Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Nr 40.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den
29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd; given
Stockholms slott den 23 januari 1931.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag angående ändring i vissa delar av
lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd.

GUSTAF.

Sam Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1931.

1 sami.

34 höft. (Nr 40.)

2280 30 1

Kungl. Majlis proposition nr 40.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206)

om arbetarskydd.

Härigenom förordnas, att 4, 5, 7, 9—25, 28—45 oell 52 §§ lagen den 29
joni 1912 om arbetarskydd skola, 4, 5, 25, 29, 30, 35, 36, 40, 42, 43 och 45
§§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse samt att den i
lagen örn arbetarskydd förekommande underrubriken med lydelse »Särskilda
föreskrifter rörande kvinnors användande i arbete» skall hava sin plats
närmast före 16 §:

Föreskrifter till förekommande av olycksfall och ohälsa i arbete.

4§-

Till förekommande---- särskilt iakttagas:

a) Å ställen----------• — — — -------

___ — —------—------—--• ---— elektrisk ström.

i) Innan transmission sättes i gång, skall detta på förut bekantgjort sätt
tillkännagivas i varje arbetslokal, dit drivkraft förmedelst transmissionen
överföres. Är transmission, som kan medföra fara, ej på betryggande sätt
inskyddad, skola tillfredsställande anordningar för skyndsamt stannande av
densamma finnas vidtagna inom arbetslokalen.

k) Arbetsmaskin, som — — — — — — —--—------- —

r) Vid arbete, däri arbetarna äro utsatta för fara att skadas genom explosiva,
eldfarliga, giftiga eller frätande ämnen, skola sådana åtgärder vara
vidtagna, att denna fara i möjligaste mån undanröjes.

5 §■

Till förekommande ---— särskilt iakttagas:

a) I sluten---------------— —-----

—------------------lämplig beskaffenhet.

g) Sysselsättes å ett och samma ställe samtidigt och på stadigvarande
sätt ett större antal arbetare, skola dessa på sätt, som kan anses tillfredsställande
med hänsyn till antal, fördelning på kön och arbetets natur, å
eller invid arbetsstället äga tillgång till tvätt- och dricksvatten samt avträden

Kungl. Majlis proposition nr 40.

ävensom lämplig plats för ombyte, förvaring och, där så erfordras, torkning
av kläder; därjämte bör åt dem av arbetarna, som icke äro bosatta i närheten
av arbetsstället, därstädes beredas tillgång till lämplig plats för intagande
av måltider saint lägenhet att värma medförd mat.

h) Till lämnande av den första hjälpen vid olycks- eller sjukdomsfall
skola finnas vidtagna sådana anordningar, som kunna anses erforderliga med
hänsyn till arbetets beskaffenhet.

i) Arbetet bör, där dess natur det medgiver, avbrytas genom en eller
flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig varaktighet.

k) Åt arbetarna bör, där ej arbetets natur, allmänhetens behov eller annan
omständighet skäligen kan anses kräva avvikelse, beredas erforderlig ledighet
för nattvila.

l) För varje period av sju dagar skola arbetarna i regel åtnjuta sammanhängande
ledighet av minst tjugufyra timmars varaktighet. Sådan veckovila
bör såvitt möjligt förläggas till söndag och till samma tider för alla vid ett
arbetsställe anställda.

Från vad sålunda stadgats må yrkesinspektionens chefsmyndighet, efter
hörande av vederbörande organisationer av arbetsgivare och arbetare, medgiva
undantag för visst slag av sysselsättning eller visst arbetsställe.

Därest inskränkning göres i den i första stycket avsedda veckovilan, bör
motsvarande frihet från arbete såvitt möjligt beredas.

m) Åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt
och varit anställd hos arbetsgivaren eller företaget någon längre tid, bör, i
allmänhet under den varmare årstiden, beredas semesterledighet under minst
fyra söckendagar, vilken ledighet i regel bör vara sammanhängande och förlagd
i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag.

7 §•

1 mom. Finnes för tillämpning av 3 § i avseende å visst slag av sysselsättning
eller användande av visst slag av maskin, redskap eller arbetslokal
behov av närmare föreskrifter, utöver vad i 4—6 §§ stadgas, må Konungen
utfärda sådana föreskrifter.

2 mom. Innefattar föreskrift, som utfärdats med stöd av 1 morn., förbud
mot användande av visst slag av maskin eller redskap eller del därav eller
mot dess användande med eller utan viss anordning, äger Konungen jämväl
föreskriva, att föremål, vars användande sålunda är förbjudet, icke må till
annan överlåtas eller upplåtas till begagnande, med mindre det kan antagas
för visst, antingen att sådan åtgärd skall vidtagas med föremålet, att det
därefter ej vidare är inbegripet under förbudet, eller att föremålet uteslutande
skall komma till användning, som ej med förbudet avses.

3 morn. Bedrives i visst fall arbete, som icke enligt 1 § är underkastat denna
lag och ej heller är att hänföra till skeppstjänst, under sådana förhållanden,
att därmed sysselsatta personer uppenbarligen utsättas för allvarlig fara för
olycksfall, må Konungen förordna, att lagen, i vad den åsyftar att förekomma

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

olycksfall, skall i nödig omfattning tillämpas å arbetet, ävensom meddela de
föreskrifter, som kunna erfordras, då i sådant fall arbetare icke användes till
arbete för arbetsgivares räkning.

Särskilda föreskrifter rörande minderårigas användande i arbete.

9§-

Minderårig må icke användas till arbete, förrän den minderårige fyllt tretton
år och, där fråga ej är örn arbete allenast under ferietid, inhämtat den för
folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande kunskaper och färdigheter
eller ock erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan.

Ej heller må minderårig användas till arbete, utan att till arbetsgivaren
avlämnats intygsbok för den minderårige, utfärdad på sätt i 34 § föreskrives
och innehållande:

a) uppgift örn den minderåriges fullständiga namn, födelseår och födelsedag,

samt, där fråga ej är örn arbete allenast under ferietid,

b) intyg, att den minderårige inhämtat den lärokurs eller de kunskaper och
färdigheter, som i första stycket sagts, eller erhållit där angivet tillstånd, och

c) anteckning, huruvida den minderårige genomgått fortsättnings-, ersättnings-
eller lärlingsskola, då skolplikt beträffande lärlingsskola åligger den
minderårige, eller är i behörig ordning befriad från skyldighet att deltaga i
undervisning, som här nämnts.

10 §.

Till bergverks-, bruks-, fabriks-, hantverks- eller annat industriellt arbete
eller byggnadsarbete, ändå att det ej är att hänföra till industriellt arbete,
eller arbete med transport av personer eller gods må icke användas minderårig
under fjorton år. Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla distribution
av varor eller uträttande av bud eller ärenden.

Bedrives arbete, som med förbudet i första stycket avses, i sådan omfattning,
att å arbetsstället i regel användas minst tio arbetare, må minderårig
icke användas till arbetet, utan så är att den minderåriges intygsbok, utöver
vad i 9 § föreskrives, innehåller läkarintyg, utvisande att den minderårige
icke företer sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsutveckling eller, där
så skulle vara förhållandet, att den minderårige icke kan anses komma att
lida men av den sysselsättning, varom fråga är. Sådant läkarintyg må vid
intygsbokens avlämnande till arbetsgivaren ej vara äldre än ett år och kan
utgöras av anteckning, som vid besiktning enligt 35 § införts i boken av
besiktningsläkaren.

11 §•

Minderårig under sexton år må icke användas till arbete under jord i
stenbrott eller gruva.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

12 §.

I fråga om lätt arbete, som bedrives i fria luften och fortgår allenast
under kortare tid av året samt icke regleras av samband med mekaniskt
driven arbetsprocess, må yrkesinspektionens chefsmyndighet, när skäl därtill
äro, bevilja eftergift från de i 9 och 10 §§ meddelade förbud.

Chefsmyndigheten må ock i särskilda fall meddela eftergift från det i 10 §
första stycket stadgade förbud, där så prövas nödigt till förekommande av
sysslolöshet eller annat allvarligt men för den minderårige.

Beträffande minderårig, vilken användes till ett under kortare tid fortgående
arbete, som ej är att anse såsom tungt, må chefsmyndigheten bevilja
eftergift från det i 10 § andra stycket meddelade förbud, när synnerliga
skäl därtill äro.

13 §.

Arbetsgivare må icke använda minderårig till arbete på sådant sätt, att
den minderåriges användande kan anses medföra fara för olycksfall eller för
överansträngning eller annan menlig inverkan på den minderåriges hälsa
eller kroppsutveckling eller för den minderårige innebära våda i sedligt
avseende.

Minderårig skall lämnas erforderlig ledighet för deltagande i kurs för
religions- eller sådan yrkes- eller fortsatt skolundervisning, för vilken kostnaden
helt eller delvis bestrides av staten eller med kommunala medel.

14 §.

1 mom. Angående minderårigs arbetstid i arbete, varå lagen den 16 maj
1930 (nr 138) angående arbetstidens begränsning äger tillämpning, gäller vad
där är stadgat. Dock må minderårig med det undantag, som angives i andra
stycket, icke i något fall användas till dylikt arbete mer än tio timmar av
dygnet eller sextio timmar i veckan. Ej heller må, med enahanda undantag,
minderårigs arbetstid i annat arbete överstiga nämnda antal timmar.

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat
förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må minderårig
användas till arbete i den mån så är nödigt, ändå att hans arbetstid
kommer att överstiga tio timmar av dygnet eller sextio timmar i veckan.
Örn arbete utöver nämnda antal timmar samt dess anledning, omfattning
och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess
början göra anmälan till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare.
Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid utan att därtill sökes tillstånd,
som må beviljas av vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare för
ytterligare högst en månad och av yrkesinspektionens chefsmyndighet, där
så finnes lämpligt efter samråd med arbetsrådet, för längre tid. Över ansökan
skall beslut meddelas ofördröjligen. Anmälan eller ansökan må anses
gjord, när den i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

Deltager den minderårige med arbetsgivarens vetskap i kurs för sådan
undervisning, som i 13 § omförmäles, vare arbetsgivaren skyldig så begränsa

6 Kungl. Majus proposition nr 40.

den minderåriges arbetstid, att sammanlagda undervisnings- och arbetstiden
ej kommer att överskrida den här förut stadgade begränsningen.

2 mom. Den minderåriges raster i arbetet skola anordnas på ett med hänsyn
till den minderårige lämpligt sätt. Erbjuder arbetslokalen icke en från
hälsosynpunkt tillfredsställande uppehållsplats, må den minderårige ej tillåtas
under rasterna vistas i lokalen, och åligger det i sådant fall arbetsgivaren
att anvisa lämpligt annat rum, varest den minderårige kan vistas under
rasterna-och intaga sina måltider.

3 morn. Den minderårige skall för nattvila beredas oavbruten ledighet
från arbetet under minst elva timmar varje dygn, och skall i denna ledighet
ingå tiden mellan klockan 10 e. m. och klockan 5 f. m.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må yngling, som fyllt sexton år,
efter vederbörande yrkesinspektörs eller bergmästares medgivande användas
till arbete å tid, som nyss är nämnd, där hans arbetstid är begränsad till
högst åtta timmar av dygnet samt tillika arbetet antingen icke oftare än
under var tredje vecka infaller å tid mellan klockan 10 e. m. och klockan 5
f. m. eller ock är i fråga örn tider på dygnet, då det skall utföras, fördelat
på sätt, som kan anses likvärdigt med nyssnämnda anordning. Härutöver
må yrkesinspektionens chefsmyndighet medgiva, att sådan yngling må, utan
hinder av stadgandet i första stycket, i den mån så kan anses påkallat deltaga
i arbete, som på grund av sin natur, arbetsbrådska eller annan tvingande
omständighet måste bedrivas med skiftindelning eller eljest forceras.

15 §.

Finnes minderårigs användande i visst slag av sysselsättning medföra
synnerlig fara i något avseende, varom i 13 § första stycket förmäles, må
Konungen föreskriva vissa villkor för minderårigs användande i sådan sysselsättning
eller förordna, att minderårig ej må användas däri.

Särskilda föreskrifter rörande kvinnors användande i arbete.

16 §.

Kvinna må icke användas till arbete under jord i stenbrott eller gruva.

.17 §•

Kvinna, som fött barn, må icke användas till arbete, som med förbudet
i 10 § första stycket avses, under de sex första veckorna efter barnsbörden,
därest icke med läkarintyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet
tidigare kan börja arbetet.

Företer kvinna, som användes till arbete av nämnda slag, intyg av läkare
eller barnmorska av innehåll, antingen att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst
inom två veckor, eller ock att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst
inom sex veckor och med hänsyn därtill har behov av ledighet från arbetet,
må sådan ledighet ej förvägras henne.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

18 §• _

Kvinna, som ammar sitt barn, må ej förvägras erforderlig ledighet härför.

!9 §•

Kvinna, som användes till industriellt arbete, vilket bedrives i sådan
omfattning, att å arbetsstället i regel användas minst tio arbetare, skall for
nataila beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst elva timmar
varje dygn. I denna ledighet skall ingå tiden mellan klockan 10 e. m. och

klockan 5 f. m.

Föreligga sådana omständigheter, som i 14 § 1 mom. andra stycket nämnts,
må kvinna utan hinder av vad i första stycket härovan stadgats anvandas
till arbete i den mån så är nödigt. Örn arbete utöver den i samma stycke
föreskrivna begränsningen samt dess anledning, omfattning och varaktiglie
åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början gora
anmälan till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. Arbetet ma
icke fortsättas utöver sist angivna tid utan att därtill sokts tillstånd, som
må beviljas av vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare för ytterligare
högst en månad och av yrkesinspektionens chefsmyndighet för längre tid.
Över ansökan skall beslut meddelas ofördröjligen. Anmälan eller ansökan
må anses gjord, när den i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

20 §.

Å arbetsställe, där på grund av verksamhetens natur under vissa tider
av året förekommer hopat arbete (säsongarbete), ävensom undantagsvis å
andra arbetsställen, då arbetet därstädes i följd av särskilda omständigheter
måste forceras, må den i 19 § första stycket föreskrivna oavbrutna ledigheten
kunna under en tid av sammanlagt högst sextio dagar av året inskränkas
till tio timmar av dygnet.

Arbetsgivaren skall, innan sådan inskränkning vidtages, med angivande av
anledningen därtill hos vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare gora
anmälan örn de dagar, varunder inskränkningen är avsedd att vidtagas.

21 §.

Beträffande sådana verksamhetsgrenar, som avse förarbetande av varor,
vilka äro underkastade hastig försämring, må undantag från bestämmelserna
i 19 § första stycket kunna meddelas av yrkesinspektionens chefsmyndighet.

22 §.

Finnes kvinnas användande i visst slag av sysselsättning medföra synnerlig
fara för olycksfall eller vara för kvinna synnerligen ansträngande eller
hälsofarligt eller kunna för kvinna medföra synnerlig våda i sedligt avseende,
må Konungen föreskriva vissa villkor för kvinnas användande i sådan sysselsättning
eller förordna, att kvinna ej må användas dari.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Örn tillsyn å lagens efterlevnad in. m.

23 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och nied stöd av densamma meddelade
föreskrifter utövas, under överinseende och ledning av yrkesinspektionens
chefsmyndighet, av yrkesinspektionens befattningshavare samt kommunala
tillsynsorgan. Nämnda befattningshavare utgöras för tillsynstjänsten i allmänhet
av yrkesinspektörer, yrkesinspektörsassistenter och yrkesunderinspektörer.
För tillsyn å arbete, vartill kvinnor användas, skall finnas minst en
yrkesinspektris jämte erforderligt antal yrkesinspektrisassistenter. För tillsyn
å bergverksarbete och därmed sammanhängande arbete anlitas bergmästare
och gruvingenjörer. Konungen må därjämte förordna, att tillsynen
å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis av övriga
tillsynsorgan, utövas av specialinspektör.

För tillsynstjänsten i allmänhet indelas riket i yrkesinspektionsdistrikt. I
varje distrikt skola finnas, förutom kommunala tillsynsorgan, en yrkesinspektör
samt minst én yrkesinsjjekiörsassistent och en yrkesunderinspektör.

Yrkesinspektörerna äro envar beträffande sitt distrikt ansvariga för ti 11-synstjänstens i allmänhet tillbörliga fullgörande. De hava att leda yrkesinspektörsassistenternas
och yrkesunderinspektörernas tjänsteutövning samt
öva inseende över de kommunala tillsynsorganens verksamhet.

Beträffande yrkesinspektris skola vad hennes tillsyn angår bestämmelserna
rörande yrkesinspektör äga motsvarande tillämpning.

Närmare bestämmelser rörande tillsynens organisation och fördelning på
de olika tillsynsorganen meddelas av Konungen.

24 §.

De i 23 § omnämnda kommunala tillsynsorganen utgöras av hälsovårdsnämnderna;
varande dock nämnd berättigad utöva den nämnden åliggande
tillsyn genom en eller flera lämpliga, av nämnden utsedda särskilda personer,
män eller kvinnor. Har nämnd för tillsynens utövande utsett särskild
person, åligger det nämnden att ofördröjligen därom lämna vederbörande
yrkesinspektör underrättelse med angivande av den utsedda personens
namn, yrke och postadress.

Skulle hälsovårdsnämnd brista i fullgörandet av vad som åligger nämnden
beträffande här ifrågavarande tillsyn och kommer sådant förhållande, genom
anmälan från yrkesinspektör eller på annat sätt, till Konungens befallningshavandes
kännedom, skall Konungens befallningshavande tillhålla nämnden
att vidtaga de åtgärder, som kunna erfordras för åvägabringande av rättelse,
och äger Konungens befallningshavande i fall av behov för nämnda ändamål
förelägga lämpliga vitén. Underlåter nämnden att ställa sig Konungens befallningshavandes
anmaning till efterrättelse, må Konungens befallningshavande,
där så finnes nödigt, i större eller mindre omfattning överflytta tillsynens
utövande å person, som av Konungens befallningshavande för ändamålet
förordnas. För sådan person, vilken är att anse som kommunalt till -

Kungl. Majus proposition nr dl).

synsorgan enlig denna lag, äger Konungens befallningshavande i fall av
behov att bestämma gottgörelse att utgå av kommunens medel.

25 §.

Tillsyn skall---tillbörligen iakttages.

Vid utövande--- — för arbetsgivaren.

Närmare föreskrifter angående sättet för tillsynens utövande meddelas av
Konungen.

28 §.

Yrkesinspektör, yrkesinspektörsassistent eller yrkesunderinspektör må ej
för egen eller annans räkning driva eller hava del eller anställning i företag,
varå denna lag äger tillämpning och som drives å ort inom det distrikt, vari
han är anställd, eller för sådant företag åtaga sig uppdrag mot ersättning.
Yrkesinspektör eller yrkesinspektörsassistent må ej heller eljest på något av
nyss angivna sätt taga befattning med företag, vari bedrives arbete av den
beskaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses.

Yrkesinspektris eller yrkesinspektrisassistent må ej på något av förenämnda
sätt taga befattning med företag, som är underkastat sådan befattningshavares
tillsyn, ej heller med annat företag, vari bedrives arbete av den
beskaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses.

Från de i denna paragraf stadgade förbud må yrkesinspektionens chefsmyndighet
för särskilt fall meddela eftergift, där så prövas kunna ske utan
men för tjänsten.

29 §.

De, som hava att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av denna lag,
skola, när helst de så påfordra, efter det vederbörande arbetsgivare eller hans
ställföreträdare å arbetsstället underrättats örn deras närvaro, äga tillträde till
de arbetsställen, vilka deras tjänsteåligganden avse, ävensom rätt att där företaga
undersökningar, vartill dessa tjänsteåligganden kunna giva anledning;
varande arbetsgivaren eller hans ställföreträdare å arbetsstället pliktig att
därvid tillhandagå med erforderliga upplysningar samt att hålla de i denna
lag föreskrivna böcker och förteckningar tillgängliga.

För bevarande---- yrkesinspektionens chefsmyndighet.

30 §.

Vid arbetsställe, varest på stadigvarande sätt bedrives arbete av den beskaffenhet
och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, eller beträffande
vilket yrkesinspektionens chefsmyndighet finner skäl så föreskriva, skall
finnas en för ändamålet lämplig bok, i vilken vederbörande inspektionsförrättare
vid besök å arbetsstället har att anteckna de anvisningar och råd,
vartill förhållandena å arbetsstället kunnat giva anledning och vilka han anser
böra avfattas skriftligen, eller ock sin avsikt att framdeles meddela
sådana. Alla tjänstemeddelanden, som röra tillämpningen i avseende å arbetsstället
av denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter och som

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

icke blivit införda i berörda anteckningsbok, skola biläggas densamma.

Anteckningsbok och —---och meddelanden.

31 §.

A arbetsställe, varest på stadigvarande sätt bedrives arbete av den beskaffenhet
och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, böra arbetarna
inom sig utse ett eller flera ombud att företräda dem i frågor rörande arbetets
säkerhet eller sundhet. Ombud må ock å annat arbetsställe kunna
av arbetarna utses. Örn valet böra ombuden underrätta arbetsgivaren och
vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare.

Ombuden, som hava att göra sig noga underrättade örn de beträffande
arbetets säkerhet och sundhet å arbetsstället rådande förhållanden, böra
verka för främjande av ökad säkerhet och sundhet samt jämväl söka vinna
arbetarnas medverkan därtill. När ombuden genom klagomål eller eljest erhålla
kännedom örn missförhållande, böra de söka få detsamma avhjälpt
genom hänvändelse till den, som utövar ledningen av arbetet i fråga, eller
till arbetsgivaren eller, där rättelse på sådant sätt ej vinnes, till vederbörande
yrkesinspektör eller bergmästare. Har den, som utövar ledningen av arbete,
eller arbetsgivare från ombud mottagit hänvändelse rörande arbetets säkerhet
eller sundhet, har han att inom skälig tid giva ombudet besked i frågan.

Vid inspektion å arbetsställe, där ombud för arbetarna finnes, bör inspektionsförrättaren
i regel träda i förbindelse med ombudet.

Vederbörande tillsynsorgan är pliktigt att på begäran kostnadsfritt tillhandahålla
arbetarnas ombud avskrift av anvisning, råd eller annat skriftligt
meddelande, som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller sundhet å arbetsstället.

32 §.

Det åligger arbetsgivare, vilken använder minderårig i arbete av den beskaffenhet
och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, att hava den
minderåriges namn, födelseår och födelsedag införda i en särskild förteckning
ävensom att vid den minderåriges avgång ur arbetet avföra den minderårige
från förteckningen. Dylik förteckning föres för kalenderår, och skall
vid förnyat uppläggande av förteckningen iakttagas, att i densamma införas
samtliga minderåriga, som vid årsskiftet kvarstodo i arbetet. Arbetsgivaren
är pliktig förvara förteckningen å arbetsstället under ett år utöver det kalenderår
förteckningen avser.

33 §.

Arbetsgivare, som använder en eller flera minderåriga i arbete av den beskaffenhet
och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, skall inom fjorton
dagar från det han började i arbetet använda dylik arbetskraft därom hos
vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare göra skriftlig anmälan ävensom
på samma sätt, likaledes inom fjorton dagar, göra anmälan, då han icke
vidare i arbetet använder någon minderårig. Ager användandet av sådan
arbetskraft rum allenast under viss eller vissa tider av året och kan arbets -

Kungl. Majus proposition nr 40.

givaren därom på förhand lämna tillförlitlig upplysning, må anmälan, som
innehåller sådan upplysning, gälla så länge de anmälda förhållandena fortfarande
äga bestånd.

Vid beviljande av eftergift jämlikt 12 § äger yrkesinspektionens chefsmyndighet
tillika, där så prövas skäligt, medgiva befrielse från anmälningsskyldighet,
som ovan stadgats.

84 §.

Intygsböeker, varom i It § förmäles och vartill formulär fastställes av yrkesinspektionens
chefsmyndighet, tillhandahållas genom pastorsämbetena.

Det åligger pastor, hos vilken minderårigs fader, moder eller målsman
eller minderårig, som fyllt sexton år, framställer begäran örn intygsbok, att,
där den minderåriges namn och ålder äro för pastor kända eller behörigen
styrkas, för den minderårige utfärda intygsbok och däruti göra anteckning
örn den minderåriges fullständiga namn, födelseår och födelsedag ävensom,
då intygsbok begärts av den minderåriges fader, moder eller målsman, om
sådan persons namn och hemvist. Har pastor sig bekant, att den minderårige
ännu icke fullgjort sin skolplikt i folkskola eller fortsättnings-, ersättnings-
eller lärlingsskola, gore ock anteckning därom i intygsboken. Ar för
pastor kunnigt eller styrkes för honom, att den minderårige inhämtat den
för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande kunskaper och
färdigheter eller erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan eller ock
att den minderårige genomgått fortsättnings-, ersättnings- eller lärlingsskola
eller är i vederbörlig ordning befriad från skyldighet att deltaga i undervisningen
i någon av de skolor, som sist nämnts, skall pastor i boken införa
intyg härom. Har sådant intyg icke kunnat införas vid bokens utfärdande,
skall det sedermera, då den minderårige visar sig därtill berättigad,
på begäran införas av den, som utfärdat boken, eller av annan pastor eller
ock av vederbörande skollärare, ordförande i skolstyrelse eller skolföreståndare.

Enahanda skyldighet att utfärda intygsbok, som här är stadgad för pastor,
åligger i fråga om minderårig, som avgått från folkskola efter genomgången
lärokurs eller efter det han erhållit behörigt tillstånd att lämna skolan, vederbörande
lärare eller skolstyrelsens ordförande.

I intygsboken skall arbetsgivare, vilken använder den minderårige i arbete
av den beskaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, anteckna
företagets namn eller firma, dag då den minderårige börjar användas i arbetet,
det slag av sysselsättning, vartill den minderårige användes, den tid
av dygnet, varunder arbetet för den minderårige pågår, ävensom den minderåriges
avgång ur arbetet eller annan förändring i nu angivna avseenden
jämte dag därför.

Ej må intygsbok förses med anteckning eller märke, som kari lämna lipp
lysning om den minderårige i annat avseende än här förut omförmälts.
Arbetsgivare är pliktig att, så länge den minderårige kvarstår i arbetet, hava
i förvar den minderåriges intygsbok.

Minderårig, som avgått ur arbetet, är berättigad att återfå sin intygsbok.
Dock må åt minderårig, som oj fyllt sexton år, intygsbok utlämnas allenast

Kungl. Majus proposition nr 40.

på begäran av den minderåriges fader, moder eller målsman. Arbetsgivare,
som har i förvar intygsbok för minderårig, då denne uppnår aderton år eller
då boken av annan anledning blir obehövlig för den minderårige, skall överlämna
densamma till vederbörande besiktningsläkare.

Har den minderårige ej fader, moder eller målsman, som tager vård örn
honom, må intygsbok, ändå att den minderårige ej fyllt sexton år, utfärdas
eller utlämnas på begäran av den minderårige själv.

35 §.

En gång varje kalenderår skall vid arbetsställe, där minderåriga användas
i arbete av den beskaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses,
företagas läkarbesiktning å de minderåriga till utrönande, huruvida
sysselsättning, vartill minderårig användes, är för dennes hälsa eller kroppsutveckling
menlig. Dylik besiktning må jämväl eljest, då Konungens befallningshavande
därom förordnar, företagas å viss eller vissa av de minderåriga.

Det åligger besiktningsläkaren att vid besiktning rörande envar besiktigad
minderårig i dennes intygsbok, med angivande av dagen för besiktningen,
göra anteckning örn den minderåriges hälsotillstånd och kroppsutveckling.
Skulle besiktningsläkaren finna nödigt föreskriva särskilda villkor för den
minderåriges fortsatta användande till viss sysselsättning eller den minderåriges
skiljande därifrån, skall besiktningsläkaren därom göra anteckning
såväl i den minderåriges intygsbok som i den uti 30 § omförmälda anteckningsbok
med angivande, när fråga är örn den minderåriges skiljande från
viss sysselsättning, såvitt möjligt av det slag av sysselsättning, vartill den
minderårige må användas. .Arbetsgivare må icke i strid mot sålunda meddelad
föreskrift i arbete använda minderårig, intill dess annorlunda kan
varda av yrkesinspektionens chefsmyndighet förordnat; ägande arbetsgivaren
påkalla denna myndighets prövning av föreskriftens befogenhet. Ändras
eller upphäves föreskriften, skall anteckning därom genom chefsmyndighetens
försorg göras såväl i den minderåriges intygsbok som i berörda anteckningsbok.

Till förrättande---avgiva yttrande.

Yid beviljande av eftergift jämlikt 12 § må yrkesinspektionens chefsmyndighet
tillika, där så prövas skäligt, medgiva befrielse från besiktning, varom
ovan stadgats. Användas å ett arbetsställe i regel ej mer än tio minderåriga,
äger chefsmyndigheten jämväl, när skäl därtill äro, på ansökan av arbetsgivaren
förordna, att besiktning må äga rum annorstädes än vid arbetsstället.

36 §.

Vad i---verkställd besiktning.

Det åligger arbetsgivare eller hans ställföreträdare å arbetsstället föranstalta
därom, att för besiktningen lämplig lokal finnes att tillgå vid arbetsstället
ävensom, såvitt på honom ankommer, att samtliga de vid arbetsstället
till arbete använda minderåriga, å vilka besiktning skall företagas, infinna
sig vid förrättningen.

Kungl, Maj.ts proposition nr 40.

37 §.

Å arbetsställe, varest på stadigvarande sätt bedrives arbete av den beskaffenhet
och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, eller beträffande
vilket yrkesinspektionens chefsmyndighet finner skäl så föreskriva, skola på
lämplig plats finnas anslagna:

a) denna lag jämte de författningar, som innefatta ändring i eller tilläggtill
densamma eller utfärdats med stöd av lagen och som röra arbetsställen
av ifrågavarande slag,

b) uppgift å vederbörande tillsynsorgan och dess postadress samt,

därest minderårig sysselsättes å arbetsstället,

c) uppgift å de tider, då för den minderårige arbetet börjar och slutar,
samt huru rasterna för den minderårige äro anordnade.

Å varje arbetsställe, beträffande vilket icke för samtliga arbetare undantag
från vad i 5 § 1) stadgas är gällande, skall på lämplig plats finnas anslagen
uppgift angående tiden för veckovila för arbetarna, eller, där tiden
icke är densamma för alla arbetare eller grupper av dem, för envar grupp
eller arbetare. Innehåller arbetstidsschema, varom i lagen den 16 maj 1930
(nr 138) angående arbetstidens begränsning är stadgat, uppgift i nu nämnda
hänseenden, vare särskilt anslag icke av nöden.

Har yrkesinspektör tillställt arbetsgivare anslag med uppgift å det högsta
antal arbetare, som må sysselsättas i viss arbetslokal, med begäran örn anslagets
uppsättande i arbetslokalen, skall detsamma finnas uppsatt å lämplig
plats inom lokalen.

38 §.

1 mom. På framställning av yrkesinspektör eller bergmästare eller där så
eljest prövas nödigt äger yrkesinspektionens chefsmyndighet förbjuda arbetsgivare,
sedan denne blivit i saken hörd, att efter utsatt skälig tid bedriva visst
arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel
eller viss arbetsmetod utan att hava iakttagit visst av chefsmyndigheten vid
förbudets meddelande angivet villkor i något avseende, varom förmäles i 4 §,
5 § a)—h) eller 6 § eller i någon av Kungl. Majit med stöd av 7 § 1 mom.
utfärdad, ej jämlikt 52 § särskilt straffbelagd föreskrift, eller som eljest, utan
att hänföra sig till 5 § i)—m), inbegripes under 3 §. Ar synnerlig fara för
handen, må chefsmyndigheten, utan att avbida arbetsgivarens yttrande, meddela
dylikt förbud att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess
annorlunda förordnas, ävensom, där så finnes påkallat, låta genom polismyndighetens
försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödig anordning till
säkerställande av förbudets upprätthållande.

Är fråga örn åtgärd beträffande arbetslokal, som arbetsgivaren fått till
sig upplåten, bör jämväl upplåtaren höras. Chefsmyndigheten äger att meddela
förbud mot upplåtande av lokalen till arbetslokal eller lokal för visst
arbete utan att med lokalen vidtagits viss angiven åtgärd.

2 mom. Finner yrkesinspektionens chefsmyndighet, efter framställning av
yrkesinspektör eller bergmästare eller eljest, att arbetsgivare åsidosätter något

Kungl. Majus proposition nr 40.

av vad i 5 § i)—m) stadgas, äger chefsmyndigheten, efter arbetsgivarens hörande
och, där så finnes lämpligt, samråd med arbetsrådet, meddela honom nödiga
föreskrifter till tryggande av det åsidosatta stadgandets iakttagande.

39 §.

Skulle arbetsgivare beträffande i hans arbete använd minderårig åsidosätta
vad i 13 § stadgas, äger yrkesinspektionens chefsmyndighet, på framställningav
yrkesinspektör eller bergmästare eller där förhållandet eljest kommer till
chefsmyndighetens kännedom, att efter arbetsgivarens hörande föreskriva vissa
villkor för minderårigs användande uti ifrågavarande arbete eller förordna,
att minderårig ej vidare må användas däri.

40 §.

På Konungen ankommer ej mindre att meddela närmare föreskrifter rörande
läkarundersökning, som förutsättes i 10 §, och läkarbesiktning, varom stadgas
i 35 §, än även att fastställa taxa å gottgörelse såväl för sådan läkarundersökning,
där den förrättas av läkare, anställd i statens eller kommuns tjänst,
som för dylik läkarbesiktning; skolande i avseende å det senare slaget av förrättning
gottgörelsen, i vad den avser resekostnad, bestridas av statsmedel
men i övrigt av arbetsgivaren.

Det ankommer — — — enligt 34 §.

41 §.

Konungen må i fall, som avses i 15 §, föreskriva, att vad i 33, 35 och
36 §§ stadgas i större eller mindre utsträckning skall äga tillämpning jämväl
beträffande minderårig, som användes till annat arbete än i sistnämnda tre
§§ avses.

Ansvarsbestämmelser.

42 §.

Bryter arbetsgivare mot bestämmelse i 9 § första stycket, 10 § första stycket,
11, 14 eller 16 §, 17 § första stycket eller 19 §, 14 och 19 §§ dock icke såvitt
angår arbetsgivares anmälningsskyldighet, eller mot föreskrift, som meddelats
med stöd av 35 §, 38 § 2 mom. eller 39 §, straffes med böter från och
med tio till och med ettusen kronor. Har förseelsen bestått i eller eljest
avsett minderårigs användande till arbete och skett med den minderåriges
faders eller målsmans vetskap och vilja, vare jämväl fadern eller målsmannen
förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.

Den, som--— sådan förseelse.

43 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, varom stadgas
i 14, 19, 20 eller 33 §, eller underlåter han att ställa sig till efterrättelse
vad i 9 § andra stycket, 10 § andra stycket, 30, 32 eller 34 §, 36 § andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

stycket eller 37 § föreskrives, straffes med böter från och med fem till och
med femhundra kronor.

Lag samma---stycket föreskrives.

44 §.

Har arbetsgivare eller annan för arbetsgivarens räkning i anmälan enligt
14, 19, 20 eller 33 § eller i förteckning, som föreskrives i 32 §, eller i intygsbok
för minderårig mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, straffes med
böter från och med femtio till och med ettusen kronor.

45 §.

Underlåter arbetsgivare att ställa sig till efterrättelse förbud, som meddelats
med stöd av 38 § 1 mom. första stycket, straffes med böter från och
med tio till och med ettusen kronor eller, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, med fängelse i högst sex månader. Till samma straff dömes,
där upplåtare överträder förbud, som meddelats med stöd av 38 § 1 mom.
andra stycket.

Den, som — — — sådan förseelse.

Allmänna bestämmelser.

52 §.

Vid meddelande av föreskrift med stöd av 7 § 1 eller 2 mom. eller 15, 22
eller 41 § må Konungen tillika utsätta straff för förseelse mot föreskriften;
dock må sådant straff i intet fall sättas högre än till ettusen kronors böter
eller fängelse i sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

Genom denna lag upphäves lagen den 20 november 1909 (nr 131) angående
förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag.
Däremot skall denna lag ej verka rubbning i de bestämmelser, som
eljest i lag eller författning finnas givna i ämne, varom i denna lag är stadgat.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelse i stället tillämpas.

Eftergift beviljad med stöd av bestämmelse, sorn med denna lags ikraftträdande
skall upphöra att gälla, skall fortfarande äga giltighet, till dess
den därför bestämda tiden utgår eller, där eftergiften beviljats utan begränsning
till viss tid, vederbörande myndighet finner skäl att återkalla den.

Såvitt vid tiden för lagens ikraftträdande veckovis, som i 5 § 1) avses,
icke tillämpas för visst slag av sysselsättning eller å visst arbetsställe, skall
skyldighet, som där stadgas, icke gälla. Dock bör sådan ledighet beredas
arbetarna, där ej arbetets natur, allmänhetens behov eller annan omständighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

skäligen kan anses kräva avvikelse, ock skall vad i 38 § 2 morn. är stadgat
äga motsvarande tillämpning. Angående de fall, där undantag efter vad nu
är sagt äger rum från vad i 5 § 1) stadgas örn veckovis, bör av arbetsgivaren
underrättelse meddelas yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Yad i 9, 10 och 11 §§ stadgas angående viss ålder för minderårig skall
icke utgöra hinder för minderårigs fortsatta användande till arbete, vartill
den minderårige användes vid tiden för lagens ikraftträdande.

Stadgandena i 9 § andra stycket skola ej äga tillämpning i avseende å
minderårig, som vid tiden för lagens ikraftträdande redan användes till arbete,
för vilket enligt äldre lag intygsbok ej erfordrats, men åligger det arbetsgivare
att senast tre månader efter nämnda tid vara försedd med föreskriven intygsbok
för den minderårige. Ändå att sådant fall är för handen, som i 10 §
andra stycket avses, erfordras ej, att den minderåriges intygsbok då innehåller
läkarintyg, som där sägs. I fall, varom här är fråga, vare pastor samt
vederbörande lärare eller ordförande i skolstyrelse pliktiga utfärda intygsbok
jämväl på begäran av arbetsgivaren.

Utan hinder av vad i 34 § är stadgat skall intygsbok för minderårig, som
vid tiden för lagens ikraftträdande fyllt femton men ej sexton år, utfärdas
eller utlämnas på begäran av den minderårige själv.

Är vid denna lags ikraftträdande ärende, som i 38 eller 39 § äldre lydelsen
avses, föremål för Konungens befallningshavandes handläggning, skall ärendet
av Konungens befallningshavande slutligen prövas.

Bryter arbetsgivare mot förbud eller föreskrift, som jämlikt 38 eller 39 §
äldre lydelsen meddelats av Konungens befallningshavande, skall, örn sådan
förseelse ägt rum efter det denna lag trätt i kraft, vad i 42 eller 45 § nya
lydelsen är stadgat äga tillämpning.

Kungl. Majus proposition nr 40.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 21 november 1930.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden
Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Österberg, Jeppsson, Hansén.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, ecklesiastik-, jordbruks-
och handelsdepartementen anför chefen för socialdepartementet, statsrådet
Larsson:

Sedan flera år tillbaka har frågan örn revision av lagen den 29 juni 1912
(nr 206) örn arbetarskydd stått på dagordningen. Detta lagstiftningsärende
synes nu vara bragt i sådant skick, att förslag i ämnet kan föreläggas riksdagen.
Jag torde därför få anmäla ärendet för Kungl. Majit.

Inledning.

Enligt beslut den 30 november 1922 anbefallde Kungl. Maj:t socialstyrelsen
att utarbeta och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de
ändringar i lagen örn arbetarskydd, som kunde finnas erforderliga för Sveriges
anslutning till den av internationella arbetskonferensen å dess sammanträde
i Washington år 1919 antagna konventionen angående fastställandet av
minimiålder för barns användande till industriellt arbete, ävensom att i
samband därmed föreslå de övriga ändringar i nämnda lag, vilka betingades
av vunna erfarenheter under lagens tillämpningstid samt den internationella
regleringen på ifrågavarande område.

Med skrivelse den 2 november 1925 överlämnade socialstyrelsen till
Kungl. Maj:t, under åberopande av det sålunda givna uppdraget, ett inom
styrelsen utarbetat förslag till reviderad lag örn arbetarskydd jämte motivering
(Statens offentliga utredningar 1925: 34). Vid skrivelsen hade fogats
bland annat utdrag av protokollet vid sammanträde av socialstyrelsen med
sociala rådets sektion för arbetarskydd och arbetarfrågor i allmänhet den
30 och den 31 oktober 1925. I nämnda förslag hade, av skäl som av styrelsen
anförts, upptagits bestämmelser, avsedda att ersätta den vid tiden för
förslagets utarbetande gällande provisoriska lagen örn arbetstidens begränsning.
Vidare hade i lagförslaget inarbetats vissa bestämmelser, motsvarande
de väsentliga stadgandena i lagen den 20 november 1909 (nr 131) angående
förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella
företag, den s. k. nattarbetslagen. Slutligen hade styrelsen, som fått mottaga
remiss å arbetstidskommitténs betänkande med förslag till lag örn arbetarBihang
till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 34 haft. (Nr 40.) 226930 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

semester, ansett sig böra besvara remissen genom upptagande i lagförslaget
av en bestämmelse i ämnet.

Enär giltighetstiden för omförmälda lag örn arbetstidens begränsning utlöpte
med utgången av år 1926, måste förslag till förnyad arbetstidslag, örn den
skulle avlösa den förut gällande, framläggas för 1926 års riksdag. På grund
härav och då förslaget till lag om arbetarskydd med hänsyn till erforderliga
förberedande åtgärder icke kunde komma under nämnda riksdags prövning,
upptogos de i förslaget ingående bestämmelserna rörande arbetstiden till
Särskild behandling. Efter det proposition i ämnet avlåtits till riksdagen,
antog riksdagen ett förslag till lag örn arbetstidens begränsning med giltighet
till och med den 31 december 1930, vilket förslag den 4 juni 1926 blev
upphöjt till lag. Från och med den 1 januari 1931 gäller ny lag av den
16 maj 1930 (nr 138). Frånsett ett par jämkningar är denna lag av enahanda
lydelse som den nuvarande, men den har förlänats definitiv karaktär.

Efter det frågan örn arbetstidens begränsning gjorts till föremål för särskild
behandling, hava över socialstyrelsens ifrågavarande betänkande i övrigt
yttranden efter remiss avgivits av kommerskollegium, lantbruks-, järnvägs-,
telegraf- och generalpoststyrelserna, armé- och marinförvaltningarna jämte
vissa av förvaltningarna hörda militära myndigheter, byggnads-, vattenfalls-,
domän- och medicinalstyrelserna, skolöverstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län ävensom av samtliga
hushållningssällskap, samtliga liandelskamrar utom en, järnkontoret, svenska
teknologföreningen, Sveriges kemiska industrikontor, svenska arbetsgivareföreningen
och vissa därtill anslutna föreningar, landsorganisationen i Sverige,
svenska järnvägsföreningen, Sveriges industriförbund, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, Sveriges arbetsledareförbund samt
svenska lantarbetsgivarnes centralförening. Härförutom hava av vissa myndigheter
yttranden överlämnats från underordnade myndigheter och, i ett
par fall, från enskilda.

Tillfälle har jämväl lämnats svenska landstingsförbundet, svenska järnvägarnas
arbetsgivarförening och svenska lantarbetareföreningen att avgiva
yttrande över socialstyrelsens förslag utan att dock tillfället begagnats.

I sitt betänkande hade socialstyrelsen förordat, att vissa från de kvinnliga
arbetarnas sida till styrelsen framförda krav på modifikationer av gällande
förbud mot kvinnors nattarbete måtte göras till föremål för särskild
utredning. Sedan Kungl. Majit genom beslut den 16 april 1926 uppdragit
åt styrelsen att verkställa denna undersökning och avgiva de förslag, vartill
densamma kunde föranleda, har styrelsen med skrivelse den 18 december
1926 till Kungl. Majit överlämnat redogörelse för den dåmera verkställda
undersökningen.

Vid ett med yrkesinspektörerna i riket i november månad 1926 inför
socialstyrelsen hållet sammanträde, vid vilket dåvarande chefen för socialdepartementet,
statsrådet Pettersson, närvarit, hava dessa framfört sina synpunkter
i fråga örn arbetarskyddslagens revision. I anledning av vissa vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

sammanträdet framställda frågor har dåvarande chefen för socialstyrelsens
byrå för arbetarskyddsärenden Th. Furst i december 1926 till chefen för
socialdepartementet avlämnat redogörelse för en av honom inom socialstyrelsen
verkställd undersökning rörande olycksfallsrisken inom jordbruket.

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 17 december 1926 givna bemyndigande
uppdrog chefen för socialdepartementet sedermera åt nuvarande militieombudsmannen,
revisionssekreteraren Holger Elliot att biträda med förevarande
lagstiftningsärendes utredning, varefter Elliot rander våren 1927
inom departementet var sysselsatt med utarbetande av förslag i ämnet.
Härvid gjordes socialstyrelsens förslag till föremål för överarbetning och
blev i sakligt hänseende på vissa punkter modifierat. Arbetet fullföljdes
emellertid icke därhän, att förslag i ämnet framlades för riksdagen.

Vid den internationella arbetskonferensens sammanträde i Genéve år 1929
fattades åtskilliga beslut, vilka delvis äro av intresse för frågan örn arbetarskyddslagens
revision. Sålunda antogs ett förslag till konvention angående
skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta med lastning eller lossning
av fartyg, samt två rekommendationer, en angående förebyggande av olycksfall
i arbete och en angående ansvarighet i fråga örn säkerhetsanordningar
å motordrivna maskiner. I proposition till 1930 års riksdag (nr 71) anhöll
Kungl. Majit örn riksdagens yttrande rörande konventionsförslaget och rekommendationerna.
Enligt det propositionen åtföljande statsrådsprotokollet
förordade dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck, att
konventionen ratificerades från svensk sida. I fråga örn rekommendationen
angående förebyggande av olycksfall i arbete framhöll departementschefen,
att ehuru densamma icke syntes böra eller kunna omedelbart medföra några
mera genomgripande åtgärder från statsmakternas sida, den borde på olika
håll bliva föremål för allvarlig uppmärksamhet i det fortsatta arbetet till
olycksfallsriskernas minskning. Beträffande rekommendationen angående
ansvarighet i fråga örn säkerhetsanordningar å motordrivna maskiner yttrade
departementschefen, att han funnit någon åtgärd i anledning av rekommendationen
icke för det dåvarande böra vidtagas. I samband med sitt ståndpunktstagande
till förstnämnda rekommendation tillkännagav departementschefen
tillika, att han på närmare angivna skäl icke ansett sig kunna förorda,
att socialstyrelsens förslag till revision av arbetarskyddslagen ens i dess inom
departementet jämkade form kades till grund för framställning till riksdagen.

I anledning av förenämnda proposition väcktes inom riksdagens första
kammare av herr Thorberg en motion (nr 245), däri hemställdes, att riksdagen
ville hos Kungl. Majit anhålla, att det påbörjade arbetet med arbetarskyddslagens
revision måtte påskyndas och förslag till reviderad sådan lag
inom en nära framtid föreläggas riksdagen. I enlighet med andra lagutskottets
av riksdagen godkända utlåtande (nr 17) meddelade riksdagen i skrivelse
den 4 april 1930 (nr 139), att riksdagen för sin del ej haft något att erinra
mot departementschefens uttalande i fråga om konventionsförslaget, samt
att riksdagen med anledning av rekommendationerna funnit sig böra uttala

Kungl. Majds proposition nr 40.

det önskemålet, att arbetet med revisionen av lagen örn arbetarskydd måtte
så påskyndas, att förslag till reviderad lagstiftning inom en nära framtid
kunde föreläggas riksdagen, och att riksdagen i övrigt icke funnit anledning
till erinran mot departementschefens uttalanden beträffande rekommendationerna.

Med hänsyn särskilt till riksdagens sålunda uttalade önskemål har det
sedan år 1927 vilande arbetet med arbetarskyddslagstiftningens revision ånyo
upptagits inom socialdepartementet. Under arbetets gång hava tagits i betraktande
dels vissa av socialstyrelsen med dess betänkande överlämnade
framställningar, dels en den 16 april 1925 dagtecknad skrivelse från svenska
grov- och fabriksarbetareförbundet angående skydd för glasindustriens arbetare,
dels en framställning den 29 oktober 1926 av aktiebolaget Sjuntorp
rörande ändringar i 13 § arbetarskyddslagen, dels en skrivelse den 9 mars
1928 av Sveriges industriförbund med hemställan örn viss utredning rörande
läkarbesiktning av minderåriga, dels en skrivelse den 19 juli 1929 från Osbyverken
angående statsverkets övertagande av kostnaderna för sådan besiktning,
dels ock en den 8 april 1930 dagtecknad skrivelse från svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundet angående minderårigas användande i arbete.
Vidare hava tagits i övervägande de synpunkter, som yrkesinspektörerna
framfört vid sammanträde inför socialstyrelsen i september 1930, då frågan
om arbetarskyddslagens revision ånyo diskuterats.

Såsom redan anförts och vidare kommer att framgå av det följande, hava
flera av de frågor, som i detta ärende föreligga till övervägande, varit under
behandling inom den internationella arbetsorganisationen och där gjorts till
föremål för konventioner. Den internationella arbetsbyråns direktör Albert
Thomas avlade i augusti 1927 officiellt besök hos svenska regeringen, varunder
han gjorde sig underrättad örn regeringens uppfattning rörande dem
av arbetsorganisationens konventioner, som Sverige icke biträtt. I ett memorandum
till socialdepartementet utvecklade Thomas sedermera arbetsbyråns
synpunkter rörande de omständigheter, som från svensk sida åberopats
som skäl mot ratifikation. Över detta memorandum inhämtades yttrande
från delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet. Vad i
nämnda memorandum och det av delegationen i ärendet avgivna yttrandet
anförts har jämväl tagits under övervägande vid förevarande lagstiftningsfrågas
fortsatta behandling inom socialdepartementet.

Såsom resultat av det inom departementet verkställda arbetet föreligger
nu ett förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
(nr 206) örn arbetarskydd.

Då de förut omnämnda bestämmelserna örn arbetstiden måst ur lagförslaget
utbrytas, har därvid framställt sig det spörsmålet, huruvida skäl förelåge
att i förslaget till lag örn arbetarskydd bibehålla de däri inarbetade
bestämmelser, som motsvarade vissa stadganden i nattarbetslagen. Socialstyrelsen
har såsom skäl för denna inarbetning åberopat önskemålet att få
samtliga mer allmängiltiga regler rörande arbetstiden sammanförda i en lag.

Kungl. Majus proposition nr 40.

Det Ilar synts mig som örn nattarbetslagens bestämmelser, vilka visserligen
röra arbetstiden, dock icke så mycket äro att jämföra med den s. k. arbetstidslagens
bestämmelser, utan fastmer, såsom reglerande nattvilan, erbjuda
större likheter med vissa av de i arbetarskyddslagen liksom ock i socialstyrelsens
förslag meddelade särskilda föreskrifterna rörande minderåiigas
användande i arbete, bland vilka föreskrifter ingå bestämmelser om nättvid.
Då det torde vara önskligt att i samma lag hopföra stadganden i så närliggande
ämnen, helst i arbetarskyddslagen redan nu finnes en avdelning
med särskilda föreskrifter rörande kvinnors användande i arbete, har jag i
princip funnit de ifrågavarande i lagförslaget inarbetade bestämmelserna
böra där bibehållas.

Redan nu vill jag även nämna, att jag anslutit mig till socialstyrelsens
förslag att i .förevarande lag upptaga en bestämmelse om arbetarsemester.

För korthetens skull kallar jag i det följande socialstyrelsens förslag för
styrelseförslaget och det inom departementet upprättade förslaget för departementsförslaget.

Förslaget i allmänhet.

Såsom inledning till motiveringen av sitt lagförslag har socialstyrelsen
yttrat i huvudsak följande:

»Den nu gällande lagen örn arbetarskydd av den 29 juni 1912, vilken i
allt väsentligt grundar sig på den s. k. yrkesfarekommitténs den 9 december
1909 avgivna betänkande i ämnet, ersatte lagen den 10 maj 1889 angående
skydd mot yrkesfara och lagen den 17 oktober 1900 angående minderårigas
och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke jämte ett flertal bestämmelser
i vissa andra författningar. Utfärdandet av förstnämnda lag,
varigenom bl. a. skyddslagstiftningens tillämpningsområde i hög grad vidgades,
betecknade otvivelaktigt ett mycket betydande framsteg, och torde
det med fog kunna sägas, att lagen örn arbetarskydd i stort sett visat sig
väl motsvara de krav, man skäligen kan ställa på en grundläggande författning
å arbetarskyddets område. Några mer djupgående krav på ändringar i
lagen ha ej heller, såvitt styrelsen har sig bekant, gjorts gallande.

Tydligt är emellertid, att under den tidrymd av femton år, som förflutit
sedan lagen i förslag framlades — en tidrymd som för den sociala utvecklingen
varit synnerligen betydelsefull — vissa ändringar i densamma skolaha
visat sig önskvärda. Med nämnda utveckling lia följt ökade krav på och
även ökad förståelse för skyddsidéns förverkligande. Myndigheternas erfarenheter
från handhavandet av lagens tillämpning ha pavisat behov av förbättringar
i vissa avseenden. Slutligen har det under de senare åren uppkomna
internationella socialpolitiska samarbetet ansetts påkalla vissa förändringar
i lagen. Med vederbörligt hänsynstagande till nu antydda omständigheter
har socialstyrelsen vid sin revision av lagen funnit anledning
till ett icke obetydligt antal förändringar, vilka, örn än praktiskt betydelsefulla,
dock i regel icke äro av beskaffenhet att rubba de principer, på vilka
lagen är uppbyggd. Styrelsen har ej heller trott sig lia anledning att ingå
på någon allmän motivering av de föreslagna ändringarna. För att emellertid
giva en föreställning om revisionens betydelse och innebörd ma här omnämnas
ett antal av de viktigare ifrågasätta nyheterna:

Social styrelsen.

Remiss yttranden.

Kungl. Majus proposition nr 40.

Utsträckt tillämpning av lagen i avseende å jordbruket; vissa kompletteringar
av bestämmelserna mot yrkesfara; förbud mot försäljning eller upplåtande
av mackin eller redskap, vars användande är förbjudet; befogenhet
för Kungl. Majit att i trängande fall utsträcka lagens tillämpning; allmänna
bestämmelser rörande raster, natt- och söndagsarbete samt semester; höjning
av vissa åldersgränser för minderåriga; ändrade bestämmelser rörande
minderårigas nattarbete; ändringar i avseende å sättet för bestämmande av
inspektionsarbetets fördelning; utveckling av anordningen med arbetarombud;
överflyttning på yrkesinspektionens chefsmyndighet av de länsstyrelserna
hittills tillkommande befogenheterna med hänsyn till lagens genomförande
tvångsvis samt förstärkning av yrkesinspektionens chefsmyndighet med arbetsgivar-
och arbetarrepresentanter vid handläggning av vissa ärenden rörande
lagens tillämpning.»

I fråga örn de av myndigheter och sammanslutningar över styrelseförslaget
gjorda uttalandena av mera allmän innebörd må nämnas följande.
Riksförsäkringsanstalten har tillstyrkt, att nämnda förslag lades till grund
för proposition till riksdagen. Förslaget har lämnats utan erinran av järnvägs-,
telegraf- och skolöverstyrelserna, länsstyrelserna i Skaraborgs, Västmanlands
och Västerbottens län, hushållningssällskapet i Västernorrlands
län samt åtskilliga av armé- eller marinförvaltningen hörda militära myndigheter.
Svenska stadsförbundets styrelse har ansett sig sakna anledning att
avgiva yttrande över förslaget i vad det berörde stadskommunerna såsom
arbetsgivare men förklarat sig intet hava att erinra mot förslaget i vad det
rörde kommunalt tillsynsorgan.

I avstyrkande eller modifierande riktning hava bl. a. följande uttalanden
förekommit. Svenska arbetsgivareföreningen och vissa dess medlemmar hava
helt avstyrkt lagförslaget, huvudsakligen på den grund att något behov av
ändringar i gällande lagstiftning icke förefunnes. I enahanda riktning har
Sveriges industriförbund yttrat sig med anförande tillika, att den föreslagna
utsträckningen av lagens giltighetsområde och skärpningarna i gällande bestämmelser
skulle vålla näringslivet hinder och kostnader av ingalunda obetydlig
omfattning. Det syntes förbundet så mycket mindre befogat att nu
vidtaga lagstiftningsåtgärder med dylika följder, som förståelsen och intresset
för ett rationellt arbetarskydd med åren vuxit sig allt starkare hos
näringslivets representanter samt lämpliga skyddsåtgärder numera i regel
kunna genomföras smidigare och mera ändamålsenligt i samförstånd mellan
arbetsledare och arbetare än genom en skärpt tvångslagstiftnings stela och
schablonmässiga former. I fråga örn de delar av förslaget, som avsåge förverkligande
av ingångna internationella överenskommelser på förevarande
område, påpekades, att införandet i vår rätt av regler, som antagits i sådana
konventioner, innan visshet vunnits om att motsvarande bestämmelser
bomme att tillämpas av konkurrerande länder, innebure en fara för att vårt
näringsliv försattes i ofördelaktigt läge i den internationella konkurrensen.

Till industriförbundets uttalande har Stockholms handelskammare anslutit
sig.

Järnkontoret, som förklarat sig till fullo dela den av socialstyrelsen i
motiven till lagförslaget uttalade uppfattningen, att kraven på ett av nutida

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

tekniska och sociala förhållanden påkallat arbetarskydd blivit i stort sett
val tillgodosedda genom nuvarande lagstiftning, har förmält sig icke kunna
undertrycka den åsikten, att förändringar av den betydelse och omfattning,
som av socialstyrelsen föreslagits, icke endast vore opåkallade utan även i
stor utsträckning hinderliga och försvårande för den ekonomiska och ändamålsenliga
ledning av näringslivet, å vars resultat dock i längden varje
socialpolitik måste bygga. Förändringar och utvidgningar på detta område
borde vidtagas med stor försiktighet, så att grundvalarna för en ekonomisk
drift icke rubbades eller bleve föremål för mer eller mindre godtyckliga
ingripanden från statsmyndigheternas sida. Järnkontoret funné de utvidgningar
lagförslaget innebure, särskilt beträffande omfattningen a\ lagens
giltighetsområde samt de åtgärder och anstalter, vilka hänfördes till arbetarskydd,
ägnade att medföra allvarliga betänkligheter och i många fall vara så
betydelsefulla, att med fog kunde ifrågasättas, huruvida desamma icke —
i motsats till vad av styrelsen framhållits — kornme att rubba principerna
för hittillsvarande arbetarskyddslagstiftning. De nya föreskrifter, vilkas
iakttagande förslaget ålade industrien, vore i mångå fall, i synnerhet i händelse
av en snäv tillämpning, hinderliga för driftens rationella upprätthållande
och medförde ökade utgifter utan att en motsvarande påtaglig nytta
kunde uppvisas — Liknande synpunkter hava framhållits i yttranden från
svenska teknologföreningen och vissa handelskamrar ävensom från Göteborgs
industrikammare, vilken sistnämnda avstyrkt förslaget i dess helhet. Handelskammaren
i Göteborg har särskilt framhållit de betänkligheter, som de
alltjämt ökade anspråken på industrien till följd av det internationella socialpolitiska
arbetet vore ägnade att ingiva, speciellt med hänsyn till den olikhet
i uppfattningen rörande tillämpningen av överenskomna bestämmelser, som
vore rådande i olika länder. I Sverige, där övervakandet och tillämpningen
av gällande bestämmelser, både efter deras ordalydelse och anda, kunde
sägas vara strängare än på de flesta andra håll, bleve desamma därför mera
effektiva och kornme samtidigt att belasta den svenska industrien mera, an
fallet vore beträffande de med densamma konkurrerande utländska industrierna.
Detta förhållande, ävensom hänsyn till industriens under rådande depressionsperiod
i och för sig icke goda ekonomi, manade till att framgå med
den största varsamhet på nu ifrågavarande område. — Handelskammaren
i Karlstad, liksom även handelskammaren för Örebro och Västmanlands lan,
har framhållit den stora vikten med hänsyn till ett effektivare skyddat
olycksfall av en lämplig upplysningsverksamhet efter mönster av den i Nordamerikas
förenta stater bedrivna »Safety-first»-rörelsen, vilken uppgivits hava
medfört ett högst avsevärt nedbringande av olycksfallen.

Kommerskollegium har i anslutning till de senast återgivna yttrandena
av järnkontoret m. fl. för egen del utlåtit sig:

»Kollegium, som vid granskningen av det föreliggande förslaget till reviderad
yrkesskyddslagstiftning haft att beakta särskilt de därav berörda intressen
inom näringslivet, vilka kollegium har att närmast företräda, finnér ur denna
synpunkt åtskilliga av de betänkligheter, vilka anförts gent emot de föreslagna
skärpningarna av nu gällande bestämmelser, förtjäna synnerligt beaktande.

Kommers kollegium.

Landsorganisa tionen.

Propositionen
nr 71 till
1930 års
7''iksdag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Vidtagandet av^ alla rimliga, praktiska åtgärder till skydd mot yrkesfara
bageri eller bör åtminstone ligga, i lika hög grad i arbetsgivarnas som i
arbetarnas välförstådda intresse. En samverkan mellan arbetsledning och
arbetare, liksom en lämpligt bedriven upplysningsverksamhet, torde därför
även inom detta område kunna anses i särskild grad motiverade och tillika
fruktbringande vid sidan av och såsom komplement till den statliga inspektionsverksamheten.
Däremot synes det kollegium vara av vikt, att denna
senare icke onödigtvis skarpes genom alltför stränga generella bestämmelser,
vilkas tillämpning kan befaras medföra en icke nödvändig ekonomisk belastning,
måhända svår för industrien att bära, särskilt under nu rådande
konjunkturer. Ävenledes synes det kollegium, som örn de uttalade farhågorna
gentemot konsekvenserna av antagandet för Sveriges del av mera allmänt
formulerade internationella lagbestämmelser av socialpolitisk art förtjänade
att till fullo beaktas. Såsom kollegium vid flera föregående tillfällen haft
anledning framhålla, föreligger härvid i regeln risken för, att tillämpningen
av dylika bestämmelser, oavsett örn desamma kunna anses motiverade ur
synpunkten av rent svenska förhållanden eller ej, i vårt land skarpes åtskilligt
utöver vad fallet blir i de med oss industriellt konkurrerande länder.»

Slutligen torde i detta sammanhang böra återgivas en hemställan från
landsorganisationen, att i motiveringen till lagen måtte, till stöd för yrkesinspektörernas
arbete, givas klart uttryck åt att arbetarskyddslagen avsåge
att giva stöd till åstadkommande av allt det skydd mot ohälsa och olycksfall
i arbete, som över huvud vore möjligt åstadkomma, samt att lagen skulle
uttolkas i denna anda.

På sätt förut nämnts berördes frågan örn arbetarskyddslagens revision i
den proposition, varmed Kungl. Majit anhöll örn riksdagens yttrande angående
vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens år 1929
fattade beslut. Föredragande departementschefen, statsrådet Lubeck, ansåg
sig — såsom jag tidigare framhållit — icke kunna förorda, att socialstyrelsens
förslag, ens i dess inom departementet jämkade form, lades till grund för
framställning till riksdagen. De skäl, som åberopades till stöd för denna ståndpunkt,
hänförde sig framför allt till den föreslagna utvidgningen av lagens
tillämplighet beträffande jordbruket, införandet av försäljningsförbud för
oskyddade maskiner samt skärpningen av bestämmelserna rörande utseende
av arbetarombud. Departementschefen anförde vidare:

»Vad nu anförts innebär emellertid givetvis icke, att jag skulle anse, att
frågan örn ändringar i arbetarskyddslagen bör avskrivas. Såsom redan
antytts, bör man i stället hava i sikte de möjligheter till förbättringar av
olycksfallsskyddet, som genom författningsändringar av praktisk innebörd
kunna vinnas. Mycket torde emellertid därvid kunna uträttas genom begagnande
av de möjligheter till utfärdande av föreskrifter i administrativ
väg, som lagstiftningen redan nu erbjuder Kungl. Majit och yrkesinspektionens
chefsmyndighet.»

I sitt utlåtande (nr 17) över propositionen och den i anledning härav av
herr Thorberg inom första kammaren väckta motionen nr 245 yttrade andra
lagutskottet rörande rekommendationen angående förebyggande av olycksfall
i arbete bl. a.;

Kungl. Majus proposition nr 40.

»Såsom framhålles i den i ämnet väckta motionen har lång tid förflutit
sedan socialstyrelsen år 1925 framlade förslag till reviderad arbetarskyddslag,
och någon proposition i ämnet har ännu icke förelagts riksdagen.

Då den nu föreliggande rekommendationen ånyo riktat uppmärksamheten
på detta spörsmål, har utskottet ansett lämpligt föreslå riksdagen att i
skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att arbetet med revision av ifrågavarande
lagstiftning så påskyndas, att förslag i ämnet inom en nära framtid
kan föreläggas riksdagen.»

Utskottets utlåtande, som på denna punkt var enhälligt, vann såsom förut
sagts riksdagens bifall.

För att belysa den ökning av antalet olycksfall i arbete, som inträffat
under de senaste åren, och den därav föranledda stegringen av olycksfallsersättningarna
hava i följande tabeller 1—4 sammanställts vissa uppgifter
härom. I tabell 1 upptages antalet till riksförsäkringsanstalten eller de
ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen anmälda olycksfall i arbete, vilka
inträffat under tiden 1922—1927, de senaste år, för vilka definitiva uppgifter
föreligga. Tabell 2 avser de ersättningsbelopp, som enligt statistiken
över olycksfall i arbete utgivits eller bestämts av försäkringsinrättningarna
på grund av olycksfall, som inträffat under ifrågavarande år. Beträffande
ersättningarna för år 1927 är att märka, att vid detta års början vissa ändringar
i olycksfallsförsäkringslagen trätt i kraft, vilka inverkat höjande å
ersättningarna på grund av obligatorisk försäkring (höjning av maximum för
den arbetsförtjänst, varå ersättningarna beräknas, från 2,400 till 3,000 kronor
m. m.). I tabell 3 lämnas vissa upplysningar angående antalet olycksfall
under tiden Vi 1928—31/10 1930. Då uppgifterna för denna tid ännu icke äro
definitiva, är tabellen icke fullt jämförbar med tabell 1. Tabell 4 slutligen
avser att visa, hur olycksfallsfrekvensens ökning förhåller sig till olycksfall
av olika svårhetsgrad.

Tab. 1. Antalet till riksförsäkringsanstalten eller de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen
anmälda, under vart och ett av åren 1922—1927
inträffade olycksfall i arbete.

1 r	Antal olycksfall i arbete hos	Summa	Antal års-arbetare hos större arbetsgivare (exkl. staten).	Antal olycksfall per 100 årsarbetare hos större arbetsgivare (exkl. staten).
staten	övriga större arbets- givare	mindre arbets- givare
1922 ...........................	6 471	38 791	3 311	48 573	800 902	4-84
1923 ...........................	5 639	47 901	3 941	57 481	854 138	5.(51
1924 ........................	4 634	55 114	4 859	64 607	893 248	6.17
1925 ...........................	4 337	58 659	5 808	68 804	901 771	6.50
1926 ..........................	4 779	61832	6 259	72 870	920 010	6.7 2
1927 ...........................	5 044	68 212	7 097	\| 80 353	956 254	7.13

Statistiska
uppgifter ang.
antalet olycksfall
och därav
föranledd
ersättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Tab. 2. Beloppet av de ersättningar, som utgivits eller bestämts av försäkringsinrättningarna
på grund av olycksfall, inträffade under åren 1922—1927.

	Ersättningar på grund av
			Summa
	obligatorisk	karenstids-
	försäkring	försäkring
	kr.	kr.	kr.
1922 .............................................	12 243 115	2 106 090	14 349 205
1923 ..........................................	12 276 692	2 460 860	14 737 552
1924 .............................................	13 172 932	2 784 545	15 957 477
1925 ...................................	13 835 718	3 072 042	16 907 760
1926 ...................................................	13 896 777	3 335 742	17 232 519
1927 ..................................................	15 590 303	3 819 897	19 410 200

Anni. Ersättningar till i statens tjänst skadade arbetare äro icke inräknade i dessa belopp.
Tillerkända livräntor hava upptagits med sina kapitalvärden.

Tab. B. Antalet till riksförsäkringsaustalten under tiden Vi 1928—sVio 1930 inkomna
olycksfallsanmälningar, avseende i anstalten eller i ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag
försäkrade arbetare.

År	Antal anmälningar örn olycksfall hos	Summa	Tid	Antal anmälningar om olycksfall hos	Summa
staten	övriga arbetsgivare	staten	övriga arbetsgivare
1928............	4 855	79 083	83 938	Vi—51/io 1928	4 033	65 047	69 080
1929............	5 230	104 488	109 718	Vi—sl/io 1929	4 283	85 375	89 658
				Vi—31/i0 1930	4 996	100 046	105 042

Tab. i. Antal olycksfall per 1 000 karensförsäkrade årsarbetare hos
större arbetsgivare.

S j u k t i d	1922	1927	Ökning 1922—1927 i %
Högst 1 vecka ....................................	10.5	20.8	98.3
1-—2 veckor ......................................	16.4	25.2	54.0
2-3 » .....................................	11.9	16.o	35.2
3-4 » .......................................	7.2	9.3	29.7
4-5 » .....................................	4.8	5.7	18.1
Över 5 veckor ....................................	13.3	15.8	17.2

Departements- Av det redan anförda framgår, att jag i likhet med riksdagen funnit
chefen. frågan om revision av gällande arbetarskyddslagstiftning nu böra bliva föremål
för prövning. En särskild anledning härtill utgör den alltjämt fortgående
ökningen av antalet olycksfall i arbete. För en närmare kännedom härom
tillåter jag mig hänvisa till nyssnämnda tabeller men vill här erinra, att medan
under de tio första månaderna av år 1929 till riksförsäkringsanstalten från
arbetsgivare ej fullt 90,000 olycksfall anmäldes, antalet under samma tid

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

år 1930 anmälda olycksfall utgjorde något över 105,000, representerande
således en ökning av mer än 15,000. Visserligen synes stegringen icke fortgå
i ökad omfattning, då stegringen under tiden J/i—31/10 1930, såsom tabell 3
utvisar, är mindre än under motsvarande tid 1929, och väl faller ökningen
till den ojämförligt största delen på de mindre olycksfallen —- enligt tabell 4
utgjorde ökningen av antalet olycksfall, där sjuktiden uppgick till högst en
vecka och där den översteg fem veckor, 98.3 resp. 17.2 %. Men oavsett
detta är det uppenbart, att den betydande ökningen av antalet olycksfall utgör
en omständighet, som kräver synnerligt beaktande. Tydligt är ock, att i den
mån denna ökning på lagstiftningens väg lämpligen kan motverkas, åtgärder
i sådant avseende utan dröjsmål böra vidtagas.

Jag har även ansett socialstyrelsens förslag, låt vara med vissa jämkningar,
kunna läggas till grund för en förändrad lagstiftning i ämnet. Visserligen
har jag, på sätt i det följande kommer att närmare utvecklas, i likhet
med min företrädare i ämbetet ansett sådana invändningar kunna framställas
mot den föreslagna utsträckningen av lagens tillämplighet å jordbruket, att
denna ändring icke kunnat av mig förordas. Vad däremot angår de båda
övriga under den tidigare diskussionen särskilt beaktade ändringsförslagen,
avseende försäljningsförbud för oskyddade maskiner samt utvidgning av bestämmelserna
rörande utseende av arbetarombud, hava dessa förslag synts
mig med vissa modifikationer kunna godtagas. Jag vill också tillägga, att
enligt min mening de möjligheter, som nu finnas att genom föreskrifter i
administrativ väg tillgodose kraven å ökat olycksfallsskydd, icke äro tillfyllest,
utan att lagändringar äro påkallade.

I flera av de inkomna yttrandena har visserligen förfäktats, att något
egentligt behov av förändringar i lagstiftningen icke förelåge. Naturligen
erbjuder det svårigheter att före behandlingen av de särskilda spörsmål,
varom är fråga, tillbakavisa detta påstående. Med antydande på förhand i
någon mån av resultaten av denna behandling må emellertid sägas, att ett
sådant behov synes förefinnas uti ej oväsentlig grad. Visserligen torde
det för tillgodoseende av detta behov ej vara nödvändigt att frångå de
principer, på vilka vår gällande arbetarskyddslagstiftning vilar. Det lärer
snarare gälla att med fasthållande av dessa principer söka bringa lagstiftningen
i överensstämmelse med de senare årens utveckling på de sociala och
industriella områdena samt att därvid realisera vissa från arbetarnas sida
framförda krav, som med hänsyn till samhällets intresse nu framstå såsom
berättigade. Lämpligt torde även vara att i lagen vidtaga de jämkningar, som
med hänsyn till vunnen erfarenhet under lagens tillämpning kunna finnas
påkallade. Delvis har behovet av lagstiftningens utvecklande sin grund i en
önskan att medverka till skapandet av en internationell reglering på arbetarskyddets
område. Det måste nämligen anses önskvärt att söka bringa vår
lagstiftning i överensstämmelse med de av internationella arbetskonferensen
fattade besluten, i den mån detta med hänsyn till de hos oss rådande för
hållandena lämpligen later sig göra. Vad angår det med hänsyn till den

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

internationella konkurrensen framförda kravet på återhållsamhet vid införande
i vår rätt av antagna konventionsbestämmelser, innan visshet vunnits om
dessas införande i konkurrerande länders lagstiftning, så vill jag ej bestrida,
att en sådan återhållsamhet kan vara på sin plats i ekonomiskt viktigare
fall. Förbises får emellertid ej, att ett alltför ängsligt iakttagande av andra
länders handlingssätt kan leda till det internationella framstegsarbetets stagnation
eller obehöriga fördröjande.

Vidkommande de uttalade farhågorna att ett biträdande av socialstyrelsens
förslag skulle medföra svårigheter för näringslivets ekonomiska och
ändamålsenliga ledning, torde, i allt fall efter den omarbetning, som nämnda
förslag undergått inom departementet, kunna sägas, att för näringslivet icke
gärna kunna uppkomma olägenheter av någon avsevärd betydelse. Industriförbundets
erinran, att näringsidkarnas förståelse och intresse för ett rationellt
arbetarskydd med åren vuxit sig starkare, är visserligen säkert i stort
sett riktig. Det må emellertid anmärkas, dels att man enligt sakens natur å
arbetsgivarsidan av ekonomiska hänsyn gärna är benägen att ställa sig i viss
män reserverad, då fråga är örn nyheter å arbetarskyddets område, dels ock
att de bland arbetsgivarna, som hysa intresse för beredande av ett verksamt
arbetarskydd, i mycket ringa grad torde komma att i praktiken erfara olägenheter
av de nu föreslagna lagändringarna. Med ett rätt skött inspektionsväsende
torde för övrigt utrymme i vidsträcktaste mån lämnas åt arbetsgivarna
att, efter en mera rådgivande verksamhet av tillsynsorganen, själva
bestämma örn de skyddsanordningar, som böra vidtagas.

Landsorganisationens förut omnämnda hemställan föranleder det uttalandet
att, när landsorganisationen kräver att arbetarskyddslagen skall bereda
stöd för åstadkommande av allt det skydd mot olycksfall och ohälsa i
arbetet, som över huvud kan åstadkommas, det berättigade i detta krav lärer
vara väsentligen beroende av vad man däri vill inlägga. Det är nämligen
uppenbart, att man vid uppställande av fordringarna på ett väl ordnat arbetarskydd
icke kan bortse från de gränser för skyddssystemet, som bestämmas
av skälig hänsyn till föreliggande ekonomiska förhållanden. Inom dessa
gränser åter bör säkerligen intet underlåtas till beredande av erforderligt
skydd. I detta avseende synes lydelsen av 3 § i arbetarskyddslagen vara
fullt tydlig.

Från militärt håll har uttalats det önskemålet, att under förevarande
lagstiftningsarbete i arbetarskyddslagen måtte inarbetas bestämmelserna i
lagen den 19 februari 1926 (nr 21) angående förbud i vissa fall mot arbetares
användande till målningsarbete, vid vilket nyttjas blyfärg. Ett sådant inarbetande
torde emellertid icke vara lämpligt. Så speciella som föreskrifterna
i sistnämnda lag äro, lära de icke passa i 4 eller 5 § av arbetarskyddslagen,
vilka eljest vore de för ändamålet närmast ifrågakommande lagrummen.
Med de förändringar, som i 7 § av lagen enligt departementsförslaget vidtagits
till beredande av ökade möjligheter för Kungl. Majit till administrativ
lagstiftning i arbetarskyddsfrågor, torde emellertid med riksdagen i dylika

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

frågor stiftade lagar av så speciell karaktär som lagen den 19 februari 1926
för framtiden kunna undvikas.

På sätt förut berörts Ilar jag under bearbetningen av styrelseförslaget
funnit de erforderliga lagändringarna kunna vidtagas utan att den nuvarande
arbe tar skyddslagen behöver avlösas av en ny lag. Av detta förhållande har
följt, att jag funnit ändring kunna underlåtas i ett och annat fall, där skälen
härför synts vara mindre vägande.

I anslutning till socialstyrelsens förut återgivna sammanfattning av nyheterna
i dess förslag skall här en kort redogörelse lämnas för departementsförslagets
förhållande i huvudsakliga delar till styrelseförslaget. Härutinnan
har jag redan nämnt, att styrelsens förslag om utsträckning av lagens tilllämpning
å jordbruket icke kunnat av mig tillstyrkas men att i departementsförslaget
i förändrad form upptagits styrelseförslagets bestämmelser örn försälj
ningsförbud för oskyddade maskiner och anordningen med arbetarombud.
Styrelsens förslag örn kompletteringar av stadgandena mot yrkesfara samt
örn befogenhet för Kungl. Majit att utsträcka lagens tillämpning har jag i
begränsad omfattning biträtt. I likhet med styrelseförslaget upptager departementsförslaget
allmänna bestämmelser rörande raster, natt- och söndagsvila
samt semester ävensom höjning av vissa åldersgränser för minderåriga
och ändrade bestämmelser rörande dessas nattarbete. I fråga örn sättet
för bestämmande av inspektionsarbetets fördelning överensstämmer departementsförslaget
i huvudsak med styrelseförslaget. Slutligen har även enligt
förstnämnda förslag den länsstyrelserna tillkommande befogenheten att i
vissa fall framtvinga lagens genomförande överflyttats å yrkesinspektionens
chefsmyndighet, varemot i förslaget icke återfinnas bestämmelserna örn
chefsmyndighetens utökande i vissa fall med arbetsgivar- och arbetarrepresentanter.

Förslagets särskilda bestämmelser.

Lagens tillämpningsområde.

Den nu gällande arbetarskyddslagen är beträffande arbete inom jordbruket i § i
tillämplig allenast i vad den åsyftar att förekomma olycksfall vid användande “g^siagei
av maskinella hjälpmedel eller sådana ångpannor, kokare eller andra kärl
under tryck, som genom explosion kunna förorsaka olycksfall. Socialstyrelsens
förslag innebär i fråga örn arbetarskyddslagens tillämpningsområde den
utvidgningen, att jordbruksarbetet skulle i sin helhet omfattas av lagen utan
andra inskränkningar, såvitt nu är fråga, än att de särskilda bestämmelserna
rörande minderårigas och kvinnors användande till arbete icke skulle äga
tillämpning. Enligt styrelsens förslag skulle ej heller föreskrifterna angående
arbetstiden gälla beträffande jordbruksarbetet. Med jordbruk skulle likställas
till detsamma hörande binäring, vilken icke bedreves såsom självständigt
företag. I övrigt företer styrelseförslagets 1 § endast en mindre olikhet mot
den nuvarande ordalydelsen.

Social styrelsen.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Socialstyrelsen har såsom motivering till sitt ändringsförslag i denna del
anfört följande:

»Lagen är, såsom framgår av förevarande paragrafs första stycke, till sin
läggning allmängiltig. Onder dess tillämpning inbegripas sålunda en mångfald
verksamhetsgrenar, t. ex. hotell- och restaurangrörelse samt arbete i
butiker och på kontor, vilka icke kännetecknas av någon avsevärd yrkesfara.
I regel få ej heller dessa verksamhetsgrenar någon känning av lagen — inspektioner
företagas ej beträffande dem annat än på särskild anledning —
men yrkesinspektionen är likväl i tillfälle att, därest missförhållanden skulle
yppa sig, ingripa mot dem och åvägabringa rättelse. Mot bakgrunden av
nu antydda _ tendens ter sig gällande begränsning av lagens tillämplighet i
avseende å jordbruket inkonsekvent och orättvis. Enligt styrelsens mening
torde det sålunda få anses påkallat, att arbetarskyddslagens tillämpning utvidgas
så, att åtminstone dess bestämmelser till förekommande av olycksfall
och ohälsa i sin helhet bliva tillämpliga å jordbruksarbetet.

Här ifrågavarande lagstiftningsåtgärd är emellertid ej blott förestavad av
teoretisk hänsyn till följdriktighetens och rättvisans krav, utan är den jämväl
motiverad med hänsyn till praktiska skyddsbeliov. En del inom jordbruket
använda redskap lia nämligen visat sig medföra sådan olycksfallsrisk,
att de borde giva anledning till ingripande från yrkesinspektionens sida, men
då dessa redskap ej kunnat räknas till de i lagen angivna hjälpmedel, hava
yrkesinspektionens befattningshavare saknat befogenhet därtill.

En allmän tendens att i avseende å statens sociala omvårdnad jämställa
jordbruksarbetaren med industriarbetaren har under de senare åren tydligt
gjort sig gällande. För vårt lands vidkommande må i sådant avseende erinras
om lagen- angående olycksfallsförsäkring. I fråga örn de internationella
strävandena kan visas på den serie av beslut, som år 1921 fattades av internationella
arbetskonferensen i ändamål att i olika avseenden på det sociala
området bringa jordbruksarbetarna i nivå med industriens arbetare.

Vid en överläggning, som styrelsen i förevarande fråga hållit med representanter
för olika intressen inom jordbruket, gjordes från vissa håll bl. a.
gällande, ej blott att den här ifrågavarande utvidgningen av lagens tillämpning
vore obehövlig samt ägnad att leda till omotiverade trakasserier jämte
ökad och fördyrad inspektion utan även att en dylik åtgärd, då lagens bestämmelser
egentligen vore avfattade med hänsyn till industrien, knappast
skulle för jordbrukets arbetare medföra några avsevärda fördelar. Mot här
antydda erinringar genmäldes, utöver vad ovan anförts till utvidgningens
motivering, i huvudsak, att farhågan för trakasserier måste anses obefogad
med hänsyn till det synnerligen varsamma förfarandet vid skyddsbestämmelsernas
genomförande — först överordnad myndighets förbud är straff gäran’
terat. Någon ökning eller fördyring av inspektionsväsendet torde ej heller
behöva ifrågakomma, då underinspektörerna redan nu för sin tillsyn å ångpannor
och maskiner m. m. lära relativt ofta besöka det stora flertalet av
de jordbrukets arbetsställen, där utvidgningen skulle kunna påkalla tillsyn
från deras sida. Till stöd för denna mening erinrades bl. a. örn att lagen,
i nu gällande 25 §, fritager inspektionsorganen från förpliktelsen att utan
särskild anledning besöka arbetsställen, där yrkesfara eller fara för andra mot
lagen stridande förhållanden i regel kan anses utesluten. Jämväl påpekades,
att lagen icke komme att äga tillämpning på de små jordbruksföretag, som
icke använda främmande arbetskraft. Yad slutligen angår anmärkningen, att
lagen ej vore avpassad för jordbruksarbetets förhållanden, framhölls, att lagens
allmänna bestämmelser mot yrkesfara, i dess 3 §, vore lika väl tillämpliga å
jordbruket som å andra verksamhetsgrenar samt bildade en rättsgrund, på

Kungl. Majus proposition nr 40.

vilken alla erforderliga skyddsanvisningar eller -föreskrifter rörande jordbruksarbetet
kunde stödjas. För övrigt innehölle även de mer speciella skyddsbestämmelserna
i 4 och 5 §§ åtskilligt, som skulle kunna bliva av värde för
nämnda arbete.

Mot kravet på en fullt genomförd likställighet inför arbetarskyddslagen
mellan industriens och jordbrukets arbetare kunna onekligen vissa erinringar
göras. Arbetet inom jordbruket är nämligen i flera hänseenden olika industriarbetet.
Sålunda företer det vanligen ej den enformiga sysselsättningen
i hygieniskt mindre tillfredsställande omgivningar, vilken har ansetts karaktärisera
fabriksarbetet och varit den närmaste anledningen till inskränkningarna
i avseende å minderårigas användande inom industrien. Vidare skulle
jordbruksarbetet, som ju är beroende av årstid, väderlek och andra växlande
och tillfälliga omständigheter, knappast låta sig inordna under någon med
industrien likartad arbetstidsreglering. Med hänsyn härtill har styrelsen
också undantagit jordbruksarbetet från tillämpning av lagens bestämmelser
rörande arbetstiden samt rörande minderårigas och kvinnors användande till
arbete.

Såvitt styrelsen kan bedöma, skulle den föreslagna utsträckningen av
lagens tillämpning över huvud taget i praktiken bli föga märkbar men medföra
den fördelen, att man skulle vinna möjlighet att ingripa mot eventuellt
förekommande missförhållanden.»

På denna punkt har inom socialstyrelsen byråchefen Bergsten varit av
skiljaktig mening och anfört:

»Med hänsyn till att arbetet inom jordbruket är helt olika industriarbetet
har även socialstyrelsens majoritet funnit lämpligast att undantaga jordbruket
från det komplex av bestämmelser i lagen, som röra arbetstiden samt
minderårigas och kvinnors användande till arbete. Av de återstående bestämmelserna,
vilka avse förekommande av olycksfall och ohälsa samt närmast
hänföra sig till industriens arbetare, torde jämväl flertalet få anses
vara av sådan natur, att de, i betraktande av de säregna arbetsförhållandena
inom jordbruket, icke är o av någon avsevärd betydelse för jordbruksarbetarna.
I den nu gällande arbetarskyddslagen förekommer beträffande arbete inom
jordbruket ej heller någon annan bestämmelse än den, att å sådant arbete
lagen skall äga tillämpning ''allenast i vad den åsyftar att förekomma olycksfall
vid användande av maskinella hjälpmedel eller sådana ångpannor, kokare
eller andra kärl under tryck, som genom explosion kunna förorsaka olycksfall’.
Från yrkesinspektionens sida har emellertid påpekats, att vissa inom
jordbruket använda redskap och anläggningar jämväl visat sig medföra sådan
olycksfallsrisk att de borde giva anledningar till ingripande, men att, då
dessa redskap oell anläggningar ej kunnat räknas till de i lagen angivna
hjälpmedel, yrkesinspektionens befattningshavare saknat befogenhet därtill.
Detta är naturligtvis ett missförhållande, som kräver rättelse, men torde
enklare kunna ske genom ett tillägg till ovannämnda, i lagen nu förefintliga
särbestämmelse för jordbruket än genom att lägga detsamma helt under
lagen.

Ur mera teoretisk synpunkt må det visserligen kunna betraktas som ett
''skönhetsfel'' att ej på alla slag av arbete få såvitt möjligt tillämpa uniforma
skyddsbestämmelser, men med hänsyn till de praktiska förhållandena synes
mig ifråga örn jordbruksarbetet en sådan anordning som den ovan antydda
eller en liknande vara att föredraga, varigenom å ena sidan tillfälle beredes
till inspektion, där ett verkligt behov av sådan kan anses föreligga, men
som å andra sidan icke, vare sig direkt eller indirekt, inbjuder till överflödig
och onödigt besvärande inspektion.»

Byråchefen

Bergstens

reservation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Sociala rådet. Vid sammanträde med sociala rådet hava från arbetsgivarhåll starka betänkligheter
framförts mot borttagandet av gällande begränsning i avseende
å arbetarskyddslagens tillämpning å jordbruket. Åtgärden har ansetts medföra
en ny börda för jordbruket utan att vara påkallad av något mera påtagligt
behov. Därjämte har en utökning av yrkesinspektionen såsom följd
av lagens utvidgade tillämpningsområde ansetts mycket sannolik. Det har
i stället ifrågasatts att söka utnyttja stadgandet i styrelseförslagets 7 § 1
morn., efter någon förändring i avfattningen, i syfte att göra lagen tillämplig
å jordbruket i de avseenden, där verkligt behov härav förefunnes. — Å andra
sidan har från arbetarhåll uttalats, att den föreslagna utsträckningen till
jordbruket syntes lämplig och riktig.

Remiss- Av de myndigheter och sammanslutningar, vilka i anledning av remiss
yttranden, uttalat sig om styrelseförslaget, har det alldeles övervägande antalet avstyrkt
den föreslagna utsträckningen av lagens tillämplighet i fråga örn jordbruket.
Så är fallet med bl. a. lantbruksstyrelsen, svenska lantarbetsgivarnes centralförening
ävensom samtliga hushållningssällskap utom Västernorrlands läns
hushållningssällskap, som lämnat hela förslaget utan erinran; dock har Norrbottens
läns hushållningssällskap, under erinran att jordbruken inom detta
län i regel sköttes av jordbrukaren och hans familj och att lagen sålunda
för närvarande endast i undantagsfall erhölle tillämplighet inom länet, inskränkt
sig till att i princip uttala, att den största försiktighet borde iakttagas
i fråga örn jordbruksnäringens belastande med ytterligare bördor, i
det att dess ekonomiska förhållanden vore så prekära, att den i stället vore
i stort behov av stöd och lättnader. Vidare märkas bland de avstyrkande
myndigheterna kommerskollegium, domänstyrelsen samt Överståthållarämbetet
och det stora flertalet länsstyrelser.

Utlåtanden, som på ifrågavarande punkt tillstyrka lagförslaget eller lämna
detsamma utan erinran, hava avgivits av riksförsäkringsanstalten samt länsstyrelserna
i Stockholms, Hallands, Skaraborgs, Västmanlands, Västernorrlands
och Västerbottens län ävensom av landsorganisationen.

De skäl, som anförts mot den föreslagna ändringen beträffande jordbruket,
kunna i kort sammanfattning sägas vara följande. 1) Det hade ej visat sig,
att något behov förelåge av lagens utsträckning till jordbruket. Särskilt
vore en tillämpning av bestämmelserna i 5 § med föreskrifter till förekommande
av ohälsa obehövlig beträffande jordbruket, där arbetsförhållandena
i stort sett vore hälsosamma. — 2) Jordbruksarbete vore av den beskaffenhet,
att skydd åt arbetare i sådant arbete i väsentlig mån icke kunde
beredas med hjälp av skyddsföreskrifter. Härutinnan hava framhållits föreliggande
svårigheter med avseende å skydd mot djur, vid arbete på öppna
fältet, vid huggningsarbete, stenbrytning, körslor m. m. — 3) De nu i lagen
och lagförslaget upptagna särskilda skyddsföreskrifterna vore avpassade
huvudsakligen för industrien och vore ej lämpliga för jordbruket. Länsstyrelsen
i Malmöhus län har särskilt framhållit, att jordbrukets byggnader
samt stegar och trappanordningar i foderlador icke i förevarande hänseende
tålde jämförelse med motsvarigheter inom industrien. Även i övrigt har

Kungl. Majlis proposition nr 40.

vid de särskilda punkterna i 4 och 5 §§ av styrelseförslaget framhållits,
bl. a. av svenska lantarbetsgivarnas centralförening, det betungande, stundom
orimliga, i en tillämpning av dessa stadganden å jordbruket. — 4) Genom
förändringarna skulle nya konfliktanledningar ävensom fara för trakasserier
uppstå. — 5) Inspektionen bleve i en grad, som ej stöde i rätt förhållande
till nyttan därmed, besvärande för jordbrukarna och betungande för tillsynsorganen.
— 6) Farhågor kunde hysas för att de för jordbruket avsedda
tillsynsorganen komme att sakna erforderlig kompetens. — 7) Slutligen skulle
förändringen medföra avsevärda kostnader såväl för det allmänna genom
ökad inspektion som ock för de enskilda jordbrukarna.

Ett ganska stort antal myndigheter och korporationer — däribland lantbruksstyrelsen,
domänstyrelsen, kommerskollegium samt åtskilliga länsstyrelser
och hushållningssällskap — har förordat någon mindre utvidgning
av den nuvarande bestämmelsen i 1 § sista stycket arbetarskyddslagen, i den
mån behov därav kunde föreligga. Härvid har i många fall vederbörande
anslutit sig till byråchefen Bergstens reservation. Lantbruksstyrelsen har,
under uttalande att styrelsen icke vore beredd att härutinnan avgiva något
definitivt förslag, ifrågasatt, huruvida det ej vore möjligt att under yrkesinspektionens
tillsyn lägga icke blott maskiner, ångpannor och dylikt, utan
även alla fasta anläggningar inom jordbruket, sålunda alla driftsbyggnader,
sågverksanläggningar m. m. Slutligen har uttalats, att ett förefintligt behov
av ökat arbetarskydd inom jordbruket lämpligen kunde fyllas medelst åtgärder
till förhindrande av tillverkningen av farliga jordbruksmaskiner, och
hava med liknande syftning uttalanden förekommit därom, att man medelst
de i styrelseförslagets 7 § förekommande stadgandena rörande förbud mot
användande, försäljning och upplåtande av vissa maskiner och redskap måhända
kunde nå det önskade målet.

Till närmare belysning av de mot styrelseförslaget i förevarande del anförda
skälen må ur lantbruksstyrelsens utlåtande återgivas följande.

»Det låter sig icke förneka, att olycksfallsrisken inom jordbruket icke är
så alldeles obetydlig, ehuru densamma givetvis icke är av samma storlek
som inom vissa farliga industrier. För att i någon mån belysa olycksfallsrisken
inom jordbruket i jämförelse med samma risk inom industrien och
andra näringar har lantbruksstyrelsen gjort nedanstående sammanställning
av uppgifter, hämtade ur riksförsäkringsanstaltens statistiska redogörelser
angående olycksfall i arbete för åren 1920, 1921 och 1922 eller de tre sista
år, för vilka denna redogörelse finnes tillgänglig.

Lantbruks styrelsen.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 34 haft. (Nr 40.)

2209 30

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Yrkesgrupp	Antal	olycksfall per 100 årsarbetare
	1920	1921	1922
1- Malmbrytning med tillhörande anrikning och rostning ...	13.82	13.14	17.86
2. Malmförädling...............................................................	13.78	12.27	14.58
3. Metallindustri.........................................................	10.15	9.59	10.03
4. Sten-, kol- och torvindustri .......................................	7.30	9.45	10.38
o. Jordbruk, skogsbruk och boskapsskötsel .......................	3.73	3.8 9	4.02
6. Träindustri ..........................................	8.43	8.15	10.22
7. Pappers- och grafisk industri ....................................	6.57	5.44	6.88
8. Närings- och njutningsämnesindustri..............................	4.44	4.25	4.23
9. Textil- och beklädnadsindustri ...................................	1.53	1.19	1.47
10. Läder-, gummi- och hårindustri ...............................	2.9 7	2.17	2.55
11. Kemisk-te knisk industri ..	6.55	7.61	9.62
12. Byggnadsverksamhet .............................................	5.87	7.14	7.91
13. Kraft-, belysnings- och vattenverk m. m. ...	4.60	5.08	5.17
14. Handel, varulager och kontor ....................................	1.46	1.36	1.61
15. Sjöfart och fiske med tillhörande transporter... ..........	7.74	7.69	8.84
16. Samfärdsel utom sjöfart...........	5.43	4.69	4.37
17. Ämbetsverk, bank- och försäkringsrörelse samt skolor, föreningar och offentliga föreställningar m. m.............	0.47	0.88	0.34
18. Kommunala institutioner, som ej hänföras till annan grupp.....................................................................	0.79	0.72	0.64
19. Hushåll, hotell-, restaurant- och kaférörelse samt hålso-vårdsinrättningar ...............................................	1.07	0.86	1.09
20. Diverse företag och yrken.............................................	0.81	1.78	1.95

Såsom framgår av denna tablå, inträffade inom yrkesgruppen jordbruk,
skogsbruk och boskapsskötsel under ifrågavarande år 3.39—4.02 olycksfall
per 100 årsarbetare. Då emellertid nyssnämnda yrkesgrupp omfattar även
skogsavverkning och flottning, där olycksfallsrisken är betydligt större än
inom det egentliga jordbruket, äro nyssnämnda siffror givetvis för höga för
jordbrukets vidkommande. Med ledning av andra inom samma redogörelser
förekommande uppgifter torde olycksfallsrisken inom det egentliga jordbruket
kunna beräknas till en ä en halv enhet mindre än inom den större yrkesgruppen.
Olycksfallsfrekvensen inom jordbruket med boskapsskötsel synes
därför kunna uppskattas till 2.5 ä 3.5 olycksfall per 100 årsarbetare. Nämnda
olycksfallsrisk är ju, såsom synes, ojämförligt mindre än inom en hel del
farliga yrkesgrupper men, å andra sidan, större än inom vissa industriella
och andra verksamheter, som falla under arbetarskyddslagen. Anmärkas må
ock, att riksförsäkringsanstaltens ifrågavarande redogörelser synas visa, att
olycksfallen inom yrkesgruppen jordbruk, skogsbruk och boskapsskötsel äro
av svårare och varaktigare natur än inom flertalet andra yrkesgrupper. För
sista redogörelseåret eller år 1922 uppgives antalet förlorade arbetsdagar
per olycksfall inom nyssnämnda yrkesgrupp till 184. Till förklaring av
denna onekligen höga siffra må anmärkas, att antalet förlorade arbetsdagar
vid olycksfall, som medfört dödsfall eller ständig invaliditet, approximerats
med hänsyn till en fiktiv återstående normal livstid. Den giver emellertid
ett stöd för den uppfattningen, att inom jordbruksnäringen, såsom man
kunnat vänta, de lindriga olycksfallen icke anmälas i samma utsträckning
som inom övriga yrkesgrupper och att ovannämnda frekvenssiffra därför måhända
är något för låg för jordbrukets vidkommande.

Ehuru det icke är möjligt att bedöma i vad mån olycksfallen inom jordbruket
falla inom eller utom den nuvarande lagens skyddsområde, kan dock
lantbruksstyrelsen icke neka till att den faktiska olycksfallsrisken inom jord -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 40.

bruket giver ett visst stöd för kravet på en utvidgning av arbetarskyddslagens
nuvarande giltighetsområde inom jordbruksnäringen. Av skäl, som
nedan skola närmare angivas, måste emellertid lantbruksstyrelsen för sin del
avstyrka förslaget att föra jordbruksarbetet i dess helhet in under samma lag.

Det torde vara uppenbart, att arbetet inom jordbruket till väsentlig del
är av sådan beskaffenhet, att det icke låter sig reglera i arbetarskyddshänseende.
En utsträckning av tillsynen till denna del av jordbruksarbetet
måste på förhand anses bliva ineffektiv och utan resultat samt lätt föranleda
till drakoniska föreskrifter från tillsynsorganens sida. Med avseende
härå vill lantbruksstyrelsen exempelvis framhålla omöjligheten att genom
arbetarskyddsåtgärder söka bereda trygghet mot de olycksfall, som härleda
sig från handhavandet av levande djur (tjurar och hästar). Lantbruksstyrelsen
kan icke dela den uppfattning, som kommit till synes i socialstyrelsens
motivering, då denna styrelse, samtidigt som den föreslår lagens lulla
giltighet för jordbruket, uttalar, att man icke skall förvänta, att den föreslagna
utvidgningen av lagens tillämpning i praktiken skall bliva vidare
märkbar. Motivet för lagens utsträckta giltighet måste ju vara, att någonting
i lagens syfte skall och bör göras även inom jordbruket, och lantbruksstyrelsen
håller före, att jordbruksarbetet otvivelaktigt erbjuder ett rikt fält
för experiment i arbetarskyddsliänseende, som säkerligen kan och, därest
förslaget upphöjdes till lag, rimligtvis bör i viss utsträckning utnyttjas.
Lantbruksstyrelsen är ock övertygad därom, att även ett varsamt och lojalt
handliavande av arbetarskyddstillsynen inom ifrågavarande område måste
medföra icke obetydliga kostnader för den enskilde jordbrukaren, och det
framgår av vad styrelsen ovan framhållit, att nyttan av tillsynen i arbetarskyddshänseende
till avsevärd del måste förväntas bliva ingen eller i allt
fall ringa i förhållande till de ekonomiska konsekvenser den kommer att
medföra för jordbruksnäringen. Socialstyrelsen har på tal örn farhågorna
för mindre väl motiverade skyddsföreskrifter från de lägre tillsynsorganens
sida erinrat därom, att först överordnad myndighets förbud är straffgaranterat
och sålunda kan tvångsvis genomföras. Med hänsyn till den lojalitet,
som i allmänhet är tillfinnandes inom jordbruksbefolkningen gent emot statliga
dispositioner i allmänhet, ävensom den inneboende ovillighet, som torde
utmärka densamma ifråga örn skriftliga meningsyttringar, torde det emellertid
kunna förväntas, att de lägre tillsynsorganens föreskrifter, även där de
äro av mera tvivelaktig natur, som regel bliva respekterade och efterkomna.

I motsats till socialstyrelsen är lantbruksstyrelsen ock övertygad därom,
att en utvidgning av tillsynsområdet på sätt, här ifrågasatts, ovillkorligen
måste medföra behov utav en utökning av inspektionsorganen och härigenom
medföra säkerligen ganska betydande ökade kostnader för det allmänna, måhända
icke omedelbart men i allt fall inom en icke alltför långt avlägsen
framtid.

En utökning av arbetarskyddslagens giltighetsområde till att omfatta hela
jordbruket — en utökning, som i ett slag skulle vidga yrkesinspektionens
verksamhetsområde till måhända det dubbla — utan att samtidigt yrkesinspektionens
arbetskrafter ökades skulle, såvitt lantbruksstyrelsen kan bedöma,
resultera däri, antingen att någon ökad tillsyn icke ägnades jordbruket,
varigenom den föreslagna ändringen skulle bliva en reform enbart
till namnet och icke till gagnet, eller ock att tillsynen bleve eftersatt över
hela linjen. Lantbruksstyrelsen skulle därför finna det särdeles egendomligt,
därest icke en ökning av tillsynsorganen bleve ofrånkomlig i anledning av
inspektionsområdets ifrågasatta utvidgning.

I detta sammanhang kan lantbruksstyrelsen icke underlåta att ifrågasätta
tillsynsoiganens kompetens för de nya inspektionsuppgifterna inom jord -

Eiksförsäk ringsanstalten.

Länsstyrelsen
i Hallands län.

36 Kungl. Majlis proposition nr 40.

bruket. Enligt gällande arbetarskyddslag är inspektionsskyldigheten för jordbrukets
vidkommande, med den begränsade omfattning denna för närvarande
bär, helt lagd på underinspektörerna. För att kunna antagas till
underinspektör fordras enligt instruktionen för yrkesinspektionens befattningshavare
någon teoretisk utbildning i maskinlära samt framför allt grundliga
praktiska insikter i den vanliga maskintekniken och beträffande ångpannors
byggnad och skötsel. Då det torde vara meningen, att den omedelbara
tillsynen inom jordbruket även i fortsättningen skall utövas av underinspektörerna,
anser sig lantbruksstyrelsen böra bär uttala sin uppfattning,
att ifrågavarande kompetens under inga förhållanden kan anses vara tillräcklig
för de nya, mångskiftande problem, som möta vid en vidgad inspektion
inom jordbruket. Aven örn yrkesinspektörernas ansvar ifråga örn jordbruket
något mera betonats i föreliggande lagförslag, måste det starkt framhållas,
att den nuvarande yrkesinspektionen icke är kvalitativt rustad för
ifrågavarande nya arbetsuppgifter och att härför till en viss grad fordras
agronomisk utbildning och erfarenhet och icke enbart maskinteknisk utbildning,
som ju beträffande underinspektörerna, som det här närmast gäller,
är av mycket elementär art. Även av nyss angivna skäl påkallar förslaget,
enligt lantbruksstyrelsen förmenande, en omorganisation av yrkesinspektionen.

Av ovan angivna skäl finner sig lantbruksstyrelsen böra avstyrka socialstyrelsens
förslag ifråga örn arbetarskyddslagens tillämplighet inom jordbruket.
Framhållas må emellertid att, även örn jordbruksarbetaren på
grund av arbetets natur icke i full utsträckning kan beredas ett mera effektivt
skydd mot olycksfall — något som givetvis är arbetarskyddets primära
uppgift — han ändock subsidiärt redan nu genom olycksfallsförsäkringen är
tillförsäkrad viss ekonomiskt skydd i händelse av inträffad skada genom
arbetet.»

Att lantbruksstyrelsen dock ifrågasatt en partiell utvidgning av lagens
tillämplighet å jordbruket har tidigare omnämnts.

Yad härefter angår de till förmån för socialstyrelsens ändringsförslag
gjorda uttalandena, har riksförsäkringsanstalten, som förklarat sig särskilt
hava granskat styrelseförslaget med hänsyn till intresset av att risken för
olycksfall så långt möjligt måtte nedbringas, framhållit, att enligt anstaltens
erfarenhet olycksfallsrisken inom jordbruket vore jämförelsevis hög. Till
belysning härav har åberopats omförmälda av byråchefen Furst lämnade
redogörelse. Anstalten har vitsordat, att sammanställningen i huvudsak
återgåve anstaltens statistiska erfarenhet av risken inom ifrågavarande yrkesgrupp.

Länsstyrelsen i Hallands län har andragit: Med hänsyn till de från lagens
tillämpning å jordbruket gjorda undantagen bleve den förevarande utvidgningen
av tillämplighetsområdet mera formell än reell. I den mån jordbrukets
drift bleve mera mekaniserad samt motorer och transmissioner med
flera maskiner funne ökad användning inom jordbruket, syntes ej kunna
med fog bestridas, att jämväl jordbrukets arbetare borde komma i åtnjutande
av den ökade trygghet till liv och lem, som åsyftades med arbetarskyddslagen
och den däri stadgade inspektionen. Enligt 40 § i förslaget
borde dylik inspektion beträffande jordbruket kunna göras ganska lindrig
och icke verka nämnvärt betungande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

I förenämnda redogörelse för den av byråchefen Furst verkställda under- B«^fen
sökningen, vilken redogörelse torde fa såsom bilaga (Bilaga B) fogas till un^er3sicning
statsrådsprotokollet i detta ärende, anföres följande: Av riksförsäkringsanstaltens
statistik för åren 1918—1923 över antalet förlorade arbetsdagar per
årsarbetare (hos större arbetsgivare) inom jordbruket, fördelade med hänsyn
till olycksfallsorsaker, framginge, att en ganska stor likhet vore rådande i
fråga örn belastningen inom de olika orsaksgrupperna. För en granskning
av förhållandet kunde man därför utgå från allenast ett år, och hade valts
år 1923, det senaste för vilket siffror förelåge. Jordbruket vore i riksförsäkringsanstaltens
statistik inordnat under en huvudyrkesgrupp 5, »Jordbruk,
skogsbruk och boskapsskötsel»; en undergrupp, 5 a, avsåge enbart
jordbruk och boskapsskötsel. I en till redogörelsen hörande tabell återfunnes
anstaltens siffror för bl. a. undergruppen 5 a.

Tabellen utvisar, att antalet »årsarbetare» för ifrågavarande näring utgjort
109,008, antalet olycksfall 3,318, antalet olycksfall per 100 årsarbetare således
3.04, antalet förlorade arbetsdagar per olycksfall 229 samt antalet förlorade
arbetsdagar per årsarbetare 6.9 7. Sistnämnda siffra är i tabellen
uppdelad efter en mängd särskilda olycksfallsorsaker. De olycksfallsorsaker,
som uppvisa ett antal förlorade arbetsdagar per årsarbetare av mer än 0.3,
d. v. s något mindre än 5 % av talet 6.97, äro följande; arbetsmaskiner
l.io; handverktyg och enklare redskap 0.6 5; »fordon i trafik, ej tillhörande
spårbanor, med animal drivkraft» 1.37; elektrisk ström 0.33; halkning och
fall 0.83; »nedfallande föremål, sammanstörtande av ställningar och ras» 0.5o;
lyftning, bärning och hanterande av föremål 0.3 2; slag, stöt eller bett av
djur 0.7 3 samt »övriga orsaker» 0.59.

I redogörelsen hava vidare nämnda olycksfallsorsaker fördelats i två
grupper, sådana, varå arbetarskyddslagen äger tillämpning, och sådana, som
äro undantagna från densamma. De orsaker, som falla utom lagen, hava
sammanförts i tre undergrupper omfattande, den första orsaker, där skyddsåtgärder
i större eller mindre utsträckning ansetts kunna vidtagas av arbetsgivaren,
den andra de orsaker, där det i huvudsak ankomme pa arbetaren
att själv genom förståelse för risken, omtanke och försiktighet förebygga
olycksfall, och den tredje de olycksfall, som framkallats av djur. I en
andra tabell finnas antalet förlorade arbetsdagar per årsarbetare grupperade
efter denna uppställning. Enligt sistberörda tabell utgör summan av talen
för de olycksfallsorsaker, varå arbetarskyddslagen ansetts äga tillämpning,

1.76 (eller 25.25 % av 6.97). Av de förut särskilt omnämnda orsakerna återfinnas
här: »arbetsmaskiner» och »elektrisk ström». 1 den andra huvudgruppens
första undergrupp, avseende orsaker, där skyddsåtgärder kunna i viss utsträckning
vidtagas av arbetsgivaren, uppgår summan till 3.2 1 (eller 46.0 5 %).

Bland orsakerna återfinnas »fordon i trafik» etc., »halkning och fall», »nedfallande
föremål» otc., »lyftning, bärning» etc. I den andra undergruppen,
omfattande orsaker, där det i huvudsak ankommer på arbetaren att förebygga
olycksfall, utgör talens summa 1.27 (18 22 %). Här återfinnas orsakerna
»handverktyg och enklare redskap» samt »övriga orsaker», basom tredje

Nyare

statistiska

uppgifter.

Kungl. Majus proposition nr 40.

undergrupp upptages orsaken »slag, stöt eller bett av diur» nied talet 0 73
(10.48 *).

I redogöi elsen säges ytterligare: Av sist berörda tabell fram ginge först
och främst, att de orsaker, varå lagen om arbetarskydd ägde tillämpning,
endast medförde 25.2 5 % av totala antalet förlorade arbetsdagar eller, med
andra ord, den nuvarande begränsningen i arbetarskyddslagens tillämpning
inskränkte den förebyggande verksamheten till omkring % av den risk, som
jordbruksarbetet medförde. Bland orsaker, som nu ej nåddes av lagens
omfattning, medförde de, där åtgärder till förebyggande av faran i viss
utsträckning kunde företagas, ej mindre än 46.0 5 % av totala antalet förlorade
arbetsdagar och de, där arbetarnas intresse för och medverkan till
förekommande av olycksfallen i väsentlig grad spelade in, 18.22 %. Av djur
förorsakades allenast 10.4 8 % av de förlorade arbetsdagarna. Av dessa siffror
fi ärrig inge tydligt, att mycket vore att vinna genom lagens utsträckning till
att omfatta alla de förhållanden inom jordbruket, där fara för olycksfall
förelåge. Detta syntes även vara konsekvent ur den synpunkt, att jordbruket
medförde större risk än en lie] del industrigrupper, å vilka lagen i
dess helhet ägde tillämpning, medan för såväl jordbruk som industri ersättning
utginge för skada till följd av olycksfall i arbete samt kostnaderna
härför påvilade arbetsgivaren. I en tredje tabell vore siffrorna för antal
förlorade arbetsdagar per årsarbetare, antal olycksfall per 100 årsarbetare
och antal förlorade arbetsdagar per olycksfall angivna för jordbruket och
för vissa industrigrupper. Av tabellens siffror framginge, att risken inom jordbruket,
uttryckt i antalet förlorade arbetsdagar per årsarbetare, vore större än
inom sådana industrigrupper som metallindustri, närings- och njutningsämnesindustri,
textil- och beklädnadsindustri, läder-, gummi- och hårindustri ävensom
inom kraft-, belysnings- och vattenverk samt inom samfärdsel utom
sjöfart. Olycksfallsfrekvensen vore däremot inom jordbruket relativt låg
men dock högre än inom textil- och beklädnadsindustrien, läder-, gummioch
hårindustrierna samt kraft-, belysnings- och vattenverk. Ifråga örn skadornas
storlek, angivna i antalet förlorade arbetsdagar per olycksfall, stöde
jordbruket mycket högt och avsevärt över alla här omnämnda industrigrupper.

Den av byråchefen Furst verkställda undersökningen hänför sig tjll förhållandena
åren 1918—1923 och tabellerna till år 1923. Helt naturligt skulle
det hava varit av ett visst intresse, därest undersökningen förts fram till
de år, för vilka definitiva uppgifter nu föreligga. Emellertid har det icke
ansetts nödvändigt att ånyo åvägabringa en dylik mera omständlig undersökning.
För att erhålla en uppfattning örn olycksfallsrisken och olycksfallsfrekvensen
samt skadornas storlek inom jordbruket i förhållande till
vissa industrigrupper även för senare år, hava dock enahanda uppgifter som
de i Fursts tredje tabell upptagna eller örn antalet förlorade arbetsdagar
per årsarbetare, antalet olycksfall per 100 årsarbetare och antalet förlorade
aibetsdagar per olycksfall sammanställts i en tabell. De nya uppgifterna
avse åren 1926 och 1927, de senaste år, för vilka definitiva siffror föreligga.
Till underlättande av jämförelsen med Fursts undersökningsår, 1923, hava

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

de i hans tredje tabell förekommande uppgifterna jämväl influtit i den nu
upprättade tabellen. Denna torde såsom bilaga (Bilaga C) få fogas vid förevarande
protokoll. Av uppgifterna i tabellen framgår, att risken inom jordbruket
jämväl för år 1926 var större än inom de i Fursts undersökning särskilt
nämnda yrkesgrenarna. För år 1927 var risken däremot mindre an
inom metallindustrin samt inom kraft-, belysnings- och vattenverk. Olycksf
ali sfrekvensen inom jordbruket var för åren 1926 och 1927 liksom för år
1923 högre än inom textil- och beklädnadsindustrin samt läder-, gummi- oc i
hårindustrierna. För åren 1926 och 1927 var frekvensen inom jordbruket
lägre än inom kraft-, belysnings- och vattenverk. Antalet förlorade arbetsdagar
per olycksfall var även för åren 1926 och 1927 större i jordbruket an

i berörda industrigrupper. ...... „

Slutligen torde här böra erinras örn att mm företrädare i ämbetet enligt ,oposit,onen

sitt yttrande till statsrådsprotokollet i förut berörda proposition till 193U 1930 drs

års riksdag angående vissa beslut av den internationella arbetsorgamsatio- riksdag.

nens konferens såsom skäl för att icke utsträcka lagstiftningens tillämplighet
å jordbruket anförde, att tidpunkten icke vore lämplig for åtgärder, som
skulle innebära nya pålagor för denna näring.

På sätt förut antytts delar jag den uppfattning, som min företrädare tillkännagivit
rörande den olämpliga tidpunkten för en utvidgning av arbetarskyddslagens
tillämplighet å jordbruket. Utan vidare torde det vara tydligt,
att under nu rådande, för jordbrukets ekonomi bekymmersamma forhållanden
åtgärder som kunna ytterligare belasta denna näring böra undvikas.

Ehuru jag således redan av detta skäl funnit mig icke kunna tillstyrka socialstyrelsens
förslag i förevarande avseende, vill jag dock med hänsyn till den
utförliga behandling denna fråga underkastats i avgivna yttranden något när -

mare ingå på densamma. .

Med avseende å de av socialstyrelsen anförda mera principiella skalen
för den avhandlade utsträckningen av lagens tillämpningsområde må då
visserligen erkännas, att den nuvarande begränsningen i fråga örn jordbruket
teoretiskt sett icke står rätt väl tillsammans med lagens allmänna syftning
att bereda erforderligt skydd åt arbetare, som användas till arbete för
främmande arbetsgivares räkning. Av lantbruksstyrelsen utlåtande och den
inom socialstyrelsen verkställda undersökningen rörande olycksfallsrisken
inom jordbruket framgår också, att vissa olycksfallsrisker inom jordbruket
finnas, vilka icke nås av lagens bestämmelser. Det gäller emellertid
även att avgöra, i vad mån det med hänsyn till föreliggande praktiska och
ekonomiska förhållanden är möjligt och lämpligt att i avseende å jordbruket
åt lagen giva en så vidsträckt tillämpning, som av styrelsen föreslagits.
I själva verket lärer mot vissa olycksfallsrisker inom jordbruket något skydd

i den ordning, varom här är fråga, icke rimligen kunna givas. Detta torde
exempelvis gälla beträffande vissa risker under arbete på öppna fältet utan
samband med bristfällighet i maskin eller redskap; vidare beträffande de flesta
risker, som härleda från djur, såsom slag, stötar och bett, skenande hästar
m. m.'' Meli vidare lära, vad jordbrukets byggnader beträffar, förhållandena

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

vara avsevärt olika förhållandena inom industrien och därmed någorlunda
jämförlig verksamhet. Vägande skäl synas därför tala för att icke föra
jordbrukets byggnader under lagen, i den mån de ej redan äro underkastade
densamma. Visst avseende lärer ock böra fästas vid den gjorda invändningen,
att de i 4 § av lagen och förslaget givna bestämmelserna till förekommande
av olycksfall i arbetet tillkommit med tanke på industriens och
därmed jämförliga verksamhetsgrenars förhållanden och att de därför ej väl
passa för jordbruket. Vad angår lagens stadganden till förekommande av
ohälsa lära dessa enligt sakens natur icke hava sådan betydelse för jordbruksarbetet,
att en utsträckning till dylikt arbete över huvud bör äga rum.
Jordbruksarbetet torde i regel vara av hälsosam beskaffenhet, och den omväxling
detsamma erbjuder lärer bereda motvikt till ett stundom under
kortare tid förekommande mindre hälsosamt arbete.

Till länsstyrelsens i Hallands län yttrande att, i den mån jordbrukets drift
mekaniserades och maskiner funne ökad användning därstädes, även jordbrukets
arbetare borde vinna ökad trygghet genom arbetarskyddslagen och
inspektion, är att säga, att denna ökade trygghet i huvudsak torde vinnas
redan med det nuvarande stadgandet örn jordbruket i lagens 1 §. I de
flesta fall lärer nämligen en mekanisering resultera i ökning av de »maskinella
hjälpmedlen», och då träder lagen i en däremot svarande grad i vidgad
tillämpning.

För övrigt synes ej säkert, att behovet av skyddsområdets utökande för
jordbrukets del är så stort som av förespråkarna för en utvidgning påståtts.
Sålunda synas beträffande den inom socialstyrelsen verkställda undersökningen
rörande olycksfallsrisken inom jordbruket vissa erinringar kunna
göras. Undersökningen utmynnar bl. a. i det resultatet, att den nuvarande
begränsningen i arbetarskyddslagens tillämpning inskränkte den förebyggande
verksamheten till omkring 1/i av förefintliga risker. Vidare skulle de olycksfallsorsaker,
som nu icke nås av lagen men där åtgärder till förebyggande av
fara i viss utsträckning kunnat av arbetsgivaren vidtagas, föranleda 46.0 5 %
av totala antalet förlorade arbetsdagar. Därvid hava bland ifrågavarande
olycksfallsorsaker inräknats orsakerna »fordon i trafik» etc. med det höga
talet 1.37 eller 19.66 %, »halkning och fall» med talet 0.83 eller 11.91 %
samt »lyftning, bärning och hanterande av föremål» med talet 0.3 2 eller
4.5 9 %. Det kan emellertid antagas, att bland dessa olycksfallorsaker i
viss utsträckning ingå sådana, som omfattas av andra undergruppen i undersökningsförrättarens
andra huvudgrupp, således orsaker, där det i huvudsak
ankommer på arbetaren själv att förebygga olycksfall, eller ock orsaker, beträffande
vilka skyddsåtgärder näppeligen äro möjliga. I gruppen »fordon
i trafik» etc. torde sålunda till stor del ingå olyckshändelser, som synas nära
nog oundvikliga, så t. ex. olyckor vid hästars skenande, och beträffande
samtliga de tre nyssnämnda grupperna kan det säkerligen antagas, att åtskilliga
olyckor av sådan orsak äro att tillskriva bristande varsamhet hos
arbetaren själv. På grund härav synes procenttalet för olycksfallsorsaker,
där åtgärder till förebyggande av fara i viss utsträckning kunnat från arbetsgivarens
sida vidtagas, böra sättas avsevärt lägre än i utredningen skett.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Vad beträffar de ekonomiska konsekvenserna av socialstyrelsens förevarande
ändringsförslag äro jn dessa för den enskilde jordbrukarens del
synnerligen ovissa och i högsta grad beroende av det sätt, varå inspektionsverksamheten
utövas. I saknad av andra närmare bestämmelser än de i 4
och 5 §§ av styrelseförslaget givna bleve i allt fall ovissheten så stor, att även
ur denna synpunkt förslaget ter sig såsom förenat med stora vanskligheter.
För det allmänna skulle efter min mening ganska betydande merkostnader
förr eller senare uppstå vid en utvidgning enligt styrelseförslaget. Inspektion
skulle väl jämlikt förslagets 40 § ej nödvändigtvis behöva förekomma i särskilt
stor utsträckning, men det lärer kunna antagas, att en utvidgning av
inspektionen med tiden skulle visa sig ofrånkomlig. Det torde icke med
fog kunna invändas, att, då inspektionsförrättaren ändå befinner sig på platsen
för inspektionen i och för besiktning av maskinella hjälpmedel m. m., den
ökning av inspektionskostnaden, som bleve följden av inspektionsuppgifternas
utökning, icke komme att bliva väsentlig. Stundom skulle väl nämligen
inspektionsbesöket föranledas just av de nya uppgifterna för inspektionen,
och vidare synes det ligga i sakens natur, att örn inspektionen utsträcktes
att omfatta byggnader, grustag och dylikt, densamma måste kräva betydligt
längre tid och därmed större kostnad, än örn inspektion sker endast i nuvarande
omfattning.

Örn således förslaget örn en mera generell utvidgning av lagens tillämplighet
på jordbruket icke kunnat av mig godtagas, har jag däremot övervägt
möjligheten av någon lämplig komplettering av uppräkningen i 1 § sista stycket,
varigenom det i praktiken yppade behovet av utvidgning kunde i huvudsak
tillfredsställas. Därvid har jag fäst mig vid socialstyrelsens yttrande i lagförslagets
motivering, att en del inom jordbruket använda redskap visat .sig
medföra sådan olycksfallsrisk, att de borde giva anledning till ingripande
från yrkesinspektionens sida, vartill saknats befogenhet, då de ej kunnat
räknas till de i lagen angivna hjälpmedlen. Genom ett tillägg i 1 §, varigenom
med maskinella hjälpmedel jämställdes övriga redskap, skulle det
angivna behovet till synes kunna väsentligen tillgodoses. Mot ett dylikt
tillägg hade måhända under normala förhållanden några allvarliga betänkligheter
icke behövt möta. Såsom det ekonomiska läget för närvarande är inom
jordbruksnäringen, lärer det emellertid icke vara lämpligt vidtaga några åtgärder,
ägnade att öka de redan nu stora svårigheter, varmed jordbruksdriften
är förenad. Tydligt är, att även en ändring av den mera begränsade art,
som jag nyss antydde, skulle kunna medföra stegrade utgifter för jordbrukarna.
Och i allt fall är en dylik ändring till sina ekonomiska verkningar
svår att med någon större grad av säkerhet beräkna. På grund härav har
jag icke heller kunnat tillstyrka en partiell ändring av 1 § i lagen, utan lagrummet
har i departementsförslaget lämnats i helt orubbat skick. I

I fråga örn 2 § i styrelseförslaget, som överensstämmer med 2 § i arbetarskyddslagen,
har Sveriges arbetsledareförbund hemställt, att i stadgandet
måtte införas en definition av det i några av styrelseförslagets lagrum —
44, 52 och 62 §§ (29, 36 och 43 §§ i lagen och departementsförslaget) —

2 § i styrelseföralaget.

3 § i styrelseförslaget.

Social styrelsen.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

använda begreppet »arbetsgivarens ställföreträdare», därvid förutsatts, att
genom definitionen tydligt komme att framgå, att med beteckningen icke
avsåges befattningshavare i arbetsledarställning.

Någon tvekan om rätta innebörden av ifrågavarande uttryck har, såvitt
i ärendet upplysts, icke yppat sig under den tid uttrycket förekommit i
gällande lag. Vid sådant förhållande lärer något behov av en definition icke
kunna härledas från det av förbundet påpekade förhållandet, att uttrycket
i fråga i en del arbetsavtal betecknar vissa närmare de egentliga arbetarna
stående löntagare hos arbetsgivaren. Med hänsyn härtill har jag ansett den
här gjorda hemställan icke böra föranleda tillägg till förslaget. Av det sagda
får emellertid icke dragas den slutsatsen, att uttrycket ej under vissa förhållanden
skulle kunna åsyfta befattningshavare i underordnad arbetsledarställning.

Föreskrifter till förekommande av olycksfall och ohälsa 1 arbete.

Styrelseförslagets 3 § utvisar flera olikheter vid jämförelse med motsvarande
paragraf i gällande lag. Medan 3 § i lagen bestämmer arbetsgivares
allmänna skyldigheter i skyddsavseende till att iakttaga »allt, som i avseende
å arbetslokaler, maskiner och redskap eller eljest med hänsyn till arbetets
natur skäligen kan anses av nöden för att skydda hos honom sysselsatta
arbetare mot olycksfall och ohälsa i arbetet», sägas enligt styrelseförslaget
dessa skyldigheter omfatta iakttagande av »allt, som med hänsyn till arbetets
natur och de förhållanden, varunder detsamma bedrives, skäligen kan
anses av nöden för att skydda hos honom sysselsatta arbetare mot olycksfall
i arbetet och ohälsa till följd av detsamma». Vidare upptager styrelseförslaget
såsom andra stycke av 3 § en bestämmelse, vartill motsvarighet
ej finnes i lagen och enligt vilken det skulle åligga förmän, verkmästare och
andra arbetsledare att medverka till beredande av det med första stycket
åsyftade skyddet. Slutligen är i sista stycket en formell jämkning vidtagen.

Till motiverande av de föreslagna ändringarna har socialstyrelsen anfört:

»Denna paragrafs första stycke i den nu gällande lagen, vilken kan anses
grundläggande för den övervägande delen av lagens efterföljande skyddsbestämmelser,
är i huvudsak hämtat från den tidigare gällande lagen angående
skydd mot yrkesfara. Vid sin överflyttning underkastades stadgandet
i fråga en omredigering, förnämligast i ändamål att förtydliga dess allmängiltiga
omfattning och syfte, men förefaller ändock stadgandets avfattning
ej fullt tillfredsställande., Av dess ordalydelse att döma ser det nämligen
ut, som örn enbart hänsynen till arbetets natur skulle vara avgörande för
vad som skäligen kunde anses av nöden i skyddshänseende och sålunda
borde iakttagas i avseende å arbetslokaler, maskiner, redskap eller eljest.
Av de efterföljande, mer specialiserade skyddsbestämmelserna i 4 och 5 §§
framgår emellertid, att arbetsgivaren jämväl är pliktig att taga hänsyn till
allehanda faktiska omständigheter vid arbetets bedrivande — ja, berörda
bestämmelser hänföra sig så gott som uteslutande till dylika omständigheter.
Uppenbart torde även vara, att man vid förverkligandet av arbetarskyddets
idé har att beakta såväl arbetets natur som de förhållanden, varunder
arbetet bedrives. Bristen på en uttrycklig bestämmelse i nu berörda
avseende har också i vissa fall medfört svårigheter vid lagens tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Styrelsen bär ansett sig böra föreslå en omredigering i enlighet med här
angivna uppfattning. I samband därmed har styrelsen irteslutit orden »i
avseende å arbetslokaler, maskiner och redskap eller eljest», vilka ord, synnerligast
efter den sålunda vidtagna förändringen, synts överflödiga.^

Arbetarskyddslagen avser att i vissa hänseenden reglera förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare. Inom nämnda förhållande, det s. k. arbetsförhållandet,
förekommer emellertid vanligen även en tredje part, arbetsledningen,
vilken på senare tider med företagens ökade storlek och bolagsformens
överhandtagande förekomst gör sig alltmera gällande. I mångå fall
lär också den juridiskt ansvarige arbetsgivaren —- i fråga om aktiebolag
bolagsstyrelsen — taga ganska liten del i och lia föga kännedom örn arbetets
anordnande och bedrivande. Man tänke exempelvis på de stora aktiebolagen
med ett flertal anläggningar. Tydligtvis blir det i sådana fall bolagsstyrelsens
representanter på platsen, d. v. s. de högre och lägre arbetsledarna,
som i själva verket komma att spela rollen av arbetsgivare. Hur
förhållandena å arbetsstället i skyddsavseende komma att gestalta sig, blir
sålunda väsentligen beroende av dem. Sedan länge är också erkänt, att
arbetsledningens intresse och kompetens är av den största betydelse för
arbetets säkerhet och sundhet å ett arbetsställe.

I betraktande av nu berörda omständigheter har det synts styrelsen önskvärt,
att man i arbetarskyddslagen hnge fastslagen en allmän förpliktelse för
arbetsledarna att beakta lagens bestämmelser. Då det emellertid ansetts
angeläget att fortfarande upprätthålla arbetsgivarens ansvarighet för lagens
iakttagande, har arbetsledarnas berörda förpliktelse endast angivits avse
medverkan och anknutits till den grundläggande bestämmelsen i paragrafens
första stycke. Med hänsyn till förpliktelsens obestämda karaktär har dess
åsidosättande icke ansetts kunna förbindas med straffansvar, men torde densamma
ändock ej alldeles sakna betydelse i påföljdsavseende, då den vid
olycksfall i arbete skulle kunna få en viss verkan i fråga örn skyldigheten
att utgiva skadestånd.

I paragrafens tredje stycke ha de första orden ändrats till överensstämmelse
med början av första stycket — därmed har man bl. a. velat betona
motsvarigheten mellan arbetsgivarnas och arbetarnas förpliktelser i avseende
å lagens efterlevnad.»

Vid sammanträde med sociala rådet har från arbetsgivarhåll anmärkts, Sociala rådet.
att uppställande av skyldigheter, som i likhet med förevarande bestämmelse
rörande arbetsledares förpliktelse att medverka till beredande av skydd saknade
straffgaranti, borde såvitt möjligt undvikas. Från flera hall har såsom
olämpligt framhållits, att bestämmelsen kunde medföra ökad skadeståndsplikt
för arbetsledaren; även har befarats, att bestämmelsen skulle medföra
minskning av arbetsgivarens ansvar. Å andra sidan har bestämmelsen av
en ledamot befunnits lämplig och förordats till antagande.

Mot omförmälda bestämmelse hava i remissyttrandena åtskilliga invänd- Eemiss ningar

framställts. Sålunda har Sveriges arbetsledareförbund förmenat be- ''Jft,an,enstämmelsen
vara icke blott olämplig utan rent av stridande mot gällande
rättsgrundsatser. Av själva arbetsförhållandet skulle nämligen följa, att
arbetsgivaren ensam voro skyldig tillse, att skyddsbestämmelserna bleve
efterföljda. Den ifrågasatta bestämmelsen har även ansetts skola få en
direkt försämrande verkan genom att försena en naturlig utveckling mot en
av arbetsgivaren rationellt organiserad uppdelning av den nödiga eftersynen

Kungl. Majus proposition nr 40.

Pa vissn händel eller till anställande, vid större företag, av lämplig person,
som uteslutande hade till uppgift att sörja för arbetarskyddet. En uppdelning
av ansvar på många händer vore icke ägnad att öka effektiviteten.
Med den omhandlade bestämmelsen bleve arbetsledarens redan nu ömtåliga
och svåra ställning mellan arbetarna och arbetsgivaren än vanskligare och,
i betraktande av risken att få sig ådömt skadestånd, rent olidlig.

Fran militärt håll har yttrats att, då bestämmelsen i fråga vore mycket
obestämt formulerad och, ehuru icke förbunden med straffansvar, likväl
skulle kunna medföra skadeståndsplikt, bestämmelsen icke kunde tillstyrkas.
I andra yttranden har någon direkt erinran mot bestämmelsen ansetts icke
kunna göras, men har dess innehåll ansetts alltför naturligt att behöva intagas
i lagen eller ock har påpekats bestämmelsens ringa praktiska gagn,
då densamma ej vore straffsanktionerad. Järnkontoret har ansett bestämmelsen
innebära ett steg i rätt riktning men kunna genom oklarhet föranleda
den uppfattningen, att tillsynen i första hand ålåge den lägre arbetsledarepersonalen.

Departements- Obestridligt synes vara, att den ifrågavarande bestämmelsen rörande arbetschefen.
ie(jare lider av en viss oklarhet. Med hänsyn till definitionerna i 2 § lärer
vara otvivelaktigt, att de allra flesta av de åsyftade »arbetsledarna» — förmän,
verkmästare, ingenjörer m. fl. — äro att anse såsom arbetare i lagens
mening. De träffas således av stadgandet i 3 § sista stycket, motsvarande
paragrafens andra stycke i gällande lag. Detta förhållande, i förening med
de plikter deras särskilda ställning såsom ledare eller övervakare av arbetet
ålägger dem, torde leda till att de utan särskild lagbestämmelse äro pliktiga
»medverka till beredande av nu åsyftade skydd». I departementsförslaget
har därför den nu avhandlade bestämmelsen icke upptagits.

Med avseende å sista stycket i 3 § har i ett par remissyttranden hemställts,
att där måtte stadgas förpliktelse för arbetare att göra anmälan till
arbetsledningen örn skyddsåtgärd, som arbetaren funnit erforderlig. En
sådan förpliktelse lärer emellertid, såvitt rörer åtgärder till förekommande
av mera uppenbar fara, icke innebära annat än vad som följer av det nuvarande
stadgandet i nämnda stycke. Någon straffsanktion torde icke kunna
givas för berörda särskilda förpliktelse, då sådan sanktion icke är given för
styckets allmänna stadgande. Med hänsyn härtill lärer, örn än ett stadgande
rörande anmälningsskyldighet kunde vara till ett visst praktiskt gagn, det
icke vara nödvändigt att införa det ifrågasatta tillägget.

Ej heller har befunnits nödigt att vid den nu företagna partiella revisionen
av arbetarskyddslagen vidtaga de av socialstyrelsen i första stycket av
3 § föreslagna ändringarna, vilka huvudsakligen torde vara av förtydligande
art. För den föreslagna jämkningen i tredje stycket torde skäl saknas.

rekommen ^ detta sammanhang får jag jämväl till prövning upptaga frågan, örn den
datum ang. av internationella arbetskonferensen i Genéve år 1929 antagna rekommendaförefcyggande
tionen angående förebyggande av olycksfall i arbete, såvitt den berör det
i °arb^tefa11 amne> som avhandlas i 3 §, bör föranleda någon lagstiftningsåtgärd. Rekommendationen,
som omfattar fyra delar, handlar i tredje delen örn de

Kungl. Majus proposition nr 40.

lagbestämmelser, som böra antagas för tryggande av en tillfredsställande
grad av säkerhet i arbete. Flertalet av de bestämmelser, som i denna del
förordas till antagande, torde i allt väsentligt redan vara gällande i vårt land.

Jag tillåter mig härutinnan hänvisa till propositionen (nr 71) till 1930 års
riksdag med anhållan örn riksdagens yttrande angående rekommendationen,
s. 30 ff. Av nämnda bestämmelser synes emellertid en här vara av intresse,
nämligen den som påbjuder skyldighet för arbetarna att efterkomma stadganden
till förebyggande av olycksfall, särskilt att icke utan tillstånd borttaga
skyddsanordningar och att använda dem på riktigt sätt. I sitt yttrande
över rekommendationen anförde socialstyrelsen rörande tredje delen bland
annat följande:

Den allmänna princip, för vilken denna del av rekommendationen vore
ett uttryck, syntes icke täckas av det allmänna stadgandet i 3 § i arbetarskyddslagen,
att det ålåge arbetarna att iakttaga tillbörlig försiktighet och
jämväl i övrigt låta sig angeläget vara att, i vad på dem antomine, medverka
till förekommande av olycksfall i arbetet — den enda bestämmelse i berörda
lag, som kunde åberopas i förevarande sammanhang. Indirekt torde emellertid
principen i viss mån kunna anses hava blivit beaktad i vår lagstiftning
genom 25 § i olycksfallsförsäkringslagen. Enligt detta lagrum finge ersättning
till den skadade skäligen nedsättas, därest »olycksfallet föranletts därav,
att den skadade ej ställt sig till efterrättelse gällande anordning eller föreskrift
örn åtgärder för undvikande av olycksfall» och omständigheterna tilllika
varit »sådana-, att han därigenom måste anses hava gjort sig skyldig
till grov vårdslöshet». Dylik nedsättning finge enligt lagrummet även ske,
när olycksfallet föranletts därav, att den skadade varit av starka drycker
berusad. Då otvivelaktigt vägande skäl kunde anföras för en tillämpning av
principen i större omfattning än sålunda kunde anses äga rum, syntes frågan
härom böra beaktas vid arbetarskyddslagens revision.

Angående innebörden av citerade stadgande i olycksfallsförsäkringslagen anförde
riksförsäkringsanstalten i yttrande över rekommendationen:

Stadgandet i fråga ansåges principiellt tillämpligt icke blott, då arbetaren
överträtt en viss föreskrift av arbetsgivaren, t. ex. ett förbud att, under det
att maskin vore i gång, pålägga rem eller företaga smörjning, utan även då
han utan giltigt skäl borttoge eller ändrade befintlig skyddsanordning, även
örn i sistnämnda fall något bestämt förbud mot en dylik åtgärd icke givits.

Uttrycket »gällande anordning eller föreskrift» ansåges innebära, att anordningen
eller föreskriften skulle vara vidmakthållen. Där en viss lämnad föreskrift
allmänt icke efterföljdes och detta kunde anses hava skett med arbetsledningens
goda minne, tillämpades sålunda i regel icke nedsättning av ersättningarna,
liksom icke heller i fall, där skyddsanordningar av arbetarna
allmänt borttoges och rubbades, utan att detta föranledde anmärkning från
arbetsledningen. Hithörande frågor måste emellertid bedömas från fall
till fall.

I nu förevarande avseende gav rekommendationens tredje del icke anledning
till något särskilt uttalande från departementschefens sida. Ej heller
förekom någonting av betydelse härutinnan vid riksdagens behandling av
ärendet.

Förutom 3 § i arbetarskyddslagen och den i ämbetsverkens yttranden :Dcparte anförda

25 § i olycksfallsförsäkringslagen torde vissa andra bestämmelser i menlsc}lefen.

Kungl. Majda proposition nr 40.

arbetarskyddslagen få anses vara av betydelse för bedömande av frågan,
om förevarande bestämmelse i rekommendationen på sätt socialstyrelsen
antytt bör föranleda ändring i arbetarskyddslagen. Jag syftar härvid på
46 §, däri stadgas straff för arbetare, som olovligen och utan giltigt skäl
borttagit eller försatt ur bruk skyddsanordning, samt 6 §, som påbjuder
skyldighet för arbetarna att ställa sig vissa föreskrifter och uppmaningar
till undvikande av olycksfall och ohälsa till noggrann efterrättelse.

De stadganden, som sålunda redan nu finnas i vår lagstiftning, synas
mig tillräckliga för att fastslå arbetarnas skyldighet att iakttaga meddelade
skyddsbestämmelser. Den i rekommendationen särskilt omförmälda förpliktelsen
att icke borttaga skyddsanordning upprätthålles såväl av straffhot
som av risken för att ersättning i händelse av olycksfall till följd av skyddets
borttagande varder nedsatt. Och att genom ett lagbud framhålla den i
sakens natur liggande skyldigheten att bruka förefintliga skyddsanordningar
på riktigt sätt torde icke vara erforderligt. Jag anser alltså rekommendationen
till förebyggande av olycksfall i arbete i nu berörda avseende icke
böra föranleda någon lagstiftningsåtgärd.

Punkterna
i) och r).

4 §''

De enligt 4 § av styrelseförslaget vidtagna ändringarna och tilläggen uti
motsvarande paragraf i arbetarskyddslagen framgå av socialstyrelsens tryckta
betänkande. I betraktande av den inom departementet företagna revisionens
begränsade karaktär har jag, såsom förut anförts — och detta gäller
ej minst vid bedömandet av ändringsförslagen till 4 och 5 §§ — vid departementsförslagets
utformning ansett mig böra iakttaga en viss återhållsamhet
beträffande ändringar i nuvarande lag. I vissa fall hava enligt
styrelseförslaget jämkningar gjorts av rent formell eller i någon mån
förtydligande art, men då dessa jämkningar ansetts vara av ringa betydenhet,
har jag funnit dem kunna undvaras. I styrelseförslagets punkt e),
motsvarande lagens punkt d), hava de nu förekommande exemplen på åtgärder,
som skola vidtagas för arbetarnas räddande vid eldsvåda, kompletterats
med bestämmelser örn brandalarm, utrymningsvägar m. m. Då emellertid
den före exemplen angivna huvudregeln, enligt vilken för nämnda
ändamål sådana åtgärder skola träffas, som med hänsyn till arbetets natur,
arbetslokalens belägenhet och beskaffenhet samt arbetarnas antal kunna anses
tillfyllestgörande, synes fullt tydlig, hava de tillagda exemplen ansetts
kunna undvaras, särskilt som, enligt vad i vissa remissyttranden påpekats,
deras bokstavliga tillämpande skulle i fråga örn äldre byggnader kunna bliva
alltför betungande.

Två av styrelseförslagets ändringar och tillägg i 4 § hava uti departementsförslaget
bibehållits. I 4 § i) andra punkten arbetarskyddslagen stadgas,
att inom varje arbetslokal tillfredsställande anordningar skola vara vidtagna
i ändamål att kunna så hastigt som möjligt stanna i lokalen befintliga
huvudtransmissioner. Med hänsyn till svårigheterna att åstadkomma ett

Kungl. Majus proposition nr 40.

tillräckligt hastigt avstannande oell till de med avstannandet förenade riskerna
för arbetare och materiel har i styrelseförslaget vidtagits en omformulering.
Enligt denna förutsattes i första hand, att transmission, som kan medföra
fara, är på betryggande sätt inskyddad. Först för det fall, att så ej är förhållandet,
utsäger stadgandet, att tillfredsställande anordningar skola finnas
vidtagna inom arbetslokalen till skyndsamt stannande av transmissionen.
Detta stadgande återfinnes i departementsförslaget under punkt i). Vidare upptager
styrelseförslaget under punkt o) en föreskrift, enligt vilken vid handhavande
av explosiva, eldfarliga eller frätande ämnen synnerlig försiktighet
skall iakttagas. Ändamålet med föreskriften har enligt motiven varit bl. a.,
att densamma skulle kunna tjäna till stöd för speciella föreskrifter i ämnet.
Såsom motsvarighet till denna föreskrift har i departementsförslaget upptagits
en bestämmelse, som efter påpekande i ett remissuttalande utsträckts
att gälla även giftiga ämnen och som erhållit det innehåll, att vid arbete,
däri arbetarna äro utsatta för fara att skadas genom omförmälda ämnen,
sådana åtgärder skola vara vidtagna, att denna fara i möjligaste mån undanröjes.
Med denna lydelse torde föreskriften på ett tydligare sätt rikta sig
till arbetsgivaren och således bättre ansluta sig till ingressen i 4 §. Föreskriften
har, till undvikande av rubbning i den nuvarande punktbeteckningen,
upptagits sist i departementsförslagets 4 § under punkt r).

5 §•

På sätt vid 4 § anförts har jag iakttagit viss begränsning även i fråga
örn genomförandet av de i 5 § föreslagna ändringarna. Dock har jag ansett
ändringar lämpligen böra vidtagas i flera punkter. Angående min ställning
till de frågor, som möta vid denna paragraf, får jag anföra följande.

Medan under f) i lagen stadgas bl. a., att dammspridande sopning såvitt
möjligt skall undvikas i arbetslokal, där arbetet pågår, föreslås i motsvarande
punkt av styrelseförslaget den bestämmelsen, att dammspridande sopning av
arbetslokal ej må äga rum, under det arbetet där pagar. Såsom motivering
har socialstyrelsen anfört allenast, att bestämmelsen i fråga ansetts lämpligen
kunna och böra omredigeras till ett bestämt förbud.

Mot detta förslag hava flera invändningar framställts. Skånes handelskammare
har funnit ett kategoriskt förbud mot dammspridande sopning av
arbetslokal vara orimligt. I vissa fall måste nämligen sopning företagas,
medan arbetet påginge, även örn därvid något damm spredes, t. ex. för undanskaffande
av avfall m. m. Hos många företag vore belysningssystemet så ordnat,
att belysningen ej fungerade efter arbetstidens slut, varigenom sopning
efter arbetets avslutande försvårades under den mörkare årstiden. Ett förbud
av ifrågavarande slag kunde leda till sämre rengöring av arbetslokalerna.
— Enahanda synpunkter hava uttalats av Göteborgs industrikammare.
Även Sveriges verkstadsförening har framhållit, att det i vissa fall vore
ofrånkomligt att borttaga avfall och spån under arbetets gång. Dammspridande
sopning företoges ej utan att vara nödvändig. Viss försiktigt utförd

Punkt f) 1
styrelseförslaget.

Remiss yttranden.

Departements chefen.

Punkt g) i
styrelseförslaget.

Social styrelsen.

Remiss yttranden.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

städning och sopning ökade trevnaden under arbetet. — I samma riktning
som verkstadsföreningen har svenska arbetsgivareföreningen uttalat sig.

Aven jag har funnit styrelseförslagets bestämmelse i denna punkt vara
alltför sträng. Det synes ej vara uteslutet, att genom densamma kunde ujrpstå
olägenheter, som uppvägde de goda verkningar man av bestämmelsen
väntat. Lagens nuvarande stadgande i ämnet synes giva nöjaktigt stöd för
verksamma åtgärder från inspektionsorganens sida.

Under g) i 5 § av styrelseförslaget har föreslagits den nya bestämmelsen, att
under raster av någon avsevärd varaktighet arbetare ej må tillåtas kvarstanna
i sluten arbetslokal, med mindre densamma kan anses erbjuda en från hälsosynpunkt
tillfredsställande uppehållsplats.

Till stöd för förslaget har socialstyrelsen anfört:

»Förbud mot kvarstannande i arbetslokalen under rast gäller enligt den
nuvarande arbetarskyddslagen, 13 § c), endast minderåriga industri- och byggnadsarbetare
och avser allenast arbetslokal, ’där till följd av arbetets beskaffenhet
luften är förorenad av ämnen, vilka äro skadliga för hälsan’. Förbudet, som
är hämtat från lagen den 17 oktober 1900 angående minderårigas och kvinnors
användande till arbete i industriellt yrke, synes mindre lämpligt redan
på den grund, att det utgår från en sådan beskaffenhet av luften i arbetslokal,
som med hänsyn till de hygieniska skyddsföreskrifterna måste anses
otillåtlig. Vidare torde det numera vara allmänt erkänt, att arbetslokalerna,
vare sig där sysselsättas minderåriga eller vuxna, örn möjligt böra utrymmas
åtminstone under de längre rasterna — detta dels för att arbetarna under
rasten skola fa inandas bättre luft och dels för att arbetslokalen under
samma tid skall kunna ordentligt utvädras. Här föreslagna allmängiltiga
bestämmelse, som bl. a. skulle ersätta nyss berörda förbud beträffande
minderåriga, är varsamt avfattad men skulle bereda yrkesinspektionens befattningshavare
ett stundom välbehövligt stöd för deras krav på åtgärder i
förevarande avseende.»

Den ifrågavarande bestämmelsen har avstyrkts av åtskilliga bland de
korporationer, som i anledning av reinius yttrat sig i ärendet. Svenska
teknologföreningen har erinrat örn svårigheterna för arbetsgivaren att ålägga
arbetarna att vid raster lämna arbetslokalerna och ansett ansvaret i allt fall
ej kunna läggas å arbetsgivaren, för den händelse arbetaren ej lyder en tillsägelse
härutinnan. Järnkontoret har, utan att direkt avstyrka bestämmelsen,
framhållit de med densamma uppkommande olägenheterna vid arbete
i valsverk. Skånes handelskammare har uttalat, att liknande på enskild väg
utfärdade föreskrifter ofta ej varit populära bland arbetarna själva, varför
den föreslagna skärpningen ej torde av dem hälsas med tillfredsställelse, och
att bestämmelsen ej torde kunna efterlevas av större industrier, belägna mitt
inne i städer och andra tätt bebyggda samhällen. Stadgandet har vidare befunnits
otydligt avfattat, i det att, därest arbetarna vid dålig väderlek skulle
vara berättigade att kvarstanna i arbetslokalerna, detta ansetts böra komma
till uttryck i stadgandet. Från flera håll har hemställan gjorts örn modifiering
av bestämmelsen, så att undantag från påbudet däri skulle kunna göras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Sålunda Ilar kommerskollegium, med hänvisning till de för industrien eljest
uppkommande, stundom betungande bördorna genom anskaffande av lokaler
till uppeliållsplats under raster oell till svårigheterna för arbetsgivaren att
skaffa åtlydnad för ett påbud av denna art, hemställt örn utbyte av ordet
»må. mot »bör». Enahanda synpunkter hava uttalats av Sveriges industriförbund
m. fl.

Givetvis är det för åstadkommande av sunda förhållanden å arbetsplan Vepartementsserna
i de flesta fall önskvärt, att under något längre raster arbetarna lämna
arbetslokalerna för erhållande av frisk luft och för lokalernas vädring. Fråga
är endast, huruvida det är lämpligt att införa en mer eller mindre tvingande
föreskrift härom i lagen eller örn man ej hellre bör överlämna reglerandet
av denna sak till arbetsgivaren, som härutinnan torde kunna påräkna stöd
av tillsynsorganen, även örn lagbestämmelser ej finnas. Det är sannolikt, att
en mera rigorös föreskrift i detta hänseende skulle väcka motvilja bland arbetarna.
För arbetsgivaren och hans representanter på arbetsplatsen måste
otvivelaktigt övervakandet av en sådan föreskrift bliva i viss mån förhatligt.

Jag har sålunda i departementsförslaget ej upptagit motsvarighet till ifrågavarande
bestämmelse.

Vid jämförelse med arbetarskyddslagens 5 § g) — enligt vilken arbetare
å vissa arbetsställen böra äga tillgång till tvätt- och dricksv attén, plats föl
ombyte och förvaring av kläder m. m. samt de av dem, som icke äro bosatta
å arbetsstället, såvitt möjligt därstädes böra hava tillgång till måltids]»lats
m. m.— företer styrelseförslagets motsvarande punkt h) huvudsakligen
de ändringarna, att ordet »böra» i början av punkten ersatts med »skola»,
att uttrycket »de av arbetarna, som icke äro bosatta i närheten a\ arbetsstället»
utbytts mot »för dem av arbetarna, som därav kunna anses vara i
behov,» samt att orden »såvitt möjligt» utelämnats.

Även mot dessa ändringar hava invändningar gjorts, bl. a. av svenska
teknologföreningen och järnkontoret. Därvid har framhållits, att de skärpta
föreskrifterna kunde i en del fall visa sig vara opåkallade liksom ock onödigt
betungande, samt att, därest någon enstaka arbetsgivare underläte att vidtaga
erforderliga och skäliga åtgärder, yrkesinspektionen redan i gällande
bestämmelser ägde tillräckligt stöd för framtvingande av rättelse. A andra
sidan har kommerskollegium ej funnit tillräckligt stöd föreligga för farhågorna
beträffande en alltför sträng och sakligt opåkallad tillämpning av de föreslagna
bestämmelserna.

De i denna punkt föreslagna ändringarna kunna väl icke anses vara av Departement»-någon större betydelse. Den förordade skärpningen torde likväl i praktiken eif
bereda ökade möjligheter för anskaffande åt arbetarna av de skäligen anspråkslösa
förmåner, varom här är fråga. På grund härav och med hänsyn
till kommerskollegii uttalande har jag funnit mig kunna bortse från de
inut förslaget anförda betänkligheterna. De mera formella ändringar socialstyrelsen
föreslagit har jag emellertid icke ansett böra vidtagas.

Ilihang till riksdagens protokoll 1031. 1 sami. 34 luijt. (Kr 40.)

chefen.

Punkt g)
[i departementsförslaget].

Remiss yttranden.

22G!) 30 4

Kungl. Majus proposition nr 40.

Punkt h) Nuvarande punkt h) i 5 § av lagen har i styrelseförslagets motsvarande
1 ments-te Pun^ i) kompletterats i två avseenden, nämligen dels så att anordningar
förslaget], för lämnande av den första hjälpen skola finnas vidtagna förutom vid olycksfall
jämväl vid sjukdomsfall, dels ock så, att anordningarna i fråga gjorts
beroende ej blott av arbetets natur utan även av de förhållanden, varunder
arbetet bedrives. I förra avseendet har jag icke någon erinran att framställa
mot förslaget. Den andra ändringen åter har jag i enlighet med min
uppfattning rörande motsvarande ändring i 3 § ej biträtt.

Raster, natt- Frågorna rörande raster i arbetet ävensom rörande natt- och söndagsvila
dagsviia, sam^ semester åt arbetare behandlas av gällande arbetarskyddslag, såvitt
semester, angar arbetare i allmänhet, icke i vidare mån än att i 5 § i) av lagen generellt
föreskrives, att arbetet bör, där dess natur det medgiver, så anordnas, att
arbetarna komma i åtnjutande av erforderlig söndagsvila. Mera speciella
föieskrifter finnas dock: örn minderårigas raster i 13 § c), örn minderårigas
nattviol 12 och 13 §§, örn kvinnors nattvila i nattarbetslagen samt örn nattarbete
i visst slag av arbete uti lagen den 4 juni 1926 (nr 163) örn vissa
inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriaibete
(den s. k. bagerilagen), vilken sistnämnda lag från och med den 1
januari 1931 ersättes av lagen den 16 maj 1930 (nr 139).

I dessa ämnen, i vad de anga arbetare i allmänhet, innehåller socialstyrelsens
förslag till reviderad lag örn arbetarskydd viktiga utvidgningar. Jämte
det nyssnämnda allmänna stadgande i den nuvarande lagen uteslutits, hava i
slutet av förslagets avdelning rörande arbetstiden generella bestämmelser upptagits
i samtliga de berörda ämnena. I 16 § har utsagts, att arbetet bör avbrytas
genom tillräckliga, lämpligt förlagda och, där arbetets natur medgiver
det, regelbundet återkommande raster. Grenom 17 § bär föreskrivits, att åt arbetarna
bör, där ej arbetets natur, allmänhetens behov eller annan omständighet
skäligen kan anses kräva avvikelse, beredas erforderlig ledighet för
natt- och söndagsvila. R idare har i 18 § stadgats, att åt arbetare som utan avsevärt
uppehåll användes till arbete året runt och varit anställd hos samma
arbetsgivare någon längre tid, bör, såvitt möjligt under den varmare årstiden,
beredas sammanhängande ledighet (semester) under minst en vecka
med i skälig mån bibehållen avlöning. Slutligen har genom en bestämmelse
i 19 § möjliggjorts att, därest vissa större sammanslutningar av arbetsgivare
och arbetare äro ense örn en anordning i något avseende, varom stadgas
i Ib 18 §§, sådan anordning blir allmänt gällande inom verksamhetsområdet
i fråga.

Social- Med avseende å dessa föreslagna stadganden i allmänhet har socialstystyrdsen.
reisen i sin motivering anfört:

»Av berörda företeelser har endast en, nämligen söndagsvilan, hittills
blivit uppmärksammad i den svenska arbetarskyddslagstiftningen. Orsaken
till att de övriga icke blivit föremål för lagstiftning torde förnämligast vara
att söka däri, att. något mer framträdande behov av statlig reglering på dessa
områden hittills icke gjort sig gällande — åtminstone ha på det hela taget
ej några starkare krav därpå blivit framställda. Härmed är emellertid ej

Kungl. Majus proposition nr 40.

sagt, att allting är bra som det är och att lagstiftaren saknar anledning att
befatta sig med förevarande frågor. Otillfredsställande förhållanden uti ifrågavarande
avseenden förekomma givetvis i en hel del fall. Ha än dessa förhållanden
linder tidigare skeden av den sociala utvecklingen någorlunda fördragits,
är detta icke något tillfyllestgörande skäl för lagstiftaren att under
arbetet på lagstiftningens förkovran bortse från önskvärdheten av förbättringar.
Med kroppsarbetarnas fortgående höjning i bildning samt i socialt
och politiskt avseende följa även naturligt och skäligt nog ökade insikter
och anspråk beträffande arbetets hygien.

Anser man sig sålunda böra ingripa med lagstiftning på här ifrågavarande
områden, lär det emellertid vara uppenbart, att detta ingripande bör ske
med stor varsamhet. Styrelsen har trott, att detta krav skulle på lämpligt
sätt tillgodoses genom en anordning, väsentligen överensstämmande med
den, som gäller i fråga om lagens bestämmelser mot yrkesfara. I lagen
angives alltså endast i allmänna drag arbetsgivarens förpliktelse i det ifrågavarande
avseendet. För det fall att han icke uppfyller denna sin förpliktelse
på tillfredsställande sätt, äger vederbörande befattningshavare inom yrkesinspektionen
att påpeka detta och meddela arbetsgivaren anvisning, hur han
i det särskilda fallet lämpligen skall ställa sig lagen till efterrättelse. Efterkommer
ej arbetsgivaren den meddelade anvisningen, kan yrkesinspektionens
chefsmyndighet, som i frågor örn lagens genomförande tvångsvis skulle
träda i stället för länsstyrelsen, meddelade föreskrifter i ämnet, vilkas iakttagande
skulle vara straffgaranterat. Slutligen skulle också under vissa
förutsättningar åt avtal i ämnet, som träffats mellan arbetsgivarnas och
arbetarnas organisationer, kunna av Kungl. Majit givas allmängiltigt bindande
verkan.

I allmänhet finge man väl hoppas, att här ifrågavarande förhållanden
skulle framdeles liksom hittills regleras genom avtal mellan parterna, och
borde myndigheterna, i vad på dem ankommer, söka att främja en utveckling
i denna riktning.»

I departementsförslagets 5 § hava såsom fyra tillagda punkter med vissa Departementsmodifikationer
upptagits de bestämmelser örn raster, natt- och söndagsvila
samt semester, som återfinnas i 16—18 §§ av styrelseförslaget. Härom torde
redan nu böra anföras följande. Att socialstyrelsens förslag härutinnan är
utarbetat närmust under förutsättning, att arbetstidslagstiftningen sammanfördes
med den egentliga lagstiftningen örn arbetarskydd till en gemensam
lag, har icke synts mig utgöra hinder att, oaktat ett sådant sammanförande
ej ägt rum, i lagen örn arbetarskydd införa stadganden i förenämnda ämnen.

Enligt min mening kunna sådana stadganden i viss mån betraktas som bestämmelser
till förekommande av ohälsa som följd av arbete, och det synes
därför försvarligt att inordna dem bland föreskrifterna i 5 §, varest redan
nu ett stadgande rörande söndagsvila tinnes intaget.

Beträffande särskilt styrelseförslagets 16 § rörande raster har socialstyrelsen
yttrat:

»Hen nuvarande arbetarskydd slagen innehåller i fråga om raster inga allmängiltiga
bestämmelser. Endast beträffande minderåriga industriarbetare
liimnas några, väsentligen från den tidigare skyddslagstiftningen hämtade
föreskrifter.

I den utländska arbetarskyddslagstiftningen meddelas ofta rätt noggranna
bestämmelser rörande rasternas antal, förläggning, längd m. m. Beträffande

chefen.

1. Punkt i)
(raster).

Social styrelsen.

52 Kanyl. Maj.is proposition nr 40.

vårt land bär frågan om en närmare reglering av rasterna upprepade gånger
varit föremål för diskussion vid yrkesinspektörernas sammanträden, men bardet
mött svårigheter ej mindre att därvid komma till enighet utan även att
sedermera genomföra de uppställda reglerna. Med hänsyn till olikheterna i
arbetsförhållanden och i viss nian även till de växlande levnadsförhållandena
vid skilda arbetsställen är det förklarligt, att så blivit fallet. Lagstiftaren
har också, såsom nämnts, hittills avhållit sig från att ingripa.

Emellertid torde det få anses uppenbart, att tillräckliga och lämpligt förlagda
raster äro av stor betydelse från hygienisk synpunkt. I viss man kar
också förevarande fråga aktualiserats genom 8-timmarsdagens införande.
Därmed följde nämligen allmänt, ej blott i vårt land. en strävan att i möjligaste
mån förkorta arbetsdagen genom borttagande eller inskränkande av
rasterna. Under beteckningen ''den oavbrutna arbetsdagen’ e. d. har skrivits
åtskilligt örn för- och nackdelarna av en arbetsdag, som endast avbrytes aven
mycket kort rast. Genom omfattande undersökningar har man emellertid
numera, såsom ju var att vänta, konstaterat riskerna för hälsa och arbetsförmåga
av en dylik arbetsdag.

En omständighet, som försvårar åtgärder mot nyss berörda tendens, alden,
att arbetsgivare och arbetare ej sällan, ehuru från olika utgångspunkter,
enas i ett gemensamt intresse av rasternas undertryckande. För de förra
betyder arbetets koncentrering besparingar i lyse, uppvärmning, ångpannedrift
lii. ni., för de senare ökad verklig fritid.

Med den föreslagna bestämmelsen i förevarande paragraf har man i främsta
rummet avsett att bereda yrkesinspektionen en oomtvistlig befogenhet att
ingripa mot missförhållanden i avseende å rasterna. Givetvis bör man därvid
framgå med varsamhet och, där ej lämpliga överenskommelser mellan
parterna kunna åvägabringas, meddela anvisningar eller föreskrifter först
efter samråd nied dem.»

Sociala vailet. Vid sammanträde med sociala rådet har vid behandling av ifrågavarande
stadgande från såväl arbetar- som arbetsgivarhåll uttalats tvekan rörande
nyttan av ett så allmänt hållet stadgande örn raster som det föreslagna.

Hernia- Aven bland de efter remiss över förslaget hörda myndigheterna och sainyttranden.
nianslutningarna hava betänkligheter uttalats mot stadgandet i fråga. Kommerskollegium
bär yttrat, att även örn de farhågor, som uttalats av vissa
genom kollegii försorg hörda sammanslutningar, vore något överdrivna,
bestämmelserna i sin allmänt hållna formulering måste anses vara till ringa
gagn och möjligtvis kunna framkalla onödiga tvister; då dessutom bestämmelserna
ej vunnit särskilt stöd från vare sig arbetsgivar- eller arbetarliåll,
borde paragrafen lämpligen utgå. Flera sammanslutningar, däribland Sveriges
industriförbund, hava ansett ämnet för stadgandet vara av den art, att detsamma
borde regleras i avtal och ej i lag. Bryggeriarbetsgivarförbundet,
som också haft ett dylikt uttalande, Ilar tillika framhållit, att vid skiftarbete,
särskilt vid kontinuerlig drift, raster i allmänhet icke torde förekomma. Järnkontoret
har yttrat, att det i allmänhet syntes riktigt, att tillräckliga och lämpligt
förlagda raster borde avbryta arbetstiden; att så skulle ske, läge i sakens
natur och alla parters intresse, varför någon legal reglering icke erfordrades.
Det borde emellertid framhållas, att produktionsprocessen i vissa delar av järnverken,
särskilt i plåtverken, vore av sådan art, att anordnande av särskilda
raster icke vore erforderligt, då driftsgången medförde avbrott, vilka utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

svårighet kunde av arbetarna användas till vila och intagande av föda. Även
om den föreslagna bestämmelsen ej gjorde införandet av raster obligatoiiskt,
kunde densamma, med hänsyn till de föreskrifter yrkesinspektionens chefsmyndighet
skulle äga rätt att lämna, föranleda anordningar, som försvårade
driften utan att vara önskade av vare sig arbetsgivare eller arbetare.

Slutligen har Svenska teknologföreningen hemställt örn en omformulering av
stadgandet i fråga till undvikande av den uppfattningen, att det ej vore tillräckligt
med allenast en rast.

Onekligen torde det ur alla synpunkter vara lämpligast att frågan örn raster Departement,
för arbetarna, så långt sig göra låter, löses genom överenskommelser mellan
de närmast intresserade parterna, arbetsgivaren och arbetarna. Erinias ina
emellertid till en början, att särskilt i de fall, da arbetarna icke äio organiserade,
deras ställning stundom kan vara för svag att säkeiställa tillbörligt
beaktande av deras rättmätiga anspråk beträffande raster. Men härtill homin er
att, även i fall, där arbetarna äro fullt i stånd att tillbörligen bevaka sina
intressen, arbetsgivaren och arbetarna, enligt vad av utredningen framgått,
stundom äro ense örn att inskränka rasterna mer än vad som kan anses
förenligt med hygienens krav. För arbetsgivaren är utgångspunkten härvid
möjligheten till driftsbesparingar, för arbetarna åter en önskan att sa tidigt
som möjligt avsluta sitt arbete för dagen. Med llän sv n härtill tolde en
särskild anledning föreligga att genom bestämmelser i lag söka motarbeta
för arbetarna menliga följder av att raster icke tillbörligen anordnas.

Av vikt är, att en bestämmelse i ämnet erhåller en lydelse, sorn möjliggör
smidig anpassning efter olika förhållanden. Naturligen är det ej meningen,
att särskilda raster skola kunna pafordras i fall, där arbetets bedi bande
sker så, att tillfälle ändå lämnas till den med rasterna åsyftade vilan. Vidare
kail icke kategoriskt sägas, att mer än en rast alltid bör anordnas, örn än
i regel flera raster äro erforderliga, Skall ett stadgande i ämnet uppställas,
blir därför oundvikligt, att detta far en mycket allmän avfattning.

Därmed torde dock stadgandet ingalunda, såsom uttalats, bliva utan värde.

Sådan allmän karaktär hava ock flertalet nu förefintliga bestämmelser i lagens
4 och 5 §§, och meningen är ju, att dessa allmänna bestämmelser skola tjäna
sorn utgångspunkt och stöd vid inspektionsorganens verksamhet.

Av nu angivna skäl har i 5 § under i) upptagits en bestämmelse i ämnet,
som endast oväsentligt skiljer sig från styrelseförslagets 16 §. Det har utsagts,
att rasterna kunna vara en eller flera». Föreskriften örn att rasterna
om möjligt skola vara regelbundet återkommande har ansetts dels något för
litet smidig dels obehövlig med hänsyn till övriga uppställda bestämningal.

Emellertid bär den begränsningen för bestämmelsen om arbetets avbrytande
genom raster införts, att sådant avbrott förklarats böra ske allenast dar albetets
natur det medgiver. Understundom torde nämligen arbete, som icke
kan helt avbrytas, vara av den art, att arbetsgivaren ej kan hålla kompetenta
ersättare för arbetarna under tid, då dessa hålla raster.

2 och 3.
Punkterna
k) och 1:
(natt- och
söndagsvila)
Socialstyrelsen.

Kungl. Majus proposition nr 40.

Med avseende å sitt förslag till stadgande i 17 § rörande natt- och söndagsvila
Ilar socialstyrelsen yttrat:

»Någon allmängiltig reglering rörande nattarbetet förekommer ej i svensk
arbetarskyddslagstiftning, men i fråga om särskilda kategorier av arbetare
galler ett flertal bestämmelser angående dylikt arbete. Sålunda innehåller
den nu gällande arbetarskyddslagen, i 12 och 13 §§, vissa bestämmelser,
sorn lia till ändamål att tillförsäkra minderåriga arbetare inom handel, industri
och byggnadsverksamhet m. m. viss nattledighet — för de två senare
grupperna^ av minderåriga arbetare avseende tiden mellan kl. 7 e. m. och
6 f. m. För kvinnliga arbetare i något större industriföretag (med flera
än 10 arbetare) stadgar lagen den 20 november 1909 angående förbud mot
kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag, ledighet
från arbetet under 11 timmar varje dygn och under sådan del av
dygnet, att nattledigheten alltid kommer att innefatta tiden mellan 10 e. m.
°.cj1 5 f. m. Lagen den 22 juni 1923 örn vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete förbjuder tillverkning
till avsalu av bageri- eller konditorivaror mellan kl. 8 e. m. och kl. 6 f. ni.
Slutligen må nämnas, att lagen den 30 maj 1919 örn begränsning av tiden
för idkande av handel och viss annan rörelse indirekt, genom sina bestämmelser
örn begränsning av tiden för öppethållande, förbjuder nattarbete i
handelsbodar, rakstugor, frisérsalonger och varmbadinrättningar.

Krav på ett mera allmängiltigt förbud mot nattarbete ha emellertid icke
saknats. Hedan 1908. väckte sålunda herr Lindhagen i andra kammaren
motion örn utredning i ämnet, och upprepades detta yrkande med vissa förändringar
vid följande års riksdagar t. o. m. år 1915, då riksdagen på det
sättet biträdde den av herr Lindhagen m. fl. väckta motionen, att riksdagen
hos Kungl. Maj:t hemställde, att Kungl. Maj:t täcktes

1) låta verkställa en allsidig undersökning, i vilken omfattning och under
vilka förhållanden nattarbete för män inom industrien och angränsande arbetsområden
för närvarande i riket förekommer, och

2) därest av nämnda utredning skulle framgå, att det beträffande vissa
arbetsområden vöre önskvärt samt eljest möjligt att, oberoende av internationell
konvention, för vårt land införa lagbestämmelser, avseende reglering
av nattarbetet, därom för riksdagen framlägga förslag.

Socialstyrelsen erhöll samma år i uppdrag att uppgöra plan bl. a. för den
sålunda begärda undersökningen. På grund av de i åtskilliga avseenden
abnorma arbetsförhållandena under krigsåren blev nämnda uppdrags fullgörande
emellertid uppskjutet, och inbegreps sedermera frågan örn lagstadgad
reglering av nattarbetet i den av Kungl. Maj:t i början av år 1918 tillsatta
s. k. arbetstidskommitténs uppdrag. Vid den av kommittén föranstaltade
undersökningen rörande arbetstidsförhållandena, varöver berättelse under
titel ''Arbetstiden inom industri och hantverk m. m. i Sverige vid år 1917''
a\gavs år 1920, blevo även nattarbetets förekomst och omfattning m. m.
uppmärksammade.

L nder hänvisning till nämnda publikation för närmare upplysningar må
bär, till givande av en föreställning om nattarbetets betydelse, meddelas
några ur berörda källa hämtade summariska uppgifter rörande detsamma.

Hela antalet arbetare, som användes till något arbete mellan kl. 8 e. m.
och 6 f. m., uppgick enligt nämnda undersökning till G0,136 eller 13.7 procent
av det antal arbetare, som berördes av undersökningen. Av förstnämnda
antal sysselsattes 48,294 eller det stora flertalet med arbete indelat på skift
och fortgående dygnet runt. Av här avsedda arbetare användes 13,180 i
järn- och stålverk samt järn- och stålmanufaktur, 8,906 i pappersmassefabr!-

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. o;>

ker, 4,242 i råsockerbruk, 3,530 i pappersbruk och pappfabriker, 2,885 i sågverk
och livvlerier samt 2,133 vid skiljeställen i flottleder. 9,034 arbetare,
varav 4,897 sysselsatta i järngruvor, användes till arbete å två dagskift eller
på därmed jämförligt sätt och hade sålunda endast någon mer obetydlig del
av sitt arbete förlagt till tid före kl. 6 f. m. eller efter kl. 8 e. m. Det åter
stående antalet eller 2,808 arbetare, varav det övervägande flertalet sysselsattes
i mejerier eller bagerier, hade längre eller kortare nattarbete utan
skiftindelning, i regel tidigt morgonarbete.

Arbetstidskommittén fann undersökningen giva vid handen, att några, svarare
eller mer omfattande missbruk av nattarbete knappast förekom inom
industrien och därmed besläktade näringar. Väsentligen på grund därav
samt med hänsyn till 8-timmarslagens begränsande inverkan på ifrågavarande
arbete och de" för näringarna betungande verkningarna av denna lags då
nyligen skedda genomförande ansåg sig kommittén böra förorda, att för det
dåvarande ej måtte vidtagas några lagstiftningsåtgärder till reglering av nattarbetet.
Till sist framhöll kommittén, som föreslagit, att arbetstidslagens
bestämmelser vid utlöpandet av denna provisoriska lags giltighetstid skulle
inarbetas i arbetarskyddslagen, att man i samband med denna åtgärd lämpligen
skulle kunna till förnyat övervägande upptaga bl. a. frågan örn lagstadgad
reglering av nattarbetet.

Styrelsen tror i likhet med arbetstidskommittén, att nattarbete i vårt land
på det hela taget ej förekommer i många andra fall än där det kan anses
påkallat. Ehuru styrelsen sålunda icke vill bestrida, att kommittén kan lia
skäl för sin mening i fråga om det mindre framträdande behovet av en lagstadgad
reglering på området, måste styrelsen anse det vara önskvärt att i
arbetarskyddslagen få in ett stadgande, som skulle göra det möjligt att,
där missbruk av nattarbete förekommer, ingripa mot detsamma. En sak
är nämligen att åstadkomma och genomföra en komplicerad lagstiftning
särskilda svårigheter skulle det här möta att bereda möjlighet till undantag
i alla erforderliga fall — och en annan att åvägabringa en lagbestämmelse,
som skulle giva vederbörande myndigheter befogenhet att i antagligen sähs
vilt a fall reagera mot omotiverat nattarbete på det varsamma^ sätt, som
gäller för förverkligandet av lagens bestämmelser mot yrkesfara. Nattarbetet
mäste i regel anses som en i" och för sig onaturlig och osund arbetsform,
vars användning det från skyddssynpunkt sett gäller att inskränka till de
fall, där densamma med hänsyn till särskilda skäl mäste anses mer eller
mindre oundgänglig. Ett visst moment av tvang, låt vara av ekonomisk
natur och endast relativt nödgande, måste alltså vara för handen. Att använda
nattarbete i sådana fall, då därför ej finnes annat motiv än önskan
att se driftens avkastning ökad i proportion till den ökade driftstiden, bör
däremot enligt styrelsens mening i regel icke anses tillåtet.

När här ovan talats örn nattarbete, har därmed åsyftats dylikt arbete i
iner egentlig bemärkelse, <1. v. s. arbete, som i någon större utsträckning och
mer regelbundet eller under någon längre tid infaller under de egentliga
nattimmarna, vartill i enlighet med de internationella konventionerna angående
kvinnors och barns nattarbete kanske bör räknas tiden mellan kl. 10
e. m. och 5 f. m. Något hinder att vid arbete på två skift utsträcka arbetstiden
till kl. 11 e. m. bör dock förevarande bestämmelse icke anses inne Beträffande

nattarbetet har man emellertid från skyddssynpunkt att intressera
sig för ej blott, att det icke förekommer utan tillfyllestgörande anledning,
iitan även att detsamma är anordnat på tillfredsställande sätt, vilket
i regel vill säga, att den särskilde arbetarens arbete ej kommer att i alltför
stor utsträckning förläggas till natten. Såsom i stort sett tillfredsställande

Riksdagens
skrivelse
den 29 mars
1910 m. m.

1921 års
konvention
ang. veckovis.

Kungl. Majus proposition nr 40.

i förevarande avseende kan måhända anföras 3-skiftsarbetet, som ej behöver
för de olika arbetarna medföra mera nattarbete, än som motsvarar en tredjedel
av var och ens sammanlagda arbetstid.

Styrelsen bär ansett sig lämpligen kunna i förevarande paragraf med
nattledigheten jämställa söndagsledigheten — vad ovan anförts till motiveling
av styrelsens förslag beträffande det förra slaget av ledighet torde även
i huvudsak gälla med hänsyn till! det senare. Såsom förut berörts, är
emellertid här föreslagna bestämmelse rörande söndagsledigheten ej någon
n-r? t , r *?en. svenska skyddslagstiftningen, i det den nu gällande arbetarskyddslagstiftningens
5 § i) meddelar en föreskrift, som kan anses av huvudsakligen
enahanda innehåll. Beträffande sättet för dess genomförande gälla
också samma regler, som skulle tillämpas i fråga'' örn den föreslagna bestämmelsen.
»

Till komplettering av socialstyrelsens redogörelse flir de åtgärder, sorn
lidtagits under nu förevarande och därmed i viss mån sammanhängande
frågors tidigare behandling, må anföras följande.

I anledning av motion i andra kammaren av herr Lindhagen m. fl. anhöll
riksdagen uti skrivelse den 29 mars 1910 (nr 40), att Kungl. Majit ville låta
verkställa undersökning, i vad mån inom vårt land behövlig söndagsvila utan
berättigad anledning åsidosattes, särskilt inom industri, handel och andra
närliggande arbetsområden, ävensom, därest utredningen skulle därtill giva
anledning, för riksdagen framlägga erforderligt lagförslag i ämnet.

Efter det kommerskollegium över riksdagsskrivelsen avgivit utlåtande,
erhöll socialst} i elsen i uppdrag att verkställa den begärda utredningen.
Sedermera överlämnades uppdraget emellertid till arbetstidskommittén, sorn
i ärendet avgav utlåtande den 13 mars 1920. Utlåtandet hade till föremål,
såvitt nu är anledning att nämna, jämväl två av allmänna svenska prästföreningen
åren 1910 och 1914 till Kungl. Majit gjorda framställningar, den
ena rörande åtgärder för beredande av söndagsvila inom vissa verksamhetsområden,
som icke berördes av riksdagsskrivelsen 1910, oell den andra rörande
söndagsarbete inom trålfisket vid västkusten. Vad socialstyrelsen vid
behandling av frågan örn nattarbetet i sin motivering återgivit ur kommitténs
utlåtande, har enligt detta även avseende å söndagsarbete.

Slutligen bör nämnas, att arbetstidskommitténs nyss omförmälda utlåtande
hade avseende jämväl å en av förbundet mellan Sveriges kristliga
föreningar av unge män med Hera religiösa sammanslutningar år 1914 gjord
underdånig framställning örn åtgärder till främjande av en lagstiftning, varigenom
tillfälle till ledighet, utöver den nu lagstadgade, bereddes den å
kontor samt i handelsbutiker och fabriker sysselsatta delen av befolkningen,
bl. a. under eftermiddagen en dag i veckan året örn, företrädesvis dag före
söndag eller helgdag. I kommittéutlåtandet yttrades, att enligt vad kommitténs
statistiska utredning visade, arbetstidens förkortning å lördag redan
föiveikligats i sådan utsträckning, att tvekan kunde råda, huruvida någon
lagstiftningsåtgärd för dess främjande kunde anses motiverad.

Fragan örn söndagsvila inom industrien har även behandlats av internationella
arbetsorganisationen. Vid arbetskonferensens sammanträde i
Genéve ar 1921 antogs ett förslag till konvention angående tillämpningen
av veckovis i industriella företag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 57

Detta förslag — som i svensk översättning återfinnes i den i det följande
omförmälda propositionen nr 198 till 1923 års riksdag s. 28 ff. — innehöll
i huvudsak följande.

Hela den personal, som sysselsattes i ett industriellt företag, inbegripet
byggnads- och transportarbetare, skall, med i konventionsförslaget angivna
undantag, under loppet av varje tidrymd örn sju dagar åtnjuta en vilotid,
innefattande minst 24 på varandra följande timmar. Denna vilotid skall,
såvitt möjligt, beredas varje företags hela personal samtidigt. Vilotiden
skall, där så är möjligt, infalla på de dagar, som enligt landets eller traktens
tradition eller sedvänja ägnas åt vila. De undantag, som kunna göras
från huvudregeln, äro huvudsakligen följande. Personer, som sysselsättas i
industriella företag, i vilka endast användas medlemmar av samma familj,
kunna helt undantagas från regleringen. Dessutom äger varje stat, som biträder
konventionen, att med beaktande särskilt av alla tillbörliga ekonomiska
och humanitära synpunkter och efter samråd med kompetenta arbetsgivare-
och arbetareorganisationer, där sådana finnas, permanent eller tillfälligt
medgiva undantag från eller avkortning i veckovilan. Det föreskrivna
samrådet skall icke vara erforderligt beträffande sådana undantag, som redan
vid konventionens biträdande beviljats med tillämpning av gällande lagstiftning.
För den händelse att medgivande lämnas till vilotidens uteslutande
eller förkortande, böra bestämmelser finnas meddelade örn ersättning,
såvitt möjligt, genom arbetsfrihet å annan tid; dock att detta icke gäller i
sådana fall, där det genom överenskommelse eller sedvänja redan är sörjt
för sådan ersättning. Varje medlemsstat skall vara skyldig att upprätta en
förteckning å de undantag, som medgivits från huvudregeln, samt överlämna
denna förteckning till internationella arbetsbyrån. Vartannat år skall sedermera
denna förteckning kompletteras. För att underlätta tillämpningen av
bestämmelserna i konventionen skall varje arbetsgivare eller hans ställföreträdare
dels där veckovila gives samfällt åt hela personalen tillkännagiva
dag och timmar för den gemensamma veckovilan antingen medelst anslag,
uppsatta på i ögonen fallande sätt på arbetsstället eller också på annan
lämplig plats, eller på annat godkänt sätt, dels ock i motsatt fall, d. y. s.
då veckovila icke gives samfällt åt hela personalen, medelst en förteckning,
upprättad på sätt som godkänts genom lagstiftning eller genom ett av vederbörande
myndighet utfärdat reglemente, angiva de anställda, för vilka särskilda
föreskrifter gälla beträffande veckovila, ävensom innehållet i dessa
föreskrifter. Konventionen träder i kraft för varje medlemsstat den dag,
då dess ratifikation inregistreras hos Nationernas förbunds sekretariat.

I proposition (nr 198) till 1923 års riksdag blev konventionsförslaget förelagt
riksdagen för yttrande. Enligt det propositionen åtföljande statsrådsprotokollet
hade dåvarande chefen för socialdepartementet framhållit, att
söndagsvilan hos oss, i den mån ej särskilda omständigheter påkallade avvikelser,
redan vore i vidsträckt mån skyddad. Departementschefen hade
icke ansett sig för det dåvarande kunna tillstyrka ratificering av konventionen.
Lämpligt syntes emellertid vara att vid en förestående revision av
arbetarskyddslagen taga i övervägande, huruvida i samband därmed önskemålet
örn veckovila för industriens arbetare skulle kunna ytterligare tillgodoses.
Till detta uttalande anslöt sig riksdagen, enligt vad som framgår
av dess skrivelse den 16 maj 1923 (nr 179).

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

I det inledningsvis omförmälda memorandum, som den internationella
arbetsbyrån s direktör efter sitt besök i Stockholm år 1927 tillställde socialdepartementet,
ingick lian även på behandling av flugan rörande den nu berörda
konventionen. I denna del anfördes i nämnda memorandum bland
annat följande.

Gällande svenska bestämmelser och socialstyrelsens förslag till reviderad
arbetarskyddslag överensstämde visserligen icke helt med konventionen, men
endast mycket få sakändringar skulle erfordras för att göra ratifikation möjlig.
Den mest betydande förändring, som skulle bliva behövlig, skulle innebära
ett fastslående i lagen av att alla arbetare skola, med de undantag, som
prövas nödvändiga, under varje period av sju dagar komma i åtnjutande av
en sammanhängande vilotid av minst 24 timmar. Ifrågavarande svenska
bestämmelser vore tillräckliga för att tillgodose vad konventionen innehölle
örn att vilotiden, såvitt möjligt, skulle vara gemensam för alla arbetare och
förläggas till söndagen. Det förefölle, som örn gällande lagstiftning och socialstyrelsens
förslag icke medgåve några undantag, som icke kunde bibehållas
enligt konventionen, och endast för den händelse att ytterligare undantag
skulle medgivas, skulle det bliva nödvändigt att rådfråga arbetsgivarnas och
arbetarnas organisationer, dock att det givetvis vore önskvärt, att sådant
rådförande stadgades i lagen. Vidare behövdes bestämmelser rörande den
ordning, i vilken en förteckning över medgivna undantag skulle upprättas
och delgivas arbetsbyrån. I memorandum framhålles slutligen, att denna
konvention uppfyllde det önskemål, som ofta framställts därom, att arbetsbyråns
konventioner icke borde vara för detaljerade eller för stelt avfattade.
Ifrågavarande konvention lämnade vidsträckt möjlighet att avpassa de i densamma
fastslagna principerna efter förhållandena i varje särskilt land, eftersom
konventionen medgåve fullständiga eller partiella undantag under förutsättning
allenast att hänsyn toges till alla rimliga humanitära och ekonomiska
omständigheter^ och att, ifall undantagen skulle utvidgas, arbetsgivarna och
arbetarna rådfrågades. Beträffande alla bestämmelser utom dem, som avsåge
meddelanden till internationella arbetsbyrån och anslag å arbetsplatserna,
förelåge skyldighet att genomföra konventionens bestämmelser endast i den
män detta vore möjligt.

I sitt yttrande i anledning av detta memorandum anförde delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet rörande ifrågavarande konvention
enhälligt följande.

Det vöre visserligen riktigt, att det med hänsyn till i Sverige gällande
lagstiftning och tillämpade arbetsformer endast förelåge ringa behov av en
lagstiftning, som skulle möjliggöra ratifikation av konventionen. Å andra
sidan vore Sverige såsom medlem av internationella arbetsorganisationen
förpliktat att stödja dess verksamhet, och en lagstiftning, som möjliggjorde
ratifikation, läte i detta fall sig genomföra utan avsevärda olägenheter. Under
den tidigare diskussionen i ämnet hade bland annat uttryckts betänkligheter
mot en lag, som på grund av ämnets natur väsentligen skulle komma att
bestå av ett eller annat grundläggande stadgande och en stor mängd undantagsbestämmelser.
Detta förhållande skulle emellertid möjligen kunna undvikas
genom att endast de grundläggande stadgandena upptoges i lagen örn
arbetarskydd, så att det skulle ankomma på Kungl. Majit att i enlighet med
vissa i lagen angivna grunder utfärda undantagsbestämmelserna.

Numera hava följande aderton stater ratificerat konventionen, nämligen
Belgien, Bulgarien, Chile, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Indien,

Kungl. Majus proposition nr 40. 5b

Irländska Fristateu, Italien, Jugoslavien, Lettland, Luxemburg, Polen, Portugal,
Rumänien, Spanien oell Tjeckoslovakien.

För att härefter återgå till socialstyrelsens förslag till stadgande i 17 §
hava även mot detta stadgande betänkligheter uttalats i remissyttrandena.
Järnkontoret har ansett det vara givet, att söndags- och nattarbete icke av
arbetsgivaren uttoges i större utsträckning än som vore erforderligt. Särskilt
vid de svenska järnverken torde i väsentligt mindre omfattning än vad utomlands
vore fallet påfordras nattarbete, och den avtalsvis verkställda regleringen
av dylika frågor hade genomfört förhållanden, som ur arbetarskyddssynpunkt
vore fullt tillfredsställande. Särskilda lagbestämmelser i detta avseende
vore därför icke erforderliga men kunde lända till svårigheter genom
sina direkta eller indirekta verkningar. Det vore nämligen ofta fallet att
— frånsett regelbundet skiftarbete — nattarbete kortare perioder måste
förekomma på grund av brådskande order, tillfällig kraftbrist och dylikt.
Legala hinder häremot kunde endast försvåra industriens arbetsförhållanden
utan att lända arbetarna till motsvarande nytta.

Kommerskollegium har, efter framhållande av socialstyrelsens yttrande i
motiveringen, hurusom nattarbete på det hela taget ej torde opakallat förekomma
i vårt land, vidare utlåtit sig:

»På grund härav vill det synas kollegium, som örn regleringen av hithörande
förhållanden utan olägenhet kunde i fortsättningen liksom hittills
överlämnas åt parterna själva att vid ingåendet av arbetsavtalen ordna.
Såsom ytterligare skäl härför torde kunna hänvisas till den på skilda orter
i vårt land ganska varierande uppfattningen örn vad som i förevarande fall
bör räknas till »dagen» och till »natten». Socialstyrelsen framhåller, att
vid s. k. två-skift dagarbetet bör kunna räknas från 5 f. m. till 11 e. m. På
rätt många håll utom stadssamhällena torde arbetarna, särskilt sommartiden,
dock föredraga tiden 4—10: Och någon egentlig motvilja mot ett lämpligt

ordnat 3-skiftarbete torde knappast i regeln förefinnas, lika litet som några
mera framträdande olägenheter därav torde kunna påvisas. Anordnandet av
ett dylikt arbetssätt i syfte att öka produktionen, t. ex. i fråga örn dyrbarare
abriksanläggningar eller maskiner, synes kollegium därför ej, i viss motsats
till vad av socialstyrelsen i sådant hänseende framhållits, böra möta några
legala hinder. Av nu anförda skäl och på de grunder, som av Järnkontoret
närmare utvecklats, — — — anser kollegium icke, att beslutanderätt beträffande
anordnande av söndags- och nattarbete bör överlämnas at yrkesinspektionens
chefsmyndighet. Med detta förbehåll torde 17 §, vars avfattning
icke i och för sig strider mot den uppfattning, som av kollegium
ovan framhållits rörande de förhållanden, under vilka nattarbete skäligen
bör kunna komma till användning, kunna kvarstå oförändrad.»

Svenska arbetsgivareföreningen har framhållit, att den avsevärt högre betalning,
som arbetarna betingade sig för arbete å sön- och helgdagar samt
under natt, medförde att arbetsgivaren icke begagnade sig av sådan arbetstid
annat lin när det av praktiska skäl vore absolut ofrånkomligt. Härtill
bomme arbetarnas allmänt utbredda motvilja mot arbete å annan tid än den
ordinarie. Stadgandet kunde därför saklöst utgå.

Uland andra har även Sveriges industriförbund ansett stadgandet obehövligt,
enär spörsmålet i fråga redan vunnit en fullt tillfredsställande lösning
genom privata överenskommelser mellan parterna.

Remissyttranden -

Kommers kollegium.

Departements

chefen.

60 Kungl. Majus proposition nr 40.

Ehuru av utredningen i detta ärende synes framgå, att missbruk i form
av arbetares användande till natt- och söndagsarbete icke i vårt land förekommer
i någon större omfattning, finner jag dock, i likhet med socialstyrelsen
och kommerskollegium, ett lagstadgande sådant som det av socialstyrelsen
i 17 § föreslagna kunna vara av värde. Det är naturligt nog icke
för de talrika fall, där denna sak är föremål för en tillfredsställande reglering
genom vederbörandes överenskommelser, som ett dylikt lagstadgande
skulle komme till användning. Mot bestämmelsen riktade invändningar från
deras sida, som av denna orsak ej skulle direkt beröras av stadgandet, synas
därför ej vara vägande. Däremot torde ej vara uteslutet, att i mera undanskymda
arbetsförhållanden missbruk i detta avseende kunna förekomma,
och det är i sådana fall som stadgandet skulle kunna tjäna såsom ett behövligt
stöd vid vederbörande tillsynsorgans ingripande.

Med anledning av socialstyrelsens uttalande, att det i regel icke bör anses
tillåtet att använda nattarbete i sådana fall, då därför ej finnes annat motiv
än önskan att se driftens avkastning ökad i proportion till den ökade driftstiden,
vill jag framhålla, att örn än hänsyn till arbetarnas hygien naturligt
nog måste vara den primära synpunkten vid stadgandets tillämpning, torde
å andra sidan all skälig hänsyn böra visas arbetsgivarnas berättigade intressen
och därefter en avvägning av de olika intressena ske. Särskilt i
fall, då de hygieniska synpunkterna icke äro mycket vägande, böra ganska
långt gående hänsyn till arbetsgivarnas önskningar vara möjliga. Vidare
lärer det knappast vara möjligt att för hela riket fastlåsa begreppet natt;
till vissa klockslag, utan bör härutinnan största hänsyn tagas till olika landsdelars
behov och uppfattning. En mjuk tillämpning av stadgandet lärer
över huvud vara nödvändig.

Genom ett stadgande av nu föreslagen innebörd skulle man, såvitt angår
söndagsvilan, i allt väsentligt ansluta sig till de i omförmälda konvention
uttryckta principerna. Vid sådant förhållande synes anledning föreligga
att undersöka, huruvida det icke skulle vara möjligt att giva lagen en
sådan avfattning, att ratifikation av konventionen kunde ske. Såsom förut
framhållits, är det givetvis önskvärt, att Sverige, i den mån så låter sig
göra utan att berättigade intressen trädas för nära, ansluter sig till arbetsorganisationens
konventioner. I fråga örn förevarande konvention är att
märka, att man, såsom den internationella socialpolitiska delegationens
yttrande utvisar, såväl hos socialstyrelsen som hos representanter för de
båda parternas intressen är ense om att anslutning till konventionen bör ske.
Med hänsyn härtill och då, på sätt kommer att framgå av det följande, de
lagändringar, som erfordras för anslutning till övriga konventioner, vilka
äga samband med förevarande lagstiftningsfråga, icke synts mig kunna förordas,
bör tydligen möjligheten av en anslutning till denna konvention noggrant
övervägas.

För sådant ändamål skulle, som redan antytts, vissa ändringar i socialstyrelsens
förslag erfordras. Den viktigaste nyheten torde bestå däri, att
själva huvudregeln örn söndagsvila finge avfattas i överensstämmelse med

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

konventionen, så att bestämmelsen bomme att innehålla, att föi'' varje period
örn sju dagar en sammanhängande ledighet av 24 timmars varaktighet i
regel skulle beredas arbetarna. Vidare skulle bestämmelse erfordras angående
meddelande av undantag från den allmänna regeln om söndagsvila.
Såsom nämnts förutsättes enligt konventionen som regel särskilt medgivande
för giltigheten av dylikt undantag.- Sådant medgivande torde yrkesinspektionens
chefsmyndighet efter samråd med vederbörande organisationer kunna
bevilja, och lärer bemyndigande i detta avseende böra meddelas i lagen.
Beträffande redan existerande undantag torde något uttryckligt medgivande
knappast vara behövligt; stadganden härom synas kunna meddelas i en
övergångsbestämmelse till lagen. Rörande underrättelse till internationella
arbetsbyrån torde föreskrifter kunna utfärdas i administrativ ordning. Däremot
skulle i lagen behöva intagas en bestämmelse örn skyldighet att pä
arbetsplatserna hava sådana anslag uppsatta, som föreskrivas i konventionen.
Dessutom borde huvudregeln örn söndagsvila kompletteras med en bestämmelse
därom, att arbetarna för de fall, då medgivande hämnäs till söndagsv
i lans uteslutande eller förkortande, i stället för den förlorade ledigheten
såvitt möjligt skulle erhålla motsvarande frihet från arbete.

De lagstiftningsåtgärder, som sålunda förutsättas för en anslutning till
konventionen, torde icke kunna anses innebära några större förändringar
vare sig i gällande lagstiftning eller i socialstyrelsens förslag. Med hänsyn
härtill och under hänvisning till vad jag förut yttrat angående önskvärdheten
av Sveriges ratifikation av konventionen har jag funnit mig böra tillstyrka
införandet av de bestämmelser, för vilka jag nu redogjort, för att därigenom
möjliggöra tillträde till konventionen. Såsom en följd härav hava de i 17 §
av styrelseförslaget upptagna stadgandena rörande natt- och söndagsvila i
departementsförslaget uppdelats, därvid under k) upptagits det av styrelsen
föreslagna stadgandet rörande nataila, medan bestämmelser rörande veckovis
av det innehåll jag nyss angivit införts under 1). "\ idare hava i 37 §

intagits stadganden örn uppsättande av anslag rörande söndagsledigheten
samt i övergångsbestämmelserna föreskrifter angående redan gällande avvikelser
från regeln örn veckovis* Därest förslaget i denna del vinner Kungl.
Maj:ts och riksdagens godkännande, har jag för avsikt att sedermera föreslå,
att Sverige biträder konventionen, och lärer det därefter ankomma på Kungl.
Maj:t att i administrativ väg meddela de föreskrifter, som utöver angivna
lagbud erfordras i anledning av Sveriges anslutning till konventionen.

Någon reglering i lag av »lördagsarbetet» har jag ansett icke för närvarande
böra företagas. Spörsmålet härom synes nära sammanhänga med
de frågor, som erhållit sin reglering i arbetstidslagen.

Till motivering av sitt förslag till stadgande i 18 § rörande arbetares
semester har socialstyrelsen anfört följande:

/ Semester eller viss tids ledighet med bibehållen avlöning har sedan länge
förekommit för vissa kategorier av statstjänstemän. Frågan örn lagstadgad
arbetarsemester väcktes också först av en grupp av statens arbetstagare,
nämligen förmännen för daglönarna vid flottans varv i Stockholm, vilka ar

4. Punkt m)
(semester;.

Social styrelsen.

Kungl. Majus proposition nr 40.

1910 hos Kung!. Majit gjorde framställning om semester. Denna framställn.
1j8 följdes året därpå av en liknande framställning från samtliga daglönare
vid flottans varv, och beslöt 1913 års riksdag med anledning av proposition
1 ,™n.et tillerkänna dem av nämnda daglönare, som haft oavbruten anställning
vid flottan under minst fyra år, semester med bibehållen lön under
sex dagar. Sedan herr Palmstierna vid 1914 års lagtima riksdag motionerat
örn utredning och förslag i fråga örn ''beredande av viss tids tjänstledighet
med bibehållna löneförmåner (semester) åt arbetare och med dem likställda
vilka lia stadigvarande sysselsättning vid statsförvaltningen’, vilken motion
med en obetydlig ändring godtogs av riksdagen, har semester dels genom
administrativa författningar och dels genom kollektivavtal tillförsäkrats sannolikt
flertalet av de i statsförvaltningens tjänst anställda arbetare.

Aven inom den enskilda verksamheten har arbetarsemester länge förekommit.
balunda befanns redan vid kommerskollegii undersökning år 1905
av arbetstidsforhållandena, att 8,958 eller 2. c % av hela antalet av undersökningen
berörda arbetare åtnjoto semester. Ar 1917 väcktes av herr Ström
m. fl. i forsta kammaren och av herr Björling m. fl. i andra kammaren
motioner (nr 92 respektive 309) örn skrivelse till Kungl. Majit med anhållan
om utredning och förslag beträffande allmän arbetarsemester.'' Socialstvrelsen
avgav pa begäran av vederbörande utskott utlåtande i frågan och förordade
därvid en allsidig utredning av densamma. Motionerna biföllos av riksdagen
och remitterades sedermera riksdagens skrivelse i ämnet till socialstyrelsen’
Sedan arbetstidskommittén tillsatts, överlämnades till densamma bland andra
1x01iillK.''G ^betstiden även den angående arbetarsemester.

. T1, fullgörande av nu åsyftade uppdrag lät kommittén sin allmänna statistiska
undersökning rörande arbetstidsforhållandena även omfatta vissa data
av 1017'', . ? semesterfrågan. Av undersökningen, som avsåg tiden vid

full gick bl. a., att ledighet under minst tre dagar med bibehållande
helt eller delvis av lon tillgodoföra sammanlagt 69,462 arbetare eller 15 8 %
av hela det arbetarantal, som undersökningen omfattade. Förekomsten av
semester var rätt olika inom olika yrken — sålunda kommo inom boktryckeriindustrien
88 % av arbetarna i åtnjutande av semester, under det
motsvarande procenttal uppgick till allenast 15 ä 20 för metall- och maskinindustrien,
textilindustrien m. fl. Semesterns varaktighet varierade mellan
n °C11, f /agar ~ genomsmttligt belöpte sig ledigheten till 6.6 dagar I
allmänhet Ängö arbetarna, dar avlöningen utgick efter tid, under semestern
bibehålla sm avlonmg oavkortad. En rätt allmän förutsättning för åtnjutandet
av semester var viss tids anställning, ofta under ett år. En annan
ganska allmänt förekommande betingelse var viss minimiålder, vanligen 90
a 21 ar. ö

uimV b^bOmng; som kommittén lät företaga av de vid mitten av år
1J1J fallande kollektivavtalen, framgick, att antalet arbetare, som enligt
nämnda avtal vöre berättigade till semester, översteg 130,000.

Ehuru kommittén erkände, att de ekonomiska verkningarna av ett allmänt
genomforande av arbetarsemester måste anses bliva kännbara, syntes det
( pcb kommittén föreligga så talande skäl för reformen, att kommittén fann
sig bora förorda dess genomförande. Särskilt fäste sig kommittén vid de
gynnsamma verkningar semestern, rätt utnyttjad, kunde förväntas få för arbetarnas
arbetslust och arbetskraft och därmed i viss mån för folkhälsan

Enligt kommitténs mening hade det otvivelaktigt varit mest ändamålsenligt
om arbetarsemestern kunnat genomföras medelst avtal mellan vederbörande
parter Med hänsyn till bl. a. det betydande antalet oorganiserade
arbetare, fann kommittén det emellertid knappast vara möjligt att på dylikt
satt vinna en tillfredsställande lösning av semesterfrågan. I överensstäm -

Kungl. Majus proposition nr 40.

ruelse härmed utarbetade kommittén ett förslag till lag örn arbetarsemester,
som framlades i kommitténs den 13 mars 1920 avgivna betänkande i ämnet.

Kommitténs lagförslag, vars utarbetande enligt kommitténs egen utsago
på grund av en del omständigheter var förenat med vissa svårigheter, ansluter
sig i avseende å tillämpningsområdet till lagen örn arbetstidens begränsning.
Dess huvudstadgande går ut på, att arbetare, som utan avbrott
varit anställd hos samma arbetsgivare eller företag från och med den 16
september nästföregående år och användes sedan minst en månad till arbete,
varå lagen äger tillämpning, skall vara berättigad till semester under minst
åtta dygn å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande september.
För semestertiden skall arbetaren äga uppbära avlöning, motsvarande hans
tidion för en vecka. Semesterberättigad arbetare, vars anställning till följd
av uppsägning från arbetsgivarens sida upphör under semesterperioden, äger
ändock uppbära sin semesteravlöning. Har arbetare på grund av annan
omständighet än sjukdom eller olycksfall under tiden från den 16 nästföregående
september åtnjutit ledighet under sammanlagt mer än 18 söckendagar,
skall arbetsgivaren vara befriad från skyldigheten att bereda arbetaren
semester men är likväl pliktig att till arbetaren utgiva semesteravlöning.
Från nu anförda regler bereder lagen möjlighet till vissa avvikelser i olika
avseenden.

Mot kommitténs beslut anmäldes fyra reservationer, av vilka två, framställda
av arbetsgivarrepresentanter, gingo ut på att kommittén bort avstyrka
lagstiftning i ämnet.

Över kommittébetänkandet inhämtade Kungl. Maj:t yttranden från kommerskollegium,
svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges hantverksorganisation,
Sveriges industriförbund, Sveriges kemiska industrikontor och landsorganisationen.
Samtliga de hörda med undantag av den sist omförmälda ställde
sig, åtminstone vad deras verksamhetsområden anginge, avvisande till förslaget
örn lagstadgad arbetarsemester.

Kommerskollegium anförde i sitt yttrande bl. a. följande:

’A andra sidan befarar kollegium, i likhet med nämnda reservanter, att
ett allmänt och samtidigt införande under den närmaste tiden av ensartade
lagbestämmelser örn arbetarsemester kunde indirekt få synnerligen vanskliga
och svåröverskådliga följder för näringslivet. Avsevärda förluster lära väl
därvid knappast kunna undvikas, så mycket mera som driftsförhållandena
på många håll ännu icke kommit i jämvikt efter de omläggningar, lagen örn
arbetstidens begränsning nödvändiggjort.

Vid sådant förhållande finner kollegium det lämpligast, att den ytterligare
utbildning av arbetarsemesteridén, som man redan nu torde kunna förutse,
fortfarande sker på avtalsvägen. Därigenom torde vinnas en smidigare anpassning
till förhållandena inom olika yrken och näringsgrenar och på
skilda platser inom riket samt övergången till den nya ordningen ske lättare’.

Landsorganisationen tillstyrkte förslaget men påyrkade tillika ett flertal
ändringar, som skulle göra den föreslagna lagstiftningen förmånligare för
arbetarna.

Socialstyrelsen, till vilken myndighet kommittéförslaget jämväl remitterats,
har hittills icke avgivit yttrande däröver, enär styrelsen ansett sig lämpligen
kunna fullgöra detta uppdrag i samband med arbetarskyddslagstiftningens
revision.

Enligt styrelsens mening saknade arbetstidskommittén icke skäl för sin
härovan omnämnda klagan över de svårigheter, som mött dess lagstiftningsarbete
i förevarande fråga. Vid första påseende kan det nog förefalla, som
örn ett dylikt arbete skulle vara ganska enkelt och lätt utfört, men vid ett

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

närmare inträngande i ämnet tinner man, att en någorlunda enhetlig och
ingående reglering av semesterrätten stöter på avsevärda hinder. De förhållanden,
som äro av betydelse för semesterrättens tillgodonjutande, ställa
sig nämligen ganska olika inom skilda näringsgrenar, och äro dessutom till
en del av rätt ömtålig natur. Sålunda lia vissa verksamhetsgrenar sin högsäsong
under sommaren under det andra då gå med betydligt reducerad
drift. För somliga företag lämpar det sig bäst att slå igen oell låta samtliga
arbetare få semester på en gång, under det för andra enda möjligheten klätt
låta arbetarna komma i åtnjutande därav successivt. Även beträffande
förutsättningen av viss anställningstid ställa sig förhållandena olika. Ett
företag, som väsentligen nyanställer arbetare på hosten, har givetvis andra
intressen härvidlag än det, vars anställningstid huvudsakligen infaller på
våren. Den inverkan frånvaro från arbetet eller avbrott däri, exempelvis på
grund av strejk eller lockout, rätteligen bör lia på semesterrätten, måste
tydligtvis giva anledning till meningsskiljaktighet. Begränsas semesterrätten
att gälla allenast för vissa slag av sysselsättningar — såsom kommitténs
förslag på sätt och vis gjort — uppstår den besvärande frågan, hur man
skall förfara med sådana arbetare, som av sin arbetsgivare användas än till
arbete, varå ifrågavarande lagstiftning äger tillämpning, och än till annat
arbete. Även frågan örn semesteravlöning möter givetvis svårigheter att
reglera genom lag.

Framhållas må vidare i detta sammanhang, att det måste anses angeläget
att i fråga om semestern lämna möjlighet till beaktande av arbetarnas personliga
önskningar — vilka givetvis kunna vara mycket växlande.

Till belysande av semesterinstitutionens fortsatta utveckling och nuvarande
tillämpning har inom styrelsen verkställts en bearbetning av de vid
årsskiftet 1924—1925 gällande kollektivavtalen i vad angår semesterrätten.

Flärvid har bl. a. framgått följande.

Antalet arbetare, som vid nämnda tidpunkt enligt kollektivavtalen voro
semesterberättigade, utgjorde 317,617 eller cirka 77 % av hela det antal arbetare,
som berördes av avtalen — motsvarande procenttal upiigick år 1908
till 5.7, år 1919 till 43.0 och vid årsskiftet 1920—1921 till 73.4. Bland de
verksamhetsgrenar, där avtalen icke grundade rätt till semester, märktes
byggnadsämnesindustrien (tegelbruk m. nr), stenhuggerier, glasbruk, skogsarbeten
och flottning, byggnadsverksamhet samt stuverilianteringen. För
62.6 % av de enligt avtalen semesterberättigade arbetarna var semesterns
längd mindre än 6 arbetsdagar, för 14.9 % uppgick den till 6 sådana dagar
och för 22.5 % översteg den nämnda tidrymd. Inom storindustrien omfattar
semestern i regel fyra arbetsdagar men förlägges ofta till tiden för midsommar,
så att arbetarna erhålla en sammanhängande fritid av åtta dagar.1

I detta sammanhang bör måhända nämnas, att lagstadgad arbetarsemester,
ehuru en relativt ny anordning, är införd i vissa andra länder. Mer allmänt
är dylik semester påbjuden i Österrike och Polen genom särskilda lagar i
ämnet, i Finland genom en lag örn arbetsavtal, i Lettland genom en lag örn
arbetstiden och i Sovjet-Byssland genom lagen om arbete. Dessutom äro
arbetstagare inom speciella verksamhetsområden — t. ex. husliga tjänare
(Österrike, Danmark, kantonen Zurieli), sjömän (Spanien), handelsbiträde!!

1 Enligt en inom socialstyrelsen verkställd bearbetning av de vid årsskiftet 1928—1929
gällande kollektivavtalen voro 398,S66 arbetare eller 77.8 % av antalet arbetare, som berördes
av avtalen, semesterberättigade. Ar de något över 100,000 avtalsberörda arbetare,
som vid denna tidpunkt saknade avtalsfästad semester, återfinnas flertalet inom säsongindustrier,
såsom skogsavverkning oell flottning, delar av byggnadsverksamheten samt
stenhuggerier. Semesterledigheten utgjorde för 65 % av samtliga semesterberättigade arbetare
kortare tid än en vecka, i allmänhet fyra arbetsdagar.

Kungl. Majus proposition nr 40.

(Finland, Island, Tjeckoslovakien), tjänstemän i åtskilliga slag av privat verksamhet
(Österrike, Italien, Luxemburg) — i större eller mindre utsträckning
tillförsäkrade semester i ett avsevärt antal stater. Semesterrätten är i regel
förbunden med villkor örn viss tids anställning, oftast sex månader eller ett
år. Semesterns längd, som ofta är beroende av anställningstidens längd,
uppgår i allmänhet till minst en vecka men ej sällan mer. Semesterersättningen
är föremål för en mångfald olika bestämmelser.

Enligt styrelsens förmenande torde vad ovan anförts rörande arbetstidskommitténs
lagstiftningsförsök visa vanskligheterna av en lagstadgad reglering
av arbetarsemestern. Ä andra sidan måste de siffror, som, på olika sätt
erhållna, ovan angivits rörande densamma, anses giva vid handen, att arbetarsemestern
numera blivit en institution, som förtjänar att uppmärksammas
av statsmakterna. Rörande semesterns fysiska och psykiska värde för arbetarna
lära meningarna knappt vara delade, och torde dess allmänna och
någorlunda effektiva genomförande få anses som ett önskemål av stor social
betydelse. Arbetarnas krav på denna institutions lagfästande torde sålunda
ej sakna fog för sig. Då emellertid en lagstadgad verklig reglering av arbetarsemestern
åtminstone för närvarande skulle möta stora svårigheter, har
styrelsen trott det vara välbetänkt att gå en medelväg, som skulle stödja
kravet på semester utan att alltför hårt binda parterna i avseende å semesterrätten.
Förevarande paragraf är avfattad med hänsyn tagen till nu antydda
syfte.

De föreslagna förutsättningarna för rätten till semester avse förhållanden,
som allmänt erkännas som betingelser för sådan rätt, men dessa förutsättningar
ha ej preciserats till vissa mått utan endast angivits i mer allmänt
hållna ordalag. På liknande sätt har flertalet av de i semesterrätten inbegripna
förmånerna kommit till uttryck. Endast i fråga örn semesterns
varaktighet har en avvikelse skett, i det densamma satts till minst en vecka.
En dylik varaktighet torde från hygieniska och allmänt sociala synpunkter
få anses motsvara en minimifordran, utan vars uppfyllande de med semestern
åsyftade resultaten icke lära kunna påräknas.

I överensstämmelse med vad som redan anförts beträffande lagens närmast
föregående bestämmelser, hoppas styrelsen, att arbetarnas semesterrätt
i det alldeles övervägande antalet fall skall komma att regleras genom överenskommelser
mellan parterna och att förevarande lagrums bestämmelser
väsentligen endast skola behöva tjäna såsom grund och stöd vid åvägabringandet
av dessa överenskommelser.»

I fråga örn styrelseförslagets bestämning av semesterns längd har inom
socialstyrelsen byråchefen Bergsten varit av skiljaktig mening och yttrat:

»Härvid har, såsom socialstyrelsen själv medgiver, en avvikelse skett från
den riktiga grundsatsen, att dylika principiella bestämmelser böra vara avfattade
i mera allmänt hållna ordalag, i det man fastslagit en minimisemester
av en vecka. Att emellertid, utan hänsynstagande till arbetets eller
företagets natur oell beskaffenhet eller andra på saken möjligen inverkande
omständigheter, likformigt binda alla av lagstiftningen omfattade yrkesgrenar
vid en sådan bestämmelse, synes mig varken riktigt eller lämpligt.
Det må jämväl erinras, dels att nära två tredjedelar av de enligt kollektivavtal
för närvarande semesterberättigade arbetarna hava kortare semester än
en vecka (vanligen fyra dagar), dels att, vad utlandet beträffar, lagstadgad
arbetarsemester endast förekommer i Österrike, Polen, Finland, Lettland och
Sovjet-Byssland. Tyvärr föreligga inga siffror, varigenom man kan jämföra
Sverige med andra länder i fråga örn semesterrättens nuvarande faktiska

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 34 haft. (Nr 40.) zass so 5

Byråchefen

Bergstens

reservation.

Kungl. Majus proposition nr 40.

omfattning bland arbetarna, men säkerligen skulle Sverige vid en sådan jämförelse
stå sig synnerligen väl.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag mig böra föreslå, att bestämmelsen
örn semestertidens längd formuleras i samma tänjbara ordalag
som villkoren för åtnjutande av semester oell att semesterparagrafen alltså
erhåller följande ändrade lydelse: ’At arbetare, som utan avsevärt uppehåll
användes till arbete året runt och varit anställd hos samme arbetsgivare
någon längre tid, bör, såvitt möjligt under den varmare årstiden, beredas
skälig sammanhängande ledighet (semester) med i skälig mån bibehållen avlöning.
’ Med en sådan bestämmelse skulle det vara större möjlighet att så
att säga laga efter lägenheten’ och att något så när kunna avpassa semestern
efter såväl verksamhetens som arbetarnas krav samt med hänsyn tagen jämväl
till utvecklingen av semesterförmånen i utlandet.»

Sociala rådet. Vid sammanträde med sociala rådet har en arbetsgivarrepresentant ifrågasatt,
huruvida stadgande örn semester över huvud vore behövligt, enär frågan
örn semesterrätten plägade regleras genom kollektivavtal. Från arbetarhåll
har, med tillstyrkande av ett stadgande, framhållits, att stadgandet toge
sikte även å andra arbetare än de organiserade.

Remiss- Från ett stort antal såväl myndigheter som enskilda sammanslutningar
yttranden. ]iava j remissyttranden invändningar framställts mot stadgandet i 18 §
av styrelseförslaget. Den oftast förekommande invändningen mot stadgandet
har varit, att frågan örn semester för arbetarna icke lämpade sig för
en reglering i lagstiftningsväg utan borde lösas genom avtal mellan arbetsgivare
och .arbetare; en lösning i sådan ordning hade ock i stor utsträckning
förekommit. Dylika synpunkter hava framförts bl. a. av järnkontoret,
svenska teknologföreningen, Sveriges industriförbund och svenska arbetsgivareföreningen.
Kommerskollegium har, med vidhållande av sitt i socialstyrelsens
motivering återgivna yttrande rörande arbetarsemester, ansett,
att stadgandet borde helt utgå. Järnkontoret har även framhållit, att den
föreslagna semestertidens längd kunde tagas till förevändning för utökning
av semestern utöver vad som för närvarande praktiserades inom den
övervägande delen av landets industri. Teknologföreningen har funnit en
så lång semester som en vecka, med bibehållen avlöning, utgöra en för
arbetsgivarna alltför betungande börda. Föreningen har instämt i byråchefen
Bergstens omförmälda reservation. Sveriges verkstadsförening har, med utgående
närmast från den mekaniska verkstadsindustriens förhållanden och
under uppgift att avtalsfäst semester redan lämnades under fyra dagar, uttalat,
att nämnda industri icke kunde bära ytterligare belastning i detta avseende.
Arbetsdagarnas antal vore redan nu till följd av mängden helgdagar
och »helgdagsaftnar» mindre än i de med vårt land konkurrerande stora
industriländerna. Sveriges textilindustriförbund, som ifrågasatt, huruvida
bestämmelser av ifrågavarande art hörde hemma i arbetarskyddslagen, liksom
ämnet över huvud icke syntes lämpa sig för lagstiftning, har ansett att,
för den händelse det föreslagna stadgandet dock befunnes böra bliva lag,
detsamma på grund av sin obestämda formulering bomme att medföra en
mängd konflikter rörande semesters införande å nya områden samt örn dess
längd och villkoren i övrigt för densamma. Förbundet ansåge ofrånkomligt

Kungl. Majus proposition nr 40.

att vid ett ordnande av semesterfrågan i lag samtidigt taga onder övervägande
möjligheten av en begränsning av antalet helgdagar och arbetstidens ordnande
på lielgdagsaftarna. Svenska arbetsgivareföreningen har bl. a. bekräftat,
att semesterledigheten inom fabriksindustrien vanligen uppginge till fyra
dagar- men genom dess förläggande i allmänhet till midsommarveckan medförde
åtta dagars sammanhängande vila, ävensom meddelat, att av de hos
föreningens medlemmar anställda arbetarna 222,676 eller nära 90 % vore berättigade
till semester, såvida de i övrigt uppfyllde stadgade villkor med
avseende å levnadsålder och anställningstid hos företaget, samt att de enda
arbetargrupper, vilka ej ägde rätt till semester, tillhörde företag av säsongindustris
karaktär. Ett lagstadgande i ämnet ansåges skola medföra ett
irritationsmoment mellan arbetsgivare och arbetare, ledande till tvister, däri
enligt 55 § i förslaget socialstyrelsen hade att träffa avgörandet, ett förhållande,
som med hänsyn till styrelsens uppgifter och verksamhet i övrigt
vore olämpligt.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har i sin i början av mitt
anförande omförmälda skrivelse den 8 april 1930 hemställt, att den föreslagna
semestertiden måtte, vad de yngre minderåriga arbetarna anginge,
utsträckas till 14 dagar.

I anslutning till socialstyrelsens motivering är beträffande ett semesterfrågan
närliggande spörsmål följande att nämna.

Med anledning av en inom riksdagens andra kammare av herr Pettersson
i Södertälje väckt motion anhöll riksdagen i skrivelse den 19 maj 1915 (nr
125), att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning, huruvida lagstiftningsåtgärder
kunde vidtagas för införande av helgdagar utan kyrklig karaktär,
i syfte att bereda särskilt den i handel, industri och angränsande arbetsområden
sysselsatta delen av befolkningen tillfälle till vila och rekreation
under den ljusa och varma årstiden, samt för riksdagen framlägga det lagförslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Över riksdagsskrivelsen hördes Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
samtliga län, domkapitlen samt Stockholms stads konsistorium. I allmänhet
uttalades av dessa myndigheter, att syftet med skrivelsen vore
belijärtansvärt, men yttrades betänkligheter mot en lagstiftning i ämnet, helst
den avsedda ledigheten syntes kunna beredas pa annat sätt. Fran kyrkligt
Imil framhöllos ock betänkligheter mot ett i samband med förslaget ifrågasatt
borttagande av vissa kyrkliga helgdagar.

Den begärda utredningen verkställdes sedermera av arbetstidskommittén,
sorn i utlåtande den 13 mars 1920 förordade, att för det dåvarande ej vidtoges
några lagstiftningsåtgärder till införande av helgdagar utan kyrklig
karaktär. Såsom skäl härför anfördes huvudsakligen, att kommittén samtidigt
framlagt det förut omförmälda förslaget till lag örn arbetar semester varigenom
det krav på ökad ledighet, sorn torde hava föranlett förslaget örn
helgdagar utan kyrklig karaktär, komme att tillgodoses pa ett bättre och
fullständigare sätt.

Svenska
fattigv år dsoch
barnavårdsförbundet.

Riksdagens
skrivelse
den 19 maj
1915.

Departements

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Ålit en årligen återkommande semesterledighet är av synnerligen stor betydelse
för bevarande av hälsa och arbetskraft, samt att detta gäller snart
sagt alla dem, som året runt äro träget sysselsatta i arbete, torde vara förhållanden,
som numera knappast behöva bliva föremål för diskussion. För
arbetarnas del är ett vägande vittnesbörd för riktigheten härav att hämta
från den utveckling semesteridén redan vunnit i avtalen. Yad de organiserade
arbetarna angår, har nämligen en betydande del av de arbetare, som tillhöra
annan industri än säsongindustri, för närvarande semester sig tillförsäkrad
genom avtal. Det kan då synas som skulle här, liksom i fråga örn
natt- och söndagsvilan, vara föga plats för samhällets inskridande med lagbestämmelser.
För min del anser jag det emellertid så betydelsefullt, att
principen örn arbetarnas lätt till semester inskrives i lagstiftningen, att redan
på grund därav bestämmelser i ämnet böra komma till stånd. Men även av
praktiska skäl äro sådana lagbestämmelser önskvärda. Liksom i fråga örn
föreskrifterna beträffande natt- och söndagsvila äro de nämligen särskilt påkallade
beträffande arbetsavtal, som kunna sägas ligga mera i periferien av
det stora arbetsområdet och som därtill stundom ingås under sådana omständigheter,
att arbetarna svårligen kunna fullt göra sina berättigade intressen
gällande. I flertalet fall torde det vara fråga örn oorganiserade arbetare.
I det förhållandet, att för det stora antalet fall avtalsfäst*rätt till
semester för arbetare är för handen, finner jag snarare ett särskilt stöd för
en önskan att medelst lagbestämmelse låta samma rätt komma även övriga
arbetare till del än ett hinder mot ett dylikt förfarande.

De svårigheter, som möta för en fullständig reglering i lag av semesterfrågan
för arbetare, torde framgå av arbetstidskommitténs arbete, varom
socialstyrelsen i sin motivering lämnat uppgifter. En lyckligare och lättare
framkomlig väg till frågans lösning synes socialstyrelsen hava valt genom
uppställande av stadgandet i 18 § av sitt förslag. Här liksom vid de förut
diskuterade närliggande frågorna har man givit en allmänt hållen regel, som
torde möjliggöra en anpassning efter de särskilda fallen. Det lärer beträffande
semesterfrågan kanske ännu mer än beträffande dessa andra frågor ligga
i sakens natur, att den uppställda bestämmelsen måste bliva synnerligen allmänt
hållen, detta enär de grundläggande faktorerna —- behovet av semester
å ena sidan och förmågan att ekonomiskt uppbära denna tunga för arbetsgivaren
å andra sidan — äro mer än i de andra fallen växlande. Så komplicerade
som de till grund för frågans lösning liggande förhållandena äro
i de särskilda fallen, torde det vara av största vikt att icke genom rigorösa
föreskrifter forcera den utveckling av semesteridén, som sedan länge kunnat
skönjas vara för handen. Det synes därför, som örn lagstiftaren på detta
område borde för närvarande begränsa sig till att söka bringa de förmåner,
varom den stora mängden arbetsgivare och arbetare redan enat sig, jämväl
övriga arbetare till del.

Med denna utgångspunkt lärer icke böra stadgas semester av längre varaktighet
än den som nu gäller för flertalet arbetare. För närvarande torde
av de arbetare, som enligt kollektivavtal äga rätt till semester — utgörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

sannolikt omkring 3 4 av de arbetare, som beröras av avtalen ungefär i/3
hava en semester understigande en vecka. Den vanligaste tidslängden synes
vara fyra dagar, låt vara att den faktiska ledigheten ofta blir längre genom
att driften inställes på en helgdagsafton mellan två helgdagar. Det kunde
ifrågasättas att, såsom en reservant inom socialstyrelsen föreslagit, i lagen
alls icke fixera någon minimitid utan allenast stadga rätt till semester under
skälig tid. Att märka är emellertid, att ett stadgande örn rätt till semester
lärer böra åtföljas av föreskrifter, som möjliggöra dess upprätthållande, och
att härför erfordras, att stadgandet icke blir sa obestämt som det i reservationen
föreslagna. Mot ett dylikt stadgande synes mig ock kunna invändas,
att detsamma inbjuder till meningsutbyten. Det lämpligaste torde vara att
i lagen fixera semestertidens minimum, dock till allenast fyra dagar. Att därvid,
såsom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet påyrkat, föreskriva
särskild längre gående semestertid för yngre minderåriga arbetare har jag i
frågans nuvarande läge ej funnit mig kunna förorda. Bestämmes viss minimitid
för semestern, synes det emellertid också angeläget föreskriva en sådan
förläggning av densamma, att största möjliga utbyte därav erhålles. I sadant
syfte har i departementsförslaget — 5 § punkt m) — stadgats, att semesterledigheten
skall utgöra minst fyra söc&ew-dagar samt att ledigheten bör vara
sammanhängande och »förlagd i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag».
Det har dock medelst insättande i detta sammanhang av orden »i regel»
antytts, att från reglerna örn sammanhängande semesterdagar och örn dessas
förläggande avvikelse kan ske, när omständigheterna undantagsvis därtill
föranleda. Genom att en arbetsfri sön- eller helgdag inträffar efter exempelvis
två semesterdagar, kan, örn därefter omedelbart följa de återstående två
semesterdagarna, rimligen icke något avbrott sägas hava skett i semesterledigheten.
Vidare har i departementsförslaget utsatts, att semestern »i allmänhet»
bör förläggas till den varmare årstiden, medan styrelseförslaget i
stället för de citerade orden har uttrycket »såvitt möjligt». Med jämkningen
har avsetts att bereda något större frihet i fråga örn tidpunkten för semesters
förläggande.

Beträffande villkoren för semesters åtnjutande har jag kunnat väsentligen
ansluta mig till styrelseförslaget. Dock har jag utbytt villkoret att hava
varit »anställd hos samma arbetsgivare någon längre tid» mot att hava varit
»anställd hos arbetsgivaren eller företaget1 någon längre tid». Detta har
skett dels för att förekomma den tolkningen, att den senaste arbetsgivaren
skulle kunna betungas med semestern även i fall, där arbetaren varit anställd
hos honom blott en kortare tid, dels för att förhindra, att företagets överlåtande
å annan arbetsgivare skulle befria från eljest föreliggande skyldighet
att bereda semester. Motsvarighet till orden »eller företaget» fanns i 1920
års förslag till lag om arbetarsemester. Vidare bör i fråga örn uttrycket
»arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt» anmärkas,
att härmed avses att beteckna arbetare, vilkens sysselsättande, i olikhet
mot vad fallet är särskilt med säsongarbetare, är av mera stadigvarande
natur, lim arbetare, som under någon längre tid innehaft anställning av

19 § 1 mom.
i styrelseförslaget.

Sociala rådet.

Kommers kollegium.

Departements chefen.

6§

i styrelseförslaget.

Kungl. Majus proposition nr 40.

mera stadigvarande natur, lärer i regel inbegripas under det nämnda uttrycket,
även örn lian före anställningen under någon tid varit arbetslös.

Yad slutligen angår frågan örn avlöning under semester torde det böra
undvikas att i lagstadgandet beröra denna fråga. Benämnes den åsyftade
ledigheten »semesterledighet», lärer i allt fall härav enligt allmän åskådning
framgå, att arbetaren under vanliga förhållanden bör under ledigheten åtminstone
till huvudsaklig del åtnjuta avlöning.

Genom den föreslagna bestämmelsen örn arbetarsemester synes det syftemål,
som legat till grund för riksdagens förut omförmälda skrivelse rörande
inrättande av helgdagar utan kyrklig karaktär, vara i väsentlig mån tillgodosett,
och har jag därför ej ansett vidare åtgärd böra i anledning av skrivelsen
vidtagas.

I fråga örn socialstyrelsens lämplighet att handhava ärenden rörande
arbetarsemester hänvisas till vad därom i det följande vid departementsförslagets
38 § skall yttras.

I 19 § 1 mom. av styrelseförslaget har intagits en bestämmelse, enligt
vilken, där sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, som
kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst verksamhetsområde,
äro ense örn viss anordning i fråga örn särskilda angivna arbetstidsförhållanden
eller ock i något avseende, .varom stadgas i 16, 17 eller
18 § i samma förslag, Konungen må förordna, att vad sålunda överenskommits
allmänt skall gälla inom verksamhetsområdet i fråga. Till stöd
för bestämmelsen har socialstyrelsen anfört, att motsvarande lagrum i den
dåvarande arbetstidslagen — 10 § 2 mom. i numera gällande lag liksom i
den lag, som träder i kraft den 1 januari 1931 — visserligen, såvitt bekant,
dittills ej kommit i tillämpning men att möjligt vore, att det ifrågavarande
bemyndigandet kunde befinnas mer påkallat i fråga örn de i 16—18 §§ åsyftade
anordningarna.

Inom sociala rådet har en ledamot ansett förevarande bestämmelse kunna
utgå: den hade aldrig tillämpats och komme säkerligen aldrig att tillämpas.

Kommerskollegium har vid denna bestämmelse anmärkt, att, då överenskommelserna
i fråga huvudsakligen skulle avse arbetstidslagens bestämmelser,
paragrafen för närvarande syntes sakna aktualitet och alltså kunna utgå.

Den ifrågavarande bestämm.elsen i 19 § lärer i vad den hänvisar till
16—18 §§ närmast hava tillkommit med hänsyn till det sammanhang, vari
sistnämnda paragrafer i styrelseförslaget stodo till de egentliga arbetstidsbestämmelserna
i samma avdelning av förslaget. Detta sammanhang är nu
borta. På grund härav och då stadgandet i 7 § 1 mom. av departements förslaget

i viss mån torde bliva användbart till fyllande av det behov, som

möjligen skulle kunna åberopas till förmån för bestämmelsen i styrelseförslagets
19 § 1 morn., jämförd med 16—18 §§, har någon motsvarighet till

nyssnämnda bestämmelse icke i departementsförslaget upptagits. I

I 6 § första stycket arbetarskyddslagen nämnes »bergmästare» vid sidan
av yrkesinspektör. I motsvarande bestämmelse av styrelseförslaget är där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

emot »bergmästare», i överensstämmelse med vissa ändringar i bestämmelserna
rörande tillsynsorganen, ej nämnd. På sätt vid 23 § departementsförslaget
närmare skall utvecklas, kvarstår departementsförslaget i denna
punkt på den gällande lagens ståndpunkt. I enlighet härmed har 6 § i
gällande lag kunnat bibehållas oförändrad.

7 § 1 mom.

I arbetarskyddslagens 7 § stadgas att, där för tillämpning av 3 § i avseende
å visst slag av sysselsättning eller användande av visst slag av maskin,
redskap eller arbetslokal behov finnes av närmare föreskrifter, på Konungen
ankommer att utfärda sådana föreskrifter. Härutinnan utvisar styrelseförslagets
7 § 1 mom. den ändrade lydelse, att å platsen för orden »närmare
föreskrifter» står »närmare bestämmelser, utöver vad i 4—6 §§ stadgas».

Med avseende å denna ändring har socialstyrelsen jttrat.

»Enligt yrkesfarekommitténs mening skulle lagen örn arbetarskydd utgöra
den grundläggande författningen på arbetarskyddets område, vilken författnings
innehåll väsentligen borde vara begränsat till de mer allmänna, bestående
rättsreglerna på nämnda område, under det de erforderliga, kompletterande,
mer speciella eller tillfälliga skyddsföreskrifterna skulle meddelas i
administrativ väg. I överensstämmelse härmed föreslog kommittén aven
befogenhet för Kungl. Majit att, i fall det för viss sysselsättning eller användning
av visst redskap erfordrades ytterligare föreskrifter till förekommande
av olycksfall eller ohälsa i arbetet, förordna därom. Detta bemyndigande
som i något omredigerad form bibehölls i det till lagrådet remitterade
lagförslaget, framkallade från lagrådets sida erinringar av såväl formell som
reell innebörd. Dessa erinringar föranledde Kungl. Majit att. i det tor riksdagen
framlagda lagförslaget utbyta orden ''ytterligare föreskrifter’ mot närmare
föreskrifter’, vilket utbyte förklarades företaget i ändamål att tydliggöra,
att det här endast vore fråga örn preciserade detaljföreskrifter. Därjämte
uteslöts den närmast efter ''ytterligare föreskrifter infogade bestämningen
utöver vad i 4—6 §§ stadgas’.

Sannolikt väsentligen till följd av nu berörda ändring med dess motivering
och den kritik, som låg till grund för ändringen, Ilar förevarande stadgande
hittills endast kommit till tillämpning i ett enda fall, nämligen vid utfärdandet
den 23 maj 1919 av nådiga kungörelsen angående registrering och
besiktning av vissa ångpannor — och jämväl i detta fall icke utan en liss

tV6Såvitt socialstyrelsen kan döma, torde här omförmälda förhållande, som
givetvis rubbat det av yrkesfarekommittén förordade systemet för skyddslagstiftningens
utbyggande, få anses som ett avsevärt, hinder för nämnda
lagstiftnings rationella utveckling. Enligt styrelsens mening vöre det salunda
önskvärt, att ifrågavarande bemyndigande för Kungl. Majit återfinge den
innebörd, som yrkesfarekommittén skäligen kan anses ha velat inlägga dan.
Eör ernående av nämnda syfte synes det måhända icke vara nödvändigt af t
från närmare föreskrifter’ återgå till ytterligare föreskrifter , då Ilar åsyftade
skyddsbestämmelser, liksom för övrigt även bestämmelserna i 4 oell b gg,
alltid måste anses som tillämpningsbestämmelser i förhållande tili de grundläggande
stadgandena i 3 §. Däremot kunde det möjligen vara lämpligt
att till framhävande av den förändrade innebörden av bemyndigandet ater
upptaga bestämningen ''utöver vad i 4—6 §§ stadgas .

Socialstyrelsen• -

Remiss yttranden.

Departements chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 40.

. ®nliSt styrelsen8 mening skulle Kungl. Majit alltså äga att i de fall, där
sa finnes påkalla! med hänsyn till 3 §, utfärda mer preciserade skyddsföreskrifter
dels i
o cf,cy .., 9 ,elle.r 1 6 §>, 0<;fi dels i sådana avseenden, som, ingående under
hkvai 6J ?JO£ts tdl föremål tor någon särskild bestämmelse i lagen.
Med andra ord: Kungl. Majit skulle, givetvis under villkor av förekomsten
av ett mer allmänt behov, äga att meddela allmängiltiga skyddsföreskrifter
under enahanda förutsättningar, som hittills berättigat länsstyrelserna att i
^särskilda fallen förbjuda arbetets fortsättande utan vidtagande av viss
åtgärd. Det eventuella straffansvaret skulle för övrigt i båda fallen hållas
inom samma ram.

Anmarkas ma också slutligen, att yrkesinspektionens chefsmyndighet enligt
ö 8 vid behandling av bland annat här ifrågavarande ärenden skall vara
utrustad med pa visst sätt ordnad representation för arbetsgivarnas och
arbetarnas organisationer.»

Vid det ifrågavarande stadgandet har länsstyrelsen i Jämtlands län anmärkt,
att enligt detsamma skulle, i administrativ ordning kunna givas en
utsträckning av specialföreskrifterna, vars gränser med hänsyn till den allmänna
formuleringen av 3 § icke kunde med säkerhet bedömas. De mot enahanda
stadgande i det äldre lagförslaget på sin tid framställda erinringarna
syntes darfor aga full giltighet även beträffande det ifrågavarande förslaget till
stadgande. Aven länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett något
skäl till ändring i nuvarande stadgande icke vara förebragt. Järnkontoret
har funnit den föreslagna utsträckningen av Kungl. Majits rätt att utfärda
föreskrifter utöver de i lagen lämnade vara ägnad att medföra betänkligheter,
i det att därigenom näringslivet kunde på detta område utan riksdagens
medverkan iklädas förpliktelser, vilkas ekonomiska verkningar vore av den
allra största betydelse. Enahanda synpunkter hava framförts av svenska
arbetsgivareföreningen, som dock icke velat motsätta sig en ändring, detta
med hänsyn till den användning av stadgandet i fråga, som sammanhängde
med bestämmelsen i paragrafens 2 mom. örn förbud mot försäljning av viss
maskin m. m. Föreningen har emellertid uttalat en förhoppning örn varsam
användning av dessa bestämmelser. — Invändningar mot stadgandet i 7 §
1 morn. hava slutligen framställts av åtskilliga handelskam rar i riket.

A andra sidan har kommerskollegium funnit att, med hänsyn till socialstyrelsens
motivering, man torde kunna utgå från att de ifrågasatta föreskrifterna
rörande tillämpningen av 3—6 §§ icke komme att gå utom ramen
för de generella bestämmelserna i lagen och därför komme att utfärdas
endast i fall, där erfarenheten visat behov av mera detaljerade stadganden.
Kollegium funne därför icke anledning motsätta sig den föreslagna avfattningen.

Av socialstyrelsens förevarande ändringsförslag och vad i samband därmed
förekommit föranledes jag att något närmare ingå på den viktiga frågan örn
lagens struktur med avseende a skyddsföreskrifter och deras sanktionerande
medelst tvångsförfarande och straffbestämmelser. Den i skyddsavseende
grundläggande bestämmelsen innefattas som känt i lagens 3 §; de i 4—6 §§
givna föreskrifterna avse allenast att vara mer eller mindre vidsträckt av -

Kungl. Majus proposition nr 40.

fattade tillämpningsbestämmelser. Åsidosättande av föreskrift i 3—6 §§ är
ej direkt belagt med straffansvar, men därest någon ej ställer sig till efterrättelse
vederbörande tillsynsorgans råd eller anvisningar för tillämpning
av en dylik föreskrift, äger enligt 38 § länsstyrelse att på framställning
meddela förbud av visst innehåll med avseende å arbetets bedrivande, vilket
förbud blir gällande, intill dess vissa anvisade åtgärder vidtagas. I 45 §
meddelas sedermera straffbestämmelse för underlåtenhet att ställa sig dylikt
förbud till efterrättelse. Huvudstadgandet i 3 § erhåller således sitt praktiska
innehåll, i den mån detta ej angives i 4—6 §§, genom de av yrkesinspektionens
befattningshavare eller länsstyrelserna meddelade anvisningarna
örn åtgärder. Vidare kan emellertid Kungl. Hajd enligt 7 § meddela närmare
föreskrifter för tillämpning av 3 §, ehuru, på grund av vad under förarbetena
till stadgandet i 7 § förekom, detta fått en ytterst begränsad användning,
och en viss oklarhet kan sägas ännu vidlåda paragrafen. I praktiken
är för närvarande bestämmelsen i 7 § av ytterst ringa nytta, och de
erforderliga närmare skyddsföreskrifterna meddelas i själva verket av yrkesinspektionens
chefsmyndighet i »anvisningar», riktade närmast till inspektörerna
men i andra hand, må man nog säga, till arbetsgivarna. Dessa »anvisningar»
torde på detta sätt även hava stor betydelse för länsstyrelserna
vid utövandet av deras i 38 § reglerade verksamhet.

Huruvida den utveckling, som sålunda ägt rum, i allo är lämplig, torde
kunna ifrågasättas. Genom sina anvisningar utövar chefsmyndigheten självständigt
ett i väsentlig mån bestämmande inflytande på skyddsföreskrifternas
utvecklande. Häremot lärer väl i och för sig intet vara att erinra.
Tvärtom utövar chefsmyndigheten säkerligen medelst sina anvisningar en
nyttig och betydelsefull verksamhet. Det synes emellertid vara olämpligt,
att Kungl. Majit, såsom nu för de flesta fall är händelsen, är praktiskt taget
utesluten från möjligheten att utfärda bestämmelser för närmare tillämpning
av stadgandet i 3 §. Särskilt gäller detta, när fråga är örn bestämmelser,
som i betydelse närma sig föreskrifterna i 4—6 §§. Skyddsbestämmelser
av mera generell natur böra tydligen av principiella och praktiska
skäl kunna meddelas även av Kungl. Majit. Att sådana bestämmelser icke
lämpligen böra helt förbehållas åt lag, stiftad av Kungl. Majit och riksdag
gemensamt, torde å andra sidan med hänsyn till den alltjämt fortskridande
utvecklingen jämväl vara obestridligt. Detta lärer ock vara i viss mån fastslaget
genom nu gällande arbetarskyddslags karaktär, och utvecklingen synes
hava bekräftat riktigheten av denna uppfattning. Sålunda torde en lag av
så speciell beskaffenhet som lagen den 19 februari 1926 (nr 21) angående
förbud i vissa fall mot arbetares användande till målningsarbete, vid vilket
nyttjas blyfärg, lämpligen hava bort utfärdas i administrativ ordning, såframt
möjlighet därtill förelegat. Och de föreskrifter, som en ratificering av den
år 1929 beslutade konventionen angående skydd mot olycksfall för arbetare,
sysselsatta med lastning eller lossning av fartyg, kommer att medföra
rörande arbete i land, böra naturligen helst meddelas i form av en administrativ
författning, vilket också förutsattes vid framläggande av propositionen

Kungl. Majus proposition nr 40.

i ämnei för 1930 års riksdag (nr 71 s. 18), ehuru en viss tvekan gjorde sig
gällande om möjligheten härtill i alla avseenden, en tvekan, som med den
ifrågasatta lydelsen icke skulle hava förelegat. En utveckling i den riktning,
som enligt det sagda ansetts vara den rätta, synes kunna åstadkommas genom
anslutning till socialstyrelsens förut nämnda förslag i fråga örn 7 § 1 mom.
Av den föreslagna lydelsen bör framgå, att Konungens rätt att utfärda närmare
föreskrifter icke är begränsad att avse blott rena detaljföreskrifter i anslutning
till de allmänt hållna föreskrifterna i 4—6 §§ utan avser tillämpningen överhuvud
av 3 §. Det torde emellertid såsom i viss mån liggande i sakens
natur kunna förutsättas, att den befogenhet, som med ett stadgande sådant
som det i 7 § 1 mom. lägges i Konungens hand, icke kommer att tagas
i anspråk för en administrativ lagstiftning av mera vittgående syftning. Vid
bedömande av denna lagstiftnings tillbörliga gränser synes en viss vägledande
betydelse böra tillmätas omförmälda föreskrifter i 4—6 §§. Klart är
också, att allenast då ett verkligt behov av sådana föreskrifter kan påvisas
vara för handen och meddelandet därav finnes lämpligen böra äga rum,
Kungl. Majit skall begagna sig av denna befogenhet.

Mot ett sådant system av föreskrifter, som 3—7 §§ vid bifall till vad nu
föreslagits skulle förete, kunde måhända invändas, att därmed uppräkningarna
i 4 och 5 §§ icke vore till någon egentlig nytta och att man hellre borde
taga steget fullt ut och endast hava kvar 3 §, kompletterad i administrativ
ordning. Med den synnerligen allmänt hållna avfattningen av 3 § är det
emellertid av praktisk betydelse och för arbetsgivarna av stor ekonomisk
vikt, att dess innehåll blir i lagen i huvudsak någorlunda fixerat. Tillvaron
av bestämmelserna i 4—6 §§ bör ock, som nämnt, få en gynnsam återverkan
vid tillämpningen av 7 § 1 mom.

Yad angår straffpåföljd vid överträdelse av föreskrift, meddelad med stöd
av 7 § 1 morn., gäller enligt stadgandet i 52 § arbetarskyddslagen, att
Konungen må vid meddelande av föreskrift med stöd av 7 § tillika utsätta
straff för förseelse mot föreskriften. Ett dylikt stadgande är ock naturligt,
så länge fråga är örn fullt preciserade föreskrifter. Med en utvidgning av 7 §
till att möjliggöra även mera allmänt hållna föreskrifter torde en sanktion,
sådan som den i nuvarande 52 § givna, icke för samtliga fall vara lämplig.
Det synes vara riktigast att jämställa dylik allmänt hållen föreskrift med
skyddsföreskrifterna i 4—6 §§ och således låta bestämmelserna i 38 och
45 §§ sanktionera även de allmänt hållna föreskrifterna jämlikt 7 § 1 mom.
Åt Konungen lärer böra överlämnas att, genom meddelande jämlikt 52 § av
straffbestämmelse i samband med föreskrift enligt 7 § 1 mom. eller underlåtenhet
att lämna dylikt meddelande, avgöra, huruvida föreskriftens sanktionerande
skall ske medelst 52 § eller genom 38 och 45 §§.

7 § 2 mom.

I 7 § 2 mom. av sitt förslag har socialstyrelsen intagit ett stadgande av
innehåll att, därest bestämmelse, som utfärdats med stöd av nästföregående
moment, innefattar förbud mot användande av visst slag av maskin eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

redskap eller del därav eller mot dess användande med eller utan viss anordning,
må ej någon till annan försälja eller till begagnande upplåta föremål,
vars användande är sålunda förbjudet. I 64 § har föreslagits straffbestämmelse
för den, som försäljer eller till begagnande upplåter något i
strid mot förstnämnda stadgande.

Som motivering till nämnda stadgande har socialstyrelsen bl. a. yttrat:

»Redan tidigt framkommo från yrkesinspektionens sida klagomål över
maskintillverkarnas underlåtenhet att förse sina fabrikat med nödiga skyddsanordningar,
och ifrågasattes lagstiftningsåtgärder mot detta missförhållande.
Uti 1903 års riksdagsskrivelse rörande revision av skyddslagstiftningen var
även denna fråga beaktad.

Yrkesfarekommittén, som fann åtskilliga vägande skäl tala för ett statsingripande
i frågan, intog i sitt förslag till lag örn arbetarskydd följande
bestämmelse:

''Tillverkare och försäljare av maskiner, ångpannor eller andra redskap
böra tillse, att dessa vid leverans äro försedda med nödiga skyddsanordningar
och även i övrigt erbjuda nöjaktig säkerhet mot olycksfall.’

Därjämte föreslog kommittén en bestämmelse, sorn'' bemyndigade Kungl.
Maj:t att meddela särskilda föreskrifter i det syfte, som den anförda bestämmelsen
avsåg.

Kommitténs nu angivna förslag gjordes emellertid till föremål för åtskillig
kritik, som föranledde regeringen att ur lagförslaget utesluta omförmälda
bestämmelse. Som främsta skäl härför anfördes, att bestämmelsen, då den
ej kunde göras gällande mot utländska maskinleverantörer, innebure en
orättvisa mot de svenska maskintillverkarna och -försäljarna.

I Danmark infördes redan genom lagen den 12 april 1889 örn åtgärder
till förebyggande av olycksfall vid bruk av maskiner m. m. en viss skyldighet
för maskintillverkare och -försäljare att beakta skyddskraven. I § 8 av
nämnda lag föreskrevs nämligen, att ingen leverantör får utlämna någon av
de i lagen avsedda maskiner, utan att de till täckande av maskinens kugghjul.
drev o. d. påbjudna skyddsdelar medfölja. Fabrikslagen av den 29
april 1913 har i § 18 upptagit och vidare utvecklat tanken på nu berörda
medverkan av personer, stående utom arbetsförhållandet. Utom nyss anförda
förbud, som i viss mån fullständigats, förbjudes sålunda leverans av
maskiner eller maskindelar, vilkas användande på grund av särskild farlighet
förbjudits av vederbörande minister. Därjämte stadgas, att den, som självständigt
förestår monteringen av maskineri, är ansvarig för iakttagandet av
givna föreskrifter angående maskineriets inrättande och uppställning samt
att ägare av kraftanläggning med direkt kraftuthyrning ansvarar för att
kraftöverföringen sker på försvarligt satt.

I det norska, den 11 februari 1922 avgivna (majoritets)förslaget till lag örn
arbetarskydd har man ävenledes i viss mån gått in för ovan berörda idéer.
Sålunda upptager förslagets § 10 följande bestämmelse:

''På framställning av arbetsrådet kail Konungen bestämma, att maskiner,
maskindelar och apparater icke må säljas utan att hava nödvändiga skyddsdelar.
Likaså kan Konungen på framställning av arbetsrådet helt förbjuda
försäljning och användande av vissa slag av maskiner, maskindelar och apparater,
som äro särskilt farliga.’

Enligt socialstyrelsens mening lär det ej kunna bestridas, att det för
skyddsteknikens utveckling och skyddsföreskrifternas genomförande skulle
vara synnerligen önskvärt att få maskintillverkare och -försäljare på något
sätt förpliktade att, i vad på dem skäligen kail ankomma, medverka till

Social styrelsen.

Kungl. Majus proposition nr 40.

skyddslagstiftningens förverkligande. Emellertid torde det vara uppenbart,
att allmänt hållna stadganden i ämnet, såsom yrkesfarekommitténs ovan
citerade bestämmelse, ej torde ha utsikt att medföra några avsevärda verkningar.
Rörande behovet av skyddsanordningar och sättet för deras vidtagande
lära nämligen vanligen meningarna gå i sär. Endast i det fall att
skyddsutrustningen är i detalj reglerad, kan man förvänta tillfredsställande
resultat av ifrågavarande medverkan, och då avsättningen av maskiner i
regel ej är på något sätt geografiskt begränsad, måste nämnda reglering ske
centrali.

•Med hänsyn till vad sålunda anförts har styrelsen, som för övrigt anser
masidntillverharnas intresse för skyddsteknikens utveckling och tillämpning
lia gått avsevärt framåt sedan tiden för avgivandet av yrkesfarekommitténs
betänkande, trott sig lämpligen kunna begränsa sig till att såsom ett senare
moment under 7 § upptaga ett förbud mot försäljning eller upplåtande av
maskin eller redskap eller del därav, vars användande blivit förbjudet med
tillämpning av paragrafens förra moment. En utvidgning på nu angivna
sätt av lagens tillämpning utöver arbetsförhållandet synes ej kunna giva
anledning till några avsevärda betänkligheter men skulle bereda möjlighet
att i mer trängande .fall åvägabringa nyttig medverkan från maskintillverkarnas
och försäljarnas sida.

Sociala rådet. En ledamot av sociala rådet har ansett erforderligt att i förevarande
stadgande utsädes, att detsamma vore tillämpligt endast vid försäljning till
begagnande men ej å försäljning till nedskrotning.

Remiss- Bland myndigheter och sammanslutningar, som i anledning av remiss
yttranden, yttrat sig örn styrelseförslaget, har förevarande stadgande framkallat uttalanden
i såväl tillstyrkande som avstyrkande eller modifierande riktning.
Järnkontoret har funnit stadgandet väl motiverat och obetingat tillstyrkt
detsamma. Svenska arbetsgivareföreningen har, efter uttalande av vissa av
mig vid 7 § 1 mom. berörda betänkligheter, som närmast torde hava avseende
å sistnämnda moment, tillika funnit det icke kunna förnekas, att det
ur arbetarskyddssynpunkt vore mycket värdefullt, örn Kungl. Maj:t, efter att
hava konstaterat, att en viss maskin vore mycket hälsovådlig, kunde omedelbart
förbjuda icke blott användning utan även försäljning av maskiner av
denna typ. Föreningen, som ur denna synpunkt ej velat motsätta sig genomförandet
av bestämmelsen i 7 §, har tillika utalat en förhoppning, att den
makt, som sålunda lades i Kungl. Majis hand, måtte bliva använd med
synnerlig varsamhet.

I avstyrkande riktning har yttrat sig länsstyrelsen i Älvsborgs län, som,
under uttalande att lagen avsåge reglerandet av förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare, funnit bestämmelser, vilka lage utanför detta område,
icke vara lämpliga. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framfört
liknande synpunkter och funnit tveksamt, huruvida det ur arbetarskyddssynpunkt
vore behövligt att kriminalisera försäljning eller upplåtande till
begagnande av här avsedda föremål. Jämväl ur praktisk synpunkt ansåges
dylik kriminalisering olämplig såsom förhindrande föremålens försäljning
till länder, där deras användning ej vore förbjuden. Slutligen hava även
vissa handelskamrar samt Sveriges verkstadsförening avstyrkt stadgandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Vad slutligen angår uttalanden i modifierande riktning har generalpoststyrelsen
ifrågasatt; huruvida ett förbud av så genomgripande betydelse som
det ifrågavarande borde vara ovillkorligt. De fall, där överlåtelse skedde i
syfte att åstadkomma sådan ändring av föremålet, att orsaken till förbudet
mot dess användande bortfölle eller där av omständigheterna uppenbarligen
framginge, att det överlåtna eller upplåtna föremålet icke vore avsett att
komma till användning i rörelse eller företag, varå arbetarskyddslagen ägde
tillämpning, ansåges kunna undantagas från förbudet utan att syftet därmed
förfelades eller dess effektivitet avsevärt minskades. Länsstyrelsen i Uppsala
län har ansett tillräckligt att förbjuda att till begagnande avhända sig
eller upplåta föremål av ifrågavarande beskaffenhet. Länsstyrelsen i Blekinge
län har tillstyrkt omformulering av stadgandet till undvikande av den
tolkning, att försäljning av ifrågavarande maskiner m. m. vore förbjuden
även örn de ej skulle komma till användning i oförändrat skick; försäljning
exempelvis till nedskrotning borde möjliggöras. Även länsstyrelsen i Örebro
län har tillstyrkt omarbetning därhän, att hinder ej förelåge för avyttrande
av maskiner etc. till skrot eller för dess begagnande till ett icke farligt
ändamål eller för dess försäljning utom landet. Länsstyrelsen i Gävleborgs
län har funnit bestämmelsen i fråga principiellt riktig men hemställt örn
förtydligande, så att under bestämmelsen ej inbegrepes helt legitima försäljningar,
såsom till nedskrotning och dylikt. Sveriges industriförbund har
ansett avyttring för export, nedskrotning eller liknande syfte böra vara
straffri. Ungefär enahanda åsikt har uttalats av vissa handelskamrar och
Göteborgs industrikammare.

Vidare har ändring föreslagits av Gävle handelskammare, som ansett
lagbestämmelsen böra förtydligas därhän, att för inträde av straffansvar
förutsattes, att det sålda eller upplåtna uppenbarligen av köparen eller mottagaren
avsetts att användas på otillåtet sätt. Kommerskollegium har förordat
en komplettering i huvudsaklig överensstämmelse med sistnämnda förslag,
men har ock ansett de av vissa handelskamrar påpekade undantagen
från förbudet i fråga örn försäljning för export eller nedskrotning förtjäna
allt beaktande. Kollegium förutsatte, att sådant förbud, som i det föreslagna
stadgandet avsåges, på lämpligt sätt genom yrkesinspektionens försorg
bringades till den därav berörda allmänhetens kännedom. — Förslag
till ändring i stadgandet därhän, att säljare eller upplåtare i god tro bleve
straffri eller att förbudet inskränktes till fall av försäljning eller upplåtelse
under medvetet fördöljande av utfärdat förbud, hava framställts av vissa
handelskamrar och av Göteborgs industrikammare.

Utvidgning av förbudet i fråga har föreslagits av generalpoststyrelsen,
som ansett detsamma böra omfatta även annan överlåtelse än försäljning.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett förbudet böra avse all
avyttring av ifrågavarande maskiner etc. Slutligen har länsstyrelsen i Ostergötlands
län ifrågasatt, huruvida icke, för ernående av likställighet mellan
in- och utländska leverantörer samt för tillgodoseende därjämte i högre grad
av det åsyftade ändamålet, det föreslagna försäljningsförbudet kundo kombineras
med införselförbud av ungefärligen enahanda innehåll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

1929 års
rekommendation
ang.
ansvarighet
i fråga örn
säkerhetsanordningar

å motordrivna
maskiner.

Av de förut omförmälda rekommendationer, som den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1929 beslöt, är en av intresse i förevarande
sammanhang, nämligen rekommendationen angående ansvarighet i fråga örn
säkerhetsanordningar å motordrivna maskiner. Denna åsyftade införande
av lagstadgat förbud mot leverans eller installation av motordrivna maskiner,
som icke äro försedda med i lag föreskrivna skyddsanordningar.

Rörande rekommendationen avgåvos yttranden av Sveriges industriförbund,
järnkontoret, socialstyrelsen samt delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet.

Industriförbundet — som på sätt nyss nämnts uttalat sig för vissa modifikationer
i socialstyrelsens förslag örn försäljnings- och upplåtelseförbud
beträffande maskiner m. m., vilkas användande Kungl. Majit förbjudit eller
allenast under vissa villkor medgivit — har i sitt utlåtande angående rekommendationen
upplyst örn att svenska arbetsgivareföreningen, arbetsgivarnas
ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag och industriförbundet under
våren 1929 tillsatt en särskild kommitté med uppdrag att undersöka orsakerna
till den stegring av olycksfallsfrekvensen, som under de senare åren
inträffat, samt att föreslå åtgärder för dess minskning. I samband med
kommitténs arbete hade särskilt tillkallade sakkunniga gjort undersökningar
rörande de nuvarande skyddsanordningarna inom industrien samt framkommit
med förslag till förbättringar därutinnan.

Denna kommitté hade ansett sig böra rekommendera åt industriföretagen
att, då så lämpligen kunde ske, i leveranskontrakt angående nya maskiner
inrycka bestämmelser rörande desammas förseende med sådana skyddsanordningar,
som föreskrivits av yrkesinspektionen eller som eljest därutöver av
företagen själva ansåges önskvärda. Detta kommitténs förslag stöde således
i full samklang med syftet med rekommendationen.

Industriförbundet har vidare anfört, att införandet av obligatoriska författningsbestämmelser
i nu berörda syfte dock enligt industriförbundets
mening vore olämpligt såsom medförande åtskilliga nackdelar. Vid tillverkning
av en maskin på beställning läte saken visserligen ordna sig, enär
köparen i. så fall vore i tillfälle att precisera sina önskemål beträffande i
lag föreskrivna eller eljest önskvärda skyddsåtgärder. Men i fråga örn leverans
av maskiner av standardtyp ställde sig saken helt annorlunda. Ändringar å
eller speciella anordningar vid sådana maskiner mötte ofta svårigheter att
få utförda genom tillverkaren, och de ställde sig i varje fall betydligt kostsammare,
än örn beställaren själv läte utföra desamma, varvid i övrigt nödig
hänsyn till _ maskinens uppställning o. s. v. kunde tagas. Enhetliga föreskrifter
i olika länder rörande skyddsåtgärder vore i varje fall en nödig förutsättning
för att rekommendationen gåves praktisk tillämpning, då härigenom
införandet av internationellt standardiserade typer möjliggjordes. För
närvarande varierade dessa bestämmelser starkt, och det vore orimligt att
begära, att tillverkarna skulle upplägga skilda typserier för olika länders,
ofta nog mycket begränsade, anskaffningsbehov. Vissa, speciellt amerikanska
tillverkare av standardmaskiner vägrade för övrigt att iakttaga av beställaren
uppgivna, från standardtypen avvikande skyddsanordningar.

_ Med framhållande slutligen av att någon nämnvärd förbättring i skyddshänseende,
utöver den som för vårt lands vidkommande redan vunnes såsom
ett resultat av yrkesinspektionens verksamhet, icke torde kunna uppnås
medelst genomförande av rekommendationen, har industriförbundet ansett
sig icke kunna förorda, att Sverige biträdde densamma!

Järnkontoret — som obetingat tillstyrkt den av socialstyrelsen föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

bestämmelsen om försäljningsförbud m. m. — bar i sitt yttrande angående
rekommendationen framhållit, att några olägenheter här i landet icke försports
av gällande bestämmelser, och att med den noggranna inspektion,
som utövades av vår yrkesinspektion, det syntes vara tämligen uteslutet,
att en maskin — även örn den vid leveransen icke vöre försedd med erforderliga
skyddsanordningar — foges i bruk utan att dylika skyddsanordningar
anbragts. Då sålunda en tillämpning för vårt land av det ifrågavarande
förslaget icke syntes påkallad eller behövlig, har järnkontoret avstyrkt,
att förslaget skulle föranleda någon lagstiftningsåtgärd i Sverige. _

Kommerskollegium — som tillstyrkt socialstyrelsens förslag örn försäljningsförbud
m. m. med vissa ändringar — har i sitt utlåtande rörande rekommendationen
anfört, att kollegium icke kunnat undgå att finna de anförda
betänkligheterna mot att den antagna rekommendationen skulle föranleda
några särskilda lagstiftningsåtgärder i angivet syfte i vårt land val grundade.
Även örn ett obligatoriskt stadgande, varigenom leverans eller installation
av motordrivna maskiner förbjödes, med mindre desamma vore försedda med
här föreskrivna skyddsanordningar, kunde tänkas effektivt genomfört för
inom landet tillverkade maskiner, bleve detta uppenbarligen förenat med
betydande svårigheter och kostnader i fråga om från utlandet levererade
maskiner av därstädes tillverkade standardtyper. Det syntes vara att befara,
att en bestämmelse av ifrågavarande art skulle kunna komma att — exempelvis
beträffande vissa slag av amerikanska arbetsmaskiner, använda inom
verkstadsindustrien — verka såsom en onödig extra pålaga på köparen,
kanske rent av som ett importhinder.

Då vidare av industriförbundets yttrande framginge, att man inom ledande
industrikretsar i vårt land hade sin uppmärksamhet fäst på hithörande förhållanden
och redan vidtagit åtgärder för genomförande på övertygelsens
väg och genom frivillig överenskommelse av nödiga mått och steg i den
riktning rekommendationen avsåge, i den mån sådant läte sig praktiskt
realisera, har kollegium hemställt, att rekommendationen — vilken mäste
sägas förutsätta internationellt godkända skyddsåtgärder, som ännu ej förelåge
— icke måtte föranleda något förslag till ändrad eller utvidgad lagstiftning
på ifrågavarande område.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande framhållit, att därest ett sådant stadgande
som det av styrelsen i dess förslag till arbetarskyddslag upptagna bleve infört,
den i rekommendationen förordade principen syntes bliva för Sveriges vidkommande
på ett lämpligt sätt tillgodosedd.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har anfört,
att rekommendationen syntes förtjäna att uppmärksammas men endast med
ungefär den begränsade tillämpning, som angarns i socialstyrelsens lagförslag.

Genom proposition (nr 71) till 1930 års riksdag inhämtade Kungl. Majit,
såsom tidigare nämnts, riksdagens yttrande angående rekommendationen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Lubeck, anförde:

Såsom framgått av det föregående, har den i förevarande rekommendation
behandlade frågan beaktats i det av socialstyrelsen upprättade förslaget till
reviderad arbetarskyddslag. Då jag ansett mig icke böra för riksdagen framlägga
förslag i frågan, har detta framför allt berott på de praktiska olägenheter
av förslagets genomförande, som framhållits i de återgivna yttrandena.
Därjämte må anföras, att ifrågavarande skyddsanordningar stundom torde
lämpligare anbringas hos vederbörande återförsäljare eller hos köparen själv,
sorn loui taga hänsyn till lokala förhållanden och kanske till kostnadens nedbringande
använda'' förut till andra maskiner använda skyddsanordningar.

Departements chefen.

80 Kungl. Maj.ts propositioyi nr 40.

Jag har således funnit någon åtgärd i anledning av rekommendationen icke
nu böra vidtagas.

Andra lagutskottet hänvisade i sitt utlåtande (nr 17), som av riksdagen
godkändes, till vad utskottet yttrat beträffande rekommendationen angående
förebyggande av olycksfall i arbete — avseende bland annat skrivelse till
Kungl. Majit angående upptagandet av frågan örn revision av arbetarskyddslagen
— samt uttalade, att ej heller utskottet funnit särskilda åtgärder i
anledning av rekommendationen för närvarande böra vidtagas.

Syftet med förevarande bestämmelse i styrelseförslaget liksom ock med
den här avhandlade rekommendationen — att söka få tillverkare och försäljare
av maskiner att medverka till vinnandet av lagens ändamål, såvitt
angår skydd mot olycksfall, härrörande av maskiner —- synes mig i likhet
med socialstyrelsen samt flertalet i ärendet hörda myndigheter och sammanslutningar
synnerligen eftersträvansvärt. Att därvid under arbetarskyddslagens
område en person dragés in, som icke är part i själva arbetsförhållandet,
kan jag icke finna stridande mot lagens grunder och ändamål. Lagens
ändamål är arbetarskydd, och låt vara att den grundläggande bestämmelsen
i dess 3 § endast tager sikte på parterna i arbetsförhållandet, lärer intet
hinder föreligga att utsträcka lagens område till personer, vilka genom sin
verksamhet i avsevärd mån kunna bidraga till lagens effektivitet.

Vad angår förverkligandet av ett dylikt syfte är det naturligen angeläget,
att de lagbestämmelser, som skola meddelas, bliva för näringslivet så litet
besvärande som möjligt. Ur denna synpunkt torde ett stadgande av sådan
läggning som 7 § 2 mom. i styrelseförslaget kunna anses godtagbart. Försäljnings-
och upplåtelseförbudet skulle genom ett dylikt stadgande anknytas
till de föreskrifter, som Kungl. Majit med stöd av 7 § 1 mom. må komma
att utfärda angående användningen av maskiner etc. Yid meddelandet av
dylika föreskrifter lärer Kungl. Majit komma att beakta den verkan, föreskrifterna
kunna hava med hänsyn till stadgandet om försäljningsförbud
beträffande maskinerna. Såsom framgår av vad jag yttrat vid 7 § 1 mom.
är det uppenbart, att Kungl. Majit bör begagna den där föreslagna befogenheten,
endast då ett verkligt behov av föreskrifter kan påvisas vara för handen
och meddelandet därav finnes, med beaktande av alla på frågan inverkande
omständigheter, lämpligen böra äga rum. Sålunda lärer Kungl. Majit vid
uppkommen fråga örn utfärdandet av föreskrifter undersöka, huruvida sådana
olägenheter av ett försäljningsförbud, som omförmälts i de i ärendet avgivna
yttrandena, kunna befaras, och av denna undersökning kommer att bero, örn
föreskrifter skola givas eller icke. De erinringar, som framställts, hava emellertid,
på sätt jag vid redogörelsen för stadgandets närmare utformning strax
skall nämna, föranlett mig att vidtaga ändring i styrelseförslaget för att i
viss mån möjliggöra försäljning av maskiner även utan skyddsanordningar.
Att — såsom min företrädare i ämbetet anfört emot ett försäljningsförbud
beträffande oskyddade maskiner — skyddsanordningar stundom torde lämpligare
anbringas hos vederbörande återförsäljare eller hos köparen själv,
som kunde taga hänsyn till lokala förhållanden och kanske till kostnadens

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

nedbringande använda förut till andra maskiner använda skyddsanordningar,
kan väl vara riktigt, men sådana fall måste antagas bliva sällsynta, då skydden
billigast lära anordnas i samband med maskinernas tillverkning oell äldre
skydds anbringande å nya maskiner merendels icke torde låta sig göra. För
övrigt lära de ändringar, jag ärnar föreslå i 7 § 2 mom. i styrelseförslaget,
bereda viss möjlighet för återförsäljare och köpare att själva påsätta skyddsanordningar.

Enligt socialstyrelsens förslag avser förbudet försäljning eller upplåtelse
till begagnande av föremål, vars användande är på angivet sätt förbjudet.
Med anledning av den kritik, som riktats mot förbudets omfattning, och då
även jag funnit detta hava i styrelseförslaget erhållit på en gång för trånga
och för vida gränser, har stadgandet härutinnan underkastats omarbetning.
För att begynna med den vidtagna utvidgningen av förbudet har i 7 § 2 mom.
av departementsförslaget förbudet föreslagits skola träffa icke blott »försäljning»
utan »överlåtelse» över huvud. Principiella skäl synas tala för en
sådan utvidgning, och det torde även vara av praktisk vikt med hänsyn till
svårigheterna vid överträdelses beivrande, att all slags överlåtelse, således
jämväl exempelvis byte eller avhändande genom gåva, träffas av förbudet.

Med avseende å ändringar uti inskränkande riktning synes det icke vara
erforderligt att förbjuda överlåtelse av föremål, som här åsyftas, i fall där
sådan åtgärd skall vidtagas med föremålet, att det därefter icke vidare är
inbegripet under det ifrågavarande användningsförbudet. Exempel på dylika
fall äro, att en maskin skall av köparen så bearbetas eller ändras, att den
icke längre faller under förbudet, eller att det sålda skall av köparen nedskrotas.
Men vidare lärer överlåtelse även böra tillåtas i fall, där föremålet,
utan att undergå bearbetning eller annan förändring, skall komma till sådan
användning, som icke avses med förbudet. Som exempel på sådana fall må
nämnas, att en maskin är avsedd att exporteras eller skall av köparen begagnas
för ett med hänsyn till dess vanliga användning helt främmande
ändamål (såsom åskådningsmaterial vid undervisning eller dylikt). Vidkommande
de krav, som böra ställas å överlåtarens uppfattning av medkontrahentens
avsikter med föremålet, lärer överlåtaren böra vara skyddad, därest,
trots att han iakttagit tillbörlig försiktighet vid överlåtelsen, med föremålet
likväl förfares på otillåtet sätt. Å andra sidan synes man kunna ställa stora
fordringar på överlåtarens försiktighet. Det torde kunna fordras, att en
person icke inlåter sig på en dylik överlåtelse, med mindre han kan antaga
för visst, att med föremålet skall så förfaras, som, enligt vad förut är sagt,
gör överlåtelsen tillåten.

De nämnda undantagsbestämmelserna hava i den föregående framställningen
hänförts till regeln örn förbud mot överlåtelse. Med avseende å förbudet
mot upplåtelse till begagnande torde motsvarande undantag hava
skäligen ringa praktisk betydelse, men då sådan betydelse icke synes alldeles
saknas, lärer vara lämpligt, att undantagsbestämmelserna ansluta sig även
till sist omförmälda förbud.

Bihang till riksdagens protokoll 1031. 1 sami. 34 haft. (Nr 40.)

2269 80 6

Social styrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

I enlighet med vad sålunda yttrats hava bestämmelserna i 7 § 2 mom.
i departementsförslaget avfattats. Med denna lydelse synas de mot styrelseförslagets
motsvarande bestämmelser gjorda erinringarna hava blivit tillbörligen
beaktade. Att, såsom av en länsstyrelse föreslagits, uppställa förbud
mot införande i riket av föremål, vars användande är förbjudet, torde knappast
vara nödvändigt. Det är icke föremålets förekomst i landet i och för sig,
som man önskar förhindra. Ett införande av varan till riket kan i förevarande
hänseende sägas motsvara varans tillverkning inom landet, och sådan tillverkning
blir ju icke förbjuden.

För effektiviteten av det uppställda förbudet lärer vara nödvändigt, att
överträdelse av detsamma belägges med straff. Stadgande härom’ är upptaget
i 45 § av departementsförslaget.

7 § 3 mom.

Styrelseförslaget upptager i 8 § en bestämmelse av huvudsakligen det
innehåll, att där arbete, som icke är underkastat lagen och icke är att
hänföra till skeppstjänst, bedrives under sådana förhållanden, att därmed
sysselsatta personer uppenbarligen utsättas för allvarlig fara till liv eller
hälsa, Konungen må förordna, att lagen, i vad den åsyftar att förekomma
olycksfall och ohälsa, i erforderlig mån skall äga tillämpning å arbetet,
ävensom, i fall, där arbetare icke användes till arbete för arbetsgivares räkning.
meddela de särskilda föreskrifter, som för tillämpningen kunna vara
påkallade.

Till motiverande av denna bestämmelse har socialstyrelsen yttrat:

»Lagen örn arbetarskydd är, såsom förut berörts, enligt ingressen till 1 §
inriktad på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, varav bl. a. följer,
att den icke äger tillämpning å sådana slag av verksamhet, som falla utom
nämnda förhållande. Dylik verksamhet förekommer exempelvis i sådana
fall, där några personer utföra arbete för egen räkning, såsom inom den
produktiva kooperationen. Men lagen är ej heller enligt samma lagrum
tillämplig å alla de slag av verksamhet, som falla inom ett arbetsförhållande
— sådan verksamhet som icke är att hänföra tilj rörelse eller ''särskilt arbetsföretag’
är sålunda fritagen från lagens tillämpning. I regel äro nog
båda de här berörda begränsningarna av lagens tillämplighet väl motiverade,
men fall förekomma, då det måste anses beklagligt, att lagen med hänsyn
därtill icke kan göras gällande till avvärjande av hotande yrkesfara. Vad
här anförts äger giltighet jämväl i avseende å de slag av arbete, som åsyftas
i undantagsbestämmelserna i 1 § a) och b) — beträffande det i c) undantagna
arbetet gäller särskild lagstiftning.

Under sin verksamhet har yrkesinspektionen gång på gång råkat på fall,
där dess ingripande ehuru väl behövligt icke varit möjligt på den grund,
att lagen örn arbetarskydd icke varit tillämplig. Särskilt har kanske detta
missförhållande gjort sig märkbart beträffande användningen av en del äldre
ångpannor. En ångpanna, som inneliaves av en kooperativ sammanslutning
och skötes allenast av dess medlemmar eller som äges av en person, vilken
för dess skötsel anlitar allenast medlemmar av sin familj, faller utom yrkesinspektionens
befogenhetsområde och kan undandragas besiktning och provning
hur länge som helst — hur gammal och dålig pannan än är.

Möjligen kunde’ det ifrågasättas, att man skulle söka avhjälpa nu antydda

Kungl. Majus proposition nr 40.

missförhållanden genom olika lagstiftningsåtgärder, avpassade med hänsyn
till de olika grupperna av iakttagna fall. Enligt styrelsens förmenande skulle
emellertid ett dylikt förfarande möta stora svårigheter och ändock icke giva
tillfredsställande resultat. Ett generellt bemyndigande för Kungl. Majit att
åvägabringa rättelse synes vara att föredraga.

Såsom ovan antytts, skulle det endast under exceptionella omständigheter
och i den män så erfordrades ifrågakomma att frångå eljest gällande
regler för lagens tillämplighet, och har styrelsen såsom kännetecknande för
ett dylikt förhållande föreslagit, att de med arbetet i fråga sysselsatta personerna
skulle ''uppenbarligen utsättas för allvarlig fara till liv eller hälsa’.

Härmed sammanhänger, att den utsträckta tillämpningen endast skulle kunna
ifrågakomma beträffande bestämmelserna till skydd mot olycksfall och ohälsa.

Vidare föreslås, för att bereda bästa möjliga handläggning av dessa frågor,
att de skola avgöras av Kungl. Majit, och skulle socialstyrelsen enligt 58 §
vid sin eventuella förberedande behandling av frågorna biträdas av arbetsgivar-
och arbetarrepresentanter. Givetvis skulle åt Kungl. Majits beslut i
en fråga av förevarande slag, där omständigheterna så påkallade, kunna givas
allmängiltig tillämplighet.

I sådana fall, där verksamheten ej faller inom ett arbetsförhållande och
man sålunda saknar arbetsgivare och arbetare, torde det icke låta sig göra
att blott förordna örn lagens tillämpning i visst eller vissa avseenden, enär
lagen uttryckligt eller underförstått förutsätter förliandenvaron av nämnda
två parter. Det torde sålunda bli nödvändigt att i dylika fall något omformulera
de erforderliga bestämmelserna — särskilt till klargörande å vilken
eller vilka ansvaret för bestämmelsernas iakttagande skall ligga. För sistberörda
ändamål synes man lia anledning undersöka, huruvida någon eller
några personer intaga en rättsligt erkänd ledarställning gent emot de övriga
inom företaget sysselsatta — i annat fall torde man få lägga ansvaret
på samtliga eller möjligen vissa av de arbetande själva.»

Vid sammanträde med sociala rådet har uttalats den åsikten, att stad- Sociala rådet.
gandet borde avfattas mera koncist och dess tillämpning begränsas till den
grupp bestämmelser i lagen, som åsyftade förekommande av olycksfall och
ohälsa.

Mot stadgandet i 8 § har länsstyrelsen i Uppsala län yttrat, att det före- RemUs slagna

bemyndigandet för Konungen syntes gå alldeles för långt, samt att yttranden.
åtminstone borde utsägas, att förordnande endast kunde gives beträffande
visst arbetsställe och tills vidare eller för viss tid. Länsstyrelsen i Jämtlands
län har ansett stadgandet i fråga äga en innebörd, som folie utanför
lagförslagets rubrik och dess huvudregel i 1 §. Stadgandet vore ock otydligt.
Det syntes tillräckligt för dess användbarhet, att någon utsatte sig
eller annan för fara av viss högre grad. Det vore ej säkert, att de föreskrifter,
som man tänkte sig bliva meddelade med stöd av stadgandet, skulle
inskränka sig till att sätta arbetarskyddslagen i tillämpning på ett visst område
utanför densamma, utan helt nya stadganden syntes kunna givas, ovisst
i vilken anslutning till lagen. En sådan administrativ lagstiftning vore ej
lämplig. Därest behov av skyddsbestämmelser utöver lagen förelåge, borde
efter utredning lagförslag i vanlig ordning utarbetas. Kunde ej en tillräcklig
precisering av behovet av en lagbestämmelse lämnas, vore antagligt,
att bestämmelsen kunde undvaras. — Slutligen har länsstyrelsen i Väster -

Departements

chefen.

Kungl. Majus proposition nr 40.

norrlands län hemställt, att gränserna för befogenheten att förordna örn utvidgad
tillämplighet av lagen måtte förtydligas.

Enligt det ifrågavarande stadgandets lydelse och motivering skulle Kungl.
Majit med stöd därav kunna meddela såväl allmängiltiga föreskrifter för visst
slag av arbete som ock föreskrifter med giltighet allenast för visst givet fall.
Vad angår allmängiltiga föreskrifter har man eljest vid lagens avfattande
låtit sig angeläget vara att noggrant angiva det arbete, som skall av lagen
omfattas. Enligt styrelseförslagets 8 § skulle däremot Kungl. Majit kunna
meddela allmängiltiga föreskrifter rörande praktiskt taget allt arbete, som i
1 § undantagits från lagens tillämpning, således dels de i nämnda paragraf
under a) oell b) särskilt undantagna slagen av arbete, dels allt till rörelse eller
»särskilt arbetsföretag» icke hänförligt arbete, vari förekomma arbetsgivare
och arbetare i 2 §:s mening, exempelvis hushållsarbete, dels ock slutligen
arbete, i fråga varom man icke kan röra sig med dessa begrepp, såsom viss
kooperativ verksamhet. Härmed skulle den begränsning man i 1 § ålagt
sig, såvitt angår skyddsföreskrifter, åter vara uppgiven. Ett dylikt stadgande
skulle innebära, att Kungl. Majit finge makt att ensam vidtaga högst betydelsefulla
utvidgningar av tillämplighetsområdet för den av Konung och riksdag
gemensamt stiftade lagen. En sådan befogenhet för Kungl. Majit synes icke
böra ifrågasättas. Det torde svårligen kunna göras gällande, att ett möjligen
föreliggande, av styrelsen åsyftat behov av utsträckning utav lagens tillämpningsområde
icke skulle kunna tillgodoses genom att kompletterande bestämmelser
meddelades i lagen själv. De i 8 § i styrelseförslaget förekommande
begränsningarna medelst orden »uppenbarligen» och »allvarlig fara» torde
för övrigt visa, att de förhållanden man med stadgandet velat nå äro av den
beskaffenhet, att en lagstiftning, tillkommen i samma ordning som arbetarskyddslagen,
väl bör hinna avvaktas. Då emellertid någon utredning rörande
omfattningen och styrkan av det åsyftade behovet icke föreligger, kunna
åtminstone för närvarande inga kompletterande lagbestämmelser föreslås.

Beträffande åter frågan örn lämpligheten av ett stadgande, som möjliggör
Kungl. Majits ingripande i särskilda fall, synes man böra komma till ett
annat resultat. Å arbetsområden, som man enligt reglerna i 1 § velat hålla
utanför lagens tillämpningsområde, torde enstaka fall kunna förekomma, då
arbete bedrives under förhållanden, som uppenbarligen för därmed sysselsatta
personer medföra allvarlig fara för olycksfall. Det synes icke tillfredsställande,
att samhället i sådana fall skall vara alldeles utan möjlighet att
inskrida till förekommande av olycksfall. Stundom är det fråga örn arbete,
vilket — såsom exempelvis kooperativt produktionsarbete — föga skiljer sig
från det enligt 1 § med lagen skyddade arbetet. Å det hemindustriella
arbetsområdet torde ock fall förekomma, som lämpligen borde kunna nås
av ett stadgande sådant som det nu ifrågasatta. Sådana fall torde ock
någon gång kunna föreligga i fråga örn arbete, som bedrives av medlemmar
av arbetsgivarens familj.

På grund härav har i departementsförslaget såsom ett tredje moment av
7 § upptagits ett stadgande, motsvarande bestämmelsen i styrelseförslagets

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

8 § men möjliggörande lagens utsträckta användning allenast »i visst fall»
enligt Kungl. Maj:ts förordnande. Jag har vidare ansett stadgandet böra
begränsas därhän, att arbetarskyddslagen allenast i vad den åsyftar att förekomma
olycksfall skall kunna bliva tillämplig å arbetet i fråga. Vad som
anförts om behovet av lagens utsträckande synes tala för en dylik begränsning,
och då i detta fall lagens utsträckande skall kunna ske genom beslut
i administrativ ordning, torde det vara särskilt viktigt, att utvidgningen ej
sker längre än nödigt är.

Särskilda föreskrifter rörande minderårigras användande i arbete.

De i 20 § av socialstyrelsens förslag vidtagna förändringarna i förhållande
till 8 § i den nuvarande lagen hava delvis sin grund däri, att arbetstidslagen
var inarbetad i nämnda förslag. Jämväl i den man denna grund ej
föreligger, har jag ansett lagens 8 § böra bibehållas oförändrad.

Enligt 21 § av socialstyrelsens förslag har i stadgandet i 9 § av nuvarande
lag vidtagits den ändringen, att den ålder, som minderårig skall hava uppnått
för att över huvud få användas till arbete, som avses med lagen, höjts
från 12 till 13 år. Vidare skall enligt styrelseförslaget intygsbok utfärdas
för envar minderårig och ej blott såsom nu (15 § i lagen) för dem, som
sysselsättas i industriföretag av något större omfattning.

I denna del har styrelsen såsom motivering anfört:

»Den allmängiltiga minimiåldern för arbetsanställning, som hittills varit
12 år har styrelsen ansett lämpligen kunna höjas till 13 år. Barn under
sistnämnda ålder äro i regel alltför litet utvecklade, såväl kroppsligen som
andligen, för att lämpligen kunna utsättas för de risker och påfrestningar,
arbetet lios främmande arbetsgivare vanligen medför. Med den ålder barnen
numera i regel lia vid avgång från folkskolan torde den föreslagna höjningen
för övrigt i stort sett knappast bli märkbar.

Den gällande betingelsen i fråga örn erhållet tillstånd att lämna folkskolan
eller att tillståndet skall vara meddelat, efter det den minderårige
fyllt 13 år, har såsom numera överflödig uteslutits. Enligt § 48 i den förnyade
folkskolestadgan den 26 september 1921, sådan denna paragraf lyder
i Kungl. Maj:ts kungörelse den 8 maj 1925, kan nämligen dylikt tillstånd
numera ej erliållas förrän vid läsarets utgång under det kalenderår, då lär jungen

fyller 14 år. ... .

'' Skyldigheten för arbetsgivare att vara försedd med mtygsbocker tor de minderåriga
arbetare han använder har enligt 15 § i den nu gällande arbetarskyddslagen
varit begränsad till att gälla för den s. k. fabriksmässiga industrien,
d. v. s. de arbetsställen, där industriellt arbete bedrives i viss, något
större omfattning. Rörande andra arbetsställen, där minderåriga sysselsättas,
t. ex. inom det mindre hantverket, föreskriver lagens 32 §, att arbetsgivaren
skall vara försedd med intyg örn de minderårigas ålder och, där användandet
ej allenast avser ferietid, att de inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen
eller däremot svarande kunskaper och färdigheter eller ock erhållit
behörigt tillstånd att lämna folkskolan. . ,

Brån yrkesinspektionens sida ha framförts klagomål beträffande sistberörda
bestämmelse. Arbetsgivarna hade ofta svårt att ludia ordning pa de

20 § i
styrelseförslaget.

Social styrelsen.

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition yir 40.

föreskrivna intygen, och bestämmelsens efterlevnad lämnade mycket övrigt
att önska. Bestämmelsen gav även anledning till erinran i det avseendet
att intygen, som vanligen vörö original, ej sällan förkommo. Önskvärt vöre

med in tygsbok1 ^ ^ mmderåri»a arbeta™a i här åsyftade företag försågos

Styrelsen har funnit nu berörda förslag beaktansvärt. Visserligen har
med mtygsbockerna mahanda i främsta rummet åsyftats att tillskapa ett
underlag för den fortlöpande läkarkontrollen å de minderåriga industriarbetarna
men dessa bocker lia även befunnits väl ägnade att tjäna såsom identitetshandlingar
samt till att på ett praktiskt sätt lämna upplysningar örn
e minderårigas skol- och arbetsförhållanden. Någon avsevärt ökad belastning
for arbetsgivarna eller de minderåriga skulle den ifrågasatta förändrmgen
ei heller medföra då läkarundersökningarna och -besiktningarna
fortfarande endast skulle galla de större företagen. Beträffande sådana minderåriga
arbetare, som tidvis arbeta i större och tidvis i mindre företag
skulle förändringen tydligtvis ställa sig fördelaktig. Anmärkas må för övrigt
att genom den i 26 § föreslagna förenklade bestämningen av de större
(fabnksmassiga) arbetsställena från dessa skulle komma att avskiljas ett icke
obetydligt antal arbetsställen, där arbetsgivaren hittills varit försedd med
intygsbocker.

Med hänsyn till här berörda förändring har styrelsen, för att underlätta
åtkomsten av intygsbocker, i 50 § föreslagit ett tillägg, varigenom jämväl
vederbörande skolföreståndare skulle bemyndigas att utfärda dylika böcker
bkolforestandaren skulle givetvis, i likhet med vad nu enligt Kungl. Makts
kungörelse den 31 december 1912 gäller för pastor, berättigas att för utfärdande
av mtygsbok tillgodoräkna sig viss ersättning, och önskvärt synes
vara att folkskolans kr]ungar vid avgången från skolan i regel försåges nied

I remissyttrandena hava endast undantagsvis betänkligheter uttalats mot
höjningen av åldersgränsen, och då allenast i vad den avser arbete under
ferier i andra än fabriksmässiga förhållanden. Ändringen har ock av mig
godtagits. Jämväl styrelsens förslag, att för envar minderårig arbetare intygsbok
skall utfärdas, har jag funnit ändamålsenligt. Det torde knappast
vara nödvändigt att, såsom domänstyrelsen hemställt, härvid göra något
undantag beträffande minderårig, som användes till skogsarbete. Ej heffer
har jag funnit nödigt att, i enlighet med ett av svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet i dess förut omförmälda skrivelse gjort uttalande, meddela
en allmän föreskrift örn att, innan minderårig får användas till arbete,
mtygsboken skaff innehålla läkarintyg, utvisande att den minderårige är
lampad för att börja arbeta. Det torde vara tillräckligt, att intygsboken
innehåller läkarintyg i de fall, som angivas i 10 § av departementsförslaget.

I övrigt hava vid formuleringen av förevarande paragraf några formella
ändringar skett i motsvarande av socialstyrelsen föreslagna stadgande.

Börande visst i 12 § upptaget undantag från förbuden i 9 S skaff nämnas
under 10—12 §§.

10-12 §§.

Enligt arbetarskyddslagen 9 § andra stycket må minderårig icke användas
till arbete å de industriella arbetsställen av något större omfattning, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

omförmälas i 15 §, förrän elen minderårige fyllt 13 eller, vad angar flickor,
14 år. Härutinnan innehåller styrelseförslaget i 22 § en väsentlig förändring.
Enligt detta stadgande skulle minderårig under 14 år icke få användas till
något slags industriellt arbete eller byggnadsarbete, även örn det ej är att
hänföra till industriellt arbete, och ej heller till transportarbete. Yad sålunda
stadgades skulle dock icke gälla distribution av varor eller uträttande av
bud eller ärenden. Ett ytterligare undantag — motsvarande nuvarande arbetarskyddslags
undantag i dess 16 § andra stycket beträffande sådant lätt
arbete, som bedrives i fria luften och fortgår allenast under kortare tid av
året samt icke regleras av samband med mekaniskt driven arbetsprocess,
upptages i styrelseförslagets 27 §.

Den i 11 § arbetarskyddslagen stadgade minimiåldern, 15 år, för minderårigs
användande till arbete under jord i stenbrott eller gruva motsvaras
i styrelseförslagets 23 § av minimiåldern 16 år.

Med avseende å de nya reglerna i 22 och 23 §§ har socialstyrelsen

anfört:

»Sedan i nästföregående paragraf angivits den allmänna minimiåldern i
fråga örn barns användande till arbete, fastställes i förevarande paragraf en
något högre ålder, 14 år, såsom villkor för deras sysselsättande med industriellt.
byggnads- eller transportarbete. Denna gradering, vartill nu gällande
bestämmelser lämna en förebild, torde få anses motiverad av den
större yrkesfara, som nu nämnda verksamhetsgrenar i regel lära erbjuda.

De bär föreslagna bestämmelserna innebära flera förändringar. I framsta
rummet märkes, att 14-årsgränsen skulle komma att gälla järnväg för manliga
minderåriga inom den större (fabriksmässiga) industrien — hittills bär
åldersgränsen inom detta slag av verksamhet varit 13 år for gossar och 14
år för flickor. Vidare skulle 14-årsgränsen komma_ till tillämpning även folden
mindre industrien (hantverket) samt för byggnads- och transportverksamhet.
Beträffande de två senare slagen av verksamhet skulle dock förändringen
sannolikt få föga praktisk betydelse, då dels dessa verksamhetsgrenar
använda relativt få minderåriga arbetare och dels distribution av
varor och uträttande av bud eller ärenden (springgöra) blivit undantagna.

Frågan örn åldersgränsens höjning har varit föremål för övervägande med
hänsyn till en i Washington år 1919 av internationella arbetskonferensen
antagen konvention angående fastställande av minimiålder för barns användande
till industriellt arbete, vilken konvention såsom sådan ålder upptager
14 år. Sveriges delegation för det internationella socialpolitiska samarbetet
har efter inhämtande av yttranden från socialstyrelsen, skolöverstyrelsen och
Sveriges hantverksorganisation den 11 augusti 1922 yttrat sig i trugan till
Kungl. Maj:t och därvid förordat ratificering för Sveriges del av konventionen.
Delegationen, som anser det vara i hög grad önskvärt, att minderåriga
under 14 år fritagas från arbete hos främmande arbetsgivare, framhåller
till stöd för sitt berörda förord särskilt, att åldern för avgång från
folkskolan småningom höjts, så att man numera med en till 14 år förhöjd
åldersgräns för anställning inom industrien och jämförliga verksamhetsgrenar
ej skulle behöva befara någon egentlig sysslolöshetsperiod efter skol 8aIfftyrelsen

har från social synpunkt funnit övervägande skäl tala för den
föreslagna åldersförhöjningen. Utöver de siffror rörande åldern för avgång
från folkskolan, som '' delegationen anfört, må framhållas att, enligt den nu -

Social styrelsen.

Kungl. Majus proposition nr 40.

mera tillgängliga statistiken för redovisningsåret 1920—1921 uppgick avgångsåldern
i genomsnitt till 13.49 — för året 1915—16 var den 13.25 ».
Enligt yrkesinspektörernas berättelser utgjorde av samtliga de läkarbesiktigade
minderåriga, d. v. s. de minderåriga som sysselsattes å ''fabriksmassiga
arbetsställen, 13-åringarna (jämte de fåtaliga 12-åringarna) åren

„ ®''52 0/°'' aren 1916—18 6.23 %, åren 1919—21 4.44 % och åren

1922—24 3.oo % 2.

Anmärkas bör mahanda i detta sammanhang, att för minderårig, som användes
inom handelsföretag — vare sig som butiksbiträde, på lagret eller
som springpojke — enligt styrelsens mening alltid skulle gälla 13-årsgränsen.

Med hänsyn till lindeij ordsarbetets i regel farliga beskaffenhet har förevarande
åldersgräns (23 §) ansetts böra höjas från 15 till 16 år.»

Sociala rådet. Beträffande 22 § Ilar vid sammanträde med sociala rådet en arbetsgivarrepresentant
yttrat betänksamhet mot åldersgränsens höjande, enär detta
sannolikt skulle bereda svårigheter för yrkesutbildningen och i många fall
medföra sysslolöshet inemot ett år efter slutad skolgång. Å andra sidan
hava arbetarnas representanter ansett sådana ändringar i minderårighetsbestämmelserna
vara önskvärda, som möjliggjorde anslutning till Washingtonkonventionen
angående barns minimiålder; några svårigheter för yrkesutbildningen
ansåges ej komma att uppstå. En arbetarrepresentant har till
undvikande av sysslolöshet för de minderåriga ansett önskvärt, att möjlighet
bereddes yrkesinspektionens chefsmyndighet att i särskilda fall bevilja
undantag från huvudregeln, såframt detta kunde ske utan att man komme
i strid med konventionen.

Remiss- Mot de skärpningar i gällande bestämmelser, som styrelseförslagets 22 §
y innehaller, liava i remissyttrandena åtskilliga betänkligheter och gensagor

framförts. Av järnkontoret och Sveriges industriförbund har framhållits,
att svårigheter för yrkesutbildningen skulle genom förslaget i vissa fall
uppstå, i det att i många fall tidig sysselsättning i yrket vore en ovillkorlig
förutsättning för ernående av nödig yrkesskicklighet. Från flera håll, däribland
de senast nämnda, har ock, med erinran örn den mellantid,’ som
stundom uppstår mellan skolgångens avslutande och uppnåendet av 14 års
ålder, framhållits den fara sysslolösheten utgör särskilt för ungdom i den
mottagliga ålder, varom här är fråga. Vidare har framhållits, att vederbörandes
ekonomiska förhållanden stundom skulle göra förbudet tyngande.

Till mildrande av förbudet i 22 § har i åtskilliga yttranden, bl. a. av
svenska teknologföreningen, föreslagits införandet av möjlighet till dispens.
Kommerskollegium har, med åberopande av vissa yttranden, däri liknande
uttalanden gjorts, förordat en bestämmelse — utöver styrelseförslagets 27 §
vaiigenom i sådana fall, där särskilda omständigheter därtill föranleda,
såsom tidigt slutad skolgång, tidig kroppsutveckling samt ömmande ekonomiska
förhållanden, individuell dispens kunde medgivas av den lokala inspektionsmyndigheten.

1 .5°tsAarande siffra utförde för redovisningsåret 1925—1926 enligt sedermera erhållna
uppgifter 13.41.

.. \ senare erhållna uppgifter utgjorde motsvarande procenttal för år 1925 2.65

för år 1926 2.29, för år 1927 2.27, för år 1928 2.04 och för år 1929 2.28.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 89

Även den i 23 § föreslagna åldersförhöjningen har från vissa håll avstyrkts.

Vad angår berörda konvention må ytterligare nämnas, att den internationella
socialpolitiska delegationen i sitt förut omförmälda yttrande i anledning
av memorandum från internationella arbetsbyråns direktör beträffande
frågan örn Sveriges anslutning till konventionen anfört bl. a. följande. Det
av socialstyrelsen föreslagna stadgandet, varigenom möjlighet till undantag
från fjortonårsåldern skulle medgivas beträffande visst lättare arbete i fria
luften, skulle onekligen i vissa fall kunna strida mot konventionen, men
torde socialstyrelsen hava funnit denna eventuella konflikt vara av så liten
betydelse, att den icke ansetts hindra ratificeringen. Med hänsyn till den fortgående
nedgången av antalet i den fabriksmässiga industrien använda trettonåringar
hade delegationen, i överensstämmelse med den mening, som förut uttalats
av den tidigare arbetande, för samma ändamål tillsatta delegationen,
ävensom av socialstyrelsen, ansett, att den svenska lagstiftningen borde kunna
ändras på sådant sätt, som möjliggjorde ratificering. Mot detta delegationens
uttalande reserverade sig emellertid de båda arbetsgivarerepresentanterna med
hänvisning till de betänkligheter, som näringslivets representanter uttalat
mot en höjning pver huvud taget av den allmänna minimigränsen till 14 år.

Därjämte påpekade reservanterna, att en anslutning till konventionen skulle
omöjliggöra de av kommerskollegium föreslagna lättnaderna i form av möjlighet
till individuell dispens i de fall, då särskilda omständigheter därtill föranleda.

Konventionen har numera ratificerats av följande aderton stater, narn- Ratifikation
ligen Belgien, Bulgarien, Chile, Danmark, Estland, Grekland, Irländska Fri- Vashington?
staten, Japan, Jugoslavien, Kuba, Lettland, Luxemburg, Nederländerna, Polen, konventionen
Rumänien, Schweiz, Storbritannien och Tjeckoslovakien. ^/tdmTför

I detta sammanhang torde jag jämväl böra meddela, att frågan örn revision hams anny
konventionen för närvarande är under behandling hos internationella vändande i

^ industriellt

arbetsorganisationen. arbete.

I samtliga av internationella arbetskonferensen antagna konventioner förekommer
nämligen en bestämmelse, som föreskriver, att internationella arbetsbyråns
styrelse minst en gång vart tionde år skall tillställa konferensen
en rapport rörande respektive konventions tillämpning samt taga under
övervägande, huruvida på konferensens dagordning bör upptagas frågan om
revision eller modifikation av konventionen. I enlighet härmed hava nu för
första gången dylika revisionsfrågor upptagits till behandling inom organisationen
beträffande de tidigast i kraft trädda konventionerna, däribland
den nu behandlade. Jag torde i ett annat sammanhang få tillfälle att återkomma
med en närmare redogörelse för denna behandling och den svenska
regeringens ståndpunkt till densamma och vill här endast nämna, att under
den förberedande handläggningen av revisionsfrågan svenska regeringens
representant i internationella arbetsbyråns styrelse framställde ett — sedermera
skriftligen utfört — yrkande därom, att styrelsen måtte till närmare
övervägande upptaga frågan örn revision av konventionen. Den jämkning i

Departementschef
e.)\.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

denna, som därvid ifrågasattes, innebar, att vederbörande myndigheter skulle
kunna lämna dispens från förbudet mot användande av minderåriga under 14 år
i sådana fall, då fråga vore örn ett särskilt lätt arbete, som icke kunde erbjuda
någon fara för olyckshändelse eller sjukdom. Eventuellt ifrågasattes att komplettera
en dylik undantagsregel genom en annan bestämmelse, enligt vilken
staterna skulle vara skyldiga att underrätta arbetsbyrån örn de slag av industriell
verksamhet, för vilka dylika dispenser medgivits. Den svenske representantens
yrkande innebar närmast, att styrelsen skulle, samtidigt som revisionsfrågan
i dess helhet underställdes regeringarnas prövning, särskilt fästa deras uppmärksamhet
på denna punkt. Nämnda yrkande avslogs emellertid av styrelsen,
vilket lärer innebära, att styrelsen vid det sammanträde i januari
1931, då definitivt avgörande skall träffas örn huruvida fråga örn revision av
någon punkt av konventionen skall upptagas på dagordningen för internationella
arbetskonferensens sammanträde i maj och juni 1931, kommer att fatta beslut
örn att icke på dagordningen uppföra sådan fråga. Sedermera kan visserligen
samma yrkande framställas vid nämnda sammanträde, men beslut i
ämnet kan då icke fattas förrän vid konferenssammanträde påföljande år.

Socialstyrelsens ändringsförslag vid 22 § stå, såsom ock av motiveringen
framgår, i samband med frågan örn vårt lands ställning tili det förenämnda
i Washington år 1919 antagna förslaget till konvention angående fastställande
av minimiålder för barns användande till industriellt arbete. Ändringsförslagen
torde kunna sägas stå i överensstämmelse med denna konvention,
men det i 27 § av styrelsens förslag upptagna undantagsstadgandet beträffande
visst lättare arbete i fria luften — med motsvarighet i 16 § andra
stycket i gällande lag — innebär en möjlighet till dispens från förbudsbestämmelserna,
vartill konventionen icke äger någon motsvarighet.

Att Sverige, på sätt delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet förordat, giver sin anslutning till ifrågavarande konvention, är
naturligtvis i och för sig önskvärt. Tydligen kan emellertid vårt land icke
ansluta sig till en internationell konvention av den beskaffenhet som den
ifrågavarande, därest denna anslutning skulle förutsätta antagandet av bestämmelser,
som icke lämpade sig för de hos oss rådande förhållandena.

Yad nu de ifrågasatta ändringarna beträffande minimiålder för visst arbete
och gränserna för detta arbetsområde angår, lärer mot socialstyrelsens
positiva förslag i dessa delar några befogade invändningar knappast vara att
framställa. Det måste betecknas såsom önskvärt att förekomma, att så unga
personer som trettonåringar utföra arbete åt främmande arbetsgivare under
mera krävande förhållanden. Det motsvarande torde gälla femtonåringars
användande till arbete under jord i stenbrott eller gruva. Vad beträffar de
andragna svårigheterna genom förbud, sådana som de föreslagna, för utbildningen
i vissa yrken, vilka svårigheter torde uteslutande gälla minderåriga
under 14 år, kan det ej gärna antagas, att ett förbud omfattande så ringa
tidrymd som det ifrågavarande i praktiken skulle avse — i genomsnitt omkring
ett halvt år — skulle kunna för yrkesutbildningen medföra'' någon allvarlig
olägenhet. Olägenheten bleve sannolikt i allmänhet blott den, att

Kungl. Majus proposition nr 40.

tidpunkten för den unge arbetarens ernående av full yrkesskicklighet uppskötes
med motsvarande tidrymd.

Större betydelse torde böra tillmätas den anförda olägenheten, att en
tidsperiod av sysslolöshet kunde till den minderåriges skada uppstå mellan
tiden för skolgångens avslutande och uppnåendet av 14 års ålder. I sin
av socialstyrelsen omförmälda skrivelse den 11 augusti 1922 har ock delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet vid sin tillstyrkan
av anslutning till konventionen förklarat en betingelse härför vara, att de
minderåriga hade sysselsättning i sin skolgång till nämnda ålder. Enligt
delegationens mening finge emellertid nämnda betingelse anses vara i det
närmaste fylld eller åtminstone snart nog komma att bliva det. Härtill bör
dock anmärkas, att enligt utredningen den genomsnittliga åldern vid avgång
från folkskolan för senaste år, varom uppgifter i ärendet finnas, eller
1925—1926, var något under 13% år, vilket innebär, att en del av barnen
varit icke oväsentligt yngre. Det torde således icke kunna förnekas, att det
alltjämt finnes ett antal minderåriga i åldern 13 år, bland vilka, örn det
diskuterade förbudet upprätthölles utan möjlighet till undantag, fall kunna
antagas förekomma, där bristen på andra arbetstillfällen i orten i förening
med bristande möjligheter till eller fallenhet för utbildning av ett eller annat
slag skulle vålla en sysslolöshet, som för den minderårige lätt bleve av fördärvlig
inverkan. Särskilt gäller detta större industrisamhällen, varest tillfällena
till annat förvärvsarbete än det med förbudet avsedda äro få i förhållande
till antalet berörda minderåriga.

Även ur synpunkten av hänsyn till den minderåriges och hans närmastes
ekonomiska förhållanden torde fall kunna antagas förekomma, då undantag
från ett förbud av här avsett innehåll vore synnerligen väl motiverat. Det
synes innebära ett alltför strängt fasthållande vid principen örn förekommande
av minderårigas användande till mera krävande arbete att i fall, där
särskilt ömmande omständigheter tala för beredande av arbete åt minderårig,
ovillkorligen förbjuda arbete av nämnt slag, oaktat hinder däremot icke
reser sig i form av svag hälsa eller bristande kroppsutveckling hos den
minderårige. Jämväl nu åsyftade fall lära emellertid böra utgöra undantag
endast från regeln örn fjortonårsgränsen.

De undantagsfall, som sålunda åsyftas, torde kunna inrymmas under ett
stadgande, som utsäger, att eftergift från förbudet mot användande av minderårig
under 14 år till vissa slag av arbete må i särskilda fall meddelas,
där så prövas nödigt till förekommande av sysslolöshet eller annat allvarligt
men för den minderårige.

På grund av vad nu anförts har i 10 § första stycket departementsförslaget
intagits styrelseförslagets stadgande i dess 22 § örn förbud mot användande
av minderårig under 14 år till industriellt arbete, byggnadsarbete
och transportarbete med förenämnda undantag beträffande distribution av
varor m. m. I departementsförslagets 11 § har stadgats förbud mot
användande av minderårig under 16 år till arbete under jord i stenbrott
eller gruva. Tillika har emellertid i 12 § andra stycket intagits ett stad -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

gande, enligt vilket eftergift från det i 10 § första stycket stadgade förbudet
skall kunna meddelas linder nyss omförmälda förutsättning. I remissyttranden
Ilar ifrågasatts, att behörigheten att bevilja dispens skulle tillkomma
de lokala inspektionsorganen. Då emellertid dessa dispensfrågor ofta torde
beröra ganska ömtåliga förhållanden och det därför synes lämpligt, att yrkesinspektörerna
icke taga slutlig befattning med sådana frågor, har i departementsförslaget
prövningen härutinnan förlagts till yrkesinspektionens chefsmyndighet.
Därigenom vinnes ock större enhetlighet i tillämpningen.

Undantagsstadgandet i fråga har i en paragraf, 12 §, sammanförts med en
bestämmelse, motsvarande socialstyrelsens 27 § och 16 § andra stycket i arbetarskyddslagen.
Denna bestämmelse överensstämmer nära med nyssnämnda
27 §. Dock har den av styrelsen vidtagna skärpningen genom insättande av
ordet »synnerliga» framför »skäl» synts mig icke böra bibehållas, och vidare
har jag ansett, att i bestämmelsen icke böra — på sätt med styrelsens 27 §
är fallet — åberopas vissa först under senare paragrafer i lagen behandlade
tillsynsbestämmelser.

Yad angår andra stycket i 10 § överensstämmer detta nära med styrelseförslagets
26 §, beträffande vars motiverande torde få hänvisas till socialstyrelsens
betänkande. Beskrivningen å det arbete, som avses, har dock
något jämkats till förekommande av den uppfattningen att, så snart å något
till ett företag hörande arbetsställe arbetet bedrives i angiven omfattning,
även mindre till företaget hörande arbetsställen skulle innefattas under
stadgandet. Vidare har det ansetts bidraga till ökad reda i lagens uppställning,
att stadgandet inflyttas i 10 §, till vars första stycke stadgandet
synes ansluta sig på enahanda sätt som andra stycket i 9 § till samma
paragrafs första stycke.

Undantagsbestämmelsen i 12 § första stycket av departementsförslaget
hänför sig även till andra stycket av 10 §. Så är däremot ej fallet med
bestämmelsen i departementsförslagets 12 § andra stycket. Det har nämligen
ansetts angeläget, att i dessa fall, där arbetet i regel lärer vara mera påfrestande
än det i första stycket avsedda, läkarundersökning före arbetets
påbörjande icke underlåtes.

Slutligen har såsom ett tredje stycke av 12 § upptagits den bestämmelsen,
att beträffande minderårig, som användes till ett under kortare tid fortgående
arbete, chefsmyndigheten må bevilja eftergift från det i 10 § andra
stycket meddelade förbudet, när synnerliga skäl därtill äro. Stadgandet är
föranlett av yppat behov att beträffande kortvarigt arbete kunna medgiva
undantag från regeln örn fordran å läkarintyg före arbetets begynnande och
överensstämmer nära med en av socialstyrelsen i 60 § andra stycket av dess
förslag upptagen föreskrift, såvitt nu avhandlade ämne angår, dock att enligt
styrelsens förslag dispens skulle beviljas av Konungen. Jag har ansett med
departementsförslagets läggning i övrigt mest förenligt, att avgörandet av
dessa dispensärenden överlämnas åt yrkesinspektionens chefsmyndighet.

De nu föreslagna undantagsbestämmelserna i 12 § första och andra styckena
torde lägga hinder i vägen för vårt lands anslutning till den förut

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

omtalade Wasliingtonkonventionen. Det må framhållas att, ehuruväl bestämmelsen
i 12 § andra stycket är formellt ny, den ingalunda reellt sett
utgör ett nytt hinder mot anslutningen utan blivit en följd av ändringarna
ifråga örn minimiåldern och utsträckningen av området för det arbete, vara
här ifrågavarande lagbestämmelser äga tillämpning. Och beträffande motsvarigheten
i gällande lag till stadgandet i 12 § första stycket har socialstyrelsen
anfört, att där medgivna undantag utnyttjats rätt flitigt samt att
bestämmelsen sålunda syntes motsvara ett verkligt behov. Med hänsyn haltin
finner jag ifrågavarande stadgande vara av sådant praktiskt värde, att
det icke torde böra uteslutas. Vid nu nämnda förhållanden lärer man nödgas
stanna vid ett resultat, som icke för närvarande medgiver anslutning till
konventionen. Att svenska regeringen sökt att vid behandlingen av frågan
örn konventionens revision erna en sadan mera allmän formulering därav,
att anslutning skulle bliva möjlig har framgatt av det föregående. Huruvida
dylik ändring kommer till stånd är visserligen, såsom också framgått, tills
vidare en öppen fråga men synes skäligen ovisst.

13 §

i departementsförslaget överensstämmer väsentligen med 10 § i nuvarande
lag och 24 § i socialstyrelsens förslag.

14 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § i arbetarskyddslagen och 25 § i styrelse
förslaget. I formellt avseende har paragrafen undergått vissa ändringar
i jämförelse med såväl lagen som förslaget. Någon ingress till paragrafen
förekommer sålunda icke i departementsförslaget, och bestämmelserna i
paragrafen hava uppdelats å tre moment. I 1 mom. hava sammanförts bestämmelserna
rörande arbetstiden, varefter i 2 mom. upptagits stadganden örn
raster och i 3 mom. örn nattvila.

Enligt socialstyrelsens förslag skola de särskilda bestämmelserna örn
minderårigs arbetstid m. m. hava avseende å ej blott, såsom nu, allt industrioch
byggnadsarbete utan allt arbete över huvud, som enligt 1 § ligger inom
lagens tillämplighetsområde. Denna utvidgning har av socialstyrelsen motiverats
väsentligen därmed, att man ansett sig icke skäligen kunna undanhålla
de minderåriga inom handel och transportverksamhet m. fl. verksamhetsområden
de skyddsförmåner, varom stadgas i förevarande paragraf. Utvidgningen,
som i och för sig knappast väckt några betanklighetei hos hörda
myndigheter och sammanslutningar, har även av mig godtagits.

Under 25 § a) i styrelseförslaget meddelas, liksom i 13 § a) arbetarskyddslagen,
särskilda bestämmelser om minderårigs arbetstid. Medan maximigränserna
för denna enligt lagen äro tre, olika för olika åldrar, angives i
styrelseförslaget endast en maximigräns, 10 timmar av dygnet och 60 timmar
i veckan; därjämte göres i sistnämnda förslag vissa reservationer med
hänsyn till de allmänna arbetstidsbestämmelserna. I andra stycket av punk -

Social styrelsen.

Sociala rådd.

Kungl. Majlis proposition nr 40.

ten a) upptagas såväl i lagen som i styrelseförslaget undantagsbestämmelser
för s. k. nödfallsarbete. Medan lagen bär Ilar en självständig bestämmelse.
enligt vilken yrkesinspektör eller bergmästare är behörig meddela
eftergift för högst en månad och yrkesinspektionens chefsmyndighet för
högst fyra månader, ansluter bestämmelsen i styrelseförslaget till motsvarande
allmänna arbetstidsbestämmelse i 13 § 1 morn., vilket innebär bl. a.
att anmälan alltid skall ske till chefsmyndigheten örn minderårigs övertidsarbete,
att två dygns övertidsarbete må förekomma utan tillstånd och
att för längre tids dylikt arbete fordras ansökan hos chefsmyndigheten.

Med avseende a sitt förslag i denna del har socialstyrelsen yttrat:

lie i 13 § a), av gällande arbetarskyddslag meddelade bestämmelser
rörande begränsning av minderåriga industri- och byggnadsarbetares arbetstid
ha sedan 8-timmarslagen trätt i kraft, väsentligen förlorat betvdelse
Hock ha de möjligen spelat någon roll inom de små hantverks- och" byggen
u”''e^agen’ vari använts färre än fem arbetare, ävensom i vissa sådana
tall, däi arbetstiden fatt utsträckas utöver den normala — i arbetsrådets medgivande
av övertidsarbete enligt 7 § 3 inom. arbetstidslagen brukar rådet
också, dar medgivandet berör minderåriga, erinra om nyss berörda bestämmelse
i arbetarskyddslagen.

I det nu ifrågavarande momentet lia begränsningarna till G, resp. 8 timmai
. ansetts kunna uteslutas. Beträffande den första begränsningens obehövlighet
kan ej råda någon tvekan, då den åldersklass, varå den skulle
äga tillämpning, blivit utesluten genom den allmänna minimiålderns höjmng,
i° 21 § till 13 år. Ej heller den andra begränsningen, till 8 timmar
för 13-ånngar, vilken begränsning gäller allenast industrien och byggnadsverksamheten,
skulle kunna komma till användning, då ju beträffande arbete
inom nämnda verksamhetsgrenar minimiåldern i den föreslagna 22 § är satt
ijji ar.. Ehuru förevarande bestämmelse salunda icke innebär någon försämring
_ i avseende å arbetstidens begränsning för de minderåriga, kunde
det möjligen med hänsyn till 8-timmarsdagen synas skäligt, att de minderårigas
arbetstid begränsades något snävare. Styrelsen har emellertid i betraktande
av de olägenheter, en mera komplicerad arbetstidsreglering skulle
medföra, icke ansett tillfyllestgörande skäl föreligga för en särskild, ny begränsning
av aibetstiden för de minderåriga. Med hänsyn till minderårigas
användande till övertidsarbete jämsides med vuxna arbetare torde också de
föreslagna timbeloppen i vad angår 16- och 17-åringar icke gärna kunna
nedsättas. Erinras må jämväl, att 8-timmarsdagen, även där den icke är
obligatorisk, i stor utsträckning tillämpas, ävensom att enligt 24 § möjlighet
finnes att ingripa mot hälsovådligt lång arbetstid för minderåriga Med
hänsyn till de möjligheter till långt utsträckt arbetstid, som fortfarande
forefinnas, har det emellertid synts styrelsen påkallat att få till stånd en
maximalbegränsning av arbetstiden för de minderåriga arbetarna, och har
det därvid förefallit lämpligt att till dylik begränsning upptaga den i eftergift
längst gående av de nu gällande begränsningarna.

Momentets andra stycke motsvarar andra stycket i den nuvarande arbetar,
skyddslagens 13 § a) men har omredigats så, att det anknyter sig till det
allmänna stadgandet om förlängning av arbetstiden vid nödfallsarbete.»

"Vid sammanträde med sociala rådet har en arbetarrepresentant funnit
första stycket av punkt a) i styrelseförslaget mindre tillfredsställande, i det
han ansett formuleringen medföra det intrycket, att minderåriga skulle få
användas till arbete längre tid än vuxna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Länsstyrelsen i Jönköpings län Ilar yttrat betänksamhet mot att minderårig,
som är underkastad arbetarskyddslagen, icke i något fall skulle få arbeta y
mer än 10 timmar, vilket vid vissa lättare arbeten, såsom springgöra och
arbete att vakta flottat timmer, ansåges skola verka onödigt tyngande.
Landsorganisationen har hemställt örn beaktande av ett utav styrelserna för
vissa fackförbund framfört yrkande, att arbetstiden för minderårig ej måtte
få överstiga 8x/2 timmar per dag eller 48 timmar per vecka; därest den
minderårige deltoge i utbildningskurs, borde sammanlagda undervisningsoch
arbetstiden ej få överstiga 54 timmar per vecka.

De i remissyttrandena gjorda erinringarna har jag ej ansett böra föran- Departementsleda
ändring av bestämmelserna i fråga. Ej heller har jag funnit skäl att, i
enlighet med vad svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet hemställt,
föreskriva en längre gående begränsning av arbetstiden för minderårig, som
ej fyllt IG år. Huvudregeln i första stycket har emellertid undergått en
formell omarbetning, varvid den anmärkning, som framställts vid sammanträdet
med sociala rådet, beaktats och stadgandet tillika förenklats. Beträffande
undantaget i andra stycket hava vissa ändringar vidtagits i styrelseförslaget,
vilka närmat bestämmelsen till gällande lags stadgande. Sålunda
har anmälan bestämts skola ske hos vederbörande yrkesinspektör
eller bergmästare, som även skulle äga befogenhet att meddela eftergift från
förbudet under högst en månad utöver de två fria dygnen. Det har antagits,
att den prövning en sådan befogenhet medför i regel är av ganska enkel
beskaffenhet samt att förhållandenas natur tala för ett så skyndsamt avgörande
som möjligt. Först då tillståndet avser längre tid än en månad,
skulle dess beviljande ankomma på chefsmyndigheten. Framhållas må, att
här stadgad skyldighet att göra anmälan örn minderårigs användande till
arbete samt aj;t söka tillstånd till sådant användande föreligger allenast, då
fråga är örn arbete utöver den för minderåriga särskilt stadgade begränsningen
av 10 timmar av dygnet eller 60 timmar i veckan. Med hänsyn till
förevarande frågors nära samband med ärenden, beroende av de allmänna
arbetstidsbestämmelserna, har vidare föreslagits, att chefsmyndigheten, där
så finnes lämpligt, bör söka samråd med arbetsrådet, som torde äga den
största erfarenheten örn arbetstidsärenden i allmänhet.

I tredje stycket av 1 mom. hava upptagits bestämmelser, i sak överensstämmande
med 25 § b) i styrelseförslaget. Bestämmelserna innebära vid
jämförelse med 13 § b) i arbetarskyddslagen, på sätt socialstyrelsen i motiveringen
till förslaget anfört, en viss skärpning genom att hänvisa till ej
blott begränsningen till dygn utan även veck obegränsningen.

De i 13 § c) i gällande lag upptagna bestämmelserna om minderårigas 2 morn.
raster återfinnas ej i styrelseförslaget utan äro där ersatta med generella
bestämmelser i ämnet, dels i 16 § med föreskrift örn rasters förekomst över
huvud och dels i 5 § g) örn uppehållsplats under raster. Då departementsförslaget
ej upptagit sistnämnda föreslagna stadgande men det synts angeläget,
att tillvaron av den för samtliga arbetare gemensamma föreskriften

3 mom.

Social styrelsen.

96 Kungl. Majus proposition nr 40.

om raster i departementsförslagets 5 § i), motsvarande styrelseförslagets
16 §, icke i någon mån finge minska det skydd nuvarande i3 § c) innebär
för de minderåriga, Lava i departementsförslagets 14 § 2 mom. upptagits
kompletterande bestämmelser rörande minderårigas raster. Därvid bar i en
första punkt utsagts, att dessa raster skola anordnas på ett med hänsyn till
den minderårige lämpligt sätt, vilken regel tydligen ligger i nuvarande
13 § c) men ansetts icke kunna tydligt framläsas ur departementsförslagets
5 § i). Vidare bär i en andra punkt upptagits ett stadgande av väsentligen
samma innebörd som det motsvarande i 13 § c) i gällande lag. En omformulering
bar dock skett med tillgodogörande av socialstyrelsens anmärkning
vid motiverande av dess 5 § g), nämligen att sistnämnda lagrum egentligen
kan sägas förutsätta ett lagstridigt förhållande i fråga örn beskaffenheten
av luften i arbetslokalen.

Vad angår minderårigas nattarbete innehåller gällande arbetarskyddslag
'' 13 § d) — härom, att minderårig icke må i industriellt arbete eller bygg nadsarbete

användas å tid mellan kl. 7 e. lii. och kl. 6 f. m. Yngling, som
fyllt 16 år, må dock användas till arbete å sådan tid under förutsättning av
en till högst 8 timmar begränsad arbetsdag, där tillika arbetet antingen icke
oftare än under var tredje vecka infaller å tid mellan kl. 11 e. m. och kl.
5 f. m. eller ock är i fråga örn tider av dygnet, då det skall utföras, fördelat
pa sätt som av vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare godkänts
såsom likvärdigt med nyssnämnda anordning. Enligt 16 § första stycket
arbetarskyddslagen må vidare Konungen flir yngling, som fyllt 16 år,
meddela eftergift från förenämnda förbud, där fråga är örn mera fabriksmässigt
arbete (15 §), som av tekniska skäl måste oavbrutet fortgå såväl
natt som dag eller tidvis måste forceras. I dessa regler har uti socialstyrelsens
förslag, 25 § c), gjorts ändring huvudsakligen sålunda, att enligt
huvudregeln i första stycket den minderårige skall för nattvila beredas oavbruten
ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn, däri skall
ingå tiden mellan kl. 10 e. m. och 5 f. m., samt att enligt en undantagsbestämmelse
i andra stycket yrkesinspektionens chefsmyndighet må medgiva
yngling, som fyllt 16 år, tillstånd att i erforderlig mån deltaga i arbete,
som på grund av sin natur, arbetsbrådska eller annan tvingande omständighet
måste bedrivas med skiftindelning.

Till motiverande av sitt stadgande i 25 § c) har socialstyrelsen anfört:

> De nu gällande reglerna rörande minderårigas användande till nattarbete
meddelas i 13 § d) av arbetarskyddslagen och innefatta i främsta rummet
ett förbud mot användande av minderåriga till arbete å tid mellan kl. 7 e. m.
och 6 f. m. Generellt undantag från detta förbud gäller emellertid för minderåriga
av mankön, vilka fyllt sexton år och vilkas arbete är begränsat till
högst 8 timmar av dygnet och antingen icke oftare än var tredje vecka infaller
å tid mellan kl. 11 e. m. och 5 f. m. eller ock med hänsyn till sin
förläggning är fördelat på sätt, som av vederbörande yrkesinspektör eller
bergmästare godkänts såsom likvärdigt med nyssnämnda anordning.

Genom lagen angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid
i vissa industriella företag, vilken lag som bekant grundar sig på en av

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 97

en internationell konferens i Bern år 1906 antagen konvention, Ilar i den
svenska arbetarskyddslagstiftningen införts en ny regim för nattie di glieten.
Den inskränker sig ej till att förbjuda de ''skyddades’ användande under
vissa angivna timmar utan föreskriver, att arbetarna ifråga varje dygn skola
beredas 11 timmars oavbruten ledighet, så förlagd, att den alltid omfattar
tiden kl. 10 e. m.—5 f. m. Enahanda reglering är upptagen i den av internationella
arbetskonferensen år 1919 i Washington antagna konventionen
angående barns nattarbete inom industrien.

Nattledighetens längd är enligt de båda härovan berörda regimerna, arbetarskyddslagens
och konventionernas, densamma eller 11 timmar. De
skilja sig från varandra däri, att den senare regimen lämnar arbetsgivaren en
avsevärd frihet med hänsyn till ledighetens förläggning — ledigheten kan
sålunda börja när som helst före 10 e. m. och kommer att efter minst
11 timmar sluta någon gång efter 5 f. m. Beträffande företrädena hos de
båda regimerna är det tydligt, att den senare på grund av sin större rörlighet
är att föredraga från näringarnas synpunkt. Fråga torde även vara,
huruvida man, så som livet numera i allmänhet gestaltar sig, skäligen kan
anse all tid efter kl. 7 e. m. såsom nattid. Med hänsyn till vad nu anförts
och till önskvärdheten att anpassa lagstiftningen efter internationella arbetskonferensens
beslut har styrelsen ansett sig böra i förevarande lagrum tilllämpa
den senare regimen.

Beträffande det ovan berörda, nu gällande medgivandet till nattarbete för
manliga minderåriga över 16 år — vilket blir tillämpligt, när arbetstiden är
begränsad till högst 8 timmar av dygnet och infaller på visst sätt — har
arbetstidslagen tydligtvis medfört en stor förändring. Den kompensation,
som tillämpandet av 8-timmarsdagen tidigare innebar, föreligger ej numera,
sedan denna arbetstidsbegränsning blivit obligatorisk och nära nog generellt
gällande. Vöre ej arbetstiden under veckans fem första söckendagar i stor
utsträckning förlängd utöver de egentligen åsyftade 8 timmarna, skulle man
med skäl kunna säga, att det nu gällande förbudet mot minderårigas nattarbete,
i vad det avser 16- och 17-åringar, genom ifrågavarande medgivande
blivit så gott som fullständigt satt ur spelet. Vid kontinuerlig drift, som
ju nu måste gå med tre skift, medför förbudet, med undantag allenast i vissa
fall vid skiftväxlingen, icke något hinder för dylika minderårigas användande
till nattarbete.

Av det nu anförda torde framgå, att styrelsen ej gärna i sitt förslag till
reviderad lagstiftning i ämnet kunnat bibehålla här berörda medgivande.

Önskvärt kunde synas att i stället för den sålunda utdömda undantagsmöjliglieten
i lagen upptaga de medgivanden beträffande minderåriga över
16 år, som innehållas i § 2 av förut omnämnda konvention angående barns
nattarbete inom industrien. Frågan om tillräckligheten för Sveriges del av
nu åsyftade medgivanden har emellertid tidigare, för bedömande av möjligheten
för vårt land att ratificera konventionen, varit föremål för prövning
av Sveriges delegation för det internationella socialpolitiska samarbetet, som
efter samråd med socialstyrelsen i underdånig skrivelse den 11 augusti 1922
i förevarande fråga anfört bl. a. följande:

''Delegationen tvekar ej att ansluta sig till principen örn förbud mot minderårig,
as nattarbete. Såsom olika länders lagstiftning på detta område utvisar,
har man emellertid i regel funnit sig föranlåten att med hänsyn till
praktiska skid — industriens behov av arbetskraft oell de minderårigas av
arbetstillfällen samt det gemensamma intresset av yrkesutbildning — medgiva
vissa undantag från nattarbetsförbudet. Ser man till, hur konventionsförslaget
i detta avseende är utformat, torde man ej kunna undgå att finna
detsamma mindre tillfredsställande. Den i förslagets § 2 gjorda uppräkning

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 34 haft. (Nr 40.)

2ä«!l :>o

Remiss yttranden.

Kungl. Majus proposition nr 40.

av vissa slag av industriella företag'' synes vara helt godtyckligt tillkommen
och kan ej gärna göra anspråk på att motsvara några mer allmängiltiga,
rationella krav. Berörda uppräkning tillgodoser antagligen någon eller några
av de ledande staternas behov men motsvarar exempelvis icke Sveriges.
För övrigt torde en dylik exklusiv uppräkning aldrig kunna på ett tillfredsställande
sätt taga hänsyn till de skilda staternas olika förhållanden.

Vad nu vårt land angår, har redan av socialstyrelsen påpekats, att sågverksindustrien
jämte vissa andra slag av verksamhet, där minderåriga f. n.
användas i skiftarbete, icke finnas upptagna bland de industrigrenar, som
äro undantagna från konventionsbestämmelsernas tillämpning. Anmärkas
må också, att under ''pappersbruk’ (papeteries, manufaeture of puper) strängt
taget ej låta sig inbegripa pappersmassefabrikerna, varför genom konventionens
biträdande minderårigas användande jämväl i dessa fabriker skulle
omöjliggöras.’

Styrelsen anser sig för sin del ej kunna annat än instämma i det sålunda
anförda yttrandet.

Det föreslagna förbudet föranleder visserligen med sin större rörlighet
ej så stort behov av undantagsmöjligheter som det nu gällande, men ett
dylikt behov torde likväl kvarstå. Med hänsyn härtill har styrelsen i ett
andra stycke föreslagit en undantagsbestämmelse, som skulle tillgodose berörda
behov. Denna bestämmelse skulle i främsta rummet ersätta 16 §
första stycket i den nu gällande lagen — under det föreslagna uttrycket
''arbete, som på grund av sin natur----måste bedrivas med skiftindelning’,
inbegripes nämligen enligt styrelsens avsikt ''arbete —--som

av tekniska skäl måste oavbrutet fortgå’ och med ''arbet skräd ska'' täckas de
fall, som nu åsyftats med orden ''arbete, som---— tidvis måste for ceras’.

I enlighet med rådande tendens att befria regeringen från löpande
förvaltningsärenden har styrelsen föreslagit, att handläggningen av här åsyftade
eftergifter skulle övertagas av yrkesinspektionens chefsmyndighet. Styrelsen
har emellertid trott det vara påkallat att jämväl i andra fall av mer
nödvändigt skiftarbete — f. n. har ju, såsom ovan framhållits, arbetsgivaren
nära nog fria händer i fråga örn minderårigas nattarbete — bereda möjlighet
därtill, och har i sådant syfte såsom anledning till skiftarbetet tillfogats
''eller annan tvingande omständighet’.

Givetvis skulle eftergift från nattledighetsbestämmelserna kunna meddelas
jämväl beträffande arbete på två skift — tiden mellan kl. 5 f. m. och 10
e. m. är ju något knapp för två skift med tillbörliga raster och mellantid
för vädring.»

Socialstyrelsens förslag i nu förevarande del har från hörda sammanslutningar
ävensom från kommerskollegium framkallat vissa erinringar. Sålunda
har av kommerskollegium och åtskilliga sammanslutningar yrkats, att den
medgivna tiden för kvällsarbete måtte utsträckas från kl. 10 till kl. 11 e. m.,
detta med hänsyn till det hinder, som eljest ansåges uppstå för minderårigs
användande till arbete på två skift. Härjämte har kollegium i likhet med
vissa sammanslutningar hemställt örn rätt för vederbörande yrkesinspektör
att bevilja dispens enligt andra stycket. Till grund härför har åberopats,
att yrkesinspektören genom sin personliga kännedom örn förhållandena på
arbetsplatserna vore fullt kompetent att avgöra dessa ärenden. Vidare hava
järnkontoret, Sveriges industriförbund, svenska teknologföreningen m. fl.
påpekat den olägenhet, som med styrelseförslaget skulle uppstå därutinnan,
att ynglingar i en ålder av 16 eller 17 år icke skulle kunna såsom nu an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

vändas vid arbeten på tre skift, med mindre dispens i varje fall beviljades
av chefsmyndigheten. Det har hemställts, att nuvarande stadgande
härutinnan måtte bibehållas; någon olägenhet av detsamma hade icke kunnat
påvisas.

Det i Washington år 1919 antagna förslaget till konvention angående Ratifikation
barns nattarbete inom industrien bär numera ratificerats av tol]ande tjuguen j^ashingtonstater,
nämligen Belgien, Bulgarien, Chile, Danmark, Estland, Frankrike, konventionen
Grekland, Jugoslavien, Indien, Irländska Fristaten, Italien, Kuba, Lettland, fjarns nattLuxemburg,
Nederländerna, Polen, Rumänien, Schweiz, Storbritannien, Ungern arbete.
och Österrike.

Även beträffande den nu omförmälda konventionen har svenska regeringens
representant i den internationella arbetsbyråns styrelse ifrågasatt upptagande
av revisionsspörsmålet. Den fråga, som därvid ställdes under debatt, gällde
införande av en undantagsbestämmelse, enligt vilken vederbörande statliga
myndighet skulle kunna tillåta nattarbete för ynglingar i åldern 16—18 år
i sådana fall, då så erfordrades och då arbetet med hänsyn till sin natur
eller brådskande beskaffenhet eller andra särskilda anledningar borde utföras
såsom skiftarbete. En dylik undantagsbestämmelse skulle eventuellt kunna
kompletteras med en skyldighet att underrätta internationella arbetsbyrån
örn meddelade undantag. Arbetsbyråns styrelse beslöt emellertid att icke
upptaga frågan örn revision av denna konvention till närmare övervägande.

Ehuru frågan ännu icke är definitivt avgjord, torde man knappast kunna
räkna med att revision i den av svenska regeringen önskade utsträckningen
kommer till stånd.

I departementsförslagets 14 § 3 mom. har huvudregeln bibehållits lika Depmrtenuntsmed
styrelseförslagets motsvarande stadgande i 25 § c). Såsom styrelsen
framhållit står denna regel i överensstämmelse med nyss omförmälda
konvention angående barns nattarbete inom industrien. Regeln överensstämmer,
vad tiden 10 e. m.—5 f. m. angår, även med den s. k. Bernkonventionen
av år 1906 angående kvinnors nattarbete inom industrien, liksom
ock med 12 § i gällande lag om arbetarskydd. Ehuru onekligen svårigheter
kunna vara förenade med att under tiden 5 f. m. 10 e. m. anordna
arbete på två skift, särskilt under iakttagande av departementsförslagets
bestämmelser örn raster av tillräcklig varaktighet, torde dock den diskuterade
regeln med tanke på övriga fall — då minderårigs användande i tvåskiftsarbete
icke erfordras — böra godtagas och i stället lämpliga undantagsbestämmelser
uppställas, varigenom tillbörlig hänsyn tages till tvåskiftsarbetet.
Arbetsgivarna torde härigenom föranledas att söka ordna den minderåriges
arbete på sådant sätt, att dispens för nattarbete ej mer än nödvändigt behöver
begäras.

Yad därefter undantagsbestämmelserna angår har jag i andra stycket första
punkten av departementsförslagets 14 § 3 moni. sökt ga en lämplig medelväg
mellan gällande lag och styrelseförslaget. Nuvarande möjlighet till användande
av 16- och 17-års ynglingar till treskiftsarbete har nämligen bibehållits,
men den har gjorts beroende av vederbörande yrkesinspektörs eller

Aktiebolaget

Sjuntorps

framställning.

Motion av herr
Johansson i
Sollefteå.

100 Kungl. Majlis proposition nr 40.

bergmästares medgivande i de särskilda fallen. Avsikten härmed är å ena
sidan att icke beröva industrien en nu förefintlig möjlighet till minderårigs
användande i treskiftsarbete, vilken möjlighet icke, såvitt visats eller
ens påståtts, varit förenad med olägenheter; å andra sidan att genom införande
av kontroll förekomma missbruk i detta avseende och mana till
omtanke vid arbetets anordnande. Den prövning, som här skulle tillkomma
yrkesinspektionen, torde vara av beskaffenhet att lämpligen kunna
åläggas de nämnda lokala organen. I övrigt har i departementsförslaget
upptagits styrelsens andra stycke under c) med tillägg efter orden »med
skiftindelning» av »eller eljest forceras», varigenom jämväl övertidsarbete,
som icke föranleder arbete i Hera skift, skulle kunna tillåtas. Att även överlåta
prövningen av frågor, avseende sista punkten, å yrkesinspektörerna har
icke ansetts fullt lämpligt, då dessa frågor ofta torde bliva av mera ömtålig
art och prövningen därav fördenskull bör anförtros en myndighet i mindre
utsatt ställning.

Av det förut anförda framgår att det nu förordade förslaget icke kommer
att medgiva ratifikation av Washingtonkonventionen i dess nuvarande avfattning.

Aktiebolaget Sjuntorp har i sin förenämnda skrivelse hemställt örn övervägande
av lämpligheten av sådan ändring i 13 § d) arbetarskyddslagen, att
bestämmelserna bringades till överensstämmelse med föreskrifterna i lagen
örn kvinnors nattarbete. Denna hemställan må anses besvarad med vad
förut anförts rörande förstnämnda lagrum ävensom senare skall yttras vid
19—21 §§ av departementsförslaget.

I motion nr 104 i andra kammaren år 1925 hemställde herr Johansson i
Sollefteå bl. a., att bestämmelserna i den nuvarande arbetarskyddslagens 13 §
rörande nattarbete skulle förklaras äga tillämpning jämväl i avseende å minderåriga,
som användas till skogs- eller flottningsarbete. Över motionen inhämtade
vederbörande utskott yttrande från socialstyrelsen. Med hänsyn
till styrelsens uppdrag att utarbeta förslag till arbetarskyddslagens revision
och styrelsens i yttrandet till utskottet meddelade uppfattning örn önskvärdheten
av en mer ingående undersökning av frågan, ansåg sig utskottet kunna
förutsätta, att styrelsen skulle även utan särskilt bemyndigande företaga
en dylik utredning och avgiva därav föranlett förslag. Utskottet hemställde
därför, att motionen ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,
vilken hemställan riksdagen biföll. I skrivelse den 26 juni 1925 har chefen
för socialdepartementet fäst socialstyrelsens uppmärksamhet på vad sålunda
förekommit.

Vid berörande av denna fråga har socialstyrelsen anfört, att motionären
torde få sin hemställan tillgodosedd genom de av styrelsen föreslagna bestämmelserna
i ämnet, enär 25 § skulle äga tillämpning jämväl å skogs- och
flottningsarbete. Yad sålunda anförts gäller ock i fråga örn departementsförslagets
bestämmelser i dess 14 §.

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

14 § i arbetarskyddslagen innehåller regler för det fall, att minderårig 14ta^s^y^ge
användes till dels arbete, beträffande vilket skyddsbestämmelserna i 12 eller lagen
13 § äro tillämpliga, dels annat arbete. Med hänsyn huvudsakligen till
stadgandets enligt erfarenheten synnerligen ringa betydelse och därtill, att
de minderårigas arbetstid genom 8-timmarslagen och den vidgade tillämpningen
av bestämmelserna i 25 § av styrelseförslaget (motsvarande 14 § i
departementsförslaget) blivit i väsentlig mån enhetligt reglerad, har socialstyrelsen
icke i sitt förslag upptagit någon motsvarighet till nämnda stadgande
i gällande lag. Även jag har, av motsvarande skäl, funnit 14 § i
lagen kunna därur uteslutas.

15 §

överensstämmer nära med 17 § i arbetarskyddslagen och 28 § i styrelseförslaget.

Särskilda föreskrifter rörande kvinnors användande i arbete.

Genom nattarbetslagens inarbetande i lagen örn arbetarskydd skulle sist- Underrubnnämnda
lags avdelning med särskilda föreskrifter rörande kvinnors användande
i arbete bliva något mera omfångsrik än enligt gällande lag. Detta
har föranlett en något olika gruppering av innehållet i avdelningarna örn
minderårigas och örn kvinnors arbete å de särskilda paragraferna, vilket
medfört, att underrubriken till avdelningen örn kvinnors användande i arbete
måst flyttas från platsen närmast före 18 § enligt nuvarande lag till närmast
före 16 § i departementsförslaget. En bestämmelse rörande denna ändrade
plats har ansetts lämpligen kunna införas i ingressen till förevarande lagförslag.

16 §

överensstämmer med 18 § i gällande lag och 29 § i socialstyrelsens förslag.

17-18 §§.

Det i 19 § gällande lag stadgade förbudet mot kvinnas användande till
arbete efter barnsbörd samt där stadgad möjlighet till ledighet från arbete
före barnsbörd hava båda avseende endast å arbete å de något större industriella
arbetsställen, varom talas i 15 § av lagen. Härutinnan innebär 30 §
i styrelseförslaget genom hänvisningen till förslagets 22 § den ändringen,
att stadgandena örn ledighet i samband med barnsbörd komma att äga tilllämpning
beträffande allt industri-, byggnads- och transportarbete. Dessutom
bereder nämnda 30 § något ökad möjlighet för kvinna till ledighet
före barnsbörd, i det att sådan ledighet ej skulle få förvägras henne icke
blott såsom nu, där hon visar läkares eller barnmorskas intyg, att hon
sannolikt kan vänta sin nedkomst inom två veckor, utan även där hon sålunda
visar, att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor och
att hon med hänsyn därtill har behov av ledighet.

Rörande dessa ändringsförslag och vad därmed sammanhänger yttrar
socialstyrelsen i sin motivering:

Social styrelsen.

102

Kungl. Afa,j:ts proposition nr 40.

»Det ämne, som behandlas i förevarande och följande två paragrafer eller
barnsängslediglieten oell vissa i samband därmed stående förhållanden, utgör
föremål för en av internationella arbetskonferensen år 1919 i Washington
antagen konvention. Med hänsyn till den förpliktelse, som kan anses åligga
de till internationella arbetsorganisationen anslutna staterna, till vilka ju
även Sverige är att räkna, att söka förverkliga arbetskonferensens beslut,
måste det tydligen framstå som ett önskemål att såvitt möjligt bringa förevarande
lagrums bestämmelser till överensstämmelse med nämnda konvention.
Rörande möjligheten av en dylik lagstiftningsåtgärd, som skulle utgöra
förutsättning för Sveriges ratificering av konventionen, har Sveriges
delegation för det internationella socialpolitiska samarbetet, efter samråd
med ett flertal myndigheter1 och korporationer, yttrat sig i sin förut berörda
underdåniga skrivelse den 11 augusti 1922. Delegationens majoritet
ger däri uttryck åt den uppfattningen, att nian med hänsyn till vissa mindre
lyckade bestämmelser i konventionen och till de sannolikt betydande kostnader,
ett fullständigt genomförande av konventionens stadganden skulle
medföra, icke ansåg sig kunna förorda ratificering. En minoritet inom delegationen
kom till samma slutsats men på den grund, att de kvinnoorganisationer,
som yttrat sig i ärendet, i alldeles övervägande mån ställt sig avvisande
till konventionen. Delegationen var emellertid enig örn, att det
vore i hög grad önskvärt, att konventionen i lämpliga delar och särskilt i
fråga örn tillförsäkrandet av erforderligt moderskapsunderstöd vunne beaktande
i vårt land.

Styrelsen delar härovan åsyftade betänkligheter mot konventionen och
tror ej, att man åtminstone för närvarande kan komma längre i dess förverkligande
än till ett beaktande i lagstiftningen av flertalet av dess normer.
I enlighet härmed har förevarande paragraf behandlats vid revisionen.

Vad först angår paragrafens tillämpningsområde, har detta genom hänvisningen
till 22 § vidgats till att, förutom industriellt arbete såsom nu, i
överensstämmelse med konventionen även omfatta byggnads- och transportarbeten.
Vidare har styrelsen ansett sig böra föreslå, att ifrågavarande bestämmelser
skola äga tillämpning utan hänsyn till arbetsställets storlek —
detta likaledes i överensstämmelse med konventionen. Visserligen torde
iakttagandet av bestämmelserna och kontrollen däröver måhända i en del
fall ställa sig besvärligare vid de små arbetsställena, men med hänsyn till
moderns och barnets skyddande lära dessa arbetsställen knappast erbjuda
några fördelaktigare betingelser.

Att, såsom konventionen gör, låta den obligatoriska barnsängslediglieten
gälla även för handeln, har styrelsen icke funnit skäl föreslå. Från de kvinnliga
affärsanställdas sida Ilar nämligen påvisats, att här ifrågavarande anordning
för dem i regel skulle sakna betydelse, då de bland dem, som ha
att betjäna allmänheten, ändock ej kunna kvarstå i sin anställning längre
än högst till 3 ä 4 månader före nedkomsten. Ej heller skulle arbetsgivaren,
sorn, även då arbetstagarna återkomme till samma företag, ofta skulle
sakna kännedom örn den verkliga anledningen till deras ledighet, i regel
ha möjlighet att iakttaga förbudet mot deras sysselsättande efter nedkomsten.

Enligt den gällande lagen är kvinna, som med intyg av läkare eller barnmorska
kan visa, att hon med sannolikhet'' kan vänta sin nedkomst inom
två veckor, berättigad till ledighet. Konventionen innehåller en liknande
bestämmelse, men är där den eventuella lediglietstiden utsträckt till sex
veckor. ~V anligen lär en ledighet av två veckor före nedkomsten anses göra

1 Bland annat socialstyrelsen, som genom yrkesinspektrisen låtit verkställa en undersökning
rörande tillämpningen av i ämnet gällande bestämmelser m. m.

Kungl. Majus proposition nr 40.

103

tillfyllest, men i många fall torde denna tidrymd med hänsyn till arbetets
beskaffenhet eller moderns hälsotillstånd vara val knapp. Styrelsen Ilai
trott att denna fråga, som icke saknar ekonomisk betydelse skulle kunna
lämpligen lösas på det sättet, att ledigheten kan utsträckas intill sex veckor
i dJ fall då kvinnan på härovan angivna rött visar, ejlott att hennes nedkomst
sannolikt är att vänta inom nämnda tidrymd an aven att hon med
hänsyn därtill är i behov av ledighet. # .. , , i

Konventionen innehåller förbud för arbetsgivare att uppsäga arbeterska
under den tid, då hon enligt här ifrågavarande bestämmelser ar frånvarande
från arbetet eller å sådan tid, att uppsägningstiden skulle utlöpa under
först berörda tid. En dylik bestämmelse förefaller onekligen tilltalande
från skyddssynpunkt, men den trygghet, den skulle erbjuda,° mäste nog
såsom av den socialpolitiska delegationen påpekats, betecknas såsom endast
skenbar. Arbetsgivaren är ju nämligen oförhindrad ad avskeda arbeterska^
omedelbart efter hennes återinträde i arbetet, och man kan möjligen också
befara att ett dylikt förbud i vissa fall skulle giva arbetsgivaren anledning
att när arbeterskans havandeskap blev märkbart, avskeda henne i god tid före
barnsänssledigheten. För övrigt torde en bestämmelse av har berörda innebörd
vara tämligen överflödig, då arbetsgivarna i regel lara halla platsen
öppen för sina arbeterskor, som varit frånvarande pa grund av nedkomst.»

Beträffande styrelsens här ifrågavarande ändringsförslag hava i remissyttrandena
erinringar framkommit från ett par håll. Järnkontoret Ilar antagit,
att den föreslagna utökningen av möjligheten till ledighet före nedkomst
knappast grundade sig på ett verkligt behov, och funnit bärande skal för
utökningen icke vara anförda, i andra sidan har landsorganisationen, utan
eget utlåtande, återgivit ett yttrande av svenska handelsarbetareforbundet,
däri uttalas den uppfattningen, att bestämmelserna i den diskuterade paragrafen
borde omfatta även de inom handeln anställda kvinnorna, lill stod
härför lian anförts, att dessa kvinnor därigenom erhölle större trygghet för
att efter nedkomsten få sina platser tillbaka och att i övrigt all verklig anledning
saknades att utesluta de inom handeln anställda fran stadgandets
tillämpningsområde.

Konventionen angående kvinnors användande till arbete före och efter
barnsbörd har ratificerats av följande elva stater, nämligen Bulgarien, Chile,
Grekland, Jugoslavien, Kuba, Lettland, Luxemburg, Rumänien, Spanien,

Tyskland och Ungern. , , , „ , ,

Svenska regeringens representant i internationella arbetsbyrans styre se
bär väckt fråga örn revision jämväl av förevarande konvention. De punkter i
vilka revision därvid ansågs böra ifrågakomma, voro följande. Närmast borde
undersökas, huruvida icke bestämmelsen örn den tid, under vilken en kvinna
f öre och efter nedkomsten bör avhålla sig från arbete, skulle kunna modifieras
Särskilt i sådana fall, då längre ledighet ifrågasattes, kunde det
tänkas, att kvinnan borde vara skyldig att styrka behovet av ledighet genom
läkarbetyg Yad angår den tid efter nedkomsten, under vilken en kvinna
borde avhålla sig från arbete, kunde det förtjäna övervägas, huruvida icke
kvinnan kunde berättigas att återtaga arbetet inom kortare tid an sex veckor
efter barnets födelse i sådana fall, då genom läkarintyg styrktes, att lion
kunde göra det utan fara för sig själv eller barnet. Man borde alltså enligt

Remissyttranden.

Ratifikation
ochrevision av
Washingtonkonventionen

1919 ang.
b arns ängsledigheten.

104

Kungl. Majus proposition nr 40.

Departements chefen.

svenska regeringens uppfattning inhämta regeringarnas uppfattning i frågan,
örn nian icke i någon form skulle kunna tillämpa ett system med behovsprovmng
av ledighetsansökningar respektive ansökningar att få före den
normala tidpunkten återtaga arbetet. Emellertid beslöt arbetsbyråns styrelse
att icke till behandling upptaga denna fråga, och det är följaktligen
foga sannolikt, att vid frågans slutliga avgörande inför internationella arbetskonferensen
någon revision kommer till stånd.

Yad angar deli av järnkontoret framställda erinran synes socialstyrelsen
hava nied sm ifrågavarande bestämmelse, genom att låta kvinnan med läkarintyg
lisa ej blott sannolikheten av barnsbörd inom sex veckor utan även
behovet av ledighet av sådan anledning, på ett lämpligt sätt så långt möjligt
närmat sig motsvarande bestämmelse i konventionen angående kvinnors
användande till arbete före och efter barnsbörd i dess icke reviderade avfattning.
Enligt denna bestämmelse behöver det fordrade läkarintyget allenast
innehålla, att kvinnans nedkomst antagligen kommer att äga rum inom sex
veckor.

Jämväl handelsarbetareförbundets framställning har avseende å en fråga,
som sammanhänger med nyssnämnda konvention. Enligt denna gälla nämligen,
såsom ock av socialstyrelsens motivering framgår, ifrågavarande bestämmelser
örn ledighet ej blott industriella företag (däri inbegripet byggnads-
och transportarbete) utan även »kommersiella företag». Det synes
onekligen vara ett tveksamt spörmål, huruvida en dylik utvidgning av stadgandet
i fråga till de i handeln anställda kvinnorna bör äga rum. Härför
torde tala ett i viss män förefintligt behov samt önskvärdheten av överensstämmelse
mellan lagen och konventionen. Emot utsträckningen lärer
å andra sidan tala den omständigheten, att behovet därav säkerligen är i
fråga örn handelns kvinnor och särskilt den stora del av de anställda, som
arbeta å kontor, väsentligt mindre än i fråga örn kvinnorna inom industrien
samt i byggnads- och transportarbetet och vidare, kanske framför allt, att
de i handeln anställda kvinnorna själva visat sig föga angelägna att erhålla
del av den förmån ett lagstadgande i ämnet erbjuder. Vid övervägande
av frågan har jag stannat vid att icke biträda förslaget till utvidgning på denna
punkt.

17 § i departementsförslaget överensstämmer således i sak med styrelseförslagets
30 §. I formen har en viss omarbetning skett.

18 § överensstämmer med 20 § i gällande lag och 31 § i styrelseförslaget.

Vad beträffar den omförmälda konventionen angående kvinnors användande

till arbete före och efter barnsbörd, må ytterligare anföras, att de i det föregående
berörda två skiljaktigheterna mellan förevarande lagförslag och konventionen
— förutsättningarna för rätt till ledighet före barnsbörd samt de i
handeln anställda kvinnornas ställning - ingalunda äro de enda olikheterna
mellan konventionen och förslaget. Sålunda är det i 17 § första stycket
av lagförslaget stadgade förbudet mot arbete efter barnsbörd såsom synes,
icke ovillkorligt, vilket däremot är fallet med motsvarande förbud enligt
konventionen. Bestämmelsen i lagförslagets 18 § om ledighet för amning

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

motsvaras i konventionen av en bestämmelse, enligt vilken kvinna skall
äga rätt att, om lion ammar sitt barn, erhålla en halvtimmes rast två gånger
dagligen under arbetstiden för nämnda ändamål. Bn i konventionen förefintlig
bestämmelse med förbud för arbetsgivare att uppsäga kvinna, som i
samband med barnsbörd är frånvarande från arbetet, saknar sin motsvarighet
i förevarande lagförslag. I samtliga dessa avseenden — vad angår det sistnämnda
på skäl som socialstyrelsen i sin motivering anfört — lära med
hänsyn till förhållandena i vårt land bestämmelserna i lagförslaget vara att
föredraga framför konventionens bestämmelser. Slutligen upptager konventionen,
såsom styrelsen anfört, bestämmelser örn rätt för kvinna till understöd
i samband med ledighet för barnsbörd, till vilka vi hittills sakna motsvarighet,
ehuru, på sätt strax skall nämnas, av sakkunniga utarbetat förslag
i frågan föreligger.

32 § i socialstyrelsens förslag innehåller en hänvisning beträffande understöd
åt kvinna under tid, då hon på grund av bestämmelse i 30 § är frånvarande
från arbetet, till vad särskilt är stadgat. Då frågan örn moderskapsunderstöd
ännu icke vunnit reglering genom lag, har hänvisningen ej upptagits
i förevarande lagförslag.

Körande nyss berörda frågas läge må erinras därom, att sedan Kungl.
Majit i proposition (nr 112) till 1926 års riksdag föreslagit riksdagen att
antaga ett förslag till förordning angående moderskapsunderstöd åt kvinnor
i visst industriellt arbete, riksdagen i skrivelse den 5 juni 1926 (nr 347),
med tillkännagivande att varken propositionen eller i ärendet väckta motioner
kunnat av riksdagen bifallas, hemställt, att Kungl. Majit ville verkställa
förnyad utredning rörande de i propositionen och motionerna behandlade
frågor samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda. Med stöd av Kungl. Majits bemyndigande tillkallade chefen för
socialdepartementet den 31 juli 1926 fyra sakkunniga för att inom socialdepartementet
biträda med den av riksdagen sålunda begärda utredningen samt
med avgivande av förslag i ämnet. De sakkunniga avgåvo den 26 september
1929 betänkande angående moderskapsskydd (Statens offentliga utredningar
1929: 28). Sedan betänkandet för yttrande utremitterats till åtskilliga myndigheter
och sammanslutningar samt yttranden inkommit, är frågan beroende
på Kungl. Majits prövning. Det är min förhoppning, att densamma till
viss del skall kunna föreläggas 1931 års riksdag.

19—21 §§.

Huvudstadgandet örn kvinnornas nattarbete, 1 § i nattarbetslagen, har
avseende å alla slags industriella företag, drivna i den omfattning, att däri
under någon tid av nästföregående eller löpande år sysselsatts dera än tio
arbetare, och utsäger, att kvinna ej må till arbete i företaget användas i
vidare utsträckning än att hon må komma i åtnjutande av oavbruten ledighet
från arbetet under minst 11 timmar varje dygn. I denna ledighet skall ingå
tiden mellan kl. 10 på aftonen och kl. 5 på morgonen. Motsvarande stad -

32 § X
styrelseförslaget.

Social politiska delegationen.

106 Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

gande, 33 §, i socialstyrelsens förslag'' utvisar endast mindre ändringar i
sak, i det att arbetet icke anknytes till visst »företag» och arbetets minimiomfattning
bestämmes därav att »för arbete i regel användas minst tio arbetare»;
den obligatoriskt fria tiden upptages fortfarande till 10 e. m.—
5 f. m.

De nu berörda stadgandena torde båda få anses stå i överensstämmelse
med konventionen i Bern den 26 september 1906 örn förbud mot nattarbete
för kvinnor, sysselsatta i industrien, vilken konvention för Sveriges del tillträtts
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 14 januari 1910. Enligt konventionen,
som äger tillämpning på industriella företag, vari användas flera än tio
arbetare, skall industriellt nattarbete med vissa undantag vara förbjudet för
kvinnor. Den tid för nattvila, som sålunda åsyftas, skall hava en varaktighet
av minst 11 timmar i följd, däri skall inbegripas tiden från kl. 10 e. m.
till kl. 5 f. m. Däremot överensstämma stadgandena i 1 § nattarbetslagen
och 33 § styrelseförslaget icke med det i Washington år 1919 antagna förslaget
till konvention angående kvinnors nattarbete. Sistnämnda förslag
innehåller väl i fråga om nattvilans längd och förläggning samma bestämmelser
som Bernkonventionen men har däremot avseende å alla industriella
företag utan hänsyn till företagets storlek och dessutom å alla slags byggnadsarbeten,
även örn de ej kunna hänföras till industriellt arbete i vanlig
mening.

Yad angår de i nattarbetslageii 2—4 §§ och styrelseförslaget 34—36 §§
förekommande bestämmelserna med undantag från huvudregeln örn kvinnors
nattarbete, torde dessa bestämmelser, örn än inbördes i viss mån olika,
kunna sägas stå i överensstämmelse med båda de ifrågavarande konventionerna.

Innan jag ingår på socialstyrelsens motivering vid dess 33 §, torde delvis
böra återgivas vad Sveriges delegation för det internationella socialpolitiska
samarbetet i skrivelse den 11 augusti 1922 yttrat rörande frågan örn Sveriges
anslutning till nyssnämnda Washingtonkonvention. Delegationen anför:

»Enligt delegationens mening lär det ej kunna förnekas, att lagstiftningen
mot kvinnors nattarbete fullföljer ett för samhället betydelsefullt syftemål.
Det oaktat lia de specifikt kvinnliga intressenas företrädare med iver bekämpat
denna lagstiftning såsom orättvis samt för kvinnorna skadlig och
förnedrande. Erkännas måste också, att sistberörda uppfattning icke alldeles
saknar fog för sig. Ifrågavarande reglering, sådan den föreligger i vår
nu, på Bernkonventionen av år 1906 grundade lag av den 20 november 1909
angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella
företag samt i förevarande konventionsförslag, går nämligen utöver
vad som kan anses motiverat med hänsyn till regleringens ändamål — att
skydda de kvinnliga arbetarnas hälsa samt deras förmåga att fylla sina uppgifter
med hänsyn till släktets fortbestånd och fostran. Härigenom har
denna reglering, såsom erfarenheten från tillämpningen av nyss berörda lag
visar, medfört omotiverade svårigheter för de kvinnliga arbetarna samt fått
en viss förhatlig karaktär av klasslagstiftning, som på en del områden, där
konkurrens mellan manlig och kvinnlig arbetskraft förekommer, gynnar
männen. Ifrågavarande lagstiftning har även visat sig svår, ja, i vissa fall
nära nog omöjlig att genomföra.

107

Kungl. Majus proposition nr 40.

Anmärkas kail måhända också, att yrkesfarekommittén, som på nådigt
uppdrag utarbetade vår gällande lag i ämnet, ställde sig betänksam mot

densamma. .

De i [härovan refererade] yttranden från kvmnohall framstallda betänkligheterna
mot förevarande konventions ratificering i oförändrat skick torde
enligt delegationens åsikt vara grundade i en bland de kvinnliga arbetarna
allmänt förhärskande mening. Såsom fullmyndiga medborgare anse de sig
även kunna göra anspråk på, att statsmakterna beakta deras mening i en
dem själva närmast rörande fråga.

Såsom förut berörts, skulle genom konventionen det ira har i landet
gällande förbudet mot kvinnors nattarbete komma att utsträckas ej blott
till byggnadsarbeten, som icke äro att hänföra till industrien, utan även till
den mindre industrien oell hantverket. Beträffande byggnadsarbetena skulle
denna utsträckning väl ej få någon praktisk betydelse, då dylika arbeten
endast undantagsvis pågå nattetid och blott få kvinnor, sysselsättas dari.
Inom den mindre industrien och hantverket förekommer visserligen ej heller
över huvud taget mycket nattarbete, men inom ett par och för den kvinnliga
arbetskraften betydelsefulla branscher, nämligen bageri- och mejerihanteringarna,
är möjligheten till nattarbete av väsentlig betydelse.

Givetvis bär'' den hittills för nattarbetsförbudet gällande begränsningen
till företag med liera äii tio arbetare i många fall visat sig medföra orättvisor
och olägenheter, och skulle det med hänsyn därtill kunna synas önskvart,
att få nämnda begränsning upphävd. I betraktande av de erinringar,
som ovan anförts rörande den nu gällande lagstiftningen i ämnet, anser sig
delegationen emellertid ej kunna förorda en utsträckning efter enahanda
linjer av förevarande förbiidslagstiftning. Kunde åter de i Bernkonventioiien
av år 1906 meddelade och i föreliggande konventionsförslag upprepade bestämmelserna
i viss mån modifieras, så att de värsta olägenheterna med
denna lagstiftnings tillämpning undanröjdes, anser delegationen en utvidgning
av tillämpningsområdet för förbudet mot kvinnors nattarbete vara väl
förtjänt av övervägande.»

I sin motivering har socialstyrelsen, efter återgivande av delegationens
yttrande, anfört bland annat:

»Härovan berörda uppfattning bland de kvinnliga arbetarna angående
olägenheterna för dem av lagstadgat förbud mot kvinnors användande till
nattarbete har för styrelsen kraftigt vitsordats och understrukits i till styrelsen
den 23 september 1925 ingivna framställningar från sv. bryggeriindustnarbetarförbundets
avd. 15 i Stockholm, Stockholms tidningsbuds fackförening,
Stockholms spårvägspersonals samorganisation samt fackliga kvinnliga
samorganisationen i Stockholm, sistnämnda organisations framställning försedd
med påtecknade instämmanden av sv. bryggeriindustriarbetarförbundet,
sv. typografförbundets styrelse, Stockholms bageriindustriarbetarfackförening
samt sv. livsmedelsarbetarförbundet. Senare lia till styrelsen inkommit
dylika framställningar från sv. järnvägsmannaförbundets avd. 65 och sv.
textilarbetarförbundets avd. 20. r

Den huvudsakliga innebörden av omförmälda framställningar, [vilka narläggas
förevarande betänkande], jämte de anföranden i ämnet, vilka höllos
av deltagarna i den deputation, som överlämnade framställningarna till styrelsen,
torde kunna återgivas därmed, att de kvinnliga arbetarna icke kräva
det fullständiga upphävandet av nattarbetsförbudet, vilket erkännes lia medfört
vissa nyttiga verkningar, nion påyrka dess modifierande i vissa avseenden.
Sålunda göres gällande, att den för arbete medgivna tidrymden
mellan kl. 5 f. m. och 10 e. m. är flir snävt tillmätt. Yid arbete på två

Socialstyrelsen
1925.

Sociala rådet
1925.

Socialstyrelsen
1926.

108 Kungl. Majus proposition nr 40.

stift, som stundom förekommer, exempelvis i bryggerier och vattenfabriker,
måste för erhållande av tillräckliga raster arbetet ofta utsträckas till kl. 11
e. m. — alltså • en timme senare än nattarbetsförbudet medgiver. A andra
sidan ha de kvinnliga bageriarbetarna erfarit behov av att kunna få tiden
för arbetets början tillbakafiyttad en timme, d. v. s. till kl. 4 f. m., då enligt
den s. k. bagerilagen uppeldning och deggörning få börja. Slutligen framhålles,
att det borde finnas möjlighet till eftergift från nattarbetsförbudet i
sådana fall. då arbete, vartill kvinnor användas, på grund av särskilda omständigheter
tillfälligtvis behöver bedrivas under natten.

Socialstyrelsen anser sig med hänsyn till den erfarenhet, styrelsen fått
av det hittills gällande nattarbetsförbudets tillämpning, icke kunna annat
än i huvudsak vitsorda riktigheten av vad här ovan anförts av den socialpolitiska
delegationen. Jämväl framställningarna från de olika organisationerna
med kvinnliga medlemmar torde vara värda ett omsorgsfullt beaktande.
Styrelsen bär även för sin del kommit till den uppfattningen, att Sverige
icke lämpligen kunde ratificera omförmälda i Washington antagna konvention
i ämnet. Ett tillgodoseende av kvinnornas här framförda synpunkter
och önskemål skulle emellertid, även örn förändringarna begränsades till
vad ovan anförts såsom de kvinnliga arbetarnas huvudsakliga krav, förutsätta
uppsägning för Sveriges del av förstnämnda i Bern avslutade konvention,
en åtgärd som givetvis inom kretsar, som intressera sig för det internationella
socialpolitiska samarbetet, skulle väcka betydande uppmärksamhet
°ch bör ifrågasättas, utan att starka för att icke säga tvingande skäl tala
därför. Huruvida sådana skäl kunna anses nu föreligga, vågar styrelsen
icke avgöra. De kvinnliga arbetarnas merberörda framställningar lia "inkommit
till styrelsen så sent, att styrelsen icke haft tid föranstalta örn någon
utredning, som kunde giva en fullt uttömmande och tillförlitlig upplysning
i ämnet. Styrelsen har sålunda ansett sig böra utan större sakliga ändringar
införliva nu gällande lagstadgade reglering av kvinnors nattarbete med arbetarskyddslagen.
Med hänsyn till att de kvinnliga arbetarnas här ovan berörda
krav synas icke sakna skäl, anser sig styrelsen emellertid böra förorda,
att desamma måtte göras till föremål för utredning.»

Vid sammanträde med sociala rådet har en arbetsgivarerepresentant ansett
klokt att tillmötesgå kvinnornas krav på ändring av gällande bestämmelser
örn kvinnors nattarbete och därmed anpassa förhållandena efter ett
förefintligt behov, även örn detta medförde uppsägning av Bernkonventionen,
vilket givetvis vore en rätt uppseendeväckande åtgärd. En arbetarerepresentant
har förklarat sig ej vara övertygad örn att ett tillmötesgående av
kvinnornas krav vore välbetänkt. En annan arbetarerepresentant har yttrat
benägenhet för motsatt uppfattning; i allt fall syntes en lindring i bestämmelserna
hava skäl för sig.

På sätt inledningsvis omnämnts uppdrog Kungl. Majit den 16 april 1926
åt socialstyrelsen att verkställa den undersökning, som i socialstyrelsens
betänkande av år 1925 ifrågasatts. I den skrivelse den 18 december 1926,
varmed styrelsen till Kungl. Majit överlämnade en redogörelse för den dåmera
verkställda undersökningen, anförde styrelsen bland annat följande:

»De resultat, som undersökningen lämnat, äro givetvis, då de representera
olika intressen och olika verksamhetsområden, ganska mångskiftande.
Salunda har från arbetsgivarnas sida i betydan de omfattning och icke utan
skärpa påyrkats nattarbetsförbudets lindrande eller avskaffande, under det

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

man å arbetarliåll i regel förordat dess upprätthållande och utsträckande
jämväl till den mindre industrien. Beaktar man emellertid särskilt vad
yrkesinspektionens befattningshavare anfört — något vartill man med hänsyn
till dessa uttalandens mer objektiva beskaffenhet kan lia anledning torde
man komma till den uppfattningen, att de nu gällande bestämmelserna mot
kvinnligt nattarbete i många fall verkat besvärande för industrien och ofördelaktigt
för de ^kvinnliga arbetarna i deras konkurrens med männen örn
arbetstillfällena. A andra sidan är det uppenbart, att de starka krav pa berörda
bestämmelsers modifierande, som tidigare under arbetet med arbetarskyddslagens
revision gjorts gällande av vissa organisationer och andra
repreS6Btanter för de kvinnliga arbetarna, vid den nu företagna undersökningen
visat sig icke uppbäras av en så utbredd och kraftig opinion bland
nämnda arbetare som man, att döma av nyss åsyftade meningsyttringar, med
skäl kunnat vänta. Även örn man kan ha anledning misstänka, att de kvinnliga
arbetarnas åsikter icke fullt kommit till sin rätt vid undersökningen,
kvarstår likväl i huvudsak nu berörda intryck. Undersökningen torde sålunda
icke kunna anses lia givit något ökat stöd at kravet på åtgärder — i
första rummet uppsägning av Bernkonventionen — till lindrande av lagstiftningen
angående kvinnors nattarbete. Undersökningen har emellertid ej
heller undanröjt betänkligheterna mot nattarbetsförbudets utsträckning till
att gälla jämväl för den mindre industrien. Styrelsen bär sålunda av vad
undersökningen givit vid handen icke funnit anledning i något avseende
frångå den ståndpunkt, styrelsen intagit i sitt ovan nämnda betänkande.

I detta sammanhang bör emellertid kanske påpekas, att den ar 1919 antagna
AYashingtonkonventionen angående kvinnors nattarbete, vilken konvention
torde vara avsedd träda i stället för den ar 1906 antagna, till tilllämpningsområdet
mer begränsade Bernkonventionen rörande samma ämne,
möjligen kan förväntas komma att inom de närmaste åren göras till föremål
för revision. Liksom i övriga av internationella arbetskonferensen antagna
konventioner finnes nämligen i densamma intagen en bestämmelse,_ som
ålägger internationella arbetsbyråns styrelse att minst en gång vart tionde
år förelägga konferensen en redogörelse för konventionens tillämpning och
taga i övervägande, huruvida på konferensens dagordning bör upptagas frågan
örn revision av eller ändringar i konventionen. Möjligen skulle vid en eventuell
dylik revision kunna i konventionen vidtagas sådana förän drängar, att
Sverige kunde, med frånträdande av Bernkonventionen och biträdande av
den reviderade konventionen, företaga vissa enligt styrelsens mening otvivelaktigt
välmotiverade modifikationer av sin lagstiftning rörande kvinnors nattarbete,
och synes det med hänsyn härtill kunna ifragasättas, huruvida icke
Sverige borde söka på lämpligt sätt påverka internationella arbetsbyrån till
företagande av en revision av nyss antydda innebörd.»

Vad remissutlåtandena över socialstyrelsens betänkande av ar- 1925 angåi
hava länsstyrelserna i Malmöhus och i Blekinge län med hänsyn till de från
kvinnohåll framställda kraven förordat lindringar i gällande nattarbetsförbud
för kvinnor. Kommerskollegium har, förordande socialstyrelsens ^ i betänkandet
framställda förslag örn utredning, ställt sig avvaktande. Åtskilliga
sammanslutningar, huvudsakligen representerande arbetsgivarsidan, hava
förordat, att den för nativita obligatoriskt lediga tiden måtte, särskilt med
hänsyn till svårigheterna för tvåskiftsarbetes anordnande med nuvarande
bestämmelser, sättas till 11 e. m.—5 f. m. Bland dessa sammanslutningar 1

Remiss yttranden.

1 Betänkandet 1925 med förslag till reviderad lag om arbetarskydd.

Ilo

Ratifikation
och revision av
Washingtonkonventionen

1919 ang.
kvinnors nattarbete.

Kungl. Majus proposition nr 40.

äro svenska teknologföreningen, Sveriges industriförbund och Sveriges verkstadsförening.
Sveriges textilindustriförbund har förordat tiden 11 e. m.—
4 f. m. och svenska arbetsgivareföreningen tiden 12 midnatt—4 f. m. Alternativt
har av en och annan sammanslutning yrkats helt upphävande
av ifrågavarande bestämmelse. Utsträckt dispensmöjlighet har även ifrågasatts.
A andra sidan har landsorganisationen med avstyrkande av ändring
i fråga örn den för nattvila obligatoriskt lediga tiden av dygnet förordat, att
stadgandet med förbud för kvinnors nattarbete måtte utsträckas att omfatta
även de mindre arbetsföretag, som nu äro ställda utom nattarbetslagens
tillämpning, samt att hithörande bestämmelser måtte i övrigt förändras till
sådan överensstämmelse med Washingtonkonventionen, att ratificering av
densamma kunde ske.

Washingtonkonventionen angående kvinnors nattarbete har numera ratificerats
av följande nitton stater, nämligen Belgien, Bulgarien, Estland,
Frankrike, Grekland, Indien, Irländska Fristaten, Italien, Jugoslavien, Kuba,
Luxemburg, Nederländerna, Rumänien, Sydafrika, Schweiz, Storbritannien,
Tjeckoslovakien, Ungern och Österrike.

I anslutning till de synpunkter, som enligt vad här anförts framkommit
under behandlingen i Sverige av frågan örn kvinnors nattarbete, har den
svenska regeringens representant i internationella arbetsbyråns styrelse framställt
yrkande örn revision av konventionen. Det framhölls i den promemoria,
vari svenska regeringens uppfattning preciserades, att av skäl, liknande
dem som här åberopats, allvarliga invändningar icke syntes kunna
göras mot att inskränka den tid, under vilken arbete under inga förhållanden
finge förekomma, till tiden mellan klockan 11 e. m. och 4 f. m., givetvis
med bibehållande av den bestämmelse, som föreskriver minst 11 timmars
oavbruten nattvila. Därjämte framhölls, att tillämpningen av Bernkonventionen
visat behovet av att, även i andra fall än som upptagits i konventionen,
medgiva tillfälliga dispenser. En dylik dispensrätt kunde eventuellt
begränsas till att avse ett mycket inskränkt antal dagar för varje arbeterska,
exempelvis högst 20 örn året. I fråga örn revision av konventionen i dessa
båda punkter borde man alltså enligt svenska regeringens uppfattning inhämta
de andra regeringarnas mening.

Beträffande detta revisionsyrkande fattade arbetsbyråns styrelse beslut av
innebörd, att det funnes anledning överväga att på konferensens dagordning
upptaga fråga örn fullständig eller partiell revision av ifrågavarande konvention.
Sedermera har arbetsbyråns direktör med skrivelse den 18 augusti
1930 underställt denna fråga regeringarnas prövning och därvid i överensstämmelse
med gällande arbetsordning tillkännagivit, att vissa punkter särskilt
ådragit sig styrelsens uppmärksamhet. Dessa punkter äro bl. a. den
i svenska regeringens promemoria i första hand berörda, nämligen den angående
tidpunkten för början och slutet av den tid under natten, då kvinnors
arbete är absolut förbjudet. Vid skrivelsen från arbetsbyråns direktör har
bl. a. fogats den svenska regeringens promemoria i hithörande del. I skrivelsen
begäres upplysning före den 15 december 1930 örn svenska vegelin -

Ill

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

gens uppfattning beträffande revisionsfrågan överhuvud. Frågan kommer
att ånyo behandlas av arbetsbyråns styrelse vid det nyss i annat sammanhang
omnämnda sammanträdet i januari 1931, då styrelsen har att besluta
rörande den slutliga rapporten i ämnet och bestämma, huruvida någon eller
några frågor beträffande konventionen ska''11 uppföras på dagordningen för
nästa sammanträde med internationella arbetskonferensen.

Yid prövning av förevarande, med hänsyn till de stridiga intressena Departementsganska
grannlaga spörsmål har jag funnit mig böra biträda den mening
socialstyrelsen uttalat i sina här återgivna yttranden. Det måste medgivas,
att gäliande bestämmelser örn kvinnors nattarbete icke äro fullt tillfredsställande,
vare sig ur kvinnornas egen eller ur industriens synpunkt. Föreskrifterna
medgiva ej tillräckliga möjligheter vid anordnande särskilt av tvåskiftsarbete
och av arbete av den natur, att det måste begynna vid en mycket
tidig timme av dagen. Emellertid anser jag mig icke nu böra tillstyrka
ändring av dessa bestämmelser. Sådan ändring kan icke verkställas utan
att uppsägning sker av den gällande Bernkonventionen, och tillräckliga skäl
synas icke vara för handen att vidtaga en dylik åtgärd, utan att samtidigt
definitiv ståndpunkt tages till frågan örn anslutning till den nya
konvention i ämnet, som antagits i Washington. Såsom nyss anförts, föreligger
för närvarande till behandling inom internationella arbetsorganisationen
frågan örn vissa jämkningar i sistnämnda konvention, som skulle
underlätta Sveriges biträdande av densamma. Sedan denna revisionsfråga
blivit slutligen avgjord, torde det bliva anledning återkomma till det här
behandlade spörsmålet och andra därmed sammanhängande punkter rörandekvinnors
nattarbete. Det uppskov, som därav föranledes med den definitiva
lösningen, torde icke böra möta betänkligheter vid det förhållandet, att,
såsom den av socialstyrelsen senast verkställa utredningen giver vid handen,
kravet på revision av de gällande bestämmelserna icke synes bland de
kvinnliga arbetarna uppbäras av en så stark opinion, som man haft anledning
tidigare antaga.

Av vad jag sålunda anfört lärer böra följa, att det bör anstå med avgörandet
jämväl av frågan örn utsträckning av de behandlade lagbestämmelsernas
tillämplighet till arbetsområden, som nu icke beröras därav. En sådan utsträckning
är nämligen förutsättning för att Wasliingtonkonventionen i ämnet
skall kunna biträdas. Även härutinnan bör för övrigt anmärkas, att den
åsikten torde vara ganska allmän bland de kvinnliga arbetarna, att en dylik
utvidgning knappast är lämplig.

Vad de här ifrågavarande stadgandenas detaljer angår företer 19 § första
stycket av departementsförslaget vid jämförelse med 33 § i styrelseförslaget
allenast de olikheterna, att det åsyftade arbetet beskrives i överensstämmelse
med de förut använda ordalagen i 10 § andra stycket av departementsförslaget
samt att, med hänsyn till ordalagen i 14 § 3 morn., orden »för nattvila»
insatts även i 19 §.

19 § andra stycket, motsvarande 2 § i nattarbetslagen och 34 § i styrelseförslaget,
står, utom i vad angår skyldighet för yrkesinspektionens chefs -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

myndighet att samråda med arbetsrådet, i överensstämmelse med 14 § 1 mom.
andra stycket i departementsförslaget, oell hänvisas till vad förut anförts
såsom motivering till sistnämnda stadgande.

20 § motsvarar 3 § i nattarbetslagen och överensstämmer med 35 § i
styrelseförslaget utom däri att jämte yrkesinspektör också, i enlighet med
nuvarande lag, bergmästare omnämnes i andra stycket. Det bör erinras,
att ehuru den nuvarande bestämmelsen i 3 § sista punkten i nattarbetslagen
örn tillgodoräknande av sådana dagar med inskränkt ledighet, vilka till yrkesinspektören
eller bergmästaren anmälts men sedan ej utnyttjats, enligt förslagen
skulle utgå, arbetsgivaren naturligen framdeles skulle utan särskilt
stadgande äga möjlighet att, med styrkande att anmäld inskränkning ej använts,
utnyttja fulla antalet tillåtna dagar.

21 §, som motsvarar 4 § i nattarbetslagen, överensstämmer till fullo med
36 § i styrelseförslaget.

22 §

överensstämmer med 37 § i styrelseförslaget och skiljer sig blott i en formell
detalj från 21 § i arbetarskyddslagen.

Framställning

av svenska
grov- och
fahriksarbetareförbundet.

I förut omförmälda, den 16 april 1925 dagtecknade skrivelse har svenska
grov- och fabriksarbetareförbundet anfört, såvitt i detta sammanhang är fråga,
huvudsakligen följande: Vid glasarbetarnas internationella kongress i Prag
ar 1924 hade fattats beslut örn ett memorandum, avsett att överlämnas till
regeringarna i olika länder. I detta memorandum framhölles, att till följd
av de dåliga villkor, varunder glasarbetarna arbetade, bland dem uppstode
talrika och svåra sjukdomar, såsom lungtuberkulos, reumatism, sjukdomar i
matsmältningsorganen m. m., vilka förlamade arbetskraften och orsakade en
förtidig död. Det vore därför nödvändigt, att glasindustrien bleve föremål
för en speciell reglering genom lag. Det krävdes bl. a., att minderåriga
under 14 år ej finge användas vid glasbruk och minderåriga under 16 år ej
till glasblåsning; att minderåriga och kvinnor icke sysselsattes vid apparater,
där glas bearbetades medelst syror, och ej heller i nattarbete eller vid heta
ugnar, att arbetslokaler och verkstäder* matte motsvara livgienens fordringar
och förses med skyddsanordningar, avpassade efter arbetet; att arbetsavbrott
bleve obligatoriskt från lördag afton kl. 6 till måndag morgon kl. 6 samt
att rätt till semester bleve lagfästad. — I förbundets skrivelse hava vidare
återgivits yttranden över nämnda memorandum av fönsterglasarbetarnas,
buteljglasarbetarnas och småglasarbetarnas samorganisationer, vilka alla instämt
i memorandum, dock att vissa ändringar och tillägg i detaljer förordats.
Förbundet har hemställt, att de gjorda framställningarna måtte komma
under omprövning och därav föranledda åtgärder vidtagas.

Uti infordrat yttrande över denna skrivelse har socialstyrelsen, med överlämnande
av redogörelse för verkställd undersökning i ärendet och med erinran,
att styrelsens förslag till reviderad lag örn arbetarskydd upptoge en
minimiålder av 14 år för användande till industriellt arbete, förordat, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 113

ifrågavarande framställning icke för närvarande måtte föranleda någon Kungl.

Maj:ts åtgärd.

Departementsförslaget är så avfattat, att det torde tillgodose de i örn- Departementsförmälda
memorandum framställda önskemålen beträffande minimiåldern för chefen.
minderårigas användning i arbete i allmänhet vid glasbruken samt beträffande
minderårigas och kvinnors nattarbete. Aven önskemålen i fråga örn
de egentliga skyddsföreskrifterna, däri inbegripna bestämmelser örn natt- och
söndagsvila samt semester, torde i väsentlig mån tillgodoses med departementsförslaget.
I övrigt beröra önskemålen frågor av så speciell beskaffenhet,
att de på den grund icke lämpa sig för reglering i arbetarskyddslagen.

Därest departementsförslaget bifalles, torde det emellertid bliva möjligt för
Kungl. Maj:t att, även i den mån så icke med redan nu gällande bestämmelser
låter sig göra, i administrativ väg meddela speciella föreskrifter i
-dessa ämnen, därest vid ytterligare omprövning så skulle befinnas lämpligt.

Örn tillsyn å lagens efterlevnad m. m.

23 §.

Den i styrelseförslaget förekommande huvudbestämmelsen, 38 §, rörande
organen för tillsyn å arbetarskyddslagens efterlevnad företer ganska stora
olikheter vid jämförelse med 23 § i den gällande lagen. Sålunda hava de
i lagen förekommande bestämmelser, som detaljerat angiva de särskilda
tillsynsorganens — yrkesinspektörernas, bergmästarnas, underinspektörernas
och de kommunala tillsynsorganens — behörighetsområden, icke bibehållits.
Bergmästare och gruvingenjör omnämnas alls icke i styrelseförslaget. Detsammas
38 § är så uppställd, att först angivas samtliga tillsynsorgan, därvid
åt yrkesinspektris gives en mera självständig ställning än enligt det nuvarande
stadgandet. Vidare omnämnas yrkesinspektörsassistenter och yrkesinspektrisassistenter
— i motsats mot vad nu är fallet — jämte övriga organ,
varjämte de nuvarande underinspektörernas benämning ändrats till yrkesunderinspektörer.
Därefter upptagas stadganden örn rikets indelning i yrkesinspektionsdistrikt
och örn tillsynsorgan inom sådant distrikt samt tillika
allmänt hållna bestämmelser örn yrkesinspektörs huvudsakliga befogenhet
och skyldigheter samt örn yrkesinspektris’ likställighet med yrkesinspektör.
Närmare bestämmelser rörande tillsynens organisation och fördelning på
olika tillsynsorgan skola enligt paragrafens sista stycke meddelas av Konungen.

Till motiverande av styrelseförslagets 38 § har socialstyrelsen anfört huvudsakligen
följande:

»Yrkesinspektionen, som i sin nuvarande gestaltning upprättades vid
arbetarskyddslagens tillkomst, torde otvivelaktigt få anses på det hela taget
lia väl fyllt sina uppgifter, och några större förändringar i avseende å dess
organisation eller verksamhetssätt anser sig styrelsen ej heller ha anledning
att ifrågasätta. De förändringar, styrelsen i nu berörda avseenden skulle

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 34 haft. (Nr 40.) 2269 30 8

Social styrelsen.

114

Kungl. ,1 faj:ts proposition nr 40.

vilja föreslå, utgöra också i väsentlig män endast ett legaliserande av en
regim, som faktiskt redan i avsevärd omfattning är rådande.

Med hänsyn till den ovilja oell misstro skyddslagstiftningen då för tiden
mötte å näringarnas sida, fann yrkesfarekommittén det vara angeläget att
noga precisera de olika tillsynsorganens tillsynsområden. En arbetsgivare
skulle ej behöva tveka, huruvida han vore skyldig underkasta sig ett inspektionsbesök
eller ej, och arbetsgivarna skulle så vitt möjligt säkerställas
mot dubbelinspektion, d. v. s. tillsyn av flera tillsynsorgan. Nu antydda
tendens, som kommit till uttryck i den gällande arbetarskyddslagens 23 §,
saknade givetvis icke skäl för sig, men torde lia fått göra sig gällande i alltför
hög grad. En strängt genomförd och upprätthållen fördelning av tillsynen,
så att ett på visst sätt bestämt slag av arbetsställen endast få inspekteras
av ett visst slag av tillsynsorgan, måste givetvis i många fall visa
sig mindre praktisk. Gränserna mellan de olika tillsynsorganens verksamhetsområden
måste nämligen alltid bli i viss mån godtyckliga och artificiella.
Ett arbetsställe med mer än tio arbetare men med enkel och ofarlig teknisk
utrustning kan exempelvis ej gärna i vanliga fall kräva större kompetens
hos inspektionsförrättaren än ett arbetsställe med färre än tio arbetare
men komplicerade och farliga tekniska hjälpmedel. Ett annat exempel.
Underinspektörerna äga nu att inspektera hur stora ångmaskinsanläggningar
som helst inom jordbruket men få ej företaga inspektion å en dylik anläggning
örn tre hästkrafter å ett industriellt arbetsställe, där det sysselsättes
fem arbetare.

Att nu berörda förhållanden måste inverka ogynnsamt på inspektionsverksamheten
och kostnaderna därför, torde vara uppenbart. Av två kanske
å en avlägsen ort belägna företag av samma slag men något olika storlek
inspekteras måhända nu det ena av yrkesinspektör och det andra av underinspektör.

Mot den här exemplifierade tendensen hos den nu gällande lagstiftningen
har man i flera fall reagerat genom anlitande av det Kungl. Majit genom
bestämmelse i 23 § sista stycket givna bemyndigandet att föreskriva jämkning
av gränserna mellan skilda till syn sorgans befogenhet. Sålunda utsträcktes
med motsvarande inskränkning av den kommunala tillsynen genom
nådig kungörelse den 5 december 1919 underinspektörernas befogenhet från
att å vissa arbetsställen endast avse maskinella och vissa andra tekniska
hjälpmedel till att gälla arbetarskyddslagens tillämpning i allmänhet. Vidare
har vissa underinspektörers tillsyn å lastning och lossning av fartyg på grund
av nådigt bemyndigande den 3 december 1920 vidgats till att omfatta dylikt
arbete jämväl i sådana fall, där tillsynen egentligen skulle tillkomma yrkesinspektör.
Även beträffande vissa kommunala tillsynsorgan har med hänsyn
till övervakande av efterlevnaden av kungörelsen den 7 april 1916 angående
förbud mot användande av kvinna under tjugoett år till lastning, stuvning
eller lossning å vissa fartyg tillsynsbefogenhet genom Kungl. Maj:ts beslut
den 24 oktober 1916 med flera senare data utsträckts till att gälla jämväl
arbete, som eljest skulle höra under yrkesinspektörs tillsyn.

Genom de här åsyftade jämkningarna har man emellertid tydligen icke
åstadkommit någon lindring i avseende å bundenheten vid tillsynens uppdelning
utan endast genom gränsernas flyttning i vissa avseenden minskat
olägenheterna därav.

I den praktiska inspektionstjänsten visade det sig ganska snart omöjligt
att strängt respektera berörda bundenhet. I fall, där ett dylikt respekterande
uppenbarligen skulle leda till oskäliga konsekvenser, fann man sig av hänsyn
till tjänstens och statsverkets intressen nödgad att så att säga tänja

Kungl. Majus proposition nr 40.

115

något på gränserna mellan olika tillsynsområden. Så t. ex. inspektera underinspektörerna
i flertalet distrikt även en del arbetsställen av sådan storlek,
att de egentligen skulle övervakas av yrkesinspektör.

Yad härovan anförts syftar emellertid endast på uppdelningen inom tillsynen
i allmänhet, d. v. s. den tillsyn som åligger yrkesinspektörerna med
assistenter samt underinspektörer och kommunala tillsynsorgan. Mellan
denna tillsyn och den som är undantagen därifrån oell uppdragen åt specialinspektörer
måste nog i regel gränserna upprätthållas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har det synts påkallat att få till
stånd en sådan ändring av bestämmelserna rörande inspektionsverksamhetens
organisation, att yrkesinspektionens arbetskrafter skulle kunna utnyttjas
med bättre anpassning efter de faktiska förhållandena i olika fall,
d. v. s. på ett mer effektivt och ekonomiskt sätt. I överensstämmelse härmed
har styrelsen omformulerat ifrågavarande bestämmelser så, att preciseringen
av de olika inspektionsorganens kompetensområden borttagits inlagen
och anförtrotts åt Kungl. Majit. Alltför långtgående skulle för övrigt
en dylik omläggning knappast kunna anses vara, då Kungl. Maj:t redan
genom bemyndigandena att förordna örn jämkning av gränserna mellan olika
tillsynsorgans befogenhet och att tillsätta specialinspektörer har praktiskt
taget obegränsade möjligheter att förändra den i lagen stadgade fördelningen
av tillsynen. Anmärkas kan också, att en fortgående dylik förändring, vilken
icke kommer till synes genom lagändring, måste anses mindre tilltalande
från rättslig synpunkt.

I stort sett synas yrkesinspektionens organ böra bibehållas vid sina nuvarande
inspektionsuppgifter, och givetvis skulle bestämt angivna gränser
fortfarande uppdela tillsynen mellan olika tillsynsorgan, men möjlighet borde
Annas att göra de avvikelser, som, med hänsyn till sig företeende omständigheter,
kunde befinnas påkallade. För genomförande av ett dylikt system
synes åt de ledande myndigheterna, d. v. s. yrkesinspektionens chefsmyndighet
och yrkesinspektörerna, böra beredas större frihet i avseende å inspektionsarbetets
anordning. Med hänsyn härtill har det också förefallit
lämpligt att något starkare betona yrkesinspektörernas egenskap av ansvariga
chefer för tillsynen, var inom sitt distrikt.

I den hittills gällande skyddslagstiftningen lia bergmästarna varit jämställda
med yrkesinspektörerna och nämnda jämte dem i fråga örn befogenheter
och åligganden. Enligt styrelsens mening äro bergmästarna emellertid
rätteligen att anse som specialinspektörer, vilka i likhet med sprängämnesinspektören,
de elektriska inspektörerna och inspektörerna för de olika
grenarna av järnvägstjänsten böra av Kungl. Majit förordnas att inom sitt
speciella gebit utöva tillsyn jämväl å arbetarskyddslagens efterlevnad. I
enlighet med denna uppfattning lia bergmästarna icke omnämnts i lagförslaget.

Den nuvarande bestämmelsen rörande yrkesinspektrisen har med deli numera
genomförda likställigheten mellan män och kvinnor i fråga örn tillträde
till statstjänst delvis blivit omotiverad. Vid bestämmelsens omformulering
har yrkesinspektrisassistenterna ansetts böra komma till omnämnande
i lagen.»

Såsom styrelsen anfört har vid tillämpningen av arbetarskyddslagen visat
sig ett ganska framträdande behov av större frihet vid reglerande av gränserna
mellan de särskilda tillsynsorganens behörighetsområden jin som med nuvarande
bestämmelser finues, utan att den i lagens 23 § sista stycket lämnade

Departements chefen.

Kommerskollegium.

116 Kungl. Majus proposition nr 40.

möjligheten till jämkningar anlitas i större utsträckning än därmed torde liava
avsetts. Det sjnes då vara lämpligt, att åt Konungen överlämnas att i
administrativ ordning närmare bestämma omförmälda gränser. Erinras må,
att önskemålet att genom ändrade bestämmelser rörande inspektionsverksamhetens
organisation söka på ett mera effektivt och ekonomiskt sätt utnyttja
yrkesinspektionens arbetskrafter vunnit visst understöd från riksdagens sida.
I skrivelse den 27 maj 1930 (nr 287) har nämligen riksdagen i anledning av
motioner av herr Möller m. fl. i första kammaren och herr Hansson i Stockholm
m. fl. i andra kammaren hemställt örn utredning rörande effektivisering
av yrkesinspektionens verksamhet, därvid riksdagen bland annat uttalat den
meningen, att viss ökad effektivitet borde kunna ernås genom en bättre arbetsfördelning
mellan den nuvarande personalen. Riksdagens framställning
är för närvarande föremål för utredning av socialstyrelsen.

De föreslagna bestämmelserna i andra och tredje styckena, enligt vilka
yrkesinspektör skulle på visst sätt bliva att anse såsom chef för yrkesinspektionsdistrikt,
har jag funnit välgrundade. Genom dessa bestämmelser
torde vinnas erforderlig stadga vid angivandet i lagen av organisationens
konturer.

\ad angår specialinspektörer och särskilt bergmästarna (gruvingenjörerna),
vilka, såsom styrelsen funnit, rätteligen torde vara att anse som ett slag av
specialinspektörer, bör återgivas vad kommerskollegium härom yttrat:

»Kollegium får för sin del erinra därom, att den speciella yrkesinspektionen
i allmänhet utövas av organ, vilka i sin allmänna verksamhet äro
underställda Kommerskollegium, nämligen bergmästarna, elektriska inspektionen
och sprängämnesinspektionen. Kollegium anser sig böra betona nödvändigheten
av, att dessa organ inom sina respektive verksamhetsområden
bibehållas i utövandet av sin hittillsvarande befogenhet i inspektionshänseende,
samt att alla anledningar till kompetenskonflikter eller dubbelinspektion
i möjligaste mån undvikas. Yad särskilt angår bergmästarna, intaga
dessa i så måtto en särställning bland specialinspektörerna, att deras
befogenhet och verksamhetsområden äro i nu gällande lag örn arbetarskydd
närmare angivna, och äro de inom dessa områden att anse såsom utövare
av yrkesinspektör myndighet. Ingen som helst anledning till ändring i
detta förhållande har anförts, och enligt Kollegii förmenande vore det i allo
olämpligt, örn den ställning, som bergmästarna sålunda intagit, bomme att
såsom följd av den föreslagna, visserligen något svävande formuleringen av
38 § bliva i väsentligt avseende rubbad, något som vissa uttalanden i
motiveringen till paragrafen synas giva vid handen. Kollegium föreslår därför,
att nu gällande bestämmelser rörande såväl bergmästares som specialinspektörs
verksamhetsområden införas i 38 §. Härvid torde i fråga örn de
förra böra — exempelvis genom hänvisning till respektive paragrafer i arbetarskyddslagen
— särskilt angivas i vilka hänseenden bergmästare har att
utöva yrkesinspektörs åligganden. Bergmästarnas ställning, såvitt det rör
arbetarskyddslagen, lärer i varje fall utåt gentemot allmänheten bliva starkare,
örn verksamheten grundar sig på bestämmelser i civillag än örn den,
såsom föreslagits, skulle komma att grunda sig endast på ett förordnande.
»

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

De farhågor, som sålunda uttalats med avseende å reglerandet av området Departementsför
bergmästarnas tillsyn i administrativ ordning på samma sätt som beträffande
specialinspektörer i allmänhet är fallet, kan jag icke dela. Då jag
det oaktat i departementsförslagets 23 § bland tillsynsorganen upptagit bergmästare
och gruvingenjörer, har detta skett huvudsakligen av praktiska skäl,
som vid en allenast partiell omarbetning av arbetarskyddslagen ansetts böra
få göra sig gällande: ändring blir nämligen på detta sätt obehövlig i åtskilliga
paragrafer, där bergmästare nu omnämnes vid sidan av yrkesinspektör. I
departementsförslaget har emellertid omfattningen av bergmästarnas tillsynsområde
icke angivits i vidare mån, än att, vid omnämnandet i 23 § första
stycket av bergmästare och gruvingenjörer, utsagts, att dessa anlitas »för
tillsyn å bergverksarbete och därmed sammanhängande arbete». Den närmare
bestämningen av tillsynsområdets gränser skulle alitsa meddelas av
Konungen i administrativ ordning.

I fråga örn de kommunala tillsynsorganen har av styrelsen för svenska Svenska
landskommunernas förbund i dess remissyttrande anförts: Det vöre enligt *“^**"“

styrelsens förmenande önskligt att, åtminstone vad de kommunala tillsyns- förbund.
organen anginge, vissa gränser i själva lagen angåves för deras verksamhetsområde,
så att detta komme att åtminstone i stort sett sammanfalla med
det nuvarande. I annat fall kunde enligt styrelsens förmenande möjlighet
förefinnas att alltför tungt belasta de kommunala, av staten ej avlönade organen
i förhållande till de statliga organen. Denna möjlighet kunde i tidei,
då statsmakternas sparsamlietssträvanden ginge ut på att å kommunerna
överflytta uppgifter, som förut ankommit pa staten att ombesörja, tänkas
bliva till viss fara för kommunerna.

Aven enligt min mening tala vissa skäl för bestämmande i lagen av vissa Departementsgränser
för de kommunala tillsynsorganens verksamhet. Stor svårighet upp- chefenstår
emellertid för ett sådant bestämmande. Såsom synes av arbetarskyddslagens
23 § femte stycket är nämligen området för dessa organs tillsyn i
dubbel måtto negativt bestämt, i det att organen hava att inom verksamhet,
som ej är underkastad yrkesinspektörs eller bergmästares tillsyn, öva tillsyn
i de avseenden, beträffande vilka det ej tillkommer underinspektör att hava
tillsyn. Skall ett dylikt stadgande hava något värde i förevarande avseende,
måste tydligen även de övriga i stadgandet nämnda organens verksamhetsområden
vara i lagen bestämda, vilket man emellertid ur andra synpunlttei
vill undvika. Vid dessa förhållanden och då man icke torde böra hysa farhågor
för att den i formellt avseende något större befogenhet, som med ifrågavarande
stadgandes uteslutande skulle tillkomma Konungen, komme att användas till
påläggande å kommunerna av större bördor för tillsynsändamal än skäligt
är och hittills varit brukligt, har jag ansett mig på denna punkt böra följa
styrelseförslaget.

1 övrigt hava, exempelvis av svenska arbetsgivareföreningen och järnkon- övriga
föret, vissa farhågor uttalats med avseende å de förändrade bestämmelser
styrelseförslaget i 38 § innehåller, i det att man framhållit den stora vikten

118

Departements

chefen.

1923 års
rekommendation
ang.
yrkesinspektion.

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 40.

ai att inspektionsarbetet, särskilt vad den större industrien beträffar, lägges
i fullt kompetenta liander. Detta vore, Ilar nian anfört, av största betydelse
för upprätthållande av arbetsgivarnas intresse för skyddsverksamheten och
deras förtroende för inspektionsorganen.

Med allt beaktande av dessa synpunkter lärer man dock ej däri böra se
något hinder för ett bestämmande i administrativ ordning av tillsynsorganens
verksamhetsområden.

23 § i departementsförslaget har, på skäl som av det föregående torde
framgå, i stort sett avfattats i enlighet med socialstyrelsens förslag. Vissa
modifikationer hava dock gjorts. 4 ad första stycket angår har undvikits att
upptaga de kommunala tillsynsorganen såsom »befattningshavare» inom yrkesinspektionen.
Bergmästare och gruvingenjörer hava, såsom redan berörts,
omnämnts i stadgandet. I tredje stycket hava ett par mindre jämkningar
skett. A ad fjärde stycket angår har bestämmelsen rörande vrkesinspektris
ansetts böra erhålla en mera allmän avfattning lin den av socialstyrelsen
föreslagna.

Av den internationella arbetskonferensen antogs vid dess sammanträde i
Genéve år 1923 en rekommendation angående de allmänna grunddragen för
anordnandet av inspektionssystem till tryggande av arbetarskyddslagstiftningens
tillämpning.

Denna rekommendation blev genom proposition (nr 112) förelagd 1924 års
riksdag för yttrande. Enligt det propositionen åtföljande statsrådsprotokollet
hade dåvarande chefen för socialdepartementet vid ärendets föredragning
i statsrådet yttrat bl. a. följande. Vad vårt land anginge, torde man
med rätta kunna göra gällande, att rekommendationen i allt väsentligt vore
förverkligad. I de avseenden, där den icke vore genomförd, funnes tillfälle
att, i den mån så prövades lämpligt med hänsyn tagen till våra förhållanden,
ytterligare beakta rekommendationen vid den revision av lagen örn
arbetarskydd, som Kungl. Maj:t den 30 november 1922 uppdragit åt socialstyrelsen
att förbereda. Rekommendationen torde sålunda ej giva anledning
till annan åtgärd från Sveriges sida, än att man vid den förestående revisionen
av lagen örn arbetarskydd tillsäge, i vad mån rekommendationens
principer lämpligen kunde ytterligare beaktas vid reglerandet av yrkesinspektionens
organisation och verksamhet.

Mot detta uttalande förklarade sig riksdagen, enligt dess skrivelse den
9 april 1924 (nr 91), icke hava något att erinra.

4 id en granskning av den ifrågavarande rekommendationens särskilda
punkter — en sådan granskning har skett i socialstyrelsens skrivelse till
chefen för socialdepartementet den 20 februari 1924, intagen i omförmälda
proposition nr 112 (1924) s. 28 — torde man finna, att rekommendationen
knappast bör föranleda ändring eller tillägg i förslaget till arbetarskyddslag,
sådant detsamma avfattats med hänsyn till våra nationella förhållanden. På
sätt tidigare under handläggningen av ärendet örn rekommendationen anförts,

119

Kungl. Majus proposition nr 40.

lära nämligen förhållandena i vårt land i nära nog allt väsentligt mots\ aia
de fordringar, som göras gällande i rekommendationen. I den mån skiljaktigheter
förefinnas, torde de hava sin grund i vår nationella rättsuppfattning
och särskilda sedvänjor, och nämnda uppfattning och sedvänjoi sinäs
icke vara av beskaffenhet att utgöra något hinder mot arbetarskyddets rationella
utvecklande i vårt land. Vad beträffar särskilt det i rekommendationen
uttalade önskemålet, att inspektion å arbetsställena borde i allmänhet företagas
åtminstone en gång om året, vill jag erinra om att, såsom jag nj ss
anförde, frågan örn mera effektiv inspektionsverksamhet är föremål för särskild
utredning närmast i anledning av framställning från riksdagen. Mahanda
torde de i rekommendationen för övrigt framförda önskemålen på en
eller annan punkt kunna föranleda jämkning i gällande bestämmelsei av instruktionell
art, en fråga av administrativ natur, vartill jag saknar anledning
att fatta ståndpunkt i detta sammanhang.

24 §

överensstämmer med 39 § i styrelseförslaget. Den innebär blott den olikhet
mot 24 § i arbetarskyddslagen, att med hänsyn till den nu gällande hälsovårdsstadgans
innehåll »kommunalnämnd» ej nämnes i stadgandet.

25 §.

1 mom. i denna paragraf saknar motsvarighet såväl i gällande lag som i
•styrelseförslaget. Där stadgad anmälningsskyldighet har föranletts av önskan
att bereda tillsynsorganen ökad möjlighet att erhålla kännedom örn företag,
som påkalla inspektion. I 43 § har straff införts för arbetsgivare, som försummar
anmälningsskyldigheten.

2 mom. är lika med 40 § i styrelseförslaget. I förhållande till motsvarande
bestämmelse i gällande lag har ändring i förslaget skett allenast
beträffande sista stycket. Där stadgas, att närmare föreskrifter angående
> tillsynens anordning och sättet för dess utövande» meddelas av Konungen.
I styrelseförslaget äro orden örn tillsynens anordning utelämnade,
vilket motiverats av hänsyn till avfattningen av sista stycket i förslagets
38 §.

41 § i styrelseförslaget motsvarar 26 § i gällande lag, vilken paragraf
avser frågan örn granskning av byggnadsförslag rörande arbetslokal m. m.
Från 26 § avviker 41 § i styrelseförslaget, bortsett från en mindre redaktionell
olikhet, allenast därutinnan, att bergmästare icke omnämnes i förslaget.

Den i 26 § avhandlade frågan örn granskning av byggnadsförslag har
även uppmärksammats i 1929 års rekommendation angående förebyggande
av olycksfall i arbete. I rekommendationens tredje del, som handlar örn de
lagbestämmelser, vilka förordas till antagande för tryggande av en tillfredsställande
grad av säkerhet, framhålles önskvärdheten av att planer för upp -

41 §

i styrelseförslaget.

1929 års

rekommendation
ang.
förebyggande
av olycksfall
i arbete.

120

Departementschefen.

Kungl. Majlis proposition nr 40.

förande eller omändring av industriella anläggningar i vederbörlig tid understallas
granskning av kompetent myndighet för konstaterande, huruvida
planerna äro av beskaffenhet att motsvara lagbestämmelserna. Granskning
föreslås skola äga rum så skyndsamt som möjligt för att icke fördröja byggnadsarbetet.

I svar den 1 december 1928 å det frågeformulär, som internationella arbetsbyrån
utsänt till de olika regeringarna, hade svenska regeringen anfört,
att ett åläggande för arbetsgivarna att underställa yrkesinspektionen planerna
för ny- eller ombyggnad av industriella anläggningar givetvis i och
för sig vore mycket önskvärt och ägnat att förekomma fel, som sedermera
icke kunde avhjälpas. En dylik granskning hade emellertid betydelse framför
allt i hygieniskt avseende, i det att själva byggnadsplanerna beträffande
olycksfallsrisken i regel spelade en liten roll, utom i vad anginge utrymningsmöjligheterna
vid eldsvåda. Det ifrågasatta åläggandet skulle emellertid
onekligen i många fall verka omotiverat besvärande och leda till försening
av byggnadsarbetet. För yrkesinspektionen skulle ett dylikt åläggande av
mera generell giltighet medföra mycket betungande arbete, och yrkesinspektionens
organ skulle i viss mån betagas möjligheten att efteråt påkalla åtgärder.

I sitt yttrande över rekommendationen i denna del har socialstyrelsen
anfört, att bestämmelsen i 26 § lagen örn arbetarskydd knappast syntes motsvara
vad i rekommendationen åsyftades. Detta skulle nog däremot kunna
anses bliva fallet, därest en sådan ordning infördes, att vederbörande myndighet,
som hade att lämna byggnadslov, före ärendets avgörande beredde
yrkesinspektören eller bergmästaren tillfälle att avgiva yttrande.

Kommerskollegium, vars yttrande över rekommendationen jämväl inhämtats,
har framhållit, att den ifrågasatta obligatoriska förhandsgranskningen
ur synpunkten av minskning av risken för olycksfall för närvarande förekomme
i ett flertal länder i fråga om vissa industrier, vilka ansåges förbundna
med särskild risk, såsom sprängämnesindustrien och tillverkningen
av eldfarliga oljor. Att utsträcka detta granskningstvång till industriella
anläggningar i allmänhet syntes knappast kunna anses motiverat, då därigenom
ett alltför besvärande band skulle läggas pä den industriella företagsamheten
utan någon garanti för motsvarande nytta. En sådan anordning
torde även få anses innebära, att större krav ställdes på den statliga
yrkesinspektionen, än som denna rimligtvis kunde anses böra motsvara.

I nu förevarande avseende gav rekommendationen icke anledning till
något särskilt uttalande från föredragande departementschefens eller riksdagens
sida.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit kan jag icke tillstyrka införande
av bestämmelser örn en obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsplaner.
Emellertid synes den av socialstyrelsen framkastade tanken, att den myndighet,
som har att lämna byggnadslov, skall före ärendets avgörande bereda
yrkesinspektören eller bergmästaren tillfälle att avgiva yttrande, värd beak -

121

Kungl. Majus proposition nr 40.

tande. Emot en bestämmelse av antytt innehåll torde dock kunna invändasr
att till syn sorgan en, därest ärendena remitterades till dem, måliända skulle
finna sig föranlåtna att ingå på en närmare granskning av byggnadsplanerna
i varje ärende, vilket skulle medföra alltför mycket arbete för dem liksom
ock olägenheter för industrien. Det förefaller då lämpligare att begränsa
sig till en skyldighet för vederbörande myndighet att allenast underrätta
yrkesinspektör och bergmästare örn sökt byggnadslov. Genom en sadan bestämmelse
torde det mål, som här synes böra eftersträvas, i huvudsak kunna
uppnås. Enligt vad jag erfarit tillämpas inom första yrkesinspektionsdistriktet
den praxis, att byggnadsnämnd vid meddelande av byggnadslov underrättar
yrkesinspektören därom. Yrkesinspektören erhåller härigenom tillfälle att,
örn så erfordras, före byggnadens uppförande lämna råd och anvisningar till
förebyggande av olycksfall och ohälsa i arbetet. Det torde emellertid vara
fördelaktigare, örn yrkesinspektör såsom jag ifrågasatt beredes tillfälle att redan
före byggnadslovs meddelande framföra sina synpunkter. Emellertid skall
tydligen en bestämmelse i detta ämne hava sin plats icke i arbetarskyddslagen
utan i byggnadsstadgan. Enligt vad jag inhämtat har ett utkast till
ny byggnadsstadga nyligen utremitterats från justitiedepartementet till åtskilliga
myndigheter och sammanslutningar, och lärer det vara lämpligt, att
förevarande fråga blir föremål för fortsatt handläggning i samband med
nämnda ärende.

Oberoende av den ändring, som sålunda kan komma att vidtagas i byggnadsstadgan,
torde emellertid den i 26 § arbetarskyddslagen stadgade rätten
för arbetsgivare att få byggnadsplaner granskade av yrkesinspektör och
bergmästare allt fortfarande böra bibehållas. Y id sådant förhållande och
sedan »bergmästare» åter omnämnts i 23 § av departementsförslaget, har
26 § i gällande lag kunnat bibehållas i oförändrat skick.

28 §.

Reglerna i 28 § arbetarskyddslagen rörande vissa befattningshavares inom
yrkesinspektionen befattning med företag, som äro underkastade tillsyn enligt
lagen, hava enligt 43 § i styrelseförslaget undergått viss omarbetning. En
orsak härtill har varit den i organisatoriskt hänseende något förändrade ställning,
vissa befattningshavare erhållit enligt styrelsens stadgande örn organisationen
i 38 §. Bland annat har styrelsens stadgande i 38 § om rikets indelning
i inspektionsdistrikt givit anledning till att det meddelade förbudet för de befattningshavare,
varom här iir fråga, att taga befattning med vissa företag
knutits vid företagets egenskap att vara beläget inom vederbörligt distrikt i
stället för, såsom nu för fiertalet befattningshavare är fallet, vid egenskapen
att vara underkastat befattningshavarens tillsyn. Vidare har det nu gällande
förbudet för assistent att taga befattning med de något större industriella
företag, som angivas i 15 §, borttagits, såvitt det avser företag, som icke äro
föremål för tillsyn av vare sig assistenten eller den yrkesinspektör, hos vilken
han är anställd. Slutligen hava möjligheterna till eftergift från stadgade
förbud något vidgats.

122

Kungl. Majus proposition nr dl).

Viel avfattande av departementsförslagets 28 § ilava vissa ändringar vidtagits
i styrelseförslagets 43 §. Första punkten om förbud för yrkesinspektör,
yrkesinspektörsassistent eller yrkesunderinspektör att på vissa angivna
sätt taga befattning med företag, beläget inom det distrikt, vari han är anställd,
är enligt båda förslagen i huvudsak lika. I andra punkten av departementsförslaget
har däremot återinsatts förbud dör yrkesinspektörsassistent
att i andra fall på de angivna sätten taga befattning med de något
större industriföretagen. Tillräckliga skäl torde saknas för ändring härutinnan
i gällande bestämmelser.

Beträffande stadgandet örn yrkesinspektris och yrkesinspektrisassistent
har styrelsens förslag till bestämmelse, att vad i ämnet stadgats rörande
yrkesinspektör och yrkesinspektörsassistent skulle äga motsvarande tillämpning
i avseende å yrkesinspektris, respektive yrkesinspektrisassistent, ansetts
icke vara fullt lämpligt. Det lärer vara i viss mån oegentlig! att stadga, att
en bestämmelse, som har avseende å distrikt, skall äga motsvarande tillämpning
å befattningshavare, vars »distrikt» åtminstone tills vidare utgöres av
riket i dess helhet. Vidare torde förbudsbestämmelsen för de nämnda kvinnliga
befattningshavarna vara för sträng, i det att de, med hänsyn till nyssnämnda
förhållande att hela riket utgör deras »distrikt», bliva uteslutna från
möjlighet att på angivna sätt taga befattning med något som helst företag i
landet. Stadgandet i detta ämne har i departementsförslaget på nu anförda
skäl erhållit självständig avfattning och fått det innehåll, att yrkesinspektris
eller yrkesinspektrisassistent ej må på något av förenämnda sätt taga befattning
med företag, som är underkastat sådan befattningshavares tillsyn, ej
heller eljest med sådant något större industriellt företag, som i 10 § andra
stycket avses.

Stadgande örn eftergift från de i paragrafen meddelade förbuden har upptagits
såsom ett särskilt, tredje stycke. Ehuru betänkligheter kunna anföras
mot den utsträckning styrelseförslaget här innehåller vid jämförelse med
gällande lag — i det att dispens skall kunna givas ej blott såsom nu
beträffande större företag, som ej äro underkastade befattningshavarnas
tillsyn, utan ock i fråga örn företag, belägna inom vederbörandes distrikt,
eller, vad de kvinnliga befattningshavarna angår, företag, som äro underkastade
deras tillsyn — har dock stadgandet i departementsförslaget erhållit
enahanda innebörd. Det bär nämligen ansetts kunna förutsättas, att stadgandet
skall av yrkesinspektionens chefsmyndighet tillämpas med stor varsamhet,
särskilt när det gäller befattningshavare i mera självständig ställning
eller företag, som äro föremål för befattningshavarens egen tillsyn.
Orden »där så prövas kunna ske utan men för tjänsten» torde för övrigt för
tillämpningen uppdraga snäva gränser.

29 §.

Av de i arbetarskyddslagens 29 §, slutet av första stycket, nämnda handlingarna
hava »intyg» ej upptagits i departementsförslaget, enär de avsedda
intygen, vilka omtalas i 32 § andra stycket av lagen, enligt 9 § andra stycket

123

Kungl. Majus proposition nr 40.

i departementsförslaget ersatts av intygsböcker. I styrelseförslagets 44 §
omnämnas utom böcker oell förteckningar även »journaler och andra handlingar»;
detta uttryck hade emellertid avseende å bestämmelserna i 47 §
rörande arbetstiden och har därför nu kunnat utelämnas.

Rörande en från militärt håll gjord hemställan, att bestämmelserna till
bevarande av yrkeshemlighet m. m. borde utökas med särskilda föreskrifter
rörande hemlighållande av anordningar och förhållanden vid försvarsväsendet
hänvisas till vad senare skall yttras vid behandlingen av 66 § i styrelseförslaget.

30 §.

I 45 § av styrelseförslaget har med bestämmelserna i 30 § arbetarskyddslagen
örn skyldighet att vid vissa arbetsställen hava anteckningsböcker sammanförts
vad 41 § tredje stycket samma lag innehåller i detta ämne, dock att
behörighet att meddela föreskrift örn utsträckning- av nämnda skyldighet
skall enligt styrelseförslaget tillkomma yrkesinspektionens chefsmyndighet i
stället för Konungen.

Departementsförslagets 30 § överensstämmer med nämnda 45 § blott
med en formell olikhet i fråga örn de något större arbetsställenas betecknande.

31 §.

I 31 § av arbetarskyddslagen stadgas möjlighet för arbetarna å ett arbetsställe
att genom utsedda ombud till inspektionsförrättare framföra sina önskemål
beträffande arbetets säkerhet eller sundhet, och har det ålagts inspektionsförrättare
att vid besök å arbetsstället lämna ombuden tillfälle att fullgöra
sitt uppdrag. Denna institution med arbetarombud, vilken hittills icke
svnes hava vunnit någon större utbredning, har socialstyrelsen genom bestämmelsen
i 46 § av dess ifrågavarande förslag sökt utveckla.

I 46 § har, vad angår de något större arbetsställen, som omförmälas i
26 § av förslaget och där tillika arbetet bedrives pa stadigvarande sätt,
stadgats, att arbetarna böra utse ombud att företräda dem i frågor rörande
arbetets säkerhet eller sundhet. Å övriga arbetsställen hava arbetarna förklarats
berättigade att utse dylika ombud. I paragrafen har vidare stadgats,
att arbetsgivare och arbetsledare böra i frågor rörande arbetets säkerhet
eller sundhet söka samråd med arbetarombuden. Rör dessa hava å andra
sidan föreskrivits åligganden, ägnade att göra deras verksamhet effektiv.
Vidare har arbetsledare eller arbetsgivare, som från ombud mottagit hänvändelse
rörande arbetets säkerhet eller sundhet, förpliktats att giva ombudet
besked i frågan. Slutligen har för inspektionsförrättare föreskrivits
skyldighet att vid inspektion i regel träda i förbindelse med ombudet, varjämte
i något omarbetat skick bibehållits bestämmelsen i nuvarande 31 §
andra stycket om förpliktelse för tillsynsorgan att kostnadsfritt lämna ombudet
avskrift av skriftliga meddelanden beträffande arbetsstället.

Social styrnlsen.

124 Kungl. Majus proposition nr 40.

Med avseende å sina ifrågavarande förslag Ilar socialstyrelsen i motiveringen
anfört:

»Den av yrkesfarekommittén genom bestämmelser i 31 § arbetarskyddslagen
införda anordningen med arbetarombud, som ba att till inspektionsförrättaren
framföra arbetarnas önskemål beträffande arbetets säkerhet eller
sundhet, har visserligen, av yrkesinspektionens årsberättelser att döma, stadigvarande
gått framåt i anseende till antalet arbetsställen, som äro försedda
med dylika ombud, 1 men torde likväl på det hela taget hittills icke lia
vunnit någon större praktisk betydelse. Berörda anordning, som kan anses
som ett försök till förverkligande av den industriella demokratiens idé på
ett därför synnerligen lämpligt område, synes enligt styrelsens uppfattning
böra stödjas och främjas. En intresserad medverkan från arbetarnas sida
är nämligen, såsom »Safety-first- -rörelsen utvisar, av synnerligen stor betydelse,
när det gäller förbättringar på arbetarskyddets område.

I detta sammanhang må erinras örn riksdagens i skrivelse den 27 maj 1924
[nr 211] rörande förbättrad tillsyn å gruvarbetet tillkännagivna mening örn förevarande
anordnings betydelse. Härom yttrade sig riksdagen på följande
sätt: ''Det synes riksdagen, som örn därvid framför allt den i 31 § av lagen
örn arbetarskydd fastslagna rätten för arbetarna att genom valda ombud
framföra sina synpunkter för inspektionsförrättaren skulle vara av avgörande
betydelse. Det bör vara varje inspektionsförrättare angeläget att alltid vid
sina besök å en arbetsplats tillkalla dessa ombud och taga del av deras
åsikter, och även mellan inspektionerna bör en viss kommunikation upprätthållas
mellan dessa båda parter ävensom mellan dem och arbetsledningen.
Möjligen bör det tågås under övervägande, huruvida ej ett förtydligande på
denna punkt av gällande bestämmelser vore på sin plats.’

Med hänsyn till vad sålunda anförts har styrelsen funnit sig föranlåten
underkasta de nu gällande bestämmelserna i ämnet en ganska ingående omarbetning.
Den förnämsta förändringen torde måhända bestå däri, att den
hittillsvarande rätten för arbetarna att utse ombud förvandlats till en förpliktelse.
Visserligen är underlåtenhet att fullgöra denna förpliktelse icke
förbunden med någon påföljd för arbetarna, men med nämnda omläggning
blir yrkesinspektionens ställning till ombudsinstitutionen en annan. Yrkesinspektionens
befattningshavare, som Ira att vaka över lagens efterlevnad, bli
nämligen därigenom pliktiga att verka för institutionens allmänna införande.
Med hänsyn i främsta rummet till nu berörda förändring men även till övriga
föreslagna skärpningar har styrelsen ansett sig böra inskränka paragrafens
påbud till att gälla allenast sådana arbetsställen, som avses i 26 §, d. v. s.
arbetsställen inom industri samt byggnads- och transportverksamhet, där i
regel minst .10 arbetare sysselsättas" Arbetarna å andra arbetsställen skulle
emellertid ej vara förhindrade att, örn de så önskade, utse ombud.

Vidare har styrelsen till främjande av institutionens effektivitet i lagtexten
angivit de huvudsakliga förpliktelser, som med hänsyn till denna institution
skulle åligga ^ arbetsgivaren och arbetsledningen å ena samt ombuden å andra
sidan. . Förhållandet till yrkesinspektionen har man sökt utveckla genom
föreskrifter örn att yrkesinspektören skall underrättas örn val av ombud, att
ombud, där rättelse ej vinnes genom hänvändelse till arbetsledare eller arbetsgivaren,
har att vända sig till yrkesinspektören samt att inspektionsförrättare
i regel skall träda i förbindelse med arbetarnas ombud, där sådana
finnas.

Antalet sådana arbetsställen utgjorde år 1924 505. — Enligt senare erhållna uppgifter
utgjorde motsvarande antal år 1925 575, år 1926 051, år 1327 697. år 192S 714 och år
1929 786.

125

Kungl. Majus proposition nr 40.

Beträffande sistberörda förpliktelse må framhållas, att det kan förekomma
fall, då en inspektionsförrättare besöker ett arbetsställe upprepade gånger
men allenast flyktigt för att följa eller kontrollera vidtagandet av en viss
anordning. Vidare kan det också Ilända, att ett sammanträffande mellan inspektionsförrättaren
och ett arbetarombud ej låter sig anordna utan avsevärda
olägenheter och betydande tidsförlust, såsom exempelvis, då ombudet går i
skiftarbete och är ledigt för vila. Med hänsyn till nu berörda förhållanden
har förpliktelsen för inspektionsförrättaren att träda i förbindelse med arbetarnas
ombud begränsats till att gälla ’i regel.»

De av socialstyrelsen föreslagna ändringarna på denna punkt hava från
åtskilliga håll avstyrkts, delvis med ganska mycken skärpa. Sveriges textilindustriförbund
har funnit föga motiverat att »genom tvångsbestämmelser
av så principiellt omtvistad art som de förevarande söka blåsa liv i ett förfarande,
som enligt socialstyrelsens egen motivering icke vunnit någon större
praktisk betydelse». Bryggeriarbetsgivareförbundet har ansett en bestämmelse
av ifrågavarande slag skola giva anledning till en mängd slitningar, helst som
det kunde antagas, att arbetarombuden i allmänhet icke skulle tagas från
de förståndigaste arbetarnas led, utan komine att utväljas bland de radikalare
elementen. Svenska arbetsgivareföreningen har på det bestämdaste avstyrkt
införandet av lagbestämmelserna i buga och därvid andragit bl. a., att den
omständigheten, att arbetarna hittills icke i avsevärd grad begagnat sin rätt
att utse ombud, tydde på att de i allmänhet ansåge de företagna skyddsåtgärderna
tillfredsställande, samt att bestämmelsen om arbetsgivares och
arbetsledares skyldighet att i frågor rörande arbetets säkerhet eller sundhet
söka samråd med arbetarnas ombud kunde förorsaka allvarliga förvecklingar
på arbetsplatserna. Aven från militärt håll, exempelvis av marinförvaltningen,
hava mot förändringarna uttalats betänkligheter, i det man ansett
stadgandena lätt kunna giva anledning till konflikter. Liknande synpunkter
hava framförts av länsstyrelsen i Östergötlands län.

Å andra sidan har tillstyrkande uttalande lämnats av kommerskollegium,
som ifrågasatt, huruvida ej tiden kunde vara inne att rent av meddela
en kategorisk föreskrift därom, att val skall ske av arbetarombud, vilka
syntes kollegium utgöra ett önskvärt och nödigt led i en av kollegium förordad
upplysningsverksamhet rörande arbetarskyddet liksom för inarbetande
å arbetaresidan av en uppfattning örn viss medansvarighet för iakttagandet
av säkerhetsföreskrifter m. m. Överståthållarämbetet har funnit anordningen
nied ombud för arbetarna att företräda dem i frågor rörande arbetets säkerhet
och sundhet vara synnerligen lycklig för avsett ändamål ävensom erinrat,
att man hade att på arbetsgivarsidan själv vaka över att ombuden
icke finge giva sig in på områden utanför den för deni utstakade gränsen.

Från flera håll hava ifrågasatts smärre modifikationer i förslagets förevarande
bestämmelser. Länsstyrelsen i Jönköpings län har, under uttalande
att det här gällde tillgodoseende av ett arbetarnas eget intresse, ifrågasatt
örn ej utseendet av ombud fortfarande borde vara fullt frivilligt. Samma
hemställan har gjorts bl. a. av länsstyrelsen i Kalmar län under erinran örn
den hittillsvarande anordningens ringa praktiska betydelse och olägenheterna

Remiss utlåtanden.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

, för det fall, att till ombud utsåges mindre omdömesgilla personer. Från
militärt håll har hemställts bl. a. att stadgandena måtte kompletteras med
bestämmelser rörande den tid, för vilken valet skulle gälla, och örn viss tids
anställning vid företaget såsom villkor för valbarhet till arbetarombud.
Landsorganisationen har förordat sådan avfattning av stadgandena, att arbetarombud
skulle utses av behörig fackorganisation, där sådan tinnes, att inspektör
alltid skulle sätta sig i förbindelse med ombuden och att dessa

ersättning för förlorad arbetsförtjänst vid deltagande i in -

Socialstyrelsen

och kommers -

skulle äga utfå
spektionen.

Frågan örn arbetarombud har jämväl berörts av socialstyrelsen och kommerskollegium
i utlåtande den 21 april 1928 över den i socialstyrelsens
kollegium den motivering till lagförslaget omförmälda framställningen av riksdagen den 27
opi a 19-.S. maj rörande förbättrad tillsyn å gruvarbetet. I utlåtandet anförde

ämbetsverken, att arbetarombuden enligt deras förmenande skulle kunna
utöva en nyttig verksamhet dels genom att påpeka de möjligheter till förbättringar,
särskilt i avseende å arbetsmetoder och anordningar, vilka skulle
kunna vidtagas, och dels genom att bland arbetarna verka för större försiktighet
och uppmärksammande av olycksfallsriskerna. I sistnämnda av -

seende borde ombudens verksamhet kunna bliva av verklig betydelse för
minskande av antalet olycksfall, härrörande från ett arbetsgrepp, en arbetsprestation
eller dylikt. Ämbetsverken framhöllo vidare, att gruv- och stenarbetarna
i ganska ringa utsträckning och i varje fall synnerligen ojämnt i
olika delar av landet begagnat sig av sin rätt att utse ombud. Sedan ämbetsverken
derefter erinrat örn den av socialstyrelsen i förslaget till reviderad
lag örn arbetarskydd upptagna bestämmelsen angående arbetarombud samt
kommerskollegii utlåtande däröver, anförde ämbetsverken slutligen såsom sin
uppfattning, att man genom införande i skyddslagstiftningen av skärpta bestämmelser
i förevarande avseende torde kunna förvänta, att ombudsinstitu -

tionens effektivitet bleve i avsevärd grad förhöjd.

Social- I sin egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet har socialstyrelsen
^cirkulär ytterligare i cirkulär till yrkesinspektörerna den 15 februari 1930 uttalat sig
till yrkes- örn anordningen med arbetarombuden Sedan styrelsen däri anfört, att
inspektörerna på mångå håll hos arbetsgivare och arbetare väckts till liv ett påtagligt infebruari
tresse för åtgärder till förebyggande av olycksfall och ohälsa i arbetet samt
Sprättande me<^ anle(tn''ng härav torde vara att förmoda, att för närvarande större för ar

säkerhets- stael se än eljest skulle vara tillfinnandes på skilda håll för betydelsen av
^företa™™ arbetarskydd, anmodar styrelsen yrkesinspektörerna att vid

oreagen. inspektionsverksamhetens bedrivande med allt intresse verka för arbetsgivarnas
och arbetarnas organiserade medverkan i kampen mot olycksfall och
ohälsa i arbetet. Styrelsen framhåller bl. a., att strävandena härvid syntes i
första hand böra inriktas på dels att arbetarombud bleve utsedda vid alla arbetsställen,
där så funnes påkallat, och att å större arbetsställen minst ett om -

bud tillsattes på varje avdelning, dels att arbetsgivaren utsåge en eller vid
behov flera personer i ansvarig ställning, helst tillhörande den högre arbetsledningen,
till vilken eller vilka skyddsombuden skulle äga att hänvända sig
för framförande av sina önskemål och synpunkter.

127

Kungl. Majda proposition nr 40.

Jämväl i 1929 års rekommendation angående förebyggande av olycksfall
i arbete behandlas förevarande spörsmål. Sålunda förordas i dess tredje
del, att bestämmelser införas i lag eller förordning angående medverkan fran
arbetarnas sida för tryggande av tillämpningen utav säkerhetsföreskrifterna
på sätt för varje land vore lämpligast, exempelvis genom bestämmelser,
som berättiga arbetarna att påkalla besök av tjänsteman hos yrkesinspektionen,
då de finna detta önskvärt, eller som förplikta arbetsgivarna att bereda
arbetarna eller deras representanter tillfälle att träda i förbindelse med
inspektören, då denne besöker företaget, eller genom arbetarnas representerande
i säkerhetsnämnder, som hava att trygga säkerhetsföreskrifternas
tillämpning och fastställa orsakerna till olycksfall.

I denna del föranledde icke rekommendationen några särskilda uttalanden
i samband med Kungl. Maj:ts inhämtande — genom propositionen nr
71 till 1930 års riksdag — av riksdagens yttrande över rekommendationen.
Däremot gav rekommendationen föredragande departementschefen anledning
att på sätt förut berörts angiva sin ställning till frågan örn arbetarskyddslagens
revision. Såsom skäl emot framläggande för riksdagen av förslag
i detta ämne angåvos bl. a. de skärpta bestämmelserna rörande utseende
av arbetarombud. Sålunda uttalade departementschefen, att det syntes
honom berättigat att hysa tvekan örn lämpligheten av att för det dåvarande
gå fram på lagstiftningens väg därutinnan ävensom att detta vore en punkt,
där företagsledning och arbetare borde kunna mötas i förtroendefull samverkan
och att genom åtgärder på frivillighetens väg i längden mer borde
stå att vinna än genom lagstadgat tvång.

För åstadkommandet av ett effektivt arbetarskydd är det utan tvivel av synnerlig
betydelse, att arbetarna själva intresseras för detta skydd och lämna sin medverkan
till dess genomförande. I själva verket bygga de moderna strävandena
å förevarande område, främst den s. k. safety-first-rörelsen, just på
samverkan från arbetarnas sida för ernående av ett förbättrat arbetarskydd.
Detta gäller icke minst beträffande arbetsplatserna, där den viktiga uppgiften
att på lämpligaste sättet utforma arbetarskyddet i mycket vilar på
arbetarna. I den mån nämnda strävanden lämpligen kunna på lagstiftningens
väg främjas, böra naturligen åtgärder i sådant avseende komma till stånd.

De av socialstyrelsen i denna del föreslagna bestämmelserna åsyfta tydligen
att utgöra ett stöd åt berörda önskemål att vinna arbetarna själva till mera
aktiv medverkan i kampen för arbetarskyddets förbättrande. Emellertid framgår
av de över förslaget avgivna yttrandena, att å arbetsgivarsidan en ganska avvisande
hållning intagits mot förslaget. Med hänsyn till den senaste tidens
framgångsrika arbete på ökandet av samförståndet mellan arbetsgivare och
arbetare torde det likväl med fog kunna göras gällande, att läget nu i viss
män är ett annat än år 1926, då yttrandena avgåvos. Allmänt torde ock
erkännas, att förebyggandet av olycksfall och ohälsa i arbete hör till de
frågor, som särskilt väl lämpa sig för samarbete mellan nämnda båda parter.
Vittnesbörd örn den utveckling, som sålunda ägt rum, utgöra bland annat
arbetsfredsdelegationens och den s. k. arbetsfredskommitténs rapporter liksom

1929 års rekommendation
ang.
förebyggande
av olycksfall
i arbete.

Departements chefen.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

ock elen bär förut omförmälda cirkulärskrivelsen av socialstyrelsen den 15
februari 1930 angående säkerhetstjänsten i företagen. Att det oaktat betänkligheter
mot de föreslagna ändringarna rörande arbetarombuden fortfarande
förefinnas visas bland annat av min företrädares uttalande i samband med
Kungl. Majis inhämtande av riksdagens yttrande över den år 1929 beslutade
rekommendationen till förebyggande av olycksfall i arbete. Såsom nämnts
anförde han då i fråga örn utseende av arbetarombud bland annat, att genom
åtgärder på frivillighetens väg i längden mera torde stå att vinna än genom
lagstadgat tvång. Ken uppfattning, som sålunda hävdats, synes mig väl
icke kunna jävas. Å andra sidan torde de bär föreslagna stadgandena
mindre vara att betrakta såsom tvångsföreskrifter än såsom bestämmelser till
främjande av frivilliga åtgärder. I socialstyrelsens förslag till 46 § stadgas
nämligen, att arbetarna »böra» utse ombud att företräda dem i frågor
rörande arbetets säkerhet eller sundhet, samt vidare, att arbetsgivare och
arbetsledare »böra» i dylika frågor söka samråd med arbetarnas ombud.
Dylika föreskrifter torde närmast hava varit avsedda att innebära en uppmaning
till arbetarna att utse ombud, respektive till arbetsgivare och arbetsledare
att söka samråd med ombuden. Därjämte lärer emellertid i sådana
bestämmelser ligga en förpliktelse för yrkesinspektörerna att verka för att
arbetarombud utses å de arbetsställen, där sådant erfordras, samt för att
arbetsgivare eller arbetsledare upptaga överläggningar med sålunda utsedda
ombud. Att denna förpliktelse icke kan medföra ett lagligt tvång för arbetarna
att utse ombud eller för arbetsgivare att samråda med dem, lärer vara tydligt.
Med hänsyn till nu nämnda omständigheter har jag icke funnit de
mot socialstyrelsens förslag anförda betänkligheterna böra utgöra hinder
mot en utbyggnad av institutionen med arbetarombud i anslutning till förslaget.
Ett ytterligare stöd för min ståndpunkt finner jag i den uppfattning
kommerskollegium, på sätt jag i det föregående nämnt, vid skilda tillfällen
uttalat. Framhållas må ock, att riksdagen, såsom jag likaledes tidigare
nämnt, i sin skrivelse den 27 maj 1924 rörande förbättrad tillsyn å gruvarbetet
i viss mån uttalat sig för en utveckling av nämnda anordning. De
av socialstyrelsen föreslagna stadgandena har jag likväl icke i allo kunnat
biträda. Bestämmelserna rörande utseende av ombud, vilka torde böra
tillmätas den största betydelsen i förevarande avseende, hava i departementsförslaget
upptagits i sakligt oförändrat skick. Vad åter angår föreskriften, att
arbetsgivare och arbetsledare böra söka samråd med arbetarombuden, har
det synts mig vara anledning beakta den uppfattning, som från olika håll
framkommit därom, att det önskvärda samarbetet och samförståndet skulle
utveckla sig bättre, örn det finge helt spontant framväxa ur insikten örn fördelarna
därmed. I betraktande av den tveksamhet, som sålunda råder på
denna punkt, har jag funnit det lämpligast att icke för närvarande i lagstiftningen
upptaga en sådan regel. De i socialstyrelsens förslag i övrigt innefattade
nyheterna återfinnas däremot i departementsförslaget.

Vad angår stadgandets närmare innehåll torde det icke vara lämpligt att
meddela mera detaljerade föreskrifter rörande valet av ombud, såsom örn

129

Kungl. Mcij:ts proposition nr 40.

valbarhet och dylikt. I fråga om landsorganisationens förslag, att arbetarombuden
skola utses av vederbörande fackorganisation, vill jag erinra, att
syftet med utseendet av ombud framför allt är att bereda arbetarna på varje
särskild arbetsplats möjlighet att taga del i anordnandet av det för dem avsedda
skyddet ävensom att få gagn - av den speciella sakkunskap, som
kan finnas å platsen. Detta syfte skulle endast undantagsvis vinnas, därest
ombuden ej utsåges av och bland de ifrågavarande arbetarna. Ej heller
torde det vara lämpligt föreskriva, att inspektör alltid skall sätta sig i förbindelse
med ombuden. Såsom socialstyrelsen påpekat, kunna fall förekomma,
då tillkallandet av ombud måste anses onödigt och ägnat att vålla såväl
inspektören som ombudet besvär och tidsförlust. Vidkommande slutligen
önskemålet, att i lagen måtte stadgas rätt för ombud att av arbetsgivaren
erhålla gottgörelse för förlorad arbetsförtjänst, är att märka, att arbetarskyddslagen
eljest icke ingått på frågor örn arbetsgivarens och arbetarens
ekonomiska mellanhavanden, och att därför även den nu förevarande frågan
bör regleras i annan ordning.

Vid en jämförelse mellan 31 § i departementsförslaget och 46 § i styrelseförslaget
märkes beträffande första stycket, att i departementsförslaget använts
uttrycket »ett eller Hera ombud» i stället för det längre uttrycket i
styrelseförslaget samt att i övrigt ett par smärre jämkningar vidtagits.

Införes i lagstiftningen en bestämmelse sådan som den av mig nu angivna,
synes mig ock på ett lämpligt sätt hänsyn vara tagen till förberörda
rekommendation av år 1929 i nu ifrågavarande del. Att gå längre i lagstiftningsåtgärder
kan jag icke tillstyrka.

Bestämmelserna i styrelseförslagets 47 §, som hava avseende å arbetstiden
i allmänhet, hava nu utelämnats.

47 §

i styrelse -förslaget.

32 §-

Denna paragraf överensstämmer i huvudsak med 48 § i styrelseförslaget.

Bestämmelsen i 32 § andra stycket arbetarskyddslagen rörande intyg örn
vissa minderåriga har blivit onödig genom stadgandet i departementsförslagets
9 §, att alla minderåriga skola förses med intygsböcker.

33 §.

Departeinentsförslagets 33 § första stycket — motsvarande samma paragraf
i arbetarskyddslagen — örn anmälan rörande minderårigas användande
i arbete överensstämmer med 49 § i styrelseförslaget, dock att anmälan angivits
skola göras hos vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare.

''I andra stycket av samma 33 § har intagits en bestämmelse, enligt vilken
yrkesinspektionens chefsmyndighet vid beviljande av eftergift jämlikt 12 §
tillika äger, där så prövas skäligt, medgiva befrielse från anmälningsskyldighet,
som förut i 33 § stadgats. Bestämmelsen motsvarar i viss mån dels
stadgandet i 41 § första stycket arbetarskyddslagen och 27 § i styrelseförslaget,
i vad denna paragraf hänvisar till 49 §, dels ock styrelseförslagets
60 § andra stycket, såvitt däri åberopas 49 §. I vad departementsförslagets

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 34 höft. (Nr 40.) 2269 so 9

130

Kungl. Majus proposition nr 40.

33 § andra stycket hänför sig till 12 § andra stycket i samma förslag, saknas
naturligen motsvarighet i nuvarande lag och i styrelseförslaget.

Yad angår platsen för ifrågavarande bestämmelse örn eftergift från regeln
örn anmälningsplikt, har det ansetts bidraga till reda och överskådlighet,
att bestämmelsen meddelas i omedelbar anslutning till omförmälda regel.
Bestämmelsens materiella innehåll har naturligt nog avpassats efter 12 §.

34 §.

Såväl i gällande lag som i styrelseförslagets 50 § stadgas som regel en
ålder av 15 år i fråga örn rätten för minderårig att själv erhålla intygsbok
av den som utfärdar sådan bok eller att återfå densamma av arbetsgivare.
Med hänsyn till bestämmelserna angående minderårigs rätt att själv taga
tjänst eller annat arbete har den i andra stycket samt de båda sista styckena
av 34 § i departementsförslaget stadgade åldersgränsen satts till 16 år.

50 § tredje stycket i styrelseförslaget innehåller vid jämförelse med 34 § i
arbetarskyddslagen den nyheten, att samma befogenhet, som i avseende å
utfärdandet av intygsbok för minderårig för närvarande tillkommer pastor,
enligt förstnämnda förslag jämväl skulle tillkomma föreståndare för folkskola,
varifrån den minderårige avgått efter genomgången lärokurs eller efter det
han erhållit behörigt tillstånd att lämna skolan. Syftet med förslaget, vilket
i remissyttrandena icke mött betänkligheter, har jag med hänsyn till den
utsträckta användningen av intygsböcker funnit lämpligt. Dock har jag
ansett vad sålunda skulle ankomma å pastor och skolföreståndare böra betecknas
såsom en »skyldighet» snarare än befogenhet, varjämte skyldigheten
lagts å vederbörande lärare eller skolstyrelsens ordförande i stället för å
föreståndare för folkskola. En bestämmelse, motsvarande omförmälda stadgande
i styrelseförslaget men jämkad enligt det nyss sagda, återfinnes i
tredje stycket av 34 § departementsförslaget.

35 §.

Enligt 51 § i styrelseförslaget har den ändring vidtagits i 35 § i arbetarskyddslagen,
att annan läkarbesiktning än den årligen återkommande skulle
kunna avse allenast en del av — nu alla— de minderåriga vid arbetsstället;
den skulle kunna anordnas av länsstyrelsen endast på framställning av yrkesinspektör.
Till förrättande av besiktning skulle länsstyrelsen förordna läkare
likaledes på framställning av vederbörande yrkesinspektör. I dessa hänseenden
är enligt gällande lag länsstyrelsens åtgärd icke ställd i beroende
av yrkesinspektör^ framställning.

Vidare avviker 51 § i styrelseförslaget från 35 § i lagen i så måtto, att
läkarbesiktning enligt förslaget skall företagas allenast å arbetsställen, varest
i regel användas minst tio arbetare, medan för närvarande besiktning anordnas
jämväl å vissa andra i 15 § i lagen angivna arbetsställen, nämligen
sådana, där för arbetet i regel användes antingen viss drivkraft eller ock
minst fem arbetare jämte viss mindre drivkraft.

Kungl. Majus proposition nr 40.

131

Sedan socialstyrelsens förslag avgavs, har den i förevarande paragraf reglerade
frågan gjorts till föremål för en framställning till socialstyrelsen av
Sveriges industriförbund i dess av mig inledningsvis omnämnda skrivelse
den 9 mars 1928, vilken av socialstyrelsen bragts till Kungl. Maj:ts kännedom
i ämbetsverkets utlåtande den 25 augusti 1930 över Osbyverkens likaledes
förut berörda skrivelse i ett närliggande ämne. Industriförbundet har
däri anhållit, att styrelsen ville föranstalta örn en utredning, i vad mån de i nuvarande
arbetarskyddslag föreskrivna åtgärderna ifråga örn läkarbesiktning av
minderåriga arbetare vore mera omfattande än förhållandena nödvändigtvis påfordrade.

I sitt berörda utlåtande har socialstyrelsen meddelat, att styrelsen i anledning
av förbundets framställning inhämtat yttranden av besiktningsläkarna i
riket. Av dem, som tagit ställning till frågan, hade 47 eller något mer än hälften
uttalat sig för de obligatoriska årliga besiktningarnas bibehållande. Bland
dessa läkare, som i regel utförligt motiverat sin uppfattning, befunne sig
nästan samtliga förste provinsialläkare samt förste stadsläkarna i ett par
större städer. Vidare hade frågan örn de årliga läkarbesiktningarna av
minderåriga arbetare diskuterats vid ett möte av förste provinsialläkarna i
april 1928. Härvid hade man enat sig örn att avstyrka den av industriförbundet
gjorda framställningen. Skälen härför hade i en vid mötet framlagd
promemoria sammanfattats huvudsakligen på följande sätt:

a) Besiktningarna äro otvivelaktigt av stor betydelse för de minderåriga i
hälsovårdshänseende, ej blott genom de anmärkningar med avseende på
kroppsbyggnad och hälsotillstånd, som av besiktningsläkaren göras i intygsböckerna,
utan även genom de muntliga råd rörande hälsovård och iakttagna
missförhållanden, som av läkaren vid besiktningarna lämnas de minderåriga,
deras målsmän eller arbetsgivare.

b) Genom de årliga besöken å arbetsställena blir läkaren i tillfälle
kontrollera, att hans råd och anvisningar följas.

c) Det kan ej med fog påstås, att kostnaderna för mindre arbetsgivare
blir särskilt betungade, enär läkarna oftast under samma resetur besöka flera
småställen eller taga dessa i samband med resor för andra ändamål.

d) De små arbetsgivarna äro vanligen de mest försumliga med att låta
undersöka, de minderåriga före anställandet; många undandraga sig därjämte
besiktning genom att icke anmäla användning av minderårig arbetskraft.

e) Målsmans påkallande av undersökning skulle ej leda till mycket, då
dessa ofta nog äro angelägna örn arbete åt minderåriga utan att tänka på,
huruvida dessa kunna lida men därav. Att överlämna avgörandet örn undersökning
till yrkesinspektörerna är ej heller lyckligt, då ju dessa understundom
blott med flera års mellanrum besöka mindre arbetsställen, och det för
övrigt kan vara vanskligt för dem att bedöma, huruvida den minderåriges
hälsotillstånd tål vid arbetet.

Bör övrigt avser ju all socialhygienisk lagstiftning att förebygga ohälsa;
ej att gripa in, när olyckan redan är skedd.

f) Vid besiktningsförrättningarna får läkaren tillfälle att göra inspektion
av arbetslokalerna, vilket ofta kan vara av stor betydelse.

Styrelsen har vidare meddelat, att några av de besiktningsläkare, som
uttalat sig för besiktningarnas bibehållande, framställt en del förslag i syfte
att nedbringa kostnaderna för besiktningarna.

Omfattningen
av läkarbesiktningen

å minderåriga.

Sveriges
industriförbund
den 9
mars 1928.

Social styrelsen.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr AO.

Enligt vad styrelsen ytterligare anfört Ilar inom styrelsen på grundval
av vissa i besiktningsläkarnas rapporter för åren 1914—1929 meddelade uppgifter
verkställts en sammanställning av antalet under nämnda år läkarbesiktigade
minderåriga samt de åtgärder, vartill besiktningarna givit anledning
från läkarnas sida. Dessa åtgärder hava angivits bestå i »ändrad sysselsättning
eller villkor för användandet», »förbud för fortsatt användande»
samt »anmärkningsvis gjord anteckning örn missförhållande». Körande resultatet
av denna utredning yttrar styrelsen:

»Granskar man sammanställningen tinner man, att antalet fall, där ändrad
sysselsättning eller villkor för den minderåriges användande föreskrivits, utgölet
4 % av hela antalet besiktigade minderåriga och att detta procenttal är
i det närmaste konstant för hela den redovisade tidsperioden 1914—1929,
dock med en viss sjunkande tendens beträffande de senaste åren. Vad procenttalets
storlek beträffar, måste denna anses vara avsevärd, då den innebär,
att vid årligen företagen besiktning icke mindre än ungefär var 25:te
minderårig företer sådant missförhållande i avseende å hälsotillstånd eller
kroppsbeskaffenhet, att det kräver ovannämnda åtgärd ifråga örn den minderåriges
arbete.

Antalet fall, där förbud för den minderåriges fortsatta användande i arbetet
föreskrivits, är större i början av den redovisade tidsperioden än senare.
Fr. o. m. år 1918 förblir antalet emellertid tämligen konstant, hållande
sig omkring 0,2 % av hela antalet besiktigade minderåriga. Ej heller det
förhållandet, att värjo år i medeltal omkring 50 minderåriga förete sådant
allvarligt missförhållande i avseende å hälsotillstånd eller kroppsbeskaffenhet,
att de måste skiljas från arbetet, torde kunna sägas vara av ringa betydenhet.

Antalet fall av anmärkningsvis gjorda anteckningar om missförhållanden
håller sig — — vid den förhållandevis höga siffran av 12 % av hela antalet
undersökta minderåriga.»

Härefter anför styrelsen:

»Med hänsyn till vad sålunda framgått rörande de hittillsvarande resultaten
av de årliga besiktningarna synes man vara berättigad påstå, att dessa
besiktningar äro av stor betydelse för de inom industrien anställda minderåriga
arbetarna. Detta har ju även vitsordats av så gott som samtliga förste
provinsialläkare, vilka med hänsyn till sin ställning och erfarenhet torde få
anses särskilt skickade att avgiva ett sakkunnigt omdöme i frågan. Denna
betydelse ökas givetvis avsevärt genom de muntliga råd rörande hälsovård
och iakttagna missförhållanden, som lära av läkarna vid besiktningarna i
stor utsträckning lämnas de minderåriga, deras målsmän eller arbetsgivare.
Med hänsyn till vad sålunda anförts anser sig styrelsen för sin del böra
bestämt förorda ett bibehållande av besiktningarna i huvudsak i deras nuvarande
omfattning. Styrelsen vill i detta sammanhang erinra örn det krav,
som numera allmänt framföres örn införande av årligen eller oftare återkommande
läkarundersökning av alla skolbarn. Mot bakgrund härav skulle
det onekligen te sig mycket egendomligt, örn någon mera avsevärd inskränkning
genomfördes i fråga örn de sedan många år tillbaka förekommande årliga
läkarundersökningarna av den inom industrien arbetande ungdomen under
den mera ömtåliga utvecklingstiden (t. o. m. 18:e levnadsåret).»

Styrelsen har vidare erinrat om den befrielse från de årliga läkarbesiktningarna,
som yrkesinspektionens chefsmyndighet nu kan bevilja i fråga örn
visst lätt arbete i fria luften.

133

Kungl. Majus proposition nr 40.

Frågan om omfattningen av läkarbesiktningen har jämväl berörts

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet i dess skrivelse den 8 april
1930. Med anledning av den i socialstyrelsens förslag vidtagna begränsningen
av det antal arbetsställen, varå läkarbesiktning skall äga runi — mot vilken
begränsning någon erinran ej framställts i remissyttrandena — har förbundet
hemställt, att minimiantalet arbetare å arbetsställe, där läkarbesiktning skall
ske, måtte i närmare överensstämmelse med gällande lag bestämmas till fem.

Såsom förut nämnts, har Osbyverken i sin tidigare omnämnda, den 19 juli
1929 dagtecknade skrivelse berört en förevarande stadgande närliggande
fråga, nämligen angående kostnaderna för läkarbesiktningen av minderåriga.
I 40 § arbetarskyddslagen, vilken paragraf är avsedd att bibehållas i oförändrat
skick, stadgas, att det ankommer på Konungen att fastställa taxa å
gottgörelse för läkarbesiktningen, samt att gottgörelsen skall, i vad den avser
resekostnad, bestridas av statsmedel men i övrigt av arbetsgivaren.
Enligt nu gällande taxa — av den 31 december 1912 (nr 399) med däri den
30 maj 1919 (nr 322) vidtagna ändringar — utgöras de kostnader arbetsgivaren
har att gälda av dels viss närmare bestämd gottgörelse för läkares
färd till och från besiktningen, dels ock arvode för själva besiktningen.
Osbyverken har nu hemställt, att staten måtte ikläda sig alla kostnader för
läkarbesiktningen, och till stöd därför anfört, att enligt berörda taxa kostnaden
bleve mer betungande för de företag, som vore belägna långt borta
från läkarens hemort än för andra, att den relativa kostnaden per minderårig
bleve större för de mindre än för de stora företagen, samt att de minderårigas
yrkesutbildning för de flesta industriföretag vore förenad med stora
utgifter och vanskligheter av olika slag, vilka förhållanden delvis lett till att
ungdomsarbetslösheten tagit stor utbredning.

Över framställningen har socialstyrelsen den 25 augusti 1930 avgivit yttrande.
Sedan styrelsen däri behandlat industriförbundets förutberörda framställning
och förordat ett bibehållande av läkarbesiktningarna, bär styrelsen
beträffande Osbyverkens hemställan anfört, att styrelsen icke heller i detta
avseende ansåge sig kunna föreslå någon ändring. Styrelsen har vidare

Svenska fattigvårds-
och
barnavårdsförbundet
den

8 april 1930.

Kostnaden
för läkarbesiktningen

av minderåriga.

Osbyverken den

19 juli 1929.

Social styrelsen.

Yttra t:

Då det emellertid icke torde kunna förnekas, att kostnaderna för besiktningar
vid mindre och avlägset belägna arbetsställen kunna bliva betungan
de för arbetsgivarna, har styrelsen ansett sig böra taga. under övervägande,
huruvida icke utan äventyrande av ändamålet med besiktningarna vissa å,tmirder
skulle kunna vidtagas till nedbringande av de med desamma förenade
kostnaderna. Styrelsen har härvid kommit till det resultatet, att detta later
si" "öra och får med avseende härå anföra följande.

Enligt arbetarskyddslagens 35 § skall läkarbesiktningen av de minderåriga
företagas vid ifrågakommande arbetsställe. Att sa skei- måste i vanliga
fall anses lämpligt och naturligt. Det påkallas också av önskvärdheten av
att besiktningsläkaren får kännedom örn de förhållanden, under vilka arbetet
bedrives vid arbetsstället ifråga. Från berörda regel torde emellertid utan
olägenhet undantag kunna medgivas i viss utsträckning. Arbetsgivare, som
i arbetet använder högst 10 minderåriga arbetare, borde sålunda, såvida icke
särskilda skäl tala däremot, kunna tillåtas låta dessa inställa sig till besiktning
å läkarens bostadsort (mottagningsrum) eller å annan lämplig plats

134

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 40.

exempelvis å närmaste större arbetsplats, där besiktning årligen äger runi —
örn kostnaderna för arbetsgivaren därigenom skvdle nedbringas. Medgivande,
varom här är fråga, skulle på framställning av arbetsgivaren lämnas av yrkesinspektionens
chefsmyndighet, i regel efter hörande av vederbörande yrkesinspektör
och besiktningsläkare. Någon ändring av gällande lag i nu omliandlade
hänseende har icke föreslagits av styrelsen i dess år 1925 avgivna
revisionsförslag (se 51 § i förslaget). En komplettering av förslaget härutinnan
borde sålunda vidtagas.»

Styrelsen har vidare omnämnt två andra åtgärder i syfte att nedbringa
kostnaderna, avseende dels vilken läkare av länsstyrelse bör förordnas att
förrätta besiktningen dels anordnandet av besiktningsresorna. I intetdera
avseendet äro emellertid lagbestämmelser erforderliga, vadan det icke torde
vara nödigt att nu ingå härpå.

Den av socialstyrelsen i anledning av industriförbundets framställning
ombesörjda utredningen synes mig tydligt ådagalägga behovet av att läkarbesiktningar
å minderåriga anordnas i väsentligen samma omfattning som nu.
I likhet med styrelsen finner jag därför bestämmelserna härutinnan böra bibehållas
i huvudsak oförändrade. Emot den enligt styrelseförslaget i nu gällande
bestämmelser vidtagna ändringen, att besiktningarna skola avse arbetsställen,
varest i regel användas minst tio arbetare, har jag icke något att erinra och
kail följaktligen ej tillstyrka svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets
framställning i denna del. Vidkommande därefter Osbyverkens hemställan
örn statsverkets övertagande av kostnaderna för läkarbesiktningarna delar jag
socialstyrelsens uppfattning, att statsverket icke bör i vidare mån än nu är
fallet gälda dessa kostnader. Den av socialstyrelsen föreslagna bestämmelsen
om befogenhet för yrkesinspektionens chefsmyndighet att i visst fall meddela
arbetsgivare tillstånd att låta de minderåriga inställa sig till besiktning å
läkarens bostadsort eller annan lämplig plats, synes mig däremot ägnad att
i viss mån främja syftet med Osbyverkens framställning. Då någon betänklighet
mot en dylik bestämmelse icke torde föreligga, har 35 § fjärde
stycket kompletterats i enlighet härmed.

Vad angår de här förut berörda detaljerna i 51 § i styrelsens lagförslag
Ilar jag godtagit ändringen, att annan läkarbesiktning än den årligen återkommande
skulle avse ej alla utan blott en del av de minderåriga vid arbetsstället.
Däremot har jag ansett lämpligt att bibehålla nuvarande rätt
för länsstyrelse att jämväl utan framställning från yrkesinspektör förordna
örn särskild läkarbesiktning ävensom att förordna läkare utan yrkesinspektörens
framställning. De formella jämkningar första och andra styckena i omförmälda
51 § innehålla återfinnas i motsvarande stycken av 35 § i departementsförslaget.

I fjärde stycket av sistnämnda paragraf har intagits en bestämmelse, enligt
vilken yrkesinspektionens chefsmyndighet vid beviljande av eftergift
jämlikt 12 § tillika, där så prövas skäligt, äger medgiva befrielse från besiktning,
varom förut i 35 § stadgats. Med avseende å denna bestämmelse
gäller på motsvarande sätt vad förut yttrats rörande 33 § andra stycket i
departementsförslaget.

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

36 §.

En jämkning bar bär, i andra stycket, skett uti motsvarande bestämmelse
i arbetarskyddslagen oell styrelseförslaget (52 §), detta såsom följd därav, att
besiktning hädanefter jämlikt 35 § första stycket skulle kunna begransas till
allenast en del av de minderåriga a ett arbetsställe.

37 §•

I ingressen till 53 § i styrelseförslaget bar införts en motsvarighet till
vad 41 § tredje stycket i arbetarskyddslagen innehåller örn utsträckning av
bestämmelsen i 37 § samma lag rörande anslag å vissa något större arbetsställen
till andra arbetsställen än sistnämnda paragraf eljest avser. Därvid
bar behörighet att meddela föreskrift örn utsträckningen tilldelats yrkesinspektionens
chefsmyndighet. Härutinnan överensstämmer 37 § i departementsförslaget
med nämnda 53 §, allenast med en formell olikhet i fråga örn de
något större arbetsställenas betecknande.

Bestämmelsen i 53 § 1 mom. under c) i styrelseförslaget bär, sedan stadgandena
rörande arbetstiden i allmänhet sammanförts i särskild lag, måst
undergå omarbetning, som skett sålunda, att man återupptagit bestämmelsen
i 37 § arbetarskvddslagen rörande anslag av uppgift å tider och raster för
minderåriga arbetare. Att på detta sätt, och sedan i förevarande lagförslags
5 § i) upptagits ett stadgande örn raster, bestämmelsen örn anslag av tid
för icke minderåriga arbetares raster återfinnes i arbetstidslagens 11 § 2
morn., medan arbetarskyddslagen upptager motsvarande bestämmelse rörande
minderåriga, är naturligen systematiskt sett otillfredsställande. Denna
oegentlighet torde emellertid icke komma att medföra någon praktisk olägenhet.
Att i 37 § departementsförslaget alldeles utesluta bestämmelserna
rörande minderårigas raster torde med hänsyn till stadgandet i 14 § 2 mom.
knappast böra ske, särskilt som nyssnämnda bestämmelse i 37 § synes vara
något strängare än bestämmelsen i 11 § 2 morn. arbetstidslagen.

I ett andra stycke hava införts de bestämmelser angående anslag av uppgift
örn veckovis, som närmare omförmälts vid 5 § k) och 1). Av avfattningen
framgår, att därest arbetstidsschema enligt 11 § 2 inom. i lagen örn
arbetstidens begränsning finnes uppsatt, särskilt anslag rörande \ eckovila
ofta nog icke kommer att erfordras.

Den nyhet 53 § 2 mom. i styrelseförslaget vid jämförelse med 37 § arbetarskyddslagen
innehåller rörande skyldighet för arbetsgivare i visst fall att
i arbetslokal uppsätta anslag rörande högsta tillåtna antal arbetare inom
lokalen, återfinnes i något omarbetad form i 37 § tredje stycket av departementsförslaget.

38 §‘

54 § första stycket i styrelseförslaget utvisar i förhållande till 38 § i arbetarskyddslagen
i främsta rummet den olikheten, att behörighet att meddela
däri omförmälda förbud mot arbetes bedrivande under vissa omständigheter
överflyttats från länsstyrelse till yrkesinspektionens chefsmyndighet,

1 morn.

1 stycket.

136

Socialstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

I slutet av förstnämnda stycke Ilar givits en bestämmelse, varigenom chefsmyndigheten
erhållit möjlighet att vid arbetsgivarens tredska låta genom
polismyndighets försorg vidtaga nödig anordning till säkerställande av förbudets
upprätthållande. I övrigt hava i 54 § första stycket av styrelseförslaget
de hjälpmedel, å vilkas användande ett förbud kan hava avseende, beskrivits
något annorlunda än i 38 § av lagen, varjämte i 54 § förbudet knutits till
att visst av chefsmyndigheten angivet villkor icke är uppfyllt, medan i 38 §
förutsattes att viss vid förbudets meddelande angiven åtgärd icke vidtagits.

Till motiverande av förslaget i denna del har socialstyrelsen anfört i huvudsak
följande:

»Anordningen med länsstyrelserna såsom beslutande myndigheter i förevarande
avseende härleder sig från lagen den 10 maj 1889 angående skydd
mot yrkesfara, enligt vilken lag yrkesinspektörerna hade att fungera utan
central ledning — genom sin instruktion av den 20 juni 1890 ställdes de allenast
under ett visst inseende av kommerskollegium. I saknad sålunda av
en chefsmyndighet var det förklarligt, att man i behov av en överordnad
myndighet i avseende å lagens tillämpning tog sin tillflykt till länsstyrelse1''11*1:
Rinder yrkesfarekommitténs arbete med skyddslagstiftningens revision
ifragasattes att befria länsstyrelserna från här ifrågavarande åligganden
oc i overnytta detsamma på den tilltänkta chefsmyndigheten för yrkesinspektion
en. Med hänsyn till länsstyrelsernas opartiska och framskjutna ställnmg,
som ansågs ägnad att underlätta lagens genomförande tvångsvis, lät
man det emellertid förbliva vid den gamla ordningen.

Oavsett det otvivelaktigt väl motiverade önskemålet att i någon mån lätta
länsstyrelsernas ofta överklagade arbetsbörda synas liera skäl tala för ett
överflyttande på yrkesinspektionens chefsmyndighet av befogenheten att
meddela de i förevarande lagrum omförmälda förbud. Länsstyrelserna sakna
naturligt nog i regel sakkunskap på de områden, som de förekommande
tragorna galla, och torde till följd därav måhända ofta nog finna sig föranlatna
att utan vidare prövning godtaga och effektuera yrkesinspektörernas
framställningar örn förbud. Då de särskilda yrkesinspektörerna visa mycket
olika benägenhet att anlita länsstyrelserna, kommer lagens genomförande

alf1?- att- ftäila sig ganska växlande i skilda distrikt. Under åren 1913
för vilken hela tidrymd medeltalet dylika framställningar per distrikt
uppgick till 96, utgjorde antalet framställningar för ett distrikt 229 och för
ett annat 23.

Genom handlingarna i besvärsmål, som remitterats till styrelsen, och på
andra sätt, varigenom styrelsen fått kännedom örn ärenden, som avsett tilllampningen
av förevarande paragraf, har ej blott härovan berörda bristande
enhetlighet i tillämpningen bekräftats, utan har styrelsen även kommit till
den uppfattningen, att det genom paragrafen möjliggjorda tvångsförfarandet
stundom kommit till tillämpning i fall, där det ej varit nödvändigtvis påkallat
sannolikt skulle styrelsen också många gånger, örn den på ett tidi §ale.

,a< mrn lått taga befattning med ärendena, kunnat under hand reda upp
svårigheterna. 1 1

Såvitt styrelsen kan döma, skulle alltså överflyttningen av ifrågavarande
ärenden från länsstyrelserna till yrkesinspektionens chefsmyndighet, som väl
lar anses sitta inne med den största sakkunskapen på området och som
dessutom har sig bekant de skilda yrkesinspektörernas olika tendenser i
avseende a lagens tillämpning, vara ägnad att i avsevärd mån främja en
enhetlig, rationell och måttfull praxis beträffande lagens genomförande
tvångsvis.

137

Kungl. Majlis proposition nr 40.

Med hänsyn till en å vissa håll förefintlig tvekan, huruvida ångpanna
kan anses inbegripen under de här förut upptagna beteckningarna ''maskin
eller redskap’, har detta hjälpmedel uttryckligen omnämnts. Dessutom
har för att ytterligare säkerställa det ifrågavarande förbudsförfarandets allmängiltiga
tillämplighet tillfogats ''eller annat hjälpmedel’.

I den nu gällande avfattningen förekommer uttrycket ''utan att hava vidtagit
---vid förbudets meddelande angiven åtgärd’. Då det nämnda

uttrycket måste anses syfta på en handling, som skall utföras, men förbudet
även kan gå ut på att framtvinga ett tillstånd eller en underlåtenhet i
visst avseende, har berörda uttryck utbytts mot ''utan att visst---angivet
villkor---är uppfyllt’.

Vidare har, med hänsyn till att meddelat förbud ej alltid respekterats,
yrkesinspektionens chefsmyndighet bemyndigats att, i fall av synnerlig fara
och där så finnes påkallat, anlita polismyndighet för att säkerställa förbudets
upprätthållande genom särskild anordning, t. ex. försegling av viss lokal
eller maskinell anordning.»

Mot överflyttningen från länsstyrelserna av behörighet att meddela omförmälda
förbud har länsstyrelsen i Gotlands län uttalat sig; en sådan ändring
har ansetts bl. a. skola medföra större omgång med ärendenas behandling
ävensom betaga länsstyrelsen möjlighet att i trängande fall ingripa på eget
initiativ, varjämte anförts, att länsstyrelsen med hänsyn till sin ställning i
länet och kännedom örn förhållanden och personer hade lättare än en central
myndighet att åstadkomma skyndsam rättelse av missförhållanden.
Liknande synpunkter hava uttalats av länsstyrelsen i Jämtlands län, vilken
jämväl ifrågasatt lämpligheten av förändringen i fråga. Aven vissa enskilda
sammanslutningar avstyrka förändringen, därvid från ett håll uttryckts den
meningen, att förslaget härutinnan röjde en tendens till centralisering, som
icke vore lycklig. Å andra sidan har förslaget av ett flertal länsstyrelser
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Kommerskollegium, som ansett den
föreslagna ändringen vara ägnad att medföra ökade garantier för en likformig och
sakkunnig behandling av ärendena, har ur denna synpunkt förordat förslaget.

Till belysande av antalet framställningar, som tillsynsorganen avlåtit till
länsstyrelserna meddelas uppgifter därom för åren 1925—1929 i följande tabell.

Antal framställningar till länsstyrelserna om tillämpning av 38 och 39 §§ i lagen örn

arbetarskydd åren 1925—1929.

År			1) i	s t r i	k t				Skogs- och	Summa
1	11	lil IV	Y	VI	VII	Vill	IX	inspek- tören
1925............	1		- i 3		2	3	12	4		25
1926............	—	—	5 o	2	8	—	10	1	i	32
1927...........	1	. -	4 \| 10	4	5	—	24	13	a	63
1928............	1	6	8 10	3	3	—	13	3	3	50
1929............	1	2	2 \| 11	2	1	2	5	2	1	29

Anm. Den av yrkesinspektören i första distriktet år 1927 avlåtna framställningen har
gjorts gemensamt med yrkesinspelctrisen. Någon framställning i övrigt från yrlcesinspektiisen
har icke förekommit under perioden.

Utöver de i tabellen redovisade framställningarna Ilar en sådan avlåtits av
bergmästaren i västra distriktet år 1925.

Någon framställning från annan specialinspektör än skogs- och fiottledsinspektören
har icke förekommit under perioden.

Remiss utlåtanden.

Statistiska
uppgifter
angående
antalet framställningar

till länsstyrelserna -

Departementschefen.

1 mom.

2 stycket.

Social styrelsen.

138 Kungl. Majlis proposition nr 40.

Det lärer visserligen, på sätt erinrats, vara riktigt, att länsstyrelserna
nied den kännedom de besitta om de lokala förhållandena äga vissa förutsättningar
att på ett smidigare sätt än för yrkesinspektionens chefsmyndighet
är möjligt handlägga ärenden av ifrågavarande art. Emellertid torde de
av socialstyrelsen och kommerskollegium anförda synpunkterna örn den större
sakkunskapen hos chefsmyndigheten ävensom örn den enhetlighet i ärendenas
avgörande, som följer av handläggningen hos ett centralt organ, få anses
väga tyngre för överflyttning av behörigheten till chefsmyndigheten än de
anförda argumenten i motsatt riktning. Härtill kommer, att yrkesinspektörerna
vid sin förberedande handläggning av ärendena böra kunna tillgodoföra
deras behandling en icke obetydlig kännedom örn de lokala förhållandena,
ävensom att lättnaden i länsstyrelsernas arbetsbörda, örn än ej särdeles
stor, dock icke bör lämnas alldeles utan avseende.

I 38 § 1 mom. första stjmket av departementsförslaget har således den
nu avhandlade ändringen av gällande lag vidtagits. I övrigt är örn samma
stycke att anföra följande. »Bergmästare» har i enlighet med vad som sagts
under 23 § åter införts i förslaget. Yad angår de i stycket omförmälda
hjälpmedlen har det i 38 § av lagen förekommande ordet »redskap» däri
bibehållits; därefter och med hänsyn till det nytillkomna uttrycket »eller
annat hjälpmedel» har det i styrelseförslaget tillagda ordet »ångpanna» ansetts
kunna utgå. Att av 5 § allenast punkterna a)—h) medtagits i uppräkningen
uti förevarande stycke av departementsförslaget beror naturligtvis på
att de i 5 § i)—m) intagna stadgandena om raster, natt- och söndagsvila och
semester skola, i likhet med motsvarande stadganden, omtalade i styrelseförslagets
55 §, erhålla sanktionering på annat sätt än 5 § i övrigt. Börande
uttrycket »eller i någon av Kungl. Majit med stöd av 7 § 1 mom. utfärdad,
ej jämlikt 52 § särskilt straffbelagd föreskrift» hänvisas till vad som yttrats
i samband med motiveringen av 7 § 1 mom. av departementsförslaget. Slutligen
Ilar vid redigeringen av första punkten en formell jämkning skett.

54 § andra stycket i styrelseförslaget innehåller ett stadgande, enligt
vilket, där fråga är örn åtgärd beträffande förhyrd arbetslokal, förutom arbetsgivaren
jämväl hyresvärden bör före förbuds meddelande i ärendet höras;
på chefsmyndigheten ankommer att meddela förbud mot uthyrning av lokalen
till arbetslokal eller lokal för visst arbete utan att med lokalen vidtagits
viss angiven åtgärd. Motsvarighet till stadgandet finnes ej i gällande
lag.

I denna del heter det i socialstyrelsens motivering:

»Sedan länge har från yrkesinspektionens sida framställts klagomål över
de svårigheter, som i många fall mötte lagens genomförande i avseende å
företag, som bedrevos i förhyrda lokaler. Att dessa klagomål icke äro ogrundade,
inses även lätt, när man betänker, att företagaren ofta nog ej blott
saknar intresse för förbättringar på den grund, att han ej vet, hur länge
han får behålla lokalen, utan stundom även av lokalens ägare direkt förhindras
att vidtaga föreskrivna åtgärder. Med hänsyn härtill har styrelsen
funnit sig nödgad att, ehuru man härigenom kommer utom förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare och därmed utom det egentliga tillämpnings -

139

Kungl. Majus proposition nr 40.

området för lagen, söka bereda möjlighet till ett ingripande mot hyresvärden
för förhyrda arbetslokaler.

.[ första rummet har föreskrivits, att när en åtgärd av här ifrågavarande
innebörd avser förhyrd arbetslokal, även hyresvärden skall höras, lått sadant
tillvägagående måste anses naturligt och väl motiverat med hänsyn till hyresvärdens
intressen, men omöjligt är ej, att det, genom det meningsutbyte,
vartill den skulle leda mellan yrkesinspektionen och hyresvärden, även kunde
komma att i viss mån främja skyddslagstiftningens förverkligande. Beträffande
den föreskrivna åtgärdens genomförande låter det tänka sig, att lagstiftaren
skulle ålägga hyresvärden att tåla densammas vidtagande eller till
och med att i större eller mindre mån medverka därtill, allt vid äventyr av
förbud mot lokalens fortsatta uthyrande. Ett dylikt åläggande skulle emellertid
medföra så djupt ingripande rubbningar av hyresrättsförhållandet och
möjligen i viss mån även försämra tillgången på arbetslokaler, att styrelsen
icke funnit sig kunna ifrågasätta någon bestämmelse i sådant syfte. Hedan
genom befogenheten att meddela arbetsgivaren förbud mot lokalens användande
torde yrkesinspektionen i allmänhet lia en viss möjlighet att inverka
på hyresvärden. Med den nu föreslagna nya befogenheten för chefsmyndigheten
att vända sig direkt till hyresvärden med förbud mot uthyrning torde
tillsynsmyndigheten utan rubbning av det bestående hyresrättsförhållandet
komma i en tillräckligt stark ställning gent emot hyresvärden. Tydligtvis
måste också en dylik befogenhet anses väl motiverad, då utan densamma
en utdömd arbetslokal kan omedelbart ånyo uthyras till användande för
samma ändamål.»

I fråga örn detta stadgande har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
— under medgivande att ett dylikt stadgande skulle bidraga till ökad effektivitet
av förevarande lagstiftning, örn än stadgandets formulering sannolikt
ej skulle hindra en illojal hyresvärd att kringgå detsamma — tillika uttalat,
att ett förbud mot uthyrning bomme att falla utom det område denna lagstiftning
vore avsedd att reglera och att det knappast vore lämpligt tillåta
chefsmyndigheten att ingripa på områden så vid sidan örn berörda lagstiftning.
Jämväl länsstyrelsen i Älvsborgs län har, enär lagen avsåge att reglera förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare, funnit bestämmelser, som läge
utanför detta område, ej vara lämpliga och förty avstyrkt kriminalisering av
uthyrning av vissa lokaler. Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett
ifrågavarande stadgande böra avfattas mera generellt.

För min del kan jag ej finna, att ett stadgande sådant som det ifrågavarande
skulle falla utom området för arbetarskyddslagstiftningen. Något
hinder att i lagstiftningen upptaga bestämmelser, som direkt angå andra än
arbetsgivare och arbetare, lärer icke föreligga. I den mån en utsträckning
av personkretsen till andra än arbetsgivare och arbetare är för lagens effektivitet
särskilt önskvärd eller såsom bär nära nog nödvändig, lärer det samhällsintresse,
som ytterst ligger till grund för lagen, uppbära en sådan utsträckning.

Med anledning av anmärkningarna i övrigt har stadgandet undergått omarbetning,
varefter detsamma, sådant det föreligger i 38 § 1 mom. andra
stycket av departementsförslaget, angår ej blott förhyrd lokal och hyresvärd
utan i allmänhet till begagnande upplåten lokal och vederbörande upplåtare.

Bernis s~
yttranden.

Departements chefen.

2 morn.

Remiss yttranden.

Departementschefen.

14-0 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Enligt 55 § i styrelseförslaget, vilken saknar motsvarighet i gällande lag,
äger yrkesinspektionens chefsmyndighet, vid åsidosättande av stadgande rörande
raster, natt- och söndagsvila samt semester, efter arbetsgivarens hörande
meddela honom nödiga föreskrifter till tryggande av det åsidosatta stadgandets
iakttagande. Brytande mot sådan föreskrift är enligt 61 § belagt med
ansvar. Man har velat för dessa fall undvika att stadga möjlighet till sådant
förbud mot bedrivande av visst arbete etc., söm innehålles i 54 §.

Mot det omförmälda stadgandet i 55 § styrelseförslaget och dess straffsanktionerande
hava vissa betänkligheter yppats i remissyttrandena. Kommerskollegium,
som i huvudsak avstyrkt bestämmelserna i styrelseförslagets
16 och 18 §§ örn raster och semester liksom ock yrkesinspektionens cliefsmyndighets
befogenhet att handhava tillämpningen av 17 § örn natt- och
söndagsvila, har med hänvisning därtill ansett jämväl 55 böra ur förslaget
utgå. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som ifrågasatt lämpligheten
av lagstiftning rörande raster och semester, har särskilt ansett allvarliga betänkligheter
kunna resas mot att överträdelse av chefsmyndighetens föreskrifter
härutinnan belägges med straff. Svenska arbetsgivareföreningen har
i samband med yttrande över socialstyrelsens stadgande i 16 § örn raster
uttalat, att man med hänsyn till chefsmyndighetens befogenhet enligt 55 §
kunde befara, att chefsmyndighetens föreskrifter skulle föranleda anordningar,
som verkade försvårande och fördyrande av driften utan att vara önskvärda
från vare sig arbetsgivares eller arbetares synpunkt. Vid behandling av
styrelseförslagets 18 § örn semester har föreningen andragit, att den med
hänsyn till socialstyrelsens uppgifter och verksamhet i övrigt ansåge olämpligt
att göra styrelsen till skiljedomare mellan arbetsgivare och arbetare, samt att
det syntes betänkligt att lägga så stor makt över hela den svenska industriens
ekonomi i ett underordnat ämbetsverks hand. Ett uttalande, som
till sin innebörd överensstämmer med det sistnämnda, har gjorts av Sveriges
verkstadsförening.

Onekligen är det för industrien mycket betydelsefulla frågor, som med
en anslutning till socialstyrelsens nu ifrågavarande förslag till lagbestämmelse
skulle överlämnas till chefsmyndighetens avgörande. Man torde dock böra
skilja mellan ärenden, vilka ur principiell synpunkt äro av större eller av
mindre vikt. Det är tydligt, att ett ärende av, principiell innebörd rörande
exempelvis semester åt arbetare inom ett industriområde skall med större
tvekan anförtros åt en Kungl. Majit underordnad myndighets avgörande än de
ärenden, som, efter det förstnämnda ärende erhållit sin lösning, kunna förekomma
till avgörande enligt den dåmera fastslagna principen å området. Att
förbehålla samtliga hithörande ärenden åt Kungl. Majis avgörande synes av
flera skäl böra undvikas. En gräns, med ledning varav de viktigare ärendena
skulle kunna frånskiljas för att hänskjutas till Kungl. Majis avgörande, medan
de övriga avgjordes av chefsmyndigheten, torde svårligen kunna dragas. Däremot
torde det kunna förutsättas, att ärenden av större principiell vikt skola,
därest missnöje å någondera partsidan förefinnes med chefsmyndighetens
avgörande, genom överklagande bringas under Kungl. Majis prövning. Yid

141

Kungl. Majus proposition nr 40.

dessa förhållanden Ilar jag funnit mig böra giva min anslutning till socialstyrelsens
förslag i den omhandlade punkten. Härvid Ilar dock en modifikation
i förslaget vidtagits. Med hänsyn till det nära samband de ifrågavarande
ärendena hava med frågor rörande arbetstiden i allmänhet, varom
stadgas i arbetstidslagen, har jag ansett lämpligt att i departementsförslagets
38 § 2 mom. inflika en bestämmelse, enligt vilken chefsmyndigheten skulle
hava att vid dessa ärendens avgörande, där så finnes lämpligt, samråda med
arbetsrådet. Härmed har jag velat sörja för att särskilt de principiellt viktigare
frågorna skola redan i första instans erhålla bästa möjliga behandling.

Till den gjorda erinran mot ett straffbeläggande av chefsmyndighetens
föreskrifter enligt 38 § 2 mom. skall jag återkomma vid behandling av 42 §.

I samband med förevarande paragraf må beröras en bestämmelse, som i
den av internationella arbetsorganisationens konferens år 1929 beslutade rekommendationen
angående förebyggande av olycksfall i arbete förordas till
antagande. Bestämmelsen, som återfinnes i rekommendationens tredje del,
innehåller, att yrkesinspektionens tjänstemän eller andra organ för kontroll
över tillämpningen av lagar och förordningar rörande skydd för arbetarna
mot olycksfall skola, i den mån varje lands administrativa och judiciella
organisation så medgiver, äga befogenhet att i varje särskilt fall föreskriva
för arbetsgivaren vad han har att göra för att iakttaga sina skyldigheter,
med rätt likväl för honom att vädja till överordnad administrativ myndighet
eller skiljedom.

Socialstyrelsen yttrade i sitt utlåtande över rekommendationen, att bestämmelsen
ej vore fullt klar. För den händelse innebörden av rekommendationen
skulle vara, att de lokala, inspekterande organen skulle äga meddela
för arbetsgivaren bindande föreskrifter, syntes denna princip såsom
stridande mot hos oss alltsedan yrkesinspektionens tillkomst gällande ordning,
vilken i stort sett visat sig tillfredsställande, icke böra vinna beaktande
i den svenska lagstiftningen.

Med hänsyn till vad socialstyrelsen sålunda anfört har jag funnit denna
punkt i rekommendationen icke böra föranleda någon lagstiftningsåtgärd.

39 §.

I 56 § av styrelseförslaget är vid jämförelse med 39 § i arbetarskyddslagen
den ändring vidtagen, att den behörighet att meddela föreskrifter och
förbud med avseende å minderårigas arbete, som nu tillkommer länsstyrelse,
överflyttats å yrkesinspektionens chefsmyndighet. I övrigt har »bergmästare»
i förslaget uteslutits ur paragrafen.

Socialstyrelsen har för den gjorda överflyttningen av behörighet aberopat
i huvudsak enahanda grunder, som anförts beträffande 54 § i dess förslag,
och jämväl i remissyttranden framställda erinringar mot nämnda 54 § hava
i allmänhet ock avseende å den i 56 § vidtagna ändringen.

Även jag hänvisar till vad förut vid 38 § 1 mom. första stycket yttrats,
vilket hiir äger motsvarande giltighet. »Bergmästare» har återinsatts i paragrafen
i enlighet med vad under 23 § anförts.

1529 årä
rekommendation

ang. förebyggande
av
olycksfall 1
arbete.

57 § i
styrelseförslaget.

58 § 1
styrelseförslaget.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Bestämmelsen i 57 § av styrelseförslaget örn åliggande för yrkesinspektionens
chefsmyndighet att avgiva utlåtanden i frågor rörande arbetarskyddslagens
tillämpning har enligt dess motivering tillkommit för att vid arbetstidsärendenas
överflyttning till chefsmyndigheten bereda ersättning för vissa
arbetsrådets funktioner enligt 3 § arbetstidslagen. Då nu berörda överflyttning
icke kommit till stånd och arbetsrådets omförmälda funktioner alltjämt
kvarstå, synes bestämmelsen i 57 § icke längre vara erforderlig, varför den
ej upptagits i departementsförslaget.

I 58 § av sitt förslag har socialstyrelsen upptagit bestämmelser rörande
särskilda arbetsgivar- och arbetarrepresentanters deltagande i den slutliga
handläggningen hos yrkesinspektionens chefsmyndighet av vissa viktigare
ärenden. Dessa bestämmelser torde hava föranletts dels därav att, i samband
med förslaget om överflyttning av arbetsrådets funktioner å chefsmyndigheten,
man önskat på detta sätt bereda någon ersättning för arbetsgivarnas
och arbetarnas starka representation i arbetsrådet, dels ock
av hänsyn till en strävan hos den internationella arbetsorganisationen
att verka för arbetsgivar- och arbetarorganisationernas deltagande i handläggningen
av sociala ärenden. Sedermera har med den nya arbetstidslagens
tillkomst arbetsrådets funktioner förblivit orubbade, och det förstnämnda
skälet för bestämmelserna i 58 § har därmed bortfallit. Med avseende
å det senare skälet kan anföras, att redan medelst den nuvarande institutionen
socialfullmäktige, vilka deltaga i viktigare avgöranden av yrkesinspektionens
nuvarande chefsmyndighet, d. v. s. socialstyrelsen, hänsyn i
viss mån tagits till önskvärdheten av arbetsgivarnas och arbetarnas representerande
vid handläggningen av viktigare arbetarskyddsärenden. Märkas
bör även, att i anseende till den rådande tendensen till minskning och förenkling
av fullmäktigesystemet i allmänhet tidpunkten för närvarande är
föga lämpad för en utsträckning av arbetsgivarnas och arbetarnas deltagande
i avgörandet av sociala ärenden. På grund härav har jag i departementsförslaget
ej upptagit någon motsvarighet till bestämmelserna i 58 § av styrelseförslaget.

40 §

överensstämmer, bortsett från en ändring i fråga örn paragrafhänvisningen,
med motsvarande paragraf i arbetarskyddslagen och 59 § i styrelseförslaget.

41 §.

Yad angår 41 § i arbetarskyddslagen har dess första stycke (jämför 27 §
i styrelseförslaget) inarbetats i 33 och 35 §§ av departementsförslaget på
sätt förut vid dessa paragrafer anmärkts. Tredje stycket har, såsom likaledes
tidigare nämnts, inarbetats i 30 och 37 §§ departementsförslaget (45
och 53 §§ styrelseförslaget).

41 § i departementsförslaget upptager, i likhet med 60 § första stycket
styrelseförslaget, motsvarighet till det återstående andra stycket av paragra -

143

Kungl. Majus proposition nr 40.

fen i arbetarskyddslagen. Departementsförslaget skiljer sig i denna del
från lagen allenast därutinnan, att bestämmelserna i 34 § örn intygsböcker,
sedan dylika jämlikt 9 § blivit obligatoriska för samtliga minderåriga, icke
blivit föremål för hänvisning i 41 §. Vidare har i förenklande syfte en
formell jämkning skett.

60 § andra stycket i styrelseförslaget motsvaras i viss mån av bestämmelserna
i sista styckena av 12, 33 och 35 §§ i departementsförslaget.

Ansvarsbestämmelser,

42 §.

Sedan av de i 61 § styrelseförslaget åberopade lagrummen utmönstrats 9 §
och 10 § 2 morn., båda avseende arbetstiden i allmänhet, hava de återstående
lagrummen sin motsvarighet i 42 § arbetarskyddslagen eller 6 § nattarbetslagen
utom 30 § andra stycket samt 31 och 55 §§ i styrelseförslaget, av
vilka de förra avse förbud mot att förvägra kvinna erforderlig ledighet före
nedkomst ävensom för amning och den senare paragrafen innehåller föreskrifter
till tryggande av iakttagandet av bestämmelserna örn raster, nattoch
söndagsvila och semester. Uttrycket »föreskrift, som meddelats med

stöd av---51 §» motsvaras dock vad arbetarskyddslagen angår ej av

föreskrift enligt 35 § utan av den sistnämnda paragrafen själv. I övrigt
utvisar omförmälda 61 §, jämförd med nuvarande stadganden, den ändring,
att strafflatitudens maximibelopp vid arbetsgivares förseelse höjts från 500
till 1,000 kronor. Beträffande förseelse av fader eller målsman till minderårig
har bötesmaximum, som enligt arbetarskyddslagen är 20 kronor, höjts
till 50 kronor.

Arbetsgivares vägran att medgiva kvinna ledighet före nedkomst (19 §
andra stycket arbetarskyddslagen) eller för amning (20 § i lagen), vilken vägran
sålunda icke är straffbelagd i nuvarande lag, var enligt det till lagrådet remitterade
förslag, som föregick samma lag, belagd med straff, men efter
anmärkning av lagrådet borttogos dessa straffbestämmelser. Då något behov
av sådana-straffbestämmelsers införande ej visats vara för handen, hava de
icke upptagits i departementsförslaget.

De jämkningar och tillägg styrelseförslaget i övrigt innehåller, liksom
ock höjningarna i latituderna till överensstämmelse med arbetstidslagens
i viss mån jämförliga stadganden hava iakttagits i 42 § departementsförslaget.

Vid behandlingen av 38 § 2 mom. hava omnämnts de allvarliga betänkligheter,
som i ett remissutlåtande yppats mot att överträdelser av chefsmyndighetens
föreskrifter med avseende å raster och semester belädes med
straff. Har man emellertid beslutat sig för att i lagen införa de grundläggande
skyddsföreskrifterna i detta ämne, såsom skett i 5 §, synes det
knappast möjligt att underlåta att såsom sista led i en strävan att upprätthålla
åtlydnaden av nämnda föreskrifter införa en ansvarsbestämmelse. Den
varsamhet, som onekligen är av nöden vid tillämpningen av skyddsföre -

144

Kungl. Majus proposition nr 40.

skrifterna om raster och semester, torde böra komma till uttryck icke i ett
fullständigt undanhållande av ett ansvarsstadgande såsom yttersta medel,
utan vid tillämpningen av 38 § 2 mom. genom att i det längsta undvika
föreskrifter för det särskilda fallet och i stället söka uppnå resultat på frivillighetens
väg.

I övrigt må vid 42 § påpekas, att en mindre jämkning skett i lydelsen av
första stycket andra punkten.

43 §.

Av de i 62 § styrelseförslaget åberopade stadgandena hava 13 § 1 mom.
och 47 § vid departementsförslagets avfattande uteslutits, varför hänvisningen
till dem nu skall utelämnas. Återstående åberopade stadganden
hava sin motsvarighet i uppräkningen uti 43 § arbetarskyddslagen (53 § tilllika
i arbetstidslagen) eller i 7 § nattarbetslagen.

I 43 § departementsförslaget hänvisas till stadganden, som motsvara de
i 62 § styrelseförslaget åberopade, nu ifrågavarande stadgandena, varjämte
25 § 1 morn., på sätt vid detta stadgande nämnts, blivit tillagt. Den höjning
av straffmaximum, 62 § utvisar till åstadkommande av överensstämmelse
med de någorlunda jämförliga bestämmelserna i arbetstidslagen, har även i
departementsförslaget iakttagits.

44 §.

Av de stadganden, som åberopas i 63 § styrelseförslaget, avse 13 § 1 mom.
och 47 § förhållanden, vilkas reglering omfattas av arbetstidslagen. Bland de
återstående åberopade stadgandena hava 48 och 49 §§ sin motsvarighet i de
uti 44 § arbetarskyddslagen åberopade 32 och 33 §§. De i 63 § styrelseförslaget
åberopade 34 och 35 §§ motsvara 2 och 3 §§ i nattarbetslagen,
men veterligen oriktig uppgift i anmälan jämlikt sistnämnda paragrafer bestraffas
ej enligt någon bestämmelse i sistnämnda lag. Härutinnan är således
bestämmelsen i 63 § ny, liksom ock straffmaximum däri är höjt.

44 § i departementsförslaget överensstämmer med 63 § i styrelseförslaget,
såvitt nu är i fråga.

45 §.

I 64 § första stycket andra punkten styrelseförslaget hava intagits ansvarsbestämmelser,
anslutna till 54 § andra stycket rörande mot hyresvärd
riktat förbud mot uthyrning av lokal i vissa fall och till 7 § 2 mom. med
förbud mot försäljning m. m. av föremål, vars användande är förbjudet.
Härutinnan hänvisas till vad förut yttrats vid behandlingen av 38 § 1 mom.
andra stycket och 7 § 2 mom. i departementsförslaget.

I övrigt överensstämmer 64 § i styrelseförslaget med 45 § arbetarskyddslagen,
dock att bötesmaximum böjts på enahanda sätt som i 61 och 63 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. t45

45 § i departementsförslaget har avfattats i huvudsaklig överensstämmelse
med 64 § styrelseförslaget. De ändringar, som vidtagits, hava betingats av
de i det föregående gjorda ändringarna i 38 och 7 §§.

I 65 § av sitt förslag har socialstyrelsen vidtagit den ändring i förhållande
till vad nu stadgas i 46 § arbetarskyddslagen, att minsta straff för
arbetare, som olovligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt ur bruk
skyddsanordning, bestämts till 10 kronor i stället för, enligt arbetarskyddslagen,
5 kronor. Någon ändring i latitudens högsta straff mått, 200 kronor,
har ej föreslagits. •*

I ett par remissuttalanden har betecknats såsom i viss mån oegentligt, att
medan bötessatserna och särskilt maximibeloppen i de ansvarsbestämmelser
som angå arbetsgivares överträdelser av lagen, genomgående hö-jts, maximibeloppet
av böter för arbetares åsidosättande av bestämmelserna lämnats
oförändrat. Samma skäl, som talat för höjning av de förra maximibeloppen,
hava ansetts motivera en höjning även av det senare.

Till denna anmärkning lärer böra sägas, att skälet till de höjningar av
bötesmaxima, som vidtagits i 42—45 §§ av departementsförslaget och motsvarande
stadganden i styrelseförslaget, huvudsakligen varit en önskan att
bringa böteslatituderna i överensstämmelse med latituderna uti de i viss
mån motsvarande stadgandena i arbetstidslagen, med vilken även bagerilagen
kan sägas härutinnan överensstämma. Motsvarande skäl till höjning
föreligger icke i fråga örn arbetares förseelse mot 46 § i arbetarskyddslagen,
—- Den obetydliga höjning av bötesminimum, som styrelseförslaget på denna
punkt innehåller, Ilar ansetts vara en alltför ringa ändring att behöva iakttagas
vid den nu verkställda begränsade revisionen av lagen.

Vid 66 § i styrelseförslaget, överensstämmande med 47 § i lagen, har från
militärt håll, bl. a. av marinförvaltningen, hemställts örn skydd för militära
hemligheter. Marinförvaltningen har härutinnan, med erinran örn bestämmelserna
i 8 kap. allmänna strafflagen, yttrat, att därutöver fog syntes finnas
för ett förbud för tillsynsorganen att över huvud för utomstående röja sådana
försvarsanordningar, inbegripet organisationen å militära arbetsställen, varom
de erhållit kännedom under utövningen av sin verksamhet för tillsyn å arbetarskyddslagens
efterlevnad. Det hemställdes därför, att i 66 § måtte intagas
även förbud mot röjande av försvarsanordning.

Detta krav på förbudsbestämmelser synes mig knappast vara grundat. Stadgandena
i 8 kap. allmänna strafflagen, särskilt 18—20 §§, och möjligen någon
gång bestämmelserna i lagen den 9 maj 1913, innefattande vissa bestämmelser
till skydd för hemligheter av betydelse för rikets försvar, lära för de
allra flesta fall täcka behovet av straffbestämmelser i förevarande hänseende.
Därtill iir att märka, att av de befattningshavare, som handhava tillsynen å
arbetarskyddslagens efterlevnad, åtminstone det övervägande flertalet torde
vara att anse såsom ämbets- eller tjänstemän, i förekommande fall under Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 34 höft. (Nr 40.) 22«9 so 10

65 § i
styrelseförslaget.

66 § 1
styrelseförslaget.

67 § 1
styrelseförslaget.

70 § 1
styrelseförslaget.

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

kastade straff efter 25 kap. allmänna strafflagen. Därest i något avseende
en komplettering av de för tillsynsorganen gällande bestämmelserna är erforderlig,
lärer en sådan böra göras i vederbörandes instruktionella föreskrifter.

Vidkommande 67 § av styrelseförslaget är »bergmästare», som i 48 §
arbetarskyddslagen nämnes vid sidan av yrkesinspektör, utesluten ur stadgandet.
I enlighet med vad förut vid 23 § av departementsförslaget yttrats
skall bergmästare fortfarande omnämnas i arbetarskyddslagen.

Vid 67 § i styrelseförslaget hava från militärt håll uttalanden gjorts, vilka
tydligen vgrit grundade på den uppfattningen, att stadgandet i tredje stycket
om behörig domstol skulle vålla, att där omförmäld domstol vore behörig
även i fall, där eljest exempelvis krigsdomstol varit rätt forum. Det bör i
anledning härav erinras, att dessa stadganden i arbetarskyddslagen och förslaget
allenast avse att draga behörighetsgränsen mellan allmän domstol
samt polisdomstol eller poliskammare men däremot icke att för de förevarande
fallen sätta ur tillämpning en sådan bestämmelse som exempelvis
39 § 1 mom. andra punkten i lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes,
enligt vilken till krigsdomstol hör åtal för fel och förbrytelse i ämbete
eller tjänst vid krigsmakten, även örn brottet icke omförmäles såsom
straffbart i strafflagen för krigsmakten.

48 § i arbetarskyddslagen har sålunda kunnat bibehållas oförändrad.

Allmänna bestämmelser.

Såsom första stycke i 70 § av sitt förslag har socialstyrelsen intagit en
bestämmelse, enligt vilken yrkesinspektionens chefsmyndighet äger företaga
ändring i åtgärd, som vidtagits av befattningshavare inom yrkesinspektionen.
Andra stycket i nämnda paragraf överensstämmer med 51 § i arbetarskyddslagen.
Det har antagits icke vara nödigt att i lagen utsäga vad den
nyss refererade bestämmelsen innehåller. En sådan befogenhet för chefsmyndigheten
synes även utan särskild bestämmelse kunna härledas ur det
allmänna tjänsteförhållandet mellan chefsmyndigheten och yrkesinspektionens
underordnade befattningshavare. Oavsett hur härmed må förhålla sig enligt
gällande lag, lärer i allt fall så bliva fallet, därest chefsmyndigheten, på sätt
av 38 § departementsförslaget följer, erhåller ett bestämmande inflytande vid
genomförande av de utav yrkesinspektionens befattningshavare meddelade
föreskrifterna.

52 §.

Sedan motsvarighet till styrelseförslagets 19 § uteslutits vid departementsförslagets
avfattande, har därav följande förkortning skett vid redigeringen
av departementsförslagets 52 §, som har sin förebild i 71 § av styrelseförslaget.
I förhållande till 52 § i arbetarskyddslagen företer motsvarande paragraf
i departementsförslaget därefter endast den olikheten, att bötesmaximum
höjts från 500 till 1,000 kronor.

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Då de i 53 § arbetarskyddslagen omnämnda lagrum till sin paragrafbetecbning
överensstämmer med departementsförslagets motsvarande stadgande^
och då enligt vad förut yttrats vid 23 § bergmästare fortfarande skulle
i lagen nämnas vid sidan av yrkesinspektör, Ilar förenämnda 53 § kunnat
bibehållas oförändrad.

Den föreslagna lagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1932.

Bland övergångsstadgandena har, förutom bestämmelse örn nattarbetslagens
upphörande, intagits, i nära anslutning till styrelseförslaget, ett stadgande
därom, att den föreslagna lagen ej skall verka rubbning i de bestämmelser,
som eljest i lag eller författning finnas givna i ämne, varom i lagen är stadgat.
Exempel å dylika lagar och författningar hava angivits i socialstyrelsens
motivering.

Vidare har bland övergångsstadgandena intagits föreskrift att, där i lag
eller författning hänvisning förekommer till lagrum, som ersatts genom bestämmelse
i nya lagen, denna bestämmelse i stället skall tillämpas. Denna
föreskrift, vartill motsvarighet ej finnes i styrelseförslaget, lärer knappast
kunna undvaras, i det att i åtskilliga lagar och författningar dylika hänvisningar
förekomma till lagrum i arbetarskyddslagen, vilka ersatts med ändrade
bestämmelser, delvis med andra paragrafnummer. Sådana hänvisningar finnas
exempelvis i lagen den 19 februari 1926 (nr 21) angående förbud i vissa fall
mot arbetares användande till målningsarbete, vid vilket nyttjas blyfärg,
arbetstidslagen (1930 nr 138), bagerilagen (1930 nr 139) och skogshärbärgeslagen
(1919 nr 222). I de särskilda kungörelser, som enligt vissa stadgande!! i
arbetarskyddslagen och nattarbetslagen utfärdats, angives ock vanligen det
stadgande i nämnda lagar, med stöd varav utfärdandet skett.

I överensstämmelse med styrelseförslaget hava bestämmelser meddelats
rörande giltigheten av eftergift, beviljad enligt äldre lag.

På sätt vid 5 § k) och 1) närmare angivits hava i övergångsstadgandena
intagits vissa bestämmelser angående veckovila.

Föreskrifter äro ock liksom i styrelseförslaget meddelade örn minderårigs
fortsatta användande till arbete, som före den föreslagna lagens ikraftträdande
varit tillåtet men sedan, i anseende till de skärpta åldersbestämmelserna,
komme att bliva otillåtet.

I anseende till den utsträckta användning av intygsböcker, som i departementsförslaget
stadgats, hava upptagits vissa övergångsbestämmelser, vartill
motsvarighet finnes bland övergångsstadgandena till 1912 års lag örn
arbetarskydd.

Slutligen hava intagits övergångsbestämmelser rörande anmälningsskyldigheten
i 25 § 1 mom. beträffande nya företag m. m. samt angående utfärdande
och utlämnande av intygsbok till minderårig, som vid tiden för lagens
ikraftträdande fyllt femton men ej sexton år.

72 § i
styrelseförslaget.

Övergångs stadgandena -

148

Kungl. Majus proposition nr 40.

Departementschefen uppläser härefter det inom socialdepartementet utarbetade
förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
(nr 206) om arbetarskydd av den lydelse, bilaga (Bilaga A) till detta protokoll
utvisar, samt hemställer, att för det ändamål, § 87 regeringsformen
omförmäler, lagrådets utlåtande över förslaget måtte genom utdrag av protokollet
inhämtas.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen bifalla.

Ur protokollet:

, Åke Natt och Bag.

Kungl. Majus proposition nr 40.

149

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206)

om arbetarskydd.

Härigenom förordnas, att 4, 5, 7, 9—25, 28—45 och 52 §§ lagen den 29 juni
1912 örn arbetarskydd — 34 § i dess lydelse enligt lag den 20 juni 1918
(nr 397) och 41 § i dess lydelse enligt lag den 26 april 1918 (nr 223) — skola,
4, 5, 29, 30, 35, 36, 40, 42, 43 och 45 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande
ändrade lydelse samt att den i lagen om arbetarskydd förekommande underrubriken
med lydelse »Särskilda föreskrifter rörande kvinnors användande i
arbete» skall hava sin plats närmast före 16 §:

Föreskrifter till förekommande av olycksfall och ohälsa i arbete.

4 §.

Till förekommande —--»»särskilt iakttagas:

a) Å ställen — — — — -— — — — — — — —- — — — —

________________________elektrisk ström.

i) Innan transmission sättes i gång, skall detta på förut bekantgjort sätt
tillkännagivas i varje arbetslokal, dit drivkraft förmedelst transmissionen överföres.
Är transmission, som kan medföra fara, ej pa betryggande sätt inskyddad,
skola tillfredsställande anordningar för skyndsamt stannande av densamma
finnas vidtagna inom arbetslokalen.

k) Arbetsmaskin, som--------—-------

_ _____________—------— — och ledning.

r) Vid arbete, däri arbetarna äro utsatta för fara att skadas genom explosiva,
eldfarliga, giftiga eller frätande ämnen, skola sådana åtgärder vara vidtagna,
att denna fara i möjligaste mån undanröjes.

5 §.

Till förekommande---— särskilt iakttagas:

_________________— —■ — lämplig beskaffenhet.

g) Sysselsättes å ett och samma ställe samtidigt och på stadigvarande sätt
ett större antal arbetare, skola dessa på sätt, som kail anses tillfredsställande
med hänsyn till antal, fördelning på kön och arbetets natur, å eller invid arbetsstället
äga tillgång till tvätt- och dricksvatten samt avträden ävensom lämplig

150

Kungl. Majus proposition nr 40.

plats för ombyte, förvaring och, där så erfordras, torkning av kläder; därjämte
bör åt dem av arbetarna, som icke äro bosatta i närheten av arbetsstället, därstädes
beredas tillgång till lämplig plats för intagande av måltider samt lägenhet
att värma medförd mat.

h) Till lämnande av den första hjälpen vid olycks- eller sjukdomsfall skola
finnas vidtagna sådana anordningar, som kunna anses erforderliga med hänsyn
till arbetets beskaffenhet.

i) Arbetet bör, där dess natur det medgiver, avbrytas genom en eller flera
lämpligt förlagda raster av tillräcklig varaktighet.

k) Åt arbetarna bör, där ej arbetets natur, allmänhetens behov eller annan
omständighet skäligen kan anses kräva avvikelse, beredas erforderlig ledighet
för nattvila.

l) För varje period av sju dagar skola arbetarna i regel åtnjuta sammanhängande
ledighet av minst tjugufyra timmars varaktighet. Sådan veckovila
bor såvitt möjligt förläggas till söndag och till samma tider för alla vid ett
arbetsställe anställda.

Därest inskränkning göres i den i första stycket avsedda veckovilan, bör
motsvarande frihet från arbete såvitt möjligt beredas.

7 §.

2 mom. Innefattar föreskrift, som utfärdats med stöd av 1 morn., förbud
mot användande av visst slag av maskin eller redskap eller del därav eller
mot dess användande med eller utan. viss anordning, må föremål, vars användande
salunda är förbjudet, icke till annan överlåtas eller upplåtas till begagnande,
med mindre det kan antagas för visst, antingen att sådan åtgärd
skall vidtagas med föremålet, att det därefter ej vidare är inbegripet under
förbudet, eller att föremålet uteslutande skall komma till användning, som ej
med förbudet avses.

3 mom, Bedrives i visst fall arbete, som enligt 1 § icke är underkastat
denna lag och icke är att hänföra till skeppstjänst, under sådana förhållanden,
att därmed sysselsatta personer uppenbarligen utsättas för allvarlig fara för
olycksfall, må Konungen förordna, att lagen, i vad den åsyftar att förekomma

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Särskilda föreskrifter rörande minderårigas användande i arbete.

9 §.

Ej heller må minderårig användas till arbete, utan att till arbetsgivaren
avlämnats intygsbok för den minderårige, utfärdad på sätt i 34 § föreskrives
och innehållande:

a) uppgift örn den minderåriges fullständiga namn, födelseår och födelsedag,

samt, där fråga ej är örn arbete allenast under ferietid,

b) intyg, att den minderårige inhämtat den lärokurs eller de kunskaper och
färdigheter, som i första stycket sagts, eller erhållit där angivet tillstånd, och

c) anteckning, huruvida den minderårige genomgått fortsättnings-, ersätt nings-

eller lärlingsskola, då skolplikt beträffande lärlingsskola åligger den
minderårige, eller är i behörig ordning befriad från skyldighet att deltaga i
undervisning, som här nämnts. .

10 §.

Till bergverks-, bruks-, fabriks-, hantverks- eller annat industriellt arbete
eller byggnadsarbete, ändå att det ej är att hänföra till industriellt arbete,
oller arbete med transport av personer eller gods må icke användas minderårig
under fjorton år. Yad sålunda stadgats skall dock ej gälla distribution av varor
eller uträttande av bud eller ärenden.

Bedrives arbete, som med förbudet i första stycket avses, i sådan omfattning,
att å arbetsstället i regel användas minst tio arbetare, ma minderårig icke
användas till arbetet, utan så är att den minderåriges intygsbok, utöver vad
i 9 § föreskrives, innehåller läkarintyg, utvisande att den minderårige icke företer
sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsutveckling eller, där så skulle
vara förhållandet, att den minderårige icke kan anses komma att lida men av
den sysselsättning, varom fråga är. Sådant läkarintyg må vid intygsbokens
avlämnande till arbetsgivaren ej vara äldre än ett år och kan utgöras av anteckning,
som vid besiktning enligt 35 § införts i boken av besiktningsläkaren.

11 §.

Minderårig under sexton år ma icke användas till arbete undei jord i stenbrott
eller gruva.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

12 §.

Beträffande minderårig, som användes till ett under kortare tid fortgående
arbete, må chefsmyndigheten bevilja eftergift från det i 10 § andra stycket
meddelade förbud, när synnerliga skäl därtill äro.

13 §.

Arbetsgivare må icke använda minderårig till arbete på sådant sätt, att
den minderåriges användande kan anses medföra fara för olycksfall eller för
överansträngning eller annan menlig inverkan på den minderåriges hälsa eller
kroppsutveckling eller för den minderårige innebära våda i sedligt avseende.

. Minderårig skall lämnas erforderlig ledighet för deltagande i kurs för religions-
eller sådan yrkes- eller fortsatt skolundervisning, som helt eller delvis
bekostas av staten, kommun, landsting eller kommunal samfällighet.

14 §.

1 morn. Angående minderårigs arbetstid i arbete, varå lagen den 16 maj
1930 (nr 138) angående arbetstidens begränsning äger tillämpning, gäller vad
där är stadgat. Dock må minderårig med det undantag, som angives i andra
stycket, icke i något fall användas till dylikt arbete mer än tio timmar av
dygnet eller sextio timmar i veckan. Ej heller må, med enahanda undantag,
minderårigs arbetstid i annat arbete överstiga nämnda antal timmar.

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat
förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må minderårig
användas till arbete i den mån så är nödigt, ändå att hans arbetstid kommer
att överstiga tio timmar av dygnet eller sextio timmar i veckan. Örn
arbete utöver nämnda antal timmar samt dess anledning, omfattning och varaktighet
åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början
gora anmälan till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. Arbetet må
icke fortsättas utöver sist angivna tid utan att därtill sökes tillstånd, som må
beviljas av vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare för ytterligare högst
en månad och av yrkesinspektionens chefsmyndighet, där så finnes lämpligt
efter samråd med arbetsrådet, för längre tid. över ansökan skall beslut meddelas
ofördröjligen. Anmälan eller ansökan må anses gjord, när den i betalt
brev avlämnats till allmänna posten.

Deltager den minderårige med arbetsgivarens vetskap i kurs för sådan
undervisning, som i 13 § omförmäles, vare arbetsgivaren skyldig så begränsa

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

den minderåriges arbetstid, att sammanlagda undervisnings- och arbetstiden
ej kommer att överskrida den här förut stadgade begränsningen.

2 mom. Den minderåriges raster i arbetet skola anordnas på ett med hänsyn
till den minderårige lämpligt sätt. Erbjuder arbetslokalen icke en från hälsosynpunkt
tillfredsställande uppehållsplats, må den minderårige ej tillåtas under
rasterna vistas i lokalen, och åligger det i sådant fall arbetsgivaren att anvisa
lämpligt annat rum, varest den minderårige kan vistas under rasterna och intaga
sina måltider.

3 mom. Den minderårige skall för nattvila beredas oavbruten ledighet från
arbetet under minst elva timmar varje dygn, och skall i denna ledighet ingå
tiden mellan klockan 10 e. m. och klockan 5 f. m.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må yngling, som fyllt sexton år,
efter vederbörande yrkesinspektörs eller bergmästares medgivande användas
till arbete å tid, som nyss är nämnd, där hans arbetstid är begränsad till
högst åtta timmar av dygnet samt tillika arbetet antingen icke oftare än under
var tredje vecka infaller å tid mellan klockan 10 e. m. och klockan 5 f. m.
eller ock är i fråga örn tider på dygnet, då det skall utföras, fördelat på sätt,
som kan anses likvärdigt med nyssnämnda anordning. Härutöver må yrkesinspektionens
chefsmyndighet medgiva, att sådan yngling må, utan hinder av
stadgandet i första stycket, i den mån så kan anses påkallat deltaga i arbete,
som på grund av sin natur, arbetsbrådska eller annan tvingande omständighet
måste bedrivas med skiftindelning eller eljest forceras.

15 §.

Finnes minderårigs användande i visst slag av sysselsättning medföra synnerlig
fara i något avseende, varom i 13 § första stycket förmäles, må Konungen
föreskriva vissa villkor för minderårigs användande i sådan sysselsättning eller
förordna, att minderårig ej må användas däri.

Särskilda föreskrifter rörande kvinnors användande i arbete.

16 §.

Kvinna må icke användas till arbete under jord i stenbrott eller gruva.

17 §.

Kvinna, som fött barn, må icke användas till arbete, som med förbudet i
10 § första stycket avses, under de sex första veckorna efter barnsbörden, därest
icke med läkarintyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet tidigare kan
börja arbetet.

154

Kungl. Majus proposition nr 40.

18 §.

Kvinna, som ammar sitt barn, må ej förvägras erforderlig ledighet härför.

19 §.

Kvinna, som användes till industriellt arbete, vilket bedrives i sådan omfattning,
att å arbetsstället i regel användas minst tio arbetare, skall för nattvila
beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst elva timmar varje
djrgn. I denna ledighet skall ingå tiden mellan klockan 10 e. m. och klockan
5 f. m.

Föreligga sådana omständigheter, som i 14 § 1 mom. andra stycket nämnts, må
kvinna utan hinder av vad här förut stadgats användas till arbete i den mån
så är nödigt. Örn arbete utöver den i första stycket stadgade begränsningen
samt dess anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att
senast inom två dygn från dess början göra anmälan till vederbörande yrkesinspektör
eller bergmästare. Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid
utan att därtill sökts tillstånd, som må beviljas av vederbörande yrkesinspektör
eller bergmästare för ytterligare högst en månad och av yrkesinspektionens
chefsmyndighet för längre tid. Över ansökan skall beslut meddelas ofördröjligen.
Anmälan eller ansökan må anses gjord, ''när den i betalt brev avlämnats
till allmänna posten.

20 §.

A arbetsställe, där på grund av verksamhetens natur under vissa tider av
året förekommer hopat arbete (säsongarbete), ävensom undantagsvis å andra
arbetsställen, då arbetet därstädes i följd av särskilda omständigheter måste
forceras, må den i 19 § första stycket föreskrivna oavbrutna ledigheten kunna
under en tid av sammanlagt högst sextio dagar av året inskränkas till tio timmar
av dygnet.

Arbetsgivaren skall, innan sådan inskränkning vidtages, med angivande av
anledningen därtill hos vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare göra
anmälan örn de dagar, varunder inskränkningen är avsedd att vidtagas.

21 §.

22 §.

155

Kungl. Maj:ts proposition nr dO.

Om tillsyn å lagens efterlevnad m. m.

23 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag oell nied stöd av densamma meddelade
föreskrifter utövas, under överinseende och. ledning av yrkesinspektionens chefsmyndighet,
av yrkesinspektionens befattningshavare samt kommunala tillsynsorgan.
Nämnda befattningshavare utgöras för tillsynstjänsten i allmänhet av
yrkesinspektörer, yrkesinspektörsassistenter och yrkesunderinspektörer. För tillsyn
å arbete, vartill användas kvinnor, skall finnas minst en yrkesinspektris
jämte erforderligt antal yrkesinspektrisassistenter. För tillsyn å bergverksarbete
och därmed sammanhängande arbete anlitas bergmästare och gruvingenjörer.
Konungen må därjämte förordna, att tillsynen å visst slag av verksamhet
skall, med fritagande helt eller delvis av övriga tillsynsorgan, utövas av specialinspektör.

För tillsynstjänsten i allmänhet indelas riket i yrkesinspektionsdistrikt. I
varje distrikt skola finnas, förutom kommunala tillsynsorgan, en yrkesinspektör
samt minst en yrkesinspektörsassistent och en yrkesunderinspektör.

Yrkesinspektörerna äro envar beträffande sitt distrikt ansvariga för tillsynstjänstens
i allmänhet tillbörliga fullgörande. De hava att leda yrkesinspektörsassistenternas
och yrkesunderinspektörernas tjänsteutövning samt öva inseende
över de kommunala tillsynsorganens verksamhet.

Beträffande yrkesinspektris skola vad hennes tillsyn angår bestämmelserna
rörande yrkesinspektör äga motsvarande tillämpning.

Närmare bestämmelser rörande tillsynens organisation och fördelning på
de olika tillsynsorganen meddelas av Konungen.

24 §.

De i 23 § omnämnda kommunala tillsynsorganen utgöras av hälsovårdsnämnderna;
varande dock nämnd berättigad utöva den nämnden åliggande tillsyn
genom en eller flera lämpliga, av nämnden utsedda särskilda personer,
män eller kvinnor. Har nämnd för tillsynens utövande utsett särskild person,
åligger det nämnden att ofördröjligen därom lämna vederbörande yrkesinspektör
underrättelse med angivande av den utsedda personens namn, yrke och
postadress.

Skulle hälsovårdsnämnd brista i fullgörandet av vad som åligger nämnden
beträffande här ifrågavarande tillsyn och kommer sådant förhållande, genom
anmälan från yrkesinspektör eller på annat sätt, till Konungens befallningshavandes
kännedom, skall Konungens befallningshavande tillhålla nämnden att
vidtaga de åtgärder, som kunna erfordras för åvägabringande av rättelse, och
äger Konungens befallningshavande i fall av behov för nämnda ändamål förelägga
lämpliga vitén. Underlåter nämnden att ställa sig Konungens befallningshavandes
anmaning till efterrättelse, må Konungens befallningshavande,
där så finnes nödigt, i större eller mindre omfattning överflytta tillsynens utövande
å person, sorn av Konungens befallningshavande för ändamålet för -

156

Kungl. Maj-.ts proposition nr 40.

ordnas. För sådan person, vilken är att anse sorn kommunalt tillsynsorgan enligt
denna lag, äger Konungens befallningshavande i fall av behov att bestämma
gottgörelse att utgå av kommunens medel.

25 §.

1 morn. Den, som driver företag, vari förrättas industriellt arbete, byggnadsarbete
eller arbete med transport av personer eller gods, skall därom göra
anmälan hos vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare inom fjorton dagar
fran det driften påbörjades eller, örn lagen då icke var tillämplig å företaget,
från det lagen blev tillämplig.

2 mom. Tillsyn skall i främsta rummet ägnas sådan verksamhet, vari arbetet
mäste anses medföra fara för olycksfall, ohälsa eller annat missförhållande,
som denna lag avser att förekomma. Kan i avseende å viss verksamhet dylik
fara i regel anses utesluten, är vederbörande tillsynsorgan ej förpliktat företaga
inspektion å arbetsställe, där sådan verksamhet utövas, med mindre anmälan
eller annan särskild omständighet giver skälig anledning misstänka, att bestämmelse
i denna lag eller föreskrift, meddelad med stöd av lagen, därstädes
icke tillbörligen iakttages.

Vid utövande av tillsyn böra tillsynsorganen gå arbetsgivarna tillhanda
med upplysningar, råd och anvisningar. De böra därvid städse akta på, huru
i varje särskilt fall ändamalet med denna lag må vinnas med minsta möjliga
olägenhet och kostnad för arbetsgivaren.

Närmare föreskrifter angående sättet för tillsynens utövande meddelas av
Konungen.

28 §.

Yrkesinspektör, yrkesinspektörsassistent eller yrkesunderinspektör må ej för
egen eller annans räkning driva eller hava del eller anställning i företag, varå
denna lag äger tillämpning och som är beläget inom det distrikt, vari han är
anställd, eller för sadant företag åtaga sig uppdrag mot ersättning. Yrkesinspektör
eller yrkesinspektörsassistent må ej heller eljest på något av nyss
angivna sätt taga befattning med företag, vari bedrives arbete av den beskaffenhet
och omfattning, som i 10 § andra stycket avses.

Yrkesinspektris eller yrkesinspektrisassistent må ej på något av förenämnda
sätt taga befattning med företag, som är underkastat sådan befattningshavares
tillsyn, ej heller med annat företag, vari bedrives arbete av den beskaffenhet
och omfattning, som i 10 § andra stycket avses.

Från de i denna paragraf stadgade förbud må yrkesinspektionens chefsmyndighet
för särskilt fall meddela eftergift, där så prövas kunna ske utan men
för tjänsten.

29 §.

De, som hava att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av denna lag,
skola, när helst de sa påfordra, efter det vederbörande arbetsgivare eller hans
ställföreträdare å arbetsstället underrättats örn deras närvaro, äga tillträde till

157

Kungl. Majds proposition nr 40.

de arbetsställen, vilka deras tjänsteåligganden avse, ävensom rätt att där företaga
undersökningar, vartill dessa tjänsteåligganden kunna giva anledning;
varande arbetsgivaren eller hans ställföreträdare å arbetsstället pliktig att därvid
tillhandagå med erforderliga upplysningar samt att hålla de i denna lag
föreskrivna böcker och förteckningar tillgängliga.

För bevarande----yrkesinspektionens chefsmyndighet.

30 §.

Vid arbetsställe, varest på stadigvarande sätt bedrives arbete av den beskaffenhet
och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, eller beträffande vilket
yrkesinspektionens chefsmyndighet finner skäl så föreskriva, skall finnas en för
ändamålet lämplig bok, i vilken vederbörande inspektionsförrättare vid besök
å arbetsstället har att anteckna de anvisningar och råd, vartill förhållandena
å arbetsstället kunnat giva anledning och vilka han anser böra avfattas skriftligen,
eller ock sin avsikt att framdeles meddela sådana. Alla tjänstemeddelanden,
som röra tillämpningen i avseende å arbetsstället av denna lag eller med
stöd av lagen meddelade föreskrifter och som icke blivit införda i berörda anteckningsbok,
skola biläggas densamma.

Anteckningsbok och---och meddelanden.

31 §.

Å arbetsställe, varest på stadigvarande sätt bedrives arbete av den beskaffenhet
och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, böra arbetarna inom sig
utse ett eller flera ombud att företräda dem i frågor rörande arbetets säkerhet
eller sundhet. Ombud må ock å annat arbetsställe kunna av arbetarna utses.
Om valet böra ombuden underrätta arbetsgivaren och vederbörande yrkesinspektör
eller bergmästare.

Ombuden hava att göra sig noga underrättade örn förhållandena i
fråga om arbetets säkerhet och sundhet å arbetsstället samt att, när de genom
klagomål eller eljest erhålla kännedom örn missförhållande i dylikt avseende,
söka få detsamma avhjälpt genom hänvändelse till den, som utövar ledningen av
arbetet i fråga, eller till arbetsgivaren eller, där rättelse på sådant sätt ej vinnes,
till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. Har den, som utövar ledningen
av arbete, eller arbetsgivare från ombud mottagit hänvändelse rörande
arbetets säkerhet eller sundhet, har han att inom skälig tid giva ombudet besked
i frågan.

Vid inspektion å arbetsställe, där ombud för arbetarna finnes, bör inspektionsförrättaren
i regel träda i förbindelse med ombudet.

Vederbörande tillsynsorgan är pliktigt att på begäran kostnadsfritt tillhandahålla
arbetarnas ombud avskrift av anvisning, råd eller annat skriftligt meddelande,
som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller sundhet å arbetsstället.

32 §.

Det åligger arbetsgivare, vilken använder minderårig i arbete av den beskaffenhet
och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, att hava den minder -

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

åriges namn, födelseår och födelsedag införda i en särskild förteckning ävensom
att vid den minderåriges avgång ur arbetet avföra den minderårige från förteckningen.
Dylik förteckning föres för kalenderår, och skall vid förnyat uppläggande
av förteckningen iakttagas, att i densamma införas samtliga minderåriga,
som vid årsskiftet kvarstodo i arbetet. Arbetsgivaren är pliktig förvara
förteckningen å arbetsstället under ett år utöver det kalenderår förteckningen
avser.

33 §.

Arbetsgivare, som använder en eller flera minderåriga i arbete av den beskaffenhet
och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, skall inom fjorton
dagar från det han började i arbetet använda dylik arbetskraft därom hos
vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare göra skriftlig anmälan ävensom
på samma sätt, likaledes inom fjorton dagar, göra anmälan, då han icke
vidare i arbetet använder någon minderårig. Äger användandet av sådan
arbetskraft rum allenast under viss eller vissa tider av året och kan arbetsgivaren
därom på förhand lämna tillförlitlig upplysning, må anmälan, som
innehåller sådan upplysning, gälla så länge de anmälda förhållandena fortfarande
äga bestånd.

Vid beviljande av eftergift jämlikt 12 § äger yrkesinspektionens chefsmyndighet
tillika, där så prövas skäligt, medgiva befrielse från anmälningsskyldighet,
som ovan stadgats.

34 §.

Intygsböcker, varom i 9 § förmäles och vartill formulär fastställes av yrkesinspektionens
chefsmyndighet, tillhandahållas genom pastorsämbetena.

Det åligger pastor, hos vilken minderårigs fader, moder eller målsman eller
minderårig, som fyllt sexton år, framställer begäran örn intygsbok, att, där den
minderåriges namn och ålder äro för pastor kända eller behörigen styrkas, folden
minderårige utfärda intygsbok och däruti göra anteckning örn den minderåriges
fullständiga namn, födelseår och födelsedag ävensom, då intygsbok
begärts av den minderåriges fader, moder eller målsman, om sådan persons
namn och hemvist. Har pastor sig bekant, att den minderårige ännu icke fullgjort
sin skolplikt i folkskola eller fortsättnings-, ersättnings- eller lärlingsskola,
gore ock anteckning därom i intygsboken. Är för pastor kunnigt eller
styrkes för honom, att den minderårige inhämtat den för folkskolan bestämda
lärokursen eller däremot svarande kunskaper och färdigheter eller erhållit behörigt
tillstånd att lämna folkskolan eller ock att den minderårige genomgått
fortsättnings-, ersättnings- eller lärlingsskola eller är i vederbörlig ordning
befriad från skyldighet att deltaga i undervisningen i någon av de skolor, som
sist nämnts, skall pastor i boken införa intyg härom. Har sådant intyg icke
kunnat införas vid bokens utfärdande, skall det sedermera, då den minderårige
visar sig därtill berättigad, på begäran införas av den, som utfärdat boken,
eller av annan pastor eller ock av vederbörande skollärare eller skolföreståndare.

159

Kungl. Majus proposition nr 40.

Enahanda skyldighet, som här är stadgad för pastor, åligger i fråga om
minderårig, som avgått från folkskola efter genomgången lärokurs eller efter
det han erhållit behörigt tillstånd att lämna skolan, vederbörande lärare eller
skolstyrelsens ordförande.

I intygsboken skall arbetsgivare, vilken använder den minderårige i arbete
av den beskaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, anteckna
företagets namn eller firma, dag då den minderårige börjar användas i arbetet,
det slag av sysselsättning, vartill den minderårige användes, den tid av dygnet,
varunder arbetet för den minderårige pågår, ävensom den minderåriges avgång
ur arbetet eller annan förändring i nu angivna avseenden jämte dag därför.

Ej må intygsbok förses med anteckning eller märke, som kan lämna upplysning
örn den minderårige i annat avseende än här förut omförmälts. Arbetsgivare
är pliktig att, så länge den minderårige kvarstår i arbetet, hava i förvar
den minderåriges intygsbok.

Minderårig, som avgått ur arbetet, är berättigad att återfå sin intygsbok.
Dock må åt minderårig, som ej fyllt sexton år, intygsbok utlämnas allenast på
begäran av den minderåriges fader, moder eller målsman. Arbetsgivare, som
har i förvar intygsbok för minderårig, då denne uppnår aderton år eller då
boken av annan anledning blir obehövlig för den minderårige, skall överlämna
densamma till vederbörande besiktningsläkare.

Har den minderårige ej fader, moder eller målsman, som tager vård om
honom, må intygsbok, ändå att den minderårige ej fyllt sexton år, utfärdas eller
utlämnas på begäran av den minderårige själv.

35 §.

En gång varje kalenderår skall vid arbetsställe, där minderåriga användas
i arbete av den beskaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses,
företagas läkarbesiktning å de minderåriga till utrönande, huruvida sysselsättning,
vartill minderårig användes, är för dennes hälsa eller kroppsutveckling
menlig. Dylik besiktning må jämväl eljest, då Konungens befallningshavande
därom förordnar, företagas å viss eller vissa av de minderåriga.

Det åligger besiktningsläkaren att vid besiktning rörande envar besiktigad
minderårig i dennes intygsbok, med angivande av dagen för besiktningen, göra
anteckning örn den minderåriges hälsotillstånd och kroppsutveckling. Skulle
besiktningsläkaren finna nödigt föreskriva särskilda villkor för den minderåriges
fortsatta användande till viss sysselsättning eller den minderåriges
skiljande därifrån, skall besiktningsläkaren därom göra anteckning såväl i den
minderåriges intygsbok som i den uti 30 § omförmälda anteckningsbok med
angivande, när fråga är örn den minderåriges skiljande från viss sysselsättning,
såvitt möjligt av det slag av sysselsättning, vartill den minderårige må användas.
Arbetsgivare må icke i strid mot sålunda meddelad föreskrift i arbete
använda minderårig, intill dess annorlunda kan varda av yrkesinspektionens
chefsmyndighet förordnat; ägande arbetsgivaren påkalla denna myndighets
prövning av föreskriftens befogenhet. Ändras eller upphäves föreskriften, skall

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

anteckning därom genom chefsmyndighetens försorg göras såväl i den minderåriges
intygsbok som i berörda anteckningsbok.

Till förrättande---avgiva yttrande.

Vid beviljande av eftergift jämlikt 12 § må yrkesinspektionens chefsmyndighet
tillika, där så prövas skäligt, medgiva befrielse från besiktning, varom
ovan stadgats. Användas å ett arbetsställe i regel ej mer än tio arbetare, äger
chefsmyndigheten jämväl, när skäl därtill äro, på ansökan av arbetsgivaren förordna,
att besiktning må äga rum annorstädes än vid arbetsstället.

36 §.

Vad i---verkställd besiktning.

Det åligger arbetsgivare eller hans ställföreträdare å arbetsstället föranstalta
därom, att för besiktningen lämplig lokal finnes att tillgå vid arbetsstället ävensom,
såvitt på honom ankommer, att samtliga de vid arbetsstället till arbete
använda minderåriga, a vilka besiktning skall företagas, infinna sig vid förrättningen.

37 §.

Å arbetsställe, varest på stadigvarande sätt bedrives arbete av den beskaffenhet
och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, eller beträffande vilket
yrkesinspektionens chefsmyndighet finner skäl så föreskriva, skola på lämplig
plats finnas anslagna:

a) denna lag jämte de författningar, som innefatta ändring i eller tillägg
till densamma eller utfärdats med stöd av lagen och som röra arbetsställen av
ifrågavarande slag,

b) uppgift å vederbörande tillsynsorgan och dess postadress samt,

därest minderårig sysselsättes å arbetsstället,

c) uppgift å de tider, då för den minderårige arbetet börjar och slutar, samt
huru rasterna för den minderårige äro anordnade.

Å varje arbetsställe, beträffande vilket undantag från vad i 5 § 1) stadgas
icke är gällande, skall på lämplig plats finnas anslagen uppgift angående
tiden för veckovila för arbetarna, eller, där tiden icke är densamma för alla
arbetare eller grupper av dem, för envar grupp eller arbetare. Innehåller arbetstidsschema,
varom i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) angående arbetstidens begränsning
är stadgat, uppgift i nu nämnda hänseenden, vare särskilt anslag icke
av nöden. —

Har yrkesinspektör tillställt arbetsgivare anslag med uppgift å det högsta
antal arbetare, som ma sysselsättas i viss arbetslokal, med begäran örn anslagets
uppsättande i arbetslokalen, skall detsamma finnas uppsatt å lämplig plats
inom lokalen.

38 §.

1 morn. På framställning av yrkesinspektör eller bergmästare eller där så
eljest prövas nödigt äger yrkesinspektionens chefsmyndighet förbjuda arbetsgivare,
sedan denne blivit i saken hörd, att efter utsatt skälig tid bedriva visst
arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel

161

Kungl. Majus proposition nr 40.

eller viss arbetsmetod utan att hava iakttagit visst av chefsmyndigheten vid
förbudets meddelande angivet villkor i något avseende, varom förmäles i 4 §,
5 § a)—h) eller 6 § eller i någon av Kungl. Maj:t med stöd av 7 § 1 mom.
utfärdad, ej jämlikt 52 § särskilt straffbelagd föreskrift, eller som eljest, utan
att hänföra sig till 5 § i)—m), inbegripes under 3 §. Är synnerlig fara för
handen, må chefsmyndigheten, utan att avbida arbetsgivarens yttrande, meddela
dylikt förbud att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess
annorlunda förordnas, ävensom, där sa finnes pakallat, låta genom polismyndighetens
försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödig anordning till
säkerställande av förbudets upprätthållande.

Är fråga örn åtgärd beträffande arbetslokal, som arbetsgivaren fatt till
sig upplåten, bör jämväl upplåtaren höras. Chefsmyndigheten äger att meddela
förbud mot upplåtande av lokalen till arbetslokal eller lokal för visst
arbete utan att med lokalen vidtagits viss angiven åtgärd.

2 mom. Finner yrkesinspektionens chefsmyndighet, efter framställning av
yrkesinspektör eller bergmästare eller eljest, att arbetsgivare åsidosätter något
av vad i 5 § i)—m) stadgas, äger chefsmyndigheten, efter arbetsgivarens hörande
och, där så finnes lämpligt, samråd med arbetsrådet, meddela honom nödiga
föreskrifter till tryggande av det åsidosatta stadgandets iakttagande.

39 §.

Skulle arbetsgivare beträffande i hans arbete använd minderårig åsidosätta
vad i 13 § stadgas, äger yrkesinspektionens chefsmyndighet, på framställning
av yrkesinspektör eller bergmästare eller där förhållandet eljest kommer till
chefsmyndighetens kännedom, att efter arbetsgivarens hörande föreskriva vissa
villkor för minderårigs användande uti ifrågavarande arbete eller förordna, att
minderårig ej vidare må användas däri.

40 §.

Det ankommer--- — enligt 34 §.

41 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1031. 1 sami. 34 käft. (Nr 40.)

2269 30 1 1

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Ansvarsbestämmelser.

42 §.

Bryter arbetsgivare mot bestämmelse i 9 § första stycket, 10 § första stycket,
11, 14 eller 16 § eller 17 § första stycket eller 19 § första stycket eller mot
föreskrift, som meddelats med stöd av 35 §, 38 § 2 mom. eller 39 §, straffes
med böter från och med tio till och med ettusen kronor. Har förseelsen bestått
i eller eljest avsett minderårigs användande till arbete och skett med den minderåriges
faders eller målsmans vetskap och vilja, vare jämväl fadern eller
målsmannen förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.

Den, som ----sådan förseelse.

43 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, varom stadgas
i 19 §, 20 §, 25 § 1 mom. eller 33 §, eller underlåter han att ställa sig till
efterrättelse vad i 9 § andra stycket, 10 § andra stycket, 30, 32 eller 34 §,
36 § andra stycket eller 37 § föreskrives, straffes med böter från och med fem
till och med femhundra kronor.

Lag samma ----stycket föreskrives.

44 §.

Har arbetsgivare eller annan för arbetsgivarens räkning i anmälan enligt
19, 20 eller 33 § eller i förteckning, som föreskrives i 32 §, eller i intygsbok
för minderårig mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, straffes med böter
från och med femtio till och med ettusen kronor.

45 §.

Underlåter arbetsgivare att ställa sig till efterrättelse förbud, som meddelats
med stöd av 38 § 1 mom. första stycket, straffes med böter från och med
tio till och med ettusen kronor eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,
med fängelse i högst sex månader. Till samma straff dömes, där upplåtare
överträder förbud, som meddelats med stöd av 38 § 1 mom. andra stycket,
så ock där någon i strid med stadgandet i 7 § 2 mom. överlåter eller upplåter
föremål.

Den, som -—- --sådan förseelse.

Allmänna bestämmelser.

52 §.

Vid meddelande av föreskrift med stöd av 7 § 1 mom. eller 15, 22 eller
41 § må Honungen tillika utsätta straff för förseelse mot föreskriften; dock
må sådant straff i intet fall sättas högre än till ettusen kronors böter eller
fängelse i sex månader.

163

Kungl. Majus proposition nr 40.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

Grenom denna lag upphäves lagen den 20 november 1909 (nr 131) angående
förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag.
Däremot skall denna lag ej verka rubbning i de bestämmelser, som eljest

1 lag eller författning finnas givna i ämne, varom i denna lag är stadgat.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelse i stället tillämpas.

Eftergift beviljad med stöd av lag, som med denna lags ikraftträdande
skall upphöra att gälla, skall fortfarande äga giltighet, till dess den därför
bestämda tiden utgår eller, där eftergiften beviljats utan begränsning till viss
tid, vederbörande myndighet finner skäl att återkalla den.

I den mån veckovila, som i 5 § 1) avses, icke tillämpas vid tiden för lagens
ikraftträdande, skall skyldighet, som där stadgas, icke gälla. Dock bör sådan
ledighet beredas arbetarna, där ej arbetets natur, allmänhetens behov eller
annan omständighet skäligen kan anses kräva avvikelse, och skall vad i 38 §

2 mom. är stadgat äga motsvarande tillämpning. Angående de fall, där
veckovila efter vad nu är sagt ej tillämpas, bör underrättelse meddelas yrkesinspektionens
chefsmyndighet.

Yad i 9, 10 och 11 §§ stadgas angående viss ålder för minderårig skall icke
utgöra hinder för minderårigs fortsatta användande till arbete, vartill den
minderårige användes vid tiden för lagens ikraftträdande.

Stadgande^ i 9 § andra stycket skola ej äga tillämpning i avseende å
minderårig, som vid tiden för lagens ikraftträdande redan användes till arbete,
för vilket enligt äldre lag intygsbok ej erfordrats, men åligger det arbetsgivare
att senast tre månader efter nämnda tid vara försedd med föreskriven intygsbok
för den minderårige. Ändå att sådant fall är för handen, som i 10 § andra
stycket avses, erfordras ej, att den minderåriges intygsbok vid nyssnämnda
tidpunkt innehåller läkarintyg, som där sägs. I fall, varom här är fråga, vare
pastor samt vederbörande lärare eller ordförande i skolstyrelse pliktiga utfärda
intygsbok jämväl på begäran av arbetsgivaren.

I 25 § 1 mom. stadgad anmälningsskyldighet skall ej gälla i fråga örn sådana
vid tiden för lagens ikraftträdande befintliga företag, å vilka lagen örn
arbetarskydd då äger tillämpning.

164

Kungl. Maj.-ts proposition nr 40.

Bilaga B.

Olycksfallsrisken inom jordbruket.

Arbetarskyddslagen av den 29 juni 1912 äger som bekant tillämpning å
jordbruket allenast i vad den avser att förebygga olycksfall vid användande av
maskinella hjälpmedel eller sådana ångpannor, kokare eller andra kärl undertryck,
som genom explosion kunna förorsaka olycksfall.

Genom den inskränkning i fråga örn lagens tillämpning, som sålunda gjorts,
är även yrkesinspektionens rådgivande verksamhet begränsad och en mängd
redskap, anordningar och arbetsförhållanden, som medföra avsevärd olycksfallsrisk,
undantagna fran tillsyn. Så är förhållandet med alla vanliga jordbruksredskap,
såsom harvar, slåttermaskiner, hästräfsor o. d., alla sådana
anordningar i stall och ladugårdar, som avse kommunikation mellan olika
våningar, trappor, stegar, foder- och andra öppningar m. m. samt för olika
ändamål resta ställningar, anordnande av och arbete i grustag, sprängningsarbete
m. m.

Det bör då vara av intresse att undersöka i vad mån de inom jordbruket
inträffade olycksfallen äro att hänföra till sådana orsaker, som omfattas av
arbetarskyddslagen, eller till dem, som äro undantagna från densammas tilllämpning.

Av riksförsäkringsanstaltens statistik för åren 1918—1923 över antalet förlorade
arbetsdagar per årsarbetare (hos större arbetsgivare), fördelade med
hänsyn till olycksfallsorsaker, framgår att en ganska stor likhet är rådande
i fråga örn belastningen inom de olika orsaksgrupperna.

För en granskning av förhållandet torde man därför kunna utgå från allenast
ett år, och väljer jag därvid 1923, det senaste för vilket siffror föreligga.

Jordbruket är i riksförsäkringsanstaltens statistik inordnat under en huvudyrkesgrupp
5, »Jordbruk, skogsbruk och boskapsskötsel», som i sig utom det
egentliga jordbruket innefattar skogsodling och skogsskötsel, skogsavverkning,
kolning, flottning och vältning. I tabell I återfinnas riksförsäkringsanstaltens
siffror för såväl huvudgruppen 5 som för undergruppen 5 a avseende enbart
jordbruk och boskapsskötsel.

Jämför man siffrorna för de bägge grupperna finner man, att summan av
förlorade arbetsdagar per årsarbetare är lägre för jordbruket än för huvudgruppen,
medan av de enskilda olycksfallsorsakerna såväl arbetsmaskiner,
elektrisk ström som slag, stöt eller bett av djur ävensom, ehuru i mindre mån,
vissa andra orsaker uppvisa högre siffror för jordbruket än för gruppen i dess
helhet. Beaktansvärt är även, att medan antalet olycksfall per 100 årsarbetare
är lägre för jordbruket, siffran för förlorade arbetsdagar per olycksfall är
väsentligt större för jordbruket än för hela gruppen, tydande på en långt allvarligare
art av de olycksfall som drabba jordbruksarbetarna.

Söker man nu fördela olycksfallsorsakerna i två grupper, sådana varå
arbetarskyddslagen äger tillämpning och sådana som äro undantagna från
densamma, finner man att till den förra höra orsakerna A, B, C, E, G och
IST, medan samtliga övriga kunna hänföras till den senare gruppen. Därvid
bör dock beaktas att riksförsäkringsanstalten enligt uppgift till grupp C,
arbetsmaskiner, utöver maskinellt drivna sådana även inräknat alla större
redskap drivna med djur eller för hand. Då dessa ej torde falla under lagen,
borde en motsvarande minskning av siffran för förlorade arbetsdagar under
orsaksgrupp C äga rum, men material för bedömande av denna minskning
saknas.

165

Kungl. Majus proposition nr 40.

De orsaker, som falla utom lagen, kunna uppdelas på olika sätt, men har
jag här valt att som en första undergrupp sammanföra alla sådana orsaker,
där skyddsåtgärder i större eller mindre utsträckning kunna vidtagas av arbetsgivaren,
som en andra de orsaker, där det i huvudsak ankommer på arbetaren
att själv genom förståelse för risken, omtanke och försiktighet förebygga
olycksfall, och som en tredje de olycksfall, som framkallats av djur, detta senare
med anledning av det ofta hörda påståendet, att handhavandet av djuren
medför den avsevärt största risken, en risk, som ej kan förebyggas. I tabell
II finnes antalet förlorade arbetsdagar per årsarbetare grupperade efter denna
uppställning.

Av densamma framgår först och främst, att de orsaker varå lagen örn
arbetarskydd äger tillämpning endast medföra 25.25 % av totala antalet förlorade
arbetsdagar eller, med andra ord, den nuvarande begränsningen i arbetarskyddslagens
tillämpning inskränker den förebyggande verksamheten till omkring
V* av den risk, som jordbruksarbetet medför.

Bland sådana orsaker, som nu ej nås av lagens omfattning, medföra de,
där åtgärder till förebyggande av faran i viss utsträckning kunna företagas,
ej mindre än 46.05 % av totala antalet förlorade arbetsdagar och de, där arbetarnas
intresse för och medverkan till förekommande av olycksfallen i väsentlig
grad spela in, 18.22 %. Av djur förorsakas allenast 10.48 % av de förlorade
arbetsdagarna.

Av dessa siffror framgår tydligt, att mycket vore att vinna genom lagens
utsträckning till att omfatta alla de förhållanden inom jordbruket, där fara
för olycksfall föreligger.

Detta synes även vara konsekvent ur dea synpunkt, att jordbruket medför
större risk än en hel del industrigrupper, å vilka lagen i dess helhet äger tilllämpning,
medan för såväl jordbruk som industri ersättning utgår för skada
till följd av olycksfall i arbete samt kostnaderna härför påvila arbetsgivaren.

I tabell III äro siffrorna för antal förlorade arbetsdagar per årsarbetare,
antal olycksfall per 100 årsarbetare och antal förlorade arbetsdagar per olycksfall
angivna för jordbruket och för vissa industrigrupper.

Som av tabellens siffror framgår är risken inom jordbruket större än inom
sådana industrigrupper som metallindustri, närings- och njutningsämnesindustri,
textil- och beklädnadsindustri, läder- och gummiindustri. ävensom
inom kraft-, belysnings- och vattenverk samt inom samfärdsel utom sjöfart.

Olycksfallsfrekvensen är däremot inom jordbruket relativt låg men dock
högre än inom textil- och beklädnadsindustrien, läder-, gummi- och hårindustrien
samt kraft-, belysnings- och vattenverk.

I fråga örn skadornas storlek, angivna i antalet förlorade arbetsdagar per
olycksfall, står jordbruket mycket högt och avsevärt över alla här omnämnda
industrigrupper samt överträffas i övrigt allenast av tva huvudgrupper, sjöfart
med siffran 826 och vissa kommunala verk (brandkår, poliskår m. m.) med
siffran 249.

Det synes ej vara tvivel underkastat, att den alltmer genomförda mekaniseringen
av jordbruksarbetet i detsamma undan för undan inför nya riskmoment
och att jordbruksarbetarnas obekantskap med de maskinella anordningarna
samt dessas och andra arbetsförhållandens faror kraftigt medverka till olycksfallsriskens
höjande.

Stockholm den 30 november 1926.

Th. Fiirst.

166

Taft. I.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

i y

8 f

1 1 s-

Yrkesgrupp

Antal

års-

arbe-

tare

Motorer

•-*

«’

o’

Arbetsmaskiner

Handverktyg och enklare

redskap

Hissar, kranar och andra
lyftverktyg

Fordon i trafik, ej tillhörande

spårbanor, med animal
drivkraft

Fordon i trafik, ej tillhörande

spårbanor, med mekanisk
eller elektrisk drivkraft

Vägnar tillhörande spår-banor

Transportledningar

Sjöfart

Ångpannor, ångkokapparater,

ångledningar och andra
kärl under tryck

5. Jordbruk med skogs-bruk och flott-ning..................

153,390

O.oi

O.u

0.83

1.13

0.09

1.59

0.07

O.oi

O.oo

5 a) Jordbruk och

boskapsskötsel

109,008

0.02

0.12

1.10

0.65

0.12

1.37

0.07

O.oi

O.oo

—

O.oo

Tab. II.

Maskinella	orsaker:
A.....	......... 0.02
B.....	......... 0.12	•
C.....	........ 1.10
E.....	......... 0.12
G. ...	......... 0.07	%
N.....	........ O-38 1.76	25.85
a) Fordon,	fall, ras m. m.:
F.....	........ 1.37
H. .	......... 0.01
O.....	......... 0.04
Q.....	......... 0.07
S. ....	......... 0.07

T......	...... 0.83
u......	...... 0.50	%
V.......	......3.21	46.05

b) Handverktyg m. m.:

D. ..	....... 0.65		t
X.....	...... 0-02
z.......	...... 0.01
ö.......	...... 0.59	1.27	18.22
c) Djur:
Y.......	....... 0.7 3	0.73	10.48

Summa 6.97 100. o o

Kungl. Majus proposition nr 40.

167

o r	s a	k	e r									Antal förlorade arbetsdagar per års-arbetare på grund av		Ö	>
N	0	P	Q	s	T	U	V	X	Y	z	Ö			P
Elektrisk ström	j Explosion av sprängämnen	Giftiga och frätande ämnen	Eldfarliga och heta ämnen	Rök, gaser och komprimerad luft	Halkning och fall	Nedfallande föremål, samman- störtande av ställningar och ras	Lyftning, bärning och hante- rande av föremål	Föremål på vilka den skadade trampat	Slag, stöt eller bett av djur	Annan person, som avsiktligt förorsakat olycksfallet	Övriga orsaker	Sjukdom	Invaliditet	Död	Summa	Antal olycksfall	K4 CQ P* ►Ö O t—4 O O p=> 00 P H O p" O	örlorade arbetsdagar per olycksfall
0.24	0.03	O.oo	0.20	0.05	0.81	0.85	0.63	0.02	0-63	O.oo	0.83	1.48	4.30	2.35	8.13	7,926	5.17	157
0.33	0.04	O.oo	0.07	0.07	0.83	0.50	0.32	0.02	0.73	O.oi	0.59	1.00	4.04	1.93	6.97	3,318	3.04	229

Tab. lil.

Yrkesgrupp

Antal förlorade
arbetsdagar
per årsarbetare -

Antal olycksfall
per 100
årsarbetare

Antal förlorade
arbetsdagar
per
olycksfall

5 a. Jordbruk och boskapsskötsel ..............

3. Metallindustri .................................

8. Närings- och njutningsämnesindustri

9. Textil- och beklädnadsindustri .........

10. Läder-, gummi- och hårindustri........

11, Kemisk-teknisk industri...................

13. Kraft-, belysnings-och vattenverk ....
16. Samfärdsel utom sjöfart ..................

6.97	3.04	229
6.62	11.67	57
5.18	4.76	109
2.19	1.58	139 i
2.12	2.80	76
7.44	9.99	74 i
2.37	1.87	126
5.39	5.10	106

Bilaga C.

		Antal förlorade arbets-	Antal olycksfall	Antal förlorade arbets-
		dagar per års-	per 100 års-	dagar per olycks-
	Yrkesgrupp		arbetare			arbetare			tall
		1923	1926	1927	1923	1926	1927	1923	1926	1927
i 1 5 a. 3. t 8. 9.	Jordbruk och boskaps-skötsel ..................... Metallindustri............ Närings- och njutnings-ämnesindustri ......... Textil- och beklädnads-	6.97 6.62 5.18	8.70 6.87 5.70	6.36 7.35 4.35	3.04 11.67 4.76	3.89 15.30 5.88	3.96 16.13 5.92	229 57 109	228 45 97	160 46 74
						139	130	113
industri ..................	2.19	2.36	2.20	1.58	1.82	1.95
! 10. IL	Läder-, gummi- och hår-industri ................. Kemisk-teknisk indo-	2.12	2.58	3.24	2 80	3.27	3.43	76	79	94
	8.86	74	182	71
stri ........................	7.44	16.19	6.25	9.99	8.87
j 13. 16.	Kraft, belysnings- och vattenverk............... Samfärdsel utom sjö-	2.87	8.62	9.05	1.87	6.oo	6.71	126	144	135
	5.6 4	5.87	106	99	103
fart.......................	5.39	5.59	6.07	5.io

168

Kungl. Maj:is proposition nr 40.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 20 januari
1931.

N ä r v ar a n d e :

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,
regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 21 november 1930, hade
Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Konrad Persson.

Lagrådet yttrade:

7 § 1 morn.

Enligt nu gällande lydelse av 7 § lagen örn arbetarskydd skall, om för tilllämpning
av 3 § nämnda lag i avseende å visst slag av sysselsättning eller användande
av visst slag av maskin, redskap eller arbetslokal finnes behov av
närmare föreskrifter, det ankomma på Konungen att utfärda sådana föreskrifter.
Av vad vid stadgandets granskning yttrades inom lagrådet och vad sedermera
av departementschefen anfördes rörande den jämkning, som med anledning
därav företogs i den föreslagna lydelsen (propositionen nr 104 till
1912 års riksdag s. 194 197 och 220—223), framgår, att med stadgandet

avsågs bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda preciserade detaljföreskrifter,
för vilkas överträdande Kungl. Majit tillika skulle äga utsätta straff
(52 §). Örn straff icke blivit utsatt, har vid underlåtenhet från arbetsgivarens
sida att iakttaga den utfärdade föreskriften det i 38 § stadgade förfäran
det icke tillämpning. Het i 7 § givna bemyndigandet har kommit till användning
i allenast ringa omfattning. Av socialstyrelsen har framhållits, att Kungl.
Majit borde äga befogenhet, att i de fall, där så funnes påkallat med hänsyn
till 3 §, utfärda mera preciserade skyddsföreskrifter dels i sådana avseenden,
som behandlas i de olika momenten i 4 och 5 §§ eller i 6 §, och dels i sådana
avseenden, som, ingående under 3 §, likväl ej gjorts till föremål för något sär -

Kungl. Majlis proposition nr 40.

169

skilt stadgande i lagen. Förevarande moment innehåller, att örn för tillämpning
av 3 § i avseende å visst slag av sysselsättning eller användande av visst
slag av maskin, redskap eller arbetslokal finnes behov av närmare föreskrifter,
utöver vad i 4—6 §§ stadgas, Konungen må utfärda sådana föreskrifter. Vid
meddelande av dylik föreskrift äger Kungl. Majit jämlikt 52 § i det remitterade
förslaget tillika utsätta straff för förseelse mot föreskriften. Är straff
icke utsatt, sanktioneras föreskriften på samma sätt som de i 4 §, 5 § a)—h)
och G § givna bestämmelserna genom förbud och böter enligt 38 och 45 §§.
Det måste på de skäl, som anförts av departementschefen, medgivas, att det
bör tillkomma Kungl. Maj:t att i de hänseenden, som omförmälas i 7 §, meddela
bestämmelser av mera generell natur. A andra sidan torde det icke kunna
bestridas, att på grund av den i 3 § upptagna regelns allmänna innebörd
gränserna för den lagstiftningsrätt, som enligt förevarande moment tillerkännes
Kungl. Majit, framstå såsom tämligen obestärnda. Att Kungl. Majit ej
kan meddela föreskrifter till minskning av det arbetarskydd, som fastställts
genom bestämmelserna i 4 och 5 §§, är uppenbart. Men ej blott en sådan gräns
synes böra följa- av det föreslagna stadgandets avfattning. Då Kungl. Majit
tillerkännes rätt att meddela närmare föreskrifter »utöver vad i 4—6 §§ stadgas»,
synes det ej tillkomma Kungl. Majit att i de ämnen, som avses i nämnda
paragrafer, meddela föreskrifter, vilka innefatta upphävande eller ändring i
de av Konungen och riksdagen där givna stadgandena. Innefattar ett sådant
stadgande jämväl en till arbetsgivarens förmån bestämd gräns för den honom
genom stadgandet ålagda förpliktelsen, såsom beträffande arbetarsemester,
synes vidare gående föreskrift, t. ex. örn längre minimisemester inom visst
yrke, ej kunna i administrativ ordning meddelas. Beträffande de ämnen, som
avses i 4—6 §§, kommer därför åtminstone i dylikt fall Kungl. Maj :ts befogenhet
att meddela närmare föreskrifter att avse allenast tillämpningsföreskrifter
i vidsträckt mening. I fråga om andra ämnen medför det i förevarande
moment föreslagna stadgandet befogenhet för Kungl. Majit att meddela föreskrifter
av enahanda beskaffenhet som de i 4—6 §§ upptagna. Vid bestämmandet
av gränsen för den administrativa lagstiftningen i dessa ämnen bör, såsom
departementschefen framhållit, vägledande betydelse tillmätas stadgandena i 4
—6 §§. Det kan sålunda ej tillkomma Kungl. Majit att utfärda föreskrifter till
förekommande av olycksfall eller ohälsa, där ej graden av fara för olycksfall
eller ohälsa kan anses motsvara den grad av fara, som vunnit beaktande genom
de i 4 och 5 §§ upptagna bestämmelserna. På sött av departementschefen
framhölls vid tillkomsten av det nu gällande stadgandet (propositionen nr 104
till 1912 års riksdag s. 222), torde den kompletterande lagstiftningen fastmer
i regel komma att avse arbetsförhållanden, som innebära viss större fara
för olycksfall eller ohälsa. Med en sådan tolkning av den i förevarande moment
upptagna bestämmelsen, vilken vinner stöd dels av dess lydelse och dels
av grunderna för 4 och 5 §£i, finnér lagrådet skäl icke föreligga till anmärkning
mot den föreslagna bestämmelsen.

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

7 § 2 morn.

Enligt 7 § 1 mom. kan Kungl. Majit meddela förbud mot användande av
en maskin av visst slag utan föreskriven skyddsanordning. Har sådant förbud
meddelats, skall enligt bestämmelserna i förevarande moment, utan särskilt
förordnande av Kungl. Maj :t, förbud gälla mot överlåtelse av maskinen utan
nämnda skyddsanordning eller upplåtelse av densamma till begagnande, allenast
med undantag för de fall, då det kan antagas för visst, antingen att sådan
åtgärd vidtages med maskinen att den därefter ej är inbegripen under
förbudet, t. ex. därför att skyddsanordning anbringas eller maskinen nedskrotas,
eller ock att maskinen uteslutande skall komma till användning, som ej
avses med förbudet, t. ex. export eller demonstration vid undervisning. Lagrådet
finner syftet med den föreslagna bestämmelsen — att ej endast användning
utan även försäljning av en farlig maskin utan skyddsanordning skall
kunna förhindras — vara synnerligen beaktansvärt. Emellertid synes det önskvärt,
att förbud kan av Kungl. Majit meddelas mot användande av en maskin
av visst slag utan exempelvis en skyddande inklädnad, vars enkla och skrymmande
beskaffenhet medför, att den bör tillverkas och anbringas å platsen, där
maskinen skall användas. För sådant fall är det första i förevarande moment
gjorda undantaget icke tillfyllest. Försäljningsförbud skulle då ej
lämpligen kunna meddelas. Det torde vara förslagets ståndpunkt, att i dylikt
fall förbud enligt 7 § 1 mom. icke skall av Kungl. Majit utfärdas mot användning
av maskinen, utan fortfarande allenast allmänna föreskrifter rörande
sådan maskins inskyddande meddelas av socialstyrelsen. Då det emellertid
synes ändamålsenligt, att Kungl. Majit skall kunna — även om förbud mot
försäljning av maskin av visst slag utan erforderlig skyddsanordning skulle
möta praktiska hinder -—- meddela förbud mot maskinens användande utan sådan
skyddsanordning, anser lagrådet det böra överlämnas till Kungl. Majit
att vid meddelande av förbud mot användande av visst slag av maskin eller
redskap eller del därav eller mot dess användande med eller utan viss anordning
avgöra, huruvida jämväl sådant förbud mot överlåtelse eller upplåtelse
till begagnande, som i förevarande moment avses, bör meddelas. Lagrådet hemställer,
att härför erforderlig jämkning i den föreslagna lydelsen måtte företagas.

Verkställes sådan jämkning, bör i förbud, som utfärdas enligt förevarande
moment, straff utsättas för överträdelse av förbudet. Ändring i 45 och 52 §§
är följaktligen även erforderlig.

12 §.

När synnerliga skäl därtill äro, kan enligt tredje stycket i denna paragraf
dispens under viss förutsättning givas från den i 10 § andra stycket för där
avsett fall stadgade fordran på läkarintyg. Med den formulering nämnda
stycke i förevarande paragraf erhållit skulle dispensen, så snart arbetet fortgår
endast under kortare tid, kunna — i olikhet mot vad i fråga örn dispens
enligt paragrafens första stycke stadgas — gälla ej blott arbete, som bedrives
inomhus och regleras av samband med mekaniskt driven arbetsprocess, utan

Kungl. Maj.ts proposition nr J^O.

171

jämväl arbete, vilket icke är att beteckna såsom lätt. Att — låt vara för
kortare tid — för arbete, varom förmäles i 10 § andra stycket och som är att
hänföra till tungt, ens i något fall eftergiva kravet på läkarintyg, synes dock
icke böra ifrågakomma. Det lärer ej heller vara åsyftat, att så skulle kunna
ske; för lagrådet har uppgivits, att bestämmelsen skulle komma att tillämpas
huvudsakligen beträffande lätt arbete, varpå såsom exempel anförts karamellers
inslagning i papper, och ej under några förhållanden i fråga örn tungt
arbete. Lagrådet hemställer örn sådan ändrad lydelse av bestämmelsen, att
denna kommer att avse ett under kortare tid fortgående arbete, som ej är att
anse såsom tungt.

13 §.

Det i gällande lag (10 §) använda uttrycket »undervisning, som helt eller
delvis bekostas av staten eller kommun», har i det remitterade förslaget (13 §)
utbytts mot »undervisning, som helt eller delvis bekostas av staten, kommun,
landsting eller kommunal samfällighet». Med det sålunda förändrade ordvalet
lärer hava avsetts att låta detta lagstadgande närmare ansluta sig till avfattningen
av vissa i administrativ ordning utfärdade bestämmelser angående
anslag till undervisningsväsendet. Då det icke kan anses nödigt eller ens
lämpligt att i förevarande lag göra uttalande örn de olika kommuner, från vilka
dylika anslag kunna utgå, torde, utan att stadgandet därmed sakligt förändras,
de anmärkta orden kunna ersättas med en mer allmänt hållen formulering,
exempelvis »undervisning, för vilken kostnaden helt eller delvis bestrides
av staten eller med kommunala medel».

25 § 1 mom.

Den i förevarande moment stadgade anmälningsskyldigheten avser alla företag,
som omtalas i 10 § första stycket; dock — jämlikt näst sista stycket i
förslagets övergångsbestämmelser — icke de vid tiden för lagens ikraftträdande
befintliga företag, å vilka lagen om arbetarskydd då äger tillämpning. Enär
anmälningsskyldigheten alltså i huvudsak gäller endast nya företag, kan naturligtvis
ett på de gjorda anmälningarna grundat register först i en tämligen
avlägsen framtid något så när fullständigt omfatta de inom distriktet befintligt
företag, som äro av här avsedd beskaffenhet.

Det synes med skäl kunna ifrågasättas, huruvida den föreslagna anmälningsskyldigheten
kan vara till sådant gagn, att detta överväger olägenheterna.
Den anmälningsskyldighet, som enligt stadgandet skulle införas för näringsidkare,
är mycket omfattande. Visserligen avser den ej handel eller i allmänhet
arbete av icke industriell art, men under bestämmelsen faller dock varje
hantverksrörelse, även den allra obetydligaste, där en eller flera personer
utanför den egna familjen sysselsättas. Det registreringsarbete, som skulle
bliva nödvändigt för att tillgodogöra mängden av dylika anmälningar, bleve
säkerligen betydande, och det vore att befara, att de upplagda registren bleve
för avsett ändamål föga vägledande, då de säkerligen konune att till största
delen fyllas av anmälningar rörande företag av den art, där fara i regel an -

172

Kungl. Maj :ts proposition nr 40.

ses utesluten och där fördenskull enligt stadgande i andra momentet av förevarande
paragraf inspektion endast undantagsvis behöver företagas.

tyftet att bereda tillsynsmyndigheterna kännedom om nytillkomna företag
»ynes stå att vinna på ett annat, vida enklare sätt, nämligen genom att anlita
den veckovis utkommande, med Post- och Inrikes Tidningar distribuerade samlingen
av anmälningar till bl. a. aktiebolags-, förenings- och handelsregistren.
visserligen medföra icke alla företag av nu avsedd art skyldighet att göra
anmälan örn firma, men det torde numera icke sällan förekomma, att även
mindre näringsidkare i eget intresse ingiva sådan anmälan. För övrigt äga
tillsynsmyndigheterna utväg att komplettera uppgifterna i handelsregistret ur
det s. k. näringsregistret.

Det måste ock väcka betänkligheter att för en stor grupp av enskilda införa
ett nytt anmälningstvang, om vars förhandenvaro åtminstone en längre
tid framåt kännedom icke kan vara att förvänta bland dem detsamma gäller.
Föga sannolikt torde vara, att en mindre hantverkare, t. ex. en skomakare eller
sömmerska, som anställer ett biträde, skall inse, att därvid omedelbart uppstår
någon anmälningsskyldighet på grund av den fara arbetet kan medföra.
Det bör heller icke förbises, att försummelse av den nu ifrågasatta anmälningsplikten
eller av rätta tiden därför enligt 48 § är belagd med bötesansvar
och att talrika åtal för dylik underlåtenhet säkerligen skulle kunna bliva följden.

Med stöd av det anförda hemställer lagrådet, att förevarande moment måtte
utgå. Bifalles denna, hemställan, följer därav, att såväl omförmälda stycke
i övergångsbestämmelserna som ock ovannämnda straffbestämmelse i 43 §
skola uteslutas.

31 §.

Med de i förevarande paragraf upptagna stadgandena avses att främja en
frivillig samverkan mellan arbetsgivare och arbetare för vinnande av ökad säkerhet
och sundhet i arbetet. Önskvärdheten av en sådan samverkan är uppenbar,
och lagrådet har därför, även örn det kan befaras att slitningar kunna
uppkomma till följd av de föreslagna bestämmelserna, icke ansett sig böra avstyrka
desamma. Den medverkan fran arbetarnas sida genom arbetarombuden,
som eftersträvas, bör emellertid omfatta ej endast påpekande av de möjligheter
till förbättringar i avseende å säkerhetsanordningar och arbetsmetoder, som
kunna bliva uppmärksammade under arbetet, utan även verksamhet för åtgärder
till väckande eller ökande av arbetarnas egen försiktighet. Den av departementschefen
åberopade moderna safety-first-rörelsen åsyftar ej minst att
genom sådana åtgärder ernå ett förbättrat arbetarskydd. Då med den lindelse
andra stycket erhållit ombudens uppdrag allenast skulle innebära framställande
av anmärkningar hos arbetsgivaren rörande missförhållanden i avseende
å arbetets säkerhet och sundhet, d. v. s. främst komma att avse bristfällighet i
fråga örn säkerhetsanordningar, anser lagrådet en sådan jämkning av den föreslagna
lydelsen böra äga rum, att i lagtexten betonas arbetarombudens skyldighet
att jämväl söka vinna arbetarnas medverkan till främjande av ökad
säkerhet och sundhet.

Kungl. Majlis, proposition nr AO.

173

37 §.

Enligt andra stycket av denna paragraf skall uppgift angående tiden för
veckovila finnas anslagen å varje arbetsställe, beträffande vilket undantag
från vad i 5 § 1) stadgas icke är gällande. Meningen är tydligen att från stadgandets
tillämpning undantaga allenast sådant arbetsställe, där på grund av
beviljad dispens dylik veckovila överhuvud icke förekommer ens inom någon
avdelning av företaget eller någon grupp bland arbetarna. Till undvikande av
möjlig missuppfattning hemställes örn någon omredigering av bestämmelsen,
exempelvis så, att den kommer att avse varje arbetsställe, beträffande vilket
icke för samtliga arbetare undantag från vad i 5 § 1) stadgas är gällande.

38 och 39 §§.

Enligt hittills tillämpad ordning hava besvär över beslut, som av Konungens
befallningshavande meddelats med stöd av 38 §, ansetts tillhöra regeringsrättens
upptagande och avgörande. Någon ändring i detta avseende föranledes
tydligen icke därav, att, på sätt nu föreslås, Konungens befallningshavandes
beslutanderätt övergår å yrkesinspektionens chefsmyndighet. Med den avfattning,
paragrafen erhållit i det remitterade förslaget, torde i händelse av överklagande
samtliga där avsedda beslut av sistnämnda myndighet, vilka innefatta
ett förbud eller ett föreläggande för arbetsgivare eller annan, bliva föremål för
regeringsrättens prövning. Att detsamma kommer att gälla i fråga örn föreskrifter
av det innehåll, som avses i 38 § 2 mom. och i 39 §, lärer vara uppenbart.
Däremot torde med hänsyn till regeringsrättslagens avfattning någon
tvekan kunna råda örn forum för prövning av besvär över chefsmyndighetens
beslut att jämlikt 38 § 1 mom. låta genom polismyndighets försorg på arbetsgivarens
bekostnad vidtaga nödig anordning till säkerställande av ett tidigare
meddelat förbuds upprätthållande. Då emellertid ett dylikt beslut äger omedelbart
sammanhang med förbudet och även formellt är anknutet till detta, synes
det ligga i sakens natur, att i fråga örn fullföljd av talan dessa avgöranden
böra behandlas på samma sätt.

Lagrådet, som finner samtliga de i förevarande paragrafer omförmälda beslut
av chefsmyndigheten vara av beskaffenhet att med avseende å dem regeringsrätten
bör vara besvärsinstans, har alltså ansett sig kunna utgå ifrån att för
detta ändamål icke erfordras någon ändring i regeringsrättslagen.

42 §.

Det i denna paragraf första stycket första punkten givna stadgandet örn
straff för brott mot bestämmelse i vissa uppräknade lagrum upptager bland
dem 14 § i dess helhet. Härav följer, att en uraktlåtenhet att göra den i 14 §
första momentet andra stycket föreskrivna anmälan blir att bedöma efter en
strängare straffskala än den, som — enligt 43 § — skall tillämpas vid försummad
anmälan i övriga fall. Något sakligt skäl till denna åtskillnad lärer
icke finnas, och ur systematisk synpunkt är den olämplig. Lagrådet hemställer,
att den omförmälda uppräkningen av lagrum måtte avse 9 § första stycket,

174

Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

10 § första stycket, 11, 14 eller 16 §, 17 § första stycket eller 19 §, 14 och 19 §§
dock icke såvitt angår arbetsgivares anmälningsskyldighet.

43 §.

Med hänvisning till sitt yttrande vid 42 § hemställer lagrådet, att straffbestämmelsen
i första stycket av förevarande paragraf måtte gälla jämväl försummad
anmälan enligt 14 §.

Lagrådet erinrar tillika om sin anmärkning vid 25 § 1 mom.

44 §.

Straffbestämmelsen i denna paragraf avser mot bättre vetande lämnad oriktig
uppgift i anmälan enligt 19, 20 eller 33 § men däremot icke dylik uppgift i
anmälan enligt 14 §. Detta torde vara föranlett av elen uppfattningen, att i
sistnämnda fall förfarandet vore straffbelagt i 42 §. I sådan händelse skulle
alltså det ifrågavarande brottet falla under en lindrigare straffskala än de
omförmälda fullt likartade brotten. Berörda uppfattning örn tillämplighet av
42 § är emellertid enligt lagrådets mening ogrundad. Det hemställes förty,
att förevarande paragraf måtte i nu anmärkt hänseende fullständigas.

45 och 52 §§.

Lagrådet hänvisar till sitt yttrande vid 7 § 2 mom.

Övergångsbestämmelserna.

Enligt 5 § 1) andra stycket i det remitterade förslaget äger socialstyrelsen
från den i första stycket givna regeln örn veckovila medgiva undantag för visst
slag av sysselsättning eller visst arbetsställe. Då i övergångsbestämmelserna
femte stycket förklaras, att i den mån veckovila, som i 5 § 1) avses, icke tilllämpas
vid tiden för nya lagens ikraftträdande, skyldighet, som där stadgas,
icke skall gälla, åsyftas därmed att uttala, att undantag från sådan skyldighet
skall äga rum ej blott för visst arbetsställe, om och i den mån vid lagens ikraftträdande
veckovila icke tillämpades å arbetsstället, utan ock för sysselsättning
av visst slag, såframt vid nämnda tid veckovila i regel icke tillämpades beträffande
sysselsättningen. Stadgandet i 5 § 1) skall således ej heller gälla, ifall
efter lagens ikraftträdande sådan sysselsättning börjas av äldre eller nytt företag.
Det synes lagrådet önskvärt, att den föreslagna övergångsbestämmelsen
för undvikande av missförstånd härutinnan förtydligas.

I femte styckets andra punkt föreskrives, att jämväl i de fall, då skyldighet,
som i 5 § 1) stadgas, icke gäller, veckovila bör beredas arbetarna, där ej arbetets
natur, allmänhetens behov eller annan omständighet skäligen kan anses kräva
avvikelse, örn å visst arbetsställe full veckovila ej tillämpas, bör arbetsgivaren
lämna socialstyrelsen underrättelse därom. Finner socialstyrelsen veckovila
böra äga rum, skall 38 § 2 mom. äga tillämpning. Även någon jämkning i
tredje punkten synes därför erforderlig.

Är vid denna lags ikraftträdande ärende, som i 38 eller 39 § äldre lydelsen
avses, föremål för Konungens befallningshavandes handläggning, bör det till -

Kungl. Maj:ts proposition nr -40.

komma Konungens befallningshavande att slutligen pröva ärendet. Att kräva
ärendets överlämnande till socialstyrelsen synes icke erforderligt. Förslaget
lärer ock utgå ifrån att sådan behörighet skall tillkomma Konungens befallningshavande.
Med hänsyn såväl till dessa ärendens beskaffenhet som ock
därtill, att fråga är örn ärendens överflyttning från en myndighet till en annan,
synes till undanröjande av tvekan en uttrycklig bestämmelse i ämnet böra
givas. Då Konungens befallningshavande efter nya lagens ikraftträdande
företager sådant ärende till avgörande, måste emellertid beaktas, att förbud enligt
38 § eller föreskrift enligt 39 § naturligen må meddelas allenast med tilllämpning
av äldre lag. Förbudet må ej grundas å den nya lagens strängare
stadganden.

Bryter arbetsgivaren mot förbud eller föreskrift, som jämlikt 38 eller 39 §
äldre lydelsen meddelats av Konungens befallningshavande, bör, örn sådan förseelse
ägt rum efter det nya lagen trätt i kraft, vad i 42 eller 45 § nya lagen
örn förseelse mot förbud eller föreskrift av socialstyrelsen är stadgat äga tilllämpning.

Skulle efter nya lagens ikraftträdande fråga uppkomma örn straff för sådan
överträdelse av förbud eller föreskrift enligt 38 eller 39 § äldre lydelsen, som
ägt rum allenast före nya lagens ikraftträdande, måste av allmänna regler anses
följa, att straff skall ådömas enligt äldre lag, då den nya lagens straffbestämmelser
i 42 och 45 §§ ej äro mildare utan strängare än den äldre lagens.

Slutligen erinrar lagrådet örn sin anmärkning vid 25 § 1 mom.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

7 § 1 mom.

7 § 2 mom.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 23 januari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, ecklesiastik-, jordbruks-
och handelsdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet,
statsrådet Larsson lagrådets den 20 januari 1931 avgivna utlåtande över det
till lagrådet den 21 november 1930 remitterade förslaget till lag örn ändring
i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen: Lagrådet

har beträffande tolkningen av den i 7 § 1 mom. upptagna bestämmelsen
gjort vissa uttalanden, i vilka jag tillfullo kan instämma. Klart
är, och det synes mig även framgå av motiveringen till det föreslagna stadgandet,
att det ej kan tillkomma Kungl. Maj:t att i ämnen, som avses i
4—6 §§, meddela föreskrifter, som innefatta upphävande av eller ändring i
de av Konungen och riksdagen där givna stadgandena. Beträffande ämnen,
som, ingående under 3 §, likväl ej gjorts till föremål för reglering i 4—6 §§,
torde det ligga i sakens natur — i motiveringen till 7 § 1 mom. förekomma
också uttalanden av denna innebörd — att den kompletterande lagstiftningsrätt,
som förslaget tillägger Kungl. Maj:t, i regel kommer att avse allenast
förhållanden, som innebära viss större fara för olycksfall eller ohälsa.

I enlighet med vad lagrådet hemställt har i 7 § 2 mom. vidtagits den
ändring, att åt Kungl. Maj:ts beprövande överlämnats huruvida vid meddelande
av förbud mot användande av visst slag av maskin eller redskap eller
del därav eller mot dess användande med eller utan viss anordning jämväl
sådant förbud mot överlåtelse eller upplåtelse till begagnande, som i förevarande
moment avses, bör meddelas.

Vid en sådan ändring torde den i 45 § upptagna bestämmelsen örn straff
för den, som i strid med stadgandet i 7 § 2 mom. överlåter eller upplåter
föremål, icke vara fullt lämplig. Då man torde kunna utgå ifrån att Kungl.
Maj:t vid meddelande av förbud mot användande av en maskin sanktionerar
förbudet med tillämpning av de i 52 § givna bestämmelserna — det rör sig
ju här örn fullt preciserade föreskrifter — och således i den författning,
vari förbudet meddelas, utsätter straff för överträdelse därav, synes det mest
följdriktigt, att Konungen jämväl äger utsätta straff för överträdelse av ett
med stöd av 7 § 2 mom. utfärdat förbud mot överlåtelse eller upplåtelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 177

till begagnande. Oftast torde ett dylikt förbud komma att meddelas i samma
författning som användningsförbudet.

I överensstämmelse härmed Ilar den förutnämnda straffbestämmelsen uteslutits
ur 45 § och hänvisning till 7 § 2 mom. i stället upptagits i 52 §.

I anledning av vad lagrådet hemställt har jag ansett förevarande stad- 25 § 1 morn.
gande kunna utgå ur förslaget. På grund härav hava hänvisningen i 43 §
till 25 § 1 mom. samt näst sista stycket i övergångsbestämmelserna jämväl
uteslutits.

Då jag i likhet med lagrådet funnit önskvärt, att i lagtexten jämväl be- 31 §.
tonas arbetarombudens skyldighet att söka vinna arbetarnas medverkan till
främjande av ökad säkerhet och sundhet, har därav betingad jämkning verkställts
i paragrafens andra stycke.

I likhet med lagrådet anser jag, att klagan över beslut, meddelade av yrkes- 38 och 39 §§.
inspektionens chefsmyndighet med stöd av 38 och 39 §§ i deras nu föreslagna
lydelse, kommer att tillhöra regeringsrättens prövning, även örn
icke någon ändring i regeringsrättslagen äger rum. Att talan mot beslut,
meddelade med stöd av nu gällande 38 §, avgjorts av regeringsrätten, framgår
av dess årsbok (se t. ex. 1928 not. S. 108 och 1929 not. S. 343).

De erinringar, som lagrådet framställt ifråga örn dessa paragrafer, hava 42—44 §§.
blivit beaktade i propositionen.

Med anledning av vad lagrådet yttrat beträffande femte stycket i Över- Övergångsgångsbestämmelserna
har första punkten i nämnda stycke förtydligats, varjämte
viss mindre jämkning gjorts i tredje punkten av samma stycke.

För undanröjande av varje tvekan att, örn vid lagens ikraftträdande ärende,
som i 38 eller 39 § äldre lydelsen avses, är föremål för länsstyrelses handläggning,
det tillkommer länsstyrelsen att slutligen pröva ärendet, har i överensstämmelse
med vad lagrådet anfört en uttrycklig föreskrift härom upptagits.

R idare har, i anslutning till uttalande av lagrådet, bland övergångsbestämmelserna
införts ett stadgande, att örn arbetsgivare bryter mot
förbud eller föreskrift, som jämlikt 38 eller 39 § äldre lydelsen meddelats
av länsstyrelse, skall, örn sådan förseelse ägt rum efter det nya lagen trätt i
kraft, vad i 42 eller 45 § nya lagen örn förseelse mot förbud eller föreskrift
av yrkesinspektionens chefsmyndighet är stadgat äga tillämpning.

Mot vad lagrådet, utöver vad nu nämnts, anfört beträffande övergångsbestämmelserna
synes mig någon erinran ej vara att göra.

Av lagrådet i övrigt framställda anmärkningar, som icke här särskilt berörts,
hava ävenledes blivit beaktade och torde ej behöva bliva föremål för
vidare uttalande från min sida. Utöver de ändringar, vilka sålunda föranletts
av lagrådets erinringar, hava i förslaget vidtagits en del jämkningar av redaktionell
art.

Departementschefen uppläser härefter det sålunda föreliggande förslaget
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om
arbetarskydd samt hemställer, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 31 haft. (Nr 40.)

2269 30 ] 2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 40.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen förordna,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Corn-. Falkenberg.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1931.