Kungl. Majus proposition nr 32.

Nr 32.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan
om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1930
fattade beslut; given Stockholms slott den 14 januari
1931.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed anhålla om riksdagens
yttrande angående de i nämnda protokoll omförmälda, av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1930 vid dess fjortonde sammanträde
fattade besluten.

GUSTAF.

Sam Larsson.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 14 januari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,

Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Lundqvist.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för handelsdepartementet anför chefen för socialdepartementet, statsrådet
Larsson:

Fredsfördraget i Versailles av den 28 juni 1919 mellan de allierade och
associerade makterna, å ena, samt tyska riket, å andra sidan, vars del I omfattar
förbundsakten för nationernas förbund, innehåller i del XIII ett
socialpolitiskt reformprogram samt tillika bestämmelser örn den institution,
internationella arbetsorganisationen, som har till uppgift att förverkliga
detta program.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 27 haft. (Nr 32.)

18 31 1

Kungl. Majus proposition nr 32.

Av berörda bestämmelser framgår bland annat, att organisationens beslutande
församling, den internationella arbetskonferensen, bär att beträffande
förslag, som äro uppförda på dess dagordning, välja mellan två former
för godtagande. Antingen skall beslutet resultera i ett förslag till internationell
konvention, avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar, eller
ock skall det utmynna i en rekommendation, avsedd att leda till lagstiftnings-
eller andra åtgärder.

I fråga örn verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje medlem
av organisationen skall vara förbunden att inom ett år från avslutandet
av ett konferenssammanträde underställa därå antagna rekommendationer
och konventionsförslag den eller de myndigheter, till vilkas kompetensområden
respektive frågor höra, för deras omgestaltande till lag eller vidtagande
av andra åtgärder. Örn det till följd av exceptionella omständigheter
är omöjligt att fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett år, skall den fullgöras
snarast möjligt och under intet förhållande senare än 18 månader från
sammanträdets avslutande. Därest en rekommendation ej leder till någon
lagstiftningsåtgärd eller annat åtgörande för dess genomförande eller örn ett
konventionsförslag icke vinner vederbörande myndighets eller myndigheters
bifall, skall respektive medlem av organisationen icke vara underkastad
någon vidare förpliktelse med hänsyn därtill.

Närmare upplysningar örn internationella arbetsorganisationen och dess
verksamhet hava lämnats i propositionen nr 361 till 1921 års riksdag. Därutinnan
kan även hänvisas till ett genom delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet på Kungl. Maj:ts uppdrag år 1928 utgivet
arbete »Internationella arbetsorganisationen. I. Allmän del».

Den internationella arbetsorganisationens fjortonde sammanträde hölls i
Genéve under tiden 10—28 juni 1930. Antalet representerade stater utgjorde
51, av vilka 35 sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsombud
samt ett ombud från vardera av arbetsgivar- och arbetarsidorna. Sverige
deltog i sammanträdet med en fullständig delegation.*) Konferensen antog
dels förslag till två konventioner, nämligen angående tvångs- eller obligatoriskt
arbete samt angående reglering av arbetstiden för affärs- och kontorsanställda,
dels och fem rekommendationer, nämligen angående indirekt arbetstvång,
angående reglering av tvångs- eller obligatoriskt arbete, angående
reglering av arbetstiden i hotell, restauranger och liknande företag, angående
reglering av arbetstiden vid teatrar och andra förlustelseställen samt angående
reglering av arbetstiden i företag för behandling eller vård av sjuka,
svaga, nödlidande eller sinnessjuka.

Med skrivelse från utrikesdepartementet den 10 september 1930 har till
socialdepartementet överlämnats en av generalsekreteraren hos nationernas

J) Genom Kungl. Majlis beslut den 16 maj 1930 hade att deltaga i konferensen från
svensk sida utsetts: såsom regeringsombud statssekreteraren B. G. Hj. Hammarskjöld och
byråchefen J. A. E. Molin med yrkesinspektionen K. Hesselgren och socialrådet E. K. Sjöstrand
såsom experter, såsom arbets giv ar ombud direktören O. I. Larson med ombudsmannen
hos järnbruksförbundet, e. o. hovrättsnotarien K. Wistrand såsom expert samt såsom arbetarombud
landsorganisationens ordförande K. E. Johanson med förtroendemannen för svenska
handelsarbetarförbundet J. Alson Lundgren och redaktören A. G. F. Vougt såsom experter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

förbund i enlighet nied Versaillestraktaten insänd bestyrkt avskrift av ifrågavarande
konventionsförslag och rekommendationer.

Originaltexterna till konferensens beslut ävensom genom delegationens
för det internationella socialpolitiska samarbetet försorg utarbetade översättningar
av desamma torde få såsom bilagor (Bilagor A och B) fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende. I fråga örn beslutens innehåll får jag, i den
mån redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa till nämnda bilagor.

Av konferensbesluten anhåller jag att först få till behandling upptaga
konventionsförslag et angående tvångs- eller obligatoriskt arbetex) och de i samband
med detta konventionsförslag stående rekommendationerna angående indirekt
arbetstvång* 2) samt angående reglering av tvångs- eller obligatoriskt
arbete3).

Det huvudsakliga innehållet i nämnda konventionsförslag är följande.
Yarje stat, som ratificerat konventionen, förbinder sig att inom så kort tid
som möjligt upphäva användandet av tvångs- eller obligatoriskt arbete i alla
dess former. Under övergångsperioden, tills dylikt undertryckande skett,
må ifrågavarande arbete användas endast för offentliga ändamål och i undantagsfall,
allt under i konventionsförslaget närmare angivna villkor och stadgade
garantier. Efter en tid av fem år skall arbetsbyråns styrelse undersöka
möjligheten att helt och hållet utan vidare övergångsperiod förbjuda
allt tvångs- eller obligatoriskt arbete. Med dylikt arbete förstås i konventionsförslaget
allt arbete, som kräves av en person under straffhot och vilket
vederbörande icke frivilligt erbjuder sig att utföra. Från det sålunda bestämda
begreppet finnas dock upptagna vissa undantag, bland vilka må
nämnas arbete som kräves på grund av lagar örn obligatorisk militärtjänst
och som avser arbete av rent militär natur, arbete som ingår som led i de
normala medborgerliga skyldigheterna för invånarna i ett land med full
självstyrelse, arbete som utkräves av någon som följd av en i judiciell väg
meddelad dom, såvida detta arbete utföres under offentlig myndighets övervakning
och kontroll och vederbörande icke ställes till förfogande för enskilda
eller för privata bolag eller juridiska personer, samt vidare arbete
som utföres under krig eller vid inträffade eller hotande katastrofer såsom
eldsvåda, översvämning m. m.

I rekommendationen angående indirekt arbetstvång fastslås vissa principer,
som medlemsstaterna uppmanas att taga i betraktande vid förvaltningen
av territorier på ett primitivt utvecklingsstadiunl och som syfta till att icke
genom omvägar sådana bördor skola läggas på befolkningen, som kunna
medföra ett indirekt arbetstvång. Rekommendationen angående reglering av
tvångs- eller obligatoriskt arbete innehåller vissa principer och regler för
dylikt arbete, vilka arbetskonferensen ansett vara av natur att göra tillämpningen
av nyssnämnda konvention mera effektiv.

*) Svensk översättning, se sid. 65.

2) o » » » 73.

» » » » 74.

Trångs- eller
obligatoriskt
arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

I enlighet med gällande bestämmelser utsände internationella arbetshjon
före konferensens sammanträde ett frågeformulär till de olika regeringarna
rörande spörsmålet angående tvångs- eller obligatoriskt arbete. Ändamålet
härmed var, att de svar, som inkommo från regeringarna, skulle bilda grundval
för utarbetande inom arbetsbjrån av en rapport i frågan ävensom av
förslag till konvention. Över nämnda frågeformulär avgav delegationen för
det internationella socialpolitiska samarbetet infordrat utlåtande och överlämnade
därvid av delegationen inhämtade yttranden i ämnet från svenska
arbetsgivareföreningen och landssekretariatet.

.Svenska arbetsgivareföreningen anförde, att här i landet tvångsarbete, såvitt
föreningen hade sig bekant, förekomme endast i rikets straffanstalter samt
såsom påföljd för lösdriveri och vissa därmed jämförliga förseelser. Den av
arbetskonferensen ifrågasatta internationella regleringen utav användandet
av tvångsarbete syntes icke avse dylika fall utan i huvudsak angå åläggandet
av dylikt arbete å infödda arbetare i kolonier eller protektorat. Då
denna senare fråga icke hade någon betydelse för Sverige, vilket som bekant
icke ägde vare sig någon koloni eller något protektorat, ansåge föreningen
det \ara riktigast, att de svenska statsmyndigheterna ställde sig helt utanför
frågans behandling.

Landsseki etariatet besvarade en del av frågeformulärets frågor, och framgick
av svaren bland annat, att sekretariatet ansåg tvångsarbete i alla former
böra internationellt förbjudas samt att sekretariatet ogillade »reglering av
tvångsarbetet», enär nationernas förbunds medlemmar därigenom skulle erkänna
tvångsarbetets berättigande under nuvarande former.

I sitt svar på internationella arbetsbyrans formulär anförde svenska regeringen
— i huvudsaklig överensstämmelse med det av delegationen för det
internationella socialpolitiska samarbetet avgivna yttrandet — följande.

Svenska regeringen funné det ur allmän humanitär synpunkt önskvärt,
att tvångs- eller obligatoriskt arbete i den utsträckning, som kunde finnas
möjlig, upphävdes eller inskränktes, och önskade därför ali framgång åt de
strävanden i sadant syfte, som genom internationella arbetsorganisationens
försorg kunde åvägabringas.

I saknad av erfarenhet på området ansåge sig svenska regeringen emellertid
icke böra inga pa ett detaljerat besvarande av de särskilda frågorna i
frågeformuläret. Regeringen ville dock framhålla, att den i frågeformuläret
ifrågasatta definitionen å tvångs- eller obligatoriskt arbete, »varje arbete
eller tjänst, som avfordras en person under hot om något slag av straff och
till vars utförande ifrågavarande person icke erbjudit sig av fri vilja», icke
kunde anses pa. ett tillfredsställande sätt avgränsa den tillämnade konvent
ion ens tillämpning från en del i flertalet länder förekommande arbeten,
vilka inginge i vanliga former för straff, förbättringsvård eller undervisning
eller ock utgjorde föremål för en allmän, medborgerlig skyldighet för landets
invånare.

Över det sedermera av arbetskonferensen antagna konventionsförslaget —
i vilket, såsom framgår av den föregående redogörelsen, intagits vissa begränsningar
i viss anslutning till vad som framhållits i svenska regeringens
sv;u och de därtill anslutna rekommendationerna i frågan har delegationen

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

för det internationella socialpolitiska samarbetet avgivit infordrat yttrande,
vilket är av i huvudsak följande innehåll.

Yad först anginge konventionsförslaget kunde det synas vara i viss man
tveksamt, huru de svenska statsmakterna lämpligen borde förhålla sig. Till
förmån för ratificering kunde åberopas medlemsstaternas förpliktelse att
såvitt möjligt stödja internationella arbetsorganisationens verksamhet genom
anslutning till dess konventioner. Något hinder därför med hänsyn till de
skyldigheter, ratificeringen skulle medföra, förefunnes givetvis ej heller.. A
andra sidan syntes det ej kunna förnekas, att ratificering av en konvention,
vars bestämmelser uppenbarligen icke berörde den ratificerande statens förhållanden
eller intressen, förefölle tämligen menings- och värdelös. Exempel
på ratificering under dylika omständigheter förelåge emellertid i en del fall
och bland annat i avseende å internationella arbetsorganisationens konventioner.
Å ledande håll inom nämnda organisation syntes man också anse
det vara lämpligt och önskvärt, att Sverige, sedan ett antal mer direkt av
konventionen berörda stater ratificerat, anslöte sig till densamma.

Efter övervägande av här anförda skäl och synpunkter hade delegationen
enats örn den meningen, att konventionen ej för närvarande borde ratificeras
för vårt lands del.

Beträffande därefter de båda rekommendationerna i ämnet syntes det
vara uppenbart, att de ej kunde föranleda någon åtgärd från Sveriges sida.

Såsom framgått av den föregående redogörelsen, har ifrågavarande konventionsförslag
i den slutliga utformningen erhållit en sådan lydelse, att
den helt och hållet saknar praktisk betydelse för vårt lands vidkommande.
Sådant arbete, som det i vissa fall enligt svensk lag kan åläggas någon att
fullgöra, såsom exempelvis deltagande i släckning av skogseld eller i vinterväghållning,
innefattas sålunda icke under konventionen, och avsikten är tydligen
även, att lösdrivare och andra i administrativ väg ådömt tvångsarbete
icke skall falla under konventionen. Yad angår i det svenska regeringssvaret
avsett arbete i samband med undervisning torde detsamma hava
ansetts icke innefattas under den allmänna definitionen.

Med hänsyn till Sveriges ställning som ledamot av internationella arbetsorganisationen
lärer det emellertid, enligt den gängse uppfattningen inom organisationens
ledning och skilda medlemsstater, vara önskvärt och lämpligt, att
även i fall sådana som det förevarande ratifikation kommer till stånd såsom ett
uttryck för landets principiella inställning till själva rättsfrågan. Jag vill erinra,
att Sverige tidigare givit sin anslutning till en internationell konvention mot
slaveri. I enlighet med det anförda anser jag, att ifrågavarande konvention
bör av Sverige ratificeras. Såsom antytts i den socialpolitiska delegationens
yttrande, torde emellertid sådan åtgärd icke lämpligen böra nu vidtagas.
utan torde man böra avvakta, att någon eller några av de större
kolonialländer, för vilka konventionen framför allt är av praktisk betydelse,
tagit ståndpunkt till densamma.

Yad härefter beträffar de till det nu behandlade konventionsförslaget anslutna
rekommendationerna angående indirekt arbetstvång samt angående
reglering av tvångs- eller obligatoriskt arbete, sakna desamma fullständigt
betydelse för Sveriges vidkommande och böra följaktligen icke föranleda
någon åtgärd från svensk sida.

Departements chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 32.

Reglering av Jag ''övergår härefter till konventionsförslaget angående reglering av arbetsför''af
färs-^ch Uden för affärs- och kontorsanställda *) samt rekommendationerna angående regkontors-
tering av arbetstiden i hotell, restauranger och liknande företag-), angående regleanstalldam.
fi.
konvention. ^erin9 av arbetstiden i foretag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande
eller sinnessjuka 4).

Detta konventionsförslag är av i huvudsak följande innehåll. Konventionen
avser, såsom framgår av dess titel, att reglera arbetstiden i handeln
och för kontorsanställda inom andra verksamhetsområden. Enligt sin första
artikel har konventionen tillämpning på följande företag, såväl enskilda som
offentliga, nämligen alla kommersiella företag, därunder inbegripet post, telegraf
och telefon, liksom även kommersiella avdelningar av alla företag av
annat slag, alla företag och förvaltningar, där arbetet huvudsakligen består
i kontorsarbete, samt alla företag, som hava på samma gång kommersiell och
industriell karaktär, såvida de icke äro att anse som industriella företag.
Inom varje land skall det tillkomma vederbörande myndighet att uppdraga
gränslinjen mellan nu avsedda företag, å ena sidan, och, å andra sidan, industriella
och jordbruksföretag.

Från konventionsförslagets sålunda bestämda tillämpningsområde finnas
stadgade dels vissa allmänna undantag, dels ock vissa möjligheter till undantag,
som vederbörande myndighet i varje särskilt land kan utnyttja. Först
avsedda undantag angå företag, som hava till ändamål behandling eller vård
av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka, samt hotell, restauranger, pensionat,
klubbar, kaféer och andra företag, där förtäring tillhandaliålles, ävensom
teatrar och andra förlustelseställen. De undantag, som kunna göras i
varje särskilt land, angå dels företag, i vilka endast medlemmar av arbetsgivarens
familj äro sysselsatta, dels sådana offentliga organ, i vilka den anställda
personalen handlar såsom företrädare för statsmakten, dels personer,
sorn intaga en ledande eller förtroendepost, och dels slutligen handelsresande
och andra representanter, i den mån de utföra sitt arbete utanför företagets
lokaler.

Som arbetstid räknas i allmänhet den tid, under vilken personalen står till
arbetsgivarens förfogande. Huvudregeln är, att arbetstiden för den personal,
som konventionen avser, icke får överstiga 48 timmar i veckan och
8 timmar örn dagen, dock med de undantag som närmare angivas i konventionen.
Av dessa undantag må här anföras följande. Arbetstiden kan så
förläggas, att den dagliga arbetstiden icke överstiger 10 timmar. Under
särskilda, i artikel 5 närmare angivna omständigheter kan vidare en förlängning
av den dagliga arbetstiden företagas för att ersätta förlorad arbetstid,
dock under närmare angivna villkor, bland vilka märkes, att den dagliga arbetstiden
icke far förlängas med mer än en timme och i sin helhet icke får överstiga
10 timmar. Genom författningar, utfärdade av offentlig myndighet, kunna enligt
artikel i vidare medgivas undantag för vissa kategorier av personal eller under

*) Svensk översättning, se sid. 76.

2) » » « » 80.

s) » » » » 80.

4) n » » » 81.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 32.

vissa omständigheter. De irndantag, som röra visst slag av personal, avse dels
personal, vars arbete till sin natur är intermittent, såsom portvakter, vaktpersonal
m. fl., dels personal, som direkt sysselsattes med förberedelse- eller
avslutningsarbeten, vilka nödvändigtvis måste utföras utanför giänserna för
den arbetstid, som är bestämd för företagets övriga personal, och dels butiker
och andra företag, när arbetets natur, befolkningens storlek eller antalet av
anställda personer göra den fastslagna arbetstidsregleringen otillämplig. De
tillfällen, då övertid får förekomma, äro dels vid olyckshändelse eller force
majeure o. d., i den mån så är nödvändigt för att undvika allvarlig rubbning
av företagets normala drift, dels då så erfordras till förebyggande av förlust
av förstörbart gods eller för att undvika äventyrandet av arbetets tekniska
resultat, dels då övertidsarbete är behövligt för vissa speciella arbeten såsom
inventering eller bokslut, likvider m. m. samt slutligen då dy likt arbete
erfordras på grund av sådan extraordinär ökning av arbetet, som beror på
speciella omständigheter, under förutsättning att man icke kan normalt
vänta av arbetsgivaren, att han skall anlita andra åtgärder.

Vid sålunda medgivet övertidsarbete skall förhöjning av den normala avlöningen
utgå med minst 25 % därav.

I artikel 8 föreskrives, att de här behandlade undantagen från de normala
arbetstidsreglerna skola fastställas, sedan man rådfrågat vederbörande
arbetare- och arbetsgivareorganisationer och särskild hänsyn tagits till existerande
kollektivavtal. I artikel 10 förekommer en regel därom, att konventionen
icke skall rubba sådan sedvänja eller sådant avtal, som medfört en kortare
arbetstid eller högre ersättning för Övertid, än som stadgas i konventionen.

Konventionsförslaget innehåller slutligen bestämmelser, avsedda att möjliggöra
en effektiv kontroll över iakttagande av arbetstidsregleringen.

De rekommendationer, som avse reglering av arbetstiden i hotell, restauranger
och liknande företag, vid teatrar och andra förlustelseställen samt i
företag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka,
anbefalla samtliga de medlemsstater, som icke redan genomfört en reglering
av arbetstiden för personalen i de angivna slagen av företag, att
skrida till speciell undersökning rörande de arbetsvillkor, som gälla i dylika
företag, därvid hänsyn bör tagas till de principer, som fastslagits i konventionsförslaget
örn anställdas arbetstid. De medlemsstater åter, som redan
hava en arbetstidsreglering på området, uppmanas att företaga en speciell
undersökning rörande tillämpningen av denna lagstiftning, därvid jämväl
hänsyn bör tagas till principerna i nyssnämnda konventionsförslag. I bada
fallen uppmanas slutligen medlemsstaterna att inom 4 år och efter en enhetlig
plan, fastställd av arbetsbyråns styrelse, lämna detaljerade upplysningar
rörande resultaten av de företagna undersökningarna, varefter styrelsen
skall upprätta en speciell rapport i frågan. På grundval därav skall
man sedan taga under övervägande, huruvida det kan vara lämpligt att
på dagordningen för ett sammanträde med konferensen upptaga frågan örn
reglering av arbetstiden för visst slag av personal genom en internationell
konvention.

Rekommen dationer.

Kungl. Majds proposition nr 32.

FCha ''''dr'',Ule 1 eilligllet me(1 ''n3'' förevarande fråga två gånger varit föremål för konferensens behandling. Vid
konferensens tolfte sammanträde i maj—juni 1929 förekom ärendet till förberedande
behandling, därvid det gällde dels att avgöra, huruvida regeringarna
borde tillfrågas rörande lämpligheten av antagande av konvention
i ämnet samt angående innehållet i en dylik konvention, och dels att fastställa
lydelsen av det frågeformulär, som i händelse av positivt beslut i den
första frågan borde utsändas till regeringarna. Under en förberedande
diskussion inför konferensen, innan spörsmålet hän sköts till utskottsbehandling,
framhöll en av svenska regeringens representanter i huvudsak följande.

Ifrågasättas kunde, om tiden vore mogen att behandla denna fråga internationellt.
Det gällde här ett område, där nationella särdrag hade större
betydelse, än vad fallet vore i fråga örn industriarbetarnas arbetsvillkor. Innan
utvecklingen i olika länder nått någon större grad av överensstämmelse, förerölle
det osäkert, om man skulle kunna åstadkomma en konvention, som
utan längre uppskov bleve godtagen i avsevärd omfattning och förty bleve
av verklig betydelse.

Vidare sysselsatte man sig för det dåvarande i flera länder med förberedande
undersökningar för en ny eller utvidgad reglering i ämnet. Så vore
fallet bland annat i Sverige beträffande ett flertal slag av anställda.

För övrigt förefölle det att bliva svart, åtminstone för de regeringar, som
ansåge sig icke kunna ansluta sig till Washingtonkonventionen rörande arbetstiden
inom industrien utan att den i vissa avseenden bleve reviderad,
att dessförinnan taga ställning till motsvarande frågor beträffande här ifrågavarande
anställda.

Ytterligare framhölls, att redan för det dåvarande de anställdas arbetstidsförhållanden
ofta vore lika fördelaktiga som de, vilka fastställts för industriarbetarna
genom Washingtonkonventionen. Utvecklingen skedde i flera länder
genom överenskommelser på frivillighetens väg. Svenska regeringen ansåge,
att en sådan utveckling vore att föredraga framför en lagstiftning, som måhända
skulle genomföras trots motstånd från ena eller andra sidan.

Slutligen tillädes som möjligen ännu ett skäl för uppskov med behandlingen
av denna fråga, att den kanske icke kunde anses hava samma internationella
betydelse som arbetstidsregleringen för industriarbetarna.

I svar den 23 december 1929 å frågeformulär från internationella arbetsbyrån
rörande regleringen av anställdas arbetstid förklarade sedermera svenska
regeringen, tinder hänvisning till här angivna, av regeringens ombud anförda
skäl, att regeringen ansåge, att nämnda fråga för det dåvarande icke borde upptagas
till internationell reglering. Med hänsyn härtill och till övriga i ombudets
anförande framhållna omständigheter fann sig regeringen icke böra ingå
i besvarande av de särskilda frågorna i frågeformuläret. Liknande uppfattning
i principfrågan uttalades i svaren från regeringarna i Storbritannien, Sydafrika
och Japan, medan regeringarna i Estland, Indien, Rumänien och Island
förordade antagande av en rekommendation i ämnet. 18 länders regeringar
voro i övervägande man till förmån för ett konventionsförslag.

Vid behandlingen å arbetskonferensens fjortonde sammanträde år 1930 av
fiagan örn utvidgning av den internationella arbetstidsregleringen sökte det
svenska regeringsombud, som närmast deltog i vederbörande utskotts arbete,
enligt erhållna instruktioner att göra gällande vissa synpunkter, vilka ursprung -

Kungl. Majus proposition nr 32. 9

ligen framförts av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet
i ett över förenämnda frågeformulär avgivet yttrande. Delegationen
hade i detta yttrande föreslagit en utvidgning av den internationella arbetstidsregleringen,
dock begränsad till att avse sjukvårdspersonal, hotell-,
restaurang- och kafépersonal samt butiksbiträden, ävensom — med hänsyn
till bland annat önskvärdheten av att den ifrågasatta regleringens tillämpning
måtte kunna i erforderlig mån anpassas efter skiftande förhållanden — förordat,
att regleringen skulle avfattas i form av en rekommendation. För
dessa synpunkter lyckades emellertid ifrågavarande regeringsombud endast i
mindre mån vinna gehör; den viktigaste ändringen på svenskt initiativ torde vara
den, enligt vilken från konventionen kunna undantagas butiker och andra
företag av mindre omfattning (artikel 7: lc). Före omröstningen örn konventionsförslaget
i konferensens plenum förklarade också samma ombud,
att de svenska regeringsombuden visserligen, för att medverka till en lösning
av den föreliggande frågan, ämnade rösta för konventionsförslaget, men
att, då den från svenska regeringens sida påyrkade inskränkningen av konventionens
tillämpningsområde ej blivit godtagen, det vore mycket ovisst,
örn Sverige skulle kunna biträda konventionen.

Över det av arbetskonferensen antagna konventionsförslaget och rekommendationerna
i frågan Ilar delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet avgivit infordrat yttrande. Delegationen bär därvid
jämväl överlämnat av delegationen inhämtade utlåtanden fran socialstyrelsen
och kommerskollegium. Vid kommerskollegii utlåtande voro fogade
yttranden i ämnet från Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund,
Sveriges köpmannaförbund och Svenska bankföreningen samt fran handelskamrarna
i riket, med undantag för de i Borås, Visby och Sundsvall.

I alla de av kommerskollegium åberopade yttrandena avstyrkes Sveriges
ratificering av konventionsförslaget.

/Sveriges industriförbund har sålunda anfört i huvudsak följande.

Den reglering av arbetstiden för industriarbetare, som Wasliingtonkonventionen
avsett att åstadkomma, hade icke kunnat genomföras i avsedd
omfattning; allt fortfarande hade denna konvention icke vunnit tillämpning
i flertalet industristater, och för vårt lands vidkommande gällde en lagstiftning,
som i ett flertal punkter så avveke från densamma, att en ratifikation
icke kunnat äga rum. De krav, som föranledde tillkomsten av denna konvention,
hade likväl — i motsats till nu föreliggande förslag — varit grundade
på en i stora folklager förefintlig uppfattning örn dess nödvändighet
som en social skyddsåtgärd, och de förhållanden, som den avsåge att reglera.,
erbjöde långt mera enhetlighet och överskådlighet än de, som behandlades
i nu förevarande konvention.

Konventionsförslaget biträddes icke av 14 regeringsdelegationer vid arbetskonferensen,
bland dem Storbritanniens, Irlands, Sydafrikas och Nya Zeelands;
det engelska imperiet hade alltså redan från början till sin huvudsakliga del
och så auktoritativt som möjligt ställt sig utanför denna frågas internationella
reglering.

Vid sådant förhållande kunde redan från början anses fastslaget, att en
allmän lösning av denna fråga på internationell väg icke kunde åstadkommas
— ett förhållande, som i samband med konventionens behandling för vårt
lands vidkommande klart borde hållas i sikte.

Yttranden.

Av kommerskollegium

hörda institutioner.

Kungl. Majus proposition nr 32.

Det återstod? då att undersöka, huruvida i vårt land förefunnes olägenheter
eller missbruk, vilkas avhjälpande vore en inhemsk angelägenhet av
sådan vikt, att ett svenskt biträdande av en även ofullständigt genomförd
internationell reglering måste anses av behovet påkallat.

Förbundet erinrade härvidlag, att det endast sjul tes vara i ett begränsat
antal fall,, som en längre arbetstid än den i konventionsförslaget föreskrivna
regelmässigt tillämpades, och att i dessa fall den längre arbetstiden vanligen
syntes vara betingad av starkt sakliga skäl.

Utan att alltså för den alldeles övervägande delen av avsedda personalkategorier
.medföra någon förkortning av arbetstiden skulle emellertid en
på konventionen baserad lagstiftning vara ägnad att i näringslivets allmänna
rörelsefrihet införa så många hinder jämte därmed förenade svårigheter
och nya utgifter, att den ur denna synpunkt innebure en avsevärd belastning.

Genom sina schematiska bestämmelser försvårade varje arbetstidslagstiftning
den snabba och smidiga anpassning efter dagens växlande behov, som
kontorsarbetet framför varje annan gren av ett företags verksamhet hade
att möta. I särskild grad vore detta fallet med den föreliggande konventionen,
vilken icke — på sätt här i landet redan gällande arbetstidslag
medgåve — förutsatte en allmän rätt att i viss utsträckning begagna övertidsarbete.
De undantag från lagens bestämmelser, som förutsattes efter
vederbörlig prövning kunna medgivas, betingade en besvärlig och byråkratisk
procedur, sorn vid hastigt uppkommande fall av brådska i regel omöjligen
kunde anlitas. Varje person med kännedom örn kontorsarbetets natur visste
emellertid, huru växlande detsamma i vissa fall kunde vara och huru det
för korta perioder, vilkas infallande ofta nog icke läte sig förutses, kunde
vara nödvändigt utsträcka en under normala förhållanden mera begränsad
arbetstid.

Aven i andra fall kunde man finna, att bestämmelser i gällande svensk
lagstiftning,, som avsåge att underlätta arbetstidslagens tillämpning, icke
återfunnes i konventionsförslaget. Man kunde t. ex. icke gärna giva bestämmelserna
i artikel 7 en sådan innebörd, att desamma lämnade möjlighet
till befrielse från konventionens tillämpning för alla sådana mindre arbetsställen,
vilka vore undantagna från tillämpningen av vår hittillsvarande arbetstidslagstiftning.
Ratifikation av ifrågavarande konvention skulle alltså för
vårt lands del medföra skyldighet att genomföra en rigorösare lagstiftning
för den personal, som avsåges i förevarande konvention, än den som gällde
för de befolkningsgrupper, vilkas arbetstid vore reglerad genom nu gällande
lag örn arbetstidens begränsning.

Uppmärksammas borde bland andra även bestämmelsen, att lönen för
övertidsarbete skulle utgå med lägst 25 % tillägg å den normala lönen —
en bestiimmelse, sorn icke återfunnes i arbetstidslagen och som fullständigt
avveke från här i landet tillämpad praxis. Sådant kontorsarbete, som delvis
mäste utföras å övertid, vore i regel redan på förhand avlönat med hänsyn
tagen till denna omständighet.

En lagstiftning i enlighet med konventionsförslaget skulle, förutom att
den beredde näringslivet svårigheter, föranleda ökade utgifter även för det
allmänna genom nödvändigheten att upprätta kontroll- och övervakningsorgan.

Ifrågasättas kunde slutligen, örn de anställda hade något att vinna genom
en lagstiftning av ifrågavarande slag. Alldeles självfallet komme i samband
med en sådan, allmän arbetstidsreglering uppsikt och kontroll att skärpas,
och det vore icke ägnat att förvåna, örn den uppammade en tendens hos
företagen att uttaga lagstiftningens maximitid även i de fall, där detta hittills
icke förekommit. En dylik tendens vore i varje fall förklarlig med hänsyn
till önskvärdheten av att, så långt sig göra läte, kompensera verkningarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

av de svårigheter, lagstiftningen lomme att medföra för personalens rationella
utnyttjande vid tillfälligt uppkommande behov.

Den på lagens bokstav stödda kontrollen komme att skapa en obehaglig
anda på kontoret och leda till en stelhet i anställningssystemet, som i
längden medförde icke önskvärda verkningar även för de anställda. Individuella
lättnader av olika slag, som hittills kunnat beredas, måste falla bort, och
samarbetet mellan över- och underordnade komme att glida in i stramare
former. Tvister komme lätt att uppstå örn behovet av övertidsarbete och
vid bristande samförstånd härom föranleda slitningar mellan arbetsgivare
och anställda.

Yad butiksanställda beträffade syntes icke föreligga något behov att ytterligare
reglera arbetstiden, då lagen örn begränsning av tiden för idkande av
handel och viss annan rörelse av den 30 maj 1919 eller den s. k. butikstängningslagen
redan gåve för svenska förhållanden lämpade bestämmelser.

Yarken internationella hänsyn eller inländskt behov påkallade alltså
enligt förbundets mening en ratifikation från Sveriges sida av den föreliggande
konventionen.

Svenska bankföreningen har anfört följande.

En av byråchefen i socialstyrelsen Bertil Nyström under år 1929 verkställd
utredning angående bankpersonalens anställningsförhållanden utvisade, att
medelarbetstiden i de svenska bankerna avsevärt understege den arbetstid,
som i konventionsförslaget angåves. Emellertid vore förhållandena i bankverksamheten
sådana, att det vore av stor betydelse, att frihet funnes att
ordna arbetet med hänsyn till dess säregna krav. En reglering av arbetstiden
genom lag skulle föranleda olägenheter, för vilka något rimligt fog icke
syntes kunna åberopas. En dylik reglering skulle leda till arbetstidens
schematiska fixerande med olägenheter för a ena sidan bankledningarna,
vilkas dispositioner med hänsyn till periodvis återkommande eller tillfälligt
inträffande förändringar i göromålens myckenhet skulle försvåras, och å andra
sidan personalen, vars bundenhet vid arbetsplatsen skulle till tiden ökas.

Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare
samt Skånes handelskammare hava framhållit, att den personal, vars
arbetstid reglerades genom konventionen, utförde arbete av väsentligt olika
natur och under vitt skiftande förhållanden. En reglering av denna personals
arbetstid medelst enhetliga rättsregler ansåges därför olämplig. Anslutning
till konventionen betydde vidare en inskränkning av den frihet,
vars upprätthållande vore ett grundläggande villkor för näringsliv ets utveckling.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län anser likaledes konventionen
innebära en synnerligen betänklig kringskärning av näringslivets
frihet.

Smålands och Blekinge handelskammare har påpekat, att förhållandena
inom de yrkesgrupper, vilka hos de särskilda nationerna varit föremål för
arbetstidsreglering, vore vitt skilda från förhållandena i nu ifrågavarande
yrkesgrupper och att arbetstiden för affärs- och kontorsanställda icke lämpligen
kunde internationellt ordnas.

Handelskammaren i (löteborg har anfört, att själva arbetets natur inom de
avsedda områdena av näringslivet ställde stora svårigheter i vägen mot införandet
av de åsyftade tidsbegränsningarna, ett förhållande, som också

Kommers kollegium.

1- Kungl. Majus proposition nr 32.

funnit uttryck i de under artikel 7 medgivna undantagen från bestämmelsernas
tillämpning. Ett genomförande av de föreslagna bestämmelserna skulle
också förr eller senare intvinga såväl de anställda som arbetsgivarna i organisationer,
vilka ofta komme att sta emot varandra och som skulle äventyra
det intima och förtroendefulla samarbetet inom kontoren, vilket handelskammaren
ansåge vara en förutsättning för uppnåendet av ett gott resultat
av företagens verksamhet.

Handelskammaren i Karlstad samt Norrbottens och Västerbottens läns handels!!
animal e anse, att förhallandena i vårt land redan på frivillighetens väg
utvecklat sig så, att de i betydelsefulla delar överensstämde med konventionens
anda. Ett accepterande av denna med dess omfattande och detaljerade
bestämmelser skulle under sådana omständigheter egentligen endast innebära
ökade utgifter för nya kontroll- och inspektionsorgan.

Handelskammaren i Gävle har framhållit, att förhållandena inom de grenar
av näringslivet, som handelskammaren närmast företrädde, med hänsyn till
mängden av olikartade arbetsuppgifter voi-e av så mångskiftande natur, att
en enhetlig reglering av arbetstiden för de i respektive företag anställda
icke läte sig göra. I regel syntes väl arbetstiden för hithörande personalgrupper
icke överstiga den i konventionen föreslagna, men de för skilda
företag nödvändiga avstegen härifrån täcktes icke av konventionens undantagsbestämmelser.
Inom vissa industrier vore exempelvis kontorsai-betet
starkt säsongmässigt betonat. Så vore fallet inom trävaru- och cellulosaindustrierna,
där skeppningen vore koncentrerad kring vissa tidsperioder.
Inom andra näringsformer påkallades en ökning av arbetstiden peilodvis av
andra grunder såsom pågående utvidgnings- och nybyggnadsarbeten. Dessa
svårigheter att allmängiltigt ordna liithöi-ande förhållanden måste göra sig
än mer gällande vid en inteimationell i-eglering av desamma.

Kommerskollegium har i sitt utlåtande till en början hänvisat till sin skrivelse
till socialpolitiska delegationen den 2 november 1929, däri anförts i
huvudsak följande.

Olika kategorier av inom industri, handel o. s. v. »anställda» intoge i
socialt hänseende en sinsemellan sa olika ställning, att en reglering av delias
arbetstid medelst gemensamma rättsregler måste bliva utomordentligt opraktisk.
I allt fall mäste detta visa sig, därest en dylik reglering skulle omfatta
ett flertal av de berörda grupperna av anställda.

Beträffande ett flertal av de yrkesgrupper, som skulle ifrågakomma till
inordnande under en eventuell lagstiftning av ifrågavarande slag, torde säkerligen
för vårt lands vidkommande en betydande majoritet av de anställda
själva bestämt betacka sig för ett klavbindande i sill verksamhet genom lagbestämmelser,
som för dem skulle kännas uteslutande såsom ett onödigt
tvang.

I själva verket syntes för vårt lands vidkommande i de fall, där den enskilde
»anställde» till äventyrs kunde anses behöva ett visst stöd till förhindrande
av att hans arbetskraft på ett otillbörligt sätt utnyttjades av arbetsgivaren,
dylikt stöd numera i erforderlig grad kunna lämnas av de anställdas
egna organisationer.

• hade så mycket större skäl till ett avvisande ställningstagande

i fråga örn ytterligare förslag till internationell reglering av arbetstiden genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

konvention, som 1919 års Washington konvention rörande reglering av kroppsarbetarnas
arbetstid ännu nått endast mycket begränsad internationell anslutning.

Någon anledning att för Sveriges del biträda en rekommendation tolen
internationell lagstiftning av nu ifrågasatt slag kunde kollegium icke
heller finna.

Kollegium har därefter i sitt nu avgivna utlåtande förklarat, att kollegium
ansåge sig alltjämt böra vidhålla den uppfattning, varåt kollegium
givit uttryck i sin refererade skrivelse. De begränsningar beträffande företag
och personal, som enligt förslaget skulle iakttagas beträffande konventionens
tillämpning, syntes ej heller i väsentlig grad kunna eliminera de
olägenheter av arbetstidslagstiftningens utsträckning till affärs- och kontorsanställda,
som kollegium förut framhållit. Såsom av de införskaffade yttrandena
franninge, vore också motståndet från ledande affärskretsar mot den
ifrågasatta utsträckningen av arbetstiden synnerligen kraftigt och enhälligt.

Socialstyrelsen har till en början hänvisat till skrivelse från styrelsen den Sociaistyreisen.
27 november 1929 till socialpolitiska delegationen, i vilken skrivelse socialstyrelsen
förordat, att svenska regeringen ställde sig tillmötesgående till en
ifrågasatt reglering av anställdas arbetstid, åt vilken reglering dock allenast
borde givas formen av en rekommendation och vilken borde begränsas till
att avse butiksbiträden, hotell-, restaurang- och kafépersonal samt sjukvårdspersonal.
Därefter har styrelsen anfört i huvudsak följande.

En granskning av det ifrågavarande konferensbeslutet gåve vid handen,
att detsamma föga överensstämde med den reglering, styrelsen sålunda förordat.
Först och främst vore att märka, att åt densamma givits formen ej
av en rekommendation utan av ett förslag till konvention. Skillnaden i
rättsverkan mellan dessa båda slag av beslut vore grundväsentlig. Vidare
vore konventionsförslagets tillämpningsområde ett helt annat och mycket
mer omfattande, än det styrelsen ansett lämpligen kunna ifrågakomma.

Ehuru konventionen lämnade rätt avsevärda möjligheter till undantag,
måste dess tillämpningsområde anses synnerligen vidsträckt. Ender konventionen
inbegrepes samhällsgrupper, som vitt skilde sig från varandra i
avseende å arbetsuppgifter, intressen och social ställning. För ett icke
obetydligt antal av här åsyftade arbetstagare skulle också en lagstadgad
arbetstidsbegränsning komma helt opåkallad och sannolikt i en del fall av
dem anses vara av tvivelaktigt värde.

I vilket fall som helst måste viii ett ställningstagande till konventionens
förverkligande för vårt lands del föregås av utredningar rörande arbetstidsförhållandena
för de arbetstagargrupper, som omfattades av konventionen,
och örn behovet eller önskvärdheten av en förändring till överensstämmelse
med konventionen av berörda förhållanden —- utredningar som givetvis
skulle bliva ganska omfattande och tidskrävande.

Hedan med hänsyn till nu framhållna omständighet syntes det icke kunna
ifrågakomma, att Sverige för närvarande skulle ratificera konventionen. För
socialstyrelsen, som icke haft anledning ändra sin tidigare, i den åberopade
skrivelsen angivna mening rörande internationell reglering av anställdas
arbetstid, måste tydligtvis även det förevarande konferensbeslutets form och
innehåll i vissa delar vara ägnat att väcka starka betänkligheter.

Av de tre grupper av arbetstagare, för vilka styrelsen förordat internatio -

Av delegationen
för det
internationella
socialpolitiska
samarbetet
hörda korporationer.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

nell reglering av arbetstiden, vore butiksbiträdena den enda, som inbegrepes
linder konventionen; de två övriga vore undantagna från konventionens tilllämpning
genom bestämmelser i artikel 1: 2 a) och b).

Ehuru socialstyrelsen sålunda icke kunde förorda konventionens ratificering,
ansåge sig styrelsen likväl, med hänsyn såväl till de förpliktelser, det
internationella socialpolitiska samarbetet medförde, som till önskemålet om
en skälig begränsning av arbetstiden i allmänhet böra i detta sammanhang
påkalla åtgärder till åvägabringande av lämplig, lagstadgad reglering av
arbetstiden för butiksbiträden. En sådan reglering syntes emellertid icke
kunna genomföras utan en utredning av dessa arbetstagares arbetstidsförhållanden.

I det av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet avgivna
yttrandet hänvisas inledningsvis till att, då delegationen hösten 1929 fått till
sig remitterat det i nu förevarande ämne till medlemsstaternas regeringar
kringsända frågeformuläret, delegationen i sin ordning vänt sig till ett stort
antal myndigheter och korporationer, som kunde anses äga något mer beaktansvärt
intresse för ämnet, med anhållan örn yttrande över formuläret.
I betraktande härav hade delegationen ansett sig kunna begränsa sig till
att beträffande nu ifrågavarande konferensbeslut, utöver inhämtandet av
yttranden från kommerskollegium och socialstyrelsen, inbjuda representanter
för Sveriges köpmannaförbund, Sveriges järnhandlareföreningars centralförbund,
svenska handelsarbetareförbundet, svenska bankmannaföreningen,
svenska kontoristföreningarnas förbund, kvinnliga kontoristföreningen i Stockholm
och Stockholms kvinnliga expeditförening att vid sammanträde med
delegationen uttala sig i ämnet. De därvid i ärendet avgivna meningsyttringarna
överensstämde i stort sett nära med dem, som avgivits hösten 1929.
Företrädarna för näringarnas och arbetsgivarnas intressen hade mer eller
mindre kraftigt avstyrkt lagstiftningsåtgärder till begränsning av de anställdas
arbetstid samt Sveriges biträdande av konventionen. Arbetstagarnas
representanter åter hade förordat dylika åtgärder, ehuru med erkännande
att för stora grupper av kontorsanställda den normala arbetstiden vore kortare
än den i konventionen medgivna.

Innan jag redogör för delegationens ståndpunkt i ratifikationsfrågan, torde
jag böra dels i korthet referera innehållet i vissa av de yttranden, som
avgivits till delegationen vid dess behandling av nyssnämnda frågeformulär,
dels ock återgiva innehållet i de å arbetsgivare- och arbetarorganisationernas
vägnar hållna anförandena vid omförmälda sammanträde med delegationen.

Yid behandlingen av frågeformuläret inhämtades yttranden såväl från
kommerskollegium och socialstyrelsen och de statliga verk, vilka inom sitt
förvaltningsområde hava anställda större personalgrupper, som från svenska
stadsförbundet, svenska landstingsförbundet och arbetsgivare- och arbetarorganisationerna.
Myndigheterna, med undantag av socialstyrelsen och telegrafstyrelsen.
, ställde sig avvisande till tanken på en internationell reglering av
arbetstiden för anställda, åtminstone i vad anginge respektive myndigheters
eller korporationers verksamhetsområden. Socialstyrelsen däremot förordade,

Kungl. Maj-.ts proposition nr 32.

att regeringen måtte ställa sig tillmötesgående till en dylik reglering, dock
allenast i form av en rekommendation, begränsad till butiksbiträden, botell-,
restaurang- och kafépersonal samt sjukvårdspersonal. Telegrafstyrelsen gjorde
icke något uttalande i ämnet. Svemlca stadsförbundet framhöll, att inom
kommunalförvaltningarna ej förefunnes någon mer framträdande önskan att
internationellt fastslå bestämmelser rörande kommunaltjänstemännens ställning.

Svenska arbetsgivareföreningen framhöll, att enligt dess uppfattning här i
landet icke funnes något behov av en rättslig reglering av de anställdas
arbetstid och ej heller någon mera utbredd önskan därom. En dylik reglering
skulle ej heller kunna genomföras utan betydande svårigheter och olägenheter
för en mängd företag av växlande natur. Föreningen avstyrkte
därför såväl konvention som rekommendation.

Sveriges köpmannaförbund fann en konvention icke vara önskvärd, i det att
olika länders skilda förhållanden nödvändiggjorde frihet att ordna sig efter
som de kunde finna lämpligt. På ett flertal områden vore det absolut nödvändigt,
att de anställda fullföljde arbetet utöver arbetstiden för andra verksamhetsgrenar.
Det hade ej varit möjligt att genomföra likformiga bestämmelser
i fråga örn arbetstiden inom detaljhandeln. Genom butikstängningslagen
hade det sörjts för de handelsanställdas arbetstidsförhållanden, och
deras arbetstid hade under de senare åren alltmer begränsats genom tidigare
stängning dels på grand av frivilliga överenskommelser och dels genom kommunala
beslut. Det syntes önskvärt, att denna utveckling finge fullföljas
på frivillighetens väg.

Sveriges industriförbund anförde, att det för näringslivet vore av utomordentlig
betydelse att såvitt möjligt bliva lämnat obundet av reglerande lagstiftning.
Inga bärande skäl funnes för reglering av de anställdas arbetstid;
obehörigt exploaterande förekomma icke, och arbetet vore ej för hårt eller
långt. De anställda intoge inbördes alltför olikartad ställning för en gemensam
reglering, och från en dylik måste alltså göras alltför många undantag.

Liknande synpunkter hava framkommit från övriga representanter för
arbetsgivare, vilka yttrat sig i frågan.

Vad angår yttrandena från arbetar sidan ställde man sig i allmänhet tillmötesgående
till de ifrågasatta anordningarna och ingick på besvarande i
detalj av de framställda frågorna. Sålunda förordades i samtliga dessa yttranden,
med undantag av det från Svenska kontoristföreningarnas förbund,
antagandet av en konvention, vilken enligt nära nog alla yttranden borde
erhålla en mycket vidsträckt omfattning. Nyssnämnda förbund uttalade sig i
stället till förmån för en rekommendation, i det att ställningstagandet till
frågan örn en konvention borde uppskjutas i avbidan på ökad erfarenhet.

Vad härefter angår de anföranden, som höllos vid omförmälda sammanträde
med delegationen, må därom anföras följande.

Kungl. Majus proposition nr 32.

Svenska handelsarbetarförbimclets förtroendeman ansåg det nödvändigt att få
till stånd en reglering av arbetstiden för butiksbiträdena, vilka i regel hölles
sysselsatta betydligt utöver respektive butikers stängningstid. För de kontorsanställda
vore arbetstiden vanligen kortare. Övervägande skäl talade
emellertid för en ratificering av konventionen.

Ombudet för svenska bankmannafmeningen framhöll, att det föreliggande förslaget
visserligen icke motsvarade bankpersonalens anspråk i fråga örn den ordinarie
arbetstiden, vilken för nämnda kategori numera sällan uppginge till mer
än sju timmar, men att detsamma likväl erbjöde stora fördelar för nämnda
personal. Förutom det ordinarie arbetet förekomme nämligen åtskilliga
gånger under året ett avsevärt övertidsarbete, för vilket ersättning ej lämnades.
Tillämpning av konventionsförslaget skulle uppenbarligen medföra
övertidsersättning och framtvinga en effektivare organisation av arbetet.

Ombuden för svenska kontoristföreningarnas förbund och kvinnliga Icontonstföreningen
i Stockholm ansågo, att beträffande de kontorsanställda kunde i
stort sett, även örn den ordinarie arbetstiden vore relativt kort, samma synpunkter
anläggas som de från svenska bankmannaföreningen anförda.

Ombudet för Sveriges järnhandlareföreningars centralförbund anförde, att
det mötte svårigheter för järnhandlarna att medgiva en arbetstid understigande
8‘/2 ä 9 effektiva arbetstimmar. En väsentlig del av järnhandlarnas
kundkrets, såsom byggmästare, hantverkare o. d., behövde göra sin inköp
redan kl. 8 f. m., och den övriga allmänheten skulle sannolikt ha svårt att
finna sig i en stängning av butikerna före kl. 6 e. m. Ratificering av konventionen
kunde således icke tillstyrkas.

Ombudet löv Sveriges köpmannaförbund framhöll, att förbundet tidigare ställt
sig avvisande till tanken på en lagstiftning av här åsyftat slag. Samma ståndpunkt
intoges fortfarande av förbundet. Olikhet i förhållandena på skilda platser
och inom skilda branscher skulle sannolikt försvåra ett genomförande av
de ifrågasatta bestämmelserna. Däremot hade övertidsersättning i icke ringa
utsträckning införts på frivillighetens väg, och denna tendens hade för övrigt
gynnats av förbundet.

Ombudet för Stockholms kvinnliga expeditförening uppgav, att föreningens
medlemmar nog i regel hade 8 timmars arbetsdag, men att de givetvis önskade
få en lagstadgad arbetstidsbegränsning.

I ett sedermera avgivet yttrande har svenska handelsarbetarförbundet närmare
utvecklat sin ståndpunkt i fråga örn konventionens ratificering och därvid
anfört följande.

Kontors- och handelsanställda hade i Sverige icke erhållit samma sociala
skydd som övriga lönearbetare. Den svenska lagen örn arbetstidens begränsning
omfattade sålunda icke handelsbiträden och kontorister. Till följd av
utvecklingen stöde emellertid dessa socialt och ekonomiskt på samma nivå
som kroppsarbetarna och vore i lika eller kanske i ännu högre grad i behov
av sociala skyddsåtgärder.

Ehuru konventionen ur förbundets synpunkt icke vore fullt tillfredsställande,
emedan förbundet önskat, att konventionen innehållit längre gående
bestämmelser, ville förbundet dock varmt förorda dess antagande. Samma
skäl, som varit avgörande vid begränsning av kroppsarbetarnas arbetstid
genom lag, talade med större styrka för samma begränsning av de kontorsoch
handelsanställdas arbetstid, enär kollektivavtalet ännu icke vunnit så
stor utbredning på detta område, att arbetstiden därigenom kunnat begränsas.
Endast för cirka 10,000 kontors- ochbutiksanställda funnes för närvarande kollek -

Kungl. Majds proposition nr 32.

tivavtal upprättade, men genom dessa avtal hade arbetstiden begränsats till
i regel 48 timmar per helgfri vecka för de därav berörda.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har i sitt senaste
yttrande anfört bland annat följande.

Konventionsförslaget syntes kunna sägas i främsta rummet kännetecknas
av tvenne förhållanden, å ena sidan dess synnerligen vidsträckta, i viss man
kanske även något obestämda tillämpningsområde och å den andra de mycket
stora möjligheter till undantag och eftergifter, som den beredde.

Yad först anginge den talrika, under artikel 1: 1) a) i förslaget inbegripna
gruppen av liandelsanställda, erinrades till en början, att de i de fall, då de
uppginge till minst fem i samma företag och icke vore att räkna till butiksbiträden
eller kontorspersonal, redan vore underkastade lagstadgad arbetstidsbegränsning
enligt lagen örn arbetstidens begränsning (arbetstidslagen).
De grupper, som på grund härav hade begränsad arbetstid, utgjordes huvudsakligen
av lager- och transportarbetare.

Butiksbiträdenas arbetstid begränsades nu indirekt i viss män genom bestämmelserna
i lagen den 30 maj 1919 örn begränsning av tiden för idkande
av handel och viss annan rörelse (butikstängningslagen), men denna lag
medgåve butikernas öppethållande mellan kl. 8 f. m. och 7 e. m., d. v. s.
under 11 timmar, och dessutom kunde tiderna för öppnande och stängande
genom kommunalt, av länsstyrelsen godkänt beslut förskjutas, så att tiden
för öppethållande kunde bliva utsträckt för stad eller köping till 13 och för
landsbygden till 15 timmar. Därtill komme, att biträdenas arbetstid i regel
icke begränsades av de fastställda öppnings- och stängningstiderna, i det de
mycket ofta toges i anspråk för diverse arbeten, såsom varornas ordnande,
skyltning, kassagöromål o. d., jämväl före butikens öppnande och efter dess
stängande. ... .... .

Emot en lagstadgad arbetstidsbegränsning för butiksbiträdena kunde visserligen
invändas, att deras arbete vanligen icke, i olikhet mot t. ex. fabriksarbetarnas,
innebure en permanent sysselsättning utan vore av mer eller
mindre intermittent natur. Detta vore möjligen riktigt, men genmälas kunde
från den sociala rättvisans synpunkt, att mångå arbeten, som vöre inbegripna
under 8-timmarslagen, också vore av intermittent beskaffenhet ävensom att
arbetstidsbegränsningen ej blott åsyftade arbetstagarnas skyddande mot överansträngning
utan även hade till ändamål, och detta såsom det icke minst
betydelsefulla, att tillförsäkra dem ett för skäligt tillgodoseende av familjeoch
samhällslivets krav m. m. tillfyllestgörande mått av ledighet.

Givetvis komme en utsträckning av arbetstidsbegränsningen till att även
avse butiksbiträdena att möta vissa svårigheter. Särskilt skulle detta antagligen
bliva fallet beträffande de helt små företagen, där bristande arbetskraft
omöjliggjorde anordnande av skiftarbete, samt en del företag å landsbygden,
i vilka tillämpades utsträckt tid för öppethållandet. Mångå av de
helt små affärerna sköttes emellertid helt eller väsentligen av innehavaren,
eventuellt med bistånd av familjens medlemmar, och även i de fall, där han
holle ett eller annat biträde, .torde ofta han eller någon hans familjemedlem
rycka in i fall av behov. Även lejd reservpersonal syntes ej sällan förekomma.
Eldigt konventionen skulle det för övrigt finnas åtskilliga möjligheter
till undantag. Bland annat kunde framhållas bestämmelsen i artikel 7: 1) c),
vilken syntes vara avsedd att möjliggöra undantagande från den lagstadgade
arbetstidsbegränsningen av såväl de minsta handelsföretagen, oberoende av
deras belägenhet, som även av handelsföretag i allmänhet i orter med gles
befolkning.

/lilläng till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 27 haft. (Nr 32.)

Delegationen
för det internationella

socialpolitiska
samarbetet.

18 31 2

Kungl. Majlis proposition nr 32.

Delegationen ansåge sålunda, att lagstadgad arbetstidsbegränsning borde
åvägabringas för butiksbiträdena. Då den övriga personalen i butikshandelsföretagen
i stor utsträckning redan vore underkastad dylik begränsning och
konventionens bestämmelser rörande begränsningens gestaltning kunde anses
måttfulla, skulle enligt delegationens mening vårt land i vad anginge
butikshandelsföretagen kunna ansluta sig till konventionen.

Av socialstyrelsens yttrande i ärendet framginge emellertid bland annat,
att man saknade tillförlitlig upplysning örn butiksbiträdenas nuvarande arbetstidsförbållanden,
sådana de gestaltade sig inom olika branscher oell orter.
Då man utan tillgång till sådan upplysning icke gärna kunde lagstifta i
ämnet, syntes, örn delegationens förut angivna mening skulle beaktas, i
första hand en utredning av berörda förhållanden böra företagas. Med hänsyn
till att i de mindre företagen jämväl övriga arbetstagare (lager- och
transportarbetare till mindre antal än fem) vore undantagna från arbetstidslagens
tillämpning, borde utredningen måhända även avse dessa arbetstagares
arbetstidsförhållanden.

Såge man därefter till — anför delegationen vidare — vilka slag av företag
ytterligare vore att inbegripa under uttrycket »handelsföretag» i konventionslorslagets
artikel 1: 1) a), syntes de väsentligen utgöras av grosshandels- och
agentur för stag, d. v. s. företag, vilkas personal väl huvudsakligen sysselsattes med
kontorsarbete. För den antagligtvis större delen av arbetstagarna i dylika
företag syntes den normala arbetstiden per dag icke uppnå den i konventionsförslagets
artikel 3 angivna begränsningen eller 8 timmar utan ofta stanna vid
7 timmar. Visserligen syntes ej sällan för här åsyftade personalgrupp förekomma
betydande övertidsarbete, mot vilket konventionsförslaget otvivelaktigt,
kanske särskilt genom bestämmelsen i artikel 7: 4) om 25 % lönetillägg
för dylikt arbete, skulle innebära ett verkningsfullt korrektiv. A andra sidan
syntes det icke kunna bestridas, att konventionens tillämpning på nu ifrågavarande
verksamhetsområde skulle kunna, trots den däremot riktade bestämmelsen
i artikel 10, leda till förlängning av den normala arbetstiden. Det
hade sålunda från arbetsgivarsidan framhållits, att om man genom konventionen
bleve tvungen att inskränka övertidsarbetet, det vore möjligt, att man funné
sig nödsakad söka ersättning därför genom utsträckning av tiden för det
ordinarie arbetet. Det uppgåves även, att på sina ställen i utlandet normeringen
av anställdas arbetstid till likhet med kroppsarbetarnas skulle för
de förra lia lett till oförmånliga resultat.

Från arbetsgivarsidan hade man starkt och enstämmigt reagerat mot
tanken på lagstadgad arbetstidsreglering för kontorsanställda. Bland skälen
för denna uppfattning förtjänade måhända nämnas, att de här åsyftade
arbetstagarna, som i regel stöde ledningen nära och utgjorde dess omedelbara
organ, borde ohindrade av lagstiftning kunna anlitas i den man
företagets drift, med hänsyn tagen till växlande förhållanden, så kunde kräva.

I betraktande av de talrika och långtgående undantagsbestämmelser, som
konventionen innehölle, syntes de å arbetsgivarhåll befarade olägenheterna
sannolikt vara i viss mån överdrivna, men även örn lagstadgad arbetstidsbegränsning
för de kontorsanställda skulle låta sig genomföra utan alltför
stora praktiska svårigheter för arbetsgivarna, syntes dock dessa svårigheter
tillika med det arbete och den kostnad, regleringens genomförande och
kontrollerande skulle medföra, knappast uppvägas av de, såsom förut framhållits,
tämligen osäkra sociala fördelarna.

Kungl. Majus proposition nr 32.

Anmärkas borde mahanda i detta sammanhang, att de arbetstagargrupper
inom grosshandels- och agenturföretagen som sysselsattes med kroppsarbete,
d. v. s. lager- och transportpersonalen, i de fall där de uppginge till minst
fem redan genom arbetstidslagen vore tillförsäkrade en mot den här ifrågavarande
likvärdig arbetstidsbegränsning.

Under »handelsföretag» inbegrepes enligt konventionsförslaget, ehuru
något oegentligt, jämväl post-, telegraf- oell telefonväsen. Dessa slag av verksamhet
vore visserligen, såsom bedrivna av staten, undantagna från arbetstidslagens
tillämpning, men vore arbetstiden inom dem, i väsentlig överensstämmelse
med nämnda lag, reglerad på administrativ väg. Med hänsyn
till dem skulle således ej föreligga något mera avsevärt hinder för Sveriges
biträdande av konventionen, men talade å andra sidan ej heller därför några
starkare praktiska skäl.

Yad slutligen anginge det i förevarande moment jämväl upptagna slag
av handel sverksamhet, som inginge såsom en gren i företag av annat slag, syntes
det tvivelaktigt, örn det kunde vara lämpligt att i avseende å arbetstidsbegränsningen
lösrycka det från huvudverksamheten. Erfarenheter från arbetstidslagens
tillämpning gåve stöd för sådan tvekan. Anmärkas kunde för
övrigt, att den här till synes komna tendensen till separatreglering, som
även komme till uttryck i sista stycket av artikel 1: 2), strede emot den till
enhetlig reglering syftande princip, som finge anses ligga till grund för
artikel 1: 1) c).

Under artikel 1: 1) b) inbegrepes allehanda slag av arbetsställen, där
personalen huvudsakligen sysselsattes med kontorsarbete och som icke
vöre att hänföra till liandelsverksamhet eller något sådant slag av verksamhet,
som omförmäldes i mom. 2) a)—c). Av sista stycket i mom. 1) och
Washingtonkonventionen angående begränsning av arbetstiden i industriella
företag framginge, att här ej heller åsyftades några arbetsställen inom industrien.
Inom den förevarande bestämmelsens något osäkra tillämpningsområde
syntes falla bl. a. en del med handelsföretagen i viss mån besläktade
affärsföretag, såsom banker och försäkringsbolag, annons- och reklamföretag,
skeppsmäkleri- och speditionsfirmor, företag för plats- och hyresförmedling
samt pantlåne- och varubelåningsföretag, statliga och kommunala myndigheter
och andra tjänsteorgan av olika slag, advokatkontor, patentbyråer,
sjuk- och pensionskassor, tidningsredaktioner samt byråer för maskinskrivnings-,
översättnings- och revisionsarbete. Yad förut anförts örn möjligheten
och behovet av anslutning till konventionen med hänsyn till grossliandelsocli
agenturföretagen syntes i stort sett och möjligen med ännu mera skäl
gälla beträffande bär ifrågavarande, brokiga grupp av verksamhetsgrenar.

Yad därefter anginge de i artikel l:l)c) åsyftade företagen av på samma gäng
handels- och industriell karaktär, syntes till denna grupp huvudsakligen vara
att hänföra en del mindre företag, vari varor såväl tillverkades eller reparerades
som försåldes. Exempel på dylika företag lämnade bagerier och konditorier
samt modist-, skomakeri-, damsömnads-, urmakeri- och paraplyaffärer.
Dessa företag erbjöde ofta svårigheter, när det gällde att avgöra, huruvida
eller i vilken mån de för industrien respektive för handeln avsedda reglerna
skulle tillämpas å dem. I de fall, då de olika slagen av verksamhet icke
lämpligen läte sig särskilja, torde man, såsom här syntes vara meningen, å
hela företaget böra tillämpa de bestämmelser, som vore avsedda för det huvudsakliga
eller mer betydande slaget av verksamhet. Förevarande bestämmelse
syntes således icke behöva anses lägga hinder i viigen för konventionens
biträdande.

Beträffande konventionens tillämpningsområde borde måhända slutligen även
framhållas, att bestämmelserna i artikel 1:2) innebure en viss utvidgning av

Kungl. Majus proposition nr 32.

nämnda område. Enligt detta moments sista stycke skulle nämligen under
konventionen inbegripas jämväl sådana avdelningar av de eljest från konventionens
tillämpning undantagna, i momentet uppräknade företagen, vilka, örn
de vore självständiga, skulle falla under konventionen, d. v. s. skulle höra
till några av de i mom. 1 angivna slag av verksamhet. Då dylika avdelningar,
örn de avsåge handelsverksamhet, redan enligt mom. 1 a) skulle vara
underkastade konventionen, syntes den genom mom. 2 åvägabragta utvidgningen
väsentligen hänföra sig till avdelningar nied sådant kontorsarbete, som
icke kunde räknas till handelsverksamhet. Vad delegationen vid mom. 1 a) anfört
beträffande det betänkliga i att på skilda avdelningar inom samma företag
tillämpa olika reglering av arbetstiden ägde giltighet jämväl i här förevarande
fall.

Med hänsyn till de resultat, vartill delegationen sålunda kommit vid sin
granskning av de grundläggande bestämmelserna rörande konventionens tilllämpning,
hade delegationen ansett sig sakna anledning att ingå på någon närmare
undersökning av konventionens övriga bestämmelser. De syntes, ehuru
konventionen knappast kunde anses väl avfattad, på det hela taget icke föranleda
några allvarligare betänkligheter mot en eventuell anslutning till densamma.

Såsom en sammanfattning av vad som anförts rörande möjligheten av
tillämpning i vårt land av konventionen angående reglering av arbetstiden
för affärs- och kontorsanställda å olika under densamma inbegripna slag av
verksamhet har delegationen ansett kunna sägas, att konventionen, med
hänsyn bland annat till sina många och vittgående undantagsbestämmelser,
i stort sett sannolikt skulle låta sig utan alltför stora svårigheter förverkliga.
Beträffande åter behovet eller önskvärdheten av en dylik åtgärd bleve
omdömet olika i avseende å de skilda slagen av verksamhet. Allenast i
fråga örn ett arbetsområde eller butiksbiträdenas hade delegationen ansett
arbetstidsförhållandena vara sådana, att tillämpning av konventionen skulle
vara av något egentligt behov påkallad. A ad övriga under konventionen
inbegripna verksamhetsområden anginge, syntes arbetstidsbegränsuingen
redan, i vissa fall tack vare arbetstidslagen, i allmänhet rätt väl motsvara
eller t. o. m. överträffa konventionens, men skulle otvivelaktigt ett genomförande
av konventionens bestämmelser å dessa verksamhetsområden, förutom
arbete och kostnader för lagstiftnings- och kontrollåtgärder, medföra
en del besvärande olägenheter.

Med hänsyn till vad sålunda anförts funne delegationen sig icke kunna
tillstyrka ratificering av konventionen för Sveriges del.

Mot detta beslut anmälde delegationens medlemmar, herrar von Sydow
och Wistrand, reservation under anförande av följande.

Ehuru de gillade den slutmening, vartill delegationen i sitt yttrande kom
mit beträffande frågan örn ratificering för Sveriges del av konventionen angående
reglering av arbetstiden för butiks- och kontorsanställda, kunde de
icke biträda vissa i yttrandet förekommande uttalanden.

Sålunda delade de icke delegationens uppfattning örn behovet av en lagstadgad
arbetstidsbegränsning för butiksbiträdena. Såsom vid upprepade
tillfällen framhållits, innebure dessa arbetstagares sysselsättning i regel ej

Kungl.''Maj:ts proposition nr 32.

(leii permanenta ansträngning, som ansetts motivera kroppsarbetarnas 8-timmarsdag.
Genom den s. k. butikstängningslagen bade för övrigt lagstiftaren,
örn än indirekt, redan åvägabragt en viss begränsning av butiksbiträdenas
arbetstid. Anmärkas kunde också, att lagen örn arbetstidens begränsning,
ehuru ej tillämplig på butiksbiträdenas arbete, genom den allmänna tendens
till arbetstidsförkortning, som den medfört, verkat och fortfarande torde
verka inskränkande på ifrågavarande arbetstagares arbetstid. En lagstadgad
begränsning därav till 8 timmar skulle däremot otvivelaktigt ej blott mota
stora svårigheter att genomföra, t. ex. för de helt små företagen och handelsbodarna
på landsbygden, utan även genom inskränkning av tiden för en del
butikers öppethållande förorsaka olägenheter för allmänheten. Med denna
mening i fråga örn lagstadgad begränsning av butiksbiträdenas arbetstid kunde
de givetvis ej heller biträda delegationens pakallande av en undersökning
av butiksbiträdenas arbetstidsförhållanden.

Delegationen hade i fråga örn flera arbetstagargrupper som lnbegrepes
under konventionen men ej under den svenska arbetstidslagen, tramnallit,
att konventionens tillämpning å deni ej skulle behöva medföra några större
svårigheter. Enligt von Sydows och Wisteruds mening vilade denna delegationens
uppfattning på ett underskattande av de olägenheter, som lagstadgad
reglering av arbetstidsförhållandena alltid mäste framkalla på näringslivets
områden.

Mot delegationens beslut anmäldes reservation jämväl av medlemmarna
Johansson och Bergman, vilka anförde följande.

Delegationen hade i sitt yttrande efter en bärande motivering uttalat sig
till förmån för den stora butiksbiträdeskårens inbegripande under den lagstadgade
arbetstidsbegränsningen. Vidare hade delegationen påvisat, att avsevärda
grupper av de arbetstagare, som inbegrepes under konventionel],
redan åtnjöte dylik arbetstidsbegränsning tack vare arbetstidslagen. Vad de
övriga i konventionen åsyftade arbetstagarna anginge, hade delegationen yttrat,
att en tillämpning av konventionen icke skulle medföra några större praktiska
svårigheter men att olägenheterna med lagstiftning och kontroll m. m.
ej skulle uppvägas av de något osäkra sociala fördelarna Enligt Johanssons
och Bergmans mening hade delegationen, med tillbörligt beaktande av
de förpliktelser till samarbete, som medlemskapet i internationella arbetsorganisationen
ålade, bort komma till en annan konklusion och förorda konventionens
ratificering.

Vad angår rekommendationerna angående reglering av arbetstiden i hotell,
restauranger och liknande företag, angående reglering av arbetstiden vid teatrar
oell andra förlustelseställen, samt angående reglering av arbetstiden i företag för
behandling eller värd av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka innehålla
de avgivna yttrandena i huvudsak följande.

Socialstyrelsen har anfört:

Vårt land hade redan i avsevärd mån vidtagit de åtgärder, som rekommendationerna
åsyftade. Sålunda hade nyligen inom socialstyrelsen slutförts
en på uppdrag av Kungl. Majit företagen undersökning av arbetstidslorhällandena
inom det verksamhetsområde, som den första av ifrågavarande rekommendationer
avsåge, eller hotell, restauranger och liknande företag. Besil Itatet
av denna undersökning hade preliminärt publicerats, och komme en
definitiv redogörelse därför att utgivas inom kort. Anmärkas bolde niahanda,
att av personalen vid berörda företag de befattningshavare vore under -

Rekommendationerna

angående
reglering av
arbetstiden
vid vissa
företag.

Kungl. Majus proposition nr 32.

kastade lagen örn arbetstidens begränsning, som ej vore anställda för allmänhetens
direkta betjänande.

I fråga örn rekommendationen angående reglering av arbetstiden i företag
^ 1 behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka
hade medicinalstyrelsen i samråd med socialstyrelsen enligt uppdrag av
Kungl, Majit den 3 juli 1930 påbörjat en undersökning rörande arbetstiden
vid olika slag av anstalter för vård av kroppssjuka. För att tillgodose rekommendationens
krav skulle denna undersökning kompletteras med upplysningar
örn arbetstiden för personalen vid hospital, fattigvårds- och alkoholistanstalter
samt vårdhem av skilda slag. En dylik kompletterande undersökning
syntes icke sakna skäl för sig, då här åsyftade anstalter, liksom
vårdanstalter över huvud taget, vore undantagna från arbetstidslagen och
det syntes kunna befaras, att inom dem på sina håll förekomme en betänkligt
lång arbetstid.

Vad slutligen anginge rekommendationen angående reglering av arbetstiden
vid teatrar och andra förlustelseställen vore till en början att framhålla,
att det syntes något osäkert, huruvida den tillämnade regleringen oell
sålunda även undersökningen på området skulle avse jämväl de uppträdande
artisterna. Skulle även artistpersonalen medtagas, syntes arbetstidsförhållandena
inom förevarande verksamhetsgren ställa sig mycket växlande och
detta ej blott med hänsyn till olika företag utan jämväl för olika arbetstagare
inom samma företag ävensom för samma företag vid skilda tider. Yad
åter anginge den grupp av personalen vid ifrågavarande företag, vilken utgjordes
av arbetare, vore densamma i regel underkastad lagen örn arbetstidens
begränsning. Ehuru det sålunda möjligen kunde synas tveksamt,
huruvida en för här ifrågavarande arbetstagargrupp gemensam reglering av
arbetstiden lämpligen skulle kunna åvägabringas, syntes det få anses önskvärt,
att Sverige efterkomme rekommendationen, d. v. s. tillmötesginge den
hemställan örn utredning och rapportering, som rekommendationen innebure.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet bär i sitt yttrande
anslutit sig till socialstyrelsens uppfattning, att vårt land borde söka att
efterkomma de hemställanden, som rekommendationerna innebure, och vidare
anfört följande.

Beträffande de två rekommendationerna angående reglering av arbetstiden
i hotell, restauranger och liknande företag, respektive i företag för behandling
eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka, syntes sålunda
åtgärder böra vidtagas till erforderlig komplettering av de upplysningar,
som redan förefunnes eller tack vare igångsatta utredningar kunde förväntas
bliva tillgängliga. Vidkommande därefter den tredje rekommendationen,
angående reglering av arbetstiden vid teatrar och andra förlustelseställen’
borde samtliga de därunder inbegripna slagen av verksamhet göras till
föremål för en utredning rörande arbetstidsförhållandena. I betraktande
a7 svårigheter, sistberörda utredning med hänsyn till utredningsmaterialets
mångskiftande beskaffenhet antagligen skulle medföra, och den tvekan
man, såsom socialstyrelsen framhölle, med skäl kunde hysa örn möjligheten
att på detta område få till stånd en gemensam arbetstidsbegränsning, skulle
det emellertid mahanda vara motiverat att låta denna utredning få en i viss
män summarisk karaktär.

Mot detta yttrande anmälde två av delegationens medlemmar, herrar
on Sydow och Wistrand, reservation, under framhållande att de med hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

syn till de olägenheter, som lagstadgad reglering av arbetstidsförhållandena
måste framkalla på näringslivets områden, ej kunde biträda delegationens
.åsikt örn önskvärdheten av kompletterande utredningar till efterkommande
uv de hemställanden, som innehölles i rekommendationen angående reglering
av arbetstiden i hotell, restauranger och liknande foretag. Annu mindre
skäl ansåge de föreligga för att med hänsyn till rekommendationen angående
reglering av arbetstiden vid teatrar och andra förlustelseställen upptaga en
utredning av arbetstidsförhållandena på ett helt nytt och antagligen siåibehandlat
verksamhetsområde.

Den föregående redogörelsen har utvisat, att såväl svenska regeringen
som också de hörda myndigheterna vid behandlingen av denna fråga
allmänt ställt sig tveksamma till lämpligheten av införande av lagstadgad
arbetstidsreglering för de personalkategorier, om vilka här är fråga, En
-dylik tveksamhet synes också naturlig, då det här gäller arbetstidsreglering folén
personal, vars arbete i allmänhet får anses vara av mindre ansträngande och
riskfylld beskaffenhet än det för kroppsarbetarna vanliga och som därjämte
inom stora områden genom praxis eller avtal fått sin arbetstid bestämd pa
ett för dem förmånligare sätt, än som skulle behöva följa av anslutning till
konventionen. Givetvis måste man i princip ansluta sig till den uppfattningen,
att reglering av arbetstiden för ifrågavarande personalgrupper bör ske,
F den män så erfordras till förhindrande av missförhållanden i avseende
å arbetstiden. Därvid kan emellertid klarhet knappast sägas ännu finnas
därom, i vad män sådana olägenheter i praktiken förekomma, som motivera
en lagstiftning i ämnet, och i varje fall kan icke nu avgöras, om dylik lagstiftning
bör erhålla den utsträckning, som avses i konventionsförslaget. Under den
förberedande behandlingen av ärendet har även på sina håll hänvisats till
att frågan lämpligen bör få sin lösning genom frivilliga överenskommelser
mellan arbetsgivare och arbetare. Det lärer ock vara anledning förvänta,
att den redan på många håll utan lagstiftning genomförda arbetstidsregleringen
alltjämt skall kunna utvidgas till nya områden.

Redan av sålunda anförda skäl har jag kommit till den uppfattningen,
att en ratifikation av konventionen för Sveriges del icke gärna för närvarande
bör äga rum. Härtill kommer, att konventionen — såsom också påvisats
i de avgivna yttrandena — på ett flertal punkter innehåller bestämmelser,
vilka vad angår arbetstidsregleringen för industriarbetare icke för
närvarande ansetts kunna införas i vårt land och vilka på här ifrågavarande
område måste möta än större betänkligheter; jag syftar här bland
annat på regleringen av rätten till övertidsarbete och ersättningen därför.

Det må i detta sammanhang ånyo erinras, att under behandlingen av konventionsförslaget
inom den internationella arbetsorganisationen fran svensk
sida i vissa punkter påyrkades modifikationer, vilka framhöllos såsom nitra
nog nödvändiga villkor för ratifikation från svensk sida, men att endast i
mindre utsträckning ändringar gjordes i enlighet med de svenska yrkandena.

Revision av
internationella
arbets
organisationens
kon
ventioner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Väll jag sålanda anfört innebär emellertid icke, att jag skalle mena, att
förevarande fråga skall lämnas åsido. Tvärtom delar jag den av socialstyrelsen
oell delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet
uttalade meningen, att förevarande konventionsförslag och de till detsamma
anslutna rekommendationerna böra utgöra en ytterligare anledning att påskynda
oell komplettera de utredningar, som redan verkställts eller pågå
beträffande arbetstiden för sådana personalkategorier, som innefattas under
konventionsförslaget eller rekommendationerna. Jag syftar härvid närmast
på butikspersonalen, för vars del, för vårt lands vidkommande, behovet av
arbetstidsreglering synes vara störst, men anser därjämte särskilt angeläget,
att verkställda utredningar rörande arbetstiden på sjukhusen i olika hänseenden
fullständigas. Det är därför min avsikt att vid senare tillfälle föreslå
vidtagande av sådana åtgärder, som kunna erfordras för åstadkommande av
nödig ytterligare utredning även rörande andra personalgrupper. När sådan
utredning föreligger, torde frågan örn arbetstidsreglering på hithörande omlåden
böra upptagas till förnyat övervägande. Därvid bör givetvis, i den mån
lagstiftning tinnes lämplig och nödig, de i konventionsförslaget fastslagna
principerna följas, sa långt sadant utan olägenhet låter sig göra.

\id behandling den 21 november 1930 av fråga rörande inhämtande av
lagrådets yttrande över förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen
den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd hade jag anledning att i olika
sammanhang beröra frågan örn revision av de av intrenationella arbetskonferensen
antagna konventionerna. Jag erinrade därvid även örn att från
svenska regeringens sida yrkande framställts örn revision av vissa av nämnda
konventioner och anförde, att jag i annat sammanhang torde få tillfälle att
återkomma med en närmare redogörelse för revisionsfrågans behandling hos
arbetsorganisationen och svenska regeringens ställning till denna behandling.
Det torde vara lämpligt, att den sålunda avsedda redogörelsen frarnlägges
i samband med behandlingen av de nya konventionsförslag, varom
har ar fråga, och jag anhåller därför att nu få övergå till att lämna en översikt
i dessa hiinseenden.

I samtliga av internationella arbetskonferensen antagna konventioner förekommer
en bestämmelse, enligt vilken internationella arbetsbyråns styrelse
med viss tidsintervall, i allmänhet en gång vart tionde år, skall tillställa
konferensen en rapport rörande respektive konventions tillämpning samt
taga under övervägande, huruvida på konferensens dagordning bör upptagas
frågan örn total eller partiell revision av konventionen. Dessa bestämmelser
hava i gällande arbetsordning närmare utformats på följande sätt.
Inom internationella arbetsbyrån uppi’ättas en preliminär rapport angående
lagstiftningen och praxis beträffande viss konvention i de stater, som ratificerat
densamma, ävensom rörande lagstiftningen och tillämpningen därav
i motsvarande ämne i sådana stater, som icke ratificerat konventionen.
Arbetsbyråns styrelse har därefter att fastställa rapportens lydelse, därvid
styrelsen tillika skall undersöka, huruvida det finnes anledning att förbereda

Kungl. Majus proposition nr 32.

upptagande av frågan om revision av konventionen eller modifikation av
densamma på konferensens dagordning. Örn styrelsen finner, att sa icke
är fallet, framlägges den fastställda rapporten för konferensen. Örn däremot
styrelsen skulle anse, att det finnes anledning att överväga revision
helt eller delvis skall arbetsbyrån sända rapporten till samtliga medlemsstaters
regeringar och efter anvisningar från styrelsen tillspörja dem om
deras mening i revisionsfrågan och därvid tillkännagiva de punkter, som vid
den förberedande behandlingen särskilt tilldragit sig styrelsens uppmärksamhet.
Efter viss tidsintervall skall styrelsen sedan behandla de svar, som ingått
från regeringarna, och då fastställa den slutliga lydelsen av den rapport,
som skall föreläggas konferensen. Därvid bestämmer styrelsen slutligt, vilken
eller vilka frågor rörande revision, som skola upptagas på konferensens
dagordning. Konferensen är därefter bunden av detta styrelsens beslut, så
att densamma icke kan besluta örn revision i andra än sålunda förelagda
frågor, dock att konferensen kan besluta, att vid ett följande sammanträde
upptaga även andra revisionsfrågor beträffande konventionen.

I överensstämmelse med dessa föreskrifter utsände internationella arbetsbyrån
en rapport rörande tillämpningen av de konventioner, beträffande
vilka revisionsfrågan borde bliva föremål för behandling under år 1930.
Dessa voro dels konventionerna angående arbetstiden i industriella företag,
arbetslösheten, kvinnors användande till arbete före och efter barnsbörd,
kvinnors nattarbete inom industrien, minimiålder för barn i industriella företag
samt barns nattarbete inom industrien, samtliga dessa beslutade vid konferensens
första sammanträde i Washington år 1919, och dels konventioner angående
minimiålder för barn i arbete till sjöss, ersättning för arbetslöshet
till följd av fartygs förlisning samt sjömäns anställningsförhållanden, sistnämnda
tre konventioner antagna vid sammanträde år 1920 i Genua. Beträffande
innehållet i dessa konventioner får jag hänvisa till propositionen
nr 361 år 1921, varigenom riksdagens yttrande inhämtades däröver, samt till de
av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet utarbetade
redogörelserna (»Internationella arbetsorganisationen del II»).

På inbjudan av svenska regeringen hölls därefter i april 1930 ett nordiskt
expertmöte för behandling bland annat av dessa revisionsfrågor. Det ansågs
bland annat vara av betydelse, att, eftersom svenska regeringen för närvarande
är den enda av de nordiska ländernas regeringar, som är direkt representerad
i arbetsbyråns styrelse, den svenske regeringsrepresentanten
skulle erhålla kännedom om den uppfattning, som man inom de övriga länderna
hyste i dessa frågor.

Revisionsfrågan förekom därefter till behandling för första gången vid
sammanträde av internationella arbetsbyråns styrelse i Paris i april 1930.
Den svenske regeringsrepresentanten framställde därvid förslag, att beträffande
samtliga vid sammanträdet i Washington antagna konventioner utom
den angående arbetslösheten frågan örn revision icke måtte utan vidare avföras
utan upptagas till förberedande behandling. Sedan den svenske representanten
ställt i utsikt, att regeringen skulle i ett memorandum närmare

Kungl. Majus proposition nr 32.

utveckla sin syn på frågan, uppsköts ärendets vidare behandling till nytt
sammanträde i juni 1930.

Med skrivelse den 16 maj 1930 överlämnades därefter till arbetsbyråns
direktör en i anledning av vad sålunda förekommit upprättad promemoria
rörande svenska regeringens ställning till frågan örn revision av ifrågavarande
konventioner. I denna promemoria anfördes rörande revisionsfrågan i allmänhet
i huvudsak följande synpunkter.

Fullgörandet av den uppgift, som enligt Versaillestraktaten ålåge den
internationella arbetsorganisationen, nämligen att söka åstadkomma en enhetlig
internationell reglering av arbetsvillkoren, måste nödvändigt möta
stora svårigheter till följd av de skiljaktigheter, som funnes mellan de olika
länderna i fråga om existensvillkor och arbetsförhållanden liksom beträffande
lagstiftnings- och förvaltningsprinciper. Fredstraktaten erkände också uttryckligen,
att det måste bliva svårt att omedelbart uppnå en fullkomlig
enhetlighet i fråga örn arbetsvillkoren. Redan av dessa skäl förefölle det
önskvärt, att den internationella regleringen av ifrågavarande förhållanden
tid efter annan kunde jämka sina bestämmelser efter då föreliggande förhållanden.
Behovet av en dylik möjlighet framträdde ännu tydligare med
hänsyn till att såväl de sociala som de tekniska arbetsvillkoren befunne
sig i en ständig utveckling. I samma män som de regler, vilka erhållit
internationell stadfästelse, vore detaljerade, i samma mån löpte dessa bestämmelser
risken att bliva föråldrade och stå i vägen för en önskvärd utveckling.

Redan på sålunda anförda grunder vore de bestämmelser rörande revision,
som intagits i arbetsorganisationens konventioner, enligt svenska regeringens
uppfattning icke blott väl motiverade utan rent av nödvändiga. Även andra
omständigheter talade till förmån för en periodisk revision av konventionerna.
Det arbete, som påginge inom arbetsorganisationen i syfte att åstadkomma
en internationell social lagstiftning, utgjorde väsentligen en nyhet.
Beträffande många av de frågor, varmed organisationen särskilt under de
första åren sysselsatt sig, hade man till följd därav icke haft tillräcklig
erfarenhet rörande lagstiftningens inflytande på de praktiska förhållandena
i olika länder. Möjligen hade man också till en början hyst alltför stora
förhoppningar, att man skulle lyckas att reglera arbetsvillkoren genom
konventionerna på ett lika detaljerat sätt, som vore möjligt genom den
nationella lagstiftningen.

Som erfarenheten visat, hade följden därav blivit den olägenheten, att
även länder, vilkas lagstiftning, sedd ur social synpunkt och med hänsyn
till effektiviteten i det arbetarna lämnade skyddet, stöde på samma nivå
som en konvention, antagen av arbetsorganisationen, till följd av konventionstexteus
stela avfattning på en viss punkt eller till följd av speciella, nationella
förhållanden förhindrats att ratificera konventionen och därigenom bidraga
till den internationella utvecklingen på arbetslagstiftningens område. Utan
att här ingå på den ofta diskuterade frågan, huruvida i vissa fall s. k. principkonventioner
borde äga företräde, måste man beklaga de hinder, som sålunda
uppstått för ratifikationsarbetet. De, som gärna skulle se, att detta
arbete fortginge i snabbare takt, hade därför hyst den förhoppningen, att
tillämpningen av revisionsbestämmelsen i konventionerna skulle leda till att
dylika ur principiell synpunkt föga betydelsefulla hinder skulle undanröjas.
Att ernå en mera allmän ratifikation av konventionerna hade ansetts vara
av betydligt större vikt än den olägenhet, som en revision skulle kunna
medföra.

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

Man hade därför — hette det vidare i omförmälda promemoria — tidigare
hyst den förhoppningen, att vid utgången av den tidsperiod, inom vilken
revisionsfrågan borde upptagas till behandling, alla stater skulle erhålla
uppmaning att lämna redogörelse för sina erfarenheter och sina önskemål
rörande var och en av konventionerna och att internationella arbetsbyrån,
först efter det så skett, skulle utarbeta den rapport rörande konventionernas
tillämpning, varom bestämmelser meddelats. Visserligen hade nya bestämmelser
antagits rörande proceduren för behandling av revisionsfrågor hos
arbetsbyråns styrelse och internationella arbetskonferensen. Denna omständighet
borde dock i det nu behandlade fallet icke anses innebära, att genom
ett beslut av styrelsen revisionsfrågan skulle redan på ett förberedande
stadium praktiskt sett uteslutas från konferensens dagordning, utan att alla
regeringar haft tillfälle att taga ståndpunkt till denna fråga, innan rådet definitivt
fattade sitt beslut. Den svenska regeringen trodde sig därför i överensstämmelse
med den sålunda uttalade uppfattningen böra hemställa örn
att förberedande behandling av revisionsfrågan måtte påbörjas. Styrelsen
borde alltså påkalla regeringarnas uppmärksamhet beträffande vissa punkter,
rörande vilka revision kunde ifrågasättas. Svenska regeringen, som länge hyst
förhoppning örn att revisionsförfarandets tillämpning skulle bereda Sverige
tillfälle att i större omfattning än hittills ansluta sig till konventionerna
och på ett kraftigare sätt giva sitt stöd åt internationella arbetsbyråns. arbete,
och som för övrigt fått denna väg sig anvisad linder den diskussion,
som ägt rum med arbetsbyrån rörande icke ratificerade konventioner, hade
också velat redan nu angiva de väsentliga hinder, som mött för Sveriges
anslutning till vissa av konventionerna vid de grundliga överväganden, som
ratifikationsfrågan i förekommande fall underkastats.

Efter angivande av de fem konventioner, beträffande vilka revisionsyrkande
sålunda framställdes, heter det vidare i promemorian på följande sätt.

Anledningen till att svenska regeringen föreslagit påbörjande av revisionsförfarandet
vore framför allt principiella skäl och icke en förhoppning omoch
ännu mindre en avsikt att begära, att konventionerna skulle till alla
delar jämkas så, att de komme i överensstämmelse med den svenska lagstiftningen.
Denna innehölle, förutom sådana skiljaktigheter, som torde kunna
undanröjas vid ett revisionsförfarande, vissa avvikande bestämmelser, som
de lagstiftande myndigheterna av olika skäl sannolikt icke skulle vilja
ändra.

Men eftersom det för närvarande endast vore fråga om huruvida man
borde fästa regeringarnas uppmärksamhet på vissa punkter, där revision
skulle vara önskvärd, hade svenska regeringen trott sig böra föreslå övervägande
av revision även beträffande vissa särskilda bestämmelser, nämligen
sådana, som syntes vara av intresse ur internationell synpunkt. Enär man
för närvarande befunne sig på ett rent förberedande stadium av frågans
behandling, syntes det knappast vara anledning att alltför mycket begränsa
de frågor, på vilka man fäste regeringarnas uppmärksamhet. Svenska regeringen
utginge för övrigt självklart därifrån, att motsvarande revisionskrav
kunde framställas från andra länder. Ett positivt beslut beträffande en viss
punkt skulle icke i någon mån föregripa frågans behandling av styrelsen,
när det, sedan regeringarnas uppfattning i frågan inhämtats, eventuellt
bleve fråga om att fastställa de punkt.t, som borde uppföras på konferensens
dagordning, örn i promemorian alltså föresloges några modifikationer i
konventionerna eller uppmärksamheten fästes på vissa därmed sammanhängande
punkter, så vore det å ena sidan tydligt, att nian icke därigenom

Kungl. Majus proposition nr 32.

velat angiva den ståndpunkt, vid vilken svenska regeringen kunde önska
binda sig efter att hava erhållit kännedom örn de synpunkter, som anförts
från andra regeringar, liksom det också å andra sidan vore klart, att man
icke avsett att inskränka svenska regeringens yttrandefrihet efter mottagandet
av de rapporter, som kunde komma att överlämnas från internationella
arbetsbyrån.

Rörande de beträffande de särskilda konventionerna från svensk sida
förberedelsevis framlagda revisionskraven torde jag, i den mån de nu äro av
intresse och icke i det följande omnämnas, kunna hänvisa till statsrådsprotokollet
i arbetarskyddsfrågan den 29 november 1930.

Svenska regeringens nu i korthet återgivna promemoria delgavs samtliga
medlemmar av internationella arbetsbyråns styrelse tillika med en rapport
från byrån.

Då revisionsfrågan upptogs till behandling vid styrelsens junisammanträde,
visade det sig föreligga en ganska allmän obenägenhet att närmare
ingå på revisionsfrågornas behandling. Visserligen erkändes från olika håll,
att konventionernas avfattning blivit sådan, att jämkningar däri vore befogade,
liksom även att det vore angeläget att undanröja sådana alltför specialiserade
bestämmelser, som förhindrade ratifikation utan att vara av någon
väsentlig betydelse. Motståndet mot revisionen föreföll emellertid att
framför allt grunda sig på allmänt politiska skäl, detta särskilt vad angick
konventionen angående den s. k. 8-timmarsdagen. Från debatten må anmärkas,
att den finske adjungerade ledamoten understödde den svenska
principståndpunkten.

Beträffande en av de konventioner, som omnämndes i den svenska promemorian,
beslöt emellertid arbetsbyråns styrelse att till förberedande behandling
upptaga revisionsfrågan, nämligen konventionen angående kvinnors nattarbete.
De punkter i denna konvention, vilka svenska regeringen velat
bringa under diskussion, voro dels huruvida med bibehållande av bestämmelsen
örn minst 11 timmars oavbruten nattvila den tid, under vilken
kvinnoarbete icke under några förhållanden linge förekomma, borde reduceras
från 10 e. m.—5 f. m. till 11 e. m.—4 f. m., dels huruvida möjligheten att
medge tillfälliga dispenser skulle kunna något utvidgas. Arbetsbyråns styrelses
beslut rörande denna konvention innebar nu, att medlemsstaternas
regeringar skulle delgivas en av arbetsbyrån utarbetad redogörelse för lagstiftning
och praxis i fråga örn konventionens genomförande och att deras yttranden
skulle inhämtas i revisionsfrågan ävensom deras uppmärksamhet fästas
vid de punkter, som styrelsen ansett särskilt värda att beaktas. Dessa punkter
voro följande, nämligen dels, i anledning av yrkandet i svenska regeringens
promemoria, frågan örn den tidsintervall, som den fastställda vilotiden
av 11 timmar alltid måste innefatta, skulle kunna förläggas mellan
andra klockslag än de nu i konventionen angivna, och dels, i anledning
av yrkande från engelska regeringens representant, frågan örn åtskillnad mellan
arbeterskor och övervakande kvinnlig personal. Sedermera har arbetsbyråns
direktör med skrivelse den 18 augusti 1930 underställt revisions!?»-

Kungl. Majds proposition nr 32.

gan regeringarnas prövning oell därvid i överensstämmelse med arbetsordningen
påpekat nyssberörda båda punkter. Vid skrivelsen från arbetsbyråns
direktör bär bland annat fogats den svenska regeringens promemoria
i hithörande del.

Med skrivelse den 13 december 1930 har svenska regeringen efter inhämtande
av yttrande från delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet — som berett arbetsgivare- och arbetarorganisationer m. fl. tillfälle
att uttala, sig i frågan och i ärendet verkställt kompletterande utredning
— å sistnämnda skrivelse avgivit svar av i huvudsak följande innebörd.

Regeringen hade efter tagen del av det nu föreliggande utredningsmaterialet
blivit än ytterligare befäst i sin uppfattning örn önskvärdheten
av att i konventionen vidtoges de ändringar, vilka påkallats i regeringens
promemoria, och vilka avsåge dels den punkt, som upptagits av arbetsbyrans
styrelse dels ock frågan örn möjlighet för vederbörande myndigheter att
jämväl i andra trängande fall än de fåtaliga, som konventionen forutsage, i
nödig män lämna medgivande till tillfälliga kortvariga undantag. Med hänsyn
till att de elva timmarnas ledighet skulle upprätthållas torde den toreslagna
förkortningen av tiden för absolut förbud för nattarbete icke kunna
anses innebära någon nämnvärd försämring i socialt avseende. I vissa tall
skulle den till och med, såsom de verkställda utredningarna visat, tydligtvis
vara till fördel med hänsyn till arbeterskornas arbets- och levnadsförhållanden.
Möjligen skulle det emellertid vara lämpligt att föreskriva särskilt medgivande
av vederbörande myndighet till kvinnornas sysselsättande under nu åsyftade
tider d v s kl 10—11 e. m. och 4—5 f. m. Jämväl den andra från regeringens''sida
påkallade ändringen kunde anses väl försvarbar från social synpunkt
och skulle under närmare angivna förhållanden kunna bliva tili direkt
fördel för arbeterskor^. Det kunde emellertid ifrågasättas, att dispensmöjligheten
ganska snävt begränsades, exempelvis, såsom i regeringens
promemoria föreslagits, till 20 dagar örn året för varje arbetare. Vad anninge
den från engelskt håll väckta frågan, ansåge svenska regeringen— sorn
med tillfredsställelse skulle se, att frågan, örn revision av ifrågavarande konvention
även i andra än nu nämnda avseenden upptoges till övervägande
att denna fråga även för Sveriges del ägde intresse.

Vid sammanträde den 28 januari 1931 skall arbetsbyråns styrelse taga
definitiv ståndpunkt till frågan huruvida revision av en eller annan punkt i
konventionen angående kvinnors nattarbete skall upptagas på dagordningen
för årets sammanträde med internationella arbetskonferensen.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört rörande de år 1930
antagna konventionsförslagen och rekommendationerna, får jag hemställa,

att Kungl. Majit måtte till riksdagen avlåta proposition med
anhållan örn riksdagens yttrande angående omformalda, av den
internationella arbetsorganisationens konferens vid dess fjortonde
sammanträde i Genéve år 1930 antagna konventionsförslag och
rekommendationer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
B. Spångberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Originaltexterna.

Bilaga A.

Projet de convention eoncernant
le travail forcé ou obligatoire.

La Conférence générale de 1’Organisation
internationale du Travad de la
Société des Nations,

Convoquée a Genéve par le
Conseil (^administration du Bureau
international du Travad, et
s’y étant réunie le 10 judi 1930
en sa quatorziéme session,

Apres avoir décidé d’adopter
diverses propositions relatives au
travail forcé ou obligatoire, question
comprise dans le premier
point de l’ordre du jour de la
session, et

Apres avoir décidé que ees
propositions prendraient la forme
d’un projet de convention internationale,

adopte, ce vingt-huitiéme jour de
juin mil neuf cent trente, le projet
de convention ci-aprés ä ratifier par
les Membres de 1’Organisation internationale
du Travad conformément
aux dispositions de la Partie XIII du
Traité de Versailles et des Parties
correspondantes des autres Traités de
Paix:

Artide 1.

Tont Membre de I Organisation internationale
du Travad qui ratifie la
présente convention s’engage a supprimer
1''emploi du travail forcé ou
obligatoire sous toutes ses formes
dans le plus bref délai possible.

En vile de Gette suppression totale,
le travad forcé ou obligatoire pourra
étre employé, pendant la période transitoire,
uniquement poul- des fins publiques
et a titre exceptionnel, dans
les condition et avec les garanties
stipulées par les artides qui suivent.

A 1’expiration el un délai de cinq
ans å partir de !entrée en vigueur de

Dratt convention concerning forced
or conipulsory labour.

The General Conference of ilie International
Labour Organisation of
tile League of Nations,

Having been convened at Geneva
by tile Governing Body of
tile International Labour Office,
and having niet in its Fourteenth
Session on 10''June 1930, aud
Having decided upon tile adoption
of certain proposals with
regard to forced or compulsory
labour, which is ineluded in the
first item of the Agenda of the
Session, and

Having determined that these
proposals shall take the form of
a dratt international convention,

adopts, tilis twenty-eighth day of June
of the year one thousand nine hundred
and thirty, the following Dratt Convention
for ratification by the Members
of the International Labour
Organisation, in accordance with the
provisions of Part XIII of the Treaty
of Versailles and of the corresponding
Parts of the otlier Treaties of
Peace:

Artide 1.

Each Member of the International
Labour Organisation which ratifies
tilis Convention undertakes to suppress
the lise of forced or compulsory
labour in all its forms witliin the sliortest
possible period.

With a view to tilis complete suppression,
recourse to forced or cqmpulsory
labour may be liad, during
tile transitional period, for public
purposes only and as an exceptional
measure, subject to the condition
and guarantees hereinafter provided.

At Ilie expiration of a period of
five years after the Görning mto forcé

Kungl. Majus proposition nr 32.

la présente convention et a 1’occasion
du rapport prévu ä 1’article 31 ei-dessous,
le Conseil d administration du
Bureau international du Travad examinera
la possibilité de supprimer
sans nouveau délai le travail forcé ou
obligatoire sous toutes ses tonnes et
décidera s’il y a lieu d’inscrire Gette
question ;t Nordre du jour de la Conférence.

Artide 2.

Aux fins de la présente convention,
le terme «travail forcé ou obligatoire»
désignera tout travail ou service exigé
d’un individu sous la menace d une
peine quelconque et pour lequel ledit
individu lie s est pas offert de plein gré.

Toutefois, le terme »travail forcé
ou obligatoire» ne comprendra pas,
aux fins de la présente convention:

a) tout travail ou service exigé en
vertu des lois sur le service militaire
obligatoire et affecté ä des travaux
dun caractére purement militaire;

b) tout travail ou service faisant
partie des obligations civiques normales
des citoyens d’un pays se gouvernant
pleinement lui-méme;

c) tont travail ou service exigé d’un
individu comme conséquence d’une
condamnation prononcée par une décision
judiciaire, ä la condition que
ce travail ou service soit exécuté sous
la surveillance et le contröle des autorités
publiques et que ledit individu
ne soit pas concédé ou mis a la disposition
de particuliers, compagnies
ou personnes morales privées;

d) tout travail ou service exigé
dans les cas de forne majeure, c’estå-dire
dans les cas de guerre, de
sinistres ou menaces de sinistres tels
qu’incendies, inondations, famines,
tremblements de terré, épidémies et
épizooties violentes, invasions d’animaux,
d’insectes ou de parasites végétaux
nuisibles, et en général toutes
circonstances mettant en danger ou
risquant de mettre en danger la vie
ou les conditions normales d’existence
de 1’ensemble ou d’une partie de la
population;

of tilis Convention, and when the Governing
Body of the International Labour
Office prepares the report provided
for in Article 31 below, tile
said Governing Body skall consider
tile possibility of the suppression of
forced or compulsory labom- in all its
forms without a furtlier transitional
period and the desirability of placing
tilis question on the Agenda of the
Conference.

Artide 2.

For the purposes of tilis Convention
the term »forced or compulsory
labour» skall mean all work or service
winell is exacted from any person under
the menace of any penalty and for
which the said person kas not offered
liimself voluntarily.

Nevertheless, for the purposes of
tilis Convention, the term »forced or
compulsory labour» skall not molinie:

(a) any work or service exacted in
virtue of compulsory military service
laws for work of a purely military
character;

(b) any work or service which forms
part of the normal civic obligations
of the citizens of a fully self-governing
country;

(c) any wrork or service exacted
from any person as a consequence of
a conviction in a court of law, provided
that the said work or service is
carried out under the supervision and
control of a public authority and that
the said person is not hired to or
placed at the disposal of private individuals,
companies or associations;

(d) any work or service exacted in
cases of emergency, that is to say,
in the event of war or of a calamity
or tlireatened calamity, suell as färe,
flood, tamine, earthquake, violent epidemie
or epizootic diseases, invasion
by animal, insect or vegetable pests,
and in general any circumstance that
would endanger the existence or the
well-being of the wimle or part of the
population;

Kungl. Majda proposition nr 32.

e) les ménus travaux de village,
c’est-ä-dire les travaux exécutés dans
l’intérét direct de la collectivité palles
membres de celle-ci, travaux qui,
de ce chef, peuvent étre considérés
comme des obligations civiques normales
incombant aux membres de la
collectivité, ä condition que la population
elle-méme ou ses représentants
directs aient le droit de se prononcer
sur le bien-fondé de ees travaux.

Artide 3.

Aux fins de la présente convention,
le terme «autorités compétentes» designera
soit les autorités métropolitaines,
soit les autorités centrales supérieures
du territoire intéressé.

Artide 4.

Les autorités compétentes ne devront
pas imposer ou laisser imposer
le travad forcé ou obligatoire au profit
de partieuliers, de compagnies ou
de personnes morales privées.

Si une telle forme de travad forcé
ou obligatoire au profit de partieuliers,
de compagnies ou de personnes
morales privées existe a la date a
laquelle la ratification de la présente
convention par un Membre est enregistrée
par le Secrétaire général de
la Société des Nations, ce Membre
devra supprimer complétement ledit
travail forcé ou obligatoire dés la
date de 1’entrée en vigueur de la présente
convention a son égard.

Artide 5.

Aucune concession accordée ä des
partieuliers, å des compagnies ou å
des personnes morales privées ne devra
avoir pour conséquence 1’imposition
d’une forme queleonque de travail
forcé ou obligatoire en vue de produire
ou de recueillir les produits
que ees partieuliers, compagnies ou
personnes morales privées utilisent
ou dont ils font le commerce.

Si des concessions existantes comportent
des dispositions ayant pour
conséquence 1’imposition d’un tel travad
forcé ou obligatoire, ees disposi Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 1

(e) minor communal services of a
kind winch, being performed by the
members of the community in the direct
interest of the said community, can
tlierefore be considered as normal
elvie obligations ineumbent upon the
members of the community, provided
thut the members of the community or
their direct representatives shall havé
the right to be consulted in regard
to the need for such services.

Artide 3.

For the purposes of tilis Convention
the term »competent authority»
shall mean elther an authority of the
metropolitan country or the liighest
central authority in the territory concerned.

Artide 4.

The competent authority shall not
impose or permit the imposition of
forced or compulsory labom for the
benefit of private individuals, companies
or associations.

Where such forced or compulsory
labour for the benefit of private individuals,
companies or associations
exists at the date on winch a Member’s
ratification of this Convention
is registered by the Secretary-General
of the League of Nations, the Member
shall completely suppress such
forced or compulsory labour from the
date on which this Convention comes
into forcé for that Member.

Artide 5.

No concession granted to private
individuals, companies or associations
shall involve any form of forced or
compulsory labour for the produetion
or the collection of produets winch
such private individuals, companies
or associations utilise or in which
they trade.

Where concessions exist containing
provisions involving such forced or
compulsory labour, such provisions
sliall be rescinded as Boon as possible,
sami. 21 käft. (Nr 32.) 18 3i 3

Kungl. Majus proposition nr 32.

tions devront étre rescindées aussitöt
<|nc possible adil de satisfaire aux
prescriptions de 1’article premier de
la présente convention.

Artide 6.

Les fonctionnaires de ladministration,
méme lorsqu’ils devront encourager
les populations dont ils ont la
charge ä s’adonner ä une torine quelconque
de travail, ne devront pas
exercer sur ees populations line contrainte
collective ou individuelle en
vue de les faire travailler pour des
partieuliers, compagnies ou personnes
morales privées.

Artide 7.

Les chefs qui n’exercent pas des
fonetions administratives ne devront
pas avoir recours au travail forcé ou
obligatoire.

Les chefs exerman! des fonetions
administratives pourront, avec l’autorisation
expresse des autorités compétentes,
avoir recours au travad
forcé ou obligatoire dans les conditions
visées a 1''article 10 de la présente
convention.

Les chefs légalement reconnus et
ne recevant pas line rémunération
adéquate sous d’autres formes pourront
bénéficier de la jouissance de
services personnels dument réglementés,
toutes mesures utiles devant étre
prises pour prévenir les abus.

Artide 8.

La responsabilité de toute décision
de recourir au travail forcé ou
obligatoire incombera aux autorités
civiles supérieures du territoire intéressé.

Toutefois, ees autorités pourront
déléguer aux autorités locales supérieures
le pouvoir d’imposer du travail
forcé ou obligatoire dans les cas
ou ce travad n’aura pas pour edet
d’éloigner les travadleurs de leur résidence
habituelle. Ces autorités pourront
également déléguer aux autorités
locales supérieures, pour les périodes
et dans les conditions qui seront stipulées
par la réglementation prévue

in order to comply with Article 1 of
tilis Convention.

Artide 6.

Officials of tile administration, even
wilen they havé the didy of encouraging
the populations under thed charge
to engage in some form of labom-,
sliall not put constraint upon the said
populations or upon any individual
members thereof to work for private
individuals, companies or associations.

Artide 7.

Chiefs who do not exercise administrative
funetions shall not havé recourse
to forced or compulsory labom''.

Chiefs who exercise administrative
funetions may, with the express permission
of the competent authority,
havé recourse to forced or compulsory
labom-, subject to the provisions of
Article 10 of tilis Convention.

Chiefs who are dilly recognised and
who do not receive adequate rerauneration
in other forms, may havé the
enjoyment of personal services, subject
to due regulation and provided that
all necessary measures are taken to
prevent abuses.

Artide 8.

The responsibility for every decision
to havé recourse to forced or
compulsory labom shall rest with the
highest civil authority in the territory
concerned.

Nevertheless, that authority may
delegate powers to the highest local
authorities to exaet forced or compulsory
labom which does not involve
the removal of the workers from their
place of habitual residence. That
authority may also delegate, for such
periods and subject to such conditions
as may be laid down in the
regulations provided for in Article 23
of tilis Convention, powers to the

Kungl. Majus proposition nr 32.

ä 1’artide 23 de la présente convention,
le pouvoir iVimposer un travad
forcé cm obligatoire pour 1’exécution
duquel les travailleurs devront s’éloigner
de leur résidence liabituelle, lorsqn’il
s’agira de fadliter le déplacement
de fondionnaires de 1’administration
dans 1’exerdce de leurs fonctions
et le transfjord du matériel de 1’administration.

Artide 9.

Snuf dispositions contraires stipulées
ä 1’artide 10 de la présente convention,
toute autorité ajant le droit
dimposer du travad forcé ou obligatoire
ne devra permettre le recours å
Gette forme de travail que si elle s’est
cVaborcl assnré:

a) que le service ou travad ii exécuter
est d’un intérét direct et imposant
pour la collectivité appelée ä
1’exécuter;

It) que ce service ou travad est
d’une nécessité actuelle ou imminente;

c) qu’il a été impossible de se procurer
la main-d’oeuvre volontaire pour
1’exécution de ce service ou travad
malgré l’offre de salaires et de condition
de travail au moms égaux a
ceux qui sent pratiqués dans le territoire
intéressé pour des travaux ou
services analogues; et

d) qu’il ne résultera pas du travail
ou service un fardeau trop lourd pour
la population actuelle, eu égard ä la
main-d’oeuvre disponible et ä son aptitude
ä entreprendre le travad en question.

Artide 10.

Le travail forcé ou obligatoire demandé
ä titre d’impöt et le travad
forcé ou obligatoire imposé, pour des
travaux d’intérét public, par des chefs
qui exercent des fonctions administratives
devront étre progressivem en t
supprimés.

En attendant cette abolition, lorsque
le travail forcé ou obligatoire sera
demandé a titre iVimpot et lorsque
le travail forcé ou obligatoire sera
imposé, pär des chefs qui exercent

highest local authorities to exact
torcell or compulsory labour winch
involves tile removal of the workers
from theil- place of habitual residence
for the purpose of facilitating the
movement of officials of the administration,
when on didy, and for the
transport of Government stores.

Artide 9.

Except as otlierwise provided folin
Article 10 of this Convention, any
authority competent to exact forced
or compulsory labour shall, before
decicling to havé recourse to suell labour,
satisfy itself:

(a) thal the work to be lione or
tile service to be rendered is of imposant
direct interest for the community
called upon to ilo the work
or render the service;

(b) that the work or service is of
present or imminent necessity ;

(c) that it has been impossible to
obtain voluntary labour for carrying
out the work or rendering the service
by the offer of Tates of wages and
conditions of labom not less favourable
thån those prevailing in the area
concerned for similar work or service;
and

(d) that the work or service will
not lay too heavy a burden upon the
present population, having regard to
the labour available and its capacity
to undertake tile work.

Artide 10.

Forced or compulsory labour exacteil
as a tax and forced or compulsory
labour to winch recourse is
hail för the execution of public works
by chiefs who exercise administrative
funetions shall be progressively
abolished.

Meanwhile, where forced or compulsory
labour is exaeted as a tax,
and where recourse is had to forced
or compulsory labour for the execution
of public works by chiefs who

Kungl. Majus proposition nr 32.

des fonctions administratives, en vue
de 1’exécution de travaux d’intérét
public, lea autorités intéressées devront
srassurer préalablement:

a) que le service ou travail h executor
est dun intérét direct et important
perar la collectivité appelée ä
1’exécuter;

b) que ce service ou travad est dune
nécessité actuelle ou imminente;

c) qu’il ne résultera pas du travad
ou service un fardeau trop loirn! pour
la population actuelle, eu egard ä la
main-d’oeuvre disponible et ä son aptitude
ä entreprendre le travad en question; d)

que 1’exécution de ce travad ou
service n’obligera pas les travadleurs
å s’éloigner du lieu de leur résidence
habituelle;

e) que 1’exécution de ce travad ou
service sera dirigée conformément aux
exigences de la religion, de la vie
sociale et de 1’agriculture.

Artide 11.

Seuls les adultes valides du sexe
maseulin dont l äge ne sera pas présumé
inférieur ä 18 ans ni supérieur
ä 45, pourront étre assuj ettis au travad
forcé ou obligatoire. Sauf pour
les catégories de travad visées ä l’article
10 de la présente convention, les
limitations et conditions suivantes
devront étre observées:

a) reconnaissance préalable, dans
tous les cas ou cela sera possible,
par un médecin désigné par l’administration,
de l absence de toute maladie
contagieuse et de 1’aptitude
physique des intéressés ä supporter
le travad imposé et les conditions ou
il sera exécuté;

b) exemption du personnel des écoles,
éléves et professeurs, amsi que
du personnel administratif en général;

c) maintien dans ckaque collectivité
du nombre d’hommes adultes et valides
indispensables a la vie familia,le
et sociale;

exercise administrative funetions, the
antholit}- concerned shall first satisfy
itself:

(a) that the work to be done rathe
service to be rendered is of imposant
direct interest for the community
called upon to do the work
or render the service;

(b) that the work or the service is
of present or imminent necessity;

(c) that the work or service will
not lay too heavy a burden upon the
present population, having regard to
the labour avadable and its capacity
to undertake the work;

(d) that the work or service will
not entail the removal of the workers
from theil- place of habitual residence;

(e) that the execution of the work
or the rendering of the service will
be direeted in accordance with the
exigencies of religion, social life and
agrieulture.

Artide 11.

Only adult able-bodied males who
are of an apparent åge of not less
thån 18 and not more thån 45 years
may be called upon for forced or
compulsory labour. Except in respect
of the kinds of labour provided for in
Artide 10 of tilis Convention, the
following limitations and conditions
shall apply:

(a) whenever possible prior determination
by a medical officer appointed
by the administration that
the persons concerned are not suffering
from any infeetious or contagious
disease and that they are physically
fit for the work required and for the
conditions under winch it is to be
carried out;

(b) exemption of school teachers
and pupils and of officials of the administration
in general;

Kungl. Majus proposition nr 32.

d) respect cles liens conjugaux et
familiaux.

Alix lins indiquées par 1’alinéa
c) ci-dessus, la réglementation prévue
ä l’artiole 23 de la présente convention
fixera la proportion d individus
de la population permanente måle et
valide qui pourra faire l’objet d’un
prélévement déterminé, sans toutefois
que cette proportion puisse, en aucun
cas, dépasser 25 pour cent de cette
population. En fixant cette proportion,
les autorités compétentes devront
tenir compte de la densité de la population,
du développement social et physique
de cette population, de 1’époque
de 1’année et de l’état cles travaux ä
effectuer par les intéressés sur place
et å leur propre compte; cl’une maniére
générale, elles devront respecter les
nécessités économiques et sociales de
la vie normale de la collectivité envisagée.

Artide 12.

La période maximum pendant laquelle
un individu quelconque pourra
étre astreint au travail forcé ou obligatoire
sous ses diverses formes ne
devra pas dépasser soixante jours par
période de douze mois, les jours de
voyage nécessaires pour aller au lieu
de travad et pour en revenir devant
étre compris dans ees soixante jours.

Chaque travailleur astreint au travad
forcé ou obligatoire devra étre
muni d’un certificat indiquant les périodes
de travad forcé ou obligatoire
qu’il aura effectuées.

(d) respect for conjugal anel family
ties.

For the purposes of sub-paragraph
(c) of the preceding paragraph, the
regulations provided for in Article 23
of this Convention shall fix the proportion
of the resident adult ablebodied
males who may be taken at
any one time for forced or compidsory
labour, provided always that this
proportion shall in no case exceed
25 per cent. In fixing this proportion*
the competent authority shall
take account of the density of the
population, of its social and physical
development, of the seasons, and of
the work winch must be done by the
persons concemed on thed own behåll
in theil- locality and, general^,
shall havé regard to the economic
and social necessities of the normal
life of the eommunity concerned.

Artide 12.

The maximum period for which
any person may be taken for forced
or compulsory labour of all kinds in
any one period of twelve months shall
not exceed sixty days, ineluding the
time spent in göing to and from the
place of work.

Evely person from whom forced or
compulsory labour is exaeted skall be
furnished with a certificate indicating
the periods of suell labour which he
lias completed.

Artide 13.

Les heures normales de travad de
brate personne astreinte au travail
forcé ou obligatoire devront étre les
mémes que Gelles en usage pour le
travail libre et les heures de travail
effectuées en sus cle la durée normale
devront étre rémunérées alix mémes
taux epie les taux en usage pour les
heures supplémentaires des travaillenrs
lilires.

Un jour de repos liebdomadaire
devra étre accordé å tontes les per -

Artide 13.

The normal working bours of any
person from whom forced or compulsory
labour is exaeted shall be the
same as tliose prevailing in the case
of voluntary labour, and the bours
worked in excess of the normal working
bours shall be remunerated at
the rates prevailing in the case of
overtime for voluntary labour.

A weekly elay of rest shall lie grantecl
to ali persons from whom forced

Kungl. Majus proposition nr 32.

sonnes soumises ä une förmo quelconque
de travail forcé ou obligatoire
et ce jour devra coincider autant que
possible avec le jour consacré par la
tradition ou les usages du pays ou
de la region.

Artide 14.

A 1’ exception du travad prévu ä
1’article 10 de la présente convention,
le travad forcé ou obligatoire sous
toutes ses formes devra étre rémunéré
en espéces et ä des taux qui, poul’
le méme genre de travad, ne devront
étre inférieurs ni ä ceux en vigueur
dans la région ou les travailleurs sont
employés, ni ä ceux en vigueur dans
la région ou les travailleurs ont été
recrutés.

Dans le cas de travad imposé par
des chefs dans 1’exercice de leurs
fonctions administratives, le paiement
de salaires dans les conditions prévues
au paragraphe précédent devra
étre introduit aussitöt que possible.

Les salaires devront étre versés a
chaque travadleur individuellement et
non ä son chef de tribu ou å toute
autre autorité.

Les jours de voyage poul1 aller au
lien de travad et poul- en revenir devront
étre comptés pour le paiement
des salaires comme journées de travad.

Le present article n’aura pas pour
effet d’interdire la fourniture aux travailleurs
des rations alimentaires habituelles
comme partie du salaire, ees
rations devant étre au moins équiva
lentes å la somme d’argent qu’elles
sont censées représenter; mais aucune
déduction ne devra étre opérée sur le
salaire, ni pour 1’acquittement des
impöts, ni pour la nourriture, les vétements
et le logement spéciaux qui
seront fournis aux travailleurs pour
les maintenir en état de continuer
leur travad eu égard aux conditions
spéciales de leur emploi, ni pour la
fourniture d’outils.

Artide 15.

Toute législation concernant la reparation
des accidents ou des måla -

ön compulsory bibour of any kind is
exaeted and tilis day shall coincide
as for as possible with tile day fixed
by tradition or custom in the territories
or regions concemed.

Artide 14.

With the exception of the forced
or compulsory labour provided for in
Article 10 of tilis Convention, forced
or compulsory labour of all kinds
shall be remunerated in cash at rates
not less thån those prevailing for similar
kinds, of work eidler in the distrikt
in winch the labour is employed
or in the district from which the labour
is recruited, whichever may be
tile lagher.

In the case of labour to which recourse
is liad by cliiefs in the exercise
of their administrative funetions,
payment of wages in accordance with
the provisions of the preceding paragrapli
shall be introduced as soon as
possible.

The wages sliall be paid to each
worker individually and not to his
tribal elnef or to any othen authority.

För the purpose of payment of
wages the days spent in travelling to
and from the place of work shall be
counted as working days.

Nodling in this Article skall prevent
ordinary rations being given as
a part of wages, such rations to be
at least equivalent in value to the
money payment they are taken to
represent, but deduetions from wages
shall not be made elther for the payment
of taxes or for special food,
clothing or accommodation supplied
to a worker for the purpose of maintaining
him in a fit condition to carry
on Ilis work under the special conditions
of any employment, or for the
supply of tools.

Artide 15.

Any laws or regulations relating
to workmen s compensation for acci -

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

dies résultant du travad et tomte législation
prévoyant 1 iudemnisation
des personues ä la charge de travailleurs
décédés ou invalides, qui sont
ou serold en vigueur sur le territoire
intéressé, devront s’appliquer aux personnes
assujetties au travad forcé ou
obligatoire dans les mémes conditions
quaux travadleurs libres.

De toute fason, torde autorité employant
un travadleur au travad forcé
ou obligatoire devra avoir 1’obligatiqn
d’assurer la subsistance dudit travailleur
si un accident ou une maladie
résultant de son travail a pour edet
de le rendre totalement ou partiellement
incapable de subvenir å ses besoins.
Cette autorité devra également
avoir 1’obligation ole prendre des mesures
pour assurer Ten tretten de toute
personne effectivement a la charge
dudit travadleur en cas d’incapacité
ou de décés résultant du travail.

Artide 16.

Les personnes soumises au travad
forcé ou obligatoire ne devront pas,
sauf dans les cas de nécessité exceptionelle,
ette transférées dans des régions
ou les conditions de nourriture
et de clirnat seraient tellement différentes
de Gelles auxquelles elles ont
été accoutumées qu’elles offriraient
un dangel- pour leur santé.

Dans audin cas, un tel transfert
de travadleurs ne sera autorisé sans
que toutes les mesures d’hygiéne et
d’habitat qui s’imposent pour leur
installation et pour la sauvegarde de
leur santé naient été strictement appliquées.

Lorsqu un tel transfert ne pourra
ette évité, des mesures assurant l’adaptation
progressive des travadleurs
aux nouvelles conditions de nourriture
et de climat devront ette adoptées
apres avis du service médical compétent.

Dans les cas ou ees travadleurs
sont appelés å exécuter un travad
regulier auquel ils ne sont pas accoutumés,
des mesures devront ette prises
pörn- assurer leur adaptation ii ce

dents or sickness allsing out of tile
employment of tile worker and any
la-vvs or regulations providing compensation
for tile dependants of deceased
or incapacitated workers winch
are or shall be in forcé in tile territory
concerned sliall be equally applicable
to persons from whom forced
or compulsory labom- is exaeted and
to vollintary workers.

In any case it skall be an obligation
on any authority employing any
worker on forced or compulsory bibour
to ensure tile subsistence of
any suell worker who, by accident or
sickness arising out of Ilis employment,
is rendered wliolly or partially
incapable of providing for himself,
and to take measures to ensure the
maintenance of any persons aetually
dependent upon suell a worker in the
event of Ilis incapacity or decease
arising out of Ilis employment.

Artide 16.

Except in Gåses of special necessity,
persons from whom forced or compulsory
labour is exaeted skall not
be transferred to districts where the
food and climate differ so considerably
from those to winch they havé been
accustomed as to endanger theil- health.

lii no case skall the transfer of
suell workers lie permitted unless all
measures relating to liygiene and accommodation
which are necessär^ to
adapt suck workers to the conditions
and to safeguard tlieir health cail be
strictly applied.

Wilen suell transfer cannot be ayoided,
measures of gradual liabituation
to the new conditions of diet and of
climate skall be adopted on competent
medical advice.

lii cases where suell workers are
required to perform regular work to
which they are not accustomed, measures
shall be taken to ensure theilliabituation
to it, especially as regards

Kungl. Majus proposition nr 32.

genre de travail, notamment en ce qui
concerne 1’entrainement progressiv les
heures de travad, 1’aménagement de
repos intercalaires et les améliorations
ou accroissements de rations alimentaires
qui pourraient étre nécessaires.

Artide 17.

Avant d autoriser tout recours au
travail forcé ou obligatoire pour des
travaux de construction ou d’entretien
qui obligeront les travailleurs ä sälj
ourner sur des lieux de travail pendant
une période prolongée, lesautorités
compétentes devront s’assurer:

1) que toutes les mesures nécessaires
ont été prises pour assurer
l’hygiéne des travailleurs et leur
garantir les soms médicaux indispensables,
et que, en particulier:
a) ees travailleurs subissent un examen
médical avant de commencer les travaux
et de nouveaux examens ä des
intervalles déterminés durant la durée
de 1’emploi; b) il a été prévu un personne!
médical suffisant ainsi que les
dispensaires, infirmeries, liöpitaux et
matériel nécessaires pour faire face ä
tous les besoins; et c) la bonne hygiéne
des lieux de (travad, 1’approvisionnement
des travailleurs en au, en vivres,
en combustibles et matériel de ellisine
ont été assurés d’une maniére satisfaisante
et des vétements et un logement
satisfaisants ont été prévus s’il
est nécessaire;

2) que des mesures appropriées ont
été prises pour assurer la subsistance
de la famille du travailleur, notamment
en facilitant l’envoi d une partie du
salaire ä celle-ci. par un procédé sur,
avec rassentiment ou sur la demande
du travailleur;

3) que les voyages des travailleurs
pour aller au lieu du travail et pour
en revenir seront assurés par 1’administration,
sous sa responsabilité et
ä ses frais, et que 1’administration
facilitera ees voyages en utilisant
dans la plus large mesure possible
tous les moyens de transport disponibles; -

progressive training, the bours of work
and the provision of rest intervals,
and any inerease or amelioration of
diet which may be necessary.

Artide 17.

Before permitting recourse to forced
or compulsory labour for works of
construction or maintenance which
entail the workers remaining at the
workplaces for considerable periods,
the competent authority shall satisfy
itself:

(1) that all necessary measures are
taken to safeguard the health of the
workers and to guarantee the necessary
médical care, and, in partieular,
(a) that the workers are medically
examined before commencing the work
and at fixed intervals during the period
of service, (b) that there is an
adequate médical staff, provided with
the dispensaries, infirmaries, hospitals
and equipment necessary to meet all
requirements, and (c) that the sanitary
conditions of the workplaces, the
supply of drinking water, food, fuel,
and cooking utensils, and, where
necessary, of housing and clothing,
are satisfaetory;

(2) that definite arrangements are
made to ensure the subsistence of the
families of the workers, in partieular
by facilitating the remittance, by a
säfe method, of part of the wages to
the family, at the request or with the
consent of the workers;

(3) that the journeys of the workers
to and from the workplaces are made
at the expense and under the responsibility
of the administration, which
shall facilitate suell journeys by making
the fullest use of all available means
of transport;

Kungl. Majus proposition nr 32.

4) que, en cas de maladie ou d’accident
du travailleur entrainant une
incapacité de travail d’une certaine
durée, le rapatriement du travailleur
sera assuré aux frais de 1’administration; 5)

que tout travailleur qui désirerait
rester sur place comme travailleur
libre, ä l’expiration de sa période de
travail forcé ou obligatoire, aura la
faculté de le faire sans étre décbu,
pendant une période de deux ans, de
ses droits au rapatriement gråtrut.

Article 18.

Le travail forcé ou obligatoire pour
le transport de personnes ou de
marchandises, par exemple pour le
portage et le pagayage, devra étre
supprimé dans le plus bref délai
possible et, en attendant Gette suppression,
les autorités compétentes
devront édicter des réglements fixant
notamment: a) 1’obligation denutiliser
ce travail que pour faciliter le déplacement
de fonctionnaires de 1’administration
dans 1’exercice de leurs
fonctions, ou le transport du matériel
de 1’administration, ou, en cas de
nécessité absolument urgente, le transport
d’autres personnes que des
fonctionnaires; b) l''obligation de
nemployer a de tels transports que
des hommes reconnus physiquement
aptes ä ce travail par un examen
médical préalable, dans tous les cas
ou cet examen est possible; dans les
cas ou il ne sera pas possible, la personne
employant cette main-d’oeuvre
devra s’assurer, sous saresponsabilité,
que les travailleur s employés ont
1’aptitude physique requise et ne
souffrentpas d’une maladie contagieuse;
c) la charge maximum ä porter pär
les travailleurs; d) le parcours maximum
qui pourra étre imposé ä ees
travailleurs du lien de leur résidence ;
r) le nombre maximum de jours par
mois ou par toute autre période, pendant
lesquels ees travailleurs pourront
étre réquisitionnés, en comprenant
dans ce nombre les journées du voyage
de retour; f) les personnes qui sont

(4) that, in case of illness or accident
causing incapacity to work of a
certain duration, tile worker is repatriated
at tile expense of tile administration
;

(5) that any worker who may wish
to remain as a voluntary worker at
the end of Ilis period of forced or
compulsory labour is permitted to do
so without, for a period of two years,
losing Ilis right to repatriation free of
expense to himself.

Artide 18.

Förced or compulsory labour for
the transport of persons or goods,
such as the labour of porters or boatmen,
shall be abolished within the
skortest possible period. Meanwhile
the competent authority shall promulgate
regulations determining, intet''
alia, (a) that such labour shall only
be employed for the purpose of
facilitating the movement of officials
of the administration, wilen on duty,
or for the transport of Government
stores, or in cases of very urgent
necessity, the transport of persons
other thån officials, (b) that tile workers
so employed shall bemedicallycertified
to be physically fit, where medical
examination is possible, and that
where such medical examination is
not practicable the person employing
such workers shall be held responsible
for ensuring that they are physically
fit and not suffering from any infeetious
or contagious disease, (c) tile
maximum load winch tliese workers
may carry, (d) the maximum distance
from theil’ hörnes to which they may
be taken, (e) the maximum number
of days per month or other period
for which they may be taken, ineluding
the days spent in returning to thern
hörnes, and (f) the persons entitled
to demand tilis form of forced or
compulsory labour and the extent to
winch they are entitled to demand it.

Kungl. Majus proposition nr 32.

autorisées ä faire appel ä cette forme
de travail forcé ou obligatoire amsi
que la mesure dans laquelle elles ont
le droit d’y reeourir.

En fixant les maxima dont il est
question sous les lettres c), d), e) du
paragraphe précédent, les autorités
compétentes devront tenir compte des
divers éléments ä considérer, notamment
de 1’aptitude pliysique de la
population qui devra subir la réquisition,
de la nature de 1’itinéraire ä
parcourir, amsi que des conditions
climatériques.

Les autorités compétentes devront,
en outre, prendre des dispositions
pour que le trajet quotidien normal
des porteurs ne dépasse pas line
distance correspondant ä la durée
moyenne dune journée de travad de
huit bernes, étant entendu que, pour
la déterminer, on devra tenir compte
non seulement de la charge h porter
et de la distance ä parcourir, mais
encore de l’état de la route, de 1’époque
de 1’année et de tous les autres éléments
ä considérer; s’il était nécessaire
dhmposer aux porteurs des heures
de marche supplémentaires, celles-ci
devront étre rémunérées ä des taux
plus élevés que les taux normaux.

Article 19.

Les autorités compétentes ne devront
autoriser le recours aux cultures
obligatoires que dans le but de prévenir
la famine ou line disette de
produits alimentaires et toujours sous
la réserve que les denrées ou les
produits amsi obtenus devront rester
la propriété des individus ou de la
collectivité qui les auront produits.

Le présent article ne devra pas
avoir pour effet, lorsque la production
se trouve organisée, suivant la loi et
la coutume, sur line base communale
et lorsque les produits ou les bénéfices
provenant de la vente de ees produits
restent la propriété de la collectivité,
de supprimer 1’obligation pour les
membres de la collectivité de s’acquitter
du travail amsi imposé.

In Exing the maxima referred to
under (c), (d) and (e) in the foregoing
paragraph, the competent authority
shall havé regard to all relevant factors,
ineluding the physical development
of the population from winch
the workers are recruited, the nature
of the country through which they
must travel and the climatic conditions.

The competent authority shall further
provide that the normal daily
journey of suell workers shall not
exceed a distance corresponding to
an average working day of eight hours,
it being understood that account shall
be taken not only of the weight to be
carried and the distance to be covered,
but also of the nåtlare of the road,
the season and all other relevant
faetors, and that, wliere hours of
journey in excess of the normal daily
journey are exaeted, they shall be
remunerated at rates bigter thån the
normal rates.

Artide 19.

The competent authority shall only
authorise recourse to compulsory
eultivation as a method of precaution
against famine or a deficiency of food
supplies and always under the condition
that the food or produce shall
remain the property of the individuals
or the community producing it.

Nothing in this Article shall be
construed as abrogating the obligation
on members of a community, where
production is organised on a cornmunal
basis by virtue of law or
custom and where the produce or any
profit accruing from the sale thereof
remain the property of the community,
to perform the work demanded by
the community by virtue of law or
custom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Article 20.

Les legislativ! s prévoyant line répression
collective applicable ii ane
collectivité entiére pour des délits
commis par quelques-uns de ses
membres ne devront pas comporter
le travad forcé ou obligatoire pour
ane collectivité comme ane des méthodes
de repression.

Artide 21.

Il ne sera pas fait appel au travad
forcé ou obligatoire pour les travaux
souterrains a exécuter dans les mines.

Artide 22.

Les rapports annuels que les
Membres qui ratifient la présente
convention s’engagent ä présenter au
Bureau international du Travail, conformément
alix dispositions de 1’article
408 du Traité de Versailles et des
artides correspondants des autres
Traités de Paix, sur les mesures prises
par elix pour donner edet aux dispositions
de la présente convention,
devront contenir des informations
aussi complétes que possible, pour
chaque territoire intéressé, sur la
mesure dans laquelle il aura été fait
appel au travail forcé ou obligatoire
dans ce territoire, ainsi que sur les
points suivants: fins auxquelles ce
travail aura été effectué; tarix de
morbidité et de mortalité; helmes de
travail; méthodes de paiement des
salaires et taux de ees derniers; ainsi
que toris autres renseignements pertinents.

Artide 23.

Pour donner edet aux dispositions
de la présente convention, les autorités
c-ompétentes devront promulguer rine
réglementation compléte et précise
sur 1’emploi du travail forcé ou obligatoire.

Gette réglementation devra comporter,
notamment, des régles permettant
ii, chaque personne assujettie au travail
forcé ou obligatoire de présenter
aux autorités toutes réclamations relatives
aux conditions de travail qui

Artide 20.

Collective punishment larvs under
winch a community may be punished
for Grimes committed by any of its
members shall not contain provisions
for forced or compulsory labour by
the community as one of tile methods
of punishment.

Artide 21.

Forced or compulsory labour shall
not be used for work undergronnd
in mines.

Artide 22.

The annual reports that Members
which ratify this Convention agrée to
make to the International Labour
Office, pursuant to the provisions of
Article 408 of the Treaty of Versailles
and of the corresponding Artides of
the other Treaties of Peace, on the
measures they havé taken to give
edect to the provisions of this Convention,
shall contain as full information
as possible, in respect of each
territory concemed, regarding the
extent to which recourse has been
liad to forced or compulsory labour
in that territory, the purposes for
which it has been employed, the
sickness and death rates, bours of
work, methods of payment of wages
and rates of wages, and any omer
relevant information.

Artide 23.

To give edect to the provisions of
this Convention the competent authority
shall issue complete and precise
regulations governing the use of forced
or compulsory labour.

These regulations sliall contain,
inter alia, niles permitting any person
from wilom forced or compulsory
labour is exaeted to forward ali
complaints relative to the conditions
of labour to the authorities and

Kungl. Majus proposition nr 32.

lili sciilt faites et lili donnant des ensuring tkat suell complaints will
garanties que ees réclamations seront be examined and taken into considerexaminées
et prises en considéra- ation.
tion.

Artide 24.

Des mesures appropriées demont
étre prises dans tous les cas pour
assurer la striete application des
réglements concernant 1’emploi du
travad forcé ou obligatoire, soit par
Intension au travail forcé ou obligatoire
des attributions detoutorganisme
d’inspection déjä créé pour la surveillance
du travail libre, soit par
tout autre systéme convenable. Des
mesures devront également étre prises
pour que ees réglements soient portés
ä la connaissance des personnes
assujetties au travail forcé ou obligatoire.

Artide 24.

Adequate measures skall in all
cases be taken to ensure tkat tke
regulations governing tke employment
of forcecl or compulsory labour are
strictly applied, edber by extending
tke cluties of any existing labour inspectorate
wkick lias been established.
for tke inspection of vollintary labour
to cover the inspection of forced or
compulsory labour or in some otker
appropriate manner. Measures skall
also be taken to ensure that tke regulations
are brougkt to tke knowledge
of persons from wilom suck labour is
exaeted.

Artide 25.

Le fait d’exiger illégalement du
travail forcé ou obligatoire sera
passible de sanetions pénales et tout
Membre ratifiant la présente convention
aura 1’obligation de s’assurerque
les sanetions imposées par la loi sont
réellement efficaces et strietement
appliquées.

Artide 25.

Tke illegal exaetion of forced or
compulsory labour skall be puniskable
as a penal offence, and it shall be an
obligation on any Member ratifying
tkis Convention to ensure tkat tke
penalties imposed by law are really
adequate and are strictly enforced.

Artide 26.

Tout Membre de 1’Organisation
internationale du Travail qui ratifie
la présente convention s''engage å
1’appliquer aux territoires sousmis a
sa souveraineté, jiiridiction, prof edion,
suzeraineté, tutelle ou autorité, dans
la mesure ou il a le droit de souscrire
des obligations touchant a des questions
de juri didion intérieure. Toutefois,
si ce Membre veld se prévaloir
des dispositions de 1’article 421 du
Traité de Versailles et des artides
correspondants des autres Traités de
Paix, il devra accompagner sa ratification
thune déclaration faisant connaitre: 1)

les territoires dans lesquels il
entend appliquer intégralement les
dispositions de la présente convention; -

Artide 26.

Eneli Member of the International
Labour Organisation wkick ratifies
tkis Convention undertakes to apply
it to tke territories placed under its
sovereignty, jurisdiction, protection,
suzerainty, tutelage or authority, so
far as it kas tke rigkt to accept
obligations affeeting matters of internal
jurisdiction; provided tkat, if suck
Member may desire to take advantage
of tke provisions of Artide 421 of
tke Treaty of Versailles and of tke
corresponding Artides of tke otker
Treaties of Peace, it skall append to
its ratification a déclaration stating:

(1) tke territories to wkick it intends
to apply the provisions of tkis
Convention without modification;

Kungl. Majus proposition nr 32.

2) les territoires dans lesquels il
entend appliquer les dispositions de
la présente convention avec des modifications
et en quoi consistent
lesdites modifications;

3) les territoires pour lesquels il
réserve sa décision.

La déclaration susmentionnée sera
réputée partie intégrante de la ratification
et portera des effets identiques.
Tont Membre qui formulera une telle
déclaration, aura la faculté de renoncer,
par une nouvelle déclaration, ä tout
ou partie des réserves contenues, en
-pertu des alinéas 2 et 3 ci-dessus,
dans sa déclaration antérieure.

Article 27.

Les ratifications officielles de la
présen te convention dans les Gonditions
prévues ä la Partie XIII du Traité
de Versailles et aux Parties correspondantes
des autres Traités de Paix
seront commun i quées au Secrétaire
général de la Société des Nations et
pär kai enregistrées.

Artide 28.

La présente convention ne liera
que les Membres de 1’Organisation
Internationale du travail dont la ratification
aura été enregistrée au
Secrétariat.

Elle entrera en vigueur douze mois
apres que les ratifications de deux
Membres auront été enregistrées pär
le Sécrétaire général.

Par la suite, Gette convention entrera
en vigueur pour cliaque Membre
douze mois apres la date ou sa ratification
aura été enregistrée.

Artide 29.

Aussitöt que les ratifications de
deux Membres de I Organisation internationale
du Travail auront été enregistrées
au Secrétariat, le Secrétaire
général de la Société des Nations notifiera
ce fait a tous les Membres de
l’Organisation internationale du Travail.
Il leur notifiera également l''en -

(2) tbe territories to winch it mtends
to apply the provisions of tilis
Convention with modifications,together
with details of the said modifications
;

(3) the territories in respect of
which it reserves its decision.

The aforesaid déclaration shall be
deemed to be an integral part of the
ratification and shall havé the force
of ratification. It shall be open to
any Member, by a subsequent declaration,
to cancel in whole or in part the
reservations made, in pursuance of
the provisions of subparagraplis (2)
and (3) of this Article, in the original
déclaration.

Artide 27.

The formal ratifications of this Convention
under the conditions set forth
in Part XIII of the Treaty of Versailles
and in the corresponding Parts
of the other Treaties of Peace shall
be communicated to the SecretaryGeneral
of the League of Nations for
regis tration.

Artide 28.

This Convention shall be binding
only upon those Members whose ratifications
havé been registered with
the Secrétariat.

It shall come into force twelve
months after the date on which the
ratifications of two Members of the
International Labour Organisation
havé been registered with the Secretary-General.

Thereafter, this Convention shall
come into force for any Member twelve
months after the dale on which the
ratification has been registered.

Artide 29.

As soon as the ratifications of two
Members of the International Labour
Organisation havé been registered
with the Secrétariat, the SecretaryGeneral
of the League of Nations shall
so notify all the Members of the International
Labour Organisation. He
shall likewise notify them of the re -

-46

Kungl. Majus proposition nr 32.

registrement des ratifications qui lui
seront ultérieurement communiquées
par tous autres Membres de reorganisation.

Artide 30.

Tout Membre ayant ratifié la présente
convention peut la dénoncer ä
1’expiration d’une période de dix années
apres la date de la mise en vigueur
initiale de la convention, par
un aete communiqué au Secrétaire
général de la Société des Nations, et
par lui enregistré. La dénonciation
ne prendra edet quune annee apres
avoir été enregistrée au Secrétariat.

Tout Membre ayant ratitié la présente
convention qui, dans le délai
d’une annee apres I expiration de la
période de dix années mentionnée au
paragraphe précédent, ne fera pas
usage de la faeulté de dénonciation
prévue par le present article, sera lié
poul- une nouvelle période de cinq
années, et par la suite pourra dénoncer
la présente convention ä l’expiration
de chaque période de cinq
années dans les conditions prévues
au present article.

Artide 31.

A I expiration de cliaque période de
cinq années ä compter de 1’entrée en
vigueur de la présente convention, le
Conseil d’administration du Bureau
international du Travail devra presenter
a la Conférence générale un
rapport sur l’application de la présente
convention et décidera s’il y a
lieu d’inscrire ä l’ordre du jour de la
Conférence la question de sa revision
totale ou partielle.

Artide 32.

Au cas ou la Conférence générale
adopterait une nouvelle convention
portant revision totale ou partielle de
la présente convention, la ratification
par un Membre de la nouvelle convention
portant revision entrainerait
de plein droit dénonciation de la
présente convention sans condition
de délai nonobstant I article 30 ci -

gistration of ratifications winch may
be communicated subsequently by
other Members of the Organisation.

Artide 30.

A Member which has ratified this
Convention maj'' denounce it after the
expiration of ten years from the date
on which the Convention first comes
into forne, by an act communicated
to the Secretary-General of the League
of Nations for registration. Such
denunciation shall not take effeet until
one year after the date on which it
is registered with the Secretariat.

Each Member which lias ratified
this Convention and which does not,
witton the year following the expiration
of the period of ten years mentioned
in the preceding paragrapli,
exercise the right of denunciation provided
for in this Article, will be bound
for another period of five years and,
tliereafter, may denounce this Convention
at the expiration of each period
of five years under the terms provided
for in this Article.

Artide 31.

At the expiration of each period of
five years after the coming into force
of this Convention, the Governing
Body of the International LabomOffice
shall present to the General
Conference a report on the working
of this Convention and shall consider
the desirability of placing on the
Agenda of the Conference the question
of its revision in whole or in part.

Artide 32.

Should the Conference adopt a new
Convention revising this Convention
in whole or in part, the ratification
by a Member of the new revising
Convention shall ipsa jure involve
denunciation of this Convention without
any requirement of delay, notwithstanding
the provisions of Article
30 above, if and wiren the new revi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

dessus, sous réserve que la nouvelle
convention portant revision soit entrée
en vigueur.

A partir de la date de 1’entrée en
vigueur de la nouvelle convention
portant revision, la présente convention
cesserait d’étre ouverte ä la ratification
des Membres.

La présente convention demeurerait
toutefois en vigueur dans sa forme et
teneur pour les Membres qui 1’auraient
ratifiée et qui ne ratifieraient pas la
nouvelle convention portant revision.

sing Convention shall havé come into
force.

As from the date of the coming
into force of the new revising Convention,
the present Convention shall
cease to be open to ratification by
the Members.

Nevertheless, this Convention shall
remain in force in its actual form and
content for those Members winch
havé ratified it but havé not ratified
the revising Convention.

Artide 33.

Les textes frangais et anglais de
la présente convention feront foi l’un
et 1’autre.

Artide 33.

The French and English texts
of this Convention shall both be
authentic.

Recommandation coneernant la
contrainte indireete au travail.

La Conférence générale de l’Organisation
internationale du Travail de
la Société des Nations,

Convoquée a Genéve par le
Conseil d administration du Bureau
international du Travail, et
s’y étant réunie le 10 juin 1930
en sa quatorziéme session,

Apres avoir décidé d’adopter
diverses propositions coneernant
la contrainte indireete au travad,
question comprise dans le premier
point de 1’ordre du jour de la
session, et

Apres avoir décidé que ees
propositions prendraient la forme
d’une recommandation,

adopte, ce vingt-huitiéme jour de
juin mil neuf cent trente, la recommandation
ci-aprés ä soumettre ii
1’ examen des Membres de 1’Organisation
internationale du Travad, en vue
de lui faire porter edet sous forme
de loi nationale ou autrement, conformément
aux dispositions de la
Partie XIII du Traité de Versailles

Recommendation concerning indirect
compulsion to labom-,

The General Conference of the International
Labour Organisation of
the League of Nations,

Haring been convened at Geneva
by the Governing Body of the
International Labour Office, and
liaving met in its Fourteenth Session
on 10 June 1930, and

Having decided upon the adoption
of certain proposals with regard
to indirect compulsion to
labour, which is ineluded in the
first item on the Agenda of the
Session, and

Having determined that these
proposals sliould take the form
of a recommendation,

adopts, this twenty-eiglith day of June
of the year one tliousand nine hundred
and tliirty, the following Becommendation,
to be submitted to the
Members of tile International Labour
Organisation for consideration with a
view to effeet being given to it by
national legislation or otherwise, in
accordance with the provisions of Part

Kungl. Majis proposition nr 32.

et des Parties correspondantes des
au tres Traités de Paix:

Apres avoir adopté un projet de
convention concernant le travail forcé
ou obligatoire,

Et désirant compléter ce projet de
convention pär 1’exposé des principes
qui lui semblent les plus aptes h guider
la politique des Membres dans leurs
efforts pour éviter toute contrainte
indirecte susceptible de peser trop
lourdement sur les populations des
territoires auxquels ledit projet de
convention est applicable,

La Conférence recommande ä attaque
Membre de prendre en considération
les principes suivants:

Les disponibilités en main-d’oeuvre,
les aptitudes au travad de la population
et les edets néfastes qu’une modification
trop brusque dans les kabitudes
d’existence et de travail de cette
population peut avoir sur son état
social, sont des facteurs dont toute
administration devrait tenir compte
pour résoudre les problémes qui se
posent en relations avec le développement
économique des territoires
peu évolués, et, en particulier, pour
prendre des décisions relativement å:

a) 1’augmentation du nombre et de
1’étendue des entreprises industrielles,
miniéres et agricoles dans lesdits territoires; b)

1’établissement des elements nonautocktones
dans ees territoires, s’il
y a lieu;

e) 1’octroi de concessions forestiéres
ou autres ayant ou non le caractére
de monopoles.

II.

Il convient d’éviter de recourir aux
divers moyens indireets ayant pour
edet d’aggraver artidciellement la pression
économique qui pousse déjä certains
éléments dune population vers
le travail salarié, et notamment les
moyens qui consistent:

XIII of tke Treaty of Versailles and
of tke corresponding Parts of tke otker
Treaties of Peace:

Having adopted a Eraft Convention
concerning forced or compulsory labom-,
and

Desiring to supplement this Dratt
Convention by a statement of the
principles wkick appear best dtted to
guide tke policy of tke Members in
endeavouring to avoid any indirect
compulsion to labom- wkick would
lay too keavy a barden upon tke populations
of territories to wkick tke
Dratt Convention may apply;

Tke Conference recommends tkat
eack Member skould take tke following
principles into consideration:

Tke amount of labom- available,
tke capacities for labom- of tke population,
and tke evil edeets wkick too
sudden ckanges in tke kabits of life
and labour may kave on tke social
conditions of tke population, are factor
wkick skould be taken into consideration
in deci ding questions conneeted
with tke economic development
of territories in a primitive stage of
development, and, in partieular, wken
deciding upon:

(a) inereases in tke number and
extent of industrial, mining and agricultural
undertakings in suck territories
;

(b) tke non-indigenous settlement,
if any, wkick is to be permitted;

II.

Tke desirability of avoiding indirect
means of artificially inereasing tke
economic pressure upon populations
to seek wage-earning employment, and
particularly suck means as:

Kanyl. Maj:ts proposition nr 32.

a) h imposer aux population des
charges fiscales si lourdes qu’elles
auraient poul1 ellet de les amener ä
s’engager comme travailleurs salariés
au profit d’entreprises privées;

b) k apporter de telles restrictions
k la possession, k 1’occupation ou ä
l’usage de la terré qu’il en résulterait
de reelles difficultés pour le travailleur
qui désirerait pourvoir k ses besoins
par la culture libre;

c) a étendre d’une fason abusive la
notion généralement acceptée du < vagabondage»; d)

k édicter des réglementations
sur les «pernäs de circulation» qui
auraient pour effet de placer les travailleurs
au service d autrui dans une
position avantageuse par rapport aux
autres travailleurs.

III.

Il convient de ne pas apporter a
la libre circulation de la main-d’oeuvre
d’un ernploi k un autre ou d’une ré_-gion k une autre des restrictions qui
pourraient avon- le résultat indirect
de contraindre les travailleurs a rechercher
un emploi dans certaines
industries ou dans certaines régions
déterminées, sauf dans les cas ou de
telles restrictions paraissent nécessitées
par 1’intérét marne de la population
ou des travailleurs dont il s’agit.

(a) imposing suell taxation unön
populations as would havé the effeet
of compelling them to seek wage-earning
employment with private undertakings; (b)

imposing suell restrictions on
the possession, occupation, or use of
land as would havé the effeet of rendering
diffieult the galning of a living
by independent eultivation;

(d) adopting such pass laws as
would havé the effeet of placing workers
in the service of others in a position
of advantage as compared with
tliat of otlier workers,

III.

The desirability of avoiding any
restrictions on the voluntary flow of
labour from one form of employment
to another or from one district to
another winch might havé the indirect
effeet of compelling workers to take
employment in partieular industries
or districts, except where such restrictions
are considered necessary in the
interest of the population or of the
workers concerned.

Becommandation concernant la
réglementation du travail
forre ou obligatoire.

La Conférence générale de I Organisation
internationale du Travail de
la Société des Nations,

Convoquée k Genéve par le
Conseil ^''administration du Bureau
international du Travail, et
s’y étant réunie le 10 juin 1930,
en sa quatorziéme session,

Apres avoir décidé d’adopter
diverses propositions concernant
la réglementation du travad forcé
Bihang till riksdagens protokoll 1331.

Recommendation concerning the
regulation of forced or conipulsory
labour.

The General Conference of the International
Labour Organisation of
the League of Nations,

Having been convened at Geneva
by the Governing Body of
the International Labour Office,
and having niet in its Fourteentli
Session on 10 June 1930, and
Having decided upon the adoption
of certain proposals with regard
to the regulation of forced
/ sami. 21 haft. (Nr 32.) ib si 4

Kungl. Majus proposition nr 32.

ou obligatoire, question comprise
dans le premier point de l’ordre
du jour de la session, et
Apres avoir décidé que ees propositions
prendraient la torine
dune recommandation,

adopte, ce vingt-huitiéme jour de juin
mil neuf cent Arente, la recommandation
ci-aprés a soumettre ä 1’examen
des Membres de 1''Organisation international
du Travail, en vue de lili
faire porter ettet sous forme de loi
national ou autrement, conformément
aux dispositions de la Partie XIII du
Traité de Versailles et des Parties
correspondantes des autres Traités de
Paix:

Apres avoir adopté un projet de
convention concernant le travad tored
ou obligatoire,

Et désirant formuler certains principes
et certaines régles relatifs au
travail tored ou obligatoire qui lui
ont parti de nature ä rendre plus
efficace 1’application dudit projet de
convention,

La Confdrence recommande ä cliaque
Membre de prendre en considération
les principes et régles suivants:

Toute rdglementation promulguée
en application du projet de convention
concernant le travail tored ou
obligatoire, amsi que toutes autres
dispositions législatives ou réglementaires
relatives ä l’emploi du travail
tored ou obligatoire, en vigueur au
moment de la ratification dudit projet
de convention ou promulgudes ultdrieurement,
y compris toutes lois ou
réglements concernant la reparation
ou 1’indemnisation en cas de maladie
ou d accident survenu au travailleur
ou en cas de ddcés de ce dernier,
devraient etie imprimdes par les soins
des autoritds compdtentes dans line
ou plusieurs langues indigénes de fatjon
ä ce que ees textes puissent étre
portds ä la connaissance des travail -

or compulsory labom-, which i»
ineluded in tile frest item on tile
Agenda of tile Session, and
Laving determined tliat tliese
proposals sliall take tile form of
a recommendation,

adopts, tilis twenty-eiglith day of June
of tile year one tliousand nine hundred
and tliirty, the following Recommendation,
to be submitted to tile Members
of the International Labour
Organisation for consideration with
a view to effert being given to it by
national legislation or otlierwise, in
accordance with the provisions of Part
XIII of tile Treaty of Versailles and
of the corresponding Parts of the
other Treaties of Peace:

Having adopted a Dratt Convention
concerning forced or compulsory
labour and

Desiring to give expression to certain
principles and niles relating to
forced or compulsory labour which
appear to be of a nature to render
the application of the said Dratt Convention
more effeetive,

The Conference recommends that
each Member should take the following
principles and niles into consideration
:

Any regulations issued in application
of the Dratt Convention concerning
forced or compulsory labom-, as
well as any other legal provisions or
administrative orders, existing at the
time of the ratification of the said
Dratt Convention or thereafter enaeted,
governing the employment of
forced or compulsory labour, ineluding
any laws or administrative orders
concerning compensation or indemnification
for sickness, injury to, or
deatli of workers taken for forced or
compulsory labour, should be printed
by the competent antholit}- in suell
one or more native languages as nili
convey their import to the workers
concerned and to the population from
which the workers are to be drawn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

lernas intéressés et de la population
j larm i laquelle ees travailleurs sont
recrutés. Les textes amsi imprimés
devraient étre largement distribués et,
s’il était nécessaire, toutes dispositions
devraient étre prises pörn- que
les travailleurs et la population intéressés
en soient informés verbalement;
on devrait également pouvoir se procurer
des copies de ees textes au prix
de revient.

II.

Le reeours au travail forcé ou obligatoire
devrait étre réglementé de
maniére a ne pas compromettre la
produetion de la nourriture des collectivités
intéressées.

III.

Lorsqu’il est fait emploi de travad
forcé ou obligatoire, toutes les mesures
possibles devraient étre prises pour
sassurer que 1’exécution de ce travad
n’aura jamais pour conséquence indireete
un reeours illégal au travail
forcé ou obligatoire des femmes et
des enfants.

IV.

Toutes les mesures possibles devraient
étre prises pour réduire la
nécessité du reeours au travail forcé
ou obligatoire pour le transport de
personnes ou de marchandises. Ce
reeours devrait étre interdit dans tous
les cas ou il serait possible d’utiliser
des moyens de traetion animale ou
mécanique.

Toutes les mesures possibles devraient
étre prises pour éviter que
les travailleurs soumis au travad
forcé ou obligatoire ne soient pas
exposés ä la tentation d’abuser de
boissons aleooliques.

Suell printed texts should be widely
exhibited and, if necessary, arrangements
made for theil’ oral communication
to tile workers and to the population
concerned; copies should also
be made avadable to the workers concerned
and to otbers at cost price.

II.

Recourse to forced or compulsory
labom- should be so regulated as not
to imperil the food supply of the
community concerned.

III.

Wilen recourse is liad to forced or
compulsory labom’ all possible measures
should be taken to ensure tliat
the imposition of suell labom in no
case leads indirectly to the illegal
employment of women and children
on forced or compulsory labom.

IV.

All possible measures should be
taken to reduce the necessity for recourse
to forced or compulsory labour
for the transport of persons or goods.
Suell recourse should be proliibited
wilen and where animal or mechanical
transport is available.

All possible steps should be taken
to see that no alcokolic temptations
are placed in the way of workers engaged
in forced or compulsory labom.

Kungl. Majus proposition nr 32.

Projet do conventioii eoncemant
la réglementation de la durée du
travail dans le commerce et dans
les bureaus.

La Conférence générale de l’Organisation
internationale du Travad de
la Société des Nations,

Convoquée ä Genéve par le Conseil
d’administration du Bureau
international du Travad, et s’y
étant réunie le 10 juin 1930, en
sa quartorziéme session,

Apres avoir décidé dadopter
diverses propositions relatives ä
la réglementation de la durée
du travad dans le commerce et
dans les bureaux, question comprise
dans le deuxiéme point de
1’ordre du jour de la session, et
Apres avoir décidé que ees
propositions prendraient la forme
dun projet de convention internationale,

adopte, ce vingt-huitiéme jour de juin
mil neuf cent trente, le projet de convention
ci-aprés ä ratifier par les
Membres de 1’Organisation internationale
du Travad conformément aux
dispositions de la Partie XIII du
Traité de Versailles et des Parties
correspondantes des autres Traités de
Paix:

Artide 1.

1. La présente convention s’applique
au personnel des établissements
suivants, qu’ils soient publics ou
privés:

a) les établissements commerciaux
y compris les pöstes, télégraplies et
téléphones, ainsi que les services
commerciaux de tous autres établissements
;

b) les établissements et administrations
dont le fonetionnement repose
essentiellement sur un travad de bureau; c)

les établissements revétant un
caractére ä la fois commercial et industriel,
sauf s’ils sont considérés
comme des établissements industriels.

Dratt convention concerning tile
regulation of bours of work in
commerce anil offices.

The General Conference of tile
International Labour Organisation of
tile League of Nations,

Having been convened at Geneva
by tile Governing Body of
tile International Labour Office,
and having met in its Fourteenth
Session on 10 June 1930, and
Having decided upon the adoption
of certain proposals with
regard to the regulation of hours
of work in commerce and offices,
which is ineluded in the second
item on the Agenda of the Session,
and

Having determined that these
proposals shall take the form of
a dratt international convention,

adopts, this twenty-eighth day of June
of the year one thousand nine hundred
and tliirty, the following Dratt
Convention for ratification by the
Members of the International Labour
Organisation, in accordance with the
provisions of Part XIII of the Treaty
of Versailles and of the corresponding
Parts of the other Treaties of Peace:

Artide 1.

1. This Convention sliall apply to
persons employed in the following
establishments, whether public or private: (a)

commercial or Hading establishments,
ineluding postal, telegraph and
telephone services and commercial or
Hading branches of any other establishments; (b)

establishments and administrative
services in which the persons employed
are mainly engaged in office
work;

Kungl. Majus proposition nr 32.

Dans cliaque pays, 1’autorité compétente
devra établir la ligné de démarcation
en tre, d’une part, les établissements
commerciaux et ceux dont
le fonctionnement repose essentiellement
sur un travail de bureau et,
d’autre part, les établissements industriel
et agricoles.

2. La convention ne s’appliquera
pas au personnel des établissements
suivants:

a) établissements ayant pour objet
le traitement ou 1''hospitalisation des
malades, des inlirmes, des indigents
et des aliénés;

b) hötels, restaurants, pensions,
Gerdes, cafés et autres établissements
ou sont servies des consommations;

c) entreprises de spectacles et de
divertissements.

Toutefois, la convention sera applicable
au personnel des dépendances
des établissements énumérés aux alinéas
a), b) et c) du présent paragraphe
dans le oas ou ees dépendances,
si elles étaient autonomes,
seraient comprises parmi les établissements
auxquels s’applique la convention.

3. L’autorité compétente dans chaque
pays pounu exempter de l’application
de la présente convention:

a) les établissements danslesqnels
sont seuls occupés les membres de la
famille de l’employeur;

b) les administrations publiques
dans lesquelles le personnel employé
agit comme organe de la puissance
publique;

c) les personnes occupant un poste
de direction ou de confiance;

d) les voyageurs et representants
dans la mesure ou ils exercent leur
travail en dekors de l’établissement.

Artide 2.

Aux tins de la présente convention,
est considéré comme durée dir travail
le temps pendant lequel le personnel
est ä la disposition de 1’einployeur;
seront exelus les repos pendant les -

Tlie competent authority in each
country skall define tile line which
separates commercial and Lading establiskments,
and establisliments in
wkick tile persons employed are mainly
engaged in office work, from industrial
and agrieultural establiskments.

2. Tile Convention skall not apply
to persons employed in tile following
establiskments:

(a) establiskments for tke treatment
or tke care of tke sick, infirm,
destitute, or mentally unfit;

(b) kotels, restaurants, boardingliouses,
elubs, cafés aud otker refreskment
kouses;

Tke Convention skall nevertkeless
apply to persons employed in branckes
of tke establiskments mentioned
in (a), (b) and (c) of tkis paragrapk
in cases wliere suck bran elies would,
if they were independent undertakings,
be ineluded among tke establishments
to which the Convention applies.

3. It skall be open to the competent
authority in eacli country to
exempt from tke application of the
Convention:

(a) establiskments in which only
members of the employersfamily are
employed;

(b) offices in wliich the staff is engaged
in connection with the administration
of public authority;

(d) travellers and representatives,
in so far as they carry on theirwork
outside tke establishment.

Artide 2.

For tke purpose of tkis Convention
the term »hours of work» means
the timo during which tke persons
employed are at the disposal of tke
employer; it does not inelude rest pe -

Kungl. Majus proposition nr 32.

qiiels le personnel nest pas ä la disposition
de 1’employeur.

Artide 3.

La durée du travad du personnel
auquel sapplique la présente convention
ne pourra pas dépasser quarantehuit
lieures par semaine et huit heures
pär jour, sous réserve des dispositions
ci-aprés.

Artide 4.

La durée hebdomadaire du travail
prévue å 1’article 3 pourra étre répartie
de maniére que la durée journaliére
du travad ne dépasse pas dix
heures.

Artide 5.

L En cas d’arrét collectif du travad
résidtant a) de fetes locales ou
b) de causes accidentelles ou de force
majeure (accidents survenus aux installations,
interruption de force motrice,
de lumiére, de chauffage ou
d’eau, sinistres), une prolongation de
la durée journaliére du travad pourra
étre appliquée, ä titre de compensation
des heures de travad perdues,
dans les conditions suivantes:

a) les récupérations ne pourront
étre autorisées pendant plus de trente
jours pär an et devront étre effectuées
dans un délai raisonnable;

l) la prolongation de la durée journaliére
du travad ne pourra dépasser
une heure;

c) la durée journaliére du travail
ne pourra dépasser dix heures.

2. L’autorité compétente devra étre
avisée de la nåtlare, de la calise et de
la date de l’arrét colletif, du nombre
d’heures de travad perdues et des
modifications temporaires prévues å
1’horaire.

Artide 6.

Dans les cas exceptionnels ou les
conditions dans lesquelles le travad
doit s’effectuer rendent inapplicables
les dispositions des artides 3 et 4,

riods during winell the persons employed
are not at the disposal of the
employer.

Artide 3.

The hours of work of persons to
wilom this Convention applies shall
not exceed forty-eight hours in the
week and eight hours in the day,
except as liereinafter otherwise provided.

Artide 4.

The maximum hours of work in the
week laid down in Article 3 may be
so arranged that hours of work in
any day do not exceed ten hours.

Artide 5.

1. In case of a general interruption
of work due to (a) local holidays,
or (b) accidents or force majeure (accidents
to plant, interruption of power,
light, heating or water, or occurrences
causing serious material damage to
the establisliments), hours of work
in the day may be inereased for the
purpose of making up the hours of
work winch havé been löst, provided
that the following conditions are complied
with:

(a) hours of work which havé been
löst shall not be allowed to be made
up on more thån tliirty days in the
year and shall be made up witton a
reasonable lapse of time;

(b) the inerease in hours of work
in tile day shall not exceed one hour;

2. The competent authority shall
be notified of the nature, cause and
date of the general interruption of
work, of the number of hours of work
which havé been löst, and of the temporary
aiterations provided for in the
working time-table.

Artide 6.

lii exceptional näses where the
eircumstances in which the work has
to be carried on make the provisions
of Artides 3 and 4 inapplicable, re -

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

des regements de 1’ autonté publique
pourront autoriser la répartition de
la durée du travad sur uno période
plus longue que la semaine, a la condition
que la durée moyenne du travad
calculée sur le nombre de semaines
considérées ne dépasse pas quarantehuit
heures par semaine et qu’en
airciin cas la durée journaliére ne dépasse
dix lieures.

Artide 7.

Des réglements de 1''autorité publique
détermineront:

1. Les dérogations perman entes
qu’il y aura lieu d’admettre pour

a) certaines catégories de personnes
dont le travad est intermittent en
raison ruome de sa nature, telles que
les concierges, le personnel de garde
et den tretten des locaux et dépöts;

b) les catégories de personnes directement
occupées ä des travaux
préparatoires ou complémentaires qui
doivent étre nécessairement exécutés
en dehors des limites prévues pour
la durée du travail du reste du personnel
de 1’établissement;

c) les magasins ou autres établissements
lorsque la nature du travad,
1’importance de la population ou le
nombre de personnes occupées rendel
inapplicable la durée du travail
fixée alix artides 3 et 4.

2. Les dérogations temporaires qui
pourront étre accordées dans les cas
suivants:

a) en cas d’accidents survenus ou
imminents, en cas de force majeure
ou de travaux urgents ä effectuer alix
machines ou ä 1’outdlage, mais uniquement
dans la mesure nécessaire
pour éviter qu’une gene sérieuse ne
soit apportée ä la marche normale de
l’établissement;

b) pour prévenir la perte de mathes
périssables ou éviter de compromettre
le resultat teclmique du
travad;

c) pour permettre des travaux spéciaux
tels que l’établissement d’inventaires
et de bilans, les échéances, les
liquidations et les arrétés de comptes;

gulations made by public authonty
may permit bours of work to be distributed
över a period longer thån
tile week, provided that tbe average
bours of work över tbe number of
weeks included in the period do not
exceed forty-eigbt bours in the week
and that hours of work in any day
do not exceed ten bours.

Artide 7.

Regulations made by public authority
shall determine:

1. The permanent exceptions wbicb
may be allowed for:

(a) certain classes of persons wbose
work is inberently intermittent, suell
as caretakers and persons employed
to look after working premises and
warebouses;

(b) classes of persons directly engaged
in preparatory or complementary
work wbich must necessarily be
carried on outside the limits laid
down for tbe bours of work of the
rest of tbe persons employed in the
establisliment;

(c) sliops and otlier establisbments
wbere the nature of the work, the
size of the population or the number
of persons employed render inapplicable
the working hours fixed in Artides
3 and 4.

2. The temporary exceptions wbich
may be granted in the following
cases:

(a) in case of accident, aetual or
threatened, force majeure, or urgent
work to machinery or plant, bilt only
so far as may lie necessary to avon!
serious interference with the ordinary
working of the establishment;

(b) in order to prevent the loss of
perishable goods or avoid endangering
tile technical results of the work;

(c) in order to allow for special
work such as stocktaking and the preparation
of balance sheets, settlements
days, liquidations, and the balancing
and dusing of accounts;

Kungl. Majlis proposition nr 32.

d) pörn- permettre aux établissements
de faire face ä des surcroits
de travail extraordinär^ provenant
de cireonstances particuliéres pour
autant que l’on ne puisse normalement
attendre de 1’employeur qu’il
ait recours ä d’autres mesures.

3. Snuf en ce qui concerne 1’alinéa
a) du paragraphe 2, les réglements
établis conformément au present artide
devront déterminer la prolongation
de la durée du travad qui pourra
étre autorisée par jour, et, en ce qui
concerne les dérogations temporaires,
par année.

4. Le taux de salaire pour la prolongation
prévue aux alinéas b), c) et

d) du paragraphe 2 du present artide
sera majoré d’au moins vingt-cinq
pour cent par rapport au salaire
normal

(d) in order to enable establishments
to deal with cases of abnormal
pressure of work due to special dremo
stances, in so far as the employer
cannot ordinarily be expeeted to resort
to other measures.

3. Säve as regards paragraph 2

(a), the regulations made under this
Artide shall determine the number
of additional hours of work winch
may be allowed in the day and, in
respect of temporary exceptions, in
the year.

4. The rate of pay för the additional
hours of work permitted under
paragraph 2 (b), (c) and (d) of this
Artide shall not be less thån one-anda-quarter
times the regdar rate.

Artide 8.

Les réglements prévus aux artides
6 et 7 devront étre pris apres consultation
des organisations ouvriéres
et patronales intéressées, en tenant
compte spécialement des conventions
collectives, la ou il en existe, conclues
entre ees organisations.

Artide 9.

Les dispositions de la présente
convention peuvent étre suspendues
dans tout pays par ordre du Gouvernement
en cas de guerre ou en cas
d’événements pre,sentant un dangel''
pour la sécurité nationale.

Artide 10.

Bien dans Gette convention n’affectera
toute coutume ou tout accord en
vertu duquel la durée du travad est
moindre ou le taux de rémunération
plus élevé que ceux qui sont prévus
par la présente convention.

Toute restriction imposée par la
présente convention doit s’ajouter et
non déroger a toutes autres restrictions
imposées par toute loi, tout déeret
ou tout réglement qui Axe line
durée du travail moindre ou un taux

Artide 8.

The regulations provided for in Artides
6 and 7 shall be made after
consultation with the workers’ and
employers’ organisations concerned,
special regard being paid to collective
agreements, if any, existing between
such workers’ and employers’
organisations.

Artide 9.

The operation of the provisions of
this Convention may be suspended in
any country by the Government in
the event of war or other emergency
endangering national safety.

Artide 10.

Nodling in this Convention shall
affeet any custom or agreement whereby
shorter hours are worked or lagher
Tates of rémunération are paid thån
those provided by this Convention.

Any restrictions imposed by this
Convention shall be in addition to
and not in delegation of any other
restrictions imposed by any law, order
or regulation which fixes a lower maximum
number of hours of employment

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

de rémunération plus eleve que ceux
qui sont prévus dans la présente convention.

Article 11.

En vue de 1’application effeetive
des dispositions de la présente c-onvention: 1.

Des mesures appropriées devront
étre prises pörn- assurer line inspection
adéquate;

2. Chaque emplojera- devra:

a) faire connaitre, au moyen d’affiches
apposées d’une maniére apparente,
dans 1’établissement ou en tont
autre lieu convenable ou selon tout
au tre mode approuvé par 1’autorité
compétente, les heures auxquelles
commence et Irnit la durée du travail
ou, si le travad s’effectue par équipes,
les heures auxquelles commence et
finit le tour de chaque équipe;

bj faire connaitre, de la méme fagon,
les repos accordés au personnel, repos
qui, conformément a 1’article 2, ne
sont pas compris dans la durée du
travail;

c) inscrire sur un registre, selon le
mode approuvé par 1’autorité compétente,
toutes les prolongation de
la durée du travail qui ont eu lieu
en vertu du paragraphe 2 de 1’article
7 ainsi que le montant de leur retribution.

3. Sera considéré comme illegal le
fait d’employer une personne en deholm
de la durée du travail fixée en
vertu de 1’aiméa a) du paragraphe 2
ou pendant les heures fixées en vertu
de l’alinéa b) du paragraphe 2 du
present article.

Artide 12.

Tout Membre qui ratifie la présente
convention devra prendre les mesures
nécessaires au moyen d’un systéme de
sanetions pour que les dispositions
de la convention soient appliquées.

Artide 13.

Les ratifications officielles de la
présente convention, dans les condi -

or a higher rate of rémunération thån
those provided by tilis Convention.

Artide 11.

For the effeetive enforcement of
tile provisions of this Convention:

1. The necessary measures shall be
taken to ensure adequate inspection;

2. Every employer shall be required: (a)

to notify, by the posting of
notices in conspicuous positions in
the establishment or omer suitable
place, or by such method as may be
approved by the competent authority,
the times at winch bours of work
begin and end, and, where work is
carried on by shifts, the times at
winch eaeli stift begins and ends;

(b) to notify in the same way the
rest periods granted to the persons
employed which, in accordance with
Article 2, are not ineluded in the
hours of work;

(c) to keep a record in the form
prescribed by the competent authority
of all additional hours of work
performed in pursuance of paragraph
2 of Article 7 and of the payments
made in respect thereof.

3. It shall be made an offence to
employ any person outside the times
fixed in accordance with paragraph 2
(a) or during the periods fixed in
accordance with paragraph 2 (b) o
this Article.

Artide 12.

Eneli Member which ratifies tilis
Convention sliall take the necessary
measures in the form of penalties to
ensure tliat the provisions of the Convention
are enforced.

Artide 13.

The formal ratifications of this Convention
under the conditions set forth

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

tions prévues å la Partie XIII du
Traité de Versailles et aux Parties
correspondantes des autres Traités
de Paix, seront communiquées au
Secrétaire general de la Société des
Nations et par lui enregistrées.

Artide 14.

La présente convention ne liera
que les Membres de reorganisation
international du Travail dont la ratification
aura été enregistrée au Secrétariat.

Elle entrera en vigueur douze mois
apres que les ratifications de deux
Membres auront été enregistrées par
le Secrétaire général.

Par la sube, cette convention entrera
en vigueur pour cliaque Membro
douze mois apres la date ou sa ratification
aura été enregistrée.

Artide 15.

Aussitot que les ratifications de
deux Membres de 1’Organisation internationale
du Travad auront-été enregistrées
au Secrétariat, le Secrétaire
général de la Société des Nations
notifiera ce fait ä tous les Membres de
1’Organisation internationale du Travad.
Il leur notifiera également l’enregistrement
des ratifications qui lui
seront ultérieurement communiquées
par tous autres Membres de 1’Organisation.

Artide 16.

Tout Membre ayant ratifié la présente
convention peut la dénoncer a
1’expiration d’une période de dix années
apres la date de la mise en vigueur
initiale de la convention, pallin
aete communiqué au Secrétaire
général de la Société des Nations, et
par lui enregistré. La dénonciation
ne prendra effet quune année apres
avoir été enregistrée au Secrétariat.

Tout Membre ayant ratifié la présente
convention qui, dans le délai
d’une année apres 1’expiration de la
période de dix années mentionnée au

in Part XIII of tile Treaty of Versailles
and in tile corresponding Parts
of tile otter Treaties of Peace shall
be communicated to the SecretaryGeneral
of the League of Nations for
registration.

Artide 14.

Tilis Convention shall be binding
only upon those Members whose ratifications
havé been registered with
the Secrétariat.

It shall come into force twelve
months after the date on which the
ratifications of two Members of tile
International Labom- Organisation
havé been registered with the Secretary-General.

Thereafter, this Convention shall
come into force for any Member twelve
months after the date on which its
ratification lias been registered.

Artide 15.

As soon as the ratifications of two
Members of the International Labour
Organisation havé been registered with
the Secrétariat, the Secretary-General
of the League of Nations shall so
notify all the Members of the International
Labom Organisation. lie
shall likewise notify them of the registration
of ratifications which may be
communicated subsequently by other
Members of the Organisation.

Artide 16.

A Member which lias ratified this
Convention may denounce it after the
expiration of ten years from the date
on which the Convention first comes
into force, by an Act communicated
to the Secretary-General of the League
of Nations for registration. Suell denunciation
shall not take effeet until
one year after the date on whicli it
is registered with the Secrétariat.

Each Member which lias ratified
this Convention and which does not,
within the year following the expiration
of the period of ten years men -

Kungl. Majlis proposition nr 32.

paragraphe précédent, ne fera pas
nsage de la faculté de dénonciation
prévue par le présent artide, sera lié
pour line nouvelle période de dnq
unnées, et par la suite pourra dénoncer
la présente convention ä 1’expiration
de diaque période de dnq années
dans les condition s prévues au présent
artide.

Artide 17.

A 1’expiration de diaque période
de dix années ä compter de 1’entrée
■en vigueur de la présente convention,
le Conseil d administration du Bureau
international du Travail devra présenter
ä la Conférence générale un
rapport sur l''application de la présente
convention et décidera s’il y a
lieu d’inscrire ä l''ordre du jour de la
Conférence la question de sa revision
totale ou partielle.

Artide 18.

Au cas ou la Conférence générale
adopterait line nouvelle convention
portant revision totale ou partielle
de la présente convention, la
ratification par un Membre de la nouvelle
convention portant revision entrainerait
de plein droit dénonciation
de la présente convention sans condition
de délai nonobstant 1’article 16
ci-dessus, sous réserve que la nouvelle
convention portant revision soit
entrée en vigueur.

A partir de la date de 1’entrée en
vigueur de la nouvelle convention portant
revision, la présente convention
cesserait d’étre ouverte ä la ratification
des Membres.

La présente convention demeurerait
toutefois en vigueur dans sa forine
et teneur pour les Membres qui l’auraient
ratifiée et qui ne ratifieraient
pas la nouvelle convention portant revision.

Artide 19.

Les textes francuis et anglais de
la présente convention ferout foi 1’un
et 1’au tre.

tioned in tile preceding paragraph,
exercise tile riglit of denunciation
provided for in tilis Artide, will be
bound for anotlier period of five years
and, tliereafter, may denounce tilis
Convention at tile explikation of each
period of five years under tile terms
provided for in tilis Artide.

Artide 17.

At tile expiration of each period
of ten years after tile coming into
force of tilis Convention, tile Governing
Body of tile International Labour
Office shall present to tile General
Conference a report on tile working
of tilis convention and shall consider
the desirability of placing on the
Agenda of the Conference the question
of its revision in whole or in part.

Artide 18.

Should the Conference adopt a new
Convention revising this Convention
in whole or in part, the ratification
by a Member of the new revising
Convention shall ipso jure involve denunciation
of this Convention without
any requirement of delay, notwithstanding
the provisions of Artide 16
above, if and when the new revising
Convention shall havé come into force.

As from the date of the coming
into force of the new revising Convention,
the present Convention shall
cease to be open to ratification by
the Members.

Nevertheless, this Convention shall
remain in force in its actual form and
content for tliose Members which havé
ratified it but havé not ratified the
revising Convention.

Artide 19.

The French and Englisli texts of
this Convention shall both be autlientic.

Kungl. Majus proposition nr 32.

Recommandation eoncernant la régleraentation
de la durée du travail
dans lös botels, restaurant* et établissements
similaires.

La Conférence générale de 1’Organisation
international du Travail de
la Société des Nations,

Convoquée ä Genéve par le Conseil
d’administration du Bureau
international du Travail, et s y
étant réunie le 10 juiri 1930 en sa
quatorziéme session,

Apres avoir décidé dadopter
diverses propositions eoncernant
la réglementation de la durée du
travail dans les hötels, restaurants
et établissements similaires, question
comprise dans le deuxiéme
point de 1’ordre du jour de la
session, et

Apres avoir décidé que ees propositions
prendraient la forme
dune recommandation,
adopte, ce vingt-huitiéme jour de juin
mil neuf cent trente, la recommandation
ci-aprés ä soumettre å 1’examen
des Membres de 1’Organisation international
du Travail, en vue de lui
faire porter effet sous forme de loi
nationale ou autrement, conformément
aux dispositions de la Partie XIII du
Traité de Versailles et des Parties
correspondantes des autres Traités de
Paix:

Apres avoir adopté un projet de
convention eoncernant la réglementation
de la durée du travail dans le
commerce et dans les bureaus, et

Désirant étendre ultérieurement
1’application des régles dudit projet h
autant de catégories d’établissements
qu’il sera possible, notamment aux
hötels, restaurants et établissements
similaires,

La Conférence recommande:

1. Que les Membres qui ne possédent
pas de réglementation sur la
durée du travad du personnel occupé
dans les hötels, restaurants, pensions,
Gerdes, cafés et autres établissements
fournissant exelusivement ou princi -

Reconmieiidation coll ceril in;; the regulation
of hours of work in botels,

restaurants anti similar establishinents.

The General Conference of the
International Labour Organisation of
the League of Nations,

Having been convened at Geneva
by the Governina Body of
the International Labour Office,
and having met in its Pourteenth
Session on 10 June 1930, and
Having decided upon the adoption
of certain proposals with regard
to hours of work in hötels,
restaurants and similar establishments,
winch is ineluded in the
second item of the Agenda of the
Session, and

Having determined that these
proposals shall take the form of
a recommendation,

adopts, this twenty-eighth day of June
of the year one thousand nine hundred
and thilly, the following Recommendation,
to be submitted to the Members
of the International Labour Organisation
for consideration, with a view to
effeet being given to it by national
legislation or otherwise, in accordance
with the provisions of Part XHI of
the Treaty of Versailles and of the
corresponding Parts of the otlier Treaties
of Peace:

Having adopted a Braff Convention
concerning the regulation of hours
of work in commerce and offices, and

^Visking to extern! subsequently
the application of the niles laid down
in the said Braff Convention to as
many classes of establisliments as
possible, ineluding hötels, restaurants
and similar establisliments,

The Conference recommends:

1. That tliose Members in winch
no statutory regulation yet exists of
the hours of work of persons employed
in botels, restaurants, boarding liouses,
elubs, cafés and similar establishments
winch are exclusively or mandy

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

palement ä leur clientéle le logement
ou des aliments et des boissons, procédent
ä line enquéte spéciale sur les
conditions qui existent dans lesdits
établissements, en tenant compte des
régles établies par le projet de convention
ci-dessus mentionné;

2. Que les Membres possédant
deja uno réglementation de la durée
du travad du personnel occupé dans
les établissements dont il sagit entreprennent
une enquéte spéciale au sujet
de 1’application de Gette réglementation,
en tenant compte des régles établies
dans ledd projet de convention;

3. Que, dans les deux cas, les
Membres communiquent au Bureau
international du Travad, dans un délai
de quatre ans ä partir de 1’adoption
de la présente recommandation et selon
un plan uniforme approuvé palle
Conseil d’administration, des informations
détaillées sur les résultats de
le urs enquétes; ceci afin de permettre
au Bureau de préparer un rapport
spécial sur la base duquel pourrait
étre envisagée l’opportunité d’inscrire
ä l’ordre du jour d’une session ultérieure
de la Conférence, la question
de la durée du travad du personnel
occupé dans lesdits établissements, en
vue de l''adoption d’un projet de convention
ä ce sujet.

engaged in providing board and lodging
or supplying refreshments for consumption
on tliepremises,sliould make
special investigations into the conditions
obtaining in these establishments,
in the liglit of tile rules laid down in the
above-mentioned Dratt Convention.

2. Tliat those Members in winch
statutory regulation of the hours of
work of the said persons already
exists sliould make special investigations
into the application of the regulations,
in the liglit of the niles laid
down in the Dratt Convention in
question; and

3. Thut in both cases the Members
sliould, within four years of tile
adoption of this Recommendation,
communicate to the International Laholm
Office, on a uniform plan to be
approved by the Governing Body, full
information as to the results of the
investigations, so that a special report
may be prepared by the Office as a
basis for considering the desirability
of placing the question of the hours
of work of persons employed in the
establishments concerned on the Agenda
of a subsequent Session of the
Conference, with a view to the adoption
of a Dratt Convention.

Recommandation coneernant la réglementation
de la durée du travail
dans les entreprises do speetaeles et
autres lieux de divertissements.

La Conférence générale de 1''Organisation
internationale du Travail de
la Société des Nations,

Convoquée ii Genéve par le
Conseil ^''administration du Bureau
international du Travail, et
s’y étant réunie le 10 juin 1930,
en sa quatorziéme session,

Aprés avoir décidé d''adopter
diverses propositions coneernant
la réglementation de la durée du
travail dans les entreprises de spectacles
et autres lieux de divertis -

Recommendation coneerning tile refutation
of bours of work in tlieatres
and uther places of public amuseliient.

The General Conference of the
International Labour Organisation of
the League of Nations,

Having been convened at Geneva
by the Governing Body of
the International Labour Office,
and having met in its Fourteenth
Session on 10 June 1930, and
Having decided upon the adoption
of certaiu proposals with
regard to the regulation of hours
of work in theatres and other
places of public amusement, winch

Kungl. Majda proposition nr 32.

sements, question comprise dans
le deuxiéme point de l’ordre du
jour de la session et,

Apres avoir décidé que ees propositions
prendraient la forme
d une recommandation,
adopte, ce vingt-huitiéme jour de jukt
mil neuf cent kente, la recommandation
ci-aprés ä soumettre ä 1’examen
des Membres de 1’Organisation international
du Travail, en vue de lui
faire porter effet sous forme de loi
nationale ou autrement, conformément
aux dispositions de la Parke ATTI
du Traité de Versailles et des Parties
correspondantes des autres Traités de
Paix:

Apres avoir adopté un projet de
convention concernant la réglementation
de la durée du travad dans le
commerce et dans les bureaux, et

Désirant étendre ultérieurement
! uppl]''Galion des régles dudit projet a
autant de catégories détablissemeuts
qu il sera possible, notamment aux
entreprises de spectacles et autres
lieux de divertissements,

La Conférence recommande:

1. Que les Membres qui ne possédent
pas de réglementation sur la
durée du travail du personnel occupé
dans les tkéåtres, music-lialls, cinémas
et, en general, dans les lieux de divertissements,
quils soient fermés ou en
plein air, procédent ä line enquéte
spéciale sur les conditions qui existent
dans lesdits établissements, en tenant
compte des régles établies pär le projet
de convention ci-dessus mentionné;

2. Que les Membres possédant
deja line réglementation de la durée
du travail du personnel occupé dans
les établissements dont il sagit entreprennent
line enquéte spéciale au sujet
de 1’application de nette réglementation
en tenant compte des régles établies
dans ledit projet de convention;

3. Que, dans les deux cas, les
Membres communiquent au Bureau
international du Travail, dans un délai
de quatre ans å partir de 1’adoption
de la présente recommandation et selon
un plan uniforme approuvé pär le

is ineluded in the second item on
tile Agenda of tke Session, and

Having determined that tliese
proposals sbould talle the form of
a recommendation,

adopts, tilis twenty-eightk day of June
of the year one thousand nine hundred
aud thirty, the following Recommendation,
to be submitted to the Members
of tile International Labom'' Organisation
for consideration with a view to
effekt being given to it by national
legislation or otherwise, in accordance
with the provisions of Part XIII of
the Treaty of Versailles and of the
corresponding Parts of the uther Treaties
of Peace:

Having adopted a Dratt Convention
concerning the regulation of bours of
work in commerce and offices, and

Wishing to extend subsequently
the application of the niles laid down
in the said Dratt Convention to as
many classes of establishments as possible,
ineluding theatres and o ther places
of public amusement,

The Conference recommends:

1. That those Members in winch
no statutory regulation yet exists of
the bours of work of persons employed
in theatres, music halls, cinemas
and places of public amusement generally,
whether indoor or outdoor,
should make special investigations
into tile conditions obtaining in these
establishments, in the light of the niles
laid down in the above-mentioned
Dratt Convention;

2. That those Members in winch
statutory regulation of the bours of
work of the said persons already exists
should make special investigations
into the application of the regulations,
in the light of the niles laid down in
the Draft Convention in question; and

3. That in both Gåses the Members
should, within four years of the
adoption of tilis Recommendation,
communicate to the International Labom
Office, on a uniform plan to be
approved by the Governing Body, full

63-

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Conseil (^administration, des informations
détaillées sur les resultats de
leurs enquétes; ceci afin de permettre
au Bureau de préparer un rapport
special sur la base duquel pourrait
étre envisagée 1’opportunité d’inscrire
ä 1’ordre du jour (Tune session ultérieure
de la Conférence, la qvestion
de la durée du travail du personnel
occupé dans lesdits établissements, en
vire de b adoption d’un projet de convention
ä ce sujet.

information as to tile results of tile
investigations, so that a special report
may be prepared by tbe Office as a
basis for considering tbe desirability
of placing the question of the bours
of work of persons emplöyed in tbe
establisbments concerned on tbe Agenda
of a subsequent Session of tbe
Conference, willi a view to the adoption
of a Braff Convention.

Recommandation concernant la réglementation
de la durée du travail
dans les établissements ayant pörn*
ob jet le traitement ou 1’hospitalisation
des malades, des infirmes, des
indigents et des aliénés.

La Conférence générale de 1’Organisation
internationale du Travad de
la Société des Nations,

Convoquée ä Genéve par le
Conseil d’administration du Bureau
international du Travail, et
s’y étant réunie le 10 juni 1930,
en sa quatorziéme session,

Apres avon décidé d’adopter
diverses propositions concernant
la réglementatioii de la durée du
travail dans les établissements
ayant pörn objet le traitement ou
I hospitalisation des malades, des
infirmes, des indigents et des
aliénés, question comprise dans le
deuxiéme point de l’ordre du jour
de la session, et

Apres avoir décidé que ees propositions
prendraient la forme
Tune recommandation,
adopte, ce vingt-huitiéme jour de juin
mil neuf cent trente, la recommandation
ci-aprés ä soumettre ä 1’examen des
Membres de 1’Organisation internationale
du Travail, en vile de lili faire
porter effet sous forme de loi national
ou autrement, conformément alix
dispositions de la Partie XIII du
Traité de Versailles et des Parties
correspondantes des autres Traités
de Paix:

Hecommemlation concerning the regulation
of bours of work in establishments
for the treatment or the
care of the sick, infirm, destitute or
mentally milit.

Tbe General Conference of tbe International
Labom- Organisation of
Ilie League of Nations,

Having been convened at Geneva
by the Governing Body of
tbe International Labom- Office,,
and having met in its Fourteenth
Session on 10 June 1930, and
Having decided upon tbe adoption
of certain proposals with
regard to the regulation of bours
of work in establisbments for tbe
treatment or tbe care of tbe sick,
infirm, destitute or mentally unfit,
which is ineluded in the second
item on tbe Agenda of tbe
Session, and

Having determined tbat tliese
proposals shall tahe tbe form of
a recommendation,

adopts, tilis twenty-eighth day of June
of the year (ine tbousand nine hundred
and thirty, tbe following Recommendation,
to be submitted to the
Members of tbe International LabomOrganisation
for consideration with a
view to effeet being given to it by
national legislation or otherwise in
accordance with the provisions of
Part XIII of the Treaty of Versailles
and of tbe corresponding Parts of
the ether Trenties of Peaee:

■64

Kungl. Maj is proposition nr 32.

Apres avoir adopté un projet de
convention concernant la réglementation
de la durée du travad dans le
•commerce et dans les bureaux, et

Désirant étendre line telle réglementation
ä autant de catégories
d’établissements quil sera possible,
notamment aux établissements ayant
pörn objet le traitement ou 1 hospitalisation
des malades, des infirmes, des
indigents et des aliénés,

La Conférence recommande:

1. Que les Membres qui ne possédent
pas encore de réglementation
sur la durée du travad du personnel
occupé dans les établissements ayant
pour objet le traitement ou lhospitalisation
des malades, des infirmes, des
indigents et des aliénés, procédent k
une enquéte spéciale sur les Gonditions
-quiexistent dans lesdits établissements
en tenant compte des régles établies
par le projet de convention mentionné
ci-dessus.

2. Que les Membres possédant
déjä une réglementation de la durée
du travail du personnel occupé dans
les établissements dont il s’agit entreprenant
une enquéte spéciale au
sujet de 1’application de cette réglementation,
en tenant compte des régles
établies dans ledd projet de convention.

3. Que, dans les derix cas. les
Membres communiquent au Bureau
international du Travad, dans un délai
de quatre ans ä partir de 1’adoption
de la présente recommandation et selon
lin plan uniforme approuvé par
le Conseil d’administration, des informations
détaillées sur les résultats
de leurs enquétes; ceci afin de permettre
au Bureau de préparer un
rapport spécial sur la base duquel
pourrait étre envisagée 1’opportunité
dinscrire ä l’ordre du jour (Tune session
ultérieure de la Conférence, la
question de la durée du travad du
personnel occupé dans lesdits établissements,
en vue de 1’adoption d’un
projet de convention ä ce sujet.

Having adopted a Draft Convention
concerning tbe regulation of bours
of work in commerce and offices, and

Mi sfi in g to extend suck regulations
to as many classes of establishments
as possible, including establishments
for tbe treatment or tbe care of tbe
sick, infinn, destitute or mentallv
unfit,

Tbe Conference recommends:

1. Tbat tliose Members in which
no statutory regulations yet exist on
tile bours of work of persons employed
in establishments for tbe treatment or
tbe care of tbe sick, infinn, destitute
or mentally unfit, should make special
investigations into tbe conditions obtaining
in these establishments, in
tbe light of the rules laid down in the
above-mentioned Draft Convention;

2. Tbat tbose Members in winch
statutory regulation of tbe bours of
work of tbe said persons already exists
should make special investigations inte
tbe application of tbe regulations, in
the light of tbe rules laid down in the
Draft Convention in question; aud

3. Thut in both cases tbe Members
should, witbin four years of tbe adoption
of tilis Becommendation, communicate
to tbe International Labom
Office, on a uniform plan to be approved
by tbe Governing Body, full
information as to tbe results of tbe
investigations, so tbat a special report
may be prepared by tbe Office as a
basis for considering the desirability
of placing tbe question of tbe homs
of work of persons employed in tbe
establishments concerned on tbe Agenda
of a subsequent Session of the
Conference, with a view to tbe adoption
of a Draft Convention.

Kungl. Majus proposition nr 32.

Bilaga B.

Översättning.

Förslag till konvention angående tvångs- eller obligatoriskt arbete.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 10 juni 1930 till sitt fjortonde sammanträde,
samt beslutit antaga vissa förslag angående tvångs- eller obligatoriskt
arbete, en fråga, vilken innefattas i den första punkten på dagordningen
för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,

antager denna, den tjuguåttonde dagen i juni år ettusenniohundra och trettio
efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens
medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget
i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

§ I Varje

medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar
denna konvention, förbinder sig att inom kortast möjliga tid undertrycka
användandet av tvångs- eller obligatoriskt arbete i alla dess former.

I avvaktan på det fullständiga undertryckandet må tvångs- eller obligatoriskt
arbete tillgripas allenast för offentliga ändamål och såsom en undantagsåtgärd
samt under de betingelser och med iakttagande av de skyddsföreskrifter,
som finnas angivna i efterföljande paragrafer.

Vid utgången av en tidrymd av fem år, räknat från denna konventions ikraftträdande,
ävensom vid behandlingen av den i § 31 föreskrivna rapporten
skall internationella arbetsbyråns styrelse undersöka möjligheten att utan
ytterligare uppskov undertrycka tvångs- eller obligatoriskt arbete i alla dess
former samt taga under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra
denna fråga på konferensens dagordning.

§ 2.

Vid tillämpningen av denna konvention skall med beteckningen »tvångseller
obligatoriskt arbete» förstås varje arbete eller tjänst, som avfordras en
person under hot örn något slag av straff och till vars utförande ifrågavarande
person icke erbjudit sig av fri vilja.

Dock skall vid tillämpningen av denna konvention beteckningen »tvångseller
obligatoriskt arbete» icke avse:

a) arbete eller tjänst, som avfordras någon i kraft av lagar om obligatorisk
militärtjänst och avser arbete av rent militär karaktär;

b) arbete eller tjänst, som ingår i de normala medborgerliga skyldigheterna
för medborgarna i ett fullt självstyrande land;

c) arbete eller tjänst, som avfordras en person på grund av en i judiciell
väg meddelad dom, för såvitt arbetet eller tjänsten utföres under tillsyn
och kontroll av offentlig myndighet och personen i fråga icke utlejes eller
ställes till förfogande för enskilda personer, bolag eller juridiska personer
av privat karaktär;

Bihang till riksdagens protokoll 1331. 1 sami. 21 haft (Nr 32.) isai 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

d) arbete eller tjänst, som avfordras någon i fall av »force majeure», det
vill säga vid krigstillfällen, katastrofer eller tillbud därtill, såsom eldsvådor,
översvämningar, hungersnöd, jordbävningar, häftiga epidemier eller smittosamma
djursjukdomar, invasioner av vilda djur, skadliga insekter eller växtparasiter
och i allmänhet händelser, som äventyra eller hota att äventyra
befolkningens liv eller de normala existensvillkoren för densamma i dess
helhet eller till en avsevärd del;

e) smärre arbeten i en samfällighet, det vill säga arbeten, som utföras i
samfällighetens omedelbara intresse av dess medlemmar och på denna grund
kunna betraktas såsom normala medborgerliga skyldigheter, åliggande medlemmarna
av samfälligheten ifråga, för såvitt befolkningen själv eller direkta
representanter för densamma äro berättigade att uttala sig rörande behovet
av dessa arbeten.

§ 3.

Vid tillämpningen av denna konvention skola med beteckningen »vederbörande
myndigheter» förstås antingen moderlandets myndigheter eller det
ifrågavarande områdets överordnade centrala myndigheter.

§ 4.

Vederbörande myndigheter må icke ålägga eller medgiva åläggande av
tvångs- eller obligatoriskt arbete till förmån för enskilda personer, bolag
eller juridiska personer av privat karaktär.

Där tvångs- eller obligatoriskt arbete till förmån för enskilda personer,
bolag eller juridiska personer av privat karaktär förekommer vid den tidpunkt,
då en medlemsstats ratifikation av denna konvention inregistreras av
nationernas förbunds generalsekreterare, skall medlemsstaten fullständigt
undertrycka nämnda tvångs- eller obligatoriska arbete från den dag, då
denna konvention för dess del träder i kraft.

§ 5-

Koncession beviljad åt enskilda personer, bolag eller juridiska personer
av privat karaktär må icke lia till följd, att någon form av tvångs- eller
obligatoriskt arbete ålägges för att frambringa eller insamla produkter, vilka
ifrågavarande enskilda personer, bolag eller juridiska personer av privat
karaktär nyttja eller varmed de driva handel.

Örn gällande koncessioner innehålla bestämmelser, som ha till följd, att
sådant tvångs- eller obligatoriskt arbete ålägges, skola dessa bestämmelser
så snart som möjligt upphävas till efterkommande av föreskrifterna i § 1
av denna konvention.

§ 6''

De förvaltande tjänstemännen må, även då de hava att uppmuntra befolkningen
inom sina tjänsteområden att ägna sig åt något slags arbete, icke
utöva något kollektivt eller individuellt tvång gent emot befolkningen för
att förmå den att arbeta åt enskilda personer, bolag eller juridiska personer
av privat karaktär.

. § 7-

Hövdingar, som ej utöva administrativa befogenheter, må icke ålägga
tvångs- eller obligatoriskt arbete.

Hövdingar, som utöva administrativa befogenheter, må, med vederbörande
myndigheters uttryckliga medgivande, tillgripa tvångs- eller obligatoriskt
arbete under de förutsättningar, som angivas i § 10 av denna konvention.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32. 67

Hövdingar, som vederbörligen erkänts och icke erhålla tillfyllestgörande
gottgörelse i annan form, må, efter i behörig ordning utfärdade föreskrifter,
tillgodogöra sig personliga tjänster, förutsatt att lämpliga åtgärder vidtagits
till förebyggande av missbruk.

§ 8.

Ansvaret för varje beslut att tillgripa tvångs- eller obligatoriskt arbete
skall åvila vederbörande områdes överordnade civila myndigheter.

Dock må dessa myndigheter överlåta åt överordnade lokala myndigheter
att ålägga tvångs- eller obligatoriskt arbete i sådana fall, då arbetarna icke
förflyttas från sitt vanliga hemvist. Förstnämnda myndigheter må jämväl
överlåta åt överordnade lokala myndigheter att för de tidsperioder och under
de villkor, som stadgas i de uti § 23 av denna konvention föreskrivna bestämmelser,
ålägga tvångs- eller obligatoriskt arbete, för vars utförande arbetarna
nödgas förflytta sig från sitt vanliga hemvist, för såvitt därmed
avses att underlätta förflyttning av förvaltningspersonal under tjänsteutövning
eller transport av förvaltningens material.

§ 9-

Med förbehåll för de undantag, som angivas i § 10 av denna konvention,
må myndighet, som har rätt att ålägga tvångs- eller obligatoriskt arbete,
icke medgiva tillgripandet av sådant arbete, förrän den försäkrat sig örn

a) att den tjänst, som skall förrättas, eller det arbete, som skall utföras,
är av omedelbart och betydande intresse för den samfällighet, av vilken
tjänsten eller arbetet utkräves;

b) att tjänsten eller arbetet påkallas av en förhandenvarande eller överhängande
nödvändighet;

c) att det varit omöjligt att anskaffa frivillig arbetskraft för utförande av
tjänsten eller arbetet, trots erbjudande av löner och arbetsvillkor, som äro
åtminstone likvärdiga med dem, vilka inom området i fråga gälla för liknande
arbeten eller tjänster; och

d) att arbetet eller tjänsten icke medför en alltför tung börda för den nu
levande befolkningen med hänsyn till den tillgängliga arbetskraften och
dennas lämplighet för arbetet i fråga.

§ io.

Tvångs- eller obligatoriskt arbete, vilket utkräves såsom skatt, samt tvångseller
obligatoriskt arbete, som för allmänna arbetens utförande ålägges av
hövdingar, vilka utöva administrativa befogenheter, skola efter hand avskaffas.

Då i avvaktan härpå tvångs- eller obligatoriskt arbete utkräves såsom
skatt eller ålägges av hövdingar, vilka utöva administrativa befogenheter,
för utförande av allmänna arbeten, skola myndigheterna i förväg försäkra
sig örn

a) att den tjänst, som skall förrättas, eller det arbete, som skall utföras,
är av omedelbart och betydande intresse för den samfällighet, av vilken
tjänsten eller arbetet utkräves;

b) att tjänsten eller arbetet påkallas av en förhandenvarande eller överhängande
nödvändighet;

c) att arbetet eller tjänsten icke medför en alltför tung börda för den nu
levande befolkningen med hänsyn till den tillgängliga arbetskraften och
dennas lämplighet för arbetet ifråga;

d) att utförandet av arbetet eller tjänsten icke nödgar arbetarna att förflytta
sig från sitt vanliga hemvist;

68 Kungl. Majus proposition nr 32.

e) att arbetets eller tjänstens utförande ledes med beaktande av religionens,
det samhälleliga livets och jordbrukets krav.

§ 11.

Endast vuxna och arbetsföra personer av mankön, vilkas ålder kan antagas
vara minst 18 år och högst 45 år, må åläggas tvångs- eller obligatoriskt
arbete. Med undantag för de slag av arbeten, som åsyftas i § 10 av denna
konvention, skola följande begränsningar och villkor iakttagas:

a) läkare, såvitt möjligt utsedd av förvaltningen, skall intyga att personen
i fråga ej företer någon smittosam sjukdom samt är fysiskt lämpad för det
arbete, som kräves, och de förhållanden, varunder detta skall utföras;

b) lärare och lärjungar i skolor, ävensom förvaltningspersonal i allmänhet
fritagas;

c) inom varje samfällighet skall bibehållas det antal vuxna och arbetsföra
män, som ovillkorligen kräves för familje- och det samhälleliga livet;

d) hänsyn skall tagas till äktenskaps- och familjeband.

För tillgodoseende av det i moment c) avsedda syftet skola de i § 23 av
denna konvention föreskrivna bestämmelserna fastställa, huru stor del av
den permanenta, arbetsföra, manliga befolkningen må tagas i anspråk för
tvångs- eller obligatoriskt arbete; dock må denna del icke i något fall överstiga
25 % av befolkningen ifråga. Vid fastställandet av ifrågavarande del
skola vederbörande myndigheter taga hänsyn till befolkningens täthet, dess
sociala och fysiska utveckling, årstiden samt de arbeten, som skola utföras
i hemorten och för egen räkning; och skola myndigheterna därvid i allmänhet
respektera de ekonomiska och sociala betingelserna för vederbörande
samfällighets normala liv.

§ 12

Den maximitidrymd, under vilken en individ kan hållas till tvångs- eller
obligatoriskt arbete i någon form, må icke överstiga sextio dagar under en
tidrymd av tolv månader, och skola i de sextio dagarna inräknas erforderliga
resdagar till och från arbetsplatsen.

Varje arbetare, av vilken krävts tvångs- eller obligatoriskt arbete, skall
förses med intyg, angivande tidrymderna för fullgjort dylikt arbete.

§ 13-

Den normala arbetstiden för envar, som är underkastad tvångs- eller
obligatoriskt arbete, skall vara densamma som den, vilken allmänt tillämpas
vid frivilligt arbete; och det arbete, som förekommer utöver den normala
tiden, skall betalas efter samma lönesatser, som gälla för de fria arbetarnas
övertidsarbete.

En vilodag i veckan skall beviljas alla, som äro underkastade någon form
av tvångs- eller obligatoriskt arbete, och denna dag skall så vitt möjligt
sammanfalla med den dag, som vunnit hävd genom tradition eller sedvänja
i landet eller trakten.

§ 14-

Med undantag för det arbete, varom stadgas i § 10 av denna konvention,
skall tvångs- eller obligatoriskt arbete i alla former ersättas kontant och
efter lönesatser, som icke understiga dem, vilka gälla i den trakt, där arbetarna
användas, eller i den trakt, där de värvats.

Vid arbete, som ålägges av hövdingar under utövandet av deras administrativa
befogenheter, skall lönebetalning i enlighet med bestämmelserna
i föregående stycke införas snarast möjligt.

Lönerna skola utbetalas till varje enskild arbetare och icke till hans
stamhövding eller annan myndighet.

Kungl. Majus proposition nr 32.

De dagar, vilka erfordras för resor till och från arbetsplatserna, skola i
fråga om avlöning räknas såsom arbetsdagar.

Utan hinder av vad som föreskrives i denna paragraf må arbetarna tillhandahållas
vanliga livsmedelsransoner såsom en del av lönen, och skola
dessa ransoner vara värda minst det penningbelopp, som de skola anses
representera. Avdrag må icke göras å lönen för erläggande av utskylder
eller för den särskilda kost, beklädnad eller bostad, varmed arbetaren förses
för att kunna utöva sitt arbete under de speciella förhållanden, varunder han
användes, och ej heller för tillhandahållande av redskap.

§ io.

All lagstiftning rörande ersättning för olycksfall i arbete eller för av arbetet
förorsakad sjukdom och all lagstiftning angående ersättning åt personer,
som varit beroende av avlidna eller skadade arbetare, vilka gälla eller
komma att gälla inom ifrågavarande område, skola jämväl äga tillämpning
å personer underkastade tvångs- eller obligatoriskt arbete under samma
villkor som beträffande fria arbetare.

I varje fall skall den myndighet, som använder en arbetare till tvångseller
obligatoriskt arbete, vara förpliktad att trygga arbetarens uppehälle,
därest olycksfall i arbetet eller sjukdom förorsakad av arbetet medför, att
han helt eller delvis blir ur stånd att försörja sig. Likaledes skall myndigheten
vara förpliktad att vid inträffad invaliditet eller dödsfall, som förorsakas
av arbetet, vidtaga åtgärder till beredande av underhåll åt en var
som för sitt uppehälle verkligen varit beroende av arbetaren ifråga.

§ 16-

Personer, som äro underkastade tvångs- eller obligatoriskt arbete, må icke,
utom i fall av utomordentligt nödtvång, förflyttas till trakter, där näringsoch
klimatförhållandena till den grad skilja sig från dem, vid vilka arbetarna
varit vana, att desamma skulle erbjuda fara för arbetarnas hälsa.

I intet fall må dylik förflyttning av arbetare medgivas, med mindre alla
sådana hygieniska och inkvarteringsåtgärder, som fordras för deras anpassande
efter de ändrade förhållandena och för bevarandet av deras hälsa,
noggrant tillämpas.

För det fall, att en dylik förflyttning icke kan undvikas, skola på vederbörande
läkares tillstyrkan vidtagas åtgärder, som äro ägnade att efter hand
vänja arbetarna vid de nya kost- och klimatförhållandena.

1 de fall, då arbetare, varom här är fråga, kallas att utföra ett regelbundet
arbete, vid vilket de icke äro vana, skola åtgärder vidtagas, som
trygga deras anpassande efter detta slags arbete, och skall därvid särskilt
beaktas progressiv träning, arbetstid och beredande av raster under arbetet
ävensom den förbättring eller ökning av livsmedelsransonen, som kan vara
erforderlig.

§ lellman
tillgripandet av tvångs- eller obligatoriskt arbete medgives för byggnads-
eller underhållsarbeten, som nödga arbetarna att uppehålla sig på
arbetsplatsen under en längre tidrymd, skola vederbörande myndigheter för -

säkra sig örn

1) att alla erforderliga åtgärder vidtagits för att vidmakthålla arbetarnas
hälsa och tillförsäkra dem nödig läkarvård samt särskilt: a) att arbetarna
underkastas läkarundersökning, innan de börja arbetet, ävensom förnyade
läkarundersökningar med bestämda mellanrum under anställningstiden; b) att
det sörjts för tillräcklig läkarpersonal ävensom för dispensärer, sjukrum,
sjukhus och utrustning, tillfyllestgörande för alla behov; c) att det på ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

tillfredsställande sätt sörjts för god hygien på arbetsplatserna samt för
arbetarnas förseende med vatten, föda, bränsle och köksredskap ävensom i
fall av behov med tillfredsställande kläder och bostad;

2) att lämpliga åtgärder vidtagits till tryggande av uppehället för arbetarens
familj, särskilt genom träffande av anstalter för översändande, med
arbetarens samtycke eller på hans begäran, av en del av lönen på säkert
sätt till hans familj;

3) att arbetarnas resor till och från arbetsplatsen ombesörjas av förvaltningen
på dess ansvar och bekostnad samt att förvaltningen underlättar
resorna genom att i vidast möjliga mån använda alla tillgängliga transportmedel; 4)

. att i händelse av sjukdom eller olycksfall, som medför arbetsoförmåga
av viss varaktighet, arbetarna hemförskaffas på förvaltningens bekostnad;

5) att _ varje arbetare, som vid utgången av tiden för tvångs- eller det
obligatoriska arbetet önskar stanna på platsen som fri arbetare, skall hava
böjlighet att göra detta med bevarande under en tid av två år av rätten
till kostnadsfri hemförskaffning.

§ 18.

Tvångs- eller obligatoriskt arbete för transport av personer eller varor,
såsom bärning och rodd, skall undertryckas inom kortast möjliga tid. I avvaktan
härpå skola vederbörande myndigheter utfärda bestämmelser, vilka
särskilt fastställa: a) förpliktelse att icke använda sådant arbete annat än
för underlättande av förflyttning av förvaltningspersonal under tjänsteutövning
eller av förvaltningens material; endast i fall av den mest trängande
nödvändighet må dylikt arbete användas för transport av andra personer än
tjänstemän; b) förpliktelse att till dylika transporter icke använda andra
arbetare än sådana, som genom föregående läkarundersökning, där sådan är
möjlig, konstaterats vara fysiskt lämpade för arbetet; i de fall, då dylik
undersökning icke är möjlig, skall den, som använder arbetskraften, på eget
ansvar försäkra sig örn att de använda arbetarna äro i besittning av erforderliga
fysiska egenskaper och icke lida av smittosam sjukdom; c) bördornas
maximivikt; d) det längsta avstånd, som arbetarna må beordras tillryggalägga
från sitt hemvist; e) det högsta antal dagar i månaden eller under annan
tidrymd, under vilka arbetarna må anlitas, häri inräknat dagarna för återresan;
f).de personer, som äga behörighet att påkalla detta slag av tvångseller
obligatoriskt arbete, ävensom den utsträckning, i vilken de ha rätt
därtill.

Vid fastställande av de maxima, varom fråga är i mom. c), d) och e) av
denna paragraf, skola vederbörande myndigheter taga hänsyn till alla de
faktorer, som böra komma i betraktande, såsom den fysiska lämpligheten
hos den befolkning, från vilken arbetarna rekryteras, beskaffenheten av den
väg, som skall tillryggaläggas, och de klimatiska förhållandena.

Vederbörande myndigheter skola vidare tillse, att den normala dagsresan
icke överstiger ett avstånd, som svarar mot en genomsnittlig åtta timmars
arbetsdag, och bör därvid hänsyn tagas icke blott till den börda, som skall
transporteras, och den sträcka, som skall tillryggaläggas, utan även till
vägens beskaffenhet, årstiden och övriga omständigheter av betydelse i förevarande
avseende; örn det är nödvändigt att ålägga bärarna extra gångtid,
böra de ersättas därför efter lönesatser, som äro högre än de vanliga.

§ 19-

Vederbörande myndigheter må medgiva tillgripandet av obligatoriska
odlingsarbeten allenast till förebyggande av hungersnöd eller brist på livs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

medel, och skall sådant medgivande alltid förbindas med det förbehåll, att
de sålunda erhållna livsmedlen och produkterna skola stanna i de individers
eller den samfällighets ägo, som frambringat dem.

Denna paragraf må icke ha till verkan, att, i fall då produktionen enligt
lag eller sedvänja är grundad på gemensamhetssystem och produkterna
eller av deras försäljning uppkommande vinst stannar i samfällighetens ägo,
förpliktelsen för samfällighetens medlemmar att utföra salunda ålagt arbete
upphäves.

§ 20.

Lagstiftning örn »kollektiv bestraffning», enligt vilken en hel samfällighet
kan straffas för förseelse, som begåtts av några av dess medlemmar, må icke
stadga tvångs- eller obligatoriskt arbete för samfälligheten såsom en av bestraffningsmetoderna.

§ 21.

Tvångs- eller obligatoriskt arbete må icke användas för arbete under jord
i gruvor.

§ 22.

De årliga redogörelser, som medlemmar, vilka ratificera denna konvention,
enligt bestämmelserna i art. 408 av Yersaillestraktaten och motsvarande
artiklar av de övriga fredsfördragen förbinda sig att avgiva till internationella
arbetsbyrån rörande de åtgärder, som de vidtagit för genomförande av
bestämmelserna i denna konvention, skola beträffande varje ifrågakommande
område innehålla så fullständiga upplysningar som möjligt rörande den utsträckning.
i vilken tvångs- eller obligatoriskt arbete tillgripits inom området,
ävensom rörande följande punkter; det ändamål, för vilket arbetet utförts,
sjukdoms- och dödsfallsfrekvens; arbetstid; avlöningsmetoder och lönesatser
samt andra uppgifter av betydelse för bedömande av konventionens tilllämpning.

§ 23.

För förverkligandet av bestämmelserna i denna konvention skola vederbörande
myndigheter utfärda fullständiga och noggranna bestämmelser rörande
användandet av tvångs- eller obligatoriskt arbete.

Särskilt skola dessa bestämmelser innehålla regler, vilka möjliggöra för
en var, som underkastats tvångs- eller obligatoriskt arbete, att till myndigheterna
framföra alla klagomål rörande arbetsförhållandena, och vilka bereda
trygghet för att dessa klagomål prövas och vederbörligen beaktas.

§ 24.

Lämpliga åtgärder skola i varje fall vidtagas till tryggande av att bestämmelserna
rörande användande av tvångs- eller obligatoriskt arbete noggrant
tillämpas; och må detta ske vare sig genom att utsträcka den befogenhet,
vilken tillkommer redan inrättade inspektionsorgan för övervakande av frivilligt
arbete till att avse jämväl inspektion av tvångs- eller obligatoriskt
arbete eller på annat ändamålsenligt sätt. Åtgärder böra även vidtagas for
att berörda bestämmelser skola komma till de personers kännedom, som aro
underkastade tvångs- eller obligatoriskt arbete.

§ 25.

Olagligt utkrävande av tvångs- eller obligatoriskt arbete skall vara hemfallet
under straffpåföljd; och varje medlem, som ratificerar denna konvention,
skall vara pliktig försäkra sig örn, att de i lag föreskrivna straffbestämmelserna
äro verkligt effektiva och strängt tillämpas.

Kungl. Majus proposition nr 32.

§ 26.

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar
denna konvention, förbinder sig att tillämpa densamma å områden underkastade
dess suveränitet, jurisdiktion, protektion, suzeränitet, uppsikt eller
myndighet, för såvitt den är berättigad att åtaga sig förpliktelser rörande
frågor örn inre rättskipning. Vill medlem begagna sig av bestämmelserna
i art. 421 av Versaillestraktaten och motsvarande artiklar i de övriga fredsfördragen,
skall den till ratifikationen foga en förklaring, vari angivas

1) de områden, inom vilka medlemmen har för avsikt att tillämpa denna
konventions bestämmelser i deras helhet;

. 2) de områden, inom vilka den har för avsikt att tillämpa bestämmelserna

i denna konvention med vissa modifikationer, jämte uppgift örn, vari dessa
modifikationer bestå;

3) de områden, beträffande vilka den förbehåller sig att fatta beslut.

Ovannämnda förklaring skall anses vara en integrerande del av ratifikationen
och hava samma rättsverkan som denna. Det skall tillkomma varje
medlem, som avgivit dylik förklaring, att genom en ny förklaring helt eller
delvis avsta från de förbehåll, som enligt mom. 2) eller 3) av denna paragraf
innehållas i den tidigare förklaringen.

§ 27.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom inregistreras.

§ 28.

Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer inregistrerats hos sekretariatet.

Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
blivit inregistrerade av generalsekreteraren.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation inregistrerats.

§ 29.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Ilan skall likaledes notificera dem inregistreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

§ 30.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för inregistrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter
det den inregistrerats hos sekretariatet.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna paragraf stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för
en ny period av fem år och kan därefter, med iakttagande av de i denna
paragraf föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av valde
femårsperiod.

Kungl. Majus proposition nr 32.

§ 3i.

Vid utgången av varje tidrymd av fem år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga
under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra frågan örn
dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

§32.

I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, skall en medlems ratifikation
av den nya konventionen, för såvitt denna trätt i kraft, medföra uppsägning
av förevarande konvention oberoende av vad i § 30 här ovan stadgas örn
tidsfrist.

Från den dag, då den nya konventionen träder i kraft, skall förevarande
konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll
för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya konventionen.

§ 33.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Rekommendation angående indirekt arbetstvång.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 10 juni 1930 till sitt fjortonde sammanträde,
samt besluti t antaga vissa förslag angående indirekt tvång till arbete, en
fråga, vilken innefattas i den första punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjuguåttonde dagen i juni år ettusenniohundra och trettio
efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till
dess förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen:

Konferensen,

som antagit ett förslag till konvention angående tvångs- eller obligatoriskt
arbete

och som önskar komplettera konventionsförslaget genom en framställning
av de grundsatser, vilka synas konferensen bäst ägnade att tjäna till ledning
för medlemmarnas politik i deras strävan att undvika varje indirekt
tvång till arbete, som skulle kunna medföra en alltför tung börda för befolkningen
i de områden, där konventionsförslaget äger tillämpning,

hemställer till varje medlem att beakta följande grundsatser:

Tillgången pä arbetskraft och befolkningens lämplighet för arbetet samt
de menliga verkningar en alltför plötslig förändring i befolkningens levnads -

Kungl. Majus proposition nr 32.

och arbetssätt kunde utöva på dess sociala tillstånd äro faktorer, vartill
varje förvaltning bör taga hänsyn vid beslut i frågor, som röra den ekonomiska
utvecklingen av föga framskridna områden, och särskilt vid beslut
rörande:

a) ökning till antal och omfattning av industri-, gruv- och jordbruksföretag
inom områdena ifråga;

b) eventuell bosättning inom områdena av icke infödda element;

c) beviljande av koncessioner, vare sig med eller utan karaktären av monopol,
beträffande skog eller andra föremål.

II.

Man bör undvika att tillgripa indirekta medel, vilka ha till verkan att på
ett konstlat sätt öka det ekonomiska tryck, vilket redan pressar vissa element
av en befolkning till lönat arbete, och särskilt sådana medel, som
bestå i

a) att pålägga befolkningen så tunga skattebördor, att de skulle kunna
förmå densamma att taga anställning som lönarbetare hos enskilda företag;

b) att pålägga sådana restriktioner å ägande, besittningstagande eller
nyttjande av jord, att därigenom skulle uppstå verkliga svårigheter för arbetaren
att täcka sina behov genom självständig odling;

c) att på ett sätt, som innebär missbruk, vidga det allmänt godtagna begreppet
»lösdrivare»;

d) att utfärda sådana bestämmelser rörande »förflyttningstillstånd», som
skulle medföra, att arbetare i andras tjänst ställdes i ett förmånsläge i förhållande
till övriga arbetare.

III.

Det är olämpligt att pålägga sådana restriktioner å den fria omflyttningen
av arbetskraft från en sysselsättning till en annan eller från en trakt till en
annan, som skulle kunna ha till indirekt verkan att nödga arbetarna att söka
anställning i vissa industrier eller i vissa trakter; undantagsvis må dock så
förfaras i fall, då dylika restriktioner anses nödvändiga i vederbörande befolknings
eller arbetares eget intresse.

Rekommendation angående reglering av tvångs- eller obligatoriskt arbete.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 10 juni 1930 till sitt fjortonde sammanträde,

samt beslutit antaga vissa förslag angående reglering av tvångs- eller
obligatoriskt arbete, en fråga, vilken innefattas i den första punkten på
dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Konferensen,

som antagit ett förslag till konvention angående tvångs- eller obligatoriskt
arbete

och som önskar giva uttryck åt vissa grundsatser och regler rörande
tvångs- eller obligatoriskt arbete, vilka synts konferensen ägnade att göra
tillämpningen av konventionsförslaget mer effektiv,

hemställer till varje medlem att beakta följande grundsatser och regler:

Alla föreskrifter, som utfärdats med tillämpning av konventionsförslaget
angående tvångs- eller obligatoriskt arbete likaväl som alla andra legislativ^
eller reglementariska föreskrifter rörande användande av tvångs- eller obligatoriskt
arbete, vilka gälla vid tiden för ratifikationen av konventionsförslaget
eller sedermera utfärdas, därunder inbegripna alla lagar och förordningar
rörande ersättning eller skadestånd i händelse av sjukdom eller
olycksfall, som drabbat arbetaren, eller i händelse av dödsfall, böra genom
vederbörande myndigheters försorg tryckas på ett eller flera inhemska språk,
så att innehållet av dem blir bekant för vederbörande arbetare och den befolkning,
bland vilken arbetarna rekryteras. Åt de tryckta texterna bör
givas en vidsträckt spridning, och i fall av behov böra anordningar vidtagas
för deras muntliga delgivande åt respektive arbetare och befolkning; man
bör även kunna förskaffa sig exemplar av dessa texter till självkostnadspris.

II.

Tillgripandet av tvångs- eller obligatoriskt arbete bör regleras på sådant
sätt, att icke vederbörande samfälligheters livsmedelsproduktion äventyras.

III.

Då tvångs- eller obligatoriskt arbete tillgripes, böra alla till buds stående
åtgärder vidtagas till tryggande av att arbetets utförande icke i något fall
verkar därhän, att kvinnor eller barn komma att olagligt användas till tvångseller
obligatoriskt arbete.

IY.

Alla till buds stående åtgärder böra vidtagas till minskande av nödvändigheten
att tillgripa tvångs- eller obligatoriskt arbete för transport av personer
eller varor. Tillgripandet därav bör förbjudas i alla de fall, då det
är möjligt att använda transportmedel, drivna med djur eller maskinkraft.

Alla till buds stående åtgärder böra vidtagas till undvikande att arbetare,
som underkastas tvångs- eller obligatoriskt arbete, utsättas för frestelsen
att missbruka alkoholhaltiga drycker.

Kungl. Majlis proposition nr 32.

Förslag till konvention angående reglering ay arbetstiden för affärs och

kontorsanställda.

_ Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 10 juni 1930 till sitt fjortonde sammanträde,

samt beslutit antaga vissa förslag angående reglering av arbetstiden
för affärs- och kontorsanställda, en fråga, vilken innefattas i den andra
punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,

§ L

1) Denna konvention äger tillämpning å personalen i följande företag,
vare sig de äro offentliga eller enskilda:

a) handelsföretag, därunder inbegripna post-, telegraf- och telefonväsen
samt de grenar av andra företag, vilka avse handelsverksamhet;

b) företag och förvaltningar, inom vilka personalen huvudsakligen sysselsättes
med kontorsarbete;

c) företag av på en gång handels- och industriell karaktär, såvida de icke
äro att anse såsom industriella företag.

I varje land skall vederbörande myndighet fastställa gränsen mellan handelsföretag
och företag, i vilka personalen huvudsakligen sysselsättes med
kontorsarbete, å ena sidan, samt industriella företag och jordbruksföretag,
å andra sidan.

2) Konventionen äger icke tillämpning å personalen i följande företag:

a) företag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller
sinnessjuka;

b) hotell, restauranger, pensionat, klubbar, kaféer och andra företag, där
förtäring tillhandahålles;

c) teatrar och förlustelseställen.

Dock skall konventionen äga tillämpning å personalen i sådana avdelningar
av de i a), b) och c) uppräknade företag, vilka, örn de vore självständiga,
skulle inbegripas bland de företag, å vilka konventionen äger tilllämpning.

3) Vederbörande myndighet i varje land äger från konventionens tillämpning
undantaga:

a) företag, i vilka endast medlemmar av arbetsgivarens familj äro sysselsatta; b)

offentliga förvaltningar, där den anställda personalen fungerar såsom
organ för statsmakten;

c) personer i ledande ställning eller som bekläda förtroendeposter;

d) resande och representanter, i den mån de utföra sitt arbete utanför
företaget.

§ 2.

I denna konvention avses med »arbetstid» den tid, under vilken perso -

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

nalén står till arbetsgivarens förfogande; i densamma inbegripas ej raster,
under vilka personalen icke står till arbetsgivarens förfogande.

§ 3.

Arbetstiden för den personal, å vilken denna konvention äger tillämpning,
må icke överstiga 48 timmar i veckan eller atta timmar örn dagen,
med''förbehåll dock för de undantag, varom stadgas i det följande.

,§4'' ..

Den i § 3 angivna veckoarbetstiden kan fördelas sa, att den dagliga arbetstiden
icke överstiger tio timmar.

§ 5.

1) I fall av allmänt inställande av arbetet på grund av a) högtider av
lokal natur eller b) olyckshändelser eller fall av forne majeure (olyckshändelser,
som drabba driftsinrättningarna, avbrott i tillförseln av kraft, ljus, värme
eller vatten, händelser, som förorsaka allvarliga materiella skador å anläggningar)
må, för återtagande av de förlorade arbetstimmarna, den dagliga
arbetstiden utsträckas på följande villkor:

a) återtagande av förlorad arbetstid må icke medgivas för mer än 30 dagar
örn året och skall äga rum inom skälig tid;

*b) ökningen av den dagliga arbetstiden må icke överstiga en timme;

c) den dagliga arbetstiden må icke överstiga tio timmar.

2) Vederbörande myndighet skall underrättas örn arten av, orsaken till
och tidpunkten för det allmänna inställandet av arbetet ävensom örn antalet
förlorade arbetstimmar och de tillfälliga ändringarna i arbetstidsplanen.

§ 6.

I undantagsfall, då de förhållanden, under vilka arbetet mäste utföras,
gör det omöjligt att tillämpa bestämmelserna i §§ 3 och 4, må genom författningar,
utfärdade av offentlig myndighet, medgivas en fördelning av arbetstiden
över en längre tidrymd än en vecka; dock må den genomsnittliga
arbetstiden, beräknad med hänsyn till det avsedda antalet veckor, icke överstiga
48 timmar i veckan eller arbetstiden under någon dag överstiga tio
timmar.

§ 7.

Av offentlig myndighet utfärdade författningar skola angiva:

1) de ständiga undantag, som kunna beviljas beträffande

a) vissa kategorier av personer, vilkas arbete är intermittent till själva
sin natur, såsom portvakter och personal för övervakande eller underhåll
av lokaler och lager;

b) kategorier av personer, som äro direkt sysselsatta med sådana förberedande
eller avslutande arbeten, vilka nödvändigtvis måste utföras utom
den för företagets övriga personal fastställda arbetstiden;

c) butiker och andra företag, där arbetets beskaffenhet, befolkningens
storlek eller antalet sysselsatta personer gör det omöjligt att tillämpa den
i §§ 3 och 4 fastställda arbetstiden.

2) de tillfälliga undantag, som kunna beviljas i följande fall:

a) då olyckshändelse inträffat eller hotar att inträffa samt i fall av forne
majeure eller då brådskande arbete behöver utföras i avseende å maskiner
eller redskap, dock blott i den mån så är nödvändigt för att undvika allvarlig
rubbning av företagets normala drift;

b) till förebyggande av att förstörbara ämnen gå förlorade eller till undvikande
av att arbetets tekniska resultat äventyras;

Kungl. Majus proposition nr 32.

c) för att möjliggöra utförande av särskilda arbeten, såsom upprättande
av inventarieförteckning och balansräkning, ultimoregleringar, uppgörande
och avslutande av konton;

d) för att möjliggöra för företagen att möta osedvanlig ökning av arbetet,
förorsakad av särskilda omständigheter, för såvitt icke ai''betsgivaren i vanliga
fall kan väntas tillgripa andra åtgärder.

3) Utom vad beträffar mom. 2) a) skola de enligt denna paragraf utfärdade
författningarna angiva den förlängning av arbetstiden, som må kunna
medgivas för dag samt, vad beträffar tillfälliga undantag, för år.

4) Lönen för övertid, som medgives enligt mom. 2) b), c) och d), skall
utgå med minst 25 % tillägg till den normala lönen.

De i §§ 6 och 7 åsyftade författningarna skola utarbetas efter samråd
med vederbörande arbetar- och arbetsgivarorganisationer samt med särskild
hänsyn tagen till de kollektivavtal, som kunna vara gällande mellan dessa
organisationer.

§ 9-

Bestämmelserna i denna konvention må i varje land av dess regering
försättas ur kraft i händelse av krig eller annan händelse, som medför fara
för landets säkerhet.

§ io.

Ingen bestämmelse i denna konvention skall verka rubbning av sedvänja
eller överenskommelse, enligt vilken arbetstiden är kortare eller lönen högre
än som föreskrives i denna konvention.

Varje begränsning, som ålägges genom denna konvention, skall gälla utöver
och icke rubba de begränsningar, som kunna ha ålagts genom lag, förordning
eller annan författning, vilken fastställer kortare arbetstid eller högre lön
än som föreskrives i denna konvention.

§ n För

en effektiv tillämpning av bestämmelserna i denna konvention:

1) skola lämpliga åtgärder vidtagas för att trygga en tillfredsställande
inspektion;

21 skall varje arbetsgivare:

a) genom anslag på väl synlig plats i arbetslokalen eller på annat lämpligt
ställe eller ock på annat av vederbörande myndighet godkänt sätt bekantgöra
tiderna för arbetets början och slut eller, där skiftarbete förekommer,
tiderna för varje skifts början och slut;

b) på samma, sätt bekantgöra de åt personalen beviljade rasterna, vilka
enligt § 2 icke inräknas i arbetstiden;

c) på sätt av vederbörande myndighet föreskrives föra anteckning över alla
förlängningar av arbetstiden, som ägt rum enligt § 7 mom. 2), ävensom över
beloppet av den härför erlagda betalningen.

3) Som lagöverträdelse skall anses att sysselsätta någon utöver den arbetstid,
som fastställts enligt mom. 2) a), eller under de tider, som fastställts
enligt mom. 2) b).

§ 12.

Varje medlem, som ratificerar denna konvention, skall vidtaga nödiga åtgärder
i form av straffpåföljder till tryggande av konventionens tillämpning.

^ • • § 13-

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar

Kungl. Majus proposition nr 32.

av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom inregistreras.

§ 14.

Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer inregistrerats hos sekretariatet.

Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
blivit inregistrerade av generalsekreteraren.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation inregistrerats.

§ 15.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds
generalsekreterare därom notificera alla medlemmarna av. internationella
arbetsorganisationen. Han skall likaledes notificera dem inregistreringen
av ratifikationer, som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

§ 16-

Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna paragraf stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för
en ny period av fem år och kan därefter, med iakttagande av de i denna paragraf
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje femårsperiod.

§ 17-

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga
under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra frågan örn
dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

§ iS.

Från den dag, då den nya konventionen träder i kraft, skall förevarande
konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll
för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya konventionen.

§ 19-

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Kungl. Majlis proposition nr 32.

Rekommendation angående reglering av arbetstiden i botell,
restauranger oell liknande företag.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 10 juni 1930 till sitt fjortonde sammanträde,

samt beslutit antaga vissa förslag angående reglering av arbetstiden
i botell, restauranger och liknande företag, en fråga, vilken innefattas i
den andra punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjuguåttonde dagen i juni år ettusenniohundra och trettio
efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till dess
förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt bestämmelserna
i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar av
de övriga fredsfördragen.

Konferensen,

som antagit ett förslag till konvention angående reglering av arbetstiden
för affärs- och kontorsanställda

och som önskar framdeles utsträcka tillämpningen av reglerna i nämnda
förslag till så många slag av företag som möjligt, däribland hotell, restauranger
och liknande företag,

hemställer:

1) att de medlemmar, vilka sakna lagstadgad reglering av arbetstiden för
personalen i hotell, restauranger, pensionat, klubbar, kaféer och andra företag,
som uteslutande eller huvudsakligen lia till uppgift att tillhandahålla
sina kunder bostad eller mat och dryck, måtte företaga en särskild undersökning
rörande de förhållanden, som råda inom nämnda företag, varvid
hänsyn bör tagas till reglerna i förut omförmälda kouventionsförslag;

2) att de medlemmar vilka redan äga lagstadgad reglering av arbetstiden
för personalen uti ifrågavarande företag, måtte företaga en särskild undersökning
rörande tillämpningen av denna reglering, varvid hänsyn bör tagas
till reglerna i nämnda konventionsförslag;

3) att i båda fallen medlemmarna måtte inom en tid av fyra år, räknat
från antagandet av denna rekommendation, och enligt en av internationella
arbetsbyråns styrelse godkänd enhetlig plan meddela arbetsbyrån utförliga
upplysningar rörande resultatet av sina undersökningar i syfte att bereda
arbetsbyrån tillfälle att utarbeta en särskild rapport, på grundval av vilken man
skulle kunna överväga lämpligheten av att, för antagande av ett konventionsförslag
i ämnet, på dagordningen för ett kommande konferenssammanträde
uppföra frågan örn arbetstiden för personal, anställd uti ifrågavarande företag.

Rekommendation angående reglering- av arbetstiden vid teatrar oell
andra förlustelseställen.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 10 juni 1930 till sitt fjortonde sammanträde,

Kungl. Majus proposition nr 32.

samt beslutit antaga vissa förslag angående reglering av arbetstiden
vid teatrar och andra förlustelseställen, en fråga, vilken innefattas i den
andra punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjuguåttonde dagen i juni år ettusenniohundra och trettio
efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till dess
förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt bestämmelserna
i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar av
de övriga fredsfördragen.

Konferensen,

som antagit ett förslag till konvention angående reglering av arbetstiden
för affärs- och kontorsanställda

och som önskar framdeles utsträcka tillämpningen av reglerna i nämnda
förslag till så många slag av företag som möjligt, däribland teatrar och andra
nöjesföretag,

hemställer:

1) att de medlemmar, vilka sakna lagstadgad reglering av arbetstiden för
personalen vid teatrar, varietéer, biografer och andra förlustelseställen, vare
sig inom- eller utomhus, måtte företaga en särskild undersökning rörande
de förhållanden, som råda inom nämnda företag, varvid hänsyn bör tagas
till reglerna i förut omförmälda konventionsförslag;

2) att de medlemmar, vilka redan äga lagstadgad reglering av arbetstiden
för personalen uti ifrågavarande företag, måtte företaga en särskild undersökning
rörande tillämpningen av denna reglering, varvid hänsyn bör tagas
till reglerna i nämnda konventionsförslag;

Rekommendation angående reglering av arbetstiden i företag för behandling
eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 10 juni 1930 till sitt fjortonde sammanträde,

samt beslutit antaga vissa förslag angående reglering av arbetstiden
i företag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller
sinnesrubbade, en fråga, vilken innefattas i den andra punkten på dagordningen
för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjuguåttonde dagen i juni år ettusenniohundra och trettio
efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisaBihang
till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 27 helft. (Nr 32.) 18 31 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

tionens medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till dess
förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt bestämmelserna
i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar av
de övriga fredsfördragen.

Konferensen,

som antagit ett förslag till konvention angående reglering av arbetstiden
för affärs- och kontorsanställda

och som önskar utsträcka en dylik reglering till så många slag av företag
som möjligt, däribland företag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande
eller sinnessjuka,

hemställer:

1) att de medlemmar, vilka ännu sakna lagstadgad reglering av arbetstiden
för personalen i företag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande
eller sinnessjuka måtte företaga en särskild undersökning rörande
de förhållanden, som råda inom nämnda företag, varvid hänsyn bör tagas till
reglerna i förut omförmälda konventionsförslag;

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1931.