Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
1
Nr 200.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avstående av
viss del av allmänna arvsfondens rätt till arv efter Erik Magnus
Edvard Svedbom; given Stockholms slott den 13 mars 1931.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Felix Hamrin.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 13 mars 1931.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, anmäler fråga örn
avstående av arv, som tillfallit allmänna arvsfonden efter Erik Svedhorn
från Stockholm, samt anför därvid:
Erik Magnus Edvard Svedbom, som var född den 18 mars 1856, avled
den 11 april 1930 utan att, såvitt den efter honom upprättade bouppteckningen
utvisar, efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen
i boet efter den avlidne utgjorde enligt bouppteckningen
1,237,879 kronor 7 öre.
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 176 höft. (Nr 200.)
1
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Genom beslut av Stockholms rådhusrätt den 13 mars 1877 hade Erik
Svedbom på ansökan av sina närmaste anförvanter förklarats skola jämväl
efter uppnådd myndighetsålder förbliva i omyndighetstillstånd. Till
stöd för ansökningen hade åberopats ett läkarintyg av innehåll att Erik
Svedbom till följd av ojämn utveckling av själsförmögenheterna väl ådagalagt
utmärkta anlag i vissa riktningar och förmåga av deras utbildning
men inom andra själsverksamhetens områden icke innehade den
ståndpunkt, som svarade mot hans ålder, samt att han fördenskull icke
kunde själv vårda sitt gods. Erik Svedbom stod därefter under hela sin
levnad under förmyndare. Förmynderskapet utövades vid tiden för Erik
Svedboms frånfälle sedan åtskilliga år av vice häradshövdingen Birger
Lagerwall och advokaten Erik Lidforss.
I en till Stockholms rådhusrätt den 17 maj 1930 ingiven skrift anmälde
Lagerwall och Lidforss, att Erik Svedbom avlidit utan att efterlämna
närmare släktingar än i Jönköping bosatta sysslingar, ävensom att han i
upprättat testamente, vars giltighet visserligen kunde med hänsyn till
testators sinnesbeskaffenhet ifrågasättas, förordnat Lagerwall och Lidforss
att vara utredningsmän; och anhöllo Lagerwall och Lidforss att de
måtte av rådhusrätten förordnas att omhändertaga och förvalta dödsboet.
Vid ansökningen var i avskrift fogad en den 22 november 1928 dagtecknad,
av Erik Svedbom underskriven handling, enligt vilken han såsom
sin yttersta vilja och testamente förordnat, att hela hans kvarlåtenskap
skulle med full äganderätt överlämnas till stiftelsen Stockholms
konserthus, som efter gottfinnande finge förfoga däröver i syfte att på
bästa sätt främja den konsertverksamhet, som stiftelsen enligt sina av
Kungl. Maj:t fastställda stadgar hade att utöva, därvid orkesterns pensionsfråga
borde särskilt beaktas, dock att den årliga avkastningen av
150,000 kronor skulle utanordnas till dem som vårdat Erik Svedbom, nämligen
till husföreståndarinnan Walborg Lagerwall med en tredjedel av
avkastningen, till sjuksköterskan Hilda Nilsson med lika mycket, till
hembiträdet Hanna Strömqvist med två niondelar och till hembiträdet
Maria Olsson med en niondel att utgå under en vars livstid. Därjämte
utsågos enligt samma handling Birger Lagerwall och Lidforss till utredningsmän
och verkställare av testamentet. Å handlingen hade två personer
såsom på en gång närvarande och för bevittnandet särskilt tillkallade
vittnen intygat, att Erik Svedbom, som de personligen kände, »denna
dag av fri vilja förklarat ovanstående vid tillfället högt upplästa förordnande
utgöra hans yttersta vilja och testamente samt därefter egenhändigt
undertecknat detsamma».
Sedan rådhusrätten i protokollet intagit vissa delar av en den 24 april
1928 dagtecknad, av Lidforss med instämmande av Birger Lagerwall till
vederbörande överförmyndare avgiven skrift, vari, i samband med viss
framställning till överförmyndaren. Erik Svedbom betecknats såsom sin
-
Kungl. Martts proposition Nr 20U.
3
nessjuk, ävensom antecknat såsom för rätten känt, att Lidforss blivit för
är 1930 vald till ledamot av styrelsen för stiftelsen Stockholms konserthus,
fann rådhusrätten genom beslut den 22 maj 1930 med hänsyn till vad i
ärendet förekommit nödigt att jämlikt 7 § i lagen den 8 juni 1928 örn allmänna
arvsfonden nämna utredningsman i boet efter Svedbom och förordnade
därtill andre assessorn vid rådhusrätten Erik Wilhelmsson.
Den 19 juni 1930 bevakade stiftelsen Stockholms konserthus vid rådhusrätten
såsom testamente omförmälda handling1 av den 22 november
1928, varefter den 15 därpå följande juli bevakning skedde jämväl för
Walborg Lagerwall, Hilda Nilssons, Hanna Strömqvists, Maria Olssons
och Lidforss’ räkning. Den sålunda bevakade handlingen delgavs sedermera
kammaradvokatfiskalsämbetet. I samband därmed ingav stiftelsen
till ämbetet en den 14 juli 1930 dagtecknad skrift, däri stiftelsen hemställde,
att ämbetet måtte godkänna testamentet eller att, därest ämbetet
ej ansåge sig böra göra detta, ämbetet måtte hos Kungl. Majit tillstyrka,
att klander å testamentet ej skulle äga rum. Till stöd för denna hemställan
åberopade stiftelsen åtskilliga läkareutlåtanden angående Erik
Svedboms testationsförmåga samt anförde, att enligt stiftelsens mening
bindande utredning förelåge örn att Erik Svedboms testamente vore ett
fullgott uttryck för hans yttersta vilja. Sedan på föranstaltande av dels
Wilhelsson och dels stiftelsen ytterligare utredning, bland annat genom
anställande av vittnesförhör, ägt rum rörande Erik Svedboms sinnesbeskaffenhet
och levnadsförhållanden samt omständigheterna vid testamentets
upprättande, underställde kammaradvokatfiskalsämbetet i skrivelse
av den 30 januari 1931 frågan örn testamentets godkännande Kungl.
Majits prövning. Ämbetet anförde därvid:
»Enligt de rättsregler, som skola tillämpas å det testamentariska förordnande,
varom nu är fråga, förutsättes för ett testamentes giltighet att
testator vid fullt och sunt förstånd givit uttryck för sin yttersta vilja,
och har ärvdabalkens stadgande i detta avseende tolkats så att testamente
blir ogiltigt, örn det tillkommit under inflytande av rubbad själsverksamhet.
Den utredning, som i detta ärende verkställts, får emellertid enligt
iimbetets mening anses giva vid handen, att nämnda förutsättning saknas
i fråga örn den testamentshandling, som nu delgivits ämbetet. Enligt
ämbetets övertygelse har Svedbom till följd av rubbad själsverksamhet
saknat insikt örn ifrågavarande rättshandlings rätta innebörd, och
någon rättsgiltig vilja med hänsyn till testamentets upprättande har säkerligen
icke funnits hos honom. Förordnandet får därför enligt ämbetets
mening anses ogiltigt och icke kunna för allmänna arvsfondens räkning
godkännas. Till följd härav och då förordnandet blivit som testamente
bevakat, föreligger anledning att å nämnda fonds vägnar klandra
detsamma.»
På grund av vad sålunda anförts hemställde ämbetet, att Kung]
Majit villo förklara, att för allmänna arvsfondens räkning klandertalr
mot ifrågavarande som testamente bevakade förordnande skulle
ställas.
Framställningar
av konserthusstiftelsen.
Framställningar
av
Walborg
Lagerwall
m, fl.
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Innan beslut hunnit fattas i den Kungl. Majits prövning salunda underställda
frågan, inkom konserthusstiftelsen med en till Kungl. Majit
ställd, den 10 februari 1931 dagtecknad skrift, vari stiftelsen hemställt, att
Kungl. Majit ville till riksdagen avlåta proposition därom, att Erik Svedboms
kvarlåtenskap måtte få disponeras i enlighet med testamentets bestämmelser.
Till grund för denna hemställan har stiftelsen anfört bland
annat:
Det vore enligt stiftelsens mening omöjligt att på förhand sluta till
resultatet av en mot testamentet väckt klandertalan. Stiftelsen ville
emellertid uttrycka den förhoppning, att genom statsmakternas tillmötesgående
en dylik rättegång skulle kunna undvikas. Det syfte, testamentet
avsåge att tillgodose, vore av den största kulturella och samhälleliga
betydelse. Stiftelsen ansåge sig böra påvisa tre samverkande, var i sitt
slag betydelsefulla omständigheter, vilka bildade ett naturligt underlag
för detta syfte, bure upp detsamma och krävde dess förverkligande. Den
första omständigheten vore att Erik Svedbom, i likhet med andra medlemmar
av sin släkt, under hela sin levnad varit varmt hängiven musiken,
som utgjort hans enda, allt annat dominerande intresse. Vidare saknade
han av honom kända släktingar eller andra anhöriga, vilka han,
utöver vad i testamentet skett, varit moraliskt förpliktad eller närt önskan
att tillgodose. Slutligen tillkomme den omständigheten, att Erik
Svedbom ägt en förmögenhet, med vars hjälp ifrågavarande syfte på ett
effektivt sätt kunde förverkligas. Även den, som icke i likhet med stiftelsen
ansåge att Erik Svedbom ägt testationsförmåga, måste erkänna,
att man med hänsyn till nu angivna omständigheter med till visshet
gränsande sannolikhet måste antaga, att, därest han ägt sådan förmåga,
han skulle hava testamenterat sin förmögenhet till musikaliskt ändamål.
Stiftelsen har därefter närmare redogjort för sin verksamhet i musikkulturens
tjänst ävensom för behovet av ekonomiskt stöd för denna verksamhet.
Till denna redogörelse ber jag att i annat sammanhang få återkomma.
Sedermera har stiftelsen i en till Kungl. Majit ställd, den 15 februari
1931 dagtecknad skrift förklarat, att stiftelsen icke gjorde gällande några
rättsliga anspråk på grund av testamentet och att stiftelsens bevakning
av detta sålunda annullerades, därvid stiftelsen anfört, att återkallandet
av bevakningen skedde i den fasta förhoppning, att statsmakterna skulle
behjärta de önskemål, som stiftelsen framställt. I
I en till Kungl. Majit ställd skrift av den 19 februari 1931 ha jämväl
Walborg Lagerwall, Hilda Nilsson, Hanna Strömqvist och Maria Olsson
ävensom Lidforss förklarat sig återkalla sin bevakning av testamentet,
med tillägg av de fyra förstnämnda att de sålunda avstode från varje
rättsligt anspråk på Erik Svedboms kvarlåtenskap. Därjämte ha Walborg
Lagerwall, Hilda Nilsson, Hanna Strömqvist och Maria Olsson i en
till Kungl. Majit ställd skrift av den 20 februari 1931 under hänvisning
till 5 kap. 3 § lagen örn arv hemställt att få komma i åtnjutande av de
livräntor, vilka vore i testamentet till deras förmån angivna.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200. o
Slutligen lia förenämnda i Jönköping bosatta sysslingar till Erik Svedbom,
nämligen Johanna Adolphina (Jenny) Wimmercranz och Sylvia
Justina Bergquist, född Wimmercranz, vilka före ikraftträdandet av lagen
örn arv varit Erik Svedboms närmaste arvingar, i en till Kungl.
Maj:t ställd, den 25 juli 1930 dagtecknad skrift anhållit, att Kungl. Majit
ville med riksdagens bifall till deras förmån helt eller delvis efterskänka
arvet efter Erik Svedbom. Till stöd för ansökningen har anförts bland
annat, att under Erik Svedboms livstid av hans förmögenhet utgått ärligt
understöd till Johanna Adolphina Wimmercranz och Sylvia Justina
Bergquist samt att behovet av understöd för dem vore på grund av deras
torftiga ekonomiska omständigheter synnerligen stort.
Senare ha Johanna Adolphina Wimmercranz och Sylvia Justina Bergquist
inkommit med ännu en skrift, däri de — under uppgift att en hioder
till dem, kyrkoherden i Offerdals församling, kontraktsprosten C. O. F.
Wimmercranz vid sitt frånfälle qr 1926 efterlämnat nio barn, av vilka fem
vore födda i äktenskap med hans hustru i andra giftet Julia Ulrika Wimmercranz,
född Nyberg, och fyra i hans tidigare gifte — förklarat, att det
vore deras önskan att lämna dessa sina brorsbarn, av vilka fyra vore minderåriga,
ett välbehövligt ekonomiskt stöd och att de åberopade denna
omständighet såsom ett ytterligare skäl för bifall till deras tidigare framställning.
I en denna framställning bifogad, likaledes till Kungl. Majit
ställd skrift, vilken enligt Johanna Adolphina Wimmercranz’ och Sylvia
Justina Bergquists uppgift avsåge att stödja deras egen hemställan om
utfående av Erik Svedboms kvarlåtenskap eller del därav, har Julia Ulrika
Wimmercranz anfört, att hon, ehuru ej helt medellös, endast med stor
svårighet kunde försörja sina barn, helst som två av dem tede av svag
hälsa och ej ens hennes makes barn i hans tidigare äktenskap hade någon
egen arbetsinkomst, ävensom hemställt, att »Kungl. Majit måtte hava
oss i åtanke vid avgörandet av det Svedbomska arvet».
Över samtliga nu nämnda ansökningar rörande avstående, jämlikt 5 kap.
3 § arvslagen, av arvet efter Erik Svedbom har kammaradvokatfiskalsämbetet
den 23 februari 1931 avgivit infordrat utlåtande, varefter Överståthållarämbetet,
med anledning av remiss, den 2 mars 1931 inkommit
med yttrande i ärendet.
Innan jag redogör för innehållet i dessa utlåtanden, ber jag få lämna
en översikt rörande vad i ärendet förekommit angående dels vissa förhållanden,
ägnade att belysa Erik Svedboms och hans släkts musikaliska
begåvning och intressen, dels ock stiftelsens verksamhet och det ekonomiska
behov, som motiverat dess framställning örn erhållande av Erik
Svedboms kvarlåtenskap.
Erik Svedboms föräldrar, rektorn Per Erik Svedbom och hans hustru,
född Forssberg, voro båda rikt musikaliskt begåvade. Fadern spelade vio
-
Framställningar
av
Johanna
Adolphina
Wimmercrans
m. fl.
Förhällandet
m ilian Svedbom
och konserthusstiftelsen
m. m.
h Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
loncell och komponerade, modern ägde en vacker sångröst och hade i sin
ungaom uppträtt som konsertsångerska. Efter faderns död ingick modern
nytt gifte med sedermera överdirektören i järnvägsstyrelsen Carl Abraham
Limnell.. Makarna Limnells hem utgjorde under 1860- och 1870-talen en samlingsplats för landets främsta representanter för vitterhet,
vetenskap och framför allt musik, och besöktes mycket även av utländska
tonkonstnärer. Svedboms broder, filosofie doktorn Vilhelm Svedbom valunder
en följd av år sekreterare vid Musikaliska akademien och är känd
såsom skapare av musikaliska verk av högt och bestående värde. Hans
hustru, Hilma Svedbom, född Lindberg, var framstående pianist och utövare
av kammarmusik. I efterlämnat testamente donerade hon om“ri.
1r® kronor till stiftelsen för uppförande av dess konserthus.
Lnk Svedboms eget intresse var under tidigare år så gott som uteslutande
agnat musiken och matematiken; i båda facken, särskilt musiken, var
hail mycket begåvad. Även under den långa följd av år, då han led av
tydligt utpräglad sinnessjukdom, utgjorde musiken hans enda intresse
av högre art. Han åhörde sålunda gärna konserter, under de senare åren
av sm levnad genom radio och därvid huvudsakligen utsändningar anordnade
av konsertföreningen i Stockholm. Erik Svedbom utförde även
^ o '' , pianomusik med stor teknisk färdighet. Ojäviga personer, som
stått honom nära i livet, hava uttalat som sin förvissning, att det i testamentet
gjorda förordnandet till musikkulturens främjande utgjorde ett
följdriktigt uttryck för vad såväl Erik Svedbom själv som hans närmaste
anförvanter känt för tonkonsten och dess utövare.
_ Enligt det för stiftelsen den 23 maj 1919 fastställda reglementet har den
till ändamål att äga och förvalta konserthuset i Stockholm samt att själv
eller genom lämpligt organ därstädes driva konsertverksamhet. I reglementet
stadgas vidare, bland annat:
»Enär nied konsertverksamheten väsentligen åsyftas att göra god konst
tillgänglig för de breda fagren av huvudstadens befolkning samt, såsom
häi nedan närmare angives, eventuell behållning av verksamheten uteslutande
skall användas för främjande av musikaliska syften, utan att enskildas
ekonomiska intressen i någon mån tillgodoses, bör stiftelsen betraktas
såsom en sammanslutning, tillkommen uteslutande för förverkligande
av konstnärliga och kulturella syften. Stiftelsens angelägenheter
skola handhavas av en styrelse---. Under konsertsäsongen bor
genom styrelsens försorg i den större av konserthusets salar regelbunden
konsertverksamhet utövas, varvid huvudvikten skall läggas dels vid uppnående
och bibehållande av en verkligt hög konstnärlig nivå, dels ock
i lika hög grad vid musikens popularisering genom talrika konserter med
billiga inträdesavgifter. Den mindre konsertsalen skall uthyras___.
Hyresinkomsterna skola i första hand användas för fastighetens underhåll
och administration, försäkring, belysning, värme, renhållning m. m.
samt till bestridande av kostnaderna för konsertverksamheten, i den
mån^ dessa ej täckas av andra inkomster. Skulle resultatet av något
spetal \ isa ö-ve., skott, ma, i den mån avsättning för mötande av kommande
utgifter icke anses erforderlig eller lämplig, detta överskott eller del
därav användas som bidrag till täckande av kostnaderna för annan musik,
avsedd för de bredare lagren av Stockholms befolkning, exempelvis
den nu brukliga musiken i stadens parker---. Skulle stiftelsen
under en följd av minst t va ar ej hava utövat regelbunden konsertverk -
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200. 7
samhet i konserthuset och har denna uraktlåtenhet ej föranletts av forcemajeure,
eller skulle stiftelsen upphöra, skall, därest Stockholms stadsfullmäktige
så påfordra, äganderätten till byggnaden med därtill hörande
inventarier ävensom i övrigt till alla sådana stiftelsens tillgångar,
varöver stiftelsen utan åsidosättande av förpliktelser mot tredje man kan
disponera, utan ersättning övergå till Stockholms stad. I dessa fall skall
dock syftemålet med byggnaden alltjämt örn möjligt bibehållas samt de
i detta reglemente angivna bestämmelserna för verksamheten i möjligaste
mån iakttagas. Skulle dock hinder möta för den musikaliska verksamhetens
fortsättande, skall byggnaden användas för annat kulturellt
ändamål, varom stadsfullmäktige må bestämma.»
Det organ, genom vilket stiftelsen alltifrån början bedrivit sin konsertverksamhet,
är Konsertföreningen i Stockholm. Denna sammanslutning
har enligt sina stadgar till uppgift att giva konserter, huvudsakligen
ägnade att höja intresset för orkestermusiken, samt att för verksamhetens
utövande örn möjligt upprätta och underhålla en fast orkester
i Stockholm. Föreningen består av abonnenter och ständiga ledamöter.
Medlemskap i föreningen förvärvas genom inbetalning av abonnemangsavgift
för samtliga konserter under ett år. Sålunda förvärvat medlemskap
gäller intill början av närmast följande arbetsår. För ständigt medlemskap
fordras erläggande på en gång av 2,000 kronor. Medlemmarna
av den orkester, genom vilken konsertverksamheten bedrives, äro anställda
genom kontrakt — icke med stiftelsen — utan med konsertföreningen,
dock enligt uppgift i samförstånd med och på uppdrag av stiftelsen.
Stiftelsen har redogjort för bildandet år 1902 av Konsertföreningen i
Stockholm. Därefter har stiftelsen, efter att lia omnämnt att föreningens
verksamhet omkring år 1910 blivit nedlagd, anfört följande:
»Hösten 1913 återupptogs tanken på att söka skaffa den symfoniska
musiken en mera framskjuten plats inom huvudstadens musikliv. På
enskilt initiativ anskaffades ett blygsamt rörelsekapital, en fast orkester
engagerades och den 15 januari 1914 gavs den första orkesterkonserten.
Sådana hava sedermera givits varje år under sju månader minst två
gånger i veckan och årligen avlyssnats av i allmänhet omkring 100,000
åhörare.
Att det ringa rörelsekapital, som man från början lyckats anskaffa, ej
skulle räcka länge hade en var av de initiativtagande klart för sig. Dylika
företag, åsyftande att bereda den stora publiken tillfälle att för en
billig avgift njuta en hög konst, hava allestädes visat sig gå med högst
avsevärd ekonomisk förlust. Det överraskande stora intresse, som omslöt
företaget, när det 1914 återupptog sin verksamhet efter nya riktlinjer,
väckte emellertid snart nog vederbörande myndigheters uppmärksamhet
och sympati, och det dröjde icke länge, förrän Stockholms stad visade
sin uppskattning genom att lämna årliga understöd. Så småningom
hava även statsmakterna funnit företaget vara åv så stort kulturfrämjando
värde, att jämväl därifrån bidrag lämnats för verksamhetens stödjande.
Detta har skett genom beviljande av lotterimedel, varav föreningen
sedan en följd av år åtnjutit jämt så mycket som erfordrats för att
debet och kredit för varje år kunnat ga någorlunda ihop.
s
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
någonsin varit sa stor som dessa sista år i konserthuset.
Så till vida är allt gott och väl. Men det finnes en mörk punkt på denna
ljusa tavia, en punkt, som de för saken närmast och varmast intresserade
under en följd av år förgäves sökt utplåna. Man saknar en pensionskassa
for orkestern och konserthusets övriga personal. För att fullt
första vad detta innehar måste man sätta sig in i, å ena sidan, att den
konstnärliga och ansvarskännande musikerns yrke är ett av de mest ansträngande,
de mest uppslitande som finnas samt, å andra sidan, att en
orkester, för att bibehållas på en hög konstnärlig nivå, måste bestå uteslutande
av konstnärer i hög form — icke av trötta, utarbetade, gamla
Konsertföreningen har upprepade gånger till sin grämelse
mast bevittna, att en konstnär av hög rang, kanske till och med fostrad
och utvecklad till sitt konstnärskap just i konsertföreningen, utan vidare
lämnat orkestern och låtit sig engagera vid något företag — Kungl, teatern,
Göteborgs orkesterförening o. s. v. —, vilket kunnat bereda honom
stod för ålderdomen genom pension. A andra sidan står konsertförenin-.
gen inför utsikten att nödgas i orkesterns led behålla överåriga musiel,
vilkas konstnärliga kapacitet redan i avsevärd mån försvagats; man anser
sig nämligen ej skäligen kunna ekonomiskt blottställa dessa människor,
som under en lång följd av år gjort sitt bästa i konstens tjänst.
Bada dessa omständigheter måste medföra en successiv sänkning av
verksamhetens konstnärliga nivå. Pensionsfrågans ordnande är med hänsyn
härtill en ofrånkomlig förutsättning för verksamhetens framtida bestånd.
Stockholms stad har behjärtat, detta genom att öka sitt anslag därhän,
att ett mindre belopp numera årligen torde kunna avsättas för bildandet
av en pensionsanstalt. Pa privat väg har man även lyckats anskaffa
ett belopp av 100,000 kronor som bidrag.»
Vidare har stiftelsen anfört, att emellertid detta ej försloge långt men
att överlämnandet till stiftelsen av Erik Svedboms kvarlåtenskap skulle
öppna en väg, som kunde leda ut ur dessa svårigheter och varigenom
med ett slag den symfoniska musikverksamheten skulle kunna för ali
Kungl. Majlis proposition Nr 200.
9
framtid betryggas och stabiliseras. Visserligen skulle behovet ej på
långt när täckas genom dessa medel. Men de skulle bliva tillräckliga
att fylla erforderligt engångsbelopp; sedan detta skett, torde det gå lättare
att så småningom bringa kapitalbeloppet upp till den slutliga höjd,
som erfordrades. Skulle konsertverksamheten kunna uppehållas på
samma höga nivå som hittills, måste pensionsfrågan på ett eller annat
sätt snarast ordnas. Att efter allt vad förut av stat, kommun och enskilda
offrats åt verksamheten, finna sig i att denna mäktiga kulturfaktor
skulle allt mera försvagas för att kanske slutligen försvinna, vore
en utveckling, med vilken man hade svårt att räkna, och som förvisso
icke stöde i överensstämmelse med sund ekonomisk och kulturell politik.
Stiftelsen ansåge sig kunna utgå ifrån att, örn mot förmodan Erik Svedboms
kvarlåtenskap icke skulle få användas i testamentets syfte, statsmakterna
icke torde kunna undgå att i annan ordning söka bringa hjälp
för ett lösande av det vanskliga problemet. Ett sådant tillfälle som det
förevarande att förhjälpa ett betydelsefullt kulturellt företag ur dess
svårigheter återkomme mänskligt att döma icke inom överskådlig tid.
Rörande det belopp, som erfordrades för pensionering av orkesterpersonalen
vid konserthuset, har stiftelsen åberopat en av t. f. byråchefen i
pensionsstyrelsen B. E. Meurk upprättad handling, enligt vilken den
sammanlagda kostnaden för pensionering av konsertföreningens och konserthusets
personal, för närvarande 83 män och 12 kvinnor, skulle utgöra
eirka 2,155,000 kronor, därav 780,000 kronor vore erforderligt engångsbelopp
och återstoden motsvarade den kapitaliserade årliga kostnaden.
Slutligen har stiftelsen anmärkt, att i själva verket syftet med det av
Erik Svedbom undertecknade förordnandet delvis sammanhängde med
allmänna arvsfondens egna syften, i det konsertföreningens verksamhet
i avsevärd grad ginge ut på barns och ungdoms musikaliska uppfostran,
särskilt genom de s. k. skolkonserterna, å vilka stort arbete och
stora kostnader nedlades. Ett tiotal konserter vore varje år särskilt avsedda
för skolungdomen, som även genom instruktion, föredrag, demonstration
av instrument m. m. erhölle en betydelsefull vägledning för förståelsen
av den högre musiken.
Svenska musikerförbundet har i en till finansdepartementet inkommen
skrift förklarat sig vilja fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på
den oerhört stora betydelse ett förverkligande av testamentets syften
skulle ha i första hand för konsertföreningens orkester men därmed även
för svenskt musikliv och svensk kultur.
Jag övergår härefter till en redogörelse för de över nu ifrågavarande Yttranden
ansökningar avgivna utlåtandena.
Vad då först angår konserthusstiftelsens ansökning har kammaradvo- Konserthus
hatfiskalsämbetet — efter att ha framhållit, att sedan testamentstagar- Ansökan"8
na avstått från rättsliga anspråk på Erik Svedboms kvarlåtenskap, all
-
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
marma arvsfondens rätt till densamma finge anses ostridig — vidare anfört
följande:
»Vad angår den av stiftelsen i nu förevarande ärende gjorda ansökningen,
så uppstår här till en början frågan, huruvida 5 kap. 3 § nya
arvslagen medger ett efterskänkande av allmänna arvsfonden tillfallet
arv till en juridisk person. Enligt ämbetets mening bör denna fråga
besvaras nekande. Ordalagen och sammanställningen i lagrummet: ’_
■ avstås till arvlåtårens skyldeman eller annan, som stätt arvlåtaren
nära’ tyda på att lagstiftningen med ''annan, som stått arvlåtaren nära’,
tänkt endast på fysisk person. Detta vinner stöd av lagberedningens motivering
i sitt förslag till bestämmelsen ifråga. Sedan lagberedningen där
(s. 261) talat örn avstående till arvlåtarens skyldemän, anför beredningen,
att efterskänkande ock bör kunna ske till förmån för oskylda personer,
som stått arvlåtaren nära. Med uttrycket ''oskylda personer’ kan, örn
såsom bör ske vanlig! språkbruk lägges till grund för tolkningen, icke
gärna menas annat än andra fysiska personer än arvlåtarens skyldemän.
Eljest hade meningen säkerligen uttryckts annorlunda, t. ex.: ''andra fysiska
eller juridiska personer, som stått arvlåtaren nära’, eller möjligen
också: ''oskylda eller juridiska personer’ (jfr i berörda förslag noten å
s. 260, där det talas örn efterskänkande av danaarv till bl. a. ’andra
oskylda och juridisk person’). Ämbetet gör därför gällande att icke juridiska
personer och således icke heller stiftelser kunna inrangeras bland
dem, till vilka ett efterskänkande jämlikt nyssnämnda lagbestämmelse
kan ske.
Ämbetet anser därför den av stiftelsen gjorda ansökningen örn efterskänkande
icke kunna lagligen bifallas.
I detta sammanhang, vill ämbetet något beröra den hittills praktiserade
behandlingen såvitt angår juridiska personer av ansökningar örn
avstående av statens rätt till danaarv, för vilka några särskilda i lag
givna regler icke finnas. Ämbetet har vid handläggning av dylika ansökningar
städse sökt fasthålla vid principen att efterskänkande av sådana
arv regelmässigt bör medgivas endast till fysiska personer, försåvitt
billighetsskäl tala för ett avstående. Denna princip torde också, lia följts
av statsmakterna så till vida att medgivande örn avstående till juridisk
person (kommun, förening etc.) icke lämnats i annat fall än då det förelegat
ett till förmån för denna juridiska person upprättat testamentariskt
förordnande, som, ehuru icke lagligen upprättat eller icke bevakat, dock
ansetts utgöra ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja. Även
örn mot förmodan den ovan av ämbetet hävdade meningen rörande rätta
tolkningen av 5 kap. 3 § arvslagen icke skulle godtagas, är emellertid
enligt ämbetets åsikt lagrummet icke tillämpligt å ansökningen ifråga.
Förutsättningen för ett efterskänkande av arvet till annan än arvlåtarens
skyldeman är ju att den, till vilken arvet skall avstås, stått arvlåtaren
nära. Men detta kan ingalunda sägas vara fallet här. Även
örn Svedboms anhöriga under sin livstid haft ett levande intresse för
musiken, så var säkerligen för Svedbom själv såväl stiftelsen som dess
verksamhet fullständigt främmande, och något bevis för att den stått
honom nära och att således lagens krav i detta hänseende uppfyllts,
torde icke kunna presteras. Även härutinnan saknas alltså förutsättning
för lagrummets tillämplighet. För övrigt torde några billighetsskäl
icke med fog kunna anföras till förmån för stiftelsen. I varje
fall kan till stöd för dess ansökning icke skäligen åberopas den som
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
testamente bevakade handlingen, vilken såsom ämbetet förut gjort gällande
ligger helt utanför området för Svedboms förmåga av fri viljeyttring.
Dessutom anser sig ämbetet böra med bestämdhet hävda den
meningen, att allmänna arvsfonden, som ju har en synnerligen betydelsefull
samhällelig uppgift att fylla, icke bör utan laga skäl avhändas medel
till förmån för andra mindre viktiga intressen, till vilka det i stiftelsens
ansökning angivna, i och för sig behjärtansvärda ändamålet otvivelaktigt
måste räknas».
På grund av vad sålunda anförts bär ämbetet förklarat sig icke kunna
tillstyrka avlåtande av proposition till riksdagen i det av stiftelsen
angivna syftet.
Överståthållarämbetet har framhållit, att den konsertverksamhet, vilken
på stiftelsens föranstaltande bedreves, - vore av stor betydelse för hela
landets musikliv och med hänsyn härtill borde anses vara en kulturfaktor,
väl värd statsmakternas stöd. Härefter har ämbetet anfört:
»Av utredningen i ärendet synes obetydligt framgå, att musiken utgjort
Erik Svedboms så gott som enda livsintresse. Han delade detta
intresse med sina närmaste anhöriga, den kände tonsättaren och direktören
för Kungl. Musikkonservatoriet doktor Vilhelm Svedbom och dennes
hustru pianisten Hilma Svedbom, som donerade en avsevärd del av sin
efterlämnade förmögenhet som bidrag till uppförande av Stockholms
konserthus. Även örn,'' på sätt kammaradvokatfiskalsämbetet gör gällande,
Erik Svedbom icke ägt kännedom örn stiftelsen såsom sådan, vill
det dock synas ämbetet som örn denna omständighet icke borde tillmätas
någon avgörande betydelse vid det förhållandet att medlen ifråga —
låta vara genom stiftelsen såsom förmedlare — skulle komma musiken
och dess utövare till godo och därigenom gagna de intressen, som legat
Svedbom närmast örn hjärtat och vilka han, därest han varit testamentskapabel,
tvivelsutan kan antagas hava velat tillgodose».
Gentemot vad kammaradvokatfiskalsämbetet invänt därom att stadgandena
i 5 kapitlet 3 § arvslagen ej vore i förevarande fall tillämpliga,
har Överståthållarämbetet yttrat:
»Ifrågavarande stadganden synas väl enligt sin lydelse närmast åsyfta
fysiska personer. Något som helst hinder för dess tillämpning jämväl
å juridiska personer torde emellertid icke anses föreligga. Vid stadgandets
tillkomst hade man sin uppmärksamhet närmast riktad på att råda bot
på de obilligheter, som den nya arvsrättsbegränsningen i vissa fall kunde
medföra för släktingar, vilka genom den nya lagstiftningen uteslötos från
rätten att taga arv. Någon inskränkning i den Kungl. Majit och riksdagen
eljest tillkommande rätten att gemensamt träffa förfogande över
allmänna medel avsågs däremot icke. Då Kungl. Majit äger besluta örn
sådant avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv, som sker genom
beslut att ej klandra testamente, upprättat till förmån för annan än
fonden, vore det orimligt örn ej avståendet i övrigt skulle kunna ske
genom beslut av Kungl. Majit och riksdagen.»
På grund av vad sålunda anförts har ämbetet funnit, att stiftelsens
ansökan syntes väl värd statsmakternas bifall samt att hinder härför ur
rättslig synpunkt ej torde föreligga.
12
W alborg
Lagerwall^
ro. fl. ansökan.
Johanna
Adolphina
''Wimmercranz’
m. fl. ansökan.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Beträffande ansökningen av Walborg Lagerwall, Hilda Nilsson, Hanna
Strömqvist och Maria Olsson Ilar kammaradvokatfiskalsämbetet ansett,
att starka skäl talade för att dessa sökande komma i åtnjutande av
bidrag från Svedborg kvarlåtenskap samt härutinnan vidare anfört:
»Sökandena ha stått Svedbom nära och, vad särskilt Walborg Lagerwall,
Hilda Nilsson och Hanna Strömqvist beträffar, ha de under en
lång följd av år offrat sina krafter på vården och skötseln av Svedbom,
ett arbete, som på grund av Svedboms sinnessjukdom får anses hava
varit synnerligen påfrestande. Någon tvekan bör därför icke råda örn
att billighetsskäl tala för tillgodoseende av dessa sökande med bidrag
ur den Svedbomska förmögenheten under deras återstående dagar. Dessa
bidrag böra enligt ämbetets mening utgå periodvis, förslagsvis kvartalsvis
och i början av kvartalet.»
På grund av vad sålunda anförts och nied hänsyn till sökandenas ålder
och övriga omständigheter i ärendet har kammaradvokatfiskalsämbetet
hemställt, att av allmänna arvsfonden tillkommande medel måtte utgå för
tiden från och med oktober 1930 under mottagarnas återstående livstid
följande årliga belopp med en fjärdedel i början av varje kvartal, nämligen
till Walborg Lagerwall 2,800 kronor, till Hilda Nilsson 2,800 kronor,
till Hanna Strömqvist 1,200 kronor och till Maria Olsson 600 kronor.
I denna kammaradvokatfiskalsämbetets hemställan har Överståthållarämbetet
instämt.
Med anledning av kammaradvokatfiskalsämbetets utlåtande har Hanna
Strömqvist i en den 2 mars 1931 dagtecknad skrift anhållit, att henne
mätte beviljas pension med 1,800 kronor örn året samt till stöd härför
dels åberopat ett läkarintyg av innehåll att hon lede av åderbråck, muskelremnatism,
stimma och stark nervositet, och att hon på grund därav
vore oförmögen att i nöjaktig mån själv sörja för sitt uppehälle, dels ock
framhållit, att hon varit i Erik Svedboms tjänst lika länge som Hilda
Nilsson och under denna tid fått, förutom att hon skött tjänsten som husjungfru,
biträda med skötseln av den sjuke.
Vidkommande till slut Johanna Adolphina Wimmercranz’ och Sylvia
Justina Bergquists ansökan har kammaradvokatfiskalsämbetet anmärkt,
att ehuru de vore sysslingar till Erik Svedbom och således stöde i jämförelsevis
avlägset skyldskapsförliållande till honom, do likväl under
Erik Svedboms levnad sedan gammalt stått i förhållandevis livlig
förbindelse med hans familj samt jämväl sedan några år tillbaka
erhållit kontanta bidrag till sitt uppehälle från hans förmögenhet samt
att denna förmån syntes av billighetsskäl böra komma dessa sökande till
del även sedan det allmänna övertagit Erik Svedboms förmögenhet. Ämbetet,
som ansett av handlingarna i ärendet framgå, att Johanna
Adolphina Wimmercranz förut erhållit ett årligt bidrag å 900 kronor
och Sylvia Justina Bergquist ett sådant å 1,575 kronor, har hemställt,
att samma bidrag måtte även efter Eriks Svedboms död utgå till dessa
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
sökande samt utbetalas kvartalsvis i förskott med en fjärdedel av beloppet
varje kvartal från och med det, varunder Erik Svedbom avlidit,
samt till och med det, varunder vederbörande bidragstagare avlede.
Överståthållarämbetet har förordat, att bidrag tillerkändes Johanna
Adolphina Wimmercranz och Sylvia Justina Bergquist i enlighet med
kammaradvokatfiskalsämbetets förslag.
I detta sammanhang tillåter jag mig anmärka, att jag rörande de personer,
vilka jämte konserthusstiftelsen ansökt örn efterskänkande av allmänna
arvsfondens rätt, inhämtat följande, som delvis utgör tillägg till
eller beriktande av vad i de avgivna yttrandena anförts:
Walborg Lagerwall, som är född 1851, har varit husföreståndarinna i
Svedhoms hem från 1891 till hans död. Hilda Nilsson, som är 71
år gammal, har i egenskap av sjuksköterska vårdat Svedbom alltsedan
år 1911. Hanna Strömqvist och Maria Olsson, vilka äro respektive 51 och
58 år gamla, lia haft anställning hos Svedbom, den förra som hembiträde
sedan år 1911 och den senare som kokerska sedan våren 1926. Samtliga
dessa personer ha bekommit, förutom fri bostad till den 1 oktober 1930,
full lön till den 11 i samma månad. Walborg Lagerwall äger, enligt av
henne år 1931 avgiven självdeklaration, en förmögenhet av omkring
75,000 kronor, och uppbär viss livränta, varjämte hon under år 1930 åtnjutit
två »artistpensioner», tillsammans med livräntan uppgående till
891 kronor 47 öre. Hilda Nilsson äger, enligt uppgift av utredningsmannen
i Erik Svedhoms dödsbo, ett kapital av omkring 15,000 kronor och
uppbär en årlig livränta av 1,000 kronor. Enligt samma uppgift kar
Hanna Strömqvist förmögenhet till ett belopp av omkring 14,000 kronor
men, utom avkastningen härav, icke någon inkomst, samt Maria Olsson
ett kapital av omkring 4,000 kronor men i övrigt ej någon tillgång.
Johanna Adolphina Wimmercranz, som är född 1857, äger ett kapital
av omkring 11,000 kronor. På grund av förutvarande anställning
i telegrafverket är hon berättigad till en årlig pension av, förutom dyrtidstillägg,
1,884 kronor. Sylvia Justina Bergquist, som är född 1864,
äger ett kapital av omkring 6,000 kronor. I övrigt är hon för sitt uppehälle
hänvisad till frivilligt understöd från en i Amerika bosatt dotter.
Med Erik Svedhoms familj, särskilt hans moder, Ilar åtminstone Sylvia
Justina Bergquist stått i jämförelsevis nära beröring. Johanna Adolphina
Wimmercranz och Sylvia Justina Bergquists numera avlidne fader, lektorn
A. F. Wimmercranz, var förmyndare för en år 1887 avliden syster
till Erik Svedhoms fader. Johanna Adolphina Wimmercranz och Sylvia
Justina Bergquist fingo före ikraftträdandet av lagen örn arv i egenskap
av Erik Svedhoms presumtiva arvingar vid upprepade tillfällen i
anledning av framställningar från hans förmyndare aATgiva förbindelser
i syfte att trygga försörjningen av Erik Svedboms vårdnadspersonal i
händelse av hans frånfälle. Av Erik Svedboms medel lia under dennes
livstid med förmyndarnas samtycke utanordnats understöd, åtminstone
sedan år 1928 åt Sylvia Justina Bergquist, till en början med 75 kronor
i månaden och därefter med 150 kronor, och sedan april 1929 åt Johanna
Adolphina Wimmercranz med 100 kronor i månaden.
Särskild utredning
angående
Walborg
Lagerwall
m. fl.
samt angående
Johanna
Adolphina
Wimmercranz
m. fl.
14
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
Av utredningen i detta ärende framgår, att Erik Svedbom från sin tidigaste
ungdom fram till sin död lidit av sinnessjukdom. Beträffande frågan,
örn lian det oaktat varit i stånd att vid tiden för upprättandet av
omförmälda såsom testamente bevakade handling av den 22 november
1928 göra ett testamentariskt förordnande, ha inom den medicinska sakkunskapen
olika meningar framträtt. Sålunda har det å ena sidan gjorts
gällande, att skäl saknas till antagande, att förordnandet tillkommit under
inflytande av rubbningen i Erik Svedboms själsverksamhet. Å andra sidan
har med stor bestämdhet även den uppfattningen hävdats, att Erik Svedbom
saknat nödiga förutsättningar för en viljehandling av ifrågavarande
art. Sedan kammaradvokatfiskalsämbetet efter prövning av den i ärendet
förebragta utredningen anslutit sig till den senare meningen, och de enligt
handlingen insatta testamentstagarna därefter, utan att förbehåll
av något slag uppställts, avstått från varje anspråk på grund av de
gjorda förordnandena, står det emellertid fast, att arvet tillfallit allmänna
arvsfonden. Jag övergår sålunda till frågan i vad mån, oavsett
handlingen av den 22 november 1928, förutsättning finnes för ett eftergivande
av allmänna arvsfondens rätt.
Det stadgande, vars tillämpning det här gäller — 5 kap. 3 § lagen
örn arv —- innehåller, att »arv, som tillfallit fonden, må, där det med
hänsyn till omständigheterna får anses billigt, av Konungen med riksdagens
samtycke helt eller delvis avstås till arvlåtarens skyldeman eller
annan, som stått arvlåtaren nära». Vad då först angår den av Johanna
Adolphina Wimmercranz och Sylvia Justina Bergquist gjorda ansökningen
finner jag med hänsyn till vad i ärendet upplysts rörande deras ekonomiska
förhållanden rimligt, att de, som efter äldre lag skulle varit
Erik Svedboms närmaste arvingar och under de senare åren av hans liv
av hans förmögenhet uppburit visst årligt underhåll, fortfarande böra få
åtnjuta denna förmån. Härvidlag ansluter jag mig alltså till den uppfattning,
som uttalats av kammaradvokatfiskalen och Överståthållarämbetet,
dock att, med hänsyn till den av mig inhämtade utredningen, underhållsbeloppen
böra bestämmas till, för månad räknat, 100 kronor till
Johanna Adolphina Wimmercranz och 150 kronor till Sylvia Justina
Bergquist. Lika med nämnda myndigheter finner jag ock skäligt, att
understöd tillerkännes de fyra personer, vilka — tre av dem under lång
tid — under, med hänsyn till arten av Erik Svedboms sjukdom, ofta
synnerligen svåra förhållanden vårdat honom. Den omständigheten att
Walborg Lagerwall, Hilda Nilsson och Hanna Strömqvist äga vissa tillgångar,
som delvis synas kunna vara att hänföra till besparingar å den
ersättning de uppburit på grund av sin anställning i Erik Svedboms
hushåll, lärer ej böra utgöra hinder mot att nu tillerkänna dem en livränta,
vilken i själva verket blott är att betrakta som en rimlig tjänstepension.
I fråga örn sättet för beredande av livräntor åt nu omförmälda perso -
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
lier vill jag erinra, att det icke lärer stå i överensstämmelse med lagen
örn allmänna arvsfonden — enligt vilken fondens avkastning blott får
användas till främjande av barns och ungdoms vård och fostran — om
man nu överlämnade kvarlåtenskapen i dess helhet till arvsfonden med
skyldighet för denna att betala ifrågavarande livräntor. Ej heller torde
man i detta fall böra, på sätt föreslagits i Kungl. Maj:ts proposition detta
år, nr 104, angående avstående av viss del av allmänna arvsfondens rätt
till arv efter Olga Weidenhielm, anlita den i 34 § lagen örn allmän pensionsförsäkring
omförmälda s. k. frivilliga försäkringen. För inköp av
livräntor enligt denna försäkringsform skulle nämligen åtgå ett avsevärt
belopp ur kvarlåtenskapen, eller över 90,000 kronor. Här torde i stället
den anordning böra vidtagas, att erforderligt kapitalbelopp — efter en
räntefot av 4 procent uppgående till 260,000 kronor — överlämnas till
särskild förvaltning hos statskontoret, som skall hava att med avkastningen
gälda livräntorna. I mån som livräntetagarna avlida bör därefter det
sålunda avsatta kapitalet överföras till arvsfonden. Först i och med att
så sker bli följaktligen dessa medel att betrakta som influtna till fonden.
Att i övrigt rörande förvaltningen av det avsatta kapitalet med mera
meddela sådana bestämmelser, som kunna finnas erforderliga, torde
lämpligen ankomma å Kungl. Majit.
På sätt de i ärendet hörda myndigheterna föreslagit böra understöden
i fråga beräknas, för Johanna Adolphina Wimmercranz och Sylvia Justina
Bergquist för tiden från den 1 april 1930 och för de övriga av nu förevarande
personer från den 1 oktober samma år. För tid, vilken sålunda
redan förflutit, fram till dess livräntorna kunna börja gäldas med avkastningen
av det avsatta kapitalet, torde de månatliga understödsbeloppen
böra utgå direkt av kvarlåtenskapen. Allmänna arvsfondens rätt
till den del av kvarlåtenskapen, som erfordras för utbetalande av dessa
belopp, torde därför — utöver vad som kommer att åtgå för beredande
av livräntor i den ordning, jag här förut förordat — jämväl böra avstås.
Till vad jag nu föreslagit måste jämlikt förenämnda stadgande i arvslagen
riksdagens samtycke inhämtas.
Vidkommande härefter framställningen från stiftelsen Stockholms konserthus
vill jag erinra, att olika meningar yppats därom, huruvida med
stadgandet i 5 kap. 3 § arvslagen överhuvud är förenligt, att arvsfondens
rätt till arv avstås till förmån för annan än fysisk person. Något uttryckligt
uttalande, som kunde tjäna till ledning vid denna frågas bedömande,
är icke att finna i förarbetena till lagen. Å andra sidan har vid
lagens tillkomst icke heller den uppfattningen kommit till uttryck, att under
stadgandet ej finge inrymmas jämväl möjlighet att avstå till förmån
för juridisk person. Vid dessa förhållanden och då paragrafens lydelse
knappast utgör något bestämt hinder mot denna mera vidsträckta tolkning,
finner jag väl den åsikten ej böra utan vidare avvisas, som anser
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200.
även juridisk person kunna — under de i paragrafen angivna särskilda
förhållanden — bli föremål för sådant efterskänkande, som där avses.
Även örn man utgår från att stadgandet i och för sig medger, att kvarlåtenskapen
efter Erik Svedbom avstås till stiftelsen, återstår emellertid
spörsmålet, örn denna kan anses ha stått den avlidne nära i den mening,
som åsyftas i nämnda lagrum. Härvidlag kan till en början tagas
fasta på att den familj, Erik Svedbom tillhörde, under ett par generationer
ägnat musiken, med vad därtill hör, ett utomordentligt starkt intresse
och att flera av dess medlemmar genom framstående musikalisk begåvning
och personliga insatser skapat sig ett namn inom vårt lands musikhistoria.
Det bör ej heller råda mer än en mening örn att också Erik
Svedbom själv var mäktig att omfatta, och även omfattade, musiken
med verkligt intresse. På grund härav finner jag den av Erik Svedbom
närstående personer uttalade uppfattningen ej sakna fog, att Erik
Svedbom, därest han varit vid sina sinnens bruk, sannolikt skulle
genom testamente lia sörjt för att hans stora förmögenhet kommit att
efter hans död helt eller delvis användas till musiklivets främjande. Och
då hans förut avlidna svägerska, Hilma Svedbom, till konserthusstiftelsen
testamenterat en ansenlig del av sin kvarlåtenskap, synes det jämväl
naturligt att häri finna en viss anknytning mellan Erik Svedbom och
nämnda stiftelse.
Med beaktande av alla dessa omständigheter kommer man dock näppeligen
längre än därtill, att det ändamål, konserthusstiftelsen avser att
främja, stått Erik Svedbom nära; örn stiftelsen som sådan kan detta ej
sägas. Här må ock anmärkas, att utredningen ej med säkerhet ger vid
handen, huruvida Erik Svedbom överhuvud ägt någon uppfattning örn
konserthusets existens. Vid dylikt förhållande har jag ej kunnat finna,
att det villkor i lagen är uppfyllt, som, därest avstående skall kunna ske,
fordrar att vederbörande varit på angivet sätt förbunden med arvlåtaren.
I själva verket står det klart för mig, att man under alla förhållanden,
såvitt gäller efterskänkande till förmån för juridisk person, allenast
med den största varsamhet bör tillämpa i fråga komna stadgande i
arvslagen. Med avseende härå vill jag särskilt erinra, att det syfte, vilket
genom ett avstående till stiftelsen skulle tillgodoses, ej kan hänföras
till något av de ändamål, vartill arvsfondens medel enligt gällande lagstiftning
må begagnas. Vid nu angivna förhållanden har jag ansett mig
icke kunna tillstyrka, att den av stiftelsen gjorda ansökningen må föranleda
någon framställning till riksdagen.
I anslutning till vad föredraganden sålunda anfört hemställer föredraganden,
att Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen medgiva,
Kungl. Maj:ts proposition Nr 200. *1
att i enlighet med vad i det föregående sagts må
av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter Erik Magnus Edvard Svedbom avstås
dels vad som åtgår för beredande av livräntor åt följande
personer med nedan angivna årsbelopp, nämligen:
åt Johanna Adolphina Wimmercranz 1,200 kronor,
åt Sylvia Justina Bergquist 1,800 kronor, åt Walborg
Lagerwall 2,800 kronor, åt Hilda Nilsson 2,800 kronor,
åt Hanna Strömqvist 1,200 kronor och åt Maria Olsson
600 kronor, att utgå under vederbörande livräntetagares
återstående livstid,
dels ock vad som erfordras för beredande därutöver
av följande understöd: till Johanna Adolphina Wimmercranz
100 kronor och till Sylvia Justina Bergquist
150 kronor, för varje månad räknat från den 1
april 1930 till dess ovannämnda livräntor börja utgå,
ävensom till envar av Walborg Lagerwall och Hilda
Nilsson 230 kronor, till Hanna Strömqvist 100 kronor
och till Maria Olsson 50 kronor, för varje månad räknat
från den 1 oktober 1930 till dess livräntorna börja
utgå.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Begenten lämna bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Olga Gjörloff.
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami 176 höft. (Nr 200.)
2