Kungl. Majda proposition nr £06.

1

Nr 205.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 10 §, 12 § 1 mom. och 15 § 3
mom. i lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården
m. m.; given Stockholms slott den 20 mars 1931.

Onder åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 10 §, 12 § 1 mom. och 15 § 3 mom. i lagen
den 14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 2 § 1 morn., 6 § 1 mom. och 9 § 3 mom. i
lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets barnavård.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1931

1 sami

181 höft. (Nr SOS.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr S05.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 10 §, 12 § 1 moni. och 15 § 3 mom. i lagen
den 14 jnni 1918 (nr 422) örn fattigvården.

Härigenom förordnas, att 10 §, 12 § 1 mom. och 15 § 3 mom. i lagen der
14 juni 1918 örn fattigvården — av vilka lagrum 10 § och 12 § 1 mom. ändrats
genom lag den 6 juni 1924 (nr 362) — skola i nedan angivna delar erhålla
följande lydelse:

10 §.

Fattigvårdsstyrelsen har-----och verkställighet.

I sådant------och handhavande.

Angående skyldighet-----av alkoholister.

Fattigvårdssamhälle, bestående av kommun, där kommunal- eller stadsfullmäktige
finnas, må, därest det med hänsyn till särskilda omständigheter prövas
lämpligt, efter fattigvårdsstyrelsens hörande besluta, att den medelsförvaltning,
som åligger styrelsen, skall handhavas i annan ordning. För
sådant beslut erfordras å landet två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes
röster. Beslutet skall underställas prövning av Konungen, som äger meddela
bestämmelser rörande förvaltningen.

12 §.

1 mom. Ledamöter och------tjugufem år.

Ledamot eller-----andras talan.

Hustru vare-----är fråga.

Med hänsyn —----samma styrelse.

Beträffande rätt att avsäga sig uppdrag att vara ledamot eller suppleant i
fattigvårdsstyrelse gäller å landet vad örn ledamot eller suppleant i kommunalnämnd
och i stad vad örn stadsfullmäktig är i kommunallagarna stadgat.

15 §.

3 mom. Omröstning till---—— — ordföranden biträder.

Val skall, där så äskas, förrättas med slutna sedlar, och skiljer lotten mellan
lika röstetal. På enahanda sätt skall förfaras vid omröstning för tillsättande
av tjänstebefattning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1931.

Kungl. Maj.ts proposition nr S06.

3

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § 1 moni., 6 § 1 morn. och 9 § 3 mom. i
lagen den 6 juni 1924 (nr 3(41) om samhällets barnavård.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 morn., 6 § 1 mom. och 9 § 3 mom. i lagen
den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård skola i nedan angivna delar erhålla
följande lydelse:

2 §.

1 mom. Barnavårdsnämnden har-----dess åtgärder.

Särskilt åligger-----över fosterbarnsvården.

Jämväl i —----och handhavande.

Kommun, där kommunal- eller stadsfullmäktige finnas, må, därest det med
hänsyn till särskilda omständigheter prövas lämpligt, efter barnavårdsnämndens
hörande besluta, att den medelsförvaltning, som åligger nämnden, skall
handhavas i annan ordning. För sådant beslut erfordras å landet två tredjedelar
av de i omröstningen deltagandes röster. Beslutet skall underställas
prövning av Konungen, som äger meddela bestämmelser rörande förvaltningen.

6 §.

1 mom. De i-----— tjugufem år.

Ledamot eller -----------andras talan.

Hustru vare — ------- är fråga.

Med hänsyn-------- samma nämnd.

Beträffande rätt för de valda ledamöterna och deras suppleanter att avsäga
srg uppdrag att vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd gäller å landet
vad örn ledamot eller suppleant i kommunalnämnd och i stad vad om stadsfullmäktig
är i kommunallagarna stadgat; dock att den, som jämlikt 3 § 1 mom.
b) eller c) valts till ledamot, samt suppleant för honom äga avsäga sig uppdraget
endast då de uppgiva hinder, som av kommunen godkännes.

9 §.

3 mom. Omröstning till--------ordföranden biträder.

Val skall, där så äskas, förrättas med slutna sedlar, och skiljer lotten mellan
lika röstetal. På enahanda sätt skall förfaras vid omröstning för tillsättande
av tjänstebefattning.

Denna lag .skall träda i kraft den 1 juli 1931.

4

Kungsl. Majlis proposition nr SOS.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 20 mars 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gvllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, kommunikations- och
ecklesiastikdepartementen anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson: På

sätt i det följande närmare omförmäles har fråga uppstått örn vidtagande
av vissa lagändringar i syfte att i större omfattning än vad för närvarande
lärer vara möjligt bereda tillfälle till centralisering av medelsförvaltningen
inom kommunerna. Dessa ändringar skulle beröra fattigvårds- och barnavårdslagarna
m. fl. författningar. I samband därmed har fråga jämväl väckts örn
genomförande av vissa andra ändringar i berörda författningar. Jag anhaller
nu för Kungl. Maj:t få anmäla dessa frågor.

Centralisering Till en början må redogörelse lämnas för de viktigare av de bestämmelser,
fdrraitningén som gälla angående de olika kommunala nämndernas medelsförvaltning.
inom kom- I lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn kommunalstyrelse på landet meddelas i

munerna. ^ kap. bestämmelser örn kommunalnämnd. 44 §, som innehåller de allmänna
^er rörande stadgandena rörande nämndens uppgifter, föreskriver i 1 mom. bland annat,
kommunala att det tillhör nämnden att förvalta kommunens egendom, uppbära dess inmedelsför-
tomster och i övrigt handhava dess drätsel, att ombesörja verkställigheten av
vältning, kommunalstämmans eller kommunalfullmäktiges beslut, i den mån ej sådan
Lagarna den verkställighet uppdragits åt särskilt därtill utsedda styrelser, nämnder eller

6 juni 1930 personer samt att hava överinseende över för särskilda förvaltnings- eller verkom
kommu- r in r#. , .

tullstyrelse, ställighetsbestyr utsedda styrelsers, nämnders eller personers förvaltning, rimligt
56 § har ordföranden utom annat att ansvara för att räkenskaper föras i
enlighet med givna föreskrifter och att vårda nämndens handlingar. De biträden,
som befinnas nödiga vid utförande av dessa göromål, skola i allmänhet
antagas och entledigas av kommunalnämnden. I 57 § föreskrives, att kommunalnämnden
för varje kalenderår inom eller utom sig utser en kassaförvaltare,
och enligt 59 § ansvarar envar ledamot av kommunalnämnden gemensamt med
de övriga för de medel nämnden har under sin förvaltning ävensom för de
säkerhetshandlingar, mot vilkas antaglighet han icke gjort anmärkning till
protokollet. 64 § stadgar skyldighet för nämnden att i enlighet med givna före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

5

skrifter föra kommunens räkenskaper. Dessa skola före viss dag tillhandahållas-
kommunalstämmans eller kommunalfullmäktiges ordförande, vilken tillhandahåller
dem åt revisorerna. Därjämte föreskrives i samma paragraf, att
av kommunen för särskilda förvaltningsbestyr tillsatta styrelser, nämnder eller
personer skola före viss dag till kommunalnämnden avlämna redovisning för
de medel de under nästföregående kalenderår omhänderhaft för att upptagas i
kommunens allmänna räkenskaper och granskas tillika med dem. Utöver de
bestämmelser, för vilka nu redogjorts, är ytterligare att märka det stadgande,
som upptages i 3 mom. av först omförmälda lagrum, 44 §. Detta stadgande
lyder så: »Kommun, där kommunalfullmäktige finnas, må, därest det med
hänsyn till särskilda omständigheter prövas lämpligt, besluta, att den medelsförvaltning,
som åligger kommunalnämnden, skall under nämndens inseende •

handhavas i annan ordning. Sådant beslut skall underställas prövning av Konungen,
som äger fastställa reglemente för förvaltningen.» Enligt 41 §, jämförd
med 23 § 2 mom. h), erfordras för sådant beslut två tredjedelar av de i
omröstningen deltagandes röster. Genom anförda stadgande i 44 § beredes möjlighet
att ordna medelsförvaltningen på ett sätt, som avviker från vissa av de
här förut återgivna bestämmelserna. I det följande kommer närmare redogörelse
att lämnas för stadgandets tillkomst. Här må blott nämnas, att stadgandet
upptogs i lagen på förslag av konstitutionsutskottet och hade sin grund i
önskan att bereda möjlighet för kommunerna att centralisera sin medelsförvaltning.

Lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad innehåller i 4
kap. stadganden örn drätselkammare. Enligt 53 § i lagen har drätselkammaren ■ ''
att förvalta stadens egendom, uppbära dess inkomster och i övrigt handhava
dess drätsel samt därjämte ombesörja de allmänna uppdrag för stadens räkning,
vilka enligt för drätselkammaren gällande reglemente tillhöra dess befattning.
Reglemente för drätselkammare fastställes av länsstyrelsen. I 59 § meddelas
bestämmelser motsvarande dem i 64 § av lagen om kommunalstyrelse på
landet upptagna; specialstyrelsernas redovisning skall avlämnas till drätselkammaren.
Däremot saknas motsvarighet till det nyss återgivna stadgandet
i 44 § 3 mom. av lagen örn kommunalstyrelse på landet. Även utan ett dylikt
stadgande lära städerna kunna till drätselkammaren sammanföra den medelsförvaltning,
som åligger vissa styrelser.

3 kap. av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården, vilket kapitel Lage» <te» 14
handlar om fattigvårdsstyrelsen, stadgar i 10 § skyldighet för styrelsen att örnbesörja
alla de angelägenheter inom samhällets fattigvård, som äro att hänföra
till förvaltning och verkställighet. I sådant hänseende åligger det styrelsen
särskilt — enligt vad vidare i paragrafen föreskrives — dels att förvalta
alla till fattigvården anslagna eller eljest hörande medel m. m. dels ock att
föra fullständiga räkenskaper över de medel, styrelsen har om händer, samt
lämna redovisning för sin förvaltning, allt i överensstämmelse med kommunallagarna.
I 14 § stadgas, att fattigvårdsstyrelsen inom sig för varje år utser en
kassaförvaltare, därest ej kommunens förvaltning ordnats på ett sätt, som gör
sådan kassaförvaltare obehövlig. Enligt 17 § tillkommer det ordföranden i fat -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

(jagon den 6
juni 1924 om
samhällets
barnavård.

(jagen den 30
juni 1913 om
behandling av
alkoholister.

(jagen den 6
juni 1930 om
skolstyrelse
i vissa
kommuner.

Vissa andra
skolförfattningar.

tigvårdsstyrelsen, utom annat, att befordra styrelsens beslut till verkställighet
och för sådant ändamål å styrelsens vägnar ingå avtal samt att vårda
styrelsens handlingar och ansvara för räkenskapernas ordentliga förande. Vidare
föreskrives i 20 §, att fattigvårdssamhället äger, där samhället så aktar
nödigt, besluta, att särskilda tjänstemän må av fattigvårdsstyrelsen anställas
för att utföra något eller några av de göromål, som åligga ordföranden, eller
att i andra avseenden biträda vid fattigvårdens handhavande. I 21 § meddelas
därefter bestämmelser örn granskning av fattigvårdsstyrelsens räkenskaper
och förvaltning samt fattigvårdsstyrelseledamots ansvarighet. Angående
motiven till den i 14 § upptagna undantagsbestämmelsen, att kassaförvaltare
i visst fall ej behöver utses, lämnas redogörelse i det följande.

I lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård meddelas i 2 §
1 mom. och 8 § 1 mom. samt 11, 13 och 15 §§ bestämmelser, i huvudsak överensstämmande
med de nyss berörda i fattigvårdslagen upptagna föreskrifterna.

Genom hänvisningar till vissa bestämmelser i fattigvårdslagen gälla enligt
3 § i lagen den 30 juni 1913 (nr 102) örn behandling av alkoholister beträffande
nykterhetsnämnds medelsförvaltning samma regler som beträffande fattigvårdsstyrelses.
Någon ändring härutinnan har icke vidtagits i det för
innevarande års riksdag med propositionen nr 164 framlagda förslaget till
ny lag i ämnet.

Den i samband nied kommunallagarna förra året antagna lagen om skolstyrelse
i vissa kommuner, utfärdad den 6 juni 1930 (nr 262), innehåller jämväl
bestämmelser av intresse i detta sammanhang. Enligt 5 § tillkommer det folkskolestyrelse,
såvitt angår folk- och fortsättningsskoleväsendet, bland annat,
att utöva den ekonomiska förvaltningen, att tillsätta och avskeda tjänstebiträden,
vilka ställts till styrelsens förfogande samt att ombesörja verkställigheten
av kommunal- eller stadsfullmäktiges beslut, i den mån ej sådan verkställighet
uppdragits åt särskilt därtill utsedda styrelser, nämnder eller personer.
Ordföranden skall enligt 16 § tillse, att räkenskaper föras i enlighet med givna
föreskrifter, och vårda styrelsens handlingar. Enligt 17 § utser styrelsen inom
eller utom sig en kassaförvaltare, och i 18 § meddelas bestämmelser örn
redovisning för omhänderhavda medel.

Bestämmelser i förevarande avseende äro vidare meddelade i vissa‘andra, av
Kungl. Majit i administrativ ordning utfärdade skolförfattningar, nämligen
stadgan den 16 september 1918 (nr 1064) för högre folkskolor, den 19 november
1918 (nr 1114) för kommunala mellanskolor, den 4 november 1921
(nr 706) för den kommunala yrkesundervisningen samt den 24 september 1928
(nr 426) för kommunala flickskolor. Av bestämmelserna, som i huvudsak
överensstämma inbördes, må här återgivas vissa av de i stadgan för kommunala
mellanskolor upptagna. Enligt § 7 mom. 3 utser styrelsen för sådan skola för
varje kalenderår inom eller utom sig kassaförvaltare. Och enligt § 8 mom. 7
övervakar ordföranden, att kassaförvaltaren i enlighet med de föreskrifter
styrelsen meddelat sköter skolans räkenskaper samt handhar de medel, som
stå till styrelsens förfogande. I § 89 upptagas bestämmelser om styrelse -

Kungl. Maj:ts proposition nr 205■ 7

ledamots ansvarighet för de medel, som styrelsen har under sin förvaltning,
m. m.

Angående pensionsnämnder äro föreskrifter meddelade i lagen den 30 juni Logen^deu 30
1913 (nr 120) om allmän pensionsförsäkring samt i instruktionen för dessa ■,amallminom
nämnder den 31 december 1918 (nr 1088). Varken lagen eller instruktionen penaionsnpptager
emellertid några bestämmelser, vilka utgöra hinder mot ett hänfö- ®r8äknnK
rande under ett centralt kontor av den medelsförvaltning, som kan åligga pensionsnämnd.

Enligt 13 § i lagell den 6 juni 1925 (nr 170) örn polisväsendet i riket må po- Lagen den 6
lisnämnd tillsättas i kommun, som bildar eget polisdistrikt. Av pri märkommunema
skall stad, så ock köping, som enligt särskild bestämmelse är pliktig i riket
att bekosta för köpingen erforderlig polispersonal — flertalet köpingar — utgöra
särskilt polisdistrikt. I övrigt skall landsfiskalsdistrikt eller del därav
— ofta en eller flera hela kommuner — utgöra polisdistrikt. Polisnämnd tillkommer
enligt berörda 13 § bland annat att förvalta till polisväsendet anslagna
medel och för polisväsendet använda fastigheter och annan egendom. Emellertid
föreskrives vidare, att vad i lagrummet stadgats icke skall utgöra hinder
för kommun att besluta, att polisnämnd skall utöva allenast viss eller vissa av
de i lagrummet angivna befogenheterna.

I 4 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566) stadgas, att hälsovårds- H&iaovirdanämnden
antager och entledigar tillsyningsman ävensom övriga tjänstemän 19^01919
och biträden, som ställas till nämndens förfogande, där ej annorlunda stadgas
i allmän författning eller i föreskrift, tillkommen i den ordning, som i
30 § i stadgan sägs. Enligt 5 § har hälsovårdsnämnden att hos stadsfullmäktige
göra framställning om medel, som erfordras för nämndens verksamhet,
och skall i fråga om förvaltningen och redovisningen av dessa medel
lända till efterrättelse vad i kommunallagarna finnes stadgat. Nu berörda
bestämmelser gälla närmast för stad. För landet stadgas i 39 §, att där
hälsovårdsnämnden prövar sådant vara av behovet påkallat och medel därtill
äro anslagna, nämnden äger antaga tillsyningsman ävensom andra biträden.

I 40 § meddelas därefter en bestämmelse för landet, nära överensstämmande
med 5 §.

Enligt § 5 mom. 1 i byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874
{nr 25) avgöra stadsfullmäktige, vilka tjänstebiträden byggnadsnämnd skall
hava till sitt förfogande, och enligt mom. 2 i samma paragraf antager
och entledigar nämnden sina tjänstebiträden, där ej i byggnadsordningen
annorlunda bestämmes. Byggnadsordning antages av stadsfullmäktige och
fastställes av länsstyrelsen: Utom för städerna gäller byggnadsstadgan för köpingar,
så ock, under särskilda förutsättningar, för vissa andra samhällen.

Den 13 mars 1931 har Kungl. Majit beslutat inhämta riksdagens yttrande
över förslag till ny byggnadsstadga. Beträffande skiljaktigheterna från gällande
bestämmelser må nämnas, att i fråga örn tillsättande av tjänstebefattningar
stadgas, att byggnadsnämnden antager och entledigar befattningshavare
hos nämnden samt att närmare bestämmelser därom skola, där så er -

Byggnads
stadgan flir
rikets stider
den 8 maj
1874

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

fordras, meddelas i byggnadsordningen. Stadsfullmäktige avgöra, såvitt nu
är i fråga, vilka tjänstebefattningar skola finnas hos nämnden.

Braadstadgan I 4 § av brandstadgan den 15 juni 1923 (nr 173) föreskrives, att förvalt”l92ä!nni
nin8en av brandväsendets angelägenheter skall handhavas av en för sådant ändamål
särskilt utsedd brandstyrelse eller ock av annan kommunal förvaltningsmyndighet,
på sätt stadsfullmäktige besluta. I paragrafen angivas vissa uppgifter
för den förvaltande myndigheten, vilka dock icke hava avseende å medelsförvaltning,
varefter det stadgas, att i övrigt må i brandordningen meddelas
ytterligare föreskrifter örn den förvaltande myndighetens åligganden.
Brandordning antages av stadsfullmäktige och fastställes av länsstyrelsen. Nu
anförda bestämmelser gälla för städer och köpingar samt under särskilda förutsättningar
för vissa andra samhällen. Beträffande landsbygden äro motsvarande
bestämmelser meddelade i 27 §.

Tillkomsten Av de bestämmelser, för vilka redogörelse nu lämnats, må här särskilt beröras

fattigvårds- t''°^s stadgandet i fattigvårdslagen örn utseende av kassaförvaltare dels ock

lagen och föreskriften i lagen om kommunalstyrelse på landet angående införande av

44 k 3 mom. särskild ordning för medelsförvaltningen,
t lagen örn . .

kommunal- Enligt 14 g i fattigvardslagen utser fattigvårdsstyrelsen inom sig en kassaandetförvaltare,
därest ej kommunens förvaltning ordnats på ett sätt, som gör sådär
.14 § i fattig kassaförvaltare obehövlig.

virdslageD. Det sålunda i stadgandet gjorda undantaget i fråga om utseende av kassaförvaltare
fanns icke i fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag till lag
i ämnet men infördes i den proposition, varmed förslag till lag framlades för
riksdagen, propositionen nr 135 vid 1918 års lagtima riksdag. Vid 10 §, som
enligt propositionen liksom enligt gällande lag handlar om fattigvårdsstyrelsens
allmänna uppgifter, återgavs ett uttalande av länsstyrelsen i Kronobergs län,
däri länsstyrelsen fäste uppmärksamheten på att i vissa stadssamhällen den
kommunala penningförvaltningen vore centraliserad, så att drätselkammaren,
ett särskilt drätselkontor eller en särskild tjänsteman hade i uppdrag att vara
kassaförvaltare även för fattigvården, samt att med hänsyn härtill och då vissa
bestämmelser i kapitlet om fattigvårdsstyrelse icke syntes kunna anses tillämpliga
vid en sådan anordning, dessa bestämmelser borde i någon mån omarbetas
för att ej lägga hinder i vägen för en dylik centralisering eller annan lämplig
anordning i avseende å kommunalförvaltningen. I fråga örn utseende av kassaförvaltare,
vilket enligt kommitténs förslag skulle ske inom styrelsen, erinrade
länsstyrelsen i Västmanlands län, att det syntes olämpligt, att kassaförvaltare
utsåges inom styrelsen, då särskilt i städerna kassan lämpligen handhades av
annan än styrelseledamot, vilken sistnämnde måhända saknade tid för denna
ofta besvärliga befattning. Uti åtskilliga andra utlåtanden påpekades enahanda
förhållanden samt påyrkades, att kassaförvaltare måtte kunna utses även utanför
styrelsen eller att kassaväsendet skulle kunna ordnas på annat sätt. Föredragande
departementschefen anförde därefter:

I regel synes, såsom kommittén föreslagit, kassaförvaltare böra väljas inom
styrelsen. Emellertid hava i en del städer och större landskommuner anställts

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

9

särskilda tjänstemän för handhavande av kassaförvaltningen. För att föreskriften
om utseende av särskilda kassaförvaltare icke skall uppfattas såsom
Linder för bibehållande eller införande av en dylik anordning har det synts
mig lämpligt att göra tillägg till förevarande stadgande.

Såsom redan nämnts, innefattade den proposition (nr 99), varmed förslag 44 § 3 morn
till lag örn kommunalstyrelse på landet framlades för 1930 års riksdag, icke ‘ lasen om
stadgandet i 44 § 3 mom. angående införande av särskild ordning för medelsför- atyrdsTpå
valtningen, utan det upptogs i lagen på hemställan av konstitutionsutskottet. landet.

I anledning av propositionen väcktes nämligen inom andra kammaren en motion
(nr 420) av herr Källman m. fl., däri yrkades, att i köping, som utgjorde egen
kommun, för kommunalnämnd måtte föreskrivas ungefärligen enahanda bestämmelser,
som funnes upptagna i vissa lagrum av förslaget till lag örn kommunalstyrelse
i stad. Särskilt framhölls behovet för köpingar att centralisera
sin kassaförvaltning. I motionen hänvisades till att ett år 1922 av dåvarande
Sundbybergs köping gjort försök att åvägabringa dylik centralisering misslyckats.
I utslag den 22 maj 1925 hade nämligen regeringsrätten undanröjt ett
av kommunalfullmäktige i köpingen fattat beslut angående reglemente för
köpingens kommunala förvaltning m. m., innefattande bestämmelser örn en centraliserad
kassaförvaltning. Såsom motiv anfördes i utslaget bland annat, att
enligt 20 § i fattigvårdslagen de tjänstemän, som erfordrades för att utföra något
eller några av de göromål, som enligt samma lag ålåge fattigvårdsstyrelsens
ordförande, skulle anställas av fattigvårdsstyrelsen, men att tjänstemännen
a det uti ifrågavarande reglemente upptagna kommunalkontor, vilka enligt
samma reglemente skulle lämna biträde vid eller utföra göromål, som enligt
nämnda författningsrum ålåge fattigvårdsstyrelsens ordförande, skulle utses
av kommunalnämnden. Vid sådant förhållande hade kommunalfullmäktige
genom antagande av nämnda reglemente överskridit sin befogenhet (se regeringsrättens
årsbok 1925 ref. 32).

I utlåtande (nr 30 s. 35) anförde nu konstitutionsutskottet, sedan utskottet
omnämnt, att i 44 § 1 mom. föreslagits en bestämmelse, enligt vilken reglemente,
som skulle fastställas av länsstyrelsen, kunde utfärdas för kommunalnämnden: Emellertid

torde icke allenast genom denna bestämmelse uppnås det resultat
som åsyftas i motionen II: 420.

I köpingar och vissa landskommuner har den kommunala förvaltningen nått
en sådan omfattning, att behov föreligger att ordna den på annat sätt än som
för landskommuner i allmänhet är föreskrivet. Det är framför allt på orter,
där bebyggelsen antagit stadsliknande karaktär, som nödvändigheten härav tydligt
framträder.

I landskommuner i allmänhet synes den ordning, som hittills gällt, vara
den lämpligaste. Kommunalnämnden ävensom övriga nämnder och styrelser
torde icke i vanliga landskommuner hava mera omfattande verksamhet än att
vederbörande nämndledamöter själva kunna handhava medelsförvaltningen, varje
nämnd för sig. För dessa kommuners del finnes icke anledning att skapa
möjligheter för åstadkommande av andra organisationsformer för den kommunala
förvaltningen.

Emellertid lära redan nu åtskilliga större kommuner sökt en utväg att centralisera
framför allt sin kassaförvaltning, och det torde kunna ifrågasättas,

10

Kungl. Martts proposition nr 205.

om icke i åtskilliga fall därvid förfarits så, att lagens bestämmelser, om ide
icke formellt överskridits, i varje fall i realiteten kringgåtts. Det synes sålunda
föreligga behov av lagbestämmelser, avseende att reglera dessa förhållanden.
Genom sådana bestämmelser vinnes också större trygghet och säkerhet
för här ifrågavarande kommuner. Utskottet har därför ansett sig böra
föreslå införandet av en bestämmelse i förslaget till lag örn kommunalstyrelse
på landet, avseende att bereda vissa kommuner möjlighet att ordna förvaltningen
och kommunalnämndens ställning på ett för dem mera lämpligt och
ändamålsenligt sätt. Såsom villkor härför har utskottet ansett, att beslutet
örn införande av annan ordning för en kommuns medelsförvaltning än lagen
föreskriver bör dels fattas med kvalificerad majoritet, dels underställas Konungens
prövning, och däri torde ligga tillräcklig garanti mot missbruk av bestämmelsen.
Genom att Konungen därjämte fastställer det särskilda reglemente
för förvaltningen, som i sådant fall erfordras, är ock möjlighet beredd,
att ifrågavarande reglementen i huvudsak bliva likartade för de olika kommunerna
i den mån så låter sig göra med hänsyn till olika betingelser inom
olika kommuner.

Med den avfattning bestämmelsen erhållit i lagen blir det, under förutsättning
att verkligt behov härav föreligger och så av kommunens medlemmar mera
allmänt anses lämpligt samt Kungl. Maj :t samtycker, för landskommunen, i
likhet med vad som gäller för stad, möjligt att centralisera medelsförvaltningen
med anlitande av anställda tjänstemän. En sådan centralisering kan
göras lika fullständig som i stad, vare sig fråga är örn utbetalning av anslag,
vilka stämman eller fullmäktige beviljat, oavsett örn förvaltningen handhaves
av kommunalnämnden själv eller av annan kommunal styrelse eller
nämnd, eller om inbetalning och förvaltning av medel, naturligtvis med undantag
av sådana som enligt lag eller författning direkt äro ställda till sådan styrelses
eller nämnds förfogande. Kommunalnämnden skall i varje fäll
hålla överinseendet över hela denna medelsförvaltning och ansvaret för den beslutade
ordningens behöriga iakttagande. Genom reglementet bör emellertid
kunna föreskrivas, att de tjänstemän, som tillsättas, skola på eget ansvar handhava
förvaltningen av de medel, som anförtros åt dem.

Innebörden Stadgandet i 44 § 3 mom. av lagen örn kommunalstyrelse pa landet har redan
V’mom varit föremål för prövning i praxis. Tidigare i dag har nämligen Kungl.

t lagen om Maj :t avgjort ett ärende, som bragts under Kungl. Maj :ts prövning enligt nämn st^elle^å

laerum. Angående detta ärende tillåter jag mig erinra örn följande. På förslag
^landet av kommunalnämnden i Stocksunds köping beslöto kommunalfullmäktige i köpingen
den 22 augusti 1930 att med stöd av detta stadgande antaga ett reglemente
för den kommunala medelsförvaltningen att tillämpas fran och med den 1 januari
1931. Enligt reglementet skulle medelsförvaltningen handhavas under
kommunalnämndens inseende av ett kommunalkontor, som skulle utföra de med
denna förvaltning förenade göromålen för följande nämnder och styrelser nämligen
kommunalnämnden med underlydande verk: elektricitetsverket, renhållnings*
verket och vattenhållningsverket, barnavårdsnämnden, brandstyrelsen, byggnadsnämnden,
fattigvårdsstyrelsen, folkskolestyrelsen, hälsovårdsnämnden,
kommunala mellanskolans styrelse, pensionsnämnden, polisnämnden ävensom
de övriga nämnder och styrelser, som kunde komma att tillsättas och som
åt köpingen uppdroge sin medelsförvaltning. Chef för kommunalkontoret
skulle vara kommunalnämndens verkställande ledamot, och kontorets tjänstepersonal
skulle utgöras av en kommunalkassör och bokhallare, en kommunal -

Kungl. Majda proposition nr 305.

11

.skrivare samt erforderligt skrivbiträde. Jämlikt berörda lagrum Lava kommunalfullmäktige
därefter anhållit örn Kungl. Maj :ts fastställelse av reglementet,
därvid åberopats ett av kommunalnämnden uppgjort förslag till reglemente
för befattningshavarna å kommunalkontoret i Stocksunds köping, enligt vilket
kommunalnämnden skulle inom sig välja verkställande ledamot samt kommunalkassören
och kommunalskrivaren tillsättas av nämnden. Nämnderna och
styrelserna hava förklarat sig ej hava något att erinra mot förslaget och var förslg
beslutat att från och med den 1 januari 1931 till det blivande kommunalkontoret
överlåta den medelsförvaltning, som kunde tillkomma nämnden eller styrelsen.
Länsstyrelsen i Stockholms län, som till Kungl. Maj :t överlämnat kommunalfullmäktiges
ansökning om fastställelse av reglementet för medelsförvaltningen,
har därvid tillstyrkt ansökningen. Sedan Kungl. Majit förordnat, att
regeringsrättens utlåtande skulle inhämtas, föredrogs ärendet den 17 februari
1931 i regeringsrätten, därvid regeringsrättens flesta ledamöter (regeringsråden
Ernberg, Palmgren, Planting-Gyllenbåga och Waller) förenade sig örn
följande yttrande:

Laga hinder kan väl icke anses möta för en anordning, enligt vilken, i den
mån inom köpingen tillsatta nämnder och styrelser, som författningsenligt
hava särskild medelsförvaltning sig anförtrodd, finna det ändamålsenligt, jämväl
denna medelsförvaltning förlägges till ett under kommunalnämnden lydande
förvaltningsorgan. Det underställda beslutet synes emellertid innebära
bland annat, att även den medelsförvaltning, som författningsenligt tillkommer
först omförmälda nämnder och styrelser — till vilka lära vara att hänföra
fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden, byggnadsnämnden, hälsovårdsnämnden,
folkskolestyrelsen och styrelsen för kommunala mellanskolan — skulle med
för dessa nämnder och styrelser bindande verkan inordnas inom ett under kommunalnämndens
inseende ställt kommunalkontor, å vilket arbetet skulle utföras
av personer, som icke blivit därtill av vederbörande nämnder eller styrelser
utsedda. Detta måste anses stridande mot i förevarande hänseende meddelade
bestämmelser dels i 10, 14 och 20 §§ lagen om fattigvården den 14
juni 1918, dels i 2, 8 och 15 §§ lagen örn samhällets barnavård den 6 juni
1924, dels i 5 och 17 §§ lagen om skolstyrelse i vissa kommuner den 6 juni
1930, dels ock i § 7 mom. 3 och § 8 mom. 7 stadgan för kommunala mellanskolor
den 19 november 1918 och synes icke heller stå i överensstämmelse
med vare sig grunderna för 5 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 eller —
vid det förhållande att, enligt vad upplyst blivit, varken i den för köpingen
gällande byggnadsordningen eller genom i vederbörlig ordning fastställda
särskilda bestämmelser meddelats föreskrift rörande tillsättning av de under
byggnadsnämnden eller hälsovårdsnämnden lydande tjänstemän och biträden
— med bestämmelserna i § 5 byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj
1874 och i 4 § hälsovårdsstadgan. Och kan emot innehållet i berörda författningsrum
det av kommunalfullmäktige åberopade stadgandet i 44 § 3 mom.
av lagen om kommunalstyrelse på landet den 6 juni 1930 — vilket stadgande
medför befogenhet för kommun att besluta allenast örn handhavande av den
kommunalnämnden åliggande medelsförvaltningen i annan ordning under
nämndens inseende än i samma paragraf eljest är föreskrivet — icke anses
giva laga stöd åt den i underställda beslutet avsedda ordningen.

På grund härav hemställes, att Kungl. Majit måtte finna samma beslut ej
kunna vinna fastställelse.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

framställning
av
svenska
stadsförbundets

styrelse.

Regeringsrådet Meurling anförde:

De uppgifter beträffande köpingens medelsförvältning, som enligt underställda
beslutet åligga det under kommunalnämndens inseende ställda kommunalkontoret,
kunna, såsom de i det antagna reglementets 2—5 §§ närmare
angivas, icke anses avse annan befattning med ifrågavarande medelsförvaltning
än den, som enligt 44 § 1 mom. a), b) och c) samt C4 § i lagen örn kommunalstyrelse
på landet åligger kommunalnämnden.

Såvitt av reglementets angivna bestämmelser framgår, synes däremot det
underställda beslutet ej avse att göra ändring i någon av de befogenheter,
som lagligen kunna tillkomma övriga i reglementet berörda nämnder och
styrelser. Såvida någon av dessa, vilka nu samtliga, enligt vad i målet upplysts,
förklarat hinder från deras sida ej möta mot handhavande genom kommunalkontoret
av dem tillhörande medelsförvaltning, framdeles påkallar ändring
härutinnan med avseende på förvaltninq-såtgärd, som enligt särskild författning
kan åligga densamma, synes alltså det antagna reglementet ej komma
i strid härmed.

Enär kommunalfullmäktige sålunda måste, jämlikt åberopade stadgandei
i 44 § 3 mom. ovan nämnda lag, anses hava ägt befogenhet att, på sätt som
skett, besluta örn särskild ordning för handhavande av i reglementet avsedd
medelsförvaltning samt anledning till erinran i övrigt mot underställda beslutet
ej föreligger, finner jag skäl hemställa, att Kungl. Maj:t måtte fastställa
detsamma.

I överensstämmelse med regeringsrättens hemställan har Kungl. Maj:! funnit
kommunalfullmäktiges beslut ej kunna vinna fastställelse.

Frågan örn beredande av möjlighet till centralisering av kommunernas kassaväsen
har bragts under Kungl. Maj:ts prövning jämväl av svenska stadsförbundets
styrelse genom en skrivelse den 29 januari 1930. Styrelsen fäster, däri
Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på den rättspraxis, som på sista åren utbildat sig
rörande fattigvårdsstyrelses rätt att själv bestämma över förvaltningen av de
medel, fattigvårdssamhället ställt till dess disposition. Sedan styrelsen till
frågans belysande redogjort för tillkomsten av bestämmelsen i 14 § fattigvårdslagen
örn utseende av kassaförvaltare samt framhållit, att det i präktiken
visat sig, att den förutsatta rörelsefriheten blivit begränsad nog, i det en
centralisering av kassa- och räkenskapsväsen, som den anslagsbeviljande myndigheten
funnit önskvärd, kunnat genomföras endast med respektive fattigvårdsstyrelses
medgivande, har styrelsen anfört följande: ■

Framför allt i de mindre och medelstora städerna har man under de senare
åren i rätt stor utsträckning funnit det vara ändamålsenligt att centralisera
kassa- och räkenskapsväsen och detta såväl ur direkt besparingssynpunkt som
ur mera allmän organisationssynpunkt. Det må i och för sig vara befogat att
i en stad en förvaltningsnämnd, som skall hava ansvaret för viss förvaltningsgren,
också får en skäligen vidsträckt rätt att ordna förvaltningen efter sitt
skön. Därvid torde dock få uppställas som villkor, att effektiviteten hos förvaltningen
i stort icke riskeras genom en alltför stor eftergivenhet för en viss
förvaltningsgrens specialönskemål. Så synes det böra ankomma på den an
slagsbeviljande myndigheten att tillse, att medelsförvaltningen för staden i
sin helhet anordnas på bästa sätt med hänsyn till kostnad och till förvaltningsformernas
lämplighet. Om ur dessa synpunkter ett inordnande av t. ex. fattigvårdens
och barnavårdens kassa- och räkenskapsväsen i ett för förvaltningen
utarbetat system anses lämpligt, vill det förefalla vara en rimlig begäran
att detta skall kunna genomföras, även örn vederbörande fattigvårdsstyrelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

13

eller barnavårdsnämnd av ena eller andra, av kommunens beslutande myndighet
ej godtagna, skälet göra anspråk på att få undandraga sin respektive förvaltning
från samarbetet. Av den lämnade redogörelsen för tillkomsten av
nu gällande lydelse av 14 § i fattigvårdslagen framgår, att det just var de pågående
centraliseringssträvandena i fråga örn medelsförvaltningen, som gåvo
upphov till en vidgning av den ursprungliga lydelsen. Då man således velat
anpassa föreskrifterna örn fattigvårdsstyrelses medelsförvaltning efter lokala
förhållanden, vill det synas, som om lagstiftaren knappast kunde hava avsett,
att fattigvårdsstyrelsen själv skulle få i vart uppkommande fall bedöma, om
den ville medverka till anordningar, vilkas tillkomst lagbestämmelsens formulering
velat främja.

För det motstånd, som från fattigvårdsstyrelsernas sida här och var rests
mot centraliseringen, torde dock åtminstone i ett avseende ett bärande skäl få
anses förebragt. Skola fattigvårdsstyrelsens räkenskaper föras av ett centralt
kontor, synes det rimligt, att det ansvar för deras förande, som nu enligt § 17
i fattigvårdslagen påvilar fattigvårdsstyrelsens ordförande, avlyftes från denne.
I och med införandet av generella regler för räkenskapsföringen måste tydligen
ansvaret för dessa reglers följande överflyttas på den, som i verkligheten
ansvarar för arbetet. Vid genomförandet i en kommun av kassa- och räkenskapsväsendets
centralisering beredas självfallet de berörda myndigheterna
tillfälle att avgiva yttrande. Då man torde kunna utgå ifrån, att hänsyn tages
till de befogade önskemål, som därvid framkomma, synas inga betänkligheter
i och för sig behöva göra sig gällande mot ett undanröjande av nu påtalade
hinder för önskvärda reformer inom drätselförvaltningen.

Med hänvisning till vad sålunda anförts tillåter sig styrelsen hemställa,
att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande lämpligheten av sådan ändring
i gällande lagar om fattigvård, om samhällets barnavård och örn folkskoleväsendet
i vissa städer ävensom eventuellt i andra författningar, att kommunens
anslagsbeviljande myndigheter må äga full frihet att genomföra en central^
sering av kassa- och räkenskapsväsen för kommunens förvaltning i sin helhet,
då sådan befinnes önskvärd.

Framställningen remitterades den 10 juli 1930 till Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna och svenska landskommunernas förbund för yttrande. Vid de
utlåtanden, som i anledning härav avgivits av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna,
hava i allmänhet fogats yttranden av kommunala myndigheter.
Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser utom länsstyrelsen i Uppsala
län, styrelsen för svenska landskommunernas förbund och de flesta kommunala
myndigheterna hava tillstyrkt stadsförbundets framställning. Åtskilliga
fattigvårds-, barnavårds- och skolmyndigheter hava emellertid anfört betänkligheter
emot förslaget.

Av de tillstyrkande yttrandena må här återgivas det av styrelsen för svenska
landskommunernas förbund avgivna. Sedan styrelsen berört vissa stadganden
i fattigvårds- och barnavårdslagarna samt erinrat örn 44 § 3 mom. i
lagen örn kommunalstyrelse på landet och motiven därför, yttrar styrelsen rörande
centralisering av medelsförvaltningen:

Med en anordning av dylik art skulle i många fall kommunens förvaltning
ordnas pa ett sätt, som gör särskild kassaförvaltare för fattigvårdsstyrelsen
respektive barnavårdsnämnden och folkskolestyrelsen obehövlig. Men med den
tolkning, som de citerade paragraferna i fattigvårdslagen och barnavårdslagen
fått av den högsta administrativa domstolen, skulle fullmäktige ändock icke

Yttranden
över stadsförbundets

framställning.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 805.

kunna nied bindande verkan fatta ett eentraliseringsbeslut, som omfattade nämnda
styrelsers kassaförvaltning. Därför tarvas även efter den genomförda ändringen
i kommunalförordningen för landet ändringar i de andra nyss berörda lagarna,
eventuellt ytterligare andra författningar. Detta också därför att
efter en centralisering av kommunens kassa- och räkenskapsväsende den bestämmelsen
icke bör kunna bibehållas i t. ex. fattigvårdslagen, att fattigvårdsstyrelsens
ordförande har att »ansvara för räkenskapernas ordentliga förande».

Det är klart, att vid en centralisering av kassa- och räkenskapsväsendet hänsyn
måste tagas såväl till vad som är lämpligt för vederbörande kommunala
förvaltningsorgan som till allmänhetens intressen. Man torde tryggt kunna utgå
ifrån, att kommunalfullmäktige, respektive stadsfullmäktige icke skola underlåta
att taga dessa dubbla hänsyn. Men skulle i något fall så icke ske, har
man ju en garanti för att denna underlåtenhet gottgöres däruti, att varje beslut
av berörda innebörd skall underställas Kungl. Majit för att av honom prövas.

För att det nya stadgandet i 44 § lagen om kommunalstyrelse på landet skall
kunna få full effektivitet, vill alltså styrelsen för svenska landskommunernas
förbund på det livligaste tillstyrka den hemställan, som i denna sak gjorts av
styrelsen för svenska stadsförbundet.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört:

Utan tvivel är det ofta och särskilt i större kommuner, som förfoga över en
avlönad och speciellt utbildad förvaltningspersonal, lämpligt, att den kommunala
penningförvaltningen koncentreras. Länsstyrelsen kan dock icke finna
tillräckliga skäl föreligga för en lagändring, i kraft av vilken de särskilda kommunala
specialstyrelserna skulle kunna nödgas att emot sin uppfattning örn det
under föreliggande omständigheter lämpliga lämna ifrån sig penningförvaltningen.
Skulle emellertid en sådan lagändring genomföras, torde det vara nödvändigt,
att därvid bestämmelser meddelas om vad med penningförvaltning
skall förstås, örn samarbetet mellan den kommunala specialstyrelsen och den
penningförvaltande myndigheten samt örn utsträckningen av varderas ansvarighet.

Jämväl i ett par andra utlåtanden framhålles behovet av bestämmelser i vissa
hänseenden, därest medelsförvaltningen centraliseras, såsom beträffande de olika
kommunala organens och tjänstemännens skyldigheter och befogenheter.

Till belysande av den avvisande hållning, förut omförmälda kommunala myndigheter
intagit mot stadsförbundets framställning, och de skäl, som åberopats
till gendrivande därav, må här återgivas vad länsstyrelserna i Kalmar.
Malmöhus och Jämtlands län i detta hänseende anfört.

Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar:

J m

Från några fattigvårdsstyrelse!- hava betänkligheter framkommit, i ett fall
(Kalmar stad) med instämmande av magistraten. Endast för en av kommunerna,
Borgholms stad, föreligger redan nu beträffande fattigvårdens medelsförvaltning
sådan anordning, som förslaget är avsett att underlätta, och synes
fungera till ömsesidig belåtenhet.

De betänkligheter, som sålunda från några håll framkommit, synas mindre
vara av principiell natur än föranledda av farhågor att de genom de ifrågasatta
författningsändringarna öppnade möjligheterna också skulle komma att
leda till ändring i det nuvarande systemet, som man funnit sig val betjänt med.
Dessa farhågor med därav föranledd obenägenhet för förslaget synas kunna
hänföras till en sådan utveckling av den kommunala penningförvaltningen, att
fattigvårdsstyrelserna skulle komma att sakna omedelbart tillgängliga medel

Kungl. Maj:ts proposition nr 20,5.

15

även för tillgodoseende av brådskande fattigvårdsbehov samt, med omgång för
den allmänhet de hava beröring med, få att hänvisa denna till annan kommunal
myndighet och därjämte måhända i utsikten att sålunda i förhållande till både
allmänheten och denna myndighet komma i en mera osjälvständig ställning.

Dessa farhågor synas emellertid länsstyrelsen överdrivna. Fattigvården är
ju till sin natur en statlig uppgift. Det tillkommer lagligen fattigvårdsstyrelse
ej mindre att bestämma i vilka fall och under vilka former fattigvård
skall meddelas än även att förvalta till fattigvården anslagna eller eljest hörande
medel, fastigheter och annan egendom. Att kringskära en fattigvårdsstyrelse
i dess självförvaltning torde lika litet kunna komma i fråga som att
undandraga den förvaltningen av dess förvaltningsförmögenhet, enkannerligen
ålderdomshemmen. Fattigvårdsstyrelse torde alltså icke i sina egna förvaltningsuppgifter
kunna underkastas förfoganden av den beslutande och anslagsbeviljande
kommunala myndigheten och än mindre av ett i kommunen sidoordnat
förvaltningsorgan. Emellertid synes den rena finansförvaltningen, avseende
t. ex. det kommunala fattigvårdsanslaget, till fattigvården donerad fastighet
eller penningfond, eventuellt också stats- och landstingsbidragen, kunna till
ömsesidig båtnad och utan påvisbar olägenhet indragas till en kommuns centrala
kassaförvaltning, vilken i förhållande till fattigvården och andra till ett
dylikt system anknutna förvaltningsgrenar skulle komma att fungera närmast
som. en bankinrättning, där vederbörande förvaltningsmyndighet skulle äga
att i mån av behov efter eget beprövande uttaga för den omedelbara rörelsen erforderliga
medel ävensom insätta icke omedelbart behövliga medel. Ett dylikt
för särskilt de större kommunerna avpassat system, som för övrigt i väsentliga
uelar redan ärer vara på sina håll i tillämpning, är i varje fall, enligt vad länsstyrelsen
inhamtat, vad som närmast åsyftas i det av Kalmar stads drätselkammare
i ärendet avgivna yttrandet. Det må emellertid anmärkas, att en
sadan utformning med uppdelning av penningförvaltningen i viss män måste
ieda tili dubbelarbete och icke kan lända till befrielse för fattigvårdsstyrelsen
att fora räkenskaper och för dess ordförande att svara för dessas riktiga förande.
hor dess tillämpning torde också förutsättas viss jämkning i 10 § i lagen
örn fattigvården. s

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller följande:

Det har från representanter för fattigvården och barnavården uttalats betänkligheter
mot att fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden skulle kunna tvingas
att lämna ifrån sig bestyret med ombesörjande av in- och utbetalningar och
den rakenskapsfÖring, sorn därtill ansluter sig. I sådant avseende har åberopaU,
att c,en personliga beröring, som vinnes genom kassarörelsens handhavanQe’,
ar,.a,y betydelse för ett behörigt fullgörande av anförtrodda uppgifter. För
verkställande av indrivningar mäste en i detalj gående bokföring ständigt vara
i gänglig. En centralisering skulle medföra onödig dubbelbokföring och försvåra
ett effektivt lndrivningsarbete. Vidare har uttalats, att det för skol ÄT?8,

,beih0,r^ Tdhav?nde v10re av vikt> att räkenskapsföringen vore
o 8.d]l ‘ folkskolestyrelsen, sa att denna när som helst ägde omedelbar tillgång
till uppgifter örn skolans-ekonomiska förhållanden, samt att det på grund
harav icke vöre gagnell för skolväsendet, örn folkskolans ekonomiska förvalt
rung inordnades under ett centralt organ. rörvall

linr S''V1itS ,an;SS!iyr,el.ien’ ®om °m de erinringar, vilka sålunda gjorts emot
lglvande aY ^.frihet leir den myndighet, som utövar kommunens beslutande!
att i anslagsfrågor, att fritt bestämma rörande organisationen av kas

sig m^KlT^fokXrrini krmUnenS fö!7a!tning 1 dess helhet, hänföra
sig meia till de lokala follin Händena mom vederbörande kommun och frågar.

16

Kungl. Maj:f,n proposition nr £05.

om den lämpligaste organisationsformen med hänsyn till dessa än till sakens
principiella sida. Det är uppenbart, att vad som lämpar sig för en kommun
icke låter sig med fördel genomföras i en annan. Såtillvida torde emellertid de
gjorda erinringarna vara värda beaktande, som vid full frihet att bestämma organisationsformerna
måste räknas med, att en centralisering kan befinnas medföra
så betydande fördelar för vissa förvaltningsgrenar inom kommunen, att den
genomföres i trots av att olägenheter därigenom uppstå för andra. Med hänsyn
härtill uppställer sig frågan, huruvida de förvaltningsuppgifter, som äro
anförtrodda fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden, folkskolestyrelsen och
nykterhetsnämnden, kräva, att nämnda myndigheter bibehållas vid den medbestämmanderätt
i fråga örn centralisering av kommunens kassa- och räkenskapsväsende,
som gällande bestämmelser ansetts inrymma. Länsstyrelsen
kan för sin del icke finna, att så skulle vara förhållandet. För de nämnda organens
verksamhet må bestyret med in- och utbetalningar samt därtill sig anslutande
räkenskapsföring vara av större eller mindre vikt; svårligen kan dock
tänkas, att detta bestyr skulle vara av den grundläggande betydelse, att en
centralisering — även om den komme att tynga arbetsformerna och vara mindre
lämplig med hänsyn till varje särskilt organs huvuduppgifter — skulle omöjliggöra
ett behörigt handhavande av samma uppgifter. En motsatt mening synes,
konsekvent tillämpad, böra föranleda, att i analogi med vad som enligt bestämmelserna
i den nya förordningen om kommunalstyrelse på landet 44 § 3
mom. gäller för det fall, att kommunens medelsförvaltning icke skall handhavas
av kommunalnämnden, uppställes fordran på, att beslut om centralisering, omfattande
något av här ovan omförmälda kommunala organs kassa- och räkenskapsväsende,
skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Detta skulle innebära en
skärpning av nu gällande bestämmelser, som icke ifrågasatts och vartill anledning
icke heller eljest kan anses föreligga. Länsstyrelsen förmenar alltså, att
någon inskränkning i kommunens självbestämmanderätt på förevarande område
icke är av förhållandena påkallad, och tillstyrker på grund härav bifall
till förevarande framställning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört:

Av stadsförbundets styrelse åberopade utslag från regeringsrätten torde
grunda sig på omtanken örn att de speciella uppgifter, som en fattigvårdsstyrelse,
barnavårdsnämnd m. fl. liknande institutioner har att utföra, icke måtte
förryckas genom att dragas in under den allmänna ekonomiska förvaltningen i
kommunen.

Otvivelaktigt torde det också vara riktigt, att de organ inom kommunen, som
Ira sig anförtrodda särskilda sociala uppgifter, få handhava, dessa på eget ansvar
i enlighet med de ekonomiska förutsättningar, som följa av författningar
och den kommunala representationens beslut, utan att något annat kommunalt
verkställighetsorgan kan lägga hinder i vägen. I 44 § i lagen om kommunalstyrelse
på landet den 6 juni 1930 samt i 53 och följande paragrafer i lagen
samma dag om kommunalstyrelse i stad har ej heller något intrång gjorts på
fattigvårdsstyrelsens befogenhet.

Emellertid synes det, som örn dessa synpunkter väl skulle låta förena sig med
den av stadsförbundet ifrågasatta organisationsförändringen. ^ Såvitt länsstyrelsen
kan finna, innebär denna nämligen icke något intrång på fattigvårdsstyrelsens
och liknande organs beslutanderätt och ansvar, utan allenast en möjlighet
till en förenklad och förbättrad organisation för de in- och utbetalningar,
som följa av de nämnda organens beslut och självständiga förvaltning i övrigt.
I större kommuner torde en sådan centralisering kunna medföra en viss förenkling
i förvaltningen, besparing av kostnader och överskådlighet över kommunens

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

17

finanser. Länsstyrelsen har således icke något att erinra mot styrelsens framställning
i huvudsaken.

I vissa utlåtanden har frågan, under vilka förutsättningar centralisering av
medelsförvaltning bör medgivas, berörts. Sålunda må erinras om vad länsstyrelsen
i Malmöhus län i slutet av sitt här förut återgivna yttrande anfört därom,
att beslut örn centralisering av medelsförvaltningen icke borde underställas
Kungl. Maj:ts prövning. Detta skulle innebära en skärpning av nu gällande
bestämmelser, som icke ifrågasatts och vartill anledning icke heller eljest
kunde anses föreligga. Länsstyrelsen förmenade, att någon inskränkning i
kommunens självbestämmanderätt på förevarande område icke vore av förhållandena
påkallad.

Länsstyrelsen i örebro län behandlar nu angivna spörsmål i samband med
ett bemötande av de invändningar mot förslaget, som framställts med hänsyn
till fattigvårdens behöriga och lämpliga handhavande. Länsstyrelsen yttrar:

Dessa invändningar torde, ehuru väl i någon mån överdrivna, icke kunna
frankännas betydelse. Då fragan emellertid icke gäller en obligatorisk centralisering
av förvaltning och räkenskaper, utan allenast beredande av möjlighet
för kommunerna att, där så finnes önskvärt, genomföra en sådan, lära dessa
förhållanden kunna och böra beaktas i varje särskilt fall, i den mån så finnes
erforderligt. Med hänsyn härtill torde dock böra föreskrivas, att dylika beslut,
vilka givetvis böra fattas efter vederbörande förvaltningsmyndigheters hörande,
skola för sin giltighet kräva underställning och fastställelse. Denna prövning
lärer i överensstämmelse med vad i 44 § av lagen den 6 juni 1930 örn kommunalstyrelse
på landet föreskrives beträffande överflyttning av kommunalnämndens
medelsförvaltning, böra ankomma på Kungl. Maj:t.

Jämväl styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhåller, att beslutet
bör underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Inom åtskilliga samhällen har utan tvivel behov yppat sig att åvägabringa
en centralisering av de olika nämndernas medelsförvaltning. Erinras må, att
en dylik anordning redan genomförts i många kommuner i olika delar av landet.
Förutsättning härför har emellertid varit, att nämnder, som i lag tillerkänts
självständig förvaltning, fogat sig däri och således t. ex. beslutat att till sin
kassaförvaltare utse den, som i allmänhet omhänderhaft kommunens medelsförvaltning.
I motsatt fall har en fullständig centralisering av kommunens medelsförvaltning
icke kunnat komma till stånd, och örn en sådan ordning för
medelsförvaltningen med nämndernas begivande införts, synes den kunna bringas
att upphöra genom att nämnderna själva återtaga förvaltningen. Att
märka är vidare, att där medelsförvaltningen centraliserats, författningsbestämmelser
varit tillämpliga, vilka passat mindre väl samman med den träffade anordningen.
Exempelvis har ansvaret för räkenskapsföringen lagligen alltjämt
vilat å en nämnds ordförande, ehuru räkenskaperna förts å ett centralt kontor.
Då riksdagen förra året behandlade förslaget till de nya kommunallagarna,
framträdde också en önskan att erhålla bestämmelser, som möjliggjorde
en verklig och fullt genomförd centralisering av medelsförvaltningen. Såtillvida
förverkligades denna önskan, att riksdagen på förslag av konstitutionsutskottet
i 44 § 3 mom. i lagen örn kommunalstyrelse på landet upptog det förut

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 181 haft. (Nr 205.)

Departe ments chefen.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.

berörda stadgandet om införande av särskild ordning för den kommunalnämnden
åliggande medelsförvaltningen. Såsom jag tidigare utförligt omnämnt, har
detta stadgande redan varit föremål för prövning i praxis. I ärende angående
sökt fastställelse å reglemente för den kommunala medelsförvaltningem
i Stocksunds köping, åsyftande en fullständig centralisering av förvaltningen,
har sålunda regeringsrätten uttalat, att stadgandet mot innehållet i
vissa närmare angivna bestämmelser i fattigvårdslagen, barnavårdslagen och
lagen örn skolstyrelse i vissa kommuner samt stadgan för kommunala mellanskolor,
hälsovårdsstadgan och byggnadsstadgan icke kunde anses giva laga stöd
åt den i underställda beslutet avsedda ordningen. På hemställan av mig haft
Kungl. Maj:t ock förut i dag funnit det underställda beslutet ej kunna villna
fastställelse.

Det behov att centralisera medelsförvaltningen inom kommunerna, varom jag
nyss erinrat och som tydligen endast i begränsad omfattning kan tillgodoses
med nu gällande lagstiftning, har föranlett mig att taga under övervägande,
huruvida icke de hinder mot centraliseringen, som äro för handen, böra avlägsnas.
Enligt min mening är detta förhållandet, och jag förordar alltså,
att erforderliga författningsändringar i angivna syfte utan dröjsmål komma
till stånd. Till förmån härför talar icke blott det understöd, centraliseringssträvandena
erhöllo vid fjolårets riksdag, utan också den utredning, som åvägabragts
i anledning av den i det föregående omförmälda skrivelsen av svenska
stadsförbundets styrelse. Såsom nämnts, har denna framställning tillstyrkts av
alla, som yttrat sig i ärendet, utom länsstyrelsen i Uppsala län och en del kommunala
myndigheter, i främsta rummet fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder
och skolstyrelser. Nämnda länsstyrelse, som ansett för specialstyrelserna
tvingande regler icke böra meddelas, har dock vitsordat, att det ofta och särskilt
i större kommuner, som förfoga över en avlönad och speciellt utbildad förvaltningspersonal,
utan tvivel är lämpligt, att den kommunala penningförvaltningen
koncentreras. Det torde kunna antagas, att de fall, då en kommun
mot en specialstyrelses önskan beslutar örn överflyttning av dess medelsförvaltning
till ett centralorgan, skola bliva sällsynta. Helt visst lärer det i allmänhet
kunna förväntas, att kommunal- eller stadsfullmäktige skola beakta de
skäl, som från en sådan styrelses sida anföras mot en överflyttning. För att
tillförsäkra nu ifrågavarande specialstyrelser rättighet att städse yttra sig i
ärendet, föreslår jag, att uttrycklig föreskrift om deras hörande meddelas. Vidare
lära särskilda förutsättningar, på sätt jag i det följande närmare skall
utveckla, böra uppställas för åvägabringandet av beslut om överflyttning av
specialstyrelses medelsförvaltning till ett centralt organ. Å landet synes sålunda,
i överensstämmelse med vad i 44 § 3 mom. i lagen örn kommunalstyrelse
på landet är stadgat, böra erfordras kvalificerad majoritet för beslutet. Därjämte
torde såväl å landet som i stad beslutet böra underställas Kungl. Maj :ts
prövning. Införas bestämmelser av nu nämnda innebörd, synes mig tillräcklig
möjlighet vara beredd för en specialstyrelse, som motsätter sig en överflyttning
av medelsförvaltningen, att göra sina synpunkter gällande. För övrigt
må tilläggas, att det torde kunna ifrågasättas, örn icke de olägenheter, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

19

åtskilliga kommunala myndigheter ansett centraliseringen innebära, i viss mån
överskattats. I anslutning till vad länsstyrelsen i Jämtlands län i sitt yttrande
över stadsförbundets framställning anfört vill jag erinra därom, att den
av stadsförbundet ifrågasatta organisationsförändringen icke innebär något
intrång på fattigvårdsstyrelsens och liknande organs beslutanderätt och ansvar
för förvaltningen utan allenast en möjlighet till en förenklad och förbättrad
organisation för de in- och utbetalningar, som följa av de nämnda organens
beslut och självständiga förvaltning i övrigt. En centralisering av dessa myndigheters
medelsförvaltning har ock mångenstädes genomförts och befunnits
lända till båtnad såväl för samhället som för de enskilda medborgarna.

De lagar, i vilka ändring nu enligt min mening bör genomföras för vinnande
av här avsedda syfte, äro lagarna om fattigvården, örn samhällets barnavård
och örn skolstyrelse i vissa kommuner. Med hänsyn till de hänvisningar till
fattigvårdslagen, vilka upptagas i alkoholistlagen liksom i det för riksdagen
framlagda förslaget till ny lag i detta ämne, torde utan ändring i där meddelade
bestämmelser den medelsförvaltning, som åligger nykterhetsnämnd, kunna överflyttas
å ett centralt organ.

Förslag till den ändring, som erfordras i skolstyrelselagen, lärer senare i dag
komma att anmälas av chefen för ecklesiastikdepartementet.

Vad angår den närmare utformningen av den ändring i fattigvårds- och barnavårdslagama,
som bör komma till stånd, har det icke synts mig nödigt, att
samtliga de lagrum, som befunnits lägga hinder i vägen för en centralisering av
medelsförvaltningen, undergå ändring. Efter förebild av 44 § 3 mom. i lagen
örn kommunalstyrelse på landet förordar jag, att i de paragrafer, som handla
örn fattigvårdsstyrelses och barnavårdsnämnds allmänna åligganden — 10 §
i fattigvårdslagen samt 2 § 1 mom. i bamavårdslagen — införes en bestämmelse,
enligt vilken en kommun, där kommunal- eller stadsfullmäktige finnas,
äger besluta, att den medelsförvaltning, som åligger berörda myndigheter, skall
handhavas i annan ordning. Att en sådan bestämmelse icke bör kunna tilllämpas,
då fråga är örn fattigvårdssamhälle, som består av mer än en kommun,
torde vara tydligt.

I fråga om förutsättningarna för åvägabringande av sådant beslut vill jag erinra
därom, att enligt 44 § 3 mom. i lagen örn kommunalstyrelse på landet kvalificerad
majoritet erfordras för beslut örn handhavande i annan ordning av den
medelsförvaltning, som åligger kommunalnämnden, samt att beslutet skall
underställas Kungl. Maj:ts prövning. Det är tydligt, att förutsättningarna
för överflyttning av den medelsförvaltning, som åligger specialmyndigheter
inom en landskommun, icke böra vara mindre stränga än de, som gälla för
införande av särskild ordning för kommunalnämndens medelsförvaltning. Vad
landskommuner angår, böra således båda nämnda förutsättningar uppställas.
För städernas del äro förhållandena i viss mån annorlunda. Då å landet särskilda
betingelser föreskrivits för fattandet av ett sådant beslut, som avses i
44 § 3 morn., medverkade därtill säkerligen i ganska väsentlig mån önskan att
förekomma överflyttning i onödan av kommunala förvaltningsuppgifter från
valda förtroendemän till avlönade tjänstemän. I denna riktning uttalade sig

20

Kungl. Maj:ts proposition nr Z05.

nämligen min företrädare i ämbetet i debatten i andra kammaren, och från konstitutionsutskottets
sida bekräftades den uppfattning, varåt han gav uttryck.
I olikhet med de flesta landskommuner hava emellertid städerna i regel sedan
gammalt haft ett drätselkontor, vid vilket funnits anställda tjänstemän. Att
tjänstemän således i städer ombesörja de uppgifter, som å landet vanligen tillkomma
förtroendemännen, talar enligt min mening för att mindre stränga förutsättningar
böra uppställas för beslut örn centralisering av medelsförvaltningen
i en stad än å landet. Märkas bör ock, att den koncentration av medelsförvaltningen
till ett drätselkontor, som nu äger rum, kan åvägabringas utan att
därför kräves kvalificerad majoritet eller underställning av beslutet. För min
del förordar jag alltså, att fordran å kvalificerad majoritet för beslut örn överflyttning
av specialstyrelses medelsförvaltning icke uppställes beträffande
stad. Däremot anser jag, att beslutet bör underställas Kungl. Maj :ts prövning
för bedömande av frågan, huruvida beslutet, bland annat med hänsyn till vad
specialstyrelserna därom kunna hava anfört, är lämpligt för staden. I det avseende,
varom nu är fråga, ansluter jag mig således närmast till den uppfattning,
som hävdats av länsstyrelsen i Örebro län i yttrandet över stadsförbundets
framställning.

Beträffande innehållet i övrigt av de nya bestämmelser, som för nu ifrågavarande
ändamål böra meddelas, torde fa anmärkas, att det icke synes erforderligt
att upptaga sådana föreskrifter angående bokföringsskyldighet, ansvar
för medelsförvaltningen eller andra detaljer av den kommunala organisationen,
som av vissa länsstyrelser ifrågasatts. Behovet av föreskrifter i dessa avseenden
torde lämpligare kunna tillgodoses genom att Kungl. Majit vid prövningen
av underställda beslut meddelar de bestämmelser, som härutinnan kunna finnas
påkallade. Jag förordar därför, att Kungl. Majit tillerkännes befogenhet
att även beträffande nu ifrågavarande nämnder — liksom enligt 44 § 3 mom.
i lagen om kommunalstyrelse på landet skett beträffande kommunalnämnd -meddela bestämmelser rörande förvaltningen. Härigenom beredes möjlighet att
taga hänsyn till de olika omständigheter, som i varje särskilt fall kunna kräva
beaktande. Vad särskilt angår ansvaret för medelsförvaltningen, vill jag framhålla,
att enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna ledamot av fattigvårdsstyrelse
eller barnavårdsnämnd ansvarar allenast för de medel, som styrelsen
haft under sin förvaltning, och att följaktligen en överflyttning av penningförvaltningen
från en nämnd till ett centralt organ medför en motsvarande
minskning av nämndsledamöternas ansvarsskyldighet.

Utöver de ändringar i nu berörda lagar, för vilka här redogjorts, krävas
också ändringar i vissa andra författningar. Till en början lärer detta med
hänsyn till vad regeringsrätten anfört i det tidigare omförmälda ärendet vara
förhållandet med hälsovårdsstadgan. Enligt 5 och 40 §§ i stadgan skall i
fråga örn förvaltningen och redovisningen av de medel, som beviljats för hälsovårdsnämndens
verksamhet, vad i kommunallagarna finnes stadgat lända till
efterrättelse. I dessa paragrafer synes enahanda bestämmelse som den i fattigvårds-
och barnavårdslagarna nu föreslagna böra införas, och torde i sådant
fall vad i 4 § i hälsovårdsstadgan är föreskrivet icke utgöra hinder mot en

Kungl. Majlis proposition nr 205.

21

förläggning av hälsovårdsnämndens medelsförvaltning till ett centralt organ:

Ändring av samma innebörd erfordras jämväl i de förut berörda skolförfattningarna,
nämligen stadgorna för högre folkskolor, för kommunala mellanskolor,
för den kommunala yrkesundervisningen och för kommunala flickskolor.
För åvägabringandet av ändringar i nu angivna författningar lärer
riksdagens medverkan icke erfordras. Därest de nyss omförmälda lagförslagen
vinna riksdagens bifall, är det min och, enligt vad jag inhämtat, chefens för
ecklesiastikdepartementet avsikt att vidtaga åtgärder för genomförandet av
nämnda ändringar i dessa författningar. Brandstadgan torde kunna bibehållas
oförändrad, då en kommun enligt stadgan, liksom enligt den byggnadsstadga,
varöver Kungl. Majit den 13 mars 1931 beslutat inhämta riksdagens yttrande,
kan fatta sådana beslut, att hinder ej möter mot överflyttning av brandmyndighets
och byggnadsnämnds medelsförvaltning till ett centralt organ.

Såsom jag i början av mitt anförande yttrade, har fråga uppkommit om Omröstnmgsvidtagande
av vissa författningsändringar i samband med införande av bestäm- aV

melser, som möjliggöra centralisering av medelsförvaltningen inom kommu- kommunala
nema. En av dessa ändringar gäller de omröstningsregler, som skola tilläm- tjänstemän.
pas vid tillsättande av kommunala tjänstemän. Enligt de för 1930 års riksdag
framlagda förslagen till kommunallagar skulle vid val sluten omröstning
äga rum samt, om rösterna därvid befunnes lika delade, avgörandet ske genom
lottning. Föredragande departementschefen ansåg, att på denna punkt någon
skillnad icke borde göras mellan val och tillsättande av tjänstemän, men någon
särskild bestämmelse i berörda avseende fanns icke upptagen i förslagen. Konstitutionsutskottet
anförde i sitt utlåtande över förslagen (nr 30 s. 15): »Då
beslut örn tillsättande av tjänstemän enligt utskottets mening icke kan
anses såsom val, anser utskottet, som håller före, att dylikt beslut bör ske
på samma sätt som är för val stadgat, att ett tillägg till förslaget härom bör
införas.» I de av utskottet framlagda lagförslagen, som frånsett en detalj,
varom nu ej är fråga, antogos av riksdagen, fanns i vederbörande lagrum denna
bestämmelse upptagen: »Vid omröstning för tillsättande av tjänstebefattning
skall förfaras såsom vid val.»

Vid 1930 års riksdag förelåg jämväl till prövning en inom andra kammaren
väckt motion, nr 297, däri yrkats, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit hemställa
om sådan ändring i sjukhusstadgan den 22 juni 1928 (nr 303), att
syssloman och prästman skulle kunna tillsättas genom val med slutna sedlar.

Enligt 30 och 38 §§ tillsätter direktionen syssloman samt antager och entledigar
prästman. Vidare föreskrives i 5 § att, därest någon äskar omröstning,
skall den ske öppet utom vid val, då den skall ske med slutna sedlar. Beslut
fattas med enkel röstövervikt; äro rösterna lika delade, gäller den mening,
som biträdes av direktionens ordförande. Dock bestämmes genom lottning företrädesordningen
mellan dem, som vid val erhållit lika röstetal. I utlåtande
nr 7 över motionen anförde andra kammarens andra tillfälliga utskott efter
erinran örn den för riksdagen framlagda propositionen med förslag till kommunallagar: -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr SO 5.

_ Då gällande konmmnallagstiftning alltid plägat vara normerande för de övriga
författningar, som reglera olika kommunala förhållanden, såsom sjukhusstadgan
m. fl., anser utskottet, att stadgan bör såsom hitintills ansluta sig till
nämnda kommunällagstiftning, varför utskottet måste förutsätta, att utan särskilda
åtgöranden från riksdagens sida bestämmelserna i ifrågavarande författningar
vederbörligen ändras i överensstämmelse med riksdagens blivande
beslut i anledning av konstitutionsutskottets utlåtande rörande kommunallagarna.

På grund av vad sålunda anförts, hemställde utskottet, att motionen icke
måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda. Detta blev också kammarens
beslut.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit torde överensstämmelse i detta avseende
böra åvägabringas mellan kommunallagarna och de författningar, som
reglera kommunala förhållanden. Av denna anledning erfordras ändring i
fattigvårdslagen, bamavårdslagen, lagen den 20 juni 1924 (nr 349) örn landsting
och lagen den 13 juni 1919 (nr 294) örn kommunalförbund. I de här
förut berörda förslagen rörande förstnämnda båda lagar har behovet av ändring
i förevarande hänseende beaktats. Inom socialdepartementet har vidare
utarbetats förslag till erforderliga ändringar i landstingslagen och lagen örn
kommunalförbund, men lärer förslag rörande dessa lagar böra för riksdagen
framläggas för sig. Vad angår sjukhusstadgan och andra i administrativ
ordning utfärdade författningar, torde fråga örn vidtagande av nödiga ändringar
i detta avseende senare få anmälas.

Monäs rätt I ytterligare ett avseende har fråga uppkommit örn ändring i vissa författkommunala
n^nSar 1 anledning av förra årets lagstiftning om kommunalstyrelse, nämligen
förtroende- beträffande kvinnas rätt till avsägelse av kommunala förtroendeuppdrag. Häruppdrag.
utinnan innebar Kungl. Maj:ts förslag icke någon saklig ändring i då gällande
bestämmelse. Kvinna skulle alltså äga ovillkorlig rätt att avsäga sig
dylika uppdrag. Konstitutionsutskottet fann emellertid i utlåtande över propositionen
(nr 30 s. 14), att denna rätt med hänsyn till kvinnans likställighet
med mannen i övrigt i kommunalt hänseende numera icke vore motiverad, och
utskottet hemställde därför, att föreskriften härom måtte utgå ur lagförslaget.
Denna hemställan bifölls av riksdagen. I 12 § 1 mom. fattigvårdslagen stadgas,
att beträffande rätt att avsäga sig uppdrag att vara ledamot eller suppleant
i fattigvårdsstyrelse gäller å landet vad örn ledamot eller suppleant i kommunalnämnd
och i stad vad örn stadsfullmäktig är i kommunallagarna stadgat;
dock att kvinna, endast örn hon är gift, äger med avseende å uppdrag, varom i
lagrummet är fråga, tillgodonjuta den henne enligt kommunallagarna tillkommande
särskilda avsägelserätt. 6 § 1 mom. i barnavårdslagen innehåller motsvarande
bestämmelser, dock att kvinna icke äger tillgodonjuta nämnda avsägelserätt.
Då det i lagrummen förekommande stadgandet angående kvinnas
avsägelserätt på grund av omförmälda ändring i kommunallagarna torde böra
utgå, har hänsyn härtill tagits vid upprättandet av förslagen till ändringar i
fattigvårds- och barnavårdslagarna. I det av mig nyss berörda förslaget till lag
örn ändring i landstingslagen bär jämväl upptagits en bestämmelse, varigenom
överensstämmelse i denna punkt skulle åvägabringas mellan landstingslagen

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 205.

23

och de nya kommunallagarna. Ändring synes ock av nu nämnda anledning
böra vidtagas i lagen den 26 november 1920 (nr 7961) örn val till riksdagen,
såvitt angår valnämnd, inför vilken kommunalval å landet jämlikt 5 § i kommunala
vallagen förrättas. Förslag härom lärer chefen för justitiedepartementet
senare i dag komma att anmäla. Däremot har det icke ansetts nödigt
att vidtaga ändring i förevarande avseende i andra författningar, som äga
mindre samband med de här förut omförmälda och vilka nu ej skola bliva föremål
för något ändringsförslag, såsom taxeringsförordningen rörande taxeringsnämnd.
Någon nämnvärd praktisk betydelse lärer frågan örn berörda avsägelserätts
borttagande icke äga.

Föredraganden uppläser härefter de sålunda föreliggande förslagen till lag
angående ändrad lydelse av 10 §, 12 § 1 mom. och 15 § 3 morn. i lagen den 14
juni 1918 (nr 422) om fattigvården samt lag angående ändrad lydelse av 2 §
1 morn., 6 § 1 mom. och 9 § 3 mom. i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets
barnavård och hemställer, att desamma måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenHegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

B. Spångberg.

1 Se 1928:157, där lagen återgives med de ändringar, som antagits t. o. m. år 1927.