Kungl. Majus proposition nr 31.
11
>Tr 31.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anvisande
av medel för täckande av vissa hos länsstyrelsen
i Stockholms län bokförda belopp; given Stockholms
slott den 14 januari 1931.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Sam Larsson.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Halis Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 14 januari 1931.
N ärvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson anför:
I särskilda skrivelser den 4 och den 28 juli 1930 har länsstyrelsen i
Stockholms län gjort framställning i fråga örn avförande ur länsstyrelsens
räkenskaper av vissa däri, i anledning av förbrytelser av förra landskontoristerna
hos länsstyrelsen G. F. Robért och N. K. Edlund, bokförda belopp.
Jag anhåller nu att få underställa dessa tvenne ärenden Kungl. Maj:ts
prövning.
55 31
12
Kungl. Majus proposition nr 31.
\a<l först angår länsstyrelsens framställning enligt skrivelsen den 4 juli
1930, kan av de till ärendet körande handlingarna inhämtas i huvudsak
följande.
Genom Stockholms rådhusrätts utslag den 23 mars 1920, som vann laga
kraft, ådömdes förre landskontoristen hos länsstyrelsen Robért straff för,
bland annat, tillgrepp och förskingring av statens penningar, som han emottagit
i kraft av sin tjänst. Tillika ålades han att ersätta statsverket 59,000
kronor jämte ränta. På grund av bokföringsåtgärder, som Robért företagit för
att dölja sina tillgrepp, hade emellertid förlusten i sista hand drabbat Stockholms
läns landsting med berörda belopp. När därför i Roberts konkurs
statsverket i utdelning för ifrågavarande fordran bekommit 3,090 kronor,
tillgodofördes dessa landstinget. Härefter anhöll länsstyrelsen i skrivelse
den 1 juli 1922, att, då det vore önskligt, att den för landstinget uppkomna
bristen, 55,910 kronor, snarast bleve ersatt landstinget, Kungl. Majit måtte
anvisa medel för dess täckande.
Till följd av särskilda remisser avgåvos utlåtanden häröver av statskontoret,
kammarrätten och justitiekanslersämbetet.
Statskontoret framhöll i sitt utlåtande, bland annat, att de ifrågavarande
medlen borde anses utgöra statsverkets medel i allmänhet och att Robérts
bokföringsåtgärder uppenbarligen icke kunde hava den verkan, att förlusten
därigenom skulle överflyttas från kronan på landstinget, samt hemställde,
att länsstyrelsen måtte anbefallas till landstinget omedelbart utbetala ifrågavarande
55,910 kronor. Utgiften borde enligt statskontorets mening tills
vidare balanseras i länsstyrelsens räkenskaper. Häri instämde kammarrätten.
Justitiekanslersämbetet anförde, under hänvisning till rådhusrättens utslag,
bland annat, att ämbetet icke funne något att erinra mot att länsstyrelsen
önskade få ersatt den brist, som för staten uppkommit därigenom att Robért
icke mäktat till fullo gälda vad han i utslaget fått sig ålagt utgiva. På vad
sätt bristen borde ersättas syntes det icke åligga ämbetet att avgiva utlåtande
örn. Däremot syntes ämbetet hava att yttra sig angående huruvida
åtal borde anställas på grund av bristande tillsyn och kontroll över Robérts
tjänsteåtgärder; och ville ämbetet besvara denna fråga nekande redan av
den anledningen, att tiden för sådant åtal vore försutten.
Genom beslut den 7 mars 1924 anbefallde härefter Kungl. Majit länsstyrelsen
att till Stockholms läns landsting under titeln »förskott» omedelbart
utbetala förberörda belopp å 55,910 kronor.
I skrivelsen den 4 juli 1930 har länsstyrelsen nu anfört huvudsakligen
följande.
Till åtlydnad av beslutet den 7 mars 1924 hade länsstyrelsen den 13 mars
1924 utanordna! beloppet till landstinget, varefter detsamma i räkenskaperna
balanserats å förskottstitel. Vid upprepade utmätningsförsök hade Robért
befunnits sakna tillgångar till gäldande av ifrågavarande skuld. Enligt vad
länsstyrelsen hade sig bekant vore Robérts ekonomiska ställning alltjämt
sådan, att det oersatta beloppet icke syntes ens till någon del kunna uttagas
av honom. Sedan riksräkenskapsverket numera anmodat länsstyrelsen
att vidtaga åtgärder för medlens avförande ur räkenskaperna, ansåge sig
länsstyrelsen böra göra framställning örn gottgörelse för det förskotterade
13
Kungl. Majis proposition nr 31.
beloppet. Länsstyrelsen finge fördenskull anmäla ifrågavarande förskott å
55,910 kronor till ersättande.
Häröver har statskontoret den 31 juli 1930 avgivit infordrat utlåtande och
därvid anfört följande.
I anslutning till riksräkenskapsverkets av länsstyrelsen omförmälda framställning
ansåge statskontoret, att ifrågavarande förskott nu borde täckas.
Något särskilt anslag i riksstaten härför syntes icke vara erforderligt, utan
utgiften borde kunna bestridas från anslaget till oförutsedda utgifter. Statskontoret
hemställde därför, att Kungl. Majit ville föreslå riksdagen medgiva,
att för täckande av det av länsstyrelsen i Stockholms län enligt brevet den
7 mars 1924 under förskottstitel utbetalta beloppet 55,910 kronor anslaget
till oförutsedda utgifter måtte få anlitas.
Länsstyrelsens framställning enligt skrivelsen den 38 j-uli 1930, till vilken
jag härefter torde få övergå, har avseende å förlust, som till följd av förre
landskontoristen Edlunds brottsliga förfaranden tillskyndats statsverket. Av
handlingarna i detta ärende inhämtas i huvudsak följande.
Genom Stockholms rådhusrätts utslag den 6 april 1916, som vann laga
kraft, ådömdes Edlund straff för vissa av honom begångna förbrytelser.
Tillika ålades han att ersätta länsstyrelsen i Stockholms län för Kungl.
Majit och kronan den förlust, som genom brotten tillskyndats Kungl. Majit
och kronan, med 26,543 kronor 17 öre. Härav ersattes den 6 maj 1916
9,128 kronor 64 öre, vilka anträffats hos Edlund vid hans anhållande. Genom
utdelning i Edlunds konkurs nedbringades sedermera det belopp, som Edlund
på grund av utslaget sålunda var skyldig ersätta statsverket, till 16,753
kronor 36 öre.
Emellertid hade i anledning av de av Edlund begångna brotten uppkommit
två särskilda spörsmål, nämligen dels huruvida Sveriges riksbank
kunde befinnas ersättningsskyldig gent emot statsverket för vissa av Edlund
genom brotten åtkomna belopp, dels ock örn av länsstyrelsens tjänstemän
annan än Edlund vore ansvarsskyldig.
Sistnämnda fråga, i den del den angick redogörare, blev föremål för kammarrättens
prövning den 2 december 1918. Kammarrätten meddelade sagda
dag tre särskilda utslag på av kammarrättens revisionsavdelning framställda
anmärkningar, som hade samband med de av Edlund begångna brotten. I två
av dessa utslag fann kammarrätten revisionens talan icke kunna bifallas. I
ett tredje däremot ålades Hobert, vars särskilda förbrytelser i annat avseende
jag nyss berört, att ersätta ett belopp av 8,166 kronor 58 öre, som ingick i
de av Edlund statsverket brottsligen avliända medlen, efter avdrag dock av
det belopp, som kunde hava blivit av Edlund återbetalt till statsverket.
Till följd av en skrivelse från statskontoret, varmed, för den åtgärd
Kungl. Majit kunde finna skäligt föreskriva i syfte att bereda statsverket ersättning
för liden förlust, statskontoret överlämnade vissa handlingar, som
angingo Edlunds förbrytelser, blevo sedermera såväl Kagan om riksbankens
ersättningsskyldighet som frågan huruvida ytterligare ansvarsskyldighet
kunde åvila andra tjänstemän hos länsstyrelsen än Edlund underställda
14
Kungl. Majus proposition nr 31.
Kungl. Majit. Då sist avsedda ärende den 26 november 1920 anmäldes i
statsrådet, redogjordes bland annat för ett av justitiekanslersämbetet i ärendet
avgivet utlåtande.
Enligt detta utlåtande fann ämbetet frågan örn riksbankens ersättningsskyldighet
icke fullt klar. Närmast lutade ämbetet åt den uppfattningen,
att riksbanken icke vore ansvarsskyldig. Enligt ämbetet borde det emellertid
liava tillhört statskontorets ombudsman att taga ställning till denna
fråga. Därest hail funnit riksbanken ansvarsskyldig, hade han bort anhängiggöra
talan vid domstol. Ty frågan vore enligt ämbetets uppfattning av
beskaffenhet att i händelse av tvist tillhöra domstols avgörande, och det
syntes icke lämpligt, att Kungl. Majit genom ett uttalande i konselj föregrepe
domstolsprövningen. Vad vidare beträffade det andra spörsmålet anförde
ämbetet i sitt utlåtande, att detsamma i vad det anginge redogörare vore
av beskaffenhet att böra prövas av kammarrätten, och att också i denna del
tre kammarrättens laga kraftägande utslag av den 2 december 1918 föreläge.
Det hade därjämte enligt ämbetets åsikt tillhört kammarrätten att till behandling
och avgörande upptaga åtal, därest någon av länsstyrelsens tjänstemän
utan att vara redogörare gjort sig skyldig till försummelse av honom
påvilande kontroll och tillsyn. Uti sitt i ärendet avgivna yttrande hade
emellertid, framhöll ämbetet vidare, kammarrätten förklarat, att densamma
ej funnit anledning att vidtaga åtgärd för dylikt åtals anställande. Att i
andra hänseenden än beträffande tillsyn och kontroll skulle kunna läggas
ifrågavarande tjänstemän något till last, därtill gåve enligt ämbetets uppfattning
remisshandlingarna icke fog.
På grund av vad justitiekanslersämbetet sålunda anfört fann Kungl. Majit
vad i ärendet förekommit icke till någon Kungl. Majits vidare åtgärd föranleda,
varom bland andra statskontoret och kammarrätten erliöllo meddelande.
I skrivelsen den 28 juli 1930 har länsstyrelsen nu anfört huvudsakligen
följande.
Beloppet å 16,753 kronor 36 öre hade genom anordning den 31 december
1920 avförts å titeln »Anmärkta poster» i avvaktan å beloppets successiva
ersättande av Edlund. Beloppet hade därefter balanserats såsom tillgång
i räkenskaperna å nämnda titel. Edlund hade emellertid icke förmått göra
någon som helst avbetalning å sin skuld. Vid upprepade utmätningsförsök
hade Edlund befunnits sakna tillgångar, och hans ekonomiska förhållanden
vore, enligt vad länsstyrelsen hade sig bekant, icke sådana, att det kunde
antagas, att han framdeles skulle bliva i stånd att göra någon återbetalning
å skulden. Bobért, som icke till någon del förmått återgälda det belopp
av 55,910 kronor, för vilket han alltsedan år 1920 på grund av oegentligheter
häftat i skuld till statsverket, syntes icke heller kunna förväntas ersätta
den del av Edlunds skuld, för vilken han vore i andra hand ansvarig.
Sedan riksräkenskapsverket numera anmodat länsstyrelsen att vidtaga åtgärder
för ifrågavarande medels avförande ur räkenskaperna, anhölle länsstyrelsen
örn Kungl. Maj:ts bemyndigande att avföra det oersatta beloppet,
16,753 kronor 36 öre, å vederbörlig utgiftstitel.
Över länsstyrelsens sistberörda framställning hava utlåtanden avgivits av
statskontoret den 16 augusti och av justitiekanslersämbetet den 15 oktober
1930.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 31.
Statskontoret har anfört följande.
I anslutning till riksräkenskapsverkets av länsstyrelsen omförmälda framställning
ansåge statskontoret, att ifrågavarande medel nu borde täckas.
Något särskilt anslag i riksstaten liärför syntes icke vara erforderligt, utan
utgiften borde kunna bestridas från anslaget till oförutsedda utgifter. Statskontoret
hemställde därför, att Kungl. Majit ville föreslå riksdagen medgiva,
att för täckande av det av länsstyrelsen i Stockholms län under titeln »Anmärkta
poster» bokförda beloppet 16,753 kronor 36 öre anslaget till oförutsedda
utgifter måtte få anlitas.
Justitiekanslersämbetet har ej funnit något att erinra mot vad statskontoret
hemställt i ärendet.
Lika med länsstyrelsen samt de i ärendena hörda myndigheterna och
riksräkenskapsverket anser jag, att de poster, varom här är fråga, nu böra
avföras ur länsstyrelsens räkenskaper. Anledning torde nämligen icke längre
finnas att förvänta, att Lobert eller Edlund skola kunna ens till någon del
göra ytterligare återbetalningar å sina respektive skulder till statsverket.
Yad angår de spörsmål, som i samband med Edlunds förbrytelser uppkommo
rörande riksbankens ersättningsskyldighet och ansvarsskyldighet för
tjänstemän hos länsstyrelsen, hava dessa, enligt vad jag inhämtat, icke föranlett
några åtgärder utöver dem, som jag förut i korthet berört. Vid sådana
förhållanden lärer någon orsak att alltjämt balansera kronans förevarande
fordringar å Lobert och Edlund i länsstyrelsens räkenskaper saknas.
Jag vill emellertid i detta sammanhang uttryckligen framhålla, att
fordringarnas avförande ur räkenskaperna givetvis icke har någon inverkan
på länsstyrelsens skyldighet att bevaka kronans rätt och intressen i fråga
om deras indrivande, vilken skyldighet alltså skall kvarstå oförminskad.
Yad angår frågan örn det anslag, varifrån de medel böra tagas, som erfordras
för de ifrågavarande posternas avförande ur länsstyrelsens räkenskaper,
biträder jag statskontorets förslag örn anlitande härtill av det för innevarande
budgetår utanför huvudtitlarna anvisade förslagsanslaget till oförutsedda
utgifter. Liksdagens medgivande härtill torde alltså böra inhämtas.
På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva
att för täckande av de i länsstyrelsens i Stockholms län
räkenskaper bokförda beloppen å dels 55,910 kronor, vilka av
länsstyrelsen utbetalts i anledning av utav förre landskontoristen
hos länsstyrelsen G. F. Lobert begångna brott och därefter
i räkenskaperna balanserats under förskottstitel, dels ock
16,753 kronor 36 öre, vilka i anledning av utav förre landskontoristen
hos länsstyrelsen N. K. Edlund begångna förbrytelser
avförts och därefter i räkenskaperna balanserats under
titeln »Anmärkta poster», må tagas i anspråk sammanlagt
72,663 kronor 36 öre av det för budgetåret 1930/1931 anvisade
förslagsanslaget till oförutsedda utgifter.
Departements
chefen.
16
Kungl, Maj:ts proposition nr 31.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
B. Spångberg.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1931.