Kungl. Majus proposition nr 202.
1
tfr 202.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
till beredskapsarbeten för motverkande av arbetslöshet;
given Stockholms slott den 20 mars 1931.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Sam Larsson.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 20 mars 1931.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson, anför efter gemensam
beredning med cheferna för kommunikations-, finans-, jordbruks- och handelsdepartementen
:
Vid behandlingen i statsverkspropositionen av frågan örn anvisande av
anslag å riksstaten till oförutsedda utgifter erinrade chefen för finansdepartementet
örn riksdagens skrivelse den 11 juni 1930, nr 392, i vilken
skrivelse riksdagen anmält sitt beslut i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 255 angående anslag till bekämpande av arbetslösheten och tillika
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 178 haft. (Nr 202.) 569 si 1
Inledning.
2 Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
hemställt om skyndsam utredning, huruvida och under vilka villkor ett
reservationsanslag kunde böra beviljas för att efter Kungl. Maj:ts beprövande
tagas i anspråk vid tillfällen av ökad arbetslöshet av mera betydande
omfattning. Efter anmälan tillika att i anledning av denna riksdagens hemställan
utredning verkställts genom inom socialdepartementet tillkallade utredningsmän,
anförde därvid nämnde departementschef att, ehuru det icke
vore möjligt att på dåvarande ståndpunkt fatta ställning till frågan, ett
anslag för ifrågavarande ändamål syntes böra preliminärt beräknas i budgetförslaget.
Anslaget syntes icke lämpligen böra uppföras under något av de
särskilda departementens huvudtitlar, utan borde detsamma inordnas under
den vid sidan av dessa stående titeln »Oförutsedda utgifter». Anslaget
syntes böra erhålla karaktären av reservationsanslag. Under åberopande av
det sålunda anförda hemställde chefen för finansdepartementet, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen att i avbidan på den proposition, som kunde
komma att avlåtas i ämnet, till beredskapsarbeten för motverkande av arbetslöshet
för budgetåret 1931/1932 beräkna ett reservationsanslag av 3 miljoner
kronor.
Sedan utredningsmännens förslag numera avgivits och däröver infordrade
yttranden inkommit, torde jag få ingå på närmare behandling av ifrågavarande
ärende.
I samband med Kungl. Maj:ts proposition nr 255 angående anslag till
bekämpande av arbetslösheten behandlade 1930 års riksdag, bland annat,
två likalydande motioner (I: 108, II: 186), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte för budgetåret 1930/1931 till Kungl. Maj:ts förfogande ställa ett förslagsanslag
av 20 miljoner kronor att användas för utförande enligt i huvudsak
i motionerna angivna grunder av produktiva offentliga arbeten. Beträffande
de skäl, som anförts för dessa yrkanden, torde jag få hänvisa till
motionerna. I nyssnämnda skrivelse nr 392, i vilken riksdagen anmälde sitt
beslut i anledning av omförmälda proposition, yttrade riksdagen i nu förevarande
hänseende, bland annat, följande.
Arbetslöshetskommissionen hade uttalat den uppfattningen att, innan
pågående utredningar rörande arbetslöshetsförsäkring samt arbetslöshetens
orsaker och medlen för dess bekämpande avslutats eller eljest tvingande
skäl anförts för en ändring, nuvarande ordning för statliga åtgärder i anledning
av arbetslösheten icke borde kastas över ända. Denna uppfattning
syntes, åtminstone i viss utsträckning, icke kunna frånkännas giltighet. I
enlighet därmed funne riksdagen motiverat, att ett anslag till arbetslöshetens
bekämpande genom arbetslöshetskommissionen jämväl denna gång
beviljades enligt oförändrade grunder. Emellertid kunde det tänkas, att ett
reservationsanslag till vissa allmänna arbeten ställdes till Kungl. Maj:ts förfogande
för att tagas i anspråk i den mån påtaglig arbetslöshet antingen
generellt eller, t. ex. på grund av industriella sammanbrott, mera lokalt
uppstode; ett sådant anslag skulle kunna vara av betydande värde vid arbetslöshetsfrågornas
handläggning. Därigenom komme, åtminstone till viss del,
de offentliga arbetena att kunna mera smidigt anpassas efter konjunkturerna,
så att en större anpart av dessa arbeten igångsattes under depressionsperioder,
än eljest bleve fallet. Utredningen borde således omfatta
Kungl. Majus proposition nr 202. 3
frågan huruvida och på vilket sätt en anordning med ett reservationsanslag
till utförande av därför lämpade arbeten borde vidtagas.
Under åberopande av dessa skäl gjorde riksdagen den hemställan, örn
vilken jag nyss erinrat.
Denna riksdagens hemställan upptogs till behandling i statsrådet den 26
september 1930, därvid jag till statsrådsprotokollet yttrade, bland annat,
följande.
Den av riksdagen begärda utredningen syntes nu böra igångsättas. Vid
densamma borde man i första hand undersöka de möjligheter, som funnes
att för det avsedda ändamålet under de närmaste åren anordna statliga arbeten
vid sidan av det normala arbetsprogrammet. Då det gällde att genom
anordnande av dylika arbeten tillgodose de av riksdagen avsedda önskemålen,
kunde tänkas flera olika vägar. Det syntes därför önskvärt, att därjämte
rörande sålunda föreliggande olika alternativ verkställdes en klarläggande
utredning av väsentligen teknisk natur. Utredningen borde följaktligen
avse att möjliggöra ett bedömande av innebörden och konsekvenserna
av olika anordningar. Utredningen borde så bedrivas, att resultatet
därav kunde föreligga senast den 15 januari 1931.
Med stöd av Kungl. Majrts på min hemställan nämnda den 26 september
givna bemyndigande tillkallade jag den 8 påföljande oktober såsom utredningsmän
generaldirektören G. Malm, överingenjören i järnvägsstyrelsen,
översten Hj. Fogelmarck, arbetschefen hos statens arbetslöshetskommission,
kaptenen G. Jonsson samt ordföranden i svenska grov- och fabriksarbetareförbundet
C. J. Söder.
Med skrivelse den 15 januari 1931 hava utredningsmännen överlämnat av
dem utarbetat betänkande med förslag angående arbetslöshetens motverkande
genom beredskapsarbeten (Statens offentliga utredningar 1931: 3) jämte en
översikt över av utredningsmännen från vissa verk och myndigheter införskaffade
uppgifter örn de arbeten inom respektive förvaltningsområden, som
kunde ifrågakomma såsom arbeten för avsett ändamål.
Innan jag ingår på redogörelse för utredningsmännens betänkande, torde
jag emellertid böra anmäla tre ärenden av närstående natur, till vilka Kungl.
Majit ännu icke fattat definitiv ståndpunkt.
Hedan 1912 års riksdag beslöt i skrivelse (nr 262) anhålla örn utredning
»huruvida och på vad sätt statens och kommunernas arbeten må utföras
enligt sådan planläggning, att arbete kan beredas största möjliga antal arbetare
under tider och perioder, då den privata företagsamheten inskränkes
och till följd därav större arbetslöshet uppstår». Av den i skrivelsen anförda
motiveringen framgick, att utredningen borde avse såväl möjligheten
att mildra säsongarbetslösheten genom systematiskt genomförda vinterarbeten
som möjligheten att motverka den av vikande konjunkturer föranledda krisarbetslösheten
genom att upprättade arbetsplaner uppskötes under avvaktan
på en förr eller senare inträffande lågkonjunktur.
Över denna riksdagsskrivelse inhämtades utlåtanden och yttranden från
vissa centrala statliga verk och myndigheter ävensom från samtliga länsstyrelser,
vilka senare beredde kommuner och i vissa fall vägstyrelser och andra lokala
Tidigare
förslag 1
närliggande
ämnen.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
myndigheter tillfälle att i ärendet avgiva yttranden. Det omfattande utredningsmaterial,
som på detta sätt åvägabragtes, gav vid handen, att syftet
med de ifrågasatta åtgärderna vunnit erkännande på alla håll och att de
olika statliga och kommunala myndigheterna utfäste sig att, så långt förhållandena
medgåvo, i sin verksamhet taga hänsyn till önskvärdheten av att
genom de allmänna arbetena ernå en utjämning av arbetstillgången. Allmänt
framhölls dock, att endast begränsade resultat kunde på denna väg vara att
förvänta.
Det sålunda av 1912 års riksdag tagna initiativet till utredning av förevarande
spörsmål ledde icke omedelbart till åtgärd från statsmakternas
sida. Efter krigets slut togs emellertid frågan under förnyat övervägande
inom olika kommittéer, och 1926 års arbetslöslietssakkunniga hava haft
jämväl det i denna riksdagsskrivelse framförda spörsmålet till bedömande.
Vid 1920 års riksdag förekom till behandling ett nära liggande ämne. I
anledning av väckta motioner beslöt nämligen denna riksdag i skrivelse
(nr 368) anhålla om utredning, huruvida och på vilket sätt en lagstiftning
eller andra åtgärder skulle kunna åstadkommas för att i möjligaste mån
motarbeta den oregelbundna arbetstillgången med därmed följande arbetslöshet.
Denna skrivelse har sedermera varit föremål för övervägande av
olika kommittéer och sakkunniga, som haft att utreda arbetslöshetsspörsmålet.
Slutligen må erinras örn att enligt beslut den 6 juni 1924 åt tillkallade
sakkunniga uppdrogs att verkställa utredning och avgiva förslag beträffande
motverkande av arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten. Enligt
de givna direktiven skulle utredningsarbetet avse frågan på vilket sätt man
lämpligast skulle kunna anordna en beredskap för ingripande vid tillfällen,
då arbetslöshet påkallade anordnandet av allmänna arbetsföretag. Särskilt
syntes det vara erforderligt att utreda, vid vilka tillfällen ett statligt ingripande
till arbetslöshetens bekämpande borde ske, huru ett sådant ingripande
borde organiseras samt vilka arter av arbetsföretag, som för ändamålet
borde komma till användning. I samband med de sakkunnigas utredning
uppdrog Kungl. Majit genom brev den 17 oktober 1924 åt vissa
ämbetsverk att verkställa undersökning rörande arten och omfattningen av
sådana arbeten, vilka folie inom området för vederbörande verks förvaltningsuppgifter
och vilka under de närmaste åren kunde komma till utförande.
Utredningarna skulle avse sådana arbeten, som, ehuru i och för sig önskvärda,
icke upptoges i arbetsplanerna för den kommande treårsperioden.
De sakkunniga avlämnade den 24 juli 1925 betänkande (Statens offentliga
utredningar 1925: 29) med förslag till motverkande av arbetslöshet genom anordnande
av allmänna arbeten. I detta betänkande framhölls, att behov av
allmänna arbeten för arbetslöshetens mildrande syntes komma att göra sig
gällande kontinuerligt, ehuru givetvis med betydande svängningar. De sakkunniga
föreslogo därför, att en verksamhet av förevarande art — anordnande
av nödhjälpsarbeten — borde anordnas icke intermittent utan på
Kungl. Maj:ts proposition nr 202. 5
sådant sätt, att den efter föreliggande behov kunde bedrivas kontinuerligt.
Vidare föreslogs, att såsom statligt organ för denna verksamhets handhavande
tills vidare måtte bibehållas arbetslöshetskommissionen med i
huvudsak den organisation och de befogenheter, densamma dittills ägt.
Kommissionen borde under tider av gynnsammare arbetsmarknadsläge, mer
än hittills kunnat ske, inrikta sig på ett systematiskt förberedande av
arbeten för kommande tider med större arbetslöshet och borde således
städse stå rustad att med väl förberedda arbetsföretag möta tider av växande
arbetslöshet.
Enligt direktiven för 1930 års utredningsmän skulle dessa vid sitt arbete
beakta det material, som förelåge i sistnämnda sakkunnigbetänkande, liksom
även i det av 1926 års arbetslöshetssakkunniga avgivna betänkandet angående
arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten.
Frågan örn arbetslöshetens bekämpande genom allmänna arbeten har
tidigare jämväl i praktiken beaktats. Från den redogörelse, som i detta
hänseende lämnas i betänkandet, må här återgivas följande.
I redogörelsen har erinrats om kommunikationsverkens nödhjälpsarbeten
för den egna personalen och örn statsbeställningar hos industrin, framför
allt av gatsten. Vidare hava omförmälts de anordningar, som vidtagits för
att vägarbete må kunna komma till utförande, fastän företaget icke omedelbart
kan komma i åtnjutande av statsbidrag ur tillgängliga anslag; därigenom
hade viss möjlighet skapats att i någon mån anpassa de statsunderstödda
vägföretagens bedrivande efter arbetsmarknadens växlingar, en möjlighet
som enligt utredningsmännen i ej oväsentlig utsträckning utnyttjats.
Ytterligare har påpekats, att arbetslöshetskommissionen den 2 september
1921 bemyndigats att använda högst 1 miljon kronor — den s. k. väglånefonden
— till förskotterande av erforderliga medel till utförande av väganläggningar
och vägförbättringar, som tillerkänts statsbidrag. Dylika förskott
hade också av arbetslöshetskommissionen i stor utsträckning lämnats
enligt av kommissionen meddelade närmare föreskrifter. De arbeten, som
på detta sätt kommit till utförande, hade icke betraktats såsom nödhjälpsarbeten
i vanlig mening, utan de hade kommit till utförande genom vederbörande
vägintressenters försorg och vid desamma hade tillämpats den öppna
arbetsmarknadens löner. Slutligen hava utredningsmännen Drägt i erinran,
hurusom under senare år vid behandlingen av frågor om anslag till större allmänna
arbeten det rådande läget på arbetsmarknaden ägnats hänsyn. Såsom
exempel härpå nämnes ostkustbanebygget, till vilket statsmakterna beviljat
låneunderstöd under framhållande av företagets betydelse för bekämpande
av arbetslösheten inom olika branscher.
Då jag härefter övergår till att redogöra för 1931 års betänkande i ämnet,
torde jag kunna såsom allmän redogörelse för betänkandets innehåll återgiva
nyss omförmälda, av utredningsmännen själva meddelade sammanfattande
översikt. Utredningsmännen anföra däri följande.
Utredningsmännens förslag åsyftar vidtagandet av sådana anordningar, att
arbetstillfällen vid de allmänna arbetena kunna vid infallande perioder av
generell eller lokal depression disponeras för åvägabringande av ökad arbetstillgång
i syfte att motverka uppkommen arbetslöshet. Härför erfordras, att
Tidigare
behandling
av frågan om
arbetslöshetens
motverkande
genom allmänna
arbeten.
1931 års
betänkande.
Samma nfattande
översikt.
0 Kungl. Majus proposition nr 202.
lämpliga och till utförande förberedda arbetsobjekt hållas i beredskap, så att
desamma kunna snabbt och på ett efter arbetsmarknadssituationen avpassat
sätt igångsättas såsom i förtid anordnade allmänna arbeten (beredskapsarbeten).
Till sin principiella innebörd bör beredskapsanordningen betraktas icke såsom
en form av hjälpverksamhet för de arbetslösa — en sådan verksamhet bör
bedrivas efter andra linjer än de i betänkandet föreslagna — utan såsom en
rationaliseringsåtgärd inom den statliga verksamheten, åsyftande att i görligaste
mån förebygga, att å ena sidan arbetslösa bispringas under olika för det
allmänna kostsamma, kanske improduktiva lijälpformer, medan å andra sidan
angelägna statliga arbeten, vid vilka sådana arbetslösa skulle kunna beredas
sysselsättning och arbetsförtjänst, uppskjutas i brist på tillgängliga anslag.
Med utgångspunkt från denna principiella uppfattning bör givetvis gälla,
att endast arbetsuppgifter av viss angelägenhetsgrad skola komma i fråga för
utförande såsom beredskapsarbeten; föreligga icke sådana arbetsuppgifter, böra
de arbetslösa sysselsättas eller omhändertagas i annan väg.
Med angivna utgångspunkt skiljer sig beredskapsarbetet icke från eljest förekommande
allmänna arbeten i annan mån, än som sammanhänger med detsammas
förtidiga igångsättande i syfte att motverka arbetslösheten. Den allmänna
arbetsmarknadens löner och övriga arbetsvillkor, således jämväl kravet på
arbetskraftens fullgoda beskaffenhet och yrkesvana, böra alltså tillämpas. Med
den allmänna arbetsmarknadens löner förstås i eventuellt förefintliga kollektivavtal
fastställda lönenormer eller i orten eljest gängse löner, oell bör
såsom generell regel gälla, att kostnaderna för det färdiga arbetet icke bliva
högre, än örn arbetet utförts i vanlig ordning.
Såsom arbetsledande organ för beredskapsarbeten böra i första hand anlitas
de statliga myndigheter, som förfoga över personal, skickad att fullgöra
sådan uppgift. Tillskapandet av ett nytt särskilt, arbetsledande organ har icke
synts böra ifrågakomma. Härigenom kommer det område, inom vilket arbetsobjekt
för ifrågavarande ändamål stå att finna, att i första rummet hänföra
sig till vissa statliga verks förvaltningsområden. Då också utanför dessa områden
viktiga och för det allmänna angelägna arbetsuppgifter förefinnas, bör
emellertid möjlighet vara öppen att såsom beredskapsarbete utföra också dylika
arbetsobjekt, dock endast i den mån garantier kunna vinnas för att de statsmedel,
som anlitas för beredskapsarbetet, komma till användning på ett med
hänsyn till statens intresse betryggande sätt och att syftet med arbetets förtidiga
igångsättande, nämligen arbetslöshetens motverkande, kan tillgodoses.
Sålunda bör exempelvis företag, avseende anordnande av skenfri korsning av
statsjärnväg, utföras i statens järnvägars regi. Då fråga uppkommer om utförande
såsom beredskapsarbete av skenfri korsning vid enskild järnväg, bölden
möjligheten ej vara utesluten, att ifall omständigheterna i övrigt så påkalla,
överenskommelse träffas med vederbörande enskilda järnväg örn arbetets utförande
genom dess försorg såsom beredskapsarbete och örn de villkor, som
därvid lämpligen böra gillia. Sådana fall kunna också förekomma, då ett vägbyggnadsföretag,
med viigstyrelsen såsom arbetsledande organ, kan komma
till utförande med anlitande av beredskapsmedel.
Beredskapsarbeten böra anordnas för att i utjämnande syfte motverka de
större svängningarna i konjunkturutvecklingen. Varken den årligen återkommande
säsongarbetslösheten eller den s. k. omsättningsarbetslösheten bör således
utgöra tillräckligt motiv för igångsättande av beredskapsarbete, utan bör
sådant arbete komma till användning endast vid kristillfällen med åtföljande
konstaterad, mera omfattande arbetslöshet. Sådan kris kan vara av generell
omfattning eller beröra visst yrke eiler fack eller också vara lokalt begränsad,
exempelvis vid uppkommande industriellt sammanbrott. Allt efter de förhandenvarande
omständigheterna i de särskilda fallen böra beredskapsarbe
-
i
Kungl. Mnj:ts proposition nr 202.
teli kunna disponeras för utökande av arbetstillgången i dess helhet eller
för att förmedla och underlätta överflyttningen av arbetskraft från ett yrke
till ett annat eller från en ort till annan. Beroende på de förhållanden, som
föranlett beredskapsarbetets anordnande, böra de vid detsamma tillgängliga
arbetstillfällena kunna disponeras på ett sådant sätt, att visst fack eller viss
grupp av arbetare kommer i åtnjutande av desamma. Örn sålunda beredskapsarbetets
igångsättande föranledes av omfattande arbetslöshet vid ett
statligt verks arbetarstyrka, böra dithörande arbetslösa självfallet ifrågakomma
för anställning. Är motivet arbetslöshet inom visst fack eller i viss
trakt, böra föreskrifter kunna lämnas örn sysselsättning i första hand av
arbetslösa inom ifrågavarande fack eller trakt.
Uttagningen av arbetskraft till beredskapsarbete bör, pär det ej är fråga örn
beredskapsarbete, igångsatt för en viss grupp vid statligt verk anställda arbetare,
som blivit arbetslösa, ske genom den offentliga arbetsförmedlingens
organ och i enlighet med de villkor, som finnas lämpligen böra föreskrivas
i det enskilda fallet.
Vid utarbetande av sitt förslag hava utredningsmännen sökt anknyta de
nödvändiga organisatoriska anordningarna till befintliga ordinarie verk, så att
beredskapsorganisationen utan olägenhet kan göras verksam under längre tidsperiod.
Även i övrigt har densamma ansetts böra i sin verksamhet stödja pa
ordinarie verk och institutioner. Härigenom hava utredningsmännen trott sig
ernå en önskvärd enkelhet i de organisatoriska anordningarna, och hava även
kostnaderna för desamma kunnat begränsas till endast obetydliga belopp.
Med nämnda utgångspunkt föreslås följande former för beredskapsarbetets
anordnande.
Förslag till igångsättande av beredskapsarbete väckes av:
1. socialstyrelsen, som fungerar såsom central myndighet för beredskapsäreudens
handläggning;
2. ett statens verk, som i kritiska tider finnar arbetstillgången för arbetare,
som bruka sysselsättas inom dess förvaltningsområde, otillräcklig och
arbetslösheten bland dessa arbetare besvärande; eller
3. länsstyrelse, som finner arbetsmarknadssituationen inom länet vara
svårartad.
Förslag örn anordnande av beredskapsarbete ställes till Kungl. Majit, som
i sist omnämnda båda fall remitterar detsamma till socialstyrelsen. Av
socialstyrelsen utredes ärendet i anseende till det förhandenvarande läget
å arbetsmarknaden och det ifrågasatta arbetsobjektets lämplighet samt tillstyrkes
eller avstyrkes beredskapsarbetets igångsättande. I händelse av tillstyrkande
skall socialstyrelsen jämväl avgiva förslag angående sådana villkor
beträffande intagning av arbetskraft och andra förhållanden, som må befinnas
påkallade vid arbetets utförande såsom beredskapsarbete. Särskilda
förhandlingar och utredningar bliva erforderliga i sådana fall, da det ifrågasatta
arbetet faller utanför de statliga verkens förvaltningsområden eller
eljest statligt arbetsledande organ icke står till förfogande för detsamma»
utförande.
Kungl. Majit fattar därefter beslut i ärendet. I händelse av bifall till
framställningen anslås medel till arbetets utförande ur ett för ifrågavarande
ändamål till Kungl. Majits förfogande ställt reservationsanslag samt uppdrages
åt vederbörligt statsorgan att ombesörja utförandet av arbetet med
iakttagande av de föreskrifter, som befinnas böra lämnas i fråga om arbetets
igångsättande och utförande. I sedana särskilda fall, där arbetet är av beskaffenhet
att ej kunna utföras i direkt statlig regi, ankommer därvid på det
statliga organet — länsstyrelse eller annan statlig myndighet — som fått
sig anförtrott uppdraget att ombesörja arbetets utförande, att träffa bin
-
8
Kungl. JIaj:ts proposition nr 202.
dande överenskommelse med ifrågakommande arbetsledande organ örn arbetets
utförande med iakttagande av de av Kungl. Majit eventuellt föreskrivna
villkoren.
Yid behandlingen inom socialstyrelsen av ärenden rörande beredskapsarbetes
anordnande förstärkes socialstyrelsen med fyra av Kungl. Majit
utsedda ledamöter, av vilka en bör vara förtrogen med arbetsgivarnas och
en med arbetarnas förhållanden och intressen, en representant för statens
arbetslöshetskommission och en representant för ekonomisk sakkunskap
och erfarenhet. Förutom dessa skall såsom femte adjungerade ledamot i
ärendets handläggning inom socialstyrelsen deltaga en representant för det
verk, inom vars ämbetsområde det ifrågakomna beredskapsarbetet faller och
som alltså kan komma att erhålla i uppdrag att omhänderhava beredskapsarbetets
utförande. Ifrågavarande ärendens handläggning sker i kollegial
form.
En tjänsteman inom socialstyrelsen förordnas att vara sekreterare och
föredragande i ärenden rörande beredskapsarbeten. På denne tjänsteman
ankommer att i första hand följa utvecklingen å arbetsmarknaden med särskild
hänsyn till behovet av igångsättande av beredskapsarbeten, att samla
uppgifter örn förefintliga, till ^ utförande såsom beredskapsarbete lämpade
arbetsobjekt och verka för sådana arbetsobjekts behöriga planläggning av
vederbörliga ämbetsverk samt att förbereda handläggningen av och föredraga
beredskapsärenden.
I detta sammanhang framhålles i betänkandet, att i sådana fall, där Kungl.
Majit lämnat föreskrifter angående uttagning av arbetskraft till beredskapsarbete,
det bör ankomma på socialstyrelsen att inom ramen för den offentliga
arbetsförmedlingen träffa dispositioner, som befinnas praktiska och erforderliga
för fullgörande av sålunda meddelade föreskrifter.
Vad gäller frågan, i vad män genom anordnande av beredskapsarbeten
pa sätt som föreslagits arbetslösheten kan motverkas, hava utredningsmännen
kommit till den uppfattningen, att endast begränsade resultat stå att ernå
i denna väg. Av utredningsmännen föranstaltad inventering av nu förefintliga
arbetsobjekt för ifrågavarande ändamål har givit vid handen, att i stort
sett endast olika slag av anläggningsarbeten stå till buds att utföra såsom
beredskapsarbeten. Då vidare endast yrkesvana arbetare skola ifrågakomma
till anställning vid beredskapsarbete, foijer härav, att möjligheter icke föreligga
att vid beredskapsarbeten bereda sysselsättning i någon avsevärdare
utsträckning åt industrins olika slag av specialiserade arbetare, när en arbetslöshetskris
inträder.
Det har förutsatts, att till Kungl. Marits förfogande bör ställas ett reservationsanslag
för anordnande av beredskapsarbeten. Med hänsyn till vad lin
anförts lärer ett anslag för ifrågavarande ändamål ej böra tagas till alltför
stort. Märkas må också, att det gäller en ny verksamhet, örn vilken någon
erfarenhet ännu icke föreligger, och att en reserv av färdigundersökta arbeten
först måste skapas. Under år 1931 torde därför svårligen några beredskapsarbeten
kunna komma i gång förrän under sensommaren eller hösten.
I betraktande av dessa omständigheter föreslå utredningsmännen, att storleken
av det reservationsanslag, som må befinnas erforderligt för budgetåret
1931/1932, bestämmes till 3 miljoner kronor.
I den sammanfattande översikten anföra utredningsmännen slutligen följande.
Det framlagda resultatet av utredningen inrymmer, såsom redan av det
anförda framgår, förslag till en teknisk lösning av frågan örn de allmänna
arbetenas användande för arbetslöshetens motverkande, utan att den korta
Kungl. Majus proposition nr 202.
9
tid, som stått utredningsmännen till buds, medgivit någon fullständig
prövning av förslagets praktiska värde och de därmed förknippade svårigheterna.
En fullt klar uppfattning härom lärer dock knappast kunna
erhållas, förrän förslaget i praktiken prövats. I detta sammanhang må
jämväl framhållas, att utredningsmännen ansett det icke hava ankommit på
dem eller på grund av den starkt begränsade tiden hava varit möjligt för
dem att till bedömande upptaga frågan, huruvida och i vad mån det aktuella
läget å arbetsmarknaden — generellt eller i olika landsdelar — är eller inom
den närmare framtiden kan väntas bliva av natur att böra påkalla ett tillskott
av arbetstillfällen i form av beredskapsarbeten, eller att föreslå visst
eller vissa arbetens igångsättande såsom beredskapsarbeten.
Då utredningsmännens uppgift varit »en klarläggande utredning av väsentligen
teknisk natur» av möjligheten att anordna beredskapsarbeten, hava de
ej heller gått in på det nationalekonomiska spörsmålet i vad mån en dylik
anordning kan inverka menligt på den anpassningsprocess i fråga örn prisnivån,
som i regel måste höra tillsammans med en arbetslöshetskris av
större mått. I betraktande av det förhållandevis ringa belopp, som utredningsmännen
ifrågasatt skola disponeras för ändamålet under det första året,
torde dock ur denna synpunkt betänkligheter ej behöva möta att pröva den
föreslagna anordningen.
Örn utredningsmännens sålunda skildrade förslag befinnes böra bringas
till utförande, förutsättes, att till begäran hos riksdagen örn reservationsanslag
för anordnande av beredskapsarbeten fogas hemställan, att anslaget
måtte få disponeras i enlighet med de riktlinjer, som av utredningsmännen
föreslagits och i det efterföljande betänkandet närmare motiverats.
Utredningsmännen hava ansett, att de generella föreskrifterna rörande
den ifrågasatta verksamheten lämpligen borde bekantgöras genom allmän
författning. I allt fall syntes av förslagets genomförande påkallas vidtagandet
av vissa ändringar i socialstyrelsens instruktion. I betänkandet hava också
framlagts förslag till de författningar, som sålunda ansetts erforderliga. Den
första av dessa är kungörelse örn anordnande av beredskapsarbeten. Det grundläggande
stadgandet (§ 1) i denna författning är av följande innehåll:
Såsom beredskapsarbete må utföras inom statlig myndighets förvaltningsområde
liggande, för staten nyttiga, angelägna arbetsföretag, för Anika
medel icke linnas an\ösade men som, därest så finnes nödigt för att bereda
ökade arbetstillfällen vid svårartade förhållanden å arbetsmarknaden, lämpligen
kunna komma till utförande Aud en tidigare tidpunkt än eljest skulle
hava ifrågakommit.
Såsom beredskapsarbete må jämväl utföras annat, utanför statlig myndighets
förvaltningsområde fallande, för det allmänna gagnelig!, angeläget arbete,
vars utförande icke är omedelbart förestående men till beredande av ökade
arbetstillfällen vid svårartade förhållanden å arbetsmarknaden utan olägenhet
kan påskyndas; dock allenast under förutsättning, att arbetet kan utföras
under sådana former, att statens intresse därvid tryggas.
Bland övriga bestämmelser i samma författningsförslag märkes ett stadgande
därom, att igångsättande av arbete med anlitande av medel från
anslaget för anordnande av beredskapsarbeten beslutes av Kungl. Majit,
som därvid föreskriver de villkor, som skola gälla i fråga örn arbetsföretagets
finansiering och, örn så befinnes påkallat, i fråga om aftagning av
arbetskraft till företaget.
Författnings
förslag.
10
Betänkandets
innehåll
i Övrigt.
Tillgängliga
arbeten i
allmänhet.
Kungl. Majus proposition nr 202.
Beträffande betänkandets innehåll i övrigt må bär återgivas följande.
I den redogörelse, som utredningsmännen lämna rörande den verkställda
inventeringen av förefintliga arbetsobjeJct för beredskapsarbeten, omnämnas, bland
annat, följande särskilda arbeten, nämligen utdikning av det stora området
utmed Halmstad—Nässjö järnväg mellan Beftele och Smålandsstenar, anordnande
av skenfria korsningar mellan järnvägar och vägar, ifrågasatt ny järnvägssträckning
mellan Malung och Vansbro samt ombyggnader av ödemarkstelefonlinjer
och flyttning av stolplinjer utmed allmänna landsvägar. Börande
vägbyggnadsföretag i allmänhet anföra utredningsmännen däremot att, bland
annat, enär statligt arbetsledande organ saknades utom i fråga örn ödebygdsvägar,
dessa vägbyggnader ej utan vidare kunde inordnas i systemet med,
beredskapsarbeten. Härtill komme, att vägarbetenas beskaffenhet att till
större delen kunna utföras endast å sommaren gjorde dem ur förevarande
synpunkt mindre lämpliga. Emellertid måste man konstatera, att en nära
nog outtömlig arbetstillgång vore för handen på detta område, vilken tillgång
otvivelaktigt borde kunna i utjämnande syfte utnyttjas i tider av
arbetslöshet.
Sammanfattningsvis hava utredningsmännen anfört, att den verkställda
inventeringen med hänsyn till den korta tid, som stått till buds för dess
verkställande, endast kunde tillmätas exemplifierande betydelse. Säkerligen
funnes åtskilliga för utförande såsom beredskapsarbeten lämpade arbetsobjekt,
vilka vid den verkställda hastiga inventeringen icke blivit framförda.
Utredningsmännen hava påpekat ett par dylika vid inventeringen framkomna
arbetsuppgifter av större omfattning, vilka syntes förtjäna uppmärksamhet i
förevarande sammanhang. De anföra härom:
Till utredningsmännens kännedom hade^kommit, att anläggandet av en
inomskärsfarled mellan Bamsvikskilen och Ålstenshamn i den bohuslänska
skärgården vore aktuellt. Detta arbetsföretag vore av beskaffenhet att kunna
räknas bland de i första hand till utförande såsom beredskapsarbeten lämpade
arbetena. Örn detsamma torde emellertid gälla, att ett direkt arbetsledande
statligt organ saknades. Påpekas kunde jämväl, att riksdagens beslut
angående arbetets utförande erfordrades. Omnämnas kunde vidare, att inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påginge utredning örn uppläggning av ett
riksvägnät. Det torde icke vara uteslutet, att vid utförandet av den plan till
riksvägar, som torde kunna förväntas bliva resultatet av ifrågavarande utredning,
möjligheter skulle kunna yppas att vid behov disponera i samband
därmed uppkommande arbetstillfällen i form av beredskapsarbeten.
Börande den verkställda inventeringen hava utredningsmännen ytterligare
framhållit följande.
Av den verkställda inventeringen torde framgå, att arbetsuppgifter av
rätt betydande omfattning stöde till buds, ägnade att bringas till utförande.
De ifrågasatta arbetsföretagen vore emellertid av växlande betydelse i fråga
örn sin användbarhet för arbetslöshetens motverkande på här ifrågavarande
sätt. I betraktande av de fordringar, som utredningsmännen — enligt vad i
betänkandet å annat ställe närmare utvecklats — velat uppställa i fråga om
de till beredskapsarbeten lämpade arbetsobjekten måste åtskilliga av de föreslagna
arbetena anses vara av beskaffenhet att icke kunna komma i fråga till
utförande såsom beredskapsarbeten. I begränsande riktning härutinnan ver
-
11
Kungl. Majus proposition nr 202.
kade i första hand fordran på att statligt arbetsledande organ skulle stå till
förfogande för arbetets handhavande eller lämplig befintlig organisation
kunna lätt inkopplas, saint villkoret i fråga om arbetets angelägna beskaffenbet.
Med dessa oell andra begränsningar syntes dock arbetsföretag med en
uppskattningsvis beräknad kostnad av cirka 50 miljoner kronor böra kunna
komma i betraktande att utföras såsom beredskapsarbeten.
Härutöver borde dock kunna ifrågakomma också andra av de föreslagna
arbetena — särskilt allmänna vägbyggnadsarbeten, för vilka några kostnader
icke inräknats i den nyss angivna summan i annan mån än som hänförde
sig till företag, avseende anordnandet av skenfria korsningar — men erfordrades
därvid, att särskilda dispositioner kunde träffas. Inom denna sålunda
förefintliga betydande reserv av arbeten inställde sig åtskilliga graderingar,
och den ordning, vari de borde komma i fråga, torde givetvis få avgöras i
det enskilda fallet efter de förliandenvarande omständigheterna. Påpekas
kunde särskilt, att inventeringen givit till resultat, att de lämpliga arbetsobjekten
till övervägande grad utgjordes av arbeten, som ej lämpligen kunde
drivas under den kalla årstiden, och aV* arbeten, vid vilka kunde sysselsättas
företrädesvis anläggnings- och grovarbetare men endast i begränsad utsträckning
yrkesarbetare av olika slag.
I den avdelning av betänkandet, som berör betydelsen av beredskapsarbeten
såsom medel för arbetslöshetens motverkande, hava utredningsmännen
framhållit, att bland de till buds stående arbetsobjekten endast i undantagsfall
förekomme sådana, vid vilka industrins olika specialarbetargrupper
skulle kunna beredas anställning. Vid sådant förhållande måste beredskapsarbetenas
betydelse såsom faktor för arbetslöshetens motverkande huvudsakligen
komma att hänföra sig till vissa grupper av anläggnings- och grovarbetare.
I detta sammanhang må för givande av en uppfattning örn i vilken utsträckning
anslag, som må komma att beviljas till beredskapsarbeten, komma
de arbetslösa till godo i form av arbetslöner, återgivas följande av utredningsmännen
meddelade sammanställning rörande fördelningen av kostnaderna
för anordnande av skenfria korsningar jämte därtill hörande tillfartsvägar.
Sammanställningen utvisar följande.
Skenfria Tillfarts
korsningar
vägar
% %
Arbetslöner......................................................................... 38 80
Material och maskinell utrustning................................... 54 12
Transporter........................................................................... 2 2
Arbetsledning........................................................ 6_6
Summa 100 100
På annat ställe i betänkandet anföra de sakkunniga, att av ett anslag örn
1 miljon kronor för anordnande av skenfria korsningar den del, som låter
sig disponera direkt i form av arbetslöner, beräknats motsvara 00,000 :''i 70,000
dagsverken.
Vad särskilt angår anordnandet av slcenfria korsningar, hava utredningsmännen
anfört, att sammanlagt 422 friläggningar av plankorsningar ansetts
vara angelägna eller önskvärda. Dessa arbetens utförande beräknades draga
en sammanlagd kostnad av 36.9 miljoner kronor, och torde desamma kunna
Skenfria
korsningar.
12 Kungl. Majus proposition nr 202.
anses representera elen reserv av hithörande arbeten, som man i första hand
hade att räkna med.
För närvarande bestridas i regel kostnaderna för anordnandet av dylika
korsningar på följande sätt.
Från den beräknade kostnaden för ett arbetsföretag — som anses innefatta
förutom vägbro eller vägport även tillfartsvägar — avgår först bidrag
från vederbörande järn vägsförvaltning med ett belopp, som i regel motsvarar
det kapitaliserade beloppet av den vid anordningens genomförande vunna
årliga besparingen genom indragning av bevakning eller dylikt. Till bestridande
av kostnaden, efter avdrag av vad som enligt träffad överenskommelse
skall belöpa på järn vägsförvaltningen, utgår bidrag av automobilskattemedel.
Sistnämnda bidrag . utgår enligt gällande bestämmelser regelmässigt
med 75 procent av kostnaden, men det har ställts i utsikt, att Kungl.
Maj:t alltefter arbetets vikt och omfattning samt väghållningsdistriktets ekonomiska
bärkraft ville bevilja bidrag av dessa medel intill 85 ä 90 procent
av den del av den beräknade kostnaden, som skäligen kunde anses böra
åvila väghållningsdistriktet.
"Vad angår frågan på vad sätt korsningar mellan väg oell statens järnvägar
skulle kunna utföras som beredskapsarbete, föreslå utredningsmännen, att
utförandet skulle uppdragas åt statens järnvägar. Dock hava utredningsmännen
ansett nödvändigt att, örn ifrågavarande arbeten skulle kunna utnyttjas
såsom beredskapsarbete, särskilda dispositioner träffas,- så att arbetets
igångsättande på snabbare väg tryggas, än som eljest skulle låta sig
göra med den omständliga gången av vägärendens behandling. Sålunda
borde företagen i god tid planeras och förberedas. I syfte att en reserv
av användbara beredskapsarbeten snarligen skulle anskaffas, borde inom
statens järnvägar upprättas arbetsplaner och kostnadsberäkningar för de friläggningar,
som berörde statsbanorna. Kostnaderna för dessa undersökningar
borde förskjutas av dessa, men skulle desamma sedermera inberäknas
i kostnaderna för arbetets utförande och sålunda täckas med belopp av
reservationsanslaget till beredskapsarbeten. Sedan arbetsplan och kostnadsförslag
sålunda på statens järnvägars initiativ och i samråd med vägingenjören
blivit upprättade, skulle desamma överlämnas till länsstyrelsen, som
hade att granska desamma. I den mån arbetet upptagits i treårsplanen och
infallande arbetslöshet av större omfattning ej motiverade dess förtidiga utförande
såsom beredskapsarbete, skulle sådant arbete i planerad tid utföras
i vanlig ordning. I den mån åter inträffande arbetslöshet påkallade igångsättande
av visst företag i för t i d såsom beredskapsarbete, måste anordningar
vidtagas för tryggande av företagets snara igångsättande. I sådant syfte
syntes nödvändigt, att ärendets behandling förkortades och vägdistriktets
direkta kostnader för företaget så långt möjligt begränsades. Vägdistriktens
direkta bidrag till vägföretagen borde sålunda begränsas till den på
vägdistrikten enligt allmänna regler ankommande anparten av marklösen,
i regel motsvarande en fjärdedel av kostnaden därför. Bidrag från automobilskattemedel
syntes icke böra påfordras. Däremot borde från statens
13
Kung!. .lfaj:ts proposition nr 202.
ärnvägar lämnas ett belopp motsvarande värdet av de fördelar, som uppstode
för statsbanorna genom korsningens friläggning. I övrigt borde hela
kostnaden för företaget bestridas genom medel ur reservationsanslaget för
anordnande av beredskapsarbeten, vilka medel ställdes till statens järnvägars
förfogande för arbetets utförande såsom beredskapsarbete. — Gången av ett
beredskapsärende av förevarande art skulle således bliva, att arbetet genom
statens järnvägar planlades och förbereddes under erforderligt samråd med
vederbörande vägingenjör. Länsstyrelsen skulle därefter låta granska arbetsplan
och infordra vägdistriktets beslut i fråga örn vägunderhåll och markinlösen
samt meddela beslut örn arbetets utförande. Efter utredning genom
socialstyrelsen skulle därefter Kungl. Maj:t besluta uppdraga åt statens järnvägar
att utföra arbetet samt därvid meddela de villkor, som kunde befinnas
böra föreskrivas, ävensom anvisa erforderliga medel.
Vad beträffade korsningar av enskild järnväg hava utredningsmännen ansett
sig ej böra ifrågasätta tillskapandet av ett särskilt arbetsledande organ.
Anordnandet av dylika korsningar har synts dem böra få ske i samma ordning
som gällde beträffande andra vägföretag, vilka utfördes såsom beredskapsarbete.
Dock borde den möjligheten hållas öppen, att överenskommelse
träffades med enskild järnväg örn utförande i dess regi av sådan friläggning
i enlighet med de villkor, som ansåges böra föreskrivas för dess utförande
såsom beredskapsarbete. En dylik uppgörelse borde åsyfta, att järnvägsföretaget
åtoge sig att mot fast pris, motsvarande den beräknade kostnaden
för arbetet med avdrag av ett belopp beräknat efter värdet av de fördelar,
som för järnvägens del skulle vinnas genom friläggningen, utföra arbetet
under kontroll av statlig myndighet och under iakttagande av sådana villköl-,
som Kungl. Maji föreskreve. Utredningsmännen förutsätta, att vederbörande
vägdistrikt i sådant fall skulle svara för samma kostnader som vid
utförande av skenfri korsning vid statsjärnväg såsom beredskapsarbete.
I slutet av sitt betänkande hava utredningsmännen anfört vissa allmänna Allmänna synsynpunkter
i fråga om anordnandet av beredskapsarbeten. De yttra därom
följande. tande omdöme.
Såsom den av utredningsmännen verkställda inventeringen givit vid handen,
stöde företrädesvis endast olika slag av anläggningsarbeten till buds för utförande
under formen av beredskapsarbeten. Redan härutinnan läge ett starkt
begränsande moment i fråga om användbarheten av denna lijälpform för de
arbetslösa. Visserligen kunde också andra arbetsobjekt än de i denna inventering
berörda befinnas lämpliga, men till sin karaktär torde även de bliva
av ungefär enahanda art. Det torde därför vara på sin plats att understryka
den begränsade räckvidd, som även vid generella kristillfällen beredskapsarbetena
kunde erhålla, därigenom att i stort sett man endast hade att hålla
sig till anläggnings- och liknande arbeten.
Arbetsobjektens lokala fördelning ut över landet torde få tillmätas en mycket
stor betydelse. Enligt utredningsmännens mening borde man i vanliga fall
i största möjliga utsträckning söka att så disponera beredskapsarbetena, att
ett tillskott till arbetstillgången genom dessa arbeten bereddes den enskilda
lokala arbetsmarknaden snarare än att avlasta arbetslösheten i orten genom
beredande av arbetstillfällen på långt avlägsna orter. Flera smärre bered
-
Kostnaderna.
14 K ungl. Majus proposition nr 202.
skapsarbeten vore därför att föredraga framför ett eller ett fåtal större dylika.
Synpunkten borde nämligen vara att så långt möjligt söka bereda de arbetslösa
sysselsättning i sin hemtrakt, där de hade sina hem och sina anhöriga
samt sannolikt, vid en ljusning i arbetsmarknadsläget, ägde de bästa förutsättningarna
att genom egna förbindelser och anknytningar åter kunna vinna
inträde på den öppna arbetsmarknaden. Yad i detta avseende sagts, kunde
emellertid icke gälla beträffande sådana fall, då man genom beredskapsarbeten
ville söka underlätta arbetskraftens överflyttning från en trakt och omplantering
i en annan, ur arbetsmarknadssynpunkt lämpligare sådan.
Ytterligare återkomma utredningsmännen med ett sammanfattande omdöme
rörande resultaten av den av deni verkställda utredningen. De yttra därvid:
Den utredning av väsentligen teknisk natur, som utredningsmännen haft
att verkställa, torde få anses hava givit vid handen, att en anordning, varigenom
de allmänna arbetena skulle på ett mera smidigt sätt än nu vore fallet
kunna disponeras för arbetslöshetens motverkande, läte sig vidtaga på nu
föreslaget sätt allenast med utnyttjande av redan befintliga statsorgan. Erforderliga
organisatoriska anordningar för en sådan verksamhet behövde föranleda
endast obetydliga kostnader för statsverket. Verksamheten torde också
på ett i stort sett enkelt sätt kunna anslutas till den eljest bedrivna statliga
företagarverksamheten. Förslag till anordnande av sådana allmänna arbeten
torde sannolikt framkomma i avsevärd omfattning, och tillgången på arbeten,
som med hänsyn till statsintresset kunde befinnas lämpade att utföras i
denna ordning, torde bliva ej obetydlig. Såsom franninge av det anförda,
begränsades dock till följd av omständigheter av praktisk art möjligheterna
att kunna motverka arbetslösheten genom (Elika beredskapsarbeten väsentligen
till endast vissa arbetargrupper. Ehuru sålunda möjligheterna att i
denna väg kunna motverka den generella arbetslösheten torde få anses vara
starkt begränsade, kunde dock med hänsyn till berörda arbetargruppers relativt
stora omslutning anordningen icke frånkännas viss betydelse i sådant
avseende. Huru stort antal arbetslösa, som verkligen skulle kunna beredas
sysselsättning vid sådana beredskapsarbeten, bleve emellertid i sista hand
beroende av storleken av det anslag, som statsmakterna kunde finna lämpligt
bevilja för ifrågavarande ändamål.
Vad angår kostnaderna för förslagets genomförande anföra utredningsmännen,
att vid deras överläggningar yrkande framställts örn att ett så stort belopp,
som i betraktande av det statsfinansiella läget befunnes möjligt, måtte göras
tillgängligt för ändamålet, särskilt som en omfattande arbetslöshet vore att
motse jämväl under nästkommande budgetår. A andra sidan hade emellertid
hänsyn tagits till att en reserv av till beredskapsarbeten lämpade arbeten
icke vore för handen och först efter undersökningar och planläggningar kunde
komma till stånd samt att det här vore fråga örn en verksamhet under nya,
oprövade former.
Utredningsmännens majoritet hade därför ansett det ifrågasatta reservationsanslaget
för budgetåret 1931/1932 lämpligen kunna bestämmas till 3
miljoner kronor. En av de sakkunniga, herr Söder, anförde emellertid i
särskilt yttrande, att då en avsevärd myckenhet av arbeten, lämpliga att
utföras såsom beredskapsarbeten och möjliga att igångsätta utan synnerligen
tidsödande undersökningar eller planeringar, funnes tillgänglig, han framhållit
som önskvärt, att med hänsyn jämväl till den alltmer omfattande arbetslösheten
ett avsevärt större reservationsanslag måtte begäras av riksdagen.
Kungl. Majds proposition nr 202. 15
Anslaget borde enligt denne sakkunniges mening bestämmas till minst 3
gånger det belopp, som de övriga utredningsmännen föreslagit.
Yad angår de årliga kostnader, som skulle följa med förslagets genomförande,
skulle de enligt betänkandet begränsa sig till jämförelsevis obetydliga
belopp. De för beredskapsärenden hos socialstyrelsen adjungerade ledamöter,
vilka förordnats av Kungl. Maj:t, syntes böra åtnjuta ett årligt arvode
av, förslagsvis, 500 kronor jämte vanligt kommittéarvode för sammanträdesdagar.
Dessa arvoden syntes böra utgå ur reservationsanslaget. Ifrågavarande
ledamöter syntes vidare böra av socialstyrelsens chef kunna förordnas
att företaga tjänsteresor och därvid åtnjuta rese- och traktamentsersättning
enligt, förslagsvis, allmänna resereglementets klass I B.
Den tjänsteman hos socialstyrelsen, som förordnades att förbereda och
föredraga ärenden rörande beredskapsarbeten inom styrelsen, torde för detta
uppdrag böra komma i åtnjutande av särskilt tillägg till sina eljest tillgodonjutna
avlöningsförmåner. Visserligen torde verksamheten bliva av intermittent
natur, men på denne tjänsteman torde dock ankomma liandliavandet
av viktiga förberedelse- och observationsuppgifter av fortlöpande natur. Då
för uppdraget krävdes en man med omdöme att föredraga och i viss utsträckning
självständigt handlägga hithörande ärenden, ansåge utredningsmännen,
att ifrågavarande tillägg borde bestämmas till ett årligt belopp av 2,000 kronor.
Det torde enligt utredningsmännen vidare befhftias påkallat, att anslaget
till socialstyrelsens verksamhet höjdes med det mindre belopp, som kunde
befinnas erforderligt till följd av hänförandet under styrelsen av förevarande
nya arbetsuppgift.
I förevarande sammanhang hava de sakkunniga jämväl berört frågan örn
återbäring av medel från anslaget till beredskapsarbeten, d. v. s. i vad mån
de affärsdrivande verkens kapitalkonton rimligen böra belastas med kostnader
uppkomna av beredskapsarbetes utförande inom deras förvaltningsområden.
Därom hava utredningsmännen anfört, att det bland affärsverkens
nybyggnadsuppgifter kunde finnas arbeten, som skulle väl lämpa sig såsom
beredskapsarbeten och som alltså vore av styrkt angelägenhetsgrad. Då dylika
arbeten utfördes enligt i betänkandet angivna linjer, syntes medlen till
utförandet böra förskjutas ur anslaget till beredskapsarbeten samt kostnaden
överföras till vederbörande verks kapitalkonto i den utsträckning, som kunde
befinnas skälig, när den genom arbetet åvägabragta nyttigheten kan komma
till avsedd användning. Vid den sålunda avsedda tidpunkten syntes upplåning
i vanlig ordning få ske och ersättning därigenom beredas ifrågavarande
reservationsanslag.
I fråga om den närmare motiveringen för särskilda punkter i utredningsmännens
förslag må här återgivas det väsentligaste av vad i utredningen anföres angående
arbetskraftens utväljande, lönefrågan och organisationen.
Då beredskapsarbetena skola utföras med tillämpning av den allmänna
arbetsmarknadens löner och arbetskostnaderna ej böra överstiga dem, som
skulle hava varit förenade med arbetets utförande i vanlig ordning, följer
härav enligt utredningsmännens mening, att någon inskränkning ej bör ifråga
-
Arbetskraftens
utväljande.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
komma med avseende å arbetsledningens rätt att upprätthålla tillbörliga
krav på arbetskraftens fullgoda beskaffenhet och yrkesvana.
Utredningsmännen hava därför utgått frun att till anställning vid beredskapsarbete
böra ifrågakomma endast fullt arbetsföra och i facket hemmastadda
arbetare. 1 första hand böra alltså till arbetet uttagas sådana lediga arbetare,
som tidigare haft anställning och blivit prövade i liknande slag av arbete.
Aven annan arbetskraft borde emellertid anses äga kompetens för dylika arbeten,
där det ju företrädesvis bomme an på vanan att hantera enklare redskap
och besitta den nödiga fysiska förutsättningen och träningen. I sammanhang
därmed hava utredningsmännen framhållit, att det naturligen bör noga tillses,
att uttagningen av arbetskraft till beredskapsarbete sker på sådant sätt,
att arbetskraften ej kommer att tagas från skilda''slag av andra arbeten, utan
att det kommer sådana arbetare till godo, för vilka det egentligen avsetts. Såsom
arbetslösa i egentlig mening böra exempelvis enligt utredningsmännen icke
betraktas de anläggningsarbetare, som under intervallerna mellan arbetstillfällena
bruka sysselsätta sig med — låt vara mindre inkomstbringande —
tillfällighetsarbeten av skilda slag eller arbeten å egna hem, liksom ej heller
hemmasonen som gör sig nyttig å sin fädernegård, enligt utredningsmännen
bör vara att betrakta såsom arbetslös, ehuruväl hans arbetskraft kan komma
att utbjudas till beredskapsarbete. Överhuvud synes enligt utredningsmännen
frågan, huruvida och i vad måll arbetstillfällena böra förbehållas viss
eller vissa grupper av arbetare, få bedömas med hänsyn till de motiv, som
föranlett beredskapsarbetets anordnande. Är motivet härtill omfattande
arbetslöshet bland arbetsstyrkan vid den med arbetets utförande anförtrodda
statliga myndigheten, synes berättigat, att dithörande arbetslösa bliva sysselsatta
vid arbetet. I sådant fall torde anledning i regel saknas för Kungl.
Majit att meddela särskilda föreskrifter i fråga örn arbetskraftens uttagning,
utan kan det överlämnas åt myndigheten att själv ordna härmed. Är åter
motivet till anordnande av beredskapsarbete, som omhänderhaves av statlig
myndighet, omfattande arbetslöshet i viss trakt, torde meddelande av särskilda
föreskrifter beträffande arbetskraftens uttagning få anses påkallat.
Samma torde få anses vara förhållandet även i andra fall, där syftet med
beredskapsarbetets anordnande icke skulle kunna ernås, med mindre dylika
föreskrifter lämnades.
Bedömandet, huruvida och i vad mån föreskrifter i fråga örn arbetskraftens
uttagning skola anses erforderliga, synes endast kunna ske vid en
samlad överblick liv arbetslöshetssituationen. Utredningsmännen hava därför
föreslagit, att ett dylikt bedömande i första hand skall ankomma på
socialstyrelsen. På förslag av socialstyrelsen bör därefter fördelningen av
de genom beredskapsarbetet uppkommande arbetstillfällena på olika grupper
av arbetskraft till sina huvuddrag fastställas bland de villkor, som Kungl.
Majit meddelar i fråga örn beviljande av medel för beredskapsarbetets igångsättande.
Yad angår sättet för arbetskraftens uttagning anföra utredningsmännen, att
i den mån frågan gällde sådana vid statliga verk anställda arbetare, vilka
vid en depressionsperiod bleve arbetslösa, den arbetsledning som tillsattes
av verket borde kunna direkt anställa arbetarna. Så snart det gällde
uttagning av arbetskraft av andra arbetargrupper, mötte emellertid större
svårigheter. Bland annat måste under alla förhållanden, örn så erfordras,
genom förhandlingar med vederbörande arbetarorganisationer de avtalsenliga
inskränkningar hävas, som möjligen kunde utgöra hinder för att anställa
17
. Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
ole arbetslösa, för vilka ett visst arbete vore avsett. Där så funnes påkallat,
borde alltså Kungl. Majit kunna meddela föreskrift, att arbetskraften till
visst arbete skulle uttagas efter hänvisning från den offentliga arbetsförmedlingens
organ samt att viss eller vissa grupper av arbetare i första liand
skulle ifrågakomma till anställning. Den ledande principen för den offentliga
arbetsförmedlingens verksamhet borde vara, att den mest kompetente
och duglige arbetssökande arbetaren i första hand skulle hänvisas till den
bästa lediga platsen inom vederbörliga yrke och fack. För speciella fall
syntes lämpligen särskild anordning för arbetsförmedling böra vidtagas.
Ett av de mest svårlösta spörsmålen i förevarande sammanhang har ansetts
vara det, som angår storleken av de löner, som böra utgå vid beredskapsarbeten.
I betänkandet anföres därom i huvudsak följande.
I de för utredningsmännens uppdrag angivna riktlinjerna hade icke närmare
angivits, efter vilka löner de ifrågavarande allmänna arbetena borde
komma till utförande. De genom arbetslöshetskommissionen bedrivna reservarbetena
syntes hava förutsatts skola bedrivas i hittillsvarande ordning.
Att pröva eventuellt tänkbara ändringar i denna ordning hade således icke
ingått i utredningsmännens uppdrag. Det kunde möjligen tänkas, att lönerna
vid beredskapsarbetena sattes i ett läge mellan de vid reservarbetena
och å öppna marknaden gällande lönerna, men utredningsmännen hade ej
kunnat finna en logisk formel för en sådan lönesättning. Därav skulle säkerligen
också föranledas en sådan oreda, att det bleve fara för att gränserna
utplånades mellan de olika slag av arbeten, varom här vore fråga.
Med hänsyn därtill och i betraktande av vad som i riksdagen förekommit
vid fattande av beslutet örn skrivelse med begäran örn förevarande utrednings
verkställande hade utredningsmännen förstått direktiven på det sättet, att den
allmänna arbetsmarknadens löner skulle tillämpas vid beredskapsarbetena.
Tillämpningen av allmänna marknadens löner syntes också försvarbar med
hänsyn till beredskapsarbetenas natur att vara av oomtvistlig angelägenhetsgrad.
Enligt utredningsmännens mening borde med den allmänna arbetsmarknadens
löner förstås de löner, som antingen innefattades i gällande kollektivavtal
för ifrågakommande slag av arbeten eller ock, där kollektivavtal
icke funnes upprättade, eljest vore gängse i orten för ifrågavarande slag av
arbeten. Sålunda borde exempelvis vid beredskapsarbete, avseende anordnande
av skenfri korsning och utfört i statens järnvägars regi, tillämpas det
mellan järnvägsstyrelsen, å ena sidan, samt svenska järnvägsmannaförbundet
och svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet, å den andra sidan,
träffade avtalet för ban- och byggnadsarbetare. Utfördes sådant beredskapsarbete
i enskild järnvägs regi, syntes för denna järnvägs byggnadsarbeten
eventuellt förefintligt kollektivavtals normer få komma att tillämpas. Utfördes
åter arbetet i vägstyrelses regi, kunde de grunder tillämpas i fråga
om löner och andra arbetsvillkor, som eljest vore brukliga vid vägarbetena
i trakten.
Såsom grundläggande regel för lönesättningen vid beredskapsarbeten
borde gälla, att kostnaden för det färdiga arbetet icke borde bliva större,
än örn detsamma kommit till utförande i vanlig ordning. Med hänsyn därtill
torde det få tillses, att arbetet bomme till utförande å en därför ur arbetsteknisk
synpunkt i stort sett lämplig tidpunkt och under i övrigt lämpliga
former samt att ackordsprisen bleve desamma som de vid vederbörande
verks övriga arbeten av motsvarande slag gällande.
Bihang till riksdagens protokoll 1031. 1 sami. 17S haft. (Nr 202.) fini) si 2
Lönefrågan
in. m.
18
Organisa
tionen.
Kungl. Majas proposition nr 202.
Yad sålunda anförts hava utredningsmännen ansett framgå såsom en logisk
följd av den uppfattning av beredskapsarbetet såsom ett vanligt statligt
arbete, åt vilken utredningsmännen i sin sammanfattande översikt givit uttryck.
Enligt utredningsmännen borde också ej blott med avseende å löner utan
även beträffande övriga arbetsvillkor gälla samma regler i fråga örn förhållandet
till arbetarorganisationen, som vanligen brukade gälla beträffande andra
allmänna arbeten av samma slag. Eunnes kollektivavtal upprättat på det
område, inom vilket visst beredskapsarbete faller, borde alltså för detsamma
i ifrågakommande delar tillämpas samma arbetsvillkor, som funnes stipulerade
i sådant kollektivavtal. Ej heller syntes invändning vara att resa mot
att särskilt kollektivavtal upprättades örn visst beredskapsarbetes utförande
genom myndighet, som ej hade förhållandet till arbetarna ordnat genom kollektivavtal.
Vid beredskapsarbetena eventuellt uppkommande arbetstvister — strejker
eller blockader — syntes i överensstämmelse med den uppfattning angående
kollektivavtalens tillämplighet, varåt utredningsmännen givit uttryck, böra
få biläggas i eljest bruklig väg. De i kollektivavtal intagna reglerna angående
förhandling — i den mån avtal med sådana regler förefinnas -— borde
således komma i tillämpning. Örn därigenom tryggande av arbetsfreden ej
kunde ernås, torde de statliga organen för medling i arbetstvister få komma
till anlitande.
Enligt utredningsmännens förslag skola ärenden angående beredskapsarbetens
anordnande i sista hand avgöras av Kungl. Maj:! Förslaget rörande
de särskilda organisatoriska anordningarna för dessa ärendens utredande
och förberedande handläggning har i betänkandet motiverats i huvudsak på
följande sätt.
För en ändamålsenlig beredskapstjänst gällde särskilt, att uppgifter borde
samlas örn de till buds stående arbetsobjekt, som kunde nyttjas såsom beredskapsarbeten,
att behovet av visst föreslaget arbetes igångsättande såsom
beredskapsarbete borde bedömas med hänsyn till läget på arbetsmarknaden
samt att utredning borde genom förhandling mellan vederbörande intresserade
parter — ifrågakommande länsstyrelse, annan statlig myndighet
m. fl. — vinnas angående de villkor, som borde stipuleras i fråga örn visst
arbetes utförande såsom beredskapsarbete. För sådana utredningars och
undersökningars åstadkommande torde, därest särskilda anordningar icke
vidtoges, få förutsättas ett omfattande remissförfarande, något som knappast
kunde bliva till fromma för ärendenas skyndsamma handläggning eller
för anläggandet av enhetliga synpunkter på desamma redan å det förberedande
stadiet. I betraktande härav hade utredningsmännen ansett nödvändigt
föreslå, att åt en särskild statlig myndighet uppdroges att handhava
den förberedande handläggningen av ärenden rörande beredskapsarbeten.
Efter övervägande av olika alternativ, framför allt arbetslöslietskommissionen
och inrättandet av en särskild kommission, hava utredningsmännen,
som anförts, stannat vid att såsom centralt organ föreslå socialstyrelsen men
med en på särskilt sätt bestämd sammansättning. De uppgifter, som i och
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 202. 13
för beredskapsarbetena skulle tillkomma socialstyrelsen, hava i betänkandet,
angivits på följande sätt.
I görligaste man borde inventeras vilka arbetsobjekt, som vore för handell
och som lämpade sig att komma till utförande såsom beredskapsarbeten.
Uppgifter i sådant hänseende kunde erhållas från de olika statliga
verk och myndigheter, som lämpligen kunde föranstalta örn beredskapsarbeten.
Initiativ borde tagas till att såsom beredskapsarbeten lämpade arbetsföretag
förbereddes och planlades, så att de utan längre förberedelse
kunde bringas till utförande. På så sätt borde en reserv av lämpliga arbetsobjekt
komma till stånd, vilken kunde anlitas, när behov därav uppkomme.
Socialstyrelsen borde vidare följa utvecklingen å arbetsmarknaden med
särskild hänsyn till behovet av igångsättande av beredskapsarbeten. I detta
sammanhang kunde framhållas önskvärdheten av att ej endast den generella
eller lokala arbetslöshetssituationen observerades utan att jämväl konjunkturutvecklingen
i görligaste män följdes på sådant sätt, att fullständigast
möjliga material erhölles för bedömande av en uppkommen situation.
När situationen å arbetsmarknaden därtill föranledde, borde socialstyrelsen
till Kungl. Majit avgiva framställning örn visst beredskapsarbetes igångsättande.
När från annat håll framställning gjordes örn anordnande av beredskapsarbete
och sådan framställning remitterades till socialstyrelsen, borde styrelsen
utreda, huruvida det nied hänsyn till arbetslöshetssituationen kunde
anses motiverat, att beredskapsarbete igångsattes. Därest så befunnes vara
fallet, borde styrelsen pröva det ifrågasatta arbetsobjektets lämplighet eller
eventuellt föreslå annat sådant objekt. Vidare borde genom verkställda undersökningar
och efter iiverläggningar med olika intresserade parter utrönas de
villkor, som skäligen borde uppställas beträffande företagets utförande såsom
beredskapsarbete. Dessa villkor kunde avse så väl de bidrag, som befunnes
skäligen kunna krävas från andra håll till företagets utförande, som den
arbetskraft, vilken boede ifrågakomma till anställning viel företaget. Särskilda
undersökningar och förhandlingar torde bliva nödvändiga i de fall,
där beredskapsarbete ifrågasattes skola utföras i annan regi än statlig myndighets.
För sådana undersökningar och förhandlingar skulle kunna anlitas
de av Kungl. Majit utsedda adjungerade ledamöterna.
Sedan socialstyrelsen sålunda förberett ärendet, hade styrelsen att hos
Kungl. Majit förorda eller avstyrka framställning örn beredskapsarbetets
anordnande. I förstnämnda fallet skulle därvid förslag lämnas angående de
villkor, som syntes böra föreskrivas vid det ifrågavarande företagets utförande
såsom beredskapsarbete.
Slutligen kunde framhållas, att det finge anses ligga i sakens natur, att
socialstyrelsen, som ju vore uppsiktsinyndighet över den offentliga arbetsförmedlingen,
också verkade för att sådana för speciella fall lämpliga anordningar
vidtoges inom arbetsförmedlingens ram, som kunde befinnas
ändamålsenliga för att av Kungl. Majit lämnade föreskrifter i fråga örn arbetskraftens
utslagning skulle kunna pä ett praktiskt sätt efterkommas.
Vid fullgörande av sina uppgifter i fråga örn ärenden beträffande beredskapsarbeten
borde socialstyrelsen upprätthålla intim kontakt med verk och
myndigheter, inom vilkas förvaltningsområden arbetsobjekt vore för handen,
som vore av beskaffenhet att kunna utföras såsom beredskapsarbeten. Särskilt
gällde detta i fråga om åvägabringandet av erforderlig översikt av den
till buds stående reserven av till beredskapsarbeten lämpade arbetsföretag
och i fråga örn åtgärder för att stimulera de olika verken att förbereda och
planlägga dithörande arbeten.
20
Yttranden
över 1931 års
betänkande.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 202.
Vid prövning av fråga om visst arbetes utförande såsom beredskapsarbete
skulle, såsom förut angivits, representant för det ämbetsverk, inom vars
verksamhetsområde företaget folie, deltaga i beslutet inom socialstyrelsen.
I detta sammanhang hava utredningsmännen betonat vikten av ett intimt
samarbete mellan socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen. Genom
ett dylikt samarbete syntes kunna undvikas, att visst arbete samtidigt förbereddes
att komma till utförande såsom reservarbete och såsom beredskapsarbete.
Vid behandlingen av denna fråga hava utredningsmännen även kommit
in på svårigheten att uppdraga en bestämd slcillnad mellan de arbeten, som
med hänsyn till angelägenhetsgraden skola förberedas såsom beredskapsarbeten
eller såsom reservarbeten. De anföra härom följande.
Gränserna mellan dessa båda slag av arbeten komme självfallet att undergå
en ständig förskjutning, i samma män som angelägenheten av ett arbetes
utförande med tiden förändrades, och endast genom intimt samarbete i den
goda viljans och samförståndets tecken kunde dubbelarbete undvikas samt
på ena eller andra hållet utfört undersökningsarbete utnyttjas för den organisation,
som under de föreliggande omständigheterna lämpligen borde
handlägga ärendet om visst arbetes utförande. En väsentlig minskning av
risken för dubbelarbete kunde emellertid ernås, örn man från början för
beredskapsarbeten holle sig till vissa grupper av arbeten och för reservarbeten
till andra grupper, vilket såvitt man nu kunde bedöma åtminstone
till en början utan svårighet torde kunna ske.
Över utredningsmännens betänkande inhämtades yttranden från vederbörande
centrala ämbetsverk samt från länsstyrelserna, varjämte vissa intresserade
enskilda korporationer lämnades tillfälle att avgiva yttranden.
De i yttrandena uttalade uppfattningarna gå i vitt skilda riktningar, och
det faller sig svårt att bestämt angiva, vilka yttranden, som äro övervägande
tillstyrkande och vilka som gå i väsentligen avstyrkande riktning, detta,
bland annat, därför, att i en del av de yttranden, som i princip tillstyrka
förslaget, göras bestämda förbehåll på väsentliga punkter, medan å andra
sidan i utlåtanden, däri förslagets genomförande avstyrkes, i stället föreslås
anordningar av ganska likartad beskaffenhet. Med sålunda angiven reservation
torde dock här böra nämnas, vilka myndigheter och sammanslutningar,
som kunna anses hava ställt sig i övervägande grad sympatiska mot
förslaget eller anordningar, liknande de däri föreslagna.
De centrala myndigheter, som kunna anses närmast hysa en dylik uppfattning,
äro statskontoret, vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, järnvägsstyrelsen
och — örn ock med tvekan — kommerskollegium. Bland länsstyrelserna
hava följande i huvudsak tillstyrkt förslaget eller icke haft något
att erinra mot detsamma, nämligen de i Östergötlands, Jönköpings, Gotlands,
Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens län. De
enskilda sammanslutningar, som i huvudsak tillstyrka förslaget, äro svenska
stadsförbundet, svenska landskommunernas, förbund samt landssekretariatet.
I huvudsak avstyrkande utlåtanden hava avgivits av socialstyrelsen, statens
arbetslöshetskommission, domänstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
21
Kungl. Majda proposition nr 202.
Överståthållarämbetet, de nyss icke uppräknade länsstyrelserna, svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund samt åtta handelskammare.
Rörande innehållet i de särskilda yttrandena ber jag få hänvisa till en
inom socialdepartementet upprättad sammanställning, vilken torde få såsom
bilaga (Bilaga A) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende. Här torde
jag vid sådant förhållande kunna inskränka mig till att i största korthet
sammanfattningsvis angiva vissa av de synpunkter, som framkommit i yttrandena.
Ganska allmänt erkännes i dessa, att det i och för sig är en riktig princip,
att de allmänna arbetena så anordnas, att de under depressionstider kunna
sysselsätta ett ökat antal arbetare. Det framhålles också, att beredskapsarbeten
i den ordning utredningsmännen föreslagit skulle vara till gagn för vissa grupper
av arbetslösa, särskilt sådana som tidigare varit anställda i statens tjänst
samt över huvud taget anläggningsarbetare. Det vore då av betydelse att
åvägabringa en organisation, som satte det allmänna i stånd att under en
lågkonjunktur snabbt igångsätta större arbeten och därmed mildra konjunktursvängningarnas
återverkan på arbetsmarknaden. Genom att statsarbeten företoges
vid en dylik tid skulle också kostnaderna för desamma minskas.
De skäl, som anförts mot beredskapsarbetens anordnande i väsentlig överensstämmelse
med utredningsmännens förslag, kunna sägas huvudsakligen vara
följande.
Den föreliggande utredningen tar icke sikte på den nationalekonomiska
frågan, huruvida arbeten av ifrågavarande slag i stort sett verkligen tjäna
det avsedda syftet, liksom man ej heller undersökt deras verkningar i ekonomiskt
hänseende i olika riktningar. Därvid borde särskilt beaktas det
förhållandet, att arbetena skulle bekostas med skattemedel, vilket i och för
sig medförde en extra belastning för industrin.
Den anmärkning, som går igen i de flesta utlåtandena, är den, att den
verkställda gränsdragningen mot de av arbetslöshetskommissionen anordnade
s. k. reservarbetena, utförda till lägre löner än de avtalsmässiga, icke vore
tillfredsställande. Det framhålles, att någon principiell skillnad icke kunde
upprätthållas mellan sådana arbeten, som lämpade sig till reservarbeten, och
sådana, som borde komma till utförande i form av beredskapsarbeten; även
i fråga örn reservarbeten måste nämligen föreligga en viss grad av angelägenhet,
och i samma mån som ett arbete brötes ut ur den vanliga ramen
och företoges till motverkande av arbetslöshet, i samma män erhölle det
också karaktären av reservarbete. Då lönevillkoren för reservarbeten och beredskapsarbeten
skulle bliva vitt skilda, skulle till följd av nämnda brist på
tillfredsställande gränsdragning missnöje säkerligen uppstå bland de arbetare,
som sysselsattes vid reservarbetena, och i längden skulle det visa sig
omöjligt att bibehålla båda slagen av arbete vid sidan av varandra. En
övergång till systemet med beredskapsarbeten bomme därför att innebära
ett uppgivande av den hittillsvarande arbetslöslietspolitiken.
Översikt över
innehållet i
avgivna yttranden.
22
Kungl. Maj-.ts proposition nr 202.
Vidare Ilar framhållits, att då såsom beredskapsarbeten huvudsakligen
skulle komma till utförande anläggningsföretag och vid dessa vid varje tillfälle
skulle användas de mest kvalificerade arbetarna, beredskapsarbetena
bleve så gott som betydelselösa för arbetarna inom industrin och alltså förde
stora städerna, där arbetslösheten vore som mest kännbar. Dessa arbeten
skulle endast leda till en ansvällning av anläggningsarbetarkåren, vilket bland
annat skulle medföra stora svårigheter, då beredskapsarbetena en gång nedlades
och de nya anläggningsarbetarna bomme att söka sig tillbaka till annat
yrke. I längden skulle på detta sätt beredskapsarbetena bidraga till att
skapa arbetslöshet. Liknande verkan skulle även föranledas därav, att lönerna
vid beredskapsarbetena skulle bliva den allmänna marknadens; detta måste
bidraga till att motverka lönenivåns anpassning efter ett förändrat konjunkturläge
och alltså försvåra återupptagandet av industriell verksamhet. Då
vidare beredskapsarbetena icke skulle — såsom reservarbeten — kunna vid
lämplig tidpunkt avbrytas, skulle arbetskraften mista sin rörlighet och arbetarna
icke bliva i tillfälle att söka arbetstillfällen, som under deras anställningstid
yppade sig; då de vid beredskapsarbetena åtnjöte full lön, skulle
de för övrigt icke havn något större intresse av att söka sig tillbaka till sitt
verkliga yrke. Vidare har anförts, att de statsanställda arbetarna skulle komma
att gynnas pa bekostnad av arbetarna i den enskilda industrin och att förslagets
genomförande skulle bliva olyckligt för jordbruksnäringen, eftersom
därigenom arbetslönerna skulle komma att stegras och tillgången på arbetskraft
i jordbruket minskas. En annan följd skulle bliva en överflyttning å statsverket
av åtskilliga kostnader, som bort bäras på annat sätt. Från annat håll
har framhållits, att beredskapsarbetena icke innebure någon lämplig form för
motverkande av lokal arbetslöshet; detta syfte främjades bättre genom att
understödja kommunala strävanden att skapa arbetstillfällen. Slutligen har
från visst hall yrkats, att innan åtgärder vidtoges, resultatet av utredningen
örn arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för dess bekämpande
borde avvaktas.
Vissa myndigheter, däribland några av dem, som pä något eller några av
nu återgivna skäl avstyrkt genomförande av utredningsmännens förslag,
hava framkastat positiva uppslag till anordningar i annan riktning. Salunda
bär framhållits, att gränsen mot reservarbeten bättre markerades, örn man
inskränkte sig till sådana arbeten, som kunde utföras av statens ordinarie
arbetsledande organ eller genom deras försorg. Syftet med förslaget borde
kunna nas genom att å budgeten upptoges anslag till bestämda arbeten med
rätt för Kungl. Majit att med viss begränsning bestämma tiden för arbetenas
igångsättande. Man borde sålunda icke under tider med arbetslöshet utföra
beredskapsarbeten före den eljest lämpliga tidpunkten, utan i stället utföra
dem efter den normala tiden och inbespara och hålla i beredskap erforderliga
anslagsbelopp. Statens verkställande organ borde alltid förfoga över
flerårsplaner, och Kungl. Majit och de verkställande organen borde laiva
befogenhet att handla inom flerårsplanens ram. Till Kungl. Majis förfogande
borde därför stå ett belopp, som vid varje tidpunkt vore tillräckligt för att
Kungl. Majus proposition nr 202. 23
möta deli ökning i utgifter, sorn föranleddes av fierårsplanens jämkande
efter arbetslöshetsläget.
Frågan om varifrån erforderliga medel skola tagas tiar i vissa yttranden
berörts. Sålunda anföres i ett utlåtande, att det ur nationalekonomisk synpunkt
vore riktigare att för ändamålet använda lånemedel; tanken är den att,
genom att skattemedel anlitades, man löpte fara att förminska industrins
möjligheter att uppehålla sin verksamhet, medan man lånevägen hade möjlighet
att mobilisera åtskilligt för närvarande ledigt kapital till verksamhet
i produktiva syften. En länsstyrelse förordar, att erforderliga medel skulle
anskaffas genom höjning av bensinskatten, och andra länsstyrelser föreslå,
att beredskapsarbeten måtte komma till stånd med anlitande av automobilskattemedel.
Körande vad i yttrandena anförts angående särskilda punkter i förslaget
ina anföras följande.
I fråga örn systemet med tillämpning av arbetsmarknadens löner hava do
hörda myndigheterna i allmänhet uttalat sitt gillande. I enstaka yttranden
framliålles emellertid, att det icke borde betraktas såsom en given sak, att
icke lönerna borde kunna — exempelvis procentuellt — nedsättas under
vad som i allmänhet gäller. Det torde kunna överlåtas at de olika statliga
myndigheter, som skulle utföra beredskapsarbetena, att på eget ansvar sköta
lönepolitiken. I sådana fall, då ett arbete läge på gränsen till reservarbete,
borde antingen tillämpas en lägre lönenivå än den allmänna arbetsmarknadens
eller också ordnas så, att kostnaden för anläggningen ej påfördes
vederbörande kapitalkonto, förrän då den verkligen kunde komma till avsedd
användning.
I fråga härefter örn metoden för arbetskraftens anställande hava på åtskilliga
håll betänkligheter anförts mot det system, enligt vilket i någon form en
behovsprövning skulle förekomma; därigenom skulle en sammanblandning
med reservarbeten komma att ligga nära. Vidare har anförts, att arbetsförmedlingens
organ knappast vore pliktiga till och icke vore lämpliga för de
uppgifter, som tillämnats dem. Slutligen har påpekats, att i vissa av statens
verk antagandet av arbetskraft enligt gällande avtal vore ordnat på ett sätt,
som icke syntes kunna förbigås vid ifrågavarande arbeten.
I fråga om vilka arbeten som lämpligen kunna komma till användning såsom
beredskapsarbeten har från olika håll anförts, att endast sådana arbeten
borde ifrågakomma, som kunde utföras eller ombesörjas av statens ordinarie
arbetsledande organ. A andra sidan har i ett antal yttranden framhållits,
att vanliga vägarbeten borde kunna komma till användning i avsevärt större
utsträckning, än utredningsmännen föreslagit. Vad angår anordnandet av
skenfria korsningar mellan väg och järnväg har endast i enstaka fall
motstånd rests mot anlitande av dylika arbeten; däremot har på flera häll
framhållits, att de särskilda regler, som föreslagits för korsningar anordnade
som beredskapsarbeten, borde i alla fall gälla för liknande arbeten. Beträffande
skogsarbeten framhålles från domänstyrelsen, att desamma bättre
lämpade sig såsom reservarbeten. Till komplettering av det framlagda in
-
Utredning
inom internationella
arbetsbyrån
i Genéve.
24 Kungl. Majus ''proposition nr 202.
venteringsresultatet har påpekats, att undersökningar beträffande statens
malmfyndigheter i Norrland lämpligen skulle kunna komma till användning,
varjämte erinrats örn järn vägsprojektet Morjärv—Kalix och hamnbyggnaden
vid Karl Johans stad.
Rörande den föreslagna organisationen nied socialstyrelsen i särskild sammansättning
såsom sammanhållande organ har i det stora flertalet yttranden
framhållits, att en dylik anordning vore olämplig eller överflödig. I ett par
fall har däremot uttryckligen framhållits, att någon anmärkning icke vore
att göra mot förslaget i denna del.
Innan jag övergår till att redogöra för min ställning till förevarande
spörsmål, torde jag ytterligare böra nämna, att för helt kort tid sedan
offentliggjorts en av internationella arbetsbyrån i Geneve utarbetad rapport
rörande arbetslöshet och offentliga arbeten, vilken rapport utförligt behandlar
de frågor, som varit föremål för utredningsmännens arbete. I rapporten
redogöres också för de åtgärder, som i förevarande syfte vidtagits inom
olika länder. Här må återgivas några av de slutsatser, i vilka rapporten
utmynnar.
Det är av betydelse, att offentliga arbeten planläggas'' för längre perioder,
så att de kunna utföras vid sådana tidpunkter, då de kunna motverka en stigande
arbetslöshet. En gynnsam inverkan på denna kan därvid påräknas
under förutsättning att igångsättandet av offentliga arbeten icke endast innebär
en överflyttning av kapital från den privata industrin. En klar gräns
måste upprätthållas mellan offentliga arbeten och reservarbeten. Med reservarbeten
förstås härvid sådana arbeten, som utföras under särskilda förutsättningar,
såsom att arbetare sysselsättas på den grund att de äro arbetslösa
snarare än därför, att de äro mest lämpade för arbetet, att ett cirkulationssystem
tillämpas mellan arbetarna, så att så många kunna få sysselsättning
som möjligt, eller att lönerna nedsättas under den normala nivån. För att
kunna anordna de offentliga arbetena på bästa sätt i förevarande syfte behöves
ett organ, som kan hålla samman det hela och sätta i gång med
arbeten av olika slag vid den lämpliga tidpunkten. Det är av stor vikt, att
ett dylikt organ mycket noga följer växlingarna på arbetsmarknaden, så att
arbetena äro färdiga att igångsättas vid den rätta tidpunkten. Finansieringen
synes, när arbetena äro av mindre omfattning, bäst ske genom att statsmyndigheterna
på ett eller annat sätt få ett reservanslag till sitt förfogande. Nå
arbetena större omfattning, synes finansieringen bäst kunna ske genom lån.
Det framhålles även såsom värdefullt, om under tider av stor ekonomisk
aktivitet offentliga arbeten uppskjutas till depressionstider; även en dylik
planläggning har prövats och visat goda resultat. Vad angår en fråga, som
påpekas vara av avgörande betydelse, nämligen huruvida anordnandet av
offentliga arbeten skulle innebära en icke önskvärd konkurrens örn kapital
med den enskilda industrin, anföres i rapporten, att det i allmänhet under
en depressionstid finnes överflöd på ledigt kapital. Det torde därför då i
viss utsträckning vara möjligt att utan ogynnsamma verkningar upplåna
medel till offentliga ändamål, för vilka kapital borde kunna påräknas, som
flyr mindre säkra investeringsformer. Man behöver därför icke antaga, att
de offentliga arbetena endast innebära en överflyttning av kapital från
privata till offentliga korporationer, utan de sistnämnda komma att nyttiggöra
medel, som eljest icke skulle användas för industriella ändamål. Detta
25
Kungl. Majus proposition ur 202.
mäste nödvändigtvis leda till ökad sysselsättning såväl direkt som indirekt,
och i den mån depressionen beror på psykologiska orsaker, måste det leda
till en allmän förbättring i det ekonomiska läget.
Ytterligare Ilar jag att nämna, att jag genom skrivelse den 23 januari 1931 ^redning
till arbetslöslietsutredningen anhöll att under hand få del av det material löahetstill
belysande av frågan örn arbetslöshetens motverkande genom beredskaps- utredningen,
arbeten, som kunde linnas sammanfört hos arbetslöslietsutredningen. Med
anledning härav har jag från utredningen mottagit därstädes utarbetade
sammanställningar rörande behandling av dessa frågor i England och Tyskland,
vilka sammanställningar jämväl tagits i betraktande vid ärendets handläggning.
Av den överlämnade sammanställningen rörande förhållandena i
England framgår, att arbeten av liknande art under de senaste åren där
bedrivits i stor utsträckning.
I den riksdagsskrivelse, som närmast föranlett den här behandlade utredningen,
heter det i främsta rummet, att de ifrågasätta allmänna albetena
skulle anordnas i den mån så föranleddes av allmän eller lokal arbetslöshet.
Därjämte anföres emellertid, att dylika offentliga arbeten skulle
kulina bidraga till att den statliga verksamheten på arbetsmarknaden mera
smidigt anpassades efter konjunkturerna.
Den undersökning, som verkställts genom de särskilt tillkallade utredningsmännen,
har väsentligen gått ut på en teknisk lösning av frågan örn
vilka anordningar som i det sålunda angivna syftet skulle kunna vidtagas,
örn verkningarna i olika, avseenden av dylika anordningar och de närmare
formerna för deras genomförande. I enlighet med riksdagens direktiv har
vid utredningen närmast behandlats spörsmålet örn igångsättande av allmänna
arbeten såsom medel i kampen mot arbetslösheten, medan den sida
av frågan, som avser statsarbetenas anpassning efter konjunkturerna, enligt
sakens natur erhållit en mindre utförlig behandling.
Yad angår frågan örn anordnande av allmänna arbeten som medel mot
arbetslöshet har genom utredningsmännens betänkande och de utförliga
yttranden, som avgivits däröver, ett klarläggande skett, så att det synes
möjligt att bilda sig en uppfattning örn den rent tekniska delen därav.
Däremot har det icke ingått i utredningsmännens uppdrag att utföra en
mera djupgående undersökning, huruvida en anordning med reservationsanslag
för offentliga arbeten vid sidan av det normala arbetsprogrammet
av utredningsmännen kallade beredskapsarbeten — ur nationalekonomisk
synpunkt vore befogad, d. v. s. närmast a ena sidan huruvida och i
omfattning sådana arbeten med hänsyn tagen till alla sina verkningar i
själva verket i den föreliggande situationen innebära en ökad arbetstillgång
och å andra sidan örn de medföra verkningar, som för framtiden kunna
komma att förminska arbetstillfällena i den allmänna marknaden. En garanti
för att sådana synpunkter skulle komma att röna vederbörligt beaktande
torde utredningsmännen hava ansett ligga i ärendenas behandling hos
socialstyrelsen med den föreslagna särskilda sammansättningen därav. Anled
-
26 Kungl. Jffaj:ts proposition nr 202.
wing för Kungl. Majit att igångsätta oell för utredningsmännen att företaga
cn särskild dylik undersökning Ilar icke förelegat, eftersom tydligen en av
huvuduppgifterna för den pågående utredningen rörande arbetslöshetens karaktär
och orsaker samt medlen för dess bekämpande måste bliva att fatta
ståndpunkt till frågan, vilka åtgöranden från det allmännas sida, som verkligen
åro ägnade att minska och motverka arbetslösheten, och huru åtgärder
av olika slag i ena eller andra riktningen verka för framtiden. När resultatet
av denna utredning föreligger, torde tillräckligt material komma att finnas,
för att dessa spörsmål skola kunna uttömmande diskuteras. Till dess torde
man även i den här behandlade frågan få nöja sig med en provisorisk lösning,
som mera eller mindre får karaktären av försöksanordning. De nationalekonomiska
synpunkterna hava emellertid, som framgått av den lämnade redogörelsen,
på olika sätt berörts i de avgivna yttrandena, och mod ledning
därav torde man redan nu kunna erhålla en uppfattning rörande även denna
sida av spörsmålet, i den mån så erfordras för att taga ståndpunkt till den,
på sätt nyss sagts, föreliggande frågan av begränsad räckvidd.
Man torde då kunna utgå från att det i och för sig måste vara till
övervägande gagn, att de statliga arbeten, som under alla förhållanden
skola förr eller senare utföras, så avpassas, att de i större utsträckning än
som skulle följa av det sedvanliga arbetsprogrammet komma att pågå under
tider, då det enskilda näringslivet icke är i stånd att i samma utsträckning
soia eljest sysselsätta den tillgängliga arbetskraften. Ur arbetslöshetssynpunkt
vinnes därmed uppenbarligen för stunden den verkan, att anställningsmöjligheterna
i viss utsträckning vidmakthållas, samtidigt som det är
antagligt, att de allmänna arbetena kunna gynnsamt påverka återgången
till normala förhållanden inom förvärvslivet. Emellertid får man icke
överskatta verkningarna av speciella sådana åtgärder. Särskilt i den mån
dylika offentliga arbeten i större utsträckning skola bekostas med skattemedel,
föreligger en fara, att detta innebär en börda för den industriella
verksamheten, som kan leda till minskad sysselsättning i det privata förvärvslivet.
Därjämte bör, såsom redan antytts, tillses, att dessa arbeten
icke komma att innebära en utökning av det allmännas verksamhet i dess
helhet; i motsatt fall upprullas nya nationalekonomiska problem av stor
räckvidd.
Örn man emellertid fasthålla'' vid att det, nied hänsyn till den omedelbara
inverkan på arbetslösheten, måste vara till fördel att under depressionsperioder
låta de allmänna arbetena svälla ut, får man dock icke förbise,
att örn denna utökning av arbetena direkt utformas i syfte att såvitt möjligt
påverka arbetslöshetsläget, densamma alltid måste bliva förenad med stora svårigheter.
Detta framgår redan av betänkandet men framstår än tydligare
genom de invändningar, som framkommit mot den utformning, som utredningsmännen
med denna utgångspunkt givit sitt förslag. Såsom de förnämsta
av de uppkommande svårigheterna må Hämnäs följande. Av utredningsmännen
själva liksom i de flesta av de avgivna yttrandena har påpekats vikten av
en rationell och hållbar gränsdragning mellan de genom arbetslöshetskom
-
27
Kungl. Majus proposition nr 202.
missionen oell i form av s. k. statskommunala arbeten bedrivna s. k. reservarbetena
oell de av utredningsmännen ifrågasatta företagen. Betydelsen
härav blir särskilt stor därest — såsom utredningsmännen föreslå och
jag av olika skäl tinner riktigt — arbetslönen vid beredskapsarbeten bör
utgå efter vad som gäller beträffande vanliga arbeten. Visserligen är
det sant, att redan nu reservarbeten och arbeten på den öppna marknaden
bedrivas vid sidan av varandra till olika löner, ehuru arbetsobjekten kunna
vara likartade. Emellertid måste medgivas, att svårigheterna ökas, i den
mån arbeten, vilka, enligt vad allmänt är känt, anordnats såsom medel till
motverkande av arbetslösheten, komma att vid sidan av reservarbetena bedrivas
under för de anställda g)’niis ani mare villkor. Väl har det kanske i
många yttranden knappast tillräckligt beaktats, att dessa olägenheter i praktiken
kunna minskas, i den mån man lyckas fasthålla vid att de s. k. beredskapsarbetena
i och med att de sättas i verket böra vara helt likställda med
vanliga offentliga arbeten. Så snart emellertid på någon punkt beträffande
beredskapsarbeten skulle gälla från de vanliga reglerna avvikande bestämmelser
rörande sättet för utväljande av arbetare, rörande dessas anställningsvillkor,
rörande kostnadernas fördelning eller dylikt, torde man icke kunna
bortse från de allvarliga varningar, som på denna punkt framkommit. Den
meningen synes också vara ganska allmän, att en riktig gränsdragning alltid
måste vara mycket vansklig och att, även örn den sker med all tänkbar omsorg,
det i praktiken kommer att visa sig mycket svårt att i längden driva
reservarbeten och beredskapsarbeten vid sidan av varandra. Härjämte bör
beaktas, att örn beredskapsarbetena skulle så utformas, som utredningsmännen
närmast synas hava tänkt sig, vid verkställigheten torde komma att
möta åtskilliga svårigheter, såsom närmare framgår av de avgivna yttrandena.
Även på denna punkt gäller emellertid tydligen, att i den mån beredskapsarbetena
likställas med vanliga allmänna arbeten, behovet av särbestämmelser
upphör och svårigheterna alltså förminskas.
Av vad jag nu utvecklat lärer det vara tydligt, att ju mera man vid anordnandet
av beredskapsarbeten tager sikte på att de skola kunna i så stor
utsträckning som möjligt och på do punkter, där det bäst behöves, minska
arbetslöshetens följder, desto större risker uppkomma för att på så sätt anordnade
beredskapsarbeten i längden skola kunna leda till svårigheter med
hänsyn till det för närvarande tillämpade systemet för statliga åtgärder mot
arbetslösheten. Emellertid är jag av den uppfattningen, att det icke kan
vara lämpligt att för närvarande vidtaga några åtgärder, som kunna leda till
sådana konsekvenser. Detta följer redan av vad nyss anförts därom att det
föreliggande materialet icke är tillräckligt för att medgiva fattandet av en
mera definitiv ståndpunkt till frågan örn på ena eller andra siittet utformade
beredskapsarbeten. Vid behandlingen förut i dag av frågan örn anslag för
nästa budgetår till bekämpande av arbetslösheten har jag liven framhållit,
att enligt min mening frågan örn statens åtgärder i anledning av arbetslösheten
inom kort bör upptagas till en allsidig prövning. Det kari då uppenbarligen
icke vara lämpligt att uu föreslå en anordning, sorn kan föregripa
ilo sålunda förestående övervägandena.
28 Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
Av dessa skäl, men även med hänsyn till vad som nyss anförts rörande de olägenheter,
som eljest kunna bliva förenade med beredskapsarbeten, anordnade
enligt det föreliggande betänkandet, har jag icke ansett mig kunna föreslå
genomförande av detta förslag oförändrat. Då emellertid i nuvarande arbetslöshetsläge
den ifrågasatta utvägen icke lärer böra lämnas oprövad, har jag
funnit mig böra undersöka möjligheten av en sådan anordning, att några
risker i förut angivna hänseenden icke skulle behöva förekomma. Detta
kan enligt min mening ske på det sätt, att statsmakterna, väsentligen i enlighet
med vad i vissa yttranden förordats, nu begränsa sig till en anordning
av t huvudsak följande innebörd.
I ändamål att de offentliga arbetena skola kunna i viss utsträckning anpassas
efter konjunkturerna och därmed följande variationer i arbetslösheten,
ställes till Kungl. Maj:ts förfogande ett reservationsanslag av lämplig
storlek. Detta användes enligt Kungl. Maj:ts beprövande till arbeten, som
under alla förhållanden skola förr eller senare utföras med anlitande av allmänna
medel och genom statlig myndighets försorg och som äro av natur att
i normala fall riksdagen, på framställning av Kungl. Maj:t, för varje särskilt
fall därtill anvisar medel. Enda olikheten mot det vanliga förfaringssättet
är alltså här, att Kungl. Majit har att, efter det de särskilda ämbetsverken
inkommit med förslag örn utförande av olika allmänna arbeten vid sidan
av det i vanliga former till omedelbart genomförande avsedda programmet,
väga dessa förslag mot varandra icke blott med hänsyn till graden av angelägenheten
av utförandet utan också med hänsyn till deras betydelse för
motverkande av arbetslösheten och dess följder. Vid prövningen skulle avseende
även fästas vid att varje särskilt arbete bör igångsättas vid den tidpunkt,
som ur angivna synpunkter och med hänsyn till lokala förhållanden
vore den lämpligaste. Man skulle på detta sätt skapa möjlighet till en
viss elasticitet i statens verksamhet och genom att avvägandet sker centralt
och enhetligt kunna utan uppskov träffa val mellan skilda arbeten och
bestämma i fråga örn tidpunkten för deras påbörjande.
Varje särskild myndighet skulle hava att inkomma med förslag till
arbeten inom dess ordinarie program, lämpligen ordnade efter angelägenhetsgraden.
Sådana arbeten skulle tydligen i allmänhet komma att äga
företräde, beträffande vilka förelåge i detalj utarbetat program, som gjorde
det möjligt att utan dröjsmål igångsätta dem vid den lämpliga tidpunkten.
Med hänsyn till mängden av föreliggande arbetsuppgifter lärer det ej behöva
befaras, att vederbörande fackmyndigheter skulle underlåta att inkomma med
dylika förslag i den omfattning, att ett verkligt val för Kungl. Majit bleve
möjligt. Initiativ till övervägande av anordnande av arbete inom viss ort
lärer kunna, såsom förutsättes enligt betänkandet, tagas av ortsmyndighet
eller vederbörande centrala verk. Beaktandet ur arbetslöshetssynpunkt av
olika föreliggande förslag lärer kunna ske efter inhämtande av yttrande
från socialstyrelsen och arbetslöshetskommissionen. Enligt min uppfattning
kräves alltså icke för en anordning av nu antydd beskaffenhet något särskilt
remissorgan, sådant som utredningsmännen tänkt sig.
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
Genom att gå fram på den nu antydda vägen skulle man tydligen kunna
undgå de olägenheter, som befarats bliva en följd av beredskapsarbetenas
anordnande enligt utredningsmännens förslag. De arbeten, till vilka Kungl.
Majit komme att ur ifrågavarande anslag anvisa medel, bleve uppenbarligen
till alla delar helt likställda med andra allmänna arbeten; endast sättet för
medlens anskaffande skulle angiva skillnaden. Med denna ståndpunkt följer
också, att några särskilda regler angående arbetslön, utväljande av arbetare
o. s. v. icke skulle meddelas, utan vederbörande myndigheter skulle äga att
helt efter eljest tillämpade metoder utföra arbetet. På detta sätt blir
visserligen — något som följer av vad jag redan tidigare anfört — den
omedelbara effekten till arbetslöshetens bekämpande givetvis mindre än
genom anordningar enligt utredningsmännens betänkande. Men denna olägenhet
torde uppvägas av de nyss antydda fördelarna. Tydligen är det
emellertid i och för sig önskvärt — något som överhuvud taget i depressionstider
bör gälla beträffande statliga arbeten — att man vid utförandet
håller i sikte, att dessa så anordnas, att arbetena bliva till gagn för arbetslöshetens
bekämpande. Sålunda är det ur allmän synpunkt till fördel, örn
vederbörande myndighet vid anskaffande av arbetskraft hänvänder sig till
arbetsförmedlingsorganen inom orter, där arbetslösheten är särskilt betungande,
och utan särskilda föreskrifter lärer det kunna tillses, att arbetena
i första hand komma de behövande till godo, i den mån dessa erbjuda
fullgod arbetskraft. I anslutning till det förut anförda bör även i nu
berörda hänseenden fastliållas, att det här rör sig om en försöksanordning
och att därför olika metoder och regler lämpligen böra prövas vid verkställigheten
hos de särskilda myndigheterna.
Det belopp, som i årets statsverksproposition beräknades för det ifrågasatta
anslaget till beredskapsarbeten till arbetslöshetens bekämpande, uppgick,
som förut erinrats, till 3 miljoner kronor. Det är uppenbart, att med
ett anslag av denna storlek endast begränsade verkningar kunna förväntas;
till jämförelse må erinras, att summan av de för innevarande budgetår
i riksstaten upptagna beloppen till statliga eller med statsunderstöd utförda
arbeten — oavsett anslag till vägförbättringar och vägunderhåll —
uppgår till över 60 miljoner kronor, därav till vägbyggnader omkring 8 miljoner
kronor. Det tillskott i arbetstillfällen, som skulle åstadkommas genom beredskapsarbetena,
måste alltså procentuellt vara av ganska ringa betydelse.
Som också förut antytts, kan man vidare knappast vara berättigad att anse
de arbetsmöjligheter, som skulle beredas med anlitande av det här behandlade
anslaget, som ett rent nettotillskott på arbetsmarknaden.
Emellertid möta statsfinansiella hinder mot att nu öka det beräknade
nnslagsbeloppet, så mycket mera som jag, beträffande anslaget till bekämpande
av arbetslösheten, förut i dag nödgats hemställa örn äskande av
ett anslag, som med icke mindre än 3 miljoner kronor överstiger det
i statsverkspropositionen preliminärt beräknade. Jag förordar alltså, att förevarande
reservationsanslag från Kungl. Maj:ts sida definitivt bestämmes till
3 miljoner kronor.
30
Kungl. Majus proposition nr 202.
Vad härefter angår den befogenhet med avseende å användningen av
ifrågavarande anslag, vilken bör tillkomma Kungl. Maj:t, är till en början
att fasthålla, att då avsikten är, att riksdagen skall lämna i Kungl. Maj:ts
liand att i val mellan olika arbeten träffa det avgörande, som eljest ankommer
på riksdagen, Kungl. Majit uppenbarligen därvid icke bör fatta sådana beslut,
som föregripa en följande prövning av riksdagen. Utan riksdagens
medgivande bör Kungl. Majit alltså icke av anslag till beredskapsarbeten
anvisa medel till arbeten, som icke kunna fullbordas, utan att riksdagen ett
kommande budgetår för ändamålet under den ena eller den andra anslagstiteln
anvisar ytterligare medel.
Vad sedan beträffar de slag av statliga arbeten, som böra ifrågakomma, innebär,
som redan anförts, den anordning som här förordats, att andra arbeten icke
böra ifrågakomma, än som pläga utföras av statens egna myndigheter eller
på deras föranstaltande. Sålunda håller jag före, att från anslaget icke böra
utgå medel till vägbyggnader genom vägdistrikten. Beträffande dylika arbeten
vill jag emellertid erinra, att jag förut i dag vid behandlingen av frågan om
anslag till bekämpande av arbetslösheten förutsatt, att kommuner alltjämt
skola kunna av den i sistnämnda anslag ingående s. k. väglånefonden erhålla
lån till vägbyggnader såsom förskott å det till dem senare utgående
statsbidraget. Genom denna form, som under ett flertal år prövats och befunnits
ändamålsenlig, kommer på ett enklare sätt möjlighet att beredas
att till avtalsenliga löner anordna vägbyggnadsarbeten i sådan ordning, att
de bidraga till arbetslöshetens motverkande.
En av de viktigaste grupperna av sådana arbeten, som ansetts lämpliga
till beredskapsarbeten, är den som angår anordnandet av s. k. skenfria korsningar.
Börande dylika arbeten må till en början anföras, att med hänsyn till vad
som nyss yttrats därom att beredskapsarbetena för närvarande böra begränsas
till företag, som utföras eller ombesörjas av sådana statens organ,
till vilkas ordinarie arbetsuppgifter dylika arbeten höra, det icke synes
lämpligt att vad angår nästa budgetår tänka sig, att bidrag till dylika anordningar
skulle kunna utgå även till enskilda järnvägar. I den mån inom
trakter, där endast sådana järnvägar finnas, behov uppkommer att anordna
beredskapsarbeten, torde sådana kunna beredas inom grupper av statliga
arbeten, som befunnits lämpliga, exempelvis i form av anläggande av
hamnar, uppförande av vågbrytare och dylikt.
Vad beträffar anordnandet av skenfria korsningar vid statens järnvägar
hava utredningsmännen ifrågasatt dels särskilda åtgärder för att dylika arbeten
snabbt må kunna komma till utförande, dels ock bidrag av allmänna
medel enligt andra än eljest gällande regler. I förstnämnda hänseende föreslås,
att en reserv tillskapas av lämpliga arbeten genom förberedelser, verkställda
av statens järnvägar och bekostade av anslag till beredskapsarbeten.
I fråga örn kostnaderna för själva arbetena förutsätta utredningsmännen, att
vägdistriktens utgifter skola inskränkas till i regel en fjärdedel av kostnaden
för marklösen, att av statens järnvägar skall erläggas en andel, motsvarande
31
Kungl. Majus proposition nr 202.
värdet av de fördelar, som uppstå för järnvägarna av anordningarnas vidtagande,
och att liela återstående kostnaden skall utgå av anslaget till beredskapsarbeten.
Något bidrag av automobilskattemedel skulle sålunda i detta
fall icke utgå. I fråga örn arbetsföretag, som ingå i uppgjorda flerårsplaner,
skall gälla, att i den män de utföras i enlighet nied planen kostnaderna skola
bestridas på vanligt sätt, även örn arbetet planlagts i den för beredskapsarbeten
gällande ordningen. Örn däremot företaget brites ut ur planen för
att utföras som beredskapsarbete oell sålunda kommer till utförande tidigare
än som enligt planen varit avsett, skall kostnaden bestridas enligt vad nyss
sagts rörande beredskapsarbeten.
Efter att hava i saken samrått med chefen för kommunikationsdepartementet
får jag uttala min anslutning till de sålunda förordade huvudgrunderna.
Därest anordningen med ifrågavarande arbeten såsom beredskapsarbeten
icke skall stanna på papperet, lärer det vara erforderligt, att större
del av kostnaden än vanligt bestrides av statsmedel. Ävenledes finner jag
riktigt, att i dylika fall automobilskattemedel icke tagas i anspråk. Yad i
vissa yttranden anförts därom att ett bifall till den föreslagna kostnadsfördelningen
med rätta skulle föranleda krav på motsvarande lättnad för vägdistrikt
i sådana fall, då skenfri korsning anordnas i vanlig ordning, synes
mig — med hänsyn till de förhållanden på vederbörande ort, som kunna
förutsättas vara för handen, då ett dylikt företag kommer till utförande såsom
beredskapsarbete — icke ägnat att väcka betänkligheter.
Beträffande övriga arbeten, • som böra kunna ifrågakomma, får jag hänvisa
till resultatet av den av de sakkunniga företagna inventeringen. Här
må endast nämnas, att beträffande ett av utredningsmännen ifrågasatt företag,
nämligen anordnandet av järnväg Malung—Vansbro, chefen för kommunikationsdepartementet
torde komma att senare i dag framlägga förslag,
därvid utgående från att viss del av kostnaden skall bestridas av anslag till
beredskapsarbeten, närmast för nästkommande budgetår 300,000 kronor.
Anläggningen har beräknats kräva omkring 130,000 dagsverken för jord-,
sten- och träarbetare, bergsprängare samt arbetare för rälsläggning och gräsning.
Då det här gäller ett arbete, som skulle vara av stor betydelse ur
arbetslöshetssynpunkt, är även jag av den uppfattningen, att medel från det
nu behandlade anslaget böra kunna utgå till detta företag. Enligt vad jag
förut anfort, förutsätter detta emellertid, att riksdagen medgiver, att medel
anvisas till detsamma och att riksdagen alltså är beredd att — under förevarande
eller annan anslagstitel — under kommande budgetår lämna anslag
till då erforderligt belopp. Så lärer bliva fallet, därest riksdagen bifaller
den proposition, örn vilken chefen för kommunikationsdepartementet lärer
komma att framlägga förslag.
Lika med utredningsmännen finner jag vidare, att i vissa fall en återbäring
till anslaget till beredskapsarbeten bör ifrågakomma, och ansluter jag mig
i huvudsak till vad i betänkandet därutinnan anförts. Närmare bestämmelser
i detta hänseende torde få meddelas av Kungl. Majit.
32
Kunyl. Maj:ts proposition nr 202.
Sammanfattningsvis får jag alltså anföra, att det enligt min uppfattning
är önskvärt, att av riksdagen för nästa budgetår äskas ett reservationsanslag
av 3 miljoner kronor, avsett att enligt av mig bär angivna grunder
av Kungl. Majit på sätt, som kan finnas vara till gagn vid arbetslöshetens
bekämpande, disponeras för anordnande av i det föregående avsedda allmänna
arbeten. De närmare bestämmelser, som kunna krävas för tillämpningen
av de här angivna grunderna, lärer det få ankomma på Kungl. Majit
att utfärda.
Vad angår sättet för beredande av medel för ändamålet anförde chefen
för finansdepartementet, såsom inledningsvis erinrats, vid frågans förberedande
behandling i statsverkspropositionen, att dylikt anslag på närmare
angivna grunder borde inordnas under den vid sidan av de särskilda departementens
huvudtitlar stående titeln »Oförutsedda utgifter». Till denna
uppfattning ansluter jag mig.
Med hänsyn till vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen
att till beredskapsarbeten för motverkande av arbetslöshet
för budgetåret 1931/1932 under titeln »Oförutsedda utgifter»
anvisa ett reservationsanslag, att användas i huvudsaklig överensstämmelse
med i det föregående angivna
grunder, av........................................................ kronor 3,000,000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
B. Spångberg.
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
33
Bilaga A.
Sammanställning
beträffande yttranden i anledning av det av särskilda inom
socialdepartementet tillkallade utredningsmän den 15 januari
1931 avgivna betänkandet med förslag angående arbetslöshetens
motverkande genom beredskapsarbeten.
I. Yttranden ar centrala ämbetsverk.
A. I huvudsak tillstyrkande yttranden.
Statskontoret har uttalat den uppfattningen, att anvisandet av ifrågavarande
anslag givetvis tornine att öka arbetstillfällena och följaktligen motverka
arbetslösheten, samt härefter yttrat sig sålunda:
Det förefölle emellertid tvivel underkastat, huruvida de ifrågasatta arbetena,
som i huvudsak skulle utföras av statliga myndigheter, verkligen kunde
komma att mera effektivt motverka arbetslösheten inom sådana yrkesgrupper,
där densamma pa särskilda orter och vid olika tillfällen företrädesvis uppträdde.
Måhända skulle ock följden kunna bliva, att arbetslösa från vissa
yrkesgrupper komme att hänvisas till beredskapsarbetena med där tillämpade
högre arbetslöner, medan åter andra finge nöja sig med nödhjälpsarbeten
och reducerade löner. Då härtill komme, att någon skillnad mellan
beredskapsarbetena och de vanligen förekommande allmänna arbetena i
vissa hänseenden icke förefunnes, vore det givetvis möjligt, att konflikter
kunde komma att skapas. Det torde knappast vara att förvänta, att, där arbetslösheten
vore mera lokalt begränsad, det skulle lyckas för de statliga
myndigheterna att genom anlitandet av beredskapsarbeten, som ofta måste
förläggas till helt andra orter, i nämnvärd mån mildra arbetslöshetens verkningar.
För visso skulle i så fall anvisande av bidrag till vissa kommunala
arbeten kunna skapa bättre arbetstillfällen och samtidigt tjäna allmänna
ändamål i lika hög grad som de genom statens myndigheter utförda arbetena.
Örn statskontoret alitsa ansåge, att medel borde ställas till förfogande
för nu ifrågasatt ändamål, vore ämbetsverket dock icke av den uppfattningen,
att det framlagda förslaget kunde anses vara i allo lämpligt. I
varje fall borde Kungl. Maj:t äga en ganska vidsträckt befogenhet att med
beaktande av föreliggande omständigheter disponera nämnda medel för sådana
arbeten, som kunde motverka arbetslösheten, oberoende av sättet för
deras utförande.
Kommerskollegium har i sitt yttrande först anfört, att någon mera allmän
utredning rörande uppfattningen inom näringslivet i fråga örn de i betänkandet
framställda förslagen ej medhuunits. Emellertid hade på kollegii
anmodan Stockholms, Göteborgs och Skånes handelskammare samt handelskamrarna
i Gävle, Örebro och Karlstad yttrat sig i ärendet, varjämte
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 178 käft. (Nr 202.) sos 31 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
kollegium haft tillfälle taga del av det utlåtande, som avgivits av Sveriges
industriförbund. Kollegium sammanfattar på följande sätt innehållet i de
sålunda avgivna yttrandena:
I flertalet av yttrandena uttalades förståelse för och beaktande av den
för utredningen grundläggande tanken, nämligen lämpligheten av att söka
i konjunkturutjämnande syfte anpassa de offentliga arbetena så, att större
anläggningsarbeten av bestående värde särskilt ifrågakomme till utförande
under depressionstider. Samtidigt hade emellertid allmänt framhållits, att
det av utredningsmännen förordade systemet med beredskapsarbeten, vid
vilka skulle utgå i gällande kollektivavtal fastställda löner, vid sidan av de
hittillsvarande reserv- eller nödhjälpsarbetena med för dessa tillämpade nödhjälpslöner
måste komma att möta så stora svårigheter, att det finge anses
så gott som praktiskt ogenomförbart. I varje fall innebure en sådan anordning
betydande risker för ett uppluckrande av grunderna för den arbe t slöshetspolitik,
som den svenska staten hittills tillämpat med resultat, vilka
i stort sett måste betecknas såsom gynnsamma för vårt land och dess arbetare.
De antydda svårigheterna beträffande en verklig, på sakliga grunder
fotad uppdelning av de i betänkandet behandlade arbetsuppgifterna mellan
sådana, vilka borde hänföras till gruppen »beredskapsarbeten», och sådana,
vilka i likhet med vad hittills skett borde utföras som nödlijälpsarbeten,
vore så mycket större, som det i stort sett vore fråga endast om anläggningsarbeten
av i huvudsak enahanda art. Denna begränsning av arbetsuppgifterna
i fråga örn beredskapsarbetena, i samband med det uppställda
kravet på fullgod arbetsskicklighet för erhållande av anställning vid dessa
arbeten, minskade för övrigt i hög grad dessas betydelse med hänsyn till
arbetslöshetens lindrande. De grupper av arbetare, som komme att draga
någon nytta av ifrågavarande arbetens igångsättande, inskränkte sig nämligen
i huvudsak till egentliga anläggningsarbetare, inberäknat betong- och
i någon män stenarbetare, medan fabriksarbetare i allmänhet och särskilt
specialutbildade sådana lämnades helt utanför. Å andra sidan förelåge emellertid
viss risk för att inom jordbruket anställd arbetskraft, som i stor utsträckning
kunde anses fylla kravet på fullgod arbetsskicklighet, av de vid
beredskapsarbetena tillämpade högre arbetslönerna lockades över till dessa,
till förfång för den betryckta jordbruksnäringen.
För egen del anför kommerskollegium därefter följande.
Det principiellt riktiga i att igångsättandet av nya arbeten för det allmännas
räkning, i den mån så lämpligen kunde ske, anpassades efter
konjunkturläget syntes uppenbart och hade även av statsmakterna beaktats,
sålunda bland annat senast genom beslutet om genomförande av södra stambanans
elektrifiering. Den av utredningsmännen verkställda inventeringen
rörande lämpliga beredskapsarbeten erbjöde även enligt kollega åsikt åtskilliga
exempel på dylika arbeten, som läte i viss mån anpassa sig efter
konjunkturerna. Speciellt gällde detta de skenfria korsningar mellan statens
och jämväl enskilda järnvägar och landsvägar, vilka ansetts ur såväl säkerhetssynpunkt
som med hänsyn till de för järnvägarnas ekonomi betungande
kostnaderna för nu ålagda säkerhetsanordningar (bevakning m. m.) mest
angelägna. Kollegium hade på sin tid — i utlåtande avgivet den 24 september
1929 över de s. k. järnyägsekonomisakkunnigas betänkande — irttalat
sig för, att de stegringar i fråga örn kostnader för vägväsendet, såväl
beträffande anläggning som underhåll, vilka direkt förorsakades av automobiltrafikens
tillkomst och starka ökning, borde bestridas genom lämpligt
avpassad automobilbeskattning. Hit torde även i allmänhet de ifrågavarande
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 202.
skenfria vägkorsningarna vara att hänföra. Att ett lämpligt avpassat anslag
för igångsättande av dylika arbeten, vare sig genom järnvägsstyrelsens eller
enskild järnvägsförvaltnings försorg, i förevarande syfte ställdes till Kungl.
Maj:ts förfogande, syntes kollegium ur skilda synpunkter lämpligt.
Ett annat arbete av kanske än mera utpräglad beredskapstyp, vilket läge
närmare kollegii eget verksamhetsområde, kunde tänkas ifrågakomma i oell fölen
grundligare undersökning av vissa statens malmfyndigheter i Västerbotten.
Dylika undersökningsarbeten borde eventuellt omfatta såväl jordscliaktning
för blottande av malm som även anläggning av schakt och undersökningsarbeten
under jord. Vid dylika arbeten skulle — visserligen i ganska begränsat
antal -— såväl egentliga anläggningsarbetare, jordschaktare, som
gruvarbetare kunna beredas mera tillfälligt arbete. Därest de utförda undersökningarna
ledde till önskat resultat, borde desamma dessutom kunna
komma att giva upphov till vissa mera permanenta arbetstillfällen. Igångsättande
av dylika arbeten, med anlitande av till Kungl. Maj:ts förfogande
för beredskapsarbeten ställda anslagsmedel, borde emellertid i varje fall
först kunna ifrågakomma efter närmare utredning.
För organiserandet av beredskapsarbeten av de slag, kollegium här antytt,
torde emellertid knappast behövas någon särskilt organiserad överstyrelse.
Ej heller syntes nödigt att för ändamålet utfärda någon ny författning
eller några generella anvisningar rörande sättet för anställande av arbetskraft
m. m.
Genomförandet av en speciell organisation för »beredskapsarbeten» torde
i själva verket innebära synnerlig risk för att de allvarsamma olägenheter,
som enligt av kollegium citerade uttalanden av representativa organ för näringslivet
befarades bliva en följd av de i betänkandet framförda förslagen, skulle
göra sig gällande. 1. själva verket måste det gestalta sig som en nästan
omöjlig uppgift att under delvis olika ledning genomföra den tänkta organisationen
av statlig anläggningsverksamhet av i huvudsak samma slag.
Då härtill komme, att för arbeten, som vore att hänföra till normala anläggningsarbeten,
utförda på vederbörande verks eller myndighets initiativ
och inom ramen för dess fastställda budget, eller som utgjordes av beredskapsarbeten,
igångsatta enligt föreliggande förslag och med särskilda regler
för arbetsanvisning och med anlitande av i säregen ordning anslagna medel,
skulle beredas avtal senliga löner, medan för arbetslöshetskommissionens
reservarbeten skulle utgå s. k. nödhjälpslöner, syntes vidmakthållandet aven
dylik uppdelning vara praktiskt synnerligen svårgenomförbart, särskilt
som arbetena själva i många fall vore fullt likartade. I varje fall skulle
uppdelningen giva anledning till ständiga slitningar och ett ofta berättigat
missnöje.
Med hänsyn härtill förordade kollegium, att de arbeten av hithörande
slag, vilkas utförande ansåges böra till tidpunkten göras i viss mån beroende
av konjunkturförhållandena och vilka icke vore av den art, att de borde
hänföras till reservarbeten, efter Kungl. Maj:ts beprövande från fall till fall
igångsattes genom vederbörande myndighets försorg eller eljest på sätt som
prövades lämpligt för ändamålet.
Huruvida i sådant syfte borde vid sidan av arbetslöshetsanslaget till
Kungl. Maj:ts förfogande ställas ett anslagsbelopp för eventuellt utförande
av vissa, mera allmänt specificerade arbeten, eller om anslagsbeviljandet borde
på eljest vanligt sätt föregås av en detaljerad prövning av anslagsbehovet
för varje siirskilt arbete, torde i viss mån vara en politisk fråga, varom
kollegium saknade anledning att uttala sig. Skulle det förra tillvägagångssättet
befinnas lämpligt, hade kollegium intet att erinra mot att det av ritredningsmännen
förordade beloppet av tre miljoner kronor ställdes till
36
Kungl. Majus proposition nr 202.
Kungl. Maj:ts förfogande i främsta rummet för utförande genom järnvägsstyrelsens
försorg eller på annat sätt, som prövades lämpligt, av skenfria
korsningar mellan järnväg och landsväg ävensom eventuellt för andra såsom
angelägna prövade arbeten.
Vattenfallsstyrelsen Ilar i utlåtande, undertecknat av (överdirektören Borgquist,
i huvudfrågan yttrat väsentligen följande.
Det vore att märka, att så snart ett »beredskapsarbete» lämnat förberedelsernas
stadium och av Kungl. Majit beslutats till utförande, det icke
skulle komma att vara någon annan skillnad mellan detsamma och vederbörande
ämbetsverks, respektive vägstyrelses vanliga ordinarie arbeten, än
att i vissa fall Kungl. Majit kunde hava tillfogat villkor, att såsom arbetskraft
skulle framför allt användas arbetslösa från viss ort eller visst verksamhetsområde
att anvisas genom den allmänna arbetsförmedlingen. Resultatet
bleve i verkligheten en av Kungl. Majit med tillhjälp av för ändamålet
reserverade medel tillfälligt anordnad utvidgning av statens ordinarie verksamhet
inom det av arbetena berörda området. Själva grundtanken att vidtaga
åtgärder för att vid inträffande kristider kunna tillfälligt utöka statens arbetsverksamhet
syntes styrelsen sund, och mot organisationen och den därför
erforderliga beredskapen hade styrelsen för sin del intet att erinra. Det
syntes emellertid styrelsen, att man borde begränsa sig till sådana arbeten,
som kunde direkt utföras av statens ordinarie arbetsledande organ. Skillnaden
mellan reservarbeten och beredskapsarbeten markerades då därav, att
de förra, som varken vore angelägna eller krävde någon viss arbetskompetens,
fortfarande borde utföras av arbetslöshetskommissionen, vilken även
beslutade örn deras bedrivande, medan de senare utfördes genom det statens
ordinarie arbetsledande organ, med vars verksamhet de sammanhängde, och
komme till utförande fiirst efter Kungl. Majits särskilda prövning.
Emellertid förtjänade enligt styrelsens mening den frågan att ingående
övervägas, huruvida icke även genom en anordning med å budgeten upptagna
anslag till bestämda arbeten kunde åstadkommas en beredskap, som
motsvarade det uppställda syftet.
Örn man tänkte sig det förfarandet, att riksdagen på förslag av Kungl. Majit
under normala förhållanden på arbetsmarknaden ansloge medel till bestämda
arbeten av det slag, som utredningsmännen angivit såsom lämpliga beredskapsarbeten
och vilkas uppskjutande icke vore förenat med några egentliga
olägenheter, samt medgåve Kungl. Majit rätt att med viss tidsbegränsning
pröva, huruvida arbetet skulle ställas på framtiden och medlen reserveras,
tills konjunkturutvecklingen visade ökad arbetslöshet, så skulle skapas en
av statsmakterna prövad arbetsreserv. Det ville synas, som örn denna linje
skulle skilja sig från den i betänkandet framlagda clärutinnan, att de enligt
utredningen avsedda arbetena skulle utföras viss tid före den annars lämpliga
tidpunkten, men enligt det anförda viss tid efter samma tidpunkt. I ett
flertal fall torde en fortsatt avsaknad av de fördelar, som arbetenas utförande
vore avsett att giva, vara av ungefärligen samma storhetsordning
som den ränteförlust, som arbetets tidigare utförande skulle innebära. Det
som här ifrågasattes vore således, att man icke skulle under tider med
arbetslöshet utföra beredskapsarbeten före den annars lämpliga tidpunkten
och härför i förskott disponera medel utan i stället utföra deni efter deli
normala tidpunkten och härför hålla i beredskap erforderliga anslagsbelopp.
Vid ett riktigt handliavande av dylika arbeten vore det enligt vattenfallsstyrelsens
mening för att förebygga arbetslöshet av lika stor vikt, att icke
staten under tider med god arbetstillgång genom sina arbeten ökade efterfrågan
på den industriella arbetskraften, vilket i viss mån medförde ökad
37
Kungl. Majus proposition nr 202.
förflyttning av arbetskraft från jordbruket. Vid inträffande försämring i
konjunkturerna bleve nämligen antalet arbetslösa ännu större, än örn staten
under den föregående goda konjunkturen iakttagit en viss återhållsamhet
med utförandet av dessa arbeten. Beredskapsarbetena skulle, på detta sätt
handhavda, kunna motverka arbetslösheten genom att under goda konjunkturer
arbeten utfördes i en omfattning, som vore mindre än normal, medan
under sämre konjunkturer arbetena erhölle mera än normal omfattning.
I betänkandet hade med skärpa angivits, att endast sådana arbeten skulle
komma i fråga, som befunnes vara av klart styrkt angelägenhetsgrad. Igångsättandet
av dessa arbeten skulle beslutas av Kungl. Maj:t, utan att riksdagen
skulle taga ståndpunkt till frågan, huruvida arbetena vöre av den
angelägenhetsgrad, att de över huvud taget bort komma till utförande inom
viss tidsperiod. Styrelsen ifrågasatte, huruvida genom denna ordning garantier
verkligen skapades, att de sålunda beslutade beredskapsarbetena i
fråga örn angelägenhetsgraden komme att — frånsett tiden för utförandet —
vara jämställda med de arbeten, till vilka riksdagen efter sedvanlig prövning
beviljat anslag. I viss utsträckning vore ju befogenhet inrymd för socialstyrelsen
att vid ärendets prövning lägga den sociala nyttan i vågskålen till
förmån för arbetenas igångsättande, men någon bestämd gräns för värdesättningen
av den sociala nyttan i förhållande till andra synpunkter torde
ej kunna angivas, och möjlighet förelåge därför, att denna faktor i tillämpningen
komme att tillmätas större betydelse, än som i betänkandet avsetts
eller som kunde komma att förutsättas av riksdagen vid beviljandet av för
dessa arbeten erforderliga reservationsanslag.
Slutligen har vattenfallsstyrelsen anfört att, som utredningsmännen själva
framhållit, de nationalekonomiska spörsmålen ej beaktats i samband med utredningen.
Det vore emellertid av betydelse, att denna sida av frågan utreddes
och beaktades, innan det föreliggande förslaget slutligen handlades. Därjämte
borde även undersökas, huruvida det .vore möjligt och lämpligt, att
den statliga kapitalbildande verksamheten anpassades efter konjunkturerna.
Under alla förhållanden vore det av vikt, att beredskapsarbeten så planlädes,
att de kunde avvecklas, så snart förbättring i konjunkturerna uppstode.
Järnvägsstyrelsen har anfört:
Beträffande de såsom beredskapsarbeten föreslagna arbeten, sorn läge
inom statens järnvägars verksamhetsområde, hade styrelsen icke något att
erinra. Vidkommande finansieringen av arbetena erinrade. styrelsen örn
att av styrelsen avgivet förslag rörande nedläggning av linjen Brintbodarna—Malung
och dess omflyttning till en ny statsbanelinje Vansbro—
Malung icke påverkades av utredningsmännens föreliggande betänkande utan
att detta arbete borde prövas och anslag därtill beviljas i vanlig ordning,
liksom också arbetet sedermera borde utföras på sedvanligt sätt. Vad anginge
finansieringen av anordnandet av fria vägkorsningar erinrade styrelsen
örn sin förut framförda tanke, att dessa anordningar borde bekostas med
automobilskattemedel till hela den del, som ej svarade mot det kapitaliserade
värdet av järnvägarnas besparade vägbevakningskostnader. Enär emellertid
enligt utredningsmännens förslag kostnaderna för dessa anordningar skulle
komma att till större eller mindre del vila på skattebetalarna i allmänhet,
kunde det synas, som örn även prövningen av dessa byggnadsfrågor och
beviljandet av anslag borde, om ock i påskyndat tempo, liksom också verkställandet
av arbetena ske i vanlig ordning. Såsom kraftigt förebyggande
medel mot arbetslösheten skulle de ändock komma att tjäna, liksom fallet
vore med andra vid årets riksdag förevarande anläggningsfrågor, framför allt
38
Kungl. Maj:ls proposition nr 202.
elektrifieringen av linjen Stockholm—Malmö. Med det intresse styrelsen
ur olika synpunkter hade av anläggningarnas tillkomst snarast möjligt och
i så stor utsträckning som möjligt, ville styrelsen dock ej för sin del motsätta
sig utredningsmännens förslag till finansieringsmetod, och detta gällde,
även beträffande deras förslag rörande organisationen för prövning av behovet
och utförandet av beredskapsarbetena, även om styrelsen därvidlag
ansåge sig icke kunna underlåta att framhålla allvarliga farhågor för att slitningar
och tvistigheter skulle uppstå, då genom berörda statliga organs försorg
det svåra urvalet skulle ske vid hänvisning av arbetare ibland till
ifrågavarande beredskapsarbeten och ibland till arbetslöshetskommissionens
sämre arbetsförtjänster givande arbeten.
Lantbruksstyrelsen, som granskat förslaget endast i vad detsamma kunde
tänkas komma att beröra arbeten under styrelsens förvaltningsområde samt
därvid allenast genomgått detsamma ur teknisk synpunkt, Ilar icke haft något
att erinra mot förslaget.
B. I huvudsak avstyrkande yttranden.
Socialstyrelsen har inledningsvis framhållit, att det otvivelaktigt skulle ur
social synpunkt vara av den allra största betydelse, örn staten kunde genom
anordnande av allmänna arbeten motverka och utjämna de större konjunkturväxlingarna.
I anslutning härtill har styrelsen vidare anfört följande.
Dessa växlingar hade mycket djupt liggande orsaker av i regel internationell
räckvidd. Man kunde därför knappast räkna med möjligheten att
genom det allmännas insatser som företagare i någon högre grad motverka
dem.
Betraktade man föremålen för det allmännas företagarverksamhet, skulle
man genomgående finna, att behovet av dem växte under högkonjunktur och
minskades under lågkonjunktur samt att den finansiella möjligheten att förverkliga
förefintliga önskemål vore större under en högkonjunktur än under
en lågkonjunktur. Förutsättningen för att det allmänna såsom företagare
skulle kunna verka utjämnande vid konjunktursvängningarna vore icke blott
att dess företag skulle svälla vid lågkonjunktur utan också att de skulle
hållas tillbaka under högkonjunktur, vilket senare ofta vore förenat med större
svårigheter, än man i allmänhet föreställde sig.
Styrelsen har vidare uttalat att — i trots av föreliggande svårigheter —
styrelsen ingalunda ville förneka, att det allmänna genom sin företagarverksamhet
kunde verka utjämnande på konjunkturutvecklingen och, i den
mån så läte sig göra, också borde verka i denna riktning. Enligt styrelsen
borde det undersökas, huruvida man ej under tider av vikande konjunktur,
som ofta även kännetecknades av fallande räntor, i berörda syfte kunde anordna
sådana produktiva arbeten, som medgåve investering av lånemedel.
Styrelsen anför, att dylika arbeten borde i allo betraktas såsom arbeten i
öppna marknaden. Beträffande dem finge alltså icke meddelas några särskilda
föreskrifter angående sättet för arbetskraftens uttaguing m. m. Det
sociala syftet skulle tillgodoses allenast därigenom att genom arbetena tillskapades
nya arbetsmöjligheter.
Socialstyrelsen har härefter övergått till en granskning av betänkandet
rörande beredskapsarbetena och därvid till en början uppehållit sig vid det
39
Kungl. Majda proposition nr 202.
i betänkandet framställda kravet på att dessa arbeten skulle utgöras av for
staten nyttiga, angelägna arbetsföretag. I denna del yttrar styrelsen bland
annat följande.
I vilken grad ett allmänt arbete, för vilket anslag av statsmedel erfordrades,
vore angeläget, prövades som regel av riksdagen, som därvid bedömde
behovet av arbetet i förhållande till behovet av andra arbeten, for vilkas
utförande medel jämväl begärts. Därest nu behovet av arbetena komme att
prövas i den ordning, som i betänkandet föreslagits, kunde man befara, att
mera trängande arbeten komme att få stå tillbaka för mindre behövliga,
exempelvis så att ett mindre nödvändigt vägarbete finge gå före ett högeligen
trängande sjukhusbygge. t n
Det vore vidare att märka, att beviljande av ett större anslag till beredskapsarbeten
endast kunde ske på bekostnad av anslag till andra, sannolikt
i och för sig mera angelägna arbetsuppgifter och att det därför i sjalva verket
vöre arbetsmarknadssynpunkterna och icke arbetets egen angelägenhetsgrad,
som bleve avgörande för frågan örn anslagsbeviljandet.
Det uppställda kravet på beredskapsarbetena komme darfor endast att
innebära, att de skulle vara i sig själva önskvärda och nyttiga. Detta gällde
emellertid även beträffande reservarbetena. Det kunde darfor ifrågasattas,
örn anledning förefunnes att förläna beredskapsarbetena en från reservarbetena
artskild karaktär.
Socialstyrelsen har härefter ingått på frågan i vad mån för beredskapsarbetena
borde gälla andra bestämmelser än för reservarbetena och därvid
beträffande arbetskraftens kvalifikationer anfört följande.
Medan till reservarbeten kunde hänvisas varje arbetare med normal arbetsförmåga
skulle till beredskapsarbete uttagas allenast fullt kompetent arbetskraft
d v. s. i regel endast yrkesvana anläggningsarbetare. Detta kunde
medföra, att en mindre behövande fackutbildad grovarbetare erholle beredskapsarbete,
medan samtidigt en mera behövande verkstadsarbetare hanvisades
till ett med beredskapsarbetet likartat reservarbete och därvid alitsa
erhölle lägre lön än grovarbetaren. En sådan anordning syntes foga rimlig
och kunde icke försvaras därmed att beredskapsarbetet vöre ett arbete i
öppna marknaden, enär detta arbete dock tillkommit i syfte att motverka
arbetslösheten.
Efter framhållande av att enligt betänkandet beredskapsarbetena -- i
olikhet mot reservarbetena — ej kunde avbrytas vid ändrat konjunkturläge
och ej behövde få sin tyngdpunkt förlagda till vintersäsongen, anför socialstyrelsen,
att förstnämnda arbeten genom sin stelhet komme att bidraga till
arbetslöshetens konservering. Den omständigheten att avtalsenliga löner
skulle utbetalas vid beredskapsarbetena komme ock att medföra, att vid
dessa arbeten anställda arbetare underläte att under den tid arbetet påginge
söka det arbete på annat håll, som möjligen kunde yppa sig.
Socialstyrelsen påpekar härefter att, medan hänvisning av arbetskraft till
reservarbete skedde genom särskilda kommunala organ, hjälpkommittéerna,
i betänkandet föreslagits, att uttagning av arbetskraft till beredskapsarbete
borde, när det ej vore fråga örn beredskapsarbete, igångsatt för viss grupp
vid statligt verk anställda arbetare, ske genom den offentliga arbetsförmedlingens
organ. Med anledning härav har socialstyrelsen anfört bland annat
följande.
40
Kungl. Majus proposition nr 202.
Arbetsförmedlingens uppgift vöre blott att tillhandagå vederbörande parter
med anvisningar, icke att besluta örn anställandet. Enligt förslaget hade
emellertid arbetsförmedlingen tilldelats en helt ny uppgift nämligen att
»uttaga» arbetskraften. Denna uppgift vore mycket ömtålig.
Betänkandet förutsatte vidare att nödiga direktiv för den offentliga arbetsförmedlingen
skulle lämnas av statsmakterna. Därvid finge dock beaktas,
att arbetsförmedlingen icke vore någon statsinstitution och att föreskrifter
1-in mimSi"a^V yäg därför endast syntes kunna meddelas i samband med
villkoren för statsbidrag till dess organ. Enligt vad styrelsen under hand
inhämtat, vöre emellertid vederbörande arbetsförmedlingsanstalter beredda
att påtaga sig bär ifrågasatta arbetsuppgifter. Härvid finge ej förbises, att
dessa uppgifter i vissa fall kunde föranleda berättigade krav på höjda
statsbidrag. " J
Socialstyrelsen har vidare påpekat, att det läge i sakens natur och även
uttalats i betänkandet, att vid beredskapsarbete företrädesvis anläggningsa>
betare skulle kunna vinna anställning. Detta kunde enligt styrelsen svårligen
undgå att av andra arbetargrupper uppfattas som en orättvisa. Därtill
komme, att förslaget i denna del innebure ett gynnande av just den arbetargrupp,
vilken trots de ansträngningar, som av det allmänna och av näringslivets
målsmän gjorts för att främja yrkesutbildningen — under senare år
alltför fort tillväxt i förhållande till andra arbetargrupper, och vars storlek
vore ägnad att ingiva allvarliga bekymmer.
\ idare framhåller socialstyrelsen att, medan för reservarbeten icke finge
utväljas arbeten, som kunde väntas inom en nära framtid komma till utförande
på den öppna marknaden, skulle enligt betänkandet beredskapsarbetena utgöras
av arbeten, som visserligen ej upptagits bland årets arbeten men dock
med hänsyn därtill att de måste vara angelägna — kunde hava förväntats
bliva utförda under den allra närmaste tiden. Man riskerade alltså, att
genom anordnande av beredskapsarbeten kringskära arbetsmöjligheterna för
framtiden.
Efter erinran att enligt betänkandet beredskapsarbete helst borde anordnas
i den trakt, där arbetslöshet vöre rådande, anför socialstyrelsen vidare.
Örn önskvärdheten av att arbetena anordnades på angivna sätt torde icke
råda delade meningar. Med hänsyn till de många fordringar, som måste
uppställas på ett beredskapsarbete, syntes emellertid tanken svår att realisera.
Det vore föga troligt, att de affärsdrivande verken flerstädes i landet
skulle hava tillgång till aktuella angelägna arbeten, som omedelbart kunde
igångsättas och att särskilt sådana arbeten i allmänhet skulle finnas till
hands vid ett oväntat »industriellt sammanbrott .
I den mån åter lokala beredskapsarbeten icke kunde komma till stånd,
komme svårigheter att uppstå dels av den anledning att enligt förslaget icke
räknats med att staten skulle bestrida kostnaderna för de arbetslösas resor,
dels av det skäl att vid avtalsenliga löner icke kunde ifrågakomma sådant
ortstillägg, som vid reservarbete kunde utgå till familjeförsörjares hemmavarande
hustru och barn, och att därför en arbetslös familjeförsörjare icke
bleve i tillfälle att åtaga sig reservarbete å ort, där lönerna mera avsevärt
understege i hans hemort utgående löner. Även förläggningsproblemet kunde
komma att bereda åtskilligt besvär.
41
Kungl. Majus proposition nr 202.
Socialstyrelsen anmärker vidare, att ehuru det eljest vore regel, att kommunen
i första liand skulle bära de med arbetslösheten följande bördorna
och statens åtgärder endast skulle vara av supplerande natur, hade i betänkandet
angående beredskapsarbetena förutsatts, att hela kostnaden skulle
drabba staten. Styrelsen tillfogar, att, i den män man vid anordnande av
beredskapsarbete vore bunden av tillgången på lokala arbetsobjekt, de
kommuner, där — mer eller mindre slumpvis — lämpliga arbetsobjekt kunde
påvisas, komme att gynnas, i samma mån staten där igångsatte arbeten.
Såsom en brist i betänkandet har socialstyrelsen även framhållit, att de
icke behövde utföras vintertid. Härom anför styrelsen:
Förslaget om beredskapsarbeten byggde på tanken att de väsentligen skulle
göras jämförliga med andra arbeten på öppna marknaden. De skulle bland
annat vara ur ekonomisk synpunkt lika försvarliga som dessa. Det skulle
då vara synnerligen menligt, örn de belastades med merkostnader, som föranleddes
av ett obetingat utförande vintertid. Denna belastning skulle göra
särskilt de afiärsdrivande verken obenägna att ställa sig som företagare. I
betänkandet hade också hävdats den. uppfattningen, att arbetena ej behövde
ske vintertid. Det hade motiverats med att arbetena avsåge att motverka
icke säsong- utan konjunkturarbetslösheten.
Härvid vore att märka, att någon skarp gräns mellan dessa slag av arbetslöshet
icke kunde dragas. Framför allt måste emellertid betonas, att det
allmännas hjälpåtgärder i vårt nordliga land av sociala skäl måste sättas in
företrädesvis under vintern, enär under den varmare årstiden arbetsmöjligheterna
alltid vore större och levnadsbehoven mindre.
Härefter hade socialstyrelsen anfört, att vid reservarbete arbetslönen utgjorde
en jämförelsevis stor kvotdel av totalkostnaden samt att sfi givetvis
borde vara förhållandet även vid beredskapsarbetena. Socialstyrelsen yttrar
härom följande.
I betänkandet hade meddelats en kalkyl, enligt vilken kostnaderna för
skenfria korsningar, vilka förordades såsom beredskapsarbeten, till 38 procent
skulle belöpa på arbetslöner och till 54 procent på material och maskinell
utrustning. Det ville synas, som orti sådana beredskapsarbeten svårligen
kunde anses fylla nu ifrågavarande krav. För övrigt kunde nämnas, att de
material, varom i detta speciella fall vore fråga, till icke oväsentlig del torde
importeras. Det kunde knappast anses lämpligt, att skattemedel, som anvisades
till lindring av arbetslöshet i vårt land, till icke oväsentlig del
disponerades för inköp av material från utlandet.
Socialstyrelsen har även berört frågan örn sambandet nidian arbetslöshet
och lönenivå samt i sådant hänseende bland annat gjort följande uttalande.
Beredskapsarbetena komme att tillföra vissa slag av arbeten, främst anläggningsarbetena,
ökat kapital. Denna ökade tillgång pä kapital syntes, i
och med avtalsenliga löner, påverka möjligheterna, till lönestegring inom
facket — i större eller mindre mån allt efter kapitaltillförselns omfattning.
I samma mån som stegrade löner föranledde ökad arbetslöshet —- och ökade
behov av anslag för ändamålet — komme statens åtgärder på området att
själva bilda en orsaksfaktor i den företeelse, arbetslösheten, som de vore
avsedda att motverka.
Socialstyrelsen, som anmärkt, att betänkandet icke närmare angåve huru
man vid beredskapsarbete skulle förfara i händelse av arbetskonflikt, yttrar i
denna del vidare följande.
42
Kungl. Majus proposition nr 202.
Om arbetskonflikt uppkomme vid sådana arbeten, inställde sig bland annat
frågan i vad mån särskilda hänsyn borde tagas till dessa arbetens speciella
karaktär eller huruvida de endast skulle behandlas på sätt, som vanligen
förekomme å öppna arbetsmarknaden. Men även konflikter vid jämförliga
arbeten inom hela landet eller å närbelägen ort kunde föranleda situationer,
där det för arbetsledaren, örn bestämda riktlinjer saknades, bleve synnerligen
vanskligt att taga ståndpunkt. Det borde med avseende därå särskilt
beaktas, att de löner och andra arbetsvillkor, som tillämpades vid vissa
ifrågakommande statsarbeten, icke vore identiska med motsvarande bestämmelser
för andra eller med dem, som gällde vid vägarbeten eller anläggningsarbeten,
utförda av enskilda företagare.
Beträffande den föreslagna centrala handläggningen av ärendena rörande
beredskapsarbeten har socialstyrelsen slutligen uttalat betänkligheter ur
olika synpunkter.
Sammanfattningsvis anför härefter socialstyrelsen, att beredskapsarbetena
skulle stå öppna huvudsakligen för en viss grupp arbetstagare, nämligen
anläggningsarbetarna, och praktiskt taget lämna industriarbetare och andra
arbetstagare utanför. De vore av detta skäl icke lämpade att erbjuda en er
sättning för reservarbetena, något som i betänkandet ej heller blivit ifrågasatt.
Icke desto mindre framstode emellertid beredskapsarbetena närmare besett
i väsentliga avseenden ej såsom något annat än reservarbeten mot avtalsenliga
löner.
I anslutning härtill anför styrelsen vidare:
Det syntes ej behöva utvecklas, att de arbetslösa med största motvillighet
accepterat den speciella lönesättningen vid reservarbetena och de skäl,
som dikterat denna. Skulle nu genom statens åtgärder i arbetslöshetspolitiskt
syfte skapas arbetstillfällen, där avtalsenliga löner utginge, komme
opinionen mot lönesättningen vid reservarbeten utan varje tvekan att så
vinna i styrka, att anordnandet av sådana icke skulle komma att tjäna det
avsedda syftet.
Därmed skulle enligt socialstyrelsens mening själva grundvalen för vårt
lands hela arbetslöshetspolitik söndersmulas utan att tillräcklig utredning
förebragts, på vilka nya vägar samhället skulle söka bispringa de av oförvållad
arbetslöshet nödlidande.
Under hänvisning till vad sålunda anförts har socialstyrelsen avstyrkt,
att betänkandet örn beredskapsarbetena lägges till grund för positiva åtgärder
i förevarande ämne.
Statens arbetslöshets kommission har inledningsvis erinrat örn att frågan örn
åtgärder i konjunkturutjämnande riktning genom på visst sätt anordnad
planläggning av det allmännas arbeten gjorts till föremål för utredning i
olika länder. Hittills verkställda undersökningar syntes dock icke hava givit
några säkra hållpunkter för bedömandet av möjligheten att över huvud taget
på sådan väg uppnå positivt resultat. Man syntes för den skull knappast
kunna räkna nied att åtgärder av det slag, som förordades i betänkandet,
komme att få någon nämnvärd betydelse i berörda hänseende.
Arbetslöslietskommissionen har därefter erinrat örn att principerna för
beredskapsarbetenas bedrivande väsentligen samjnanfölle med de grunder,
43
Kungl. Maj:!) proposition nr 202.
vilka i do i riksdagsskrivelsen nr 392 år 1930 åberopade motionerna föreslagits
att gälla för s. k. produktiva arbeten. I anledning härav Ilar kommissionen
ansett sig kunna hänvisa till det yttrande, som kommissionen
avgivit till riksdagens statsutskott i anledning av nyssnämnda motioner.
I detta yttrande hade kommissionen anfört, bland annat, följande.
På grund av det naturliga samband, som förefunnes mellan arbetslön
oell arbetsmarknad, skulle otvivelaktigt igångsättandet av produktiva arbeten
verka därhän, att arbetsdugligt folk med lägre betalning än vid statsarbetena,
rycktes från annan produktiv sysselsättning till dessa med Skattemedel
utförda arbeten. Visserligen kunde antagas, att detta sekundärt
bomme att i någon mån gagna de arbetslösa, men staten skulle alldeles
säkert genom sina åtgöranden skapa en konstlad konjunktur för grovarbetare,
vilken i sin tur bomme att verka förhöjande på arbetslönen
på andra arbetsområden. Följden härav skulle givetvis bliva kännbar framför
allt för jord och skogsbruket och särskilt inom de delar av landet, där
de ifrågavarande statliga arbetena påginge. Ingenting uteslöte sålunda sannolikheten
för en sådan tillspetsning av situationen, att jordbruket på en
ort med omfattande statsarbeten för arbetslösa till den öppna marknadens
löner — normerade efter lönerna vid vägarbeten och liknande arbetsföretag
—- bomme att tillskyndas direkta förluster på grund av omöjligheten att
kunna i konkurrensen med statsföretaget erhålla nödig arbetskraft. Men
även örn det vore möjligt att förhindra konkurrens från den öppna marknadens
arbetare vid dessa arbetsföretag, skulle likväl betydande svårigheter göra sig
gällande i fråga örn möjligheterna för de arbetslösa att draga nytta av dessa
arbetstillfällen. Arbetslösheten vore ju för närvarande väsentligen en tunga
för städerna och de större industrisamhällena på landsbygden. En stor del
av de planerade arbetena vore emellertid avsedda att utföras på de orter,
som i allmänhet vore belägna på rätt avsevärda avstånd från nuvarande arbetslöshetscentra.
Det kunde då antagas, att de landsbygdens arbetare,
vilka hittills kunnat nödtorftigt draga sig fram på små förtjänster och tillfälliga
arbeten, bomme att företrädesvis uppsöka de nya hjälparbetena, under
det att däremot de redan förut arbetslösa i de större städerna endast med
svårighet kunde eller ville tillgodogöra sig dessa arbetstillfällen, såvida icke
föranstaltningar ordnades med rese- eller flyttningsbidrag, speciella anordningar
för aftagning o. s. v. Do mest behövande bland de arbetslösa familjeförsörjarna
skulle vidare antingen i ringa utsträckning eller också icke
alls kunna draga fördel av de nya arbetena, alldenstund förmånen av vad
som för närvarande utginge i form av ortstillägg självfallet helt bortfölle,
när den öppna arbetsmarknadens arbetsvillkor skulle tillämpas. Uteslutet
vöre sålunda icke att, örn familjeförsörjare från mera avlägset belägna städer
över huvud taget bomme att erhålla sysselsättning vid arbetena i fråga,
deras hemmavarande familjemedlemmar måste i måhända ännu större utsträckning
än vad som varit fallet under det nuvarande systemet understödjas
av fattigvården. Kommissionen kunde sålunda icke draga någon
annan slutsats, än att en planläggning av statsarbeten för arbetslösa efter de
linjer, som uppdragits i motionen, skulle medföra, att storstädernas betungande
arbetslöshetsproblem komme att skärpas eller i varje fall kvarstå, såsom
huvudsakligen olöst, under det att de skogs- och jordbruksidkande orternas
i allmänhet lindrigare känningar av arbetslösheten bleve lättade men på ett
sätt, som i åtskilliga fall kunde tänkas förrycka arbetsmarknaden på dessa
orter. Ett frånträdande av principen örn lägre lön vid arbeten, anordnade
för att lindra arbetslösheten, torde sålunda i sina konsekvenser leda till ett
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
ökande av arbetslösheten och i sista hand bliva till ohägn för näringslivet
och de arbetslösa själva.
Härefter har arbetslöslietskonimissionen rörande det nu föreliggande förslaget
tillagt följande.
Kommissionen hade fäst sig vid, att utredningsmännen å ena sidan principiellt
icke ville betrakta beredskapsanordningen såsom en form av hjälpverksamhet
— vilket logiskt lett till uppställandet av kravet på fullgod och
yrkesvan arbetskraft vid dessa arbeten och lönernas reglering efter den öppna
marknadens villkor — och fördenskull gjort beredskapsanordningarnas bringande
i verkställighet beroende av en viss angelägenhetsgrad hos de tillärnade
arbetsuppgifterna, men å andra sidan icke förty ställt hela systemets fungerande
i direkt beroende av dels förefintlig arbetslöshet av krisartad beskaffenhet,
dels tillgång på skolad men arbetslös arbetskraft. För kommissionen
med dess omfattande erfarenhet av huru intimt alla de i arbetslöshetsproblemet
ingående faktorerna vore med varandra sammanvävda, mäste
ett dylikt särläggande av frågans olika sidor te sig såsom en teoretisk konstruktion.
Utgjorde förekomst av arbetslöshet den primära anledningen till
ett samhälleligt ingripande mot arbetslöshetens verkningar — och denna
grundförutsättning vore givetvis gemensam för både reserv- och beredskapsarbeten
— syntes det icke rimligen kunna försvaras, att en statlig hjälp
form skulle anlitas för vanlig arbetslöshet och en annan statlig hjälpform
komma till användning, där arbetslösheten vore krisartad, men där angelägenhetsgraden
hos ett såsom lämpligt ansett arbete bleve utslagsgivande
för arbetets igångsättande och därmed också för vissa kategorier
arbetslösas sysselsättande vid arbetet i fråga och till högre löner, än som
finge bjudas vid de arbeten, dit det stora flertalet arbetslösa hänvisades
för vinnande av sin nödtorftiga utkomst — och detta oavsett örn hjälpbehovet
hos dem, som erhölle anställning vid det högre betalta arbetet,
vore mindre trängande än hos dem, vilka bleve hulpna vid vanliga reservarbeten.
Och vidare: skulle staten — såsom enligt betänkandet förutsattes
normalt bliva fallet — bliva huvudföretagare vid beredskapsarbetena
och därmed i viss utsträckning övertaga den hjälpskyldighet, som
hittills och enligt sakens natur i första hand åvilat kommunerna, kommc
staten att direkt medverka till att arbetskraften förlorade sin rörlighet,
vilket måste anses särskilt betänkligt under tider av stagnerande arbetsmarknad
och desslikes verkade till förfång för det intresse även kommunerna
måste hava utav att den lediga arbetskraftens rörlighet ej motverkades.
Det läge sålunda i öppen dag, att beredskapsarbetena på samma sätt
som de omnämnda produktiva statsarbetena komme att fastlåsa både arbetskraft
och löner vid ett läge, vars bibehållande ej stöde väl samman med
vare sig samhällets eller näringslivets intressen.
Aven ur socialpsykologiska synpunkter kunde allvarliga erinringar framställas
mot beredskapsarbetena. Redan nu visade erfarenheten olämpligheten
av den lönepolitiska dualism, som bestode däri, att det inom en och samma
kommun samtidigt bedreves både rent kommunala reservarbeten — med
tillämpning av i regel förmånligare löner än vid övriga reservarbeten — och
statliga eller statskommunala reservarbeten med för dylika slag av arbeten
bestämda löner. Skulle nxx staten själv träda in för anordningar, som satte
differentieringen av lönerna för arbetslösa i system, och detta utan att
binda åtnjutandet av den högre lönen ens vid fullt hållbara principer i
fråga örn urvalet av arbetskraft (ingenting uteslöte ju, att det bland de lokalt
utestängda komme att finnas många, som fyllde kraven på yrkesvana och
fullgodhet), komme staten förvisso att främja uppkomsten av föreställningar
45
Kungl. Majus proposition nr 202.
såväl bland de arbetslösa som inom kommunerna, vilka det borde ligga i
statens eget intresse att icke uppamma.
Arbetslöshetskommissionen kunde icke heller värja sig för den uppfattningen,
att realiserandet av det föreslagna systemet med beredskapsarbeten
vid sidan av statliga reservarbeten mäste leda till att den hittills i vårt land
förda arbetslöshetspolitiken i längden icke kunde upprätthållas. Om vådan
av att arbetslösa med i stort sett samma behov skulle i fråga om hänvisning
till det allmännas arbeten göras till föremål för olika behandling vore
i det föregående talat. Här kunde ytterligare framhållas, att beredskapsarbetenas
klientel principiellt skulle rekryteras bland arbetslösa med vissa kvalifikationer,
men likväl syntes utredningsmännen vid diskuterandet av arbetsförmedlingsproblemet
ej stå främmande för den tankegången,, att arbetena
understundom måste anordnas på sådant sätt, att även hänsyn bleve tagen
till de arbetslösas hjälpbehov. Genom ett dylikt närmande av beredskapsarbetena
till den nuvarande typen av reservarbeten utplånades uppenbart
gränserna mellan de olika slagen av arbeten till arbetslöshetens motverkande.
Över huvud läte det sig icke göra att —- såsom utredningsmännen från
sina utgångspunkter gjort -— anlägga övervägande tekniska synpunkter på
arbetslöshetsfrågan, dä ju denna i första hand vore ett socialt och ekonomiskt
problem oell endast sekundärt ett spörsmål av teknisk art. Utredningsmännens
uppläggning av frågan ådagalade ju också omöjligheten av att
bortse från de sociala synpunkternas grundläggande betydelse. Men därmed
glede också diskussionen av problemet över från det tekniska planet till en
debatt örn spörsmål, vilka nära sammanhängde med den nuvarande hjälpverksamheten.
Hela frågan örn beredskapsarbetens anordnande sammanhängde ytterst
med problemet örn var gränserna borde dragas för det allmännas hjälpverksamhet.
Här måste det socialt önskvärda avvägas mot det ekonomiskt möjliga.
För att begränsa problemet till arbetslöshetsfrågan vore sålunda att
taga i betraktande, hur långt det allmänna skäligen borde sträcka sina omsorger,
därest ett nödläge uppkommit bland arbetslösa befolkningsgrupper.
Bortsåges från den hjälp, som kunde ifrågakomma genom fattigvården och
en eventuell arbetslöshetsförsäkring, bleve frågan närmast den, vilka olika
möjligheter, som en efter olika principer opererande arbetslinje erbjöde,
eventuellt kompletterad med temporärt utgående och vid behovsprövning
bundna arbetslöshetsunderstöd.
För kommunernas del torde utvägen med beredskapsarbeten för närvarande
sakna större praktisk betydelse. Återstode att undersöka i vad mån
det ur statsintressets synpunkter kunde anses förmånligt att tillämpa en
kluven arbetslinje, förgrenande sig i beredskapsarbeten och reservarbeten.
11 en t socialt sett vore anordnandet av beredskapsarbeten i nu föreslagen
form enligt arbetslöshetskommissionens uppfattning att avråda. Statsfinansiellt
syntes frågan också ligga klar. Då staten för framtiden icke torde komma
att bispringa de arbetslösa i mindre utsträckning än som skett under de
senare åren, skulle kostnaderna för en arbetslöshetsverksamhet efter beredskapsarbetenas
linje bliva högst avsevärda och med till visshet gränsande sannolikhet
alltjämt stegras, då det ju utan vidare kunde antagas, att vetskapen
örn utsikt till erhållandet av arbetsanställning till normal marknadslön skulle
komma arbetslöshetssiffran att oavlåtligen svälla. Värjo möjlighet att på förhand
någorlunda beräkna förhållandet mellan behov och kostnader skulle
därmed praktiskt taget bliva utesluten. Staten vore emellertid av hänsyn
till sina resurser och förpliktelser jämväl mot andra statsuppgifter nödsakad
att begränsa sina hjälpåtgärder till dem, som vore i mest trängande behov
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 202.
av bistånd. Härav följde, att statsmakterna icke torde konna — och riksdagen
väl knappast heller vilja — avstå från att för varje särskilt budgetår
fastställa storleken av det belopp, som finge tagas i anspråk för att bispringa
de mest behövande arbetslösa. Att de statsfinansiella hänsynen härvid
sammanfölle med principerna för en rationellt inriktad socialpolitik förefölle
kommissionen utgöra ytterligare ett stöd för den meningen, att beredskapsarbeten
i enlighet med utredningsmännens förslag icke borde komma
till stånd.
På sålunda anförda skäl har arbetslöshetskommissionen funnit sig icke
kunna biträda det framlagda förslaget.
Domänstyrelsen har inledningsvis förklarat sig dela utredningsmännens uppfattning,
att de inom styrelsens förvaltningsområde förefintliga arbetsobjekten
huvudsakligen vore av den beskaffenhet, att de, i den mån de icke inginge
i det normala arbetsprogrammet, hellre borde utföras såsom reservarbeten
än såsom beredskapsarbeten. Vad angår frågan örn anordnande över huvud
taget av beredskapsarbeten i det syfte, som avses med förevarande förslag,
hyste styrelsen betänkligheter mot införandet av denna nya form av arbeten
till arbetslöshetens motverkande.
Styrelsen ansåge visserligen, i likhet med utredningsmännen, att av dem
angivna arbeten i vissa fall uppenbarligen till sin natur vore att betrakta
såsom beredskapsarbeten i enlighet med den definition utredningsmännen
givit sådana arbeten. I mångå fall torde det dock, vilket även utredningsmännen
själva framhållit, vara svårt att avgöra, huruvida ett arbete skulle
betecknas såsom beredskapsarbete eller reservarbete. Följderna härav syntes
styrelsen vara svåra att överblicka. I varje fall kunde det befaras, att ett
införande av beredskapsarbeten skulle rubba de nuvarande beprövade linjerna
i den svenska arbetslöshetspolitiken, för vilka Kungl. Majit och riksdag
vid flera tillfällen uttalat sig.
Styrelsen hade vid behandlingen av frågan örn det allmännas hjälpåtgärder
mot oförvållad arbetslöshet, såväl nu som i tidigare avgivna yttranden,
utgått från den grundsatsen, att dessa åtgärder icke borde vara sådana, att
de motverkade arbetskraftens plats- och yrkesrörlighet, vilken vore en av
betingelserna för arbetskraftens mest effektiva utnyttjande till fördel för
såväl landets näringsliv som den enskilda individen. Därest beredskapsarbeten,
exempelvis i form av anläggningsarbeten, bomme till stånd vid inträdande
depression, kunde det tänkas, att dessa arbeten bomme att leda därtill,
att ett större antal arbetare kvarhölles inom denna yrkesgren, än
som motsvarade det närmaste framtida normala behovet. Det kunde nämligen
möta stora svårigheter att avgöra, huruvida och i vilken utsträckning
arbetslösheten vore mera tillfällig på grund av depressionen eller huruvida
den, till större eller mindre grad, vore beroende av arbetslöshet, uppkommen
på grund av småningom inträdd, mera varaktigt förändrad efterfrågan
på arbetskraft inom den yrkesgrupp, som anläggningsarbetare tillhörde.
Anläggningsarbetarnas löner enligt gällande kollektivavtal överstege i
regel, särskilt under depressionstider, lönerna inom flera andra yrkesgrenar.
Det kunde på grund härav befaras, att vid anordnande av beredskapsarbeten
en viss benägenhet skulle uppstå även hos arbetskraft från andra yrkesgrupper^
att söka erhålla sysselsättning vid beredskapsarbetena i stället för
att behålla sin anställning inom den näringsgren, där den redan hade sin
utkomst, må vara till en något lägre lön. Denna omständighet torde särskilt
vara ägnad att framkalla svårigheter, då fråga uppstode att avgöra,
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
huruvida arbetare, vilka typiskt tillhörde två eller flera yrken — vilket i
regeln vore fallet med skogsarbetare — borde inordnas bland dem, som
kunde anses berättigade till beredskapsarbete eller hiinförliga till yrkesgrupp,
för vilken beredskapsarbete ej vore tillgängligt.
I anslutning till det nu anförda ifrågasatte domänstyrelsen starkt, huruvida
icke arbeten till motverkande av arbetslöshet alltjämt lämpligen borde
anordnas under, i huvudsak, nuvarande form av reservarbeten.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört:
Införande av de föreslagna beredskapsarbetena med löner motsvarande
den öppna marknadens jämsides med arbetslöshetskommissionens reservarbeten
med lägre arbetslöner syntes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen innebära
ett brytande av de principer, som hittills varit vägledande för den
svenska arbetslöshetspolitiken med dess till anpassning av arbetskraften
syftande hjälpverksamhet. Det syntes styrelsen förklarligt, om arbetslösa ej
gärna komme att mottaga reservarbete, då staten samtidigt bjöde beredskapsarbete
till full lön. Det torde väl vara tämligen svårt att göra begripligt fölen
anläggningsarbetare, som erbjödes arbete vid reservarbete, varför hans
arbete skulle värderas lägre än den arbetares, som sysselsattes vid ett likartat
beredskapsarbete. Den sannolika följden av införandet av den föreslagna nya
typen av nödhjälpsarbete torde väl därför bliva upphörande av den nuvarande
arbetslöshetskommissionens verksamhet, vilken enligt styrelsens mening
varit synnerligen gagnelig, och vars verksamhets upphörande under förhanden
varande förhållanden vore att beklaga.
Styrelsen har på sålunda anförda skäl avstyrkt genomförandet av ifrågavarande
förslag. Styrelsen har vidare överlämnat en från svenska järnvägsföreningen
infordad uppgift, vari såsom för beredskapsarbeten lämpliga arbetsobjekt,
vilka kunde av de enskilda järnvägarna ställas till förfogande,
angivits ändringar av omkring 350 korsningar i plan mellan väg och enskild
järnväg.
II. Yttranden av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna.
A. I huvudsak tillstyrkande yttranden.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:
Såvitt länsstyrelsen kunde tinna, löste förslaget på ett i det hela förtjänstfullt
sätt den såväl socialt som nationalekonomiskt betydelsefulla uppgiften
att åvägabringa en organisation, som satte det allmänna i stånd att under
depressionsperioder genom igångsättande av större arbeten i möjligaste mån
minska arbetslösheten och mildra konjunktursvängningarna med tillgodoseende
jämväl av det önskemålet, att de företag, som förr eller senare måste
komma till stånd, bleve förlagda till en tid, då priserna vore jämförelsevis
låga.
Bland de olika grupper av arbeten, som enligt utredningen skulle kunna
ifrågakomma för sådant ändamål, vore det egentligen endast två, som mera
direkt berörde länsstyrelsens verksamhetsområde, nämligen vanliga vägarbeten
och arbeten för åstadkommande av skenfria järnvägsövergångar.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
Yad den förra gruppen, vägarbeten, anginge hade utredningsmännen ansett
densamma mindre lämplig för ändamålet men dock icke helt avvisat tanken
pä att i viss mån utnvttja dessa företag såsom beredskapsarbeten.
På närmare anförda skäl hade länsstyrelsen emellertid ansett, att vägarbeten
borde kunna ifrågakomma såsom beredskapsarbeten i större utsträckning,
än utredningsmännen tänkt sig. De betänkligheter, som av utredningsmännen
i förenämnda hänseende framställts, vöre nämligen enligt länsstyrelsens
uppfattning icke av mera betydande eller avgörande beskaffenhet.
Yad anginge anordnandet av skenfria järnvägsövergångar hade länsstyrelsen
endast den erinran att göra, att det måste ifrågasättas, huruvida icke
de väghållningsskyldiga borde i den utsträckning, som utredningsmännen
tänkt sig, då anordnandet utfördes som beredskapsarbete, befrias från deltagandet
i kostnaden för dylikt arbete, även då det utfördes i vanlig ordning.
Med denna erinran hade länsstyrelsen funnit sig icke hava något att
anföra mot utredningsmännens förslag vare sig i fråga om merberörda vägarbetens
uttagande till beredskapsarbeten överhuvudtaget eller beträffande
den föreslagna förenklade proceduren. Och då det måste anses synnerligen
angeläget, att de hinder av ekonomisk natur, som stöde i vägen för borttagande
av de för trafiksäkerheten vådliga planövergångarna, bleve snarast
möjligt undanröjda icke endast beträffande statens järnvägar utan även i
fråga om de enskilda järnvägarna, vilka i allmänhet icke hade stora resurser
till att deltaga i kostnaderna för företaget, vore det enligt länsstyrelsens
mening lyckligt, örn statsverket i än större utsträckning än utredningsmännen
ifrågasatt kunde träda emellan för att få till stånd skenfria övergångar
över enskilda järnvägar.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört:
Då förslaget utgjorde ett led i strävandena att motverka arbetslösheten
genom produktivt arbete, syntes principiella skäl till erinran mot detsamma
icke föreligga. Det syntes emellertid angeläget, att artskillnaden i förhållande
till arbetslöshetskommissionens reservarbeten kunde i praktiken upprätthållas.
Redan med nu till buds stående medel funnes möjlighet för
länsstyrelserna att i någon mån verka reglerande på arbetstillgången, nämligen
genom den rätt, som länsstyrelserna erhållit att till viss grad få disponera
inflytande automobilskattemedel under samma budgetår, då de inflöte;
länsstyrelsen hade för avsikt att med dylika medel igångsätta vägarbeten,
som eljest skolat komma till utförande först nästkommande år.
Länsstyrelsen i Gotlands län har framhållit följande.
Därest arbetsförhållandena inom länet skulle avsevärt försämras, vore det
synnerligen önskvärt att medels beredskapsarbeten kunna sörja för den
arbetslösa befolkningens uppehälle. Visserligen kunde mot förslaget erinras,
att beredskapsarbetena skulle kunna skapa konkurrens med de s. k. reservarbetena
genom de högre löner, som komme att betalas vid de förra. Faran
för att denna nya typ av nödhjälpsarbeten nied avtalsenliga löner skulle
kunna medföra vissa mindre önskvärda verkningar i fråga om de nu gällande
anordningarna för arbetslöshetens bekämpande borde icke förbises. Med
den begränsade omfattning, som beredskapsarbetena enligt förslaget skulle
komma att erhålla, torde emellertid dessa betänkligheter icke kunna tillerkännas
alltför avgörande betydelse. Då de båda slagen av arbeten enligt
förslaget komme att bliva av väsentligen olika art och hava skilda betingelser,
torde större svårigheter för de myndigheter eller tjänstemän, som skulle
hava att ombesörja arbetarnas rekrytering, icke behova uppstå beträffande
fördelningen av de arbetslösa på det ena eller andra slaget av arbeten.
49
Kungl. Majus proposition nr 202.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har i princip anslutit sig till förslaget, enär
mycket skulle vinnas genom den utjämning av arbetstillgången, som de föreslagna
åtgärderna skulle medföra. I fråga örn vägarbetena har länsstyrelsen
anfört vissa synpunkter till belysande av att vissa län skulle kunna komma
att till följd av de olika stadier, till vilka arbetet med flerårsplaners upprättande
och genomförande hunnit, bliva ogynnsamt ställda vad angår hjälp
i form av beredskapsarbeten till vägarbetenas utförande. Yad däremot angår
arbeten för anordnande av skenfria korsningar har länsstyrelsen ansett desamma
höra till de slag av arbeten, som i särskilt hög grad lämpade sig
för beredskapsarbete. Bland dessa arbeten funnes både sådana, som snarast
måste utföras, och sådana, med vilka enligt vanliga ekonomiska principer
borde få under längre eller kortare tid anstå. Mot den av utredningsmännen
föreslagna ordningen för ifrågavarande arbetens utförande hade länsstyrelsen
icke någon erinran att göra.
Länsstyrelsen i Hallands län har funnit förslaget ganska tilltalande och väl
utformat samt vidare anfört:
Det syntes dock oundgängligt, att gränsen mot reservarbetena droges
ännu skarpare och tydligare, än som skett i förslaget. Örn så ej skedde,
skulle en sammanblandning kunna uppkomma, som skulle bliva ödesdiger
ej blott för det allmännas verksamhet till arbetslöshetens lindrande utan
även för näringslivet i dess helhet i vårt land. Länsstyrelsen hade därför
funnit det synnerligen betänkligt, att ett nytt slag av offentliga arbeten tillskapades
under ny benämning. Den utjämning av arbetstillgången, som
vore huvudsaken i förslaget, syntes kunna ordnas mera formlöst från fall
till fall. Det borde icke vara omöjligt att för varje statsinstitution, som här
kunde ifrågakomma, uppföra ett extra anslag att användas till ytterligare
arbeten inom respektive förvaltningsområde, när Kungl. Maj:t med hänsyn
till arbetsmarknadens läge så prövade skäligt, eller också kunde ett gemensamt
anslag ställas till Kungl. Maj:ts förfogande att användas under enahanda
förutsättningar. Mot de krav, som i betänkandet ställts på den allmänna
beskaffenheten av beredskapsarbetena, hade länsstyrelsen icke något
väsentligt att erinra. Med i yttrandet framställda erinringar tillstyrkte emellertid
länsstyrelsen, att åtgärder måtte vidtagas i det syfte, som det remitterade
förslaget avsåge.
Länsstyrelsen i Orebro län har ansett, att det otvivelaktigt borde anses
riktigt, att det allmänna under tider av svår arbetslöshet sökte genom anordnande
av olika företag i möjligaste mån bereda sysselsättning och försörjningsmöjligheter
åt de arbetslösa, samt att det likaså måste vara till
fördel, att utredning funnes verkställd örn sättet för anordnande av dylika
arbeten samt angående de företag, som i detta hänseende lämpligen kunde
ifrågakomma.
Med hänsyn till de svårigheter, som måste uppkomma beträffande vidmakthållande
av skillnaden mellan reservarbeten och beredskapsarbeten,
har länsstyrelsen emellertid ansett sig kunna tillstyrka förslaget allenast
under förutsättning att en verklig åtskillnad i detta hänseende kunde upprätthållas.
Bihang till riksdagens protokoll 1031. 1 sami. 178 käft. (Nr 202.) SC9 lii 4
50
Kungl. Majus proposition nr 202.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har anfört väsentligen följande.
Det hade länge framstått som ett önskemål, att allmänna arbeten, ordnade
genom statsorgans eller kommuns försorg, kunde bättre än nu anpassas
efter arbetsmarknadens läge i utjämnande syfte. För detta ändamål vore
det under alla förhållanden angeläget, att de verkställande organen alltid
förfogade över flerårsplaner, som sträckte sig minst 3—5 år framåt i tiden
och efter hand reviderades. Vid tillfälliga ökningar eller minskningar inom
ramen för en sådan plan uppkomme givetvis en del svårigheter med hänsyn
till det fasta arbetsbefälet m. m., men därvidlag borde genom samverkan en
viss utjämning kunna vinnas. A andra sidan kunde ekonomiska fördelar
vara att vinna genom allmänna arbetens ökade inpassande under perioder,
då enskilda arbeten begränsades.
Förutsättningen för en sådan ordning syntes emellertid vara, att flerårsplanerna
av vederbörande myndigheter prövades och i princip godkändes
samt att — vad statsarbeten anginge — åt Kungl. Majit och de verkställande
organen inrymdes befogenhet att handla inom flerårsplanernas ram. Vid nu
gällande budgetbehandling torde det också vara nödvändigt att, på sätt
Kungl. Majit i år begärt, i riksstaten ställa till Kungl. Majlis förfogande ett
belopp, vid envar tid tillräckligt att för respektive budgetår möta ifrågavarande
eventuella ökning i utgifter.
Under sålunda angivna förutsättningar och former ansåge sig länsstyrelsen
böra tillstyrka åtgärder för s. k. beredskapsarbeten, även örn några stora
verkningar därav icke torde få förväntas. Det vore emellertid ett steg i
rätt riktning för att söka utjämna kortvariga växlingar i arbetstillgång för
vissa yrkes- och grovarbetare. Mot mera krisartad arbetslöshet inom speciella
industrigrenar hjälpte beredskapsarbeten uppenbarligen icke så mycket,
då de skulle utföras med fackkunniga arbetskrafter, affärsmässigt och enligt
(öppna marknadens löner.
De för lättande av sistnämnda arbetslöshet tillkomna reservarbetena (nödhjälpsarbetena),
som icke ansåges för närmaste tiden påkallade av ekonomiska
skäl eller nära föreliggande sakliga behov, förutsattes därför också bestå
enligt de grunder, som hitintills utvecklats, i stort sett med framgång.
Det kunde möjligen synas vara en komplikation att sålunda jämte allmänna
ordinarie och reservarbeten införa s. k. beredskapsarbeten. Om dessa
sistnämnda emellertid helt enkelt komme att innebära en i och för sig
önskvärd ökad frihet i fördelningen på korta tidsperioder av de ordinarie
arbetenas utförande och detta utförande skedde under vederbörande organs
egen ledning, syntes härav några olägenheter icke behöva framväxa.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett att, även örn invändningar av
mera principiell innebörd kunde göras mot beredskapsarbetena, detta icke
syntes böra få utgöra hinder för att ett försök gjordes med detta nya medel
i kampen mot arbetslösheten. Vidare har länsstyrelsen såsom synnerligen
lämpliga, ehuru vid inventeringen ej medtagna beredskapsarbeten framhållit
banbyggnaden Morjärv—Kalix samt anläggning av järnvägsspår till den nyligen
beslutade Haparandahamnen vid Karl Johans stad. Båda sistnämnda
företag vore av sådan storleksordning, att deras igångsättande skulle medföra
en synnerligen kraftig hjälp för länet under den rådande depressionen.
Kungl. Majus proposition ur 202.
51
B. I huvudsak avstyrkande yttranden.
I dessa yttranden anföras som regel betänkligheter med avseende å
svårigheten beträffande uppdragande av en gräns mellan beredskapsarbetena
och reservarbetena och olägenheter av sammanblandning av berörda arbeten.
Vad de särskilda myndigheterna i detta avseende anfört har ansetts kunna
utom i särskilda fall uteslutas. I övrigt innehålla dessa yttranden väsentligen
följande.
Överståthållarämbetet återger i sitt yttrande till en början de anmärkningar
mot betänkandet, som framkommit i den offentliga diskussionen — dessa
överensstämma väsentligen med vad som framhållits i här redan återgivna
yttranden — samt anför därefter, att det berättigade i sålunda framställda
anmärkningar svårligen kunde förnekas.
I regel hade även de under de senare åren anordnade reservarbetena av
något större omfattning varit för staten eller det allmänna gagneliga och
angelägna. Den av utredningsmännen angivna principiella skillnaden mellan
beredskapsarbeten och reservarbeten holle alltså icke streck. Vissa av de i
betänkandet såsom lämpliga beredskapsarbeten angivna företagen måste i
själva verket betraktas såsom typiska reservarbeten, fullt jämförliga med
sådana som redan kommit till utförande. Åtgärden att mer eller mindre
godtyckligt förläna vissa reservarbeten den föreslagna karaktären av beredskapsarbeten
skulle kunna leda till att vissa arbetare bomme att avlönas
med högre belopp än andra med dem i yrket likställda. Därjämte bomme
anordningen att försvåra de anställda arbetarnas naturliga återgång till deras
egentliga näringsfång och följaktligen motverka det åsyftade ändamålet. På
sålunda och i övrigt anförda skäl avstyrkte Överståthållarämbetet bifall
till förslaget. Det vore visserligen riktigt, att staten vid inträffande konjunkturförsämringar
i varje fall icke också själv minskade utan tvärtom i
görligaste mån utökade sina arbeten samt sina beställningar från den enskilda
industrien. Dessa viktiga syftemål borde emellertid kunna ernås
redan eller endast därigenom att för statens affärsdrivande verk och även
för övriga statens verk med stor upphandling av beställningsartiklar uppgjordes
bestämda flerårsplaner för omedelbart nödvändiga, respektive nödvändiga
men mindre trängande arbeten och anskaffningar, samt att sådana
anstalter vidtoges, att takten för den senare gruppen arbeten anpassades
efter läget på den allmänna arbetsmarknaden.
Yid överståthållarämbetets yttrande voro fogade utlåtanden från Stockholms
stads arbetslöshetskommitté och från stadens fattigvårdsnämnd. Stockholms
stads arbetslöshetskommitté har tillstyrkt förslaget, då det ifrågasatta
arbetet skulle förminska kommunernas svårigheter att bemästra arbetslöshetsproblemet.
Med hänsyn till beredskapsarbetenas karaktär och beskaffenheten av det
klientel, som komme att därstädes sysselsättas, vore det enligt kommitténs
mening riktigt, att allmänna marknadens löner skulle tillämpas. Uttagningen
av arbetskraften kunde också liimpligen såsom regel ske genom den offentliga
arbetsförmedlingens organ, därvid kommittén likväl förutsatte, att samarbete
komme att äga rum med de kommunala arbetslöshetsorganen. Med
52
Kungl. ]\[aj:ts proposition nr 202.
avseende å den föreslagna organisationen för igångsättande av beredskapsarbeten
syntes intet vara att erinra.
Särskilda utlåtanden hava avgivits av tre av kommitténs ledamöter.
Sålunda framhöll kommitténs ordförande, att det vore svårt att konstruera
upp en artskillnad mellan beredskapsarbete och reservarbete, eftersom någon
sådan skillnad i verkligheten icke funnes. Beredskapsarbete vore allenast
ett slags mera kvalificerat reservarbete; skillnaden vore endast en gradskillnad,
betingad av förhållandet mellan det i arbetet ingående angelägenhetsmomentet
och nödhjälpsmomentet. En strävan att få reservarbetet uppflyttat
i beredskapsarbetets mera gynnade klass komme att göra sig gällande med
allt större styrka. Dessa nackdelar uppvägdes icke av motsvarande fördelar.
Den erforderliga utjämningen vid statens egna arbeten borde kunna ske på
ett mycket enklare och mindre ingripande sätt.
Två andra ledamöter av arbetslöshetskommittén hava framhållit, att det
för att minska konjunktursvängningarna vore i lika hög grad nödvändigt,
att staten under högkonjunktur undansköte sådant arbete, som icke vore
oundgängligen nödvändigt. Statens möjligheter att ingripa utjämnande på
konjunkturutvecklingen vore emellertid i hög grad begränsade. Emellertid
vore det önskvärt, att stora statsarbeten såsom den nu beslutade elektrifieringen
av södra stambanan utfördes under depressionsperioder, varmed även
följde den fördelen, att själva anläggningen ställde sig billigare än eljest.
Under alla förhållanden vore det oriktigt, att, såsom utredningsmännen anfört,
beredskapsarbete borde anordnas även till motverkande av en lokal
depression. Därest högkonjunktur med därav följande goda sysselsättningsmöjligheter
vore rådande i landet, syntes det icke ändamålsenligt att vidtaga
åtgärder för sysselsättande av arbetskraft på en ort, där denna icke kunde
på bästa sätt ekonomiskt utnyttjas. Tvärtom borde det vara ett intresse
för det allmänna, att arbetskraften förflyttades till orter, där densamma
kunde finna mera lönande sysselsättning. Vad utredningsmännen anfört örn
en strävan att inom de statliga verken så planera arbetet, att jämnast möjliga
arbetstillgång bereddes verkens egna arbetare, vore direkt ägnat att
motverka utredningsmännens förslag örn statsarbeten såsom utjämnande beträffande
konjunkturväxlingarna. I och för sig vore reservarbeten emellertid
en mera ändamålsenlig anordning för motarbetande av dessa växlingar, eftersom
de mera smidigt kunde anpassas efter arbetsmarknadens växlingar, så
att, i den män näringslivet kunde absorbera arbetskraften, denna kunde frigöras
från reservarbetena.
Stockholms stads fattigv år dsnämnd har ansett, att beredskapsarbete, som i
större utsträckning än reservarbete komme att taga material i anspråk, därigenom
kunde förväntas inverka fördelaktigt på arbetstillgången även inom
den indirekt intresserade industrin. Fattigvårdsnämnden anför vidare:
Tanken att beredskapsarbete även skulle kunna i viss utsträckning utföras
av kommuner medelst av staten tillhandahållna lån syntes värd allt
beaktande. För Stockholms vidkommande borde genom ett dylikt samarbete
kunna åstadkommas flera arbeten. Huruvida de arbetslösa nödgades
för deltagande i beredskapsarbete lämna sin hemort, vore en fråga av
underordnad betydelse. Kravet på yrkesvana finge ej upprätthållas alltför
strikt, utan beredskapsarbete borde även vara tillgängligt för andra fullt
arbetsföra, som tidigare sysselsatts med någorlunda likartat arbete.
Kungl. Majus proposition nr 202. 53
Fyra av fattigvårdsnämndens medlemmar hava uttalat mot nämndens yttrande
avvikande meningar.
Genom särskild skrivelse har Överståthållarämbetet överlämnat en skrivelse
av den 26 oktober 1931 från stadsfullmäktige i Stockholm, däri fullmäktige
med bifogande av stadskollegieis utlåtande i frågan framhållit behovet av
en snar lösning av arbetslöshetsförsäkringsfrågan samt hemställt, att åtgärder
snarast möjligt måtte vidtagas för anordnande av produktiva offentliga arbeten
i överensstämmelse med de vid 1930 års riksdag i detta hänseende väckta
motionerna. I stadskollegiets omförmälda utlåtande heter det, att verkställd
utredning visat, att kommunen icke hade möjlighet att bereda hjälp åt alla
arbetslösa i den form, som vore lämpligt, nämligen genom arbetsanställning.
Därjämte hänvisas till uttalanden av vederbörande borgarråd, att enda möjligheten
att råda bot häremot vore, att staten med sina större resurser i
fråga örn arbetsobjekt komme kommunerna till hjälp på ett mera effektivt
och kraftigare sätt än hittills. Åtskilligt torde kunna göras till lättande av
arbetslösheten, därest såväl staten som kommunerna inriktade sig på att
utföra sina arbeten med större hänsyn tagen till läget på den allmänna
arbetsmarknaden. Detta skulle kunna bliva till fördel i det stora hela, även
örn kostnaden för varje särskilt arbete bleve något högre.
Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört bland annat följande.
Det vore enligt länsstyrelsens mening nödvändigt att konstatera, att utredningen
icke gåve material för bedömande av det förelagda ärendet i den
punkt, som vid riksdagsbehandlingen hade framstått såsom den mest brännande.
De farhågor beträffande den ifrågasatta anordningens konsekvenser för
arbetslöshetspolitikens principiella riktlinjer, vilka framkommit vid 1930 års
riksdag, hade icke blivit sakligt prövade. Det vore icke undersökt, huruvida
den nyhet, örn vilken riksdagsskrivelsen dock ej sade mera än att den
»kunde tänkas», läte sig förverkligas utan dylika konsekvenser. Länsstyrelsen
ville hava uttalat, att länsstyrelsen för sin del icke a priori ställde sig
avvisande mot tanken på jämkningar, eventuellt omläggningar i statens anstalter
för mildrande av arbetslöshetens verkningar utan lämnade den frågan
öppen, huruvida dessa anstalter kunde göras bättre och mera effektiva, än de
nu vore. Men örn jämkning eller omläggning skulle vidtagas, borde det ske
efter klarläggande av följderna för arbetslöslietspolitiken i dess hela sammanhang.
Ett sådant klarläggande av den nya anordningens betydelse i
det stora sammanhang, där den skulle ingå, saknades i förevarande utredning.
Länsstyrelsen måste anmäla allvarliga betänkligheter mot själva utgångspunkterna
för ett »förslag till teknisk lösning», vilket på detta sätt isolerats
från frågans allmänna förutsättningar inom vår arbetslöshetspolitik.
Utredningsmännen hade antytt, att sådana betänkligheter skulle kunna
lämnas åsido, emedan deras förslag endast avsåge ett försök. Givetvis förtjänade
denna försökssynpunkt att beaktas. Ginge man ut därifrån, att här
endast vore fråga om ett experiment, läte det säga sig, att detta kunde vara
värt att göras, även örn det principiella sammanhanget icke blivit utrett.
Det läge något i tanken att »pröva» sig fram på ett svårt område. Därvid
förutsatte man emellertid, att karaktären av experiment vore otvetydig, så
att man hade full frihet att uppgiva experimentet, om det icke utfölle lyckligt.
På den punkten måste länsstyrelsen betvivla, att försöksteorien i detta
54
Kungl. Majus proposition nr 202.
fall holle streck. Det syntes vara att förutse, att, om beredskapsarbeten
verkligen bleve beslutade, detta komme att utan vidare uppfattas såsom
början till en ny linje för statens anordnande av arbetstillfällen åt de arbetslösa,
och fortsättning komme att krävas i vida större skala. Förslagets antydda
karaktär av icke prejudicerande lösning vore därför en fiktion, som
ingalunda vore ägnad att ersätta klarläggandet av dess principiella konsekvenser
för arbetslöshetspolitiken i dess helhet. Efter att vidare kraftigt
hava framhållit, att gränsdragningen i förhållande till reservarbetena vore
otillfredsställande, har länsstyrelsen betonat, att olikheten mellan de båda
slagen av arbete komme att leda till olämpliga konsekvenser. Allt talade
för att ett beslut örn beredskapsarbeten skulle föra med sig en oundviklig
pressning till reservarbetets ersättning med beredskapsarbete, vilket vore
liktydigt med en avveckling av hittills följda principer för statens arbetslöshetspolitik.
Annorlunda skulle det ställa sig med anslag till bestämda,
ay Kungl. Majit och riksdagen i vanlig ordning prövade ändamål, även örn
vid dessa anslags beviljande medverkat ett syfte att bereda arbetstillfällen.
Med sådana anslag skapades normala statsföretag, låt vara till äventyrs påskyndade
eller utökade med hänsyn till läget till arbetsmarknaden; dessa
företag vore verkligen klart »ärtskida» från de extraordinära »reservarbetena»,
och de förras löner och arbetsvillkor behövde icke bliva bestämmande förde
senare. Länsstyrelsen kunde icke se annat än att, örn man ville fullfölja
tanken att i arbetslöslietstider utöka »för staten nyttiga, angelägna arbetsföretag»
— en tanke som ju i princip vore sund — detta både kunde och
borde ske genom att i vanlig ordning besluta sådana. Så hade vid innevarande
riksdag skett genom beslutet att igångsätta elektrifieringen av statsbanan
Järna—Malmö, och man torde icke sakna tillgång till flera företag av samma
arbetsberedande art, örn så funnes erforderligt. Även ur teknisk synpunkt
föranledde förslaget djupgående betänkligheter från länsstyrelsens sida. Dessa
avsåge konsekvenserna av beredskapsarbetenas utsträckande på föreslaget sätt
till anordningar för skenfria korsningar och vägarbeten. Enligt länsstyrelsens
mening skulle ifrågavarande syftemål enklast och billigast vinnas genom att
extra medel anvisades till vägbyggnadsföretag i vanlig ordning, vare sig friläggningar
av plankorsningar eller andra, gärna med utsättande av viss tid
för företagets påbörjande.
En annan av länsstyrelsen anförd betänklighet avser urvalet av arbetare.
Länsstyrelsen har på anförda skäl funnit sig icke kunna tillstyrka förslaget.
Länsstyrelsen i Uppsala län har framställt anmärkning därom att frågans
nationalekonomiska sida icke vore tillräckligt utredd samt vidare anfört:
Det syntes böra beaktas, att arbetslöshetens inskränkning i längden
berodde på den bärkraftiga produktionens behov av arbetskraft och att
detta sammanhängde med arbetskraftens pris. En åtgärd, som motverkade
arbetslönens anpassning efter produktens marknadsvärde, kunde därför förlänga
arbetslösheten. På samma sätt förhölle det sig med en skattebelastning,
som gjorde produktionen oräntabel. Vid stora inskränkningar i produktionen
i allmänhet eller viktigare grenar därav kunde dock hjälpåtgärder
från samhällets sida vara både berättigade och nödvändiga, men de
utgjorde ett slag av understödsverksamliet, som belastade produktionen och
därför motverkade dess möjlighet att betala och sysselsätta arbetskraft.
Var gränsen ginge mellan det understöd, som krävdes av rättsmedvetandet,
och den för produktionen skadliga belastningen kunde väl endast av
-
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
göras i varje särskilt fall. I alla händelser torde det dock vara nödvändigt,
att avvägningen skedde med full insikt om att det Amre fråga örn en understödsverksamhet
eller med andra ord en produktionen belastande utgift.
Hittills hade denna ståndpunkt uppehållits beträffande de av staten anordnade
reservarbetena. Förslaget däremot vore i detta aA seende ingalunda
klart. A andra sidan Amre det SAårt att undgå karaktären av nödhjälp hos beredskapsarbete
vid den tidpunkt, då det skulle igångsättas. Skillnaden komme
sannolikt i praktiken att bliva rent formell. Körande svårigheterna vid det
praktiska handhaATandet har länsstyrelsen anfört liknande synpunkter, som
framkommit i ett flertal andra yttranden. Med de föreslagna anordningarna
stegrades enligt länsstyrelsen risken för att såväl reservarbete som beredskapsarbete
motverkade arbetsmarknadens återföring till det läge, som
svarade mot produktionens ekonomiska förutsättningar. I längden skulle
härigenom de tillgängliga arbetstillfällena komma att minskas. Effekten för
de arbetslösa för tillfallet syntes vara mycket begränsad. Vad angår de
särskilda slagen av arbeten anför länsstyrelsen, att örn anordnande av skenfria
korsningar skulle bedrivas såsom beredskapsarbete i vederbörande järnvägsförvaltnings
regi, det Amre sannolikt, att arbetet sa gott som helt och
hållet komme att tillfalla anläggningsarbetare, medan det hittills varit möjligt
att däri sysselsätta arbetare från bygden, däribland även en del industriarbetare,
ehuru dessa icke från början haft den yrkesvana, som de sakkunniga
uppställt anspråk på. Liknande torde förhållandena, Amra beträffande
de egentliga A''ägarbetena. Genom att ortsbefolkningen därigenom fatt biförtjänster
eller levebröd hade säkerligen en ökad anhopning av befolkningen
till städer och industrisamhällen förebyggts, varigenom industrikrisens verkningar
minskats. Samtidigt hade A ägarbetena, där de skötts lokalt med små
entreprenader, Alfta blivit billigare, än som varit möjligt med de för fackarbetare
gällande lönerna. Såvitt länsstyrelsen kunde finna, erbjöde de ifrågasatta
beredskapsarbetena således knappast någon fördel framför hittillsvarande
vägarbeten ur den synpunkten, att arbetstillfällen säd arbetslöshet skulle
kunna beredas i större utsträckning, men väl skulle de medföra, åtskilliga
allvarliga olägenheter. I den mån det vore statsfinansiellt möjligt, syntes
det därför lämpligare att ställa större belopp till förfogande för väganläggningar
och vägförbättringar, varigenom arbetslösheten både direkt och indirekt
komme att automatiskt motverkas.
Länsstyrelsen t Kronobergs län har funnit, att i och för sig intet Arne att
erinra mot att vid planläggning av arbeten för det allmännas räkning hänsyn
även toges till förhållandena på arbetsmarknaden samt till möjligheten
att förhindra uppkomsten av ytterligare arbetslöshet.
De föreslagna anordningarna vore emellertid ägnade att Aneka starka betänkligheter.
I sådant hänseende har länsstyrelsen förutom de skäl, som
anförts från andra håll, särskilt framhållit, att fragan i a ad man föislaget
skulle inverka menligt på en anpassning av prisnivån på arbetsmarknaden
efter rådande konjunkturläge icke blivit klarlagd. Vidare bär länsstyrelsen
anfört att, örn såsom utredningsmännen föreslagit särskilda regler skulle
fastställas för de arbeten beträffande skenfria korsningar, som skulle utföras
såsom beredskapsarbeten, det kunde ifrågasättas, örn icke samma villköl
borde gälla, då dylika arbeten utfördes i annan ordning, bland annat därför
att det kunde befaras, att vägliållningsdistrikten eljest skulle frestas att avvakta,
att dylikt arbete utfördes som beredskapsarbete.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
Länsstyrelsen i Kalmar län Ilar bland annat framhållit följande.
Anordningar, som blott förminskade verkningarna av dåliga konjunkturer
men icke hade någon inverkan vid tillfällig konjunkturförbättring komme
utan tvivel att bliva en bidragande orsak till en successiv höjning av arbetslönerna
utöver vad som skulle vara riktigt och normalt med hänsyn till den
regelmässigt fortlöpande konjunkturutvecklingen. Redan genom de pågående
reservarbetena skedde en icke lämplig överföring av arbetskraften fråiTandra
yrken till anläggningsarbeten. Denna tendens skulle genom beredskapsarbeten
kraftigt ökas. Därest dylika arbeten skulle komma till stånd, borde
vägarbeten kunna ifrågakomma, utförda i nu gällande form. Till främjande
av förevarande syfte borde i stället i riksstaten årligen uppföras ett visst
reservationsanslag, som skulle tillgripas, när av arbetslöshetskoinmissionen
anordnade arbeten visat sig icke vara tillfyllest. Till arbeten med bidrag
av detta reservationsanslag borde kunna hänvisas arbetslösa arbetare från
andra yrken.
Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört:
En lämpligare form att i arbetslöshetstider hjälpa särskilt industrins
olika specialarbetargrupper vore att hos industrin beställa och inköpa förnodenhetsvaror
för någon längre tid framåt. Vad angår allmänna arbeten
borde intet hindra, att riksdagen överlämnade åt Kungl. Maj.-t att med anpassning
efter konjunkturerna bestämma, huruvida och vid vilken tidpunkt
varje särskilt arbete lämpligen borde igångsättas.
länsstyrelsens utlåtande var fogat yttrande av länshjälpkommittén för
Blekinge län. I detta yttrande har bland annat påpekats den olägenheten
med beredskapsarbeten att, därest de avbrötes alltför brådstörtat, förluster
för . staten icke kunde undvikas. Örn beredskapsarbeten skulle utföras, kunde
möjligheter att placera arbetarna i industrin försittas. Man riskerade vidare,
att verkan endast bleve, att de hittillsvarande reservarbetarna såsom
de mest kvalificerade finge anställning vid beredskapsarbetena och att arbetslösa
med för sistnämnda arbeten otillräcklig yrkesvana komme att bliva hänvisade
till reservarbeten.
Länsstyi elsen i Kristianstads län har anfört att, under förutsättning att
såsom nödvändiga befunna beredskapsarbeten funnes tillgängliga, och att
dessa arbeten tillgrepes endast i den mån de behövde utföras och för motverkande
av sådan arbetslöshet, som avsåges i betänkandet, länsstyrelsen
icke ansåge, att några principiella invändningar skulle behöva göras mot
förslaget. Då länsstyrelsen dock avstyrkte förslaget, berodde detta framför
allt på farhågor för att skillnaden i förhållande till reservarbeten så småningom
skulle komma att försvinna. Länsstyrelsernas lämplighet för de
tillämnade nya uppgifterna kunde vidare ifrågasättas, då länsstyrelserna sannolikt
icke alltid ägde erforderlig kännedom örn arbetsförhållandena och
tillräcklig praktisk erfarenhet.
Länsstyrelsen i (löteborgs och Bohus län har framhållit följande.
... 1 °ch /ör sig vore det ei1 riktig princip, att hänsyn till arbetsmarknadens
lage borde vara en av de bestämmande faktorerna, då det gällde att bevilja
anslag för olika statliga arbeten. Däremot ställde sig länsstyrelsen i hög
grad betänksam beträffande huruvida den föreslagna formen för beredande
av medel för sådana arbeten kunde anses lämplig, detta framför allt därför
att det vid reservarbete och beredskapsarbete måste bliva fråga örn väsent
57
Kungl. Majus proposition nr 202.
ligen samma slag av arbeten, och då samma grupper av arbetare i huvudsak
skulle sysselsättas vid båda slagen av arbeten. Saken skulle ställa sig annorlunda,
örn riksdagen i vanlig ordning i depressionstider beviljade anslag för
vidtagande av särskilda arbeten i följd av betänkandets genomförande. Beträffande
anordnandet av skenfria korsningar skulle följden bliva, att de
huvudsakliga kostnaderna överflyttades från dem, som väsentligen borde bära
desamma, nämligen motortrafikens utövare, till de allmänna skattebetalarna,
något som syntes knappast kunna försvaras. I stället borde enligt länsstyrelsen
en annan väg följas.
Länsstyrelsen har därom anfört följande:
Länsstyrelsen hade tänkt sig, att man genom en höjning av bensinskatten,
eventuellt även av skatten å automobilgummiringar, skulle skaffa medel för
ifrågavarande ändamål. Ett visst belopp, exempelvis 3 miljoner kronor,
borde då av de ökade automobilskattemedlen avsättas uteslutande för att
användas till anordnande av skenfria korsningar. Arbetet borde bedrivas i
vanlig ordning genom vägstyrelserna. Från deras sida syntes numera förefinnas
stort intresse härför. Detta intresse skulle säkerligen stimuleras örn,
förutom det bidrag som från järnvägen plägade lämnas, tillskottet av automobilskattemedel
bestämdes till helst 95 procent av kostnaden. Länsstyrelsen
kände sig övertygad, att det icke skulle möta några svårigheter att utan
tidsutdräkt träffa de nödiga överenskommelserna med vägstyrelserna. Givetvis
skulle det ''underlätta och påskynda arbetenas utförande örn, såsom utredningsmännen
tänkt sig, statens järnvägar i samråd med vägingenjörer
läte upprätta arbetsplaner och kostnadsberäkningar för de friläggningar,
som berörde statsbanorna, samt försköte kostnaderna för dessa undersökningar.
Länsstyrelsen i Alvsborgs län framhåller, att med hänsyn till de stora
skiljaktigheter i avseende å den lämpliga omfattningen av beredskapsarbete
i förhållande till reservarbete det endast funnes små utsikter, att utredningsmännens
definitioner på dylika slag av arbeten, vilka definitioner lämnade
utrymme för mycket subjektivt bedömande, kunde komma att konsekvent
upprätthållas. Ett lämpligt sätt att främja ifrågavarande syfte vore exempelvis,
att riksdagen medgåve, att viss del av anläggningskostnaden för ett
företag ej skulle belasta vederbörande affärsdrivande verks kapitalkonto utan
omedelbart avskrivas i sådana fall, då arbeten påtagligen igångsatts i förtid
för att förebygga arbetslöshet. Länsstyrelsen utvecklar vidare skälen
för att enligt dess uppfattning arbetena med skenfria korsningar icke borde
tillmätas den plats i programmet, som utredningsmännen tilldelat dem, men
att i stället allmänna vägarbeten borde mera gynnas. Ständigt finge länsstyrelsen
mottaga framställningar från vägdistrikt att få igångsätta arbeten
för att möta arbetslösheten. Några särskilda bestämmelser syntes knappast
vara erforderliga för en extra tilldelning i dylika fall av för arbetslöshetens
bekämpande anvisade medel.
Länsstyrelsen i Värmlands län har avstyrkt förslaget under framhållande
av, bland annat, att såsom ett oundgängligt villkor för anordnande av ett
till statliga myndigheters förvaltningsområde hörande företag måste uppställas,
att statsmakterna i en eller annan form principiellt gått in för, att
arbeten av denna beskaffenhet borde komma till utförande, men att om ett
58 Kungl. Maj:ls proposition nr 202.
sådant villkor uppställdes, den praktiska betydelsen av ifrågavarande anordning
skulle bliva ringa.
Länsstyrelsen i Västmanlands län, som på från flera håll anförda skäl
avstyrkt förslaget, har emellertid tillika anfört, att staten i stället borde i
tider av mera betonad arbetslöshet i vanlig ordning söka bereda arbetstillgång.
Såsom dylikt arbete förordas i första hand anordnandet av skenfria
korsningar. Länsstyrelsen hemställer, att Kungl. Majit måtte av riksdagen
begära ett reservationsanslag på förslagsvis 3 miljoner kronor, att, efter
Kungl. Majits beprövande och på de villkor Kungl. Majit kunde finna skäligt
uppställa, användas för anordnande av skenfria korsningar vid statens
järnvägar och vid de enskilda järnvägarna. Dessa arbeten borde i görligaste
män utföras genom statsjärnvägarnas eller de enskilda järnvägarnas arbetsledande
organ.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller:
För att vid kristillfällen kunna på ett i någon mån effektivt sätt
lindra arbetslösheten syntes det vara nödvändigt att hava att tillgå sådana
arbeten, varigenom arbetare av alla slag kunde beredas sysselsättning. I
följd härav syntes ett arbete, som skulle kunna utföras såsom beredskapsarbete,
icke sällan bliva till större gagn i kampen mot arbetslösheten, örn
det utfördes såsom reservarbete och sålunda kunde giva sysselsättning även
åt icke yrkeskunniga arbetare. Länsstyrelsen kunde för sin del icke finna
vad i betänkandet anförts utgöra giltigt skäl för tillämpning av den allmänna
marknadens löner. Då angelägenhetsgraden icke komme att vara större än
att arbetenas utförande under normala förhållanden och med anläggande
av uteslutande ekonomiska synpunkter skulle hava uppskjutits tills vidare,
syntes det vara rimligt, att lönerna för beredskapsarbetena sattes något
lägre än den allmänna marknadens löner men med hänsyn till att kvalificerad
arbetskraft användes dock högre än de löner, som utginge för reservarbeten.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anför:
Redan beslutet att tillämpa den öppna arbetsmarknadens lönevillkor vid
de arbeten, som för motverkande av arbetslöshet igångsattes såsom beredskapsarbeten,
komme att åberopas såsom ett synnerligen starkt stöd för de
sedan länge förefintliga strävandena att få dessa lönevillkor gällande även
vid arbetslöshetskommissionens reservarbeten. Örn utredningsmännens förslag
att endast fullgoda och yrkesvana arbetare skulle anställas komme
att vinna avseende, kunde det befaras, att småningom samtliga väganläggningsarbeten
komme att tillfalla allenast fullt utbildade och yrkesvana arbetare
med uteslutande av traktens jordbrukande befolkning. Särskilt
under nu rådande depression inom jordbruksnäringen vore det en mycket
allvarlig sak att utestänga ortens befolkning från väganläggningsarbetena.
Härtill komme såsom ytterligare följd av anförda förhållande, att örn den
öppna arbetsmarknadens löner bleve gällande vid vägarbeten, därav med
ali säkerhet skulle följa en sådan allmän stegring av arbetslönerna å lands
bygden, att den komme att ytterligare väsentligt öka jordbruksnäringens
svårigheter. Enligt länsstyrelsens uppfattning borde vägarbeten komma till
utförande i större utsträckning än som föreslagits. Bland arbeten, lämpliga
till beredskapsarbeten, enär de kunde utföras under vintern, ville länsstyrelsen
framhålla skogsarbeten av olika slag. Slutligen ansåge länsstyrelsen
Kungl. Majus proposition nr 202.
59
det kunna ifrågasättas, huruvida icke lån borde beviljas kommun för igångsättandet
av därför lämpade företag eller för att på eget ansvar utlämna lån
till företagare, som kunde vara villig att starta företag till motverkande av
arbetslöshet. Dessutom borde man kunna tillgripa beställningar hos den
enskilda industrin, detta så mycket hellre som utredningsmännens förslag
icke tillgodosåge industrins kvalificerade arbetare.
lil. Yttranden av enskilda korporationer oell sammanslutningar.
Svenska stadsförbundets styrelse har begränsat sig till att uttala, att ett
beredande från statens sida av ytterligare arbetstillfällen syntes ägnat
att medföra en välbehövlig lättnad i kommunernas åtgärder till arbetslöshetens
motverkande.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har framhållit, att det ur
kommunernas synpunkt skulle vara av mycket stor betydelse, därest genom
rationell planläggning beträffande tiden för igångsättande av vissa statliga
arbeten arbetstillfällen kunde under depressionstider i större utsträckning
beredas de arbetslösa. Det vore emellertid angeläget, att de arbetstillfällen,
som sålunda skulle skapas, i största möjliga utsträckning bleve av den art,
att de kunde förläggas till vintermånaderna.
Landssekretariatet anför i sitt yttrande i huvudsak följande.
Landssekretariatet hade oförbehållsamt anslutit sig till de synpunkter
och förslag, som i betänkandet framförts rörande åvägabringande vid perioder
av depression av ökad arbetstillgång i syfte att motverka arbetslösheten.
Yad angår den föreslagna organisationen, förefölle den onödigt omständlig
och ägnad att komplicera behandlingen av hithörande frågor. Kungl. Majit
borde därför i vanlig ordning fatta beslut i ärendet, sedan erforderliga yttranden
infordrats från vederbörande ämbetsverk och institutioner. I fråga örn
kompetenskravet på de arbetare, som skirlle få tillgång till reservarbete, borde
man ej gå så långt som utredningsmännen, detta även örn strängare krav
måste uppställas än de, som hittills gällt vid de vanliga reservarbetena för
oförvållat arbetslösa. I regel torde fysiskt friska och starka personer rätt
snart förvärva den färdighet, som syntes vara erforderlig. Yad angår anslagsbeloppet
har landssekretariatet slutligen framhållit, att utredningsmännen
påvisat befintligheten av mycket stora arbetsreserver. Därvid hade
tillika framgått, att det icke borde möta några större svårigheter för vederbörande
statliga verk att snabbt upporganisera ett antal arbetsföretag, som
kunde komma till omedelbar nytta under den stora arbetslöshet, som just
nu vore för handen.
I övrigt har landssekretariatet hänvisat till vad som anförts i det av herr
Söder avgivna vid betänkandet fogade särskilda yttrandet.
Bland de enskilda sammanslutningar, som avgivit avstyrkande utlåtanden,
märkes i första hand svenska arbetsgivareföreningen, som anför bland annat
följande.
Allvarliga betänkligheter måste möta ur såväl ekonomisk som social synpunkt
mot förslagets genomförande. Då i betänkandet ett belopp av 1 miljon
60 Kun;]}. Majlis proposition nr 202.
kronor, som ställdes till förfogande för anordnande av skenfria korsningar,
beräknats motsvara en arbetsmängd bestående av 50,000 ä 70,000 dagsverken,
vilket åter motsvarade 225 k 250 arbetare under 1 år, skulle alltså för
att giva arbete åt 1,000 arbetare under ett år erfordras ett belopp av cirka
4,000,000 kronor. Örn beredskapsarbeten utfördes i vidsträckt omfattning,
syntes vidare betydande kapital årligen få tagas i anspråk, med påföljd att
motsvarande kapital undandroges produktionen på andra håll. En granskning
av 1931 års statsverksproposition tycktes även giva vid handen, att ämbetsverkens
äskanden för ordinarie arbeten blivit avsevärt beskurna för att ifrågavarande
reservationsanslag å 3,000,000 kronor skulle kunna inrymmas i budgeten,
ett förfarande, som icke vore överensstämmande med sunda ekonomiska
principer. — I första hand bleve det från statens arbeten entledigade
arbetare, som komme i åtnjutande av beredskapsarbetena, Därest järnvägsbyggandet
icke längre vore ekonomiskt, vore det emellertid icke försvarligt
att binda denna överflödiga arbetsstyrka vid statens järnvägar för utförande
av arbeten, som icke ansåges kunna påföras statens järnvägars eget kapitalkonto.
Dylika åtgärder kunde endast bidraga till att konservera arbetslösheten.
Örn man å andra sidan utginge från att dessa arbeten under alla
förhållanden förr eller senare skulle komma till utförande, innebure åtgärden
att förbehålla arbetena för de affärsdrivande statsverkens arbetare, att
arbetena i fråga undandroges den fria entreprenörsverksamheten; det bleve
alltså inom denna verksamhet sysselsatta arbetare, som komme att få bära
konsekvenserna i form av minskade arbetstillfällen. — Därest anordnandet
av skenfria korsningar skulle .utföras i statens järnvägars regi, skulle detta
med hänsyn till gällande löneavtal komma att innebära, att lönerna avsevärt
komme att överstiga eljest i orten gällande löner för ifrågavarande slag av
arbeten, något som givetvis vore ägnat att väcka betänkligheter. Ett beredskapsarbete
skulle alltså i allmänhet bliva dyrare, än örn staten med ett
måttligt belopp subventionerade ett enskilt företag för att utföra samma arbete.
Det borde även beaktas, att enligt gällande avtal förutvarande arbetare
under vissa villkor och viss tid ägde företrädesrätt till erhållande av anställning,
och dylika bestämmelser kunde man knappast tänka sig få upphävda.
Industriarbetarna skulle sålunda i stort sett uteslutas från sådana arbeten
redan från början. — Otvivelaktigt skulle det för arbetsmarknadens sunda
utveckling vara skadligt, att beredskapsarbeten utspredes över allt i landet.
Man kunde befara, att de mångenstädes komme att verka obehörigt förhöjande
på arbetslönen, giva anledning till arbetsstrider från skilda håll och
försvåra landsbygdens tillgodoseende med erforderlig arbetskraft.
Arbetsgivareföreningen har vidare anfört, att det icke funnes någon artskillnad
mellan reservarbeten och beredskapsarbeten; enda olikheten lage
i lönen och begränsningen av arbetsanvisningen. Varje av statens arbetslöshetskommission
utfört arbete skulle genom överflyttning till beredskapsorganisationen
fylla anspråken på de nu föreslagna beredskapsarbetena.
Uppdelningen i reservarbeten och beredskapsarbeten vore därför icke riktig.
Olämpligt vore även att lägga uppgiften med uttagning av arbetskraft på
arbetsförmedlingen, för vilken en dylik uppgift vore främmande. Föreningen
anför slutligen följande.
Det vore påvisat, att förslaget, örn ock tekniskt genomförbart, ur ekonomisk
och social synpunkt vore behäftat med allvarliga brister. De nya principerna
i fråga örn den statliga hjälpverksamheten till förmån för de arbetslösa
skulle verka upplösande på de nuvarande grunderna för samma verksam
-
61
Kungl. Majus proposition nr 202.
het. Då det föreliggande förslaget sammanhängde med de frågor, som avsåge
den pågående utredningen rörande arbetslöshetens karaktär och orsaker och
medlen för dess bekämpande, sjntes det i varje fall icke välbetänkt att genomföra
förslaget, förrän resultatet av denna utredning förelåge.
Sveriges industriförbund anför i sitt yttrande inledningsvis följande:
Att den offentliga verksamhet, som omfattade ej endast de statliga utan
även de kommunala arbetena, i möjlig mån anpassades efter konjunkturerna,
framstode otvivelaktigt såsom önskvärt, även örn betydelsen härav ej borde
överskattas för ett samhälle, vilket liksom Sverige genom en omfattande
utrikeshandel och genom anslutning till guldmyntfoten vore i så hög grad
direkt beroende av det internationella konjunkturläget. Det vore därför att
beklaga, att i de kommitterades uppdrag icke ingått att verkställa en allsidig
utredning av denna fråga.
De sakkunniga hade sålunda exempelvis ej alls berört spörsmålet, hur
dessa arbetens igångsättande inverkade på den totala arbetstillgången i
landet. Det kunde ju befaras, att en utvidgning av den offentliga verksamheten
under en lågkonjunktur finansierades genom medel, som eljest skulle
kommit privata företag till godo, och att därför en motsvarande inskränkning
komme till stånd inom privata verksamhetsgrenar. Då anslagsbeviljannet
till allmänna arbeten hade sin nödvändiga begränsning i det budgetära
läget i dess helhet, kunde vidare anvisandet av medel till beredskapsarbeten
medföra, -att äskanden för andra måhända mycket angelägnare allmänna ändamål
komme att eftersättas. I den män detta bleve fallet, hade de ifrågavarande
åtgärderna i väsentlig grad förfelat sitt syftemål. En ökning av det totala
antalet arbetstillfällen uppkommem icke, såvida ej beredskapsarbetena skulle
vara mera arbetskrävande än de företag, vilkas inskränkning varit en förutsättning
för beredskapsarbetenas anordnande, vilket i regel vore svårt att tillförlitligt
bedöma. Huruvida resultatet av de allmänna arbetenas igångsättande
bleve det nu sagda eller icke, berodde mycket på metoderna för
täckandet av kostnaderna för dessa arbeten. Så länge förestående spörsmål
ej blivit utrett, kunde man alltså ej bilda sig en uppfattning örn de verkningar,
som de ifrågasatta beredskapsarbetena medförde för samhällsekonomien
i dess helhet, varför man redan av detta skäl måste känna sig tveksam
inför det framlagda förslaget. Hedan av de sakkunnigas ofullständiga utredning
på förevarande område framginge emellertid oförtydbart, att de tilltänkta
beredskapsarbetena skulle bliva av ringa betydelse i konjunkturutjämnande
syfte.
Det ur nationalekonomisk synpunkt riktiga i beredskapsarbetenas idé
skulle således ej i praktiken komma att realiseras. Härtill komme, att de
ifrågasatta arbetena knappast skulle kunna frånkännas karaktär av nödlijälpsarbete,
men att de trots detta skulle avlönas efter den öppna marknadens
lönevillkor. Så länge nyttan av ett arbetsprojekt ej blivit styrkt därigenom,
att det enligt de anslagsbeviljande myndigheternas åsikt borde komma
''till utförande inom den närmaste tiden, oavsett vilka verkningarna bleve på
arbetsmarknaden, talade nämligen presumtionen för att det vore omtanken
om de arbetslösa, som vöre det avgörande motivet till arbetets utförande,
och i samma mån måste arbetet rubriceras som nödhjälpsarbete. Den av
utredningsmännen föreslagna formen för initiativ till arbetenas igångsättande
skulle också göra, att icke arbetsobjektets angelägenhetsgrad utan hänsynen
till arbetsmarknaden bleve av utslagsgivande betydelse. Örn under en de
pressionsperiod staten beredde sysselsättning åt de arbetslösa till avtalsenliga
löner, komme givetvis lönelägets anpassning efter det fallande produktspriset
att försvåras. Arbetarna hade ju ej någon anledning att gå in på
Kungl, ]\faj:ts proposition ur 202.
(»2
lönereduktion, om de som mist sitt arbete hos privata företag finge ny anställning
hos staten till samma lön. Tvärtom kunde befaras, att vetskapen
örn att de arbetslösa kunde få sysselsättning genom offentlig försorg till avtalsenliga
löner bleve ett motiv till att söka åstadkomma en ytterligare förhöjning
av dessa löner. Den ifrågasatta ai’betslöshetspolitiken komme även
att få till följd, att arbetskraftens rörlighet mellan olika orter och olika yrken
förminskades och en tendens gjorde sig gällande till en ständig stegring av
de offentliga arbetena på de privatas bekostnad. Arbetarnas egna intressen
gagnades ej heller i längden genom kvarhållande på konstlad väg av en
lönehöjd, som skapade arbetslöshet. Den nödvändiga inskränkningen av
beredskapsarbeten under högkonjunktur komme icke heller till stånd automatiskt,
örn avlöningen holle sig på samma nivå som vid de privata arbetena.
Eli mycket stor risk förelåge, att beredskapsarbetena komme att suga till
sig arbetare, som redan hade annan ehuru sämre betald sysselsättning. Redan
reservarbetena hade visat sig utöva dragningskraft på exempelvis inom jordbruket
sysselsatt ofta lägre betald arbetskraft.
Industriförbundet avslutar sitt yttrande med följande uttalande:
Med kritiken av utredningsmännens förslag hade industriförbundet icke
avsett att klandra principen örn utförande under kristider av allmänna arbeten
till motverkande av då uppstående arbetslöshet. Såsom redan inledningsvis
framhållits, ansåge förbundet riktigt, att dylika arbeten i viss utsträckning
koncentrerades till sådana perioder. Vad förbundet kraftigt reagerat
emot vore endast tillskapandet av institutionen »beredskapsarbeten»,
vilka arbeten oundvikligen'' komme att utveckla sig till ersättare helt eller
delvis för »reservarbeten» och vilka i sin föreslagna organisationsform oundvikligen
komme att medföra betänkliga konsekvenser för landets industri
och jordbruk. Principiellt torde det kravet böra upprätthållas beträffande
offentliga arbeten, vid vilka den öppna marknadens löner komme till tillämpning,
att de upptagits i staten för ifrågavarande verk eller inrättningar och
alltså godkänts av de anslagsbeviljande myndigheterna. De borde även organiseras
i för dylika arbeten annars vanlig ordning. En önskvärd anpassning
av dessa arbeten efter de växlande konjunkturerna på arbetsmarknaden
syntes möjliggöras, örn åt vederbörande verk eller inrättningar bereddes en
viss frihet beträffande tiden för anslagens ianspråktagande. Allmänna arbeten,
som icke kunde beslutas i vanlig ordning och som tillskapades för omedelbart
avhjälpande av viss arbetslöshet, borde enligt förbundets mening behandlas
på samma sätt som hittills skett beträffande reservarbeten.
Skånes handelskammare har framhållit, att en utvidgad statlig företagsverksamhet
under depressionstider visserligen borde ingå som ett led i kampen
mot arbetslösheten, men att frågor av denna art borde väckas och prövas i
vanlig administrativ ordning. Härvid förutsattes givetvis, att vederbörande
verk och myndigheter vore i tillfälle att uppgöra arbetsplaner på längre sikt
samt dessutom på förhand vidtaga erforderliga förberedelsearbeten.
Handelskammaren för Orebro och Västmanlands län har anfört, att den
verkliga innebörden i förslaget vore, att nödhjälpsarbeten skulle betalas
med gängse arbetslöner. Den största faran därvid vore, att arbetslönerna
vid nedåtgående konjunkturer låstes fast vid ett onormalt högt läge och
därigenom förlängde den nödvändiga anpassningsprocessen. Enligt förslaget
skulle intet hinder föreligga för Kungl. Majit att utan riksdagens hörande
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 202.
igångsätta första etappen av arbeten av synnerligen stor räckvidd, varefter
det skulle bliva svårt för riksdagen att underlåta att bevilja anslag till arbetenas
fullföljande. Då handelskammaren alltså avstyrkte bifall till förslaget,
förordade handelskammaren i stället, att vederbörande verk och myndigheter
erhölle förständigande att hålla uppmärksamheten särskilt riktad på att
i depressionsperioder kunna på ett snabbt sätt igångsätta arbeten av föreslagen
beskaffenhet. Beredskapsarbetena borde emellertid ingalunda avlönas med
samma arbetslöner, som gällde i öppna marknaden, utan med löner anpassade
efter dem, som hittills tillämpats vid nödhjälpsarbeten. Det för sådant
ändamål erforderliga reservationsanslaget syntes böra kunna ställas till arbetslöshetskommissionens
förfogande.
Innehållet i de av övriga handelskammare avgivna yttrandena framgår av
kommerskollegii i det föregående refererade yttrande.