Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

1

Nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation
av småskoleseminarierna m. rtn.; given Stockholms slott
den 26 februari 1931.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam. Städener.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 26 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen statsrådet Städener anför härefter:

Vid anmälan den 3 januari 1931 av anslagsbehoven för budgetåret 1931/1932
under riksstatens åttonde huvudtitel erinrade jag under punkten 207, i samband
med framläggande av förslag rörande anslag till statens småskoleseminarier,
att frågan örn statens övertagande av de av landstingen och av stad som
icke deltager i landsting inrättade småskoleseminarierna varit föremål för utredning
genom särskilda sakkunniga, varjämte jag förklarade mig hoppas, att
ärendets ytterligare beredning kunde bliva slutförd i sådan tid, att berörda
fråga kunde föreläggas 1931 års riksdag.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 186 haft. (Nr 212.)

Omorganisation
av smäskoleseminarierna

m. m.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr äl2.

Historik.

Omförmälda sakkunniga, de s. k. 1929 års seminariesakkunniga —• förutvarande
statsråden, ledamoten av riksdagens första kammare, läroverksadjunkten
Olof Olsson och numera undervisningsrådet N. J. F. Almkvist samt ledamoten
av riksdagens andra kammare, lantbrukaren Gunnar Persson i Falla — hade,
jämlikt Kungl. Maj:ts den 5 juli 1929 lämnade bemyndigande, av dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallats den 17 augusti 1929 för att
inom departementet biträda med utredning av vissa frågor örn ytterligare inskränkningar
i den nuvarande folkskoleseminarieorganisationen samt örn statens
övertagande av de utav landstingen och vissa städer upprätthållna småskoleseminarierna
m. m. De sakkunniga hava med skrivelse den 23 december 1930 avgivit
»utredning och förslag av frågorna örn ytterligare inskränkningar i den
nuvarande folkskoleseminarieorganisationen samt örn statens övertagande av de
utav landstingen och vissa städer upprätthållna småskoleseminarierna m. m.»
(statens offentliga utredningar 1931:4). Sedan yttranden över sagda betänkande
nu avgivits den 28 januari 1931 av skolöverstyrelsen och den 9 februari
1931 av statskontoret samt centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening
inkommit med en den 20 februari 1931 dagtecknad skrift i fråga
örn utbildningstidens längd vid småskoleseminarierna, anhåller jag att få inför
Kungl. Maj:t anmäla den del av ifrågavarande sakkunnigbetänkande, som avser
frågan örn småskoleseminariemas omorganisation.

Jag ber då att först få i huvudsaklig anslutning till de sakkunnigas utredning
lämna en redogörelse för vad som hittills förekommit i fråga om landstingsseminariernas1
förstatligande.

I. Frågan om statens övertagande av småskollärarutMldningen.

I sammanhang med utredningen angående den omorganisation av småskoleseminarierna,
varom beslut fattades vid 1919 års riksdag, framfördes från en
del håll tanken på statens eventuella övertagande av småskollärarinneutbildningen.
När med anledning härav skolöverstyrelsen gav landstingen tillfälle
att yttra sig i denna fråga, visade det sig emellertid, att någon allmän önskan
hos dessa att bliva fritagna från ifrågavarande uppgift icke var för handen; av
20 landsting var det endast tre, som uttalat sig för att staten helt och hållet
borde övertaga småskoleseminarierna. överstyrelsen sade sig, i sin framställning
till Kungl. Majit den 28 december 1918, icke vilja förneka, att mycket
vägande skäl kunde anföras för småskoleseminariemas förstatligande,
men av skilda anledningar fann den sig dock böra avstyrka en sådan
åtgärd. De olika trakterna i vårt vidsträckta land hade olika behov i
avseende på den utbildning, som småskoleseminarierna hade till uppgift att
meddela, och dessa behov kunde mången gång bäst tillgodoses av en lokal
samfällighet. Det kunde vidare förutsättas, att de olika kommunernas representanter
i landstingen finge mera intresse för dithörande frågor, örn landstinget
hade att taga befattning med en så viktig uppgift som utbildningen av små 1

I det följande inbegriper jag under ordet landstingsseminarier även det av Göteborgs stad upprättade
småskoleseminariet, där ej annat framgår av ordalydelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr ii 12.

3

skolans lärarekrafter. Under sådana omständigheter och då statens övertagande
av småskoleseminarierna tydligen skulle kräva en vidlyftig föregående utredning,
varigenom den länge motsedda och i hög grad av behovet påkallade
reformen av småskollärarutbildningen ytterligare i väsentlig grad skulle komma
att bliva fördröjd, borde enligt överstyrelsens mening ett sådan statens övertagande
för det dåvarande icke sättas i fråga.

Denna uppfattning delades av såväl dåvarande departementschefen i proposition
nr 363 till 1919 års riksdag angående småskoleseminariernas omorganisation
som av sagda års riksdag. I riksdagens skrivelse nr 8 A, punkt 198, heter
det:

Småskollärarutbildningen har hittills till det väsentliga påvilat landstingen.
På sätt framgår av statsrådsprotokollet, har ifrågasatts, att staten skulle
helt och hållet ombesörja denna utbildning. En sådan uppfattning har dock
icke vunnit anslutning från departementschefens sida. Lika med denne anser
jämväl riksdagen, att staten icke för närvarande bör övertaga denna gren av
lärarutbildningen, utan att denna utbildning fortfarande och tillsvidare bör
vara en angelägenhet huvudsakligen för landstingen och de städer, som icke
deltaga i landsting.

I en vid 1923 års riksdag väckt motion (1:123) hemställdes, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit måtte låta genom
skolöverstyrelsen verkställa utredning rörande statens övertagande av de av
landstingen upprättade småskoleseminarierna eller vissa av dem och till riksdagen
inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Enligt motionärens förmenande vore nämligen tiden inne att till prövning
upptaga frågan örn småskollärarinneutbildningens förstatligande. Då statsmakterna
föreskrivit, att skoldistrikten skulle inrätta nödigt antal småskolor,
och därjämte fastställt vissa kompetenskrav på dem, som skulle anställas som
lärarinnor vid dessa skolor, syntes det också vara ett statsintresse att ombesörja
den för denna kompetens nödvändiga utbildningen. Genom den senast utfärdade
seminariestadgan hade Kungl. Majit givit vittgående bestämmelser rörande
utbildningstid, kurser, lokaler och materiel vid dessa seminarier, vilket allt
medfört ökade utgifter för landstingen. Men då dessa icke hade någon lagstadgad
skyldighet att åtaga sig ifrågavarande utgifter och då landstingen för varje
år måste påtaga sig allt tyngre ekonomiska bördor för andra ändamål, syntes
det kravet fullt berättigat, att staten övertoge utbildningen av lärarkrafter
även för småskolorna.

En sådan anordning skulle också medföra åtskilliga praktiska fördelar.
Kostnaderna komme att bliva jämnare och mera rättvist fördelade. Som förhållandet
nu vore komme det ena landstinget att i avsevärt högre grad än det
andra betungas med utgifter för detta ändamål, och även de landsting och städer,
som icke upprättat något seminarium, finge dock sitt behov av småskollärarinnor
tillgodosett på övriga landstings bekostnad. Totalkostnaden för utbildning
av ifrågavarande lärarkrafter skulle därjämte helt visst ställa sig billigare,
om den försigginge vid ett mindre antal seminarier med större omfattning.
än vad fallet nu vore. Vid många seminarier vore elevantalet jämförelsevis
litet, men kostnaden för lokaler, värme, belysning, lärarkrafter m. m. kunde
icke i förhållande till det obetydliga antalet nedbringas. Denna olägenhet, som
medförde ökad kostnad för utbildning per elev, skulle helt naturligt genom den
föreslagna organisationen kunna bortelimineras. leke heller i fråga örn semi -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

nariernas arbete och ledning skulle någon förlust vara att befara, därest man i
stället för de många av landstingen tillsatta styrelserna läte skolöverstyrelsen
helt taga ledningen även av ifrågavarande seminarier. Det syntes således
vara både principiellt riktigt och ekonomiskt förmånligt, att staten övertoge
småskollärarinneseminarierna.

Sedan motionen i fråga blivit hänvisad till första kammarens första tillfälliga
utskott och utskottet berett svenska landstingsförbundet tillfälle att yttra sig i
ämnet, lät förbundet genom sin sekreterare utarbeta en promemoria, som sammanfattades
i följande huvudpunkter:

att landstingens handhavande av småskollärarutbildningen har sitt ursprung
i ett frivilligt åtagande från landstingens sida att ombesörja en nödtorftig utbildning
åt de lärargrupper, som helt saknade utbildning för lärarkallet;

att, sedan småskolläramas utbildning och funktion blivit statligt reglerade i
samma omfattning som folkskollärarnas, några särskilda skäl för bibehållandet
av den nuvarande dualismen i fråga örn handhavandet av de båda lärargruppernas
utbildning knappast förefinnes;

att utbildningen av småskollärare icke i samma mån som flertalet övriga
landstingsåligganden tjänar ett speciellt länsintresse;

att en koncentrering av seminarieundervisning till ett färre antal läroanstalter
efter allt att döma skulle vara till fördel med avseende på såväl seminariernas
utrustning som kostnadernas reducering och jämnare fördelning;

att en sådan koncentrering av undervisningen knappast kan effektivt genomföras
med mindre än att staten övertager densamma;

att en i och för sig önskvärd reglering av antalet elever vid småskoleseminariema
efter det vid olika tider förefintliga behovet av småskollärare knappast
är möjlig med mindre än att staten övertager seminarieväsendet i fråga;
samt

att för närvarande inom landstingen torde förefinnas en allmän önskan örn
åstadkommande av en grundlig utredning angående småskoleseminariema med
hänsyn särskilt till deras eventuella övertagande av staten.

Landstingsförbundet sade sig redan förut, vid behandling av vissa från
landstingshåll inkomna framställningar örn en dylik utredning, ha uttalat sig
för en sådan och tillstyrkte därför motionen.

Skolöverstyrelsen, vars yttrande utskottet i föreskriven ordning inhämtade,
vidhöll däremot sin förutvarande uppfattning.

Med stöd av en redogörelse för frågans föregående behandling och utveckling
framhöll överstyrelsen, att varken hos statsmakterna, hos småskoleseminariernas
ledning eller hos landstingen själva dittills försports någon allmännare önskan, att
den uppgift, som i fråga om småskollärarutbildningen påvilar landstingen, skulle
överflyttas till staten. Ifrågavarande spörsmål borde icke i första hand vara
en principfråga utan en lämplighetsfråga, och överstyrelsens erfarenhet vore, att
landstingen i de allra flesta fall med intresse handhade den uppgift, de i fråga
örn småskollärarutbildningen åtagit sig. Örn flera kunde sägas, att de på ett
synnerligen berömvärt sätt vårdade sig örn sina småskoleseminarier och deras
lärarpersonal. Det vore därjämte av väsentlig betydelse, att den närmaste vården
örn landstingsseminariema handhades av en särskild, med landstinget samarbetande
lokal styrelse, varigenom seminariernas intressen kunde på ett praktiskt
sätt tillgodoses, på samma gång som det särskilda ortsintresset därigenom
tillika på ett fruktbringande sätt komme att tillföras vederbörande seminarium.
Överstyrelsen ville visserligen icke av principiella skäl motsätta sig, att
småskollärarutbildningen så småningom helt bleve en statens angelägenhet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

5

mea ansåg, att rätta tidpunkten för genomförandet härav ännu ieke vore inne.

I detta sammanhang erinrade överstyrelsen bland annat örn de statsfinansiella
svårigheterna, vilka väl knappast medgåve, att staten vid den tiden vare
sig helt eller delvis övertoge landstingsseminariema. Örn statsmakterna föranstaltade
en utredning i ärendet under fullt medvetande örn att avsevärd tid
måste komma att förflyta, innan frågan skulle kunna slutligen lösas, så betraktade
överstyrelsen detta som en verklig olycka för småskollärarinneutbildningen
under de närmaste åren, i det att utredningen skulle uppfattas
som en utfästelse från riksdagens sida att under den närmaste framtiden övertaga
småskollärarutbildningen. Därigenom skulle ett osäkerhetstillstånd inträda,
vilket skulle verka återhållande på landstingen och förlamande på seminariernas
inre arbete. Överstyrelsen avstyrkte sålunda bifall till motionen.

I skrivelse den 7 juni 1923, nr 230, anhöll emellertid riksdagen, att Kungl. 1923 års ritsMaj
:t täcktes föranstalta örn utredning, huruvida och i vilken utsträckning sta- daf?s beslut''
ten borde övertaga de av landstingen upprättade småskoleseminarierna, samt
därefter vidtaga de åtgärder, som av utredningen kunde föranledas. I sammanhang
därmed yttrade riksdagen bland annat:

Rent principiellt syntes det riksdagen riktigast, att staten svarade för småskollärarutbildningen.
Härför talade, å ena sidan, den omständigheten, att
utbildningen av småskollärare numera läge så att säga vid sidan av landstingens
övriga verksamhet, som alltmer kommit att avse sjukvård och anstaltsvård
i allmänhet och i samband därmed stående sociala frågor, samt, å andra
sidan, att de läroanstalter, varom nu vore fråga, i lika hög grad som folkskoleseminarierna
representerade även ett statsintresse. Småskoleseminarierna vore
ju fördenskull också ställda under statens kontroll och ledning, staten bestämde
i detalj deras såväl organisation som arbetssätt. Såväl av rent pedagogiska
skäl som ur ekonomiska synpunkter syntes därför statens övertagande av småskoleseminariema
böra förordas, örn undervisningen Indes i statens hand,
skulle den helt visst kunna ordnas mera praktiskt samt bliva billigare och
bättre och läroanstalterna rikare utrustade med materiel och lärarkrafter.

Medlet härtill skulle i första hand bliva en minskning av antalet småskoleseminarier
och en utvidgning av de därefter kvarstående. Seminarieverksamheten
bedrives för närvarande vid inalles 27 småskoleseminarier. Antalet folkskoleseminarier
däremot utgjorde allenast 15, och dock är elevantalet vid sistnämnda
anstalter nära 100 % högre än vid de förstnämnda. Dessa siffror
tala otvetydigt för att antalet småskoleseminarier bör kunna väsentligen reduceras.
Möjligheten och befogenheten av en dylik reducering ökas i samma
mån som behovet av småskollärarinnor minskas.

Att en minskning av antalet småskoleseminarier i och för sig vore önskvärd
hade ej heller på något håll förnekats. Erfarenheten hade emellertid visat, att
ett samarbete mellan olika landsting ofta nog stötte på betydande svårigheter
i flera avseenden. Att staten helt och hållet åtoge sig hithörande undervisningsanstalter,
vore den enda framkomliga vägen att åstadkomma en erforderlig
reduktion beträffande antalet småskoleseminarier och skulle dessutom också
vara det verksammaste medlet för att åstadkomma en utjämning av de för
närvarande på de olika landstingen synnerligen olika fördelade kostnaderna
för dessa seminarier.

Förutom ovannämnda skäl för seminariernas förstatligande kunde framhållas
ytterligare ett, nämligen svårigheten eller omöjligheten för landstingen att
efter enhetliga grunder anpassa seminariernas elevantal efter landets behov av
lärarkrafter. Detta behov sammanhängde nämligen i mycket stor omfattning

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Skolöver styrelsens utredning.

med tillgången på examinerade folkskollärare. Efter liand som lärare med
examen från folkskoleseminarierna stöde till förfogande, komme det att bliva
alltmera sällsynt, att småskollärarinnor förordnades att undervisa i den egentliga
folkskolan, eller med andra ord, antalet för småskollärarinnor tillgängliga
platser komme att avsevärt minskas. Men för landstingen vore det så gott
som omöjligt att, såsom staten i motsvarande fall gjorde i fråga örn folkskoleseminarierna,
företaga en reglering nedåt av elevantalet vid småskoleseminarierna.
En indragning av klasser vid landstingsseminarierna stötte på svårigheten
redan av den anledningen, att i enlighet med den nya stadgan så gott
som samtliga seminarielärare gjorts till ordinarie.

Efter att hava vidrört de statsfinansiella förhållandena och det osäkerhetstillstånd,
som enligt skolöverstyrelsen lätteligen kunde bliva följden av ett
bifall, fortsatte riksdagen:

Genom att bringa klarhet i fråga örn möjligheten och lämpligheten av ett
förstatligande av småskoleseminarierna skulle en utredning kunna bidraga till
att berörda osäkerhetstillstånd förkortades, och det bör även kunna förväntas,
att det statsfinansiella läget förbättrats till den tidpunkt, då den ifrågasatta
utredningen slutförts. Då ett övertagande av småskoleseminarierna självfallet
kan tänkas under väsentligt olika villkor, torde för övrigt först genom en
utredning kunna klargöras, vilka anspråk ett förstatligande av småskollärarutbildningen
skulle ställa på statskassan. Under dessa förhållanden finner
sig riksdagen i frågans nuvarande läge böra hemställa örn en genom skolöverstyrelsen
företagen, förutsättningslös utredning, huruvida och på vilka villkor
staten bör övertaga de av landstingen upprättade småskoleseminarierna, vilken
utredning dock ej får uppfattas såsom någon förhandsutfästelse från
riksdagens sida och därför ej heller bör föranleda något eftersättande av landstingens
omsorger för sitt seminarieväsen.

Sedan skolöverstyrelsen genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 juni 1923 anbefallts
att verkställa och till Kungl. Maj :t avgiva den av riksdagen begärda utredningen,
sattes de olika landstingen på hösten samma år i tillfälle att yttra
sig i ärendet.

I skrivelse till landstingen framhöll överstyrelsen, att ett uttalande från deras
sida redan på detta förberedande stadium i första rummet borde avse frågans
mera principiella sida, d. v. s. örn landstingen allt fortfarande borde ombesörja
utbildningen av småskollärarinnor för länets behov, eller örn ifrågavarande
uppgifter borde, så snart förhållandena det medgåve, övertagas av
staten. Ehuru överstyrelsen sålunda icke ifrågasatte en mera detaljerad prövning
från landstingens sida av de villkor, på vilka de skulle vara villiga att
till staten överlämna befintliga seminariebyggnader m. m., vore det dock önskligt,
att landstingen ville hava sin uppmärksamhet riktad även på frågans
praktiska och ekonomiska sidor och eventuellt giva vederbörande förvaltningsutskott
i uppdrag att närmare förbereda därmed sammanhängande frågor.

Samtliga landsting utom ett, nämligen Hallands läns landsting, uttalade som
sin åsikt, att staten, så snart förhållandena det tilläte, borde helt övertaga anstalterna
för utbildning av småskolans lärarkrafter, och i enlighet med överstyrelsens
önskan uppdrogo de flesta landsting åt sina förvaltningsutskott att
preliminärt underhandla med överstyrelsen örn de praktiska och ekonomiska frågor.
som stöde i samband med förstatligandet. På hösten 1924 inledde över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

7

styrelsen dessa underhandlingar. Vederbörande förvaltningsutskott jämte stadsfullmäktige
i Göteborg anmodades att till överstyrelsen inkomma med utredningar
rörande de fastigheter och inventarier, som stodo till respektive seminariums
disposition, taxeringsvärdet å desamma samt villkoren för deras överlämnande
till staten.

För att undersöka möjligheten att vid nämnda utredningar kunna uppställa
likartade principer och villkor för statens eventuella övertagande av de landstingen
tillhöriga seminarierna samlades representanter för de småskoleseminarier,
som disponerade över egna seminariebyggnader, till ett möte i Stockholm
i januari 1925.

Resultatet av förhandlingarna blev, att mötet enades örn en promemoria, vars
huvudsakliga innehåll var följande:

Den berörda utredningen borde innehålla:

1. Uppgifter jämte beskrivningar å de seminariet tillhörande fastigheter
och lokaler med inventarier (samt deras taxerade värde), vilka under förutsättning
av statens övertagande av småskollärarinneutbildningen kunde ifrågakomma
att överlämnas åt staten.

2. De villkor landstingen lämpligen kunde uppställa vid statens övertagande
av småskollärarinneutbildningen. Dessa villkor innehålla bland annat:

A. Staten övertager all deras ordinarie lärarpersonal och ansvarar för
stadgad avlöning och pensionering, sålunda också den, som är anställd
vid de seminarier, vilka komma att nedläggas. Rörande fast anställd betjäning
träffas särskild överenskommelse.

B. Staten övertager seminariernas inventarier och undervisningsmateriel enligt
värdering.

C. Staten övertager landstingsseminariernas tomter och byggnader, även de,
som ej framdeles komma till användning för småskollärarinneutbildning,
enligt värdering.

D. För slutlig värdering före övertagandet av tomter, byggnader, inventarier
och undervisningsmateriel utses 3 personer, av vilka en företräder
staten, en vederbörande landsting och en utses av dessa båda. Mötet förutsätter,
att landstingen vid värderingen taga tillbörlig hänsyn till den
lättnad i landstingens utgifter, som blir en följd av statens övertagande
av småskollärarinneseminerierna.

E. Vid behov av ny lärarpersonal bör framställning göras örn tillåtelse att
utbyta och anställa extra ordinarie sådan tillsvidare.

Denna promemoria blev grundläggande för de utlåtanden, som landstingens
förvaltningsutskott jämte Göteborgs stadsfullmäktige våren 1925 inlämnade
till överstyrelsen; endast en del utlåtanden avveko mer eller mindre från de i
promemorian givna riktlinjerna, medan somliga därjämte upptogo andra, mera
speciella villkor och framlade synpunkter, vilka huvudsakligen betingades av
de särskilda lokala förhållandena.

Den 23 juni 1927 avgav skolöverstyrelsen den av riksdagen begärda utredningen.
Jämte en kortare redogörelse för de olika utbildningsanstalterna för
småskollärarinnor och en likaledes kortare framställning av frågans uppkomst
och utveckling fram till år 1923 innehöll detta utlåtande de begärda riktlinjerna
för ett genomförande av statens övertagande av småskollärarutbildningen.
Då jag längre fram vid behandlingen av de olika spörsmålen kommer att

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

närmare gå in på de synpunkter, som av överstyrelsen framförts, vill jag
Ilar endast angiva huvuddragen i den sammanfattning och hemställan, i
vilka den detaljerade och med tabeller och bilagor försedda utredningen utmynnade.

Medan överstyrelsen vid föregående tillfällen, då frågan örn förstatligandet
bragts å bane, funnit starkare skäl tala för ett avstyrkande än för ett bifall
till reformen, framhöll den nu, att frågan ovedersägligen kommit i ett helt
annat läge. Att landstingen så gott som enhälligt förklarat sig villiga att till
staten överlämna uppgiften att utbilda småskollärarinnor samt att riksdagen
själv tagit initiativ till frågans lösning och därvid så starkt betonat de skäl,
som talade för småskollärarutbildningens övertagande av staten, måste enligt
överstyrelsens mening vara i hög grad ägnat att bereda framgång åt reformen,
så snart de ekonomiska hindren kunde anses överkomliga. Väl vore emellertid,
om reformen påskyndades och övergångstiden gjordes så kort som möjligt, enär
det osäkerhetstillstånd, som överstyrelsen förutsett, redan faktiskt vöre förhanden,
i det att anskaffandet av nybyggnader och erforderliga lokaler i allmänhet
för småskoleserninarierna flerstädes uppskjuta. Som av utredningen
framginge, ville skolöverstyrelsen för sin del tillstyrka den ifrågasatta anordningen,
att staten övertoge den utbildning av småskollärare, som nu ombesörjdes
av landstingen. De skäl, som motiverade en dylik omläggning av småskollära
rutbildningen, vore av såväl principiell som organisatorisk och ekonomisk
art. Med den utveckling, som folkskoleväsendet nått fram till i våra dagar.
och med^ hänsyn särskilt till den ställning, som folkskolan i det hela alltmer
intoge såsom en det allmännas angelägenhet, syntes det principiellt riktigt
och för framtiden ofrånkomligt,_ att staten även omhänderhade all lärarutbildning
för folkskolans olika stadier.

Den överproduktion av småskollärarinnor, som med den nuvarande ordningen
för denna lärarutbildning under de senaste åren inträtt, måste hejdas. Men
en nödig reglering av lärarproduktionen med anpassning till det verkliga behovet
kunde åstadkommas först i samband med statens övertagande av småskoleseminarierna.

Även ekonomiska skäl påkallade en nyorganisation i denna riktning. En
nedskärning av den nuvarande seminarieorganisationen till vad som motsvarade
behovet och en koncentration av densamma i statens hand komme att medföra
ett nedbringande av de årliga kostnaderna för detta ändamål. Därtill komme,
att under den nuvarande ordningen utgifterna för småskollärarutbildning-en
tryckt mycket ojämnt på de särskilda landstingen, ett förhållande, som i
längden vore ohållbart och måste ändras.

I anledning av nu anförda omständigheter framhöll överstyrelsen angelägenheten
av att den föreslagna organisationsreformen genomfördes snarast möjligt.
Att en reglering av småskollärarproduktionen efter mera rationella grunder,
än vad under nuvarande ordning vore möjligt, ofördröjligen borde komma
till stånd, därom torde icke finnas delade meningar. Lika uppenbart torde
emellertid vara, att största möjliga planmässighet och sammanhang borde iakttagas
vid avvecklingen av det nuvarande systemet. Det kunde ju knappast
tänkas, att utvecklingen under de närmaste åren skulle få förlöpa på det sättet,
att ett landsting här och ett landsting där skulle komma att efter gottfinnande
nedlägga seminarieverksamheten. Utom det, att därigenom betänklig oreda i
fråga örn småskollärarinneproduktionen skulle komma att inträda, följde därmed
även det oegentliga förhållandet, att några få landsting till sist komme
att få vidkännas dryga kostnader för tillgodoseende av det allmänna småskollärarpbehovet
i landet. Reformen borde därför genomföras så långt möjligt
vore i ett sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

9

Slutligen framlade skolöverstyrelsen sammanfattningsvis —■ vid sidan avvissa
riktlinjer för reformens genomförande såväl organisatoriskt som i anslagshänseende
— de synpunkter, som för utredningen varit grundläggande,
nämligen

att småskollärarutbildningens omfattning borde grundas på det verkliga behovet
av lärare vid småskolor och mindre folkskolor samt biträdande lärare
vid folkskolor;

att utredning-en angående ett sådant behov, i vad det avsåge den tid framåt,
som vid tillfället någorlunda säkert kunde överblickas, hade givit vid handen,
att det förefintliga behovet — särskilt örn för de närmaste åren hänsyn även
toges till befintligt läraröverskott — kunde tillgodoses genom 16 examensavdelningar
årligen i stället för 251I2 dittills;

att den nya seminarieorganisationen skulle omfatta följande: statens dåvarande
seminarier i Haparanda, Murjek (med eventuell förflyttning till Luleå),
Lycksele och Hagaström skulle bibehållas; staten skulle övertaga landstingsseminarierna
i Linköping, Jönköping, Växjö, Lund, Halmstad, Skara, Kristinehamn,
Falun, Härnösand och Östersund'', varjämte ett nytt seminarium (dubbelt)
skulle upprättas i Strängnäs; landstingsseminarierna i Uppsala, Malmköping,
Kalmar, Kristianstad, Uddevalla, Borås, Örebro, Västerås, Bollnäs,
Skellefteå och Öjebyn, Göteborgs stads seminarium samt de privata seminarierna
i Stockholm, nämligen Ateneums och Detthows, skulle indragas; samt

att staten skulle övertaga och ansvara för avlöningen till de ordinarie lärare,
som på grund av vissa småskoleseminariers nedläggande komme att mista sina
befattningar, ävensom för dessa lärares pensionering.

över skolöverstyrelsens utredning och förslag inhämtade Kungl. Maj :t yttranden
från vissa myndigheter, bland annat från landstingen, och den 30 april
1928 avgav skolöverstyrelsen förnyat utlåtande med anledning av vad i dessa
yttranden blivit anfört, överstyrelsen yttrar därvid huvudsakligen följande:

I fråga örn den mera principiella sidan av det föreliggande spörsmålet, nämligen
lämpligheten och önskvärdheten av att staten helt övertoge småskollärarutbildningen,
kunde överstyrelsen konstatera, att full enighet rådde. Samma
gällde i stort sett beträffande den inskränkning av lärarproduktionen och därav
betingade indragning av seminarier, som utredningen jämväl förordade; det
vore ovedersägligt, att en del av de seminarier, som voro i verksamhet, måste
indragas.

Däremot hade meningarna varit något delade i fråga örn planen för de nya
statsseminariemas förläggning, och det blev därför skolöverstyrelsens närmaste
angelägenhet att ytterligare stryka under de skäl, som varit bestämmande
för förläggningen. Skolöverstyrelsen ansåg för det dåvarande icke skäl föreligga
att på någon punkt frångå den ursprungliga planen. Den hade givetvis
från början varit och vore allt fort provisorisk i den meningen, att i den fortsatta
utredningen, särskilt i vad denna komme att gälla vissa ekonomiska förhandlingar
med landstingen, omständigheter kunde framkomma, som måste
föranleda rubbningar i ena eller andra hänseendet. En särskild omständighet,
som kunde komma att inverka på avgörandet beträffande småskollärarutbildningens
slutliga ordnande, vore frågan om folkskoleseminariema. Överstyrelsen
vore fortfarande av den meningen, att ett slutligt avgörande beträffande
småskoleseminariernas antal och förläggning icke lämpligen borde ske utan i
samband med ett mera definitivt bestämmande av folkskollärarutbildningens
organisation med hänsyn till det verkliga folkskollärarbehovet.

På grund av vissa framkomna yttranden och önskemål fann emellertid skolöverstyrelsen
det vara nödvändigt att göra ett par utvikningar, den ena almera
ekonomisk, den andra av mera allmän innebörd.

Förnyat utlåtande
av
skolöverstyrelsen.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

I remissen till landstingen hade Kungl. Maj:t anbefallt dessa att i samband
med de villkor, vederbörande landsting för sin del önskade uppställa vid en eventuell
omorganisation av småskollärarutbildningen i enlighet med skolöverstyrelsens
förslag, tillika uttala, huruvida och under vilka förutsättningar landstinget
vore villigt att till staten kostnadsfritt med äganderätt överlåta den
landstinget tillhöriga, för småskollärarutbildningen avsedda fasta och lösa egendomen.

Av de föreliggande yttrandena framgick, att landstingen i stort sett vidhöllo
sina förut uppställda inlösningskrav och att åtskilliga landsting begärt ersättning
för fast och lös egendom även i sådana fall, där seminariet skulle nedläggas
och staten således ej hava behov av att inköpa egendomen. »Det måste
sägas vara svårt», säger skolöverstyrelsen, »att kunna avgiva någon real synpunkt,
som skulle kunna motivera ett sådant ersättningskrav från landstingens
sida. Staten torde i fall sådana som de nu åsyftade rimligen icke böra sträcka
sig längre än att övertaga kostnaderna för den övertaliga lärarpersonalen och
befria landstinget från alla övriga utgifter för lärarutbildningen, allt under
det landstinget har fri dispositionsrätt över sin egendom till eget bruk eller
till försäljning.»

»Vad därefter beträffar de fall», fortsätter överstyrelsen, »då staten skulle
hava ett verkligt intresse av att få övertaga de nuvarande seminariebyggnaderna
m. m., så hava landstingen i stort sett alltjämt vidhållit sina tidigare uppställda
krav på statsinlösen av denna egendom. Ingen torde vilja bestrida vederbörande
landsting dess rätt att självt bestämma, huruvida det vill behålla
och för något annat ändamål disponera sin seminariebyggnad, kostnadsfritt
överlåta densamma eller försälja den till staten. Först vid de närmare förhandlingar,
som från statens sida komma att föras med vederbörande landstings
förvaltningsutskott, torde det kunna bliva klart, hur landstingen slutligen
komma att ställa sig i nämnda hänseende.» Utan att överstyrelsen på något
sätt ville föregripa dylika förhandlingar, ville den dock framhålla vissa synpunkter,
som enligt dess mening dittills blivit allt för litet beaktade vid behandlingen
av ifrågavarande spörsmål.

Från landstingens sida hade knappast något allvarligt försök gjorts att bringa
klarhet i frågan, på vilken sida den verkliga vinsten komme att ligga vid statens
övertagande av landstingsseminarierna. Såväl landstingen som övriga
lokala myndigheter ansågo det vara ett stort såväl ideellt som ekonomiskt intresse,
att en lärareutbildningsanstalt funnes å den ort de representerade, och
voro villiga att årligen vidkännas stora kostnader för dess uppehållande. Men
i samma mån som staten övertoge landstingsseminarierna, i samma mån vunne
vederbörande landsting årligen en lättnad i sina utgifter, vilken motsvarade
den årliga kostnaden. Detta måste betraktas som en ren vinst, enär motsvarande
minskning kunde äga rum i de uttaxerade eller upplånade medel, varmed
landstingets övriga utgifter bestredes.

Med stöd av en upprättad tabell påvisade överstyrelsen, att örn landstingen
för att underlätta och över huvud taget möjliggöra genomförandet av den reform,
varom alla i princip och sak vore ense, erbjöde sig att utan annat vederlag
än den ifrågasatta utgiftsminskningen till staten överlämna sin seminarieegendom,
så gjorde de — då frågan betraktades på något längre sikt — även
rent affärsmässigt en betydande vinst.

Den andra utvikningen var, som redan nämnts, av mera allmän innebörd.
I samband med ifrågasatt indragning av vissa seminarier hade en del lokala
myndigheter framhållit de olägenheter, som enligt deras förmenande skulle
uppkomma därigenom, att länet eller orten skulle komma att mista sitt seminarium.
Sålunda hade framhållits, att provinsens kvinnliga ungdom därigenom
berövades tillfälle att i samma utsträckning som förut få utbildas för lärarinnekallet.
Resorna till längre bort liggande seminarier komme att för

Kungl. Maj:ts proposition nr 812.

11

många fördyra utbildningen. Det betonades tillika, huru värdefullt det från
undervisningens och uppfostrans synpunkt måste anses vara, att just lärarinnor,
som utgått från den egna hembygden och den egna hemstaden, finge taga
hand örn undervisningen i bygdens skolor.

Gent emot dessa invändningar ville skolöverstyrelsen framhålla, »att, även
örn de innebära en viss grad av berättigande, de lokala synpunkterna givetvis
dock icke kunnat få bliva avgörande, när det gäller att på ett förnuftigt sätt
ordna småskollärarutbildningen i riket. Indragning av övertaliga småskoleseminarier
har sedan länge pågått. För 20 år sedan funnos icke mindre än
34 anstalter för småskollärarutbildning i landet. Att omkring ett 10-tal av
dessa nedlagt sin verksamhet, har tydligen icke länt folkundervisningen till
skada. Örn ytterligare ett väsentligt antal småskoleseminarier på grund av
minskning i det allmänna lärarbehovet måste nedläggas, följer givetvis därav,
att seminarier icke kunna placeras i alla län. Liksom de nuvarande folkskoleseminarierna
icke hava sin verksamhet begränsad till vissa geografiska områden
och orter utan stå öppna för elever från alla håll, är det givet, att statens
blivande småskoleseminarier icke heller kunna eller böra bliva speciellt
bygdebetonade på samma sätt, som då landstingen svarat för denna lärarutbildning.
Att de olika seminarierna ändock i stort sett komma att erhålla vissa
naturliga rekryteringsområden, ligger i sakens natur, vadan det är angeläget,
att de från denna synpunkt erhålla en så lämplig placering som möjligt.»

Efter att hava framhållit, att med kommunikationsväsendets snabba utveckling
och den därmed följande kulturella utjämningen mellan olika bygder i riket
de rent lokala intressena i berörda hänseende komme att för framtiden allt
mer förlora sin betydelse, fortsätter skolöverstyrelsen: »Vad landstingssemi narierna

beträffar torde det fortfarande vara så, att elevrekryteringen i regeln
och i första hand sker från det egna länet. Däremot har det nog med hänsyn
till den allt knappare platstillgången utvecklat sig så, att de utexaminerade
i allt större utsträckning söka sig till snart sagt vilken trakt av riket som
helst, där anställning står att få. I stort sett torde härmed ingen skada för
folkundervisningen ske. Erfarenhetens vittnesbörd torde vara enstämmigt
därom, att framgången av en lärares arbete icke kommer så mycket an på, från
vilken trakt han härstammar, utan i främsta rummet därpå, örn han med hänsyn
till karaktärsegenskaper, utbildning och förmåga är en verkligt god lärarekraft.
»

Härefter uppdrog Kungl. Maj :t genom beslut den 18 maj 1928 åt byggnadsstyrelsen
och skolöverstyrelsen att i samråd företaga en utredning om
beskaffenheten av lokalerna för de småskoleseminarier, som staten enligt skolöverstyrelsens
förslag skulle övertaga, samt örn de ändrings- eller reparationsarbeten
som skulle erfordras vid dessa fastigheter, ävensom angående inventarier
vid dessa seminarier m. m. Alternativa kostnadsförslag skulle upprättas
med hänsyn till utbildningens anordnande såsom tvåårig eller treårig. Med
skrivelse den 12 oktober 1928 överlämnade ämbetsverken den verkställda utredningen
jämte därtill hörande ritningar och kostnadsförslag.1

Vid anmälan inför Kungl. Maj :t den 4 januari 1929 av anslagsbehoven under
riksstatens åttonde huvudtitel för budgetåret 1929/1930 yttrade dåvarande
departementschefen i förevarande fråga bland annat följande (åttonde huvudtiteln
1929, punkt 185):

Frågan örn statens övertagande av de av landstingen och vissa städer uppehållna
småskoleseminarierna kräver ytterligare utredning, innan den kan un 1

Utredningen rörande den fasta egendomen var verkställd genom byggnadsstyrelsens försorg och
utredningen rörande den lösa egendomen av skolöverstyrelsen.

Jfrågan vid
1929 ära
riksdag.

12

Kungl. May.ts proposition nr 212.

översikt
över de nuvarande

landstingsseminarierna.

derställas riksdagen. Under utredningens gång har det visat sig att hela ärendet
är av en synnerligen omfattande och svårlöst beskaffenhet. En särskilt ingående
prövning kräver spörsmålet om seminariernas blivande förläggningsorter,
enär i detta avseende en stark tävlan råder mellan olika städer. Även
frågan örn antalet seminarier synes mig ej vara klar. överstyrelsen har räknat
med sammanlagt 16 seminarier, häri inräknade de 4 nuvarande stats seminarierna.
Därvid har överstyrelsen utgått från en klassnumerär av 24 elever, ett
tal som förefaller mig väl lågt. Genom en ökning av elevantalet i klassavdelningarna
skulle det bliva möjligt att reda sig med ett mindre antal seminarier
och dymedelst nedbringa kostnaderna för utbildningen. Det kan i detta sammanhang
nämnas, att överstyrelsen uppskattar statens årskostnader för de 16
seminarierna, inberäknat tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg, till omkring
600,000 kronor eller samma belopp, som för närvarande utgår av statsmedel
till dels de fyra nuvarande statsseminarierna, dels ock landstingsseminariema.
Härvid äro dock icke medräknade vissa övergångskostnader, vilka
för det första året uppskattats till omkring 100 000 kronor. Härtill komma
ytterligare kostnaderna för anskaffande av erforderliga lokaler, inventarier
och undervisningsmateriel. På denna punkt ter sig frågan särdeles svårlöst, i
det att flertalet landsting och städer vägrat att utan ersättning överlåta
sin för seminarieverksamheten avsedda egendom till statsverket. Skulle staten
vidkännas härför begärda ersättningar, torde detta medföra en engångskostnad,
som, medräknat utgifter för nödiga reparationer och ombyggnader,
icke torde komma att understiga 2 miljoner kronor.

Vad jag nu anfört, torde göra det tydligt, att det icke är lätt att komma till
rätta med den föreliggande organisationsfrågan. Hur önskligt det än vore att
komma till ett snart avgörande i saken, låter detta sig enligt min mening under
inga förhållanden göra vid 1929 års riksdag.

Hed anledning av en inom riksdagen väckt motion (II: 108) anhöll emellertid
riksdagen i skrivelse den 4 maj 1929, nr 145, att Kungl. Majit måtte.
örn möjligt till 1930 års riksdag, framlägga förslag i frågan, huruvida och i
vilken utsträckning staten borde övertaga de av landstingen och vissa städer
upprätthållna småskoleseminarierna.

I skrivelsen framhöll riksdagen bland annat, vad lokalfrågan beträffade,
att den ställning, landstingen dittills intagit, icke syntes riksdagen böra utgöra
något hinder för ett avgörande. Riksdagen utginge nämligen från att
ett statens övertagande av den del av småskollärarinneutbildning, som hittills
påvilat landstingen och vissa städer, icke komme att äga rum under annan
förutsättning, än att landstingen och berörda städer kostnadsfritt och med full
äganderätt till staten överlämnade den för seminarieutbildningen använda fasta
och lösa egendom varav staten funne sig vara i behov.

Innan jag övergår till en redogörelse för vad 1929 års seminariesakkunniga
samt vederbörande myndigheter yttrat beträffande frågan örn statens övertagande
av småskollärarutbildningen, vill jag här återge en av de sakkunniga
lämnad översikt över de nuvarande landstingsseminarierna.

Ännu under läsåret 1926/1927 bedrevs småskollärarutbildningen vid 28 seminarier,
varav 4 upprättats av staten, 21 av landsting, 1 av stad, som ej
deltager i landsting, samt 2 av enskilda. De län, som icke själva ägde av landstingen
upprättade seminarier, voro Stockholms och Gotlands. Stockholms
läns landsting hade emellertid överenskommit med Ateneums privata småskoleseminarium
örn utbildning av ett visst antal elever från länet. Blekinge och

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

13

Kronobergs läns landsting hade som nu ett gemensamt seminarium. Från och
med vårterminen 1927 upphörde de båda enskilda seminarierna — Ateneum
och Nya småskollärarinneseminariet, båda i Stockholm — med sin verksamhet.
Norrbottens, Västerbottens och Kristianstads läns landstingsseminarier, förlagda
till resp. Öjebyn, Skellefteå och Kristianstad, nedlades, det förra från
och med vårterminen 1928 och de båda senare från och med vårterminen 1929.

Sålunda finnas för närvarande 23 småskoleseminarier: de 4, som ägas av
staten och som förlagts till Haparanda, Murjek, Lycksele och Hagaström, 18
landstingsseminarier samt Göteborgs stads seminarium. Landstingsseminariernas
förläggning, organisation, lärarpersonal och lokalförhållanden läsåret 1930/
1931 framgå av tabell I.

Tabell 1.

Seminarier

Seminariet

Övningsskolan

Lärare

(rektor inräknad)

Lokaler

började sin verksamhet år

har 2-årig lärokurs sedan år

har följande antal samtidiga
seminarieklasser

Antal läraravdeln ingar

lia avdelningen omfattar
klasserna

2:a avdelningen omfattar
klasserna

Ordi-

narie

Extra

ordi-

narie

Snmma lärare med full tjänst-göring

Timlärare

Särskild bygg-nad för

Förhyrda lokaler

tillhörig landstinget

upplåten av kommun

särskilt
rum sak-nas för

manliga

kvinnliga

manliga

kvinnliga

gymnastik

&

0

OD

tr

po

CO

crq

O:

►1

O

B

po

Uppsala . . .

1877

1911

1

1

I-II

3

3

6

1

Malmköping .

1877

1909

1

1

I—II

—

—

3

—

—

3

2

—

—

—

—

1

Linköping . .

1875

1910

2

2

I—II

I—II

1

3

—

1

5

3

1

—

1

—

—

Jönköping . .

1885

1916

1

2

I—II

I-II

1

1 2

—

—

3

6

—

1

—

1

—

Kalmar . . .

1900

1912

1

1

I-II

—

—

1

—

2

3

1

—

1

1

1

_

Växjö. . . .

1896

1911

2

1

I—II

—

—

1 4

—

—

4

3

—

—

—

—

1

Lund . . .

1882

1916

2

2

I—II

I—II

—

4

—

—

4

3

1

—

—

_

_

Halmstad . .

1918

1918

2

1

I—II

—

1

3

—

—

4

3

1

—

—

—

_

Uddevalla . .

1923

1923

1

1

I—II

—

—

2

—

1

3

1

—

1

1

1

_

Borås ....

1923

1923

2

2

I—II

III—IV

1

2

—

1

4

3

1

—

1

1

_

Skara ....

1926

1926

i

1

I—II

—

—

—

—

2

2

5

—

—

1

1

1

Kristinehamn

1873

1913

2

1

I-II

—

1

3

—

—

4

2

—

1

1

1

_

Örebro . . .

1880

1917

2

1

I—II

—

—

2

1

—

3

5

—

—

—

—

1

Västerås . .

1876

1911

2

1

I—II

—

1

1

—

—

2

8

1

—

1

—

—

Falun ....

1879

1911

2

2

I—II

III—IV

—

1 5

—

—

5

3

1

—

—

—

—

Bollnäs . . .

1875

1910

2

2

I—II

III—IV

—

5

—

—

5

2

1

—

1

1

_

Härnösand. .

1877

1884

2

2

I—II

III—IV

—

5

—

—

5

3

1

—

_

1

_

Östersund . .

1872

1909

2

2

I—II

III—IV

2

2

—

—

4

4

1

—

_

_

_

Göteborg . .

1890

1890

1

2

I

II

—

2

—

—

2

13

—

—

—

—

1

1 Eli befattning uppehälles av vakansvikarie.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

De sakkunniga.

Såsom framgår av tabellen sker vid 7 av seminarierna intagning av elever
endast vartannat år, medan vid de 12 övriga intagning förekommer varje år.
Antalet läraravdelningar i övningsskolan utgör en vid 10 och två vid 9 seminarier;
vid 5 av de senare består den ena avdelningen av en folkskoleavdelning.

Hela antalet lärare är i medeltal något större vid de tvåklassiga seminarierna
än vid de enklassiga. Antalet ordinarie lärare utgör i medeltal 2 vid de
senare samt mellan 3 och 4 vid de förra. Av de ordinarie lärarna äro 49 kvinnor
och 8 män. Antalet extra ordinarie lärare utgör 8, därav 7 kvinnor och 1
man; antalet timlärare är 76. Av rektorerna äro 11 kvinnor och 8 män. Flera
av dessa hava avlagt akademisk examen av högre eller lägre grad. Av de
övriga lärarna har blott ett fåtal akademisk examen, medan de flesta äro folkskollärare
med eller utan studentexamen.

13 av seminarierna äro inrymda i egna byggnader, av vilka 9 ägas av landsting
och 4 äro upplåtna av kommunerna.

Beträffande landstingsseminarierna har statens såväl kontrollerande som understödjande
verksamhet med åren blivit allt mer omfattande. Kontrollen gällde
från början huvudsakligen avgångsexamen men utvidgades efter hand till
jämväl andra områden av deras verksamhet. Sålunda innehöll 1897 års stadga
bestämmelser angående prövning vid under offentlig kontroll stående seminarium
för anställning såsom lärare vid småskola och mindre folkskola eller såsom
biträdande lärare vid folkskola.

Jämsides härmed gick statens ekonomiskt understödjande verksamhet. År
1884 medgavs rätt till vissa pensionsförmåner och viss tjänstårsberäkning för
seminarielärare med folkskollärarexamen, och år 1901 följde enahanda förmåner
för lärare med småskollära rexamen. Statsbidrag till avlönande av lärare
vid landstingsseminarier beviljades år 1898 och till avlönande av sjukvikarier
åt dessa lärare år 1901.

Den 31 december 1919 utfärdades dels stadga för av landsting eller stad,
som ej i landsting deltager, inrättade småskoleseminarier (nr 889) och dels
kungörelse angående avlöning åt lärare vid samt angående statsbidrag till sådana
seminarier (nr 890). De voro båda resultat av den proposition i fråga om
understöd åt småskoleseminarier m. m., som framlades vid 1919 års riksdag
och som i huvudsak Åmun riksdagens bifall. Genom dessa båda författningar
gavs en mera enhetlig ledning av undervisningen och en mera effektiv kontroll
från det allmännas sida, på samma gång som det ekonomiska förhållandet mellan
landstingen och staten reglerades. Den nya lönereglering, som samtidigt
genomfördes för landstingsseminarierna, pålade staten väsentligt ökade kostnader,
icke minst därigenom att staten så gott som helt och hållet övertog
läraravlöningen. Reformen av år 1919 innebar dessutom en förbättrad småskollärarinneutbildning
genom höjda inträdesfordringar, utvidgade lärokurser,
högre krav på semin ari elära runs kompetens och bättre utrustning av läroanstalterna.
Enligt beslut av 1921 års riksdag utgår tillfällig löneförbättring
till dessa seminariers lärare med 3/4 av det belopp, som lärare vid statens småskoleseminarier
åtnjuta.

Lärarna äro pensionsdelaktiga i statens pensionsanstalt.

Till understöd åt verksamheten vid landstingsseminarierna har riksdagen
för budgetåret 1930/1931 anvisat ett ordinarie förslagsanslag av 310 000 kronor
samt till stipendier åt elever vid småskoleseminarier ett ordinarie reservationsanslag
av 65,000 kronor.

1929 års seminariesakkunniga yttra i fråga örn landstingsseminariemas förstatligande
följande:

Vad som aktualiserat frågan örn statens övertagande av småskollärarutbildningen,
är väl närmast den överproduktion av lärarinnor, som det nuvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

15

systemet för med sig. Vill man en effektiv reglering av lärarproduktionen,
så att denna icke sker på måfå utan anpassar sig efter det behov, som vid skilda
tidpunkter förefinnes, måste en koncentrering äga rum till ett färre antal läroanstalter,
och detta låter sig näppeligen göra, med mindre staten övertager det
hela. En sådan koncentrering kommer därjämte att avsevärt bringa ned de
årliga kostnaderna och ändå garantera de olika anstalterna vida bättre utbildningsmöjligheter
med en rikare utrustning i materiel och arbetskrafter.

Men alldeles frånsett de praktiska fördelarna är det •— som riksdagen redan
år 1923 påpekade -— ur principiella synpunkter riktigast, att staten svarar för
småskollärarutbildningn. Småskoleseminarierna tillgodose ett statsintresse
alldeles som folkskoleseminarierna, som staten helt har om hand. De förra äro
ställda under statens kontroll och ledning såväl som de senare. De båda lärargruppernas
utbildning och arbete äro lika statligt reglerade. Det finns icke
något vägande skäl för den dualism, som nu råder i fråga örn handhavandet
av de båda lärargruppernas utbildning. På den punkten förefalla meningarna
vara samstämmiga. Det vill därför synas de sakkunniga, som örn frågan örn
statens övertagande av landstingsseminarierna lämnat diskussionens stadium
och endast väntar på sin lösning.

I det föregående har jag redogjort för skolöverstyrelsens tidigare ställning
till förevarande fråga. Överstyrelsen har nu den 28 januari 1931 avgivit
utlåtande över seminariesakkunnigas betänkande och därvid yttrat följande:

Överstyrelsen har i sina ovannämnda utredningar och utlåtanden på i dessa
närmare angivna skäl förordat statens snara övertagande av all småskollärarutbildning
i riket. Överstyrelsen vill ock erinra därom, att när 1929 års riksdag
i sin skrivelse nr 145 förordade en gemensam utredning av frågan örn
folkskoleseminariernas och småskoleseminariernas organisation under starkt betonande
av samhörigheten mellan dessa spörsmål, så förutsatte riksdagen att
övervägandena inriktade sig på det målet, att småskoleseminarierna komme att
förstatligas. Under hänvisning till vad överstyrelsen tidigare yttrat rörande
denna angelägenhet får överstyrelsen alltså biträda de sakkunnigas i frågan
intagna ståndpunkt.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att de utredningar, som under
snart ett tiotal år pågått beträffande småskollärarutbildningen i vårt land,
grundat sig på den förutsättningen och siktat mot det målet, att landstingen
skulle befrias från sitt hittillsvarande åtagande att uppehålla småskoleseminarier
och i samband därmed all småskollärana thil dning övertagas av staten.
Visserligen betonade 1923 års riksdag, då den anslöt sig till kravet på
utredning, huruvida och i vilken utsträckning staten borde övertaga de av
landstingen upprättade småskoleseminarierna, att denna utredning borde vara
förutsättningslös, och att riksdagen genom sitt beslut om sådan utredning därvid
icke bundit sig i en viss riktning. Det har emellertid visat sig, att de
skäl för ett statens övertagande av småskollärarutbildningen, som riksdagen
då anförde, voro så bärkraftiga, att de blivit avgörande för dem, som haft utredningsarbetet
örn hand, närmast skolöverstyrelsen och 1929 års seminariesakkunniga,
vilka i likhet med landstingen, småskoleseminariernas lärare ävensom
vissa lärarsammansl utningar inom folk- och småskolekåren samstämmigt
förordat en seminariereform i nu nämnd riktning.

Av utredningen har framgått, att de skäl, som motiverade en dylik omlägg -

Skolöver stvrelsen.

Departe ments chefen.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

liing av småskollärarutbildningen, vöre av såväl principiell som organisatorisk
och ekonomisk art. Med den utveckling, som folkskoleväsendet nått fram till
i våra dagar, och med hänsyn särskilt till den ställning, som folkskolan i det
hela alltmera intager såsom en det allmännas angelägenhet, syntes det principiellt
riktigt, att staten även omhänderhade all lärarutbildning för folkskolans
olika stadier. Den överproduktion av småskollärarinnor, som med den nuvarande
ordningen för denna lärarutbildning inträtt, måste hejdas. Men en nödig
reglering av lärarproduktionen med anpassning till det verkliga behovet
kunde åstadkommas först i samband med statens övertagande av småskollärarutbildningen.
Även ekonomiska skäl påkallade en nyorganisation i denna
riktning. En nedskärning av den nuvarande seminarieorganisationen till vad
som motsvarade behovet och en koncentration av densamma, i statens hand
komme att medföra ett nedbringande av de årliga totala kostnaderna för detta
ändamål. Därtill komme, att under den nuvarande ordningen utgifterna för
småskollärarutbildningen fördelade sig mycket ojämnt på de särskilda landstingsområdena.

Jag finner de nu sammanfattningsvis anförda skälen för statens övertagande
av småskollärarutbildningen vara bärande. Därtill vill jag anföra ytterligare
ett par synpunkter, som synas mig tala för att reformens genomförande i möjligaste
mån påskyndas. Utvecklingen har under de senaste åren förlöpt sålunda,
att på grund av tidigare överproduktion av småskollärarinnor och det
minskade behovet av lärarkrafter med enbart småskolekompetens åtskilliga
landsting funnit sig föranlåtna att nedlägga sina seminarier. Av enahanda
anledning torde det bliva nödvändigt, att ytterligare några landstingsseminarier
— frivilligt eller efter påtryckning från statsmakternas sida — med det
snaraste upphöra med sin verksamhet. Det blir givetvis vid sådant förhållande
ohållbart att, sedan de återstående landstingsseminariema förlorat sin
tidigare mera provinsbetonade karaktär, från statens sida uppehålla kravet på
att några få landsting skola vidkännas dryga kostnader för tillgodoseende av
det allmänna småskollärarbehovet i riket.

När riksdagen för sin del hemställde örn utredning i nu förevarande fråga,
var den medveten om, att det inträdda nya läget skulle kunna vålla landstingsseminariema
vissa svårigheter under övergångstiden. Skolöverstyrelsen har
också i sina utlåtanden starkt framhållit att så skett, och att det därför vore
av vikt att förstatligandet snarast komme till stånd. Det ligger också i sakens
natur att landstingen i avvaktan på förstatligandet icke kunnat känna
sig uppfordrade att i nödig omfattning nedlägga kostnader på underhåll och
nyanskaffning för sina seminarier, utan dessa ha kommit att bliva i större
eller mindre grad eftersatta. Lediga lärartjänster hava också blivit vakantsatta,
och seminariernas lärarpersonal har såväl av nu antydda anledningar
som av oro för sin egen osäkra framtid icke kunnat känna den arbetsglädje,
som är nödvändig för framgång i en kallelse av detta slag. Det synes mig
därför vara synnerligen angeläget, att småskoleseminarierna snarast föras ut
ur det nuvarande provisoriska tillståndet och in i mera stabila förhållanden.
Jag har därför icke tvekat att föreslå Kungl. Maj:t att redan för nu innevarande
riksdag till den omfattning, som av den verkställda utredningen och sa -

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

17

kens läge i övrigt må påkallas, framlägga frågan örn småskollärarutbildningens
övertagande av staten. Framförallt har jag ansett av vikt, att frågans rent
principiella sida, d. v. s. statens övertagande av småskollärarutbildningen, varder
underställd innevarande års riksdag, som därvid bör beredas tillfälle yttra
sig om de villkor, som böra förenas med ett dylikt statsövertagande. Sedan
förutsättningarna för ett förstatligande blivit fastställda, och sedan de olika
landstingen fått tillfälle taga ställning till ett sålunda av statsmakterna fattat
principbeslut, torde lämpligen till omprövning upptagas frågan örn en mera
detaljerad plan för organisationens genomförande, seminariernas förläggning
m. m., allt spörsmål, som torde böra föreläggas 1932 års riksdag. Två av
dessa detaljspörsmål synas mig emellertid vara så utredda, att de kunna underställas
redan innevarande års riksdag, nämligen frågan örn utbildningstidens
längd och frågan örn seminarieklassernas storlek.

För att skapa en bakgrund till de frågor, vilka enligt min uppfattning redan
nu böra bliva föremål för beslut, går jag i det följande igenom frågan örn
seminariereformen i hela dess vidd, alltså även i de delar, i vilka denna bör
bliva föremål för prövning först av 1932 års riksdag. Jag börjar min behandling
av de särskilda spörsmålen med lärokursens vid småskoleseminarierna
längd, det blivande lärarbehovet vid småskolor och mindre folkskolor samt elevantalet
i varje klass vid småskoleseminarierna, enär dessa spörsmål äro avgörande
för den blivande seminarieorganisationens storlek. Jag behandlar därefter
lärarkompetensen vid småskoleseminarierna, seminariernas antal och förläggning,
lokalbehovet, organisationens genomförande och de ekonomiska frågorna.

IL Frågan om två- eller treårig lärokurs vid småskoleseminarierna.

I nu gällande stadga av år 1919 för de av landsting eller stad, som ej i landsting
deltager, inrättade småskoleseminarierna heter det i fråga örn lärokursens
längd, att den skall vara tvåårig, där ej Kungl. Majit i särskilda fall annorlunda
föreskrivit.

När folkskolöverstyrelsen i skrivelse till Kungl. Majit den 28 december 1918
framlade förslag till en mera väsentlig omgestaltning av småskoleseminarierna,
arn såg den som någonting självfallet, att seminariekursen borde vara minst tvåårig.
Från en del håll hade det påyrkats, att kursen borde bliva treårig, då
det skulle möta alltför stora svårigheter att på två år hinna med den utbildning,
som med de allt större anspråken på lärarpersonalen kunde anses erforderlig.
Särskilt hade framhållits, att seminariekursen åtminstone för de blivande lärarinnorna
vid de mindre folkskolorna borde vara treårig. Härom yttrade folkskolöverstyrelsen
bland annat följande.-

Man måste känna sig betänksam mot att ytterligare förlänga utbildningstiden
för lärarinnor vid småskolan, da ett flertal småskoleseminarier ännu några
år tidigare endast hade två eller tre terminers kurs. Det måste också erkännas,
atthen utbildning, som meddelades vid de bättre av småskoleseminarierna
med tvåårig kurs, kunde betecknas som tillfredsställande, och genom någon
höjning av inträdesfordringarna och genom förlängning av läsåret skulle utan

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 186 haft. (Nr SIS.) 2

Frågan i e
tidigare
skede.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

tvivel icke så litet vara att vinna. Att för tillgodoseende av behovet av biträdande
lärare vid folkskolan och lärare vid de mindre folkskolorna fordra en
allmän förlängning av seminariekursen torde icke vara välbetänkt. Visserligen
vore det alltför sant att den utbildning, som bestodes en småskollärarinna,
icke kunde anses tillfyllest för sagda kategorier av lärare. Men såsom förhållandena
för närvarande lage, syntes ingen annan utväg finnas än att anlita de
vid småskoleseminarierna utbildade lärarna även för nu ifrågavarande undervi
sningsbehov. Detta förhållande syntes emellertid icke böra leda till att småskoleseminarierna
erhölle en organisation, som de med hänsyn till sin egentliga
uppgift icke bort erhålla. Men detta uteslöte ej, att överstyrelsen funne det i
hög grad önskvärt, att inom ramen av de förhandenvarande möjligheterna allt
gjordes för att tillgodose ifrågavarande lärarkrafters utbildningsbehov. Överstyrelsen
holle det sålunda för lämpligt, att varhelst så kunde ske, särskilt å
orter, där behovet av sagda lärare vore stort, småskoleseminarierna utvidgades
med en tredje årskurs.

I propositionen nr 363 till 1919 års riksdag, föreslogs lärotiden till två år.
Enligt det vid sagda proposition fogade utdraget av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 11 mars 1919 hade dåvarande departementschefens
uttalande i ämnet huvudsakligen följande innehåll:

Folkskolöverstyrelsen hade anfört synnerligen vägande skäl för att lärokursen
skulle vara tvåårig. Departementschefen instämde på det kraftigaste i
överstyrelsens uttalande, att det icke vore välbetänkt att för tillgodoseendet av
biträdande lärare vid folkskolorna och lärare vid de mindre folkskolorna fordra
en allmän förlängning av seminariekursen, samt att den omständigheten, att
man måste anlita de vid småskoleseminarierna utbildade lärarna även för nämnda
undervisningsbehov, icke borde leda till att småskoleseminarierna erhölle en
organisation, som de med hänsyn till sin egentliga uppgift icke bort erhålla.
Men just på grund härav kunde departementschefen icke dela överstyrelsens
mening örn lämpligheten att varhelst så kunde ske, särskilt å orter, där behovet
av lärare för mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor vore
stort, vederbörande småskoleseminarium skulle kunna utvidgas med en tredje
årsklass, utan måste anse, att man bör stanna vid en tvåårig kurs för alla nu
ifrågavarande seminarier.

I fråga örn målet för småskoleseminariernas verksamhet hade folkskolöverstyrelsen
ansett, att nämnda seminarier visserligen borde ha till sin egentliga
uppgift att utbilda lärare för småskolan men dessutom borde, i den mån så
kunde anses behövligt och möjligt med hänsyn till huvuduppgiften, utbilda
jämväl lärare för den mindre folkskolan och biträdande lärare för den egentliga
folkskolan.

Denna överstyrelsens uppfattning kunde departementschefen icke biträda.
Det skulle komma att verka förryckande på den egentliga småskollärarutbildningen,
örn seminarierna skulle sträva att meddela icke blott småskollärarutbildning
utan även folkskollärarutbildning, låt vara att detta senare skulle
ske endast till en viss grad. De dåvarande småskoleseminarierna, vilka allavore
tvååriga, hade sina lärokurser anordnade uteslutande med hänsyn till utbildningen
av lärare för småskolan. Erfarenheten vid dessa seminarier hade
ådagalagt, att två år vore mycket väl behövliga för den egentliga småskollärarutbildningen.
Ville man nu uppställa såsom mål för seminarierna, att de skulle
utbilda lärare även för folkskolestadiet. läge uppenbarligen den faran nära, att
de skulle så mycket inlåta sig på folkskollärarutbildningen, att den egentliga
småskollärarutbildningen bleve i avsevärd mån förvanskad. Vida bättre syntes
det vara, att endast den egentliga småskollärarutbildningen uppställdes så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

19

som mål för småskoleseminarierna, men att denna utbildning bleve så grundlig
som möjligt. Därigenom torde de från nämnda seminarier utgående eleverna
också bliva mera skickade att i nödfall tjänstgöra såsom lärare på det egentliga
folkskolestadiet.

1919 års riksdag anförde i sin skrivelse nr 8 A, punkt 198, att riksdagen
icke hade något att erinra mot att lärokursen skulle vara tvåårig. Vidare anförde
riksdagen bland annat:

I fråga om målet för småskoleseminariernas verksamhet har departementschefen
angivit, att nämnda seminarier borde hava till sin enda och egentliga
uppgift att utbilda lärare för småskolan. Däremot har departementschefen
ställt sig avvisande mot tanken att låta ifrågavarande seminariers verksamhet
omfatta jämväl utbildningen av lärare för den mindre folkskolan och biträdande
lärare för den egentliga folkskolan. Även örn goda skäl synas tala för den
uppfattning, som av departementschefen gjorts gällande, anser riksdagen dock
den möjligheten ej böra vara utesluten, att när förhållandena sådant påkalla och
utan att seminariernas huvuduppgift äventyras, i ett eller annat fall dessa läroanstalters
verksamhet kan utsträckas utöver den egentliga småskollärarutbildningen.

I anslutning till detta riksdagens uttalande fick stadgan för småskoleseminarierna
i fråga örn bestämmelsen om lärokursens längd den formulering, som
redan angivits.

Inom såväl småskolans som folkskolans lärarkårer hyste man emellertid den
uppfattningen, att den tvååriga utbildningskurs, som sålunda genom stadgan
av år 1919 blivit fastställd, vore för sitt ändamål otillräcklig. Denna uppfattning
kom till synes redan tidigt genom mötesresolutioner och annorledes och
mynnade ut omsider — den 8 januari 1927 — i en skrivelse till Kungl. Majit
från styrelsen för småskoleseminariernas lärarförening, däri hemställdes, att
lärotiden vid småskoleseminarierna snarast möjligt måtte utsträckas till tre år.
Styrelsen anförde därvid huvudsakligen följande:

Detta önskemål hade gjort sig gällande sedan lång tid tillbaka och tagit sig
starka uttryck omedelbart efter genomförandet av omorganisationen 1919. Erfarenheten
under de gångna åren av ifrågavarande reforms verkningar hade
givit ytterligare styrka åt detta krav. Förlängningen av lärotiden borde lämpligast
kunna genomföras i samband med den inskränkning av lärarproduktionen
för småskolorna^ som nödvändiggjordes av den fortgående starka minskningen
i. antalet för småskollärarinnor tillgängliga platser och därav följande synnerligen
omfattande, arbetslöshet för dessa lärarinnor. De ordinarie lärarkrafter
vid småskoleseminarierna. som skulle bliva övertaliga genom inskränkning i
lärarproduktionen förmedelst klassindragning, finge nämligen användning i de
nya tredje klasserna, varför reformen kunde genomföras utan ökade kostnader
för det allmänna.

Föreningens framställning blev av Kungl. Majit överlämnad till skolöverstyrelsen
att tågås i övervägande i samband med utredningen om statens övertagande
av småskollärarutbildningen. I överstyrelsens meromnämnda utredning
och förslag den 23 juni 1927 lämnades frågan öppen.

överstyrelsen framhöll emellertid, att frågan örn en ytterligare utsträckning
av seminariekursens längd i och för sig utgjorde ett mera fristående spörsmål,
som till sin sakliga innebörd vore oberoende av huruvida seminarierna ha sta -

Framställning
från styrelsen
för
småskolesominariernas

lärarförening
1927.

Skolöver styrelsens yttrande.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Framställning
från
centralstyrelsen
för
Sveriges ali
manna folkskoll
ärarför ening

1928.

ten eller landstingen till huvudman. Föreningen hade icke anfört någon annan
motivering för det framställda kravet än ett mera summariskt påstående,
att erfarenheten under de gångna åren av reformens verkningar givit styrka
åt detsamma. Skulle överstyrelsen kunna bilda sig ett i de verkliga förhållandena
grundat omdöme angående behovet och nödvändigheten av en sådan reform,
vilken från såväl allmänt pedagogiska som statsfinansiella synpunkter
vore av en betydande räckvidd, så skulle därför krävas rätt ingående undersökningar.

Överstyrelsen byggde därför i sin utredning på den befintliga organisationen
med tvåårig seminariekurs, men framlade dock samtidigt en preliminär beräkning
av skillnaden i kostnader mellan seminarier med tvåårig och treårig
utbildningskurs.

Även Kungl. Maj:t höll denna fråga öppen så till vida, att när genom beslut
den 18 maj 1928 — såsom jag tidigare omnämnt — uppdrogs åt byggnadsstyrelsen
och skolöverstyrelsen att i samråd företaga en utredning örn beskaffenheten
av lokalerna för vissa småskoleseminarier m. m., ämbetsverken anbefalldes
att upprätta alternativa kostnadsförslag med hänsyn till utbildningens anordnande
såsom tvåårig eller treårig.

År 1928 ingick centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening
med en framställning i ämnet till Kungl. Maj :t. Centralstyrelsen anförde därvid
bland annat följande:

Handhavande av den första undervisningen vore förvisso så krävande, att
förbättrade utbildningsmöjligheter måste anses starkt motiverade. Centralstyrelsen
erinrade, att folkundervisningskommittén i sitt betänkande rörande folkskoleseminarierna
anfört bland annat: »De mindre barnens undervisning och

handledning är icke lättare utan i vissa avseenden svårare än de^ störres; faran
för slentrian och mekanisering är i småskolan ej lättare att undgå än i folkskolan,
snarare tvärtom, behovet av bildning och pedagogisk insikt hos läraren gör
sig i det stora hela gällande i lika man a barnskolans alla stadier, sa snart man
uppställer kravet på en verkligt utvecklande och uppfostrande lärarverksamhet.
Kommittén trodde därför på en framtida för alla lärare i dessa skolor lika
och gemensam utbildning. Även örn denna grundsyn på lärarutbildningen
mäste anses riktig, torde dock tiden för detta mais förverkligande fa anses
ganska avlägsen. Men detta synes icke böra få hindra, att en nu som nödvändig
och genomförbar befunnen förbättring av smaskollärarinneutbildningen får

komma till stånd.» . ... ..

En förlängning av utbildningstiden för småskollärarinnorna syntes nödvändig
främst från synpunkten av den praktiska lärarutbildningens berättigade
krav. Skulle lärarinnan kunna anpassa sin undervisning efter barnens förmåga
att tillgodogöra sig densamma, krävdes av henne ingående kännedom örn barnens
natur och själsliv. Det mäste därför ställas den fordran pa seminarierna,
att de skulle meddela sina elever tillräckliga insikter i psykologi, framför allt
barnpsykologi. Och skulle lärarinnan i sin undervisning kunna ge det bä,sta
möjliga i varje särskilt ämne, mäste hon jämväl ha erhållit en grundlig utbildning
i pedagogik och metodik.

Men jämte den praktiska lärarutbildningen hade småskollärarinnorna^ jämväl
att meddela sina elever ett visst matt av allmänbildning. Ehuru småskollärarinnan
skulle meddela en mångskiftande undervisning och ansvara för barnens
allmänna utveckling under ett mycket betydelsefullt skede av deras liv,
fordrades av lärarinnan ej större kunskaper, utöver vad folkskola meddelade,
än dem hon kunde inhämta på den tid, som bleve övrig av en tvåårig seminarie -

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

21

kurs, sedan den praktiska lärarutbildningens olika grenar först blivit åtminstone
något så när tillgodosedda. Att detta innebure ett underskattande av
småskollärarinnegärningens betydelse, syntes ofrånkomligt.

Med de ökade bildningsmöjligheter, som i våra dagar stöde till buds, skulle
det möjligen kunna ifrågasättas, att den tvååriga lärotiden vid småskoleseminarierna
bibehölles, örn såsom villkor för inträde vid seminariet fordrades, att
sökandena redan förut inhämtat bättre allmänbildning. Emellertid torde en
sådan utväg icke befinnas lämplig eller möjlig. På åtskilliga håll syntes de
högre inträdesfordringarna vid folkskoleseminarierna lia medfört, att svårigheter
uppstått för landsbygdens ungdom att där vinna inträde. Särskilt torde
detta gälla ifråga örn de kvinnliga seminarierna. Ungdomen från städer och
större samhällen hade efter oavbruten skolgång ofta lättare att bestå i prövningen
än ungdomen från den rena landsbygden, som av omständigheterna
mången gång hindrats att skaffa sig de kunskaper, vilka vid ett inträdesprov
krävdes. De inträdessökande från landsbygden hade ofta en ganska rik praktisk
erfarenhet, men de kunde det oaktat komma att få stå tillbaka vid inträdesexamen.
Lyckades de komma in, visade det sig ofta, att de bleve duktiga
lärare, som särskilt lämpade sig för landsbygdens krävande skolor. Liknande
erfarenheter hade också gjorts vid småskoleseminarierna.

Efter ingående överläggningar hade centralstyrelsen kommit till den uppfattningen,
att i samband med småskoleseminariernas förstatligande lärotiden
vid dessa seminarier borde utsträckas till tre år på grund av dels de stora och
ökade krav, som den grundläggande undervisningen ställde på lärarinna, dels
nödvändigheten av att effektivt komma till rätta med den överansträngning av
eleverna, som nu ej kunde undkommas med den föreskrivna alltför korta utbildningstiden.

Sedan skolöverstyrelsen anbefallts att efter vederbörandes hörande avgiva
utlåtande över centralstyrelsens framställning, inhämtade överstyrelsen yttranden
i ärendet från domkapitlen jämte folkskolinspektörerna samt landstingsseminariernas
styrelser och de tvååriga seminariernas lärarkollegier.

I dessa yttranden göra sig rätt skilda meningar gällande.

Av domkapitlen, som delvis åberopa sig på uttalanden av folkskolinspektörerna
i respektive stift, är det egentligen endast ett, nämligen Luleå domkapitel,
som utan reservation ansluter sig till det framförda kravet örn en utökning
av lärokursen. »Kravet på en förbättrad utbildning av lärarkrafter för
småskolan», säger domkapitlet, »har, såsom närmare framgår av folkskollärarföreningens
skrivelse i ämnet, länge nog gjort sig gällande. Vad på sin tid
folkundervisningskommittén anfört i sitt av folkskollärarföreningen citerade
yttrande rörande den i vissa avseenden särskilt krävande uppgiften att handhava
de mindre barnens undervisning och fostran, framstår såsom ovedersägligt
och hänvisar till angelägenheten av att utrusta de lärarelever, som skola
ägna sig åt denna uppgift, med de bästa betingelser att på ett fullt tillfredsställande
sätt meddela en efter sjuåringens outvecklade själsliv och förstånd
lämpad undervisning, som också lägger en fast grund för successivt vidgade
kunskaper. Att i sådant avseende en tvåårig lärokurs icke kan befinnas till
fyllest synes vara av nutida pedagoger erkänt såsom ostridigt och bestyrkes
även av en ganska allmän erfarenhet.»

Det är dessutom domkapitlets mening, att en tredje seminarieklass icke låter
sig lämpligen kompenseras av förhöjda inträdesfordringar, vilka skulle i stor
utsträckning utestänga ungdom från mera avlägsna landsbygder från möjlighet
att förskaffa sig inträde i seminariekursen.

Myndigheternas
yttranden.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Västerås domkapitel känner sig i viss mån tveksamt, huruvida de synpunkter
-—- förvisso beaktansvärda — som kunna utvecklas för en utökning av lärotiden,
likväl utan vidare kunna göras gällande såsom stöd för ett yrkande på
att omedelbart genomföra det nu föreliggande förslaget. Domkapitlet anser
sig emellertid ej böra ställa sig avvisande dels med hänsyn till det från nästan
alla håll vitsordade behovet av ökad utbildningstid för småskolans lärarkår
och dels på grund av att den förestående indragningen av vissa småskoleseminarier
gör tillfället för genomförande av en reform i den föreslagna riktningen
synnerligen lägligt.

Uppsala domkapitel kan icke helt frigöra sig från den uppfattningen, att
måhända samma resultat kunde vinnas på ett för samhälle och individ mindre
kostsamt sätt, t. ex. genom höjandet av inträdesfordringarna. »De uppgifter,
som åligga en småskollärarinna, borde dock», säger domkapitlet, »efter väl
genomgången folkskola, något års studier på egen hand och två års seminarieutbildning,
kunna nöjaktigt fyllas.» Örn domkapitlet ändå ansåg sig böra tillstyrka,
så var det under förutsättning, att det skedde utredning örn i vad mån
särskilda kurser kunde anordnas för dem, som förut ägde på olika sätt vunnen
större allmänbildning men för vilka icke dess mindre åtminstone ett pär terminers
seminarieutbildning vore nyttig och nödig.

Domkapitlet i Härnösand anser, att frågan ännu icke blivit föremål för en
sådan allsidig utredning, att man däröver kunde för närvarande avgiva något
slutgiltigt yttrande.

Alla de övriga åtta domkapitlen anse sig böra avstyrka. Såsom skäl för detta
avstyrkande framhålles i allmänhet, att något egentligt behov icke kan sägas
föreligga, att man icke, såsom Karlstads domkapitel uttrycker det, kan »finna
det av gjorda erfarenheter bestyrkt, att de småskollärarinnor, som åtnjutit
tvenne års undervisning vid seminarierna, skulle hava på ett mindre tillfredsställande
sätt skött undervisningen i småskolan». Det betonas därjämte, att
förslaget skulle komma att draga med sig betydande ekonomiska konsekvenser,
icke endast för de enskilda i form av dyrare utbildningskostnader utan också
för det allmänna genom höjda löner åt de blivande småskollärarinnorna.

Småskoleseminariernas styrelser avstyrka i övervägande flertal. Endast styrelserna
i Västerås och Skellefteå ge sin tillstyrkan, i förra fallet med 3 röster
mot 2 och i det senare under hänvisning till länsskolrådets framställning år
1924 i enahanda syfte. I Borås vill styrelsen med hänsyn till de ännu ej klarlagda
ekonomiska konsekvenserna såväl för det allmänna som för de blivande
lärarinnorna för närvarande icke göra något bestämt uttalande i frågan. Det
är också närmast detta, som varit avgörande för det stora flertalet; man kan
icke överblicka de ekonomiska konsekvenserna. Å andra sidan är man också
rädd för att genom en sammankoppling fördröja lösningen av den långt viktigare
frågan, nämligen den örn statens övertagande av landstingsseminarierna.

Lärarkollegierna vid de tvååriga småskoleseminarierna stå mindre eniga,
ehuru — såsom skolöverstyrelsen påpekar i sin redogörelse — den ena av de
föreliggande framställningarna om lärokursens utsträckning härstammar från
småskoleseminariernas lärarförening. Medan ett kollegium ansett sig icke
under nuvarande förhållanden böra avgiva något yttrande i frågan, ha 7 kollegier
tillstyrkt och 14 avstyrkt en treårig utbildningstid. Dessa siffror ange
likväl icke alldeles det verkliga läget. Flera av de kollegier, som av enahanda
skäl som seminariestyrelserna icke ansett sig eller rättare för närvarande icke
ansett sig kunna tillstyrka, ha funnit framställningarna väl grundade.

De kollegier, som tillstyrkt förslaget, ha i det stora hela anslutit sig till centralstyrelsens
motivering, med modifikationer eller utvikningar. En kort och
i det närmaste koncis bild av åsiktsläget ger kollegiet i Kalmar i sitt yttrande:

»Örn den allsidiga utbildning i såväl teoretiskt som praktiskt hänseende,
stadgan för nämnda seminarier föreskriver, nöjaktigt skall kunna meddelas,

Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.

23

om det mått av allmänbildning, en småskollärarinna behöver för att meddela
den mångskiftande undervisning, som nu fordras, och ansvara för barnets
allmänna utveckling under dess första skolår,

örn risk för överansträngning av eleverna skall kunna undvikas,
så torde den nuvarande tvååriga utbildningstiden vara väl kort och en utsträckning
av lärotiden till tre år synnerligen önskvärd.»

De kollegier, som avstyrka, göra detta ur många synpunkter, som här och
där mera direkt syfta på själva huvudfrågan. Även örn, säger ett kollegium,
elen nuvarande seminarieutbildningen ej i alla avseenden kan anses fullt tillfredsställande,
torde man dock vid en jämförelse med tidigare förhållanden
finna, att de inträdessökande i allmänhet äro bättre utrustade i fråga örn allmänbildning
och förkunskaper och därför också lia större förutsättningar att
utnyttja studietiden (Linköping). De äro numera så väl kvalificerade, att de
oftast redan vid seminariekursens början sitta inne med den allmänbildning,
som rimligen kan fordras av en småskollärarinna (Halmstad), ja, denna elevernas
förbildning har under de senaste tio åren stegrats så betydligt, att man väl
kan tala örn ett tredje seminarieår, som ligger före den egentliga seminariekursen
(Växjö). Och de elever, som vinna inträde utan att ha en sådan längre
skolbildning, visa dock vid inträdesprövningarna, att de på ett eller annat sätt
förskaffat sig så goda kunskaper och äga så god begåvning, att de icke sällan
gå före medtävlare med den av offentliga skolor vitsordade högre allmänbildningen.
Det är därför ett betydande misstag att mena, att de småskollärarinnor,
som nu utexamineras, icke skulle i regeln besitta större allmänbildning,
än vad som kan hinna förvärvas i folkskolan och under seminarietiden (Örebro).
De kunskaper och färdigheter, som inhämtas under en väl använd studietid
vid ett småskoleseminarium, räcka därför helt säkert till för att det
kommande arbetet i småskolan skall medföra ett gott arbetsresultat (Kristianstad).
Enligt allmänt erkännande har denna utbildning givit lärarinnorna
möjlighet att sköta undervisningen i våra småskolor på ett i de allra flesta
fall berömvärt sätt, liksom den även utgjort en grund för dem själva att genom
fortsatt utbildning bygga vidare (Skara).

Naturligtvis innebär trängseln av ämnen på timplanen en fara för överansträngning.
Men en sådan överansträngning förefinnes i allmänhet icke med
anledning av svårigheten att nöjaktigt genomgå föreskrivna kurser (Kristinehamn),
har ej kunnat iakttagas (Göteborg), är en relativt sällsynt företeelse
(Växjö), har snarare av- än tilltagit genom bättre studievillkor och förbättrad
fysisk fostran (Falun), kan undvikas genom sovring och specialisering (Linköping)
eller genom att kurserna i de teoretiska ämnena reduceras och större
utrymme lämnas åt den praktiska utbildningen, framför allt i seminariets första
klass (Kristianstad), beror i allmänhet, när elen förekommer, på elevernas
iver att vinna bästa möjliga examensresultat (Hagaström).

Ett i övrigt representativt yttrande föreligger från Uppsala:

»Kollegiet delar till fullo önskan örn en mer effektiv utbildning av småskollärarinnor
än den, de nuvarande landstingsseminarierna kunna meddela. Men
kollegiet inser ej, att den föreslagna utvägen, treårig seminariekurs, är den
enda eller ens den bästa.

Redan ekonomiska skäl tala däremot. De ökade kostnaderna för statskassan
oberäknade finge eleven sina studieutgifter ökade i så hög grad, att man har
rätt att frukta, det mindre bemedlade studiebegåvningar helt utestängdes från
lärärinnebanan. Med nuvarande låga löner bleve för övrigt utbildningen alltför
kostsam för flertalet.

Vidare förefaller det kollegiet ej omöjligt, att bättre arbetsresultat kunde
vinnas genom en begränsning av vissa i kursplanen upptagna ämnen. Tack vare
den alltmer förbättrade undervisningen i ungdomsskolorna skulle tiden för sådana
ämnen sorn'' exempelvis husligt arbete och trädgårdsskötsel kunna betyd -

24

Kungl. Majlis proposition nr 212.

Skolöver styrelsens utlåtande.

ligt inskränkas. I andra ämnesgrenar torde kraven vid inträdesproven kunna
skärpas. Så bör kunna ske till exempel i fråga om modersmålet. Genom dylika
ändringar skulle de för fackutbildningen viktigaste ämnena vinna mer tid.
Vinsten av att eleverna skulle få tid att fördjupa sig i vissa studiegrenar i
stället för att som nu tvingas att splittra krafter och intresse på ett mer eller
mindre ytligt mångläseri, behöver här ej understrykas.

Kollegiet instämmer helt i ovannämnda skrivelsers yrkande på grundligare
utbildning i de ämnesgrenar, vilka komma att få den största betydelse för de
blivande småbarnslärarinnorna. Det kan dock sättas i fråga, örn seminarieundervisningen
ensam kan meddela denna grundligare utbildning i alla ämnen,
exempelvis i ett sådat ämne som psykologi. Hur seminarieläraren än söker
beakta kursplanens anvisning att förbinda »den psykologiska undervisningen
med elevernas iakttagelser i övningsskolan», undgår han aldrig att märka, att
grundbetingelsen för ett rätt förstående av ämnet, en på skolarbete grundad
erfarenhet, saknas. Fördjupade seminariestudier i ämnet äro naturligtvis en
vinst. Men än större utbyte skulle den unga lärarinnan erhålla av en betydligt
kortare, men på erfarenhet grundad, av kompetent lärare ledd repetitions- och
kompletteringskurs efter seminarietidens slut. Vad som här sagts i fråga örn
psykologien, kan möjligen äga giltighet även i fråga örn andra ämnen. Anordnande
av sådana repetitionskurser bleve i alla fall betydligt billigare, såväl för
den enskilde läraren som för staten, än förlängda seminariestudier. Att kurserna
i fråga skulle komma att omfattas med stort intresse, behöver ej betvivlas» Folkskolinspektörerna,

som jämte lärarkollegierna representera den sakkunskap,
som vid frågans bedömande har mest att säga, förete den starkaste splittringen.
Inspektörerna från 24 inspektionsområden tillstyrka. Två inspektörer
ha tillstyrkt under viss förutsättning: den ene, »så vida garantier lämnas, att
den enskildes utgifter för den ökade utbildningstiden kompenseras genom skälig
ökning av lönen och att systemet med biträdande lärarinnor icke därigenom
starkes», den andre med ungefär enahanda krav på garantier, fastän i andra
ordalag. En inspektör har framlagd det medlingsförslag, som sedan upptogs
av Uppsala domkapitel, och en annan har uttalat sig för ökad utbildning men
varit tveksam, örn denna skulle åstadkommas »genom ökade krav på inträdesfordringarna
eller utsträckt utbildningstid vid seminarierna». 21 inspektörer
avstyrka förslaget.

Man möter i inspektörernas yttranden samma problem, synpunkter och överväganden
som i de föregående: begränsningen av det teoretiska bildningsstoffet
vid seminarierna, fortbildningskurserna, de ekonomiska konsekvenserna, lämpligheten
eller olämpligheten av en sammankoppling med spörsmålet om statens
övertagande av seminarierna, faran av att göra skillnaden mellan småskoloch
folkskollärarutbildningen allt för liten o. s. v. De som tillstyrka, instämma
i allmänhet i centralstyrelsens motivering, som åtskilliga finna stark, uttömmande,
övertygande. Den tvååriga utbildningen kan icke gärna enligt deras
mening ge småskollärarinnorna den allmänbildning och den fackutbildning,
som den nya tiden kräver. Å andra sidan söka många av dem, som avstyrka,
göra reda för sig, huruvida det framförda kravet verkligen bottnar i nedslående
erfarenheter, och komma därvid till den slutsatsen, att så icke vore förhållandet.
Det bör i detta sammanhang anmärkas, att ingen på den sidan -—
kanske med ett enda undantag ■— saknar förståelse för kravet ur rent pedagogiska
synpunkter. Det är självfallet, att en bättre lärarutbildning alltid måste
vara en vinst för skolan.

I november 1928 avgav skolöverstyrelsen eget utlåtande över centralstyrelsens
framställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

25

Efter en kortare redogörelse för lärokursens utveckling och en sammanfattning
av myndigheternas yttranden och efter att ha betonat, att när det gäller
att bedöma frågan örn en allmän utvidgning av lärokursen vid småskoleseminarierna,
hänsyn endast bör tågås till lärarkompetensen för småskolans behov,
tager överstyrelsen upp till prövning frågan örn lämpligheten att nu kräva
utsträckning av lärokursen, överstyrelsen hade året innan skjutit undan frågan
för att icke genom utredningsåtgärder äventyra ett genomförande av en
reform beträffande småskoleseminarierna, som för närvarande är mest trängande,
nämligen deras övertagande av staten. Genom senare händelser hade
emellertid spörsmålet kommit i ett annat läge. »Det torde icke heller kunna
förnekas», säger överstyrelsen, »att vissa sakliga skäl tala för att ett övervägande
av denna fråga just nu måste anses lämpligt. Då en så genomgripande
förändring av seminariernas ställning och verksamhet som deras övertagande
av staten — varvid ett stort antal seminarier komma att nedläggas
och nya upprättas — ändå skall företagas, måste det onekligen anses vara
rätta tidpunkten att i samband därmed genomföra en omläggning även av den
inre organisationen, därest en sådan eljest befinnes önsklig.» överstyrelsen
pekar vidare på kostnadsfrågorna. Den ekonomiska utredning, som företagits,
hade givit till resultat, att engångskostnaderna för statens övertagande av
småskoleseminarierna blevo avsevärda, men också, att merkostnaderna för det
alternativ, enligt vilket lärokursen förutsättes utökad med ett år, blevo relativt
lindriga, örn denna reform genomfördes omedelbart i samband med förstatligandet.
»Väsentligt mycket drygare kommer det att ställa sig», säger
överstyrelsen, »örn lokaler skola iståndsättas eller nyanskaffas att börja med
för 2-årig lärokurs för att sedan exempelvis om några år ånyo omdanas i enlighet
med de krav, som införandet av 3-årig lärokurs föra med sig. Från ren
sparsamhetssynpunkt kan det sålunda icke vara tillrådigt att -— såsom åtskilliga
av dem som yttrat sig i frågan önskat — genomföra reformerna i två
omgångar, nämligen först förstatligandet och sedan längre fram lärokursens
utsträckning till 3-årig.» En annan omständighet, som talade för att det
ifrågavarande spörsmålet icke utan vidare avvisades, var av rent pedagogisk
art. Genom 1927 års skolreform komme folkskolan i större utsträckning än
tidigare att bliva grundskola för det högre skolväsendet. Det ligger i sakens
natur, säger överstyrelsen, »att höjandet av folkskolans allmänna standard och
dess skickliggörande att kunna på ett tillfredsställande sätt uppbära sin ställning
som bottenskola är i väsentlig mån beroende av, hur småskolan, där den
egentliga grunden lägges för lärjungarnas färdigheter samt deras moraliska
och intellektuella daning, är i stånd att fylla sin uppgift. Hela tidsläget på
skolans område är sålunda enligt överstyrelsens mening sådant, att ett närmare
upptagande av frågan, huruvida behov av en förstärkt småskollärarinneutbildning
verkligen förefinnes, må anses påkallad».

Därmed är överstyrelsen inne på själva huvudfrågan: behovet av ökad utbildningstid
vid småskoleseminarierna, en fråga, som enligt överstyrelsen uppenbarligen
sammanhängde med spörsmålen, »huruvida en förbättrad småskollärarutbildning
i det hela är önskvärd och om den nuvarande seminarieutbildningen
icke kan anses vara för sitt ändamål tillräcklig».

För belysande av detta spörsmål ville överstyrelsen erinra därom, att initiativet
kommit från lärarkåren själv, i första rummet de lärare, som nu ha sin
verksamhet förlagd till småskolestadiet. I en tid som vår, då på grund av
tids- och samhällsförhållandenas tillskyndelse folkskolan befunne sig i en reformperiod
och den allmänna pedagogiska utvecklingen, särskilt beträffande
skolans inre arbete, går i raskare takt än vanligt, vore det förklarligt, om den
lärargeneration, som står mitt uppe i arbetet, kände luckorna i sin utbildning,
som var avpassad efter andra förhållanden, och grepes av en känsla av otili -

2fi

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

fredsställelse inför de alltmer krävande uppgifterna. Under sådana omständigheter,
fortsätter överstyrelsen, »torde det stå fullt klart, att önskemålet örn
en förbättrad småskollärarutbildning icke innebär ett underkännande av den
nuvarande lärargenerationens verksamhet. När ett stort antal av de i ärendet
hörda myndigheterna framhålla, att de funnit de nuvarande småskollärarinnorna
utföra ett plikttroget och gott arbete, gå de vid sidan örn vad saken
egentligen gäller, i elen mån detta i stort sett mycket befogade omdöme skall
utgöra bevis för att ingen utsträckning av seminariernas lärokurs är -erforderlig.
Med samma argumentation kunde man lika gärna bevisa, att den senaste
reformen med obligatorisk 2-årig lärokurs egentligen varit överflödig, ty nog
känna inspektörerna många gamla lärarinnor med mycket ringa seminarieutbildning,
som; göra sitt bästa i arbetet med relativt goda resultat.

Det gäller nog vid bedömandet av denna fråga att se litet djupare och framför
allt att se framåt. Den närvarande tiden utmärkes av livliga pedagogiska
strömningar och överallt hava problemen rörande skolans inre arbete blivit
aktuella. Den mera vetenskapliga barnforskning, som numera med stor iver
bedrives, verkar härvid befruktande. I allt högre grad kräves det av lärarna
i våra skolor insikt örn att det för barnens psykiska och fysiska utveckling
ingalunda är likgiltigt, hur nian kommer till ett »gott resultat», utan att det
tvärtom ligger den största vikt uppå, att de metoder, som användas, äro psykologiskt
och sålunda i verklig mening praktiskt bestämda. Detta gäller i all
synnerhet den grundläggande undervisningen och uppfostran på småbarnsskolestadiet.
Med hänsyn härtill torde det med all rätt kunna sägas, att den
orientering i den moderna pedagogiken, som numera kräves av en lärare på
bamdomsstadiet, ingalunda bör vara mindre för småskollärarinnan än för läraren
på det egentliga folkskolestadiet.»

Det hade från något håll i de avgivna yttrandena framhållits, att kravet på
en likvärdig utbildning för å ena sidan småskolans och å andra sidan folkskolans
lärare icke med nödvändighet måste innebära, att lärokurserna skulle
vara lika långa; huvudsaken vore, att den ena gruppen lärare bleve lika duglig
för fullgörande av sina uppgifter, som den andra gruppen bleve för sina.
Det vore visserligen svårt att med fullt objektiv säkerhet avgöra den rätta proportionen
mellan utbildningstiderna för den ena och den andra lärargruppen,
men med hänsyn till den allmänbildning och den mångsidiga pedagogiska och
praktiska utbildning, som numera måste krävas av småskolans lärarinnor, holle
överstyrelsen före, att en treårig utbildning för dem närmast motsvarade den
fyraåriga utbildningen för folkskollärarna, under förutsättning att inträdesfordringama
också voro någorlunda likvärdiga.

Vad som blivit sagt örn lärarinnorna i småskolan och deras arbetsprestationer
gällde enligt överstyrelsens mening på samma sätt örn småskoleseminarierna
och deras arbete. Det hade från ett lärarkollegium framhållits, att seminarierna
hade rätt att få tid på sig att tillfullo genomarbeta och tillämpa undervisningsplanen,
innan deras arbete underkändes genom fordringar från utomstående
på en utvidgning av lärotiden, därför att förhållandena förklarades ej vara
tillfredsställande. Detta tal örn underkännande, säger överstyrelsen, måste
vila på ett fullkomligt missförstånd. Behovet av en förlängd studiekurs grundade
sig i själva verket på raka motsatsen, nämligen erkännandet att det nuvarande
systemet kräver arbetsprestationer, som hart när gränsa till det omöjliga,
varav följden måste bliva en alltför pressande arbetstakt. Redan uttalandena
i den riktningen, att seminarierna ännu icke tillfullo hunnit genomarbeta
och tillämpa den nya undervisningsplanen, utgjorde påtagliga vittnesbörd
örn det faktiska läget. Örn undervisningsplanen vore så krävande, att
man ännu vid slutet av en tioårsperiod brottades med problemet, hur man skulle
kunna så att säga växa i och på lämpligt sätt genomarbeta det rikhaltiga läro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

27

stoffet, då visade detta närmast, att spänningen mellan lärokursens innehåll och
lärokursens längd vore för stark.

De ledamöter av skolöverstyrelsen, som under årens lopp haft tillfälle att
mera ingående följa småskoleseminariernas verksamhet, hade också den bestämda
erfarenheten, att förhållandet mellan de författningsenliga kraven på allt
vad som skall läras och övas under seminariekursen och den härför knappt tillmätta
tiden fortfarande inneslöte ett problem, som ingalunda kunde sägas hava
erhållit sin slutgiltiga lösning. En lösning, som vunnes på den vägen, att
kunskapsinhämtandet förtunnades och vissa för lärarutbildningen viktiga moment
tillbakasattes, måste enligt överstyrelsens uppfattning mera betraktas
som med hänsyn till förhållandena nödtvungen än såsom i och för sig önsklig.

Efter att ännu en gång ha strukit under den 2-åriga lärokursens svårigheter,
såväl när det gällde att bibringa kunskaper och färdigheter som i ännu högre
grad i fråga örn den särskilt praktiska lärarutbildningen, övergår skolöverstyrelsen
till frågan örn en skärpning av inträdesfordringarna. Bland de hörda
myndigheterna hade somliga förmenat, att vad man ville vinna, skulle kunna
uppnås genom en sådan skärpning, medan andra däremot framhållit, att frågan
örn behovet av höjda inträdesfordringar knappast vore aktuell, enär verkligheten
själv därvid verkade reglerande. På grund av å ena sidan konkurrensen
de inträdessökande emellan — då antalet vore stort — och å andra sidan den
rådande trängseln på olika levnadsbanor, som gjorde det svårt för den skolutbildade
ungdomen att erhålla sin utkomst i livet, finge även småskoleseminarierna
numera räkna med att eleverna i stort sett vid inträdet i seminariet ägde
större förkunskaper än de i stadgan avsedda.

För att erhålla en bild av det verkliga läget hade överstyrelsen från seminariernas
rektorer inhämtat uppgifter angående den föregående skolutbildningen
hos de inträdessökande och de i seminariets första klass intagna eleverna
under de tre närmast föregående åren samt meddelat resultatet i en översiktstabell.
Av denna tabell franninge, att de sökande, som icke hade annan
skolbildning än genomgången mindre folkskola, vore ett försvinnande fåtal.
Medan av de hösten 1928 intagna eleverna 132 kommo omedelbart från folkoch
fortsättningsskola — med genom självstudier eller preparandkurs utökade
kunskaper — hade 180 någon skolbildning därutöver av växlande art och omfattning,
ända upp till studentexamen.

»I det hela», säger överstyrelsen, »torde man sålunda av denna statistik
finna bekräftat, att inträdesfordringarna till småskoleseminarierna numera
kunna hållas i jämnhöjd med och i stort sett högre än de stadgade minimikraven.
Primäruppgifterna utvisa dock, att en betydande skillnad i detta avseende
ännu förefinnes mellan olika seminarier. Medan sålunda åtskilliga seminarier
ha att välja mellan ett avsevärt antal sökande med realskolexamen,
normalskolkompetens eller däremot svarande kunskaper, finnas icke få seminarier,
där så kvalificerade sökande icke alls eller endast i enstaka fall anmäla
sig. För flickor från landsbygden, som icke äga samma goda tillgång
till skolor och kurser av varjehanda slag som städernas och de större samhällenas
kvinnliga ungdom, är konkurrensen vid inträdet till seminarierna redan
hård nog. Skulle inträdesfordringarna ytterligare skärpas eller schematiseras
till krav på vissa skolexamina, vore fara värt, att den förstnämnda kategorien
av clever — de som komma från landsbygdens praktiska liv — till skada för
vår folkundervisning komme att gå alldeles förlorade för seminarierna.»

I samband med önskemålet örn höjda inträdesfordringar hade även nämnts
fortbildningskurser för i tjänst varande småskollärarinnor såsom en utväg att
kunna ersätta den brist, som möjligen vidlådde den nuvarande seminarieutbildningen.

Skolöverstyrelsen ställer sig tveksam inför den tanken. Sådana utbildnings -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

kurser äro enligt dess förmenande utan tvivel av stort värde och kunna sannolikt
icke under några förhållanden undvaras. Men skulle ett tredje läsår vid
småskoleseminarierna i någon väsentlig mån ersättas med fortbildningskurser
efter avlagd examen, vore det uppenbart, att sådana kurser måste anordnas i
långt större utsträckning, än vad för närvarande kunde bliva fallet med de
begränsade statsbidrag, som stöde till buds.

Slutligen berör skolöverstyrelsen i korthet de ekonomiska konsekvenser, som
den 3-åriga lärokursen skulle komma att föra med sig. Det läte sig icke göra
att exakt bestämma ett visst belopp, då åtskilliga på saken inverkande faktorer
icke voro tillräckligt kända — särskilt beträffande avlöningsfrågor -—
men i vissa avseenden förelågo utredningar. Överstyrelsen pekade i detta sammanhang
på den kostnadsutredning, som verkställts angående bland annat
iståndsättande och erforderlig utvidgning av de landstingen tillhörande seminariebyggnader,
som voro ifrågasatta att övertagas av staten, ävensom angående
de nya småskoleseminariernas erforderliga utrustning — en kostnadsutredning,
som avsåg tvenne alternativ, dels seminariernas bibehållande vid
2-årig lärokurs och dels lärokursens utökning till 3-årig.

»Det torde ligga i sakens natur», tillägger överstyrelsen, »att de med en
förlängning av utbildningstiden förenade kostnaderna för småskolans lärare
måste kompenseras med en däremot svarande höjd avlöningsstandard för denna
lärarkår. Uppenbarligen ligger det dock utom möjligheternas område för
överstyrelsen att för det närvarande kunna beräkna de årliga utgifter från
statens och kommunernas sida, som reformen i nu nämnda hänseende må komma
att medföra. Så mycket torde emellertid vara klart, att dessa utgifter
statsfinansiellt sett komme att bliva de mest betydande av de för reformens genomförande
nödvändiga merkostnaderna.»

Det framginge sålunda, att en förlängning av småskoleseminariernas undervisningskurs
med ett år kunde komma att medföra ekonomiska konsekvenser
av betydande räckvidd. Det syntes för överstyrelsen vara nästan alldeles visst,
att det under rådande statsfinansiella förhållanden icke kunde förväntas, att
statsmakterna skulle vilja binda sig för de utgifter, det här kunde bliva fråga
örn, helst som angående ett pär av de viktigaste utgiftsområdena närmare utredning
icke nu kunde åvägabringas.

överstyrelsen ville därför framhålla, att frågan örn statens övertagande av
småskoleseminarierna legat under utredning i flera år och att det vore högeligen
angeläget, att denna fråga vunne sin snara lösning. Innan detta skett,
kunde den reglering av småskollärarproduktionen, som på grund av det rådande
stora lärarinneöverskottet vore så nödvändig, icke på ett ändamålsenligt sätt
genomföras, örn sålunda av ekonomiska eller andra grunder en förlängning av
tiden för småskollärarutbildningen icke för närvarande kunde komma till stånd,
syntes det starkt påkallade förstatligandet av småskoleseminarierna icke därför
böra uppskjutas.

Vad överstyrelsen anfört i sitt utlåtande sammanfattade den till sist i följande
tre punkter:

»1. För en förbättring av småskollärarutbildningen synas med hänsyn till
de krav, som vår tid ställer på småskolans lärare, så starka skäl vara anförda,
att överstyrelsen, örn denna synpunkt kunde ensamt vara bestämmande, ej
skulle tveka att tillstyrka bifall till den underdåniga framställningen örn utsträckning
av utbildningstiden vid småskoleseminarierna till tre år.

2. Förevarande angelägenhet måste emellertid ses icke uteslutande ur pedagogisk
utan även ur ekonomisk synpunkt. Då den föreslagna reformen skulle
förorsaka betydande engångskostnader och ökade driftskostnader, vilkas belopp

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

29

visserligen nu kunna överskådas, samt dessutom nied stor visshet draga med sig
avsevärda ökade utgifter för avlöning åt småskoleseminariernas lärare och åt
småskolans lärarkår, örn vilka utgifters storlek däremot nu icke någon utredning
föreligger, måste överstyrelsen med hänsyn till rådande statsfinansiella
förhållanden finna det utsiktslöst att för närvarande påyrka en förlängning av
utbildningstiden vid småskoleseminarierna.

3. Den angelägnaste reformen i fråga om småskoleseminarierna är för närvarande
deras övertagande av staten. Ehuru det ur vissa synpunkter ekonomiskt
sett kunde vara till fördel, att ett sådant övertagande och en utsträckning
av seminariernas lärotid skedde samtidigt, kan överstyrelsen dock icke tillmäta
denna fördel så stor betydelse, att ett uppskov, med statens övertagande av
småskollärarutbildningen därav bör föranledas. Även om av ekonomiska grunder
en förlängning av utbildningstiden icke nu låter sig genomföra, måste överstyrelsen
fasthålla vid sina förut i annat sammanhang gjorda yrkanden örn
omedelbara åtgärder för småskoleseminariernas förstatligande.»

På grund av vad sålunda blivit anfört, ansåg sig överstyrelsen icke kunna
tillstyrka bifall till den gjorda framställningen, i vad den avsåge lärokursens
förlängning med ett år.

I förevarande fråga anföra de sakkunniga:

De sakkunniga dela skolöverstyrelsens uppfattning, att en förlängning av
småskoleseminariernas undervisningstid med ett år skulle komma att medföra
ekonomiska konsekvenser av betydande räckvidd. Det är en självfallen sak,
att en ökad utbildningstid måste draga med sig ökade utbildningskostnader
och att dessa sedermera i sin tur måste kompenseras genom högre löner. Alla
de myndigheter, som yttrat sig i denna punkt — och de äro många — ha funnit
detta vara naturligt och rättvist. »En kår», säger lärarkollegiet i Falun,
»med småskollärarinnornas nuvarande löner kan icke utan vederlag belastas
med en så väsentlig ökning av utbildningskostnaderna, som en förlängning av
utbildningstiden från två till tre år måste medföra.» Man har väl också — som
överstyrelsen gör och förordar — att räkna med en höjning av lärarkompetensen
vid de nya seminarierna, som naturligen måste följas av en motsvarande
höjning i lönerna. I varje fall kan man säga, att det 3-åriga seminariet i sig
innesluter ett ekonomiskt problem med många sidor, av vilka den årliga ökningen
i driftskostnaderna och de erforderliga engångskostnaderna, som föreligga
uträknade av byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen, icke utgöra de mest
betydelsefulla.

Emellertid anser skolöverstyrelsen så starka skäl vara anförda för en utsträckning
av utbildningstiden, att den ej skulle tveka att tillstyrka, för den
händelse småskollärarutbildningens krav ensamt finge vara bestämmande. De
sakkunniga lia under sådana omständigheter funnit det påkallat att icke enbart
instämma i överstyrelsens avstyrkande utan sökt att i egen mån pröva bärigheten
hos de skäl, som ha blivit framförda såsom talande för denna utsträckning.

I framställningen från centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening
pekas det på tvenne skäl, som enligt dess mening äro för frågan avgörande.
Lärotiden vid småskoleseminarierna bör utsträckas till tre år dels på
grund av de stora och ökade krav, som den grundläggande undervisningen
ställer på lärarinnan, och dels för att man effektivt skall kunna komma till
rätta med den överansträngning av eleverna, som under den allt för korta utbildningstiden
icke kan undvikas. Egentligen är detta ett och samma skäl i
två olika vändningar och har sin upprinnelse i centralstyrelsens förklaring, att
fastän småskollärarinnan skall meddela en mångskiftande undervisning, så
fordras dock av henne inga andra eller större kunskaper — utöver vad folk -

De sakkunniga -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

skolan meddelar -— än som hon kan hinna inhämta under en tvåårig seminariekurs,
sedan den praktiska utbildningens olika grenar först blivit åtminstone
något sa när tillgodosedda. Skolöverstyrelsen ser på saken i viss utsträckning
icke annorlunda, och man frågar sig, vilken bildningsgrad de unga flickor
representera, som från städer och landsbygd söka sig till våra småskoleseminariet-.
För att få en bild av det verkliga läget härutinnan lia de sakkunniga
gått vidare på en väg, som redan överstyrelsen slagit in på, och hos de olika
seminariernas rektorer förfrågat sig örn förkunskaperna hos de inträdessökande
under de senaste åren. Resultatet av denna undersökning föreligger i följande
översiktstabell.

Tabell 2.

Genomgångna kurser och avlagda examina

1926

1927

1928

1929

Sö-

In-

Sö-

In-

Sö-

In-

Sö-

In-

kan-

tåg-

kan-

tåg-

kan-

tåg-

kan-

tåg-

de

na

de

na

de

na

de

na

Folkskola med eller utan fortsättningsskola . .

304

163

243

150

256

132

251

116

Lärlings- och yrkesskolor.........

Högre folkskola, högre avdelning av folkskola

2

—

3

3

3

3

3

1

eller kommunal mellanskola (ej avlagd real-skolexamen) 1 klass ...........

10

4

8

3

10

6

10

2

d:o 2 klasser ..........

42

24

23

11

37

15

9

5

d:o 3 klasser ..........

12

10

10

9

13

8

8

7 ;

d:o 4 klasser..........

19

8

—

—

11

5

1

1

Folkhögskola, skiftande kurser......

Realskola, samskola eller gymnasium (ej avlagd

45

26

55

35

51

29

77

40

examen).............

3

3

7

6

6

4

10

7

Högre flickskola, avgångsbetyg från 8:e klass . .

37

21

37

31

68

44

63

41

> 1 > »4 —7 klasser

17

6

22

13

5

4

14

8

Realskolexamen......

63

38

41

26

72

47

65

46 1

Studentexamen.........

Folkskole- eller småskoleseminarium, 1—3 ter-

1

1

1

—

3

3

3

3 !

miner..........

3

3

—

—

3

1

—

—

Praktiska skolor av olika slag.......

Statens preparandkurs vid seminariet i Hapa-

6

3

8

4

6

4

21

10

randa .........

13

11

12

10

13

7

16

11

Summa

577

321

471

301

557

312

551

298

Det är en tämligen stor skara inträdessökande, som framgår ur tabellen, och
den bör ha möjliggjort ett gott urval: av 2.136 sökande ha endast 1,232 intagits,
d. v. s. 57,6 %. Dessa inträdessökande representera dessutom många och
synnerligen skiftande utbildningslinjer, som löpa från vanlig folkskola med
eller utan fortsättningsskola ända fram till studentexamen. Örn papper och
intyg fått vara bestämmande vid prövningen, skulle endast ett hundratal med
enbart folkskoleutbildning ha slagit sig igenom. Nu ha i stället av 1,054 sökande
av denna kategori 561 blivit intagna, d. v. s. något mer än hälften. Av
445 sökande med realskolexamen och normalskolekompetens hava 294 intagits,
d. v. s. i det närmaste två tredjedelar.

Studerar man tabellen något närmare, urskiljer man tre grupper: en mel -

Kungl. May.ts proposition nr 212.

31

langrupp, som håller sig vid omkring 30 % av samtliga såväl sökande som intagna
och utgöres av flickor, som genomgått högre folkskola, några klasser av
högre flickskola eller kommunal mellanskola, folkhögskolekurser och praktiska
kurser av olika slag. På ena sidan av denna grupp finner man de endast folkskoleutbildade
och på den andra sidan de realskole- och högre flickskoleutbildade
med ett och annat studentinslag. Mellan dessa båda yttergrupper har
under de fyra år, som tabellen omfattar, en bestämd förskjutning ägt rum; den
förra gruppen har procentuellt minskat och den senare ökat.

De sakkunniga åskådliggöra detta ytterligare genom en statistisk framställning,
som återfinnes å sid. 37—38 i betänkandet, samt fortsätta därefter:

I den mån skolbildningen hos de inträdessökande blir större, bliva kontingenterna
från de orter, som ha de bästa utbildningsmöjligheterna, också större.
Det är en naturlig utvecklingens gång. Att ändå mer än hälften av eleverna
komma från den egentliga landsbygden, tyder väl på en klokt inriktad uttagning
eller också att »landsbygden» i traditionell mening så småningom och i
stora delar av vårt land håller på att försvinna. Seminarieorternas höga siffertal
äro påfallande men kräva knappast några kommentarer.

Det andra önskemålet, som man genom en förlängning av seminariekursen
ville vinna och som det enligt centralstyrelsen vore nödvändigt att vinna, vore
att effektivt komma till rätta med den överansträngning av eleverna'', som under
nuvarande förhållanden ej kunde undkommas. Centralstyrelsen bygger icke
sin framställning på dokumenterade missförhållanden; det är närmast en slutsats
av dess föregående uppfattning örn lärokursens otillräcklighet.

Talet örn överansträngning har icke vunnit bekräftelse i någon vidare mån i
myndigheternas yttranden, och skolöverstyrelsen har heller icke tagit upp det
som ett bärande motiv. I sin redogörelse för de olika yttrandena ha de sakkunniga
låtit inrycka några av de vittnesbörd, som kommit från de i ärendet mest
vittnesgill, nämligen seminariernas lärarkollegier; de tala icke för centralstyrelsens
uppfattning. Och även på sådant håll, där man medger, att fara för
överansträngning föreligger, ställer man sig rätt skeptisk mot tanken, att en
utsträckning av utbildningstiden skulle i någon nämnvärd mån minska denna
fara. Ett lärarkollegium skriver, att den överansträngning, som konstateras,
»beror säkerligen i allmänhet icke på att lärarna i känsla av kursernas storlek
driva på eleverna i deras studier, utan fastmer därpå, att eleverna själva dels
av berömvärd studieiver och dels av lätt förklarlig önskan att förvärva högsta
möjliga betyg taga på sig mera arbete, än de i själva verket rå med». En utsträckning
av lärotiden skulle icke åstadkomma någon förändring i dessa förhållanden.
Ja, »det är fara värt», tillägger kollegiet, »att vad som möjligen
skulle vinnas genom beskärning av timplanen och lärokurserna för år, skulle
uppvägas därav, att det pressande seminariearbetet komme att fortgå under tre
år i stället för nu under två år». Och en folkskoleinspektör, som mycket energiskt
träder in för de tre åren, säger, att det torde »vara vantro att hoppas på
undvikande av överansträngning genom utbildningstidens förlängning. Det
skälet har anförts vid varje förlängning av utbildningstiden — och så har överansträngningen
vuxit i kapp med den utökade tiden».

Det är en vansklig sak att finna fullt objektiva grunder, enligt vilka det
skulle kunna avgöras, huruvida arbetet vid våra småskolesminarier är så ansträngande,
att faran för överansträngning ständigt ligger på lur. Det finns
emellertid tvenne vittnesbörd, som i avsevärd mån ge belysning åt frågan. Det
ena är den grad av insikter och skicklighet hos eleverna, som vid vårterminens
slut betygsättes, och det andra är seminarieläkarnas sjukjournaler. Ty är arbetet
i sig självt svårt och tungt, då är utsikten stor, att betygen skola bliva
låga. Ligga medelbetygen ändå högt, måste de ha vunnits genom ett pressande

32

Kungl. Majlis proposition nr 212.

arbete, och då bör detta på något sätt återspegla sig i läkarnas journaler. Ha
dessa senare vid höga medelbetyg ingenting att säga, bär man en viss rätt att
tro, att arbetet vid seminarierna är sådant, att i övrigt friska och normalt utrustade
elever rå med det utan risker. Sedan de sakkunniga återgivit en betygstablå
för de senaste fyra åren, vilken ådagalägger synnerligen vackra
genomsnittliga arbetsresultat fortsätta de:

För att icke behöva lita till allmänna talesätt och för att ha en fast mark att
stå på hemställde de sakkunniga till de olika småskoleseminariemas läkare att
få veta, huruvida under de senaste fem åren någon överansträngning varit att
förmärka bland seminariernas elever på grund av skolarbetet. Av de 20 tvååriga
seminariernas läkare svara 9 kort och gott, att några sådana fall ej föreligga
under tiden i fråga. 3 svara detsamma, men den ene tillägger, att en
viss ansträngning enligt hans förmenande icke kan undvikas med en del av
eleverna, som vid inträdet äro allt för litet intellektuellt tränade, och de båda
andra ha nog ibland fått intrycket av en väl stark arbetsbelastning — särskilt
i andra klassen och speciellt under sista terminens andra hälft, skriver en av
dem. Enstaka mer eller mindre lindriga fall äro noterade av 4 läkare och ansluta
sig egentligen vid de två seminarierna till den sista delen av andra årets
vårtermin. Tydlig överansträngning anmäles däremot av 2 läkare i ett flertal
fall — 10 av den ene under de fem åren — och slutligen skriver en läkare, att
han särskilt i slutet av vårterminen kunnat konstatera enstaka fall av trötthet,
som knappast vore att hänföra till den s. k. vårtröttheten. En läkare har icke
svarat.

Från statens treåriga seminarier rapporteras liknande förhållanden: inga fall
vid det ena, några enstaka vid det andra och vissa fall av trötthet vid det
tredje.

Det är mer än 2,000 elever, som äro redovisade i dessa medelbetyg och läkarutlåtanden.
Även örn läkarnas journaler skulle kunna sägas vara bristfälliga
i så måtto, att de endast inregistrera de yttersta fallen, kan man likväl icke
säga annat, än att förhållandena äro i hög grad tillfredsställande. Dessa läkarutlåtanden
äro dessutom intressanta även ur den synpunkten, att de bekräfta,
vad som var ett pär lärarkollegiers uppfattning, nämligen att det är det andra
årets sista månader av vårterminen, som är den farligaste tiden. Ambitiösa och
energiska elever ha den tiden lätt att överskatta sina krafter.

Det är en uppfattning, som allt mer stadgat sig hos de sakkunniga, att de
skäl för seminariekursens förlängning, som centralstyrelsen bygger på i sin
framställning, sakna bärighet. Den överansträngning av eleverna, som det
gällde att komma till rätta med, är visserligen icke obefintlig, men den är icke
större, än den alltid måste vara vid utbildningsanstalter, där arbetet avslutas
med en examen, som för framtiden har avgörande betydelse. De kunskaper,
som skulle behövas för att göra arbetet i seminarierna mindre tungt och mera
fruktbärande, finnas i rikare mått, än man tror. Egentligen ger den undersökning,
som i detta avseende föreligger, icke den rätta föreställningen. Men örn
två tredjedelar av våra småskoleseminarier bland sina elever räkna mellan 25—
50 % sådana, som förvärvat realexamen och normalskolekompetens, örn vidare av
denna skolkvalificerade kategori endast vid pass 66 % tagas in av de sökande,
då kan detta ingenting annat betyda, än att de övriga, som tagas in, i andra
avseenden äro så väl kvalificerade, att man utan risk kan fälla det omdömet, att
våra småskoleseminarier för närvarande arbeta med ett synnerligen gott elevmaterial.

Men därför, att centralstyrelsen byggt sin framställning på ett förbiseende
av verkligheten, är frågan örn två- eller treårig utbildningskurs vid våra småskoleseminarier
ingalunda avgjord. Skolöverstyrelsens motivering löper icke
alldeles jämsides med centralstyrelsens framställning, och det återstår att jämväl
belysa skälen i denna motivering.

Kungl. May.ts proposition nr 212.

33

Det är mot bakgrunden av den närvarande tidens livliga pedagogiska strömningar,
som överstyrelsen ställer sina krav. För barnens fysiska och psykiska
utveckling är det nödvändigt, att de metoder, som användas, äro psykologiskt
och sålunda i verklig mening praktiskt bestämda, och detta gäller i all synnerhet
den grundläggande undervisningen och uppfostran på småbarnsskolestadiet.
Det torde därför med rätt kunna sägas, »att deli orientering i den moderna pedagogiken,
som numera kräves av en lärare på barndomsstadiet, ingalunda bör
vara mindre för småskollärarinnan än för läraren på det egentliga folkskolestadiet».
På den invändningen, som man rest på många håll, att en likvärdig
utbildning icke behövde betyda en lika lång utbildning, utah att huvudsaken
val vore, att den ena gruppen av lärare bleve lika duglig för fullgörandet av
sina uppgifter, som den andra bleve för sina -—• på denna invändning svarar
överstyrelsen, att i sak syntes ingenting väsentligt vara att invända mot en
sådan formel, men »med hänsyn till den allmänbildning och den mångsidiga
pedagogiska och praktiska utbildning, som numera måste krävas av småskolans
lärarinnor, för att de skola bliva fullt skickade för sin uppgift», holle överstyrelsen
före, att en treårig utbildning — i anslutning till den grundsats, som
överstyrelsen förut anfört — för dem närmast motsvarade den fyraåriga utbildningen
för folkskollärarna. Det är som synes en slutsats, som icke med
nödvändighet följer av förutsättningarna. Den hänger på, vad som menas med
den »allmänbildning och den mångsidiga pedagogiska och praktiska utbildning,
som numera måste krävas av småskolans lärarinnor».

De sakkunniga äro ense med skolöverstyrelsen såväl som med andra myndigheter,
som i saken yttrat sig, att var tids sätt att meddela undervisning kräver
en närmare förtrogenhet med barnens själsliv och deras förmåga att tillgodogöra
sig undervisning och fostran, och de sakkunniga dela till fullo den uppfattningen,
att småskollärarinnans arbete är betydelsefullt och krävande och att
följaktligen vad sorn rimligen kan göras från det allmännas sida, för att hon
skall gå väl rustad till detta arbete, också bör göras. Men vad som än säges
och kan sägas i detta avseende, får icke skymma bort det faktum, att arbetet
i småskolan är begränsat; det inskränker sig till de två första skolåren. Det
gäller under dessa år att lära barnen att läsa, skriva och räkna i dessa ämnesgrenars
enida begynnelse, att utveckla deras iakttagelseförmåga, vidga deras
föreställningskrets, orientera dem i de förhållanden, under vilka de leva. och
möjligen också i den utveckling,_ som dessa förhållanden undergått, i dess allra
enklaste drag. Och det gäller vidare att lägga den första grunden för en sund
och allsidig kroppsutveckling. Det kan vara svårt att anpassa allt detta efter
barnens förmåga och med hänsyn till deras fortskridande utveckling, men det
ligger icke i sakens natur, och det är icke uppvisat, att icke den konsten kan
förberedas under en tvåårig seminariekurs, för den händelse denna är målmedvetet
och klokt ordnad. De sakkunniga vilja nämligen med styrka betona, att
utbildningen vid ett seminarium aldrig kan Wiva någonting annat än rent förberedande.
Från seminarierna utgå inga utlärda och inga mästare. Men seminariet
kan och bör ge eleverna de bästa förutsättningarna för att med framgång
kunna börja sitt arbete.

. Det skulle varit en styrka för skolöverstyrelsens ståndpunkt, därest runt örn
i landet den meningen kommit till synes, att de tvåårigt utbildade lärarinnorna
icke^ sköta sitt arbete tillfredsställande och heller icke kunna göra det. Men så
är långt ifrån fallet. Kent siffermässigt lia de hörda myndigheterna givit dem
ett vackert förtroende. Det kan visserligen sägas, att ett knappt flertal av
folkskoleinspektörerna gått in för den treåriga lärokursen. Men den som mera
ingående studerar yttrandena, finner tämligen snart, att clet är tvenne förhållanden,
som vållat inspektörerna svårigheter, när det gällt att följa det kloka

Bihang lill riksdagens protokoll 1031. 1 sami. ISO Käft. (Nr 212.) 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

34

rådet från skolöverstyrelsen att endast taga hänsyn till lärarkompetensen för
småskolans eget behov. Det ena är den principiella uppfattningen örn en fyraårig
utbildning för folkskolans alla lärare, och det andra är den mera praktiska
hänsynen till de mindre folkskolorna. Ty örn någon är av den uppfattningen,
att småskollärarinnan har behov av alldeles lika och gemensam utbildning med
läraren på det egentliga folkskolestadiet, då är det tydligt, att den nuvarande
seminariekursen måste te sig som otillfredsställande under alla omständigheter.
Då är en förlängning till tre år ett steg mot målet, som bör tagas ju förr ju
hellre. Och har någon som riktpunkt — måhända ej fullt medveten — att småskoleseminariet
i lika hög grad bör sörja för den mindre folkskolans behov som
för småskolans, då måste en tvåårig kurs förefalla omöjlig. Det är mer än
en folkskoleinspektör, som rekommenderar treårskursen under direkt hänvisning
till den mindre folkskolans krav.

Örn således de sakkunniga icke kunna förorda en förlängning av seminarietiden
till tre år, vilja de därmed icke ha sagt. att allting är bra, som det är.
Den kritiska inställning mot det nuvarande småskoleseminariets inre organisation,
som ofta möter i yttrandena, är enligt de sakkunnigas uppfattning berättigad.
Den visar, att organisationen icke är den bästa och att det behövs, att
någonting åtgöres. I diskussionen om en bättre ordning har det framhållits, att
man egentligen endast har två alternativ att välja emellan: man kan antingen
höja inträdesfordringarna eller förlänga lärokursen. Det finns emellertid ett
tredje alternativ, som den indirekta kritiken direkt pekar hän på, nämligen att
genom en reorganisation göra seminariet mera tjänligt för sitt ändamål. Den
nuvarande organisationen bygger på vissa förutsättningar i fråga örn förkunskaper,
som icke längre föreligga. Det är ett slöseri med tid att i en utbildningsanstalt
av så säregen karaktär som ett småskoleseminarium syssla med
elementära och andra ting, som måste höra till de redan genomgångna eller för
det blivande kallet tämligen ovidkommande. Man bör icke längre förbise det
ovan påpekade och synnerligen betydelsefulla faktum, att kunskaps- och bildningsnivån
hos eleverna vid inträdet stadigt och raskt stigit och att den — med
de allt rikare bildningsmöjligheter, som jämväl kommit och komma landsbygden
till del — också är att räkna med för framtiden. De sakkunniga skulle
därför vilja förorda en revision av seminariets undervisningsplan i syfte att
omvandla det från en delvis allmänbildningsanstalt av en grad och ordning, som
icke är nödvädig, till en mera utpräglad fackutbildningsanstalt för lärarinnor
vid våra småskolor.

Behöva inträdesfordringarna för den skull höjas? De sakkunniga tro det
icke. Det kan i många fall säkerligen vara bra, att stadgans fordringar icke
ligga för högt; det kan i sådant fall finnas större utrymme för den omisskännliga
fallenheten att komma till sin rätt. Men i övrigt kommer det väl att med
inträdesfordringarna förhålla sig framdeles som nu, d. v. s. vissa, jämförelsevis
enkla komma att finnas i stadgan och andra, avsevärt svårare i verkligheten.

De sakkunniga beröra därefter frågan om de mindre folkskolorna, för vilkas
skull småskoleseminarier med treårig utbildning fortfarande böra finnas kvar
i övre Norrland. Möjligen behöves ytterligare något sådant seminarium, men en
i vissa avseenden bättre väg vore, framhålla de sakkunniga, att mera rättvist
avväga lönen för dem, som bure det tunga arbetet i de mindre folkskolorna.

Emellertid hava de sakkunniga icke varit eniga i fråga örn lärokursens längd.
Ledamoten Almkvist har nämligen reservationsvis (betänkandet sid. 150—153)
efter en ingående motivering funnit sig böra föreslå, att utbildningstiden för
småskolans lärare måtte utsträckas från två till tre år. Denna åtgärd syntes
reservanten lämpligen böra. genomföras i samband med det förstatligande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 21%.

.‘55

småskollärarutbildningen, som nu föresloges. Den ekonomiska räckvidden av
den ifrågasatta utsträckningen vore icke avskräckande, vilket närmare framginge
av de kostnadsberäkningar, sorn funnes i skolöverstyrelsens utredning
av år 1927.

Skolöverstyrelsen yttrar i sitt den 28 januari 1931 avgivna utlåtande över, skoiörerde
sakkunnigas betänkande följande angående lärokursens längd: * “grelsen.

De sakkunniga hava ägnat en ingående uppmärksamhet åt frågan örn tvåeller
treårig lärokurs vid småskoleseminarierna. Detta är helt naturligt. Drågan
måste i och för sig anses som ett synnerligen viktigt pedagogiskt spörsmål,
och saken måste uppenbarligen bliva föremål för ståndpunktstagande från
statsmakternas sida,, innan den nya seminarieorganisationen kan fastställas.
Lärokursens omfattning inverkar i första hand på lokalbehovet. Men såväl seminariernas
antal som deras förläggning kunna också därav bliva beroende,
enär det är sannolikt, att om lärokursen blir treårig det icke låter sig göra att
upprätta så många dubbelseminarier som eljest kunde vara möjligt.

Skolöverstyrelsen har i sitt ovannämnda utlåtande den 30 november 1928
efter en utförlig motivering sammanfattningsvis uttalat, att för en förbättring
av småskollärarutbildningen med hänsyn till de krav, som vår tid ställde på
småskolans lärare, syntes så starka skäl vara anförda, att överstyrelsen, örn
denna synpunkt kunnat ensamt vara bestämmande, ej skulle tvekat att tillstyrka
bifall till yrkandet om utsträckning av utbildningstiden vid småskoleseminariema
till tre år.

Majoriteten av de sakkunniga har ställt sig på en helt annan ståndpunkt och
förmenat, att en utökning av lärotidens längd måste ur varje synpunkt anses
onödig, även då frågan uteslutande rör sig om behovet av en fördjupad och förbättrad
lärarutbildning i teoretiskt och praktiskt avseende med hänsyn till småskolans
nutida ställning och uppgift. Överstyrelsen kan emellertid icke finna,
^ att de skäl, med vilka de sakkunniga velat motbevisa behovet av treårig
småskollärarutbildning äro av den beskaffenhet, att de kunna få vara avgörande.
. I vissa fall träffa de icke alls problemets kärnpunkt, överstyrelsen
linner icke nu anledning att ingå i någon utförligare diskussion härom. Endast
i ett par viktiga avseenden må några erinringar göras.

Då skolöverstyrelsen och andra myndigheter framhållit och sakligt motiverat,
att med hänsyn till den allmänbildning och den mångsidiga pedagogiska
och praktiska utbildning, som numera måste krävas av småskolans lärarinnor
för att de skola bliva fullt skickade för sin uppgift, en treårig lärokurs nog
kunde anses behövlig, så avvisa de sakkunniga ett sådant önskemål med bland
annat att betona, att utbildningen vid ett seminarium ändå aldrig kan bliva någonting
annat än rent förberedande, att från seminarierna inga lärda och inga
mästare utgå, samt att seminariets uppgift bör vara att giva eleverna de bästa
förutsättningarna för att med framgång kunna börja sitt arbete. Ehuru dessa
satser onekligen innehålla vissa allmängiltiga sanningar, är det lilia uppenbart,
att man.av desamma icke får draga för vittgående praktiska slutsatser i fråga
om seminariekursens omfattning. Lika litet som man med dylika satser vill
motivera exempelvis, att folkskollärarutbildningen kunde vara tvåårig, lika litet
kunna de vara avgörande i frågan örn två- eller treårig småskoll;)rarutbildning.
Det gäller att .realisera principen att så ordna ."iven småskollärarutbildningen,
att eleverna vid våra småskoleseminarier erhålla de bästa förutsättningar
för att med framgång kunna upptaga arbetet i skolans tjänst. Det är icke
nog med att den iinga lärarinnan kan med frimodighet börja sin verksamhet.

De krav. sorn möta henne på arbetsfältet, kunna vara sådana, att hon med skäl
kan anklaga lärarutbildningsanstalten för att denna icke gett henne den säkra

3(5

Kungl. Majlis proposition nr 212.

grund, som lion oundgängligen behövde för att kunna med samma frimodighet
fortsätta arbetet. Det kräves en viss, icke alltför ringa utbildning även såsom
förutsättning för att kunna öva självkritik, upptäcka brister och besitta förmåga
att genom fortsatt utbildning avhjälpa dem.

Det av de sakkunniga förordade programmet: en revision av seminariets undervisningsplan
i syfte att omvandla det från en delvis allmänbildningsanstalt
av en grad och ordning, som icke är nödvändig, till en mera utpräglad fackutbildningsanstalt
för lärarinnor vid våra småskolor, låter sig enligt överstyrelsens
uppfattning realiseras fullt ut endast under förutsättning av väsentligt
böjda inträdesfordringar, eventuellt innefattande krav på vissa avlagda examina.
Men de sakkunniga förorda — enligt överstyrelsens mening med rätta
— icke en sådan utväg. Enligt överstyrelsens mening måste man förfara- med
varsamhet, när fråga blir örn omläggning av programmet för småskoleseminarierna
i den riktningen att den allmänbildande sidan i deras uppgift skulle
försvagas. Det är sant, att vid vissa seminarier ett antal elever på grund av
genomgångna skolor ha en högre förbildning än dan genomsnittliga. Därmed
sammanhänger det av de sakkunniga med tabeller klarlagda förhållandet, att
seminarieelevernas hemorter under de senaste åren väsentligen förskjutits från
landsbygden till städer och stadsliknande samhällen. Likväl kommer alltjämt
den övervägande delen från landsbygden. Seminariernas allmänbildande
uppgift kan därför icke skjutas å sido. Själva ojämnheten i elevernas förkunskaper
och det därav föranledda nödvändiga samarbetandet vid seminariekursens
början kräver sin tid. Det måste också ihågkommas, vilket stort utrymme
övningsämnena alltmer kräva vid småskoleseminarierna såsom en viktig sida av
lärarutbildningen, och ofta sakna eleverna med högre teoretisk förbildning träning
i dessa praktiska ämnen.

Den grundligare fackutbildning, som de sakkunniga förorda, kan svårligen
utvinnas inom ramen av den nuvarande tvååriga kursen, örn seminariets allmänbildande
uppgifter alltjämt skola fyllas. Uppenbarligen ligger den treåriga
lärokursens styrka bland annat däri, att den praktiska lärarutbildningen kan
erhålla ett tillräckligt utrymme under de två sista seminarieåren. Mångårig
erfarenhet vid statens nuvarande treklassiga seminarier bekräftar denna anordnings
överlägsenhet. När samtliga norrlandsinspektörer förordat en treårig
småskollärarutbildning, har det heller icke endast varit med tanke på de mindre
folkskolorna utan också med hänsyn till småskolans krav, vilket av många
uttryckligen betonats.

De sakkunniga uttala, att det skulle varit en styrka för överstyrelsens ståndpunkt,
därest i allmänhet den meningen kommit till synes, att de tvåårigt utbildade
småskollärarinnorna icke skötte sitt arbete ordentligt och icke heller
kunde göra det. Detta låter givetvis säga sig men kan icke vara för saken
avgörande. När en hel lärarkår — tidigare bär det gällt folkskollärarna -—• i
känsla av omotsvarigheten mellan kravet i arbetet och den grundläggande seminarieutbildningen
framträder och begär en förstärkning av den senare, och
även myndigheterna finna ett sådant krav berättigat, torde det aldrig motiveras
med ett generellt underkännande av lärarnas insatser och arbete. Även
överstyrelsen har kunnat giva den nuvarande småskollärarinnekåren varmt erkännande.
Ett sådant erkännande, vilket är desto mera motiverat ju klenare
utbildningsvillkor det allmänna bestått dessa lärarinnor, kan icke vara avgörande
för den fråga det nu gäller. Frågans kärnpunkt är, huruvida den nuvarande
lärarinneutbildningen är i alla avseenden tillräcklig för de nya tidsförhållandena
och för de nya krav, som alltjämt komma att ställas på småskolans
lärarpersonal.

Helt visst betecknade den seminariereform, som genomfördes år 1919, ett
värdefullt framsteg, som varit av stor betydelse för småskollärarutbildningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

37

Men överstyrelsen har å andra sidan icke kunnat såsom obefogade tillbakavisa
de skäl, med vilka de från lärarkåren själv framförda kraven på en förbättring
i småskollärarutbildningen blivit motiverade, enär de framförda synpunkterna
i stort sett stämma överens med den mening, som överstyrelsen själv kunnat
bilda sig under sina iakttagelser av småskolleseminariema och deras verksamhet
och på grundval av sin kännedom örn folkskolans utveckling och dess förhandenvarande
behov.

Om överstyrelsen sålunda icke kan dela kommittémajoritetens uppfattning,
att vid den nu förestående seminariereformen anledning alldeles skulle saknas
att taga under allvarligt övervägande även spörsmålet örn en utökning av seminariekursen
från två- till treårig, så kan överstyrelsen å andra sidan nu lika
litet som tidigare bortse ifrån, att frågan även har andra sidor, vilka, då det
gäller ett genomförande av den i och för sig önskvärda reformen, kunna väcka
betänksamhet. Det gäller framför allt den ekonomiska synpunkten. Uppenbart
torde vara, att den föreslagna reformen skulle förorsaka betydande engångskostnader
och ökade driftkostnader samt dessutom i sinom tid draga med
sig avsevärt ökade utgifter för avlöning åt småskoleseminariemas lärare och
åt småskolans lärarkår. Med hänsyn härtill och till de rådande stats finansiella
förhållandena fann överstyrelsen det vid tidpunkten för sin år 1928 avlämnade
utredning i ärendet utsiktslöst att omedelbart yrka på en förlängning av utbildningstiden
vid småskoleseminarierna. Under den tid, som sedan dess förflutit,
hava de statsfinansiella förhållandena icke undergått någon förbättring
utan snarare försämrats. Det måste då givetvis tagas under övervägande, huruvida
behovet av seminariekursens förlängning kan anses så trängande, att
reformen måste genomföras just nu. Då överstyrelsen icke dristar driva den
meningen, har överstyrelsen icke ansett sig böra frångå den ståndpunkt, som
överstyrelsen tidigare intagit i denna fråga.

Reservationsvis hava två ledamöter av skolöverstyrelsen, nämligen undervisningsråden
Bruce och Nylund, yrkat tillstyrkande av den treåriga utbildningens
genomförande nu i samband med förstatligandet. Undervisningsrådet
Björck har i särskilt yttrande framhållit, att han biträtt vad överstyrelsen
anfört beträffande betydelsen av allmänbildningssynpunktens vederbörliga tillgodoseende
i småskoleseminariemas arbete men eljest funnit, att de sakkunniga
på goda skäl ställt sig avvisande mot en förlängning av lärokursen.

Statskontoret har i sitt utlåtande den 9 februari 1931 fäst uppmärksamheten
på de ganska väsentliga merkostnader för statsverket, som skulle uppstå, därest
undervisningen vid det övervägande antalet småskoleseminarier gjordes
treårig. Kostnadsfrågan torde nämligen vid detta spörsmåls avgörande få
tillmätas stor betydelse. På grund härav har statskontoret anslutit sig till den av
pluraliteten inom skolöverstyrelsen uttalade meningen rörande lärokursens
längd.

I sin förut omnämnda skrivelse den 20 februari 1931 har centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskollärarförening hemställt, att utbildningstiden vid
småskoleseminarierna måtte utsträckas till tre år. Centralstyrelsen har därvid
anfört bland annat följande:

För blivande lärare på lågstadiet är det nödvändigt att l ii- de clemen tära
kunskaperna upplivade och klarlagda, då lie eljest svårligen kunna vinna en
rätt inblick i de skilda metodiska spörsmål, som undervisningen på detta stadium
uppställer. En viss tid åtgår, innan elever med olika förkunskaper med

Stats kontoret.

Centralsi rörelsen
för
Sveriges ali
männa folkskollärar

förening.

38

Kungl. Majlis proposition nr 212.

Depante

ments chefen.

framgång kunna deltaga i det gemensamma arbetet. Oberoende av förkunskaperna
bos seminarieeleverna måste den viktiga del av lärarutbildningen, som
består i de praktiska övningarna, vid ett tvåårigt seminarium få en allt . för
ringa omfattning. Skulle en utsträckning av undervisningsövningarna företagas
inom ramen av nu gällande utbildningstid, komme detta att innebära
ett betungande merarbete för eleverna, då för dem förberedelsen för varje
praktiklektion kräver mycket av tid och krafter.

Vid bedömandet av den för en småskollärarinna behövliga allmänbildningen
bör ej förbises, att det icke som vid åtskilliga fackutbildningsanstalter gäller
att utbilda till ett arbete, som skall utföras under annan persons ledning
och tillsyn, utan i stället gäller att utbilda lärare, som måste självständigt
sköta uppfostran och undervisning, en uppgift, vilken blir så mycket ömtåligare,
som den skall utgöras i samverkan med de olika hemmen. För denna
krävande uppgift behöves ett underlag av goda insikter på skilda ämnesområden.

I nu gällande stadga för de av landsting eller stad, som ej i landsting deltager,
inrättade småskoleseminarierna heter det i fråga örn lärokursens längd,
att den skall vara tvåårig, där ej Kungl. Majit i särskilda fall annorlunda
föreskrivit. Samtliga småskoleseminarier av detta slag hava alltsedan den
senaste seminariereformens ikraftträdande från och med år 1920 haft tvåårig
lärokurs. Detsamma gäller ock statens småskoleseminarium i Hagaström, medan
statens övriga småskoleseminarier i Haparanda, Murjek och Lycksele av
skäl, som jag icke finner anledning att närmare redogöra för, organiserats med
treårig lärokurs.

Frågan örn lärokursens utsträckning till treårig har under utredningen angående
statens övertagande av småskollärarutbildningen aktualiserats genom
framställningar i sådant syfte från dels småskoleseminariernas lärarförening,
dels Sveriges allmänna folkskollärarförening och Sveriges småskollärarinneförening.
Av den härovan anförda historiken framgår närmare, hur frågan
utvecklat sig, och hur meningarna för och emot den ifrågasatta reformen brutit
sig mot varandra. Skolöverstyrelsen bär för sin del gjort det uttalandet,
att den med hänsyn till de krav, som vår tid ställer på småskolans lärare, funnit
så starka skäl vara anförda för en förbättring av småskollärarutbildningen.
att överstyrelsen, om denna synpunkt kunde ensamt vara bestämmande, ej skulle
tveka att tillstyrka bifall till de gjorda yrkandena örn utbildningstidens råd
småskoleseminarierna utsträckning till tre år. Majoriteten av de seminariesakkunniga
hava däremot icke känt sig övertygade om behövligheten av reformen
och avstyrka densamma redan av denna anledning. Ett stöd för sin uppfattning
hava de sakkunniga kunnat hämta av den omständigheten, att, enligt
vad som framginge av inkomna yttranden rörande detta spörsmål, såväl hos domkapitlen
och folkskolinspektörerna som ock hos småskoleseminariernas lärarkollegier
och styrelser rått stor meningsskiljaktighet rörande behovet av treårigutbildning.

Det förefaller mig, som om goda skäl blivit anförda för en treårig utbildningskurs
vid småskoleseminarierna. För att förvärva den allmänbildning och
undervisningsskicklighet samt den bampsykologiska insikt och bedömningsförmåga,
som kräves för ett fullgott utövande av småskollärarinnans uppgift, torde
enligt min uppfattning flertalet elever vara bäst betjänta med en seminarie -

Kungl. Ma-j:ts ■proposition nr 212. 39

tid av tre år. Spörsmålet om en utsträckning av lärotiden har emellertid, som
håde de sakkunniga och skolöverstyrelsen framhållit, ännu en sida, nämligen
den ekonomiska. Man måste i sådant avseende beakta de dyrare utbildningskostnaderna
för seminarieeleverna men även de ökade kostnaderna för statsverket,
som skulle följa med den treåriga utbildningen, dels engångskostnader
på grund av ökat behov av lokaler, inventarier och annan utrustning för
den utvidgade seminarieverksamheten, dels ock årliga merkostnader för samma
verksamhet. En sammanställning av de av byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen
i skrivelse den 12 oktober 1928 beräknade merkostnaderna för treårig
lärokurs i vad dessa kostnader avse erforderliga byggnadsarbeten, komplettering
av lös egendom och materiel m. m., visar en summa av 493,350 kronor. I
skrivelse av den 23 juni 1927 har skolöverstyrelsen beräknat de årliga merkostnaderna
för treårig lärokurs till 253,024 kronor. Beräkningarna gälla det av
skolöverstyrelsen överhuvud framlagda förslaget till seminarieorganisation
samt de landstingsseminarier, som enligt detta förslag skulle förstatligas, sålunda
icke seminariet i Hagaström.

Under nuvarande statsfinansiella läge synes det mig icke böra ifrågasättas,
att Kungl. Majit skulle av riksdagen begära de avsevärda belopp, som lärokursens
utsträckning till tre år skulle kräva såsom merkostnad utöver de anslag,
som statens övertagande av småskollärarutbildningen under alla förhållanden
kommer att göra oundgängliga enligt de sakkunnigas härom lämnade
utredning.

Då jag sålunda förordar, att även de nya statsseminarierna böra organiseras
med tvåårig lärokurs, vill jag ansluta mig till de sakkunnigas förslag, att
ingen ändring sker i organisationen av de nuvarande statsseminarierna med
treårig lärokurs.

III. Lärarbeliovet vid småskolor och mindre folkskolor.

I sin skrivelse den 23 juni 1927 lämnar skolöverstyrelsen en redogörelse
för de fluktuationer i fråga örn lärarbehovet vid småskolorna och den därav
följande lärarproduktionen, som ägt rum under de två föregående decennierna.
Med utgångspunkt från år 1908, då icke mindre än 917 lärare utexaminerades,
kunde överstyrelsen konstatera en sjunkande produktion av lärare fram till år
1918, då examinationen utgjorde 584. Men under samma tid ökades antalet
lärartjänster i en rask följd. År 1908 uppgick antalet lärare, som voro anställda
vid småskolor, mindre folkskolor och såsom biträdande lärare vid folkskolor,
till 10,377; tio år senare hade antalet stigit till 12,535. Därtill kom,
att lärartjänsterna på det egentliga folkskolestadiet på grund av den rådande
folkskollärarbristen blevo allt svårare att besätta med vederbörligen utexaminerade
innehavare och därför i ökad utsträckning måste uppehållas med krafter
från småskolekåren.

Eöljden av de olika faktorernas samverkan blev en småskollärarbrist, som
var kännbar redan före 1918 och som gjorde en ökad lärarproduktion synnerligen
trängande. Enligt den beräkning, som skolöverstyrelsen detta år gjorde,
skulle för den närmaste framtiden årligen behövas omkring 700 utexaminerade

Småskol lärarkårens utveckling.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

lärare, och seminarierna fingo i uppdrag att anpassa sig därefter. Emellertid
inträffade en serie omständigheter, som gjorde, att den ökade produktionen
kom att möta ett lärarbehov, som var vida mindre, än vad man beräknat.
Den nedgående nativiteten i samband med den allmänna ekonomiska depressionen
verkade, anser skolöverstyrelsen, i den riktningen, att antalet små skollära ttjänster
ej längre växte i samma takt som förr; 4-årsperioden 1915—1919 såg
en tillväxt av i medeltal 218 per år, medan samma medeltal under 6-årsperioden
1920—-1926 stannade vid 93 per år. Därtill kom, att den rikare tillgången
på examinerade folkskollärare förorsakade en minskning i antalet tjänster
vid mindre folkskolor och biträdande lärartjänster på samma gång som den
föranledde, att småskollärare ej längre togos i anspråk såsom vikarier på folkskollärartjänster
i samma utsträckning som förr.

Den överproduktion, som i sin tur blev en given följd av dessa omständigheter,
gjorde sig icke samtidigt gällande i landets olika delar; ännu den 1 november
1922 uppehöllos 208 småskollärarbefattningar med oexaminerade vikarier.
Men från och med år 1924 kunde man enligt skolöverstyrelsens mening
säga, att den omfattade hela landet.

Å sid. 46—48 i sitt betänkande hava 1929 års seminariesakkunniga lämnat
en översikt över småskollärartjänsternas utveckling under åren 1923—1930,
grundad i huvudsak på de uppgifter, som folkskolinspektörerna varje år inlämna
till skolöverstyrelsen angående lärarförhållandena den 1 november vid
den egentliga folkskolan, småskolan och den mindre folkskolan.

Följande tabell ger en överblick av utvecklingen i ökning och minskning beträffande
hela antalet småskole-, mindre folkskole- och biträdande lärartjänster.
Såsom synes, utgör den totala ökningen i antalet dylika tjänster 109 eller
i medeltal 15.6 per år.

Tabell 3.

Å r

Småskoletjänster

Mindre

folkskole-

tjänster

Biträdande

lärar-

tjänster

|

Totala
antalet \

1

Ordinarie

Extra

ordinarie

1924 ..........

+ 145

+ 23

- 20

- 28

+ 120

i 1925 ..........

+ 11

+ ii

- 32

- 23

- 33

1 1926 ..........

+ 58

+ 22

- 47

- 88

— 55

1927 ..........

— 61

+ 189

— 59

- 70

- i

1928 .... ......

+ 161

+ 155

- 84

— 45

+ 187

1929 ..........

+ 55

+ 31

- 63

- 64

- 41

1930 ..........

+ 62

- 36

- 65

- 29

-68

Summa

+ 431

+ 395

-370

-347

+ 109

Det har i det föregående framhållits, hurusom alltifrån år 1924 i hela
landet förefunnits ett överskott av examinerade småskollärarinnor. Tyvärr
saknas möjlighet att angiva storleken av detta överskott, då anställningsförhållandena
för de utexaminerade småskollärarinnorna först under de senare
åren blivit föremål för undersökning.

Kungl. Maj:ts proposition nr Slä.

41

Det antal småskollärarinnor, som under den nu avhandlade perioden utexaminerats,
framgår av efterföljande tabell.

Tabell 4.

Å r

Antal

Å r

Antal

|

: 1933 . , , . ,, ., .

790

1927 .....■ .

502

1924 .........

677

1928 .......

375

1925 ....... . .

726

1929

314

1926 .......

550

1930 ...... .

298

Beträffande de första årgångarnas anställningsförhållanden finnas inga uppgifter
tillgängliga, men sedan år 1929 infordrar skolöverstyrelsen uppgifter
från småskoleseminariernas rektorer angående anställningsförhållandena för de
under de tre närmast föregående åren utexaminerade småskollärarinnorna. Tabell
5 ger en överblick över anställningsförhållandena den 1 mars 1930 för årsklasserna
1927, 1928 och 1929.

Tabell 5.

i •

Utexami-nerade år

n s t

ä 1 1

n i n

s

•

Utan anställning

1

i

Upp-

gift

sak-

nas

i

Antal

utexa-

mine-

rade1

såsom

ordi-

narie

vid

små-

skola

såsom

extra

ordi-

narie

vid

små-

skola

vid

mindre

folk-

skola

och

såsom

biträ-

dande

lärare

såsom vikarie för

Sum-

ma

an-

ställ-

ning

Sum-

ma

utan

an-

ställ-

ning

d ä r a

v

läs-

år

ter-

min

del

av

ter-

min

sökt
men
icke
erhål-lit an-ställ-ning

ej

hela

an-

talet

sökt

av

dessa

hind-

rats

att

söka

Absoluta tal:

|

1927 . . ,

433

80

69

34

46

64

47

340

82

49

33

22

11

1928 . . .

344

37

44

23

45

57

51

257

76

57

19

14

11

1929 . . .

314

17

24

10

43

56

49

199

114

90

24

18

1

Samtliga

1091

134

137

07

134

177

147

796

272

196

76

54

23

Procenttal:

|

1927 , , ,

100

18

16

8

10

15

11

78

19

ii

8

5

o i
° |

1928 ., ,

100

11

13

7

13

16

15

75

22

17

5

4

3

1929 . . .

100

5

8

3

14

18

16

64

36

29

7

6

0

Samtliga

100

12

13

0

12

10

14

73

25

18

7

5

2 i

‘ Det är att observera, att det antal utexaminerade, som skolövorstyrelscn haft att räkna med.
icke är det totala antalot, som utgått från seminarierna under åren 1927 och 1928 Skillnaden
mellan de av skolöverstyrelsen medräknade och det verkliga antalet utexaminerade, ''sorn angives i
tabell 4, beror på det förhållandet, att uppgifter ej kunnat erhållas i fråga örn de vid de privata
seminarierna utexaminerade lärarinnorna.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Skolöverstyrelsens
utredning
av
det framtida
iirarbehovet.

Eli närmare granskning av tabellen ger vid handen, att det dröjer rätt länge
innan de utexaminerade nå en anställning, som kan sägas vara betryggande
Ännu efter 3 år ha av 433 under 1927 utexaminerade endast 183 nått en fastare
anställning, 157 gå som vikarier för längre eller kortare tid, och 82 sakna varje
anställning.

Då skolöverstyrelsen i sin meromnämnda utredning gick att beräkna det
framtida lärarbehovet, önskade den lära känna dels den sannolika storleken av
den lärarstock, som skulle rekryteras, dels den sannolika avgångsfrekvensen
inom lärarkåren. För det förra ändamålet infordrades uppgifter från rikets
samtliga skoldistrikt örn antalet födda barn under tiden 1913—1925, de inom
varje skoldistrikt och skolområde befintliga skolformerna m. m., varefter statens
folkskoliuspektörer fingo i uppdrag att på grundvalen av det sålunda
från skoldistrikten inkomna materialet samt av den kännedom, som inspektörerna
ägde örn förhållanden inom sina respektive inspektionsområden, till
skolöverstyrelsen inkomma med uppgifter örn det för varje skoldistrikt beräknade
erforderliga antalet ordinarie och extra ordinarie lärarbefattningar
vid småskolor och mindre folkskolor samt biträdande lärarbefattningar vid
folkskolor vid slutet av vårterminen under vart och ett av åren 1927—-1933.
Vid denna beräkning skulle hänsyn tagas dels till ytterligare erforderliga skolförbättringar,
dels ock till barnantalet, i den mån detta kunde förmodas föranleda
ökning eller minskning i antalet lärartjänster av ifrågavarande art.

En approximativ beräkning, grundad på sannolikheten av ett visst årsbehov
av småskollärarinnor i relation till antalet befintliga lärartjänster år för år,
resulterade i ett årsbehov av i medeltal 472. I en bilaga till skolöverstyrelsens
skrivelse föreligger emellertid en undersökning, som kommit till annat resultat.
Med utgångspunkt från å ena sidan det av folkskolinspektörerna beräknade antalet
lärartjänster och å andra sidan de uppgifter angående läraravgången under
de senaste åren som lämnats från skolråds- och skolstyrelseordförandena samt
med ledning av vissa antaganden har byråchefen E. Göransson gjort en beräkning
av den sannolika avgångsfrekvensen inom småskollärarkåren under 1927—
1933. Årsbehovet i medeltal enligt denna beräkning utgör endast 323.

De olika beräkningssätten hade resulterat i siffror, som lågo alldeles för
långt från varandra för att kunna sammanjämkas. »Det är emellertid uppenbart»,
framhåller överstyrelsen, »att örn lärarproduktioneu skulle strängt avpassas
efter antalet från tjänsten avgångna lärare, skulle detta resultera i lärarbrist.
Hänsyn måste tagas även därtill, att ett ej obetydligt antal examinerade
lärarinnor gå till annan lärartjänst, att åtskilliga fortsätta sina studier
vid t. ex. folksoleseminarium, och att andra åter omedelbart övergå till annan
verksamhet än skolans område, ingå äktenskap o. s. v.» Även med hänsyn till
vårt lands stora utsträckning vore det klart, att ett på matematisk väg beräknat
årligt minimibehov av lärare icke kunde vara tillfyllest. »Praktiskt taget»,
fortsätter överstyrelsen, »kan man nämligen icke räkna med att ett eventuellt
underskott av lärare i rikets nordligare delar omedelbarligen skall kunna
fyllas med t. ex. ett motsvarande överskott i dess mellersta och södra delar eller
tvärtom. Icke minst med hänsyn till det erforderligare, alltid variabla vikariatsbehovet
måste det finnas en viss marginal mellan det teoretiska och det
praktiska behovet. I den mån de s. k. förberedande klasserna vid privatläro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 43

verken i städerna hädanefter komma att i större utsträckning- än hittills skett
indragas och överföras till det kommunala skolväsendet, kan detta väntas medföra
ökad tillgång på småskollärartjänster eller i varje fall motverka eljest
erforderlig minskning av de redan befintliga småskollärarbefattningarna.»

Men ehuru några bestämda siffror icke kunde anföras såsom mätare av erforderlig
utexamination utöver de behov, som erfordrades för fyllande av på
grund av lärares avgång från tjänsten uppkommande vakanser, ansåg sig överstyrelsen
dock med tämligen stor säkerhet kunna säga, att den årliga examinationen
normalt icke borde väsentligt understiga 400.

Överstyrelsen stannade emellertid vid att föreslå en semina rieorganisation,
som skulle resultera i en årlig utexamination av 372.

På sätt som närmare framgår av redogörelsen å sid. 53—58 i betänkandet
hava de sakkunniga med biträde av byråchefen Göransson verkställt nya beräkningar
angående seminariebehovet. Dessa grunda sig delvis på av de sakkunniga
infordrade nya uppgifter från folkskolinspektörerna samt vissa Överlärare,
avseende den sannolika utvecklingen beträffande lärartjänsterna under ett tiotal
år framåt.

En sammanfattning av de av folkskolinspektörerna och överlärarna gjorda
beräkningarna rörande ökning eller minskning i antalet lärartjänster fram t. o.
m. våren 1939 ger vid handen, att beträffande småskollärartjänstema antalet
egentliga småskollärartjänster skulle ökas på landsbygden med 280 och i städerna
med 39; tjänsterna vid mindre folkskolor och de biträdande lärartjänsterna
däremot skulle reduceras med 511. Samtliga småskollärartjänster skulle
alltså komma att minskas med ett antal av 192.

Med utgångspunkt från det vid slutet av vårterminen 1928 förefintliga antalet
ordinarie småskollärarinnor och med stöd av de tabeller, som medfölja
utredningen, kommer byråchefen Göransson vid sina beräkningar till det resultatet,
att fram till mitten av år 1939 i medeltal årligen 350 ordinarie platser
egentligen skulle stå till förfogande för de nyexaminerade. Men då årligen
ett visst antal förutvarande ordinarie lärarinnor återinträder på lärarbanan
och likaledes ett visst antal avgångna stannar kvar på de lediga platserna
som vikarier och då vidare enligt folkskolinspektörernas och överlärarnas beräkningar
antalet småskollärartjänster årligen skulle komma att minskas med
17,1 måste talet 350 reduceras till 261.

Emellertid kan icke en årsproduktion av 261 småskollärarinnor täcka hela
behovet. Det förefinnes även behov av extra ordinarie lärarinnor samt av vikarier
för ordinarie och extra ordinarie. För att utröna, huru stort antal som
fordras för att ersätta dessa, har en beräkning verkställts beträffande avgången
i fråga örn hela det vid mitten av år 1928 befintliga antalet småskollärarinnor,
varvid förutsatts, att avgångsförhållandena beträffande alla dessa skulle
vara desamma som i fråga örn de ordinarie. Det antal, som enligt denna beräkning
årligen skulle fordras för att rekrytera de avgångna, skulle utgöra 419.
På grund av den beräknade minskningen av småskolekåren under de närmaste
10 åren, får detta tal reduceras med 17 per år, vartill kommer en häremot svarande
minskning med 2 beträffande vikarierna. Som slutresultat av sina beräkningar
av omsättningsförhållandena fram t. o. lii. våren 1939 har därför
byråchefen Göransson stannat vid ett årsbehov av i medeltal 400. Härtill göres
emellertid den anmärkningen, att ingen hänsyn tagits till att avgång-na i
viss utsträcking återinträda, och ej heller till att do, som avgått som ordinarie,
i viss utsträckning kvarstå som vikarier.

1 {Sedan byråchefen Göransson slutfört sina beräkningar, lia nya uppgifter från Stockholms folkskolinspektör
med fört eu höjning av denna siffra till 19.

Nytt beräkningar
i frig!
om det framtida
lärar behoret.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

De sakkunniga.

Skolöver styrelsen.

I fråga om den sannolika utvecklingen och det framtida lärarbehovet utveckla
de sakkunniga å sid. 58—67 i betänkandet närmare sina synpunkter. Undersökningen
sammanfattas sålunda:

Den korta undersökningsperiod med dess begränsade material, som de sakkunniga
haft att bygga på och som är den enda, som står till buds med rent
praktiska erfarenheter, kan ur anställningssynpunkt icke betraktas som en
normal eller genomsnittsperiod. Örn man fråntager året 1926, har den allt
för starkt legat under påverkan av de exceptionella förhållanden, som 1920—
1921 års höga födelsetal förde med sig. Under sitt sysslande med dessa ting lia
de sakkunniga likväl kommit till den uppfattningen att de erfarenheter,
som vunnits, i det stora hela bekräfta sannolikheten hos de matematiska beräkningarna.
Dessa leda, såsom synes framgå av byråchefen Göranssons kommentar,
till ett siffertal, som ligger åtskilligt under det slutligen valda, men då de
sakkunniga i ett annat utlåtande ha för avsikt att föreslå anordnande av särskilda
utbildningskurser för småskollärarinnor i och för vinnande av kompetens
till lärarbefattning vid egentlig folkskola och då en sådan anordning nödvändiggör
en utökning av småskollärarinneproduktionen för att kompensera
avgången till folkskolan, anse de emellertid, att det urliga rekryteringsbehovet
ändå kommer att hålla sig i närheten av talet 400 — möjligen ett eller annat
tiotal under.

En av de sakkunniga, lantbrukaren Gunnar Persson, har reservationsvis anfört
en avvikande mening beträffande lärarbehovet.

Med ledning av byråchefen Göranssons utredning kommer reservanten fram
till en sannolik behovssiffra av 340 ä 344. Då emellertid de sakkunniga i ett
senare betänkande föreslå en tvåårig seminariekurs för utbildande av småskollärarinnor
till lärarinnor för folkskolan, bör rekryteringstalet höjas med en
siffra, motsvarande avgången till denna utbildning eller med 28. Det på detta
sätt beräknade behovet skulle då slutligen bliva 370. Även med tanke på
behovet av erforderliga reserver, särskilt i Norrland, borde man i varje fall icke
utexaminera flera än 392 lärarinnor årligen.

Angående lärarbehovet yttrar skolöverstyrelsen i sitt över de sakkunnigas
förslag avgivna utlåtande:

Det, som måste vara grundläggande för behovet av seminarier, är uppenbarligen
i första rummet lärarbehovet. De sakkunniga hava i detta avseende
kompletterat överstyrelsens tidigare utredningar med nya sådana. Överstyrelsen
byggde sitt år 1927 framlagda förslag örn en ny seminarieorganisation
på ett årsbehov av 372 lärare. De sakkunniga komma fram till ett årsbehov av
omkring 400 eller något 10-tal därunder. Den framlagda seminarieplanen med
3 dubbelseminarier och 9 enkelseminarier lämnar med den av de sakkunniga föreslagna
siffran 28 i varje avgångsklass (20 i Murjek) utrymme för en årlig
examination av 412 lärarinnor, fördelade på 15 examensavdelningar.

Byråchefen Göransson, som biträtt de sakkunniga vid denna undersökning,
har räknat med ett årligt rekryteringstal av 261. Detta vore dock minimum
och gällde närmast behovet av ordinarie. Med hänsyn till andra faktorer, som
närmare angivas, kommer byråchefen Göransson till det resultatet, att det årliga
totala rekryteringsbehovet läge kring siffran 400, vilket resultat, såsom
ovan sagts, de sakkunniga godtagit. Reservanten Persson har för sin del ansett
att rekryteringsbehovet av de sakkunniga räknats för högt. Han anser
den sannolika behovssiffran vara 340 k 344. Räknades med en planerad tvåårig
seminariekurs för utbildande av småskollärarinnor till folkskollärarinnor,
borde enligt reservanten den årliga examinationssiffran uppgå till 370.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 45

Överstyrelsen har givetvis på den korta tid, som stått överstyrelsen till buds,
icke kunnat mera ingående granska de av de sakkunniga framlagda vidlyftiga
utredningarna eller bilda sig ett säkert omdöme rörande hållbarheten av grundvalen
för det resultat, till vilket de sakkunniga kommit, överstyrelsen hyser
emellertid, med hänsyn till den riktning som utvecklingen på folkskolans område
tagit under de senaste åren, i likhet med reservanten Persson den uppfattningen,
att de sakkunniga räknat med ett för stort rekryteringsbehov. Det är
sannolikt, att även det av överstyrelsen tidigare beräknade småskollärarinnebehovet
måste anses för högd. Även under den bestämda förutsättningen, att
ett antal småskollärarinnor, motsvarande en examensklass, årligen kommer att
utbildas till folkskollärarinnor, vill överstyrelsen hålla före, att man sannolikt
icke bör räkna nied ett högre examinationstal än det av reservanten förordade,
nämligen 370, vilket motsvarar 15 examensavdelningar med 25 elever i varje
klassavdelning, eller 13 avdelningar, därest man nödgades räkna med i regeln
28 i klassen.

Det nu sagda gäller en seminarieorganisation avpassad efter normala förhållanden
och under förutsättning, att det årliga lärarinnebehovet skulle tillgodoses
uteslutande ur den jämsides löpande produktionen. För närvarande
finnes, såsom närmare framgår av de sakkunnigas utredning, ett betydande
överskott av småskollärarinnor. I syfte att minska den stora arbetslösheten
inom kåren har antalet utexaminerade under de senare åren kraftigt nedbragts.
År 1929 utexaminerades 314, år 1930 298 och för åren 1931 och 1932 beräknas
antalen 286 och 334. Även under de närmaste åren framåt gäller det att
begränsa examinationen för att snarast möjligt uppnå ett lämpligt förhållande
mellan tillgång och efterfrågan. Detta kan ske dels genom att snarast nedlägga
överflödiga landstingsseminarier, dels genom att under några år framåt
i erforderlig mån hålla klassnumerären nere.

De av skolöverstyrelsen tidigare och av de seminariesakkunniga nu framlagda
utredningarna giva ett starkt intryck av de vanskligheter, som äro förenade
med beräkningar för att finna det verkliga lärarbehov, som bör läggas
till grand för en någorlunda konstant seminarieorganisation, avsedd för en
längre tid framåt. De varierande nativitetsförhållandena, vilka relativt snabbt
inverka på lärjungefrekvensen i småskolan, det allmänna folkskoleväsendets
fortgående omdaning särskilt i riktning mot mindre folkskolors förändring till
egentliga folkskolor och biträdande lärartjänsters utbytande mot folkskollärartjänster,
läroverksrcformens verkningar på småskolestadiet, det allt mer
framträdande behovet av indragning av skolor med för litet barnantal, den
varierande avgångsfrekvensen inom småskollärarkåren, det befintliga överskottet
av småskollärarinnor ■— detta allt är faktorer som särskilt för närvarande
och för den närmaste framtiden, vilken i mycket kommer att bära prägeln
av en övergångstid, måste försvåra försöken till exakta beräkningar av
lärarbehovet. De sakkunniga inbördes hava också på denna punkt kommit
till olika resultat, och skolöverstyrelsen har uttalat den meningen, att de sakkunniga
sannolikt kalkylerat med ett för stort lärarbehov. Jag vill emellertid
påpeka, att skillnaden i uppfattning dock icke är så avsevärd. Det rör sig
i sina konsekvenser om ett eller annat seminarium mer eller mindre. Denna
skillnad är därför icke av natur att behöva påverka statsmakterna vid deras
behandling av den principiella sidan av frågan örn småskoleseminariernas övertagande
av staten.

Departe ments chefen.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Elevaatal et
i seminarieklasserna.

Då emellertid för närvarande ett betydande överskott av småskollärarinnor
föreligger, synes det i hög grad önskvärt, att möjlighet beredes Kungl. Majit
att för budgetåret 1931/1932 inverka reglerande på nyintagningen av elever
vid de nu befintliga landstingsseminarierna. I detta syfte torde böra inhämtas
riksdagens medgivande därtill, att Kungl. Majit må i de fall, då Kungl.
Majit finner omständigheterna sådant påkalla, sådana villkor för utgående av
statsbidrag till småskoleseminarier för budgetåret 1931/1932 stadga, att nyintagning
av elever till första klassen icke må äga rum under läsåret 1931/
1932.

IV. Elevantalet i seminarieklasserna.

De sakkunniga inleda sin framställning angående frågan örn seminariebehovet
(betänkandet sid. 67) med en utredning om det antal elever, som bör fastställas
såsom maximum i varje seminarieklass. Denna fråga är också grundläggande
för beräkningen av behövligt antal seminarier.

Den nu gällande undervisningsplanen för småskoleseminarierna utgår ifrån
ett elevantal av 28—30 i vardera seminarieklassen. I sin utredning den 23
juni 1927 har skolöverstyrelsen emellertid tänkt sig, att elevantalet normalt
skulle bestämmas till 24 i varje klass, och grundat sin beräkning av seminariebehovet
på detta tal. Beträffande de tre nordligaste seminarierna säges dock,
att rent sakliga skäl tala för att seminarieklasserna vid dessa läroanstalter
lämpligen böra omfatta endast 20 elever. Vilka dessa skäl äro, har överstyrelsen
icke framhållit, och icke heller har någon motivering lämnats till talet 24
såsom det normala elevantalet vid de övriga seminarierna.

I sin plan den 26 januari 1926 för inskränkningar och begränsningar i fråga
örn folkskollärarproduktionen har emellertid överstyrelsen — som en begränsningsåtgärd
av mera bestående karaktär — funnit sig böra räkna med 25 elever
i varje klassavdelning i folkskoleseminariema i stället för det enligt gällande
seminariestadga stipulerade talet 30 såsom högsta tillåtna elevantalet i varje
klass och har därvid lämnat en närmare motivering för detta reducerade elevantal.

överstyrelsen framhåller, att med hänsyn till nödig marginal för kvarsittning
stadgans bestämmelser inneburit, att ett antal av högst 28 elever normalt bort
intagas i varje klassavdelning, enär det endast under denna förutsättning kunde
undgås, att det givna maximitalet överskredes. »Emellertid», säger överstyrelsen
vidare, »låter det sig icke fördöljas, såsom överstyrelsen i sin skrivelse
den 17 december 1924 anförde, att sagda antal, vilket på sin tid fastställdes
med tanke på det rådande stora behovet av ökad tillgång på lärarkrafter,
redan med hänsyn till den teoretiska undervisningen håller sig i överkanten
av det önskvärda, örn man vill eftersträva den individualisering, som studiearbetets
karaktär gör så betydelsefull. Och alldeles bestämt anser sig överstyrelsen
böra hävda, att ur synpunkten av den praktiska utbildningen detta antal
är för högt. Eleverna erhålla alltför ringa erfarenhet som lärare, trots att övningsskolorna
äro över hövan belastade med elevlektioner.» Under då löpande

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

47

läsår hade man funnit sig böra tillämpa ett lägre antal, nämligen 25 såväl i
studentklasserna som i första klassens avdelningar, och vid de samråd i nämnda
angelägenhet, som ägt rum med åtskilliga seminarierektorer, hade det med
styrka betonats, att det för seminarierna vore ytterligt betydelsefullt att för
möjliggörande av en ur olika synpunkter effektivare och grundligare utbildning
i fortsättningen få bibehålla den förmån, som en begränsning av avdelningarnas
storlek till 25 innebure. Som ett ytterligare stöd kunde överstyrelsen
åberopa den ståndpunkt, som 1918 års skolkommission intagit till frågan örn
lärjungeantalet i gymnasiets ringar, vilket kommissionen föreslagit till att
för framtiden utgöra 25 mot dåvarande 30; vad som därvid ansetts såsom för
gymnasiet betydelsefullt, hade förvisso i lika eller i än högre grad sin tillämpning
på lärarutbildningsanstalterna.

I proposition till 1929 års riksdag föreslog Kungl. Majit en definitiv inskränkning
av folkskoleseminariernas antal. När det gällde frågan, i vilken
utsträckning en dylik beskärning skulle äga rum, hade departementschefen anslutit
sig till skolöverstyrelsens synpunkter och således vid sina beräkningar
utgått ifrån att elevantalet per klass skulle normalt utgöra 25. Denna uppfattning
ansåg riksdagen sig icke kunna dela. I riksdagens skrivelse heter det,
att »riksdagen kan för sin del icke finna tillräckliga skäl vara anförda för en
sänkning av klassnumerären från nuvarande 30 så långt som till 25. Någon
minskning i elevantalet kan dock vara befogad, särskilt med hänsyn till de
praktiska undervisningsövningarna, och riksdagen anser, att man lämpligen kan
räkna med ett elevantal av omkring 28 per klass.»

Vid ärendets behandling i kamrarna uttalades dock från ett par håll starka
betänkligheter mot att icke godtaga den inskränkning i elevantalet, som av
Kungl. Majit föreslagits. Naturligtvis ginge det att ha 28 lärjungar i en
klass, då de endast sysslade med teoretiska ämnen, men när det gällde den praktiska
lärarutbildningen, vore det önskvärt att hålla ett lägre elevantal. Ty ju
mer man minskade det totala lärjungetalet, ju flera lektioner finge varje elev,
och ju flera lektioner han finge hålla, desto bättre lärare måste han förutsättas
kunna bliva.

Den meningsbrytning beträffande antalet elever per klass, som här ovan relaterats,
gällde — såsom framgått — folkskoleseminariema, och så som frågorna
lågo till vid 1929 års riksdag, kom ingenting att yttras rörande småskoleseminarierna.
De framförda synpunkterna torde dock lia enahanda betydelse
i ena fallet som i det andra.

De sakkunniga anföra i förevarande avseende beträffande småskoleseminarierna: Mot

det av riksdagen förordade klasstalet 28 har ingen allvarligare anmärkning
gjorts, så snart det gäller den teoretiska undervisningen. Även skolöverstyrelsen
synes trevande på den punkten. Och detta är förklarligt nog. Elevantalet
måste ju alltid röra sig kring en tämligen hög siffra. Och.för den individualisering
av undervisningen, som det under sådana omständigheter kan
vara tal om, spelar det en ytterst ringa roll, om två eller tre elever mer eller
mindre deltaga i de teoretiska lektionerna.

De sakkunniga.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Skolöver styrelsen.

Annorlunda ställer sig- saken, när det gäller den praktiska utbildningen. På
den punkten äro anmärkningarna flera och förefalla tyngre. Det är naturligtvis
riktigt, när det säges, att ju färre elever, ju flera lektioner i övningsskolan,
och skolöverstyrelsens påpekan i sin ovannämnda plan, att eleverna vid ett antal
av 28—30 erhålla alltför ringa erfarenhet såsom lärare, bör säkerligen tagas
under övervägande.

För att vånna närmare kännedom örn hur nu sagda förhållande te sig i fråga
om småskoleseminarierna, ha de sakkunniga låtit verkställa en undersökning
av den praktiska utbildningen vid nämnda läroanstalter. Resultatet härav refereras
å sid. 69-—72 i betänkandet.

De sakkunniga summera resultatet av sin undersökning på följande sätt:

De sakkunniga hålla före, att de pedagogiska kraven icke, som man
velat göra gällande, med nödvändighet utdöma det av riksdagen förordade klasstalet
28. Genom en mera tids vinnande anordning av arbetet i övningsskolan
uppnår man icke endast vad som skulle uppnås genom att sänka elevantalet
till 24; man vinner mera. Det ligger en anmärkning nära till hands, nämligen
den, att genom en dylik anordning och genom att samtidigt sänka elevantalet
skulle man vinna ändå mera. Den anmärkningen är riktig. Men elevantalet
är icke en isolerad pedagogisk fråga. Det vore säkerligen av värde att icke
behöva räkna med flera än 15—20 elever i en klass. Att skolöverstyrelsen
icke går den vägen, sammanhänger med överväganden, som icke äro pedagogiska.
Det är av enahanda skäl, som de sakkunniga stannat för talet 28; den
föreslagna sänkningen betyder nämligen, att staten skulle behöva vidmakthålla
ytterligare ett par småskoleseminarier.

Mot de sakkunnigas uppfattning i denna fråga har undervisningsrådet Almkvists
uttalande avvikande mening.

I sin å sid. 144—147 i betänkandet återgivna reservation på denna punkt
framhåller Almkvist, att det särskilt med hänsyn till de praktiska övningarnas
ändamålsenliga bedrivande och effektivitet samt därtill, att övningsskolan
icke alltför starkt belastas med elevlektioner, är nödvändigt, att det för varje
seminarieklass bestämda elevantalet icke är för stort. Vid såväl folk- som
småskoleseminarier skulle ett antal av 28 elever per klass utan tvivel inverka
hämmande på det individuella arbetssättet, medföra ett försvårande i vissa avseenden
av den praktiska utbildningen samt leda till en alltför stark belastning
eller utvidgning av övningsskolorna.

Reservanten anser för sin del ett elevantal av 24 per klass vara det lämpligaste.
Emellertid torde även ett antal av 25, som skolöverstyrelsen ansett vara
det normala, kunna mottagas utan att större svårigheter därigenom skulle
uppkomma. Så stor elasticitet torde nämligen kunna beräknas vara förefintlig,
att en grupp med 5 elever kan beredas tillfälle till så många lektioner, att
varje elev i gruppen får hålla en lektion.

Elevantalet per klass i folkskole- och småskoleseminarium bör alltså enligt
reservantens mening bestämmas till högst 25.

I sitt utlåtande över de sakkunnigas betänkande anför skolöverstyrelsen i
fråga örn elevantalet vid småskoleseminarierna följande:

Överstyrelsen har i sina tidigare utredningar på anförda skäl räknat nied ett
antal av 24 elever i varje klass i småskoleseminarium, dock endast 20 i seminarierna
i Haparanda, Murjek och Lycksele samt med 25 elever per klass vid
folkskoleseminarium. Det torde emellertid icke finnas anledning att i regel
räkna med en annan storlek av klasserna vid statens småskoleseminarier än

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

49

viel folkskoleseminarierna. De sakkunniga, som upptagit denna fråga till mera
ingående behandling i samband med utredningen om småskoleseminarierna, hava
föreslagit, att elevantalet i varje klassavdelning bör bestämmas till högst
28, dock vad småskoleseminarierna beträffar att elevantalet vid seminariet i
Murjek skulle begränsas till 20. Dock har en reservant bland de sakkunniga
hävdat den av överstyrelsen tidigare intagna ståndpunkten, att maximiantalet
bör begränsas till 25.

Med den erfarenhet överstyrelsen förvärvat rörande klassnumerärens inflytande
på undervisningsresultatet, främst den praktiska lärarutbildningen, men
jämväl med hänsyn till undervisningen i olika läro- och övningsämnen samt
den synnerliga betydelsen av att övningsskolan icke alltför starkt belastas med
övningslektioner, kan överstyrelsen icke frånträda sin tidigare ståndpunkt i nu
berörda avseende.

Vad småskoleseminarierna beträffar medgiva de sakkunniga, att deras undersökningar
giva vid handen, att den nuvarande läroplanen medger ett större
antal undervisningsövningar vid ett elevantal i klassen av 24 än med 28, och
att erfarenheten givit stöd för den uppfattningen, att olägenheter framställa
sig vid försök att med ett antal av 28—30 elever i seminariets klasser utöka
elevernas lektionsmöjligheter. De sakkunnigas majoritet vill råda bot härför
genom en sådan grundligare reform av undervisningsplanen, som förut omnämnts,
i syfte att ombilda småskoleseminarierna i riktningen, att seminariets
allmänbildande uppgift komme att beskäras och den praktiska utbildningen
stärkas. Det synes emellertid tvivelaktigt, örn den plan för de praktiska undervisningsövningarnas
väsentliga utökning, som de sakkunniga framlagt, utan
synnerliga olägenheter låter sig genomföra. Redan hinder av praktisk art torde
i åtskilliga fall möta med hänsyn till den föreslagna långt gående gruppuppdelningen
både av seminarieklasserna och av övningsskolklasserna och dessa
gruppers samtida verksamhet. Det är icke heller säkert, att föräldrar skola
befinnas villiga att sända sina barn till seminariernas småskolor, därest lärjungarna
i dessa skulle bliva föremål för seminarieelevernas praktiska övningar
under så otillfredsställande organisationsformer och en sådan intensitet, att undervisningsresultatet
måste mycket ogynnsamt påverkas. Erfarenheten om de
olägenheter, som vidlåda anordningen att de små barnen måste flera timmar i
veckan under praktiska övningar i brist på lämpligt lärorum placeras i specialrum
eller seminarieelevernas lärosalar med för de små synnerligen olämpliga
bord och sittplatser •— sådant förekommer nämligen redan nu vid seminarier
med blott en övningsskolavdelning ■— är sådan, att ett allmänt införande av en
dylik anordning ingalunda kan anses tillrådlig. Men de nu antydda olägenheterna
kunna undvikas och en relativt god lärarutbildning vinnas genom att elevantalet
i klasserna icke allt för mycket utökas utan hålles nere vid en gräns,
som ur pedagogiska synpunkter kan anses lämplig.

Överstyrelsen har, trots att goda skäl kunnat anföras för behovet av en förlängning
av seminariekursen till treårig, likväl avstått ifrån att för det närvarande
föreslå en sådan reform. Men då ligger det i sakens natur att överstyrelsen
icke kan vara med om att på samma gång förorda åtgärder, som enligt
överstyrelsens bestämda övertygelse skulle vara ägnade att i viktiga hänseenden
bereda lärarutbildningen mindre gynnsamma betingelser än hittills.

Med det nu anförda har överstyrelsen givetvis icke velat ställa sig avvisande
mot av de sakkunniga framförda önskemål, i vad de i allmänhet avse en
omläggning i möjligaste mån av kurser oell arbetsmetoder vid småskoleseminarierna
i syfte att mindre väsentliga ting få vika för mera väsentliga. Tillfälle
att beakta sådana synpunkter kommer att givas då efter statens övertagande
av småskollärarutbildningen frågan örn en ny stadga och en reviderad
undervisningsplan för småskoleseminarierna blir aktuell.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. ISO käft. (Nr 212.)

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Liknande synpunkter framhåller skolöverstyrelsen i sitt förevarande utlåtande,
i vad detsamma berör folkskoleseminariernas organisation, överstyrelsen
yttrar i fråga örn elevantalet vid dessa seminarier:

Förutom av lärarbehovet bestämmes seminarieorganisationens omfattning av
antalet elever i varje klassavdelning. De sakkunnigas majoritet har i detta
avseende med bestämdhet gjort gällande, att antalet 28 i avdelning av det fyraåriga
seminariet icke är att anse såsom för högt, medan en reservant bland
de sakkunniga hävdat den av överstyrelsen intagna ståndpunkten, att maximiantalet
bör begränsas till 25. Med den erfarenhet överstyrelsen förvärvat rörande
klassnumerärens inflytande på undervisningsresultatet kan överstyrelsen,
såsom utförligare framhållits i samband med motsvarande spörsmål för
småskoleseminariernas vidkommande, icke frånträda sin tidigare intagna ståndpunkt
i nu berörda avseende. Enligt överstyrelsens bestämda åsikt, vilken
allmänt torde delas av de i seminarierna verksamma lärarna, skulle det lända
arbetet vid dessa läroanstalter till stort gagn, örn siffran 25 i stället för 28
fastsloges såsom norm för klassavdelning. Den av de sakkunnigas majoritet
till stöd för en dylik ordning anförda motiveringen synes överstyrelsen på ett
övertygande sätt gendriven av reservanten. Och överstyrelsen vill ytterligare
framhålla, att genom fastställande av ett lägre antal, förslagsvis 25, erhåller
hela organisationen en större smidighet och anpassningsförmåga, i det att vid
trängande behov nya elever kunna vinna inträde i avgångsklassen och utexamiationen
på så sätt snabbt ökas.

Statskontoret -

Statskontoret har i sitt omförmälda utlåtande över de sakkunnigas betänkande
anfört, att jämväl i frågan om elevantalet i varje klassavdelning en icke
ringa hänsyn bör tagas till kostnaderna, då nämligen åtskilliga begränsningar
i utgifterna syntes vara möjliga, därest antalet bestämdes till 28 elever
per klassavdelning.

Leparte- Det uttalande med förordande av ett maximiantal elever av 28 i varje klassvncvits~ chefen,

avdelning, som gjordes av 1929 års riksdag, gällde folkskoleseminarierna.

Majoriteten av de sakkunniga hava nu hävdat den meningen, att även vid småskoleseminarierna
maximiantalet elever bör bestämmas till 28 per klassavdelning.
Skolöverstyrelsen, som framhåller att det icke torde finnas anledning att
i regel räkna med en annan storlek av klasserna vid statens småskoleseminarier
än vid folkskoleseminarierna, har nu liksom tidigare starkt gått in för den
meningen, att av pedagogiska skäl klassnumerären icke bör vid vare sig folkskole-
eller småskoleseminarium sättas högre än 25.

Då jag av statsfinansiella skäl icke kunnat föreslå en treårig utbildningstid
vid seminarierna, har jag ansett mig böra stanna vid att i fråga örn
klassavdelninggrnas storlek följa reservanten bland de sakkunniga och skolöverstyrelsen.
Tydligt är att lärotidens knapphet i viss mån kan kompenseras
genom den intensivare undervisning, som följer med smärre klasser. Särskilt
är att märka, att den praktiska lärarutbildningen blir bättre ju mindre seminarieklasserna
äro, enär övningsskolan, som vid småskoleseminarierna i regel
omfattar barn på småskolestadiet, icke får överbelastas med elevlektioner och
enär, i följd därav, ett större antal övningslektioner kommer på varje seminarieelev
ju mindre seminarieklassen är. I likhet med seminarierna själva och
de pedagogiskt ansvariga myndigheterna måste jag reagera inför det svårighets -

Kungl. Majlis proposition nr 21%.

51

moment, som stora seminarieklasser onekligen utgöra, när det gäller att i önskvärd
omfattning tillgodose de praktiska övningarna.

Jag anser alltså, att man lämpligen bör beträffande de småskoleseminarier,
om vilka nu är fråga, räkna med ett elevantal av omkring 25 per klass. Då
emellertid ännu några år framåt ett större eller mindre överskott av småskollärarinnor
torde vara att emotse, synes det mig böra ligga i Kungl. Maj:ts
hand att tills vidare under övergångsåren med hänsyn till förevarande förhållanden
bestämma det antal elever, som vid de olika seminarierna bör intagas.
En dylik av praktiska skäl betingad anordning torde bliva nödvändig, till dess
den nya seminarieorganisationen hunnit vinna erforderlig stadga.

V. Lärarkompetensen vid seminarierna.

I sitt vid de sakkunnigas betänkande fogade särskilda yttrande har en av de
sakkunniga, undervisningsrådet Almkvist i fråga örn lärarkompetensen anfört
följande:

Enligt nu gällande föreskrifter äro kompetensvillkoren lika för ämneslärare
och för övningsskollärare vid småskoleseminarierna. Även örn denna anordning
i en del, fall, särskilt vid de mindre seminarierna, inneburit vissa fördelar,
medför den å andra sidan så stora nackdelar, att den fördenskull icke längre
bör upprätthållas.

Det har nämligen visat sig svårt att erhålla väl kvalificerade sökande till
ämneslärarbefattningar vid småskoleseminarier. Skolöverstyrelsen har vid
flera tillfällen i avgivna yttranden fäst uppmärksamhet härpå. Det är givet,
att detta förhållande i främsta rummet beror på de jämförelsevis låga lönerna!
Lärarna vid andra undervisningsanstalter äro i detta avseende gynnsammare
ställda och därav följer, att endast undantagsvis lärare med akademisk examen
söka anställning vid smaskoleseminarierna. Men gynnsammare placering i
lönehänseende förbindes ofta med skärpta kompetenskrav. Här böra båda delarna
beslutas. Undervisningen inom själva seminarierna bör bestridas av högt
kvalificerade lärare. Eleverna ha numera i stort antal avlagt realskolexamen
eller genomgått åttaklassig flickskola.

En dylik uppdelning mellan ämneslärare- och övningsskollärartjänster har
redan, genomförts vid statens samtliga småskoleseminarier, alltså även vid det
tvååriga i Hagaström, och erfarenheterna därav äro de bästa. Vad därefter
vidkommer kompetensen för ämneslärare vid småskoleseminarium, synes den
böra sättas ungefär lika med den, som gäller för ämneslärare vid kommunal
realskola.

På grund av det anförda föreslår Almkvist, att en uppdelning äger rum mellan
ämneslärar- och övningsskolärartjänster vid småskoleseminarium, att nu
gällande kompetensvillkor för övningsskollärare bibehållas, men att kompetensen
för ämneslärartjänst höjes till ungefärlig likhet nied den för ämneslärartjänst
vid kommunal realskola föreskrivna.

T sitt över betänkandet avgivna utlåtande yttrar skolöverstyrelsen i förevarande
fråga:

Enligt bestämmelserna i nu gällande stadga för landstingsseminaHerna fordras
för anställning såsom ordinarie lärare vid småskoleseminarium att hava
med goda vitsord avlagt folkskollärarexamen eller förvärvat annan teoretisk

Lärarkom petensen.

Skolöver styrelsen.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

och praktisk utbildning för lärarkallet av minst häremot svarande omfattning,
att hava under minst två läsår med nit och skicklighet bestritt full tjänstgöring
vid någon under skolöverstyrelsen ställd läroanstalt samt att på sätt, som
i stadgan närmare angives, hava blivit av skolöverstyrelsen förklarad behörig
och lämplig till tjänsten. De nuvarande bestämmelserna lägga sålunda icke
hinder i vägen för anställande av lärare med sådan kompetens, som går utöver
minimifordran, nämligen avlagd folkskollärarexamen. På grund av den hittillsvarande
låga avlöningen för småskoleseminariernas lärare hava de lediga
lärartjänsterna endast lockat ett fåtal sökande, och bland den nuvarande seminarielärarkåren
är det endast i få undantagsfall som någon lärare har avlagt
någon akademisk examen.

Anledningen till den låga lönestandarden sammanhänger med det förhållandet,
att vare sig beträffande anställningsvillkor eller avlöningsförmåner någon
skillnad hittills icke blivit gjord mellan lärarna vid själva seminariet (ämneslärarna)
och lärarna vid seminariets övningsskola. Överstyrelsen framhöll
i sitt förut nämnda utlåtande den 30 november 1928, att det stöde klart för
överstyrelsen, att om lärokursen vid småskoleseminarierna bleve utsträckt till
treårig, spörsmålet örn lärarkompetensen icke längre kunde uppskjutas. Överstyrelsen
är emellertid av den uppfattningen, att denna fråga måste bliva
i hög grad aktuell i samband med den nu förestående reformen beträffande
småskoleseminariernas förstatligande, även örn den nuvarande tvååriga utbildningstiden
bibehålies. Därigenom att samtliga enkelklassiga seminarier med
intagning av elever endast vartannat år bortfalla och samtliga seminarier
komma att bestå av, förutom ett par övningsskolavdelningar, minst två seminarieklasser
(vid de föreslagna dubbelseminarierna fyra seminarieavdelningar)
komma förutsättningar att finnas för en uppdelning av lärarna i dels
ämneslärare och dels övningsskollärare.

Överstyrelsen har närmare gått in på denna fråga i sitt den 19 oktober 1930
avgivna utlåtande över 1928 års lönekommittés betänkande. Överstyrelsen
har i sagda utlåtande framhållit, att någon ljusning beträffande möjligheten
att till ärttneslärartjänsterna erhålla sökande med önskvärda teoretiska och
pedagogiska kvalifikationer icke inträtt, ävensom att detta faktum berodde
på de för ämneslärarna bestämda låga löneförmånerna. I den mån dessa
höjdes, bleve möjligheterna i nämnda hänseende större. Överstyrelsen funne
det emellertid sannolikt, att tillfredsställande löneförmåner för ämneslärare
vid småskoleseminarium icke kunde utverkas, utan att andra kompetenskrav
än de nu gällande samtidigt bleve fastställda. Överstyrelsen måste under
alla förhållanden finna det rimligt och nödvändigt att kravet på ämnesläramas
kompetens skärpes, och synas starka skäl tala för den av reservanten anförda
uppfattningen, att kompetensfordringarna på småskoleseminariernas ämneslärare
böra bestämmas till minst de för ämneslärartjänst vid kommunal mellanskola
gällande. Naturligtvis böra därmed följa motsvarande löneförmåner.

Vad beträffar den tekniska möjligheten att kunna genomföra en dylik uppdelning
av lärarna i ämneslärare och övningsskollärare finnas givetvis inga
som helst svårigheter vid de nuvarande treklassiga seminarierna och de blivande
dubbelseminarierna. Men icke heller vid de tvåklassiga enkelseminariema
böra, såsom erfarenheterna från seminariet i Hagaström och en del landstingsseminarier
redan visa, några svårigheter möta för en sådan anordning. Vid
dylikt seminarium krävas två lärare i övningsskolan och tre ämneslärare (rektor
inberäknad), och normalt bör det kunna gå att på dessa tre lärare på ett
tillfredsställande sätt fördela de sju läsämnen, som förekomma på småskoleseminariernas
läroplan.

De sålunda ifrågasatta nya bestämmelserna angående lärarkompetensen
skulle sålunda komma att tillämpas vid erforderlig rekrytering av de ordina -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

53

rie lärår- och rektorstjänsterna vid statens småskoleseminariet Då emellertid
överstyrelsen i likhet med de sakkunniga anser önskvärt, att lärarna på indragningsstat
efter nedläggandet av vissa landstingsseminarier i möjligaste mån
komma att erhålla anställning vid de nya statsseminarierna, skulle överstyrelsen
finna lämpligt att under en viss övergångstid Kungl. Maj:t (eventuellt
skolöverstyrelsen) ägde rätt att utan hinder av de nya kompetensbestämmelserna
till ordinarie ämneslärare vid småskoleseminarium förordna förtjänt lärare
på indragningsstat, som därtill anmälde sig.

Vid ärendets behandling i överstyrelsen har undervisningsrådet Björck reservationsvis
anfört huvudsakligen följande:

Det synes knappast görligt att vid de blivande enkelseminarierna åvägabringa
en konsekvent genomförd arbetsfördelning mellan ämnes- och övningsskollärare.
Vid sådant förhållande och då det dessutom måste anses vara till
fördel för rekryteringen i det hela att kunna för undervisningen tillgodogöra
sig goda lärarkrafter med olika utbildning, har reservanten icke funnit tillräckliga
skäl föreligga för en förändring av nuvarande ordning.

Frågan örn lärarkompetensen vid småskoleseminarierna har, såsom framgår Departeav
ovanstående redogörelse, upptagits av skolöverstyrelsen, som dels i sitt ut- chefen.
låtande år 1928 angående frågan örn lärokursens längd vid småskoleseminarierna
och dels i samband med avgivande av utlåtande i oktober 1930 över 1928
års lönekommittés betänkande funnit anledning att närmare beröra densamma.

Sedermera har saken reservationsvis upptagits i de seminariesakkunnigas betänkande
och därefter på nytt framlagts av skolöverstyrelsen i yttrandet över
sistnämnda betänkande.

För min del finner jag icke frågan tillräckligt utredd för att jag skulle i detta
sammanhang kunna framlägga något förslag örn ändrade kompetensbestämmelser.
Det har redan förut framhållits att en lösning av detta spörsmål nära sammanhänger
med den blivande löneregleringen för småskoleseminariernas lärare.
Reservanten i skolöverstyrelsen har också framhållit en med denna sak sammanhängande
fråga av organisatorisk art, som torde böra närmare undersökas, innan
positiva åtgärder i frågan vidtagas. Någon inverkan på frågan örn statens
övertagande av småskoleseminarierna har icke spörsmålet örn lärarkompetensen
vid dessa, utan denna fråga kan lösas helt självständigt. Jag finner det emellertid
i likhet med de sakkunnigas i annat sammanhang uttalade mening angeläget,
att under en viss övergångstid så många som möjligt av de ordinarie lärarna
vid de nedlagda landstingsseminarierna må vinna anställning vid de
nya statsseminarierna.

YI. Seminariernas antal och förläggning.

Den seminarieorganisation, som skolöverstyrelsen framlade som resultat av Seminariersin
utredning år 1927, byggde på en klassnumerär av 24 elever -— med undan- n^srjä“gIlln®
tag för de tre nordligaste seminarierna, där klasserna lämpligen borde omfatta
20 elever — samt en årlig utexamination av 372 småskollärarinnor. Den kom
därför att omfatta 16 avgångsavdelningar, fördelade på ett dubbelseiginarium
och 14 enkelseminarier. Seminariernas antal och förläggning enligt översty -

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

relsens förslag framgår av den förut av mig lämnade redogörelsen (se sid. 9
här ovan).

De sakkunniga framhålla nu, att örn man räknar med en klassnumerär av 28
elever och ett årligt rekryteringsbehov av 380 å 390 lärarinnor, behövs det 14
seminarieavdelningar. Då den nuvarande organisationen vid sidan av de fyra
statsseminarierna består av 18 landstingsseminarier och dessutom ett för staden
Göteborg, betyder detta, att 9 av de nu arbetande seminarierna måste nedläggas.
Låter det sig göra att åvägabringa en större koncentration med ett antal
dubbelseminarier — någonting som av såväl pedagogiska som ekonomiska skäl
vore att föredraga — kommer ytterligare ett par att nedläggas. Frågan blir
således närmast, hur den nya organisationen bör ha sina seminarieavdelningar
förlagda. I sitt betänkande, sid. 73—78, framlägga de sakkunniga en ingående
motivering för de nya statsseminariernas förläggning. Särskild uppmärksamhet
ägna de sakkunniga frågan örn seminariet i Murjek (sid. 77 och 78
samt 96—99 i betänkandet). Det hela sammanfattas på följande sätt:

Den nya seminarieorganisation, som förordats i det föregående, skulle komma
att bestå av 3 dubbelseminarier och 9 enkelseminarier, av vilka senare de
3 fortfarande skulle vara treåriga. Genom de olika seminariernas förläggning
skulle för hela landets vidkommande 12 seminarier kunna nedläggas, nämligen
landstingsseminarierna i Härnösand, Bollnäs, Västerås, Uppsala, Malmköping,
örebro, Jönköping, Växjö, Borås, Uddevalla och Kristinehamn samt
seminariet i Göteborg. Nedanstående tabell ger en översikt av de nya förhållandena
.

Tabell 6.

Statsseminarier

Seminarier, som böra indragas

Antal exa-

Antal exa-

Seminarium

mensavdel-

ningar

Seminarium

mensavdel-ni ngar

Strängnäs...........

2

Uppsala...........

v»

Skara.............

2

Malmköping........

V*

Kalmar............

2

Göteborg...........

Va

Linköping ...........

1

Uddevalla..........

1/2

Lund.............

1

Härnösand..........

1

Halmstad...........

1

Bollnäs...........

1

Falun.............

1

Västerås...........

1

Hagaström..........

1

Örebro............

1

Ostersund...........

1

Jönköping ..........

Va

Lycksele...........

1

Växjö............

1

Murjek............

1

Borås............

1

Haparanda..........

1

Kristinehamn........

1

12 seminarier

15

12 seminarier

9>/a

Å sid. 83—99 i betänkandet lämnas översikter rörande de särskilda seminarier,
som skulle ingå i den nya organisationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

55

Mot deri av de sakkunniga framlagda planen rörande seminariernas antal
och förläggning hava avvikande meningar uttalats av ledamöterna Almkvist
och Persson.

Almkvist yrkar — under förutsättning att antalet elever per klass sättes
till 25 — att seminariernas antal måtte bestämmas till 13. Enligt detta förslag
skulle seminariet i Hagaström nedläggas men seminarierna i Kristine*
hamn och Härnösand bibehållas (betänkandet sid. 149 och 150). Persson anser,
att seminariet i Murjek bör nedläggas, vadan seminariernas antal skulle
bliva 11 (betänkandet sid. 154—156).

Angående frågan örn seminariernas antal och förläggning yttrar överstyrelsen
i sitt utlåtande över de sakkunnigas betänkande:

Det ligger i sakens natur, att överstyrelsen icke nu kan vara beredd att framlägga
ett fullständigt förslag i fråga örn seminariebehovet, ägnat att läggas
till grund för ett beslut i ärendet från statsmakternas sida, och detta så mycket
mindre som förutsättningen för uppgörandet av en dylik plan är beroende
av vissa fasta utgångspunkter, som ännu icke äro för handen.

I sådant avseende må erinras örn följande omständigheter. Frågan örn tvåeller
treårig lärokurs kan så till vida inverka på antalet seminarier, att det är
sannolikt, att i fall lärokursen blir treårig det med hänsyn till lokalfrågan icke
låter sig göra att upprätta så många dubbelseminarier, som de sakkunniga föreslagit.
Ännu mer avgörande i fråga örn seminariernas antal blir det antal
elever i varje klass, som kommer att fastställas. Vidare inverkar i nu berörda
avseende lösningen av den av överstyrelsen tidigare framfördå och av de sakkunniga
berörda frågan örn småskollärarinnors utbildning till folkskollärarinnor.

Måste sålunda frågan örn seminariebehovet för närvarande hållas öppen, till
dess statsmakterna fattat vissa grundläggande beslut, vilka måste inverka på
denna frågas slutliga lösning, så gäller detta i lika hög grad frågan örn seminariernas
förläggning. De omständigheter, som måste inverka på den definitiva
planen för seminariernas förläggning, respektive nedläggande av vissa seminarier,
äro örn möjligt ännu mera flytande. Även på denna punkt äro de
sakkunniga, som redan av det anförda framgått, långt ifrån ense. På denna
frågas lösning inverkar även landstingens slutliga ståndpunktstagande i viktiga
avseenden. I riksdagens ovannämnda skrivelse nr 145 år 1929 heter det
bland annat, att riksdagen utginge ifrån att ett statens övertagande av den del
av småskollärarinneutbildningen, som hittills påvilat landstingen, icke komme
att äga rum under annan förutsättning, än att landstingen kostnadsfritt och
med full äganderätt till staten överlämnade den för seminarieutbildningen använda
fasta och lösa egendom, varav staten funne sig vara i behov. Det torde
få antagas som sannolikt, att landstingen komma att ställa sig denna förutsättning
till efterrättelse. Men saken är dock ännu icke fullt klar. Skulle till
exempel Malmöhus läns landsting vidhålla sitt tidigare givna svar att icke
utan vederlag lämna ifrån sig seminariefastigheten i Lund, kan den frågan
uppkomma, huruvida icke folkskoleseminariet i Landskrona i stället för motsvarande
seminarium i Skara bör nedläggas för att lämna lokaler till ett småskoleseminarium
i Skåne. Vidare kan under den fortsatta utredningen den frågan
uppkomma, huruvida icke med hänsyn till nödvändigheten att nedbringa
även folkskollärarproduktionen under den av de sakkunniga föreslagna, småskoleseminariema
skulle kunna påräkna lokaler från överflödiga folkskoleseminarier
i större utsträckning, än de sakkunniga tänkt sig.

Av det anförda torde alltså framgå, att statsmakterna för det närvarande
icke gärna kunna taga någon definitiv ställning till frågan örn småskolesemi -

Skolöver styrelsen.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Stats kontoret.

Departe ments chefen.

Lokal behovet.

nariemas antal och förläggning, innan vissa preliminära beslut föregått rörande
en del för hela seminarieorganisationen grundläggande frågor, nämligen
dels statens övertagande av småskollärarutbildningen och i samband därmed
stående frågor rörande lärarpersonalen vid nedlagda seminarier, dels de definitiva
villkoren för statens, övertagande av vissa landstingen tillhöriga lokaler,
dels två- eller treårig utbildningskurs, dels ock antalet elever per seminarieklass.

I sitt förberörda utlåtande i ämnet anför statskontoret:

.Statskontoret ^är i likhet med överstyrelsen av den uppfattningen, att åtskilliga
spörsmål rörande organisationen av folk- och småskoleseminarierna
icke lämpligen kunna lösas, innan beslut fattats örn de av överstyrelsen angivna
grundläggande frågorna i avseende å den framtida organisationen av
nämnda läroanstalter.

I fråga örn seminariernas antal och förläggning hava de sakkunniga icke kunnat
framlägga ett enhetligt förslag utan representera skiftande meningar. Såsom
jag emellertid redan anfört, anser jag att lösningen av denna fråga hör
anstå till 1932, då förslag kan framläggas, grundat på de beslut i fråga örn
lärotidens längd och klassernas storlek, vilka innevarande riksdag kan fatta,
samt på ytterligare övervägande i fråga om det materiel som finnes för bedömandet
av småskolornas blivande lärarbehov.

TIL Lokalbehovet.

Såsom jag förut omnämnt (sid. 11), uppdrog Kungl. Haj:t den 18 maj 1928
åt byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen att i samråd dels företaga en undersökning
rörande de för småskoleseminarierna i vissa namngivna städer upplåtna
lokalernas och därtill hörande inventariers tillstånd och beskaffenhet, sådana
de då befunnes, och i samband därmed låta värdera såväl sådana seminariefastigheter
i nämnda städer, vilkas överlåtande till statsverket med äganderätt
av överstyrelsen ifrågasatts, som jämväl den till omförmälda småskoleseminarier
hörande lösa egendomen, och dels verkställa utredning angående de
ändrings- eller reparationsarbeten, som, därest ett statsövertagande komme att
ske, kunde i samband med övertagandet eller under de närmaste åren därefter
anses påkallade, ävensom angående eventuellt föreliggande behov av nyanskaffning
av inventarier och materiel för de till övertagande ifrågasatta seminarierna
samt kostnaderna härför; och skulle det åligga byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen
att vid fullgörandet av sina uppdrag utarbeta alternativa förslag
med utgångspunkt i ena fallet från att seminariekursen bibehölles såsom tvåårig
och i andra fallet från att kursen utökades med ytterligare ett år.

Till grund för utredningen angående lokalbehovet låg en av skolöverstyrelsen
uppgjord promemoria, som återfinnes å sid. 80 och 81 i de sakkunnigas
betänkande.

Det framgick av byggnadstyrelsens utredning, som förelåg färdig i oktober
1928, att av de undersökta seminarierna endast två voro utrustade med alla de
lokaler, vilka enligt skolöverstyrelsens promemoria vore erforderliga för en två -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 57

årig lärokurs, men att däremot brister i ena eller andra avseendet vidlådde de
övriga.

Vad därefter beträffar behovet av lokaler för den av de sakkunniga föreslagna
seminarieorganisationen hava de sakkunniga närmare angivit, hur detta
behov skulle tillgodoses.

För det föreslagna dubbelseminariet i Kalmar påräknas lokaler, som av staden
komma att utan kostnader tillhandahållas för ändamålet. En redogörelse
för denna frågas läge finnes i betänkandet sid. 75 och 76.

För dubbelseminariet i Strängnäs ha de sakkunniga liksom överstyrelsen
tänkt sig, att byggnader för det nuvarande under avveckling stående folkskoleseminariet
därstädes skulle tagas i bruk för ändamålet (betänkandet sid. 83
och 84).

De sakkunniga ha fäst uppmärksamheten på att stadsfullmäktige i Strängnäs
i sin skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 december 1928 bland annat anförde,
att då Strängnäs stad vid folkskoleseminariets upprättande skänkte tomt
för ändamålet, knöts till upplåtelsen det villkoret, att tomten uppläts för seminariet,
så länge den därtill användes, vilket villkor i kungl, brevet av den 7
juni 1901 godkändes.

Såsom framgår av de sakkunnigas betänkande i den del, som handlar örn
folkskoleseminarierna, hava de sakkunniga föreslagit, att folkskoleseminariet i
Skara skulle indragas. Härigenom skulle erhållas lokaler för det föreslagna
småskoleseminariet därstädes, vilket i så fall skulle vara dubbelseminarium
(betänkandet sid. 142).

Utöver statens nuvarande fyra småskoleseminarier skulle enligt de sakkunniga
erfordras ytterligare fem seminarier av enkeltyp. För erhållande av lokaler
för dessa skulle staten övertaga landstingens småskoleseminarier i Linköping,
Lund, Halmstad, Falun och Östersund. Redogörelser för dessa seminariebyggnader
hava lämnats i betänkandet sid. 85—91. Liknande redogörelser
lämnas för de semina riebyggnader, vilka på grund av reservanternas yrkanden
kunna tänkas såsom alternativ, nämligen i Kristinehamn, Härnösand,

Hagaström och Murjek, sid. 91—99.

Frågan örn villkoren för statens övertagande av vissa landstingen tillhöran- Villkoren för
de byggnader har redan i det föregående berörts. Skolöverstyrelsens yttrande statens över i

denna fråga den 30 april 1928 återfinnes å sid. 9 ff. visM^iånds Av

den redogörelse för frågans behandling vid 1929 års riksdag, som lärn- tingsseminats
å sid. 12 här ovan, framgår, att riksdagen utgått från att ett statens narier övertagande

av den del av småskollärarinneutbildning, som hittills påvilat
landstingen och vissa städer, icke komme att äga rum under annan förutsättning,
än att landstingen och berörda städer kostnadsfritt och med full äganderätt
till staten överlämnade den för seminarieutbildningen använda fasta och
lösa egendom, varav staten funne sig vara i behov.

Svenska landstingsförbundet har i skrivelse till Kungl. Majit hemställt, att
staten måtte snarast möjligt övertaga kostnader och ansvar för undervisningen
vid småskoleseminarierna samt vid landstingens överlåtande av sina respektive
seminariefastigheter beakta de krav på skälig ersättning, som av landstingen
eventuellt komme att framställas.

Styrelsen har därvid anfört, bland annat, att det knappast syntes vara staten
värdigt att draga oskälig ekonomisk fördel av den konkurrens om de statliga
seminarierna, som på landstingshåll förefunnes. Det kunde visserligen
anses rättvist och även skäligt, att de landsting, vars seminarier av staten

58

Kungl. May.ts proposition nr 212.

Departe ments chefen.

skulle övertagas, med hänsyn till fördelen av ett statligt småskoleseminarium
inom landstingsområdet överläte seminariernas lösegendom till staten utan ersättning.
Att landstingen i fråga dessutom trots tidigare ersättningsanspråk
skulle nödgas att utan vederlag överlåta jämväl seminariefastighetema syntes
däremot obilligt. Som parallell framhölls, att då genom den nya epidemilagen
skyldigheten att handhava och bekosta epidemivården överflyttades från
primärkommunerna till landstingen, dessa utan undantag, då de önskade övertaga
redan förefintligt primärkommunalt sjukhus, därför måste erlägga lösepenning,
som ofta steg till betydande belopp.

De sakkunniga hava föreslagit, att staten övertager erforderliga landstingsseminarier
»under villkor som omnämnas i riksdagens skrivelse till Kungl.
Maj :t den 4 maj 1929», och skolöverstyrelsen har likaledes i sitt utlåtande över
de sakkunnigas betänkande föreslagit, att såsom villkor för statens övertagande
av landstingsseminarium bestämmes, att vederbörande landsting utan vederlag
överlämnar seminariets fasta och lösa egendom.

Statskontoret har i sitt yttrande över de sakkunnigas betänkande anfört
följande:

I anslutning till det uttalande, som gjorts av 1929 års riksdag, och i enlighet
med skolöverstyrelsens förslag lärer såsom ett villkor för statens övertagande
av landstingsseminarium böra bestämmas, att vederbörande landsting
utan vederlag skall överlämna seminariets fasta och lösa egendom.

I övrigt har statskontoret beträffande de av skolöverstyrelsen berörda frågorna
allenast velat giva uttryck åt den meningen, att i varje fall de av överstyrelsen
föreslagna inskränkningarna i nuvarande seminarieorganisation böra
genomföras.

Av ovanstående redogörelse framgår, att lokaler för de småskoleseminarier,
som de sakkunniga tänkt sig såsom erforderliga utöver de nuvarande statsseminarierna,
skulle erhållas dels genom att staten mottoge ett av Kalmar stad
gjort erbjudande av kostnadsfria lokaler för ett dubbelseminarium därstädes,
dels genom att byggnader, som blevo lediga genom vissa folkskoleseminariers
nedläggande, skulle användas för ändamålet (Strängnäs och Skara), dels ock
genom att staten i erforderlig utsträckning övertoge vissa landstingsseminarier.
Majoriteten av de sakkunniga har i sistnämnda hänseende i sin plan upptagit
seminarierna i Linköping, Lund, Halmstad, Falun och Östersund, och en reservant
har därefter föreslagit Kristinehamn och Härnösand. I samma mån som
ett större antal landstingsseminarier måste nedläggas utan att ersättas med
statsseminarier, eller lokaler kunna påräknas även från annat håll än från de
nuvarande landstingsseminarierna, i samma mån har också frågan örn »statens
övertagande av landstingsseminarierna» kommit att få en annan betydelse än
ursprungligen, då man närmast tänkte sig att det vore fråga örn samtliga landstingsseminariers
förstatligande. Då dessa seminarier enligt vad som framgår
av vad jag redan nämnt (ovan sid. 7) år 1925 samverkade för att uppställa
sina villkor, synes man ha utgått från en sådan förutsättning. Bland dessa
villkor upptogs också det kravet, att staten borde inlösa landstingsseminariernas
fasta och lösa egendom efter fulla värdet enligt verkställd värdering. Det
antal landstingsseminarier, som nu torde komma i fråga till förstatligande,
synes inskränka sig till fem, högst sju.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

59

Såväl de seminariesakkunniga som skolöverstyrelsen och statskontoret hava
anslutit sig till 1929 års riksdags härovan återgivna uttalande, då riksdagen
utgick ifrån att ett statens övertagande av den del av småskollärarutbildningen,
som hittills påvilat landstingen, icke komme att äga rum under annan förutsättning,
än att landstingen kostnadsfritt och med full äganderätt till staten
överlämnade den för seminarieverksamheten använda fasta och lösa egendom,
varav staten funne sig vara i behov. Jag ansluter mig till denna av myndigheterna
och riksdagen sålunda uttalade uppfattning. Den verkliga vinsten av
småskoleseminariemas förstatligande kommer otvetydigt i längden att ligga
på landstingens sida, genom att staten för framtiden helt övertager de ekonomiska
bördor, som nu påvila landstingen för seminariedriften, liksom ock utgifterna
för den överflödiga lärarpersonalens avlöning. Enligt den senaste
sammanställningen av inkomster och utgifter för de av landsting och stad,
som ej deltager i landsting, upprättade småskoleseminarierna (sammanställningen
avser år 1925 och är bilagd skolöverstyrelsens skrivelse den 23 juni 1927)
uppgingo landstingens anslag till seminarierna till 254,479 kronor 83 öre, vartill
kommo anslag från andra kommuner å 15,718 kronor 72 öre. Att landstingen
emellan uppstått en viss konkurrens i fråga om seminariernas förläggning,
och att även vissa kommuner gjort staten erbjudanden, som äro ägnade
att för staten underlätta lösningen av lokalfrågan, visar givetvis ingenting
annat än att det anses såsom en avsevärd f örmån att inom länet eller orten erhålla
en läroanstalt av detta slag. Därest riksdagen definitivt uppställer nu
angivna villkor, böra på basis härav förhandlingar snarast upptagas med vederbörande
landsting, så att staten erhåller full klarhet örn, vilka landstingsseminarier
som komma att stå till förfogande. På enahanda sätt bör man ock
söka bringa klarhet i den tomtfråga, som enligt vad de sakkunniga omförmäla
sammanhänger med folkskoleseminariets i Strängnäs förändring till ett
småskoleseminarium.

VIII. Organisationens genomförande.

Såsom framgår av skolöverstyrelsens av mig återgivna yttrande över de Organisatio
sakkunnigas betänkande i fråga örn småskoleseminariemas antal och förlägg- neJ^rfndem
ning, har överstyrelsen hävdat den meningen, att det för närvarande icke läte
sig göra att fastställa en slutgiltig seminarieorganisation eller bestämma seminariernas
antal och förläggning. Härför krävdes nämligen vissa principbeslut
och hållpunkter, som ännu icke vore för handen. Inledningsvis framhåller
också överstyrelsen, att överstyrelsen framlagt mera bestämda förslag
endast beträffande sådana sidor av ärendet, vilka vore i det utredda skick,
att de kunde tänkas böra bliva föremål för riksdagens omedelbara prövning,
överstyrelsen förutsatte, att den, sedan frågan blivit av riksdagen behandlad,
erhölle tillfälle att ånyo yttra sig rörande sådana sidor av ärendet, som återstode
att slutgiltigt pröva.

Emellertid framställer överstyrelsen den frågan, huruvida under förutsättning
av småskoleseminariemas förstatligande något redan nu skulle kunna av -

Lärarna vid
nedlagda seminarier.

.60 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

göras rörande verkställigheten av nämnda förstatligande. Härom yttrar överstyrelsen
följande:

Enligt överstyrelsens mening skulle åtgärder i sådan riktning kunna beslutas
beträffande en mera begränsad del av den föreslagna omorganisationen.
Överstyrelsen åsyftar det även av de sakkunniga föreslagna upprättandet av ett
statens småskoleseminarium i Strängnäs. Redan i sitt utlåtande den 15 januari
1929, återgivet i propositionen nr 121 vid samma års riksdag, framhöll överstyrelsen,
att seminariebyggnaden i Strängnäs efter folkskoleseminariets nedläggande
med fördel skulle kunna användas för ett statens småskoleseminarium,
avsett att ersätta landstingsseminarierna i Uppsala, Malmköping, Västerås
och örebro. Då nu avvecklingen av folkskoleseminariet i Strängnäs avslutas
med vårterminen 1932, skulle ett småskoleseminarium av dubbeltyp där
kunna börja sin verksamhet höstterminen samma år. Därav borde följa, att
de nämnda fyra landstingsseminarierna skulle upphöra med sin verksamhet i
och med utexaminationcn av de nuvarande eleverna, Uppsala och Malmköping''
vårterminen 1931, Örebro och Västerås vårterminen 1932.

Visserligen kunde från det nya seminariet i Strängnäs utexamination ske
först vid slutet av vårterminen 1934. Med hänsyn till det befintliga överskottet
på småskollärarinnor — de sakkunniga framhålla att svårigheterna
att erhålla anställning synas hava varit störst just i de till mälardalen gränsande
länen — torde det från denna synpunkt vara välbehövligt att de nämnda
fyra seminarierna bleve nedlagda ett par år tidigare.

I detta sammanhang torde ock böra tagas under övervägande, huruvida icke
såsom ett första steg i en önskvärd koncentration av småskollärarutbildningen
och därmed följande minskning av lärarproduktionen ytterligare några landstingsseminarier
borde avveckla sin verksamhet snarast möjligt. Överstyrelsen
åsyftar närmast de seminarier, örn vilkas nedläggande i samband med statens
övertagande av småskoleseminarierna någon meningsskiljaktighet icke torde
råda, nämligen Uddevalla och Bollnäs. Slutlig utexamination av de nuvarande
eleverna vid dessa seminarier äger rum vid det förstnämnda år 1931 och vid
det sistnämnda år 1932. Men även seminariet i Borås, där nuvarande första
klassen avgår år 1932, befinner sig i det läget, att någon ny klass icke bör
intagas i år. Överstyrelsen finner sig sålunda böra uttala sig för att seminarierna
i Uppsala, Malmköping och Uddevalla nedläggas med utgången av vårterminen
1931 och att vid seminarierna i Örebro, Västerås, Bollnäs och Borås
icke intages någon ny klass hösten 1931.

I anslutning härtill hemställer överstyrelsen, att, under förutsättning av
erforderlig överenskommelse mellan kronan och Strängnäs stad angående seminarietomten
i Strängnäs, från början av höstterminen 1932 ett dubbelseminarium
måtte upprättas i Strängnäs, förlagt till det nuvarande folkskoleseminariets
lokaler, att till landstingsseminarierna i Uppsala, Malmköping och
Uddevalla statsbidrag icke mätte utgå längre än till slutet av vårterminen 1931,
samt att till seminarierna i örebro, Västerås, Bollnäs och Borås statsbidrag
för läsåret 1931/1932 måtte utgå för endast en klassavdelning. Inom överstyrelsen
har undervisningsrådet Björck ansett, att till sistnämnda kategori
borde hänföras jämväl seminarierna i Jönköping och Växjö.

Såsom redan anförts å sid. 7 här ovan, ägde ett sammanträde rum i Stockholm
i januari 1925 med representanter för de småskoleseminarier, som disponerade
över egna byggnader. Vid detta behandlades även frågor rörande seminariepersonalens
ställning, för den händelse utbildningen av småskollärarinnor

Kungl. May.ts proposition nr 212.

61

skulle komma att förstatligas. I den promemoria, som mötet enade sig örn, uttalades
i detta avseende, att landstingen borde fordra, att staten övertoge all
ordinarie lärarpersonal vid seminarierna och iklädde sig ansvar för stadgad
avlöning oell pensionering. Detta skulle även gälla lärarpersonalen vid de seminarier,
som kunde komma att nedläggas. Beträffande fast anställd betjäning
borde särskild överenskommelse träffas. Detta förslag blev grundläggande för
den ståndpunkt landstingens förvaltningsutskott och därefter landstingen själva
sedermera kommo att intaga.

I den grundläggande utredningen av år 1927 framhöll skolöverstyrelsen bland
annat, att ordinarie lärare, som voro anställda vid seminarier, som komme att
indragas, måste anses intaga en sådan rättslig ställning gent emot landstingen,
att de icke kunde entledigas utan måste bibehållas vid de förmåner, som enligt
gällande författningar voro förenade med befattningen, då den tillträddes, eller
som senare tillerkänts dem i egenskap av ordinarie lärare. Till dessa förmåner
hörde i främsta rummet rätt till avlöning och pension samt erforderlig tjänsteårsberäkning.

Skolöverstyrelsen erinrade vidare därom, att i fråga örn lärarpersonalen vid
statens nuvarande småskoleseminarier, i den mån dessa voro på ordinarie stat,
bland annat vore föreskrivet, att befattningshavare skall, med bibehållande av
den tjänstegrad och avlöning han innehade, vara pliktig att vid en möjligen
inträdande förändrad organisation av undervisningsväsendet ävensom eljest,
då Kungl. Majit med hänsyn till undervisningsväsendets behov prövade sådant
nödigt, låta sig förflyttas till annan befattning inom undervisningsväsendet.
Någon bestämmelse av motsvarande innebörd funnes icke intagen i kungörelsen
angående avlöning åt lärare vid landstingsseminarier. Ordinarie lärare,
som på grund av seminarieverksamhetens nedläggande komme att bliva utan
befattning, torde därför, ansåg skolöverstyrelsen, intill dess vederbörande befattningshavare
erhölle ordinarie tjänst på annat håll, komma att uppföras på
landstingets indragningsstat. Frågan vore under sådana förhållanden närmast
den, i vad mån landstingen och staten skulle bidraga till kostnaderna för den
lärarpersonal, som sålunda kunde komma att överföras på övergångsstat, och
förordade överstyrelsen för sin del det förslag, som framställts vid förutnämnda
representantmöte i fråga om den ordinarie lärarpersonalen. Detta förslag
syntes överstyrelsen vara med billighet och rättvisa överensstämmande, så
mycket mera som landstingen under ett halvt århundrade haft stora utgifter
för småskollärarutbildningen, vilken dock varit av ett allmänt riksintresse.

I de yttranden, som i anledning av skolöverstyrelsens utredning infordrades
från länsstyrelser, landsting och seminariestyrelser samt från styrelsen för
småskoleseminariemas lärarförening, instämde samtliga, som i saken yttrade
sig, med skolöverstyrelsen i dess synpunkter. Därutöver framställdes från en
del landsting vissa längre gående krav. Ett par landsting yrkade exempelvis,
att staten skulle övertaga all vid deras seminarier anställd personal och ansvara
för dess stadgade avlöning, andra uttalade som sin mening, att beträffande
den fast anställda personalen särskild överenskommelse borde träffas
mellan staten och landstingen. Andra återigen jämte ett par seminariestyrelser
ansågo, att staten borde övertaga ansvaret för rektors särskilda arvode,
bostadsförmåner och rätt till högre pension, och slutligen ansågo ett par, att
det i någon mån borde sörjas för de timlärare, som under en följd av år haft

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

anställning vid ett seminarium med ett så stort antal veckotimmar, att avlöningen
från seminariet utgjort den väsentliga inkomstkällan. Ett landsting
yrkade, att staten borde övertaga ansvaret även för den ordinarie vaktmästaren.

Med anledning av de yttranden, som sålunda avgivits, och på grund av inkomna
nya framställningar anbefallde Kungl. Majit skolöverstyrelsen att inkomma
med förnyat yttrande. Sådant avgavs den 30 april 1928.

Efter att ha konstaterat, att samtliga myndigheter uttalat sin anslutning till
överstyrelsens förslag om att staten skulle övertaga och ansvara för avlöningen
till de vid landstingsseminarierna anställda ordinarie lärarna, sålunda även de
lärare, vilka på grund av vissa seminariers nedläggande komme att mista sina
befattningar, anförde skolöverstyrelsen beträffande de särskilda yrkandena örn
rektorsarvodet, att den icke kunde principiellt likställa rektor med ordinarie
lärare. Visserligen, förhölle det sig i de flesta fall så, att en av seminariets
lärare förordnades till rektor, men detta förordnande meddelades endast på viss
tid, högst fem år. . Den primära frågan i detta sammanhang vore enligt skolöverstyrelsens
mening, huruvida på grund av gällande författningar landsting
kunde anses skyldigt att utbetala rektorsavlöning, sedan förordnandet som rektor
upphört. Av svaret på denna fråga berodde sedan spörsmålet, huruvida
staten skulle — liksom i fråga örn den ordinarie lärarpersonalen — med bidrag
underlätta landstingens utgifter för ändamålet.

Beträffande därefter frågan örn rektors pensionering fann skolöverstyrelsen
det ostridigt, att enligt nu gällande bestämmelser det stadgade särskilda
rektorsarvodet å 1,000 kronor finge inräknas i pensionsunderlaget och att pension
utginge i enlighet med detta. Det syntes överstyrelsen billigt, att förutvarande
rektor finge bibehållas vid möjligheten till de fördelaktigare pensionsförmåner,
som svarade mot hans ställning i tjänsten, då han på grund av seminariets
nedläggande tvingades att avgå.

I fråga örn Övningslärare och annan fast anställd personal — till exempel
vaktmästare — förklarade sig skolöverstyrelsen behjerta de förhållanden, som
uttalats i yttrandena. Överstyrelsen ansåg emellertid, att dylika specialfrågor
icke kunde generellt lösas, utan torde de åsyftade fallen lämpligen böra
göras till föremål för statsmakternas behandling efter särskild framställning
av vederbörande landsting.

På sätt närmare framgår av redogörelsen å sid. 107—108 i de sakkunnigas
betänkande, hava vissa provisoriska anordningar kommit till stånd beträffande
avlöning och statsbidrag till lärarna vid de nedlagda seminarierna i Öjebyn,
Skellefteå och Kristianstad.

I samband med beslut under år 1930 angående statsbidrag jämte tillfällig
löneförbättring och dyrtidstillägg till vissa lärare vid seminariet i Skellefteå
förklarade Kungl. Majit, att vad anginge tid, då vederbörande lärare kan komma
att åtnjuta avlöning för tjänstgöring å annan befattning i statens tjänst
eller hos kommun, Kungl. Maj :t i varje särskilt fall ville pröva, om och i vad
mån statsbidrag finge utgå. Därjämte föreskrevs, att vederbörande läns
landstings förvaltningsutskott vid rekvisition av omförmälda medel skulle bifoga
uppgift, huruvida någon av de lärare, rekvisitionen avsåge, innehade annan
befattning i statens tjänst eller hos kommun, vilka löneförmåner han härför
åtnjöte, ävensom vilka avlöningsförmåner han i egenskap av lärare vid
förenämnda seminarium åtnjutit vid tidpunkten för dess nedläggande. Läns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 63

styrelsen skulle, där så erfordrades, underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.

De sakkunniga yttra rörande detta spörsmål i huvudsak följande:

_ Vad först de ordinarie lärare beträffar, som tjänstgöra vid sådana seminarier,
som övertagas av staten, utgå de sakkunniga från den förutsättningen,
att de bibehållas vid sina tjänster. Vad åter angår lärarna vid de seminarier,
som icke komma att fortsätta sin verksamhet, förefaller det vara riktigast,
att de uppföras på övergångs- eller indragningsstat hos vederbörande landsting,
som således för den tid, som finnes vara behövlig, har att redovisa för
dem, men att staten övertager landstingets förpliktelser. Detta betyder enligt
de sakkunnigas mening, att lärarna i fråga bibehållas vid den avlöning (jämte
tillfällig och provisorisk löneförbättring samt eventuellt utgående dyrtidstilllägg),
som de enligt gällande bestämmelser ägde uppbära vid tidpunkten för
anstaltens nedläggande, samt att de vid uppnådd pensionsålder komma i åtnjutande
av en årlig pension till samma belopp, som skulle ha tillkommit dem,
därest de intill uppnåendet av sistnämnda ålder varit i ordinarie tjänst vid
småskoleseminariet. Skulle lärare av denna kategori erhålla annan stadigvarande
befattning i statens tjänst eller hos kommun med löneförmåner, som
minst motsvara dem, han uppburit i sin befattning som seminarielärare, anse
de sakkunniga, att statsbidrag icke vidare bör utgå för sådan lärare. Örn
däremot avlöningsförhållandena mer eller mindre skulle understiga den bestämda
lönen, är det naturligt, att i statsbidrag utgår det belopp, som erfordras
för att jämte lönen i den nya tjänsten motsvara denna lön. I pensionshänseende
bör sådan lärare heller icke erhålla sämre pensionsförmåner, än som för
honom gällde, när han tillträdde den nya tjänsten.

Det kan råda tvekan örn hur det bör förfaras med de ålderstillägg, som enligt
avlöningskungörelsens ordalag kunna komma att utgå. Det är onekligen
något för själva andemeningen i dessa ålderstillägg främmande, att de skulle
kunna intjänas utan tjänstgöring. Å andra sidan sker i detta fall avstängningen
från tjänstgöring utan. vederbörande lärares förvållande. De sakkunniga
ha under sådana omständigheter ansett, att ålderstillägg ej bör utgå under
den tid, lärare befinner sig på övergångsstat; att däremot, därest lärare
inom de närmaste fem åren återinträder i seminarietjänstgöring, hela den tid,
som förflutit. efter avstängningen, må få räknas honom till godo i och för
uppfattning i högre lönegrad.

Som en särskild punkt har landstinget i Kronobergs län jämte ett pär seminariestyrelser
upptagit frågan örn rektorernas avlöning. Landstinget yrkar,
att staten borde svara för att de ordinarie lärarna »bibehållas vid samtliga nu
åtnjutna lagstadgade avlönings- och pensionsförmåner, däri inräknade jämväl
rektors särskilda arvode och bostadsförmåner samt rätt till högre pension»,
och de ovannämnda seminariestyrelserna anse det vara rätt och billigt, att
så sker.

Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle förutsättningen för att de framställda
yrkandena i sig innebure något berättigat, vara, att rektorstjänsten
vöre att betrakta som en ordinarie befattning i vanlig mening. Så är emellertid
icke förhållandet. Visserligen är det merendels så, som skolöverstyrelsen
framhåller, att en av seminariets ordinarie lärare förordnas till rektor, men
detta förordnande meddelas endast på viss tid — högst 5 år -— och behöver
icke förnyas, när det löpt ut, även om anmärkningar icke äro för handen.
Vad som i föreliggande fall sker, är således, att de överblivna rektorerna falla
tillbaka på sina tjänster som ordinarie lärare och bliva berättigade till samma
förmåner som de andra befattningshavarna av denna kategori.

De sakkunniga.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Skolöver styrelsen.

De sakkunniga kunna därför icke tillstyrka, att staten i fortsättningen svarar
för de ledigblivna rektorernas särskilda rektorsarvoden eller bostadsersättningar.
Detsamma gäller för sådana fall, där landsting av en eller annan
anledning medgivit sina lärare avlöningsförmåner, som ligga ovanför de lagstadgade.
Det bör vara landstingets sak att hålla lärarna skadeslösa för vad
dessa i sådant avseende anses gå miste örn.

Något annorlunda ligger det till i fråga örn de överblivna rektorernas pensionering.
Enligt nu gällande pensionsbestämmelser får det stadgade särskilda
rektorsarvodet å 1,000 kronor inräknas i pensionsunderlaget för sådan befattningshavare,
och pensionen utgår i enlighet med detta högre pensionsunderlag.
Då en tjänstetid av 15 år är föreskriven för att komma i åtnjutande
av pension som rektor, skulle vid övergången till den nya organisationen åtskilliga
överblivna rektorer icke ha intjänat denna tid och således gå miste örn de
fördelaktigare pensionsförmånerna. Det synes de sakkunniga billigt, att pensionsfrågan
så ordnas, att förutvarande rektor, som tjänstgjort i denna egenskap
under minst 10 år, må bibehållas vid rätten till rektorspension.

Beträffande de önskemål, som från ett par landsting uttalats i fråga örn
Övningslärare eller timlärare och vaktmästare, är det möjligt, att den av skolöverstyrelsen
anvisade utvägen i något fall kan vara den lämpliga; de sakkunniga
anse det likväl under alla omständigheter vara riktigast, att staten icke
ikläder sig ansvar för annan personal än de ordinarie lärarna.

Sedan de sakkunniga erinrat, att vid de fem landstingsseminarier, som föreslagits
till förstatligande, äro anställda 21 ordinarie lärare, att efter nedläggandet
av övriga seminarier 47 ordinarie lärare skulle komma på övergångsstat
samt att de nya statsseminarierna beräknats kräva en personal av 49 ordinarie
lärare (betänkandet sid. lil), yttra de:

Tillsammans skulle alltså finnas 68 vid småskoleseminarier tjänstgörande
eller å indragningsstat hos respektive landsting uppförda ordinarie lärare och
de nya statliga seminariernas behov av lärare skulle således utan svårighet
kunna tillgodoses, för den händelse de överblivna lärarna kunde tagas i anspråk.

I sin utredning fäster skolöverstyrelsen uppmärksamheten på att beträffande
lärarpersonalen vid statens nuvarande småskoleseminarier bland annat är
föreskrivet, att befattningshavare vid en möjligen inträdande förändrad organisation
av undervisningsväsendet skall vara pliktig att låta sig förflyttas till
annan befattning inom undervisningsväsendet. Någon bestämmelse av motsvarande
innehåll finnes icke rörande lärare vid landstingsseminarier, och
även örn man kan tänka sig en skyldighet för dessa seminariers lärare att underkasta
sig förflyttning till lärarbefattning vid annan kommunal skola inom
landstingets skolområde, kan denna skyldighet icke sträcka sig till en lärarbefattning
i statens tjänst.

De sakkunniga finna det emellertid önskvärt, att ifrågavarande lärare själva
och snarast möjligt övergå till lärartjänst vid de seminarier, som övertagas av
staten, och för att, i den mån detta är möjligt, underlätta en sådan utveckling,
bör enligt de sakkunnigas mening föreskrivas, att de ordinarie lärartjänster,
som under en tid av tre år från förstatligandet skola tillsättas vid statens samtliga
småskoleseminarier, icke skola ledigkungöras utan efter prövning av
Kungl. Majit besättas med lärare från de nedlagda landstingsseminariema. I

I sitt utlåtande över de sakkunnigas betänkande yttrar skolöverstyrelsen angående
denna sak:

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

(35

I kapitlet angående ekonomiska synpunkter hava de sakkunniga upptagit
bland annat frågan om lärarnas ställning vid de landstingsseminarier, som i
samband med statens övertagande av småskollärarutbildningen komma att nedläggas
samt framlagt förslag beträffande vederbörande lärares och rektorers
avlönings- och pensionsförhållanden ävensom statsbidrag till avlönande av lärare
på övergångsstat. Ehuru överstyrelsen i det stora hela kan ansluta sig
till de sakkunnigas nu berörda förslag, har överstyrelsen dock funnit att det
särskilt på en punkt, nämligen rörande sådan lärares avlöning vid det fall,
att han erhåller annan avlönad befattning, bör bliva föremål för ytterligare
övervägande. Tiden har dock icke medgivit att nu närmare utreda denna fråga.
Därmed torde också kunna anstå, enär vid riksdagens bifall till vad Kungl.
Maj:t beträffande denna sak föreslagit under punkten 209 i bilaga till statsverkspropositionen,
åttonde huvudtiteln, innevarande riksdag, frågan vinner en
provisorisk lösning även för budgetåret 1931/1982.

Statskontoret anför beträffande förevarande fråga i ett den 19 juli 1928
avgivet utlåtande följande:

Det torde vara uppenbart, att landstingen bliva skyldiga att svara för den i
avlöningskungörelsen (nr 890/1919) fastställda avlöningen åt de ordinarie lärare
vid landstingsseminarierna, som icke erhålla anställning vid de nya statsseminarierna.
Det torde dock få anses skäligt, att staten bidrager till sagda avlöning
i samma omfattning som nu. Ett provisoriskt medgivande i sådan riktning har
ju också lämnats av 1928 års riksdag (skr. nr 8 A. p. 170). Av det i statsverkspropositionen
(p. 177) återgivna uttalande av vederbörande departementschef
i sistberörda fråga framgår emellertid, att det lämnade medgivandet måste
anses innefatta bemyndigande att utbetala jämväl tillfällig löneförbättring och
dyrtidstillägg. I denna punkt måste statskontoret ställa sig ytterst tveksamt.
Såsom skolöverstyrelsen framhållit föreligger ingen förflyttningsskyldighet för
landstingsseminariernas lärare. Vid sådant förhållande kan det inträffa att
dessa lärare, örn de vid seminariernas upphörande få bibehålla full avlöning,
icke söka nya tjänster eller ens mottaga tjänster vid de nyinrättade seminarierna.
Statskontoret anser sig därför böra föreslå, att, i likhet med vad statskontoret
i utlåtande den 21 september 1927 föreslagit i fråga örn lärare vid
dövstumsundervisningsväsendet, dessa lärare få nöja sig med den dem tillkommande
fasta avlöning. Med hänsyn emellertid till att endast en del av lärarna
omedelbart vid statens övertagande av seminarierna kunna vinna anställning
inom den nya organisationen, och att det alltså torde draga någon tid, innan de
övriga kunna erhålla sådan eller annan lämplig anställning, torde billigheten
bjuda att dessa mera tillfälliga förmåner likväl få utgå under viss övergångstid,
förslagsvis två år, samt att det därefter må ankomma på Kungl. Maj:ts förnyade
prövning, huruvida ifrågavarande förmåner må utgå under längre tid.

Då skolöverstyrelsen synes hava för avsikt att ordna så, att samtliga rektorsförordnanden
upphöra vid tidpunkten för omorganisationen, komma de överblivna
rektorerna att återfalla på sina tjänster som ordinarie lärare och bliva
berättigade till samma förmåner som befattningshavare av denna kategori.

Vad angår gäldande av pensionsavgiften till statens pensionsanstalt för överblivna
ordinarie lärare inträder ingen ändring i nuvarande förhållanden. Rektor
torde med omorganisationen få åtnöjas med ordinarie lärares pensionsunderlag.
Icke-ordinarie befattningshavares delägarskap i anstalten upphör med
anställningen. -— För reglerande av pensionsförhållandena synas alltså särskilda
föreskrifter icke vara erforderliga.

Då, såsom ovan nämnts, skyldighet icke föreligger för landstingsseminariernas
lärare att låta sig förflyttas till de nya statsseminarierna, synes det stats Bihang

till riksdagens protokoll 1981. 1 sand. 186 käft. (Nr 212.) 5

Stats kontoret.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Departe ments chefen.

kontoret riktigast att tjänsterna vid sistnämnda seminarier ledigförklaras dock
med ansökningsrätt allenast för de förutvarande lärarna vid landstingsseminarierna.

Vid ärendets behandling i statskontoret uttalades skiljaktig mening av statskommissarien
Spilhammar, som yttrade:

Då det av 1928 års riksdag lämnade medgivandet, att staten skulle bidraga i
samma omfattning som för det dåvarande till den i avlöningskungörelsen (nr
890/1919) fastställda avlöningen åt de ordinarie lärare vid landstingsseminarierna,
som icke erhölle anställning vid de nya statsseminarierna, måste anses innefatta
bemyndigande att till dessa lärare utbetala jämväl tillfällig löneförbättring
och dyrtidstillägg och någon förflyttningsskyldighet för landstingsseminariemas
lärare icke förelåge, syntes det icke riktigt att för den nya organisationens
genomförande dessa lärare skulle tvingas att, vid eventuell förlust av en
del av dem förut tillkommande avlöning, mottaga anställning inom annat landstingsområde
än det, inom vilket de dittills tjänstgjort. Än obilligare syntes
förhållandena kunna bliva för de lärare, som, örn också därtill villiga, icke
kunde vinna anställning inom den nya organisationen.

Reservanten kunde sålunda icke ansluta sig till det av statskontorets majoritet
i förevarande avseende gjorda uttalandet utan ansåge den lärare, vilken icke
kunde beredas anställning vid seminarium inom det landstingsområde, där han
tjänstgjort, böra vara bibehållen vid samtliga sina avlöningsförmåner.

I sitt utlåtande över de sakkunnigas betänkande har statskontoret icke uttalat
sig i förevarande ämne.

Skolöverstyrelsen har med den motivering, som framgår av ovanstående redogörelse,
föreslagit ett partiellt genomförande av seminariereformen i sådan
ordning, att beslut omedelbarligen fattas örn upprättande av ett dubbelseminarium
i Strängnäs, förlagt till det nuvarande folkskoleseminariets lokaler.
Verksamheten vid det nya seminariet skulle då kunna taga sin början med
höstterminen 1932. Vidare anser överstyrelsen att redan nu borde fattas beslut
örn vissa landstingsseminariers nedläggande snarast möjligt, nämligen seminarierna
i Uppsala, Malmköping och Uddevalla vid vårterminens slut 1931
och seminarierna i Örebro, Västerås, Bollnäs och Borås med slutet av vårterminen
1932. En reservant inom överstyrelsen har ansett, att beslut örn sådant
nedläggande borde innefatta även seminarierna i Jönköping och Växjö.

Då, såsom jag redan angivit, jag stannat i den uppfattningen, att frågan om
de blivande seminariernas antal och förläggning bör uppskjutas till 1932 års
riksdag, har jag naturligen icke förbisett önskvärdheten av att snarast möjligt
komma till ett resultat beträffande vissa av de blivande eller de nuvarande
seminarierna. Därvid läge det närmast till hands att redan nu fatta beslut i
fråga om upprättande av ett småskoleseminarium i Strängnäs. Då jag emellertid
vid ett mera ingående övervägande av frågan kommit till det resultatet,
att ett sådant partiellt genomförande av reformen icke lämpligen bör ske, så
har detta berott på, att ett inslående på denna väg, med hänsyn till den ovisshet
i avseende på den slutliga organisationens gestaltning, som karakteriserar
läget, dock skulle utgöra ett föregripande av planmässigheten i det hela och
de möjligheter, som under frågans fortsatta utredning kunna tänkas uppkomma.

Kungl. May.ts proposition nr 212.

67

Vid den nya seminarieorganisationens slutliga genomförande måste tydligen
även frågan örn lärarna vid de nedlagda landstingsseminarierna och därmed
sammanhängande avlönings-, statsbidrags- och pensionsspörsmål bringas till
slutgiltig lösning. Även beträffande dessa frågor gäller, vad jag förut anfört
örn en del andra, att de icke föreligga i det utredda skick att jag nu är beredd
tillstyrka Kungl. Maj :t att för riksdagen framlägga bestämda förslag till problemens
lösning. Jag vill endast i korthet beröra några av dessa problem.

Det gäller till en början att skilja mellan frågan örn avlöning och frågan örn
statsbidrag till lärarna vid nedlagda landstingsseminarier. Dessa lärare komma
på landstingens indragningsstat, och avlöningsfrågan utgör sålunda ett
mellanhavande mellan vederbörande lärare och seminariets huvudman, landstinget.
Då en lärare på sådan indragningsstat erhåller annan ordinarie befattning,
blir landstinget givetvis löst från alla förpliktelser gent emot läraren.
Men så länge ordinarie lärare kvarstår på indragningsstaten, dit han
överförts utan eget förvållande, äger han givetvis att uppbära alla de avlöningsförmåner
— såväl grundlön och ålderstillägg, tillfällig löneförbättring
och dyrtidstillägg samt eventuellt kommunala tillägg utöver de författningsenliga
förmånerna — på vilka han gent emot landstinget kan göra rättsligt
grundade anspråk gällande på grund av anställningsvillkoren och med den ordinarie
befattningen överhuvud sammanhängande omständigheter.

Det torde därför icke förhålla sig så, att riksdagen utan vidare kan besluta
i vad mån vederbörande befattningshavare skall få behålla sina avlöningsförmåner
såsom ordinarie lärare. Vad riksdagen däremot torde hava att besluta
örn är, i vad mån staten bör hjälpa landstingen med bidrag till ifrågavarande
avlöning. Jag kan icke finna annat än att den princip riksdagen i sådant hänseende
följt under de senare åren, då det gällt att provisoriskt ordna denna
fråga, är den riktiga, nämligen att statsbidrag utgår till landstinget med belopp
motsvarande samtliga författningsenliga löneförmåner, innefattande sålunda
även provisorisk avlöningsförbättring och dyrtidstillägg. Däremot synes
mig staten icke böra lämna bidrag till sådana lönetillägg, vilka landstingen
må hava tillförsäkrat lärarna utöver de författningsenligt bestämda, och
vilka lärarna eventuellt kunna göra rättsligt anspråk på att få behålla även
efter seminariets nedläggande.

Att de ordinarie lärarna på indragningsstat skola få bibehålla sin pensionsrätt
i statens pensionsanstalt, därom synas inga meningsskiljaktigheter hava
varit rådande. Starka billighetsskäl synas mig också tala för det av de sakkunniga
framlagda och av skolöverstyrelsen understödda förslaget, att rektor
* vid nedlagt småskoleseminarium, då han räknar minst 10 tjänstår såsom rektor,
må bibehållas vid rätten till rektorspensionen.

IX. Ekonomiska frågor.

Beträffande de kostnader, som seminariereformen skulle åsamka statsverket,
hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande:

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

I fråga om engångskostnader.

Byggnadsstyrelsens förslag1 till nybyggnads-, förändrings- och reparationsarbeten
beträffande de landstingsseminarier, som av de sakkunniga förordats
till förstatligande, slutade på en kostnadssumma av 169,600 kronor, fördelade
på följande sätt:

Seminarium

Nybyggnad

Förändrings-

arbeten

Reparations-

arbeten

Linköping...............

37,800

9,500

Lund...................

—

60,400

9,800

Halmstad...........

—

24,300

7,300

Falun.................

—

6,200

7,500

Östersund...............

—

6,800

Vilka brister som genom de föreslagna anordningarna skulle avhjälpas, ha i
seminarieöversikterna*2 närmare angivits samtidigt med att de sakkunniga givit
tillkänna den uppfattning, sorn de själva kommit till, rörande dessa ting under
sina besök vid de skilda läroanstalterna. Det är huvudsakligen den nya (av
byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen föreslagna) gymnastikbyggnaden i
Linköping, som de sätta i fråga.

Till summan här ovan böra läggas de 98,800 kronor, som byggnadsstyrelsen
i annat sammanhang ansett nödvändiga för att iordningställa de ledigblivna
seminarielokalerna i Strängnäs. Där är närmast inläggandet av ny värmeledning,
varom tveksamhet räder. Den skulle draga en kostnad av 33,000 kronor.
Folkskoleseminariets i Skara iordningställande för ett dubbelseminarium
skulle enligt byggnadsstyrelsens beräkningar draga en kostnad av 150,800
kronor. I fråga örn dubbelseminariet i Kalmar skulle staten ej betungas med
några byggnadskostnader.

Då de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda förslaget örn utbildningstidens
utsträckning till tre år, ha de vid bedömandet av utrymmesfrågan endast
tagit hänsyn till för tvåårig utbildningskurs erforderliga lokaler. För övrigt
gå de ut ifrån att den promemoria, som skolöverstyrelsen upprättat rörande
lokalbehovet vid tvåårigt enkel- och dubbelseminarium, mera är att betrakta
såsorn ett program av en jämförelsevis hög standard, som lämpligen bör följas,
då fråga är om nyanläggning eller mera omfattande förändringar. I de fall
åter, då redan befintliga seminariebyggnader övertagas och lokalerna kunna
sägas vara i stort sett ändamålsenliga och tillräckliga, anse de sakkunniga alldeles
som skolöverstyrelsen, att krav på utvidgning icke bör framställas, om
ett eller annat specialrum skulle fattas, endast undervisningen kan upprätt- *
hållas utan större olägenheter.

De sakkunniga^anse dessutom, att de förbättringar i fråga örn lokalerna, som
föreslagits och måste anses vara nödvändiga, icke böra komma till utförande på
en gång eller omedelbart efter förstatligandet. Det torde i stället vara lämpligt,
att de genomföras successivt och efter framställning från vederbörande
seminarium. De kunna då bättre anpassas efter de krav på ändringar, som
erfarenheten funnit vara ofrånkomliga och ändamålsenliga.

1 Jfr sid. 11. 2 Jfr sid. 54.

Kungl. Maj:ts proposition nr ''£12. 69

o Skolöverstyrelsens förslag1 till komplettering av den lösa egendomen slutade
på en kostnadssumma av 70,735 kronor enligt följande fördelning:

Seminarium

Rumsinven-

tarier

Undervis-

ningsmate-

riel

Bokbestånd

Summa

Linköping..............

12,881

6,245

_

19,126

Lund................

5,294

3,530

4,800

13,624

Halmstad..............

7,225

4,695

3,600

15,520

Falun................

5,429

2,770

—

8,199

Ostersund..............

6,596

4,070

3,600

14,266

Vid beräkningen av erforderliga ruinsinventarier och kostnaderna för dessa
har skolöverstyrelsen vid de skilda seminarierna i första hand räknat med
nyanskaffning för felande rum i enlighet med standardtabellen å sid. 82 i de
sakkunnigas betänkande återgiven. Därjämte har kompletteringsbehovet för
redan befintliga rum prövats mera individuellt med hänsyn i varje särskilt fall
till olika på saken inverkande omständigheter, så långt dessa varit möjligt att
bedöma.

I fråga örn kompletteringssummans storlek och örn dess fördelning seminarierna
emellan är i det stora hela inga invändningar att göra. De sakkunniga
ha här och var konstaterat bristfälligheter och detta icke minst i fråga om
biblioteken. Dock vill det synas, som örn siffrorna i någon mån skulle kunna
nedbringas. ^Skulle den föreslagna nya gymnastikbyggnaden i Linköping icke
bliva av, frångå de 5,525 kronor, som ingå i siffran rörande rumsinventarier
för detta seminarium. Däremot tillkomma 9,520 kronor, som skolöverstyrelsen
beräknat för rumsinventarier i Strängnäs. De sakkunniga förutsätta, att de
vid Skara folkskoleseminarium befintliga rumsinventarierna såväl som undervisningsmaterielen
och bokbeståndet äro tillräckliga även vid seminariets förändring
till dubbelseminarium för småskollärarinneutbildning. Men för dubbelseminariet
i Kalmar kräves med all sannolikhet full nyanskaffning.

Kompletteringen bör emellertid även i detta avseende ske successivt, och det
finns härvidlag ett särskilt skäl, som talar för en sådan anordning. De s!akkunniga
ha för avsikt att föreslå, att staten vid övertagandet av småskollärarinneutbildningen
också skall övertaga det ekonomiska ansvaret för all den
ordinarie lärarpersonal, som är anställd icke allenast vid de seminarier, som
övertagas, utan jämväl vid de övriga. Det är under sådana omständigheter en
rimlig begäran, att de landsting, vilkas seminarier ej längre skola fortsätta sin
verksamhet, till staten överlämna den lösa egendom, som staten kan önska
övertaga. De sakkunniga mena därför, att kompletteringar i större omfattning
icke böra ske, förrän en granskning ägt rum av det förråd, som sålunda kan
bliva tillgängligt.

I fråga om årskostnader.

Vid beräkning av de årliga driftskostnaderna för den seminarieorganisation,
som de sakkunniga förorda till förstatligande, ha skolöverstyrelsens statförslag
i dess utredning år 1927 blivit följda, enär de vid granskning i det stora
hela ej föranlett någon erinran från de sakkunnigas sida.

Vid uppgörande av sina förslag utgick skolöverstyrelsen ifrån de nu gallan -

1 Jfr sid. 11.

70

Kungl. Martts proposition nr 212.

de avlöningarna jämlikt kungörelsen den 31 december 1919, nr 890, angående
avlöning åt lärare vid av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, inrättade
småskoleseminarier samt angående statsbidrag till sådana seminarier.

Beträffande lärarna förutsattes, att vid enkelseminarium erfordras jämte
rektor, som upptagits såsom manlig, fyra lärare med full tjänstgöring, därav
en beräknats vara manlig och tre kvinnliga. I övrigt skulle undervisningen
skötas av timlärare, företrädesvis i de särskilda övningsämnena.

För närvarande utgår tillfällig löneförbättring för lärarna vid landstingssemin
ari erna, med ett belopp utgörande tre fjärdedelar av det, som är bestämt för
lärarna vid statens småskoleseminarier. I sin gjorda beräkning förutsatte överstyrelsen
för lärarna i de nya statsseminariema full likställighet i nämnda hänseende.
Läkararvodet, som skolöverstyrelsen upptog till 700 kronor, var, enligt
vad de sakkunniga inhämtat, beräknat med ledning av den ersättning, som i allmänhet
utgått till läkare vid småskoleseminarium och med särskild hänsyn tagen
till, att ifrågavarande läkare icke endast skola verkställa undersökningar utan
jämväl vid sjukdom ägna den sjuke vård och tillsyn. Bibliotekariearvodena
voro likaledes beräknade med ledning av numera utgående ersättning. De utgifter
i övrigt, till vaktmästare, värme, lyse m. m., som upptagits, hade beräknats
med ledning av de utgifter, som i verkligheten visat sig erforderliga
vid de bäst ordnade seminarierna, varjämte i tillämpliga delar jämförelse gjorts
med statens småskoleseminarier.

Dyrtidstilläggen voro beräknade efter den för vårterminen 1927 gällande
tilläggsprocenten och beloppen för elevstipendier endast approximativt beräknade.
I fråga örn de senare ha de sakkunniga tagit dem med utan att vilja
binda sig vid summan. För övrigt äro i nedanstående förslag dyrtidstillägg
och tillfällig löneförbättring icke medräknade.

A. Förslag till utgiftsstat flir tvåklassigt småskoleseminarium (enkelseminarium).

1. Lär ar avlöning ar.

Lön

a) rektor, manlig (utom bostad eller bo stadsersättning).

..........

b) ämneslärare: 1 manlig........

1 kvinnlig........

övningsskollftrare: 2 kvinnliga . . . .

c) timlärare: musik 10 tim. X 95 kronor =

gymnastik 10 tim. X 95 kr. =
hushållsgöromål 10 tim. X 90

kronor =.........

trädgårdsskötsel 21/* tim. X
140 kronor =.......

d) vikariearvoden, förslagsvis......

2,900

2,100

1,800

3,600

2. Övriga arvoden.

a) läkararvode..............

b) bibliotekariearvode............

Tjänst-gör! ngs-pengar

llders-

tillägg

Samma

1,500

1,300

1,000

2,000

950

950

1,200

1,200

900

1,800

5.600

4.600
3,700
7,400

900

350

3,150

1,000

25,450

. 700

. 150

850

71

Kungl. May.ts proposition nr tolt.

3. Utgifter till materiel, ljus m. m.

a) vaktmästare (utom bostad och bränsle)............. 1,800

b) undervisningsmateriel och böcker............... 1,000

c) materiel för undervisning i slöjd och hushållsgöromål..... 300

d) uppvärmning, vatten, lyse och renhållning........... 3,000

e) tryckningskostnader..................... 400

f) inventarier och deras underhåll................ 750

g) övriga utgifter........................ 500

7,750

4. Elevstipendier...........5,000

Sammandrag:

1. . .................kronor 25,450

2 ................... * 850

3 ................... > 7,750

4 ................ » 5,000

Kronor 39,050

Örn samtliga ordinarie lärare befinna sig i lägsta lönegraden och alltså inga
ålderstillägg utgå, minskas denna summa med kronor 5,100. Minimibelopp
alltså kronor 33,950.

B. Förslag till utgiftsstat för tvåklassigt småskoleseminarium (dubbelseminarium),
byggt p& enahanda grunder som för enkelseminarium.

1. Lär ar avlöning ar.

TjänstLön
göringspengar a)

rektor, manlig (utom bostad eller bo stadsersättning).

.......... 3,100 1,800

b) ämneslärare: 1 manlig........ 2,100 1,300

3 kvinnliga....... 5,400 3,000

övningsskollärare: 3 kvinnliga..... 5,400 3,000

c) timlärare: musik 21 tim. X 95 kr. = . . 1,995

gymnastik 20 tim. X 95 kr. = 1,900

husligt arbete 48 tim. X 90

kronor =......... 4,320

trädgårdsskötsel 5 tim. X 140
kronor =......... 700

d) vikariearvoden, förslagsvis......

Ålders tillägg -

Samma

1,200 6,100

1,200 4,600

2,700 11,100

2,700 11,100

8,915

2,000

43,815

2. Övriga arvoden.

a) läkararvode......................... 1,200

b) bibliotekariearvode..................... 225

1,425

72

Kungl. Majlis proposition, nr £1%.

3. Utgifter till materiel, ljus m. m.

a) vaktmästare (utom bostad och bränsle)............. 1,800

b) undervisningsmateriel och böcker ............... 1,500

c) materiel för undervisning i slöjd och hushållsgöromål..... 500

d) uppvärmning, vatten, lyse och renhållning........... 5,000

e) tryckningskostnader..................... 600

f) inventarier och deras underhåll................ 1,200

g) övriga utgifter.................•...... 900

11,500

4. Elevstipendier..........10,000

Sammandrag:

1...................kronor 43,815

2. » 1,425

3 ................... » 11,500

4 ................... » 10,000

Kronor 66,740

Örn samtliga ordinarie lärare befinna sig i lägsta lönegraden och alltså inga
ålderstillägg utgå, minskas denna summa med kronor 7,800. Minimibelopp
alltså kronor 58,940.

De sakkunniga ha förordat en seminarieorganisation, omfattande — vid sidan
av statens nuvarande 4 seminarier — 3 dubbel- och 5 enkelseminarier. Den
sammanlagda årliga kostnaden för dessa skulle med utgångspunkt från här

ovan angivna normalstater utgöra:

för tre dubbelseminarier kronor........• . . . 200,220: —

för fem enkelseminarier » ........... 195.250: —

Tillsammans kronor 395,470: —

med kostnaderna för elevstipendier inräknade men utom dyrtidstillägg och
tillfällig löneförbättring samt under förutsättning, att samtliga lärare befinna
sig i högsta ''lönegraden. (Frånräknas de beräknade kostnaderna för elevstipendier,
blir summan kronor 340,470:—.) I den mån lärarna stå i lägre
lönegrad, minskas årskostnaderna, likaså för den händelse vid en del seminarier
allt framgent anställas kvinnliga rektorer och i övrigt enbart kvinnliga
lärare.

Jämväl andra omständigheter kunna, såsom skolöverstyrelsens påpekar, samverka
till att årskostnaderna i tillämpningen komma att ställa sig lägre än de
i staterna upptagna förslagsbeloppen. Sålunda kommer antagligen endast vid
ett fåtal seminarier trädgårdsskötsel att bedrivas och förslagsbeloppen för sjukvikarierna
torde i normala fall endast komma att partiellt tagas i anspråk.

Statens nuvarande kostnader för småskollärarutbildningen vid landstingsseminarierna
uppgår för budgetåret 1930/1931 till 375,000 kronor förutom
dyrtidstillägg och tillfällig löneförbättring.

Enligt de av riksdagen för budgetåret 1930/1931 fastställda staterna för
statens seminarier i Haparanda, Murjek och Lycksele, uppgå kostnaderna för
dessa under samma budgetår till 173,000 kronor. För det tvåklassiga seminariet
i Hagaström slutar staten på en summa av 37,500 kronor. Statsverkets
årliga omkostnader för hela småskoleseminarieorganisationen skulle följaktligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

73

komma att uppgå till 605,970 kronor mot nuvarande sammanlagda årskostnad
av 585,500 kronor, förutom dyrtidstillägg, tillfällig löneförbättring samt kostnader
för lärare å övergångsstat.

Sedan de sakkunniga därefter diskuterat vissa frågor rörande lärarpersonalen
övergå de till

Statens kostnad för lärarnas uppförande på övergångsstat.

Enligt nu gällande författningar utgår avlöning för ordinarie lärare med
följande belopp i de olika lönegraderna:

I II III IV

manlig lärare kronor.............. 3,400 3,800 4,200 4,600

kvinnlig lärare kronor............. 2,800 3,100 3,400 3,700

Under antagande att 47 ordinarie lärare måste uppföras på övergångsstat,
skulle det första årets kostnader med hänsyn till de lönegrader, i vilka dessa
lärare befinna sig, komma att uppgå till 171,500 kronor. Härtill komma utgifter
för tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg, ävensom de pensionsavgifter,
som från landstingen överföras på staten (kronor 204: 44 för varje manlig
och kronor 164:44 för varje kvinnlig lärare).

Skulle de 28 lärarbefattningar, som beräknas bliva erforderliga vid de nya
statsseminarierna, komma att besättas med lärare från indragna seminarier
och går man ut ifrån, att de äldre lärarna därvidlag borde ha företräde framför
de yngre, skulle årskostnaden avsevärt reduceras. Hur de verkliga kostnaderna
komma att ställa sig är omöjligt att beräkna; anslaget till lärarlönema
på övergångsstat under det första året torde emellertid förslagsvis kunna
sättas till 100,000 kronor, tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg oberäknade.

Statskontoret har i sitt utlåtande den 19 juli 1928 förklarat sig ej hava
något att erinra mot de av skolöverstyrelsen föreslagna staterna för olika typer
av småskoleseminarier.

Då de sakkunniga avstyrkt lärokursens utsträckning till treårig hava de
ansett sig sakna anledning att framlägga kostnadsberäkningar för den av dem
föreslagna seminarieorganisationen under annan förutsättning än med bibehållen
tvåårig utbildningskurs.

Engångskostnaderna med anledning av byggnadsstyrelsens förslag till nybyggnads-,
förändrings- och reparationsarbeten beträffande de landstingsseminarier,
som av de sakkunniga förordats, hava beräknats till 169,600 kronor.
Därtill komma kostnaderna för iordningställande av seminariet i Strängnäs,
98,800 kronor, samt av seminariet i Skara, 150,800 kronor. Kompletteringen
av den lösa egendomen vid de nya statsseminarierna skulle enligt de sakkunnigas
av mig nyss angivna beräkningar för landstingsseminariema sluta å
en summa av 70,735 kronor, vartill skulle •— likaledes enligt de sakkunniga —
komma inventarier m. m. i Kalmar och Strängnäs å 35,448 kronor. Slutsumman
beträffande den lösa egendomen skulle alltså bliva 106,483 kronor och
hela summan av engångskostnaderna 525,383 kronor. I likhet med de sakkunniga
har jag dock den uppfattningen, att nämnda belopp bör kunna vid
verkställigheten nedbringas åtskilligt.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 186 haft. Nr 212. 6

Stats kontoret.

Departe ments chefen.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 818.

I fråga örn årskostnaderna för de nya seminarierna sluta de sakkunnigas
beräkningar på ett belopp av 395,470 kronor, dyrtidstillägg och tillfällig löneförbättring
oberäknade. Därtill komma kostnaderna för de nuvarande fyra
statsseminarierna. Statens kostnad för vissa lärares uppförande på övergångsstat
har de sakkunniga approximativt beräknat till 100,000 kronor under första
året.

Då det icke är fråga örn att för innevarande riksdag framlägga några anslagsäskanden,
har jag endast velat erinra om de av de sakkunniga framlagda
beräkningarna, vilka giva en vägledning för bedömandet av den kostnadsram,
inom vilken den ifrågasatta reformen angående statens övertagande av småskollärarutbildningen
må kunna genomföras. Givetvis kunna de erforderliga
engångsanslagen fördelas på flera år.

X. Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, det Eders Kungl.

Maj :t täcktes föreslå riksdagen att

dels besluta, att den utbildning av småskollärare, lärare vid
mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor, vilken
hittills tillkommit landsting samt stad, som ej deltager i landsting,
skall, i den omfattning som framdeles varder av Kungl.
Majit och riksdagen närmare bestämd, övertagas av staten,
varvid i avseende å längden av lärokursen vid de blivande
statliga småskoleseminarierna samt beträffande elevantalet i
varje klassavdelning skall gälla'' vad jag i det föregående angivit,

under förutsättning likväl, att vederbörande landsting och
stad kostnadsfritt och med full äganderätt till staten överlämnar
den för seminarieutbildningen använda fasta och lösa egendom,
varav staten finner sig vara i behov;

dels ock medgiva, att såsom villkor för utgående av statsbidrag
för budgetåret 1931/1932 till landstingsseminarium
må i de fall, Kungl. Majit finner omständigheterna sådant
påkalla, stadgas, att nyintagning av elever till första klassen
icke må äga rum under läsåret 1931—1932.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i
ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lars Tunberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 75

INNEHÅLL.

Sid.

I. Frågan om statens övertagande av småskollärarutbildningen ''...... 2

Departementschefen.....................15

II. Frågan om två- eller treårig lärokurs vid småskoleseminarierna.....17

Departementschefen.....................38

III. Lärarbehovet vid småskolor och mindre folkskolor..........39

Departementschefen.....................45

IV. Elevantalet i seminarieklasserna..................46

Departementschefen.....................50

V. Lärarkompetensen vid seminarierna................51

Departementschefen.....................53

VI. Seminariernas antal och förläggning................53

Departementschefen.....................56

VII. Lokalbehovet..........................56

Departementschefen.....................58

VIII. Organisationens genomförande....... 59

Departementschefen.....................66

IX. Ekonomiska frågor.......................67

Departementschefen.....................73

X. Hemställan.........................74