Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
1
Nr 211.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva; given Stockholms
slott den 26 februari 1931.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i vissa delar av
förordningen den 19 november 1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för
gåva.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Felix Hamrin.
Bihang till riksdagens protokoll 1931
1 sami. 185 höft. (Nr 211.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 381) om arvsskatt och skatt för gåva.
Härigenom förordnas, att 3, 14, 18, 30, 31, 34, 35, 37, 38, 39 och 56 §§ förordningen
den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt för gåva skola, 3,
14, 30, 35, 37, 39 och 56 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade
lydelse:
3 §.
1 mom. Skatt på grund av arv eller testamente (arvsskatt) utgår:
1) för egendom, som efterlämnats av svensk medborgare eller av utlänning,
vilken vid dödsfallet varit här i riket bosatt;
2) för följande slag av egendom, som efterlämnats av annan avliden utlänning
än i 1) sägs:
a) här i riket belägen fast egendom, så ock nyttjanderätt till sådan
egendom samt rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, som åt någon
upplåtits att utgå av egendomen;
b) här i riket befintlig, ovan under a) icke nämnd lös egendom, som är
att hänföra till anläggnings- eller driftkapital i härstädes bedriven förvärvsverksamhet,
såsom levande och döda inventarier, råämnen, varor,
förbrukningsartiklar och dylikt, gruvor, patent- och förlagsrätter, så ock
kapital, som finnes kontant tillgängligt eller som utlånats eller nedlagts
i obligationer eller insatts i bank eller annorstädes eller som består av
andra fordringar eller av aktier, banklotter eller andelar i föreningar för
ekonomisk verksamhet, bolag eller rederier;
c) nyttjanderätt till egendom, varom under b) förmäles, ävensom rätt
till sådan royalty och periodiskt utgående avgift, som utgöres för nyttjande
av dylik egendom; samt
d) svenska aktier, svenska banklotter och andelar i svenska föreningar
för ekonomisk verksamhet, bolag och rederier, i den mån dessa tillgångar
icke äro att hänföra till ovan under b) nämnd egendom.
2 morn. För egendom---dödsbo.
3 mom. Såsom bosatt här i riket anses den, som här har sitt egentliga
bo och hemvist.
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
Utlänning, som tillhör främmande makts härvarande beskickning eller
lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning, anses i
i fråga örn arvsskatt icke vara bosatt här i riket. Yad nu sagts gäller
jämväl sådan persons hustru, barn under 16 år och enskilda tjänare, därest
de bo hos honom och äro utlänningar.
För sådana aktier, banklotter och andelar i föreningar för ekonomisk
verksamhet, örn vilka i 1 mom. 2) d) sägs, föreligger icke skyldighet att
erlägga arvsskatt, därest de efterlämnats av utlänning, varom i nästföregående
stycke förmäles.
Vad i denna paragraf stadgas örn den, som är bosatt här i riket, skall
jämväl äga tillämpning å den, som stadigvarande vistas i riket utan att
vara här bosatt.
14 §.
Behållning---iakttages:
1) att bland---återbäras;
2) att bland---föreskrives;
3) att bland boets skulder icke må inräknas gäld, som är intecknad i
fast egendom av fideikommissnatur.
Från---arvsskatt.
18 §.
Vid beräkning av andel i kvarlåtenskap, varom förmäles i 3 § 1 mom.
2), må avdrag ske endast för gäld, som är intecknad i däruti ingående
fast egendom.
30 §.
Skall skatt---belöper.
Vad här är stadgat äger icke tillämpning med avseende å skatt, som till
annan stat erlagts för egendom, som i 3 § 1 mom. 2) sägs.
31 §.
Skyldighet att erlägga skatt för gåva åligger, såframt ej annat stadgas
i denna förordning:
a) svensk medborgare, utlänning, som är här i riket bosatt, samt svenska
menigheter, samfund, stiftelser, verk och inrättningar, bolag och föreningar
för ekonomisk verksamhet ävensom andra svenska juridiska personer:
för gåva av fast och lös egendom inom eller utom riket; samt
b) annan utlänning än i a) sägs, så ock utländska bolag ävensom andra
här i riket icke hemmahörande juridiska personer:
för gåva av sådan egendom, som angives i 3 § 1 mom. 2).
4
Kungl. Martts proposition Nr 211.
34 $.
Skattskyldighet äger rum, vare sig skriftlig handling om gåvan upprättats
eller icke, och inträder vid tiden för gåvans mottagande eller, i
fall som avses i 35 § andra stycket, vid den tid, då däri omförmäld mottagare
av försäkringsbelopp erhåller sådan förfoganderätt över försäkringen,
som i 109 § lagen örn försäkringsavtal avses, dock att, idär belopp
på grund av kapitalförsäkring tidigare utbetalats till den berättigade,
skattskyldighet för sådant belopp inträder vid dess mottagande.
35 §.
Skattskyldighet--- — gåva.
Likaledes inträder skattskyldighet såsom för gåva för vad som tillfaller
någon på grund av att han i enlighet med lagen örn försäkringsavtal
blivit insatt såsom förmånstagare, så ock för vad stärbhusdelägare,
som är berättigad till laglott, erhåller på grund av stadgandet i 104 §
andra stycket samma lag. Dock skall, där försäkringen är tagen
a) å försäkringstagarens eller hans makes liv samt enligt avtalet premiebetalningen
skolat vara fullgjord under en tid icke understigande tio
år och ej heller under något år erlagts premie, som uppgår till mer än
en femtedel av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas,
därest premiehetalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande,
eller
b) för olycksfall eller sjukdom,
•vid skattens beräkning från värdet av vad som tillfallit den berättigade
avräknas ett belopp av 15,000 kronor, och bedömes frågan örn och till vilket
belopp skatt skall utgå allenast med hänsyn till vad därefter återstår,
varvid likväl å värdet av vad som inom loppet av tio år på grund av
förordnande av samma person tillfallit den berättigade ej må avräknas
mer än sammanlagt nyss nämnda belopp.
Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt
på en gång tillfaller någon såsom förmånstagare, skall
denne anses erhålla på grund av en och samma försäkring, och skall så
anses som örn försäkringen tagits vid tiden för den första insättningen
och på villkor att premiebetalning skolat ske i den ordning, vari insättningarna
i anstalten ägt rum.
Tillkommer försäkringsbelopp, som utfaller efter försäkringstagarens
död, dennes make såsom förmånstagare, inträder icke skattskyldighet för
den del av försäkringsbeloppet, som motsvarar det belopp, varmed, därest
försäkringsbeloppet ingått i försäkringstagarens kvarlåtenskap, makens
jämlikt 15 § skattefria andel i boet skolat ökas.
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
Skattskyldighet enligt andra stycket äger ej rum för rätt till sådan
livränta, som avses i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen.
37 §.
Skyldskapsförhållandet--— tillämpning.
Egendom, för vilken skattskyldighet enligt detta kapitel äger rum, upptages
till sitt värde vid tiden för skattskyldighetens inträde.
38 §.
De i fråga örn skatt på grund av arv eller testamente i 3 § 3 morn., 5, 6,
8, 9, 12, 13, 19, 22, 23, 25 och 30 §§ meddelade bestämmelser skola i tillämpliga
delar gälla beträffande skatt för gåva.
39 §.
Inom---fall äro:
l:o) då arvfallen---utlänning;
2:o) då egendom---dödsbo;
3:o) då egendom--- — dödsbo;
4:o) då egendom---erlagts; samt
5:o) då egendom tillfallit någon genom gåva eller därmed jämlikt 35 §
i beskattningshänseende likställt fång.
Deklaration skall, då den avser gåva eller annat fång, som ovan under
5:o) sägs, eller testamenterad egendoms övergång vid annat tillfälle
än förre rättsinnehavarens dödsfall, avlämnas till Konungens befallningshavande
i det län, där den skattskyldige är bosatt, eller, i fråga örn
juridisk person, där styrelsen har sitt säte, samt, då deklarationen avser
arvfallen eller testamenterad egendom i övrigt, till Konungens befallningshavande
i det län, där arvlåtaren eller testamentsgivaren varit bosatt.
Finnes icke någon myndighet, till vilken jämlikt angivna bestämmelser
deklaration skall avlämnas, skall den avlämnas till Överståthållarämbetet
för uppbördsärenden.
Vederbörande — — — Konungens befallningshavande.
Försäkringsgivare, som avses i lagen örn försäkringsavtal, åligger
att, där förmånstagare i enlighet med samma lag blivit insatt,
inom en månad efter det vetskap örn sådan händelse, som enligt 34 §
medför skattskyldighets inträde, kommit försäkringsgivaren till handa till
Konungens befallningshavande i det län, där förmånstagaren är bosatt,
lämna skriftlig uppgift härom och, enligt närmare föreskrifter, som meddelas
av Konungen, om de förhållanden, som äro av betydelse för skattskyldighetens
bedömande; dock att nu stadgad skyldighet icke skall gälla,
där försäkringsbeloppet eller, där fråga är örn flera försäkringar, dessas
sammanlagda belopp, ej överstiger 3,000 kronor.
Vad i---Överståthållarämbetet för uppbördsärenden.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
56 $.
Från tillämpningen av vad i denna förordning stadgas örn skattskyldighet
för egendom, som efterlämnats av utlänning, samt för egendom,
vilken såsom gåva mottages av utlänning, äger Konungen, utom i avseende
å egendom, varom förmäles i 3 § 1 mom. 2), under förutsättning av
ömsesidighet medgiva undantag för medborgare i visst annat land.
Överenskommelse---uppsägning.
Har Konungen---avgift.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1931, och skall, där sådan
händelse sedermera inträffar, som enligt 34 § i dess lydelse enligt denna
förordning föranleder skattskyldighets inträde, äga tillämpning utan hinder
därav att förordnandet örn förmånstagares insättande skett tidigare.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
7
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 26 februari 1931.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Hansén, Rundqvist.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, anmäler fråga örn
ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 381)
örn arvsskatt och skatt för gåva samt anför:
De ändringsförslag, för vilka jag nu ämnar redogöra, avse till en
början skattskyldigheten. I denna del ha jämkningar påkallats främst
i syfte att underlätta avslutandet av överenskommelser med främmande
stater till undvikande av dubbelbeskattning av arv, testamente och
gåva. De ändringar, jag i övrigt kommer att föreslå, avse att möjliggöra
beskattning i viss omfattning av försäkringsbelopp, vilka tillfalla
enligt lagen örn försäkringsavtal genom försäkringstagares förordnande
insatt förmånstagare.
Jag anhåller att först få till behandling upptaga
l:o.
Frågan om ändrade bestämmelser rörande skattskyldigheten.
Under de senare åren har uppmärksamheten allt mera riktats på det
förhållandet, att arv — då, såvitt nu och i det följande är fråga, örn testamente
gälla samma regler som örn arv, komma förvärv genom testamente
ej att bliva föremål för särskilt omnämnande — ävensom gåva i åtskilliga
fall blivit föremål för beskattning i mer än ett land. Med de höga skattetariffer,
som gälla i flertalet stater, blir skatten för dem, som träffas
av sådan internationell dubbelbeskattning, ofta mycket betungande. Orsaken
till denna dubbelbeskattning är i flertalet fall att finna däri, att
de bestämmelser i skatteförfattningarna, som reglera skattskyldigheten,
äro så omfattande, att den ena statens beskattningsrätt kommer att sträcka
sig in på områden, över vilka den andra staten anser sig vara befogad att
i beskattningshänseende bestämma. I allmänhet hava staterna varit föga
Inom finansdepartementet
utarbetad
promemoria.
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
villiga att söka undvika sådan dubbelbeskattning genom lagstiftningsåtgärder,
innebärande en inskränkning av beskattningsområdet och ett ensidigt
avstående av skatt utan garanti för motsvarande uppoffring från
andra statens sida. Åtskilliga länder hava emellertid till förekommande
av att dubbel arvsskatt uttages, avslutat traktater, i vilka beträffande
särskilda slag av tillgångar bestämts, huruvida dessa skulle beskattas i
den stat, där de funnes, eller i den stat, som vid arvlåtarens dödsfall utgjort
hans hemland. Däremot hava hittills endast undantagsvis vidtagits
liknande åtgärder till undvikande av dubbelbeskattning av gåva.
Intresset för traktater till förekommande av dubbelbeskattning är
för närvarande ganska stort. Sålunda har genom Nationernas förbunds
försorg åtskilligt arbete nedlagts på att underlätta avslutandet av dylika
avtal. På förbundets föranstaltande har en särskild kommitté utarbetat
modellförslag till tvåsidiga avtal till undvikande av dubbelbeskattning
av kvarlåtenskap. över nämnda förslag hava regeringarna i
samtliga stater, vare sig de tillhört förbundet eller ej, haft tillfälle
yttra sig, och förslaget har sedermera överarbetats vid ett möte i Genéve,
i vilket deltagit representanter från regeringarna i 27 stater, däribland
Sverige.
Även för Sveriges del har spörsmålet örn åtgärder till undvikande av
dubbelbeskattning betydelse. I sådant avseende vill jag framhålla, att
under senare åren inträffat åtskilliga fall, då beskattning av viss kvarlåtenskap
eller gåva ägt rum såväl här i riket som i annan stat. Tillika
får jag erinra därom, att det avtal angående utjämnande av den inoch
den utländska beskattningen, som den 25 april 1928 träffats och den
14 augusti 1928 ratificerats mellan Sverige och Tyskland och som särskilt
åsyftat undvikande av dubbelbeskattning, såvitt angår direkta
skatter, ställt i utsikt särskild överenskommelse angående arvs- och
gåvobeskattningen (slutprotokollet punkt 18).
Flera av de i förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva intagna
bestämmelserna örn skattskyldigheten överensstämma emellertid icke
med internationellt vedertagna regler och utgöra därför icke en lämplig
utgångspunkt för träffande av överenskommelser med främmande stater.
Med hänsyn särskilt till sistberörda förhållande — samt även för att i
möjligaste mån åstadkomma en i och för sig önskvärd bättre överensstämmelse
mellan reglerna rörande skattskyldigheten i förevarande förordning
och de nya författningar angående beskattning av inkomst och förmögenhet,
vilka antogos av 1928 års riksdag — har jag låtit inom finansdepartementet
utarbeta en promemoria angående vissa ändringar i bestämmelserna
om skattskyldighet i förordningen örn arvsskatt och skatt
för gåva jämte utkast till förordning örn ändring i vissa delar av samma
förordning.
9
Kungl. May.ts proposition Nr 211.
Angående de allmänna principerna för bestämmande av omfattningen Omfattningen
av skattskyldigheten för arv och gåva uttalas till en början i denna pro- “diseten får
memoria, att arvsbeskattning i en stat brukade grunda sig å något av arv och gåva.
nedannämnda tre förhållanden:
1) arvlåtarens samhörighet med staten,
2) arvingens samhörighet med staten, eller
3) det ärvda godsets samhörighet med staten.
Efter framhållande av att enligt gängse terminologi de båda förstnämnda
alternativen innefattade tillämpning av personaUtetsprincipen, medan
det sista hänförde sig till territorialitetsprincipen, anföres i promemorian
vidare:
»Arvlåtarens eller arvingens samhörighet med staten kan grundas å
medborgarskap, fast bostad — vilket begrepp har mycket skiftande innebörd
i de särskilda staternas beskattningsförfattningar — stadigvarande
vistelse eller vistelse överhuvudtaget, även tillfällig. I allmänhet fordras,
att denna samhörighet skall hava förelegat vid dödsfallet, men undantagsvis
behöver så ej hava varit förhållandet. Sålunda innebär skattskyldighetens
anknytning i vissa fall till mantalsskrivningsskyldigheten
enligt svensk rätt, att det i dessa fall är av avgörande betydelse, att fast
bostad i Sverige funnits vid årsskiftet närmast före dödsfallet. Det ärvda
godsets samhörighet med staten konstitueras i allmänhet därigenom, att
godset vid frånfället befinner sig inom statens område; då fråga är örn
rättigheter ävensom i vissa andra fall kunna andra kriterier å samhörigheten
finnas.
Örn allenast en av förenämnda principer användes vid beskattningen
och denna princip tillämpades i alla stater, skulle internationell dubbelbeskattning
icke uppkomma — bortsett från fall, då sådan förorsakats av
felaktig uppfattning angående de faktiska förhållandena. Ansluter sig
däremot en stat till en princip och en annan stat till en annan princip,
kan uppkomma, å ena sidan dubbelbeskattning, å andra sidan luckor
mellan staternas beskattningsområden. I allmänhet begränsar sig emellertid
en stat icke till en princip utan följer samtidigt flera olika linjer,
vilket föranleder en utvidgning av skattskyldigheten, som, principiellt
sett, torde få anses oriktig och som föranleder, att fallen av dubbelbeskattning
ökas och luckor bliva mera sällsynta. Det är således mycket
vanligt, att skattskyldigheten i en stat grundas å såväl arvlåtarens som
det ärvda godsets samhörighet med staten. Sällsynt är däremot, att hänsyn
tages till arvingens samhörighet med staten. Vid beskattningens anordnande
efter personalitetsprincipen är det vanligt, att olika normer
samtidigt följas; sålunda omfattar skattskyldigheten ofta kvarlåtenskap
efter såväl alla, som inom staten äga medborgarrätt, vare sig de äro bosatta
inom eller utom landet, som ock alla, som inom staten äro bosatta
-— även örn de icke äro medborgare därstädes. Uppenbart är, att dessa
förhållanden kunna leda till dubbel, i vissa fall till flerdubbel beskattning.
Örn exempelvis en medborgare i staten A, där kvarlåtenskap efter
alla statens medborgare beskattas, är vid dödsfallet bosatt i staten B, varest
kvarlåtenskap efter alla där bosatta beskattas, och efterlämnar lös
egendom, befintlig i staten C, där territorialitetsprincipen tillämpas, beskattas
sistnämnda egendom i alla tre staterna. Kompliceras exemplet
genom att antaga, att egendomen ärves av en person, hemmahörande i
10
Kungl. Majlis proposition Nr 211.
Gällande
svensk rätt.
staten D, där beskattning grundas å arvinges medborgarskap, blir beskattningen
fyrdubbel. Att märka är dock, att beskattningen stundom i
viss mån lindras därigenom, att, till undvikande av dubbelbeskattning,
från arvsskatt, påförd i ett land, kan få avdragas arvsskatt, som erlagts
i ett annat land.
Tillämpningen av territorialitetsprincipen är även växlande i de särskilda
staterna. Stundom beskattas all inom staten befintlig egendom;
ofta begränsas skattskyldigheten till vissa angivna slag av egendom (särskilt
fastighet). I allmänhet brukar denna olika tillämpning ej giva anledning
till dubbelbeskattning, men undantagsvis är detta tänkbart. Örn
exempelvis en stat beskattar alla aktier i bolag, vars styrelse har sitt säte
inom landet, samt sådana aktier äro deponerade i en stat, som beskattar
all inom sitt område befintlig egendom, torde efter ägarens frånfälle sistnämnda
aktier bliva föremål för arvsbeskattning i båda staterna.
Vad nu sagts örn arv äger i huvudsak motsvarande tillämpning å gåva.
Skattskyldigheten kan därvid grundas å givarens eller gåvotagarens
eller det bortgivna godsets samhörighet med staten. Under det att vid
arvsbeskattningen personalitetsprincipen i regel gäller endast arvlåtarens
men ej arvingens samhörighet med staten, är för bestämmandet av skatt
skyldighet för gåva ganska vanligt, att hänsyn tages till såväl givarens
som gåvotagarens förhållanden. Självfallet föranledes härav ofta dubbelbeskattning.
En gåva från en medborgare i en stat, som beskattar
givare, till en medborgare i en stat, som uttager skatt av gåvotagare, blir
således underkastad dubbel skatt. Även beträffande denna skatteform äro
i övrigt många komplikationer tänkbara, vilka förorsaka uttagande av''
dubbel eller flerdubbel skatt.»
Vad angår svensk lagstiftning örn beskattning av arv och gåva
anföres i promemorian, bland annat, att i Sverige framträtt en tydlig
tendens att —• så långt det kunnat ske med tillbörligt beaktande
av landets intressen —• söka imdvika internationell dubbelbeskattning.
Enligt de före ikraftträdandet av förordningen örn arvsskatt och skatt
för gåva gällande bestämmelserna angående stämpelbeläggning av bouppteckning
träffades sålunda allenast kvarlåtenskap efter svenska medborgare
av arvsbeskattning. I skrivelse den 27 februari 1901 anhöll emellertid
riksdagen, bland annat, att Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd
utredning framlägga förslag till bestämmelser angående arvsskatts utgörande
dels för egendom, som utländsk undersåte efterlämnade i Sverige,
dels ock för egendom, som svensk undersåte efterlämnade i utlandet. Riksdagen
yttrade därvid, bland axmat;
»Från principiell synpunkt sett bör arvsskatt för samma egendom ej
utgå till mer än ett land; men intill dess internationell överensstämmelse
kan uppnås, måste för varje land fastställas de regler, som där anses
riktiga. Därvid torde i första rummet hänsyn böra tagas till arvfallen
egendoms beskaffenhet av lös eller fast samt egendomens förefintlighet
utom eller inom landet; varjämte kan ifrågasättas, huruvida skyldighet
att erlägga arvsskatt bör vara beroende av arvlåtarens egenskap av
svensk eller utländsk undersåte eller på hans bostad utom eller inom landet.
Beträffande fast egendom torde dennas belägenhet inom eller utom
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
landet böra vara avgörande för frågan, huruvida arvsskatt för densamma
skall erläggas till svenska staten eller icke, och detta utan hänsyn till,
huruvida arvlåtaren är svensk eller utländsk medborgare eller bosatt
inom eller utom landet. Vad åter angår lös egendom, kunna meningarna
vara delade; och anser sig riksdagen i detta hänseende icke utan föregående
utredning kunna uttala något bestämt omdöme. Så mycket torde
dock kunna sägas, att, örn den lösa egendom, som utländsk, medborgare
efterlämnar i Sverige, här göres till föremål för beskattning, svenska
staten ej bör utkräva skatt för sådan lös egendom, som svensk man efterlämnar
i utlandet, samt att däremot, örn arvsskatt ej utkräves för utländsk
mans här i landet befintliga lösa egendom, skäl ej förefinnes för
svenska staten att avstå från skatt för den lösa egendom, som svensk
man efterlämnar i utlandet; och den omständigheten, att ett. annat land
arvsbeskattar egendom, som svenska staten anser sig berättigad att beskatta,
kan ej utgöra tillräckligt skäl för svenska, staten att avstå sin
beskattningsrätt, men måhända kan det anses billigt, att i sadant lali
det i utlandet erlagda skattebeloppet må avdragas från behållningen i
boet.»
I promemorian framhålles, att i det förslag till förordning örn arvsskatt
och skatt för gåva, som sedermera framlades för 1914 års riksdag
och som då, med endast obetydliga modifikationer, antogs, skattskyldigheten
emellertid erhöll större omfattning än som överensstämde med
innehållet i nyss återgivna skrivelse. Riksdagen uttalade ock i sin med
anledning av propositionen i ämnet avlåtna skrivelse, att Kungl. Maj:t
i sitt förslag i vissa delar icke följt de anvisningar, 1901 års riksdag lämnat.
Riksdagen fann sig dock kunna biträda förslaget, såvitt nu vore i
fråga.
Angående reglerna i gällande svensk rätt för uttagande av arvsskatt andres
i promemorian, att sådan skatt utginge på grund av antingen arvlåtarens
medborgarskap i Sverige, arvlåtarens mantalsskrivningsskyldighet
här i riket eller det ärvda godsets samhörighet med riket (3 § 1 mom. förordningen
örn arvsskatt och skatt för gåva). Gåvoskatt utginge på grundval
av gåvotagarens medborgarskap här i riket —- vilket för juridiska
personers vidkommande torde motsvaras av deras egenskap av svenska —
eller på grundval av gåvotagarens mantalsskrivningsskyldighet i Sverige
(31 § nämnda förordning). Däremot förekomme ej beskattning
på grund av det bortgivna godsets samhörighet med Sverige. Med till
lämpning av 30 § i arvskatteförordningen ägde dock Konungen rätt att till
undvikande av dubbelbeskattning av arv medgiva nedsättning av skatt i
vissa fall. Därjämte ägde Konungen jämlikt 56 § första och andra styckena
i förordningen viss befogenhet att ingå avtal med främmande
stat till undvikande av dubbelbeskattning av kvarlåtenskap och gåva.
Någon sådan överenskommelse hade emellertid dittills icke ingåtts. Pa
grund av den begränsade räckvidden av sistnämnda stadgaiiden torde desamma
för övrigt icke möjliggöra avslutandet av dubbelbeskattningstrak
tator av större omfattning. Under den tid förordningen örn arvsskatt och
12
Åtgärder till
undvikande av
dubbelbeskattning.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
skatt för gåva varit gällande hade emellertid förekommit åtskilliga fall
av beskattning av viss kvarlåtenskap eller gåva såväl här i riket som i
annan stat. I en del av dessa fall hade rättelse ej kunnat vinnas med tilllämpning
av 30 § av förordningen.
Angående de åtgärder, som från svensk sida höra vidtagas till undvikande
av dubbelbeskattning, anföres i promemorian, att det torde vara
uppenbart, att det ej vore lämpligt att — så länge de utländska skatteförfattningarnas
bestämmelser örn skattskyldighet i allmänhet vore så
omfattande — i avsevärd mån minska det svenska beskattningsområdet.
Och även örn man försökte detta, skulle, med hänsyn till de mångskiftande
principer, som gällde i de utländska skattelagarna, sannolikt alltjämt
inträffa fall av dubbelbeskattning. Med en genom lagstiftning åstadkommen
avsevärd inskränkning av skattskyldigheten vore dessutom att befara,
att luckor mellan beskattningsområdena uppkomme, ett förhållande,
som mäste betraktas såsom en olägenhet, icke minst med hänsyn till
de möjligheter till kringgående av skatteförfattningarnas bestämmelser,
som härigenom erbjöde sig.
Även för Sveriges vidkommande torde således — örn man på rationellt
sätt ville undvika dubbelbeskattning av arv och gåva — avslutandet av
skattetraktater vara den praktiskt taget enda framkomliga vägen.
I anslutning till vad i det föregående yttrats mot en avsevärd inskränkning
av det svenska beskattningsområdet anföres i promemorian, att _
även örn det från viss synpunkt kunde anses tilltalande, att den svenska
beskattningen grundades a allenast en av de förut angivna principerna
— en sådan lösning av föreliggande beskattningsfråga ej vore att
förorda. Hänsyn till möjligheten att i större omfattning kunna avsluta
skatteöverenskommelser med främmande stater talade i stället för att
skattskyldigheten gjordes ganska omfattande. Till belysande härav åberopas,
att i de senast ingångna arvsskatteöverenskommelserna mellan främmande
stater territorialitetsprincipen tillämpats beträffande viss egen
dom samt i övrigt beskattningsrätten tillerkänts, i vissa fall den stat, där
arvlåtaren vid dödsfallet varit bosatt eller stadigvarande vistats, i vissa
fall den stat, där arvlåtaren ägt medborgarskap. En allmän förutsättning
för att en stat lämpligen skulle kunna ingå sådana avtal torde emelle!
tid vara, att skattskyldigheten enligt den inhemska rätten grundades
a likaitade principer, som sålunda komme till tillämpning i internationella
arvsskatteöverenskommelser. Eljest skulle den beskattningsrätt,
som traktatvis tillerkänts en stat icke kunna till fullo utnyttjas; luckor
mellan de avtalsslutande staternas beskattningsområden skulle sålunda
uppkomma. I nu förevarande ämne anföres i promemorian ytterligare:
a Vad särskilt angår skattskyldighet på grund av godsets samhörighet
med staten, är det från nu förevarande synpunkt önskvärt, att denna
skattskyldighet göres så vidsträckt som möjligt. Såsom exempel kan anföras,
att enligt flertalet hittills avslutna skattetraktater fordringar, in
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
13
tecknade i fast egendom, skola beskattas uteslutande i den stat, där fastigheten
är belägen. Därest Sverige —• vars gällande lagstiftning icke utsträckt
territorialitetsprincipens tillämpning till sådana fordringar —
utan att härutinnan vidtaga någon ändring, med annan stat ingår avtal,
varigenom dylika tillgångar beskattas allenast i det land, där
fastigheten ligger, avhänder sig Sverige rätten att beskatta kvarlåtenskap
efter svenskar och i riket mantalsskrivna utlänningar för ford
ringar, intecknade i fastigheter i den andra staten, varemot i svenska
fastigheter intecknade fordringar, vilka tillhöra dödsbon efter utlänningar,
bosatta i den andra staten, i båda rikena bliva obeskattade.
Beträffande frågan örn utvidgning av skattskyldigheten måste dock
framhållas, att skäl i många fall tala även mot en sådan åtgärds vidtagande.
Uppenbarligen måste hänsyn tagas jämväl till förhållandet till
de länder, med vilka dubbelbeskattningsöverenskommelser inom närmaste
åren sannolikt ej komma att ingås. Ett riktigt avvägande av betydelsen
av de olika intressen, som beröras av förevarande spörsmål, är självfallet
nödvändigt, och en ändring av skattskyldighetsbestämmelserna bör
ej ske i annan mån än den kan betraktas som i och för sig skälig och
lämplig.»
I promemorian framhålles vidare, att frågan örn riktigheten av de huvudprinciper
angående skattskyldigheten, på vilka vår gällande lagstiftning
örn arvsskatt och skatt för gåva vilar, naturligen icke i promemorian
upptagits till närmare granskning. Följaktligen hade icke där berörts möjligheten
eller lämpligheten av att i svensk lagstiftning införa skattskyldighet
för arv, grundad å arvinges samhörighet med staten, eller att göra
givare skattskyldig för gåva. Angående tillämpningen av likartade
principer, såvitt skattskyldighet angår, vid beskattning av arv och gåva
samt av inkomst och förmögenhet anföres därefter:
»Såsom en betydelsefull grundsats vid skattskyldighetens bestämmande
lärer böra fastslås, att stadgandena angående gåvoskatten, med vilken
i huvudsak avsetts att skapa ett komplement till arvsskatten, skola — i
den mån det kan ske utan uppgivande av grundprincipen örn hänsyn till
gåvotagarens förhållanden — göras i möjligaste mån likartade med de
för arvsskatten gällande föreskrifterna.
I detta sammanhang bör framhållas, att en viss principiell överensstämmelse
mellan 1914 års förordning om arvsskatt och skatt för gåva
samt de sistnämnda år gällande författningarna örn bevillning för inkomst
samt om inkomst- och förmögenhetsskatt kan iakttagas, såvitt angår
reglerna för den subjektiva skattskyldighetens bestämmande. I alla
dessa förordningar utgjorde medborgarskap och mantalsskrivningsskyldighet
faktorer, som reglerade skattskyldighetens omfattning. Därjämte
funnos vissa förvärv genom arv, vissa inkomster och vissa förmögenhetstillgångar,
som jämlikt förordningarna under alla förhållanden beskattades
härstädes. De tillgångar, vilkas förvärvande sålunda alltid träffades
av arvsskatt — i vederbörlig författning betecknade såsom ''bär i
riket nedlagd förmögenhet’ —• voro av samma slag som de tillgångar,
som, under samma beteckning, alltid blevo föremål för förmögenhetsskatt.
Genom den nya lagstiftningen om skatt ä inkomst och å förmögenhet,
vilken lagstiftning tillämpats fr. o. m. ingången av år 1929, bur förenämnda
överensstämmelse i väsentliga delar upphävts. Den subjektiva
Likartade
principer vid
beskattning av
arv och gåva
samt av inkomst
och förmögenhet.
Yttranden.
Departements
chefen.
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
skattskyldighetens omfattning bestämmes i denna lagstiftning icke av
medborgarskap och mantalsskrivningsskyldighet. I stället bar frågan,
om den skattskyldige är bär i riket bosatt eller härstädes stadigvarande
vistas, blivit av avgörande betydelse. Begreppet ’här i riket nedlagd
förmögenhet’ finnes jämväl i förordningen den 28 september 1928 örn
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, men begreppet bar där givits en
annan utformning, som — låt vara mera i formellt hänseende •— avviker
från den äldre definitionen, som alltjämt kvarstår i förordningen örn
arvsskatt och skatt för gåva.
Goda skäl synas föreligga att ånyo söka bringa bestämmelserna örn
skattskyldighet, såvitt angår arv och gåva, i bättre överensstämmelse
med stadgandena örn skyldighet att utgöra skatt å inkomst och förmögenhet.
Emellertid torde vikten av denna synpunkt ej böra överdrivas.
Att övergiva principen örn medborgarskapets betydelse för skyldighet att
utgöra skatt för arv och gåva torde av skäl, som förut anförts, ej f. n.
böra ifrågasättas. Men i vissa andra hänseenden kunna synpunkter, som
gälla beskattningen av inkomst och förmögenhet, även finna tillämpning
vid beskattningen av de förevarande kapitalförvärven, arv och gåva.»
Över förenämnda promemoria och utkast — vilket utkast torde såsom
bilaga A få fogas vid dagens protokoll — hava yttranden inhämtats från
statskontoret och Överståthållarämbetet ävensom länsstyrelserna i Stockholms,
Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län. I fråga örn lämpligheten
av att åtgärder vidtagas i den i promemorian angivna riktningen hava
dessa myndigheter ej funnit något att erinra. Vad angår de närmare bestämmelser,
som härutinnan erfordras, återkommer jag senare till sagda
yttranden i den mån anmärkningar däri framställts mot vad i promemorian
och utkastet upptagits.
Lika med de hörda myndigheterna ansluter jag mig till den uppfattning,
som i promemorian kommit till uttryck rörande behovet av vissa ändrade
bestämmelser angående skyldigheten att erlägga skatt för förvärv genom
arv eller gåva.
Såsom den föregående framställningen utvisar, tillämpas å detta område
.skilda regler i olika länder. Betta förhållande leder i sin tur till att
skyldighet att erlägga skatt till staten för ett sådant förvärv kan komma
att föreligga i mer än ett land, men det kan ock inträffa, att skyldighet
att erlägga skatt för förvärvet icke inträder i något land.
Vill man söka undgå de stötande konsekvenser, som de nu gällande,
olika principerna å förevarande område medföra, synes den häst framkomliga
vägen vara avslutandet av överenskommelser med andra stater, genom
vilka en uppdelning av beskattningsrätten kommer till stånd mellan de
fördragsslutande staterna. För att underlätta tillkomsten av dylika
överenskommelser har det emellertid visat sig föreligga behov av att
vissa enligt svensk rätt gällande regler rörande skattskyldigheten bringas
i närmare överensstämmelse med i andra länder å förevarande område
allmänt vedertagna principer.
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
En ytterligare anledning att nu upptaga reglerna om skattskyldighet
för förvärv genom arv och. gåva till granskning är, att medan en viss
principiell överensstämmelse i fråga örn reglerna för bestämmande av
skattskyldighetens omfattning rått mellan 1914 års förordning örn arvsskatt
och skatt för gåva samt vid denna tid gällande författningar örn bevillning
för inkomst samt örn inkomst- och förmögenhetsskatt, denna överensstämmelse
genom tillkomsten av 1928 års lagstiftning örn skatt å inkomst
och förmögenhet i vissa hänseenden hävts. Det synes önskvärt,
att man å förevarande område åter söker åvägabringa enhetlighet, där
så utan olägenhet kan ske.
Jag finner alltså bärande skäl föreligga att nu upptaga frågan örn åstadkommande
av vissa ändrade regler för bestämmande av skattskyldighetens
omfattning, så vitt angår skatt å arv och gåva, och ansluter mig
i princip till de riktlinjer, efter vilka dessa ändringar enligt promemorian
böra ske.
I 3 § 1 mom. a) förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva stadgas,
att skatt på grund av arv eller testamente (arvsskatt) utgår för egendom,
som efterlämnats av svensk medborgare eller av utlänning, vilken vid
dödsfallet varit eller bort vara här i riket mantalsskriven; dock att skatt
icke utgår för fast egendom i land, där arvsskatt icke uttages för i Sverige
belägen dylik egendom.
1 promemorian föreslås, att arvsskatt skall utgå för egendom, som
efterlämnats av svensk medborgare eller av utlänning, vilken vid dödsfallet
varit här i riket bosatt (se utkastet 3 § 1 mom. 1)); att såsom bosatt
här i riket skall anses den, som här har sitt egentliga bo och hemvist; samt
att vad som stadgas örn den, som är bosatt här i riket, jämväl skall äga
tillämpning å den, som stadigvarande vistas i riket utan att vara här bosatt
(utkastet 55 a § 1 morn.).
Beträffande beskattning av kvarlåtenskap efter svensk medborgare andres,
att huvudregeln därom, att sådan kvarlåtenskap — vare sig den
avlidne vid dödsfallet varit bosatt här i riket eller ej — skall här beskattas,
icke torde böra undergå någon ändring. Det enda spörsmål, som
i övrigt i promemorian behandlas rörande beskattning av sådan kvarlåtenskap,
avser upphävandet av det i 3 § 1 mom. under a) intagna förbehållet
därom, att arvsskatt ej utgår för fast egendom i land, där arvsskatt icke
uttages för i Sverige belägen dylik egendom. Sålunda framhålles, att
nämnda förbehåll i tillämpningen kan förorsaka svårigheter och därför
ej bör bibehållas. Till stöd härför anföres:
»Förutom att osäkerhet angående stadgandets användning givetvis
måste uppkomma, ifall den fasta egendomen skulle vara belägen i en
stat, där en motsvarande föreskrift gällde, vilken således visade avgörandet
tillbaka å vår lagstiftning, måste mot stadgandet invändas, att
det är oklart, vad som skall utredas, för att skattefrihet i Sverige skall
kunna erhållas. Skall den skattskyldige ådagalägga, att under inga för
-
Arvsskatt.
Beskattning
av kvarlåtenskap
efter
svensk medborgare.
Beskattning
av kvarlätenskap
efter
utlänning,
som varit
bosatt eller
stadigvarande
vistat8 i riket.
16 Kungl. May.ts proposition Nr 211.
hållanden arvsskatt i den andra staten uttages för svensk fastighet, eller
är det tillräckligt att styrka, att en svensk medborgare icke under några
förhållanden därstädes påföres sådan skatt för fast egendom här i riket?
Behöver den skattskyldige allenast visa, att i den andra staten av
drag från den därstädes påförda arvsskatten medges för sådan skatt, erlagd
i Sverige för fastigheten, eller att efter särskild ansökan restitution
kan därstädes erhållas för å nämnda egendom belöpande arvsskatt?
—---Det är för övrigt att antaga, att de skattskyldiga i de fall, då
den utländska lagstiftningen icke innehåller klara bestämmelser örn
skattefrihet beträffande svenska fastigheter, föredraga att för undvikande
av dubbelbeskattning av utländsk fastighet anlita den utväg, som
30 § arvsskatteförordningen anvisar.»
Härefter upptages i promemorian till behandling frågan huruvida,
därest berörda undantagsstadgande icke skall kvarstå i arvsskatteförordningen.
beskattningsområdet skall utvidgas till att under alla förhål
landen omfatta även utländsk fastighet eller huruvida tvärtom sådan
egendom härstädes alltid skall undantagas från beskattning. Härom anföres:
»Med
hänsyn till föreskrifterna i 30 § arvsskatteförordningen har frågan
icke så stor materiell betydelse för de skattskyldiga. Från internationell
synpunkt torde det vara förmånligt, att beskattningsområdet utvidgas,
då därigenom möjlighet öppnas att, örn skäl därtill skulle anses föreligga,
ingå skatteöverenskommelser, byggda uteslutande på personalitetsprincipen.
Med hänsyn till de svenska arvsskattetariffernas progression
är även utvidgningen av skattskyldigheten att förorda; medgives skattefrihet
för utländsk fastighet, kan det i många fall bliva ur arvsskattesynpunkt
förmånligare att placera svenskt kapital i utländsk fastighet än
i svensk egendom. Fall förekomma för övrigt, då i utländsk stat befintliga
fastigheter, tillhörande svenska dödsbon, icke därstädes påföras arvsskatt,
vare sig detta beror på att arvsskatt överhuvudtaget icke förekommer
därstädes, att arvingar i vissa skyldskapsklasser äro helt fria
eller att territorialitetsprincipen icke användes. Mot den ifrågasatta ökningen
av beskattningsområdet kan däremot invändas, att det för de
skattskyldiga är förenat med viss omgång att behöva för dubbelbeskattnings
undvikande till Konungen ingiva ansökningar örn skattenedsättning.
Samma invändning kan emellertid riktas mot annan utsträckning
av beskattningsområdet till tillgångar utom landets gränser. De fall av
dubbelbeskattning, som förorsakas av den ifrågasatta vidgade omfattningen
av skattskyldigheten och de därav föranledda ansökningarna
örn skattenedsättning, torde, såvitt förutses kan, bliva så fåtaliga,
att finansdepartementets arbetsbörda icke härigenom kommer att i avsevärd
mån ökas.»
Angående beskattning av kvarlåtenskap efter utlänning, som vid dödsfallet
varit bosatt eller stadigvarande vistats i riket, anföres i promemorian,
att huvudprincipen, att kvarlåtenskapen efter person, som varit
här i riket bosatt, skall i Sverige beskattas, torde böra bibehållas, men
det framhålles tillika såsom önskvärt, att anknytningen till mantalsskrivningen
såsom presumtion för personens fasta bostad i landet måtte upphöra.
Till stöd härför framhålles det i och för sig irrationella uti att lägga
Kungl. Maj.ts proposition Nr 211. 17
till grund för skattskyldighetens omfattning förhållandena vid årsskiftet
före dödsfallet ävensom den omständigheten, att skattskyldighetens bestämmande
efter mantalsskrivningsskyldigheten — vilket förhållande torde
sakna motsvarighet i utländsk lagstiftning — skulle medföra tekniska svårigheter
vid avslutandet av skatteöverenskommelser. I övrigt erinras
örn det i det föregående berörda förhållandet, att vid beskattningav
inkomst och av förmögenhet mantalsskrivningens betydelse för bestämmande
av skattskyldighetens omfattning numera upphört. Angående
skälen härtill hänvisas till en vid Kungl. Maj :ts proposition nr 102
till 1927 års riksdag fogad P. M. angående åtgärder till undvikande av
eller lindring i internationell dubbelbeskattning med mera sid. 43 och
följande.
Vidare anföres, under hänvisning till anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen,
att såsom bosatt här i riket borde räknas den, som här
hade sitt egentliga bo och hemvist, samt att, i överensstämmelse med
\ad som eljest finge anses vara den svenska rättens ståndpunkt, man
även i arvsbeskattningshänseende borde utgå från, att en person icke
kunde samtidigt hava sitt egentliga bo och hemvist i mera än en stat.
Det anföres vidare, att i utländsk lagstiftning ofta förekomme, att det
finansi ättsliga begreppet »bosatt» hade en vidsträcktare omfattning
än det i svenska skatteförfattningar gällande, och att såsom bosatta
inom en stat även räknades de, som där stadigvarande vistades (t. ex. un■der
långvarigt uppehåll å hotell) utan att där hava sitt egentliga bo och
hemvist. Och även i länder, där begreppet hade en mera inskränkt betydelse,
som närmare sammanfölle med dess innebörd enligt svensk- lag,
utsträcktes skattskyldigheten ofta genom uttryckliga bestämmelser till
sådana personer. För ernående av närmare överensstämmelse med beskattningsreglerna
i andra länder torde det sålunda vara lämpligt, att den
svenska arvsbeskattningen även komma att omfatta kvarlåtenskap, som
efterlämnades av personer, som vid dödsfallet stadigvarande vistades i
Sverige utan att vara här bosatta. Härigenom skulle även principiell
överensstämmelse vinnas med gällande lagstiftning örn beskattning avinkomst
och av förmögenhet (jfr 68 § kommunalskattelagen och 25 $
1 mom. förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt). Någon
stor praktisk betydelse torde antagligen denna utsträckning av skattskyldigheten
ej hava. Men det vore möjligt, att kvarlåtenskap, som eljest
faktiskt icke bleve belagd med skatt i någon stat, vid ett eller annat tillfälle
komme att därigenom underkastas beskattning. Att — i enlighet
med vad som stundom torde förekomma utomlands — utsträcka skattskyldigheten
till att även omfatta kvarlåtenskap efter personer, som vid
dödsfallet endast tillfälligtvis uppehölle sig i riket, vore enligt promemorian
att gå för långt och knappast tilltalande för svensk rättsåskådning.
Vidare uttalas i promemorian, att någon definition å begreppet »stadigvarande
vistelse» syntes ej behöva inlagas i arvsskatteförordningen. Att
Bihang till riksdagens protokoll 19$t. 1 sami. 1SÖ höft. (Nr ‘211.) 2
yttrande.
Departements
chefen.
18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
märka vore, att enligt svensk rättsuppfattning stadigvarande vistelse samtidigt
i flera stater ej torde kunna förekomma. Att i lagtexten angiva
viss minimitid för den stadigvarande vistelsen — t. ex. sex månader —
torde vara obehövligt och ägnat att försvåra de beskattande myndigheternas
arbete.
Vad i det föregående anförts beträffande det i 3 § 1 mom. a) arvsskatteförordningen
stadgade undantaget för utländsk fastighet vore tilllämpligt
jämväl beträffande sådan fastighet i utlandet, som efterlämnats
av utlänning, vilken varit bosatt eller stadigvarande vistats i riket.
Länsstyrelse^ i Malmöhus län har i sitt utlåtande anmärkt, att erfarenheten
vid tillämpning av författningarna rörande beskattning av
inkomst och förmögenhet visat, att begreppet »stadigvarande vistelse»
bort närmare definieras. Det syntes därför länsstyrelsen önskvärt, att
i förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva förtydligande bestämmelser
i angivna avseende bleve intagna.
Skyldighet att erlägga arvsskatt för egendom, som efterlämnats av utlänning,
är för närvarande enligt 3 § 1 mom. a) arvsskatteförordningen
gjord beroende av att den avlidne varit eller bort vara här i riket mantalsskriven.
En regel av dylikt innehåll torde, såsom i promemorian
framhållits, saknas i utländsk lagstiftning. Till vinnande av närmare
överensstämmelse med motsvarande regler i främmande rätt synas de
svenska bestämmelserna örn skattskyldighet böra ändras därhän att avgörande
för skattskyldighetens omfattning blir det förhållande, att den
avlidne är här bosatt eller, utan att vara härstädes bosatt, här stadigvarande
vistas. Med hänsyn till förestående förhandlingar med främmande
makter till förekommande av dubbelbeskattning å förevarande område,
torde det vara önskvärt, att en ändring av vår rätts regler på denna
punkt kommer till stånd.
En ytterligare anledning att binda skyldigheten att erlägga arvsskatt
för egendom, som efterlämnats av utlänning, vid bosättning eller stadigvarande
vistelse härstädes är, att sistnämnda omständigheter jämväl bestämma
skattskyldighetens omfattning enligt 1928 års svenska lagstiftning
örn skatt för inkomst och förmögenhet.
I fråga örn skattskyldighet för fast egendom i utlandet, som efterlämnats
av svensk medborgare eller av utlänning, som varit här i riket bosatt,
synes ock önskvärt att övergiva den för närvarande gällande regeln,
att skattefrihet inträder för egendom i land, där arvsskatt icke uttages
för i Sverige belägen sådan egendom, och i stället låta skattskyldigheten
i dylika fall inträda oberoende av vad som härutinnan må gälla i det
land, där egendomen är belägen. Ur förhandlingssynpunkt lärer det vara
av intresse, att den nu förefintliga begränsningen av skattskyldigheten
enligt svensk rätt upphäves.
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat, att begreppet »stadigvarande
vistelse» hort närmare definieras. Att så sker är dock efter min uppfattning
knappast erforderligt. Något mera än en exemplifiering, i viss
likhet med vad som skett i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen,
till klargörande av begreppet »bosatt», lärer för övrigt knappast kunna
åstadkommas. Jag erinrar örn att i artikel 10 punkt 3 i avtalet den 25 april
1928 mellan Sverige och Tyska riket angående utjämnande av den in- och
den utländska beskattningen, särskilt till undvikande av dubbelbeskattning,
såvitt angår direkta skatter, följande beskrivning å ifrågavarande
begrepp gives: »Stadigvarande vistelse--—- har en person å den ort,
där han uppehåller sig under omständigheter, av vilka kan slutas till avsikt
att vistas där icke blott tillfälligtvis». Nämnda beskrivning överensstämmer
med den beskrivning å begreppet, som finnes intagen i tyska
skatteförfattningar. Att vistelsen icke får vara endast tillfällig, måste ock
anses framgå redan av själva uttrycket »stadigvarande» (jfr anvisningarna
till 53 och 66 §§ kommunalskattelagen).
Jag ansluter mig alltså i nu berörda punkter till vad i promemorian
föreslagits.
Vad sålunda av mig förordats föranleder vissa ändringar i 3 § 1 mom.
1) i förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva, varjämte vissa tillägg
böra, såsom första och fjärde styckena i ett nytt 3 morn., fogas till samma
paragraf. Att, på sätt i det vid promemorian fogade utkastet skett, införa
de mot nämnda tillägg svarande föreskrifterna i en ny a § efter 55 § i förordningen
synes ej nödigt eller lämpligt.
Enligt 3 § 1 mom. b) förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva
utgår skatt på grund av arv eller testamente för här i riket nedlagd förmögenhet,
som efterlämnats av annan utlänning än sådan, som vid dödstillfället
varit eller bort vara i riket mantalsskriven. Med här i riket
nedlagd förmögenhet förstås enligt samma författningsrum fast egendom
i riket, egendom, som utgör beståndsdel av anläggnings- eller driftkapital
för företag inom riket, samt aktier, lotter eller andelär i sådant
företag. Däremot utgår ej arvsskatt för annan egendom, som på grund
av arv eller testamente tillfaller utlänning, varom nyss sagts.
I promemorian föreslås, att arvsskatt skall utgå för följande slag av
egendom, som efterlämnats av annan avliden utlänning än sådan, som
vid dödsfallet varit här i riket bosatt, nämligen
a) här i riket belägen fast egendom, så ock nyttjanderätt till sådan
egendom samt rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, som åt någon
upplåtits att utgå av egendomen;
b) i riket befintlig, under a) här ovan icke nämnd lös egendom, som
är avsedd för stadigvarande bruk i härstädes bedriven förvärvsverksamhet
eller att däri omsättas eller förbrukas, såsom levande och döda inventarier,
råämnen, varor, förbrukningsartiklar och dylikt, gruvor, pa
-
Beskattning
av kvart åt enskap
efter utlänning,
som
icke varit
bosatt eller
stadigvarande
vistats i riket.
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
tent- och förlagsrätter, så ock kapital, som finnes kontant tillgängligt
eller utlånats eller nedlagts i obligationer eller insatts i bank eller annorstädes
eller bestått av andra fordringar eller av aktier, banklotter eller
andelar i ekonomiska föreningar, bolag eller rederier; samt
c) svenska aktier, svenska banklotter och andelar i svenska ekonomiska
föreningar, bolag och rederier, i den mån dessa tillgångar icke äro att
hänföra till under b) nämnd egendom.
I promemorian anföres, att någon inskränkning av den skattskyldighet,
som grundas å föreskriften i 3 § 1 mom. b) arvsskatteförordningen
ej torde böra ske. Frågan örn beskattning av aktier och likartade värdepapper
samt inkomst därav vore, så vitt angår skatt för inkomst och förmögenhet,
föremål för utredning av särskilda sakkunniga. Ändrade bestämmelser
örn arvsbeskattning av dylika värdepapper torde därför icke nu böra
ifrågasättas. Av samma skäl torde frågan örn beskattning av s. k. participating
debentures ej i nu förevarande sammanhang böra uxjptagas till
prövning. Under erinran därom, att det i svensk skattelagstiftning intill
slutet av år 1928 använda begreppet »här i riket nedlagd förmögenhet» i
förordningen den 28 september 1928 örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
blivit föremål för vissa ändringar, vilka likväl mestadels vore av formell
art eller gjorts i förtydligande syfte, framhålles ytterligare i promemorian,
att vad som anförts till förmån för dessa ändringar — därvid åberopas
förenämnda vid Kungl. Maj:ts proposition nr 102 till 1927 års riksdag
fogade P. M. angående åtgärder till undvikande av eiler lindring i internationell
dubbelbeskattning med mera sid. 56 — torde äga tillämpning jämväl
beträffande arvsbeskattningen. Följaktligen borde föreskrifter i ämnet av
i huvudsak motsvarande innehåll, som de i 12 § 2 mom. förordningen örn
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt meddelade, införas jämväl i författningen
örn arvsskatt.
Fråga vore emellertid, örn man skulle stanna vid genomförandet av sådana
ändringar eller örn man borde giva territorialitetsprincipen en vidsträcktare
tillämpning vid arvsbeskattningen än vid förmögenhetsbeskattningen.
Nära till hands läge att undersöka, i vad mån nyttjanderätt
till svensk fastighet eller rätt till ränta, avkomst eller annan sådan förmån,
som åt någon upplåtits att utgå av dylik egendom, skulle — i
överensstämmelse med vad som forekomme i vissa utländska stater —
under alla förhållanden underkastas arvsbeskattning i Sverige. Härom
anföres i promemorian:
»Från teoretisk synpunkt kan till stöd för en sådan beskattning anföras,
att, örn territorialitetsprincipen gäller beträffande svenska fastigheter, det
är följdriktigt, att staten — då fastighets värde på grund av nyttjanderätt
eller avkomsträtt undergår minskning och arvsskatt av fastigheten av sådan
anledning jämlikt 8 § arvsskatteförordningen utgår med lägre belopp
— i stället äger att med tillämpning av nämnda princip uttaga arvsskatt
för sådana fastigheten graverande rättigheter.
Vad särskilt nyttjanderätt angår, framhålles, att den i 12 § 2 mom.
21
Kungl. Majlis preposition Nr 211.
förordningen den 28 september 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
givna definition å här i riket nedlagd förmögenhet — vilken,
enligt vad ovan sagts, hör finna motsvarande användning vid arvsbeskattningen
— omfattar tomträtt, vattenfallsrätt samt rättigheter till fastighet,
vilka utnyttjas i här i riket bedriven rörelse, såsom rätt till skogsavverkning
å annans mark, rätt till stenbrott o. d. Yad fideikommissrätt
angår, torde lagstiftaren hava avsett, att sådan rätt skulle ingå i begreppet
»här i riket nedlagd förmögenhet» i 3 § 1 mom. b) arvsskatteförordningen.
De nyttjanderätter, som därefter återstå, äro antagligen ej
från beskattningssynpunkt av större betydelse.
Vad angår rätt till avkomst, torde starka skäl tala för att rätt till
royalty, utgående av fast egendom i Sverige, under alla förhållanden här
underkastas arvsbeskattning. Sådan royalty, åtnjuten av i utlandet bosatt
person, beskattas i Sverige såsom inkomst, varemot rätt till royalty
ej ingår i här i riket nedlagd förmögenhet enligt 12 § 2 mom. förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Sistnämnda omständighet
torde dock ej utgöra tillräckligt skäl för att från arvsbeskattning undantaga
rätten till royalty. Andra rättigheter till avkomst eller likartade
förmåner av fast egendom torde i detta sammanhang vara av ringa eller
ingen betydelse.»
På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till att territorialitetsprincipens
utsträckande till nyttjande- och avkomsträtter samt likartade
förmåner av fast egendom syntes vara av betydelse för avslutande
av skattetraktater — i sådant avseende åberopas det förhållande, att i de
allmänna skattetraktater, som hittills avslutats, beskattningsrätten, såvitt
avsåge såväl fastighet med tillbehör som rättigheter av förut nämnd
beskaffenhet, reserverats för den stat, där fastigheten är belägen — uttalas
i promemorian, att ifrågavarande rättigheter under alla förhållanden
höra heskattas här i riket. Däremot anses en utvidgning av det Sverige
förbehållna beskattningsområdet till andra rättigheter av fast egendom
vara av så ringa intresse, att någon sådan utvidgning icke bör ifrågakomma.
I sammanhang härmed framhålles i promemorian, att det kan vara tvivelaktigt,
huruvida det ifrågavarande, territorialitetsprincipen underkastade
beskattningsområdet bör utsträckas även till nyttjanderätt till i
riket befintligt anläggnings- och driftkapital i rörelse eller till rätt till
royalty, härflytande av rörelse härstädes. Det syntes emellertid — anföres
det i promemorian —- som örn, åtminstone tills vidare, någon sådan
åtgärd icke borde äga rum. Härför talade, att samhörigheten mellan
dessa rättigheter och riket icke vore stark samt att berörda utvidgning
av beskattningsområdet ej torde hava stor betydelse.
Promemorian innehåller ytterligare en undersökning i vad mån territorialitetsprincipen
bör utsträckas jämväl till fordringar — särskilt till
sådana fordringar, för vilka svenska fastigheter utgöra säkerhet — samt
till i riket befintliga tillgångar, som ej förut omnämnts (kontanter, lös
egendom för personligt bruk, härstädes förvarade utländska värdepap
-
22
yttranden.
Departements
chefen.
Kungl. Maj:is proposition Nr 211.
per o. s. v.). Som resultat av undersökningen angives, att någon sådan utvidgning
av skattskyldigheten icke synes böra äga rum.
länsstyrelsen i Stockholms län ställer sig i viss mån tveksam i fråga
örn den utsträckning av territorialitetsprincipen, som det remitterade förslaget
innebär. Bestämmelserna syntes nämligen föranleda ökade möjligheter
till dubbelbeskattning.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att bestämmelserna örn beskattning
av kvarlåtenskap efter utlänning, som ej varit bosatt eller stadigvarande
vistats i riket, i förslaget fått en avfattning, som nära
överensstämde med motsvarande föreskrifter i förordningen örn statlig inkomst-ocb
förmögenhetsskatt. Avvikelse härifrån bade dock ansetts böra
göras, bland annat, i så måtto, att arvsbeskattning av dylik utlänning
utsträckts att omfatta nyttjanderätt till fastighet ävensom annan avkomst
av dylik egendom. Det syntes länsstyrelsen kunna ifrågasättas,
huruvida ett brytande av likformigheten härvidlag verkligen vore påkallat
med hänsyn till framtida traktater med främmande stater. I statsfinansiellt
avseende torde i varje fall en arvsbeskattning av dessa rättigheter
hava föga betydelse.
Överståthållarämbetet anser fog icke föreligga att från arvsbeskattning
utesluta rätt till royalty, härflytande av rörelse härstädes.
Skattskyldigheten för kvarlåtenskap, som efterlämnats av annan utlän
ning än sådan, som varit eller hort vara här i riket mantalsskriven, angives
nu i 3 § 1 mom. b) förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva omfatta
»här i riket nedlagd förmögenhet». Med sådan förmögenhet skall
enligt samma författningsrum förstås dels fast egendom här i riket, dels
egendom, som utgör beståndsdel av anläggnings- eller driftkapital för
företag inom riket, dels ock aktier, lotter eller andra andelar i sådant
företag.
I 12 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt den 28
september 1928 har emellertid på annat sätt angivits vad som i och för fastställande
av skattskyldighet för förmögenhet enligt nämnda förordning
skall förstås med »här i riket nedlagd förmögenhet». Enligt detta författningsrum
skall sålunda med sådan förmögenhet avses:
1) fastighet, frälseränta inbegripen, ävensom tomträtt och vattenfallsrätt,
såvitt dessa tillgångar finnas här i riket;
2) a) här i riket befintlig lös egendom, som är avsedd för stadigvarande
bruk i av skattskyldig härstädes bedriven förvärvsverksamhet
eller att däri omsättas eller förbrukas, såsom levande och döda inventarier,
råämnen, varor, förbrukningsartiklar och dylikt, gruvor, patentoch
förlagsrätter, rätt till skogsavverkning å annans mark samt rätt till
stenbrott och dylikt;
b) här i riket befintligt kapital, som finnes kontant tillgängligt eller
23
Kungl. May.ts proposition Nr 211.
utlånats eller nedlagts i obligationer eller insatts i bank eller annorstädes
eller bestått av andra fordringar eller av aktier, banklotter eller
andelar i ekonomiska föreningar, bolag eller rederier, i den mån samma
kapital är avsett för företag, som av skattskyldig härstädes bedrives,
och icke är att hänföra till i a) härovan nämnd egendom; samt
3) svenska aktier, svenska banklotter och andelar i svenska ekonomiska
föreningar, bolag eller rederier, i den mån dessa tillgångar icke ingå under
2) härovan.
Då det synes önskvärt, att jämväl beträffande innebörden av begreppet
»här i riket nedlagd förmögenhet» överensstämmelse så vitt
möjligt åvägabringas mellan förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
och förordningen om arvsskatt och skatt för gåva, torde
den i den förra förordningen förefintliga definitionen av nämnda
begrepp böra i tillämpliga delar komma till användning jämväl i den senare
förordningen. Av redaktionella skäl torde dock den modifikation
böra ske i det i förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
brukade uttryckssättet, att orden »lös egendom, som är avsedd för stadigvarande
bruk i av skattskyldig härstädes bedriven förvärvsverksamhet
eller att däri omsättas eller förbrukas» utbytas mot orden »lös egendom,
som är att hänföra till anläggnings- eller driftkapital i härstädes
bedriven förvärvsverksamhet». Någon skiljaktighet i sak torde icke på
grund av det sålunda ändrade uttryckssättet uppkomma.
Emellertid synas, såsom i promemorian närmare utvecklas, vissa skäl
tala för en utsträckt tillämpning av territorialitetsprincipen i fråga om
beskattning av kvarlåtenskap efter utlänning, som ej varit här i riket bosatt
eller här stadigvarande vistats, utöver vad som följer av reglerna
dels i gällande förordning örn arvsskatt och skatt för gåva dels ock i förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, sålunda att
skattskyldighet här i riket enligt arvsskatteförordningen inträder jämväl
beträffande viss annan egendom än sådan, som i avseende å förmögenhetsskatt
är att hänföra till här i riket nedlagd förmögenhet. Sålunda torde
skattskyldigheten för här i riket belägen fast egendom, i motsats till
vad för närvarande är fallet, böra omfatta alla slag av nyttjanderätt till
sådan egendom — följaktligen ej såsom enligt förordningen örn statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt allenast tomträtt och vattenfallsrätt — samt
rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, som åt någon upplåtits att utgå
ur egendomen. Det lärer icke kunna bestridas, att Sverige bör äga företrädesrätt
framför annan stat att beskatta dylika, av fast egendom i riket
utgående rättigheter. I do skattetraktater, som främmande stater
hittills avslutat, hava sådana rättigheter ock i allmänhet förbehållits
den stat, där fastigheten är belägen. Någon avsevärd ökning av antalet
fall, då dubbelbeskattning kan inträda, torde ej uppkomma av den sålunda
förordade utvidgningen av skattskyldigheten.
Vidare torde till här i riket beskattningsbar kvarlåtenskap böra — ut -
24
Beskattning
av Icvarlätenskap
efter
person, som
åtnjuter exterritorialrätt.
Departements
chefen.
Kungl. Martts proposition Nr 211.
över vad som följer av att dit skall hänföras vad enligt förordningen örn
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är att anse såsom »här i rike?
nedlagd förmögenhet» - räknas nyttjanderätt till sådan lös egendom,
som ingår i här i riket bedriven rörelse, samt rätt till sådan royalty och
periodiskt utgående avgift, som utgöres för nyttjande av dylik egendom..
Huruvida rätt till royalty, härflytande av här i riket bedriven rörelse,
bör bliva föremål för beskattning här i riket, kan vara föremål
för tvekan. I likhet med vad Överståthållarämbetet funnit, anser
dock även jag, att övervägande skäl tala för att så blir fallet. Följdriktigheten
synes fordra, att enahanda regel kommer att gälla beträffande
nyttjanderätt till anläggnings- och driftkapital, som användes i
här i riket bedriven rörelse.
Av mig sålunda förordade ändringar i och förtydliganden av vad för"
närvarande gäller torde böra införas i arvsskatteförordningen såsom 3 §*
1 mom. 2).
I promemorian anföres vidare, att till följd av den ifrågasatta ändringen
av 3 § 1 mom. a) arvsskatteförordningen, varigenom sambandet,
mellan mantalsskrivning och arvsbeskattning skulle upphöra, en sär
skild undantagsbestämmelse måste givas beträffande kvarlåtenskap efterpersoner,
som i Sverige åtnjöte exter ritor ialr ätt. En sådan bestämmelse''
hade hittills ej varit meddelad, då dessa personer i allmänhet ej skulle
i riket mantalsskrivas (jfr § 1 mom. 1 andra stycket förordningen örn mantalsskrivning).
Berörda undantagsstadgande borde avfattas i överensstämmelse
med de principer, som angåves i 70 § 1 mom. kommunalskattelagen
och 27 § 1 mom. förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
De viktigaste sakliga ändringarna i förhållande till gällande
rätt, vilka bleve en följd av vad sålunda förordats, bestode däri, att
skattefriheten utsträcktes till kvarlåtenskap efter personer, tillhörande
utländska lönade konsulat i riket, samt att från arvsbeskattning undantoges
sådana svenska aktier, banklotter och andelar i ekonomiska föreningar,
vilka icke vöre att hänföra till kapital nedlagt i förvärvsverksamhet
här i riket.
Ingen av de hörda myndigheterna har framställt erinran mot förslaget i
denna del.
Då utlänning tillhörande främmande makts härvarande beskickning
för sig, sin familj och sin utländska betjäning är befriad från mantalsskrivning
här i riket, har därav ock hittills följt, att egendom, som här
i riket efterlämnats av sådan avliden person, varit fri från arvsskatt
för annan kvarlåtenskap än sådan, som utgjorts av här i riket nedlagd
förmögenhet. Att denna skattefrihet bibehålies, synes mig riktigt. Reglerna
om skattefrihet för denna grupp av utlänningar torde emellertid i
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
arvsskatteförordningen böra erhålla samma omfattning, som givits åt
motsvarande bestämmelse örn skattefrihet i 1928 års förordning örn statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt; detta innebär, såsom i promemorian
framhållits, en mindre utvidgning såväl av den grupp av personer,
som av angiven grund kunna komma i åtnjutande av skattefrihet,
som ock av de förmögenhetsobjekt, som bliva föremål för frihet från
skatt. Nu berörda regler — vilka i utkastet upptagits såsom 2 mom. i
55 a § — torde böra införas i det nya 3 mom. av 3 § i förordningen örn
arvsskatt och skatt för gåva.
Skyldiga att erlägga gåvoskatt äro enligt 31 § förordningen örn arvsskatt
och skatt för gåva dels svensk medborgare för gåva av fast egendom
inom riket samt lös egendom (31 § a), dels utlänning, som är eller bör
vara här i riket mantalsskriven, för gåva av fast och lös egendom inom
riket (31 § b) dels ock, med vissa i 32 § i förordningen närmare angivna undantag,
menigheter, samfund, stiftelser, verk och inrättningar, bolag och
föreningar för ekonomisk verksamhet samt andra juridiska personer för
gåva av fast egendom inom riket samt lös egendom (31 § c).
I promemorian föreslås, att skyldighet att erlägga skatt för gåva
skall, så framt ej annat stadgas, åligga dels svensk medborgare, utlänning,
som är här i riket bosatt, samt svenska menigheter, samfund, stiftelser,
verk och inrättningar, bolag och föreningar för ekonomisk verksamhet
ävensom andra juridiska personer för gåva av fast och lös egendom inom
eller utom riket, dels ock annan utlänning än nyss sagts, så ock utländska
bolag ävensom andra här i riket icke hemmahörande juridiska personer
för gåva av sådan egendom, för vilken, därest den efterlämnats av annan
avliden utlänning, än sådan, som är här i riket bosatt, arvsskatt skolat
utgå.
I promemorian framhålles, att beträffande skattskyldighet för svensk
medborgare samt svensk juridisk person och annan sammanslutning, örn
vilken förmäles i 31 § c) nämnda förordning, intet annat torde vara att
anföra än att de skäl, som föranlett, att utländsk fastighet bleve föremål
för arvsskatt här i riket, då arvlåtaren vore svensk, jämväl kunde åberopas
till förmån för en motsvarande utsträckning, i förevarande fall
av området för gåvobeskattningen. Vidare erinras, att de skäl, som anförts
för upphävande av arvsskattens anknytning till arvlåtarens mantalsskrivning
samt för införandet av föreskrifter örn skattskyldighet beträffande
kvarlåtenskap efter utlänningar, som här i riket varit bosatta
eller stadigvarande vistats, torde äga motsvarande giltighet å gåvobeskattningens
område. För sådana utlänningar torde skyldighet att utgöra
gåvoskatt —- i överensstämmelse med vad som ansetts böra gälla beträffande
arvs- samt inkomst- och förmögenhetsbeskattningen — göras
Gåvoskatt
Beskattning
av gåva till
svensk medborgare,
svensk juridisk
person
eller annan
sammanslutning
samt till
utlänning,
som är bosatt
eller stadigvarande
vistas
i riket.
yttrande.
Departements
chefen.
Beskattning
av gåva till
utlänning,
som icke är
bosatt eller
stadigvarande
vistas i riket,
så ock till utländskt
bolag
och annan här
i riket icke
hemmahörande
juridisk
person.
26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
lika omfattande som för sådana svenska medborgare, vilka vore bosatta
eller stadigvarande vistades i Sverige.
Överståthållarämbetet bär ansett det icke fullt lämpligt att i fråga örn
gävobeskattningen anknyta utlännings skattskyldighet till bosättning
inom riket i stället för till mantalsskrivning härstädes samt härom anfört:
Frågan, huruvida en person skulle anses här i riket bosatt eller icke,
hade vid inkomsttaxeringen visat sig rätt svår att avgöra. Vid denna
taxering komma spörsmålet dock åtminstone såsom regel under vederbörande
myndighets prövning utan någon åtgärd från den skattskyldiges
sida. Gävobeskattningen åter vore i hög grad beroende av att den
skattskyldige fullgjorde honom åvilande deklarationsskyldighet. Vid
denna vore det därför enbart den skattskyldige själv, som hade att verkställa
denna prövning, och man torde kunna utgå ifrån att denna åtminstone
i de fall, där någon tvekan kunde ifrågakomma, avgjordes till den
skattskyldiges förmån.
Till vad i promemorian i nu berörda avseende anförts har jag funnit mig
böra giva min anslutning. Att kontrollen ej alltid kan bli fullt effektiv
lärer vara en olägenhet, som städse i viss mån vidlåder här förevarande beskattningsform.
I detta samband må framhållas, att den omständigheten,
att utlänning, som erhåller gåva, ålägges pröva, huruvida han kan anses
vara bosatt eller stadigvarande vistas här i riket, ej lärer vålla större betänkligheter
än att han, jämlikt gällande författningsföreskrifter, är underkastad
skyldighet att pröva, huruvida han bör vara här i riket mantalsskriven.
I promemorian upptages därefter till behandling frågan örn skattskyldighet
för gåva bör utvidgas till att avse även andra än svenska medborgare,
svenska juridiska personer och sammanslutningar samt utlänningar,
som äro bosatta i riket eller här stadigvarande vistas. Härom anföres, att
för närvarande ej förelåge skyldighet för utlänning, som icke vore eller borde
vara här i riket mantalsskriven, att här erlägga skatt för gåva. Detsamma
torde gälla utländskt bolag och annan här i riket icke hemmahörande
juridisk person. Någon särskild anledning därtill, att territorialitetsprincipen
— i olikhet med vad som gäller i arvsskattehänseende —
icke tillämpades beträffande gåvoskatt, hade ej uppgivits i förarbetena till
gällande författning i ämnet. De skäl, som talade för att vissa, i det föregående
angivna tillgångar under alla förhållanden bleve föremål för
arvsskatt i Sverige, torde emellertid även äga giltighet, såvitt gåvoskatten
beträffade, och detta desto mera, som berörda egendom i många fall
ej bleve föremål för gåvobeskattning utomlands.
Huru beskattningsområdets gräns i detta fall skulle dragas,
kunde, anföres det vidare i promemorian, bliva föremål för olika
meningar. Att fast egendom i riket — jämte nyttjanderätt och
Kungl. Majlis proposition Nr 211.
27
avkomsträtt därav — samt lös egendom i härstädes bedriven förvärvsverksamhet
borde beskattas i Sverige torde knappast bliva föremål
för tvekan. Däremot kunde det måhända förefalla egendomligt,
att gåva av svenska aktier eller likartade värdepapper till en utomlands
bosatt utlänning skulle bliva föremål för svensk gåvoskatt, under det
att sådan skattskyldighet ej förelåge, örn gåvan verkställts med penningar.
Men sambandet med arvsskatten borde här vara avgörande. Det
torde icke vara riktigt, att en gåva av svenska aktier till en sådan person,
given å dödsbädden, kunde bliva skattefri, under det att arv av
sådan egendom beskattades.
Vad särskilt gåva av fast egendom angår frambålles i promemorian,
att avhandling därom, då lagfart söktes, belädes med stämpel av 1 krona
för varje fulla 100 kronor av egendomens värde (8 § förordningen örn
stämpelavgiften). Tillika frambålles, att, då det ansåges skäligt, att sådan
skatt utginge vid sidan av den vanliga gåvoskatten, i de fall då
gåvotagaren vore svensk eller ock utlänning, domicilierad i riket, intet
torde vara att invända mot att även i andra fall såväl gåvostämpel som
egentlig gåvoskatt erlades, särskilt som sådan gåva i de allra flesta fall
ej bleve föremål för gåvoskatt utomlands.
Länsstyrelsen i Stockholms län ilar ställt sig i viss mån tveksam beträffande
territorialitetsprincipens utsträckning vid gåva med hänsyr
till den ökade möjlighet till dubbelbeskattning, som därav föranleddes,
övriga myndigheter, som hörts i ärendet, hava i sina yttranden — bortsett
från uttalanden angående viss svårighet att kontrollera bestämmelsernas
efterlevnad — icke särskilt vidrört detta spörsmål.
Den ifrågasatta utvidgningen av det svenska beskattningsområdet för
gåva synes mig följdriktig. Vad särskilt beskattningen av fastighet
belägen i Sverige beträffar, måste det anses såsom en lucka i gällande
lagstiftning, - att icke gåva av sådan egendom under alla förhållanden
träffas av skatt härstädes. Dubbelbeskattning av sådan gåva lärer mera
sällan äga rum. Den utvidgning av skattskyldigheten, vars lämplighet
möjligen skulle kunna ifrågasättas, gäller svenska aktier och likartade
värdepapper, men i överensstämmelse med vad som gäller i fråga örn
arvsskatt lärer dock beskattningsområdet böra bestämmas på sätt i promemorian
föreslagits.
I promemorian uttalas slutligen, att vad beträffande arvsskatt yttrats rörande
kvarlåtenskap efter personel-, som i Sverige åtnjöte exterritorialrätt,
torde för sådana personer äga motsvarande tillämpning, såvitt gåvoskatt
anginge. Såsom följd av införandet av föreskrifter örn skattskyldighet
för utlänning, som icke vore bosatt eller stadigvarande vistades här
i riket, bleve nämnda personer, örn ej undantag gjordes, i vissa fall skyldiga
att erlägga skatt för gåva bär i riket.
Yttranden.
Departements
chefen.
Beskattning
av gåva till
person, som
åtnjuter
exterritorialrätt.
Departemen tschefen.
lifter gift av
gåvoskatt.
Departements
chefen.
Kontroll över
de föreslagna
bestämmelsernas
efterlevnad.
28 Kungl. Majlis proposition Nr 211.
I det föregående har omnämnts, att — i syfte att bibehålla den för närvarande
i viss utsträckning gällando skattefriheten för utlänning tillhörande
främmande makts härvarande beskickning, hans familj och
hans utländska betjäning enligt förordningen örn arvsskatt och skatt för
gåva — i det förslag, jag nu ämnar framlägga, intagits ett stadgande av
innehåll, att i fråga örn arvsskatt sådan person icke skall anses vara bosatt
eller stadigvarande vistas i riket. Icke heller i fråga örn gåva bör
naturligen den skattskyldighet, som enligt förslaget knutits till bosättning
eller stadigvarande vistelse härstädes, avse sådan utlänning. I likhet
med vad som sagts beträffande arvsskatt bör emellertid i förhållande
till gällande rätt en viss utvidgning äga rum av den grupp av personer,
som sålunda skulle komma i åtnjutande av skattefrihet. Härutinnan hänvisar
jag till vad jag i det föregående anfört. A andra sidan vill jag erinra,
att på sätt förut yttrats skattskyldighet för gåva nu lärer böra utsträckas
till att avse även vissa gåvor till sådana utlänningar, som icke äro bosatta
eller stadigvarande vistas i Sverige; tydligen bör sådan skattskyldighet
åligga jämväl person, som i riket åtnjuter exterritorialrätt. För vinnande
av överensstämmelse med motsvarande bestämmelser örn skattefrihet
i 1928 års förordning örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
böra emellertid därvid svenska aktier, svenska banklotter och andelar i
svenska ekonomiska föreningar undantagas från beskattning.
Slutligen framhålles i promemorian, att som en konsekvens av de ututvidgningar
i fråga örn gåvobeskattningen, som sålunda förordats,
möjlighet borde öppnas för de skattskyldiga, att i överensstämmelse med
vad i 30 § gällande förordning föreskreves örn beskattning av arv, kunna
vid vissa fall av dubbel gåvoskatt av Konungen erhålla eftergift.
Att åt Kungl. Majit lämnas befogenhet att — i likhet med vad som
gäller beträffande arvsskatt —• medgiva eftergift av gåvoskatt, synes
mig skäligt. Jag ansluter mig alltså i denna del till det i promemorian
framlagda förslaget.
I anslutning till vad nu förordats i fråga örn de regler, som böra vinna
tillämpning beträffande beskattning av gåva, bör ändring vidtagas
i 31 § av arvsskatteförordningen. Vidare bör i 38 § intagas stadgande
örn att bestämmelserna i 3 § 3 mom. och 30 § skola i tillämpliga delar
gälla beträffande skatt för gåva.
Till utövande av kontroll över tillämpningen av de föreslagna stadgandenas
efterlevnad förordas i promemorian viss ändring i de i 39 § andra
stycket förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva meddelade bestämmelserna
angående vilken länsstyrelse, som är behörig emottaga deklaration
enligt nämnda författning. Föreskrifter vore i sådant hänseende där
givna dels beträffande deklaration, som avsåge »gåva eller testa
-
21»
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
monterad egendoms övergång vid annat tillfälle än förre rättsinnehavarens
dödsfall» — här behandlades likväl allenast fall, då den skattskyldige
vore bosatt i riket eller vore en juridisk person, vars styrelse hade
sitt säte härstädes — dels angående deklaration, som avsåge »arvlallen
eller testamenterad egendom i övrigt», därvid stadganden meddelades allenast
för de fall, då arvlåtaren varit bosatt i riket eller varit en utom riket
bosatt utlänning. Däremot saknades föreskrifter *för övriga fall; sålunda
angåves ej, till vilken länsstyrelse gåvodeklaration från en utomlands bosatt
svensk skulle avlämnas. I promemorian framhålles, att den föreslagna
utvidgningen av skattskyldigheten föranledde ytterligare fall, som ej
täcktes av de meddelade bestämmelserna; sålunda saknades stadganden
örn vilken länsstyrelse, som skulle emottaga gåvodeklaration från en utländsk
juridisk person. I sammanhang med vidtagandet av de föreslagna
ändringarna angående skattskyldigheten borde tillses, att någon myndighet
angåves, vilken skulle emottaga, granska och stämpelbelägga deklarationer
i de fall, som icke reglerades av gällande bestämmelser. Den
mest praktiska lösningen torde, enligt vad i promemorian anföres, vara
att därtill utse Överståthållarämbetet.
I förevarande författningsrum stadgades, bland annat, att deklaration,
som avsåge »arvfallen eller testamenterad egendom i övrigt» skulle,
därest egendomen utgjordes av här i riket nedlagd förmögenhet,
efterlämnad av utom riket bosatt utlänning, avlämnas till Konungens
befallningshavande i det län, där förmögenheten i dess
helhet eller till huvudsaklig del vore nedlagd. I promemorian
framhålles, att berörda föreskrift i många fall vore svårtillämplig,
och att olägenheten därav antagligen komme att framstå ännu tydligare,
därest skattskyldigheten utvidgades på sätt ifrågasattes. Det borde i
detta sammanhang erinras därom, att vid tiden för tillkomsten av gällande
förordning om arvsskatt och skatt för gåva en likartad föreskrift''
funnes beträffande förmögenhetsbeskattning i 23 § 3 mom. förordningen
den 28 oktober 1910 örn inkomst- och förmögenhetsskatt. Sistnämnda
stadgande, som i tillämpningen vållat åtskilliga svårigheter, hade genom
22 § 1 mom. förordningen den 2S september 1928 örn statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt ersatts med den mera praktiska bestämmelsen, att den
skattskyldige i stället skulle i fall, varom vore fråga, taxeras i Stockholm.
I överensstämmelse därmed föresloges, att arvs- och gåvodeklarationer
i de fall, då desamma enligt gällande föreskrifter skulle avlämnas
till Konungense befallningshavande i det län, där förmögenheten i dess helhet
eller till huvudsaklig del vore nedlagd, i stället skulle ingivas till
Överståthållarämbetet. Slutligen uttalas i promemorian, att någon
nämnvärd ökning av överståthållarämbetets arbetsbörda säkerligen ej
komme att förorsakas av de nu ifrågasatta bestämmelserna.
Överståthållarämbetet understryker i sitt utlåtande behovet av den föreslagna
kompletteringen av förevarande paragraf.
Yttranden,
Departements
chefen.
30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
Vissa av de i ärendet hörda myndigheterna hava däremot såsom redan
antytts givit uttryck åt tvivel rörande möjligheten att öva kontroll
över de föreslagna bestämmelsernas efterlevnad.
Länsstyrelsen i Stockholms län erinrar sålunda, vidkommande beskattningen
av utomlands befintlig fast och lös egendom, att de förhållanden,
som grundade skattskyldighet, sällan torde komma till de svenska myndigheternas
kännedom; ''det hade inträffat, att dylik kännedom vunnits
först sedan skattefordringen hunnit preskriberas. Då emellertid fiskaliska
synpunkter icke legat till grund för den föreslagna utsträckningen
av beskattningen av utomlands befintlig egendom, torde de påvisade
olägenheterna icke höra hindra förslagets genomförande.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett det med fog kunna dragas i
tvivelsmål, huruvida vederbörande myndigheter verkligen ägde möjlighet
att utöva en effektiv kontroll i fråga örn gåva av lös egendom,
exempelvis aktier eller dylikt. Men även örn så skulle vara fallet, torde
det bliva synnerligen svårt för att icke säga ogörligt att hos i utlandet
bosatt tredskande gåvotagare tvångsvis uttaga gåvoskatt. Det förefölle
länsstyrelsen mindre tilltalande, att föreskrifter utfärdades, örn vilka
man på förhand kunde antaga, att de mången gång icke kunde bringas
till efterlevnad. Ett botemedel häremot vore, örn bestämmelser lämnades
av innebörd, att givaren i sådant fall subsidiärt skulle vara skattskyldig
för gåva.
Överståthållarämbetet har likaledes ansett, att för att skatt verkligen
skulle erhållas, då sådan enligt givna bestämmelser skulle utgå vid gåva
från här i riket bosatt person till utomlands bosatt, ansvarighet för
skattens gäldande i dessa fall kunde åläggas givaren, vilken ansvarighet
då torde böra förbindas med anmälningsskyldighet till vederbörande
länsstyrelse örn gåvan.
Jag har intet att erinra mot den föreslagna ändringen av 39 § förordningen
örn arvsskatt och skatt för gåva, enligt vilken arvs- och gåvodeklarationer
i le fall, där föreskrifter angående den myndighet, som skall
mottaga arvs- eller gåvodeklarationer, för närvarande saknas eller där
sådana deklarationer enligt gällande föreskrifter skola avlämnas till
Konungens befallningshavande i det län, där förmögenheten i dess helhet
eller till huvudsaklig del är nedlagd, i stället skola ingivas till Överståthållarämbetet.
Redan beträffande de nu gällande bestämmelserna angående beskattning
av gåva ävensom av kvarlåtenskap, som efterlämnas av utomlands
bosatta personer, torde kunna anmärkas, att anordningar saknas för
åstadkommande av ett effektivt övervakande av dessa bestämmelsers
efterlevnad, och vad sålunda sagts torde i viss mån äga tillämpning jämväl
å de här föreslagna stadgandena. Frågan örn sådana anordningar är
dock svårlöst och det torde icke vara möjligt att åstadkomma ett full
-
31
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
ständigt kontrollsystem allenast så vitt angår den nu föreslagna utvidgningen
av beskattningsområdet. Vad särskilt angår gåva av fast egendom
här i riket, lära emellertid de befattningshavare, som i hovrätterna
verkställa den i förordningen angående stämpelavgiften och förordningen
örn arvsskatt och skatt för gåva föreskrivna granskningen av stämpelbeläggningen
av vässa handlingar vid underrätterna, kunna efterse,
att deklarationer avgivits angående gåvor av fast egendom, för vilken,
enligt vad i hovrätterna tillgängliga lagfartsprotokoll utvisa, lagfart
meddelats. Ett mera effektivt övervakande av efterlevnaden av bestämmelserna
örn skatt för gåvor av svenska aktier och dylika värdepapper
till personer, som icke äro bosatta eller stadigvarande vistas i riket,
skulle måhända ernås, därest — på sätt Överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Malmöhus län ifrågasatt — svensk givare ålades skattskyldighet,
eventuellt förenad med anmälningsplikt. En sådan anordning
lärer dock, efter vad jag i det föregående antytt, ej kunna i detta sammanhang
vidtagas. Möjligen kan för övrigt avslutandet mellan Sverige
och främmande stater av traktater angående meddelande av ömsesidiga
upplysningar i beskattningsfrågor samt handräckning för uttagande
av utskylder komma att underlätta kontrollen av att nit ifrågavarande
bestämmelser iakttagas.
Beträffande frågan, huruvida åt de föreslagna bestämmelserna om Frågz om de
skattskyldigheten bör förlänas tillbakaverkande kraft, anföres i prome- sbestämmorian:
ruelsernas
»Antagandet av de föreslagna bestämmelserna angående skattskyldig- retroaktu ltethet
och därmed sammanhängande frågor torde icke föranleda till utfärdandet
av särskilda föreskrifter angående retroaktivitet (jfr övergångsstadgandet
till förordningen den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt
för gåva). Frånvaron av sådana föreskrifter lärer leda till att, såvitt
angår tillämpningen av 26 §, 33 § c) och 36 § förordningen örn arvsskatt
och skatt för gåva, hänsyn till gåvor, givna före ikraftträdandet av de
föreslagna bestämmelserna, icke kommer att tagas i vidare mån än hänsyn
till dem skall tagas enligt gällande stadganden.»
Länsstyrelse,n i Stockholms län erinrar i sitt utlåtande därom, att över- Yttrande,
gångsbestämmelserna till 1914 års förordning örn arvsskatt och skatt för
gåva blivit föremål för olika tolkningar och finner önskvärt, att särskild
bestämmelse meddelas därom, att de föreslagna ändringarna icke skola
hava återverkande kraft.
Skäl att förläna tillbakaverkande kraft åt de nu föreslagna bestämmel Departement*
chefen
serna synas mig ej föreligga. Någon uttrycklig föreskrift härom torde
dock icke Amra erforderlig.
Jag anhåller att härefter få till behandling upptaga
32
Kungl. Majlis proposition Nr 211.
Bestämmelser
i försökringsavtalelagen.
Framställning
av advokatfiskalsämbetet
vid Svea
hovrätt.
2:o.
Frågan om beskattning av försäkringsbelopp, som tillfaller enligt lagen örn
försäkringsavtal insatt förmånstagare.
Enligt 102 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal gäller i avseende
å livförsäkring — oavsett örn den är att beteckna som kapitalförsäkring
eller (jfr 118 §) som livränteförsäkring—att försäkringstagare,
som vill, att försäkringsbeloppet skall tillfalla annan, må insätta denne såsom
förmånstagare, samt att sådant förordnande må av försäkringstagaren
när som keist återkallas, så framt han ej gent emot förmånstagaren
förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt, dock att effei;
försäkringstagarens död återkallelse ej må äga rum. Enligt 104 § första
stycket av samma lag skall, där förmånstagare är insatt, försäkringsbelopp,
som utfaller efter försäkringstagarens död, ej ingå i dennes kvarlåtenskap.
I samma lagrums andra stycke lämnas därefter viss bestämmelse
till skydd mot att ett återkalleligt insättande av förmånstagare
skall verka till kränkning av giftorätt, rätt till vederlag eller laglott,
varjämte i 116 § andra stycket försäkringstagarens borgenärers
anspråk i viss utsträckning tillgodosetts.
Vidare stadgas i 122 § av lagen, bland annat, att vad i 102 § ock 104 §
första stycket är för livförsäkring stadgat beträffande förmånstagare,
skall äga motsvarande tillämpning, när fråga är örn olycksfalls- eller
sjukförsäkring.
I en den 23 september 1930 till finansdepartementet inkommen skri
velse bär t. f. advokat fiskalen vid Svea hovrätt E. Thomasson ansett
sig böra fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å ett av högsta domstolen
den 3 april 1930 meddelat utslag, enligt vilket — tydligen med hänsyn
till de av mig nyss återgivna bestämmelserna i försäkringslagen — vid
stämpelbeläggning av bouppteckning arvsskatt funnits icke böra beräknas
å belopp av livförsäkring, till vilken den avlidne insatt förmånstagare.
Efter att ha redogjort för nämnda rättsfall, som blivit refererat
i Nytt Juridiskt Arkiv, avd. I, årg. 1930, sid. 114, har Thomasson vidare
anfört:
Mot att mindre livförsäkringsbelopp, avsedda att trygga de efterle
vandes försörjning, lämnades skattefria, torde erinran icke böra göras,
örn det ock kunde frågas, varför endast försäkring och icke alltid skälig
del av kvarlåtenskapen skulle lämnas fri från skatt. Men lagens bestämmelser
hade, utan att saken vid lagens tillkomst syntes hava varit
närmare berörd, fått en räckvidd, som ginge vida utöver synpunkten att
trygga försörjningen. En utväg hade anvisats att undgå arvsskatten,
och denna utväg hade även begagnats. Det torde till och med stundom från
försäkringshåll såsom argument för tagande av livförsäkringar framhållas,
att försäkringstagaren vid val av detta .besparingssätt bleve fri från
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 211. 33
skyldighet att betala arvsskatt. Med hänsyn till livförsäkringsrörelsens
allmänna utbredning vore det uppenbart, att synnerligen stora skattebelopp
undandroges kronan. Ämbetet bade ansett sig skyldigt att framhålla
saken och hemställde, att chefen för finansdepartementet ville taga i
övervägande, huruvida icke i arvsskatteförordningen tillägg borde göras,
angivande att skatt skulle utgå jämväl för livförsäkringar, till vilka
förmånstagare varit insatta.
Statskontoret, som anbefallts att yttra sig över advokatfiskalsämbetets
framställning, bar i ett den 20 november 1030 till finansdepartementet
avgivet utlåtande anfört:
Statskontoret ville först och främst påpeka, att, da tillvaron av livförsäkringen
icke beiiövde på något sätt angivas i bouppteckningen, de;,
icke torde vara möjligt att med någon större grad av säkerhet uttala sig
om den utsträckning, i vilken det påtalade förfaringssättet kommit till
användning, och de skattebelopp, som härigenom icke kommit att uttagas.
Att i åtskilliga fall statsverket på grund av den ifrågavarande bestämmelsen
gått miste örn skatt, torde dock få anses såsom visst. Emellertid
vore detta en omständighet, som icke kunde antagas vara förbisedd
vid bestämmelsens tillkomst. Den givna följden av att försäkringsbeloppet
ej skall upptagas bland tillgångarna vore, att arvsskatt för beloppet
ej utginge, och det vore uteslutet, att icke detta förhållande skulle
beaktats, så mycket mera som just skattefriheten vore ett effektivt medel
till befrämjande av användningen av ifrågavarande i och för sig såsom
önskvärt avsedda institut. Visserligen hade varken kommittén, som utarbetat
förslaget till lag örn försäkringsavtal, eller över förslaget horda
myndigheter, lagrådet eller departementschefen vidrört skattefrågan, men
detta torde kunna förklaras av att man ansett saken så självklar, att
något ordande därom icke erfordrades. Även örn användningen av institutet,
såsom av advokatfiskalsämbetet framhållits, blivit jämförelsevis
vidsträckt, torde häri icke ligga tillräckliga skäl till att nu införa skattskyldighet
för ifrågavarande livförsäkringsbelopp, d. v. s. att upphäva
den bestämmelse i försäkringsavtalslagen örn att de ej skola inräknas
i tillgångarna, vilken för befrämjande av visst ändamål tillkommit
så nyss som år 1927. Det torde nämligen icke kunna ifrågakomma
att, såsom t. f. advokat fiskalen syntes hava tänkt sig sakens ordnande, i
arvsskatteförordningen införa stadgande örn stämpelplikt för livförsäkringsbeloppet,
men låta i försäkringsavtalslagen kvarstå förberörda bestämmelse,
vilken i så fall skullo bliva skäligen meningslös. Statskontoret
ansåge alltså, att advokatfiskalsämbetets nu ifrågavarande framställning
icke norde föranleda någon åtgärd.
Med anledning av vad sålunda förekommit har jag låtit inom finansdepartementet
verkställa utredning i ämnet, varefter en promemoria utarbetats
och för yttrande överlämnats till vissa myndigheter och
enskilda sammanslutningar. 1 denna promemoria har till en början
upptagits följande redogörelse för de närmare omständigheterna i det
av t. f. advokatfiskalen Thomasson åberopade rättsfallet:
En person hade tagit försäkringar å sitt liv under villkor att försäkringssummorna
skulle tillfalla vissa hans barn. Stockholms rådhusrätt,
Bihang lill riksdagens prnlokoll 19.11. 1 snull. 1S~> hafi. (Nr 2/7.V 3
Statskontoret.
Inom finansdepartementet
utametad
promemoria.
Flugan om
skattskyldighet
föreligger
enligt gällande
rätt.
34 Kungl. Majus proposition Nr 211.
•varest efter försäkringstagarens död bouppteckningen efter honom inregistrerades,
antecknade, att försäkringstagarens nämnda barn blivit
insatta såsom förmånstagare till försäkringsbeloppen och beläde boupp^
teckningen med stämpel utan hänsyn till dessa belopp. I ämbetsmemorial
till Svea hovrätt framställde advokatfiskalsämbetet vid hovrätten
anmärkning mot detta rådhusrättens förfaringssätt och anförde:
Förordnande örn förmånstagares insättande finge betraktas såsom gåva.
Därest försäkringstagaren gentemot förmånstagaren förbundit sig att låta
förordnandet stå vid makt, vore gåvan därmed att anse såsom fullbordad,
varemot, för den händelse sådan förbindelse icke lämnats, gåvan vore
att anse såsom fullbordad först i och med dödsfallet. Då i förvarande
fall försäkringstagaren icke syntes hava gentemot sina barn förbundi'',
sig att låta förordnandena stå vid makt, hade alltså barnen i och nied
försäkringstagarens död bekommit gåvor, i värde uppgående till försäkringsbeloppen,
för vilka gåvor icke erlagts gåvoskatt. Vad varje barn
sålunda i gåva bekommit hade följaktligen vid beräknandet av skatten
till bouppteckningen bort sammanläggas med barnens arvslott. I överensstämmelse
med vad sålunda anförts yrkade advokatfiskalsämbetet, att
ytterligare skatt till bouppteckningen måtte utgå. Hovrätten fann rådhusrätten
hava vid stämpelbelägggningen rätteligen förfarit och lämnade
på grund härav den av advokatfiskalsämbetet i målet förda talan
utan bifall. Advokatfiskalsämbetet besvärade sig, men högsta domstolen
fann ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag. Högsta domstolens utslag
var enhälligt.
;>Man torde kunna utgå från att lagstiftaren icke vid utformandet av
normerna i försäkringsavtalslagen avsett att fatta ståndpunkt till frågan
örn beskattningen Titan lämnat denna att, där så kundo befinnas erforderligt,
lösas genom särskild lagstiftning. Emellertid torde väl 104 § första
stycket av lagen om försäkringsavtal lägga hinder i vägen för ett likställande
av ett förordnande örn förmånstagare med testamente. Det synes
därför icke vara riktigt att antaga skattskyldighet såsom för testamentslott
beträffande förmånstagare tillfallande belopp ens under de i 104 §
andra stycket och 116 § andra stycket av lagen angivna betingelserna
Dessa lagrum åsyfta uppenbarligen allenast att giva vederbörande möjlighet
att tillgodose sitt anspråk pä giftorätt, laglott m. m., men måste läsas i
sitt sammanhang, d. v. s. under huvudregeln att försäkringsbeloppet ej
skall ingå i kvarlåtenskapen. Vid beskattningen av lotterna i denna kunna
försäkringsbeloppen därför ej heller i dessa fall medräknas. I överensstämmelse
med den nu hävdade uppfattningen har Svea hovrätt * sedan
Stockholms rådhusrätt vid beräkning av arvsskatt i dödsboet efter er
person, som efterlämnat änka och bröstarvingar samt genom återkallelig!
förordnande insatt änkan som förmånstagare till en försäkring:
medräknat försäkringsbeloppet i kvarlåtenskapen — genom utslag den 29
november 1930 bifallit dödsbodelägarnas ansökning örn å ferb ekorn man de
1 Se Svensk Juristtidning, årg. !931, rällsfall sid. 15.
35
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
av viss del av skatten, därvid liovrätten yttrat, att beloppet av försäkringen
på grund av stadgandet i 104 § första stycket försäkringsavtalslagen
ej skulle inräknas i kvarlåtenskapen samt att bestämmelsen i andra
stycket i samma paragraf ej föranledde därtill, att vid arvsskattens be
räknande hänsyn skulle tagas till försäkringsbeloppet.
Återstår således frågan örn insättande av förmånstagare är att ur beskattningssynpunkt
anse såsom gåva. Ett återkallelig! förordnande kan
naturligtvis ej vara att därmed likställa redan vid sin tillkomst, och detsamma
måste nog anses gälla beträffande ett oåterkalleligt sådant. Visserligen
kunde, därest ett oåterkalleligt förordnande örn förmånstagare
finge betraktas som gåva, ett värde på densamma erhållas, nämligen
försäkringens återköpsvärde vid tiden för förordnandet, men som detta
värde i de flesta fall är intet eller ringa, vore konstruktionen av gåva,
även örn därtill varje av försäkringstagaren verkställd premiebetalning
skulle anses såsom sådan, tämligen opraktisk. Därtill kommer, att ej ens
ett oåterkalleligt insättande av förmånstagare medför någon säkerhet för
att försäkringsbeloppet kommer att tillfalla denne. Försäkringen kan nämligen
förfalla, och örn, i det fall som avses i 106 § försäkringsavtalslagen,
förmånstagaren avlider före tiden för försäkringsbeloppets utfallande,
kommer detta ej att tillfalla hans arvingar utan är förordnandet i sådan
händelse utan verkan. Tveksammare kan man ställa sig till frågan,
huruvida icke gåva måste anses föreligga, i värde uppgående till försäkringsbeloppet,
så snart en förmånstagare — han må hava blivit därtill
insatt genom återkallelig! eller oåterkalleligt förordnande — verkligen
utfår försäkringsbeloppet. Bestämmelsen i 104 § lörsta stycket av försäkringsavtalslagen
lärer ej lägga hinder i vägen för en sådan tolkning,
ty gåva, som enligt arvsskatteförordningens 26 § skall sammanläggas med
arvslott, skall likväl ej upptagas som kvarlåtenskap efter den avlidne.».
—- Härefter säges i promemorian, att emellertid frågan finge anses hava
blivit löst genom Högsta domstolens av mig förut omförmälda utslag
den 3 april 1930.
I promemorian uttalas såsom slutsats av det anförda, att enligt gäl
lande lag skattskyldighet icke torde föreligga för förmånstagare, vare
sig han blivit därtill insatt genom återkallelig! eller oåterkalleligt förordnande.
Därefter upptages till undersökning frågan, huruvida den sålunda kon b''ra^an om
staterade skattefriheten är att ur det allmännas synpunkt anse såsom s^attf*r|he‘eB
tillfredsställande. Härom heter det:
»Den kommitté, som utarbetat förslaget till försäkringsavtalslagen,
har uttryckligen framhållit, att en av livlorsäkringsväsendets
viktigaste uppgifter är att på frivillighetens väg söka åstadkomma
ett rationellt ordnande av familjeförsörjningen, samt anför
såsom ledmotiv för nu ifrågakomma stadganden i lagen, att örn nyss
-
36
Kungl. May.ts proposition Nr 211.
nämnda samhällsgagnande uppgift skall kunna fyllas, det måste finnas
möjlighet för en försäkringstagare att träffa anstalter, varigenom han på
ett gentemot dödsbodelägare och borgenärer bindande sätt skall kunna i
viss utsträckning tillförsäkra den, vars försörjning han vill trygga, frukterna
av sin sparsamhet. Det lärer få antagas, att statsmakterna genom
sanktionerande av de föreslagna bestämmelserna instämt i de av kommitterade
sålunda framförda synpunkterna. Men örn statsmakterna sålunda
i viss mån eftersatt dödsbodelägares och borgenärers intressen i syfte att
i möjligaste mån trygga ett så vitalt samhällsintresse som familjeförsörjningen,
måste man väl utgå från, att de äro villiga att i samma syfte
göra eftergifter även beträffande det egna anspråket på ifrågavarande
förmögenhetsförvärvs beskattning. Det synes alltså befogat, att det gynnande
av sparsamhet och den omsorg örn efterlevandes försörjning, som
den redan åvägabragta lagstiftningen i sina bestämmelser örn insättande
av förmånstagare innehåller, komme till uttryck jämväl i beskattningshänseende.
I anslutning till vad sålunda anförts kunde man, efter att hava fastslagit,
att skattefrihet i hithörande fall för närvarande är rådande, avstå
från all lagstiftning på ifrågavarande område. Men det kan ej bortses
från, att skattefriheten kan missbrukas, och att den i allt fall innebär
en avsevärd fara ur statsfinansiell synpunkt. Det förekommer helt
visst fall, där man allenast i syfte att arvingar skola undgå arvsskatt insätter
dem som förmånstagare till försäkringar å höga belopp och kan
ske till och med låter dryga premier mer eller mindre konsumera sina
tillgångar; de däremot svarande försäkringsbeloppen komma genom att
vara undandragna arvsskatt att bliva för arvingarna-förmånstagarna en
värdefullare tillgång än motsvarande tillgångar i form av kvarlåtenskap
i dödsboet skulle hava utgjort. Det behöver knappast påpekas, att en ul
veckling i här antydd riktning innebär fara för icke oväsentlig minskning
av tillförseln från en för staten betydelsefull inkomstkälla.»
Sedan i promemorian framhållits, att det syntes nödvändigt att söka
finna en sådan lösning av föreliggande beskattningsproblem, som toge
hänsyn till den konstaterade intressekonflikten mellan tillgodoseendet av
den enskildes försörjning och statens anspråk på skatt, samt att olika
synpunkter därvid kunde träda i förgrunden, anföres vidare:
Oliha princi- »Man kan begränsa sig till att söka förhindra, att de större försäkP|wak^tnLttgR
ringsbeloppen bliva skattefria utan hänsyn till mångfalden av de mindre,
ka» tänka». Man kan också söka att med skattefrihet gynna de försäkringar, som
bära kännemärke av att hava tillkommit i lojalt sparsamhetsintresse.
Slutligen kan man såsom huvudsynpunkt anlägga försörjningsbehovet
d. v. s. hänföra skattefriheten till förmånstagarens egna ekonomiska förhållanden.
För en lösning av frågan sålunda, att skattefrihet tillförsäkras de
Kungl. Majlis proposition Nr 211.
37
mindre försäkringsbeloppen, talar i första band enkelbeten i anordningen,
särskilt lättbeten ej minst för försäkringstagaren att avgöra,
huruvida skattefrihet kommer att inträda. Och utan tvivel förebyggen
genom en lagstiftning efter denna linje faran för att mera betydande
skattebelopp undandragas staten. Mot samma lösning talar däremot dels
att den nödvändiggör bestämmandet av en mer eller mindre godtycklig
gräns för skattefrihet; dels att penningvärdets växlingar kunna förorsaka
snar och kanske ofta upprepad ändring av bestämmelserna, en be
tänklighet som dock icke just i detta fall bör tillerkännas större vikt, då
våra skattelagar i övrigt i flera fall räkna med bestämda belopp; dels
ock att hänsyn icke tages till huruvida försäkringen tillkommit såsom ett
uttryck för naturlig sparsamhet, ej heller till syftet med densamma.
Vidare uppställer sig den frågan, örn ett skattefritt grundbelopp skall
accepteras eller örn man bör indela försäkringsbeloppen i helt skattepliktiga
och skattefria. Visserligen talar analogi med gåvobeskattningeu
närmast för det senare alternativet; gåva, vars värde icke överstiger 3.009
kronor, är skattefri, medan den beskattningsbara gåvan beräknas till hela
sitt värde utan att ett skattefritt grundbelopp är medgivet. Särskilt om
den nya lagstiftningen kommer att, såsom torde vara lämpligt, taga formen
av ett tillägg till någon av paragraferna i 3 kap. arvsskatteförordnin
gen, kunde det synas naturligt att anknyta till i detta kapitel för närvarande
rådande princip, som f. ö. gäller även beträffande arvsskatten
Men andra skäl tala mot att ur skattesynpunkt göra en sådan indelning
av beloppen. Dels kan det vara en olägenhet, att försäkringar å vissa belopp,
nämligen sådana som ligga närmast över de skattefria, bliva mindre
tilltalande ur försäkringstagarens synpunkt och kanske helt och hållet
undvikas, därvid man helt visst har att räkna med ej blott matematiska
utan även psykologiska faktorer, dels kunna väl även de försäkringar,
som lyda å högre belopp, vara tillkomna genom sund sparsamhet och i
lovvärt försörjningsintresse, varför de icke böra helt lämnas utan den
uppmuntran, som skattelindring innebär. Det vill synas, som örn dessa
senare skäl vore av större betydelse än de, vilka tala emot viss skattefrihet
beträffande alla försäkringsbelopp, helst som skattefrihet för visst
grundbelopp knappast kan sägas innebära något storrö avbräck ur
statsfinansiell synpunkt.
I 116 § första stycket av försäkringsavtalslagen stadgas: Är försäkring
tagen å försäkringstagarens eller hans makes liv, må riitt, som på grund
av försäkringsavtalet tillkommer endera av dem, ej tagas i mät för nå
gondcras gilld, utan så är att enligt avtalet premicbetalningen skall vara
fullgjord under en tid understigande tio år eller under något år erlagts
premie, som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda beloppet aide
premier, som skolat erläggas, därest premiebetalningen lika fördelats
på tio år från avtalets slutande.
Vidare stadgas i 123 § första stycket av samma lag: Fordran, som på
38
Kungl. May.ts proposition Nr 211.
grund av olycksfalls- eller sjukförsäkring innestå!- kos försäkringsgivaren,
må ej för gäld i mät tagas.
Kommitterade anförde beträffande förstnämnda stadgande bland annat:
»En livförsäkring, för vilken hela premiebeloppet betalas på en gång eller
under mycket kort tid, kan innebära en med vissa andra former för kapitalplacering
jämförlig anordning. Tillräckliga skäl synas icke föreligga
att införa ett kraftigare skydd mot utmätning, örn ett kapital av
ägaren användes till att skaffa en sådan livförsäkring för honom själv
eller hans närmaste än örn det t. ex. insättes i en bank under villkor att
det insatta beloppet jämte upplupen ränta skall utbetalas när insättaren
uppnår en viss ålder eller, örn han dessförinnan avlider, till hans hustru
och barn. Livförsäkringens särställning framträder däremot tydligt i sådana
fall, då premiebetalningen är fördelad över en längre tidrymd. En
familjeförsörjare, som tager livförsäkring under villkor att premiebetalningen
skall fullgöras under en lång försäkringstid, kan, på ett sätt som
saknar motsvarighet inom andra områden, genom en jämförelsevis ringa
ekonomisk uppoffring omedelbart skapa en betryggande säkerhet för sin
familj, för den händelse att han skulle drabbas av en tidig död. Det är
ett viktigt samhällsintresse, att den enskilde efter förmåga sörjer för sina
efterlevande och sin egen ekonomiska framtid. Den, som icke från början
äger förmögenhet, måste i sådant syfte spara. Genom att från konsumtion
undantaga samt väl förvalta en del av sin inkomst, uppnår han sitt
försörjningssyfte endast under förutsättning att honom beskäres ett långt
liv. Dör han ung, förslår det lilla kapital, till vilket hans besparingar
då vuxit, icke långt. Använder han däremot en del av sina årliga inkomster
till förvärvande och vidmakthållande av en livförsäkring, blir sparandet
för dödsfall omedelbart fullt effektivt; även för en mycket måttlig
premie kan han åt sina efterlevande trygga ett avsevärt ekonomiskt
stöd. Denna form av sparsamhet bör därför anlitas av var och en, som,
utan egen förmögenhet, vid unga år stiftar familj, och det ankommer på
staten att uppmuntra till och främja sådan förtänksamhet.----- Så
framt
ej premieutgiften står i missförhållande till försäkringstagarens
inkomster och ekonomiska ställning i övrigt, bör staten i sitt eget intresse
genom sin lagstiftning erkänna en familjefaders rätt — för att icke säga
plikt — att -----underkasta sig denna utgift.---Då syftet med
utmätningsfriheten är att underlätta livförsäkringens användande såsom
medel för familjeförsörjningens ordnande, har den icke ansetts böra
gälla för andra försäkringar än sådana, som tagas å försäkringstagarens
eller hans makes liv.»
Syftet med den utmätningsfrihet, som beträffande olycksfalls- och sjukförsäkring
stadgats i 123 § försäkringsavtalslagen, är uppenbart.
Det torde, i överensstämmelse med vad i det föregående anförts, vara
naturligt, att när fråga är örn eftergivande av skatt, samma synpunkter
göra sig gällande, som kommit till beaktande vid bestämmande av den
39
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
utsträckning, i vilken borgenärernas rätt borde stä tillbaka. Det kan likväl
icke förnekas att, där den typ av försäkring, som privilegierats i 116
•och 123 §§, skulle bliva skattefri, man med fasthållande av synpunkten örn
Statens rätt till skatt å utfallande försäkringsbelopp måste utgå från
-att synnerligen betydande skatteinkomster skulle ga förlorade. Därest
försäkringarna lyda på verkligt höga belopp, kan val i allmänhet
-éj heller försörjningsintresset sägas motivera skattefrihet. Ä andra sidan
mäste man tillstå, att en begränsning av skattefriheten efter nu ifrågavarande
linie är ägnad att i avsevärd mån förhindra illojala strävanden
att förvandla skattepliktig egendom i boet till skattefria försäkringsbelopp.
Att göra frågan örn förmånstagarens skattskyldighet beroende av hans
■egen ekonomiska ställning vore naturligtvis logiskt riktigt ur den synpunkt,
som överhuvud motiverar, att skattefrihet för förmånstagare kan
ifrågasättas. Man skulle då emellertid i viss mån komma tillbaka till
nödvändigheten av att uppdraga en gräns för storleken av de försäkringsbelopp,
som överhuvud kunna tänkas undgå skatt. Beträffande beloppen
under denna gräns ställer sig saken emellertid ytterst komplicerad. Man
måste ju utreda frågan om förmånstagarens ekonomi. Tillgängliga deklarationer
från de närmast förflutna åren kunna i detta avseende icke
godtagas såsom värdemätare, och även örn tillfredsställande utredning
skulle kunna vinnas, måste ju saken ställa sig olika alltefter förmånstagaxens
egen försörjningsplikt. Under alla omständigheter skulle utredningen
för varje fall bliva ytterst tidsödande. Örn än således lagregler av
nu antydd art vore de teoretiskt sett mest önskvärda, lärer man av praktiska
skäl nödgas uppgiva tanken på frågans lösning efter denna linje.»
Härefter uttalas, att efter den granskning, som sålunda ägt rum av de
principer, som kunna tänkas bliva avgörande för lagstiftningen i ämnet,
<let med hänsyn till vad förut anförts synts lämpligt att stanna för en
lösning, som innefattar en kombination av de båda först angivna huvudlinjerna,
d. v. s. att skattefrihet bör ifrågakomma allenast beträffande
visst grundbelopp och inom vissa typer av försäkring. Till närmare utveckling
härav anföres:
»Man torde således böra inskränka skattefriheten för förmånstagare att
avse allenast de typer av försäkring, som i 116 § första stycket och 123 §
första stycket av försäkringsavtalslagen privilegierats såsom utmätningsfria.
Skattelindringen inom dessa grupper av försäkringar synes böra
anordnas så att vid beräkningen av skatten försäkringssumman minskas
med visst belopp. Det sålunda reducerade beloppet bör därefter beskattas
•enligt de normer, som gälla för skatt för gåva. Med hänsyn till skattefrihetens
begränsning till allenast ovannämnda grupper av försäkring
torde man utan att träda statens berättigade skatteanspråk för nära
Skattefrihet
förordas beträffande
visst
grandbelopp
inom viss»
typer ar försäkring.
40
Kungl. Majlis proposition Nr 211.
kunna bestämma det belopp, varmed värdet av förmånstagarens förvärv
vid skattens beräkning bör reduceras, till 15,000 kronor.
Om således ett försäkringsbelopp, som tillfaller ett försäkringstagarens
till förmånstagare insatta barn, uppgår till 50,000 kronor, skall ett belopp
av 35,000 kronor beskattas såsom gåva. Vidare blir — med hänsyn till
stadgandet (i 33 § c. arvsskatteförordningen) örn frihet från skatt för
gåva t. o. m. 3,000 kronors värde — varje försäkringsbelopp, som icke
överstiger 18,000 kronor, fritt från skatt. Systemet innebär således i viss
utsträckning ett gynnande av mindre försäkringar i förhållande till
större, i det ju varje försäkringssumma, som är högre lin 18,000 kronor,
beskattas till så stor del av sitt belopp, som överstiger 15,000 kronor.
— Att detta system, som omedelbart ansluter sig till lagstiftningen örn
skatt för gåva, därjämte medför betydande fördelar ur lagteknisk synpunkt
är tydligt.»
Vidare anföres, att lika med förmånstagare bör i beskattningshänseende
behandlas den, som på grund av stadgandet i 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen
erhåller visst belopp såsom ingående i laglott.
Beträffande behovet av föreskrifter till förekommande av missbruk av
den föreslagna skattefriheten anföres:
»Uppenbart är, att den möjligheten måste genom; lagstiftningen
förebyggas, att allenast genom uppdelning av det en förmånstagare tillämnade
beloppet på flera försäkringar vidsträcktare skattelindring ernås.
Det synes således lämpligt att stadga, att å värdet av vad som inom loppet
av två år (jfr 36 § arvsskatteiörordningen) på grund av skilda förordnanden
av samma person tillfaller förmånstagaren ej må avräknas mer
än sammanlagt 15,000 kronor.»
Skattefrihet
för tjänstepensioner.
Vidare anmärkes, att ifrågasättas kunde, huruvida icke skillnad borde
göras mellan fall, där förmånstagarens insättande är att anse såsom vederlag
och där det är av benefik natur. Härom yttras:
»Emellertid torde det vara uppenbart, att dylikt förordnande vanligen
är av det senare slaget. Och skulle stundom förmånen kompenseras av
motprestation (t. ex. premiernas erläggande, helt eller delvis, av förmånstagaren),
synes ej anledning föreligga att härför skapa särskilda regler,,
lika litet som sådana finnas för arvsskattens beräkning, där ett testamentarisk
förordnande tillkommit såsom vederlag. Ej heller vid försäkringsavtalslagens
tillkomst synes man ha räknat med dylika onerösa avtal. Sålunda
medför, i fall som avses i 106 § försäkringsavtalslagen, förmånstagarens
död före försäkringstagarens, att denne återfår rätten till försäkringen.
Endast för det fall, att livränteförsäkring tagits som form för pensionering,
lärer skattefrihet böra äga rum, därvid till undvikande av missbruk
samma fordringar synas böra uppställas som i 67 § utsökningslagea.
gälla för att sådan livränteförsäkring skall vara fri från utmätning.»
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
41
Beträffande tiden för skattskyldighetens inträde erinras i promemorian,
att i 34 § arvsskatteförordningen stadgas, att i fråga örn gåva skattskyldighet
inträder vid tiden för gåvans mottagande och att enligt 37 §
andra stycket egendom, som erhålles såsom gåva, skall upptagas till sitt
värde vid mottagandet. I anslutning härtill anföres:
»Uppenbarligen erfordras beträffande vad som tillfaller förmånstagare
ett uttryckligt angivande av vilken tidpunkt, som skall anses motsvara
tiden för gåvans mottagande. Det kan ifrågasättas, örn icke skattskyldighetens
inträde alltid borde hänföras till tiden för utbetalandet av försäkringsbeloppet.
Häremot resa sig dock betänkligheter av allvarlig art.
I de fall, där försäkringsbeloppet enligt avtalet skall uppdelas i särskilda
poster att utgå å vissa tider, vilken anordning är utmärkande för all livränteförsäkring
men även förkommer vid kapitalförsäkring, kan, därest
beskattning av det sammanlagda försäkringsbeloppet ej på en gång äger
rum, den föreslagna skattefriheten lätteligen missbrukas genom att försäkringssumman
uppdelas på belopp, ej överstigande 18,000 kronor, att utfalla
med två års mellanrum. Det kan vidare tänkas, att förmånstagaren
aldrig kommer att mottaga försäkringsbeloppet men ändock kan draga ekonomisk
fördel av sin rätt på grund av försäkringen. Han kan till exempel
efter försäkringstagarens död (jfr 109 och 122 §§ av försäkringsavtalslagen)
genom överlåtelse mot vederlag förfoga över sin rätt. Och örn försäkringen
är tagen å försäkringstagarens makes liv och maken överlever
försäkringstagaren, inträder förmånstagaren jämlikt 110 § försäkringsavtalslagen
i försäkringstagarens rätt; därigenom bör en ekonomisk tillgång,
nämligen försäkringens återköpsvärde, anses hava kommit förmånstagaren
till godo redan före försäkringsfallet. Det synes därför nödvändigt
att i möjligaste mån söka anordna skattskyldighetens inträde så, att
beskattning äger rum på en gång av värdet av hela det sammanlagda försäkringsbeloppet
och att denna beskattning sker så snart förmånstagarens
rätt enligt lagens huvudregler blivit definitiv. Försäkringstagarens död
är en tidpunkt, efter vilken enligt 102 § försäkringsavtalslagen återkallelse
av förordnandet ej kan ske. Har försäkringsfallet ej inträffat tidigare än
nyss sagts, tillföres ock förmånstagaren, enligt vad förut anförts, vid
denna tidpunkt ett ekonomiskt värde, även örn försäkringsbeloppet förfaller
till betalning först senare. För dylik händelse synes det sålunda
befogat att låta skattskyldigheten inträda med försäkringstagarens död.
Har däremot försäkringsfallet inträffat före försäkringstagarens död, synes
i de fall, där försäkringstagaren gentemot förmånstagaren förbundit
sig att låta förordnandet stå vid makt, skattskyldigheten böra inträda vid
tiden för försäkringsfallet. Har försäkringstagaren ej gjort sådan utfästelse,
som nyss sagts, ställer sig saken mera komplicerad. Innan förmånstagaren
lyft något belopp, är det ännu ovisst, örn ej förordnandet kommer
att av försäkringstagaren återkallas. Med hänsyn till stadgandet i
118 § andra stycket andra punkten av försäkringsavtalslagen, vilket stad
-
Tiileu för
skattskyldigh
etena inträde
42
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
Beräkningen
:i\ värdet av
vad som tillfaller
förmånstagare.
Uppgiftssky!
dighet föiförsäkringsgivare.
^Vrandell i
fråga örn de
allmänna
principerna.
gande lärer få analogisk! tillämpas jämväl å kapitalförsäkring med i olika
poster utgående försäkringsbelopp, är, sedan förmånstagaren mottagit någon
del av försäkringsbeloppet, insättandet av förmånstagare, där ej annat
framgår av omständigheterna, att anse såsom oåterkalleligt och förmånstagaren
lärer då böra bliva skattskyldig för hela det sammanlagda försäkringsbeloppet.
Skattskyldighet i här angivna fall synes alltså böra
inträda första gången något belopp på grund av försäkringen till förmånstagaren
utbetalas och skattskyldigheten bör då omfatta hela försäkringsbeloppet.
Om åter försäkringstagaren avlider efter försäkringsfallet men
innan förmånstagaren erhållit något belopp, blir förmånstagarens rätt
härigenom definitiv och skattskyldighet bör omedelbart inträda.»
Beträffande det värde, som vid skattens beräkning skall åsättas vad som
tillfallit förmånstagaren, framhålles, att andra normer än de i arvsskatteförordningen
givna icke torde erfordras (jfr 6 och 38 §§), samt att detta
värde kan i visst, förut angivet fall bliva försäkringens återköpsvärde
(jfr Nytt Juridiskt Arkiv, årg. 1915, sid. 568). I detta sammanhang anföres
vidare:
»Vad som genom försäkringstagarens död eller inom två år därförut tillfaller
förmånstagare, som tillika är arvinge efter försäkringstagaren, skall
jämlikt 26 § nyssnämnda förordning vid arvsskattens beräkning sammanläggas
med förmånstagarens arvslott, därvid uppenbarligen, såvitt
sådant fall är för handen, att vid beräkning av gåvoskatt skattelindring
må äga rum, sådan jämväl skall tillämpas vid arvsskattens beräkningExempel:
Förmånstagaren har i denna sin egenskap uppburit 17,000 kronor
på grund av en utmätningsfri försäkring. Hans arvslott uppgår till
20,000 kronor. Då skall förstnämnda belopp minskas med 15,000 kronor
och arvsskatt beräknas å ett belopp av 22,000 kronor. Ändras exemplet i sfi
måtto, att försäkringsbeloppet utgjort 10,000 kronor, skall arvsskatt beräknas
å ett belopp av 20,000 kronor.»
Slutligen påpekas, att, därest skattskyldighet i förevarande avseende
blir införd, det synes oundgängligt att ålägga försäkringsgivare att tillhandahålla
vederbörande myndighet uppgift örn till förmånstagare utgående
försäkringsbelopp och örn de omständigheter, som äro erforderliga
för skattskyldighetens bedömande, men att man dock, för att ej göra denna
skyldighet alltiör betungande för försäkringsgivarna, synes kunna utan
större risk fritaga dem från uppgiftsskyldighet i de fall, där det avtalade
försäkringsbeloppet ej överstiger 3,000 kronor.
Över den promemoria, för vars innehåll jag nu redogjort — jämte ett
därvid fogat utkast till ändring av vissa paragrafer i förordningen örn
arvsskatt och skatt för gåva, vilket utkast torde såsom bilaga B få åtfölja
dagens protokoll — ha såsom jag i det föregående anfört vissa yttranden
inhämtats. Innan jag redogör för innehållet i dessa, ber jag få nämna,
43
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
att redan på ett förberedande stadium yttranden i ämnet inhämtats från
svenska försäkringsföreningens sakkunnigenämnd ävensom försäkringsinspektiorten.
Sålunda har med anledning av en inom departementet upprättad,
sammanfattande framställning — av i huvudsak enahanda innehåll
som den slutliga promemorian — sakkunnigenämnden anfört följande:
»Nämnden,
som vill hänvisa till att statskontoret ansett sig kunna tillstyrka
bibehållande av skattefrihet, har dock icke kunnat undgå att taga
ett visst intryck av de skäl, som i promemorian anföras för införande av
skattskyldighet på ifrågavarande område. Härvid torde statsmyndigheterna
dock göra rätt i att beakta de hänsyn till all försäkrings och särskilt
livförsäkringens stora sociala betydelse, vilket som bekant givit försäkringen
en särställning både i rättsligt avseende och i fråga örn beskatt-''
ning. Den ifrågasatta beskattningen bör sålunda inrättas på sådant sätt,
att de befarade missbruken förhindras, utan att det för stat och kommun
gagneliga försäkringsväsendet ogynnsamt påverkas. Nämnden har med
tillfredsställelse funnit, att i den remitterade promemorian hänsyn tagits
till försäkringsväsendets samhällsnyttiga karaktär.
Därest skattefrihet för utfallande liv- och olyeksfallsförsäkringsbelopp i
fortsättningen icke anses böra ifrågakomma, vill nämnden i princip tillstyrka
det förslag till lösning av det föreliggande beskattningsproblemet,
som skisserats i den remitterade promemorian och som innebär, att skatt
såsom för gåva principiellt utgår för livförsäkringsbelopp, som tillfaller
förmånstagare, insatt enligt försäkringstagarens förordnande, att emellertid
för flertalet försäkringar vid skattens beräkning försäkringssumman
minskas med visst belopp, varefter den återstående delen av försäkringssumman
beskattas.
Jämte de skäl, som i promemorian åberopats med avseende å den föreslagna
lösningen, torde enligt nämndens mening kunna framhållas ännu en
synpunkt härutinnan, vilken innebär en jämförelse mellan liv- och olycksfallsförsäkringen
å ena samt å andra sidan s. k. skadeförsäkring, såsom
brand- och sjöförsäkring.
All försäkring avser i första hand att giva den, som har ekonomiskt intresse
av att viss händelse (försäkringsfallet) icke inträffar, ersättning för
den skada, som för honom uppkommer, örn försäkringsfallet inträffar. Vid
skadeförsäkring, där det handlar om materiell skada, kan denna exakt uppskattas.
Däremot är storleken av den förlust, som uppstår på grund av en
persons frånfälle, svår eller rent av omöjlig att exakt fastställa. Det ekonomiska
värde, som en försörjares liv eller arbetskraft representerar för
dem, som äro därav beroende, Iean icke ens tillnärmelsevis preciseras. Värdet
fluktuerar för övrigt med ändring av de förhållanden, som för detsamma
äro avgörande (faderns, respektive barnets ålder, förmögenhetsställning
etc.). Därför utbetalas vid liv- och olycksfallsförsäkring utan särskild
prövning av beloppets förhållande till den i penningar uppskattningsbara
förlusten det belopp, som av försäkringssökanden vid försäkringens
tagande ansetts som lämplig försäkringssumma.
Förutsatt att icke i det särskilda fallet liv- eller olycksfallsförsäkringsbeloppet
uppenbarligen överskrider deri förlust, som för den ersättningsberättigade
uppkommit på grund av dödsfallet, föreligger ur nu ifrågavarande
synpunkt knappast någon principiell skillnad mellan skadeförsäkringen
å ena sidan och liv oell olycksfallsförsäkringen å den andra.
Svenska för
säkringsföreningens
sakkunnigenämnd
-
44
Kungl. Majda proposition Nr 211.
Uet synes nämnden under sådana förhållanden naturligt, att de synpunkter,
som kunna åberopas till stöd för den skattefrihet, som i regel gäller i
fråga om utfallande skadeförsäkringsbelopp, även till en viss grad böra få
göra sig gällande vid bedömande av frågan, huruvida och i så fall till
vilket belopp en försäkringsersättning, som utgår för förlorad försörjning
eller annan därmed jämförlig förlust, bör undgå beskattning.
I fråga örn storleken av den del av försäkringsbeloppet, som på grund av
nyss anförda synpunkter bör få avdragas såsom skattefri, är det naturligen
icke möjligt att komma längre än till bestämmandet av ett belopp, som för
det stora flertalet fall kan i grov uppskattning anses någorlunda motsvara
den genom dödsfall av försörjare lidna skadan för de till sin försörjning
av den avlidne beroende. Svårigheten att härvidlag faststiilla ett belopp
beror delvis på att kostnaden för en nödtorftig bärgning är så väsentligt
olika på olika orter av vårt land. Ett belopp, som i en avlägsen bygd
kan synas tillräckligt såsom ekonomisk ersättning åt en änka med anledning
av hennes makes död, är otillräckligt, när det är fråga örn Stockholm
eller annan dyrort. Nämnden erinrar i detta sammanhang örn, att vid inkomstbeskattningen
göras vissa skattefria avdrag, avpassade efter levnadskostnaderna
inom särskilda ortsgrupper, och att inom ortsgrupp V
sådant avdrag kan ske intill 1,500 kronor för ensamstående person. Ifrågavarande
avdrag äro ju avsedda att motsvara existensminimum, men det
torde vara allmänt erkänt, att man av statsfinansiella skäl vid bestämmande
av dessa avdrag aldrig ansett sig kunna gå så högt upp som till existensminimum
å respektive ort. Nämnden anser, att tungt vägande skäl
tala för att vid bestämmandet av det skattefria beloppet vid gåvoskatt å
liv- och olycksfallsförsäkringsbelopp man hellre må fastställa ett belopp,
som möjligen i vissa fall något överstiger det nödvändiga, än bestämma,
ett belopp som för den å dyrorter levande befolkningen är otillräckligt.
För en sådan ståndpunkt kunna även — och i främsta rummet — åberopas
de anförda sociala hänsynen. Det måste beaktas, att försäkringsverksamheten
och särskilt liv- och olycksfallsförsäkringen icke endast eller
främst är en affärsverksamhet. Den kanske viktigaste av alla sociala frågor,
nämligen, familjeforsörjningens ordnande vid familjefaderns bortgång,
erhåller till stor del sin lyckliga lösning tack vare liv- och olycksfallsförsäkringen.
Utan tvivel har detta förhållande en stor betydelse
bland annat med avseende å kostnaden för den allmänna fattigvården.
Vad livförsäkringen angår intager, såsom försäkringslagstiftningskommittén
närmare utvecklat i sitt i promemorian citerade utlåtande, denna försäkringsgren
en särställning vid familjeforsörjningens ordnande. Kommittén
förklarar, att den vid utarbetandet av sitt förslag örn utmätningsfrihet
tagit sikte ’på de förhållanden, som medföra, att detta sätt för tillgodoseendet
av egen eller andras försörjning bör vara förtjänt att gynnas
framför andra åtgärder, som vidtagas i samma syfte’.
Vid övervägande av frågan örn storleken av det skattefria beloppet må
även uppmärksammas det undantag från skattefriheten, som enligt promemorian
bör göras för försäkringar, vilka jämlikt 116 § i lagen om försäkringsavtal
icke äro utmätningsfria. Då dessa försäkringar ur social
synpunkt äro av mindre betydelse, anser sig nämnden visserligen icke böra
avstyrka förslaget örn detta undantag, men nämnden håller före, att statens
förmån av att kunna beskatta dessa försäkringar borde vara ett ökat skäl
för medgivande, att det skattefria beloppet för de socialt mera betydelse
-
Kungl. Martis proposition Nr 211. 45
fulla försäkringarna bestämmes något högre än vad som kanske eljest blivit
fallet.
Under åberopande av det sålunda anförda vill nämnden såsom sin mening
uttala, att, därest den ifrågasatta skatteplikten anses erforderlig, det i
promemorian upptagna skattefria beloppet av femtontusen kronor är för
knappt tilltaget. Det skattefria beloppet torde enligt nämndens åsikt icke
böra fastställas lägre än till tjugufemtusen kronor, varå avkastningen
avsevärt understiger det belopp, som vid inkomstskatt får å dyrort avdragas
såsom skattefritt.
Beträffande den i promemorian diskuterade frågan, huruvida skattefrihet
bör avse ett för alla utmätningsfria försäkringar gällande skattefritt
belopp eller huruvida skattefrihet borde gälla sådana försäkringar
allenast, där de understiga visst belopp, vill nämnden särskilt framhålla,
att det i promemorian valda förstnämnda alternativet är det enda, som kan
anses grundat på principiella skäl. Ovan påpekade analogi med skadeförsäkringen
leder uppenbart till förstnämnda ståndpunkt. Men denna stödes
härjämte av hänsynen till principiell likställdhet i fråga örn grunderna för
ett annat område av skattelagstiftningen, på vilket försäkringen av sociala
skäl erhållit en särställning. Vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt
medgives nämligen rätt att intill ett belopp av 200 kronor göra
avdrag för premier för bland annat kapital- och olycksfallsförsäkring.
Avdraget medgives även i de fall, då premieutgiften överstiger 200 kronor,
och detta ehuru avdraget i sin helhet ansetts såsom principiellt oriktigt.
Man har med andra ord låtit de sociala hänsynen vinna över de
skattetekniska. Det andra alternativet skulle också medföra en ur social
synpunkt säkerligen icke önskvärd tendens, nämligen att icke taga försäkring
till högre belopp än det skattefria eller att nedsätta gällande försäkring
till detta belopp.
Beträffande den skyldighet, som enligt promemorian bör åläggas försäkringsgivare
att tillhandahålla vederbörande myndighet uppgift örn
de till förmåntagare utbetalade försäkringsbelopp och om de omständigheter,
som äro erforderliga för skattskyldighetens bedömande, vill nämnden
hemställa, att denna skyldighet måtte inskränkas att avse allenast
belopp överstigande visst minimibelopp, exempelvis 3,000 kronor. Att
ålägga försäkringsbolagen uppgiftsplikt även beträffande små försäkringsbelopp
skulle åsamka dem ett onödigt besvär. Det synes nämligen
föga sannolikt, att en försäkringstagare beviljats försäkringar å belopp
örn högst 3,000 kronor hos så många försäkringsbolag, att de sammanlagt
överstiga det skattefria beloppet.
Ehuru nämnden sålunda icke velat avstyrka det i promemorian skisserade
förslaget, önskar nämnden emellertid till slut uttala sitt beklagande
över att ifrågavarande skatteproblem icke löstes i samband med
antagandet av lagen örn försäkringsavtal. Nu ha många lojala medborgare
vid tagandet av sina livförsäkringar utgått från, att staten velat
gynna den samhällsgagnande försäkringsverksamheten genom att medvetet
låta till förmånstagare utfallande försäkringsbelopp undgå arvs- och
gåvoskatt. Man har trott, att statsmakterna ansett den ur samhällets
synpunkt gagnande anda av självansvar, ett utbrett livförsäkringsväsende
framkallar, väga tyngre än de belopp, som genom ett sådant medgi
vande skulle hava undandragits staten. Nämnden, som utgår från att
skattefrihet för närvarande gäller beträffande de nu till beskattning föreslagna
försäkringsbeloppen, anser det vara synnerligen önskvärt, att
46
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
FörsäVrings
msjwktionen.
Svea hovrätt.
ilen ifrågasatta lagbestämmelsen kompletteras med ett övergångsstadgande
av innehåll, att beskattning icke ifrågakomma med avseende å belopp
utfallande till förmånstagare, som insatts genom förordnande före
den 1 januari det år lagen träder i kraft.»
För säkring sinspektionen, till vilken likaledes ifrågakomma sammanfattande
framställning överlämnats ogh som jämväl fått del av sakkunnigenämndens
yttrande, förklarade sig sakna anledning att utöver vad sakkunnigenämnden
anfört göra något uttalande i saken.
Jag övergår härefter till en redogörelse för de över den slutliga promemorian
med därtill hörande utkast till författningstext avgivna yttrandena.
I avseende härå vill jag framhålla, att vid remisserna i ämnet jämväl
varit fogade nyss omförmälda yttranden av försäkringsinspektionen
och sakkunnigenämnden. De yttranden, varom nu är fråga, lia avgivits
av rikets hovrätter, statskontoret, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ävensom försäkringsinspektionen
och förenämnda sakkunnigenämnd, varjämte styrelsen
för Svenska personalpensionskassan samt Ränte- och kapitalförsäkringsanstalten
i Stockholm inkommit med yttranden.
Beträffande de allmänna principer, efter vilka ifrågavarande beskattning
bör komma till stånd, hava Svea hovrätt, Göta hovrätt och Överståthållarämbetet
anfört från de i promemorian angivna riktlinjerna i viss
mån avvikande åsikt.
Svea hovrätt framhåller, att det remitterade förslaget för det fall, att
vid försäkring förmånstagare ej varit insatt, icke åsyftar någon ändring
i nu gällande bestämmelser, av vilka blir en följd, att ett vid försäkrings.-tagarens dödsfall utfallande försäkringsbelopp i allmänhet kommer att,
såsom ingående i hans hvari åtenskap, beläggas med arvsskatt, utan rätt
för arvinge eller testamentstagare att från beskattning avdraga viss
del av det beskattade beloppet. Hovrätten fortsätter därefter:
»Det kan ifrågasättas, huruvida tillräcklig anledning till en dylik åt-,
skillnad är för handen. Örn en försäkringstagare underlåter att taga
i anspråk den i försäkringsavtalslagen anvisade utvägen att insätta förmånstagare,
torde orsaken härtill esomoftast vara att söka däri att de
personer, som enligt hans tanke skola komma i åtnjutande av försäkringsbeloppet,
just äro hans presumtiva dödsbodelägare. Sålunda torde
för en familjefader, som tagit livförsäkring allenast i syfte att trygga
maka och barn, dessas utnämnande till förmånstagare vanligen komma
att te sig som en tom och onödig formalitet; och även örn just med hänsyn
till beskattningen ett uttryckligt förklarande i ämnet mången gång skulle
komma till stånd på försäkringsgivarens föranledande, kan det knappast
förväntas att i fråga örn den stora mängden av äldre livförsäkringar,
vilka ju, även de, äro underkastade försäkringsavtalslagens bestämmelser,
de försäkringstagare, som befinna sig i här antydda'' läge, skola undantagslöst
eller till övervägande del finna sig manade att företaga det för
dem tämligen främmande handgrepp, varom bär är fråga. Det förefaller
47
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
under sådana förhållanden mindre billigt att i avseende å beskattning;
av försäkringsbelopp göra den i förslaget innefattade åtskillnaden mellan
sådana stärbhusdelägare, som intaga ställningen som förmånstagare»
och sådana som omedelbart på grund av arvsrätt eller testamente äga
uppbära utfallande försäkringsbelopp. Lämpligare synes vara att
låta den föreslagna regeln, att försäkringsbelopp skall allenast till den
del det överskjuter ett visst minimum beskattas och då beskattas såsom,
gåva, vinna tillämpning endast när det gäller vissa försäkringstagaren
närstående personer men i fråga örn dessa tillämpa regeln oavsett huruvida
de blivit utnämnda till förmånstagare eller icke. Måhända kunde
i så fall den i skattehänseende privilegierade gruppen avgränsas så, att
till densamma komme att hänföras personer, som till försäkringstagaren
stöde i ett förhållande av den art, att gent emot dem kunde för honom
ifrågakomma legal underhållsplikt, varemot alla utanför denna gräns befintliga
personer, som på grund av vare sig skyldskap eller testamente
eller ock ställning såsom förmånstagare vore berättigade till utfallande
försäkringsbelopp, skulle i beskattningshänseende behandlas såsom arvingar
eller anses likställda med testamentstagare. )
Göta hovrätt ifrågasätter — med enahanda utgångspunkt som Svea hov- ,;ota ll0VCä*L
rätt —- lämpligheten av att undantaga försäkringar från skatteplikt i så
stor utsträckning, som i förslaget skett, samt anför härom:
»Hovrätten vill framhålla, att dödsbodelägare, som av den avlidne blivit
insatt såsom förmånstagare till försäkringsbelopp, härigenom alltjämt
kommer i en avsevärt fördelaktigare ställning än som utan dylikt
förordnande skulle tillkomma honom och detta alldeles oavsett huruvida
en dylik fördelaktigare ställning kan anses betingad av sociala hänsyn.
Det torde i detta sammanhang böra erinras därom, att försäkringsbelopp,
som på grund av vanlig livförsäkring, ställd till rättsinnehavaren, utfaller
vid försäkringstagarens död, inräknas i boets tillgångar och således
icke till någon del blir skattefritt, även örn försäkringen — såsom väl
i allmänhet skett — tagits just för att trygga efterlevande närstående
(maka och barn) i händelse av dödsfall och kanske lyder å väsentligt
lägre belopp än 15,000 kronor. Hovrätten vill även erinra därom att
skatt å arvslott i dödsbo börjar redan vid sa lågt belopp som 1,000 kronor
för efterlevande make, barn och deras avkomlingar samt vid 200 kronor
för andra dödsbodelägare ävensom att skatt för gåva inträder redan då
värdet å gåvan överstiger 0,000 kronor. Förslaget synes därför giva förmånstagare
till försäkringsbelopp en i förhållande till övriga rättsinnehavare
efter avliden person alltför gynnad ställning. I stället för det i
förslaget upptagna systemet, varigenom ej blott livränteförsä kr ingar utan
även kapitalförsäkringar till ett värde av 15,000 kronor lämnas skatte
fria, förefaller det, med utgångspunkt från de av försäkringslagstiftningskommittén
framhållna synpunkterna, naturligare, om från beskattning
undantoges — förutom rena pensionsförsäkringar — endast sådana försäkringar,
som till både art och syfte kunna jämställas med dessa. Från
skatteplikt borde således närmast undantagas försäkringar till förmån
för efterlevande make, barn eller dess nykomling och avseende livränta eller
annan jämförlig rätt. Givetvis finge även i dylikt fall sättas en viss
maximigräns för skattefrihet, beräknad efter kapitalvärdet ä rättigheten.
Om skattefriheten begränsades till nu angivna försäkringar torde — åtminstone
för det fall att vederbörande förmånstagare icke eljest är berat
48
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
tigad till pension — avgörande betänklighet icke behöva resas mot att
gränsen för skattefrihet sättes väsentligt högre än för gåva.»
Hovrätten anser vidare, att även om det i förslaget upptagna systemet
bibehålies, det synes kunna ifrågasättas, om ej skattefriheten bör begränsas
till vissa närmare anhöriga till försäkringstagaren.
En ledamot av hovrätten är i fråga örn avfattningen av hovrättens utlåtande
i denna del av skiljaktig mening samt anför:
»Enligt min mening tala de grunder, som föranlett lagstiftaren att
låta försäkringstagarens stärbhusdelägare och borgenärer i allmänhet stå
tillbaka för en av försäkringstagaren insatt förmånstagare, jämväl för
att staten alltjämt bör i viss utsträckning lämna av förmånstagare uppburna
försäkringsbelopp skattefria.
Skattefrihet synes sålunda böra för visst försäkringsbelopp åtnjutas
av förmånstagare, gent emot vilken försäkringstagaren enligt lag är underhållspliktig.
Framför allt måste detta gälla, örn förmånstagaren är
försäkringstagarens maka eller till underhåll berättigade barn. En avliden
befattningshavares änka och barn, som äga rätt till pension efter
den avlidne, behöva icke betala arvsskatt eiler skatt för gåva för det kapitalvärde,
som deras pension kan anses äga vid dödsfallet. Böra då
icke jämväl änka och barn, som icke ha rätt till pension efter den avlidne
familjefadern men av denne blivit insatta såsom formånstagare till
försäkringsbelopp, njuta befrielse från arvsskatt och skatt för gåva för
försäkringsbeloppen, i den mån dessa motsvara kapitalvärdet av skälig
eller åtminstone nödtorftig pension?
Måhända kunna ovan berörda grunder åberopas såsom skäl för att skattefrihet
för visst försäkringsbelopp bör åtnjutas jämväl i, bland andra, följande
fall, nämligen dels att försäkringstagaren vid sin död icke var
underhållspliktig gent emot förmånstagaren men, örn försäkringstagaren
fått leva, framdeles kunnat bliva detta, och dels att förmånstagaren enligt
lag är berättigad till underhåll av försäkringstagarens make. (Jfr 16 §
i lagen örn barn i äktenskap, 13 § i lagen örn adoption och 6 § i lagen
örn barn utom äktenskap.)
De för skattefrihet åberopade grunderna föranleda enligt min mening
att såsom skattefritt bör bestämmas det belopp, som i det särskilda fallet
svarar mot kapitalvärdet av en skälig pension för förmånstagaren.
Andra skäl, på vilka jag icke här kan gå in närmare, tala emellertid för
att såsom skattefritt bör bestämmas det belopp, som i det särskilda fallet
svarar mot kapitalvärdet av en till förmånstagaren utgående pension,
vars årliga belopp är för alla förmånstagare detsamma. Följande
exempel må anföras till belysning av det sagda. En kvinna blir vid 30
års ålder änka och erhåller då i egenskap av formånstagare till en av
hennes avlidne man tagen livförsäkring ett belopp av 30,000 kronor. Örn
det skattefria beloppet är bestämt till kapitalvärdet av en vid slutet av
varje kvartal under hennes livstid utgående pension å ett årligt belopp
av 1,500 kronor, blir i detta fall ett belopp av 24,562 kronor 50 öre skattefritt.
Örn det skattefria beloppet är bestämt till kapitalvärdet av en under
samma betingelser i övrigt utgående pension å ett årligt belopp av
2,400 kronor, blir hela beloppet 30,000 kronor skattefritt, ty kapitalvärdet
av sistnämnda pension är 39,300 kronor. Ett barn erhåller vid födelsen
i egenskap av förmånstagare till en av dess fader tagen livförsäkring
49
Kungl. Maj.ts proposition Nr 211.
•ett belopp av 30,000 kronor. Om det skattefria beloppet är bestämt till
kapitalvärdet av en vid slutet av varje år tills barnet fyllt 21 år utgående
pension å ett årligt belopp av 1,500 kronor, blir ett belopp av 19,230
kronor skattefritt.»
Överståthållarämbetet anför:
»Det måste anses såsom en lucka i gällande lagstiftning, att ifrågavarande
försäkringsbelopp äro fritagna från skattskyldighet. Enligt överståthållarämbetets
förmenande finnes ingen anledning att belopp, som tillfalla
stärbhusdelägare genom av den avlidne tagen försäkring, skall i
skatteavseende behandlas olika än övriga av denne efterlämnade tillgångar.
För de efterlevandes försörjning har nämligen icke ett vid dödsfallet
tillgängligt försäkringsbelopp större betydelse än exempelvis motsvarande
i bank innestående kapitalbelopp. Icke heller synes den skillnad,
som på grund av stadgande i 104 § lagen örn försäkringsavtal i beskattningsavseende
får anses gälla mellan å ena sidan försäkringsbelopp,
till vilka den avlidne insatt sina stärbhusdelägare såsom förmånstagare,
och å andra sidan försäkringsbelopp, som tillfalla stärbhusdelägarna
utan att sådant insättande ägt rum, motiverad. Försäkringsväsendets
samhällsnyttiga karaktär synes ämbetet bättre uppmuntras av statsmakterna
på sätt, som också i viss utsträckning redan skett, genom att bevilja
försäkringstagaren avdrag vid inkomsttaxeringen för erlagda försäkringspremier
än genom förmåner i beskattningsavseende vid försäkringsbeloppens
utfallande. Det är nämligen åtgärden att genom försäkring
underlätta sina närmaste anhörigas försörjning i händelse av tidigt
dödsfall, som är en handling värd att uppmuntras av det allmänna.
Lever däremot den försäkrade till dess de, för vilka han har försörjningsplikt,
själva hunnit skaffa sig sin utkomst, torde intet befogat intresse
föreligga att på annat sätt beskatta ett dem tillfallet försäkringsbelopp
än andra tillgångar, som de till äventyrs vid samma tillfälle erhålla.
Med här ovan uttalade uppfattning synes föreliggande skattefråga bäst
ordnas genom att 104 § i lagen örn försäkringsavtal ändras därhän att
försäkringsbelopp, som utfalla efter försäkringstagarens död, skall även
där förmånstagare är insatt, ingå i kvarlåtenskapen och arvsskatt förty
därför erläggas. Anledning att bibehålla nuvarande stadgande synes så
mycket mindre föreligga som bestämmelsen icke lärer omfatta det för
familjeförsörjningen kanske mest lämpade slaget av försäkringar, nämligen
pensionsförsäkringen i dess olika former. Härigenom vunnes också
den fördelen, att stärbhuset sluppe besväret att fullgöra skattskyldigheten
hos tvenne olika myndigheter, och föreligger intet hinder för att,
örn sådant anses lämpligt, även vid arvsskattens bestämmande göra vissa
försäkringsbelopp skattefria.»
Hovrätten över Skåne och Blekinge ävensom länsstyrelserna i Stockholms,
Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län hava tillstyrkt eller lämnat
utan erinran de i promemorian föreslagna allmänna principerna för
ifrågavarande beskattning.
Statskontoret erinrar i avseende å dessa principer till en början, att
ämbetsverket i sitt tidigare utlåtande ställt sig avvisande till tanken att
Bihang till riksdagens protokoll 19:it. 1 sand. 1S.''i hafi. (Nr 211.) I
Överståt
hållarämbetet.
Hovrätten
över Skåne och
Blekinge samt
länsstyrelserna.
Statskontoret.
Departement s
chefen.
50 Kungl. Majlis proposition Nr 211.
skatt skulle utgå jämväl för livförsäkringar, till vilka förmånstagare varit
insatt, samt anför vidare:
»Sedan ämbetsverket avgav ovanberörda utlåtande, har Svenska försäkringsföreningens
sakkunnigenämnd — som tagit del av förevarande promemoria,
vari även statskontorets nyss berörda utlåtande finnes återgivet
— i skrivelse — — — förklarat sig icke kunna undgå
att taga ett visst intryck av de skäl, som i promemorian anförts för
införande av skattskyldighet på ifrågavarande område, och i princip tillstyrkt
det förslag, vari promemorian utmynnar. Vid bedömandet av föreliggande
fråga synes stor betydelse böra tillmätas den mening, som uttalas
av ett organ sådant som sakkunnigenämnden, vilken är sammansatt
av auktoritativa representanter för försäkringsväsendets, olika grenar
och därför torde kunna förväntas i särskilt hög grad besitta förmågan
att bedöma konsekvenserna av det föreliggande förslaget. Då nämnda
organ synes hava funnit förslaget avvägt på sådant sätt, att de befarade
missbruken förhindras utan att försäkringsväsendet, ogynnsamt
påverkas, anser sig statskontoret icke hava tillräcklig anledning vidhålla
sina tidigare i ämnet i sakligt avseende uttalade betänkligheter. I formellt
hänseende kan emellertid ämbetsverket alltjämt icke undgå att finna
det i viss mån oegentligt att i förordningen örn arvsskatt och skatt för
gåva införa bestämmelse örn stämpelplikt för försäkringsbeloppet, utan
att någon antydan i sådant hänseende samtidigt göres i försäkringsavtalslagen.
»
Under erkännande att de av Svea och Göta hovrätter samt Överståthållarämbetet
anförda synpunkterna äro värda beaktande, vill jag emellertid
erinra, att — under det att sådana försäkringsbelopp, till vilka förmånstagare
ej finnes insatt och som därför ingå i kvarlåtenskapen, äro
underkastade arvsskatt enligt vanliga grunder — de försäkringar, varom
nu är fråga, för närvarande gå fria från varje beskattning. Vad
det här gäller är sålunda blott att, såvitt det kan ske utan ändring i de
så sent som år 1927 antagna principerna i lagen örn försäkringsavtal,
begränsa denna skattefrihet till förebyggande av att nämnda lags regler
om förmånstagare medföra ur statsfinansiell synpunkt betänkliga följder.
Från denna begränsade uppgift är steget avsevärt till en ändring
av nu gällande regler örn beskattning av kvarlåtenskap i dödsbo. Därest
stärbhusdelägare, vilka varit gent emot den avlidne försörjningsberättigade,
anses böra vid arvsbeskattningen i viss utsträckning privilegieras
utöver vad som nu är fallet, synes mig sådant böra ske i samband med
en mera allmän revision av bestämmelserna örn arvsbeskattningen. Det
nu anförda utesluter naturligen icke, att vid införandet av skatteplikt
för de försäkringar, som här avses, endast den som är enligt lag försörjningsberättigad
förklaras skola få åtnjuta avdrag vid skattens beräknande.
Men liksom försäkringsavtalslagen tillerkänner förmånstagare, vem han
än är, samma privilegierade ställning i förhållande till stärbhusdelägare
och borgenärer, bör enligt min mening även i skattelagstiftningen denna
grundsats vinna tillämpning. Ett anlitande av förmånstagarinstitutet
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211. 51
kan sålunda vara en lämplig utväg också för den, som vill draga försorgom
någon närstående, vilken icke gentemot honom äger lagligen skyddad
rätt till försörjning. Jag behöver i detta sammanhang endast såsom
exempel nämna trotjänare. Det synes hårt, örn förmånstagare av
denna kategori, vilka enligt sakens natur ofta äro i ekonomiskt avseende
vanlottade, ej finge tillgodonjuta den skattelindring, som skulle
komma mången mindre behövande till del. För övrigt är det att märka,
att den tariff, som gäller för beskattning av arv och gåva, i och för sig
medför, att maka och närskylda bliva vid beskattningen gynnade i förhållande
till andra förmånstagare. På grund av vad nu anförts ansluter
jag mig i huvudsak till de i promemorian och det därvid fogade utkastet
till författningstext upptagna principerna för nu ifrågasatta beskattning.
I fråga örn detaljerna har jag emellertid funnit vissa jämkningar påkallade
med anledning av vad i yttrandena anförts, och jag anhåller nu få
redogöra för de ändringar i utkastet till författningstext, som i detta
avseende torde böra vidtagas.
I överensstämmelse med vad i promemorian anföres hade i det densamma
bifogade utkastet till författningstext (35 § sista stycket) intagits ett
stadgande av innebörd, att skattskyldighet icke skulle äga rum för rätt
till livränta, som tillfaller förmånstagare såsom vederlag för egen eller
annans arbetsanställning och som förfaller till betalning efter det förmånstagaren
fyllt femtiofem år eller blivit varaktigt oförmögen till arbete.
Sakkunnigenämnden, med vilken försäkringsinspektionen instämt, har
— under förmälan att, därest det ansåges erforderligt att söka i gällande
skattesystem inarbeta en beskattning av försäkringsbelopp, som utginge
till förmånstagare, en sådan lagstiftning icke gärna kunde få annat än
provisorisk karaktär — anfört, att det syntes uppenbart, att vid en sådan
provisorisk lagstiftning undantag i allt fall borde göras för förmånstagares
rätt till livränta. Nämnden utvecklar sina synpunkter på frågan
sålunda:
»Vid den tidpunkt, då enligt förslaget till författningsändringar en förmånstagare
med avseende å en livränta skulle hava att gälda skatt, beräknad
på livräntans kapitalvärde, utfaller intet belopp till honom,’och
den livränta, till vilken han blir berättigad, äger intet kapitalvärde, som
han kan tillgodogöra sig. Förmånstagaren äger sålunda ingen möjlighet
att gälda skatten, därest han icke förfogar över andra för ändamålet tillgängliga
medel. För övrigt skulle antagligen flertalet livräntor bliva
skattefria redan enligt förslaget till 35 § sista stycket, och de livräntor,
som icke omfattas av nämnda undantag, torde sällan vara tagna å mera
betydande belopp.
Nämnden tillåter sig salunda föreslå, att undantaget i nyssnämnda paragraf
utvidgas att omfatta all rätt till livränta i egentlig mening. ’ Undantaget
skulle sålunda icke omfatta kapitalförsäkring med i olika rater
utgående försäkringsbelopp. Därest livränta, som utgår på grund av för
-
Beskattning
av rätt till
livränta.
Sakkunnigenämnden
och
försäkringsinspektionen.
Styrelsen föj
Svenska perso
nalpensionskassan.
52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
månstagareförordnande, fritages från gåvoskatt, torde som konsekvens
därav böra i kommunalskattelagen införas en bestämmelse, att sådan livränta
räknas såsom skattepliktig intäkt med hela sitt belopp. I sammanhang
därmed bör observeras, att sådan livränta då icke bör upptagas
såsom tillgång vid beräkning av förmögenheten (K. F. örn statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt 9 § 2 mom. b).
Skulle emellertid viss beskattning på livräntans kapitalvärde anses
böra införas, torde i allt fall undantaget i 35 § sista stycket böra utvidgas
att omfatta all rätt till livränta, som tillfaller förmånstagaren såsom
vederlag för egen eller annans ar betsanställning. Uppställes nämligen för
undantagets tillämpning den ytterligare bestämmelse, att sådan rätt, för
att vara skattefri, skall avse livränta, som förfaller till betalning efter
det förmånstagaren fyllt 55 år eller blivit varaktigt oförmögen till arbete,
kommer beskattningen att träffa sådan livränta, som på grund av
tjänstepensionsförsäkring tillfaller änka efter avliden anställd, därest lion
vid mannens död icke uppnått 55 års ålder, eller minderårigt barn. Låt
vara att en sådan livräntas kapitalvärde, avseende de utbetalningar som
kunna utfalla innan änkan fyllt 55 år eller innan barnpension upphört,
i regel torde, komma att understiga 15,000 kronor — motsvarande belopp
har av nämnden tidigare föreslagits till 25,000 kronor — så måste det
betraktas såsom i hög grad stötande, att i enskilda fall en beskattning
dock kommer att äga rum.»
Styrelsen för Svenska personalpensionskassan påyrkar skattefrihet för
andra livräntor, än sådana som tagits mot engångspremie och icke hava
karaktär av tjänstepension, samt anför bland annat:
»Såsom av den förebragta motiveringen framgår, är förslagets syfte,
att den genom införandet av 1927 års lag- örn försäkringsavtal framkallade
effekten, att person, vilken insättes som förmånstagare enligt denna
lags bestämmelser, befrias från skyldighet att erlägga arvsskatt för försäkringsbelopp,
som på grund härav tillfaller honom efter försäkringstagarens
död, till skälig del neutraliseras genom införandet av gåvobeskattning
av dylikt belopp enligt liknande normer, som gälla för arvsbeskattningen.
Med denna utgångspunkt har förslaget upptagit en sådan utbyggnad
av den ovannämnda förordningen, att skatt såsom för gåva jämväl
skulle erläggas för bland annat vad som tillfaller någon på grund av
att han blivit insatt som förmånstagare, dock i regel med avdrag för ett
belopp av 15,000 kronor. Där försäkringen har formen av livränta, skulle
skatten uttagas på en gång och då beräknas å livräntans kapitalvärde.
Från livräntans gåvobeskattning skulle dock undantag göras för livränta,
som tillkommer förmånstagare såsom vederlag för egen eller annans
arbetsanställning, därest förmånstagaren fyllt 55 år eller blivit
varaktigt oförmögen till arbete. Motiven till det föreslagna undantaget
synas hava varit:
l:o) förmånstagarens insättande är att anse som vederlag (utfört arbete,
deltagande i premiebetalningen);
2:o) förmånstagaren saknar möjlighet till åtkomst av livräntans kapitalvärde;
3:o)
förmånens sociala önskvärdhet är alldeles särskilt framträdande;
4:o) faran för missbruk är relativt ringa.
Söker man överblicka det försäkringsområde, där försäkringsförmånen
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
53
utgöres av livränta, synes det styrelsen, som om dessa skäl helt eller till
övervägande del äga giltighet inom praktiskt taget hela området.
Den övervägande massan av livräntor utgår — örn man bortser från
livräntor på grund av obligatorisk försäkring i pensionsstyrelsen, vilka
dock äro av synnerligen ringa storlek — på grund av pensionsförsäkring,
för vilken avgift på grund av tjänst erlägges av arbetsgivaren
eller av den anställde eller eventuellt delas deni emellan (jfr kommunalskattelagens
32 § 2 mom. b). Förslaget torde — bortsett från de fall,
där förmånstagaren är under 55 år och icke varaktigt arbetsoförmögen —
avse undantagande av alla dessa försäkringar. Huruvida den gjorda
formuleringen ''såsom vederlag för egen eller annans arbetsanställning’
täcker detta syfte, synes dock ovisst. Pensionsförsäkringar, för vilka avgifter
erläggas på grund av tjänst, äro nämligen anordnade på ytterst växlande
sätt. Sålunda tagas dessa försäkringar ibland av arbetsgivaren
och denne erlägger premierna härför i deras helhet. I andra fall åter
tagas de och betalas helt av de anställda på grund av dem av arbetsgivaren
ålagd skyldighet. Återigen i andra fall tagas försäkringarna
av arbetsgivaren och de anställda gemensamt, vare sig på grund av ett
större eller mindre tvång från arbetsgivarens sida eller på grund av ett
fritt avtal dem emellan, i vilka fall avgifterna oftast fördelas mellan
båda parterna. Det synes styrelsen otänkbart, att man i förevarande
avseende skulle på olika sätt behandla dessa fall, vilka i själva verket
måste anses tillhöra en och samma typ, vilken ofta plägar benämnas
tjänstepensionsförsäkringar. Gränserna mellan de olika fallen äro tämligen
flytande, och den slutliga effekten kan bliva fullständigt densamma,
vare sig man går fram på den ena, den andra eller den tredje av dessa
vägar. Även skulle komplikationer av hart när oövervinnelig natur uppstå,
örn man skulle särskilja dem. Huru skulle man exempelvis förfara
i de fall, där avgifterna uppdelades mellan arbetsgivaren och den anställde?
Skulle man då anse, att endast den del av pensionen, för vilken
arbetsgivaren betalar avgifterna, skulle anses som vederlag för arbetsanställning,
uppstår bland annat den svårigheten, huru man i de pensionskassor,
som icke äro uppbyggda på en rationell teknik, skall kunna verkställa
en sådan uppdelning. I detta sammanhang vill styrelsen fästa uppmärksamheten
på en av den föreslagna undantagsbestämmelsen framkallad
effekt, som väl knappast torde vara avsedd, nämligen den, att örn
vid en änke- eller pupillpensionering, där förmånstagaren är under 55 år
och icke varaktigt arbetsoförmögen, arbetsgivaren anses som försäkringstagare,
pensionen skulle bliva utsatt för en relativt omild beskattning,
nämligen enligt de skattesatser, som äro föreskrivna för klass IV av de
i förordningen införda tarifferna.
Övriga livräntor — vilka utgöra en relativt ringa del av ifrågavarande
försäkringsområde — äro huvudsakligen följande (jfr kommunalskattelagens
32 § 2 mom):
A) do som utgå på grund av sådan pupillförsäkring, som icke äro tjänstepensionsförsäkring
och som tagits annorledes än mot engångspremie,
B) livsvariga livräntor, som utgå på grund av pensionsförsäkring, som
icke är tjänstepensionsförsäkring och som tagits annorledes än mot engångspremie;
och
C) andra livräntor, som icke utgå på grund av tjänstepensionsförsäkring.
Sistnämnda grupp utgöres huvudsakligen av livräntor, som utgå på
grund av försäkring mot ''engångspremie’ i kommunalskattelagens ine
-
54
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
ning, och ett obetydligt antal livräntor, som icke äro livsvariga och ej
heller utgå på grund av pupillförsäkring.
Beträffande samtliga dessa kategorier gäller, att förmånstagaren saknar
möjlighet till åtkomst av livräntans kapitalvärde. Försäkringar i
form av livränta äro nämligen av tekniska och även sociala skäl undantagna
från återköp, belåning och förskott. En livräntetagare är sålunda
avstängd från möjligheten att på något sätt disponera över själva
''rätten till livränta’. Det enda han kan förfoga över är livräntebeloppen,
efter hand som dessa förfalla till betalning. Det är alltså påtagligt,
att allvarliga svårigheter mången gång skulle kunna uppstå för en livräntetagare
att anskaffa medel till gåvoskattens gäldande, och detta särskilt
i de fall att närmare skyldskap ej förefinnes mellan försäkringstagaren
och förmånstagaren. I nu nämnda hänseende föreligger uppenbarligen
en avvikelse från den förutsättning, varpå det föreliggande förslaget
synes vara uppbyggt.
Även förmånens särskilt framträdande sociala önskvärdhet gäller för
praktiskt taget alla livräntor. Dessa försäkringars nära överensstämmelse
till såväl form som syfte med de sociala försäkringarna, vilka till
en del jämväl direkt ekonomiskt understödjas av det allmänna, är påfallande.
Härvid är främst att tänka på livräntorna på ålderdom och
vid varaktig arbetsoförmåga, vare sig de utgå på grund av tjänstepensionsförsäkring
eller äro resultatet av individuell förtänksamhet. Vidare
märkas livräntor, som utgå till barn under deras minderåriglietstid —
de utgå regelbundet intill en ålder, växlande mellan 16 och 21 år — och
livräntor till änkor, av vilka just de, som ännu icke nått en mera framskriden
ålder, i avsevärd utsträckning hava minderåriga barn att draga
försorg örn. Vad de sistnämnda livräntorna angår, bör icke förbises det
förhållandet, att efterlevandepensioneringen ofta är av den konstruktion,
att när de efterlevande utgöras av änka jämte ett eller flera minderåriga
barn, det är änkan ensam, som har rätt till pension. Endast örn hon avlider
eller ingår nytt äktenskap, komma då de efterlevande barnen direkt
i åtnjutande av pensionen. Slutligen mä erinras örn att i tjänste- och
annan pensionsförsäkring ofta — i Svenska personalpensionskassan nästan
alltid — ingår en s. k. ålders- och invalidpension av den beskaffenhet, att
pension utgår till den anställde ej blott på ålderdom och vid för tidig
varaktig arbetsoförmåga, utan även vid övergående arbetsoförmåga, varvid
är att märka, att någon bestämd gräns icke dragés och icke heller
kan dragas mellan den varaktiga arbetsoförmågan och den övergående.
(Vid inträffad arbetsoförmåga beviljas därför i Svenska personalpensionskassan
nästan alltid pension endast för viss tid åt gången, ända till dess
man — ej sällan först efter flera år — med relativt stor visshet kan bedöma
arbetsoförmåga såsom livsvarig.) För de nu berörda gruppernas
undantagande från gåvobeskattning synas styrelsen i stort sett lika starka
skäl tala som för det föreslagna undantaget, varförutom genom borttagandet
av åldersbegränsningen (55 år) svårigheten att uppdela de arbetsoförmögna
livräntetagarna efter övergående och varaktig arbetsoförmåga
skulle undgås.
Slutligen torde den i förslagets motivering berörda risken för missbruk
kunna anses vara utomordentligt ringa, när försäkringen har formen
av livränta. Förklaringen härtill är den, att benägenheten att — för
undvikande av arvs- eller liknande beskattning — överflytta en större
eller mindre förmögenhet på en annan person •— anhörig eller icke —
55
Kungl. Majds proposition Nr 211.
genom tecknandet av en livränteförsäkring keit säkert neutraliseras av
risken att förmögenheten går helt eller delvis förlorad. Till skillnad mot
den vanliga livförsäkringen, där försäkringssumman under alla förhållanden
någon gång till fullo utbetalas, är livränteförsäkringen nämligen
sådan, att örn förmånstagaren avlider innan eller kort tid efter det livräntan
börjat förfalla till betalning, inga eller ytterst ringa utbetalningar
göras av försäkringsinrättningen. Skulle man beträffande någon av
de ovannämnda grupperna av livräntor kunna hava anledning att befara,
att missbruk kunde uppstå, skulle det vara vid livräntor, som icke utgå
på grund av tjänstepensionsförsäkring oell där ’engångspremier’ blivit
erlagda, d. v. s. för den ovan vid C) angivna livräntegruppen. På grund
härav och med hänsyn till att i annat fall ändringar torde vara erforderliga
i andra skattelagar torde denna grupp böra uteslutas från ett eventuellt
allmänt undantagande av livränteförsäkringarna.
Av vad nu anförts torde framgå, att undantaget från gåvobeskattningen
bör utsträckas till samtliga livräntor utom de ovan vid C) nämnda,
d. v. s. till de livräntor, som omförmälas i kommunalskattelagens 32 §
2 mom. a—c).
Utöver de i förslagets motivering berörda synpunkterna rörande avgränsningen
av den grupp livräntor, som skulle undantagas från gåvobeskattning,
vill styrelsen framhålla ytterligare några.
Vid sidan av den försäkringsmässigt ordnade pensioneringen förekommer
i betydande utsträckning en direkt pensionering från arbetsgivares
sida. Denna pensionering, vilken i regel icke stöder sig på några juridiskt
bindande utfästelser, ej heller på några för pensioneringens tryggande
avskilda säkerheter, är uppenbarligen ur det allmännas synpunkt
väsentligt mindre värdefull än den förstnämnda pensioneringen. Under
sådana förhållanden synes det vara mindre välbetänkt att genom införandet
av en viss beskattning ställa den senare pensioneringen i en gynnsammare
position än den förra. Detta skulle nämligen med avseende å
gåvobeskattningen bliva följden, örn det föreliggande förslaget skulle
upphöjas till lag. Vid det direkta utgivandet av pensionen skulle gåvoskatt
icke behöva erläggas, vilket däremot skulle bliva fallet med åtskilliga
av de livräntor, vilka utgå vid den försäkringsmässigt ordnade pensioneringen.
Den föreslagna olikheten mellan livräntornas gåvobeskattning, allteftersom
de kunna anses utgöra vederlag för anställning eller icke, skulle
jämväl framkalla svårigheter i följande avseenden. I åtskilliga. pensionskassor
tillåtas nämligen anställda, som lämnat arbetsgivarens tjänst,
att själva i dess helhet övertaga avgiftsbetalningen och sålunda upprätthålla
hela pensionsförsäkringen. Den frågan skulle då uppstå, huruvida
den avgångnes pensionsförsäkring eventuellt till den del, som motsvarar
den fortsatta avgiftsbetalningen, skall anses medföra skyldighet att
erlägga gåvoskatt. Svaret på denna fråga kompliceras därjämte av svårigheten
att i pensionskassor utan rationell teknik beräkna, huru stor del
av pensionsförsäkringen belöper på den fortsatta avgiftsbetalningen. Liknande
blir förhållandet i de fall, där — liksom i Svenska personalpensionskassan
— de anställda äga rätt att på egen bekostnad komplettera
sina försäkringar på sätt de önska.
Mot den föreslagna uppdelningen i livräntor, vilka utgöra vederlag för
arbetsanställning, och andra talar liven den synpunkten, att det synes
mindre rättvis! gentemot icke anställda, vilka av omtanke för sin ålder
-
Departement tsthef
en.
56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
dom och sin familj teckna pensionsförsäkringar, att bliva uteslutna från.
undantaget i gåvobeskattningen.»
Med stöd av vad styrelsen anfört och för åvägabringande av största
möjliga överensstämmelse med övriga skattelagar hemställer styrelsen
slutligen örn sådan ändring i utkastet till författningstext, att såsom gåva
icke beskattas rätt till livränta, varom förmäles i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen,
ej heller rätt till annan livränta, vars årliga belopp
understiger 1,000 kronor (jfr förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
9 § 2 mom. b—c).
Med hänsyn till vad sakkunnigenämnden och styrelsen för Svenska personalpensionskassan
anfört finner jag mig böra frånträda den begränsning
av skattefrihet för rätt till livränta, som upptagits i det till dem remitterade
utkastet. De villkor, som enligt 67 § utsökningslagen uppställts
för att en livränta skall anses bära kännemärke av att utgöra tjänstepension,
torde vara alltför stränga, när fråga är örn beskattning. Att, såsom
sakkunnigenämnden föreslagit, från ifrågavarande skattskyldighet fritaga
all rätt till livränta synes dock mindre lämpligt, bland annat av det
skäl, att därmed en i ögonen fallande brist på överensstämmelse med
reglerna för arvsbeskattningen skulle uppkomma. Däremot synas betänkligheter
knappast behöva möta mot att, såsom styrelsen för pensionskassan
föreslagit, från skattskyldighet undantagas de grupper av livränta,
som under a)—c) upptagas i 32 § 2 mom. kommunalskattelagen, d. v. s. dels
livränta, som utgår på grund av pupillförsäkring, för vilken avgifter erlagts
på grund av tjänst eller vilken tagits annorledes än mot engångspremie,
dels livränta, som i annat fall än nyss sagts utgår på grund av pensionsförsäkring,
för vilken avgift på grund av tjänst erlagts av arbetsgivaren
eller av den anställde, dels ock livränta, som eljest utgår på grund
av pensionsförsäkring, därest livräntan är livsvarig och ej utgår på grund
av försäkring mot engångspremie. Därmed vinnes, bland annat, att all
livränta, som utgår på grund av tjänst, fritages från gåvobeskattning, och
att närmast möjliga överensstämmelse uppnås mellan de olika skattelagarna.
Att, såsom styrelsen för pensionskassan föreslår, medgiva ytterligare
undantag från beskattning av rätt till livränta synes mig däremot
icke böra ifrågakomma. De livräntor, som sålunda skulle komma att beskattas,
utgöras av de under d) i nyssnämnda lagrum upptagna. Då dessa
vid deklaration enligt kommunalskattelagen skola upptagas allenast till
ett reducerat värde, i det att vad som anses utgöra amortering å kapital
får avräknas, synes det vara rättvist att gåvoskatt för kapitalvärdet utgår
vid förmånstagarens förvärv av sådan livränta. Jag föreslår sålunda,
att i 35 § stadgas, att där föreskriven skattskyldighet ej skall äga rum
beträffande rätt till livränta, som avses i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
57
I det utkast till författningstext, som åtföljde remissakten, hade med
hänsyn till de i promemorian framförda synpunkterna skattskyldigheten
angivits skola inträda »vid tiden för försäkringsfallet eller, där återkallelse
av förordnandet örn förmånstagares insättande vid sist angivna tid ännu
kan äga rum, vid den tid, efter vilken sådan återkallelse ej må ske, dock.
när fråga är om livförsäkring, i intet fall senare än vid försäkringstagarens
död».
Sakkunnigenämnden har anmärkt att, med hänsyn till den obestämda
innebörden av uttrycket »försäkringsfallet», detta begrepp ej lämpligen
borde komma till användning för att angiva tidpunkten för skattskyldig
hetens inträde. Nämnden anför härom:
»Vad angår tiden för skattskyldighetens inträde delar nämnden den
i promemorian angivna uppfattningen, att skattskyldigheten beklagligtvis
icke kan bestämmas till tiden för utbetalande av försäkringsbeloppet, vilket
eljest ur enkelhetens synpunkt varit att föredraga. Anledningen till
att en annan tidpunkt måste väljas är, såsom i promemorian anföres, dels
den, att utbetalningen av ett försäkringsbelopp stundom är uppdelad på
flera terminer, dels den att en förmånstagare understundom redan före
utbetalningen inträder i sådan rätt till försäkringen, som måste anses
hava ekonomiskt värde.
Beträffande de fall, då försäkringsbeloppet utbetalas i flera rater, synes
bestämmelsen, att beskattning i regel skall äga rum på en gång av
värdet av hela det sammanlagda försäkringsbeloppet, dock böra gälla
allenast det regelmässiga fall, då den första utbetalningen till förmånstagaren
äger rum med anledning av eller i allt fall efter försäkringstagarens
död och då sålunda förmånstagarens rätt till återstående belopp vanligen
är definitiv. Är däremot undantagsvis en förmånstagare insatt för
belopp, utfallande under försäkringstagarens livstid, och är icke på grund
av särskilt avtal mellan försäkringstagaren och honom hans rätt oåterkallelig,
lärer beskattning av de återstående utbetalningarnas kapitalvärde
icke kunna ifrågakomma. Det torde nämligen vara tveksamt, huruvida
den i promemorian uttalade uppfattningen örn möjligheten att
analogt tillämpa bestämmelsen i 118 § 2 stycket lagen örn försäkringsavtal
å ett fall som det ifrågavarande är riktig. Med skäl kan ifrågasättas,
örn ej försäkringstagaren måste anses äga rätt att, när han så önskar, återkalla
förordnandet för att själv lyfta de återstående beloppen eller ock
insätta annan förmånstagare. Är denna åsikt riktig, böra, intill dess
förmånstagarens rätt antingen genom försäkringstagarens död eller genom
avtal med denne blivit oåterkallelig, försäkringsbeloppen hos förmånstagaren
beskattas allenast i den män de verkligen till honom utbetalats.
Vad härefter angår det fall, att förmånstagaren redan före utbetalningen
erhåller definitiv rätt till försäkringen, förutsättes det i promemorian,
att sådant inträffar allenast ''enligt lagens huvudregler’. Nämnden
vill dock framhålla, att lagens regler i berörda avseende äro allenast
deklaratoriska och att olika undantag kunna göras från dem. Åt bestämmelsen
örn tidpunkten för skattskyldighets inträde bör därför givas ett
sådant innehåll, att den lämpar sig även för de fall, då lagens regler blivit
av kontrahenterna frångångna.
Tiden för
skattskyldighetens
inträde.
Sakkunnige
nämnden.
Försäkrings
inspektionen.
Departements
chefen.
58 Kungl. Martts proposition Nr 211.
I fråga om dea i lagförslaget såsom huvudregel angivna bestämmelsen,
att skattskyldigheten skall inträda ''vid försäkringsfallet’, önskar nämnden
framhålla, att uttrycket försäkringsfall icke är i lag eller genom
stadgad praxis till sin innebörd bestämt. Sålunda torde vid en sparkasseförsäkring,
där försäkringsbeloppet utfaller på viss angiven dag, oavsett
huruvida försäkringstagaren då lever eller icke, men där premiebetalningen
uppliör vid försäkringstagarens död, både försäkringstagarens död
och inträffandet av ovannämnda förfallodag kunna betraktas såsom försäkringsfall.
Vid en försäkring med i olika rater utgående försäkringsbelopp
torde inträffandet av förfallodagen för varje utbetalning kunna
betraktas såsom försäkringsfall i lagens mening. Denna ovisshet angående
innebörden av uttrycket försäkringsfall, vilken i fråga örn andra
lagrum, där uttrycket förekommer, synes ganska betydelselös, skulle i
här ifrågavarande fall medföra allvarliga olägenheter. Nämnden får därför
föreslå, att uttrycket ''försäkringsfallet’ måtte ersättas med ett direkt
angivande, att skattskyldighet inträder då förmånstagaren erhållit full
rådighet över försäkringen.»
Försäkring sinspektionen hemställer, att de av sakkunnigenämndens sålunda
framförda synpunkterna måtte vinna beaktande.
Med det utkast till ändrad lydelse av 34 §, som bifogats den remitterade
promemorian, åsyftades att förlägga skattskyldighetens inträde till
den tidpunkt, då förmånstagarens rätt till försäkringsbeloppet blir definitiv,
eller, med andra ord, då följande omständigheter sammanträffa,
nämligen 1) att förmånstagarens rätt är oåterkallelig, 2) att försäkringen
ej är till sitt fortbestånd beroende av vidare prestation från försäkringstagarens
sida, och 3) att förmånstagarens död ej medför, att försäkringsbeloppet
tillfaller försäkringstagaren. Emellertid kunna samtliga dessa
betingelser föreligga utan att full förfoganderätt över försäkringen tillkommer
förmånstagaren. En kapitalförsäkring, som är tagen på annans
liv för dödsfall och till vilken förmånstagare blivit insatt genom oåterkalleligt
förordnande, kan utfalla i skilda poster under ett flertal år. Örn
dödsfallet inträffar, medan försäkringstagaren är i livet, föreligga visserligen
samtliga de tre nyssnämnda omständigheter, som göra förmånstagarens
rätt definitiv, men förfoganderätt över försäkringen har han ännu
icke. Sådan rätt erhåller han jämlikt 109 § försäkringsavtalslagen först
vid försäkringstagarens död. Utfaller icke någon del av försäkringsbeloppet
förrän mer avsevärd tid förflutit efter den persons död, å vars liv
försäkringen tagits, eller äro posterna fördelade på ett större antal år,
kan, därest skattskyldighet skulle inträda vid nyssnämnda dödsfall, förmånstagaren
sakna medel till skattens gäldande eller i allt fall därav
drabbas oskäligt hårt. Först när förmånstagaren erhåller förfoganderätt
över försäkringen, utgör denna en ekonomisk tillgång i hans hand. Jag
har med hänsyn härtill, även örn ett avsteg från arvsbeskattningens
principer härigenom må anses ske, stannat för den uppfattningen, att skattskyldigheten
hör inträda vid den tid, då förmånstagaren vinner förfogan
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
59
deruti över försäkringen. I normalfallet sammanfaller, enligt nyss anförda
lagrum, denna tidpunkt med försäkringstagarens död. Men det
kan oek tänkas, att förmånstagaren på grund av särskilt avtal tidigare
får förfoga över försäkringen, liksom teoretiskt sett det fall ej är uteslutet,
att sådan rätt tillkommer honom först vid en senare tidpunkt. Då
det emellertid undantagsvis — vid kapitalförsäkring med i olika rater
utgående belopp — kan förekomma, att försäkringsbelopp, som bör gåvobeskattas,
tillfaller förmånstagaren, innan lian erhållit förfoganderätt över
försäkringen, lärer i nu förevarande författningsrum böra intagas stadgande
örn skattskyldighet vid mottagandet av varje särskilt sålunda utfallande
belopp. Emellertid kan med de av mig accepterade principerna
för skattskyldighetens inträde en viss fara förefinnas för missbruk av
skattelindringen genom försäkringsbelopps uppdelande på ett större antal
poster, utfallande å skilda tider. Jag har därför ansett erforderligt att
bestämma den tid, inom vilken enligt 35 § avdrag å belopp, som tillfalla
förmånstagare på grund av förordnande av samma person, ej må ske till
större belopp än 15,000 kronor, till tio år i stället för i promemorian föreslagna
två år.
I fråga örn det promemorian närslutna utkastet till författningstext i
övrigt har Svea hovrätt anfört, att, för den händelse vid försäkringstagares
frånfälle efterlevande make finnes vara insatt såsom förmånstagare,
borde uppenbarligen, enligt grunderna för stadgandet i 15 § förordningen
örn arvsskatt och skatt för gåva, den del av försäkringsbeloppet,
som motsvarades av den ef ter levandes giftorätt, vara skattefri;
de föreslagna bestämmelserna utmärkte ej med erforderlig tydlighet,
huru härmed skulle förhållas, varför ett förtydligande i angiven riktning
syntes vara av nöden.
Jag instämmer i hovrättens uttalande, att under de av hovrätten berörda
omständigheterna den del av försäkringsbeloppet, som motsvarar
efterlevande makes giftorätt, bör vara skattefri. Ehuru en sådan tolkning
utan uttryckligt stadgande i skatteförfattningen synes höra följa
av allmänna civilrättsliga regler, har jag funnit lämpligt att till ledning
för beskattningsmyndigheterna i den riktning, som hovrätten förordat,
förtydliga de bestämmelser, som intagits i 35 § i det remitterade utkastet.
Bovrätten över Skåne och Blekinge har ansett, att tvekan kan råda,
huruvida allenast de i ritkastet under 35 § andra stycket a) upptagna livförsäkringarna
bordo ifrågakomma till skattelindring, samt anför:
»Den omständigheten att en person på en gång eller i större rater än i
stadgandet förutsättes guldit premierna, utgör näppeligen i och för åig
ett bevis för att ej försäkringens syfte är just sådant, som av staten på
förut upptagna skäl bör premieras. Det kan också mycket viii tänkas,
att ett sparat belopp på grund av varjehanda skäl lämpligen bör inbetalas
Skattefri
andel för
efterlevande
make.
Departements
chefen.
Fråga om
skatte!widring
för livförsäkringar,
tagna
mot engångsprrmie.
60
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
pä en gång såsom premie för livförsäkring, och att eljest någon försäkring
ej kan antagas komma till stånd. Det må vara, att detta inkast ej får någon
större praktisk betydelse för försäkringar, som tagas efter do föreslagna
bestämmelsernas ikraftträdande, då dessa försäkringar genom försäkringsgivarnas
förmedling säkerligen bliva lämpade därefter, men för redan
tagna försäkringar av antytt slag ställer sig saken annorlunda och därför
bör åtminstone åt förordningens övergångsstadgande givas en sådan avfattning
att dessa försäkringar ej ställas utanför den föreslagna skattelindringen.
»
i-epurtem,Jag får beträffande denna anmärkning hänvisa till promemorian och
ansluter mig sålunda till den uppfattning, som där kommit till uttryck,
eller att skattefriheten för förmånstagare endast bör avse sådana typer
av försäkring, som enligt 116 § första stycket och 123 § första stycket
i lagen örn försäkringsavtal gå fria från utmätning.
Sarnkik y. Ränte- och kapitaltörsäkringsanstalten i Stockholm erinrar till en börMänte-
och jan> at^ det för anstalten gällande reglementet denna hade till än
\*piuifirrsäk-
damål att inom riket meddela livränteförsäkring och kapitalförsäkring
samt att försäkringsavtalslagen, jämlikt 1 § i densamma, ägde
tillämpning å sådan anstalt. Anstalten förmenar vidare, att enligt det
remissen bifogade utkastet till författningstext en förmånstagare till ett
från anstalten utfallande belopp skulle bliva i beskattningshänseende
sämre ställd än annan sådan. Till utveckling härav anför anstalten:
>Det nu i finansdepartementet utarbetade förslaget avser stadgande av
skatteskyldighet såsom för gåva för vad som tillfaller någon på grund av
att han enligt lagen av år 1927 örn försäkringsavtal blivit insatt som förmånstagare,
men vid skattens beräkning skulle från värdet av vad som
tillfallit den berättigade få avräknas 15,000 kronor, under förutsättning,
bland annat, att ''enligt avtalet premiebetalningen skolat vara fullgjord
under en tid icke understigande 10 år —--’. Det citerade villkoret
för skattelättnad, som överensstämmer med det villkor, som i lagen om
försäkringsavtal § 116 är uppställt för rätt till utmätningsfrihet, torde
hava formulerats med tanke på, att försäkringstagaren kan avlida efter
endast ett eller några få års premiebetalning, och att det i sådant fall
borde anses skäligt att låta förmånstagaren komma i åtnjutande av skattelättnad,
fastän premiebetalningen ej pågått 10 år. Detta tillmötesgående
mot förmånstagarens intressen skulle emellertid av rent formella skäl
komma att bliva en olägenhet för ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas
delägare, likasom motsvarande formulering av det i lagen örn försäkringsavtal
§ 116 uppställda villkoret för utmätningsfrihet redan på
ett för visso icke avsett sätt blivit. Hos nämnda anstalter föreligger nämligen
aldrig något avtal örn premiebetalning under en längre följd av
år. I verkligheten är en försäkringstagare hos ett annat försäkringsföretag
ej heller bunden av något avtal örn mångårig premiebetalning, eftersom
försäkringsbolagen utan vidare bruka till den, som önskar avbryta
premiebetalningen, utbetala återköpsvärdet av försäkringen eller ock lärn
na fribrev motsvarande gjorda inbetalningar.
Medgivas bör, att då en far vill säkerställa sitt barns framtid genom
insättning i eu ränte- och kapitalförsäkringsanstalt, gör han det i regel
61
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
genom insättning å en försäkringsbok i barnets namn och anlitar således
ej omvägen att göra insättning i eget namn för att därefter sätta in barnet
som förmånstagare. Men det händer ej sällan att det för en person,
vilken en lång följd av år satt in sina besparingar å en försäkringsbok
i eget namn, kan vara lämpligt insätta barn, eller eventuellt föräldrar,
som förmånstagare.
Ränte- och kapitalförsäkringsanstalten i Stockholm har cirka 105,000
delägare och en omslutning av cirka 58,000,000 kronor. Dessutom finnas
13 mindre liknande anstalter. Samtliga anstalternas insättare utgöra således
en till antalet betydande intressegrupp.»
Med anledning av ränte- och kapitalförsäkringsanstaltens framställning
torde, för att förmånstagare till i sådan anstalt tagen försäkring ej må
försättas i sämre ställning än förmånstagare till i andra försäkringsanstalter
tagna försäkringar — när fråga är örn belopp, som tillfaller förmånstagare
på en gång på grund av flera insättningar av samma person
i anstalt av först angiven beskaffenhet — beloppen böra anses utgå på
grund av en och samma försäkring, vilken bör anses tagen vid tiden för
den första insättningen och på villkor örn premiebetalning, att denna
skolat ske i den ordning, vari insättningar i anstalten sedermera ägt
rum. Med tillämpning av en sådan princip kommer den, som för en
regelmässig besparing i form av inbetalningar av försäkringspremier
valt en anstalt av ifrågavarande slag, att i möjligaste mån likställas
med den, som i annat slag av försäkringsanstalt än nu ifrågavarande
tager försäkring med villkor örn premiebetalning under motsvarande
längre tid. Ett stadgande av nu antytt innehåll bör följaktligen inflyta
i 35 § arvsskatteförordningen.
Beträffande det i promemorian föreslagna skattefria beloppet anser
Svea hovrätt sig böra ifrågasätta, huruvida icke, med hänsyn till det samhällsintresse,
som ligger i livförsäkringens utbredning inom de stora samhällslager
som ekonomiskt stå något över existensminimum, det i förslaget
åsyftade helt skattefria beloppet bör höjas från 15,000 kronor till
20,000 kronor eller möjligen 25,000 kronor.
Göta hovrätt hemställer, under åberopande av vad hovrätten, på sätt
i det föregående upptagits, anfört i fråga örn gällande regler för beskattning
av arvslott och gåva, att den gemensamma gränsen för skattefriheten
sättes lägre än föreslagna 15,000 kronor.
Advokatfiskalen vid Göta hovrätt, vilken till hovrätten avgivit yttrande
i ämnet, anför:
»Advokatfiskalsämbetet anser i motsats till Svenska försäkringsföreninningens
sakkunnigenämnd icke blott att någon ökning icke bör ifrågakomma
av det belopp å 15,000 kronor, som vid skattens beräkning skulle
få avdragas för värdet av vad som tillfallit den berättigade, utan ämbetet
vill fastmera såsom sin åsikt uttala, att någon reducering av samma be
-
Departement s •
chefen
Storleken av
det skattefria
beloppet.
Svea hovrätt.
Göta hovrätt.
Advokatfiskalen.
vid
Göta hovrätt.
Hovrätten
över Skåne
och Blekinge.
Statskontoret.
Läns
styrelserna.
Departements
chefen.
Författningstexten
i
övrigt.
Sv''''a hovrätt.
62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
lopp synes ämbetet väl kunna ifrågasättas. Det till stöd för det stora
avdraget anförda motivet, att det ligger i det allmännas intresse att på
frivilligbetens väg åstadkomma ett rationellt och på sparsamhet grundat
ordnande av familjeförsörjningen, kan väl försvara en lindrigare skattebehandling
än vid gåva, arv eller testamente, men synes advokatfiskalsämbetet
ej böra föranleda ett så stort skattefritt avdrag som 15,000 kronor,
för visst fall ända till 18,000 kronor. En reducering av det ifrågakomna
avdraget anser sig ämbetet därför böra förorda.»
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att det kan ifrågasättas, örn
just det belopp, 15,000 kronor, som skulle utgöra gränsen för skattefrihet,
är det rätta, men att det ej torde böra sättas lägre, samt att det från statsfinansiell
synpunkt lärer vara försiktigast att ej gå till ett högre belopp,
ehuru försäkringsföreningens sakkunnigenämnd syntes hava anfört goda
skäl för beloppets sättande till 25,000 kronor.
Statskontoret förklarar sig i likhet med försäkringsföreningens sakkunnigenämnd
hålla före, att det skattefria beloppet i förslaget blivit för
knappt tilltaget samt att en höjning till 25,000 kronor syntes böra ske.
Jämväl länsstyrelsen i Stockholms län förklarar sig benägen att biträda
sakkunnigenämndens åsikt, att det skattefria beloppet icke borde fastställas
lägre än till 25,000 kronor.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att förslaget icke tillbörligt
beaktat försäkringarnas stora sociala betydelse, och instämmer i
sakkunnigenämndens uttalande örn en höjning av det skattefria beloppet
till 25,000 kronor.
Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det kunna ifrågasättas, huruvida
icke den i vissa fall föreslagna reduceringen av försäkringssumman vid
beräkningen av skatten borde sättas i viss proportion till försäkringssummans
storlek, exempelvis så, att t. o. m. 50,000 kronor avräknas 15,000
kronor — så vida nu icke detta avdrag finge anses väl högt — varefter det
skattefria beloppet borde successivt minskas för att alldeles bortfalla vid
försäkringar överstigande 100,000 kronor.
Ehuru flertalet av de över förslaget hörda myndigheterna förordat
höjning av det skattefria beloppet utöver föreslagna 15,000 kronor, finner
jag mig dock av bland annat statsfinansiella skäl icke böra frångå det
remitterade utkastets ståndpunkt härutinnan. Vad angår det av länsstyrelsen
i Malmöhus län framställda förslaget i avseende å minskning
av avdraget vid större försäkringar vill jag — utöver vad härutinnan i
promemorian anförts — erinra örn angelägenheten av att bestämmelserna
i ämnet göras så enhetliga och litet invecklade som möjligt.
Vidkommande utkastet till författningstext i övrigt anför Svea hovrätt,
att det kunde ifrågasättas, örn icke den i 89 § upptagna bestämmelsen
örn uppgiftsskyldighet för försäkringsgivare borde kompletteras nied
ett stadgande örn påföljd för den försäkringsgivare, som underläte att full
-
63
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
göra vad honora härutinnan ålåge, samt att samma paragraf torde böra
erhålla en avfattning, som tydligt utmärkte, att, för den händelse en
person hos en och samma försäkringsgivare tagit flera försäkringar,
försäkringsgivaren skulle vara befriad från uppgiftsskyldighet endast
därest summan av samtliga försäkringsbelopp ej överstege 3,000 kronor.
Göta hovrätt uttalar, att det väl måste anses, att bärande skäl saknas
för att, såsom i författningsförslaget skett, giva laglottsberättigad, som
tack vare 104 § andra stycket lagen örn försäkringsavtal njuter sin rätt, en
i skattehänsende mera gynnad ställning än andra laglottsberättigade, varefter
hovrätten vidare anför:
»Enligt det föreslagna tredje stycket av 35 § medgives förmånstagare under
vissa förutsättningar skattefrihet för rätt till sådan livränta, som
tillfaller honom såsom vederlag för egen eller annans arbetsanställning.
Även i andra fall synes hänsyn böra tagas till värdet av ett för rättigheten
erlagt vederlag (t. ex. sådant vederlag, som erlagts genom inbetalning
av premier för försäkringen), och hovrätten får därför hemställa,
att ett tilläggsstadgande härom införes i förslaget. I det föreslagna nya
stycket av 39 § ålägges försäkringsgivare att, där förmånstagare blivit
insatt och försäkringsbeloppet överstiger 3,000 kronor, inom en månad
efter det meddelande örn inträffat försäkringsfall kommit försäkringsgivaren
till handa lämna vissa uppgifter. Enär enligt den föreslagna 34 §
tiden för inträdet av förmånstagarens skattskyldighet icke alltid är densamma
som tiden för försäkringsfallet, vore det väl lämpligare att bestämma
den tid, inom vilken uppgifterna skola lämnas, till en månad efter det
skattskyldigheten enligt 34 § inträtt. Vidare bör enligt hovrättens förmenande
skyldigheten att lämna uppgift avse alla fall av försäkring, där
förmånstagare blivit insatt, således oberoende av örn försäkringsbeloppet
överstiger 3,000 kronor. I arvsskatteförordningen torde böra intagas
stadgande, varav tydligt framgår, att deklarationsskyldighet åligger förmånstagare.
»
Advokat fiskalen vid Göta hovrätt yttrar, att det synes kunna på de
av sakkunnigenämnden anförda skäl ifrågasättas, om det icke är med
rättvisa överensstämmande, att de föreslagna författningsbestämmelserna
skola äga tillämplighet endast med avseende å förmånstagare, som insatts
genom förordnande efter viss tidpunkt, exempelvis den 1 januari under
det år lagen träder i kraft.
Havrätten över Skåne och Blekinge änser, att i andra stycket av 37 §
i utkastet orden »som erhållits genom gåva» lämpligen borde utbytas
mot »som skall beskattas såsom gåva».
Statskontoret anser sig böra giva sin anslutning till sakkunnigenämndens
förslag örn införande av ett övergångsstadgande av innehåll, att
beskattning icke skall ifrågakomma med avseende å försäkringsbelopp,
utfallande till förmånstagare, som insatts genom förordnande före den
1 januari det år den tillämnade ändringen i förordningen örn arvsskatt
och skatt för gåva träder i kraft.
Göta hovrätt.
Advokatfiskal
vid
Göta hovrätt.
Hovrätten
över Skåne
oell Blekinge.
Statskontoret.
Läns
styrelserna.
Departements
chefen.
64 Kungl. Maj:ts proposition Kr 211.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förmenar billigheten kräva,
att de av sakkunnigenämnden gjorda erinringarna i nyssnämnda avseende
beaktas och att beskattning sålunda icke bör komma i fråga
för försäkringsbelopp, som utfaller till förmånstagare, vilken insatts genom
förordnande före lagens ikraftträdande.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det önskligt, att den för försäkringsgivare
föreskrivna uppgiftsplikten bestämmes skola inträda redan
i fråga örn försäkringsbelopp över 2,000 kronor.
Flertalet av de här återgivna anmärkningarna föranleda icke till
annat yttrande från min sida än en hänvisning till vad i dessa delar anförts
i promemorian.
Visserligen kan man med Göta hovrätt ifrågasätta riktigheten av att
laglottsberättigad stärbhusdelägare, som på grund av 104 § andra stycket
försäkringsavtalslagen uppbär något belopp, skall tillgodonjuta visst
skatteprivilegium. Men då beloppet icke ingår i k var låtenskap en efter
försäkringstagaren, utan tillfaller vederbörande stärbhusdelägare såsom
konkurrent med förmånstagare örn en på grund av särskilt förordnande
från boet undantagen tillgång, synes det ligga närmare till hands att vid
beskattningen tillämpa reglerna för förmånstagare än dem, som gälla
för arvingar i boet. — Att, så snart sådan händelse, på grund varav enligt
förordningen skattskyldighet skall inträda, infaller efter förordningens
trädande i kraft, beskattning bör äga rum även örn förordnande av förmånstagare
skett dessförinnan, står i överensstämmelse med allmänt vedertagna
principer för skattelags verkan i tiden.
På grund av den ändring, som efter vad i det föregående anförts bör vidtagas
i förslagets 34 §, måste jämväl 39 § undergå viss omarbetning. Vidare
torde med anledning av vad Svea hovrätt anmärkt angående de fall, då
försäkringsgivare ber vara befriad från uppgiftsskyldighet, åt 39 § givas
sådan avfattning att, därest en person hos samma försäkringsgivare
tagit flera försäkringar, försäkringsgivaren är befriad från uppgiftsskyldighet,
endast såvitt summan av samtliga försäkringsbelopp ej överstiger
3,000 kronor.
Att stadga straff för försäkringsgivares underlåtenhet att fullgöra honom
åliggande uppgiftsskyldighet har icke synts mig erforderligt. Det
skadeståndsansvar, som dylik underlåtenhet enligt allmänna rättsregler
lärer kunna medföra, torde härutinnan vara till fyllest.
I anledning av Göta hovrätts framställning örn tydligt utmärkande i
författningstexten av förmånstagares deklarationsplikt torde viss redaktionell
jämkning böra vidtagas i 39 §.
Den anmärkning, som beträffande formuleringen av 37 § andra stycket
framställts av hovrätten över Skåne och Blekinge, har synts mig böra
föranleda ett utbyte av uttrycket »som erhållits genom gåva» mot »för
vilken skattskyldighet enligt detta kapitel äger rum».
65
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
Föredragande departementschefen uppläser härefter föreliggande förslag
till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva och hemställer, att
förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten
bifalla, och förordnar att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid
detta protokoll utvisa.
Ur protokollet:
Elis Lindahl.
bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami.
185 höft. (Nr 211.)
66
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 211.
Bilaga A.
Utkast
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 381) om arvsskatt och skatt för gåva.
Härigenom förordnas, dels att 3, 14, 18, 31, 39 och 56 §§ i förordningen
den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt för gåva skola, 3, 14, 39 och
56 §§ i angivna delar, erhålla den ändrade lydelse nedan sägs, dels att 30
§ i samma förordning skall upphöra att gälla, dels ock att i förordningen
skall omedelbart före 56 § införas en ny paragraf, betecknad såsom 55 a §,
av nedan angivet innehåll.
3 $.
1 mom. Skatt på grund av arv eller testamente (arvsskatt) utgår:
l:o) för egendom, som efterlämnats av svensk medborgare eller av sådan
utlänning, som vid dödsfallet varit här i riket bosatt;
2:o) för följande slag av egendom, som efterlämnats av annan avliden
utlänning än i l:o) sägs:
a) här i riket belägen fast egendom, så ock nyttjanderätt till sådan egendom
samt rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, som åt någon upplåtits
att utgå av egendomen;
b) i riket befintlig, under a) här ovan icke nämnd lös egendom, som är
avsedd för stadigvarande bruk i härstädes bedriven förvärvsverksamhet
eller att däri omsättas eller förbrukas, såsom levande och döda inventarier,
råämnen, varor, förbrukningsartiklar och dylikt, gruvor, patent- och
förlagsrätter, så ock kapital, som finnes kontant tillgängligt eller utlånats
eller nedlagts i obligationer eller insatts i bank eller annorstädes
eller bestått av andra fordringar eller av aktier, banklotter eller andelar
i ekonomiska föreningar, bolag eller rederier; samt
c) svenska aktier, svenska banklotter och andelar i svenska ekonomiska
föreningar, bolag och rederier, även i den mån dessa tillgångar icke äro
att hänföra till under b) här ovan nämnd egendom.
2 mom.------------ —
14 §.
Behållning---iakttages:
1)----
2)----
3) att bland boets skulder icke må inräknas gäld, som är intecknad i
fast egendom av fideikommissnatur.
Från---arvsskatt.
67
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
18 §.
Vid beräkning av andel i kvarlåtenskap, varom förmäles i 3 § 1 mom.
2:o), må avdrag ske endast för gäld, som är intecknad i däruti ingående
fast egendom.
31 §.
Skyldighet att erlägga skatt för gåva åligger, såframt ej annat föreskrives
i denna förordning:
a) svenska medborgare, utlänningar, som äro bär i riket bosatta, samt
inländska menigheter, samfund, stiftelser, verk och inrättningar, bolag
och ekonomiska föreningar ävensom andra inländska juridiska personer:
för gåva av fast eller lös egendom inom eller utom riket; samt
b) andra utlänningar än i a) sägs, så ock utländska bolag ävensom
andra här i riket icke hemmahörande juridiska personer:
för gåva av egendom av sådan beskaffenhet, som angives i 3 § 1 mom.
2:o).
39 §.
Inom---gåva.
Deklaration---testamentsgivaren varit bosatt. Finnes ingen myn
dighet,
till vilken jämlikt angivna bestämmelser deklaration skall avlämnas,
skall densamma avlämnas till Överståthållarämbetet för uppbördsärenden.
Vederbörande---uppbördsärenden.
55 a §.
1 mom. Såsom bosatt här i riket anses den, som här har sitt egentliga
bo och hemvist.
Vad i denna förordning stadgas om person, som är bosatt här i riket,
skall jämväl äga tillämpning å person, som i Sverige stadigvarande vistas
utan att vara härstädes bosatt.
2 mom. Person, som tillhör främmande makts härvarande beskickning
eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning anses
i beskattningshänseende icke vara bosatt här i riket. Vad nu sagts
gäller jämväl sådan persons hustru, barn under 16 år och enskilda tjänare,
som bo hos honom.
För sådana aktier, banklotter och andelar i ekonomiska föreningar, om
vilka i 3 § 1 mom. 2:o) c) sägs, föreligger icke skyldighet att erlägga arvsskatt,
därest de efterlämnats av person, varom i nästföregående stycke
förmäles. Sådan person är frikallad från skattskyldighet för gåva av
egendom, varom nyss sagts.
56 $.
1 morn. Skall skatt enligt denna förordning utgå för egendom utom riket
och har arvs- eller gåvoskatt för egendomen därstädes erlagts, ankomme
på Konungen att, efter ansökan, medgiva motsvarande nedsättning
i den skatt, som på samma egendom här belöper.
Vad här är stadgat äger icke tillämpning med avseende å skatt, som utomlands
erlagts för egendom av sådan beskaffenhet, som angives i 3 § 1
morn. 2:o).
68
Kungl. Maj:t8 proposition Nr 211.
2 mom. Från tillämpningen av vad i denna förordning stadgas om
skattskyldighet för egendom, som efterlämnats av utlänning, samt för
egendom, vilken såsom gåva mottages av utlänning, äger Konungen, utom
i avseende å egendom av sådan beskaffenhet, som angives i 3 § 1 mom.
2:6), under förutsättning av ömsesidighet medgiva undantag för medborgare
i visst annat land.
Överenskommelse---avgift.
Denna förordning träder i kraft den
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
69
Bilaga B.
Utkast
till
förordning om ändrad lydelse av 34, 35, 37 och 39 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva.
Härigenom förordnas, att 34, 35, 37 och 39 §§ förordningen den 19 november
1914 örn arvsskatt och skatt för gåva skola, 35, 37 och 39 §§ i nedan
angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:
34 $.
Skattskyldighet äger rum, vare sig skriftlig handling örn gåvan upprättats
eller icke, och inträder vid tiden för gåvans mottagande samt, i
fall som avses i 35 § andra stycket, vid tiden för försäkringsfallet eller,
där återkallelse av förordnandet örn förmånstagares insättande vid sist
angivna tid ännu kan äga rum, vid den tid, efter vilken sådan återkallelse
ej må ske, dock, där fråga är örn livförsäkring, i intet fall senare än vid
försäkringstagarens död.
35 $.
Skattskyldighet---av gåva.
Likaledes inträder skattskyldighet såsom för gåva för vad som tillfaller
någon på den grund att han i enlighet med lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal
blivit insatt såsom förmånstagare, så ock för vad stärbhusdelägare,
som är berättigad till laglott, erhåller på grund av stadgandet i
104 § andra stycket samma lag. Dock skall, där försäkringen är tagen
a) å försäkringstagarens eller hans makes liv samt enligt avtalet premiebetalningen
skolat vara fullgjord under en tid icke understigande tio
år och ej heller under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en
femtedel av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas,
därest premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande,
eller
b) för olycksfall eller sjukdom,
vid skattens beräkning från värdet av vad som tillfallit den berättigade
avräknas 15,000 kronor, och bedömes frågan örn och till vilket belopp skatt
skall utgå allenast med hänsyn till vad därefter återstår, varvid likväl å
värdet av vad som inom loppet av två år på grund av skilda förordnanden
av samma person tillfallit den berättigade ej må avräknas mer än sammanlagt
nyss nämnda belopp.
Vad i andra stycket stadgats äger icke tillämpning å rätt till livränta,
som tillfaller förmånstagare såsom vederlag för egen eller annans arbetsanställning
och som förfaller till betalning efter det förmånstagaren fyllt
femtiofem år eller blivit varaktigt oförmögen till arbete.
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 185 häft. (Nr 511.)
6
70 Kungl. Majits proposition Nr 211.
37 $.
Skyldskapsförhållandet---tillämpning.
Egendom, som erhållits genom gåva, upptages till sitt värde vid tiden
för skattskyldighetens inträde.
39 §.
Inom —--Konungens befallningshavande.
Försäkringsgivare, som avses i lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal,
åligger att, där förmånstagare i enlighet med samma lag blivit insatt,
inom en månad efter det meddelande örn inträffat försäkringsfall
kommit försäkringsgivaren till handa till Konungens befallningshavande
i det län, där förmånstagaren är bosatt, lämna skriftlig uppgift örn försäkringsfallet
och, enligt närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen,
örn de förhållanden, som äro av betydelse för skattskyldighetens bedömande;
dock att nu stadgad skyldighet icke skall gälla, där försäkringsbeloppet
ej överstiger 3,000 kronor.
Vad i denna---uppbördsärenden.
Denna förordning träder i kraft den och skall, där så
dan
händelse sedermera inträffar, som enligt 34 § i dess lydelse enligt
denna förordning föranleder skattskyldighets inträde, äga tillämpning
utan hinder av att förordnandet örn förmånstagares insättande skett tidigare.
810665. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1931.