Kungl. Majlis proposition Nr 214.
1
Nr 214.
Kungl. Martts proposition till riksdagen angående älgjaktens ordnande
m. m.; given Stockholms slott den 13 mars 1931.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
B. v. Stockenström.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 13 mars 1931.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Departementschefen, statsrådet von Stockenström anför:
Jag anhåller att få anmäla uppkomna frågor örn älgjaktens ordnande
och örn skadegörelse av älg.
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 188 höft. (Nr 2 Vt.)
1
2
Det nuvarande
systemets
brister.
Kungl. Majlis ''proposition Nr 214.
Älgjaktens ordnande.
Rätten till jakt efter älg har sedan mer än hundra år tillbaka varit
underkastad vissa inskränkande bestämmelser. Periodvis har gällt totalförbud
inom ett eller flera län med ringa älgtillgång, stundom inom hela
landet. När efter sådant förbud tillåtelse till jakt åter lämnats, har jakttiden
i allmänhet satts mycket snävt. Enligt nu gällande bestämmelser
är jakt efter älg i stort sett tillåten inom åtta län under 3 dagar, inom
tio län under 4 dagar och inom sex län under 6 dagar. För vissa kronoparker
gäller en jakttid av en månad.
Syftet med dessa bestämmelser har varit att skydda älgstammen mot
utrotning, men också att förhindra dess tillväxt och utbredning i ej önskvärd
omfattning.
Det torde allmänt anses, att dessa upprepade försök att genom periodisk
fridlysning, omväxlande med korta jakttider, upprätthålla ett skäligt
älghestånd icke krönts med framgång eller att de i varje fall icke
givit varaktigt resultat. Orsaken härtill angives vara att finna i det
tillämpade systemet. Förhållandet har sedan länge påtalats från olika
håll och från skilda utgångspunkter samt jämväl föranlett framläggande
av ett flertal förslag till älgjaktens ordnande efter andra linjer än
de hittills följda.
Med skrivelse den 22 oktober 1925 överlämnade Svenska jägarförbundet
till Kungl. Majit ett inom Örebro läns jaktvårdsförening uppgjort
sådant förslag, det så kallade örebroförslaget, vilket av jägarförbundet
tillstyrktes. Yttrande över förslaget infordrades från domänstyrelsen, som
i utlåtande den 30 april 1927 framlade ett förslag, som delvis bygger på
Örebroförslaget. Därefter hava länsstyrelserna hörts i ärendet. Sedermera
har jägarförbundet i framställning, som förbundet gjort i september
1927 och som avser även andra ämnen, i första hand förordat domänstyrelsens
förslag, men i andra hand hemställt, att, därest detta förslag
ansåges icke hava utsikter att kunna genomföras, åtgärder för reglering
av älgjakten i varje fall vidtoges i den riktning, som åsyftades i såväl
domänstyrelsens förslag som Örebroförslaget.
De brister, som anses vidlåda det hittills tillämpade systemet, äro enligt
domänstyrelsens framställning, som i detta hänseende i huvudsak
överensstämmer med jägarförbundets synpunkter, i huvudsak följande:
Då totalförbud varit gällande, har å vissa orter intresset för vård örn
älgstammen slappats och olaga jakt kunnat mera opåtalt bedrivas, så
att den med förbudet avsedda ökningen i älgstammens numerär fördröjts
eller uteblivit. Å andra orter åter, där tillsyn funnits och på grund därav
olaga jakt icke i nämnvärd omfattning kunnat bedrivas, har inträffat,
att ökningen i älgarnas antal föranlett skadegörelse å ungskog och
växande gröda. Denna skadegörelse har mångenstädes varit avsevärd
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
och verkningarna av densamma hava ofta drabbat personer, som haft
svårt att bära dem. Så har särskilt varit fallet, då skadegörelsen ägt rum
å i skogen belägna åkerlotter under torp och andra mindre jordbrukslägenheter.
Då skadegörelsen i allmänhet icke kunnat förhindras samt ägarna
av de större omgivande skogsmarkerna, där älgarna haft sitt egentliga
tillhåll, i regel ej funnit sig pliktiga eller villiga att lämna de skadelidande
gottgörelse för skadan, hava dessa understundom nedskjutit
älgar, som kunnat åtkommas. I regel har dock ett totalförbud medfört,
att älgstammen ökats. Då emellertid efter ett sådant förbud jakten åter
blivit tillåten, bär älgstammen, även med en jakttid av endast några
dagar, återigen alltför starkt decimerats. Detta har särskilt visat sig
vara fallet i trakter, där jakträttsinnehavet är splittrat på ett stort
antal smärre lotter, vilka var för sig icke äro tillräckliga att utgöra
ståndorter för älg. En även starkt begränsad jakttid är således i många
fall ägnad att medföra älgstammens förödande. Där fråga är örn större
sammanhängande områden med mera ordnad jaktvård, verkar å andra
sidan den korta jakttiden på det sätt, att den hindrar ett rationellt skattande
av stammen genom borttagande av svaga och mindervärdiga individer,
vilka ej alltid äro lätta att påträffa under den korta jakttiden. En
jaktvårdares önskan i dylikt hänseende måste ej sällan helt åsidosättas
med hänsyn bland annat till behovet att fälla ett så stort antal djur, som
erfordras till förekommande av skadegörelse.
Innan jag går att närmare redogöra för innebörden av Örebroförslaget
och av domänstyrelsens förslag, vill jag i detta sammanhang i korthet
omnämna ytterligare några förslag, som under senare år framkommit i
ämnet.
Inom jaktvårdsintresserade kretsar har sedan länge framstått som ett
önskemål, att ingen borde tillåtas bedriva jakt, som ej visade sig förfoga
över ett tillräckligt stort jaktområde. 1908 års jaktsakkunniga upptogo
till behandling denna fråga. Ehuru de sakkunniga ansågo bestämmelser
örn viss minimiareal vara av synnerligen stor betydelse och ägnade
att i hög grad befordra jaktvården, höllö de dock före, att desamma
skulle alltför mycket strida mot vårt folks vanor och föreställningssätt
för att förslag örn en lagstiftning i sådan riktning för det dåvarande
skulle hava utsikt till framgång. De sakkunniga föreslogo emellertid, att
för rätten att fälla mera än en älg eller hjort skulle fordras en sammanhängande
areal jaktmark av mer än 100 hektar. Detta förslag har emellertid
icke föranlett någon statsmakternas åtgärd.
Från djurskyddsvänligt håll har påtalats den under de senare åren
oskäliga beskattningen av älgstammen inom vissa av de mellansvenska
länen och det vid älgjakten, såsom den mångenstädes bedrives, förekommande
djurplågeriet, särskilt med avseende på mängden av skadskjutna
djur, samt framförts krav på älgjaktens reglerande efter följande linjer:
Visso /Omliggande
förslag.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
Beskattningen borde företagas regelmässigt, rationellt ur ekonomisk synpunkt
och humant ur djurskyddssynpunkt. Detta borde ske genom en
statlig reglering. Riket skulle indelas i älgområden, vart och ett under
sin direktion, vilkens ledamöter dels valdes av jakträttsinnehavarna inom
området, dels utsåges av länsstyrelsen. Direktionen skulle äga att för
varje år bestämma huru många älgar, som finge fällas, och i detalj ordna
jakten å lämpliga tider och med användande av folk med prövad och godkänd
skjutskicklighet samt under betryggande former i övrigt. De nedlagda
djuren skulle försäljas genom direktionens försorg, och av de influtna
medlen skulle i första hand betalas av älgarna gjord skada å gröda
m. m., varefter återstoden skulle fördelas å jakträttsinnehavarna inom
området.
Enligt örebroförslaget borde älgjakten ordnas på följande sätt: För
jakträttsinnehavare i allmänhet skulle jakttiden vara mycket kort, förslagsvis
två dagar. Därest sådan sammanslutning av jakträttsinnehavare,
som avses i 9 § lagen örn rätt till jakt, eller enskild jakträttsinnehare
visade sig innehava större sammanhängande jaktområde med god älgtillgång,
skulle sådan sammanslutning och enskild jakträttsinnehavare
efter årlig ansökan hos myndighet kunna erhålla tillstånd att under en
längre jakttid, som lämpligen kunde bestämmas till fjorton dagar, fälla
ett för varje särskilt fall bestämt antal älgar.
Till stöd för detta förslag anfördes: Att helt förbehålla jakträtten åt
dem, som bevisligen ägnat älgen sådan vård, att älgstammen å deras
marker vore relativt riklig, syntes ej tillrådligt. En sådan anordning
skulle beröva det stora flertalet jakträttsinnehavare all rätt till jakt
efter älg och skulle minska intresset för jaktvård hos de från jakträtt
utestängda. Det skulle säkerligen också möta svårigheter att hos de bestämmande
vinna gehör för ett dylikt förslag. Ett allmänt jaktlov borde
därför finnas, men så snävt tilltaget, att det ej möjliggjorde ett förödande
av älgstammen. En årlig jakttid av två dagar syntes vara tillfyllest.
Genom ett sådant allmänt jaktlov skulle innehavare av mindre jaktområden
beredas möjlighet att genom älgstammens beskattning erhålla gottgörelse
för eventuella älgskador ävensom någon inkomst i övrigt. Den,
som genom skydd av älgen å ett större sammanhängande område fått
en god älgstam, kunde emellertid ej på ett uthålligt givande sätt beskatta
densamma under en kort jakttid. Därför borde åt en sådan jakträttsinnehavare
givas rätt att under en något utsträckt jakttid utgallra
de djur, som av ena eller andra anledningen borde bortskjutas. Till förhindrande
av överbeskattning borde dock rätten begränsas till ett visst
bestämt, efter förhållandena i varje särskilt fall avpassat antal älgar.
Frånvaron av sådan större frihet att beskatta en riklig älgstam kunde
eljest lätteligen föranleda skadegörelse av älgarna samt ett slappnande
intresse för älgarnas vård. Den största fördelen med den föreslagna an
-
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
ordningen skulle emellertid ligga däri, att den skulle stärka intresset
hos innehavare av mindre jakträttsområden för bildande av jakträttssammanslutningar
enligt 9 § jaktlagen. Bildandet av dylika sammanslutningar
vore beträffande mindre jaktområden ett huvudvillkor
för en uthålligt givande älgjakt.
Angående förslagets ''detaljer anfördes i huvudsak följande: Vad anginge
frågan örn villkoren för erhållande av särskilt jaktlov, vore förhållandena
så skiftande inom olika delar av landet och jämväl inom ett
och samma län, att det ej syntes lämpligt att föreskriva en viss minimiareal.
Vederbörande tillståndsgivande myndighet borde hava fria händer
att efter de i varje fall föreliggande omständigheterna bestämma såväl
därutinnan som angående avjagningens storlek. Det torde visserligen
möta svårigheter att uppskatta storleken av älgstammen, men utredningen
därom torde av sökanden kunna förebringas genom yttranden
av vederhäftiga, å området sakkunniga personer. Vidare borde över ansökningar
av ifrågavarande slag utlåtanden inhämtas från jaktvårdsföreningar
och skogsstatstjänstemän. Örn jaktlovet likväl något år komme
att bliva för omfattande, kunde inskränkning vidtagas året närmast därefter.
Rörande frågan örn den myndighet, åt vilken borde överlämnas att
bestämma uti ifrågavarande avseende, hade inom föreningen olika meningar
framkommit, i det att såväl länsstyrelserna som domänstyrelsen
föreslagits. — Beträffande kontrollen har jägarförbundet tänkt sig, att
de bestämmelser, som för närvarande gälla ifråga örn djur, som fällts
inom hägnad jaktpark och djurgård, skulle givas motsvarande tillämpning
beträffande älgar, som fällts på grund av särskilt tillstånd.
Domänstyrelsen yttrade i sitt utlåtande, att älgjakten i dess helhet borde
såvitt möjligt så ordnas, att beskattningen avpassades efter den å
varje ort med hänsyn till rådande förhållanden önskvärda tillgången å
älg. Styrelsen ansåg i enlighet därmed, att all rätt till jakt efter älg
borde göras beroende av särskilt tillstånd. Den sedan gammalt gällande
rättsuppfattningen beträffande jakt, att i allmänhet envar jordägare ägde
jakträtt å honom tillhörigt område, borde emellertid vid utfärdande av
bestämmelser i ämnet lämnas oförkränkt.
Beträffande Örebroförslaget anförde domänstyrelsen, att den ifrågasatta
tudelningen av rätten till jakt efter älg på det sätt, att den, som vårdade
sig örn jakten, skulle vara underkastad en av myndighet bestämd
reglering av beskattningen, under det att den, som saknade intresse för
dylik vård, skulle äga frihet nedlägga så många djur, som för honom
vore möjligt, icke kunde anses lycklig.
Domänstyrelsen framlade följande riktlinjer att följas vid älgjaktens
ordnande.
1. Utan sådant tillstånd, varom i andra punkten härnedan förmäles, är
all jakt efter älg å mark, där jakträtten icke tillhör kronan, tillsvidare
förbjuden.
2. Innehavare av rätt till jakt å sammanhängande område av den
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
storlek och beskaffenhet, att det nied hänsyn till ortens förhållanden kan
anses tillfredsställa skäliga fordringar på ett självständigt jaktområde
för älg, må av länsstyrelsen efter prövning av förebragt utredning kunna
medgivas rätt att å området fälla ett med hänsyn till detsammas omfattning,
den därå befintliga älgstammens uppskattade storlek och andra
på saken inverkande omständigheter skäligt antal älgar.
3. Tillstånd enligt andra punkten skall avse det år, varunder detsamma
begäres, och meddelas för tiden den 10—21 september beträffande
Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län samt
Särna och Idre socknar av Kopparbergs län och den 10—21 oktober i
fråga örn övriga delar av landet.
Tillståndet må icke omfatta fångande eller dödande av årskalv av älg.
4. Med innehavare av jakträtt enligt andra punkten skall vara likställd
i 9 § av lagen örn rätt till jakt omförmäld sammanslutning, även
örn denna har avseende på jakt efter allenast älg.
5. För länsstyrelsens resolution med tillstånd till jakt efter älg skall
sökande utgiva lösen med femton kronor för varje älg tillståndet avser.
6. Å sådan mark, där jakträtten tillhör kronan, skall utövande av och
upplåtande av rätt till jakt efter älg enligt gällande grunder för tillgodogörande
av kronans jakträtt vara begränsad till den i tredje punkten
bestämda tid, där ej Kungl. Maj :t för särskilda fall annorlunda förordnar.
Som motiv till förslaget anförde domänstyrelsen bland annat: Då ett
allmänt intresse förefunnes för bibehållande inom landet av en skälig tillgång
å älg samt hittills tillämpade bestämmelser för älgjaktens reglerande
icke syntes kunna avvärja faran för älgstammens utödande inom
stora delar av landet, torde det ej kunna undvikas, att rätten till jakt
efter älg gjordes beroende av därtill utav viss myndighet lämnat tillstånd.
Såsom grundregel borde därför stadgas ett allmänt gällande förbud
för jakt efter älg. Det borde tillkomma länsstyrelsen att meddela
jakttillstånd, ty länsstyrelsen ägde större lokal- och personkännedom än
domänstyrelsen och vore lättare tillgänglig för allmänheten. En för hela
landet giltig minimiareal mark, som under alla förhållanden vore erforderlig
för att en större eller mindre älgstam där skulle kunna hava sin
fasta ståndplats och härinom livnära sig, kunde icke angivas. Därtill
vore förhållandena inom landet allt för växlande. Det syntes därför vara
nödvändigt, att den tillståndsgivande myndigheten erhölle befogenhet
att i varje särskilt fall pröva de föreliggande omständigheterna. Sökande
borde för ändamålet förete kartskiss över jaktområdet samt lämna
uppgift örn dess areal ävensom beskrivning över detsammas beskaffenhet,
ungefärliga fördelning å inrösningsjord och utmark m. m. För frågans
avgörande måste den prövande myndigheten jämväl hava till sitt
förfogande en utredning rörande den ungefärliga tillgången å älg inom
området. En dylik utredning borde avlämnas av sökanden. Av sökanden
lämnade uppgifter om den beräknade älgtillgången m. m. kunde lämp
-
7
Kungl. Majus proposition Nr 214.
ligen bestyrkas av trovärdiga personer, vilka gjort sig kända såsom på
området intresserade och sakkunniga. På grundval av sålunda förebragt
utredning samt yttranden, som länsstyrelsen kunde infordra från
jaktvårdsföreningar, skogsstatstjänstemän, landsfiskaler och kommunala
myndigheter, torde det i allmänhet ej möta några större svårigheter att
på ändamålsenligt sätt besluta över inkomna ansökningar. Då enligt ämbetsverkets
förslag älgavjagningens storlek alltid skulle vara bestämd,
funnes intet hinder för en jämförelsevis lång jakttid, under vilken beskattningen
kunde företagas på ett ändamålsenligt sätt. Enär kontroll
och bevakning måste utövas mot olaga jakt, borde dock jakttiden icke
bliva alltför lång. En tid av tolv dagar syntes lämplig. Sammanförande
av smärre områden till ett gemensamt större jaktkomplex, där ordnad
jakt kunde bedrivas, vore ur alla synpunkter av stor betydelse. Det
kunde förväntas, att med den av styrelsen föreslagna ordningen för jakten
efter älg intresset för sammanslutningar enligt 9 § jaktlagen skulle
höjas, i första hand avseende beskattningen av älgstammen på ett mera
rationellt sätt, men därjämte även i fråga örn andra villebrådsarter samt
särskilda jaktsätt. Tvång till sammanslutning vore icke lämpligt. Då
även sådana mindre områden, å vilka jakträtten tillkomme kronan, ej
sällan av naturliga skäl borde i förevarande avseende sammanföras med
angränsande enskild mark, syntes styrelsen böra erhålla bemyndigande
att, när skäl därtill förelåge, med ägare av mark, som angränsade kronan
tillhörig fastighet, träffa avtal enligt 9 § jaktlagen. Till täckande av
kostnaderna för den ökning av länsstyrelsernas arbetsbörda, som givetvis
korn me att föranledas av älgjaktens reglering på föreslaget sätt, borde en
mindre avgift uttagas av dem, som erhållit tillstånd att fälla älg, förslagsvis
15 kronor för varje älg. Å mark, där jakträtten tillhörde kronan,
vore jakten efter älg redan enligt gällande författning örn grunderna
för utövande av kronans jakträtt ordnad på ett sätt, som i huvudsak
överensstämde med det nu föreslagna. Av flera skäl, särskilt ur kontrollsynpunkt,
vore dock önskvärt, att jakttiden såvitt möjligt vore densamma
för all mark. Ett genomförande av styrelsens förslag krävde troligen
kontroll i större omfattning än nu rådande förhållanden påkallade. Det
kunde dock antagas, att de särskilda jakträttsinnehavarna komme att i
rätt stor utsträckning utöva kontroll på varandra. Styrelsen hyste emellertid
förhoppning örn, att Kungl. Maj:t måtte, så snart lämpligen kunde
ske, för riksdagen framlägga förslag örn jaktvårdsavgifter och i samband
därmed vidtaga åtgärder för bättre kontroll över jaktförfattningarnas efterlevnad
och för organisation av jaktvårdsarbetet.
Infordrade yttranden hava inkommit från samtliga länsstyrelser utom
från Västernorrlands län. Länsstyrelserna hava allmänt hört i länen befintliga
jaktvårdsföreningar. Några länsstyrelser hava infordrat utlåtanden
jämväl från andra sammanslutningar och myndigheter, såsom
Yttranden
över Örebrofdrslaget
och
domänstyrelsens
ftirslaq.
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
landsting, hushållningssällskap, landsfogde, jägmästare och skogsvårdsstyrelse.
Länsstyrelsen i Uppsala län har funnit sig icke kunna förorda vare sig
örebroförslaget eller domänstyrelsens förslag samt anfört: Ett ordnande
av älgjakten vore förenat med synnerligen stora svårigheter, enär det
därvid gällde att under mycket från ett år till ett annat växlande naturförhållanden
och för orter, som vöre i flera avseenden mycket olika, tillgodose
i viss mån stridiga intressen. Härtill komme, att såsom tillfredsställande
kunde anses endast en lösning, som vore enkel och lätt tillämpad
samt icke framkallade en ökning av de lagöverträdelser, som i fråga örn
älgjakt blott alltför ofta förekömme. Med hänsyn härtill ansåge sig länsstyrelsen
icke kunna förorda något av de i ärendet framställda förslagen.
Länsstyrelsen hade icke heller funnit genom erfarenheten bekräftat, att
hittills tillämpat system lämnat så avskräckande resultat, som stundom
påstodes; trots de nuvarande odlingsförhållandena och den ökade ägosplittringen
syntes nämligen älgbeståndet hava hastigt återställts efter
den hårda påkänning, som under kristiden torde hava ägt rum. Länsstyrelsen
ville emellertid framhålla önskvärdheten därav, att, oberoende av
frågan örn jaktpass såsom villkor för idkande av jakt i allmänhet, idkandet
av älgjakt finge förutsätta något slags anmälan eller licens, avseende
viss person och visst område. Härigenom skulle nämligen kontrollmöjligheterna
i avsevärd mån ökas och antalet tillfällighetsjägare minskas.
Övriga hörda myndigheter och sammanslutningar hava tillstyrkt något
av de framlagda förslagen, helt eller med vissa modifikationer, därvid
de flesta i princip anslutit sig till domänstyrelsens förslag. Länsstyrelsen
i Jönköpings län har dock uttalat tvekan med hänsyn till den avvikelse,
som förslaget innebure från den enligt jaktlagen gällande principen
örn jakträtt för varje jordägare å honom tillhörigt område. — Länsstyrelsen
i Södermanlands län har framhållit, att nämnda princip genom
domänstyrelsens förslag i viss mån modifierades, men ej gjort något uttalande
örn lämpligheten av förslaget. — Länsstyrelserna i Kristianstads
län och Älvsborgs län hava ej velat tillstyrka, att all rätt till jakt efter
älg skulle göras beroende av särskilt tillstånd på sätt domänstyrelsen föreslagit.
Detta strede mot hävdvunnen uppfattning och inkräktade alltför
mycket på de mindre jordägarnas rätt. Länsstyrelsen och hushållningssällskapets
i Kristianstads län förvaltningsutskott hava föreslagit en
kort allmän jakttid för jakten å älgtjurar och särskilt jaktlov för innehavare
av större jaktområden. — Länsstyrelsen i Östergötlands län, som
anslutit sig till domänstyrelsens förslag att all rätt till jakt efter älg
göres beroende av särskilt tillstånd och att beträffande varje tillstånd
bör meddelas reglerande bestämmelser i fråga örn det antal djur, som
må fällas, har emellertid funnit riktigast, att dylikt tillstånd borde kunna
utfärdas för envar jakträttsinnehavare utan avseende å hans jaktområdes
storlek och beskaffenhet. Såsom skäl för denna uppfattning har
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
9
länsstyrelsen anfört, att jakträttsinnehavare, vars jaktmark icke vore
av beskaffenhet att kunna anses såsom självständigt jaktområde och
som ej heller av ena eller andra anledningen kunde få till stånd någon
sammanslutning med innehavarna av jakträtten å angränsande fastigheter,
eljest skulle bliva helt utestängd från möjligheten att jaga älg å
sitt område och därigenom vinna ersättning för den skadegörelse, som
av älgarna eventuellt tillskyndades honom, eller eljest i någon form tillgodogöra
sig å området befintligt älghestånd. Länsstyrelsen har vidare
ifrågasatt, huruvida icke jakttiden borde vara densamma för alla tillståndshavare.
— Länsstyrelsen i Älvsborgs län liksom ock jaktvårdsföreningen
i länets södra del har förordat Örebroförslaget. Samma ståndpunkt
har intagits av landstingen i Östergötlands län och Kristianstads
län, skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län samt jaktvårdsföreningarna i
Uppsala, Hallands och Värmlands län. Jaktvårdsföreningen i Uppsala
län har förordat Örebroförslaget därför, att föreningen funnit sig icke
kunna tillstyrka domänstyrelsens förslag i fråga örn jakttidens förläggning
samt ställt sig tveksam till bestämmelsen örn en avgift för varje
fälld älg. — Länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Jämtlands län,
vilka tillstyrkt domänstyrelsens förslag, hava förordat en övergångstid
å några år, under vilken alla jakträttsinnehavare skulle äga rätt att jaga
under en mycket kort tid. En sådan övergångstid vore erforderlig för
organisationsarbete med bildande av sammanslutningar enligt 9 § jaktlagen.
Ett genomförande av domänstyrelsens förslag bomme eljest till
en början att verka som ett förbud för ägarna av mindre jaktområden.
På grund av det stora antal smärre jordägare, som behövde sammansluta
sig, bomme nämligen svårigheter att möta för bildande av dylika sammanslutningar,
vilka ännu vore relativt okända.
Länsstyrelsen i Norrbottens län, som funnit domänstyrelsens förslag
lämpligt att läggas till grund för en lagstiftning åtminstone på försök,
har i fråga örn de särskilda förhållandena i länet anfört: Innehavare av
sammanhängande områden av den beskaffenhet, att de kunde sägas uppfylla
fordringarna på ett självständigt jaktområde för älg, representerades
av trävarubolag med egna skogshemman. De skogskomplex, varom härvidlag
kunde hilva fråga, kunde skattas till ett 20-tal, måhända flera. Som
dylika jaktområden torde även få räknas häradsallmänningar. Såsom
sammanslutningar enligt 9 § jaktlagen kunde av praktiska skäl knappast
komma i fråga mindre enheter än byalag. Huru inom dessa utövandet
av jakten skulle ordnas, vore väl en intern angelägenhet, som det icke
vore meningen att i lagstiftningsväg reglera. Med de väldiga vidder,
det här rörde sig örn — i många fall omfattade byarna tusentals hektar
mark — ginge det emellertid icke för sig att släppa lös alla skattetalsägare
inom hyn för nedläggandet av det bestämda antalet älgar, ty även om
var och en besjälades av den strängaste lojalitet, så kunde de enskilda
jägarna på dessa vidsträckta marker icke hava kontakt med varandra
10
Kungl. Martts proposition Nr 214.
och alltså icke veta, när det bestämda antalet älgar blivit fällt. Älgjakten
bedreves nämligen i länet icke såsom drevjakt, utan djuren uppsöktes
och förföljdes av enskilda jägare med eller utan hund. Länsstyrelsen
föreställde sig, att ett system med jaktkort eller annan lämplig anordning
borde åvägabringas för tillgodogörande av byarnas älgjakt. För ett konsekvent
genomförande av idén örn begränsad beskattning av älgbeståndet
på viss areal, syntes ofrånkomligt att på något sätt reglera lapparnas rätt
till älgjakt. Detta skulle måhända lämpligen kunna ske sålunda, att såväl
fjäll- som skogslappsbyarna förklarades i fråga örn älgjakt utgöra
sammanslutningar enligt 9 § jaktlagen, dock endast beträffande områden,
som enligt respektive lappbyordning vore till sina gränser bestämda. Då
fjällapparnas avgränsade områden i allmänhet hade odlingsgränsen till
ostlig gräns, innebure en sådan bestämmelse, att för fjällapparna älgjakt
nedom odlingsgränsen och för skogslapparna älgjakt utanför lappbyns
avgränsade område icke vore medgiven. — Jägmästaren i Jukkasjärvi
revir har beträffande lapparnas rätt till jakt å älg ansett densamma böra
begränsas till att avse allenast kronomarker ovan odlingsgränsen i Norrbottens
och Västerbottens län samt renbetesf jällen i Jämtlands län. Därest
lapparnas rätt till jakt å älg bibehölles att gälla jämväl å enskildas
marker, skulle de föreslagna bestämmelserna örn jaktens begränsning till
ett bestämt antal djur å viss areal bliva omöjliga att genomföra. Härjämte
har föreslagits ett stadgande av innebörd, att varje lappby skulle
anses utgöra sammanslutning enligt 9 § jaktlagen jämväl för det fall, att
särskilt avtal ej träffats.
Södra Älvsborgs läns jaktvårdsförening har i sitt utlåtande, som åberopats
av länsstyrelsen, anfört, att, då sammanslutningar enligt 9 §
jaktlagen ännu i största delen av landet vore nya och oprövade,
det ej vore klokt att på en gång genom tvång söka åstadkomma sådana
sammanslutningar, något som bleve följden av ett genomförande av domänstyrelsens
förslag. Det komme säkerligen att möta svårigheter att
bilda dylika sammanslutningar, enär enighet ej alltid vore lätt att uppnå
angående områdets omfattning, jaktens utövande och jaktbytets fördelning
m. fl. frågor. Liknande synpunkt beträffande svårigheten att bilda
sammanslutningar har framhållits av jaktvårdsföreningen i Hallands län.
Beträffande detaljerna i domänstyrelsens förslag hava en del anmärkningar
framställts. Länsstyrelserna i Stockholms län och Kalmar län hava
ansett det böra överlämnas åt domänstyrelsen eller Överjägmästare att
giva särskilt jakttillstånd. Såsom skäl härför har anförts av sistnämnda
länsstyrelse, att länsstyrelsernas arbetsbörda redan vore betungande, samt
av länsstyrelsen i Stockholms län, att länsstyrelserna ej innehade tillräcklig
sakkunskap och därför bleve beroende av utlåtande från huvudsakligen
skogsstatens tjänstemän. I övrigt har ej gjorts någon erinran mot förslaget
i denna del. Dock har i yttrande av länsstyrelsen i Stockholms län
framhållits, att uttrycklig befogenhet borde tillerkännas länsstyrelsen att,
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
11
där så vore erforderligt, förordna skogsstatstjänsteman att företaga undersökning
å platsen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett, att
villkoret att jaktområdet skulle vara sammanhängande borde eftergivas.
Bildandet av sammanslutningar skulle eljest försvåras. — Länsstyrelsen
i Kronobergs län har framhållit såsom önskvärt, att åtgärder vidtoges för
underlättande av bildande av jaktsammanslutningar enligt 9 § jaktlagen,
och ur denna synpunkt ifrågasatt, huruvida ej sådan sammanslutning
borde kunna åvägabringas även mot bestridande från enskilda delägares
sida. — Vad angår den av domänstyrelsen föreslagna avgiften å 15 kronor
för varje älg, meddelat tillstånd avser, hava olika meningar framkommit.
Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett, att någon avgift över
huvud ej borde utgå, enär avsevärt ökat arbete ej kunde föranledas av
förslagets genomförande. Ifrågasättas kunde dock, huruvida ej sökanden
borde åläggas ersätta kostnader för resor, som av tjänsteman måste företagas
för utredning i ärendet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
har ansett sig icke böra tillstyrka särskild avgift för jakt efter älg. Anledning
saknades nämligen att åsätta sådan jakt särskild avgift, så mycket
mindre som jakten ej sällan komme att föranledas av behovet att förhindra
en icke önskvärd ökning av älgstammen. Länsstyrelserna i Östergötlands
län och Värmlands län hava ställt sig tveksamma rörande lämpligheten
av att stadga särskild avgift. Länsstyrelserna i Hallands län
och Jämtlands län hava förordat lägre avgift, respektive 10 och 5 kronor.
Å andra sidan har höjning av avgiften till 30 kronor föreslagits av länsstyrelserna
i Blekinge län och Västmanlands län. Länsstyrelsen i sistnämnda
län har ansett, att restitution borde ske, där tillåtet antal älgar
ej fälldes, under det att länsstyrelsen i Blekinge län funnit någon restitution
ej böra äga rum. — Rörande användningen av influtna avgifter har
länsstyrelsen i Västmanlands län förordat, att desamma borde användas
till täckande av kostnader för undersökning, som av jägmästare verkställts
i ärende örn tillstånds meddelande. Från flera håll har framhållits såsom
önskvärt, att avgifterna, åtminstone delvis, borde användas att ersätta
de skador, som förorsakas av älg. I denna riktning hava uttalat sig länsstyrelserna
i Jönköpings, Kalmar och Blekinge län, skogsvårdsstyrelsen
och jaktvårdsföreningen i det sistnämnda länet samt jaktvårdsföreningen
i Jämtlands län. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som enligt vad
ovan nämnts funnit sig icke böra tillstyrka särskild avgift, har beträffande
förslaget örn avgifternas användande till ersättning för älgskador anfört:
Möjligheten att erhålla gottgörelse för skada genom älg skulle kunna
förorsaka, att intresset för sammanslutningar av jakträttsinnehavare
slappnade, vartill komme, att arbetet med skadornas reglerande kunde bliva
rätt omfattande och medföra dryga kostnader. Länsstyrelsen i Jämtlands
län har föreslagit, att avgifterna måtte fördelas mellan jakträttsinnehavarna
efter arealen av deras jaktområden. Jaktvårdsföreningen i
Riksdagens
skrivelse nr
258/1925.
12 Kungl. Majlis proposition Nr 214.
Östergötlands län har ansett, att jaktvårdsföreningarna borde få del ar
avgifterna såsom ersättning för besvär i anledning av remisser till föreningarna
av ansökningar örn särskilt jakttillstånd.
Skadegörelse av älg.
I skrivelse den 27 maj 1925, nr 258, anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:!
ville låta verkställa utredning rörande skadegörelse av älg samt vidtaga
de åtgärder, vartill denna utredning kunde giva anledning.
Riksdagens framställning var föranledd av tre motioner. I dessa hemställdes
örn utredning, i två likalydande (1:133 och 11:195) rörande åtgärder
till förekommande av älgars skadegörelse å ungskog och växande
gröda samt i den tredje (II: 1) angående ersättning för skadegörelse
av älgar å växande gröda.
I förstnämnda två motioner behandlades älgens skadegörelse närmast
från skogsvårdssynpunkt, Jordbruksutskottet anförde beträffande dessa
motioner i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 65, att älgens skadegörelse
å skog i allmänhet icke vöre av mera väsentlig betydelse. Skogsägaren
ansåge sig i allmänhet ersatt genom älgjakten. Då älgen vore
helt fridlyst, kunde dock mera allvarliga missförhållanden uppstå å trakter,
där förutsättningarna för älgstammens tillväxt vore särskilt gynnsamma.
Man torde dock kunna komma till rätta med dylika missförhållanden
genom att fridlysningen skedde i mera smidiga former. Anledning
kunde sålunda finnas att frångå regeln, att fridlysningen skulle
följa länsgränsen. Utskottet ansåge sig böra tillstyrka, att utredning
verkställdes rörande de åtgärder, som kunde anses vara av behovet påkallade.
I den tredje motionen framhölls, att skadegörelsen av älg å växande
gröda uppginge till avsevärda belopp, samt att torpare, arrendatorer och
småbrukare i skogsbygderna ofta finge sin växande gröda mer eller
mindre förstörd utan möjlighet att få någon gottgörelse därför genom
älgjakten, då torpare och arrendatorer i regel saknade jakträtt. I motionen
framställdes ett förslag till ordnande av ersättningsfrågan. Medel
skulle erhållas genom att en avgift för varje skjuten älg erlades till
landsfiskalen, som hade att redovisa influtna avgifter till länsstyrelsen.
Då skadegörelse skett, borde anmälan därom göras till kommunalnämnden.
Nämnden eller en av densamma utsedd delegation borde besiktiga
skadan och insända protokoll till länsstyrelsen. Ersättningsbeloppen
borde sedan fastställas av en utav länsstyrelsen för hela länet tillsatt
nämnd. Skada av mindre värde än 15 kronor borde ej ersättas. Skadelidande,
som själv skjutit älg, borde ej erhålla ersättning i vidare mån
än värdet av skadan överstege den skjutna älgens värde med frånräk
-
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
Hände av avgiften. Jordbruksutskottet ansåg sig icke böra uttala någon
mening, huruvida en sådan anordning, som ifrågasatts i sist omhandlade
motion, vore lämplig att genomföra i vårt land. Utskottet ville dock
ej motsätta sig, att den av utskottet förordade utredningen även komrae
att omfatta en undersökning av berörda uppslag.
Den 12 juni 1925 förordnade Kungl. Majit, att riksdagens skrivelse
skulle överlämnas till dåvarande expeditionschefen L. Berglöf för att tagas
i övervägande vid fullgörande av viss till honom överlämnad utredning
rörande med jaktlagstiftningen sammanhängande frågor. Efter att
över riksdagsskrivelsen hava hört domänstyrelsen, som tidigare yttrat
sig över de ifrågavarande motionerna, avgav Berglöf utlåtande i ärendet.
Sedan därefter Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
hemställt, att Kungl. Majit ville för riksdagen framlägga förslag
till ersättning för skada av älg enligt vissa närmare angivna grunder,
anbefalldes lantbruksstyrelsen ävensom länsstyrelserna efter hörande av
vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott att i ärendet av-,
giva utlåtande, varjämte Svenska jägarförbundet bereddes tillfälle att
inkomma med sådant utlåtande.
Berglöf anförde i sitt utlåtande! Bästa utvägen att förekomma skadegörelse
av älg syntes vara införandet av jakttider, som medgåve en jämn
beskattning av älgstammen och densammas nödiga begränsning. Att i
vårt land stadga skyldighet för jakträttsinnehavare att på yrkande av
jordens brukare nedbringa en övertalig stam av sådant villebråd, som
förorsakade skada å gröda, en skyldighet som vore föreskriven i vissa
främmande rättssystem, syntes knappast vara lämpligt. Ett stadgande
av sådant innehåll kunde lätteligen medföra mindre önskvärda följder
för möjligheten att inom landet i dess helhet bibehålla en älgstam av skälig
omfattning. Där större olägenhet av förevarande slag förelåge för
arrendator, som ej själv hade jakträtt, finge hänsyn därtill tagas vid arrendejordens
upplåtande. I övrigt borde såväl i dessa fall som i allmänhet
ej helt bortses från möjligheten att genom stängsel eller andra anordningar
bereda skydd för särskilt utsatta platser. Det syntes kunna
ifrågasättas, huruvida några nämnvärda fördelar stöde att vinna på den
av jordbruksutskottet i fråga örn fridlysningen anvisade utvägen. Tvärtom
kunde befaras, att ej oväsentliga olägenheter kunde uppkomma av ett
frångående från regeln, att fridlysningen skulle följa länsgränsen. Fridlysningsbestämmelserna
komme att brista i reda och överskådlighet och
kontrollen över deras efterlevnad bleve svårare att utöva. —- Vad anginge
frågan örn beredande av gottgörelse för skadegörelse av älg, förefunnes
visserligen vissa skäl för införande av en begränsad rätt till ersättning
för älgskada. Med hänsyn till de i vårt land rådande förhållandena vore
emellertid do svårigheter, som mötte för ett rättvist och praktiskt utmätande
av gottgörelse, alltför stora gentemot vad som skulle stå att vin
-
Avgivna
utlåtanden.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
na. Med avgörandet av frågan syntes i varje fall böra ansta, till dess
spörsmålet örn jaktvårdsavgifter blivit löst.
Domänstyrelsens utlåtanden i frågan innehålla i huvudsak följande:
Några bestämmelser örn åtgärder till förebyggande av skadegörelse
genom älg borde ej införas i jaktförfattningarna. Sådana bestämmelser
kunde medföra fara för älgstammens bestånd. I undantagsfall torde
emellertid, på framställning av skadelidande med instämmande av jakträttsinnehavaren,
tillstånd böra givas av Kungl. Maj:t att under fridlysningstid
å större område nedbringa älgstammen till förhindrande av
mera betydande skadegörelse. Domänstyrelsen erinrade, att styrelsen på
sin tid tillstyrkt införandet av jaktvårdsavgifter och att dessa delvis
användes till ersättande av skadegörelse, som av vissa djur, bland dem
älg, förorsakades, då djuren vore belt fridlysta. Styrelsen hade däremot
ej avsett, att ersättning skulle utgå för skadegörelse av djur, å vilka under
någon tid av året jakt finge äga rum. Vederbörande markägare
syntes hava att själv överväga följderna av att på sina marker behålla
en större viltstam, som eventuellt kunde förorsaka skada å växande
gröda m. m. för såväl honom själv som underlydande arrendatorer och
torpare. Markägaren bade ansetts äga åtminstone moralisk skyldighet
att ersätta de underlydande, då skadan varit av större omfattning. Rätt
kännbara skador genom älg å växande gröda m. m. torde emellertid understundom
tillskyndas även innehavare eller brukare av smärre självständiga
hemman eller lägenheter, som icke hade jakträtt eller å vilkas
områden älgen icke hade fast tillhåll utan endast tillfälligtvis inkomme.
Flertalet av dessa hade icke utsikt att erhålla någon som helst gottgörelse
för de uppkomna skadorna. — Domänstyrelsen ansåg det vara av
viss betydelse, att gottgörelse bereddes den, som i nämnvärd omfattning
fått gröda skadad av älgar. Därmed skulle avvärjas den fara, som läge
däri, att särskilt småbrukare i skogsbygden i avsikt att värja sig för
älgarnas skadegörelse olovligen fällde sådana djur. Domänstyrelsen
framhöll, att i vissa främmande rättssystem jakträttsinnehavare vore
skyldig att ersätta brukare av jaktmarken den skada, som av vissa djur
förorsakades å gröda. Att meddela ett dylikt stadgande vore dock ej
lämpligt för våra förhållanden, enär detta kunde medföra alltför hård
beskattning av den fåtaliga älgstammen. Det uppslag, som framkommit
i ovan sist omhandlade motion, syntes däremot värt att tagas i övervägande.
Av de influtna avgifterna borde bildas länskassor, från vilka
ersättning skulle utgå. Bestämmelser, byggda på i motionen angivna
grunder, torde dock komma att möta rätt avsevärda svårigheter vid deras
praktiska tillämpning. Beträffande detaljerna i ett på dylika grunder
byggt stadgande erinrade styrelsen, att en och samma avgift ej borde
bestämmas för hela riket, utan borde Kungl. Majit på förslag av vederbörande
länsstyrelse inom vissa gränser, förslagsvis 20—40 kronor, för
en tidsperiod av exempelvis 3 år fastställa den inom länet utgående av
-
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
giften. Jakträttsinnehavaren borde inom föreskriven tid till landsfiskalen
enligt formulär lämna uppgift å de å hans jaktområde under året
skjutna älgar och i samband därmed erlägga stadgad avgift. Jakträttsinnehavaren
borde tillika uppgiva ägare eller brukare av område, däldig
fällts, samt den särskilda ersättning, som erlades för jakträtten avseende
älg. — Den i motionen ifrågasatta ordningen för älgskadors värdering
och fastställande borde med hänsyn till härmed förenade kostnader
icke tillämpas. Ansökning örn ersättning borde göras till länsstyrelsen
och utredning därvid åberopas angående skadans omfattning och värde.
Denna utredning kunde, där så erfordrades, av länsstyrelsen kompletteras
genom landsfiskaler m. fl. under länsstyrelsen lydande organ. Det
borde tillkomma länsstyrelsen att pröva ersättningsfrågan. Ersättning
borde utgå allenast för skada å växande eller skördad men ej inbärgad
gröda och ej för skada under 20 kronors värde. Hade åtgärder ej vidtagits
för grödans inbärgande inom rimlig tid, borde ersättning ej givas.
Med ledning av de uppgifter, som av jakträttsinnehavare lämnats till
landsfiskalen, torde kunna förebyggas, att brukare, som direkt eller indirekt
tillfördes inkomst genom älgjakt, tillerkändes oskälig gottgörelse.
Därest länskassans medel ej försloge till gäldande av befogade ersättningsanspråk,
måste givetvis ersättningsbeloppen reduceras. — Vad anginge
älgars skadegörelse å skog, vore det visserligen riktigt, att denna
flerstädes kunde vara rätt betydande, särskilt där älgen vore helt fridlyst.
Särskild gottgörelse torde dock ej böra utgå för skadan. Det skäliga
ersättningsbeloppet vore vanskligt att bedöma. Då jaktförbudet upphörde,
kunde skogsägaren erhålla viss ersättning genom älgstammens
beskattning. Enär något allmänt behov av de ifrågasatta bestämmelserna
örn ersättning för skadegörelse av älg ej torde föreligga, exempelvis
ej i Norrland, borde det ankomma på Kungl. Majit att efter framställning
från landsting eller hushållningssällskap förordna örn stadgandenas
tillämpning för skilda län.
Lantbruksstyrelsen har ansett det vara i hög grad önskvärt, att ersättning
för skada å gröda kunde beredas framför allt åt torpare och
andra småbrukare, vilka i regel saknade möjlighet att genom jakt skaffa
sig vederlag för lidna förluster av ifrågavarande slag, men med hänsyn
till svårigheterna för åstadkommande av en lämplig och skälig reglering
av dylika förluster funnit sig icke böra påyrka åtgärder uti här
ifrågavarande syfte.
Av de yttranden, som avgivits av länsstyrelserna efter hörande av hushållningssällskapens
förvaltningsutskott och i vissa fall av inom länen
befintliga jaktvårdsför euin gar, inhämtas i fråga örn förekomsten av älg
samt omfattningen av do skador, som av älg förorsakats, i huvudsak följande.
Inom de norrländska länen samt Stockholms, Uppsala, Gotlands,
Malmöhus och Kopparbergs län förekomme älg icke i sådan omfattning,
att åtgärder för ersättande av iilgskador ansetts erforderliga. Inom
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
övriga delar av landet, således i huvudsak inom mellersta och södra
Svealand samt större delen av Götaland, förekomme däremot älg i betydande
antal samt förorsakade skador av ofta ganska avsevärd omfattning.
Enligt Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
förekomme mom länet av älg vållade skador i stor utsträckning.
Enahanda vore förhållandet beträffande Kronobergs, Kalmar,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro och Västmanlands län. Länsstyrelsen
i Värmlands län har anfört, att till länsstyrelsen allt emellanåt,
framför allt under senare år, inkommit framställningar örn beredande av
gottgörelse för av älgar förorsakad skadegörelse å växande gröda.
Hushållningssällskapets i sistnämnda län förvaltningsutskott har framhållit,
att älgar visserligen förorsakade skada å ungskog och växande
gröda, men att skadorna ofta vore lokalt begränsade och att de i regel
icke vore av den ekonomiska betydelse, man i allmänhet föreställde sig. —
Behovet av åtgärder för beredande av ersättning för skada av älg vore särskilt
framträdande för småbrukare. För dem voro de genom älgarnas
skadegörelse orsakade förlusterna mest kännbara, och de saknade i regel
möjlighet att genom jakt efter älg skaffa sig gottgörelse. — I flertalet
yttranden har uttalats, att ersättning borde lämnas allenast för skador
å växande eller skördad men icke inbärgad gröda. Skador å skog har
allmänt ansetts icke böra ersättas. Västmanlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har emellertid med instämmande av länsstyrelsen
i länet framhållit, att ersättning borde utgå jämväl för skador
å nyplanterad skog å större sammanhängande områden, varjämte länsstyrelsen
i Malmöhus län samt Blekinge läns jaktvårdsförening ifrågasatt
ersättning för skada å träd i plantskolor. — I flertalet yttranden har
förordats upptagande av en avgift av 25 kronor för varje skjuten älg,
att tillföras en hela riket omfattande älgskaderegleringsfond. Genom
att fonden omfattade hela riket erhölles medel för ersättande av skada
även inom län, där jakt efter älg vore förbjuden. Skador under viss
minimistorlek borde icke ersättas, och i händelse av bristande tillgång i
fonden borde skadeståndsbeloppen proportionellt minskas. För sistnämnda
fall hava länsstyrelserna i Kronobergs län och Blekinge län uttalat,
att ersättning i första hand borde beredas åt småbrukare. Länsstyrelserna
i Östergötlands, Hallands och Älvsborgs län, hushållningssällskapens
i förstnämnda två län förvaltningsutskott samt jaktvårdsföreningen
i Västmanlands län hava anfört, att ifrågavarande skador borde ersättas
genom jaktvårdsavgifter. Länsstyrelsen i Hallands län har dock
uttalat principiella betänkligheter mot systemet med avgifter för skjutna
älgar. Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
i vars yttrande länsstyrelsen instämt, har ansett, att ersättning borde utgå
antingen av statsanslag eller av avgifter för skjutna älgar. Länsstyrelsen
i Malmöhus län och Kristianstads läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott hava framhållit, att, därest de influtna avgifterna
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
icke försloge till täckande av uppkommande skador, statsmedel borde
ställas till förfogande för ändamålet. Enligt Värmlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott skulle systemet med avgift för varje
skjuten älg leda till orättvisor, då avgifter därigenom skulle komma att
uttagas jämväl för älgar, fällda å sådant område, där ingen skadegörelse
förekomme. Länsstyrelsen i Värmlands län, som avstyrkt förslaget örn
inrättande av en älgskaderegleringsfond, har föreslagit, att av statsmedel
borde årligen till vederbörande länsstyrelses förfogande ställas ett
mindre belopp, förslagsvis 500 kronor, att av länsstyrelsen användas till
understöd i särskilt ömmande fall. Jönköpings, Kronobergs, Skaraborgs
och Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt länsstyrelsen
i Kalmar län hava funnit det föreslagna beloppet av 25 kronor
för varje skjuten älg för lågt. Länsstyrelsen i örebro län har uttalat,
att för närvarande icke torde kunna ifrågasättas lagstiftning angående
rätt till ersättning åt jordbrukare för skadegörelse av älg. Ömkligt
vore emellertid, att medel ställdes till förfogande för utgivande av
ersättning i särskilt ömmande fall. För ändamålet kunde lämpligen användas
influtna böter för olaga och olovlig älgjakt samt de medel, som
inkomma för värdet av därvid dödade älgar. — Farhågor hava allmänt
uttalats, att kostnaderna för skadornas värdering skulle uppgå till avsevärda
belopp. I yttrandena från länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala
och Göteborgs och Bohus län samt från Malmöhus läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har framhållits, att kostnaderna för reglering
av skadorna skulle bliva så stora, att det enbart på denna grund icke
vore möjligt åstadkomma en fristående lösning av nu förevarande spörsmål,
utan att därmed borde anstå, tills en allmän revision av jaktlagstiftningen
vidtoges. I ändamål att hålla kostnaderna inom rimliga gränser
har i allmänhet framhållits, att ingående värdering icke borde fordras;
det vore tillräckligt, att sökanden genom intyg av välkända personer
eller på annat sätt förebragte utredning örn skadan. — Prövningen av
hithörande frågor borde uppdragas åt länsstyrelserna, och vederbörandei
länsstyrelse kunde genom sina underordnade organ införskaffa kompletterande
upplysningar. Av länsstyrelsen i Blekinge län och jaktvårdsföreningen
inom länet har framhållits, att vid skadans uppskattande
borde sakkunnigt biträde lämnas av skogsstatstjänstemän. Kristianstads
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit, att ansökning
örn gottgörelse borde ingivas till hushållningssällskapen, som
sedan genom sina lokala kommittéer kunde låta värdera skadan och därefter
med eget yttrande överlämna handlingarna till länsstyrelsen.
Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har erinrat,
att för värdering av ifrågavarande skador vederbörande jaktvårdsföreningar
lämpligen kunde medverka.
Styrelsen för Svenska jägarförbundet har ansett sig böra framhålla de
svårigheter, som till följd av den nuvarande jaktlagstiftningen möta vid
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. ISS höft. (Nr 21i.)
2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
försök till lösande av den förevarande frågan. Då frågan emellertid
på senare tiden, särskilt för vissa orter, blivit av verklig betydelse framförallt
för tillgodoseende av berättigade anspråk från ett stort antal småbrukares
sida på gottgörelse för älgskador, hade styrelsen funnit starka
skäl tala för vidtagande av åtgärder i syfte att frågan snarast erhölle
så god lösning, som förhållandena kunde medgiva. Styrelsen hade låtit
utarbeta ett förslag till lag i ämnet, i vilket förslag jämväl upptagits
frågan örn själva älgjaktens ordnande. Förslaget utgår ifrån, att en
var har att i naturskyddets intresse i viss mån tåla skador av älg. Förslaget
ålägger därför icke den enskilde älgvårdaren någon ersättningsskyldighet
annat än i den mån, han genom särskilda åtgärder eller underlåtenhet
att vederbörligen beskatta sin älgstam föranlett, att denna ökats
i större mån, än som kan anses överensstämma med de naturliga förhållandena.
I förslaget har upptagits en bestämmelse av innehåll, att
länsstyrelsen må under nyss angivna förhållanden förordna, att stammen
skall nedbringas med visst antal djur. Därest jakträttsinnehavaren icke
inom föreskriven tid fullgjort förordnandet, blir han därefter ansvarig
för skada, vilken av älgar, som komma från hans jaktområde, förorsakas
å växande eller avmejad gröda, som utan att försummelse kan läggas
ägaren till last ännu står ute. Emellertid upptages i förslaget bestämmelser
örn gottgörelse för av älg förorsakade skador även för det fall,
att ersättningsskyldighet icke kan åläggas annan. Jägarförbundets
förslag utgår i fråga örn själva älgjaktens ordnande från det av domänstyrelsen
avgivna och gör sålunda jakträtten beroende på tillstånd. Tillståndet
skulle avse visst antal älgar, bestämt med hänsyn bland annat
till den å området befintliga älgstammens uppskattade storlek. För varje
älg, som fälldes, skulle till vederbörande länsstyrelse erläggas en viss
avgift, vars belopp skulle variera mellan 10 och 30 kronor samt bestämmas
av landstingen. Avgifterna skulle för varje landstingsområde sammanföras
till en fond, benämnd älgskadefonden, ur vilken länsstyrelsen
skulle äga utgiva bidrag till lindrande av älgskador. Avgifterna skulle
erläggas i förskott för det antal älgar, tillståndet avsåge, men tillståndshavaren
skulle vara berättigad att, örn det medgivna antalet älgar icke
fälldes, återfå så många av de erlagda avgifterna, som svarade mot skillnaden
mellan detta antal och det, som avsågs med tillståndet. Bidrag
ur älgskadefonden skulle av länsstyrelsen kunna tillerkännas brukare av
mindre brukningsdel, icke innefattande större areal odlad jord än tjugu
hektar, för skada, som av älgar förorsakats å honom tillhörig växande
eller avmejad men icke inbärgad gröda, dock endast örn skadan funnes
vara av väsentlig beskaffenhet och jordbrukaren ej genom tillgodogörande
av sin jakträtt kunnat hålla sig skadeslös. Ansökan örn bidrag
skulle göras hos länsstyrelsen, därvid skulle fogas ett av två ojäviga,
i jordbruk kunniga män upprättat värderingsinstrument över skadan. De
ansökningar, som för varje år inkommit, skulle på en gång prövas före
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
19
årets slut, varvid skulle tillses, att envar bidragsberättigad erhölle den
gottgörelse, som med hänsyn till älgskadefondens tillgångar och omständigheterna
i övrigt funnes skälig. Erfordrades för prövning av viss ansökning
utredning utöver den handlingarna innehölle, skulle det ankomma
på länsstyrelsen att efter omständigheterna förordna därom. Jägarförbundets
styrelse framhåller, att den i lagförslaget förordade lösningen
icke skulle medföra några större kostnader för det allmänna. Det bleve
endast, då vederbörande länsstyrelse funne sig böra föranstalta örn vidare
utredning, utöver den sökanden förebragt, som särskilda kostnader
uppkomme.
Frågan örn ersättning för skadegörelse av älg har i anledning av en
inom andra kammaren i ämnet väckt motion varit föremål för riksdagens
uppmärksamhet jämväl år 1929. Andra kammarens tredje tillfälliga utskott
uttalade i utlåtande nr 6 såsom sin uppfattning, att statsmedel icke
borde användas för ersättning av skadegörelse genom älg med hänsyn
bl. a. till de konsekvenser, som detta i andra likartade fall skulle kunna
leda till, samt hemställde under hänvisning till i ärendet pågående utredning,
att motionen ej måtte föranleda till någon kammarens åtgärd, vilken
hemställan bifölls.
Förhållandena på jaktens och jaktvårdens områden i vårt land torde få
anses vara i vissa avseenden mindre tillfredsställande. Beskattningen av
villebrådet sker mångenstädes utan tanke på vikten av villebrådsstammarnas
bestånd. Härtill kommer, att jakten på sina håll bedrives under
former, som vittna örn att därvid icke alltid iakttages den besinning och
humanitet, som borde finnas hos varje jägare. Rättelse i dessa missförhållanden,
vilka varit särskilt framträdande vid älgjaktens utövande, torde
näppeligen stå att vinna enbart på upplysningens väg; därtill fordras jämväl
åtgärder från lagstiftningens sida. Sedan lång tid tillbaka hava också
vid upprepade tillfällen framställts krav på dylika åtgärders vidtagande
till vinnande av mera ordnade förhållanden på hithörande områden. Dessa
krav hava under de senare åren gjort sig allt starkare gällande. Ett flertal
framställningar hava från skilda håll gjorts i ämnet, och olika förslag
till de särskilda frågornas lösning hava framlagts. Flera av dessa framställningar
och förslag äro i många hänseenden vittgående och åsyfta allmän
revision av jaktlagstiftningen. Jag vill i detta sammanhang erinra
örn det förslag angående jaktvårdsavgifter, som av domänstyrelsen berördes
i dess i det föregående omnämnda yttrande över 1925 års riksdagsskrivelse
rörande skadegörelse av älg. Förslaget i fråga avser att förhindra
den illegitima jakten och att anskaffa för jaktvårdens främjande
erforderliga medel. Enligt förslaget skulle jakt, utom i vissa undantagsfall,
ej av någon få utövas med mindre han erlagt jaktvårdsavgift samt
till bevis därom vore försedd med ett för honom personligen utfärdat jakt
jRiksdagen
1929.
Departements•
chefen.
20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
kort. Förslag i enahanda riktning har vid skilda tillfällen varit föremål
för riksdagens behandling, dock utan annat resultat än att i samband med
1912 års jaktlagstiftning föreskrevs skyldighet för utländsk man att, utom
för visst fall, vid jakt inom riket vara försedd med jaktpass. Frågan örn
jaktvårdsavgifter liksom ock spörsmålet örn revision av jaktlagstiftningen
över huvud har jämväl i år genom två inom andra kammaren väckta
motioner, nr 46 och 302, dragits under riksdagens prövning, varjämte i
samma kammare väckts en motion, nr 210, som avser enhart frågan örn
älgjaktens ordnande.
Ehuruväl vissa skäl torde kunna anföras för en mera allmän revision
av jaktlagstiftningen och ehuru jag inser det nära sambandet mellan
spörsmålet härom och frågan örn älgjaktens ordnande, har jag dock funnit
mig böra förorda, att denna sistnämnda fråga nu upptages till prövning.
Da nämligen just för älgjaktens vidkommande behovet av mera
ordnade förhållanden torde vara särskilt trängande och då åtminstone en
del av de mest framträdande missförhållandena på området torde kunna
undanröjas, utan att därigenom en kommande revision av jaktlagstiftningen
föregripes, synes anledning saknas att för denna frågas del avvakta
verkställandet av en dylik revision.
Det ligger i sakens natur, att jaktvård i avseende å älg icke kan hedrivas
inom hur små områden som helst. En rationellt ordnad jaktvård förutsätter
i främsta rummet ett så pass stort område, att detsamma erbjuder
de för en villebrådsstams trivsel och uppehälle erforderliga naturliga
betingelserna. Uppkomsten av större sammanhängande jaktområden utgör
därför en viktig förutsättning för ernående av en mera allmän och
god jaktvård. Bildandet av dylika jaktområden hör på allt sätt befrämjas.
Betydelsen av de smärre jordlotternas sammanförande i sammanhängande
jaktvårdsområden har också kommit till uttryck i jaktlagens
9 §. Bestämmelsen i denna paragraf avser nämligen att möjliggöra en
sammanslutning av mindre jordlotter till större jaktvårdsområden.
En uthålligt givande jaktvård förutsätter vidare, att den tid, under
vilken jakten må hedrivas, icke sättes alltför snävt. I den mån så sker,
försvåras nämligen möjligheterna till en rationell beskattning av villebrådet
genom borttagande av svaga eller mindervärdiga eller eljest icke
önskvärda djur. Mot de hittills tillämpade bestämmelserna i fråga örn
älgjaktens reglerande har särskilt anmärkts, att den korta jakttiden, allmänt
tillämpad, omöjliggör jaktvård med avseende å älgarna samt försvårar
en rationell beskattning av detta villebråd. Härjämte bär gjorts
gällande, att den ökade skadegörelse av älg å gröda och skog, som på senare
tid inom vissa delar av landet framkallat klagomål och krav på
skadeersättning, vore en följd av den korta jakttiden. Där älgbeståndet
genom jaktvård eller i följd av för älgarnas trivsel särskilt gynnsamma
naturförhållanden ökats i osedvanlig grad, skulle den korta jakttiden hava
utgjort hinder för en tillräckligt omfattande avjagning. I den mån de
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
nämnda olägenheterna kunna undanröjas eller åtminstone begränsas genom
en utsträckt jakttid, böra fördenskull försök göras med längre jakttider.
Härvid kan, såsom av det tidigare anförda torde framgå, ej ifrågakomma
att låta varje jakträttsinnehavare komma i åtnjutande av den
längre jakttiden. Anordningen förutsätter jaktområden, å vilka jaktvård
kan bedrivas och verkligen också bedrives.
De förslag till älgjaktsfrågans lösning, med vilka man för närvarande
har att räkna, nämligen det så kallade Örebroförslaget och det förslag,
som domänstyrelsen framlagt i dess utlåtande den 30 april 1927 över örebroförslaget,
hava båda beaktat de nu framförda synpunkterna. Enligt
Örebroförslaget skulle stadgas en mycket kort allmän jakttid för älg,
förslagsvis två dagar, och därjämte kunna lämnas särskilt tillstånd åt
innehavare av större jaktområden eller åt sammanslutningar enligt 9 §
jaktlagen, som vinnlagt sig örn älgstammen å sina marker, att under en tid
av förslagsvis fjorton dagar örn året, fälla ett visst efter tillgången lämpat
antal älgar.
Domänstyrelsens förslag innebär, att all jakt skall tillsvidare å mark,
där jakträtten icke tillkommer kronan, vara förbjuden, för så vitt
icke särskilt tillstånd till jakten meddelats. Sådant tillstånd skall avse
visst år och visst område av den storlek och beskaffenhet, att det efter
förhållandena i orten kan anses medgiva en tillfredsställande vård av
älgbeståndet å området, samt innefatta medgivande att fälla ett med hänsyn
till områdets omfattning, den därå befintliga älgstammens uppskattade
storlek och andra på frågan inverkande omständigheter skäligt antal
älgar. Tillståndet meddelas för innehavaren av jakträtten å det ifrågavarande
jaktområdet. Med innehavare av jakträtt å område av åsyftade
storlek och beskaffenhet likställes ifråga örn rätt att erhålla tillstånd
sammanslutning enligt 9 § jaktlagen, även örn sammanslutningen endast
avser jakt efter älg.
Båda förslagen avse att väcka och höja intresset för sammanslutningar
enligt 9 § jaktlagen samt torde vara ägnade att åvägabringa en bättre
ordning i fråga örn älgjakten. Med hänsyn till nu rådande förhållanden
beträffande jakträttsinnehavet skulle ett genomförande av domänstyrelsens
förslag medföra, att ett flertal jakträttsinnehavare åtminstone för
avsevärd tid framåt berövades möjlighet till jakt efter älg. Ett stadgande
örn förbud mot jakt efter älg, annat än efter särskilt tillstånd i enlighet
med domänstyrelsens förslag, skulle förvisso komma att uppfattas
såsom ett ingrepp i den gällande principen örn jakträtt för envar jordägare
å honom tillhörigt område och måhända icke kunna påräkna det
intresse och den medverkan från allmänhetens sida, som dock är ett oeftergivligt
villkor för att stadgandet skulle komma att medföra åsyftat
gagn. På grund härav finner jag mig icke böra förorda, att domänstyrelsens
förslag nu genomföres.
Mot örebroförslaget kan icke med fog riktas anmärkning av nu angivet
22
Kungl. May.ts proposition Nr 214.
slag. Såsom av det redan sagda torde framgå, finner jag förslagets grundtanke
vara riktig, nämligen att i avseende å större sammanhängande områden,
å vilka jaktvård bedrives, möjlighet öppnas att efter särskilda tillstånd
under en något utsträckt jakttid utgallra de djur, som av en eller
annan anledning böra bortskjutas. Förslaget synes ägnat att åtminstone
för de områdens vidkommande, beträffande vilka den utsträckta
jakttiden kommer att tillämpas, förhindra överbeskattning av älgbeståndet
på samma gång som det möjliggör en rationell och efter de särskilda
förhållandena avpassad avjagning å samma områden, varjämte en humanisering
av jakten torde i viss män vara att förvänta. Då vidare den
föreslagna anordningen torde vara ägnad att befrämja intresset för jaktvård
och befordra förståelsen för angelägenheten av smärre jaktområdens
sammanförande till större jaktvårdsområden och då samtliga dessa fördelar
stå att vinna utan att andra berättigade intressen trädas för nära eller
en kommande revision av jaktlagstiftningen föregripes, synes det mig
vara önskvärt, att den förevarande frågan åtminstone försöksvis löses enligt
huvudgrunderna i Örebroförslaget.
I vad förslaget avser en begränsning av den allmänna jakttiden till att
för bela riket omfatta allenast två dagar kan jag emellertid icke biträda
detsamma. De fördelar, som ur jakt vårdsintressets synpunkter möjligen
skulle stå att vinna av förslaget i denna del, synas mig mer än väl uppvägas
av de olägenheter, som ur andra synpunkter äro att befara av en
allt för snävt tillmätt allmän jakttid. Mångenstädes torde förhållandena
vara sådana, att jakten för en lång tid framåt kommer att bedrivas endast
eller åtminstone huvudsakligast under den allmänna jakttiden. Det kan
antagas, att en allmän jakttid på allenast två dagar skall i vissa fall
visa sig vara otillräcklig att förhindra älgarnas tillväxt i en omfattning, som
ur jord- och skogsbrukets synpunkter icke är önskvärd. Det ofta påtalade
besinningslösa skyttet, med ett flertal skadskjuten djur såsom följd, har
förklarats vara i viss mån föranlett därav, att de hittills tillämpade jakttiderna
varit för korta. Det synes kunna befaras, att, därest den allmänna
jakttiden än ytterligare förkortas, dylikt skytte med därav följande
djurplågeri skall komma att tilltaga. De förhållanden, som böra vara avgörande
vid bestämmandet av den allmänna jakttidens längd, äro för
övrigt så växlande inom olika delar av landet, att en för bela riket lika
bestämd jakttid icke synes ändamålsenlig. En ändring i de gällande bestämmelserna
ifråga örn jakttiden synes mig därför icke böra nu genomföras,
utan torde den allmänna jakttidens längd lämpligen böra tills vidare
bestämmas i den ordning och efter de grunder, som nu tillämpas
ifråga om fridlysningstidernas fastställande.
Vad därefter angår frågan, till vilken tid i förhållande till den allmänna
jakttiden den med det särskilda tillståndet avsedda jakten skall förläggas,
torde icke böra ifrågakomma, att de båda jakttiderna särskiljas.
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 214.
Ett dylikt särskiljande skulle vara ägnat att medföra avsevärda olägenheter,
särskilt därutinnan att möjligheterna till kontroll över jaktföreskrifternas
efterlevnad därigenom skulle försvåras. Mest ändamålsenligt
torde vara, att den särskilda jakttiden, som hör fastställas till att omfatta
högst fjorton dagar, börjar samma dag som den allmänna jakttiden.
Det torde få anses skäligt, att av de jakträttsinnehavare, som komma i
åtnjutande av den längre jakttiden, för förmånen härav utkräves en viss
avgift. Härigenom uppkommande medel torde lämpligen kunna användas
för utgivande av bidrag till lindrande av vissa skador av älg. Till
frågan härom återkommer jag senare. I fråga örn avgifternas storlek och
erläggande torde böra gälla, att för varje älg, som det särskilda jakttillståndet
avser, erlägges en avgift av 25 kronor, att inbetalas till länsstyrelsen,
samt att avgifterna erläggas i förskott, med rätt för tillståndshavaren
att, därest han visar, att på grund av särskilda omständigheter hinder
mött för honom att helt eller delvis begagna tillståndet, erhålla restitution.
Det torde böra ankomma på länsstyrelserna, som få anses besitta
större lokal- och personkännedom samt äro för allmänheten lättare
tillgängliga än domänstyrelsen, att meddela de särskilda jakttillstånden.
Med hänsyn till de växlande förhållandena inom olika delar av
landet synes ej lämpligt, att för tillstånds erhållande föreskriva innehav
av någon viss minimiareal. Åt länsstyrelserna torde därför höra anförtros,
att efter prövning av de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna
bestämma såväl härutinnan som ifråga örn avjagningens storlek.
För ändamålet synes ansökan örn särskilt jakttillstånd böra åtföljas av
beskrivning över det med ansökningen avsedda jaktområdet ävensom
av utredning rörande den ungefärliga tillgången å älg inom området.
Av sökanden i sistnämnda hänseende lämnade uppgifter synas lämpligen
böra bestyrkas av trovärdiga och sakkunniga personer, över
ansökningarna torde yttranden kunna, i mån av behov, inhämtas från
jaktvårdsföreningar, skogsstatstjänstemän, landsfiskaler och kommunala
myndigheter. I regel torde ej möta alltför stora svårigheter att på grundval
av sålunda förebragt utredning på ändamålsenligt sätt besluta över
inkomna ansökningar. För den händelse det skulle visa sig, att ett meddelat
tillstånd något år blivit allt för omfattande, torde rättelse kunna
vidtagas vid prövningen av den under det nästföljande året inkommande
ansökningen. Av praktiska skäl synes böra föreskrivas, att ansökningarna
skola insändas till länsstyrelserna två månader före jakttidens början.
Vad slutligen angår den i riksdagens förenämnda skrivelse den 27 maj
1925, nr 258, berörda frågan örn skadegörelse av älg, framgår av den i anledning
av riksdagsskrivelsen förebragta utredningen, att skador av älg å
gröda förekomma inom vissa delar av landet och ej sällan kännbart
drabba innehavare av mindre jordbruk. Då många av dessa jordbrukare
icke hava utsikt att själva bereda sig någon gottgörelse för de härav
uppkommande förlusterna, synas av billighetsskäl åtgärder böra vid
-
24 Kungl. Majlis proposition Nr 214.
tagas till möjliggörande för dem att erhålla bidrag till förlusternas lindrande.
För ändamålet torde böra anlitas de förut omnämnda avgifterna,
vilka — bland annat för att möjliggöra bidrags utgivande jämväl inom
län, där avgifter ej inflyta — lämpligen böra sammanföras till en för
bela riket gemensam fond (älgskadefonden), att förvaltas av statskontoret.
Bidrag ur älgskadefonden torde kunna utgå till innehavare av
mindre jordbruk för skada, som av älgar förorsakats å honom tillhörig
växande eller avmejad men ej inbärgad gröda, dock endast örn skadan
är av väsentlig beskaffenhet och han ej genom tillgodogörande av jakträtt
eller eljest erhållit gottgörelse. Innehavare av jordbruk med en
åkerareal av mer än femton hektar torde ej böra komma i åtnjutande av
bidrag. I särskilt ömmande fall torde dock undantag från denna bestämmelse
kunna medgivas. Ansökan örn bidrag skall vara åtföljd av intyg
av två ojäviga, i jordbruk kunniga personer rörande skadans beskaffenhet
och värde samt ingivas till lämplig ortsmyndigbet, förslagsvis landsfiskalen
i orten, som därefter med eget yttrande vidarebefordrar handlingarna
i ärendet till länsstyrelsen. Det bör åligga länsstyrelsen att
årligen inom fastställd tid med eget yttrande överlämna samtliga under
året inkomna ansökningar till Kungl. Maj:t. De ansökningar, som för
visst år inkommit, torde böra av Kungl. Majit på en gång företagas till
prövning, därvid lärer böra tillses, att envar som befinnes böra erhålla
bidrag, tillerkännes den gottgörelse, som med hänsyn till älgskadefondens
tillgångar och omständigheterna i övrigt finnes skälig.
För uttagande av nu föreslagna avgifter torde riksdagens samtycke
vara erforderligt. Med hänsyn härtill synes lämpligt, att riksdagen beredes
tillfälle yttra sig över det av mig tillstyrkta förslaget i dess helhet.
Sedan riksdagen meddelat beslut i ärendet, torde det ankomma på
Kungl. Majit att utfärda erforderliga föreskrifter i ämnet.
På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen
att, med godkännande av de utav mig tillstyrkta grunder för älgjaktens
ordnande och för bidrag till lindrande i vissa fall av skada av älg
å gröda, medgiva uttagande av de i samma grunder avsedda avgifter.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet!
Hugo Nordlander.
310899. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1931.