Kungl. Majus proposition nr 41.
1
tfr 41.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 25
april 1919 (nr 222) angående beredande i vissa
fall vid skogsavverkning och kolning av härbärge åt
arbetarna m. m.; given Stockholms slott den 23 januari
1931.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den
25 april 1919 (nr 222) angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning
och kolning av härbärge åt arbetarna m. m.
GUSTAF.
Sam Larsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 35 haft. (Nr 41.)
4 31
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 25 april 1919 (nr 222) angående
beredande i vissa fall vid skogsavverkning och kolning
av härbärge åt arbetarna m. m.
Härigenom förordnas, att rubriken till lagen den 25 april 1919 angående
beredande i vissa fall vid skogsavverkning och kolning av härbärge åt arbetarna
m. m. samt 1 och 3 §§ i lagen skola, 1 § i nedan angivna delar, erhålla
följande ändrade lydelse:
Lag
angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning, kolning och
flottledsbyggnad av härbärge åt arbetarna m. ni.
1 §•
Bedrives skogsavverknings-, kolnings- eller flottledsbyggnadsarbete på sådant
avstånd från ställe, där bostad finnes att tillgå, att det icke skäligen kan
påfordras, att arbetarna skola begiva sig dit för erhållande av natthärbärge,
åligger det arbetsgivaren att sörja för att arbetarna å eller i närheten av
arbetsstället äga tillgång till sådant härbärge.
Vid skogsavverknings- och flottledsbyggnadsarbete åligger det arbetsgivaren
att jämväl sörja för att å eller i närheten av arbetsstället finnes tillgång
till lämpligt stallrum för de hästar, som användas vid arbetet.
I fråga — — — om arbetarskydd.
3 §•
Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas, på sätt Konungen närmare
föreskriver, under överinseende och ledning av yrkesinspektionens chefsmyndighet,
av befattningshavare vid yrkesinspektionen samt i det allmännas
tjänst för skogsvård anställd personal; och skola i övrigt bestämmelserna i
31, 38, 45, 49—51 och 53 §§ i lagen om arbetarskydd i tillämpliga delar äga
motsvarande giltighet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.
I fråga örn ärende, som vid denna lags ikraftträdande är föremål för Ko -nungens befallningshavandes handläggning, så ock i fråga örn överträdelse
av förbud, som meddelats av Konungens befallningshavande, skall vad i
övergångsbestämmelserna till lagen denna dag angående ändring i vissa delar
av lagen örn arbetarskydd är stadgat örn ärende, som avses i 38 § sistnämnda
lag äldre lydelsen, och örn överträdelse av förbud, som meddelats
enligt sagda lagrum, äga motsvarande tillämpning.
Kungl. Majlis proposition nr 41.
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 30 december 1930.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, kommunikations-,
jordbruks- och handelsdepartementen anför chefen för socialdepartementet,
statsrådet Larsson:
Inom socialdepartementet föreligger för närvarande till prövning fråga
örn ändring i två särskilda hänseenden av lagen den 25 april 1919 (nr 222)
angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning och kolning av härbärge
åt arbetarna. Förslag har nämligen väckts dels om utvidgning av denna
lags tillämpningsområde till att avse icke blott såsom nu skogsavverkningsoch
kolningsarbete utan jämväl väg-, flottledsbyggnads- och vattenavledningsarbete,
dels ock örn överflyttning av länsstyrelsernas nuvarande uppgifter
enligt lagen å yrkesinspektionens chefsmyndighet. I sistnämnda avseende
föreligger visst samband med det till lagrådet nyligen remitterade förslaget
till vissa ändringar i lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd. Jag anhåller
nu för Kungl. Maj:t få anmäla dessa båda spörsmål.
Gällande bestämmelser
i ämnet.
Tidigare förslag
till lagstiftning
i ämnet.
Utvidgning av skogshärbärgeslagens tillämplighetsområde.
I 1 § av skogshärbärgeslagen stadgas, att därest skogsavverknings- eller
kolningsarbete bedrives på sådant avstånd från ställe, där bostad finnes att
tillgå, att det icke skäligen kan påfordras, att arbetarna skola begiva sig
dit för erhållande av natthärbärge, det åligger arbetsgivaren att sörja för,
att arbetarna å eller i närheten av arbetsstället äga tillgång till sadant härbärge.
Vid skogsavverkning åligger det arbetsgivaren att jämväl sörja för
tillgång till lämpligt stallrum för de hästar, som användas vid avverkningen.
Härbärge för arbetarna skall enligt 2 § erbjuda tillräckligt utrymme samt
tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd och skall i övrigt med tillbörlig
hänsyn till den tid och de förhållanden, under vilka härbärget kan
förväntas komma till användning, motsvara skäliga fordringar pa en tillfällig
bostad.
Det av yrkesfarekommittén den 9 december 1909 avlämnade förslaget till
lag örn arbetarskydd upptog en allmän bestämmelse örn skyldighet för arbetsgivare
att tillse, att arbetare, som under längre tid sysselsattes med arbete
4
Kungl. Majus proposition nr 41.
på så stort avstånd från ställe, där bostad kunde erhållas, att lian icke
skäligen kunde begiva sig dit för erhållande av natthärbärge, å eller i närheten
av arbetsstället ägde tillgång till lämplig plats för nattvila. Motiveringen
till den sålunda föreslagna bestämmelsen visar, att denna tillkommit
förnämligast med anledning av klagomål över skogs- och flottningsarbetarnas
logiförhållanden i Norrland.
Denna bestämmelse uteslöts emellertid i det förslag till lag örn arbetarskydd,
som av Kungl. Majit förelädes 1912 års riksdag. Föredragande departementschefen
anförde såsom grund härtill, att stadgandet, särskilt till
följd av sin obestämda avfattning, syntes ägnat att framkalla tvister och
svårigheter vid tillämpningen samt dessutom vore av så speciell art, att det
ej läte sig väl infoga i en lag av den allmänna och grundläggande natur,
som det föreliggande förslaget ägde. Tillika påpekades, att förslaget medgåve
Kungl. Majit rätt att, där så erfordrades, i avseende å visst slag av sysselsättning
utfärda särskilda föreskrifter till förekommande av ohälsa i arbete.
I förevarande avseende förekom ingen erinran från riksdagens sida mot
lagförslaget, och kom sålunda den nu gällande lagen örn arbetarskydd att
sakna bestämmelse av nyss angivet innehåll.
I annat sammanhang beslöt emellertid 1912 års riksdag i anledning av
en utav herr Eriksson i Grängesberg i andra kammaren väckt motion (nr 241)
avlåtande av skrivelse till Kungl. Majit (nr 147) med begäran, att Kungl.
Majit måtte låta verkställa utredning rörande skogsarbetarnas ställning och
levnadsförhållanden i Norrland samt, i den mån det funnes önskligt, även
i andra i detta avseende därmed jämförliga landsdelar och därefter vidtaga
de åtgärder och, i den mån riksdagens medverkan krävdes, till riksdagen
göra de framställningar, som av denna utredning kunde föranledas. Enligt
vad som framgår av motiveringen till denna hemställan ansåg riksdagen
under uttrycket skogsarbetare böra inbegripas flottningsarbetare samt i kolning
sysselsatta arbetare.
Sedan Kungl. Majit i anledning av riksdagens skrivelse uppdragit åt
kommerskollegium att verkställa den sålunda begärda utredningen samt
arbetet härmed från och med år 1913 övertagits av socialstyrelsen, slutfördes
undersökningen år 1916, då socialstyrelsen framlade resultatet i en publikation,
benämnd »Skogsarbetarnas levnads- och arbetsförhållanden i Värmland,
Dalarna och Norrland». Med skrivelse den 4 september 1917 överlämnade
sedermera socialstyrelsen förslag till lag angående beredande i vissa fall
vid skogsavverkning, flottning och kolning av härbärge åt arbetarna m. m.
Detta förslag upptog, såsom av rubriken framgår, gemensamma bestämmelser
angående härbärgen vid skogsavverknings- och kolningsarbete samt
flottningsarbete.
Över förslaget inhämtades yttranden från olika myndigheter och organisationer.
I ett av länsstyrelsen i Blekinge län avgivet utlåtande ifrågasattes
bl. a. en utsträckning av lagens tillämplighetsområde till att avse vad slags
arbete som helst och framhölls i sådant hänseende, att även vid andra
arbeten i glest befolkade trakter än de i lagförslaget omförmälda, exempelvis
o
Kungl. Majus proposition nr 41.
dikningsföretag oell vägbyggnader, behovet av förbättrade bostadsvillkor för
arbetarna ofta vore synnerligen kännbart.
Till 1918 års riksdag framlade Kungl. Majit ett förslag till lag i ämnet,
vilket emellertid avsåg allenast skogsavverknings- oell kolningsarbete. Beträffande
omfattningen av den föreslagna lagen anförde vederbörande departementschef:
Skäl
syntes åtminstone för närvarande icke föreligga att, såsom från ett
håll ifrågasatts, gå längre än socialstyrelsen föreslagit och låta lagstiftningen
gälla även annat arbete än skogsarbete. Vidare torde starka skäl tala för
att av de kategorier, som enligt förslaget berördes av den ifrågasatta lagen,
icke medtaga flottningsarbetarna, utan låta dessas bostadsförhållanden, beträffande
vilka förslag till lagbestämmelser framlagts i det år 1916 avgivna
betänkandet med förslag till ny flottningslagstiftning, regleras i samband
med nämnda lagstiftning.
Propositionen medhanns icke att sakbehandlas vid 1918 ars riksdag.
Förslaget framlades emellertid i oförändrat skick till 1919 ars lagtima riksdag.
I en inom andra kammaren av herr Johansson i Sollefteå m. fl. väckt motion
(nr 325) hemställdes då örn sådan utvidgning av den föreslagna lagens tilllämplighetsområde,
att den skulle gälla jämväl för flottningsarbete och andra
arbeten, såsom vid större dikningsföretag och vägbyggnader.
Andra lagutskottet, som behandlade ärendet, yttrade i avgivet utlåtande,
efter påpekande att frågan örn föreskrifter angående beredande av härbärgen
vid flottningsarbete komme att'' upptagas i annat sammanhang, beträffande
lagens tillämplighetsområde i övrigt:
I fråga örn andra i motionen berörda arbeten, av vilka särskilt nämndes
större dikningsföretag och vägbyggnader, finge erinras, att förevarande lagförslag
föregåtts av en synnerligen ingående och omsorgsfull utredning angående
förutsättningarna för en lagstiftning på området. Motsvarande utredning
angående nyssnämnda slag av arbeten förelåge icke. Vid sådant
förhållande syntes det utskottet uteslutet att nu i förevarande lag införa bestämmelser
rörande jämväl dessa arbeten. Då det emellertid torde kunna
antagas, att dylika arbeten ofta bedreves under liknande ogynnsamma förhållanden
som de, vilka förevarande lag avsåge att träffa i fråga örn skogsavverknings-
och kolningsarbete, syntes det utskottet önskvärt, att en utredning
komme till stånd av frågan, ''huruvida förutsättningar förefunnes för en liknande
lagstiftning för andra större arbeten, som bedreves på längre avstånd
från bebyggda orter, särskilt vägbyggnads- och dikningsarbeten.
Utskottet, som förordade bifall till det av Kungl. Majit framlagda förslaget
med viss mindre jämkning, hemställde i anslutning till sitt nyss återgivna
yttrande, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Majit låta verkställa utredning, huruvida och i vilken omfattning en
lagstiftning med liknande innebörd, som i det föreliggande förslaget innefattades,
kunde anses erforderlig och genomförbar i fråga örn större diknings-
och vägbyggnadsföretag och andra därmed jämförliga arbeten, anordnade
på större avstånd från ort, diir bostad funnes tillgänglig, ävensom
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
I fråga om utskottets sistberörda hemställan anfördes reservation av sju
ledamöter i utskottet.
6
Kungl. Majus proposition nr 41.
Vid behandlingen av lagförslaget i kamrarna antogs detsamma i det av
utskottet förordade skicket. Skrivelseförslaget förföll däremot till följd av
kamrarnas skiljaktiga beslut, i det att första kammaren avslog, medan åter
andra kammaren biföll förslaget därom.
Till 1919 års lagtima riksdag framlade Kungl. Majit jämväl, i anslutning till
förslag om ny flottningslagstiftning, förslag till lag örn skyldighet i vissa fall
att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna. Detta förslag antogs
med vissa mindre jämkningar av riksdagen, varefter den nuvarande
lagen i ämnet, den s. k. flottledshärbärgeslagen, utfärdades den 19 juni 1919
(nr 428).
Vid 1925 års riksdag framställdes ånyo krav på utvidgad lagstiftning i
förevarande ämne. I en av herr Johansson i Sollefteå inom riksdagens
andra kammare väckt motion (nr 103) hemställdes nämligen örn ändrad lydelse
av 1 § i skogshärbärgeslagen. Ändringsförslaget avsåg att göra lagen
tillämplig jämväl vid flottledsbyggnads-, vägbyggnads- och större dikningsarbete,
som bedreves under de i lagen angivna förhållandena.
Över motionen inhämtade andra lagutskottet yttrande från socialstyrelsen.
För egen del anförde utskottet i utlåtande (nr 20) bl. a. följande:
På sätt av socialstyrelsen i dess över motionen avgivna yttrande påpekats,
har i lagstiftningen redan i princip godkänts den uppfattningen, att
vid under viss längre tid pågående arbeten av mera tillfällig natur å avlägsna
orter, där tillgång till vanlig bostad , ej finnes, arbetarna skola genom
arbetsgivarens försorg beredas tillgång till natthärgen, vilka med hänsyn till
de föreliggande omständigheterna motsvara skäliga fordringar å en tillfällig
bostad. Erfarenheten torde ock hava givit vid handen, att den i sådant avseende
sedan åtskilliga år förefintliga lagstiftningen haft ett mycket välgörande
inflytande å bostadsförhållandena inom därav berörda yrkesgrupper.
Denna lagstiftning gäller ju emellertid för allenast vissa angivna slag av arbeten.
Det synes under sådana förhållanden följdriktigt, att, därest ett verkligt
behov i liknande avseende visas föreligga jämväl beträffande andra slagav
arbeten, dessa på ett eller annat sätt inordnas under hithörande lagstiftning.
I. sitt över nu förevarande motion avgivna yttrande har socialstyrelsen,
under hänvisning till en av specialinspektören för tillsynen av skogsarbetarnas
m. flis bostadsförhållanden upprättad promemoria, uttalat, att enligt
styrelsens mening ett verkligt behov av en lagstiftning av nyss angivna innebörd
föreligger, särskilt beträffande vägbyggnads- och flottledsbyggnadsarbete,
men även i fråga örn vattenavledningsföretag, däri inberäknat större dikningsföretag,
allt i den mån resp. arbetsställen äro belägna i obygder. Jämväl
utskottet finner de i berörda promemoria förekommande uppgifter giva
stöd för antagandet, att en utsträckning av ifrågavarande lagstiftning är av
behovet påkallad. Särskilt synes så vara fallet vad angår vägbyggnadsarbeten
i Norrlands ödebygder samt mera omfattande byggnadsarbeten vintertid å
flottleder. Beträffande till vattenavledning hänförliga företag såsom sänkning
eller urtappning av sjö eller fördjupning eller utvidgning av vattendrag
m. m. synas skäl kunna tala för dessas inrymmande under lagstiftningen i
fråga, medan vägande betänkligheter åter kunna anföras emot att utsträcka
dess tillämpning till att gälla jämväl i skogskultursyfte vidtagna avdikningsåtgärder.
Emellertid torde en närmare undersökning, huruvida och i vilken
utsträckning lagstiftning i nu förevarande hänseende kan anses erforderlig
och genomförbar för de särskilda ifrågasatta arbetsområdena, böra föregå ett
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
slutligt ståndpunktstagande till spörsmålet om dylik utsträckning av lagstiftningen
i fråga. För åvägabringande av en sådan undersökning synes
utskottet en framställning till Kungl. Majit böra i ämnet avlåtas.
Utskottets yttrande utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, det Kungl. Majit ville lata
verkställa utredning, huruvida och i vilken omfattning en lagstiftning, likartad
med den, som innefattades i skogshärbärges- och flottledshärbargeslagarna,
kunde anses erforderlig och genomförbar beträffande vägbyggnadsoch
vattenavledningsföretag samt flottledsbyggnadsarbeten, anordnade på
större avstånd från ställen, där bostad funnes tillgänglig, ävensom för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation av tre ledamöter, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att motionen icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda. Utskottets utlåtande blev emellertid av riksdagen
godkänt, varefter riksdagen anmälde sitt beslut i skrivelse till Kungl. Maj.t
den 24 april 1925 (nr 135).
Den 26 juni 1925 uppdrog Kungl. Majit åt socialstyrelsen att verkställa
utredning och avgiva förslag i det avseende, som angavs i riksdagens framställning.
Med skrivelse den 19 maj 1927 överlämnade styrelsen till Kungl.
Majit redogörelse för en inom styrelsen under år 1926 verkställd utredning
rörande arbetarnas bostadsförhållanden m. m. vid vägbyggnads-, flottledsbyggnads-
och dikningsarbeten i ödebygder eller mera glest befolkade trakter,
varjämte styrelsen i skrivelsen, såvitt nu är i fråga, framlade förslag till
vissa ändringar i skogshärbärgeslagen. Såsom nämnts avser utredningen i
fråga örn torrläggningsföretag allenast dikningsarbeten; egentliga vattenavledningsföretag
såsom sänkning eller urtappning av sjö torde ej förekomma
i någon vidare omfattning i de delar av landet, varom nu är fråga.
Socialstyrelsens förslag innebar i huvudsak, att skogshärbärgeslagen skulle
utsträckas att omfatta jämväl väg-, flottledsbyggnads- och vattenavledningsarbeten
samt att länsstyrelsernas nuvarande uppgift att övervaka lagens efterlevnad
skulle överflyttas å yrkesinspektionens chefsmyndighet.
Över förslaget jämte en transsumt av socialstyrelsens utredning hava
yttranden infordrats från lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
länsstyrelserna i Örebro, Värmlands, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län, statens arbetslöslietskommission, Sveriges skogsagareforbund,
svenska skogsvårdsföreningen, Värmlands och västra Bergslagens
skogsarbetsgivareförening, svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen.
Domänstyrelsen har överlämnat av styrelsen inhämtade yttranden
från överjägmästarna i de åtta nordligaste distrikten, omfattande Norrland
och Dalarna, samt viig- och vattenbyggnadsstyrelsen dylika yttranden från
arbetscheferna vid statens ödebygdsvägar. Länsstyrelsen i Gävleborgs län
har bifogat yttrande från vägkonsulenten i liinet, länsstyrelsen i Västernorrlands
län från distriktschef^! i nedre norra väg- och vattenbyggnadsdistriktet,
statens lantbruksingenjör i liinet, skogsvårdsstyrelsen i länet,
8
Kungl. Majus proposition nr 41.
Angel manälvens flottningsförening, Indalsälvs och Ljunga älvs flottningsförening,
Moälvens flottningsförening samt Gideå & Husums älvars flottningsförening,
länsstyrelsen i Jämtlands län från landsfiskaler och vägstyrelser
i länet samt länsstyrelsen i Västerbottens län från distriktscliefen i
Västerbottens väg- och vattenbyggnadsdistrikt och skogsvårdsstyrelsen i
länet. Därjämte har arbetsgivareföreningen överlämnat yttranden från
svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund samt från sågverksförbundet.
Tillfälle Ilar jämväl lämnats svenska flottledsförbundet att avgiva yttrande,
men förbundet har icke inkommit med något yttrande.
fens utredning .. ®asom ia§ nJss nämnde, har socialstyrelsen jämte sitt ifrågavarande lagang.
arbetar- förslag överlämnat redogörelse för en inom styrelsen verkställd utred"förhåJlanden
rdnmde arbetarnas bostadsförhållanden m. lii. vid vägbyggnads-, flott
m.
m. ledsbyggnads- och dikningsarbeten i ödebygder eller mera glest befolkade
trakter. Av redogörelsen har ett sammandrag verkställts, vilket torde få
såsom bilaga (Bilaga B) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.
I huvudsak utvisar redogörelsen följande:
Väaarbeten^'' De vägby§§nadsarbeten’ sorn skulle beröras av den ifrågasatta lagstift
ningsåtgärden,
vore i huvudsak lokaliserade till Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län samt avsage framför allt anläggning av ödebygdsvägar och
s. k. enklare vägar — de senare numera benämnda enkla bygdevägar —
vartill bidrag erkölles av statsmedel. Ödebygdsvägarna utfördes av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen genom dess underlydande organ och bygdevägarna
av vederbörande vägstyrelser. Vägbyggnadsarbetet bedreves nästan undantagslöst
på ackord, varvid arbetet uppdelades i smärre skiften, som i regel
övertoges av ortsbefolkningen. Ackorden omfattade i allmänhet allenast
teirasseiingsarbetet, medan arbetet med läggande av sten- eller trätrummor,
byggande av broar samt gruskörning bortsattes genom särskilda avtal.
Arbetena bedreves huvudsakligen under sommarhalvåret, d. v. s. den tid,
då marken ej vore tjälad. I de inre delarna av Norrland påbörjades terrasseringsarbetena
vanligen i slutet av maj eller början av juni månad och
påginge sedan till dess tjälen i oktober eller november lade hinder i vägen
för deras fortsättande. Rätt ofta bedreves arbetet i tvenne perioder, elen
ena omfattande juni och halva juli månad samt den andra senare hälften
av augusti t. o. m. slutet av oktober. Under mellantiden vore de flesta av
arbetarna upptagna av slåtterarbete. De under vintern bedrivna arbetena
omfattade huvudsakligen gruskörning, brobyggnader, trumläggningar samt i
samband därmed stående arbeten, såsom uttagande och transport av sten
m. m.
Det antal arbetare, som ärligen sysselsattes med ifrågavarande arbeten,
voie växlande, och några exakta uppgifter härom hade icke kunnat lämnas.
Antalet vägbyggnadsarbetare i de fyra nordligaste länen hade av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen för budgetåret 1924—1925 beräknats till cirka 3,610
örn sommaren och 910 under vintern, varav 2,300 respektive 580 sysselsattes
9
Kungl. Majus proposition nr 41.
med arbeten för vanliga vägar, 1,000 respektive 250 å enklare vägar och
340 respektive 80 å ödebygdsvägar. Till förevarande undersökning, vilken
blott avsåge sådana vägarbeten, som bedreves i ödebygder och mera glest
befolkade trakter, hade uppgifter för år 1925 inkommit rörande cirka 1,200
sommar- och cirka 300 vintervägarbetare. Nämnda antal skulle sålunda
representera omkring en tredjedel av samtliga med vägbyggnadsarbeten
sysselsatta arbetare, och torde bland dem befinna sig flertalet arbetare, som
sysselsattes med anläggning av ödebygdsvägar eller enklare vägar.
Yägbyggnadsarbetarna syntes i regel vara från den trakt, d. v. s. vanligen
den socken, där arbetet påginge. Av samtliga i undersökningen ingående
arbetare, för vilka uppgifter förelåge, utgjorde sålunda icke mindre än 87.5 %
ortens folk, medan endast 12.5 % tillrest från andra orter. I den mån inkvarteringsmöjligheter
ej funnes att tillgå på rimligt avstånd från arbetsplatserna,
i regel 2—4 km., bleve arbetarna nödsakade att uppföra provisoriska
bostäder. Anordnandet av dylika ankomme nämligen i allmänhet
på ackordstagare själva, enär arbetskontrakten i regel föreskreve, att arbetstagare
vore skyldig att utan särskild ersättning uppföra och bekosta nödiga
baracker och kojor med stallar m. m.
En undersökning av vägarbetarnas bostadsförhållanden, vid vägföretag
bedrivna i de glest bebyggda delarna av Norrbottens, Västerbottens och
Jämtlands län, avseende åren 1925 och 1926 hade givit vid handen, att vid
de arbeten, som undersökningen omfattade, under sommaren mellan hälften
och två tredjedelar av arbetsstyrkan och under vintern mellan en fjärdedel
och hälften bott i provisoriska bostäder.
De kojor, som uppfördes och bekostades av arbetarna själva, bleve i regel
mycket primitiva. Ackordstagare vore nämligen angelägna örn att till ett
minimum nedbringa de med arbetsåtagandet förenade omkostnaderna, bland
vilka utgifterna för anordnande av bostad måhända ofta vore de största.
Därtill komme, att kojorna huvudsakligen beboddes under sommarhalvåret.
Bostäderna byggdes i regel en vid varje vägskifte med plats för det antal
man, som skulle arbeta å sträckan ifråga. Antalet dylika kojor syntes
approximativt kunna uppskattas till cirka 15 ä 20 per mil. På sådana
sträckor, där samtliga arbetare bodde i av dem uppförda kojor, kunde antalet
uppgå till 4 ä 5 per kilometer. Av arbetarna anordnade kojor, som beboddes
vintertid, byggdes understundom eller åtminstone i enstaka fall lika
primitivt som de för sommarbruk avsedda kojorna. Vanligen sökte man
emellertid för mötande av vinterkölden göra kojorna mera ombonade. Oftast
vore dessa kojor sammanbyggda med stall, enär hästar i regel erfordrades
för vinterarbetena. En del arbetare eller rättare sagt arbetslag syntes emellertid
ställa högre krav på sina bostäder och nedlade därför mera arbete
och omkostnader på desamma. Vid företagna undersökningar hade det sålunda
framgått, att arbetarna vid vissa vägskiften, som omfattade utbyggande
av större vägbankar och där arbetena sålunda påginge under längre
tid, hade anordnat timrade kojor av en mera solid och ändamålsenlig typ.
Av annan typ och standard än de av arbetarna i allmänhet uppförda
10
Dikning sarbeten.
Kungl. Majus proposition nr dl.
vöre de kojor, som vid vissa företag anordnats genom arbetsledningarnas
försorg och på dessas bekostnad och vilka arbetarna avgiftsfritt finge bebo.
Detsamma gällde även i viss mån örn de skogskojor samt fäbod- och slåtterstugor
m. m., som i vissa fall tagits i bruk för vägarbetarnas inkvartering.
Yid av skogs- och flottledsinspektören verkställda besiktningar hade en del
dylika härbärgen varit föremål för inspektion. I regel erbjöde desamma
goda inkvarteringsmöjligheter, och flera av dem motsvarade väl de fordringar,
som ställdes på för vinterbruk avsedda härbärgen för skogsarbetare.
Enligt uppgift från vägstyrelsens ordförande i Arjeplogs distrikt hade
vid ett vägföretag inom distriktet uppförts en tidsenlig arbetskoja för cirka
20 man samt stall för 3 hästar, men då arbetet huvudsakligen bedrivits
under den varma årstiden, hade arbetarna hellre än att bo i denna koja
uppfört provisoriska bostäder invid sina vägskiften. Yarje arbetslag örn
cirka 3 man hade ansett sig bo mera ostört i dessa, från vilka de efter behag
kunde gå till och från arbetet utan att störa eller störas av andra arbetare.
Yid vägskiftenas bortsättande på ackord hade uttryckligen fästs det
villkoret, att arbetarna själva skulle hålla och bekosta bostäder i de fall, de
ej ansåge sig kunna bo i kojan, som kostnadsfritt stöde till deras förfogande.
Yad slutligen anginge stallförhållandena hade, där ej hästarna kunnat inhysas
i gårdsstall, i det stora flertalet undersökta fall arbetsledningen uppfört
stall men i vissa fall arbetarna själva. De av arbetarna uppförda vore
mindre tillfredsställande, under det att flertalet av dem, som tillkommit genom
åtgärder från arbetsledningarnas sida, motSvarade ganska högt ställda
krav på ett tillfälligt stall.
Jämväl dikningsarbeten förekomme i stor utsträckning i glest befolkade
trakter. Under det att tidigare de s. k. krondikningarna, d. v. s. med statsanslag
eller statsbidrag utförda utdikningar av myrar och mossar, vore de
oftast förekommande, tilldroge sig numera de mycket omfattande dikningsarbeten,
som årligen verkställdes med syfte att förbättra skogsmarkernas
virkesproducerande förmåga, huvudintresset.
Dikningsarbetet, vilket i regel bortsattes på ackord till ortsbefolkningen,
vore ett utpräglat säsongarbete, som påginge endast under den blidare årstiden.
Angående dikningsarbetarnas antal hade inga upplysningar kunnat erhållas,
men syntes man med utgångspunkt från förefintliga uppgifter å den
längd diken, som grävts under år 1925, med en viss grad av sannolikhet
kunna uppskatta deras antal i Norrland, Dalarna och Yärmland till cirka
2,500.
Skogsdikningsarbeten bedreves ofta långt ifrån bebyggda orter. Arbetarna
kunde därför i allmänhet icke bo i sina hem, utan vore merendels hänvisade
att på annat sätt ordna sin inkvartering under den tid arbetet påginge.
Ibland erhölles härbärge i skogstorp eller fäbodstugor, men i de flesta fall
måste arbetarna logera i tillfälliga bostäder. Då dikningsarbetena i en mängd
fall bedreves först sedan trakterna övergåtts med avverkning, erhölles van
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
ligen bostad i de härbärgen, som kvarstode efter avverkningen. Dessa härbärgen
kunde å vissa trakter vara fullt användbara, även om de ej varit bebodda
på dera år, men i många fall kunde de ej tagas i bruk utan omfattande
reparationsarbeten. Saknades dylika kojor i närheten av arbetsplatsen,
bleve arbetarna i allmänhet nödsakade att själva uppföra tillfälliga bostäder.
Då det endast vore fråga örn att få tak över huvudet under den blidare årstiden,
bleve bostaden oftast av enklaste slag.
Beträffande frågan, i vilken utsträckning dikningsarbetarna vore hänvisade
att bo i tillfälliga bostäder, hade inga tillförlitliga uppgifter kunnat erhållas.
Av de uppgifter, som införskaffats, syntes man dock kunna sluta, att endast
en mindre del av ifrågavarande arbetare kunnat bo i sina hem eller innebo
i gårdar. Flertalet dikningsarbetare torde sålunda vara nödsakade att bo i
tillfälliga bostäder av olika slag.
Flottledsbyggnadsarbetena vore i huvudsak lokaliserade till Norrland samt
vissa delar av Kopparbergs och Värmlands län. Eftersom samtliga norrländska
flodsystem i huvudsak vore utbyggda för flottning, vore nämnda
arbeten icke så koncentrerade som tidigare, då ofta samtliga i ett vattendrag
för flottningens bedrivande erforderliga anläggningar utfördes samtidigt.
Dylika mera omfattande nyregleringar av flottleder förekomme numera huvudsakligen
i de minsta och från bygden mest avlägsna bäckarna, varför arbetarna
i dylika täll alltid vore hänvisade att bo i tillfälliga bostäder. Under
senare år hade ett flertal dylika ödebygdsarbeten utförts under ledning av
statens flottledsbyggnadsingenjör, som sorterade under domänstyrelsen. Även
i de redan reglerade flottlederna utfördes emellertid årligen betydande arbeten,
men avsåge dessa huvudsakligen underhåll av anläggningar samt ombyggnads-
och kompletteringsarbeten.
Arbetet utfördes i regel på ackord och bortsattes i allmänhet till kooperativa
arbetslag eller enskilda flottningsarbetare, vilka vanligen tillhörde
ortsbefolkningen.
Liksom väg- och dikningsarbetena vore flottledsbyggnadsarbetet ett säsongarbete.
I mindre flottleder, bäckar och mindre bivattendrag påbörjades underhålls-
och förbättringsarbetena ofta, så snart flottningsarbetet på försommaren
avslutats, och påginge därefter, örn arbetenas omfattning det påfordrade, med
kortare uppehåll för slåtter och skörd till senhösten. I huvudvattendragen
och de större bivattnen bedreves byggnadsarbeten företrädesvis under vintern,
då det låga vattenståndet underlättade arbetenas utförande.
Några exakta uppgifter å det antal arbetare, som årligen sysselsattes med
förevarande arbete, hade ej kunnat erhållas, men syntes antalet kunna uppskattas
till cirka 3,700.
Då fråga vore örn nyreglering av ett vattendrag för inrättande av allmän
flottled, uppfördes vanligen i första hand de härbärgen, som enligt det vid
flottledssynen upprättade och av vattendomstolen fastställda förslaget ansetts
erforderliga för flottningsarbetarnas härbärgerande under flottningstiden.
Vid behov användes dessa härbärgen såsom bostäder för flottledsbyggare.
Vid flottledsarbeten i redan reglerade vattendrag toges vid flott
-
Flottleds
byggnads
arbeten.
Slutanmärk
ningar.
12 Kungl. Majus proposition nr 41.
lederna befintliga flottningskojor i första liand i anspråk för arbetarnas inkvartering,
i den mån de ej kunde erhålla bostad i byar eller gårdar. Då
emellertid dessa kojor vore uppförda för användning under flottningstiden,
vore de i regel icke anordnade för vinterbruk utan måste för detta ändamål
vinterbonas. Endast örn dylika fiottningskojor icke funnes att tillgå,
uppfördes särskilda kojor, vilka då mången gång kunde bliva rätt så provisoriska,
särskilt örn de uppfördes av arbetstagarna själva och på dessas egen
bekostnad.
Enligt från arbetsgivarehåll erhållna uppgifter rörande flottledsarbetarnas
inkvarteringsförhållanden, avseende sommaren 1926, hade ungefär två tredjedelar
av arbetsstyrkan varit inkvarterade i flottningskojor eller andra för tillfälligt
bruk avsedda bostäder, medan enligt arbetarorganisationernas uppgifter
motsvarande procenttal ställt sig högre. Under vinterarbeten skulle enligt
sistnämnda uppgifter de i kojor inkvarterade arbetarnas antal, relativt sett,
vara väl så högt som under sommaren, varemot enligt övriga sagesmän endast
mellan en tredjedel och hälften av arbetarna då varit hänvisade att logera i
tillfälliga bostäder.
Enligt de mera detaljerade uppgifter, som avgivits av statens flottledsingenjör
och några flottningsföreningar, hade vid av dessa bedrivna arbeten
av här ifrågavarande slag 12.5 % av arbetarna bott i sina hem och 27.5 %
innebott i gårdar, medan 59 % kunnat använda sig av vid flottlederna uppförda
baracker och kojor och ett mindre antal (1 %) logerat i mera provisoriska
bostadsanordningar.
\id flottledsarbeten, som bedreves vintertid, användes i vissa fall hästar
för framkörning av virke och sten. Örn körkarlarna bodde i kojor, uppfördes
provisoriska stall för hästarna. Att döma av de inkomna uppgifterna
syntes emellertid flertalet hästar inhysas i gårdsstall.
Skogs- och flottledsinspektören hade under förra delen av år 1926 besiktigat
ett antal härbärgen vid flottledsbyggnadsarbeten utefter Pite och Erne
älvar, uppförda av resp. flottningsföreningar. Någon anmärkning mot deras
beskaffenhet upptoges icke i redogörelsen.
Under rubriken slutanmärkningar anföres i socialstyrelsens utredning sammanfattningsvis
följande:
I de stora glest bebyggda vidderna i de inre delarna av Norrland måste
en stor del arbeten, såsom myrslåtter, skogshuggning, vägarbeten och dylikt,
utföras så långt hort från människoboningar, att de personer, som för egen
eller andras räkning sysselsättas med dylika arbeten, i stor utsträckning äro
hänvisade till att för erhållande av tak över huvudet för natten anlita de i
skogsbygderna nedärvda och hävdvunna metoderna för inrättande av ett tillfälligt
nattkvarter. Vad särskilt beträffar vägbyggnads-, flottledsbyggnadsoch
dikningsarbeten, hava de i det föregående lämnade uppgifterna givit vid
handen, att en stor del av dessa arbeten bedrivas på sådant avstånd från bebyggda
orter, att arbetarna icke skäligen kunna söka husrum i byar eller
gårdar utan måste anlita befintliga skogs- eller flottningskojor eller uppföra
särskilda provisoriska bostäder, vilka givetvis bliva av mer eller mindre primitiv
beskaffenhet.
Framhållas må emellertid, att bostads- och inkvarteringsförhållandena i viss
mån gestalta sig olika vid ifrågavarande olika slag av arbete. Alla tre äro
Kungl. Majus proposition nr 41.
13
visserligen utpräglade säsongarbeten, men de äro av olika varaktighet och tidsförläggning,
och bostadsförhållandena få helt naturligt sin karaktär av denna
omständighet. Diknings- och andra vattenavledniiigsarbeten bedrivas uteslutande
under den blidare årstiden. Vägbyggnadsarbetena pågå huvudsakligen
under sommaren och hösten, men det förekommer dock, att en del dylika arbeten
utföras även vintertid. Flottledsbyggnadsarbetena slutligen hava, såsom tidigare
påvisats, inom flera flottledsområden en betydande omfattning under
vinterhalvåret. Det ligger i sakens natur, att om tillfälligt uppförda bostäder
måste anlitas även under vintern, dessa för att motsvara skäliga fordringar böra
vara inredda och ombonade på ett helt annat sätt än de för uteslutande sommarbruk
avsedda härbärgena.
Medeltemperaturen är under senhösten ganska låg i de inre delarna av Norrland
(+3°--1° i oktober) — nattetid torde den i regel nedgå under frys
punkten
— varför logerande i primitiva sommarkojor då kan vara förenat med
vissa vådor i hälsoavseende.
Vid tillfälliga förläggningar av skogsarbetare ha numera ett flertal typer av
ändamålsenliga och jämförelsevis billiga flyttbara kojor blivit utexperimenterade.
Användande av dylika kojor skulle med säkerhet även för övriga ödebygdsarbetare
föra bostadsfrågan ett stort steg framåt. Särskilt vid vägbyggnadsföretag,
som pågå under flera år, skulle kostnaderna för flyttbara kojor per
meter väglängd bliva relativt obetydliga, och bör det även beaktas, att man
genom användande av dylika vanligen för 6—-8 man avsedda kojor skulle inbespara
de utgifter — huvudsakligen för dagsverken men även för virke — som
belöpa på uppförande av det stora antal tillfälliga småkojor, som byggas av
arbetarna själva. För arbetarna skulle användandet av dylika kojor medföra
en mycket avsevärd och efterlängtad förbättring av bostadsförhållandena. Den
omständigheten att arbetarna vid användande av dylika kojor skulle få något
längre väg till och från arbetet torde, enligt vad som från arbetarhåll vitsordats.
mer än väl uppvägas av förmånen att få bo någorlunda drägligt.
I till utredningen inkomna yttranden hava arbetarorganisationerna, såväl
Skogs- och flottningsarbetarförbundets avdelningar som en del lokala samorganisationer,
allmänt framhållit såsom ett oeftergivligt önskemål, att skogs-,
härbärges- och flottledshärbärgeslagarna måtte utsträckas till att omfatta även
vägbyggnads-, diknings- och flottledsbyggnadsarbeten. Dessa lagar uppgivas
ha varit till nytta för skogsarbetarna, ty de ha fått, visserligen inte alltid
klanderfria men dock betydligt bättre bostäder än förut.
Från arbetsgivarhåll har däremot stundom framhållits, att de arbeten, som
utredningen avser, ofta bedrivas under sådana ekonomiska förhållanden, att de
ej tåla vid någon större belastning genom sociala utgifter, och att ett ytterligare
reglementerande kunde befaras medföra en minskning av de redan nu
knappa arbetstillfällena i de norrländska skogsbygderna. Av åtskilliga från
arbetarhåll inkomna yttranden framgår också, att arbetarna på ett stort antal
platser f. n. ha dot mycket svårt och knappast möjlighet att existera. Ett
flertal organisationer rapportera, att i deras trakter intet väg-, diknings- eller
flottledsbyggnadsarbete förekommit under de senaste åren. En lokal samorganisation
skriver: »Det är bara inom kronoparken här, som litet väg- och dikningsarbete
bedrives. Och det räcker knappast mer än fjorton dagar. Härtill kommer
att vi äro nio torpare, som skola leva härav. Blir det inte bättre arbetstillgång
än nu, äro vi dömda att gå under av svält.» En annan yttrar: »Det finns ej
arbete av vare sig det ena eller andra slaget. Vi äro isolerade från ali förtjänst.»
En tredje framhåller bl. a,: »Arbetsförhållandena äro ej alls tillfredsställande.
Det är skogsarbeten av olika slag som utföras här, men de senaste åren och även
för närvarande råder ringa tillgång på arbete, varav följer mycket ringa och
dåliga förtjänster.»
14
Kungl. Majus proposition nr 41.
I allmänhet varna såväl vägstyrelser som revirförvaltare för en schablonmässig
utsträckning av skogshärbärgeslagen till ambulatoriska sommararbeten,
såsom vägbyggnader och skogsdikningar. Såsom sommarbostäder förordas
antingen tält och »camping» i moderna former eller också skogsbornas hävdvunna
torvkåtor och bakvardar, vilka under den blidare årstiden anses utgöra
en sundare och myggfriare tillflykt än timmerkojor och jordkulor.
Emellertid framgår det av åtskilliga yttranden från revirförvaltare, vägstyrelser
och flottningsföreningar, att det nära samband, som faktiskt förefinnes
mellan å ena sidan de under lagstiftningen och skogshärbärgesinspektionen
nu inbegripna skogs- och flottningsarbetena och å den andra de av
nämnda lagstiftning ej berörda skogsdiknings-, väg- och flottledsbyggnadsarbetena,
medfört att även inom den senare arbetsgruppen bostadsförhållandena
i viss utsträckning ordnats efter de normer, som gälla för den förra. Såsom
torde framgå av i det föregående meddelade uppgifter, har sålunda arbetsledningen
vid åtskilliga större vägbyggnadsföretag funnit lämpligt att på egen bekostnad
inreda härbärgen, ofta i enlighet med de av Domänstyrelsen och Socialstyrelsen
uppgjorda typritningarna till skogskojor. Detta har motiverats därmed.
ätt härbärgena därigenom bliva ändamålsenligare anordnade och bättre
uppförda, vilket i sin ordning gynnsamt påverkar arbetsron och arbetsintensiteten.
I vissa fall lära arbetarna lia nöjt sig med lägre ackordspriser, då kojor
av arbetsgivaren uppförts i närheten av arbetsplatsen — de ha då besparats den
långa gångtiden från och till bostaden före och efter dagsverket. »Första förutsättningen
för ett rationellt bedrivande av diknings- och skogskulturarbeten
m. m. i dessa ödemarker är», skriver en jägmästare, »att drägliga bostäder anordnas
för arbetarna, vilket ligger i arbetsgivarens eget intresse för utvinnande
av bästa arbetsprodukt till skäligt pris». »Revirförvaltningen», heter det
i en annan skrivelse, »sysslar endast med dikningsföretag i de allmänna skogarna,
vilka betraktas som vanliga skogsarbeten och likställda med skogsavverknings-
och kolningsarbeten, för vilka det redan nu åligger arbetsgivaren att
sörja för tillfällig bostad. Företagaren nödgas alltid tillse, att kojor, som
motsvara skäliga fordringar på en tillfällig bostad, finnas att tillgå, om överhuvud
ett arbete skall kunna bortsättas.
Åtskilliga flottningsföreningar förklara sig ha låtit vinterbona för sommarvistelsen
avsedda flottningsstugor, när dessa skulle härbärgera vintertid sysselsatta
strömrensningsarbetare. En vägstyrelseordförande skriver: »I två fall
ha vägarbetare inlogerats i skogs- och flottningskojor i närheten av arbetsplatsen.
I ett fall har vägstyrelsen låtit tillverka en isärtagbar, flyttbar koja
med dubbla väggar av späntade bräder, rymmande c:a 4 man. I denna koja
ha arbetarna förklarat sig bo förträffligt. I de flesta fall ha arbetarna förklarat
sig hellre bo i kojor — örn de äro uppsatta på drägligt sätt— än att vara
inlogerade i bondgårdar eller eljest hos bofasta. I en koja känna de sig
vara hemma hos sig själva. Vid större och längre vägbyggnader med milslånga
avstånd till någon bostad kan det givetvis vara fördelaktigt för både arbetaren
och arbetsgivaren, örn provisoriska bostäder beredas arbetaren, ty härigenom kan
möjligen mera produktivt arbete utvinnas.» Även från andra vägbyggnader
omtalas flyttbara kojor, av s. k. IBO- eller andra system, vilka uppföras och förflyttas
i mån av vägens framdragande dit, där byar och gårdar ej medgiva
bättre inkvartering.
Behovet och Socialstyrelsen har i sin skrivelse först till behandling upptagit spörs^heten
^av^ut huruvida oell i vilken omfattning en utsträckning av gällande lag
vidgad
lag- stiftning till väg-, flottledsbyggnads- och vattenavledningsarbete vore erforstiftmng.
derlig och genomförbar. Därvid har styrelsen erinrat om det beräknelig^ antal
Sorlal- arbetare, som enligt utredningen sysselsättas i de olika här ifrågavarande arbe
styrelsen.
15
Kungl. Majus proposition nr 41.
tena — framemot 4,(XX) vid vägbyggnadsarbeten, ungefär 3,700 vid fiottledsbyggnadsarbetena
oell cirka 2,500 vid dikningsarbetena — vilka tal emellertid hänföra
sig till samtliga arbeten av nämnda slag och således icke blott arbeten
i ödebygderna. Vidare har styrelsen framhållit, att av de upplysningar, utredningen
lämnat rörande arbetarnas bostadsförhållanden, d. v. s. hur de
fördela sig på vanliga bostäder samt kojor och dylikt, torde framgå, att av
väg- och flottledsbyggnadsarbetarna endast en mindre del sysselsättas i ödebygder
men att skogsdikningsarbetena syntes i alldeles övervägande mån
bedrivas i dylika trakter. Därefter anför styrelsen:
Med hänsyn till omfattningen av de nya skyldigheter, den ifrågasatta
lagstiftningsåtgärden skulle medföra, är att märka, att vägbyggnadsarbetena
till största delen och dikningsarbetena helt och hållet äro förlagda till den
blidare årstiden, vilket givetvis är ägnat att medföra lindring i kraven på
härbärgenas beskaffenhet. För flottledsbyggnadsarbetena gäller endast i
mindre mån nämnda lindringsgrund, då dessa arbeten äro fördelade på olika
årstider, men torde man kunna förvänta, att de arbetare, som sysselsättas
med desamma, skola kunna i väsentlig utsträckning begagna sig av de härbärgen,
som äro uppförda åt tlottningsmanskapet. Även vid skogsdikning
lär, då sådant arbete oftast får efterfölja avverkning, bostäder finnas att
tillgå i de för avverkningsarbetarna uppförda härbärgena.
Av vad nu anförts torde framgå, att den förpliktelse att hålla arbetarna
med härbärge, varom här är fråga, är av relativt föga betungande beskaffenhet
i jämförelse med den härbärgeringsskyldighet, som införts genom skogsöda
flottledsliärbärgeslagarna och som kanske gäller i förhållande till det
övervägande antalet av de antagligen till mer än 100,000 uppgående arbetarna
vid skogsavverkning och flottning.
Betraktar man den föreliggande lagstiftningsfrågan från principiell synpunkt,
lär det icke kunna förnekas, att arbetarna vid de arbetsföretag, till
vilka det är ifrågasatt att utsträcka härbärgeringslagstiftningen, med ungefär
lika berättigande som skogsavverknings-, kolnings- och flottningsarbetarna
kunna göra anspråk på att beredas tillgång till härbärgen vid arbeten i ödebygder.
Visserligen bedrivas, såsom ovan nämnts, dessa arbeten i övervägande
mån eller till stor del under den blidare årstiden, men torde med
hänsyn till klimatet i de trakter, varom här förnämligast är fråga, ett någorlunda
ombonat nattlogi få anses från hälsovårdssynpunkt påkallat. Oskäligt
synes ej heller vara, att arbetarna under sin vistelse i obygden äga tillgång
till en '' bostad, där de vid uppehåll i arbetet, t. ex. under längre oväder,
kunna med någon grad av trevnad uppehålla sig.
Beträffande den omständigheten att ifrågavarande arbeten övervägande
eller till stor del bedrivas under den blidare årstiden, är vidare att märka,
att den gällande härbärgerings skyldigheten med hänsyn till prestationens
beskaffenhet i viss mån är ställd i förhållande till bl. a. klimatet och härbärgets
användningstid. I skogs- och fiottningshärbärgeslagarna stadgas
nämligen bl. a., att härbärge skall erbjuda tillfredsställande skydd mot
köld och nederbörd samt med hänsyn till den tid, varunder härbärget kan
förväntas komma till användning, motsvara skäliga fordringar på en tillfällig
bostad. Detta stadgande är för övrigt icke direkt straffgaranterat utan förutsätter,
i likhet med arbetarskyddslagens bestämmelser rörande yrkesfara,
för sitt genomförande tvångsvis särskilt beslut av överordnad myndighet
— i regel föregånget av förgäves av vederbörande tillsynsorgan meddelade
anvisningar.
Framhållas må även, att riksdagen vid sitt antagande av 1 § i skogs -
16
Kunni. Majus proposition nr 41.
härbärgeslagen givit uttryck åt det förbehåll, att ingripande i allmänhet icke
komme att äga ruin vid skogsavverkningsföretag, vilka med hänsyn till arbetarnas
antal och tidslängden för arbetet vore av obetydlig omfattning. Denna
inskränkning, som beaktats ej blott i avseende å nu nämnda arbetsföretag
utan jämväl i fråga örn övriga arbeten, som omfattas av härbärgeslagarna,
skulle väl komma att iakttagas även beträffande de verksamhetsområden,
vilka den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden skulle avse, Möjligen borde nu
berörda inskränkning komma till uttryck i kungörelsen angående tillsynen
å de föreskrivna härbärgena.
Givetvis skulle den utsträckta härbärgeringsskyldigketen komma att fölen
del därav berörda arbetsföretag medföra ökade omkostnader. I betraktande
av att härbärgen ändock på sina håll redan tillhandahållas och att
ett motsatt förhållande torde påverka arbetslönens höjd, skulle emellertid
kostnadsökningen sannolikt ej bliva alltför betydande.’ Såsom förut framhållits,
komme också det antal arbetare, som skulle beröras av lagstiftningsåtgärden,
att vara tämligen begränsat.
Yad särskilt vägbyggnadsarbeten angår, vill det för övrigt synas, som
örn flyttbara härbärgen i viss omfattning borde kunna komma till användning.
Enligt styrelsens mening torde man sålunda kunna jakande besvara det
i den remitterade riksdagsskrivelsen uppställda spörsmålet, huruvida en lagstiftning,
likartad med den, som innefattas i skogshärbärges- och flottledshärbärgeslagarna
kunde anses erforderlig och genomförbar beträffande vägocli
vattenavledningsföretag samt flottledsbyggnadsarbeten.
Med den tillika i riksdagsskrivelsen framställda frågan, i vilken omfattning
den eventuella lagstiftningen kunde anses erforderlig och genomförbar,
vill det synas, som örn man väsentligen åsyftat vattenavledningsföretagen.
I fråga örn dylika företag säges nämligen i motiveringen tili riksdagens
beslut i ämnet, att beträffande sänkning eller urtappning av sjö eller fördjupning
eller utvidgning av vattendrag m. m. skäl synas kunna tala för ett
inrymmande under lagstiftningen i fråga, medan vägande betänkligheter åter
kunna anföras mot att utsträcka dess tillämpning till att gälla jämväl i
kultursyfte vidtagna avdikningsåtgärder.
Otvivelaktigt torde nu angivna uppdelning av vattenavledningsföretagen ej
sakna fog för sig, då ju behovet av härbärgen givetvis i regel gör sig starkare
gällande vid arbetsföretag av- större varaktighet och med talrikare
arbetsstyrka. Emellertid lär i de delar av landet, för vilka den ifrågasatta
lagstiftningen huvudsakligen är avsedd, d. v. s. Norrlands och Dalarnas
skogs- och fjälltrakter, ej i någon vidare omfattning förekomma andra vattenavledningsföretag
än sådana, som lia till ändamål att åvägabringa avdikning
av skogsmark, och skulle alltså ett beaktande av anförda uttalande leda till,
att vattenavledningsföretagen över huvud taget lämnades oberörda av den
ifrågavarande lagstiftningsåtgärden. Då skogsdikningsarbeten ej sällan å
eller invid samma plats under längre tid sysselsätta ett avsevärt antal arbetare,
skulle ett dylikt resultat från skyddssynpunkt givetvis vara att beklaga,
Med den uppfattning örn arbetsgivarens skyldigheter, som ligger till grund
för lagen örn arbetarskydd och kommit till uttryck i yrkesfarekommitténs
förut återgivna allmängiltiga bestämmelse rörande härbärgeringsskyldighet
torde onekligen bäst överensstämma att låta den utsträckta lagstiftningen
omfatta alla slag av vattenavledningsföretag utan annan begränsning än som
kan ligga i förut berörda förbehåll beträffande företag av obetydlig omfattning.
Anpassningen av kraven på härbärgets beskaffenhet efter förhållandena
i de olika fallen och det varsamma sättet för lagstiftningens genom
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
17
förande, vilka båda omständigheter jämväl ovan berörts, synas också bereda
säkerhet mot oskäliga anspråk på härbärgen vid de mindre dikningsföretagen.
För övrigt lär, såsom redan påpekats, skogsdikning i regel företagas
å trakter, där avverkning ägt rum och där dikningsarbetarna sålunda vanligen
lia möjlighet att begagna de härbärgen, som uppförts åt awerkningsarb
etarna.
Beträffande väg- och dikningsarbeten bär i flertalet yttranden gjorts gällande,
att något verkligt behov av lagstiftning icke förelåge. Utlåtanden i
sådan riktning hava avgivits av domänstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
länsstyrelserna i Värmlands, Västernorrlands och Jämtlands län,
skogsägareförbundet — vars yttrande i denna del är begränsat till skogsdikniugar
och byggandet av smärre skogsvägar — skogsvårdsföreningen, Värmlands
och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, svenska arbetsgivareföreningen,
sågverksförbundet samt det stora flertalet av de underordnade
myndigheter, som avgivit yttrande i ärendet. I enahanda riktning har länsstyrelsen’
i Västerbottens län uttalat sig i fråga örn vattenavledningsarbete.
Till stöd för den mening, som sålunda hävdats, hav bl. a. åberopats, att ifrågavarande
arbeten huvudsakligen utfördes på sommaren, då något behov av
särskilt inrättade bostäder icke förefunnes, samt att däri sysselsattes allenast
ett ringa antal arbetare. Vidare har framhållits, att den av socialstyrelsen
verkställda utredningen icke gåve vid handen, att några missförhållanden
förelåge. Av länsstyrelsen i Jämtlands län har påpekats, att det norrländska
jordbruket i vissa fall, t. ex. vid skogs- och myrslåtter, bedreves under samma
förhållanden som nu ifrågavarande arbeten och att de kojor, som därvid
användes, ingalunda vore bättre än de bostäder, som begagnades vid vägoch
dikningsarbeten. Då befolkningen således vid utförandet av arbete för
egen räkning använde sig av samma slags bostäder som vid väg- och dikningsarbeten,
syntes icke något behov ur arbetarskyddssynpunkt föreligga
av särskilt inrättade bostäder för sistnämnda arbeten.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har beträffande vägarbeten ytterligare
anfört, att dessa i allmänhet uppdelades i mindre skiften lämpliga för övertagande
av den jordbruksidkande ortsbefolkningen. För att göra det möjligt
för denna att utföra arbetet vid sidan av jordbruket bestämdes den tid, inom
vilken vägarbetet skulle vara slutfört, så lång som möjligt, och lämnades
befolkningen frihet att utföra arbetet på tid, som bäst lämpade sig för densamma.
Skalle bostäder uppföras, måste man tillse, att de bleve effektivt
utnyttjade. Detta skulle medföra koncentrering av arbetstiden, vilket skulle
bliva till stort men för ortsbefolkningen. Styrelsens erfarenhet vore, att den
befolkning det här gällde obetingat föredroge provisoriska bostäder framför
baracker. De provisoriska bostäderna lämnade dessutom ett gott skydd mot
regn, vind, mygg och eventuellt förekommande nattkyla, ej sällan bättre än
barackerna. Därför hände det ofta, att provisoriska bostäder uppfördes,
ehuru baracker funnes tillgängliga inom den närmaste kilometern. Vidare
påverkade dessa i omedelbar närhet av arbetsplatsen uppförda provisoriska
bostäder på ett utomordentligt sätt arbetsintensiteten och därigenom även
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 85 haft. (Nr 41.) 4 si 2
Remiss
yttranden.
Väg- och
dikningsarbeten.
18
Kungl. Majus proposition nr 41.
arbetskostnaderna och arbetsförtjänsten. I de fall, då befolkningen vore så
gles, att arbetare från andra orter måste anlitas, och bostäder av den anledningen
kunde visa sig erforderliga, torde arbetsledningen icke underlåta
att uppföra dylika. För vinterarbeten (oktober—maj) måste även utan lagbestämmelser
sörjas för såväl arbetarnas som dragarnas härbärgerande, då
klimatet i Norrland lade oöverstigliga hinder i vägen för arbetenas bedrivande
utan tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd. Då ifrågavarande
vägbyggnadsföretag utfördes med statsbidrag och styrelsen fastställde
arbetsplan för desamma, syntes bostadsfrågan bäst kunna lösas på det sättet,
att styrelsen ålade vederbörande förslagsställare att vid uppgörande av förslag
till vägföretag taga frågan örn uppförande av bostäder under omprövning
och, där sådana ansågos nödvändiga, upptaga desamma i arbetsplanen.
Liknande synpunkter, som de av styrelsen anförda hava jämväl framhållits av
länsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands län.
I fråga om skogsdikningarna hava utom andra domänstyrelsen och skogsvårdsföreningen
erinrat, att dessa arbeten i allmänhet koncentrerades till
välbelägna skogar och därför mera sällan bedreves i ödebygder, samt att
där så vore fallet vederbörande kunde använda de för avverkningsarbetena
uppförda bostäderna. Länsstyrelsen i Jämlands län har anfört, att, såvitt länsstyrelsen
kunnat inhämta, det icke vore riktigt att, som socialstyrelsen gjort
gällande, för skogsdikning i allmänhet ett avsevärt antal arbetare sysselsattes
under en längre tid på samma plats.
Vad angår genomförbarheten av den föreslagna lagstiftningen har länsstyrelsen
i Jämtlands län beträffande vägarbetena anfört, att anslaget till
dylika arbeten inom de norrländska länen vore otillräckligt i förhållande
till behovet. En ökad belastning med döda kostnader skulle ytterligare
minska det för själva vägarbetena tillgängliga beloppet. Örn lagstiftningen
utsträcktes att omfatta jämväl dessa arbeten, borde därav följa, att också
anslagen höjdes.
I fråga örn dikningsarbetena har länsstyrelsen framhållit, att dessa vore
kulturåtgärder, vars avkastning måste räknas på lång sikt, och vilka därför
vore känsliga för kostnadsökningar. Det skulle enligt länsstyrelsens förmenande
vara skada, örn hinder lades för dessa åtgärder till gagn för en kommande
generation genom en lagstiftning, som icke vore nödvändig för den nu
levande. Liknande synpunkter hava framförts av domänstyrelsen, länsstyrelserna
i Västernorrlands och Västerbottens län, en del underordnade myndigheter,
skogsägareförbundet, skogsvårdsföreningen, Värmlands och västra
Bergslagens skogsarbetsgivareförening, arbetsgivareföreningen och sågverksförbundet.
I en del yttranden hava vidare uttalats farhågor för att en alltför sträng
lagtillämpning, mot vilken inga betryggande garantier funnes, kunde komma
att ställa hinder i vägen för smärre arbeten av ifrågavarande slag. Domänstyrelsen
har för sin del föreslagit, att i den blivande kungörelsen angående
tillsynen å ifrågavarande härbärgen borde inflyta föreskrift om att ingripande
ej skulle ske beträffande företag, vilka med hänsyn till arbetarnas antal och
tidslängden för arbetet vore av obetydlig omfattning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 41. -4
Slutligen Ilar länsstyrelsen i Jämtlands län framhållit, att en inspektion
av ifrågavarande vitt kringspridda och ofta relativt kortvariga arbeten skulle
komma att ställa sig oskäligt dyrbar.
För att därefter övergå till de myndigheter och andra, som — i allmänhet
utan att närmare yttra sig angående behovet och genomförbarheten av en utvidgad
lagstiftning — tillstyrkt eller lämnat utan erinran socialstyrelsens
förslag att utsträcka ifrågavarande lagstiftning till väg- och vattenavledningsarbeten,
får jag nämna, att denna ståndpunkt intagits av länsstyrelserna i
Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län, arbetslöshetskommissionen,
landsorganisationen samt en del underordnade myndigheter.
Beträffande vägarbeten har förslaget jämväl tillstyrkts av länsstyrelsen i
Västerbottens län, därvid länsstyrelsen, under framhållande av att till vägarbeten
icke alltid kunde hänföras brobyggnadsföretag, hemställt, att dessa
måtte uttryckligen inordnas under lagen. I de fall, där förslaget tillstyrkts,
har i allmänhet såsom skäl för en utsträckning av lagstiftningen anförts,
att ifrågavarande arbetare kunde, med hänsyn till de förhallanden, varunder
arbetet bedreves, med ungefär lika stort berättigande som skogsavverknings-,
kolnings- och flottningsarbetare göra anspråk pa att komma
i åtnjutande av bostadsförmåner. Landsorganisationen har i sitt yttrande
återgivit uttalanden från pappersindustri-, skogs- och flottnings- samt sågverksindustriarbetareförbunden,
vari framhållits, att arbetare, som sysselsattes
vid ifrågavarande arbeten, ofta finge bo i alltför primitiva bostäder,
som ej tillnärmelsevis fyllde de blygsammaste krav på människoboning,
vilket förhållande särskilt under den kallare årstiden medförde stor risk
för deras liv och hälsa. Arbetslöshetskommissionen, som meddelat, att
kommissionens erfarenhet på området vore skäligen begränsad, har uttalat,
att i den mån ifrågavarande arbeten utfördes på längre avstånd från bebodda
trakter torde även på många håll föreligga ett verkligt behov för arbetarna
att erhålla lagstiftningens hjälp för bostadsförhållandenas ordnande.
Lantbruksstyrelsen, vars yttrande endast avser i odlingssyfte vidtagna
diknings- och vattenavledningsarbeten, har linder erinran att även dylika
företag, örn än i ringa antal, förekomme i glest befolkade trakter, förordat,
att desamma måtte inrymmas under den ifrågasatta lagstiftningen.
Även beträffande flottledsbyggnadsarbeten har i åtskilliga yttranden gjorts
gällande, att något egentligt behov av lagstiftning ej förelåge. Av dem, som
uttalat sig i denna riktning, må nämnas domänstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
länsstyrelserna i ''Värmlands och Västernorrlands län,
arbetsgivareföreningen, sågverksförbundet ävensom samtliga förutnämnda
flottningsföreningar utom Moälvens flottningsförening, vilken ej haft något att
erinra mot förslaget i denna del. De skäl, som anförts till stöd för att lagstiftning
ej behövdes, hava huvudsakligen varit följande. I de sällsynta fall,
då nybyggnad av flottleder förekomme, uppfördes först de bostäder, som
vöre avsedda- att användas av flottningsmanskapet. Då dessa också kunde
anviindas av de arbetare, som byggde flottleden, vore några särskilda bostäder
för dem ej erforderliga. Jämväl vid ombyggnads- och reparations
-
Flottledsbygg
nadsarbeten.
I yttranden
framställda
krav på Ytterligare
utvidgning
av
lagstiftningen.
20 Kungl. Majus proposition nr 41.
arbeten, som vore de vanligast förekommande, kunde de för fiottningsmanskapet
uppförda bostäderna användas. Då så ej läte sig göra, uppfördes
bostäder trots att lagbestämmelser ej funnes. Den av socialstyrelsen verkställda
utredningen gåre ej heller vid handen, att några missförhållanden
förelåge. En särskild omständighet att taga i betraktande vid bedömande
av frågan om lagstiftning behövdes vore jämväl det förhållandet, att allenast
ett ringa antal flottledsbyggnadsarbetare sysselsattes i ödebygder. Utöver
de skäl, som sålunda anförts, må även erinras örn att domänstyrelsen framhållit,
att då flottningsarbetet å avlägset belägna platser toge sin början
tidigt på våren, uppfördes flottningsarbetarnas härbärgen å dessa platser
med beaktande av att de kunde erbjuda tillfredsställande skydd mot köld.
Därest byggnads- eller reparationsarbetet utfördes vintertid, torde dock
enligt styrelsens förmenande ej sällan erfordras, att byggnaderna bättre
ombonades.
Med avseende å genomförbarheten av en utsträckning av lagstiftningen
till nu ifrågavarande arbeten har sågverksförbundet anfört, att dessa arbeten
redan för närvarande droge betydande kostnader och att en ökning därav
skulle komma att ofördelaktigt inverka på det ekonomiska utbytet av skogsbruket.
Liknande synpunkter hava framhållits av samtliga förutnämnda
flottningsföreningar utom Moälvens flottningsförening. Slutligen har liksom
beträffande väg- och vattenavledningsarbeten uttalats, att en allt för sträng
lagtolkning kunde komma att ställa hinder i vägen för smärre arbeten, och
har domänstyrelsens förut omnämnda förslag örn införande av en bestämmelse
i kungörelsen angående tillsynen å liärbergena, att ingripande ej skulle
ske beträffande företag av obetydlig omfattning, även avseende å flottledsbyggnadsarbeten.
A andra sidan har skogsvårdsföreningen under framhållande av att ifrågavarande
arbeten i stor utsträckning utfördes under vinterhalvåret förklarat sig
anse det icke vara mer än rätt och billigt, att arbetsgivarna sörjde för att arbetarna
ägde tillgång till bostäder. Ehuru föreningen hade anledning antaga att
så redan i allmänhet vore fallet, syntes det föreningen, att ett lagstiftningstvång
härutinnan utan olägenhet kunde genomföras. Skogsägareförbundet, med vilket
^ Vrmlands och Y östra Bergslagens skogsarbetsgivareförening instämt, har
ansett skäl föreligga för en utsträckning av lagstiftningen till att avse arbeten
med utbyggande av helt nya flottleder. Därjämte har länsstyrelsen i Jämtlands
län förordat, att lagstiftningen måtte utsträckas att omfatta större flottledsbyggnadsarbeten.
I övrigt har socialstyrelsens förslag i denna del tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län samt av arbetslöshetskommissionen
och landsorganisationen, därvid som skäl för tillstyrkan i huvudsak
anförts enahanda synpunkter som ifråga örn väg- och vattenavledningsarbete.
Slutligen vill jag omnämna, att länsstyrelsen i Norrbottens län föreslagit
en utsträckning av skogshärbärgeslagens tillämpningsområde till att avse
allt arbete, som bedreves i glest befolkade trakter. Därjämte har landsorganisationen,
under framhållande av att stuveriarbete emellanåt bedreves
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
å avsides liggande platser, föreslagit, att nämnda lag måtte utsträckas att
omfatta jämväl dylikt arbete.
I det utlåtande, som ligger till grund för riksdagens förevarande fram- Departementsställning,
uttalade andra lagutskottet efter erinran örn de goda verkningar chefenden
nu gällande lagstiftningen medfört å bostadsförhållandena inom därav berörda
yrkesgrupper, att det syntes följdriktigt, att därest ett verkligt behov
i liknande avseende visades föreligga jämväl beträffande andra slag av arbeten,
dessa inordnades under lagstiftningen. Emot den sålunda uttalade
uppfattningen är givetvis icke något att erinra. Jag vill även i anslutning
till socialstyrelsens yttrande framhålla, att med hänsyn till arbetets natur
arbetarna vid nu ifrågavarande arbetsföretag med ungefär lika berättigande
som skogsavverknings-, kolnings- och flottningsarbetarna synas kunna göra
anspråk på att tillgång till härbärgen vid arbeten i ödebygder beredes dem.
Emellertid är det naturligen tydligt, och utskottet har jämväl givit uttryck
däråt, att hänsyn måste tagas även till frågan, huruvida med beaktande av
praktiska synpunkter en utvidgning av lagstiftningen lämpligen låter sig
genomföra.
Yad då till en början beträffar vattenavledningsföretagen, till vilka dikningsarbeten
hänförts, ansåg redan andra lagutskottet vägande betänkligheter
kunna anföras mot utvidgning av lagstiftningen till att omfatta i skogskultursyfte
vidtagna avdikningsåtgärder. Den tvekan, som sålunda på denna
punkt yppades i utskottets utlåtande, underströks ytterligare vid ärendets
behandling i riksdagen, varjämte tillika betonades, att det allenast gällde
att få en undersökning till stånd. Den nu verkställda utredningen synes
mig ock giva vid handen, att berörda tvekan var välgrundad. I flertalet
yttranden bär en utvidgning av lagstiftningen till att omfatta dikningsarbeten
avstyrkts. Närmast torde därvid skogsdikningarna hava åsyftats, medan i odlingssyfte
vidtagna dikningsarbeten, vilka blott till ett ringa antal lära förekomma
i glest befolkade trakter, mindre uppmärksammats. Angående de skäl,
som anförts till stöd för den i yttrandena intagna ståndpunkten, får jag hänvisa
till den föregående redogörelsen. Jag vill allenast erinra därom, att dessa
arbeten uteslutande bedrivas under sommaren, då behovet av särskilda
bostäder är ringa; under denna tid plägar befolkningen i vissa egna arbeten
använda primitiva bostäder, varjämte vid skogsdikningarna de för awerkningsarbetarna
uppförda härbärgena ofta lära kunna nyttjas. Därtill kommer, att
arbetena i fråga i regel icke torde tåla vid kostnadsökningar, i följd varav
en härbärgeslagstiftning rörande dikningsarbeten skulle kunna utgöra ett
hinder mot att sådana arbeten bomme till stand. Pa grund av vad salunda
förekommit och då andra vattenavledningsföretag än dikningsarbeten icke
ur nu förevarande synpunkt äro av något egentligt intresse, bär jag ansett
mig, åtminstone för närvarande, icke kunna tillstyrka en utvidgning av härbärgeslagstiftningen
till att avse diknings- och vattenavledningsföretag.
Likartade synpunkter som de nu beträffande dikningsarbetena anförda
torde kunna göras gällande i fråga örn vägarbetena. Enligt vad andra
lagutskottet i sitt berörda utlåtande anförde syntes en utsträckning av lag
-
22
Kungl. Maj:ts proj)osition nr 41.
stiftningen särskilt påkallad — förutom i fråga om vissa flottledsbyggnadsarbeten
— med avseende å ^^byggnadsarbeten i Norrlands ödebygder. Beträffande
andra vägarbeten skulle således något mera framträdande behov av
lagstiftning icke vara för handen. I fråga örn vägarbetena i Norrlands ödebygder
torde emellertid vissa möjligheter finnas att utan lagstiftning bereda
arbetarna tillfredsställande bostäder. Jag syftar på väg-och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag att ålägga den som uppgör förslag till vägföretag att taga
frågan örn uppförande av bostäder under omprövning samt att, där sådana
anses nödvändiga, upptaga desamma i planen för arbetets utförande. Ett
dylikt förfaringssätt skulle kunna tillämpas beträffande de vägföretag, som
här närmast äro av intresse, nämligen sådana enkla bygdevägar och ödebygdsvägar,
för vilkas byggande statsbidrag åtnjutes. Enligt gällande bestämmelser
— kungörelsen den 16 maj 1930 (nr 163) — prövas arbetsplanen
i fråga örn enkla bygdevägar av länsstyrelsen, som även kontrollerar arbetets
utförande, medan arbetet beträffande ödebygdsvägar utföres genom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg. Nu antydda möjlighet att ordna
bostadsfrågan beträffande här nämnda vägar synes mig fördelaktigare än att
utvidga härbärgeslagstiftningen. Örn riksdagen icke uttalar någon erinran
häremot, torde åtgärder för realiserandet av berörda förslag få vidtagas.
Vad övriga vägar beträffar, vill jag i anslutning till det nyss anförda framhålla,
att behovet av en utvidgning av härbärgeslagstiftningen icke torde
vara av sådan beskaffenhet, att detsamma med hänsyn till de nackdelar, som
skulle kunna bliva följden av en dylik lagstiftning, nu bör tillgodoses. I sistnämnda
hänseende må särskilt erinras örn det men, som en lagstiftning
ansetts komma att medföra för den jordbruksidkande ortsbefolkningen. På
anförda grunder synes mig någon utvidgning av ifrågavarande lagstiftning till
vägarbeten icke nu böra äga rum.
Jämväl i fråga örn flottledsbyggnadsarbeten torde väl i viss mån förhållandena
gestalta sig på likartat sätt som beträffande diknings- och vägarbetena.
Emellertid är det att märka, att dessa arbeten i stor utsträckning pågå
under vintern och tidigt på våren ävensom att möjlighet att på annat sätt
än genom lagstiftning trygga ifrågavarande arbetare vid tillgång till lämpliga
bostäder, passande även för vinterbruk, ej torde vara för handen. Såsom
nyss antyddes, uttalade andra lagutskottet år 1925, att behov av utvidgad
liärbärgeslagstiftning särskilt syntes förefinnas i fråga örn mera omfattande
byggnadsarbeten vintertid å flottleder. Socialstyrelsens förslag örn en utvidgning
av lagstiftningen på denna punkt har ock i större eller mindre
omfattning tillstyrkts, utom av andra, av flertalet hörda länsstyrelser, vissa
arbetsgivaresammanslutningar samt en flottningsförening. Domänstyrelsen,
som ansett behov av lagstiftning ej föreligga, har dock framhållit, att
flottningsarbetarnas bostäder ej sällan behövde bättre ombonas, därest de
skulle användas vintertid. Emot en utvidgad lagstiftning har just invänts,
att flottledsbyggarna skulle kunna nyttja flottarnas härbärgen, men dessa
torde i allmänhet vara uppförda med tanke på att begagnas allenast sommartid.
Anmärkta förhållande torde emellertid leda till, att en utvidgning
23
Kungl. Majus proposition nr 41.
av lagstiftningen blir jämförelsevis föga betungande för arbetsgivarna, eftersom
i de fall, då bostäder, ehuru icke vinterbonade, finnas, allenast omboning
lärer erfordras för att härbärgena skola vara lagenliga. Vidare har
anmärkts, att blott ett ringa antal arbetare sysselsättas i ödebygder. Detta
är val riktigt, men nämnda omständighet bör givetvis icke i och för sig vara
avgörande. Vad slutligen angår farhågorna för en alltför sträng lagtolkning,
är det säkerligen att förvänta, att den hittills i härbärgeslagstiftningen iakttagna
praxis, att ingripande ej sker beträffande företag, vilka med hänsyn
till arbetarnas antal och tidslängden för arbetet äro av obetydlig omfattning,
jämväl skall vinna tillämpning framdeles, oavsett örn lagstiftningens tilllämpningsområde
utökas. Under hänvisning till vad jag här anfört tillstyrker
jag en utvidgning av lagstiftningen till att avse fiottledsbyggnadsarbeten.
De i vissa yttranden framställda kraven å ytterligare utsträckning av lagens
tillämplighetsområde har jag icke funnit skäl biträda.
Beträffande formen för den ifrågasatta lagstiftningens genomförande yttrade
andra lagutskottet vid 1925 års riksdag:
På sätt av socialstyrelsen [i utlåtande över motionen] påpekats, kunna
olika vägar tänkas för genomförande av en eventuellt behövlig lagstiftning
i motionens syfte. Antingen kan vid förestående revidering av arbetarskyddslagen
i denna"intagas allmänna bestämmelser angående arbetsgivares plikt att
under vissa angivna omständigheter sörja för härbärgen åt arbetare å avlägset
liggande arbetsplatser, där tillgång till bostad ej finnes, samt åt Kungl. Majit
överlämnas att i administrativ ordning utfärda de särskilda föreskrifter, som
härutinnan kunna befinnas erforderliga, eller ock kunna de i motionen omförmälda
slagen av arbete inordnas under den för vissa yrken redan gallande
särlagstiftningen i förevarande hänseende. Socialstyrelsen har för den senare
eventualiteten förordat, att vägbyggnads- och vattenavledningsföretagen skulle
hänföras under skogshärbärgeslagen, men beträffande flottledsbyggnadsarbeten
ifrågasatt, att dessa lämpligare borde hänföras under flottledsharbargeslagen.
I händelse en sådan uppdelning, vilken synes hava visst stod i de
olika arbetenas art och de omständigheter, under vilka desamma förrattas,
skulle befinnas läglig, torde en omarbetning i vissa delar av fiottledsharbärgeslagen
bliva för ändamålet erforderlig. Ett närmare övervägande angående
lämpligaste sättet för genomförandet av en eventuell utsträckning av
nu gällande lagstiftning i ifrågavarande hänseende till att omfatta järn val i
motionen avsedda arbetsområden synes vara pakallat.
Formen för
lagstiftningens
genomförande.
Andra lagutskottet
1925.
Angående detta spörsmål anförde socialstyrelsen i skrivelsen den 19 maj
1927, efter erinran örn styrelsens och andra lagutskottets yttranden härutinnan
år 1925:
Enligt styrelsens uppfattning lider det icke tvivel, att en allmängiltig föipliktelse
för arbetsgivaren att vid ödebygdsarbeten bereda sina arbetare tillgång
till härbärge är välmotiverad och står i god överensstämmelse med
de bärande grunderna för arbetarskyddslagen. Nu förefinnas emellertid sedan
åtskilliga år de två merberörda särskilda lagarna i förevarande avseende
_ en uppdelning av lagstiftningen, örn vars nödvändighet styrelsen foi
övrigt icke är övertvgad — och är den ena av deni eller flottledshärbärges -
Social
styrelsen.
Remiss
yttranden.
Departements
chefen.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
lägen dessutom på visat sätt anknuten till vattenrättslagstiftningen. I betraktande
därav ilar styrelsen icke ansett sig böra påyrka ett upptagande av
en allman föreskrift i ämnet, utan vill styrelsen biträda den meningen, att
elen asyttade utsträckningen av härbärgeringsskyldigheten lämpligen kan
ernns genom utvidgning av den gällande lagstiftningen rörande nämnda skyldighet.
4 råga uppstår då, örn man, såsom motionären föreslagit, skall
utvidga allenast skogshärbärgeslagen eller, såsom styrelsen i sitt yttrande
till andra lagutskottet ifrågasatt, skall på visst sätt uppdela tilläggen lia
nämnda lag och flottledshärbärgeslagen.
, .. ™ första påseendet synes det onekligen mest naturligt att åvägabringa
harbargeringsskyldighet vid flottledsbyggnadsarbeten, d. v. s. arbeten för
tiottieds anläggning, utvidgning, förbättring eller underhåll, genom ett tillägg
till flottledshärbärgeslagen. Denna lag är emellertid avfattad med hänsyn
uteslutande tagen till den i viss mån genom särskild lagstiftning reglerade
regelbundet återkommande flottningen. Sålunda torde det bl. a. vara tvivelaktigt,
örn den för lagen väsentliga bestämmelsen, att det tillkommer vattendomstol
avgöra, huruvida och varest härbärge skall anordnas vid allmän
flottled lämpligen skulle kunna utvidgas till att avse tillgodoseendet jämväl
av bostadsbehovet vid de sporadiskt förekommande byggnadsarbetena. Ett
inbegripande under lagen av flottledsbyggnadsarbeten skulle även, såsom av
andra lagutskottet påpekats, påkalla en omarbetning av lagen i vissa delar.
i m ;!, a*gärtl torde onekligen möta svårigheter på grund av flottnings°?fl
flottleds byggnadsarbetenas olikartade beskaffenhet. Styrelsen har alltså
vid förnyat övervägande av nu berörda fråga kommit till den slutsatsen, att
järnvä! rlottledsbyggnadsarbetet bör inbegripas under skogshärbärgeslagen
med vars övriga tillämpningsföremål det är ganska jämförbart.
Av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig i förevarande
spörsmål, har länsstyrelsen i Norrbottens län förordat en allmängiltig föreskrift
i arnnet. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ansett, att frågan
örn anordnande av härbärgen åt arbetarna vid vattenavledningsföretag och
vid nyanläggning av allmän flottled lämpligen kunde upptagas till bedömande
vid den syn, som enligt vattenlagen skulle föregå dylikt företag.
Därjämte har skogsvårdsföreningen framhållit, att en skyldighet att anordna
bostäder vid flottledsbyggnadsarbeten borde införas i flottledshärbärgeslagen.
Redan på grund av att jag ej ansett lagstiftning örn beredande av härbärgen
åt arbetarna vid vägarbeten och vattenavledningsarbeten nu böra komma
till stånd, har jag ej kunnat förorda införandet av en allmän skyldighet Klarbo,
sgi vale att anordna bostäder åt arbetare, vilka hava sin verksamhet
förlagd till glest befolkade trakter.
Beträffande frågan, örn skyldighet att åvägabringa bostäder åt flottledsbyggnadsarbetarna
bör regleras i skogshärbärgeslagen eller i flottledshärbärgeslagen,
har jag i likhet med socialstyrelsen anslutit mig till förstnämnda alternativ.
Emot denna ståndpunkt skulle möjligen kunna åberopas den omständigheten,
att svårigheter kunde yppa sig för arbetsgivarna, som i regel
icke lära vara ägare till den flottleden angränsande marken, att erhålla för
uppförande av härbärgen erforderlig mark. I dylikt fall skulle ett sådant
tvångsförfarande mot strandägare, som enligt vattenlagen må äga rum för
anskaffande vid allmän flottled av härbärgen åt flottningsmanskapet, behöva
25
Kungl. Majda proposition nr 41.
tillgripas, och vore därför en utvidgning av flottledshärbärgeslagen, vilken
anknyter till vattenlagstiftningen, att föredraga. Emellertid torde i de jämförelsevis
få fall, då särskilda bostäder skulle beliöva uppföras — ej sällan
lära redan befintliga bostäder kunna efter erforderliga förbättringar användas
— några dylika svårigheter icke behöva befaras. Utan tvivel kunna
nämligen markägarna förväntas upplåta den obetydliga mark för nu ifrågavarande
ändamål, som kan behövas, helst som några olägenheter därigenom
icke torde upijkomma för dem utan de tvärtom måhända kunna påräkna någon
inkomst av upplåtelsen. Skulle likväl i något fall hinder möta mot disponerande
av nödig mark, blir naturligen underlåtenhet att anordna härbärge
utan påföljd för arbetsgivare, som kan påvisa dylikt hinder.
De ändringar, som påkallas av den av mig förordade utvidgningen av
skogshärbärgeslagen, beröra lagens rubrik samt 1 § första och andra styckena.
1 rubriken samt 1 § första stycket har flottleds byggnadsarbete tillagts i uppräkningen
av de arbeten, varå lagen har avseende. I andra stycket har där
stadgad skyldighet att bereda stallrum vid skogsavverkning utsträckts att
avse flottledsbyggnadsarbete, vid vilket arbete hästar liksom vid skogsavverkning
komma [till användning under vintertid. De ändringsförslag, för
vilka jag här redogjort, överensstämma väsentligen med vad socialstyrelsen,
såvitt nu är i fråga, hemställt.
Körande 1 § tredje stycket, som utsäger vilka som äro att anse såsom arbetare
och arbetsgivare och därvid endast förklarar, att 2 § arbetarskyddslagen skall
gälla, har socialstyrelsen anfört, att vid de arbeten, som den av styrelsen
ifrågasatta lagstiftningsåtgärden skulle avse och som i regel torde utföras
av ackordstagare med av dem anlitade biträden, tvekan ej sällan torde kunna
yppa sig, vem som rätteligen skulle anses såsom arbetsgivare, och att det
måhända kunde synas påkallat att få besked därom genom en uttrycklig bestämmelse.
Förhållandet syntes emellertid vara enahanda beträffande skogsavverknings-
och kolningsarbeten, varå skogshärbärgeslagen ägde tillämpning,
och hade saknaden i denna lag av en dylik bestämmelse, såvitt styrelsen
visste, icke föranlett några avsevärda svårigheter. Genom hänvisningen till
2 § arbetarskyddslagen torde det enligt styrelsens mening väl också få anses
klarlagt, att icke ackordstagaren utan den, för vilkens räkning och nytta arbetet
utfördes, vid härbärgeslagens tillämpning skulle anses såsom arbetsgivare. I
likhet med socialstyrelsen har jag icke funnit anmärkta förhållande böra
föranleda ändring på denna punkt av skogshärbärgeslagen.
överflyttning av länsstyrelsernas nuvarande uppgifter enligt lagen å
yrkesinspektionens chefsmyndighet.
I 3 § skogshärbärgeslagen stadgas, att tillsynen å efterlevnaden av lagen,
på sätt Konungen närmare föreskriver, utövas av länsstyrelse, som därvid
åtnjuter biträde av befattningshavare vid yrkesinspektionen samt i det allmännas
tjänst för skogsvård anställd personal. Åsyftade närmare bestämmelser
liro meddelade i kungörelse]! den 19 december 1919 (nr 822) angående
Gällande
bestämmelser
i ämnet.
Tidigare
behandling
av frågan.
Socialstyrelsen
den 19 maj
1927.
26 Kungl. Maj.ts proposition nr 41.
tillsyn å härbärgen för skogsavverknings-, kolnings- och flottningsarbetare,
sedermera ändrad genom en kungörelse av den 6 juni 1924 (nr 186). Enligt
berörda bestämmelser skall det biträde, som länsstyrelserna jämlikt nämnda
lag äga att vid tillsyn å efterlevnaden av densamma åtnjuta, lämnas dels av
en särskilt förordnad specialinspektör (skogs- och flottledsinspektören), dels
av skogsstatens befattningshavare, dels ock, i den mån vederbörande skogsvårdsstyrelser
på framställning av länsstyrelserna därtill samtycka, av de
hos skogsvårds styrelserna anställda befattningshavare.
I nämnda lagrum i skogshärbärgeslagen meddelas ock genom hänvisning till
38 § arbetarskyddslagen bestämmelser örn lagens tvångsvisa genomförande.
Med stöd härav kan en arbetsgivare exempelvis förbjudas att använda ett
härbärge eller ett stall utan att viss åtgärd vidtages, och överträdelse av
förbudet drabbas på grund av hänvisning till 45 § ar lie tar skyddslagen av
straff. Befogenheten att meddela dylikt förbud tillkommer länsstyrelserna.
Av de båda uppgifter, som skogshärbärgeslagen sålunda tillagt länsstyrelserna,
var det allenast lagens tvångsvisa genomförande, som tillkom länsstyrelserna
enligt de förslag, vilka legat till grund för skogshärbärgeslagen
(propositionerna nr 353 år 1918 och nr 53 år 1919). Enligt nämnda förslag
skulle däremot tillsynen å lagens efterlevnad i överensstämmelse med vad
socialstyrelsen härutinnan hemställt utövas av yrkesinspektionens befattningshavare.
Andra lagutskottet vid 1919 års lagtima riksdag föreslog emellertid
i stället (utlåtande nr 16) den anordning av tillsynen, som sedermera
blev gällande lag. Såsom skäl härför anförde utskottet utom annat, att
den i propositionen föreslagna anordningen av tillsynen ej torde bliva
ändamålsenlig. Arbetsplatserna växlade ofta, och bostäderna bleve därför
i allmänhet mer eller mindre tillfälliga. Det vore då av vikt, att tillsynen
inträffade så snart, att meddelade föreskrifter eller förbud komme till tilllämpning,
innan arbetet avslutats. Av nämnda skäl syntes önskvärt, att
tillsynen såvitt möjligt anknötes till lokala organ. Utskottet ansåge därför,
att tillsynen borde överlämnas åt länsstyrelserna med biträde av de i det
allmännas tjänst för skogsvård anställda befattningshavare ävensom av en
tjänsteman vid yrkesinspektionen. Detta utskottets utlåtande blev av riksdagen
godkänt (skrivelse nr 72).
I sitt förut berörda förslag till utvidgad lagstiftning i ämnet, avgivet den
19 maj 1927, har socialstyrelsen jämväl till behandling upptagit frågan örn
ändring av tillsynen å lagens efterlevnad. Styrelsen föreslog överflyttning
av tillsynen från länsstyrelserna till socialstyrelsen i egenskap av yrkesinspektionens
chefsmyndighet. Till stöd härför anförde styrelsen:
Den nu gällande anordningen av tillsynen å skogshärbärgeslagens efterlevnad
torde principiellt sett kunna betecknas såsom mindre lyckad. Tillsynen
är såsom nämnts uppdragen åt vederbörande länsstyrelser, men sannolikt
torde dessa myndigheter, överliopade som de äro med andra och dem
så att säga närmare liggande uppgifter, icke ha möjlighet att ägna mycken
uppmärksamhet åt detta sitt uppdrag. Den egentliga, ledande och drivande
inspektionskraften lär också utgöras av en befattningshavare vid yrkes
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 11. 27
inspektionen, som enligt omförmiilda kungörelse av den 19 december 1919
förordnats till specialinspektör. Enligt lagen står denne inspektör såsom
biträde åt vederbörande länsstyrelse under denna myndighets ledning, men
i egenskap av befattningshavare vid yrkesinspektionen är han tillika underställd
yrkesinspektionens chefsmyndighet, som jämväl i nämnda kungörelse
av den 19 december 1919 tillerkännes vissa befogenheter i avseende å här
ifrågavarande tillsyn. Inspektören kan sålunda i sin verksamhet bli föremål
för stridiga direktiv. I praktiken lia väl nu berörda förhållanden hittills
icke medfört några större olägenheter, men då nu fråga ändock är örn en
viss revision av lagen, har det synts lämpligt att söka få till stånd en mer
rationell anordning i förevarande avseende. Härtill kommer, att styrelsen
i sitt den 2 november 1925 avgivna betänkande med förslag till reviderad
lag örn arbetarskydd föreslagit, att länsstyrelserna skulle i allt väsentligt
befrias från de uppgifter med denna lags tillämpning, som f n. åligga dem,
och att yrkesinspektionens chefsmyndighet skulle övertaga de mer betydelsefulla
av dessa uppgifter. Denna åtgärd, som mötts med nära nog enhälligt
gillande från länsstyrelsernas sida, synes skäligen böra efterföljas av att
länsstyrelserna jämväl fri tagas från skyldigheten att övervaka skogshärbärgeslagens
efterlevnad.
Med hänsyn till den föreslagna utsträckningen av härbärgeslagstiftningens
tillämpningsområde har man att överväga, huruvida berörda förändring kan
anses påkalla någon ändring jämväl i avseende å tillsynens anordning. I
fråga örn de eventuellt nytillkommande flottledsbyggnads- och skogsdikningsföretagen
torde det vara uppenbart, att den meromnämnde specialinspektören
jämte skogsvårdspersonalen skulle vara väl kvalificerade för de nya tillsynsuppgifterna.
Någon oskälig ökning av deras arbetsbörda skulle väl ej heller
dessa till synsuppgifter medföra, då de skulle avse ett relativt måttligt antal
arbetsföretag och de sannolikt i regel komme att fullgöras i samband med
andra respektive tillsyn sorgan åliggande funktioner.
Av de myndigheter och sammanslutningar, som efter remiss yttrat sig
över socialstyrelsens förslag, har det stora flertalet tillstyrkt ifrågavarande
överflyttning eller ock lämnat densamma utan erinran. Bland dem, vilkas
yttranden varit av dylik innebörd, må särskilt framhållas samtliga i ärendet
hörda länsstyrelser ävensom domänstyrelsen. Landsorganisationen Ilar i sitt
yttrande hemställt dels att arbetsgivare, som ämnade igångsätta företag av här
ifrågavarande slag, måtte åläggas anmäla detta till inspekt]onsmyndiglieterna,
innan arbetet påbörjades, dels ock att omedelbar straffpåföljd måtte stadgas
för arbetsgivare, som ej fullgjorde tillsynsorganens föreskrifter.
I en inom andra kammaren vid 1929 års riksdag väckt motion (nr 311)
yrkach1 herr Johansson i Sollefteå m. fl. utredning och förslag till stärkande
av skogs- och flottledsliärbärgeslägarnas samt den i samband därmed utövade
yrkesinspektionens effektivitet. I motiveringen anfördes bl. a.:
I sådana fall, då i enlighet med skogsliärbärgeslagens föreskrifter framställningar
örn förbud för arbetsgivare att använda vissa härbärgen och stallar
för inkvartering av skogsarbetare och deras hästar ingivits till länsstyrelserna,
har handläggningen av dessa ärenden i de flesta fall tagit så lång tid
i anspråk, att arbetena hunnit avslutas, innan länsstyrelsernas beslut förelegat.
Att detta förhållande icke, varit ägnat att ingiva förtroende flir denna
lagstiftning torde ej förvåna. Ärenden av detta slag måste handläggas
snabbt, flir att det avsedda syftet skall kunna nås. Men detta torde icke
vara möjligt med hänsyn till deli stora arbetsbörda, som uppgives pavola
länsstyrelserna. Det skulle därför vara ägnat att befordra tillsynens effekti
-
Remiss
yttranden.
Motion vid
1929 års
riksdag.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
vitet om befogenheten att meddela sådant förbud, som nyss omförmälts,.
kunde överflyttas från länsstyrelserna till socialstyrelsen, som ju är yrkesinspektionens
chefsmyndighet. I anslutning härtill men även oberoende härav
bör tillsynen örn efterlevnad av skogs- och flottledshärbärgeslagarna överflyttas
från länsstyrelserna till den under yrkesinspektionens chefsmyndighet
sorterande skogs- och flottledsinspektören, vilken ju såsom nämnt sedan är
1925 utövar tillsynen av arbetarskyddslagens efterlevnad vid skogsavverknings-,
kolnings-, flottnings- och flottledsbyggnadsarbeten.
Över motionen inhämtade andra lagutskottet yttrande av bl. a. socialstyrelsen,
som i sin tur hörde skogs- och flottledsinspektören. Denne anförde
efter erinran örn motionärernas anmärkningar å länsstyrelsernas handläggning
av ärenden rörande meddelande av förbud enligt skogshärbärgeslagen:
En
undersökning av de ärenden av detta slag, som varit föremål för behandling,
utvisar, att handläggningen av dylika ärenden i flera fall medfört
en sådan tidsutdräkt, att de meddelade förbuden kommit att sakna betydelse,
åtminstone under då pågående avverkningssäsong. En resolution i anledning
av dylik anmälan från en jägmästare, ingiven till länsstyrelsen den 27
februari 1920, gavs sålunda den 3 maj samma år, varvid meddelades, att
ehuru arbetsgivaren hade eftersatt honom enligt skogshärbärgeslagen åliggande
skyldighet, anmälan icke för närvarande kunde föranleda till någon Kungl.
Maj:ts befallningsliavandes åtgärd, enär avverkningarna vid ifrågavarande
arbetsställe voro för året avslutade. I ett annat fall hade av en skogsarbetare
ingivits dylik framställning i en skrivelse, som inkom till vederbörande
länsstyrelse den 28 mars 1924. Länsstyrelsens resolution i ärendet meddelades
dock först den 14 november påföljande år. I tvenne av en revirförvaltare
gjorda dylika framställningar, som inkommit till vederbörande länsstyrelse
den 22 februari 1928, gavs resolution den 16 juni samma år.
Under den tid, som förflyter från överlämnandet av en dylik framställning
till dess länsstyrelsens resolution föreligger, måste tillsynsorganen ställa
sig avvaktande. Givet är då, att en dylik långsam handläggning av ärendena
icke är ägnad att öka tillsynsorganens intresse för handhavande av denna
tillsyn. De av dylika ärenden direkt intresserade skogsarbetarna kunna
även, örn handläggningen av desamma tager för lång tid i anspråk, lätt få
den uppfattningen, att tillsynsorganen sakna möjlighet att med framgång
inskrida mot tredskande arbetsgivare och att den ifrågavarande lagstiftningen
i dylika fall är utan betydelse.
Behandling av ärenden av här ifrågavarande slag har dock ej undantagslöst
medfört så lång tidsutdräkt som ovan angivits. I ett fall meddelade
sålunda länsstyrelsen på därom av vederbörande tillsynsorgan gjord framställning
förbud av här ifrågavarande slag telegrafiskt dagen efter det dylik
framställning därom inkommit, och i ett under år 1929 avgjort dylikt ärende
förelåg länsstyrelsens resolution ungefär en vecka efter det framställning örn
förbud inkommit till länsstyrelsen.
För egen del anförde styrelsen rörande bestämmelserna örn tillsynen å
lagens efterlevnad:
Anlitandet av skogsstatens och skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare
såsom lokala tillsynsorgan torde otvivelaktigt lia visat sig vara en lämplig
åtgärd, även örn deras tid merendels icke synes hava räckt till för inspektionsverksamhet
på sätt och i den omfattning, man vid lagstiftningens tillkomst
torde hava tänkt sig. Ifrågavarande befattningshavare måste likväl
29
Kungl. Majus proposition nr 41.
med hänsyn till sitt stora antal, sin person- och lokalkännedom, sina fackinsikter
och sin praktiska erfarenhet anses utgöra en värdefull tillgång för
tillsynsverksamheten. Däremot torde anordningen med att lägga överinseendet
över nämnda verksamhet hos länsstyrelserna icke kunna sägas lia
varit lämplig.
Styrelsen erinrade därefter örn sina uttalanden i detta avseende i skrivelsen
den 19 maj 1927 samt anförde vidare:
Framhållas må slutligen, att för överflyttande på yrkesinspektionens chefsmyndighet
av det länsstyrelserna nu åvilande överinseendet å tillsynen av
ifrågavarande lagars efterlevnad även torde tala. det förhållandet, att skogsocli
flottledsinspektören fr. o. m. år 1925 av Kungl. Majit förordnats att i
egenskap av specialinspektör utöva tillsyn av arbetarskyddslagens efterlevnad
vid skogsavverknings-, kolnings-, flottnings- och flottledsarbeten. I nämnda
egenskap sorterar denne sålunda för närvarande direkt under yrkesinspektionens
chefsmyndighet.
Styrelsen anförde ytterligare, att av skogs- och flottledsinspektörens yttrande
i ärendet framginge, att handläggningen inom länsstyrelserna av ärenden örn
meddelande av förbud mot användningen av härbärgen och stallar m. m.
med få undantag visat sig medföra sådan tidsutdräkt, att syftemålet med
tvångsförfarandet mer eller mindre förfelats. Styrelsen yttrade, att detta
förhållande, vilket syntes böra sättas i samband med länsstyrelsernas stora
och mångskiftande arbetsbörda, givetvis ur de synpunkter, inspektören anfört,
måste väcka betänkligheter. Därefter anförde styrelsen:
I betänkande med förslag till reviderad arbetarskyddslag har styrelsen
Even föreslagit, att befogenheten att meddela i 38 § av den nuvarande lagen
angivna förbud skall överflyttas från länsstyrelserna till yrkesinspektionens
chefsmyndighet. Örn detta förslag genomfördes, skulle, då såsom nämnts i
skogshärbärgeslagen hänvisas till berörda stadgande i arbetarskyddslagen, i
och därmed även motsvarande befogenhet enligt förstnämnda lag överflyttas
på yrkesinspektionens chefsmyndighet. Därest revisionen av arbetarskyddslagen
skulle dröja, lärer emellertid intet hinder möta mot att oberoende
därav vidtaga har åsyftade ändring av skogshärbärgeslagen. Vare sig en
ändring av sistnämnda lag på denna punkt genomföres på den ena eller
andra vägen, torde samtidigt motsvarande ändring böra komma till stånd
beträffande flottledshärbärgeslagen.
Styrelsen uttalade vidare, att sålunda ifrågasatta ändringar säkerligen i
viss grad skulle återverka stärkande på effektiviteten av tillsynen å lagarnas
efterlevnad.
Andra lagutskottet förklarade i utlåtande (nr 39) över motionen bl. a.,
att utskottet icke ansåge sig kunna taga ställning till styrelsens förslag
örn överflyttning av tillsynen å lagarnas efterlevnad till yrkesinspektionens
chefsmyndighet, enär enligt utskottets mening frågan, vid vars lösningdelvis
olika synpunkter gjorde sig gällande i fråga örn de båda lagarna,
lämpligen borde prövas i samband med förslaget örn lagstiftningens utvidgning.
Ej heller ansåg utskottet sig böra taga ståndpunkt till spörsmålet
örn överflyttning av länsstyrelsernas befogenhet att meddela vissa förbud.
Enligt utskottets mening stöde nämligen denna fråga i samband med spörsmål,
som framförts under den pågående revisionen av arbetarskyddslagen.
Socialstyrelsen
den 28 sept.
1929.
30 Kungl. Majlis proposition nr 41.
Beträffande motionärernas yrkande hemställde utskottet om utredning pä
vad sätt lämpliga åtgärder kunde vidtagas för att öka effektiviteten av den
inspektion, som ägde rum enligt skogs- oell flottledshärbärgeslagarna.
Utskottets utlåtande blev av riksdagen godkänt, oell avlät riksdagen
skrivelse i ämnet den 17 maj 1929 (nr 184).
Sedan Kungl. Majit genom beslut den 14 juni 1929 anbefallt socialstyrelsen
att verkställa utredning och avgiva förslag i det av riksdagen angivna
hänseendet, har styrelsen fullgjort nämnda uppdrag i skrivelse den 28 september
1929. I skrivelsen har styrelsen, såvitt skogshärbärgeslagen angår,
föreslagit överflyttning från länsstyrelserna till yrkesinspektionens chefsmyndighet
dels av tillsynen å lagens efterlevnad dels ock av länsstyrelsernas
befogenhet med hänsyn till lagens tvångsvisa genomförande. Vidare innebar
förslaget en förstärkning av yrkesinspektionens arbetskrafter på området.
Såsom skäl för den föreslagna överflyttningen av tillsynen å lagarnas
efterlevnad anförde styrelsen bland annat följande:
Vad länsstyrelserna beträffar, är det ett känt förhållande, att deras arbetsbörda
på grund av den mångfald arbetsuppgifter, som tilldelats dem, är
mycket betydande. Det var därför knappast att förvänta, att länstyrelserna
skulle komma att taga någon mera ingående befattning med ifrågavarande
arbetsuppgift, som för övrigt ligger helt utom de områden, inom vilka särskild
sakkunskap är representerad inom länsstyrelserna. Erfarenheten har
även givit vid handen, att berörda förmodan visat sig riktig. Från länsstyrelsernas
sida har sålunda under de snart tio år, som skogs- och flottledshärbärgeslagarna
varit gällande, praktiskt taget intet initiativ tagits ifråga
örn tillsynens organisation och bedrivande. Däremot ha ärenden, uppkomna
i anledning av från skogsarbetare direkt till länstyrelsen framförda klagomål
över bristfälliga tillfälliga bostäder, i vissa fall handlagts på ett sätt,
som icke varit ägnat att ingiva förtroende för skogshärbärgeslagens effektivitet.
Under åren 1920 och 1921, då riktlinjerna för skogshärbärgesinspektionens
verksamhet närmare utformades, utfärdade flertalet länsstyrelser i de län,
där tillämpning av skogs- och flottledshärbärgeslagarna kunde tänkas komma
i fråga, inom socialstyrelsen utarbetade tjänstgöringsföreskrifter för de lokala
biträdande tillsynsorganen. Sedermera hava länsstyrelserna tagit befattning
med tillsynen huvudsakligen endast då det gällt åtgärders tvångsvisa genomförande,
d. v. s. meddelande av förbud mot användande av vissa härbärgen
och skogsstall antingen för all framtid eller till dess föreskrivna åtgärder
kommit till utförande.
Socialstyrelsen erinrade därefter örn de i förenämnda motion framställda
anmärkningarna rörande den tidsutdräkt, som varit förknippad med länsstyrelsernas
handläggning av ärenden angående meddelande av förbud enligt
skogshärbärgeslagen samt åberopade vad skogs- och flottledsinspektören i
sitt av mig förut återgivna yttrande år 1929 då anfört.
Börande frågan örn överflyttning å yrkesinspektionens chefsmyndighet av
länsstyrelsernas befogenhet med avseende å lagens tvångsvisa genomförande
hänvisade styrelsen till sitt yttrande därom i utlåtandet över motionen, för
vilket yttrande jag i det föregående redogjort.
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
31
Socialstyrelsens utredning anmäldes i statsrådet vid avlåtande av stats- Kungl. Majit
verksproposition till 1930 års riksdag. Beträffande de av styrelsen för- och
ordade organisationsändringarna anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Lubeck, (femte huvudtiteln s. 51), att vad styrelsen i nämnda
hänseende föreslagit utgjorde en fråga, som lämpligen borde upptagas till
prövning först i samband med motsvarande förslag beträffande arbetarskyddslagstiftningen
i dess helhet. Någon anledning att för det dåvarande taga
ställning till styrelsens förslag i nämnda del syntes departementschefen så
mycket mindre förefinnas, som erforderlig effektivitet borde kunna vinnas
även med länsstyrelserna som tillsynsmyndigheter.
Någon erinran mot detta uttalande förekom icke vid riksdagens behandling
av frågan (skrivelsen nr 5 A s. 9).
Av socialstyrelsen föreslagen förstärkning av yrkesinspektionens arbetskrafter
beviljades av 1930 års riksdag.
På sätt redan framgått av det föregående, äger frågan örn arbetarskydds- Förslaget till
lagens revision visst samband med nu behandlade spörsmål örn länsstyrel- re^^rav
sernas befogenhet beträffande skogshärbärgeslagens tvångsvisa genomförande, skyddslagen.
Med hänsyn härtill må erinras, att det förslag till ändring i vissa delar
av arbetarskyddslagen, som den 21 november 1930 underställdes lagrådets
granskning, innebar, att länsstyrelserna icke vidare skulle äga meddela i 38 §
av lagen avsedda förbud samt att denna befogenhet i enlighet med socialstyrelsens
hemställan skulle tillkomma styrelsen såsom yrkesinspektionens
chefsmyndighet. Genom hänvisningen i 3 § skogshärbärgeslagen till berörda
38 § skulle, därest nämnda lagförslag upphöjes till lag och ändring ej sker
i skogshärbärgeslagen, jämväl denna lags tvångsvisa genomförande ankomma
å socialstyrelsen.
I omförmälda 3 § skogshärbärgeslagen hänvisas även till två andra stadganden
i arbetsskyddslagen, vilka i det remitterade lagförslaget undergått vissa
ändringar, nämligen 31 och 45 §§. Ändringarna avse dels en utbyggnad av
institutionen med arbetarombud dels ock en höjning av bötesstraffet för överträdelse
av förbud, som meddelats med stöd av 38 §, från 500 till 1,000
kronor.
Såsom nyss erinrades, har länsstyrelsernas nuvarande befattning med det Departementstvångsvisa
genomförandet av arbetarskyddslagen enligt det till lagrådet re- chefen.
mitterade förslaget till ändring i denna lag överflyttats på yrkesinspektionens
chefsmyndighet. Att motsvarande ändring ock bör ske i fråga örn skogshärbärgeslagens
tvångsvisa genomförande synes mig utan vidare tydligt;
någon ändring i lagen behöver dock icke vidtagas, enär förhållandet regleras
genom en hänvisning till arbetarskyddslagen (38 §). Anförtros emellertid
befogenheten med avseende å skogshärbärgeslagens tvångsvisa genomförande
åt yrkesinspektionens chefsmyndighet, lärer anledning icke förefinnas att
bibehålla länsstyrelserna såsom tillsynsmyndighet beträffande samma lag.
En överflyttning härutinnan, som allmänt tillstyrkts i ärendet, synes mig
för övrigt i och för sig vara motiverad. I själva verket torde nämligen läns
-
Ifrågasatt
ändring i
flottledshärbärgeslagen.
#
32 Kungl. Majus proposition nr 41.
st}''relsernas befattning med tillsynen över lagens efterlevnad under den tid
som gått, sedan lagen trädde i kraft, väsentligen hava varit av formell natur.
I realiteten torde ansvaret för lagens efterlevnad liava vilat å statens skogsoch
flottledsinspektör, som i viktigare frågor samrått icke med länsstyrelserna
utan med yrkesinspektionens chefsmyndighet. En överflyttning av
länsstyrelsernas nu ifrågavarande uppgifter och deras samlande hos yrkesinspektionens
chefsmyndighet lärer ock i någon mån vara ägnad att öka
lagens effektivitet.
På grund av vad sålunda anförts har 3 § undergått den ändringen, att i
stället för orden »av Kungl. Maj:ts befallningsliavande, som därvid åtnjuter
biträde» insatts orden »under överinseende och ledning av yrkesinspektionens
chefsmyndighet». Såsom förut nämnts, hava av de lagrum i arbetarskyddslagen,
till vilka 3 § skogshärbärgeslagen hänvisar, förutom 38 § även
31 och 45 §§ undergått vissa ändringar i det till lagrådet remitterade lagförslaget
rörande arbetarskyddslagen. Genom den i sistnämnda paragraf
vidtagna straffskärpningen tillgodoses, såvitt skogshärbärgeslagen angår, ett
önskemål, som framställts bl. a. i den vid 1929 års riksdag väckta, förut
omförmälda motionen. Ändringen i 31 § angående arbetarombuden lärer
väl för skogshärbärgeslagens vidkommande vara av behovet mindre påkallad,
men någon anledning att icke låta de ändrade bestämmelserna gälla även
denna lag torde dock ej vara förhanden.
Yad beträffar landsorganisationens hemställan, att omedelbar straffpåföljd
matte stadgas för arbetsgivare, som ej fullgör tillsynsorganens föreskrifter,
synes mig skäl icke föreligga att i fråga örn skogshärbärgeslagens tvångsvisa
genomförande stadga ett från arbetarskyddslagens regler avvikande förfarande.
Ej heller har jag funnit tillräcklig anledning att såsom landsorganisationen
föreslagit ålägga arbetsgivare, som ämnar igångsätta företag av
bär ifrågavarande slag, att anmäla detta till inspektionsmyndiglieten, innan
arbetet påbörjas.
Med hänsyn till förslaget örn ändrad organisation av tillsynen å skogshärbärgeslagens
efterlevnad samt örn överflyttning från länsstyrelserna till yrkesinspektionens
chefsmyndighet av befogenheten att meddela vissa förbud kunde
möjligen ifrågasättas motsvarande ändring i den förut omförmälda flottledsliärbärgeslagen.
Enligt 5 § i denna lag utövas tillsynen å lagens efterlevnad
av länsstyrelse, som därvid åtnjuter biträde av befattningshavare vid yrkesinspektionen
samt i det allmännas tjänst för skogsvård anställd personal,
d. v. s. samma bestämmelser gälla som i fråga örn skogshärbärgeslagen. Vad
angår framtvingandet av härbärgeringsskyldighetens fullgörande, äro vissa föreskrifter
meddelade i flottledsliärbärgeslagen och vattenlagstiftningen. Enligt
3 § flottledsliärbärgeslagen prövas frågor örn härbärges uppförande vid allmän
flottled av vattendomstol, därvid vissa bestämmelser i vattenlagen bliva tilllämpliga.
Angående underhåll av härbärge gäller enligt samma lagrum vad
örn underhåll av skyddsbyggnader vid allmän flottled är stadgat i lagen den
19 juni 1919 örn flottning i allmän flottled; i denna lag hava länsstyrelserna
33
Kungl. Majus proposition nr 41.
tillagts vissa befogenheter i och för härbärgenas vidmakthållande. Därjämte
stadgar 4 § flottledshärbärgeslagen, att örn den, som i enskild flottled innehar
flottningsrätten, skulle underlåta att sörja för härbärgen åt arbetarna, länsstyrelsen
äger vid vite förbjuda honom att bedriva flottning i flottleden utan
att hava vidtagit av länsstyrelsen angivna åtgärder. I sina här förut omförmälda
skrivelser den 19 maj 1927 och den 28 september 1929 föreslog
socialstyrelsen överflyttning till yrkesinspektionens chefsmyndighet av tillsynen
å flottledshärbärgeslagens efterlevnad samt av den i 4 § av samma
lag stadgade befogenheten att meddela förbud mot flottning i enskild flottled.
Någon ändring ifrågasattes däremot icke beträffande vattendomstolarnas befattning
med härbärgena eller länsstyrelsernas befogenheter enligt lagen örn
flottning i allmän flottled.
Den av styrelsen föreslagna ändringen synes mig ej böra vidtagas. Yad
allmän flottled angår, är ett härbärge, uppfört för flottningsarbetarnas härbärgerande
under flottningstiden, i flera avseenden att likställa med andra
anläggningar och byggnader för flottleden. Enligt lagen örn flottning i
allmän flottled utöva vidare länsstyrelserna tillsyn å sådan flottleds skötsel
och underhåll samt flottningsförenings verksamhet, och länsstyrelserna äro
på sätt nyss antyddes jämväl utrustade med befogenhet att vidtaga erforderliga
åtgärder i fall av försummelse att vidmakthålla härbärgena. Med
hänsyn till dessa förhållanden lärer det icke vara lämpligt att ställa härbärgena
vid allmän flottled under annan tillsynsmyndighet än länsstyrelse.
Då det givetvis är önskvärt, att tillsynsmyndigheten är densamma i fråga
om härbärgen vid allmänna och vid enskilda flottleder, synes ej heller för
de senares vidkommande någon ny anordning för tillsynen böra föreslås.
Lika litet torde det vara lämpligt att å yrkesinspektionens chefsmyndighet
överflytta den länsstyrelserna för närvarande tillkommande befogenheten att
beträffande enskild flottled förbjuda flottning i flottleden.
I 6 § andra stycket flottledshärbärgeslagen meddelas bestämmelser örn
s. k. arbetarombud. Bestämmelserna äro avfattade i nära anslutning till
31 § arbetarskyddslagen. Då på sätt nyss erinrats nämnda lagrum undergått
vissa ändringar i det till lagrådet remitterade lagförslaget, kunde det
sättas i fråga, örn icke motsvarande ändringar i nu förevarande stadgande
borde vidtagas. Emellertid hava ändringarna i 31 § arbetarskyddslagen i
främsta rummet föreslagits för att söka vinna ökad medverkan från arbetarnas
egen sida i kampen mot olycksfallen. Dylika skäl föreligga icke här. Ej
heller eljest torde behov av ändring i flottledshärbärgeslagens föreskrifter
rörande arbetarombud hava yppat sig. På grund härav och då någon annan
ändring icke synes böra vidtagas i flottledshärbärgeslagen, har jag ansett
jämväl G § andra stycket böra bliva oförändrat.
Departementschefen uppläser härefter det inom socialdepartementet utarbetade
förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 25 april 1919
(nr 222) angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning oell kolning av
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 35 käft. (Nr 41.) r 3i 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
härbärge åt arbetarna m. m. av den lydelse, bilaga (Bilaga A) till detta protokoll
utvisar, samt hemställer, att för det ändamål, § 87 regeringsformen
omförmäler, lagrådets utlåtande över förslaget måtte genom utdrag av pi-otokollet
inhämtas.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen bifalla.
Ur protokollet:
Bertil Wirseen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
35
Bilaga A.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av lagen den 25 april 1919 (nr 222) angående
beredande i vissa fall vid skogsavverkning oell kolning
av härbärge ät arbetarna lii. m.
Härigenom förordnas, att rubriken till lagen den 25 april 1919 angående
beredande i vissa fall vid skogsavverkning och kolning av härbärge åt arbetarna
m. m. samt 1 och 3 §§ i lagen skola, 1 §i nedan angivna delar, erhålla
följande ändrade lydelse:
Lag
angående beredande i vissa täll vid skogsavverknings-, kolnings- oell
flottledsbyggnadsarbete av härbärge åt arbetarna m. m.
1 §• •
Bedrives skogsavverknings-, kolnings- eller flottledsbyggnadsarbete på sådant
avstånd från ställe, där bostad finnes att tillgå, att det icke skäligen kan
påfordras, att arbetarna skola begiva sig dit för erhållande av natthärbärge,
åligger det arbetsgivaren att sörja för att arbetarna å eller i närheten av
arbetsstället äga tillgång till sådant härbärge.
Vid skogsavverknings- och flottledsbyggnadsarbete åligger det arbetsgivaren
att jämväl sörja för att å eller i närheten av arbetsstället finnes
tillgång till lämpligt stallrum för de hästar, som användas vid arbetet.
I fråga---om arbetarskydd.
3 §•
Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas, på sätt Konungen närmare
föreskriver, under överinseende och ledning av yrkesinspektionens chefsmyndighet,
av befattningshavare vid yrkesinspektionen samt i det allmännas
tjänst för skogsvård anställd personal; och skola i övrigt bestämmelserna i
31, 38, 45, 49—51 och 53 §§ i lagen örn arbetarskydd i tillämpliga delar äga
motsvarande giltighet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.
36
Kungl. Majlis proposition nr 41.
Bilaga B.
Sammandrag av socialstyrelsens utredning rörande arbetarnas
bostadsförhållanden ni. m. vid vägbyggnads-,
Ilott!edsbyggnads- oell dikningsarbeten i
ödebygder eller mera glest
befolkade trakter.
Såsom utgångspunkt för denna utredning utarbetades, på grundval av
uppgifter som införskaffats från Kungl. Väg- oell vattenbyggnadsstyrelsen
och Kungl. Domänstyrelsen, Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetarförbundet
samt Svenska skogs- och flottningsarbetarförbundet, en förteckning över
de större vägbyggnads-, flottledsbyggnads- och dikningsföretag, som i början
av år 1926 bedrevos i Norrlands glest befolkade skogs- och fjällbygder.
Med ledning härav och under medverkan av den inom yrkesinspektionen
anställda specialinspektören för tillsyn å arbets- och bostadsförhållanden
m. m. vid skogs-, flottnings- m. fl. arbeten (skogs- och flottledsinspektören)
införskaffades därefter för flertalet i ödebygder bedrivna större vägbyggnadsf
öretag i de tre övre norrlandslänen från vederbörande arbetsledningar detaljerade
uppgifter angående vissa arbets- och bostadsförhållanden- enligt ett
särskilt frågeformulär. Yägbyggnadsföretag i ödebygder uppgivas även förekomma
ehuru mera sporadiskt i vissa delar av Gävleborgs och Kopparbergs
län,° men några mera detaljerade uppgifter angående dylika företag hava ej
erhållits till förevarande undersökning. Uppgifter beträffande vissa arbeten
med underhåll och förbättring av flottleder hava på samma sätt inhämtats
från statens flottledsingenjör och ett antal större flottningsföreningar.
För att erhålla kännedom örn i vad mån man i olika bygder och inom skilda
befolkningsgrupper vore av den uppfattningen, att skogshärbärgeslagens bestämmelser
borde utsträckas till att avse även vägbyggnader, diknings- och
flottledsbyggnadsarbeten, bedrivna på längre avstånd från bebyggda trakter,
har slutligen ett tredje frågeformulär utsänts till samtliga revirförvaltningar
och vägstyrelser i norrlandslänen samt Kopparbergs och Värmlands län. Av
respektive 87 och 124 till nu nämnda myndigheter utsända formulär hava endast
respektive 2 och 5 icke besvarats. Då det ansågs av vikt att även så vitt
möjligt få del av vederbörande arbetares erfarenheter och synpunkter på frågan,
utsändes detta frågeformulär även till vissa arbetarorganisationer i
Norrland och Kopparbergs län. Till avdelningar av Skogs- och flottningsarbetarförbundet
hava sålunda utsänts 432 frågeformulär, av vilka 238 återkommit
besvarade, och till lokala samorganisationer 204 stycken, av vilka 87
besVarats.
Slutligen meddelas, att skogs- och flottledsinspektören under hösten 1925 och
.sommaren 1926 besiktigat ett antal härbärgen vid väg- och flottledsbyggnader
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt avgivit rapporter över
de olika härbärgenas dimensioner och beskaffenhet enligt särskilt detaljerat
formulär.
. På grundval av förenämnda uppgifter har Socialstyrelsen utarbetat en redogörelse
för bostadsförhållandena vid vägbyggnads-, flottledsbyggnads- och
dikningsarbeten, som utföras i ödebygder eller mera glest befolkade trakter
i Norrland. Det sammandrag av denna redogörelse, som härmed lämnas,
37
Kungl, Majus proposition nr 41.
följer i stort sett den uppställning, som kommit till användning i Socialstyrelsens
framställning. Början göres sålunda med vägbyggnadsarbetena, varefter
följa flottledsbyggnads- och dikningsarbetena, Därefter återgives den sammanfattning
av undersökningens allmänna resultat beträffande samtliga nämnda
arbeten, som avslutar Socialstyrelsens redogörelse.
De grafiska och tabellariska sammanställningar, som finnas intagna i redogörelsen
för Socialstyrelsens undersökning hava icke medtagits i detta sammanhang
utan har det ansetts lämpligare att i texten referera desamma.
I. Vägbyggnadsarbeten.
Olika slag av vägbyggnadsarbeten.
Bland de vägbyggnadsarbeten, som till huvudsaklig del bedrivas i ödebygder
eller i mera glest befolkade trakter och följaktligen i främsta rummet inbegripits
i undersökningen, märkas de s. k. ödebygdsvägarna i Norrland. Med ödebygdsvägar
förstås enligt lagen örn ödebygdsvägar av den 13 juni 1919 sådana vägar,
som till betydande längd sträcka sig över fjäll, genom skogar eller eljest glest
befolkade trakter och som, ehuru de ej prövats vara för den allmänna samfärdseln
nyttiga eller nödiga, likväl befinnas vara till gagn för det allmänna såsom
ägnade att främja landets uppodlande och bebyggande. Användningen av
denna vägtyp har från början begränsats till de fyra nordligaste länen, men
hava sedermera framställningar ingått örn byggande av dylika vägar även för
den isolerade befolkningen i vissa trakter med fjäll- och ödesbygdskaraktär
inom Kopparbergs län.
En annan typ av-vägar, som i förevarande sammanhang förtjäna uppmärksamhet,
äro de s. k. e n k 1 a r e v ä g a r n a. För anläggande av dylika vägar av billigare
typ än de vanliga landsvägarna anvisades medel redan av 1913 års riksdag.
Dessa vägar skulle tillgodose det stora behovet av vägförbindelser i Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län. Det ansågs nämligen, att vägbyggnader
i behövlig utsträckning icke där skulle kunna komma till stånd med användande
endast av den dyrbarare typ, vartill medel anvisas från det allmänna vägbyggnadsanslaget.
Från och med år 1919 blev även Västernorrlands län delaktigt
av anslaget till enklare vägar, och år 1922 utsträcktes användningen
därav till hela landet, dock under förutsättning, att behovet i de nordligaste
länen skulle i främsta rummet tillgodoses. Statsbidrag till anläggning av
Buklare vägar utgår endast i sådana glest befolkade delar av landet, där trafiken
under längre följd av år icke kan påräknas bliva större och tyngre, än att
den kan tillgodoses med en väg av sådan enklare typ.
Även vissa väganläggningar av typen vanliga vägar lia emellertid bedrivits
så långt från bebyggda orter, att tillfälliga bostäder måst anordnas för
arbetarnas inkvartering. Av betydelse i förevarande avseende hava även varit
arbeten med s. k. utfartsvägar d. v. s. vägar av enskild vägs natur, som förbinda
avsides liggande byar eller gårdar med det allmänna vägnätet och som i
de fyra nordligaste länen alltsedan år 1918 understötts med statsbidrag.
Förutom efter vägarnas natur kunna vägbyggnadsföretagen också fördelas
efter vem som är arbetsgivare, och kail man vid en sådan uppdelning skilja
mellan vägar, som utföras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom dess
underlydande organ, vägar som anläggas av vederbörande vägstyrelser, samt
vägar vilka, såsom avseende kronans skogar, byggas genom skogsstatens försorg.
Under de senaste åren hava därjämte ett antal vägar utbyggts under
ledning av Statens arbetslöshetskommission.
Kungl. Majus proposition nr 41.
38
Vagföretag, som omfattas av undersökningen.
Deli redogörelse för vägarbetarnas bostads- m. fl. förhållanden vid vägbyggnads!
öretag i ödebygder och glest befolkade trakter, för vilken härmed ett sammandrag
lämnas, grundar sig huvudsakligen på uppgifter från 28 i de inre
delarna av Norrland under de senaste åren bedrivna vägbyggnadsföretag, av
vilka 8 äro belägna i Norrbottens, 13 i Västerbottens och 7 i Jämtlands län.
Anställningsform oell arbetskontrakt.
Vägbyggnadsarbetet bedrives nästan undantagslöst på ackord, varvid vågskifva,
uppdelade efter arbetssvårigheten i växlande längd (75—300 meter,
vanligen c:a 200 meter), bortsättas till den lägst bjudande, antingen på s. k.
yägauktion eller efter infordrande av skriftliga anbud. Vid vägauktionen, som
i regel torde vara den i första hand förekommande formen för arbetenas bortsättande
skrittliga anbud infordras vanligen endast i den mån antagbara
anbud ej erhållits vid auktionen — vandrar auktionsförrättare!! jämte samtliga
spekulanter fram över vägskiftena i tur och ordning och vid slutet av varje
skifte hålles auktion, vilken ej sällan, om spekulanterna äro många och konkurrensen
svår, kan få sina dramatiska poänger. Ackorden, som i allmänhet omfatta
endast terrasseringsarbetet, fastställas för de olika vägskiftena till olika
priser per längdmeter väg, allt efter markens varierande stenighet, hårdhet och
beskaffenhet i övrigt samt storleken av föreskrivna schaktningar och fyllningar
(2—8 kronor per längdmeter, enligt uppgifter från lokalundersökningarna).
Arbeten med läggande av sten- eller trätrummor, byggande av broar
samt gruskörning bortsättas därefter genom särskilda ackord. Varje ackordstagare
åtager sig i regel endast ett vägskifte, ehuru det i vissa fall förekommer,
att en och samma person inropar 2—3, i enstaka fall upp till 5 skiften.
Ackordstagarna, som nästan undantagslöst själva deltaga i arbetet, anställa i
regel en eller flera medhjälpare, vilka vanligen äro fullt likställda med ackordstagarna
ifråga om arbetsförtjänsten. Från detta system är steget icke stort till
det kooperativa arbetslaget, vilket samfällt plägar träffa överenskommelse om
ett arbetsåtagande, ehuru endast en av arbetarna undertecknar kontraktet såsom
ackordstagare. På grund av den ekonomiska likställighet, som nästan
alltid är rådande^ mellan ackordstagare och medhjälpare, är det i själva verket
mången gång svårt att avgöra, örn anställningsformen skall benämnas på det
ena eller andra sättet.
Ehuru ackordstagarna vid vägbyggnad sarbete i regel utgöras av jordbrukare
och arbetare, vilka själva deltaga i arbetet och vilka i regel sakna förutsättningar
för tagande av ekonomiska risker, betraktas ackordstagare!! i regel såsom
entreprenör, i vilken egenskap lian har åtskilliga förpliktelser. I de kontrakt,
som arbetstagarna lia att underskriva, angives sålunda icke blott den
arbetsprestation, var och en åtager sig, och den därför överenskomna ersättningen
jämte detaljerade föreskrifter angående arbetets tekniska utförande utan
även en mängd skyldigheter, av vilka somliga mera synas vara på sin plats i
verkliga entreprenadkontrakt än i arbetsavtal, varom här är fråga.
Ackordstagare!! skall sålunda, om allmän väg eller dylikt beröres av arbetsföretaget,
utan ersättning från vägbyggnadsdirektjonens sida svara för bl. a.
genom arbetet åsamkat hinder i trafiken, och skall han å dylika arbetsplatser
uppsätta varningstavlor samt under den mörka delen av dygnet genom utställd
vakt eller medelst tända lyktor angiva för trafiken farliga punkter. Han
skall vidare anskaffa och bekosta alla för arbetets utförande erforderliga materialier
(sprängämnen) och redskap —- sålunda även t. ex. stubbrytare och fältässjor
— samt ersätta all genom tramp, transportvägar, materialupplag, spräng
-
30
Kungl. Majus proposition nr 11.
aling eller annorledes under arbetet uppkommen skada eller vållat intrång. Vidare
åligger det ackordstagaren att svara för alla arbetsgivaren åliggande skyldigheter
enligt gällande olycksfallsförsäkringslag. Ackordstagaren är därjämte
skyldig att uppföra och bekosta nödiga baracker och kojor med stallar,
redskaps- och materialskjul samt avträdeshus ävensom att bestrida renhållningen
därstädes m. m.
Om ackordstagare ej inom föreskriven tid har arbetet fullbordat eller bedriver
arbetet så långsamt, att enligt arbetsbefälets åsikt detsamma ej kan av honom
på ett fullt betryggande sätt inom föreskriven tid fullbordas, eller ej uppfyller
alla ovan uppräknade förbindelser, äga vägbyggnadsdirektionen och arbetsbefälet
rätt att när som helst skilja honom från arbetet och att låta utföra det
felande arbetet på hans eller hans borgensmäns bekostnad, och är vägbyggnadsdirektionen
fritagen från ersättningsanspråk på grund av dylik åtgärd,
varjämte möjligen innestående likvid förverkas.
Vid undersökningen har det visserligen framgått, att de i kontrakten intagna
föreskrifterna med hänsyn till ackordstagarnas ofta svaga ekonomiska
ställning merendels tillämpas med billighet och skonsamhet, men det torde det
oaktat ej kunna undvikas, att fullgörandet av dessa skyldigheter mången gång
blir betungande på grund därav, att arbetarna i sin tävlan att erhålla arbete
underbjuda varandra. Detta förhållande synes även vid vissa undersökta vägbyggnadsföretag
hava beaktats av arbetsledningarna, i det att dessa dels icke
antagit anbud, som enligt deras kalkyler skulle åsamka ackordsgivaren förlust
eller ‘innebära oskäligt låg ersättning för utfört arbete, och dels på egen
bekostnad vidtagit åtgärder, vilka enligt kontraktet ålegat ackordstagarna. Vid
vissa i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens regi i ödebygder bedrivna arbeten har
arbetsledningen sålunda låtit uppföra bostadsanordningar för såväl arbetare
som dragare, och vid vissa genom vägstyrelses försorg bedrivna arbeten har
arbetsdirektionen låtit olycksfallsförsäkra samtliga arbetare på sin bekostnad.
Arbetssäsong och arbetstid.
Vägarbetena bedrivas huvudsakligen under sommarhalvåret, d. v. s. deri tid.
då marken ej är tjälad. I de inre delarna av Norrland påbörjas terrasseringsarbetcna
vanligen i slutet av maj eller början av juni månad och pågå sedan
(ill dess tjälen i oktober eller november lägger hinder i vägen för deras fortsättande.
Rätt ofta bedrives arbetet i tvenne perioder, den ena omfattande juni
och halva juli månad samt den andra senare hälften av augusti t. o. m. slutet
av oktober. Under mellantiden äro de flesta av arbetarna upptagna av slåtterarbete.
De under vintern bedrivna arbetena omfatta huvudsakligen gruskörnmg,
brobyggnader, trumläggningar samt i samband därmed stående arbeten, såsom
uttagande och transport av sten m. m. .
För att något belysa växlingarna i vägbyggnadsarbetets omfattning under
olika årstider har en sammanställning verkställts av uppgifter rörande arbetarantalets
variationer under olika kvartal vid tre i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
regi under åren 1922—1925 anlagda vägar i skogs- och fjällbygder inom
Västerbottens län. Det härvid erhållna resultatet framgår av följande sammanställning:
Antal
arbetare under åren W22—11)25 vid tre väg b ygg luid sfär dag i ödebygder .
Ar |
inom Västerbottens län. Isa kvartalet 2:dra kvartalet 3:dje kvartalet |
4:e kvartalet |
1922 |
233—94 |
|
1923 |
93—12(1 126—355 355—366 |
366—63 |
1924 |
63—144 144—142 142—255 |
255—57 |
1925 |
57— 90 90—309 309—218 |
218—50 |
40
Kungl. Maj;ts proposition nr 41.
Ett större vägföretag pågår vanligen under ett flertal år, varvid årligen
piagar färdigbyggas eller terrasseras 0.5—1, i vissa fall ända till 1.5 mil.
.... q , ^^byggnadsarbeten synes den genomsnittliga arbetstiden per dag uppgå
till 8 a 9 timmar. Under vintern torde arbetstiden i regel ej uppgå till 8 timmar,
men under sommaren lär denna arbetstid ofta överskridas, enär ackordstagarna
aro angelägna att fullborda sina vägskiften så fort som möjligt.
Vägbyggnadsarbetainas antal oell fördelning i socialt avseende.
Det antal arbetare, som årligen sysselsättas med vägarbeten, är givetvis
ganska växlande, och några exakta uppgifter härom ha icke kunnat lämnas.
Antalet vägbyggnadsarbetare i de fyra nordligaste länen har av Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för budgetåret 1924—1925 beräknats till c:a 3,610 örn
sommaren och 910 under vintern, varav 2,300 respektive 580 sysselsattes med
arbeten för vanliga vägar, 1,000 respektive 250 å enklare vägar och 340 respektive
80 a odemarksvägar1. Till förevarande undersökning, vilken ju blott avser
sådana vagarbeten, som bedrivas i ödebygder och mera glest befolkade trakter,
hava uppgifter för år 1925 inkommit rörande c:a 1,200 sommar- och c:a 300
vmtervägarbetare. Dessa antal skulle sålunda representera omkring 1U av
samtliga med vägbyggnadsarbeten sysselsatta arbetare, men torde bland dem
betinna sig flertalet arbetare, som sysselsättas med anläggning av ödebygdsvägar
eller enklare vägar.
° Tåtarna rekryteras från alla de sociala huvudgrupper, som förekomma
a landsbygden, nämligen jordägare, arrendatorer (bolagsarrendatorer och
kronotorpare) samt _ arbetare utan jord. Enligt uppgifter, som erhållits från
arbetsledningarna vid 14 år 1926 pågående vägbyggnadsföretag fördelade sig
vagbyggnadsarbetarna vid dessa företag sa, att 44.6 % utgjordes av jordägare
samt deras söner, mågar o. d., 4.i % av bolagsarrendatorer, 9.3 % av kronotorpare
och deras familjemedlemmar samt 42 % av jordlösa arbetare eller söner
till sådana.
Vägbyggnadsarbetarna uppgivas i regel vara från den trakt, d v s vanligen
den socken, där arbetet pågår. Av samtliga i undersökningen ingående
arbetare, för vilka uppgifter föreligga, utgjordes sålunda icke mindre än 87 5 %
av ortens folk, medan endast 12.5 % tillrest från andra orter. Av dessa senare
vörö omkring /4 jordlösa arbetare och deras familjemedlemmar.
Dagsförtjänster vid vägbyggnad sarbete.
„ fy döma av de uppgifter rörande dagsförtjänstens storlek, som erhållits från
savel arbetsledningar som arbetare, synes bruttoförtjänsten i allmänhet variera
mellan ^5 och 7 kronor per dag. Vid vissa företag synes dagsförtjänsten ha
varit något lägre under vintern, medan från andra rapporteras ungefär samma
dagsförtjänst under sommar och vinter. För häst och karl synes dagsförtjänsten
under åren 1925 och 1926 ha varierat mellan 10 och 12 kronor. I enstaka
lall uppgives den hava utgjort 13—14 kronor. I allmänhet synes man vid
beräkning av inkomsten för häst och karl ha ansett ett hästdagsverke (häst
och karl) lika med två mansdagsverken.
^ I de trakter, som här närmast avses, Norrlands skogs- och ödebygder, torde
pa grund av skogs- och flottningsarbetenas stora omfattning de vid’ dessa
arbeten utbetalade arbetslönerna vara normgivande för lönenivån. En jämförelse
mellan vägarbetarnas ovan angivna dagsförtjänster och de, som enligt
Socialstyrelsens statistik erhållits vid skogsarbete, synes även giva vid handen,
att dagsförtjänsten såväl för arbetare som för häst och karl är ungefär
Sö audra. lagutskottets utlåtande nr 20 vid 1925 års riksdag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
41
densamma vid ovannämnda slag av arbeten. Att märka är emellertid, att skogsarbetarna
numera i allmänhet ej behöva vidkännas några kostnader för anordnande
av bostäder, enär arbetsgivarna efter skogshärbärgeslagens ikraftträdande
ha att sörja för bostadsfrågans ordnande, i den mån inkvartering ej
kan erhållas i gårdar eller byar.
Vägbyggnadsarbetarnas bostadsförhållanden.
Vid vägbyggnadsarbeten, som bedrivas i närheten av bebyggda orter, torde
det i allmänhet icke möta några större svårigheter att ordna arbetarnas inkvarteringsförhållanden.
Det övervägande flertalet arbetare tillhöra, såsom
tidigare angivits, ortsbefolkningen, och även tillresande arbetare kunna i dylika
fall erhålla bostad hos den bofasta befolkningen. Annorlunda gestalta sig
emellertid förhållandena, då vägbyggnadsarbetet, såsom numera i stor utsträckning
är fallet, utföres i ödebygder eller trakter med gles bebyggelse. Arbetare
från orten söka givetvis även här så vitt möjligt att erhålla så belägna vägskiften,
att de kunna få bo i sina hem, i gårdar eller i närheten av den blivande
vägen belägna fäbodstugor. I den mån dylika inkvarteringsmöjligheter icke
finnas att tillgå på rimligt avstånd från arbetsplatsen, varmed i regel synes
förstås 2—4 km., blir man nödsakad att uppföra särskilda provisoriska bostäder.
Anordnandet av dylika ankommer på ackordstagarna själva, enär, såsom
ovan angivits, arbetskontrakten i regel föreskriva, att arbetstagare är skyldig
att utan särsluld ersättning uppföra och bekosta nödiga baracker och kojor
med stallar, avträden, redskaps- och materialskjul m. m.
Enligt uppgifter från vägstyrelser och revirförvaltare, omfattande vardera
något mer än 1,000 arbetare, synes under åren 1925 och 1926 sommartid inemot
hälften (46.o och 46.i %) av vid här ifrågavarande vägbyggnadsföretag inom
Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län anställda arbetare hava logerat
i kojor o. d. provisoriska bostäder, medan uppgifterna från ett antal arbetsledningar
för i dessa trakter bedrivna vägbyggnadsföretag, representerande
c:a 800 arbetare, angiva något högre procentsiffror eller respektive 57.7 och 63.9
%. Enligt arbetarorganisationernas uppgifter hade ungefär två tredjedelar
(1925 65.5 och 1926 69.7 %) av det redovisade arbetarantalet varit nödsakade
att bo i kojor och andra tillfälliga bostäder. Den rätt så betslande
skillnad, som förefinnes mellan å ena sidan vägstyrelsernas och revirförvaltarnas
och å den andra fackorganisationernas uppgifter rörande det antal
arbetare, som sommartid bott i provisoriska bostäder, torde förklaras dels
därav att uppgifterna i viss mån icke avse samma företag, och dels måhända
även av det förhållandet, att arbetsstyrkan även under sommaren kan variera
avsevärt, särskilt under slåttertiden, då arbetet i vissa fall bedrives av endast
lösarbetare, som i regel bo i kojor.
Under vintern sysselsattes, såsom ovan meddelats, en väsentligt mindre
arbetsstyrka med vägbyggnadsarbeten än under sommaren. Enligt uppgifter
från de nyssnämnda uppgiftslämnarna arbetade under åren 1925 och 1926
endast mellan en fjärdedel och en femtedel av sommararbetsstyrkan under
vintern. Det relativa antalet arbetare, som vintertid bott i tillfälliga bostäder,
Ilar enligt arbetsledningarnas uppgifter under åren 1925 och 1926 uppgått till
respektive 27.4 och 53.2 %. Undersökningen synes sålunda lia givit vid handen,
att vid här ifrågavarande vägbyggnadsarbeten, vilka till huvudsaklig del bedrivas
i de inre delarna av Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, mellan
hälften oell två tredjedelar av arbetsstyrkan under sommaren och mellan
en fjärdedel och hälften av densamma under vintern logerar i provisoriska
bostäder.
De från arbetsledningarna mottagna uppgifterna utvisa även, huru vägbyggnadsarbetarnas
fördelning på olika slag av bostäder gestaltat sig. I syfte
42
Kungl. Maj:U proposition nr 41.
alt erhålla ett rikhaltigare material för belysande av detta förhållande hava
för några vägar härvid medtagits uppgifter från flera år. På grund härav
lämna dessa uppgifter icke upplysning om det antal arbetare, som ärligen sysselsättas
vid de åsyftade vägbyggnadsföretagen, men däremot torde de härigenom
erhållna relativa talen utgöra ett representativt uttryck för den omfattning,
i vilken vägarbetarna vid ödebygdsföretag under sommar och vinter bo
i sina hem, i gårdar eller logera i fäbodstugor, större och mindre vägkojor
samt gapskjul.
Av de 2,074 arbetare, vilka enligt det på ovan angivna sätt erhållna materialet
varit sysselsatta med vägbyggnadsarbete sommartid, hade 390 eller
18 % kunnat bo i sina hem, medan G09 eller 19.4 % erhållit bostad i invid
vägsträckan belägna gårdar och byar. Av de övriga hade 4.7 % logerat i fäbodstugor,
12.8 % i större kojor, vanligen gamla kojor, som kvarstått efter skogsdrivningar,
och 27.2 % i mindre, av arbetarna själva uppförda kojor. I Norrbottens
län hade bostaden för 7.i % av arbetarna utgjorts av s. k. snedtak
eller gapskjul. Dylika mycket primitiva bostadsanordningar synas även användas
vid vägbyggnadsföretag i de jämtländska ödebygderna.
Vid vägarbeten under vintern hade av samtliga redovisade 823 arbetare 267
eller 32.i % kunnat bo i sina hem, medan 307 eller 37.3 % innebott i gårdar.
Av de övriga hade 4.4 % logerat i fäbodar, 23.i % i större och 2.8 % i mindre,
för tillfället uppförda kojor.
Vägkojornas beskaffenhet.
De kojor, som uppföras och bekostas av arbetarna själva, bliva i regel,
såsom naturligt är, mycket primitiva. Ackordstagare- äro givetvis angelägna
om att till ett minimum nedbringa de med arbetsåtagandet förenade
omkostnaderna, ibland vilka utgifterna för anordnande av bostad måhända ofta
äro de största. Därtill kommer att vägkojorna huvudsakligen bebos under
sommarhalvåret.
Då arbetarna själva anordna bostäder, bygga de i regel en koja å varje
vägskifte med plats för det antal man, vanligen 1—4, som skola arbeta på
sträckan ifråga. Grundtypen för dessa kojor är oftast den vid kolningsarbeten
sedan århundraden använda, för 2—4 man avsedda, kolarkojan, karakteriserad
genom raka, av rundvirke upplagda eller timrade gavelväggar,
lutande, med kolstybb eller jord betäckta långväggar samt försedd med en på
ena gaveln, huvudsakligen utanför kojan belägen spis av gråsten samt en eller
två efter långväggarna placerade britsar. Fyllningsmaterial till tak och väggar
erhålles vanligen genom golvets nedschaktande, varvid samtidigt vinnes den fördelen,
att själva kojan kan byggas lägre. Golvet, som i regel utgöres av tillstampad
jord, ligger därför vanligen 30—50 cm. lägre än omgivande marknivå.
Av vikt är att en dylik koja placeras så, att regnvatten kan avrinna
åt alla sidor, enär golvet i annat fall kommer att besväras av fuktighet. I
vissa fall förekommer särskilt, med spån eller papp beklätt ytter- eller vattentak,
men ofta saknas sådant, eller också lägges tjärpapp direkt på det jordfyllda
inner- eller varmtaket. Vanligen placeras ett mindre fönster på den mitt emot
eldstaden belägna gavelväggen eller också ovanför dörren. Mången gång saknas
fönster. Med förstuga kombinerat förvaringsrum för proviant, kläder, redskap
in. m. synes i regel aldrig förekomma. Provianten förvaras antingen inne
i kojan eller i en låda eller kunt utanför densamma, oell de klädespersedlar,
som för tillfället icke användas, hänga vanligen i något bredvid kojan stående
träd.
En ännu enklare bostadstyp utgör den s. k. torvkåtan, som företrädesvis användes
i övre Norrland. Denna utgöres av ett antal stänger, vanligen av björk.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
som uppställes så, att lie bilda en kon, och på dessa placeras lager av torv och
mossa. Några stenar mitt på golvet utgöra eldstaden, och arbetarna ligga vanligen
på granrisbäddar, som placeras direkt på marken. Utrymmet tillåter
oftast icke någon matlagning inne i bostaden, utan sker denna utanför kojan
under bar himmel. Denna »bostad» blir helt naturligt mycket primitiv, men
den uppgives medföra den fördelen, att den i mindre grad än andra besväras
av mygg, vilken i dessa trakter under sommaren utgör en verklig plåga.
Större och avsevärt bättre kåtor förekomma emellertid även. Vid de avskogs-
och flottledsinspektören verkställda lokalundersökningarna konstaterades
sålunda, huru arbetarna vid ett större vägföretag i Västerbotten anordnat kåtor
av timmer och klov för 3—4 man. Härvid har timrats 4—5 stockvarv- höga
väggar, och på dessa hade därefter anordnats en överbyggnad av klov, till formen
liknande en stympad pyramid, vilken inklätts med näver och jord. Eldstaden
utgjordes av en mindre eldpall i kåtans mitt, och röken fick därifrån
söka sig utlopp genom ett större hål i taket. Liggplatserna utgjordes av enkla
britsar eller lavar, placerade efter tre väggar. Den fjärde upptogs av dörren,
vilken vanligen på alla av arbetarna anordnade vägkojor har mycket blygsamma
dimensioner.
Den mest provisoriska bostadsformen utgör gapskjulet, även benämnt snedtak
eller bakvard. Detta utgöres nämligen endast av ett mot marken lutande tak
med tillhörande gavlar. Mot en sida är det helt öppet, och här placeras elden,
vilken under den kyligare årstiden anordnas i form av s. k. nying, som brinner
under större delen av natten.
Nu beskrivna bostadstyper möta i ständigt skiftande variationer. Ibland inbyggas
de i en grusbacke, så att de verkligen göra skäl för namnet jordkulor, oell
ibland byggas de emot någon, större sten, dels för att åtminstone på en sida
erhålla skydd mot storm oell blåst och dels för att inbespara det arbete och
material, som i annat fall skulle lia åtgått för byggande av denna vägg. I
fjälltrakter, där byggnadsmaterialet vanligen utgöres av krokig björk av klena
dimensioner, giva vägkojorna ofta ett mycket torftigt intryck, samtidigt som
beskaffenheten givetvis lämnar mycket övrigt att önska. En elei arbetare eller
rättare sagt arbetslag synas emellertid ställa högre krav på sina bostäder och
nedlägga därför mera arbete och omkostnader på desamma. Vid lokalundersökningarna
har det sålunda framgått, att arbetarna vid vissa vägskiften, som
omfattade utbyggande av större vägbankar och där arbetena sålunda pågingo
under längre tid. hade anordnat timrade kojor av en mera solid och ändamålsenlig
typ. En dylik med stall för 2 hästar sammanbyggd koja hade tillkommit
på sådant sätt, att ackordstagaren överenskommit med vederbörande skogsägare
örn erhållande av fritt virke mot att han uppförde koja och stall så, alt
de i fortsättningen kunde användas för inkvartering av skogsarbetare. Vid ett
brobygge hade ackordstagarna anordnat ett fullt tillfredsställande härbärge
av dubbla brädpaneler med ett mellanliggande lager av sågspån, vilket härbärge
kostade deni ‘300 kronor.
De av arbetarna själva anordnade kojor, sorn bebos vintertid, byggas understundom
eller åtminstone i enstaka fall lika primitivt som de för sommarbruk
avsedda kojorna av kolarkojetyp. En dylik koja av mycket otillfredsställande
beskaffenhet, som vid lokalundersökningen besöktes, hade sålunda under en
vinter utgjort bostad för 2 man och en häst. Kojans dimensioner och beskaffenhet
i övrigt voro sådana, att man vid besiktigandet av densamma icke kunde
undgå att förvåna sig över att arbetarna vintertid kunnat nöja sig med en
sällan bostad. Vanligen söker man emellertid för mötande av vinterkölden göra
kojorna mera ombonade. Oftast äro dessa kojor sammanbyggda med stall, enär
hästar i regel erfordras för vinterarbetena.
44
Kungl. Majus proposition nr 41.
skattas till c:a 15 å 20 stycken per mil. På sådana sträckor, där samtliga
arbetare bo i av dem själva uppförda kojor, kan antalet uppgå till 4 å 5 per
kilometer.
Att kostnaderna för de av arbetarna uppförda bostadsanordningarna skola
variera avsevärt, inses utan vidare av vad ovan anförts. Sommarkojorna, vilka
i uppförande allt efter storlek och beskaffenhet draga 4—20 dagsverken, kunna
således inklusive material — fönster, spik, papp o. dyl. — men exklusive virkets
värde uppskattas till mellan 20—150 kronor per styck, vanligen 60—100
kronor, och de för vinterbruk avsedda till 100 å 200, undantagsvis 300 kronor.
Såsom i det föregående omnämnts, har statens skogs- och flottledsinspektör
under hösten 1925 och sommaren 1926 under sina tjänsteresor besiktigat tillfälliga
bostäder vid vissa vägbyggnadsarbeten i Norrbottens, Västerbottens och
Jämtlands län, varvid desamma blivit uppmätta och detaljerat undersökta med
avseende på beskaffenhet och ändamålsenlighet.
Av de 62 inspektionsrapporter, som härvid upprättats, avse 31 av arbetarna
själva anordnade kojor. Av dessa hänföras 20 till den mindre typen, i det de
inrymde 2—5 man, medan de övriga 11 voro avsedda för 6—9 man. Samtliga
kojor med undantag av en bestodo av ett enda rum, och 3 voro sammanbyggda
nied stall. Byggnadsmaterialet utgjordes i 11 fall av obarkat och obilat rundvirke,
i 5 fall av bilat timmer, i 5 fall av timmer och klov, täckta med jord,
i 2 fall av enbart klov, i 4 fall av dubbel panel av bräder och klov med jord
eller mossa emellan samt i övriga fall av enkla bräder eller björkslanor täckta
med torv.
Av de 31 kojorna hade 12 yttertak av tjärpapp, i vissa fall lagd på särskilt
röste men vanligen direkt, på jordfyllningen, 6 spåntak samt 4 tak av bräder.
De övriga.9 saknade särskilt yttertak. Särskilt innertak med eller utan fyllning
saknades i 15 fall.
Golvet utgjordes i 24 kojor av tillstampad jord, medan i 7 trägolv kommit
till användning. Fönster saknades i 6 kojor, 20 kojor voro anordnade med 1
fönster, vars storlek i 14 kojor understeg 0.3 kvm. och i 3 översteg 1 kvm.
5 kojor voro försedda med vardera 2 fönster.
Eldstaden utgjordes i 12 kojor av öppen spis, i vissa fall placerad inom, i
andra till huvudsaklig del utanför kojan, i 6 av en mitt på golvet anordnad
eldpall, vanligen med stort rökfång och rökhuv av trä, samt i 13 kojor av järnspis,
oftast s. k. norskugn.
Liggplatserna bestodo i de flesta kojorna av britsar, vanligen för 2 man. 7
kojor hade gemensamma för 4—8 personer avsedda britsar, som i regel icke
voro avbalkade i sovplatser. I en koja, avsedd för 6—8 man, hade arbetarna
legat på granrisbäddar på marken.
I medeltal hade de mindre kojorna en golvyta av 10.7 kvm. och en volym
av 18.6 Idun. I de större kojorna uppgick medelgolvytan till 16 kvm. och medelvolymen
till 28.6 kbm.
Medelgolvyta och medelvolym per person, vilka uppgifter lämna en bättre
föreställning om utrymmesförhållandena än de nyss angivna, utgjorde respektive
2.8 kvm. (för de mindre 3.1 och för de större 2a) och 4.9 kvm. (för kojor
rymmande 2—5 man 5.4 kvm. och för kojor rymmande 6 eller flera 4.4 kbm.).
Enligt den av Socialstyrelsen år 1916 framlagda undersökningen rörande skogsarbetarnas
levnads- och arbetsförhållanden utgjorde i kolarkojorna, som likaledes
i regel byggas och bekostas av arbetarna själva, medelgolvytan per person
4.o kvm. och medelluftrymden 6.8 kbm. Det vill därför synas, som örn
utrymmet i vägkojorna, vilka vanligen, under den tid arbetet pågår, äro fullbelagda,
skulle vara avsevärt mindre än i kolarkojorna.
Särskilt förvaringsrum för proviant, kläder m. m. fanns endast vid 2 av de
genom arbetarnas försorg uppförda kojorna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 41.
45
Av helt annan typ och standard voro de kojor, som vid vissa företag anordnats
genom arbetsledningarnas försorg och på dessas bekostnad och vilka
arbetarna avgiftsfritt fingo bebo. Detsamma gäller även i viss mån örn de skogskojor
samt fäbod- och slåtterstugor m. m., som i vissa fall tagits i bruk för
vägarbetarnas inkvartering. Vid de av skogs- och flottledsinspektören verkställda
besiktningarna hava 31 dylika härbärgen varit föremål för inspektion, av
vilka 9 anordnats vid av Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bedrivna arbeten,
4 genom Norrlands statsarbeten och 5 genom respektive vägstyrelsers försorg;
3 utgjordes av fäbodstugor, 2 av skogskojor, anordnade av staten, och
3 av dylika, som uppförts av trävarubolag, samt 2 av slåtterstugor. Härtill
kom en bryggstuga, en gammal badstu samt slutligen ett härbärge tillhörande
en lägenhetsinnehavare, vilken uppfört detsamma i akt och mening att uthyra
detsamma till vägarbetare. Dessa härbärgen, av vilka fem innehöllo 2 rum
vardera, erbjödo i regel goda inkvarteringsmöjligheter, och flera av dem motsvarade
väl de fordringar, som numera ställas på för vinterbruk avsedda härbärgen
för skogsarbetare. Med avseende på byggnadsmaterialet voro 28 uppförda
av bilat timmer, varvid väggarna i regel timrats med drag samt mossats
eller drivits, 2 hade väggar av dubbla paneler med mellanliggande lager av
sågspånsfyllning och ett var byggt av 3" plank.
Samtliga utom en fäbodstuga och en slåtterkoja voro försedda med såväl
yttertak som innertak. Takbetäckningen utgjordes å 17 härbärgen av bräder,
å 8 av takspån, å 4 av tjärpapp samt å ett av klov. En fäbodstuga var anordnad
med torvtak — jord på bräder och näver. Trägolv fanns i 28 av de undersökta
härbärgena och endast 3 hade jordgolv. Samtliga härbärgen voro försedda
med ett eller flera fönster, vilka i vissa fall voro anordnade med innanfönster
eller dubbla rutor. I 16 härbärgen översteg fönsterytan 1 kvm. och i
7 varierade densamma mellan 2 och 3 kvm. Endast i 2 understeg fönsterstorleken
0.5 kvm.
I det övervägande flertalet bostäder utgjordes liggplatserna av tvåmanssängar
i 1 eller 2 etager. Endast i 6 förekom gemensam brits, vilken i 3
fall var avdelad i sovplatser, vardera för 2 man.
Medelgolvytan per person var inom denna bostadskategori exakt lika stor
som i de av arbetarna själva byggda kojorna eller 2.8 kvm., under det att
medelvolymen var 1 kbm. större eller 5.9 kbm. Utrymmet per man synes emellertid
i de genom arbetsgivarnas försorg uppförda större härbärgena, som inrymde
i medeltal 9 å 10 arbetare, ha varit något större än vad ovannämnda
siffror utvisa, enär dessa härbärgen i allmänhet icke varit fullt belagda.
Med förvaringsrum för proviant, kläder, redskap m. m. kombinerad förstuga
fanns vid 13 härbärgen, under det att dylik anordning saknades vid de 18
övriga här ifrågavarande härbärgena.
Ett särskilt förvaringsrum, vilket lämpligen även kan tjäna såsom vindfång,
framhållcs såsom en enkel och relativt billig anordning, vilken, enligt
vad erfarenheten från skogsarbetarnas förläggningar givit vid handen, i hög
grad ökar ett härbärges beboelighet, dels därigenom att utrymmet och särskilt
den fria golvytan avsevärt ökas, då kistor, kuntar m. m. ej behöva stå inne i
bostaden — ett förhållande som är av särskilt stor betydelse i härbärgen, som
bebos av ett flertal arbetare — och dels genom de ökade möjligheter till renhållning
och upprätthållande av ordning och snygghet i övrigt, som härigenom
vinnas.
Med avseende å sistnämnda förhållande bekräftade undersökningen vad som
ifråga örn skogskojorna konstaterats, nämligen att iakttagandet av ordning och
snygghet i härbärgena nära sammanhänger med härbärgenas beskaffenhet och
standard. I ett ändamålsenligt anordnat och trivsamt härbärge söka arbetarna
numera efter förmåga upprätthålla en viss ordning och snygghet, ofta på det
46
Kungl. Maj-.U proposition nr 41.
sätt att de i tur och ordning svara för städningen, under det att nämnda begrepp
merendels lämnas obeaktade i de små primitiva, med jordgolv anordnade
kojorna.
Vad stallförhållandena beträffar har från 11 vägbyggnadsföretag rapporterats,
att flertalet av de hästar, som därvid använts — sommartid 25 och vintertid
61 stycken — kunnat inhysas i gårdsstall. Vid några dylika företag
har dock flertalet eller samtliga hästar måst inhysas i tillfälliga, för ändamålet
anordnade stall. Vid de av skogs- och flottledsinspektören besiktigade
bostäderna funnos 6 stall, vilka uppförts av ackordstagare utan särskild ersättning.
Vid de övriga bostäderna funnos 16 stall med 56 spiltor. Stallen, av
vilka flera voro sammanbyggda med bostäderna, voro i regel uppförda av timmer.
De av arbetarna uppförda voro mindre tillfredsställande, under det att
flertalet av dem, som tillkommit genom åtgärder från arbetsledningarnas sida,
motsvarade ganska högt ställda krav på ett tillfälligt stall.
Såsom komplement till den ovan av skogs- och flottledsinspektören lämnade
redogörelsen för beskaffenheten av de bostadsanordningar av olika slag, som
kommit till användning vid vissa av honom besökta yägföretag, meddelas slutligen
ett urval av de upplysningar rörande arbetarnas bostadsförhållanden,
som i vissa fall lämnats av arbetsgivare eller arbetare. Härvid hava i fråga
örn vissa viktigare vägbyggnadsarbeten de olika uppgiftskategorierna sammanställts
i de fall. där uppgifter från båda parterna förelegat.
T fråga örn vägen Parkajoki—Muoniolusta i Karesuando och Pajala tingslag
ha enligt arbetsledningens uppgift sommartid större vägkojor anordnats av
arbetsgivaren (staten) och mindre sådana av arbetarna. Vinterkojor uppföras
av arbetsgivaren. Arbetsgivaren har anordnat 14 kojor, rymmande tillsammans
100 man, för en kostnad av 6,000 kronor, i vilken kostnad även virkets
värde torde ingå. Medelkostnaden för av arbetarna uppförda sommarkojor har
varit c:a 20 kronor. Arbetsgivarens kojor äro av timmer och ordentligt diktade;
kojornas storlek är i regel; längd 4—5 meter, bredd 4—4V2 meter, höjd 2—2.40
meter, med ett större fönster mot söder. Golvet består av plank och yttertaket
av bräder med avhyvlade vattenrännor. Eldstaden är murad av skiffersten
(öppen spis). Varje säng rymmer 2 man, men användes ofta av blott en man;
10-—12 man rymmas i en koja.
Arbetarna utföra själva mindre s. k. torvkojor för 2—3 man. Därvid graves
en grop av 1U meters djup på en torr plats. Häröver reses kluvet virke
till väggar och tak, varefter två eller tre varv torv läggas utanför väggarna
och på taket. En öppen mindre spis av natursten muras utanför ett hörn av
kojan med öppning inåt kojan.
Stall av timmer för 2—3 hästar förses med skilda varmtak och yttertak.
Golvet lägges av plank. Stallets dimensioner äro vanligen 4X5 meter. En
spilta för en häst göres 1.6 meter bred.
På vägsträckan Muodoslombolo—Saivomuotka har arbetsgivaren uppfört 5
kojor, rymmande 60 man, för en kostnad av 1,600 kronor.
Vid vägbyggnadsarbeten, som utföras för Juckasjärvi sockens väghållningsdistrikt
och som påbörjades hösten 1923 och beräknas vara slutförda år 1928,
bo arbetarna, enligt vad jägmästaren i reviret uppgiver, dels i av vägstyrelsen
byggda kojor av god beskaffenhet dels, om koja ej finnes i närheten, i torvkåtor,
som placeras vid varje avlägset vägskifte. Dessa torvkåtor uppgivas medföra,
oavsett den kortare vägen till och från arbetet, den fördelen, att de under
varma sommardagar äro betydligt svalare än stugor och att de äro myggfriare
än dessa. Som nya utestänga de kyla mycket bra men försämras efter ett par år.
Vanligen räcka de dock så länge de erfordras för arbetet. Alla större byggnader
uppföras i regel av arbetsgivaren. Stugor, som vid ackordsarbeten av
större omfattning (brobyggnader) uppföras genom ackordstagarnas försorg,
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
47
inlösas vanligen av vägstyrelsen för att användas under arbetets fortsättning.
Torvkåtorna uppföras av ackordstagarna utan ersättning. Materialtransporter
ske ofta med vägstyrelsens motorfordon, varför logi ej sällan vid tillfälliga
arbeten såväl sommar som vinter kan tagas i bruk.
Vid ödebygdsvägen Vajkijaur—Björkholm i Jokkmokks socken lia enligt
arbetsledningens uppgift sommarbostäder uppförts dels utan oell dels
nied bidrag av arbetsgivaren. Vinterbostäder anordnas merendels av arbetsgivaren,
men ibland av arbetarna med bidrag av arbetsgivaren. Arbetsgivaren
har anordnat 2 kojor, rymmande tillsammans 24 man oell med stall för 4
hästar för en kostnad av 500 kronor för vardera. Medelkostnaden för av arbetarna
anordnade sommarkojor var 75 kronor och för vinterkojor 100 kronor.
Arbetsgivarens kojor byggas nied väggar av timmer samt tak av bräder
(1 X 1) och tjärpapp. golv av bräder och plank, eldpall samt »norskspis».
Vintertid kan eldas i båda eldstäderna för torkning av kläder samt matlagning.
Liggplatserna utgöras av britsar med en höjd av 0.6 meter över golvet. I en
del fall användas väggfasta sängar, över- och undersäng med plats för 2 man
i varje. Stall sammanbygges med kojan, så att en vägg är gemensam för kojan
och stallet. Av arbetsgivaren byggda kojor få kvarstå och övertagas av vägdistriktet
eller reviret och användas för framtida underhåll av vägen eller för
skogsskötsel!!.
Enligt fao k organisationerna i Jokkmokks socken bo vägarbetarna
till stor del i jord- och riskåtor, utan golv och fönster, vilka uppföras
av arbetarna utan ersättning.
Vägstyrelsens ordförande i distriktet meddelar, att de provisoriska
bostäderna i regel äro uppförda av småvirke i upprest lutande ställning och
täckta med torv. De uppgivas ha den fördelen, att mygg utestängas, men flera
olägenheter, såsom att de äro trånga och mörka. Då britsar icke förekomma,
utgöres bädden av ris på marken. Dessa bostäder uppföras av arbetarna utan
ersättning. Vinterbostäderna äro timrade kojor, i de flesta fall med fönster och
britsar, i vissa fall med golv. Eldstaden består av en s. k. eldpall, i vissa
fall av »norskspisar». Dessa kojor uppföras av arbetsgivaren eller av arbetarna
mot ersättning.
Beträffande ödebygdsvägen Öberget—sjön Sädvajaur i Arjeplogs socken
meddelar arbetsledningen, att den anordnat 5 kojor för 50 man för en kostnad
av 4,050 kronor. Medelkostnaden för arbetarnas sommarkojor har utgjort 25
kronor och för vinterkojorna, avsedda för 3—4 man, 150 kronor. Av arbetsgivaren
uppförda vägkojor byggas i allmänhet av timmer, med övertak av
spån och undertak av bräder, tätat med mossa och överfyllt med jord. Inredningen
består av en timrad och jordfynd eldpall i mitten av kojan, 70 cm.
hög, 80 X 120 cm. i ytvidd. Till sovplatser anordnas britsar på två sidor av
elclpallen, lagda av plank 70 cm. högt från kojans jordgolv; inredningen består
i övrigt av två bord, ett vid vardera fönstret, samt 6 sittbänkar. Kojan bygges i
regel 5 meter bred, 6 meter lång och 2.5 meter hög och beräknas i så fall
rymma 10 man. Av ackordstagarna byggda kojor göras i allmänhet av resvirke,
varvid väggarna tätas med mossa och jord. Av arbetsgivaren uppförda
kojor få kvarstå och övertagas av vägstyrelsen eller reviret.
Vägstyrelsens ordförande i Arjeplougs distrikt förmäler, att å vägen Snjäraluokte—Galtisjaur
uppförts en tidsenlig arbetskoja för c:a 20 man samt stall
för 3 hästar, men då arbetet huvudsakligen bedrivits under den varma årstiden,
lia arbetarna hellre än att bo i denna koja uppfört s. k. gapskjul eller bakvardar
samt torvkojor invid sina vägskiften. Varje arbetslag örn e:a 3 man har ansett
sig bo mera ostört i dessa primitiva bostäder, från vilka de efter behag kunna
gå lill och från arbetet utan att störa eller störas av andra arbetare. Vid vägskiffelnäs
bortsättande på ackord har uttryckligen fästs det villkor, att arbe
-
48
Kungl. Majus proposition nr 41.
tarna själva skalle hålla och bekosta bostäder i de fall, de ej ansågo sig kunna
bo i kojan, sorn kostnadsfritt stod till deras förfogande. Gapskjulen oell torvkojorna
uppföras av respektive arbetslag på egen bekostnad.
II. Flottledsbyggnadsarbeten.
Sedan numera samtliga norrländska flodsystem äro i huvudsak utbyggda
för flottning, äro flottledsbyggnadsarbetena icke så koncentrerade som tidigare,
då ofta samtliga i ett vattendrag för flottningens bedrivande erforderliga anläggningar,
dammar, kistor m. m. utfördes samtidigt. Dylika mera omfattande
nyregleringar av flottleder förekomma numera huvudsakligen i de minsta
och från bygden mest avlägsna bäckarna, varför arbetarna i dylika fall alltid
äro hänvisade att bo i tillfälliga bostäder. Under senare år ha ett flertal dylika
ödebygdsarbeten utförts under ledning av statens flottledsbyggnadsingenjör,
som sorterar under Domänstyrelsen. Även i de redan reglerade flottlederna
utföras årligen betydande arbeten, men avse dessa huvudsakligen underhåll av
anläggningar, såsom reparation av dammar, rännor eller dylikt, samt ombyggnads-
och kompletteringsarbeten, t. ex. utbytande av träkistor mot mera varaktiga
sådana av sten, uppsprängning av flottleder å platser, där brötbildning
plägar förekomma, m. m.
Flottledsarbetarnas antal, anställningsform lii. m.
Några exakta uppgifter å det antal arbetare, som årligen sysselsättas med
flottledsarbete, ha ej kunnat erhållas. Enligt uppgifter från 5 större flottningsföreningar
i Norrland arbetade hos dessa under år 1926 sammanlagt 1,065
man med flottledsbyggnadsarbeten. Under antagande att denna siffra utgör
ett representativt uttryck för det antal man, per kilometer räknat, som normalt
användes vid dylika arbeten, anses hela antalet arbetare, som årligen
sysselsättas med dylika arbeten vid flottleder inom Norrland, Dalarna och
Värmland, med ledning av de olika flottledssystemens längd kunna uppskattas
till c:a 3,700.
Flottledsbyggnadsarbetet är liksom vägarbetet ett säsongarbete. I mindre
flottleder, bäckar och mindre bivattendrag påbörjas underhålls- och förbättringsarbetena
ofta, så snart flottningsarbetet på försommaren avslutats, och
pågår därefter, örn arbetenas omfattning det påfordrar, med kortare uppehåll
för slåtter och skörd till senhösten. I huvudvattendragen och de större bivattnen
bedrivas byggnadsarbeten företrädesvis under vintern, då det låga
vattenståndet underlättar arbetenas utförande. Såsom i viss mån belysande
för dessa arbetens olika omfattning under olika årstider anföras följande uppgifter
rörande arbetarantalets variation vid flottledsarbeten i Kalixälvens flottledssystem
under tiden december 1925—november 1926. Arbetarantalet var
störst under tiden januari—mars, då det uppgick till 372, nedgick under månaderna
maj—augusti, den tid då flottningsarbetet företrädesvis pågår, till
en obetydlighet, lägst 15, för att under hösten åter stiga men utan att uppnå
samma storlek som under vintermånaderna. Arbetenas stora omfattning under
vintermånaderna torde emellertid i viss mån ha berott på, att byggnadsarbeten
då bedrivits i huvudälven såsom nödhjälpsarbete. Den dagliga arbetstiden
utgör i regel 8 timmar, men uppgår i vissa fall sommartid till 10 timmar.
Flottledsarbete utföres i regel på ackord och bortsättes vanligen till kooperativa
arbetslag eller enskilda flottningsarbetare, som äga yrkesskicklighet
och vana vid dylika arbeten. Endast då ackordsuppgörelse ej kan träffas, bedrives
arbetet efter i orten gängse timlön.
Kungl. Majus proposition nr 41.
49
Elottledsarbetarna rekryteras liksom vägarbetarna från samtliga de sociala
huvudgrupper, som förekomma bland befolkningen på landsbygden. Enligt
av statens flottledsingenjör meddelade uppgifter rörande 222 arbetare synes
halva antalet (50.5 %) utgöras av jordägare, 27.5 % av bolagsarrendatorer,
11.2 % av kronotorpare samt 10.8 % av arbetare utan jord, samtliga procenttal
avseende jämväl familjemedlemmar. Att den yrkeskunniga ortsbefolkningen
i första hand tages i anspråk för dessa arbeten synes framgå därav, att
av den vid berörda flottledsarbeten sysselsatta arbetsstyrkan över två tredjedelar
eller 69.9 % tillhörde ortsbefolkningen, medan 30.i % hade tillrest från
andra orter.
Medelarbetsförtjänsten per dag synes liksom vid vägarbetet utgå med belopp,
som vanligen variera mellan 5 och 7 kronor.
Flottledsbyggnadsarbetarnas bostadsförhållanden.
Då fråga är örn nyreglering av ett vattendrag för inrättande av allmän
flottled, uppföras vanligen i första hand de härbärgen, som enligt det vid
flottledssynen upprättade och av vattendomstolen fastställda förslaget ansetts
erforderliga för flottningsarbetarnas härbärgerande under flottningstiden. Vid
behov användas dessa härbärgen såsom bostäder för flottledsbyggare. Vid
flottledsarbeten i redan reglerade vattendrag tagas vid flottlederna befintliga
flottningskojor i första hand i anspråk för arbetarnas inkvartering, i den mån
de ej kunna erhålla bostad i byar eller gårdar. Då emellertid dessa kojor
äro uppförda för användning under flottningstiden, äro de i regel icke anordnade
för vinterbruk, utan måste desamma, då fråga är örn vinterarbeten,
vinterbonas. Endast örn dylika flottningskojor icke finnas att tillgå, uppföras
särskilda för respektive arbeten avsedda kojor, vilka då mången gång
kunna bliva rätt så provisoriska, särskilt örn de uppföras av arbetstagarna
själva och på dessas egen bekostnad.
Enligt från arbetsgivarhåll erhållna uppgifter rörande flottledsarbetarnas
inkvarteringsförhållanden, avseende sommaren 1926, hade ungefär två tredjedelar
av arbetsstyrkan varit inkvarterade i flottningskojor eller andra för tillfälligt
bruk avsedda bostäder, medan enligt arbetarorganisationernas uppgifter
motsvarande procenttal ställt sig högre (86.6 %). Under vinterarbeten
skulle enligt sistnämnda uppgifter de i kojor inkvarterade arbetarnas antal,
relativt sett, vara väl så högt som under sommaren, varemot enligt övriga sagesman
endast mellan en tredjedel och hälften av arbetarna då varit hänvisade
att logera i tillfälliga bostäder.
Enligt de mera detaljerade uppgifter, som avgivits av statens flottledsingenjör
och några flottningsföreningar, hade vid av dessa bedrivna arbeten
av här ifrågavarande slag 12.5 % av arbetarna bott i sina hem och 27.5 %
innebott i gårdar, medan 59 % kunnat använda sig av vid flottlederna uppförda
baracker och kojor och ett mindre antal (1 %) logerat i mera provisoriska
bostadsanordningar.
Yrkesinspektionens skogs- och flottledsinspektör, som under förra delen av
1926 besiktigat ett antal härbärgen vid flottledsbyggnadsarbeten utefter Pite
och Ume älvar, har häröver avgivit rapporter enligt samma formulär, som användes
beträffande vägbyggnadsarbeten. Antalet inspekterade kojor var 15, av
vilka 4 voro mindre, vardera rymmande 6—12 man, och 11 slörre med utrymme
för 13—18 man. Samtliga kojor bestodo av ett rum och voro uppförda av
respektive flottningsföreningar. Eldstaden utgjordes i 12 fall av eldpall och i
3 av järnspis. I en koja fanns blott ett fönster men i de övriga 2 eller flera.
Kojornas medelgolvyta befanns vara 32.9 kvm. och medelvolym 75.9 kbm.
I 3 fall uppgick golvytan per person till 1 —1.9 kvm., i 10 fall till 2.o—2.9
Bihang till riksdagens protokoll Hilli. 1 sami. 35 haft. (Nr 41.) 4 si 4
50
Kungl. Majus proposition ?ir 41.
kvm. och i 2 fall till 3.o—3.9 kvm. Medelvolymen per person var i 11 kojor
4—5.9 och i de återstående 6.o—7.9 klim. Kojornas medelgolvyta per person
vid full beläggning var 2.35 kvm. oell motsvarande medelvolym 5.42 kbm. Då
en del kojor vid inspektionstillfället ej voro fullt belagda, bley den faktiska
medelgolvytan och medelvolymen per person något högre än den beräknade,
nämligen respektive 3.36 kvm. och 7.74 kbm.
Vid flottledsarbeten, som bedrivas vintertid, användas i vissa fall hästar
för framkörning av virke och sten. Örn körkarlarna bo i kojor, uppföras provisoriska
stall för hästarna. Att döma av de inkomna uppgifterna synas emellertid
flertalet hästar inhysas i gårdsstall.
En ganska god inblick i huru arbetsförhållandena gestalta sig vid flottledsbyggnadsarbeten
inom de olika flodområdena samt huru inkvarteringsförhållandena
för de därvid sysselsatta arbetarna äro ordnade, erhåller man av de
redogörelser, som för ifrågavarande undersökning erhållits från ett antal större
flottningsföreningar.
Kalix älvs flottningsförening, vilken under de senaste åren haft stora flottledsbyggnadsarbeten
i gång, uppgiver, att bostadsfrågan för flottledsbyggnadsarbetarna
i allmänhet är så ordnad, att där byar och gårdar finnas i närheten
av arbetsplatserna, bostad förhyres i de olika byarna. Örn avståndet från
arbetsplatsen synes för långt, byggas nya härbärgen eller också repareras redan
befintliga flottningskojor.
Lule älvs flottningsförening meddelar, att smärre flottledsarbeten i regel
utföras under eftersommaren och hösten, innan starkare kyla inträtt. För
dessa arbeten, vid vilka årligen sysselsättas c:a 50 man, anlitas den närmast
arbetsställena boende ortsbefolkningen, som, i den mån för flottningen uppförda
bostäder icke finnas tillgängliga i närheten av arbetsplatsen, plägar begagna
sig av förefintliga slåtter- eller avverkningskojor eller ock själva uppföra tillfälliga
bostäder. De mera omfattande strömrensningsarbetena sträcka sig över
vintermånaderna (1 oktober—15 december samt januari—mars), varvid, i den
mån redan befintliga flottningskojor ej förslå, man uppför vinterbonade bostäder
av den i orten allmänt begagnade skogskojetypen. Även vid dessa
arbeten, som sysselsätta intill 75 man, kommer ortsbefolkningen i främsta rummet
i fråga.
Inom Pite älvs flottledsområde lia under de senaste åren och företrädesvis
under vintermånaderna omfattande flottledsbyggnadsarbeten pågått, av vilka
ett betydande antal utförts såsom nödhjälpsarbete. Enligt uppgifter från flottningsföreningen
sysselsattes sålunda under år 1926 c:a 375 man, av vilka c:a
200 uppgivas lia bott i flottningskojor. Flertalet av dessa kojor uppfördes år
1922 såsom nödhjälpsarbete, enär erforderliga bostäder för inkvarterande av
flottledsbyggnadsarbetarna saknades, då arbetena år 1922 påbörjades. Då
dessa kojor jämväl erfordrades för inkvarterande av flottningsarbetarna under
flottningstiden, fingo de i regel kvarstå efter flottledsbyggnadsarbetenas avslutande
och användas nu regelbundet såsom flottningskojor.
Inom Skellefte älvs flottledsområde hava under vart och ett av åren 1925
och 1926 c:a 120 nian varit sysselsatta med flottledsbyggnadsarbeten. Arbetena
hava i regel pågått under c:a 2 månader vid ett flertal arbetsplatser. I
bivattendragen hava byggnadsarbetena utförts under september och oktober
månader, under det att desamma i huvudälven företrädesvis förekommit under
april och maj månader. Då ett stort antal större och smärre byar finnas tämligen
jämnt fördelade efter flottlederna och då arbetarna i regel utgöras av
flottningsarbetare från orten, hava arbetarna utan svårighet erhållit inkvartering
i gårdar vid flottlederna. Ibland händer det, att fackarbetare såsom
smeder eller stenarbetare måste anskaffas från andra trakter, men i sådana fall
ordnas inkvarteringen genom flottningsföreningens försorg.
51
Kungl. Maj:ts proposition nr IJ.
Elottledsbyggnadsarbeten hava även inom linie- ock Vindela! var tuts flottledsområde
bedrivits i betydande omfattning under senare år. Beträffande
bostadsfrågans ordnande för vid dessa arbeten anställda arbetare anför flottningsföreningen
följande: »Genom nybyggnader och reparationer under senare
år har kojbeståndet utefter flottlederna inom Ume- och Vindelälvarnas
vattenområde blivit någorlunda iordningställt och tjänar numera ganska bekvämt
flottningstrafikens behov. Dessa kojor, i närvarande stund 134 stycken,
användas givetvis såsom bostäder även vid de reparationer och kompletteringar
av flottlederna, som ständigt förekomma. Men därunder användas även de
bostadsmöjligheter, som erbjudas i gårdar utefter flottlederna. Bebyggelsen vid
vattendragen är numera så pass tät, att man sällan finner större avstand mellan
gårdarna än en halv mil. Under dessa förhallanden är det salunda mycket
sällsynt att några tillfälliga bostäder behöva anordnas för byggnadsarbeten. Så
kan dock ske under högsommaren, då arbetarna anse det bekvämare, att, t. ex.
vid ett arbete, som ligger 2 å 3 km. från en flottningskoja eller en gård, uppföra
ett gapskjul av ris och bo i detta hellre än att morgon och kväll färdas den
nämnda sträckan. Detta gäller dock alllid smärre arbeten med en varaktighet
av en eller ett par veckor. Vid arbeten av större omfattning, en damm eller
en större kistbyggnad eller strömrensning, finnes alltid på en sådan plats, behov
av bostad för flottningens skull. Bostad är då redan ordnad eller blir i varje
fall ordnad före arbetets påbörjande.» ..
Vid de flottledsbyggnadsarbeten, som utföras inom Ån g er ma.nät vens. vidsträckta
flottledsområde, bo arbetarna huvudsakligen i de genom flottningsföreningens
försorg uppförda flottningskojorna samt därjämte, då så lämpar
sig. i arbetsplatserna närbelägna gårdar. Innan ett större arbete igångsättes,
vidtager arbetsledningen alltid nödiga anstalter för bostadsbehovets tillgodoseende.
Inom Indalsälvens flottledssystem hava flottledsbyggnadsarbetena under
senare år avsett huvudsakligen underhåll och reparation av förut befintliga
byggnader, och hava därvid sysselsatts c:a 300 man ärligen, av vilka hälften
arbetat endast kortare tider, i regel icke överstigande en månad och företrädesvis
under eftersommaren. Av återstoden hava c:a tva tredjedelar varit i arbete
under 3 å 4 månader, huvudsakligen inom sorteringsområdet, där arbetena
bedrivits under tiden januari—mars. I adalen och biflottlederna utföras de
huvudsakliga reparationsarbetena omedelbart efter flottningens avslutande,
vanligen under månaderna augusti och september. Vinterarbetena, av vilka
de flesta förekomma inom sorteringsområdet, bestå av pålningar, utläggning
av moringar, framkörning av sten till kistbyggnader, strandskyddsarbeten
samt muddringar, för vilkas utförande erfordras is- och snöföre. Vinterbonade
bostäder finnas enligt uppgift i tillräckligt antal såväl. efter adalen
och biflottlederna som inom'' sorteringsområdet. Endast om flottningskoja eller
barack ej finnes på lämpligt avstånd, tages kvarter i gårdar.. Då arbetare
ej kunna bo i sina hem, åtnjuta de såväl fria bostäder som fritt bränsle. I
intet fall Ilar arbetare ålagts bekosta iordningsställande av bostad, då han för
arbetets utförande varit nödsakad att bo utom hemmet.
Ljusne älvs flottningsförening uppgiver antalet flottledsbyggnadsarbetare,
som sysselsättas vid dess arbeten, till 150 å 200, vilka i regel äro fördelade
på ett flertal arbetsplatser. Dessa arbeten, som vanligen pågå ungefär en
månad på varje plats, bedrivas i bivattnen under tiden augusti—november,
i huvudälven häremot under månaderna november—april. Arbetarna, vilka
så gott som uteslutande utgöras av flottningsarbetare, utvalda med hänsyn
till deras lämplighet för respektive arbeten, bo enligt uppgift från flottningsföreningen
i densamma tillhöriga kojor och kasärner, som äro vinterbonade
och bättre än vanliga avverkningskojor.
52
Kungl. Maj:t$ proposition nr 41.
Vid Dalälven äro bostadsförhållandena vid reglerings- och reparationsarbeten,
enligt vad flottningsföreningen meddelar, så ordnade, att flottningsföreningen
vid utbyggnad av ny flottled eller vid dammbyggnader alltid
törst uppför behövliga kojor, innan det egentliga reglerings- eller dammbyggnadsarbetet
börjar. Dessa kojor uppföras numera alltid i enlighet
med någon av de typer för skogshärbärgen, som godkänts av yrkesinspektionen.
Örn ° arbetet ligger så nära bebyggda orter, att möjlighet finnes
att där erhålla inkvartering, tillgripes denna utväg, framför allt i de
fall, då kojan efter utbyggnaden icke erfordras för flottningens bedrivvande
i den nya leden. Ligger arbetsplatsen så nära arbetarnas hem,
att de kunna gå hem varje kväll, står det dem fritt. Då behovet av hästar
vid flottledsbyggnader är ringa, uppföras stall endast i undantagsfall, såsom vid
s. k. flottningsstationer, vilka begagnas till kvarter vid inspektionsresorna,
eller där eljest körslor av en eller annan anledning måste förekomma vintertid.
Dessutom synas i dessa trakter strömrensning och reparationsarbeten såvitt
uiöjligt undvikas vintertid och koncentreras till den blidare årstiden, då härbärgesfrågan
är lättare att lösa.
III. Dikningsarbeten.
Till det slag av arbeten, som bedrivas under sådana förhållanden, att arbetarna
i stor utsträckning äro hänvisade att bo i provisoriska bostäder, höra
även dikningsarbetena. Under det att tidigare de s. k. krondikningarna, d. v. s.
med statsanslag eller statsbidrag utförda utdikningar av myrar och mossar, avseende
dels nyodling och dels frostländighetens minskande, utgjorde de mest
uppmärksammade dikningsarbetena i skogsbygderna, tilldraga sig numera de
mycket omfattande dikningsarbeten, som årligen, verkställas med syfte att förbättra
skogsmarkernas virkesproducerande förmåga, huvudintresset. Dikningar
och bäckrensningar, avseende dels torrläggning av torvmarker och dels
avledande av vatten från försumpade skogsmarker, utgöra nu ett led i serien
av regelmässiga skogsarbeten. Den nuvarande omfattningen av dessa planer
belysas av följande sifferuppgifter, som avse år 1925. Å enskildes skogar upptogos
under nyssnämnda år med bidrag av skogsvård sstyrelserna 118 mil nya
diken, varjämte bäckrensning utfördes å en sträcka av sammanlagt 33 mil.
Utan dylik medverkan från skogsvårdsstyrelsernas sida hava 145 jordägare
verkställt nydikning till en längd av 38 mil samt bäckrensning å 33 mil.
Under samma år ha å de allmänna skogarna nydikats 18.9 mil, därav 15.7 mil
i Norrland och Dalarna. Betydande dikningsarbeten ha även under de senare
åren utförts såsom nödhjälpsarbete. Den snabba ökningen i skogsdikningsarbetenas
omfattning framgår bl. a. därav att medellängden per år upptagna
diken å de allmänna skogarna ökats från 4.6 mil under perioden 1916—1920
till 15.i mil under femårsperioden 1921—1925. Med utgångspunkt från förefintliga
uppgifter å den längd diken, som grävts under år 1925, synes man med
en viss grad av sannolikhet kunna uppskatta dikningsarbetarnas antal i Norrland,
Dalarna och Värmland till c:a 2,500.
Dikningsarbetet, vilket i regel bortsättes på ackord till ortsbefolkningen
och betalas med ett visst pris per längdmeter, är ett utpräglat säsongarbete,
som pågår endast under den blidare årstiden.
Skogsdrivningsarbetena bedrivas ofta långt ifrån bebyggda orter. Arbetarna
kunna därför i allmänhet icke bo i sina hem, utan äro merendels hänvisade
att på annat sätt ordna sin inkvartering under den tid arbetet pågår.
Ibland erhålles härbärge i skogstorp eller fäbodstugor, men i de flesta fall
53
Kungl. Majus proposition nr 41.
måste arbetarna logera i tillfälliga bostäder. Då dikningsarbetena i en mängd
fall bedrivas först sedan trakterna övergåtts med avverkning, erhålles vanligen
bostad i de härbärgen, som kvarstå efter avverkningen. Dessa härbärgen
kunna å vissa trakter vara fullt användbara, även örn de ej varit bebodda på
flera år, men i många fall kunna de ej tagas i bruk utan omfattande reparationsarbeten,
enär de under mellantiden bebotts av jägare, fiskare, vallpojkar
m. fl., som åverkat desamma, slagit ut fönster, eldat upp britsar och övrig
inredning m. m. •
Saknas dylika kojor i närheten av arbetsplatsen, bliva arbetarna i allmänhet
nödsakade att själva uppföra tillfälliga bostäder. Då det endast är
fråga örn att få tak över huvudet under den blidare årstiden, blir bostaden
oftast av enklaste slag, exempelvis en jord- eller torvkoja, ihoprest av tall- eller
granslanor i form av en lappkåta samt täckt med mossa och jord eller torv eller
också ett s. k. gapskjul.
Ehuru såväl revirförvaltare som arbetarorganisationer hava lämnat uppgifter
rörande de förhållanden, under vilka dikningsarbetena bedrivas i respektive
trakter, synes det material, som härigenom erhållits, icke vara tillräckligt för
avgörande av i vilken utsträckning dikningsarbetarna regelmässigt äro hänvisade
till att bebo dylika tillfälliga bostäder. Så mycket torde man dock
kunna sluta av desamma, att endast en mindre del av dikningsarbetarna under
den tid arbetena pågått, kunna bo i sina hem eller innebo i gårdar. Flertalet
dikningsarbetare torde sålunda vara nödsakade att bo i tillfälliga bostäder av
olika slag.
IV. Slutanmärkningar.
i
Stockholm den 22 oktober 1927.
Oscar Wallner.
1 Se s. 12
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagråd den
20 januari 1931.
Närvarande:
justitieråden Christiansson,
Edelstam,
Stenbeck,
regeringsrådet Afzelius.
Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 30 december 1930, hade
Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag
om ändring i vissa delar av lagen den 25 april 1919 (nr 222) angående beredande
i vissa fall vid skogsavverkning och kolning av härbärge åt arbetarna m. m.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Konrad Persson.
Lagrådet yttrade:
Den nu ifrågasatta utvidgningen av skogshärbärgeslagens tillämplighetsområde
synes icke böra medföra annan förändring av rubriken än att däri
efter »skogsavverkning» komma att följa »kolning och flottledsbyggnad».
Vid förslaget i övrigt finner lagrådet ej anledning till annan erinran än att
i fråga örn ärende, som vid den föreslagna lagändringens ikraftträdande
är föremål för Konungens befallningshavandes handläggning, så ock i fråga
om överträdelse av förbud, som meddelats av Konungens befallningshavande,
torde erfordras övergångsbestämmelser av enahanda beskaffenhet, som av
lagrådet i yttrande denna dag för motsvarande fall förordats beträffande
förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen örn arbetarskydd.
Hänvisning synes lämpligen kunna äga rum till övergångsbestämmelserna i
sistnämnda lagförslag.
Ur protokollet:
Hagnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 41.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 23 januari 1931.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, kommunikations-,
jordbruks- och handelsdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet,
statsrådet Larsson lagrådets den 20 januari 1931 avgivna utlåtande
över det till lagrådet den 30 december 1930 remitterade förslaget till lag örn
ändring i vissa delar av lagen den 25 april 1919 (nr 222) angående beredande
i vissa fall vid skogsavverkning och kolning av härbärge åt arbetarna m. m.
Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen
:
Av skäl, som jag anfört beträffande lagrådets förut denna dag anmälda
utlåtande över förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen örn arbetarskydd,
torde jämväl i förevarande förslag böra meddelas övergångsbestämmelser
i fråga örn ärenden, som vid lagändringens ikraftträdande äro föremål
för Konungens befallningsliavandes handläggning, så ock i fråga örn
överträdelse av förbud, som meddelats av Konungens befallningsliavande.
Såsom lagrådet hemställt, har detta skett genom en hänvisning till övergångsbestämmelserna
i förslaget till ändring av arbetarskyddslagen.
Därjämte har den av lagrådet förordade ändringen i lagens rubrik vidtagits.
Departementschefen uppläser härefter det sålunda ändrade lagförslaget
samt hemställer, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen förordna, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Corn''. Falkenberg.