Kungl. Majis proposition nr 39.
1
Nr 39.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med. förslag till
lag angående ändrad lydelse av 14 och 34 §§ i lagen
den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring;
given Stockholms slott den 23 januari 1931.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 14 och
34 §§ i lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring.
GUSTAF.
Sam Larsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 33 käft. (Nr 39.)
X5 31
Kungl. Majus proposition nr 39.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 14 och 34 §§ i lagen den 30 juni 1913 (nr 120)
om allmän pensionsförsäkring.
Härigenom förordnas, att 14 och 34 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring, vilka lagrum senast ändrats, 14 § genom lag den
30 april 1925 (nr 99) oell 34 § genom lag den 18 juni 1927 (nr 207), skola
i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
14 §.
Sedan mantalslängden —--25 mars.
Sedan förteckningen —--i förteckningen.
Där ej----förteckningens innehåll.
Den uppbörd av pensionsavgifter, som enligt 13 § skall ombesörjas av
den kommunala uppbördsmyndigheten, förrättas före den 16 december det
år, då avgifterna påförts, i den ordning, som kommunen bestämmer. Bestlängd
över oguldna avgifter skall avlämnas före den 16 januari nästföljande år.
Har avgiftspliktig---— första stycket.
De inom--— av pensionsbeloppet.
För ej---den avgiftspliktige.
Det åligger---pensions belopp.
Där så —--ovan stadgas.
Närmare bestämmelser —- — — av Konungen.
34 §.
Envar svensk man eller kvinna må genom erläggande av frivilliga avgifter
försäkras till erhållande av pension att utgå vid varaktig oförmåga till arbete,
dock icke före fyllda femton år, och, oberoende av arbetsoförmåga, från
fyllda sjuttio år eller tidigare, när helst den försäkrade efter uppnåendet
av viss, på sätt nedan sägs bestämd ålder förklarar sig vilja komma i åtnjutande
av pension. Försäkring må ock avse allenast pension att utgå från
sålunda vald pensionsålder. Den, som fyllt sjuttio år, må försäkras till erhållande
av pension att omedelbart utgå.
Den ålder ----30 kronor.
Det mot-----en åttondel.
De frivilliga---omförmälda fonden.
Beträffande avgifter — — — och fond.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1931.
kungl. Majas proposition nr 3(1.
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 14 januari 1931.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Departementschefen, statsrådet Larsson anför efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet:
Inom socialdepartementet har förslag utarbetats till ändringar i 14 och 34 §§
i lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring. Av den redogörelse
för förslaget, som jag har för avsikt att lämna, torde framgå, att ändringarna,
vilka äro av varandra oberoende, icke äro av den beskaffenhet, att den pågående
utredningen örn en allmän reform av pensionsförsäkringen bör utgöra
hinder för deras genomförande. Jag anhåller nu att få behandla de särskilda
ändringarna i paragrafordning.
U §.
Den, som är avgiftspliktig till den allmänna pensionsförsäkringen, har att
erlägga dels en grundavgift av tre kronor och dels, örn han åtnjuter viss
inkomst, en tilläggsavgift, som är beroende av inkomstens storlek.
Grundavgiften uppbäres av den kommun, där den avgiftspliktige är mantalsskriven.
Tilläggsavgiften debiteras och uppbäres i samband med kronoutskylderna.
Kungl. Maj:t äger dock för viss kommun förordna, att jämväl
uppbörden av grundavgifterna skall verkställas i samband med kronouppbörden.
Ifrågavarande lagrum, som erhållit sin nuvarande lydelse genom lag den
30 april 1925, innehåller närmare bestämmelser angående pensionsavgifternas
påföring och uppbörd. Mantalsskrivningsförrättaren skall, sedan årets mantalslängd
blivit justerad, uppgöra en förteckning över de i längden upptagna
personer, som äro i avgiftspliktig ålder. Denna förteckning tillställes
taxeringsnämndens ordförande. Taxeringsnämnden beslutar för varje i förteckningen
upptagen person, huruvida för året avgiftsplikt må åligga honom
och vilka avgifter böra av honom erläggas, samt gör anteckning örn besluten
i förteckningen. Örn grundavgifterna ej skola uppbäras i samband med
kronouppbörden, överlämnas sedermera förteckningen till den kommunala
uppbörd smy ti digheten.
Avgifter till
allmänna
pensionsförsäkringen.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Bestämmelser Den ändring, som nu ifrågasatts i 14 §, har avseende allenast å en detalj
avlämnande vid den uppbörd av grundavgifter, som verkställes av kommunen. Föreskrifter
av restlängd angående denna uppbörd lämnas i paragrafens fjärde stycke. Första punkten
°loguldna '' detta stycke stadgar, att uppbörden skall förrättas före viss tid i den ordgrundavgifter
ning, sorn kommunen bestämmer. Andra punkten, vilken är den, som beröres
av föreliggande ändringsförslag, föreskriver, att restlängd över oguldna
avgifter skall inom viss tid avlämnas »till den myndighet, som har att ombesörja
avgifternas indrivning».
Utöver vad sålunda angivits förekomma ej i pensionsförsäkringslagen
några bestämmelser angående sättet för indrivning av oguldna pensionsavgifter
hos de avgiftspliktiga. Dylika bestämmelser hava i stället meddelats
genom kungörelse den 14 maj 1915 (nr 270). I 1 § i denna kungörelse
föreskrives, att vad i vederbörande författningar är stadgat angående indrivning
av kommunalutskylder skall — med visst undantag, som här kan lämnas
ur räkningen — äga motsvarande tillämpning beträffande sådana grundavgifter,
som uppbäras av kommunen.
Enligt de bestämmelser angående indrivning av kommunalutskylder, som
förekommo i 1862 års numera upphävda förordningar örn kommunalstyrelse
pa landet och i stad, skulle restlängd på landet överlämnas från kommunalnämnden
till utmätningsmannen i orten samt i stad från drätselkammaren
till magistraten. Utmätningsmannen och magistraten hade efter mottagande
av restlängden att indriva eller låta indriva de restförda utskylderna. Då
kommunalnämnden överlämnade restlängden till utmätningsmannen, skulle
nämnden visserligen insända skriftlig anmälan härom till länsstyrelsen med
uppgift å restlängdens slutsumma, men med själva restlängden har länsstyrelsen
enligt dessa bestämmelser ej tagit någon befattning.
De nya lagarna örn kommunalstyrelse på landet och i stad, vilka gälla
från ingången av detta år, föreskriva angående sättet för restlängdens avlämnande
följande. A landet skall kommunalnämnden insända restlängden
till länsstyrelsen. I stad skall restlängden alltjämt överlämnas från drätselkammaren
till magistraten, men i sådan stad, där magistrat eller ledamot
av magistrat ej är överexekutor, skall magistraten insända restlängden till
länsstyrelsen. Denna skall meddela bevis örn mottagandet av restlängden
från kommunalnämnd eller magistrat och efter verkställande av erforderliga
anteckningar översända restlängden till utmätningsmannen i orten. Det
åligger sedermera utmätningsmannen att indriva och redovisa de resterande
utskylderna.
Sakkunniga Vad sålunda i de nya kommunallagarna stadgas i fråga örn restlängdens
vissa kontroll- insandande till länsstyrelsen och länsstyrelsens åtgärder med densamma
föreskrifter överensstämmer med förslag, som framlagts av särskilda sakkunniga angående
för lands- skärpta kontrollföreskrifter rörande landsfiskalers och med dem jämställda
befattningshavares medelsförvaltning m. m. (Statens offentliga utredningar
1930: 16).
De sakkunniga hade motiverat sitt nu avsedda förslag därmed, att möjligheten
för den, som förrättade inventering hos utmätningsman, att öva kon
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
troll över indrivningen av kommunalutskylder tidigare varit mycket begränsad.
De kommunala uppbördsmyndigheterna på landet hade mycket allmänt försummat
sin skyldighet att till länsstyrelsen insända anmälan örn restlängdens
översändande till landsfiskalen, och örn sådan anmälan icke inkommit,
kunde inventeringsförrättaren ej kontrollera restlängdens behöriga diarieförande
hos landsfiskalen. Beträffande restlängd å kommunalutskylder i
stad hade föreskrift icke funnits örn att anmälan angående restlängdens avlämnande
skulle göras till någon utmätningsmannen överordnad myndighet.
Detta vore visserligen också obehövligt vad anginge stad, där magistrat eller
ledamot av magistrat vore överexekutor, ty magistraten, som mottoge restlängden,
utövade där kontrollen över utmätningsmannen i staden. Men i
stad, där länsstyrelsen vore överexekutor, hade frånvaron av en dylik föreskrift
varit en betänklig brist. I sådan stad tillkomme nämligen kontrollen
över utmätningsmannens medelsförvaltning länsstyrelsen, och inventering
hos utmätningsmannen verkställdes i enahanda ordning som hos landsfiskal.
I proposition tilli 1930 års riksdag med förslag till den nya lagen örn
kommunalstyrelse på landet m. m. (nr 99) anförde dåvarande departementschefen
angående de sakkunnigas förslag, att detta vore av viss betydelse
för erhållande av en förbättrad kontroll över utmätningsmännen, då det
underlättade för inventeringsförrättare att fastslå utmätningsmans debet.
De sakkunniga hava i anslutning till berörda förslag jämväl förordat, att
14 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen måtte erhålla följande lydelse:
»Den uppbörd av pensionsavgifter, som enligt 13 § skall ombesörjas av
den kommunala uppbördsmyndigheten, förrättas före den 16 december det
år, då avgifterna påförts, i den ordning kommunen bestämmer. Vad i kommunallagarna
stadgas angående upprättande av restlängd över kommunalutskylder
samt örn uppbörd, indrivning och redovisning av restförda sådana
utskylder gälle i tillämpliga delar jämväl angående ifrågavarande avgifter,
dock att restlängden över oguldna avgifter skall före den 16 januari nästföljande
år avlämnas till vederbörande myndighet.»
I infordrat utlåtande över ett av de sakkunniga den 31 januari 1930 avgivet
betänkande, innefattande bland annat det förslag till ändring i pensionsförsäkringslagen,
som här angivits, har pensionsstyrelsen i anledning
av vad sålunda av de sakkunniga föreslagits erinrat örn bestämmelserna i
nämnda kungörelse den 14 maj 1915 samt vidare anfört, att ändringen med
hänsyn till dessa bestämmelser torde lii)ra inskränkas till att sista meningen
i 14 § fjärde stycket erliölle följande lydelse: »Restlängd över
oguldna avgifter skall avlämnas före den 16 januari nästföljande år.»
De förhållanden, som föranlett bestämmelserna i de nya kommunallagarna,
att restlängd å landet och i stad, där magistrat elior ledamot av
magistraten ej är överexekutor, skall insändas till länsstyrelsen, torde fa,
anses hava ådagalagt lämpligheten därav, att liven den restlängd över oguldna
pensionsavgifter, som upprättas av den kommunala uppbördsmyndigheten, i motsvarande
fall insändes till länsstyrelsen. Jämväl ur ordningssynpunkt iir
Pensions
styrelsen.
Departements
chefen.
Äldre bestämmelser
angående
högsta
pensionsålder.
Nu gällande
bestämmelser
angående
högsta pensionsålder.
6 Kungl. Majits proposition nr 30.
det förmånligt, att de olika rostlängderna översändas till samma myndighet.
Då emellertid stadgandet i 14 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen,
att den där omtalade restlängden skall avlämnas »till den myndighet, som
har att ombesörja avgifternas indrivning», torde kunna komma att tolkas
så, att denna restlängd skall, även efter de nya kommunallagarnas ikraftträdande,
å landet avlämnas direkt till utmätningsmannen, samt jämväl beträffande
restlängd i stad kan råda tvekan örn stadgandets rätta innebörd, vill
jag föreslå, att lagrummet erhåller den lydelse, som pensionsstyrelsen förordat.
34 §.
I skrivelse den 19 december 1929 har Sveriges industriförbund hemställt
örn sådan ändring av denna paragraf, att personer, som uppnått en ålder
av 70 år, måtte kunna meddelas frivillig försäkring, vilket för närvarande
icke är möjligt.
Innan jag närmare redogör för innehållet i industriförbundets framställning,
torde jag få erinra örn några tidigare och nu gällande bestämmelser
angående den frivilliga försäkringen och vill därvid främst omnämna åldersbestämmelserna.
Pension på grund av frivilliga avgifter skulle enligt pensionsförsäkringslagens
ursprungliga lydelse utgå till den försäkrade under samma förutsättningar,
som stadgats beträffande den obligatoriska försäkringen, d. v. s. vid
uppnådda 67 års ålder eller vid dessförinnan inträdd varaktig oförmåga till
arbete. Försäkring kunde således ej meddelas den, som fyllt 67 år. I syfte
att öka anslutningen till den frivilliga, försäkringen vidtogos genom lag den
14 juni 1917 vissa ändringer i 34 § pensionsförsäkringslagen. Genom den
då inrättade s. k. gruppförsäkringen öppnades möjlighet för arbetsgivare,
föreningar, kommuner eller staten att erhålla försäkring för personal eller
medlemmar på andra villkor än som eljest gällde för den frivilliga försäkringen.
Ät Kungl. Majit överlämnades att i fråga örn gruppförsäkringen
meddela de särskilda bestämmelser, som i avseende å levnadsålder skulle
gälla för inträdande av rätten att erhålla pension. Genom kungörelse den
31 december 1917 förordnade Kungl. Majit beträffande gruppförsäkringen,
att rätt till jmnsion skulle inträda vid varaktig oförmåga till arbete och senast,
allt efter valt försäkringssätt, vid fyllda 55, 60, 65 eller 67 år. För
den enskilda frivilliga försäkringen bibehölls såsom pensionsålder 67 år.
Såsom skäl härför anfördes, att denna försäkring måste anses fastare knuten
till den obligatoriska försäkringen, än gruppförsäkringarna kunde bliva.
34 § i pensionsförsäkringslagen har erhållit sin nuvarande lydelse genom
lag den 18 juni 1927, som trätt i kraft den 1 januari 1928. Genom denna
lag hava de båda slagen av frivillig försäkring (enskild försäkring och gruppförsäkring)
sammanslagits, och har stadgats en högsta pensionsålder av 70
år. Den försäkrade äger efter uppnående av viss lägsta ålder, som fastställes
av Kungl. Majit, genom ansökan örn pension själv bestämma sin
pensionsålder, dock att pensionen skall uttagas senast från fyllda 70 år.
7
Kungl. Majus proposition nr 39.
Enligt kungörelse elen 22 december 1927 får pensionsavgift eiläggas t. o. xn.
det kalenderår, under vilket den försäkrade fyller 69 år.
I skrivelse den 24 februari 1925, vari pensionsstyrelsen framlade förslag
till de nu gällande bestämmelserna angående en inom vissa gränser valfri
pensionsålder, anförde styrelsen bland annat, att dess tidigare hysta betänkligheter
mot skilda pensionsåldrar för obligatorisk och frivillig enskild försäkring
måst vika inför de gångna årens erfarenhet. Den höjning av pensionsåldern från
67 till 70 år, som styrelsen föreslog, motiverade styrelsen sålunda, att styrelsen
ansett tillfället lämpligt att undanröja ett dittills föreliggande hinder
för fullgörande i föreskriven utsträckning av den kommunikationsverken
åliggande skyldigheten att till förmån för viss avgången personal verkställa
inbetalning till den frivilliga försäkringen.
Närmare föreskrifter angående den frivilliga försäkringen hava meddelats
genom förenämnda kungörelse den 22 december 1927, i vissa delar andi ad
den 22 juni 1928, samt genom brev till pensionsstyrelsen sistnämnda dag,
varjämte pensionsstyrelsen utfärdat särskilda tariffer enligt av Kungl. Maj.t
fastställda grunder.
Frivillig försäkring meddelas numera dels som blandad invaliditets- och
ålderdomsförsäkring och dels som ren ålderdomsförsäkring. Da vartdera
slaget av försäkring kan tagas utan eller med villkor örn avgiftsåterbetalning
vid dödsfall, finnas fyra olika försäkringsformer:
blandad invaliditets- och ålderdomsförsäkring utan avgiftsåterbetalning
(tariff 7);
blandad invaliditets- och ålderdomsförsäkring med avgiftsateibetalning
(tariff 8);
ren ålderdomsförsäkring utan avgiftsåterbetalning (tariff E), saint
ren ålderdomsförsäkring med avgiftsåterbetalning (tariff G).
I sin nyssnämnda skrivelse den 19 december 1929 har industriförbundet
anfört följande:
Den i 34 § i pensionsförsäkringslagen omförmälda s. k. frivilliga försåt
ringen hade — särskilt efter genomförandet av de ändringar, sorn trätt i
kraft den 1 januari 1928 — visat sig vara en i det stora liela lämplig försäkringsform
för arbetsgivare, som ville pensionera sina arbetare.
Följande vore emellertid att beakta. Vid utformandet av bestämmelserna
angående den frivilliga försäkringen syntes man hava förutsatt, att försäkringstagarna
i regel skulle börja erlägga pensionsavgifter vid unga år. För
den enskilde försäkringstagaren vore det även naturligast, att han började
inbetalningen tidigt. Annorlunda ställde sig saken för en arbetsgivare, som
skulle pensionera sina arbetare, framför allt om han ensam bekostade deras
pensionering. Det komme ofta att inträffa, att han fullgjorde inbetalningen
av avgifterna genom erläggande av ett engångsbelopp, då pensionen skulle
utgå. Han begagnade sig då av den för ändamålet lämpligaste tariffen k,
ren ålderdomsförsäkring utan avgiftsåterbetalning. Emellertid gällde ira att
pension på grund av frivilliga avgifter skulle utgå senast frän fyllda 70 ar
samt att avgift finge erläggas endast till och med det kalenderår, under
vilket den försäkrade fyllde 69 år. En arbetare, sorn under det kalenderår,
då fråga om hans pensionering bleve aktuell, fyllde 70 ar, kunde således ej
Försäkrings
former.
Skrivelse från
Sveriges
industriförbund.
Pensionsstyrelsen.
8 Kungl. Majus proposition nr 39.
försäkran. Det torde visserligen relativt sällan inträffa, att en arbetare kunde
kvarstå i tjänst till så hög ålder. Den stadgade åldersgränsen ägde således
icke nämnvärd betydelse för hädanefter inträffande pensionsfall, men en
arbetsgivare, som önskade begagna sig av de fördelar, den frivilliga försäkringen
erbjöde, för försäkring av förutvarande arbetare, vilkas pensionering
hittills varit ordnad på annat sätt, hindrades genom den angivna åldersgränsen
att fullfölja denna avsikt. Olägenheterna av åldersgränsen bleve
ännu mera uppenbara, när fråga örn pensionering av en avliden arbetares
efterlevande skulle lösas. Då bestämmelserna angående frivillig försäkring
tyvärr ej möjliggjorde familjepensionering i samband med pensionering av
familjefadern, förelåge endast den möjligheten till pensionering av änka, att
arbetsgivaren, när mannen avlidit, genom inbetalning av lämplig avgift förskaffade
änkan en omedelbart utgående livränta. Denna möjlighet funnes
dock icke, örn änkan under det kalenderår, då avgiften skulle inbetalas, uppnådde
en. ålder av 70 ar eller mera. Den sålunda stadgade inskränkningen
komme självfallet att i ett mycket stort antal fall hindra arbetsgivaren att använda
den frivilliga försäkringen och på grund härav eventuellt att förorsaka,
att änkor efter avlidna arbetare icke komme i åtnjutande av någon av arbetsgivaren
bekostad pension.
^ I anslutning till vad sålunda anförts hemställde industriförbundet, att
Kungl. Maj.t matte föranstalta, att till 34 ij pensionsförsäkringslagen gjordes
ett tillägg av innehåll, att pension på grund av frivilliga avgifter skulle
kunna i vissa fall utgå från högre ålder än 70 år, att 3 och 4 §§ i kungörelsen
den 22 december 1927 erhölle en avfattning, enligt vilken''frivilligavgift
finge till beredande av en omedelbart utgående livränta erläggas för
person, som vid ingången av det kalenderår, under vilket avgiften inbetalades,
överskridit 69 års ålder, samt att grunder fastställdes för utfärdande av
en tariff F kompletterande tariff, avseende pension för sålunda erlagd avgift.
Över industriförbundets hemställan hava utlåtanden infordrats från pensionsstyrelsen
och försäkringsinspektionen.
Pensionsstyrelsen anför i utlåtande den 14 januari 1930:
»Då industriförbundets skrivelse synes pensionsstyrelsen ådagalägga, att
under särskilda omständigheter behov visat sig föreligga av även högre
pensionsåldrar än <0 år, och då ett tillmötesgående av förevarande framställning
ej torde behöva ingiva några, praktiskt sett, nämnvärda betänkligheter
av försäkringsteknisk eller annan art, har pensionstyrelsen för sin del
intet att .invända mot ett bifall till industriförbundets hemställan.
Det ligger i sakens natur, att möjligheten att erhålla här ifrågavarande
högre pensionsåldrar skulle förbehållas det slag av frivillig försäkring, som
avser allenast pension att utgå från viss ålder, den rena ålderdomsförsäkringen.
Denna beröres i 34 § första stycket andra punkten pensionsförsäkringslagen.
Det ifrågasatta tillägget synes därför lämpligen kunna göras på
det sätt,, att paragrafens första stycke sista punkten erhåller följande lydelse:
''Försäkring må ock avse allenast pension att utgå från sålunda vald pensionsålder
eller från högre ålder än sjuttio år i det fall, att den försäkrade
önskar omedelbart efter avgifts inbetalande göra sin pensionsrätt gällande.’
Då den föreslagna ändringen åsyftar endast frivillig pension av en genast
utgående livräntas karaktär, kommer ej heller framdeles pension för avgift,
erlagd enligt nu gällande bestämmelser senast under det kalenderår, då
vederbörande uppnår 69 års ålder, att kunna utgå från högre ålder än 70
år, vilken begränsning påkallas av hänsynen till pensionsbeloppens storlek.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Därest 34 § pensionsförsäkringslagen skulle komma att ändras på sätt
bär avses, erfordras vissa ändringar i eller tillägg till nådiga kungörelsen
den 22 december 1927 (nr 489) angående anordnande av den i 34 § av lagen
örn allmän pensionsförsäkring omförmälda, på frivilliga avgifter grundade
försäkringen med däri den 22 juni 1928 (nr 290) vidtagna ändringar ävensom
nådiga brevet till pensionsstyrelsen den 22 juni 1928 (nr 306) angående särskilda
bestämmelser rörande samma försäkring; och torde pensionsstyrelsen
under sagda förutsättning bliva satt i tillfälle att ingiva förslag till dylika
ändringar eller tillägg.
Styrelsen anser sig redan nu böra framhålla sin avsikt att därvid föreslå
utfärdande av sådana föreskrifter, att ett medgivande av även högre pensionsåldrar
än 70 år ej skulle komma att skapa möjlighet till ernående av större
pensionsbelopp, än som kunna uppnås genom engångsinbetalning vid 69 års
ålder enligt nu gällande bestämmelser.»
Under åberopande av vad sålunda anförts har pensionsstyrelsen hemställt,
att 34 § första stycket måtte erhålla följande ändrade lydelse: »Envar svensk
man-----— sålunda vald pensionsålder eller från högre ålder
än sjuttio år i det fall, att den försäkrade önskar omedelbart efter avgifts
inbetalande göra sin pensionsrätt gällande.»
Försäkringsinspektionen, som erhållit del av pensionsstyrelsens utlåtande,
har i eget utlåtande den 22 februari 1930 meddelat, att försäkringsinspektionen
icke hade något att erinra emot bifall till industriförbundets framställning.
Försäkringsinspektionen har ytterligare anfört att, såsom pensionsstyrelsen
förmält sig ämna föreslå, sådana föreskrifter syntes böra utfärdas,
att ett medgivande av högre pensionsålder än 70 år ej skulle komma att
skapa möjlighet till ernående av högre pensionsbelopp, än som kunnat uppnås
genom engångsinbetalning vid 69 års ålder.
Av industriförbundets skrivelse torde få anses framgå, att en sådan modifikation
i gällande regler som den av förbundet föreslagna skulle vara förenad
med vissa fördelar. En arbetsgivare, vilken vill begagna sig av den möjlighet,
som nu finnes, att genom frivillig försäkring bereda arbetstagare eller
änkor efter arbetstagare pension, bör hava tillfälle att i denna ordning pensionera
envar, som kan ifrågakomma till pensionering, oavsett åldern. Den
omständigheten, att den ifrågasatta försäkringsformen kan få betydelse endast
för ett mera begränsat antal personer, synes ej böra åberopas såsom skäl
emot förslaget örn dess inrättande.
Grunden till stadgandet angående viss ålder, från vilken pension senast
skall uttagas, torde få sökas i den tanken, att en försäkrad, örn en sådan
bestämmelse ej funnes, skulle kunna ansöka örn pension först vid en ålder,
då den enligt försäkringstekniska grunder honom tillkommande pensionen
uppginge till belopp, som vida överstege det försörjningsbehov, den statliga
pensionsförsäkringsverksamheten avser att tillgodose. Örn, såsom pensionsstyrelsen
och försäkringsinspektionen förutsatt och även jag vill förorda,
i administrativ väg sådana föreskrifter meddelas beträffande försäkring av
personer över 70 år, att pensionen icke kan komma att uppgå till högre
Försäkrings
inspektionen.
Departements
chefen.
10
Kungl. Majlis proposition nr 30.
belopp än som skulle utgått, därest försäkringen lämnats vid en ålder av
69 år, kan förslaget ej ur här antydda synpunkt medföra några olägenheter.
Förslaget lärer ej heller kunna väcka statsfinansiella betänkligheter. Statsbidraget
till pensionstagare, vilken meddelats försäkring efter fyllda 70 år,
kommer att motsvara en avgift till försäkringen av högst 3 kronor 75 öre.
Enligt nu gällande bestämmelser utgående förvaltningsbidrag — vilket gäldas
ur de erlagda avgifterna — kan beräknas till fullo täcka kostnaderna för
försäkringens administration.
Det må framhållas, att jag icke anser mig genom förordande av förslaget
hava tagit ställning till spörsmålet örn den frivilliga försäkringens framtida
bestånd, vilket spörsmål, såsom framgår av dåvarande departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet den 30 juli 1928, skall uppmärksammas
av den kommitté, som nämnda dag tillsatts för utredning av frågan om revision
av pensionsförsäkringslagstiftningen.
Jag har haft under övervägande att föreslå, att den nu förordade lagändringen
skulle genomföras på det sätt, att ur 34 § i pensionsförsäkringslagen
uteslötes vad som nu stadgas angående en högsta åldersgräns av 70 år.
Kungl. Maj:t skulle då hava möjlighet att meddela bestämmelser, som tilläte
försäkring jämväl av personer, vilka överskridit denna ålder. Då en sådan
ändring måhända borde medföra även annan ändring av lagrummet, anser
jag mig emellertid böra förorda, att till paragrafen allenast göres ett tillägg
av det innehåll, varom pensionsstyrelsen hemställt. Tillägget har dock givits
en annan formulering än den av styrelsen föreslagna.
Av bestämmelsen att pension enligt den föreslagna försäkringsformen
skall utgå omedelbart följer, att avgiftsinbetalningen skall verkställas genom
erläggande av ett engångsbelopp samt att invaliditet icke skall utgöra hinder
för försäkring.
Ikraftträdande.
Ändringen i 34 § nödvändiggör utfärdande av detaljbestämmelser angående
den nya försäkringsformen. Då någon tid måste beräknas för utarbetande
av sådana bestämmelser, torde med ikraftträdandet av denna ändring böra
anstå till den 1 juli 1931.
Beträffande ändringen i 14 § är att iakttaga allenast, att den ej bör träda
i kraft senare än de nya kommunallagarnas bestämmelser angående indrivning
av kommunalutskylder. Enligt 1 § i lagen den 6 juni 1930 örn införande
av lagarna örn kommunalstyrelse på landet och i stad m. m. skola
de nya lagarna i allmänhet lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1931. I 4 § i promulgationslagen stadgas emellertid, att förut gällande föreskrifter
skola tillämpas beträffande indrivning av kommunalskatt för tidigare
år än 1931. Ändringen i 14 § kan således utan olägenhet träda i kraft samma
dag som nyss förordats beträffande ändringen i 34 §.
Departementschefen uppläser härefter inom socialdepartementet utarbetat
förslag1) till lag angående ändrad lydelse av 14 och 34 §§ i lagen den 30 juni
J) Förslaget, vilket är lika lydande med det vid propositionen fogade förslaget, åar åär
uteslutits.
11
Kungl. Majit» proposition nr 39.
1913 (nr 120) om allmän pensionsförsäkring samt hemställer, att för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål lagrådets utlåtande över förslaget
måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
B. Spångberg.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
20 januari 1931.
N ärvarande:
justi tieråden Christiansson,
Edelstam,
. Stenbeck,
regeringsrådet Afzelius.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 14 januari 1931, hade
Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag
angående ändrad lydelse av 14 och 34 §§ i lagen den 30 juni 1913 (nr 120) om
allmän pensionsförsäkring.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Gustaf Axel Eriksson.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Hagnar Kihlgren.
Kungl. Majus proposition nr 39.
13
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
23 januari 1931.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel,
statsråden Gaede, Hamein, von Stockensteöm, Stadenee, Gyllenswäed,
Lansson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Lundqvist.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson anmäler efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 20 januari
1931 avgivna utlåtande över det den 14 januari 1931 till lagrådet remitterade
förslaget till lag angående ändrad lydelse av 14 och 34 §§ i lagen den 30 juni
1913 (nr 120) örn allmän pensionsförsäkring, däri lagrådet förklarat sig lämna
förslaget utan anmärkning.
Departementschefen hemställer, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Corn''. Falkenberg.