Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

1

Nr 43.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående anvisande av
medel till statens avdikningsanslag rn. m.; given Stockholms
slott den 23 januari 1931.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

B. v. Stockenström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Majit''''Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 januari
1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet \-on Stockenström
:

Kungl. Majit har i årets statsverksproposition under nionde huvudtiteln
(punkt 110) föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i
ämnet, som må varda riksdagen förelagd, under benämningen statens
avdikningsanslag beräkna för budgetåret 1931/1932 ett belopp av 3,800,000
kronor.

Sedan utredningen i ämnet, vilken icke hunnit avslutas inom sådan tid.
att förslag kunnat framläggas i statsverkspropositionen, numera inom
departementet slutförts, anhåller jag att ånyo få anmäla ärendet.

Hillemo riksdagens protokoll 1931. 1 sami. .‘(7 höft. (Nr lill.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Såsom jas vid ifrågavarande anslagsäsk andes anmälan framhöll, Ilar
riksdagen under en följd av år under benämningarna »allmänna avdikningsanslaget»
och »norrländska avdikningsanslaget» anvisat medel till
understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet av
myrutdikningar och vattenavtappningar. Genom beslut av 1926 års riksdag
sammanslogos nämnda två anslag till ett, benämnt statens avdikningsanslag,
och antogos därvid ändrade grunder för understödjande medelst
statsbidrag utan återbetalningsskyldighet av sådana torrläggningsföretag,
vilka avsåge höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn
till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter- och betesvalL
Bestämmelser angående villkoren för erhållande av statsbidrag från statens
avdikningsanslag äro meddelade i kungörelsen den 11 juni 1926 (nr
257) med däri genom kungörelsen den 27 juni 1929 (nr 215) gjord ändring.

Riksdagen plägar årligen bestämma det belopp, intill vilket statsbidrag
ur anslaget får av Kungl. Maj:t för det nästkommande budgetåret
beviljas, samt anvisa visst anslagsbelopp för finansieringen av sagda bidrag.
Anslaget har karaktären av reservationsanslag. För budgetåret
1930/1931 är bidragssumman bestämd till 4,000,000 kronor, varjämte anslaget
upptagits till 3,800,000 kronor.

I skrivelse den 23 augusti 1930 har lantbruksstyrelsen gjort framställning
örn beredande av medel för budgetåret 1931/1932 för fortsatt utlämnande
av statsbidrag från avdikningsanslaget, över vilken framställning
statskontoret den 15 december 1930 avgivit infordrat yttrande.

Jag torde vidare få erinra därom, att i statsverkspropositionen till
1930 års riksdag dåvarande chefen för jordbruksdepartementet dels under
nionde huvudtiteln punkt 104 och dels under utgifter för kapitalökning
bil. 6 punkt 1 i samband med anmälan av anslagsbehovet för budgetåret
1930/1931 för statens avdikningsanslag respektive statens avdikningslånefond
framhöll önskvärdheten av en jämnare fördelning de olika
budgetåren emellan av de belopp, som borde tillföras avdikningsanslaget
ävensom avdikningslånefonden för att de skulle kunna motsvara de krav,
som på grund av statens gjorda åtaganden gent emot företagen ställdes
å desamma, ävensom ifrågasatte anordnande av undersökning rörande
ändamålsenligaste sättet att undanröja de olägenheter, särskilt ut- budgetär
synpunkt, som uppstode genom en dylik ojämn fördelning.

I anslutning till nyss sagda uttalanden har Kungl. Maj:t den 9 maj
1930 anbefallt statskontoret att, efter samråd med lantbruksstyrelsen och
riksräkenskapsverket, verkställa den sålunda ifrågasatta undersökningen
samt att till Kungl. Majit inkomma med de förslag, vartill utredningen
må föranleda. Med skrivelse den 15 december 1930 har statskontoret inkommit
med utredning i ämnet samt därvid tillika fogat i ärendet mottagna
skrivelser från lantbruksstyrelsen och riksräkenskapsverket.

I sin förberörda framställning anför lantbruksstyrelsen i huvudsak
följande.

Kungl. Majda proposition Nr 43. 3

Vid ingången av budgetåret 1930/1931 ilade lius lantbruksstyrelsen funnits
inneliggande 650 ansökningar om statsbidrag från anslaget. Huru
stora bidrag, som till dessa företag bomme att tillstyrkas, kunde givetvis
icke nu närmare uppgivas. Approximativt torde de emellertid kunna
uppskattas till omkring 3,100,000 kronor. Härutöver bade lantbruksstyrelsen
Iros Kungl. Majit tillstyrkt statsbidrag dels till ett företag med
770 kronor, dels ock, i enlighet med av riksdagen i skrivelse den 14 may
1930, nr 230, lämnat särskilt medgivande, till Horn bor gas jöns sänkningsföretag
med 350,000 kronor. Under budgetaret 1930,1931 kunde med ledning
av de närmast föregående årens erfarenheter förväntas inkomma
ansökningar örn bidrag från statens avdikningsanslag till ett belopp av

4.200.000 kronor. För tillgodoseende av samtliga ansökningar under budgetåret
1930 1931 skulle sålunda åtgå 3,100,000 + 770 + 350,000 + 4,200,006-kronor = 7,650,770 kronor eller i runt tal 7,650,000 kronor. Då riksdagen
för sagda budgetår medgivit beviljande av allenast 4,000,000 kronor, kunde
ansökningar motsvarande ett sammanlagt belopp av omkring 3,650,000
kronor förväntas bliva överförda till budgetåret 1931/1932.

Huru stort bidragsbeliovet i övrigt kunde komma att bliva under sistnämnda
budgetår, kunde ej nu tillförlitligt bedömas. Med ledning av
erfarenheterna från de närmast föregående åren torde emellertid kunna
påräknas, att under sagda budgetår ansökningar inkomma örn statsbidrag
från anslaget till ett belopp av minst 4,200,000 kronor. Därutöver
torde emellertid för minskande av den till omkring 3,650,000 kronor beräknade
balansen från budgetåret 1930/1931 erfordras ett belopp av

1.100.000 kronor. Sammanlagt bomme sålunda det för budgetåret 1931/1932
erforderliga bidragsbeloppet att uppgå till 4,200,000 + 1.100,000 = 5,300,000
kronor.

Enligt den redogörelse, som lantbruksstyrelsen lämnat i skrivelse den
27 augusti 1929 angående iiskande av medel till statens avdikningsanslag
för budgetåret 1930/1931 beräknades bristen å anslaget vid utgången
av budgetåret 1928/1929 till i runt tal 7.000,000 kronor. Da såsom
ovan nämnts bidrag från anslaget under 1929/1930 beviljats med i runt tal

3.100.000 kronor, medan för samma budgetår anslaget tillförts ett kapitaltillskott
av endast 2,600,000 kronor, skulle medelsbristen å anslaget vid utgången
av budgetåret 1929/1930 hava ökats med omkring 500,000 kronor,
vartill ytterligare torde böra läggas det belopp 18,900 kronor, som i överensstämmelse
med 1923 års riksdags beslut (skr. nr 9 A, p. 73 och 74) linder
budgetåret 1929/1930 åtgått för tilläggsbidrag till vissa med bidrag
från norrländska och allmänna avdikningsanslagen understödda företag.
Sammanlagda medelsbristen för anslaget bunde sålunda vid utgången
av budgetåret 1929/1930 beräknas till 7,500,000 -f 18,900 = 7.518,900
kronor eller i runt tal 7.500.000 kronor. Under förutsättning att Kungl.
Maj:t i enlighet med riksdagens medgivande för budgetåret 1930/1931
beviljade statsbidrag med 4,000.000 kronor och med inberäkning av de
för samma budgetår utgående tilläggsbidrag, approximativt uppskattado
till 15.000 kronor, kommo, då för nämnda budgetår anslaget tillförts
endast 3.800 000 kronor, den ovannämnda bristen att under budgetåret
ökas med 215 000 kronor till i runt tal 7,700,000 kronor.

Då innestående medel å anslaget numera finge användas till löpande
utbetalningar, syntes det emellertid endast vara av vikt att tillse, att
erforderliga medel funnes tillgängliga för do utbetalningar, som kunde
på fordras från anslaget. Enligt från statskontoret inhämtad upplys -

Ana Lag sfrigart.

4

Kungl. Majlis proposition Nr 4b.

ning- hade vid ingången av budgetåret 1930/1931 icke funnits någon kontant
behållning å anslaget. Däremot hade funnits inneliggande ansökningar
om utbetalningar, som på grund av bristande medelstillgång måst
balanseras till budgetåret 1930/1931, till ett sammanlagt belopp av 548,600
kronor. I sin ovannämnda skrivelse den 27 augusti 1929 angående äskande
av medel till statens avdikningsanslag för budgetåret 1930/1931 hade
lantbruksstyrelsen beräknat, att under budgetåret 1929/1930 påfordrade
utbetalningar till ett belopp av omkring 300,000 kronor skulle till följd
av medelsbrist komma att anstå till budgetåret 1930/1931. Balansen i
förevarande avseende hade sålunda i verkligheten blivit omkring

250.000 kronor större än den av lantbruksstyrelsen beräknade. Utbetalningarna
i övrigt under budgetåret 1930/1931 beräknades komma att uppgå
till omkring 3,900,000 kronor, däri inberäkna! förenämnda särskilda
anslag till Hornborgasjöns sänkningsföretag. Sammanlagda medelsbehovet
under ifrågavarande budgetår kunde sålunda antagas komma att
utgöra (548,600 + 3,900,000 =) 4,448,600 kronor eller i runt tal 4,400,000
kronor. Då emellertid för samma budgetår endast 3,800,000 kronor funnes
tillgängliga, kunde förväntas att, därest icke ytterligare medel tillfördes
anslaget, utbetalningar å tillhopa omkring 600,000 kronor måste
anstå till budgetåret 1931/1932. Att med full tillförlitlighet på förhand
beräkna, huru stora utbetalningarna i övrigt komme att bliva under sistnämnda
budgetår, vore givetvis icke möjligt. Lantbruksstyrelsen ansåge
sig emellertid böra beräkna desamma till omkring 3,700,000 kronor.
Till förebyggande så vitt möjligt av risken, att bidragstagare icke
kunde i vederbörlig ordning erhålla de bidrag, de kunde vara berättigade
att lyfta, torde sålunda ett belopp av 600.000 + 3,700,000 kronor —

4.300.000 kronor böra finnas tillgängligt under budgetåret 1931/1932.

På grund av vad sålunda blivit anfört hemställde lantbruksstyrelsen,

att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för att dels Kungl. Maj:t
måtte bliva i tillfälle att till understödjande av sådana torrläggningsföretag,
vilka avse höjandet av alstringsförmågan hos mark med hänsyn
till dess utnyttjande såsom åker eller ständig slåtter- oell betesvall.
under budgetåret 1931/1932 bevilja statsbidrag från statens avdikningsanslag
å tillhopa 5,300,000 kronor, dels ock så stort belopp måtte tillföras
anslaget, att under nämnda tid medel måtte finnas tillgängliga för utbetalning
från anslaget av sammanlagt 4,300,000 kronor*

Statskontoret bär i sin utredning rörande åtgärder för jämnare fördelning
mellan budgetåren av medelsanvisn inga rila för avdikningsanslaget
anfört, bland annat, följande.

Före sammanslagningen av allmänna avdikningsanslaget och »norrländska
avdikningsanslaget» förefunnes ansenliga reservationer, särskilt
på det norrländska avdikningsanslaget; och ännu vid ingången av budgetåret
3923/1924 utgjorde reservationerna inemot 5,350,000 kronor, därav
över 5,300,000 kronor tillhörde norrländska avdikningsanslaget. Då
nya medel icke tillfördes sistnämnda anslag, hade anslagets behållning
vid ingången aAr budgetåret 1926/1927, då sammanslagningen ägde rum.
nedgått till 891,416 kronor 64 öre; och då behållningen å allmänna avdikningsanslaget
vid samma tidpunkt utgjorde 560,634 kronor 47 öre, fick
det nya anslaget, statens avdikningsanslag, övertaga behållningar å tillhopa
l,452,051_kronor 11 öre. Därefter hade nya medel tillförts anslaget:
3926/1927 1,800.000 kronor, 1927/1928 2.100.000 kronor, 1928 1929 2.600.000

Kungl. Maj.ts proposition Nr 43. 5

kronor oell 1929/1930 likaledes 2,600,000 kronor. Efter det nya anslagets
tillkomst kade alltså till förfogande för därmed avsett ändamål stått tillhopa
10,552,051 kronor 11 öre. Dessa medel hade emellertid till fullo tagits
i anspråk, och tillgängliga medel vore uttömda redan ett par månader
före utgången av budgetåret 1929/1930. I stället för att de anslagna medlen
dittills alltid visat överskott, hade situationen alltså under sistförfluten
budgetåret utvecklat sig därhän, att anslaget varit tömt och att
till utbetalning förfallna statsbidrag till sammanlagt belopp av inemot

550,000 kronor icke kunnat av brist på anvisade medel utbetalas förr än
efter ingången av nu löpande budgetår, då ytterligare medel blevo å anslaget
tillgängliga.

Enligt riksdagens medgivande hade Kungl. Maj:t ägt att ur avdikningsanslagen
(norrländska och allmänna avdikningsanslagen, sedermera
statens avdikningsanslag) bevilja bidrag till följande belopp, nämligen: för

budgetåret 1923/1924 ................................ kronor 2,400,000

» » 1924/1925 ................................ » 2,200,000

» » 1925/1926 ................................ » 3,000,000

» » 1926/1927 ................................ » 2,500,000

» » 1927/1928 » 3,100,000

» » 1928/1929 ................................ » 3,100,000

» » 1929/1930 ................................ » 3,100,000.

Under samma budgetår hade avdikningsanslagen tillförts följande belopp,
nämligen:

för budgetåret 1923/1924
» » 1924/1925

» » 1925/1926

» » 1926/1927

» » 1927/1928

» » 1928/1929

» » 1929/1930

kronor 1,050,000
» 1,400,000

» 1.000,000

» 1,800,000

2,100,000
2,600,000
» 2,600,000.

Vid jämförelse mellan dessa båda grupper av uppgifter framginge, att
de belopp, som enligt riksdagens medgivande finge såsom bidrag beviljas,
vida överstigit de anslagsbelopp, som för samma tid anvisats. Medgivandena
örn statsbidrags beviljande hade avpassats efter inneliggande
ansökningar örn bidrag och de anspråk, som ytterligare kunde väntas bliva
framställda och hinna granskas intill utgången av respektive budgetår.
Vid anvisande av anslagsbeloppen däremot hade hänsyn tagits dels
till befintlig reservation, dels ock till den omständigheten att, enligt vad
erfarenheten givit vid handen, ofta nog lång tid förflöte mellan statsbidragets
beviljande och den slutliga utbetalningen av statsbidraget.
Emellertid hade det visat sig, att beviljade statsbidrag i sin helhet i allt
större utsträckning numera kunde lyftas omedelbart efter beviljandet;
vilket förhållande i förening med de anspråk, som under vissa år ställts
på ifrågavarande anslag för bestridande av medgivna tilläggsbidrag (so
riksdagens skrivelse den 25 maj 1923 nr 9 A, punkt 73 samt kungörelsen
ilen 1 juni 1923 nr 159) lett därhän, att någon reservation icke längre
voro att påräkna.

Vid 1920 års utgång hade norrländska avdikningsanslaget utvisat en
reservation å något över 8.5 miljoner kronor, och å allmänna avdiknings -

(i Kany/. Maj:ts proposition Nr 43.

anslaget linde vid samma tidpunkt förefunnits en reservation a något melan
1.7 miljoner kronor. Emellertid hade beviljade statsbidrag innestått
till så stort belopp att, såsom framginge av statsverkspropositionen tili
1921 års riksdag, nionde huvudtiteln, sid. 126 och 128, nettobehållningarna
å nämnda båda anslag vid 1921 års början inklusive för samma år anslagna
medel beräknades utgöra omkring 3,200,000 kronor (2,220,000 -j900,
000). Örn man utginge från nämnda belopp 3,120,000 kronor och därtill
lade vad som därefter i riksstaterna till och med budgetåret 1929/1930
anvisats för med berörda anslag avsedda ändamål eller 13,850,000 kro
nor, men å andra sidan beaktade, att under samma tid nya bidrag an
visats å sammanlagt 24.5 miljoner kronor, däri inberäkna! författningsenligt
utgående tilläggsbidrag, i den mån sådana under tiden utbetalts,
funne man, att de beviljade statsbidragen med omkring 7.7 miljoner kronor
överstege de tillgängliga medlen eller med andra ord, att det vid ingången
av nu löpande budgetår förefunnits en brist hos statens avdikningsanslag
av i runt tal 7.5 miljoner kronor. Härvid hade emellertid
hänsyn icke tagits till att en hel del företag, som erhållit statsbidrag,
icke komme till utförande eller att det ursprungligen beviljade statsbidraget
nedsattes. Enligt i lantbruksstyrelsen verkställd beräkning hade
sålunda sedan år 1921 av dessa anledningar hittills skett en reduceringav
beviljade statsbidrag med sammanlagt omkring 1.5 miljoner kronor,
varigenom den ovannämnda bristen hos anslaget per den 1 juli 1 tillo
minskades till i runt tal 6 miljoner kronor. Genom att i riksstaten för
budgetåret 1931/1932 upptaga dels täckning av motsvarande skuldbelopp
vid utgången av budgetåret 1930/1931, dels ett belopp, fullt motsvarande
vad riksdagen medgåve finge anvisas för budgetåret 1931/1932, och genom
att sedermera alltjämt upptaga anslaget till samma belopp, som
finge till nya bidrag anvisas, skulle man givetvis vara säker på att kunna
fylla de krav, som på grund av statens gjorda åtaganden gent emot
företagen ställdes å statens avdikningsanslag; och efter övergångsåret
skulle också härigenom kunna, under förutsättning att medgivandet rörande
anvisning av statsbidrag fixerades till visst konstant belopp per
budgetår, ernås en jämn fördelning de olika budgetåren emellan av de
belopp, som skulle tillföras avdikningsanslaget.

Emellertid syntes erfarenheten giva vid handen, att så genomgripande
åtgärder knappast kunde anses vara behövliga. Däremot måste det
anses befogat att vidtaga sådan åtgärd, att, sedan staten genom beviljande
av statsbidrag åtagit sig utfästelser gent emot företagen, tillräckliga
medel för ändamålet alltid funnes tillgängliga. I sådant syfte och
då det ju icke torde kunna ifrågakomma att vid beviljande av statsbidrag
fästa villkor örn utbekommande av bidraget först vid viss tidpunkt
eller alltefter det medel bleve tillgängliga, syntes statens avdikningsanslag
böra erhålla natur av förslagsanslag. Statsbidragen vore inom av
riksdagen fastställd gräns beviljade, men tidpunkten, då de komme att
lyftas, läte sig icke med säkerhet på förhand beräkna; och för så beskaffade
utgifter erfordrades just ett förslagsanslag. För riksdagen borde
det vara tillräckligt att bestämma gränsen för anvisande av statsbidrag.

Örn saken ordnades på sålunda angivet sätt, vore det sannolikt, att
under första året, då icke obetydliga statsbidragsbelopp, som icke rymts
inom reservationsanslagets ram, måst stå över, ett större belopp komme
att åtgå än det, som under följande år bleve erforderligt. På grund härav
torde det sannolikt åtgå åtminstone 4.3 miljoner kronor under budget -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4il. 7

året 1931/1932, medan däremot ett belopp av 4 miljoner kronor torde sedermera
visa sig ungefär tillräckligt, örn eljest förhållandena vore oförändrade.
Förändrades anslaget, såsom statskontoret föreslagit, till förslagsanslag,
torde emellertid anslagsbeloppet även för nästkommande
budgetår kunna begränsas till 4 miljoner kronor.

Äv de vid statskontorets utlåtande fogade skrivelserna från lantbruksstyrelsen
och riksräkenskapsverket inhämtas, att lantbruksstyrelsen icke
haft något att erinra mot statskontorets förslag samt att riksräkenskapsverket
allenast ifrågasatt, huruvida det med hänsyn till föreliggande
omständigheter kunde anses erforderlig!, att i riksstaten för budgetåret
1931/1932 uppföra anslaget till högre belopp än det, 4,000,000 kronor,
som för följande budgetår beräknats vara tillräckligt.

I sitt yttrande över lantbruksstyrelsen framställning i fråga örn medelsbehovet
för ifrågavarande ändamål åberopar statskontoret sin ovan
återgivna utredning samt ifrågasätter, att statens avdikningsanslag må
i riksstaten för budgetåret 1931/1932 upptagas såsom förslagsanslag och
till belopp av 4,000.000 kronor.

I detta sammanhang torde jag få anmäla en av Svenska järnvägsföreningen
den 28 september 1928 gjord framställning, vari hemställts örn
åtgärder i syfte att järnväg måtte för de kostnader, järnväg måste vidkännas
i anledning av arbeten i samband med torrläggningsföretag,
bliva delaktig av statsbidrag från statens avdikningsanslag. Över framställningen
hava yttranden avgivits den 17 oktober 1928 av lantbruksstyrelsen,
den 24 januari 1929 av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, den 30
januari 1929 av statskontoret samt den 22 oktober 1929 av järnvägsstyrelsen.

Till stöd för nyssnämnda framställning anför järnvägsföreningen,
bland annat, att enligt vad för föreningen anmälts kostnaderna för sådana
arbeten, vilka nu vore i fråga och för vilka järnvägs ägare icke
vore berättigad till ersättning, börjat stiga till sådana belopp, att de under
nuvarande för järnvägarna mycket brydsariima ekonomiska förhållanden
verkat i hög grad betungande. Då det läge i det allmännas intresse,
att sådana torrläggningsföretag, som här avsåges, komme till utförande,
syntes det föreningen rimligt, att statsbidrag komme vederbörande
järnvägs ägare tillgodo för den del, som det ålåge dem att bekosta.
Då någon båtnad i regel ej kunde påvisas för järnvägarna av de
arbeten, som lagenligt kunde påläggas dem, och det sålunda utan överdrift
kunde sägas, att kostnaderna alltid överstege eventuell båtnad, syntes
det skäligt, att järnvägarna komme i åtnjutande av ett anslagsbelopp,
som ej gjordes beroende av torrläggningsföretagens större eller mindre
bärighet utan fixerades till det belopp, som högst kunde utgå till torrläggningsföretag.

Lantbruksstyrelsen har i sitt utlåtande förklarat, att framställningen
icke kunde frånkännas visst fog. Med hänsyn till de synpunkter, som
kommit till uttryck i vattenlagens bestämmelser i ämnet, torde det emellertid
kunna ifrågasättas, huruvida statsbidrag borde utgå till nu ifråga

Fråga örn
statsbidrag
till kostnader,
som uppkomma
fö* järnväg
vid torrläggningsfiiretag.

8

Kunni. Maj:tb proposition Ar 43.

varande kostnad. Därtill korinne, att gällande grunder för bidrag fran
statens avdikningsanslag icke kunde vinna tillämpning i fråga om bidrag
för ändamål, varom bär vore fråga. Framhållas borde även, att
bifall till framställningen kunde förväntas medföra liknande anspråk
jämväl från väghållningsskyldiga beträffande kostnader för sådant vattenavlopp
genom allmän väg, som avsåges i 7 kapitlet 8 § vattenlagen.
Lantbruksstyrelsen ansåge sig sålunda icke böra tillstyrka bifall till
framställningen.

Väg- och vattenhyggnadsstyi''elsen anser i likhet med lantbruksstyrelsen,
att järnvägsföreningens framställning icke kunde frånkännas visst
fog, samt yttrar bland annat vidare:

Då statsbidragen från statens avdikningsanslag tillkommit för att främja
det allmänna intresse, som läge i torrläggningsföretagens genomförande,
syntes det styrelsen även ur det allmännas synpunkt vara ändamålsenligt
och riktigt, att statsbidrag beräknades på hela torrläggningsarbetets
kostnad, kostnaden inom järnvägens område däri inberäknad, och
detta så mycket mera som järnvägen i motsats till jordägande intressenter
icke hade någon egen fördel av vattenavledningen. Härtill bomme,
att järnvägarna i vårt land numera i regel vore ekonomiskt hårt ansträngda,
varför det syntes väl befogat, att även de finge komma i åtnjutande
av den lättnad i dessa pålagor, som kunde erhållas genom statsbidrag
även för deras del i respektive företag.

Slutligen finge väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med anledning av
den farhåga, lantbruksstyrelsen uttalade i fråga örn konsekvenserna i avseende
på avlopp genom vanliga vägar, framhålla, att det syntes styrelsen
både rättvist och skäligt, att motsvarande lättnad bereddes
ägare av väg, genom vilken vidgat avlopp tarvades. Härutinnan vore
för övrigt att märka, dels att dessa arbeten i regel vore betydligt mindre
kostsamma jin i fråga örn järnvägar, och dels att stadgandet i 7 kapitlet
8 § vattenlagen endast avsåge vattengenomlopp, som tillkommit efter den
1 januari 1880 och därvid utförts otillfredsställande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställde i överensstämmelse
med det anförda, att Kungl. Majit täcktes medgiva, att statsbidrag
till torrläggningsföretag finge beräknas jämväl på kostnaden för vattenavlopp
under väg eller järnväg, och att vägens, respektive järnvägens
ägare av beviljat statsbidrag finge erhålla så stor del, som hans
kostnad utgjorde av kostnaden för hela företaget.

Statskontoret framhåller, att det ville synas, som örn goda skäl anförts
för att till kostnaden för upptagande, i sammanhang med avdikning, av
vattenavlopp genom järnvägs banvall, eventuellt även genom allmän väg,
statsbidrag finge utgå från allmänna avdikningsanslaget, varvid det
emellertid förefölle statskontoret, som örn bidraget under inga förhållanden
borde få överstiga en tredjedel av denna kostnad.

Järnvägsstyrelsen har i ärendet anfört:

Styrelsen kunde icke finna annat, än att framställningen vore befogad.
För statens järnvägars vidkommande finge styrelsen vitsorda, att de
kostnader, varom i detta fall vore fråga, under den relativt korta tid,
sorn 1918 års vattenlag varit i tillämpning, uppginge till icke obetydliga
belopp, och det torde icke vara att förvänta, att de ekonomiska uppoffringar,
som statens och de enskilda järnvägarna enligt 7 kapitlet 9 och
10 §§ vattenlagen finge vidkännas för utvidgning eller fördjupning av
vattenavlopp genom bankar, komme att minskas, utan fastmer syntes utvecklingen
tyda på, att de komme att ökas i en omfattning, som kanske

9

Kungl. Majlis proposition Nr 43.

icke förutsattes vid införande i vattenlagen av ifrågavarande bestämmelser.
Styrelsen ansåge fördenskull, att åtgärder i det av svenska j arn vägsföreningen
angivna syfte borde vidtagas, och syntes det styrelsen icke
mer än rimligt och rättvist, att vad som i förevarande hänseende kunde
komma att föreskrivas eller medgivas enskild järnväg jämväl utsträcktes
att gälla statens järnvägar. Beträffande därefter den form, under vilken
ifrågasatt bidrag skulle utgå, och storleken av detsamma anslöte
sig styrelsen i huvudsak till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalat,
nämligen att bidraget skulle anvisas av samma medel, varav anslag
beviljades till förekommande torrläggningsföretag, och fastställas till
enahanda procent av kostnaden för järnvägen, som enligt gällande bestämmelser
utbetalades i statsbidrag åt intressenterna i företaget å dess kostnader.

I en den 26 oktober 1929 till Kungl. Maj:t inkommen skrivelse, kar
järnvägs för euin gen ytterligare meddelat, att de enskilda järnvägarnas
kostnader för ifrågavarande arbeten visserligen icke varit så stora, om
man fördelade kostnaden på alla järnvägarna, men förhållandet vöre, att
endast några få järnvägar drabbades av dessa kostnader, och i vissa fall
hade en järnväg år efter år råkat ut för dylika kostnader. Sålunda hade
en järnväg under år 1926 fått utbetala 14,512 kronor och under det följande
året 1,168 kronor; en annan järnväg hade under de tre sista åren
fått utbetala sammanlagt cirka 8,700 kronor och en tredje järnväg hade
under de sju sista åren utbetalat 74,864 kronor. Huru det kunde komma
att ställa sig framdeles, kunde ej nu förutsägas, men det kunde lätt inträffa,
att en ekonomiskt mycket svag järnväg råkade ut för relativt
höga kostnader kanske under flera år.

Jag vill omnämna, att de jämlikt Kungl Majtts bemyndigande av chefen
för kommunikationsdepartementet den 18 november 1927 tillkallade
järnvägsekonomisakkiinniga i sitt den 19 december 1928 avgivna betänkande
(statens offentliga utredningar 1929: 2) å sid. 54 och 55 berört samma
fråga, som avses i järnvägsföreningens förevarande framställning,
och därvid instämt i föreningens hemställan.

I de utlåtanden, som avgivits över järnvägsekonomisakkunnigas betänkande,
har det av de sakkunniga i nu förevarande avseende tillstyrkta
förslaget biträtts av statskontoret, fullmäktige i riksgäldskontoret, järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Kai
inar, Älvsborgs och Värmlands län saint Västernorrlands och Jämtlands
läns handelkammare.

Länsstyrelsen i Alvsborgs län yttrar, att någon inskränkning i
järnvägs skyldighet enligt vattenlagen att utan kostnad för jordägaren
släppa fram vatten för full torrläggning av ovan liggande mark borde
naturligtvis icke förekomma och hade ej ifrågasatts av de sakkunniga.
Att järnväg åter enligt de sakkunnigas förslag i likhet med jordägare
skulle erhålla statsbidrag till arbetets utförande vore en lämplighetsfråga,
mot vars lösning till förmån för järnvägarna länsstyrelsen ej
hade någon erinran att göra.

Emellertid har den av de sakkunniga uttalade meningen även mötts
av vissa erinringar.

•>

Bihang till riksdagens protokoll 19.11. t sand

lii hafi. (Sr iS.)

Departementschefeffi.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Salunda framhåller lantbruksstyrelsen, att bidrag till järnvägarna icke
borde ur avdikningsanslaget lämnas till företag, som nödvändiggjorts av
bristande hänsyn till torrläggning av angränsande marker vid järnvägs
byggande. Örn särskilt anslag skulle anvisas, hade styrelsen icke något
att erinra häremot, då avdikningsanslaget i så fall fortfarande oinskränkt
stöde till jordbrukets förfogande. Länsstyrelsen i Uppsala län
har av principiella skäl icke kunnat tillstyrka, att bidrag till ifrågavarande
ändamål lämnades från avdikningsanslaget. Vägkonsidenten i
Gävleborgs lån, med vilken länsstyrelsen i nämnda län instämt, framhåller,
att örn nu ifrågavarande skyldigheter hade järnvägar och vägar haft
vetskap vid deras tillkomst, och företagen hade oftast haft möjlighet att
redan då gardera sig mot kommande kostnader. Att vattenlagen ålade
företagen att bestrida kostnaderna för de arbeten, som måste utföras för
åstadkommande av ifrågavarande vattenavlopp genom järnväg eller väg
finge anses fullt naturligt, och de sakkunniga hade icke heller beträffande
järnvägarna bestritt det berättigade i vattenlagens föreskrifter. Beviljandet
av statens avdikningsanslag vore en av de få åtgärder till jordbrukets
fromma, som statsmakterna numera vidtoge, och anslaget torde
ingalunda vara större, än att det ginge åt för jordbrukets egna behov.
Skulle detta anslag användas att täcka de ifrågavarande kostnader, som
enligt vattenlagen ålåge järnvägarna, skulle man nog med rätt kunna
säga, att anslaget icke bleve använt för sitt ändamål utan till förmån
för annan part.

För understödjande av sådana torrläggningsföretag, vilka avse höjande
av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom
åker eller ständig slåtter- och betesvall, utgår statsbidrag utan återbetalningsskyldighet
från statens avdikningsanslag. Detta anslag, som
inrättats genom beslut vid 1926 års riksdag och trädde i stället för de förutvarande
norrländska och allmänna avdikningsanslagen, har liksom dessa
natur av reservationsanslag. För ifrågavarande verksamhet har riksdagen
årligen bestämt det belopp, intill vilket Kungl. Majit ägt bevilja
bidrag, samt anvisat vissa anslag.

Det belopp, intill vilket statsbidrag skulle få beviljas under budgetåret
1931/1932, har av lantbruksstyrelsen föreslagits till 5,300,000 kronor. Erinras
må, att de medgivna bidragsbeloppen utgjort under budgetåret
1923/1924 2,400,000 kronor, 1924/1925 2,200,000 kronor, 1925/1926 3,000,000
kronor, 1926/1927 2,500,000 kronor, under vartdera av de tre budgetåren
1927/1930 3,100,000 kronor och tinder budgetåret 1930/1931 4,000,000 kronor.
Av flera skäl är jag icke beredd att tillstyrka den av lantbruksstyrelsen
för nästkommande budgetår ifrågasatta högst avsevärda ökningen
i hithörande understödsverksamhets omfattning. Utan att underskatta
betydelsen av ändamålsenliga åtgärder för lämplig jords torrläggning
och angelägenheten av att föreliggande ansökningar örn bidrag i görligaste
mån snarast tillgodoses, anser jag, att de missräkningar, som i
ekonomiskt hänseende både för staten och de enskilda intressenterna tyvärr
blivit följden av en del större torrläggningsföretag, böra mana till
viss försiktighet, då fråga är om verksamhetens utveckling. Jämväl

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

bör betänkas, att en vidgad omfattning av verksamheten kommer att för
efterföljande budgetår, då utfästelserna örn bidrag skola infrias, nödvändiggöra
uppförandet på riksstaten av i motsvarande grad förhöjda anslagsbelopp.
Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter
samt av statsfinansiella skäl finner jag mig för budgetåret
1931/1932 ej kunna förorda högre sammanlagt bidragsbelopp än 3,300,000
kronor, vilket belopp, för såvitt man undantager innevarande budgetår,
dock innebär en mindre förhöjning i vad hittills årligen fått beviljas.

Innan jag ingår på frågan örn storleken av anslaget för budgetåret
1931/1932, må först erinras, att anslagen till avdikningsverksamheten tidigare
så bestämdes, att därå vid varje budgetårs ingång skulle finnas, förutom
täckning för redan beviljade bidrag, en odisponerad tillgång, motsvarande
vad av Kungl. Maj:t finge för året beviljas. Då de beviljade bidragen
finge lyftas endast i mån av arbetets fortgång och i regel en del
skulle innestå, tills arbetet fullbordats och godkänts, uppstodo efter hand
å anslagen avsevärda behållningar, vilka vid 1921 års ingång enligt statskontoret
uppgingo till drygt 10,000,000 kronor. Sedan man härefter begynt
tillmäta anslagen med utgångspunkt därifrån, att därå endast behövde
finnas tillgång att gälda de belopp, som under året borde utbetalas,
förbrukades småningom de förefintliga behållningarna. Sålunda
hade dessa vid ingången av budgetåret 1923/1924 nedgått till ungefär
5,350,000 kronor, och vid inrättandet 1926 av statens avdikningsanslag
fick detta anslag övertaga behållningar å de äldre anslagen av sammanlagt
allenast 1,450,000 kronor. Situationen utvecklade sig därefter därhän,
att vid utgången av nästföregående budgetår anslaget var uttömt och
till betalning förfallna statsbidrag till belopp av omkring 550,000 kronor
därjämte fingo i brist på tillgängliga medel överföras till innevarande
budgetår. Enligt uppgift av lantbruksstyrelsen överstego vid samma
tidpunkt de redan beviljade statsbidragen, i vad de beräknades komma
att utbetalas, med i runt tal 6,000,000 kronor de av riksdagen för ändamålet
anvisade medlen.

I avseende å frågan örn en jämnare fördelning mellan budgetåren av
medelsanvisningarna till statens avdikningsanslag har av statskontoret
till en början övervägts, huruvida icke i riksstaten för budgetåret
1931/1932 borde upptagas så stort anslag, att detta dels täckte vid ingången
av sagda budgetår beviljade ej lyftade bidragsbelopp, dels oek
motsvarade vad riksdagen medgåve fingo i bidrag beviljas linder budgetåret,
samt sedermera i konsekvens hånnell anslaget borde år frim år
uppföras till samma belopp som den fastställda bidragssumman. Statskontoret
har emellertid ansett, att dylik genomgripande åtgärd ej behövde
vidtagas. I stället har statskontoret, enär det för riksdagen i avseende
å understödsverksamhetens omfattning vore tillräckligt att årligen
bestämma gränsen för anvisande av statsbidrag, med instämmande av
lantbruksstyrelsen och riksräkenskapsverket föreslagit, att anslaget

12

Kungl. Majlis proposition Nr 43.

måtte givas förslagsanslags natur samt för budgetåret 1931/1932 upptagas
till 4,000,000 kronor. Med hänsyn till vikten av att anslaget städse
skall kunna motsvara de krav, som på grund av statens åtaganden gentemot
torrläggningsföretagen ställas på detsamma, och att bidragstagarna alltså
icke behöva vänta på utfående av till betalning förfallna belopp, vill
jag i enlighet med statskontorets av övriga myndigheter biträdda förslag
förorda, att statens avdikningsanslag upptages såsom förslagsanslag.
Anslagsbeloppet bör emellertid i fortsättningen uppföras till sådant
belopp och ställas i den relation till den medgivna bidragssumman,
att ett överskridande av förslagsanslaget såvitt möjligt förebygges. Under
erinran, att den för de fyra budgetåren 1927/1931 i medeltal per år
beviljade bidragssumman uppgått till i runt tal 3,300,000 kronor samt att
under sistförflutna budgetår ett belopp av 550,000 kronor av brist på medel
ej kunnat utbetalas, vill jag förorda, att anslaget för budgetåret 1931/1932
uppföres med 3.800.000 kronor eller samma belopp som för innevarande
budgetår.

Vidkommande den av svenska järnvägsföreningen gjorda framställningen
örn åtgärder i syfte att järnväg för do kostnader, den måste vidkännas
i anledning av arbeten i samband med torrläggningsföretag, måtte
bliva delaktig av bidrag från statens avdikningsanslag, vill jag till en
början erinra örn följande. I 7 kapitlet, 9 § vattenlagen stadgas, att, örn för
torrläggning av mark tarvas, att genom järnvägs banvall anordnas vattenavlopp
eller ock befintligt sådant utvidgas eller fördjupas, järnvägens ägare
är pliktig att ombesörja arbetet. I fråga örn ersättning för sålunda utfört
arbete stadgas i 10 § samma kapitel, att, örn järnvägen påbörjats före den
1 januari 1921, järnvägens ägare är berättigad till ersättning, i den mån
ej arbetet tarvas för torrläggning till högst 1.2 meters djup av åker eller
äng, som jämväl vid tiden för järnvägens tillkomst varit att hänföra till
sådant ägoslag. I motiven till förenämnda stadganden i vattenlagen
framhålles, att ett allmänt påtalat missförhållande vore, att vid utförandet
av järnvägsanläggningar mången gång allt för liten hänsyn tagits
till bevarande eller beredande av möjlighet till närliggande marks torrläggning,
i det öppningar för vattnets avledande genom järnvägarnas
banvallar icke gjorts tillräckligt vida eller icke förlagts på ett för ända
målet tillfredsställande djup. Vid järnvägs byggande visad uraktlåtenhet
i nämnda avseende hade ansetts motivera åläggande för järnvägens
ägare att på egen bekostnad avhjälpa det rådande missförhållandet. Av
praktiska skäl och billighetshänsyn hava dock i nämnda huvudregel gjorts
modifikationer.

Mot järnvägsföreningens förevarande framställning, att järnväg må
kunna erhålla statsbidrag ur avdikningsanslaget till fullgörande av sina
nyss nämnda skyldigheter, b ava i vissa däröver avgivna yttranden erinringar
gjorts. Lantbruksstyrelsen har bland annat framhållit, att det

13

Kungl. Marits proposition Nr 43.

med hänsyn till de synpunkter, som kommit till uttryck i vattenlagens
bestämmelser i ämnet, torde kunna ifrågasättas, huruvida statsbidrag
borde utgå till nu ifrågavarande kostnad. Från länsstyrelsens i Gävleborgs
län sida bar erinrats, att vederbörande vid anläggningarnas tillkomst
haft vetskap örn nu ifrågavarande skyldigheter och att företagen oftast
haft möjlighet att redan då gardera sig mot kommande kostnader. Länsstyrelsen
bar därjämte framhållit, att det finge anses fullt naturligt,
att vattenlagen ålade företagen att bestrida kostnaderna för de arbeten,
som måste utföras för åstadkommande av vattenavlopp genom järnväg
eller väg.

Med hänsyn till motiven för nu gällande lagstadgande i ämnet och i
anslutning till vad nyssnämnda myndigheter anfört samt enär statens
avdikningsanslag är mycket hårt anlitat för sitt egentliga ändamål, finner
jag mig icke kunna tillstyrka järnvägsföreningens framställning.

I anslutning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att

a) medgiva, att Kungl. Majit må under budgetåret 1931/1932 bevilja
statsbidrag från statens avdikningsanslag å tillhopa högst 3,300,000 kronor;
samt

b) anvisa för budgetåret 1931/1932 under benämningen statens avdikningsanslag
ett extra förslagsanslag av 3,800,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!
Rune Thygesen.

Bihang lill riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 37 höft. fSr i3.)

3