vari
hemställdes om riksdagens medgivande till att bron finge av järnvägsstyrelsen
kostnadsfritt överlåtas till väghållningsdistriktet för att användas såsom
landsvägsbro under villkor, att bron vid förefallande behov finge användas
som reserv för den nya järnvägsbron samt att de till bron ledande järnvägsbankarna
i görligaste mån bibehölles i orubbat skick.

Riksdagen beslöt (skrivelse nr 172) i enlighet med vad Kungl. Majit i
propositionen föreslagit och uttalade samtidigt, att riksdagen förutsatte, att
vid den blivande överlåtelsen träffades för statens järnvägar och det allmänna
betryggande överenskommelse rörande skyldighet för väghållningsdistriktet
att för framtiden underhålla bron och till densamma ledande järnvägsbankar.

Efter av Kungl. Majit lämnat bemyndigande träffades sedermera mellan
järnvägsstyrelsen och väghållningsdistriktet överenskommelse — dagtecknad
den 26 januari och den 9 februari 1924 — varigenom järnvägsstyrelsen till
väghållningsdistriktet dels med full äganderätt överlät gamla järnvägsbron vid
Forsmo att användas till landsvägsbro, dels ock avgiftsfritt med nyttjanderätt
tills vidare upplät statens järnvägar tillhörig mark, som kunde behöva
tagas i anspråk för erforderliga tillfartsvägar, allt under villkor bland
annat att bron med till densamma ledande bankar skulle av väghållningsdistriktet
för framtiden underhållas på betryggande sätt, som kunde av statens
järnvägars vederbörande distriktsförvaltning godkännas. Med avseende
å underhållet innehöll överenskommelsen vidare bland annat att, innan bron
toges i anspråk såsom landsvägsbro, genom väghållningsdistriktets försorg
skulle ske fullständig nitundersökning med tillhörande utbyte av lösa nitar
ävensom målning av järnöverbyggnaden samt att för framtiden sådan nitundersökning
och målning skulle verkställas minst vart nionde år.

Redan innan omförmälda överenskommelse undertecknades anhöll vägstyrelsen,
med hänvisning till av de vägliållningsskyldiga tidigare fattat beslut
örn brons övertagande till ombyggnad, hos länsstyrelsen i Västernorrlands
län örn åläggande för de vägliållningsskyldiga att mot erhållande av
vanligt stats- och landstingsbidrag utföra ombyggnaden av bron i enlighet
med ett i sådant avseende efter vederbörligt förordnande utarbetat förslag.

Innan den förberedande behandlingen av detta förslag avslutats hos vederbörande
myndigheter, väcktes emellertid inom vägdistriktet fråga, huruvida
icke — sedan kommunikationsförhållandena på grund av motortrafikens starka
utveckling föiändiats pa sadant sätt, att bron icke vidare vore behövlig
— åtgärder borde vidtagas i syfte att distriktet måtte befrias från skyldigheten
att övertaga och underhålla bron.

Frågan örn åläggande för de väghållningsskyldiga att verkställa ombyggnad
av bron jämte tillfartsvägar blev efter åtskillig utredning och skriftväxling,

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

som här icke torde behöva återgivas, av länsstyrelsen avgjord genom utslag
den 8 mars 1929. Utslaget innehöll, att länsstyrelsen — med hänsyn
såväl till av de väghållningsskyldiga å vägstämma fattat beslut att, med
ändring av vad tidigare beslutits, hemställa att de väghållningsskyldiga icke
måtte åläggas att utföra bron och vägföretaget, som ock till vad eljest i
målet förekommit med avseende å nyttan för det allmänna vägväsendet av
ombyggnad för landsvägstrafik av bron jämte anordnande av tillfartsvägar —
icke fann skäl förplikta de väghållningsskyldiga att utföra ifrågavarande brooch
vägföretag.

Sedan besvär hos Kungl. Majit anförts över länsstyrelsens beslut, har
Kungl. Majit genom utslag, givet i regeringsrätten den 25 februari 1930, ej
funnit skäl att däri göra ändring.

Efter det att länsstyrelsens nyssnämnda utslag meddelats, gjorde vägstyrelsen
i en till Kungl. Majit ställd skrift den 18 april 1929 — under åberopande
av det förändrade läge, varuti frågan kommit — hemställan att Kungl. Majit
måtte befria väghållningsdistriktet från skyldigheten att enligt den med
järnvägsstyrelsen träffade överenskommelsen övertaga bron i fråga.

Över denna framställning hava infordrade utlåtanden avgivits av järnvägsstyrelsen,
chefen för generalstaben, länsstyrelsen i Västernorrlands län, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt arméförvaltningens fortifikations- och civila
departement.

Järnvägsstyrelsen har i sitt utlåtande, dagtecknat den 29 april 1929, erinrat,
att bibehållandet av gamla Eorsmobron för något statens järnvägars ändamål
icke krävdes samt att det ursprungligen varit ifrågasatt att till enskild köpare
försälja järnöverbyggnaden. Styrelsen har därjämte anfört, att styrelsen,
därest bron med hänsyn till militära intressen skulle bibehållas, icke
kunde tillstyrka att vägdistriktet befriades från skyldighet att övertaga bron
med mindre underhållet av densamma bekostades antingen av vägdistriktet
eller ock med andra statsmedel än sådana, som belastade statens järnvägar.

Chefen för generalstaben, vars utlåtande avgivits den 14 maj 1929, har på
närmare angivna skäl förklarat sig avstyrka varje förslag, som avsåge eller
resulterade i ett nedtagande av den gamla järnvägsbron vid Forsmo eller
ett minskande av dennas användbarhet såsom reserv för den nya järnvägsbron,
intill dess att genom anskaffande av provisorisk bromateriel effektiva
åtgärder vidtagits för ett hastigt återställande av åtminstone järnvägsbron
över Ångermanälven. På grund härav har chefen för generalstaben hemställt
att, därest vägstyrelsens ansökning bifolles, bron måtte underhållas
genom kronans försorg.

Länsstyrelsen har i utlåtande den 19 oktober 1929 — under förutsättning
att de över länsstyrelsens utslag den 8 mars 1929 anförda besvären i enlighet
med vad länsstyrelsen hemställt lämnades utan bifall — funnit det
icke skäligen kunna påfordras, att de väghållningsskyldiga skulle fullgöra
sina åtaganden enligt ifrågavarande överenskommelse. Länsstyrelsen har
sålunda tillstyrkt bifall till vägstyrelsens framställning.

4

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vars utlåtande avgivits den 27 mars 1930
och alltså efter det Kungl. Maj:ts utslag i besvärsmålet fallit, har nied hänsyn
till detta utslag ansett sig böra i likhet med länsstyrelsen tillstyrka
bifall till vägstyrelsens hemställan.

Sedan järnvägsstyrelsen anbefallts verkställa utredning angående storleken
av de årligen eller periodvis återkommande kostnaderna för erforderligt
underhåll av bron vid dess bibehållande enbart såsom reservförbindelse för
järnvägsändamål, har styrelsen i utlåtande den 7 juni 1930 meddelat, att
iståndsättandet av bron i och för användning för järnvägsändamål beräknades
kosta omkring 30,000 kronor samt att de för framtiden periodvis återkommande
kostnaderna för motsvarande underhåll beräknades utgöra, för
år räknat, 2,750 kronor.

Arméförvaltningens fortifikations- och civila departement hava i utlåtande den
28 oktober 1930 i likhet med chefen för generalstaben avstyrkt, att den gamla
järnvägsbron vid Forsmo slopades. Därest Kungl. Maj:t skulle finna skäl
bifalla vägstyrelsens framställning, borde därför bron för framtiden av järnvägsstyrelsen
underhållas såsom reserv för den nya järnvägsbron. Kostnaderna
härför, av styrelsen beräknade till 2,750 kronor årligen, syntes kunna
bestridas av lantförsvarets anslag till extra utgifter. Såsom villkor för väghållningsdistriktets
befrielse från dess åtagande i överenskommelsen med
järnvägsstyrelsen syntes böra uppställas, att distriktet innan kontraktet
hävdes ombesörjde det underhåll, varom i kontraktet överenskommits men
som syntes icke hava vederbörligen utförts av distriktet.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, grundades den mellan väghållningsdistriktet
och järnvägsstyrelsen träffade överenskommelsen angående
överlåtande på vägdistriktet av den gamla järnvägsbron över Ångerman älven
vid Forsmo på den förutsättningen, att bron skulle komma till användning
såsom landsvägsbro. Då på grund av ändrade förhållanden denna förutsättning
icke blivit uppfylld, synes det mig icke skäligen kunna från statens sida
påfordras, att vägdistriktet skall fullgöra den i överenskommelsen stadgade
skyldigheten att bestrida underhåll av bron. Detta gäller enligt min mening
underhållet såväl för framtiden som för den tid, vilken förflutit efter överenskommelsens
ingående. Jag vill alltså för min del tillstyrka ett tillmötesgående
av den i ärendet gjorda framställningen örn befrielse från fullgörande
av förpliktelserna enligt överenskommelsen.

Vid ett beslut i enlighet härmed torde bron böra, åtminstone tillsvidare,
övertagas av statens järnvägar. Huruvida bron för framtiden bör, med hänsyn
till militära intressen, bibehållas såsom reserv för den nu använda järnvägsbron
vid Forsmo, lärer få bliva beroende av ytterligare utredning, i
samband varmed även frågan örn sättet för täckande i sådant fall av kostnaderna
för brons iståndsättande och framtida underhåll torde böra tagas
under övervägande. Därest ifrågavarande undersökning skulle giva vid handen,
att bron icke bör av nyss angivna skäl bibehållas, lärer det ankomma på
Kungl. Maj:t att besluta örn brons borttagande och försäljning. Ehuru

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 56.

enligt inhämtade upplysningar bron befinner sig i sådant skick, att ett
iståndsättande av densamma, därest den skall bibehållas, icke länge kan
uppskjutas, lärer dock under den kortare tid, som kan erfordras för nyssnämnda
utredning, kunna anstå med vidtagande av underhållsåtgärder.

Enär frågan om brons överlåtande på vägdistriktet på sin tid avgjorts
under medverkan av riksdagen, synes även nu förevarande spörsmål lämpligen
böra liänskjutas till riksdagens prövning.

Med stöd av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen medgiva,

att Sollefteå tingslags väghållningsdistrikt må befrias från
de förpliktelser, som åvila distriktet enligt omförmälda, mellan
distriktet och järnvägsstyrelsen den 26 januari och den 9
februari 1924 träffade överenskommelse angående överlåtelse
av gamla järnvägsbron över Ångermanälven vid Forsmo, under
förutsättning att distriktet till statens järnvägar avstår den
rätt till bron jämte mark för tillfartsvägar, som distriktet enligt
berörda överenskommelse äger.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Hellenius.