Kungl. Majlis proposition Nr 47.
1
Nr 47.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bemyndigande
tills vidare för Kungl. Majit att i vissa fall försälja fast egendom,
vilken tillfallit allmänna arvsfonden eller ock kronan
såsom danaarv; given Stockholms slott den 23 januari 1931.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Felix Hamrin.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 januari 1931.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, anmäler fråga örn
bemyndigande tills vidare för Kungl. Majit att i vissa fall försälja fast
egendom, som tillfallit allmänna arvsfonden eller som i danaarv tillfallit
kronan, samt anför:
I § 77 regeringsformen stadgas förhud för Konungen att utan riksdagens
samtycke genom försäljning, förpantning eller gåva eller på något
annat sätt avhända kronan kungsgårdar och kungsladugårdar med. dårlin
lydande hemman och lägenheter, kronoskog^1, parker och djurgårdar,
krono- och stallängar samt laxfisken och andra kronans fisken samt
kronans övriga lägenheter, vilka egendomar skola förvaltas efter de
grunder, riksdagen därom föreskriver.
Bihang till riksdagens protokoll 1031. 1 sami. H hafi. (Nr hl.)
Gällande bestämmelser
i
[råga om rätt
att försälja
kronan tillhörig
fast
egendom.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 47.
Från vad, på sätt nu återgåvits, regeringsformen föreskriver, hava
efterhand vissa undantag medgivits.
Sålunda medgav 1874 års riksdag — riksdagens skrivelse den 11 maj
1874, nr 63 — att sådana kronan tillhöriga, under kammarkollegii förvaltning
ställda och för statsverkets räkning utarrenderade hemman och
lägenheter, för vilka årliga arrendeavgiften icke överstege 200 riksdaler
och vilkas bibehållande åt kronan icke på grund av befintlig skogstillgång
eller av annan särskild anledning påkallades, finge försäljas; försäljningsmedlen
skulle användas till inköp av skogbärande eller till
skogsodling tjänlig mark. Härigenom skulle kronans fasta egendom
trots försäljning kunna bibehållas oförminskad.
Denna rättighet har sedermera utsträckts på grund av riksdagens skrivelser
den 20 maj 1879, nr 66, den 12 maj 1885, nr 35, den 14 juni 1887,
nr 7 B, den 7 mars 1888, nr 17, den 13 maj 1891, nr 77, och den 10 maj 1902,
nr 74. I enlighet härmed bär därefter intill den 1 juli 1929 Kungl.
Majit, under förutsättning att egendomens bibehållande åt kronan icke
på grund av befintlig skogstillgång eller av annan särskild anledning
påkallades, ägt förordna örn försäljning helt eller delvis av
a) sådan under domänstyrelsens förvaltning ställd och för statsverkets
räkning utarrenderad kronoegendom, vilken i årligt arrende lämnade
högst 600 kronor,
b) sådan kronoegendom, som ej varit för statsverkets räkning utarrenderad
men som uppenbarligen vore eller vid arrendeuppskattning funnes
vara av sådan beskaffenhet, att för densamma icke kunde påräknas högre
arrende än 600 kronor, samt
c) till inköpt skogsegendom hörande område, som utan olägenhet för
skogsskötsel!! ansåges kunna avyttras och uppenbarligen vore eller vid
arrendeuppskattning funnes vara sådant, att för detsamma icke kunde
påräknas högre arrende än 600 kronor.
Vidare har riksdagen genom skrivelse den 27 julli 1914, nr 92 B, medgivit,
att till statens domäners fond hörande kronoegendom, som utgjordes
av andel i en för flera fastigheter gemensam samfällighet och som uppenbarligen
vöre eller vid uppskattning funnes vara av sådan beskaffenhet,
att för densamma icke kunde vid försäljning påräknas högre köpeskilling
än 1,000 kronor, finge försäljas på sätt och under villkor, som av
Kungl. Majit i varje särskilt fall bestämdes.
Sedermera har riksdagen i skrivelse den 30 maj 1929, nr 242, i anledning
av proposition i ämnet i vissa hänseenden medgivit ytterligare utvidgning
av Kungl. Majits befogenhet att utan riksdagens hörande försälja
kronan tillhörig fast egendom.
Riksdagen medgav sålunda — med upphävande av de beslut, som
innefattades i riksdagens förenämnda skrivelser nr 63/1874, nr 66/1879,
nr 35/1885, nr 7/1887 B, nr 17/1888, nr 77/1891, nr 74/1902 och nr
92/1914 B — beträffande under domänstyrelsens förvaltning ställd, kronan
tillhörig fast egendom, vilken icke vore anslagen för visst ändamål
samt ej heller på grund av befintlig skogstillgång eller annan särskild
anledning borde bibehållas åt kronan, att, intill dess annorlunda
knnde vara beslutat, efter Kungl. Majits beprövande finge försäljas
a) egendom, vilken i årligt arrende lämnade högst 1,000 kronor eller,
där den ej vore av kronan för sig utarrenderad, vid verkställd uppskattning
funnes ej kunna lämna högre årligt arrende än lin sagts; samt
b) andel i en för flere fastigheter gemensam samfällighet, såframt
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 47,
andelen vid verkställd uppskattning funnes kunna betinga en köpeskilling
av högst 5,000 kronor.
Ytterligare medgav riksdagen för tiden intill den 1 januari 1931 i
fråga örn under domänstyrelsens förvaltning ställd, kronan tillhörig
fast egendom, att efter Kungl. Martts beprövande finge jämväl i annat
fall än ovan sagts försäljas
a) egendom eller del därav, såframt den avsåges att användas till
bildande av en eller flera egnaliemslägenheter eller till fullständigande
av jordbruk enligt vad i 11 § i de av riksdagen antagna grunderna för
försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m. vore stadgat (11 § förordningen
den 6 juni 1929, nr 176, angående försäljning i vissa fall av
kronoegendom m. m.); samt
b) del av egendom, vilken återstode efter avskiljande av område för
ändamål, som under a) sägs, eller ock utan olägenhet kunde frånskiljas, såframt
delen i årligt arrende lämnade högst 1,000 kronor eller, där den
ej vore av kronan för sig utarrenderad, vid verkställd uppskattning funnes
ej kunna lämna högre årligt arrende än nu sagts.
Vad sålunda förordnats örn försäljning skulle äga motsvarande tilllämpning
i fråga örn upplåtelser under åborätt eller tomträtt.
Det år 1929 Kungl. Maj:t givna bemyndigandet, i den del detta gavs
att gälla tills vidare, avsåg huvudsakligen allenast att anpassa tidigare
meddelade beslut efter det förändrade penningvärdet. Bemyndigandet i
övrigt, som tillkom i syfte att främja bildandet av egnakemslägenheter,
var ämnat att i fortsättningen givas för ett år i sänder; 1930 års riksdag
har ock förnyat detta bemyndigande att gälla för år 1931; riksdagens
skrivelse den 29 mars 1930, nr 113.
De enligt tidigare riksdagsbeslut givna bemyndigandena för Kungl.
Majit att utan riksdagens hörande för varje särskilt fall försälja mindre
fastigheter under domänstyrelsens förvaltning synas i praxis hava
tillämpats jämväl i avseende å kronan såsom danaarv tillfallen fast
egendom. Denna praxis, som jämväl godtagits i rättsdoktrinen (se Winroth:
Svensk civilrätt V, s. 287; jfr Lindhagen och Lind: Den nya arvslagen
m. m. s. 211), har ansetts äga stöd i de förut anmärkta riksdagsskrivelserna
av den 11 maj 1874, den 12 maj 1885 och den 10 maj
1902. Den förra skrivelsen avsåg under kammarkollegii förvaltning
och för statsverkets räkning utarrenderad fast egendom, alltså jämväl
kronan i danaarv tillfallen fast egendom. Kammarkollegium omhänderhade
vid denna tid förvaltningen av den kronans fasta egendom,
som ej med stadgad åborätt innehades eller var till visst statsändamål
anslagen och till följd därav var antingen till omedelbart begagnande
upplåten eller ställd under särskild ämbetsmyndighets vård. Kammarkollegii
nämnda befattning med förvaltningen av kronans jordbruksdomäner
överflyttades emellertid fr. o. m. år 1883 till den då inrättado
domänstyrelsen. Kammarkollegium bibehölls dock vid befattningen
med kronan i danaarv tillfallen egendom. Av riksdagen efter
sistnämnda år i ämnet givna bemyndigande!! hava omfattat allenast kronan
tillhörig, under domänstyrelsens förvaltning ställd fast egendom.
Genom förutberörda riksdagsskrivelser av den 12 maj 1885 och dea 10 maj
1902 utvidgades den Kungl. Majit tillagda rätten att utan riksdagens
hörande försälja förut utarrenderad kronoegendom till att omfatta
jämväl sådan kronan tillhörig fast egendom, som ej varit för stats
Gällande bestämmelser
rörande försäljning
av fast
egendom, som
tillfallit allmänna
arvsfonden.
4 Kungl. Majlis proposition Nr 47.
verkets läkning utarrenderad. Efter de mera preciserade beslut i fråga
om befogenhet för Kungl. Majit att utan riksdagens börande i varje särskilt
fall sälja kronan tillhörig fast egendom, som fattades vid 1929 års
riksdag, har nu berörda praxis i fråga örn försäljning av kronan såsom
danaarv tillfallen fast egendom ansetts ej vidare böra tillämpas.
Enligt lagen den 8 juni 1928 örn arv skall numera, där jämlikt nämnda
lag annan arvinge ej finnes, arvet tillfalla en fond, benämnd allmänna
arvsfonden.
^Beträffande egendom, som i arv tillfallit nämnda fond, hemställde
Kungl. Majit i den i ämnet till riksdagen avlåtna propositionen (se
förslaget till lag örn allmänna arvsfonden) i anslutning till vad
lagberedningen föreslagit, att sådan egendom skulle, oavsett örn
den var av lös eller fast natur, av boutredningsmannen försäljas
å offentlig auktion, där ej kammaradvokatfiskalsämbetet efter framställning
från boutredningsmannen annat medgåve. Hade egendom,
som ej utgjordes av penningar, genom gåva eller testamente tillfallit
fonden, skulle, så framt ej vid gåvan eller genom testamentet annat särskilt
föreskrivits, lämplig person förordnas att omhändertaga och försälja
egendomen och skulle i avseende å honom gälla vad örn boutredningsman
vore stadgat.
Förslaget blev i denna del av första lagutskottet tillstyrkt.
I en vid utlåtandet fogad reservation hemställdes emellertid, att beslut
örn försäljning av fast egendom skulle träffas av Konung och riksdag.
Härvidlag anfördes: Samtycke till försäljning kunde lämnas antingen
så att riksdagen för varje fall, efter framställning av Kungl. Majit, lämnade
medgivande till försäljning av en viss bestämd fastighet, eller så
att riksdagen gåve Kungl. Majit ett generellt bemyndigande att försälja
fastighet av visst slag. Sålunda bemyndigades Kungl. Majit ärligen
att, utan riksdagens hörande i varje särskilt fall, förordna örn
avstående av mark för expropriationsändamål. Ett generellt bemyndigande,
som ej inskränkts att avse viss tid, hade givits år 1902 beträffande
kronan tillhöriga jordbruksfastigheter ävensom inägojord, hörande
till för statsverkets räkning inköpta skogsegendomar, där den till försäljning
ifrågasatta egendomen icke gåve högre arrende än 600 kronor
per år. Riksdagens i grundlagen fastslagna medverkan, då fråga vöre
om försäljning av statens fasta egendom, borde icke utan starka skäl
uppgivas. Sådana skäl hade ingen ens sökt påstå föreligga i detta fall.
Väl kunde det måhända visa sig nödigt och lämpligt av ekonomiska eller
andra skäl att låta vissa statsinstitutioner, t. ex. de affärsdrivande verken,
få en viss befogenhet i förevarande avseende. För försäljning av fast
egendom borde dock nu som hittills i princip fordras gemensamt beslut
av Konung och riksdag. Däremot borde senare övervägas, huruvida icke
av praktiska skäl i fråga örn ärvd fast egendom bordo på Konungen överlåtas
samma rätt till försäljning, som ovan nämnts örn jordbruksfastigheter.
Första kammaren biföll Kungl. Majits förslag, varemot andra kammaren
biträdde den förut återgivna reservationen.
I enlighet med ett av första lagutskottet därefter utarbetat sammanjämkningsförslag,
som av båda kamrarna biträddes, erhöll 8 § i lagen
den 8 juni 1928 örn allmänna arvsfonden sin nuvarande lydelse, enligt
Ailken örn försäljning av fast egendom, som i arv tillfallit allmänna
Kungl. Maj:t8 proposition Nr 47. 5
arvsfonden, gäller vad med avseende å kronans lasta egendom i allmänhet
är stadgat. Vad sålunda föreskrivits skall, jämlikt 10 § i lagen, även
gälla beträffande fast egendom, som tillfallit fonden genom gåva eller
testamente; har vid gåvan eller genom testamentet lämnats särskilda
föreskrifter, skola dock dessa lända till efterrättelse.
I en inom finansdepartementet utarbetad P. M. med förslag till bemyndigande
för Kungl. Majit att i vissa fall försälja fast egendom, som
tillfallit allmänna arvsfonden eller som i danaarv tillfallit kronan, kar
efter en redogörelse för i det föregående återgivna bestämmelser anförts
följande.
Vid tiden för tillkomsten av 1928 års lag örn allmänna arvsfonden
tillämpades i avseende å försäljning av fast egendom, som i
danaarv tillfallit kronan, den praxis att Kungl. Maj:t — under de
förutsättningar, som i fråga örn försäljning av kronan tillhörig fast
egendom, ställd under domänstyrelsens förvaltning, funnes angivna i
riksdagens förut omförmälda skrivelse av den 10 maj 1902 — ägde utan
riksdagens hörande i varje särskilt fall besluta örn försäljning av sådan
egendom. Riksdagen syntes ock vid det slutliga utformandet av 8 § i
lagen örn allmänna arvsfonden hava utgått från att samma befogenhet
borde tillkomma Kungl. Majit beträffande försäljning av allmänna arvsfonden
tillfallen fast egendom som i fråga om kronan tillhörig, under
domänstyrelsens förvaltning ställd fast egendom. Emellertid hade tidigare
tillämpad ordning, enligt vilken Kungl. Majit utan riksdagens hörande
försålt mindre fastigheter, som tillfallit kronan i danaarv, ansetts
böra upphöra. Till följd därav hade ock beträffande allmänna arvsfonden
tillhörig fast egendom funnits erforderligt att till riksdagen hänskjuta
frågor örn försäljning av sådan egendom oberoende av dennas
värde. Att en dylik ordning vore förenad med betydande olägenheter
läge i öppen dag. Framför allt vållade riksdagens medverkan
tidsutdräkt med ärendenas slutliga avgörande. Det fördröjande
av ett dylikt ärendes avgörande, som härav kunde uppstå, kunde
bliva betydande. Under tiden kunde fonden gå miste örn fördelaktiga
köpeanbud. Vederbörande boutredningsman ålåge att i avbidan
på egendomens försäljning för arvsfondens räkning under redovisningsskyldighet
inför advokatfiskalsämbetet i kammarkollegium förvalta
fast egendom, som tillfallit fonden i arv eller genom gåva eller testamente,
i do två senare fallen i den mån vid gåvan eller testamentet knut
na villkor ej annat föranledde. En dylik förvaltning borde i allmänhet
icke fortgå under längre tid; den vore städse förenad med besvär och i
regel ej ägnad att möjliggöra en tillfredsställande ekonomisk drift av
fastigheten. De olägenheter, som nu antytts, hade ock redan givit sig
till känna. Det torde därför såväl för att möjliggöra försäljning på mest
fördelaktiga villkor som för att förekomma mindro ekonomisk skötsel
av allmänna arvsfondens fasta egendom få anses önskvärt, att Kungl.
Inom finansdepartementet
utarbetad
promemoria.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 47.
Majit i fråga om försäljning av dylik fast egendom hade fria liander i
de fall, där så lämpligen ansåges kunna ske.
Då beträffande fast egendom, ställd under domänstyrelsens vård, riksdagen
lämnat Kungl. Majit bemyndigande att intill dess annorlunda
kunde varda beslutat försälja sådan egendom, vilken i årligt arrende
lämnade högst 1,000 kronor, eller där den ej vore av kronan för sig utarrenderad
vid verkställd uppskattning funnes ej kunna lämna högre årligt
arrende, syntes betänkligheter ej böra möta mot att Kungl. Majit
erhölle motsvarande befogenhet jämväl beträffande mindre fastigheter,
som tillfallit allmänna arvsfonden. Härvid torde nian dock, vid bestämmande
av de fastigheter, som skulle inbegripas under ett av riksdagen
i ämnet givet bemyndigande, ej lämpligen kunna — såsom i avseende å
domänstyrelsens fastigheter, vilka merendels under tiden närmast före
försäljningen varit utarrenderade — utgå från fastighetens arrendevärde;
man torde i stället beträffande dessa fastigheter böra lägga det senast
fastställda taxeringsvärdet till grund för bedömandet. Ett dylikt
bemyndigande syntes sålunda böra omfatta fastighet såväl å landet som
i stad med ett åsatt taxeringsvärde av högst 20,000 kronor. Funnes särskilt
taxeringsvärde ej åsatt, syntes i stället för taxeringsvärdet en av
två gode män verkställd värdering av fastigheten böra bliva normgivande.
Bemyndigandet torde —-.i likhet med Arnd som gällde fast egendom
ställd under domänstyrelsens vård — jämväl böra gälla andel i samfällighet
gemensam för flera fastigheter, så framt andelen vid verkställd uppskattning
funnes kunna betinga en köpeskilling av högst 5,000 kronor,
ävensom upplåtelser under åbo- och tomträtt.
Däremot syntes det ej vara av verkligt behov påkallat att å allmänna
arvsfondens fasta egendom bringa i tillämpning förberörda, år 1929 nytillkomna
särskilda bemyndigande för Kungl. Majit att, utan riksdagens
börande i varje särskilt fall, oberoende av egendomens värde till egnahemslägenheter
försälja under domänstyrelsens vård ställd fast egendom.
Skulle det bemyndigande för Kungl. Majit att i viss omfattning försälja
fast egendom, som för närvarande gällde sådan egendom under domänstyrelsens
vård, på sätt i det föregående föreslagits, jämväl erhålla
tillämplighet beträffande allmänna arvsfondens fasta egendom, syntes
kunna ifrågasättas att samtidigt utsträcka bemyndigandet jämväl till
andra kategorier av kronans fasta egendom — exempelvis sådan egendom,
som stöde under tullverkets och försvarsväsendets vård —- därest egendomens
taxeringsvärde ej överstege 20,000 kronor. Frågan härom syntes
förtjänt av vidare övervägande. Under det nu ifrågasatta bemyndigandet
syntes dock allenast böra inbegripas — utöver fast egendom, som tillfallit
allmänna arvsfonden — fast egendom, som i danaarv tillfallit kronan.
I anslutning till vad nu anförts torde beträffande sådan fast egen -
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 47.
dom, som i arv tillfallit allmänna arvsfonden eller som i danaarv tillfallit
kronan, riksdagens medgivande böra utverkas därtill att, intill dess
annorlunda kunde varda beslutat, efter Kungl. Maj:ts beprövande finge
försäljas
a) egendom, vars senast fastställda taxeringsvärde uppginge till högst
20,000 kronor eller som, i'' fall där särskilt taxeringsvärde ej funnes egendomen
åsatt, vid av två gode män verkställd uppskattning funnes ej uppgå
till högre värde; och
b) andel i en för flera fastigheter gemensam samfällighet, så framt andelen
vid verkställd uppskattning funnes kunna betinga en köpeskilling
av högst 5,0ÖÖ kronor.
Vad nu sagts borde jämväl gälla i fråga örn fast egendom, som genom
gåva eller testamente tillfallit fonden, dock att, örn vid gåvan eller testamentet
lämuats särskilda föreskrifter, dessa skulle lända till efterrättelse.
Vad sålunda förordnats örn försäljning av fast egendom borde äga motsvarande
tillämpning i fråga örn upplåtelser under åborätt eller tomträtt.
Över det i promemorian framställda förslaget hava utlåtanden avgivits
av kammarkollegium och statskontoret. Kammarkollegium har anbefallt
advokatfiskalsämbetet vid kollegiet att över förslaget avgiva
yttrande och har advokatfiskalsämbetet till åtlydnad härav anfört bland
annat:
Advokatfiskalsämbetet funne den för närvarande tillämpade ordningen
vid försäljning av sådan fast egendom, varom i förslaget vore fråga, förbunden
med så stora olägenheter, att en ändring finge anses vara av verkligt
behov påkallad. Det kunde inträffa, att försäljning av en fastighet,
som utgjorde danaarv eller som i arv tillfallit allmänna arvsfonden, måste
enbart på grund av den nu gällande ordningen uppskjutas i månader,
kanske ett år. Detta innebure — förutom risk för kronan eller fonden att
gå miste örn förmånliga köpeanbud—''Större besvär och därigenom större
kostnader för det allmänna för egendomens förvaltning, än som eljest varit
nödigt. Ämbetet tillstyrkte därför i huvudsak förslaget såsom väl motiverat.
I fråga örn utformningen av förslaget framställde emellertid ämbetet
en erinran. Enligt förslaget ägde Kungl. Majit utan riksdagens
medgivande förordna örn försäljning av sådan fast egendom, varom i förslaget
vore fråga, därest egendomens senast fastställda taxeringsvärde
uppginge till högst 20,000 kronor eller, där särskilt taxeringsvärde ej
funnes egendomen åsatt, vid av två gode män verkställd uppskattning
funnes ej uppgå till högre värde. Det för sistberörda fall uppställda villkoret,
att uppskattningen skulle verkställas av två gode män, ansåge ämbetet
ej böra uppställas. Allmänna arvsfonden tillfallen fastighet kunde
nämligen liksom fastighet, vilken såsom danaarv tillkomme kronan,
vara av förhållandevis obetydligt värde — exempelvis 100 å 200 kronor.
1 sådant fall torde uppskattning, verkställd av endast en person t. ex. domänintendent,
landsfiskal eller annan lämplig person, vara tillfyllest. Ät
Kungl. Majit borde överlåtas prövningen av frågan, huruvida i det särskilda
fallet den verkställda uppskattningen varit i förevarande hänseende
1 illfredsställande.
Advokatfiskalsämbetet
vid kammarkollegium.
Kammar
kollpgium.
Statskontoret.
Departements
chefen,
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 47.
Advokatfiskalsämbetet hemställde, att Kungl. Maj:ts befogenhet beträffande
fast egendom, som tillfallit allmänna arvsfonden eller i danaarv
tillfallit kronan, borde gälla de fall, som funnes i den remitterade promemorian
upptagna; i fråga örn sättet för åsättande av värde å egendom,
därå särskilt taxeringsvärde ej funnes åsatt, borde dock den ändring vidtagas,
som föranleddes av vad advokatfiskalsämbetet anfört.
Kammarkollegium har anslutit sig till vad advokatfiskalsämbetet hemställt
samt anfört:
För det säkerligen tämligen sällsynta fall, att taxeringsvärde saknades,
torde Kungl. Maj:t av det vid bouppteckningen efter arvlåtaren eller
testamentsgivaren åsätta värdet kunna hämta erforderlig ledning för bestämmande
av huruvida fastighetens värde överstege 20,000 respektive
5,000 kronor. Skulle arvsfonden någon gång i gåva erhålla fast egendom
utan åsatt taxeringsvärde, torde Kungl. Majit lämpligen i det särskilda
fallet vilja föreskriva på Arnd sätt värderingen skulle ske.
Statskontoret har ej funnit anledning till erinran mot förslaget.
Jag delar den uppfattning, som kommit till uttryck dels i den till ämbetsverken
remitterade promemorian, dels ock i vad från kammarkollegium
anförts rörande de olägenheter, vilka äro förenade med för närvarande
gällande ordning i fråga örn försäljning av fast egendom, som tillfallit
allmänna arvsfonden. Så\7äl för att möjliggöra försäljning på mest
fördelaktiga villkor som ock för att förekomma mindre ekonomisk skötsel
a\r sådan fast egendom synes det alltså önskvärt, att Kungl. Majit a\r
riksdagen erhåller bemyndigande att utan riksdagens hörande i varje
särskilt fall avyttra dylik fast egendom av jämförelsevis mindre värde.
Då vad i promemorian anförts örn önskvärdheten av ett dylikt bemyndigande,
så vitt angår fast egendom, som i arv, gåva eller testamente
tillfallit allmänna arvsfonden, jämväl äger tillämpning i avseende å
fast egendom, som i danaarv tillfallit kronan, torde — även örn dylika
fall hädanefter kunna förväntas jämförelsevis sällan förekomma — de
ifrågasatta bestämmelserna böra gälla jämväl beträffande sådan fast
egendom.
Jag ansluter mig alltså i princip till det i promemorian framlagda förslaget.
I fråga örn förslagets utformning, torde emellertid, i anslutning till
\7ad från kammarkollegium anmärkts, i förslaget böra göras den ändringen,
att örn särskilt taxeringsvärde ej finnes åsatt egendom, som på förut nämnt
sätt tillfaller allmänna arvsfonden eller kronan, egendomen ej ovillkorligen
skall värderas av två gode män. Egendomen kan nämligen mången
gång vara av så obetydligt värde, att en dylik värdering ställer sig allt
för kostsam. I regel torde, där taxeringsvärde ej finnes åsatt, erforderlig
ledning kunna hämtas ur bouppteckningen efter arvlåtaren, givaren
eller testator. Lämpligast synes Arnida att, på sätt kammarkollegium
föreslagit, åt Kungl. Majit överlåtes att, för det fall att taxeringsA7ärde
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 47.
ej finnes åsatt egendom, som i arv, gåva eller testamente tillfallit allmänna
arvsfonden eller i danaarv tillfallit kronan, föreskriva på vad
sätt egendomens värde skall utrönas. — Några bestämmelser med avseende
å åborätt och tomträtt torde ej erfordras i här förevarande sammanhang.
På grund av vad nu anförts hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen
I) att beträffande sådan fast egendom, vilken tillfallit kronan såsom
danaarv eller i arv tillfallit allmänna arvsfonden, medgiva att, intill dess
annorlunda kan varda beslutat, efter Kungl. Majits beprövande må försäljas
a)
egendom, vars senast fastställda taxeringsvärde uppgår till högst
20,000 kronor eller som, där särskilt taxeringsvärde ej finnes åsatt, vid
verkställd uppskattning finnes ej kunna betinga högre köpeskilling; och
b) andel i en för flera fastigheter gemensam samfällighet, så framt andelen
vid verkställd uppskattning finnes kunna betinga en köpeskilling
av högst 5,000 kronor;
II) att vad sålunda sagts i fråga örn försäljning av fast egendom,
som i arv tillfallit allmänna arvsfonden, skall gälla jämväl beträffande
fast egendom, som tillfallit arvsfonden genom gåva eller testamente,
dock att örn vid gåvan eller genom testamentet lämnats särskilda föreskrifter,
dessa skola lända till efterrättelse.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
R. Borgström.
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. il höft.
(Nr il.)
2