Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
1
Nr 2.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen nied förslag till lag angående
ändring i viss/a delar av lagen den 30 maj 1919
om rätt till litterära och musikaliska verk m. m.; given
Stockholms slolt den 12 december 1930.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1919 örn rätt
till litterära och musikaliska verk; och
2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1919 örn rätt
till verk av bildande konst.
GUSTAR
N. Gärde.
Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 8 käft. (.Nr 2.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1919 (nr 381) om
rätt till litterära och musikaliska verk.
Härigenom förordnas, dels att 2, 3, 10—12, 14—19, 24—27 och 32 §§ lagen
den 30 maj 1919 örn rätt till litterära och musikaliska verk, av vilka lagrum
12 § ändrats genom lag den 18 mars 1927 (nr 51), skola, vissa paragrafer
i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse, dels ock att i nämnda
lag den 30 maj 1919 skola införas fyra nya paragrafer, betecknade 17 a, 18 a,
27 a och 27 b §§ samt lydande som följer:
2 §•
Författare äge med de inskränkningar, varom stadgas i 9—12 och 14 §§,
uteslutande rätt
att genom tryck, fotografi eller på annat sätt mångfaldiga sitt verk;
att offentligen föredraga skrift eller muntligt föredrag, utföra musikaliskt
verk eller uppföra dramatiskt eller mimiskt verk;
att medelst kinematografi offentligen framföra eller genom radio utsända
sitt verk.
Till mångfaldigande hänföres jämväl att överföra ett verk på mekaniskt taleller
musikinstrument eller på vals, platta, band eller annan till dylikt instrument
hörande inrättning. Där ett sålunda överfört verk genom instrumentet
återgives, anses detta såsom föredragande eller utförande av verket.
3 §.
Den enligt 2 § författare tillerkända befogenhet innebär även uteslutande
rätt för honom att mångfaldiga ävensom offentligen föredraga, utföra eller
uppföra eller ock medelst kinematografi framföra eller genom radio utsända
sitt verk i översättning till annat språk eller från en till annan munart av samma
språk, så ock i bearbetning.
Såsom bearbetning anses i synnerhet:
1) dramatisering eller eljest överförande av en skrift från en litterär form
till en annan ävensom skrifts överförande till en form, avsedd att återgivas genom
kinematografi;
2) ett musikaliskt---— — flera sångstämmor.
Såsom bearbetning-----självständigt sådant.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
3
10 §.
Utan hinder av vad i denna lag är stadgat vare tillätet:
1) att ett verk mångfaldigas för enskilt bruk så ock att skrift eller muntligt
föredrag eljest avskrives för hand;
2) att utgiven skrift offentligen föredrages annorledes än genom uppläsning
så ock offentligen uppläses av den, som icke yrkesmässigt ägnar sig åt uppläsning,
eller av yrkesuppläsare, där denne icke erhåller någon ersättning eller
uppläsningen blivit i folkbildningssyfte anordnad av statsunderstödd folkbildningsorganisation;
3)
att utgivet musikaliskt verk offentligen utföres, då antingen allmänheten
äger utan avgift övervara utförandet och detta ej heller sker i förvärvssyfte
eller ock den av utförandet härflytande inkomsten är avsedd för välgörande
ändamål och den utförande icke erhåller någon ersättning;
4) att ett verk genom radio utsändes för religiös uppbyggelse eller för elementär
undervisning eller att ett verks offentliga föredragande eller utförande
återgives genom radio, då allmänheten äger utan avgift övervara föredragandet
eller utförandet och detta ej heller sker i förvärvssyfte så ock då verkets
utsändande ingår i återgivande av en fortlöpande dagshändelse.
11 §•
Tillåtet vare vidare:
1) att vid-----ytterligare utveckling;
2) att utgiven dikt mångfaldigas i musikaliskt verk såsom text till notskriften
eller upptages på konsertprogram;
3) att mindre delar av utgiven skrift eller, där den är av ringa omfång, hela
skriften intages i sådan, ur flera författares skrifter hämtad samling, som efter
sin beskaffenhet är avsedd att tjäna till bruk vid gudstjänst eller i skolor
eller eljest vid elementär undervisning. I en dylik för den elementära undervisningen
avsedd samling må dock icke intagas mer av samma författares skrifter
än som motsvarar ett tryckark av dessa; ej heller må i sådan samling helt
eller delvis intagas skrift, som är författad för att användas vid den elementära
undervisningen.
I fall, varom i första stycket under 2 eller 3 förmäles, ma det nyttjade verket
icke förändras utan tillstånd av författaren eller dem, på vilka hans rätt
övergått enligt 15 § första stycket; dock vare, där så erfordras, översättning
tillåten.
I vetenskaplig framställning eller i skrift, som är avsedd att tjäna till bruk
vid undervisning, må till förklaring av texten intagas teckning eller avbildning,
som utgivits eller varit offentligen utställd; dock att teckningen eller
avbildningen icke må utan sådant tillstånd, som i nästföregående stycke är sagt,
förändras i vidare mån än som nödvändiggöres av det för återgivandet använda
förfarandet.
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
12 §.
Likaledes vare tillåtet:
1) att delar--— ---litterärt verk;
2) att ett utgivet musikaliskt verk eller del därav intages i sådan ur flera
tonsättares verk hämtad samling, som efter sin beskaffenhet är avsedd att
tjäna till bruk vid gudstjänst eller i skolor, musikskolor dock undantagna,
eller eljest vid elementär undervisning. I en dylik för den elementära undervisningen
avsedd samling må dock ej av en och samma tonsättare intagas
flera verk eller delar därav än som motsvara en tjugondei av samlingens hela
antal och högst fem, ej heller något verk eller del därav med flera än trettiotvå
takter. Ej må i sådan samling helt eller delvis intagas verk, som är författat
för att användas vid den elementära undervisningen.
I fall, varom i första stycket under 2 förmärs, må det nyttjade verket icke
förändras utan tillstånd av tonsättaren eller dem, på vilka hans rätt övergått
enligt 15 § första stycket; dock vare tillåtet att för ett instrument eller en
sångstämma omsätta verk, som är satt för flera instrument eller stämmor.
14 §.
Tillåtet vare ock att i tidning eller tidskrift intaga ur annan tidning eller
tidskrift hämtade artiklar i ekonomiska, politiska eller religiösa dagsfrågor,
så framt ej förbehåll mot eftertryck blivit vid artikeln utsatt.
Då artikel sålunda intages, skall den nyttjade tidningens eller tidskriftens
titel tydligt angivas.
15 §.
Efter författares död gånge hans rätt enligt denna lag över till dem, som
jämlikt lagstiftningen örn giftorätt, arv och testamente äro berättigade till hans
kvarlåtenskap, och från dessa vidare enligt enahanda grunder.
Författarrätt må, med eller utan inskränkning, överlåtas till annan. I fråga
örn verkan av sådan överlåtelse galle, där ej andra villkor äro avtalade, vad i
16—18 §§ sägs.
16 §,
Har författarrätt med avseende å ett verk till någon överlåtits, må denne
icke, utan tillstånd av författaren eller dem, på vilka hans rätt övergått enligt
15 § första stycket, förändra verket i vidare mån än som nödvändiggöres
av det med överlåtelsen avsedda ändamålet.
Författare, som å annan överlåtit rätt till ett verks mångfaldigande, åge påfordra,
att hans namn eller ock diktat namn, varunder han plägar framträda,
angives vid mångfaldigandet.
17 §.
Don, som genom överlåtelse erhållit förlagsrätt till ett verk, må ej utgiva
mer än en upplaga, vilken ej må överstiga ettusen exemplar.
Har innehavare av förlagsrätt till ett verk icke inom två år efter det för -
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
5
fattaren avlämnat fullständigt manuskript utgivit verket, vare hans förlagsrätt
förfallen och behålle författaren vad han redan må hava uppburit i betalning.
Har utgivet verk utgått ur bokhandeln och tillkommer förläggaren rätt att
utgiva ny upplaga, äge författaren påfordra verkets förnyade utgivande. Varder
ej, inom ett år från det han därom gjort framställning hos förläggaren, verket
på nytt utgivet, vare lag som i andra stycket sägs.
17 a §.
Innehåller avtal mellan författare och förläggare, att författarrätt överlåtes,
äger förläggaren dock ej å överlåtelsen grunda rätt att offentligen föredraga,
utföra eller uppföra det verk, överlåtelsen avser, eller lata det framföras medelst
kinematografi eller utsändas genom radio eller verkställa översättning
eller bearbetning därav eller pa mekaniskt instrument eller därtill hörande
inrättning överföra verket.
18 §.
Har författare å annan överlåtit rätt att offentligen föredraga, utföra eller
uppföra ett verk, vare denne berättigad att, pa det sätt överlåtelsen avser,
återgiva verket överallt och så ofta han finner för gott, men ej att pa annan
överlåta någon rätt därtill.
Överlåtelse, varom här är fråga, skall anses gälla för en tid av fem ar.
Har, då uteslutande rätt att föredraga, utföra eller uppföra ett verk till
någon överlåtits för längre tid än fem år, denne under fem på varandra följande
år ej begagnat sig därav, vare den, som överlåtit rätten, oförhindrad att
lämna tillstånd till verkets återgivande även åt andra.
18 a §.
Vid överlåtelse av rätt att offentligen föredraga, utföra eller uppföra eller
att genom radio utsända ett verk företrädes i fråga örn dramatiskt verk, därtill
musik hörer, tonsättaren av textens författare, varemot beträffande opera
eller annat musikaliskt verk, vartill hörer text, författaren till texten företrädes
av tonsättaren.
Vad nu är sagt galle ock, där fråga är örn rätt att pa mekaniskt instrument
eller därtill hörande inrättning överföra musikaliskt verk, vartill hörer
text.
19 §.
Författares i denna lag stadgade rätt må ej för gäld tagas i mät i författarens
bo eller hos någon, till vilken den övergått enligt 15 § första stycket.
24 §.
Med böter från och nied fem till och med tvåtusen kronor straffes:
1) den, som i strid mot denna lag mångfaldigar ett verk eller del därav, i
ett eller flera exemplar;
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
2) den, som till salu håller eller genom försäljning, utdelande, uthyrande
eller annorledes sprider sådant exemplar av ett verk, som honom veterligen
blivit av annan framställt i strid mot denna lag eller framställts och lagligen
kunnat framställas allenast för enskilt bruk;
3) den, som i riket till spridande inför sådant exemplar av ett verk, som honom
veterligen framställts utan författarens tillstånd i fall, då sådant tillstånd
skulle hava erfordrats för verkets mångfaldigande här i riket, eller ock
till salu håller eller sprider till riket infört exemplar, som nu är sagt;
4) den, som i strid mot denna lag föredrager, utför eller uppför eller ock
medelst kinematografi framför eller genom radio utsänder ett verk eller del
därav.
25 §.
Har ett verk mangfaldigats i strid mot denna lag eller eljest framställts
utan författarens tillstånd i fall, da sadant tillstånd skulle hava erfordrats för
verkets mångfaldigande här i riket, skola de därvid framställda exemplaren
efter målsägande^ val antingen förstöras eller ock utlämnas till målsäganden
mot ersättning för värdet eller mot avdrag därför å honom tillkommande
skadestånd. Vad nu är sagt åge ock tillämpning i fråga örn exemplar,
som framställts och lagligen kunnat framställas allenast för enskilt bruk, där
det hålles till salu eller sprides eller ock nyttjas vid verkets offentliga åter
-
givande.
Med formar,--—--ej må ske.
Vad ovan —-----eljest förfogar.
26 §.
Med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor straffes den, som
i strid mot denna lag förändrar ett verk, så ock den, som, ändå att han vet att
sådan ändring blivit av annan vidtagen, håller till salu eller sprider exemplar
av det ändrade verket. I fråga om förfarande med olagliga exemplar och materialier
skall vad i 25 § stadgas äga motsvarande tillämpning.
Med böter såsom i första stycket sägs straffes ock den, som åsidosätter honom
enligt 16 § andra stycket åliggande skyldighet att angiva författares verkliga
eller diktade namn.
27 §.
Den, som underlåter att fullgöra
vad i 13 § är föreskrivet örn angivande av författares namn eller
vad i 14 § stadgas om angivande av titel å tidning eller tidskrift, vars innehåll
nyttjas på sätt där sägs,
dömes till böter från och med fem till och med etthundra kronor.
27 a §.
Den, som enligt 24, 26 eller 27 § gjort sig förfallen till ansvar, gälde ock ersättning
för förlust, lidande eller annat förfång, som tillskyndats målsäganden
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 2
genom den brottsliga gärningen. Ej må i något fall ersättningen understiga
femton kronor. . ..
Har någon företagit handling, som avses i 24 § eller 26 § första stycket, eller
ej fullgjort skyldighet, som avses i 26 § andra stycket eller 27 §, och har harav
uppkommit vinst för honom, vare han, ändå att ansvar icke kan ådömas honom,
pliktig att intill vinstens belopp utgiva ersättning för malsaganden till-,
skyndat förfång.
27 b §.
Rätt domstol i mål örn ansvar eller skadestånd för olovlig radioutsändning av
verk, som i denna lag avses, vare Stockholms rådstuvurätt.
Har dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt verk olovligen uppförts inom
olika underrätters domvärjo, må talan örn ansvar eller skadestånd pa grund
härav anhängiggöras vid en var av dessa domstolar.
32 §.
Denna lag-----angivna undantag:
1) Den enligt----— författaren avlidit.
2) Dramatiskt eller-----offentligen uppföras.
3) Eörfattares i-----nämnda avseende.
4) Var bearbetning-----historisk framställning.
5) Har ett----— fritt spridas.
6) Formar, stenar,-----jämväl tillåtet.
7) Den, som----— uppföra verket.
8) Har skrift, muntligt föredrag eller musikaliskt verk före denna lags trädande
i kraft överförts på mekaniskt instrument eller därtill hörande inrättning,
vare sådant överförande tillåtet för en var; och må exemplar av vad salunda
blivit överfört fritt spridas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1931.
Den äger tillämpning jämväl med avseende å verk, som före nämnda dag
tillkommit, men medför ej rubbning i avtal, som dessförinnan slutits.
s
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1919 (nr 382) om
rätt till verk av bildande konst.
Härigenom förordnas, dels att 2, 4, 8-12, 15-19 och 21 §§ lagen den 30
maj 1919 örn ratt till verk av bildande konst skola, vissa paragrafer i nedan
angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse, dels att tredje stycket av 5 S
samma lag skall upphöra att gälla, dels ock att i lagen skola införas två nya
paragrafer, betecknade 8 a och 20 a §§ samt lydande som följer:
2 §.
Konstnär åge med de inskränkningar, varom stadgas i 5—7 §§, uteslutande
ratt att efterbilda sitt konstverk, vare sig genom konstnärligt förfarande eller
genom mangfaidigande medelst tryck, fotografi, avgjutning eller på annat sätt.
lill efterbildande hanfores jämväl att bygga efter byggnadsverk eller efter ritning
eller modell till sådant.
Såsom efterbildande---------__ självständigt sådant.
4 §.
Såsom upphovsman till ett konstverk varde, där ej annat visas, den ansedd,
vilkens signatur är anbragt å verket.
I fråga .--•---såsom förläggare.
8 §.
Jtld efterbildande av konstverk i enlighet med vad i 6 eller 7 § medgives
ma verket icke, utan tillstånd av konstnären eller dem, på vilka hans rätt
övergått enligt 9 § första stycket, förändras i vidare mån än som nödvändiggores
av det för efterbildandet använda förfarandet.
8 a§.
Å konstverk må icke, utan tillstånd av konstnären själv, annan anbringa
bans signatur. Ar verk av grafisk konst tillkommet genom avtryck från
piatta av metall, sten, trä eller annat material, må signering ej av annan verkställas,
ända att konstnären därtill samtyckt.
A efterbildning av konstverk må ej i något fall konstnärens signatur anbringas
på sådant sätt, att därav kan uppkomma förväxling mellan efterbildningen
och originalverket.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
9 §.
Efter konstnärs död gånge hans rätt enligt denna lag över till dem, som
jämlikt lagstiftningen örn giftorätt, arv och testamente äro berättigade till
hans kvarlåtenskap, och från dessa vidare enligt enahanda, grunder.
Konstnärs rätt må, med eller utan inskränkning, överlåtas till annan. I
fråga örn verkan av sådan överlåtelse galle, där ej andra villkor äro avtalade,
vad i 10 och 11 §§ sägs.
10 §.
övergår konstverk — —---i överlåtelsen.
Dock skall, där konstverk av konstnären eller dem, på vilka hans rätt övergått
enligt 9 § första stycket, överlåtits till staten eller menighet, överlåtelsen
anses innefatta jämväl rätt att genom fotografi efterbilda verket, oförkränkt
den rätt, som i enahanda avseende tillkommer överlåtaren.
Är porträttbild -— ■—• — — — och arvingar.
11 §•
Har konstnärs i denna lag omförmälda rätt med avseende å ett konstverk
till någon överlåtits, må denne icke, utan tillstånd av konstnären eller dem, på
vilka hans rätt övergått enligt 9 § första stycket, vid efterbildande förändra
verket i vidare mån än som nödvändiggöres av det för efterbildandet använda
förfarandet.
Konstnär, som å annan överlåtit rätten att efterbilda ett konstverk, äger
påfordra, att hans namn angives å efterbildningen.
12 §.
Konstnärs i denna lag stadgade rätt må ej för gäld tagas i mät i konstnärens
bo eller hos någon, till vilken den övergått enligt 9 § första stycket.
15 §.
Med böter från och med fem till och med tvåtusen kronor straffes:
1) den, som i strid mot stadgandena örn konstnärs uteslutande rätt efterbildar
ett konstverk eller del därav, i ett eller flera exemplar;
2) den, som till salu håller eller genom försäljning, utdelande, uthyrande eller
annorledes sprider eller offentligen utställer sådan efterbildning av ett konstverk,
som honom veterligen blivit av annan utförd i strid mot denna lag eller
utförts allenast för studieändamål eller enskilt bruk;
3) den, som i riket till spridande eller offentligt utställande inför sådan
efterbildning av ett konstverk, som honom veterligen utförts utan konstnärens
tillstånd i fall, då sådant tillstånd skulle hava erfordrats för verkets efterbildande
här i riket, eller ock till salu håller, sprider eller offentligen utställer till
riket införd efterbildning, som nu är sagd.
1C §.
Har ett konstverk efterbildats i strid mot denna lag eller eljest utan konstnärens
tillstånd i fall, då sådant tillstånd skulle hava erfordrats för verkets ef
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
terbildande här i riket, skola de därvid utförda efterbildningarna efter målsägande!^
val antingen förstöras eller ock utlämnas till målsäganden mot ersättning
för värdet eller mot avdrag därför å honom tillkommande skadestånd.
Vad nu är sagt äge oek tillämpning i fråga örn efterbildning, som blivit utförd
allenast för studieändamål eller enskilt bruk, där den hålles till salu eller sprides
eller offentligen utställes.
Med formar,-----ej må ske.
Vad nu-----eljest förfogar.
Bestämmelserna här-----ett byggnadsverk.
17 §.
Med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor straffes den, som
vid efterbildande av ett konstverk förfar i strid mot bestämmelserna i 8 § eller
11 § första stycket, så ock den, som till salu håller eller sprider eller offentligen
utställer efterbildning, vilken honom veterligen utförts i strid mot nämnda
bestämmelser. I fråga örn förfarande med olagliga efterbildningar och materialier
skall vad i 16 § stadgas äga motsvarande tillämpning.
Med böter såsom i första stycket sägs straffes ock den, som åsidosätter honom
enligt 11 § andra stycket åliggande skyldighet att angiva konstnärs namn.
18 §.
Till böter från och med fem till och med femhundra kronor dömes den, som
i strid mot stadgandet i 10 § tredje stycket efterbildar en enligt denna lag
skyddad porträttbild, så ock den, som till salu håller eller sprider eller offentligen
utställer sådan efterbildning av en skyddad porträttbild, som honom veterligen
blivit av annan utförd i strid mot nämnda stadgande; och skall i fråga
örn förfarande med olagliga efterbildningar och materialier vad i 16 § stadgas
äga motsvarande tillämpning.
19 §.
Anbringar någon emot föreskrifterna i 8 a § konstnärs signatur å konstverk
eller efterbildning av konstverk, varde, ändå att konstverket eller efterbildningen
icke är föremål för skydd enligt denna lag, straffad med böter från och
med fem till och med femhundra kronor.
Till böter, som nu sagts, dömes ock den, som till salu håller eller sprider
eller offentligen utställer konstverk eller efterbildning, varå honom veterligen
konstnärens signatur anbragts i strid mot bestämmelserna i 8 a §.
20 a §.
Den, som enligt 15, 17, 18, 19 eller 20 § gjort sig förfallen till ansvar, gälde
ock ersättning för förlust, lidande eller annat förfång, som tillskyndats målsäganden
genom den brottsliga gärningen. Ej må i något fall ersättningen understiga
femton kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. 11
Har någon företagit handling, som avses i 15 §, 17 § första stycket, 18 eller
19 §, eller ej fullgjort skyldighet, som avses i 17 § andra stycket eller 20 §,
och har härav uppkommit vinst för honom, vare han, ändå att ansvar icke kan
ådömas honom, pliktig att intill vinstens belopp utgiva ersättning för målsäganden
tillskyndat förfång.
21 §.
Brott, som i 19 § sägs, hörer under allmänt åtal, men eljest må brott mot
denna lag ej åtalas av annan än målsägande.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1931.
12
Kungl. Majlis proposition nr 2.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 2 maj 1930.
N ärvarancle:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler det av särskilda
inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga den 28 december 1929
avgivna betänkandet med förslag till ändringar i lagstiftningen om rätt till
litterära och konstnärliga verk (Statens offentliga utredningar 1929:87).
Härvid anför departementschefen:
»Under ar 1904 tillträdde Sverige Bernkonventionen angående
bildande av en internationell union för skydd av litterära
och konstnärliga verk av den 9 september 188 6.
Efter tidpunkten för Sveriges anslutning har konventionen varit föremål för
revision vid en konferens i Berlin 1908 samt vid konferens i Rom 1928. Vid båda
dessa konferenser var Sverige företrätt.
Beträffande innehållet i den reviderade konventionen av 1908 vill jag i detta
sammanhang blott nämna, att enligt art. 27 de stater, som undertecknat konventionen,
kunna vid ratifikationernas. utväxling förklara sig önska, i fråga örn den
ena eller andra punkten, förbliva bundna av bestämmelserna i de konventioner,
som de tidigare underskrivit. Konventionen av 1908 blev under år 1919 ratificerad
för Sveriges del, därvid emellertid Kungl. Majit — med begagnande av
den enligt nyssnämnda art. 27 unionsstaterna tillagda befogenhet — gjorde det
förbehåll, att i fråga om rätten att i tidningar eller tidskrifter intaga ur andra
tidningar eller tidskrifter hämtade uppsatser, Sverige skulle, i stället för att
tillträda art. 9 i den år 1908 reviderade konventionen, förbliva bundet av art. 7
i 1886 års konvention.
Konferensen i Rom hölls på våren 1928 och resulterade i den reviderade
Bernkonventionen av den 2 juni 1928. Denna konvention
undertecknades vid konferensen av ombud från ett stort antal stater, däribland
Sverige. Ratifikation av konventionen skall ske senast den 1 juli 1931.
Den på ifrågavarande konvention grundade Bernunionen omfattar för närvarande
ett fyrtiotal länder. Av de länder, som stå utom unionen, äro de viktigaste
Amerikas förenta stater och Sovjet-Ryssland.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
13
Bernkonventionens grundprincip är att författare och konstnärer, som tillhöra
ett unionsland, i de övriga unionsländerna för sina verk åtnjuta samma
rättigheter som varje lands lagar tillerkänna eller framdeles komma att tillerkänna
landets egna medborgare (art. 4). Vid sidan av den principiella bestämmelsen
härom upptagas emellertid i konventionen åtskilliga föreskrifter,
varigenom varje unionsland förpliktas att i särskilda angivna hänseenden bereda
skydd åt utländska, unionen tillhörande författare och konstnärer. Där,
såsom exempelvis i fråga örn översättning, dylikt skydd stipuleras, har konventionen
således skapat materiell, för hela unionsområdet gällande rätt, en
kodifierad unionsrätt.
Till följd av konventionens nu antydda innehåll var det nödvändigt att den
svenska lagstiftningen före vårt lands inträde i unionen bragtes i överensstämmelse
med konventionens stadganden i de punkter, där dessa innefatta materiell
unionsrätt, eller med andra ord, att sistnämnda stadganden inarbetades i de
svenska lagarnas text. Före Sveriges anslutning till den ursprungliga konventionen
av 1886 blev den då gällande lagen den 10 augusti 1877 angående
äganderätt till skrift omarbetad i väsentliga delar. För att därefter ratifikation
av 1908 års konvention skulle kunna ske, erfordrades nya, tämligen genomgripande
lagändringar. Sedan för detta ändamål tillkallade sakkunniga
under år 1914 avlämnat betänkande med förslag till ny lagstiftning, antogos under
år 1919 lag örn rätt till litterära och musikaliska verk samt lag örn rätt
till verk av bildande konst ävensom lag örn rätt till fotografiska bilder, samtliga
utfärdade den 30 maj 1919. Dessa ännu gällande lagar trädde i kraft
den 1 januari 1920.
Den nya lagstiftningen av 1919 tillkom alltså huvudsakligen för att möjliggöra
vårt lands tillträde till konventionen enligt dess i Berlin 1908 beslu
tade lydelse. På samma sätt''erfordras för ratifikation av den år 1928 reviderade
konventionen vissa lagändringar. Med anledning därav har min företrädare
i ämbetet, i enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 september
1928, tillkallat presidenten friherre E. Marks von Wurtemberg och hovrättsrådet
fil. doktor Hj. Himmelstrand att inom justitiedepartementet verkställa
utredning och avgiva förslag i fråga örn revision av 1919 ars lagstiftning angående
rätten till litterära och konstnärliga verk.
Jämväl med stöd av nämnda bemyndigande hava följande personer utsetts
att i egenskap av representanter för skilda intressen, som beröras av ifrågavarande
lagrevision, biträda de sakkunniga, nämligen: beträffande rätten till
litterära verk ordföranden i Sveriges författarförening skriftställaren Ernst
Didring samt — sedan han den 15 oktober 1929 på egen begäran entledigats
_ vice ordföranden i samma förening redaktören Hasse Zetterström, beträffande
rätten till musikaliska verk ordföranden i föreningen svenska tonsättare
tillförordnade byråingenjören Kurt Atterberg-, beträffande rätten till såväl
litterära som musikaliska verk advokaterna Erik Lidforss och Ulf von Konow,
beträffande rätten till konstnärliga verk preses i akademien för de fria konsterna
f. d. byggnadsrådet Isak Gustaf Clason och professorn vid konsthögskolan
Alfred Bergström, för bokförlagsverksamheten bokförläggaren Karl
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
Otto Bonnier, för musikförlagsverksamheten musikhandlanden Emil Carelius,
för den periodiska pressen chefredaktören Erik B. Rinman samt för radioverksamheten
generaldirektören Per Södermark.
Sedan de sakkunniga slutfört sitt uppdrag, hava de med skrivelse den 28
december 1929 till mig överlämnat förslag till
1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1919 örn rätt
till litterära och musikaliska verk;
2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1919 om rätt
till verk av bildande konst.
Därjämte hava de sakkunniga överlämnat motiv till nämnda lagförslag
ävensom bifogat en av dem verkställd översättning av den reviderade barnkonventionen
av 1928, sammanställd med den reviderade bernkonventionen
av 1908.
Då departementschefen den 6 september 1928 anhöll om Kungl. Maj:ts bemyndigande
att tillkalla de sakkunniga, anförde departementschefen — efter
det han omförmält, att den i Rom reviderade konventionen redan vid
själva konferensen undertecknats av det stora flertalet av de till Bernunionen
anslutna staterna och sannolikt komme att inom en nära framtid ratificeras av
signatärmakterna — att det vid sådant förhållande vore en uppgift för en var
av ifrågavarande stater att förbereda sådana ändringar i den för detta rättsområde
gällande lagstiftningen, som krävdes för att den nya konventionen skulle
kunna slutligt genomföras. För Sveriges del syntes detta lagstiftningsarbete
böra utan dröjsmål upptagas. Arbetet torde icke böra begränsas till sådana
ändringsförslag, vilka ägde omedelbart samband med konferensens beslut, utan
borde avse jämväl de övriga hithörande spörsmål, vilka eljest varit föremål för
behandling vid konferensen eller vilka tid efter annan under den nuvarande lagstiftningens
giltighet framkommit inom vårt land. Till avgörande i ett sammanhang
borde alltså upptagas i vilka avseenden en revision av 1919 års lagstiftning
rörande rätten till litterära och konstnärliga verk kunde vara påkallad.
Angående de sakkunnigas uppdrag anföres i betänkandet (s. 21) följande:
I enlighet med den instruktion, som innefattas i departementschefens yttrande
den 6 september 1928, hava de sakkunniga till en början undersökt, vilka ändringar
i 1919 års lagstiftning skulle behöva vidtagas med anledning av vad
vid konferensen förekommit, och i sammanhang därmed sökt bilda sig ett omdöme
angående den sakliga lämpligheten av de särskilda ändringarna. De hava
''därvid kommit till den mening, att — även bortsett från angelägenheten av att
Sverige i den internationella enighetens intresse helt ansluter sig till de nya
bestämmelserna och icke på särskilda punkter bibehåller en särställning — goda
skäl i allmänhet, även ur rent svensk ståndpunkt, tala för de ändringar som
ifrågakomma. [Vid sitt arbete hava de sakkunniga vidare beaktat de framställningar
i ämnet, som under tiden efter nämnda lagstiftnings tillkomst gjorts av
olika intressentgrupper. Därjämte har hänsyn tagits till vad som förekommit
i riksdagen vid behandlingen av de hithörande lagfrågor, som under samma tid
där förevarit. Vidare hava beaktats vissa av de önskemål, som framkommit
vid överläggningarna med de personer, vilka av departementschefen utsetts att
Kungl. Majlis proposition nr g.
15
samråda med de sakkunniga. [Vid utarbetande av förslag till lagändringar
hava de sakkunniga jämväl uppmärksammat motsvarande bestämmelser i utländsk
rätt, särskilt de danska och norska lagarna, den nya finska lagen av
år 1927 samt de tyska och engelska lagarna ävensom ett norskt lagförslag av
år 1925.
över de sakkunnigas lagförslag hava infordrade utlåtanden inkommit från
skolöverstyrelsen, musikaliska akademien, akademien för de fria konsterna,
nationalmusei nämnd, svenska akademien, styrelsen för kungl, teatern, styrelsen
för kungl, dramatiska teatern, statens biografbyrå, telegrafstyrelsen, styrelserna
för Sveriges författarförening, för publicistklubben och för svenska
tidningsutgivarförenmgen, svenska konstnärernas förening, konstnärsklubben,
styrelserna för föreningen svenska tonsättare, för föreningen svenska tonsättares
internationella musikbyrå, Stim, u. p. a., för svenska kompositörer av populärmusik,
Skap, u. p. a., samt för föreningen svenska tonsättares internationella
licensbyrå, Stil, u. p. a., aktiebolaget svensk filmindustri, aktiebolaget
Tullbergs film, svenska film- och biografmannasällskapet, Sveriges biograf -ägarförbund, aktiebolaget radiotjänst, skandinaviska grammofonaktiebolaget,
folkbildningsförbundet, svenska bokförläggarföreningen samt föreningen för
grafisk konst.»
Efter det departementschefen härefter lämnat en redogörelse för de sakkunnigas
förslag och i fråga örn skälen för de föreslagna lagändringarna hänvisat
till de sakkunnigas motiv, anför departementschefen vidare:
»För egen del har jag ansett mig kunna i huvudsak godtaga de sakkunnigas
förslag. Emellertid torde, med anledning av vad som anförts i vissa av nyssnämnda
utlåtanden, ändringar i särskilda avseenden böra vidtagas; och har jag
med anledning därav låtit inom justitiedepartementet omarbeta förslagen.
Jag skall nu redogöra för de viktigare av de i berörda utlåtanden framställda
anmärkningar samt för de ändringar, som jag med anledning av dessa
anmärkningar eller eljest funnit erforderliga; och behandlar jag därvid först
de sakkunnigas förslag till lag angående ändring i vissa delar av
Lagen om rätt till litterära och musikaliska verk.
Jag vill till en början nämna, att jag såväl i detta lagförslag som i förslaget
till ändringar i konstverkslagen i åtskilliga fall sammanfört två paragrafer till
en. Vid den följande framställningen hänför jag mig emellertid, för redans
skull, uteslutande till sakkunnigförslagets paragrafering.
2 §.*
I tredje stycket av denna paragraf i de sakkunnigas förslag meddelas bestämmelser
angående författares rätt till offentligt föredragande av skrift eller
muntligt föredrag. Enligt gällande lag är verket i sadant hänseende skyddat
endast så länge det är outgivet. I förslaget bär författarens rätt i detta avseende
väsentligen utvidgats. Väl skall fortfarande gälla huvudregeln att,
* Se 2 och 10 §§ i departementsförslaget.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
innan skrift eller muntligt föredrag utgivits, författaren äger uteslutande rätt
att offentligen föredraga verket. Men därtill har nu gjorts det viktiga tillägget,
att utgiven skrift ej får utan författarens samtycke offentligen uppläsas
av den, som yrkesmässigt ägnar sig åt uppläsning; dock skall sådant
samtycke icke vara erforderligt, där betalning ej utgår till uppläsaren.
Skolöverstyrelsen har med avseende på förevarande stadgande anfört:
Förslaget i denna del berör nära den statsunderstödda föreläsningsverksamheten.
Inom denna förekommer nämligen offentlig uppläsning av litterära
verk dels vid litteraturhistoriska föreläsningar, dels i form av s. k. uppläsningsaftnar,
vid vilka sistnämnda uppläsningen är huvudsak, under det att den åtföljande
orienterande framställningen angående de upplästa verken och deras
författare spelar en mer underordnad roll. Styrelsen hänvisar till kungörelsen
den 5 juli 1929 (nr 239) angående understöd till anstalter och föreningar, som
anordna populärvetenskapliga föreläsningar, § 3 under j, enligt vilken bestämmelse
underhållning av sistnämnda art blivit, i fråga örn erhållande av statsbidrag,
likställd med populärvetenskapliga föreläsningar. Styrelsen anser, att
den ifrågasatta utsträckningen av författarrätten icke bör gälla denna föreläsningsverksamhet.
I samma riktning uttala sig folkbildningsförbundets styrelse
ävensom styrelsen för svenska bokförläggarföreningen.
För min del finner jag denna hemställan äga fog, och i enlighet därmed har
ifrågavarande bestämmelse omarbetats.
Till förevarande 2 § bär i de sakkunnigas förslag fogats ett nytt stycke av
innehåll, att rätten att genom radio utsända verk, som i lagen avses, i varje fall
skall vara beroende av författarens samtycke.
Aktiebolaget radiotjänst har, med instämmande av telegrafstyrelsen,
framställt åtskilliga erinringar mot förslaget härutinnan. Bolaget
hänvisar till att enligt det avtal, som telegrafstyrelsen med Kungl. Maj:ts
bemyndigande träffat med bolaget rörande rundradiorörelsen, denna skall av
bolaget sa bedrivas, att folkupplysningen och folkbildningsarbetet därigenom
främjas. Med hänsyn till radioväsendets sociala och kulturella betydelse finner
bolaget det vara av vikt, att minsta möjliga hinder reses för radiorörelsens
bedrivande. I fråga om innehållet av förevarande regler hemställer bolaget
pa anförda skäl, att desamma skola, i anslutning till den gängse uppfattningen
av radioutsändningens natur, så avfattas, att därest ett litterärt eller musikaliskt
verk utsändes genom radio, detta skall anses såsom offentligt föredragande
eller utförande av verket. — Därest denna hemställan icke bifalles, anser
bolaget, att det stadgande, som innefattas i sista punkten av 12 § i gällande lag,
bör göras tillämpligt beträffande radioutsändning. Bolaget säger sig härvid
åsyfta det fall, att da ett utgivet musikaliskt verk offentligen utföres under
sådana omständigheter, att utförandet jämlikt nyssnämnda stadgande må äga
rum utan tonsättarens tillstånd — det offentliga utförandet samtidigt återgives
i radio, exempelvis vid gudstjänster. Vidare hänvisar bolaget till de i 11 och
12 §§ meddelade undantagsbestämmelserna till förmån för samlingar, avsedda
att brukas vid gudstjänst eller i skolor eller eljest vid elementär undervisning;
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
17
oell anför bolaget härvid: Utsändning i radio sker ofta av andaktsstunder,
som anordnas å studion; och radion användes i stor utsträckning i undervisningens
tjänst (skolradio). Samma syfte, som betingat inskränkningarna i nämnda
paragrafer, måste fordra att författares och tonsättares ensamrätt till radioutsändning
begränsas av hänsyn till gudstjänstens och undervisningens krav,
så att deras utgivna verk må i den omfattning, som i samma paragrafer avses,
fritt och obehindrat användas vid radioutsändning, avsedd för religiös uppbyggelse
eller skolundervisning.
Skolöverstyrelsen gör i sitt nämnda utlåtande enahanda framställning
beträffande skolradio.
I betraktande av radiorörelsens kulturella betydelse anser även jag, att samma
hänsyn, som föranlett de i 11 och 12 §§ bestämda inskränkningarna i auktorsrätten,
i viss mån böra få gälla även i det avseende, som nu är i fråga. I
enlighet därmed synes radioutsändning, som avser religiös uppbyggelse eller
elementär undervisning, böra få äga rum oberoende av författares eller tonsättares
tillstånd. Därjämte torde — i viss överensstämmelse med det av bolaget åberopade
stadgandet i sista punkten av 12 § i gällande lag — ett verks offentliga
uppläsande eller utförande få återgivas genom radio, då allmänheten äger
utan avgift övervara uppläsandet eller utförandet och detta ej heller sker i
förvärvssyfte. I enlighet med vad nu nämnts har det av de sakkunniga föreslagna
stadgandet omredigerats.
Med avseende på de i 2 § av de sakkunnigas förslag upptagna bestämmelsernas
redaktionella anordning och utformning har jag ansett viss ändring lämpligen
böra vidtagas. Jag har därvid låtit de principiella bestämmelserna angående
de olika befogenheter, vilka i sin sammanfattning utgöra författarrätten,
kvarstå i denna paragraf. Däremot har jag till 10 § — som, i likhet med 11,
12 och 14 §§, stadgar undantag från regeln om författares ensamrätt — låtit
överflytta de i 2 § av de sakkunnigas förslag angivna undantagen jämte de undantag
som jag, enligt vad nyss nämnts, ansett ytterligare böra bestämmas.
Till 10 § har jag även uppflyttat omförmälda, i sista punkten av 12 § i gällande
lag upptagna föreskrifter angående de fall, då musik får utföras utan
tonsättares tillstånd.
Mot de i departementsförslaget sålunda givna reglerna angående undantag
från auktors ensamrätt i fråga om uppläsning, utförande och radiering skulle
måhända kunna invändas, att en mera genomförd inbördes överensstämmelse
mellan nämnda regler vore önskvärd. Men med hänsyn till den väsentliga
skillnad, som i sakligt avseende är för handen mellan dessa olika arter av
offentliggörande, har likformighet härutinnan ej kunnat vinnas, helst anledning
icke förelegat att vidtaga någon saklig ändring beträffande nyssnämnda
bestämmelse i 12 § sista stycket av gällande lag.
14 §.
Denna paragraf innehåller bestämmelser rörande de inskränkningar i författarrätten,
vilka grunda sig på hänsynen till pressens behov. Vid konferenserna
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 2 käft. (Nr 2.) 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
i Berlin oell Rom har denna fråga varit föremål för vidlyftiga förhandlingar.
Konventionen utgår ifrån att en viss frihet i avseende på det litterära utbytet
periodiska skrifter emellan bör finnas, men fastställer bestämda gränser för
denna frihet; den fastslår således ett minimum av författarrätt, under vilket
de särskilda unionsstaterna ej äga inskränka författares befogenhet, eller, ur
annan synpunkt sett, ett maximum av lånefrihet, vilket unionsstaterna ej få
överskrida vid bestämmande av de periodiska skrifternas lånerätt.
Bemkonventionen av 1886 innehöll i art. 7 härutinnan, att artiklar i tidningar
eller tidskrifter, offentliggjorda i ett unionsland, finge i övriga unionsländer
återgivas, så framt detta ej uttryckligen förbjudits, dock skulle sådant förbud ej
gälla i fråga örn politiska artiklar eller örn dagsnyheter eller notiser. På denna
ståndpunkt stod i det huvudsakliga 1877 års svenska lag angående äganderätt
till skrift.
Den reviderade konventionen av 1908 utvidgade skyddet för författares rätt
även i detta hänseende. Bland annat bortföll den till förmån för tidskrifter
förut gällande lånefriheten ävensom friheten att göra lån ur tidskrifter. Särskilt
denna ändring, enligt vilken i fråga örn lånerätten åtskillnad gjordes mellan
tidningar och tidskrifter, blev, vid riksdagsbehandlingen 1919 av vår nu
gällande författarlag, betecknad såsom ur journalistisk synpunkt oantaglig.
I 1919 års lag upptogs den äldre lagens ifrågavarande bestämmelse, i sak oförändrad,
och med hänsyn därtill måste Sverige, såsom redan nämnts, vid ratificeringen
av 1908 års konvention göra förbehåll på denna punkt.
Liknande förbehåll har gjorts även av andra unionsländer, nämligen Norge,
Danmark och Finland samt Nederländerna, Grekland och Rumänien.
Vid konferensen 1928 blev 1908 års konventions art. 9 i viktiga avseenden
ändrad. Å ena sidan återgick man till den ursprungliga konventionens ståndpunkt
därutinnan, att någon skillnad ej längre gjordes mellan tidningar och
tidskrifter. Enligt vad vid konferensen uttryckligen framhölls, avsågs med
denna ändring bland annat, att det för Sverige och övriga länder, som i förevarande
hänseende velat jämställa tidningar och tidskrifter och därför nödgats
göra förbehåll beträffande denna artikel, skulle bliva lättare att avstå
från sagda förbehåll. Å andra sidan blev omfånget av det ovillkorligen skyddade
tidningsinnehållet väsentligen utvidgat.
I de sakkunnigas förslag har åt förevarande paragraf givits en avfattning,
överensstämmande med vad 1928 års konvention därutinnan stipulerar. Paragrafens
första stycke har följande lydelse: Tillåtet vare ock att i tidning eller
tidskrift intaga ur annan tidning eller tidskrift hämtade artiklar i ekonomiska,
politiska eller religiösa dagsfrågor, så framt ej förbehåll mot eftertryck blivit
vid artikeln utsatt.
Publicistklubbens styrelse anför i avgivet utlåtande bland annat
följande: Det skulle innebära en principiellt mycket betydande skillnad i nu
gällande publicistisk lånefrihet i vårt land örn vår lag ändrades i överensstämmelse
med 1928 års konvention, detta både i den svenska pressens inbördes relationer
och i dess förhållande till utländsk press. Styrelsen tror sig emellertid
kunna konstatera, att uppfattningen inom den svenska pressen i stort sett un
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
19
dergått en förändring så till vida att författarrättens respekterande numera
anses i högre grad än tidigare ligga i pressens eget intresse. Styrelsen erinrar
om publicistklubbens i betänkandet (s. 36) omförmälda, till 1919 års lagutskott
ingivna skrivelse samt anför vidare: Berörda skrivelse av år 1919 betecknar
en avgörande vändpunkt i uppfattningen inom den svenska pressen och ett
principiellt erkännande av de allmänna regler för författarrättens skyddande,
vilka efter band vunnit insteg runt om i världen. Praktiskt taget torde klubben
redan genom nämnda skrivelse av 1919 hava erkänt den princip, som är
uttryckt i 14 § av det föreliggande lagförslaget. Styrelsen anser sig böra
uttala sin tillfredsställelse med att den i 1908 års konvention gjorda skillnaden
mellan tidningar och tidskrifter fått, särskilt med hänsyn till uppfattningen
i Sverige, utgå i den nya konventionen. Styrelsen uttalar i princip sin anslutning
till de sakkunnigas förslag och till den därmed åsyftade möjligheten för
Sverige att biträda bernkonventionen i dess reviderade skick.
Svenska tidningsutgivarföreningens styrelse har i sitt
utlåtande hänvisat till det i betänkandet (s. 38) omförmälda sammanträdet
mellan de sakkunniga samt styrelserna för publicistklubben och tidningsutgivarföreningen.
I utlåtandet framhålles, att den vid sammanträdet särskilt
klandrade åtskillnaden mellan tidningar och tidskrifter i förslaget är upphävd.
Vidare anföres, att ehuru vid sammanträdet en icke ringa tveksamhet
i fråga örn inskränkningen av lånerätten kom till synes, de författarrättsliga
synpunkterna likväl ansågos hava i våra dagar så genomträngt den allmänna
åskådningen, att författarrättens utvidgning i enlighet med den nya
konventionens principer icke gärna kunde avstyrkas. Slutligen yttrar styrelsen,
att då det nu gäller att möjliggöra anslutning till en konvention, som undertecknats
för ett stort antal kulturländer, däribland Sverige, och då en vidsynt
tolkning av de föreslagna svenska bestämmelserna lärer kunna förutsättas,
styrelsen trots vissa betänkligheter icke velat motsätta, sig bestämmelsernas antagande.
Med hänsyn särskilt till vad publicistklubbens och tidningsutgivarföreningens
styrelser sålunda anfört har jag ansett mig böra upptaga de sakkunnigas
förslag i denna del. Vid detta ställningstagande har jag även påverkats av
hänsynen till frågans nuvarande läge i Norge, Danmark och Finland, vilka
länder, såsom nyss nämnts, i likhet med Sverige gjort förbehåll på denna
punkt.
Vad först angår Finland, så har där redan vidtagits den lagändring, som
erfordras för landets tillträde till den nya konventionen i denna del. Genom
lag den 31 januari 1930 har nämligen till 17 § i den nya finska lagen av 1927,
vilken paragraf angiver de inskränkningar, som upphovsmans ensamrätt att
råda över sitt verk är underkastad, fogats en punkt, enligt vilken det är tillåtet
att från tidning eller tidskrift i tidning eller tidskrift mångfaldiga uppsats
rörande politiska, ekonomiska eller religiösa dagsfrågor, där dess mångfaldigande
icke uttryckligen förbjudits.
I Norge har i en under innevarande år framlagd proposition (Ot. prp. nr 22)
framlagts förslag till Lov örn vern for åndsverker, som (i § 9) innehåller
20
Kungl. Maj:ts proposition nr S.
bestämmelser, nära överensstämmande med de av de sakkunniga nu föreslagna.
I propositionen (s. 8) framhålles, att Norsk presseforbund under år 1929 såsom
sin mening uttalat, att hänsynen till pressens intressen icke längre är till
hinder för att Norge ratificerar sådana bestämmelser som de i Rom vidtagna
ändringarna i bernkon ven tionens art. 9. I propositionen uttalas, att då i lagförslaget
intagits en bestämmelse örn pressens lånerätt, formad i nära anslutning
till 1928 års konventions motsvarande föreskrift, så har ett medbestämmande
moment varit att man haft sig bekant, att även i Sverige och Danmark,
vilka länders gällande regler i fråga om tidningars och tidskrifters innehåll
nödvändiggjort förbehåll med hänsyn till 1908 års konvention, sannolikt komma
att föreslås nya regler, formade i överensstämmelse med den nya konventionen.
Härvid hänvisas i propositionen till förevarande paragraf i de svenska
sakkunnigas förslag.
Då alltså, av våra grannländer, Finland redan nu i förevarande hänseende
anslutit sig till den nya konventionens grundtanke, och det lärer kunna förväntas,
att Norge och Danmark inom kort antaga liknande bestämmelser, ter
det sig för mig såsom synnerligen önskvärt, att ifrågavarande regler nu införlivas
även med vår lagstiftning. Ur praktisk synpunkt måste det innebära en
avsevärd fördel, att enhetlighet kommer till stånd mellan de nordiska ländernas
lagar i detta hänseende.
I tidningsutgivarföreningens utlåtande beröres jämväl en detaljfråga, som
hänför sig till bestämmelsen i tredje stycket av förevarande art. 9 i 1928 års
konvention. Detta stycke har följande lydelse: Skydd enligt denna konven
tion
äger icke rum i fråga örn dagsnyheter eller notiser, vilka endast hava karaktären
av vanliga tidningsmeddelanden (ne s’applique pas aux nouvelles du
jour ou aux faits divers qui ont le caractére de simples informations de presse).
— Bestämmelsen återfinnes i art. 9 av 1908 års konvention samt, i det väsentliga,
i art. 7 av konventionen av år 1886.
Föreningen hemställer nu, att åt 14 § i förslaget måtte givas en formulering
som, i vad avser lånefriheten beträffande såväl nyhetsmaterial som diversematerial
(faits divers), tydligare ger uttryck åt innehållet i den franska texten
i den ifrågavarande konventionsbestämmelsen.
I detta avseende tillåter jag mig att hänvisa till vad förut omförmälda
under år 1914 avgivna betänkande härom innehåller. I nämnda betänkande
anföres (s. 112) följande: En tidnings nyhetsinnehåll är, i den mån det består
av formlösa framställningar av faktisk art, icke föremål för skydd. Vanliga
tidningsnotiser, utan stilistisk anordning och utformning, falla i och för
sig utom författarrättens område; redan i motiven till 1877 års lag framhölls,
att vanliga tidningsn.yheter ej kunde anses såsom alster av sådan andlig
verksamhet, att de borde hänföras till skyddade skrifter. Icke heller har
det i förevarande avseende någon betydelse att ett visst meddelande äger ett
stort nyhetsvärde, kanske åstadkommits med betydande kostnader; skydd mot
obehörigt utnyttjande av sådana meddelanden kan vinnas endast genom en
mot den illojala konkurrensen riktad lagstiftning. De formlösa meddelan
-
Kungl. Maj:ts proposition nr g.
21
den, som nu nämnts, falla till följd av sin natur utom auktorsrätten och således
även utom det här ifrågavarande skyddet.
Riktigheten av detta uttalande synes mig obestridlig. Och då det däri berörda,
på grund av sin formlöshet oskyddade tidningsinnehållet tydligen sammanfaller
med det av föreningen avsedda, i konventionen särskilt omförmälda
nyhets- och diversematerialet, torde de farhågor, åt vilka föreningen givit uttryck,
näppeligen kunna anses grundade. Jag har sålunda icke funnit mig
böra i förevarande avseende vidtaga någon ändring i förslaget.
Publicistklubben har hemställt örn en mindre jämkning i andra punkten av
denna paragraf i de sakkunnigas förslag, vilken paragraf innehåller, att
vid tillåtna lån ''skall den nyttjade tidningens eller tidskriftens titel angivas’.
Enligt art. 9 i 1928 års konvention ''bör källan alltid tydligt angivas’ (la source
doit toujours étre clairement indiquée): orden ''alltid tydligt’ tillädes vid konferensen
i Rom. Hemställan avser, att i de sakkunnigas förslag måtte, omedelbart
före ordet ’angivas’, införas ordet ''tydligt''. Detta har iakttagits i departementsförslaget.
15 §.
Enligt denna paragraf skall, efter författares död, författarrätten övergå till
dem, som jämlikt lagstiftningen örn giftorätt, arv och testamente äro berättigade
till hans kvarlåtenskap.
Svenska akademien ifrågasätter, huruvida allmänna arvsfonden i
något fall bör bliva författarens rättsinnehavare. Akademien finner det vara
naturligare, att författarrätten upphör på samma sätt som när stadgad skyddstid
utlupit.
Utan att vilja bestrida att för vissa tänkbara förhållanden denna anmärkning
kan äga fog, finner jag dock hithörande fall kunna förväntas bliva så sällsynta,
att de näppeligen påkalla särskild lagbestämmelse.
16 §.
I fråga örn det i denna paragraf innefattade ändringsförbud anmärker a ktiebo''laget
radiotjänst, att paragrafens bestämmelser äro för snäva
för radiorörelsen. Bolaget anför härutinnan: Vid utsändande av exempelvis
ett dramatiskt verk, som ej är författat för radio, måste nästan alltid vissa
ändringar i verket företagas. Härvid erfordras ofta att scener strykas eller
omarbetas; enbart för att för lyssnaren tydliggöra, att en ny person inträtt i
handlingen, kan ett tillägg till en viss replik böra göras. Måhända kan det invändas,
att paragrafen bör tolkas så, att en överlåtelse av rätten till radiering
även innebär rätten till nödiga ändringars vidtagande och att alltså ett särskilt
stadgande därom skulle vara överflödigt. Men det synes ovisst huruvida domstolarna
komma att så tolka en bestämmelse, sådan som den nu föreslagna;
och bristen på uttrycklig föreskrift kommer alltid att innebära ett osäkerhetstillstånd.
Det kan vara svårt att bestämma, varest en gräns skall dragas,
men i varje fall torde det böra stadgas, att radioföretaget skall äga befogenhet
att vidtaga sådana ändringar som äro betingade av radions speciella uttrycksmedel.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
Aktiebolaget svensk filmindustri framhåller, att kinematografien
intager en särställning i det att dess teknik är väsenskild från det litterära
verkets, varför i denna paragraf särskilt undantag bör göras med hänsyn
till verks överlåtelse för ''filmatiserande’.
Väl torde det enligt min mening knappast böra vara föremål för tvekan,
att en författare eller tonsättare, som överlåter sin rätt med avseende på ett
verk, icke kan motsätta sig vidtagande av sådana ändringar, som befinnas
nödvändiga för det ändamål överlåtelsen avser. I tydlighetens intresse och
med hänsyn jämväl till avfattningen av motsvarande 11 § i konstverkslagen
har jag dock funnit mig böra vidtaga en jämkning av stadgandet i anslutning
till berörda framställningar.
18 a §.
Denna paragraf innehåller, att vid överlåtelse av uppförande- eller utföranderätt
företrädes i fråga örn dramatiskt verk, därtill musik hörer, tonsättaren
av textens författare, varemot beträffande opera eller annat musikaliskt verk,
vartill hörer text, författaren till texten företrädes av tonsättaren.
Aktiebolaget radiotjänst hemställer, att även rundradiorörelsen
måtte få åtnjuta den förmån, som ett dylikt ställföreträdarskap innebär.
Delina hemställan har jag ansett mig böra tillmötesgå, och har paragrafens
avfattning i enlighet därmed jämkats.
24—27 b §§.
Gällande lags bestämmelser örn ansvar och skadestånd hava av de sakkunniga
blivit i vissa avseenden omarbetade. Att även oaktsamhet föranleder ansvar
och skadestånd har nu uttryckligen utsagts. Skadeståndsbestämmelserna hava
kompletterats, och i 27 b § hava särskilda stadganden meddelats angående utgivande
av obehörig vinst.
De sålunda omarbetade bestämmelserna har musikaliska akademien
funnit vara särdeles befogade med hänsyn till att, enligt vad erfarenheten
visat, nuvarande stadganden icke äro nog effektiva för att missbruk och
lagöverträdelser skola kunna beivras.
Bokförläggarföreningen förklarar sig icke hava någon erinran
att göra i förevarande avseende.
Aktiebolaget svensk filmindustri däremot finner det betänkligt,
att jämväl oaktsamhet skall föranleda straff. Bolaget anför härutinnan
huvudsakligen, att bolaget sedan flera år tillbaka skriftligen förständigat
samtliga sina kapellmästare att icke utföra annat än fri musik eller sådan, vartill
bolaget förvärvat rätt. Särskilt då det är fråga örn juridiska personer, finner
bolaget det orimligt, att styrelseledamöterna i ett stort företag skola straffas
därför att en försumlig kapellmästare handlar i strid mot givna order. Bolaget
hemställer, att ansvaret skall omfatta allenast den direkt ansvarige.
Biografmannasällskapet anser det med billigheten bäst förenligt,
att överträdelseriskerna avgränsas till fall, då det brutits mot meddelad protest
eller varsel i annan jämförlig form.
Kungl. Majlis proposition nr 2-
23
Med anledning av vad sålunda anmärkts, vill jag framhålla, hurusom i betänkandet
(s. 46) anföres, att det icke kan förutsättas, att i allmänhet innehavaren
av en offentlig lokal, där musik utföres, kan vare sig i detalj kontrollera programmen
för det musikutförande, som förekommer i samband med hans rörelse,
eller äga säker kännedom örn de särskilda tonsättningamas hänförlighet
till den skyddade eller den oskyddade musikens område; men vad som skäligen
kan av honom begäras är att, därest hans uppmärksamhet på ett eller annat
sätt — och särskilt genom tonsättarnas eller deras företrädares åtgöranden —
skulle fästas å de hos honom anställda musikernas åsidosättande av hithörande
lagbud, han söker att efter förmåga förhindra lagbrottets återupprepande samt
för framtiden anordnar eller medverkar till erforderlig kontroll.
Vad de sakkunniga sålunda anfört synes mig äga giltighet, och då man torde
kunna utgå från att de ifrågavarande bestämmelserna, därest de bliva lag, komma
att av domstolarna tillämpas med all nödig varsamhet, har jag ej ansett mig
böra vidtaga någon ändring i förslaget i denna del.
Andra punkten av 26 § har jag funnit böra omredigeras sa, att den där avsedda
gärningens subjektiva moment bestämts i enlighet med huvudregeln i
24 §.
Motsvarande omredigering har vidtagits även beträffande 26 a §, varjämte
avfattningen av denna paragraf, vilken ansluter sig till 16 a §, jämkats till
närmare överensstämmelse med sistnämnda paragrafs lydelse.
Såsom jag redan nämnt, hava de sakkunniga i 27 b § infört stadganden angående
utgivande av obehörig vinst. Med hänsyn särskilt därtill, att — pa
sätt i de sakkunnigas motiv jämväl framhållits — vår rätt icke erkänner någon
allmän grundsats om utgivande av dylik vinst, har jag hyst en viss tvekan
örn lämpligheten av ifrågavarande reglers upptagande i denna lagstiftning.
Men på skäl, som i betänkandet (s. 49) anföras, har jag ansett mig kunna godtaga
förslaget även i denna del.
27 c §.
På därom av Sveriges dramatiska författares förening
gjord hemställan hava de sakkunniga här föreslagit en specialbestämmelse angående
forum, av innehåll att talan örn ansvar eller skadestånd för olovligt
uppförande av dramatiskt eller dramatiskt-musikaliskt verk ma anhängiggöras
vid Stockholms rådhusrätt, även om brottet blivit begånget inom annan allmän
underrätts domvärjo.
För min del har jag ställt mig tveksam, huruvida tillräckliga skäl föreligga
att på detta område införa ett specialstadgande om forum. Då föreningens
hemställan likväl föranlett de sakkunniga att efter samråd med representanter
för de intressen, som härav beröras, upptaga dylikt stadgande, har jag icke
velat föreslå dess uteslutande. Beträffande stadgandets närmare innehåll
skulle det möjligen kunna ifrågasättas, huruvida det ej snarare bort föreskrivas,
att då brott, varom här är fråga, blivit begånget inom olika underrätters
domvärjo, talan skulle få anhängiggöras vid vilken som helst av dessa dom
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
stolar. Meri med hänsyn jämväl därtill, att de flesta resande teatersällskap
torde utgå från eller eljest hava viss anknytning med Stockholm, samt sällskapens
ledare ej sällan torde hava hemvist därstädes, har jag icke ansett mig
böra i detta hänseende vidtaga någon ändring i förslaget.
Aktiebolaget radiotjänst hemställer, att ifrågavarande, av de
sakkunniga föreslagna bestämmelse måtte göras tillämplig även vid talan örn
ansvar och skadestånd för olovlig radioutsändning.
Med hänsyn till att forumfrågan över huvud torde kunna anses oklar då
det gäller radioutsändning, anser även jag ett stadgande i den av bolaget angivna
riktning vara av förhållandena påkallat. Detta stadgande torde dock
böra — i motsats till den av de sakkunniga föreslagna regeln, vilken är fakultativ
— avse ett exklusivt forum, som tydligen bör vara Stockholms rådhusrätt.
I enlighet därmed har paragrafen omarbetats.
Såsom redan antytts hava vissa paragrafer i de sakkunnigas förslag blivit
i departementsförslaget sammanförda. På grund därav ävensom med hänsyn
till de förut omförmälda i särskilda paragrafer vidtagna ändringarna hava
mindre jämkningar funnits erforderliga även beträffande andra paragrafer.
Slutligen hava vissa rent redaktionella jämkningar vidtagits.
Innan jag lämnar detta lagförslag, skall jag i korthet beröra vad betänkandet
(s. 55 ff.) innehåller rörande tidell för auktorsrättens bestånd.
Enligt 1877 års författarlag i dess slutliga lydelse varade skyddet mot eftertryck
under författarens livstid och 50 år efter hans död, varemot i fråga om
uppförande-, utförande- och föredraganderätten skyddet upphörde redan 30 år
efter det auktor avlidit. Vid lagrevisionen 1919 vidtogs emellertid den ändringen,
att även beträffande eftertryck skyddstiden skulle upphöra 30 år efter
auktors död. Numera gäller alltså, lika för alla i auktorsrätten ingående befogenheter,
en skyddstid omfattande auktors livstid och 30 år därutöver.
Bemkonventionen av 1908 innehåller härutinnan, att varje unionsland självständigt
äger bestämma i fråga om skyddstidens längd. Vid konferensen i
Rom framlades förslag örn en för hela unionen gällande skyddstid av 50 år
efter auktors död, men enighet därom kunde ej uppnås, vadan den i 1908 års
konvention givna regeln allt fortfarande gäller. — Den lagbestämda skyddstiden
för litterära och konstnärliga verk räcker i vanliga fall under upphovsmannens
livstid och vissa år därutöver. Efter auktors död varar skyddstiden:
80 år i Spanien; 60 år i Brasiliens förenta stater; 50 år i Norge, Danmark
och Finland samt i Belgien, Frankrike, Grekland, Italien, Luxemburg,
Nederländerna, Polen, Stora Britannien och Irländska fristaten, Tjeckoslovakien
och Ungern; 30 år i Sverige samt i Bulgarien, Danzig, Japan, Rumänien,
Schweiz, Tyskland och Österrike. I Sovjet-Ryssland varar auktorsrätten i regel
under 25 år efter ett verks första offentliggörande.
Jämlikt den engelska Copyright Act av 1911 gäller i detta avseende ett säreget
system. Skyddstiden består under auktors livstid och 50 år efter hans
död. Därvid skall emellertid gälla, att sedan 25 år förflutit efter det författaren
till ett utgivet verk avlidit, verkets förnyade utgivande till avsalu icke
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
skall anses innebära en kränkning av auktorsrätten, därest utgivaren styrker,
att han lämnat auktorsrättens ägare föreskrivet meddelande om sin avsikt att
utgiva verket samt betalt honom royalties för alla sålda exemplar av verket
efter en beräkning av tio procent å salupriset. Regeln är således, att skyddstiden
varar under auktors livstid och 50 år därefter; men det är blott under
den första hälften av femtioårsperioden, som skyddet utövar sin fulla verkan.
Under de sista 25 åren får vem som helst mångfaldiga ett verk, som förut
utgivits, mot att till auktorsrättens innehavare betala en tantiem, uppgående
till angivna procent av priset å försålda exemplar — ett rättsläge,, som i den
auktorsrättsliga litteraturen plägar betecknas med att verket tillhör ’le domaine
public payant’. I fråga örn litterära eller konstnärliga verks utnyttjande pa
annat sätt än genom mångfaldigande, såsom genom uppförande eller utförande,
gäller den femtioåriga skyddstiden utan inskränkning.
Enligt vad i de sakkunnigas betänkande omförmäles, hava under utredningsarbetet
litteraturens och tonkonstens ävensom förlagsverksamhetens representanter
hos de sakkunniga hemställt, att i blivande lagförslag måtte upptagas
bestämmelser örn en enhetlig skyddstid, omfattande auktors livstid och 50 ar
därutöver. . ., ,
De sakkunniga hava i betänkandet (s. 63) anfört, att ehuru de funnit goda
skäl tala för en förlängning av skyddstiden, de dock med hänsyn till det motstånd,
som principen örn en femtioårig skyddstid visat sig framkalla i vart
land, icke tilltrott sig att i första hand framlägga förslag härom. Det av
de sakkunniga uppgjorda förslaget till ändring i 1919 års författarlag innefattar
alltså icke någon ändrad avfattning av de i lagens 20 § upptagna bestämmelserna
i ämnet. , ,
De sakkunniga förklara emellertid, att de ansett sig icke böra helt och hållet
uppgiva tanken på skyddstidens förlängning. I händelse övriga europeiska
stater som för närvarande stanna vid en trettioårig skyddstid — och då framst
Tyskland — skulle övergå till den i konventionen hyllade principen örn femtioårsskydd,
skulle enligt de sakkunnigas mening vårt land näppeligen kunna
bibehålla sin nuvarande ståndpunkt. Och enligt de sakkunniga lärer man
kunna spåra vissa tecken till en utveckling i den antydda riktningen. Utgående
från att i dylik händelse frågan även hos oss kan vinna aktualitet, redan
innan de sakkunnigas förslag kommer under slutligt övervägande, hava de sakkunniga
uppgjort ett särskilt utkast till ändrad lydelse av författarlagens
20Utkastet, som i fråga örn mångfaldiganderätten ansluter sig till det engelska
systemets huvudgrunder, innehåller huvudsakligen, att forfattarrätten
skall gälla intill utgången av femtionde året efter det, under vilket författaren
avlidit, dock skall under de sista tjugu åren av sagda tid en var aga
mångfaldiga författarens verk sedan han till författarens dödsbodelägare utgivit
skälig ersättning; tvist örn ersättningens belopp avgöres av Stockholms
rådhusrätt. .
Lika med de sakkunniga anser även jag att — under förutsättning att de
till den tyska språkgruppen hörande länderna skulle övergå till den längie
26
Kungl. Maj:ts proposition nr %.
skyddstiden — frågan om förlängning av den i vårt land nu gällande skyddstiden
bör upptagas till förnyat övervägande. För närvarande är det emellertid
icke med säkerhet bekant huruvida denna förutsättning kan påräknas
skola inträffa, och vid sådant förhållande saknas anledning att nu frångå de
sakkunnigas huvudförslag, som innebär, att gällande bestämmelser örn den förfa
ttarrättsliga skyddstiden lämnas orubbade.
Jag övergår nu till de sakkunnigas förslag till lag angående ändring i vissa
delar av
Lagen om rätt till verk av bildande konst.
2 §.
För att även sådant efterbildande, som får anses äga rum vid bildtelegrafering
— med eller utan tråd —, skall vara konstnären förbehållet, har denna
paragrafs avfattning av de sakkunniga underkastats viss jämkning.
Telegrafstyrelsen anför härutinnan: Bildtelegraf eringen för
närvarande dock endast med tråd — är numera i vårt land ett kommersiellt kommunikationsmedel,
som styrelsen tillhandahåller allmänheten. Visserligen kan
styrelsen svårligen antaga, att styrelsen — såsom handhavare av detta nya
kommunikationsmedel och såsom den, vilken genom telegrafstationernas personal
ombesörjer den telegrafiska överföringen av bilderna och således kan sägas
utföra efterbildandet eller mångfaldigandet — skulle kunna göras ansvarig för
en överträdelse av den föreslagna lagen. Och det lärer icke skäligen kunna begäras,
att personalen före ett sådant telegrams expediering, som ju bör ske med
minsta möjliga tidsutdräkt, skall undersöka, huruvida kostnärens tillstånd är
för handen eller icke. Dock anser sig styrelsen böra bestämt påyrka, att i lagen
införes en uttrycklig bestämmelse om att styrelsen ävensom telegrafverkets personal
äro fntagna fran ansvar för dylik överträdelse.
Styrelsen tillägger, att vad salunda anförts gäller icke endast förevarande
lag utan även författarlagen, eftersom praktiskt taget allt, som skyddas genom
sistnämnda lag, kan överföras genom bildtelegrafi, varförutom allt skriftligen
avfattat kan överföras på vanlig telegrafisk väg, där telegrafverket således också
tillhandagar med ett mångfaldigande av verket.
Enligt min mening lärer det över huvud ej kunna göras gällande, att omförmälda
lagbud skulle innefatta en skyldighet för telegraftjänsteman att ur den
synpunkt, varom här är fråga, granska till telegrafiskt överförande inlämnade
bilder. Då fråga örn telegraftjänstemans ansvar härvidlag praktiskt taget ej
torde, kunna uppkomma, lärer någon bestämmelse i den av styrelsen antydda
riktning ej vara erforderlig.
8 a §.
Andra punkten av paragrafens första stycke avser signering av vissa verk av
grafisk konst.
Akademien för de fria konsterna framhåller, att den moderna
grafikem utför sin gravyr på plattor även av annat material än de i de sakkun
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
27
nigas förslag angivna; akademien erinrar härvid särskilt om det ofta förekommande
linoleumsnittet — ett avtryck från en platta av linoleum.
Lagrummet har omredigerats i enlighet med akademiens därutinnan gjorda
förslag.
17 §.
Angående den ändring, som jag låtit vidtaga i andra punkten av denna paragraf,
hänvisas till motiveringen här ovan till 26 § i förslaget till ändringar i författarlagen.
17 a §.
I likhet med vad jag föreslagit beträffande 26 a § författarlagen har jag
ansett 17 a § böra undergå sådan omredigering, att straff inträder även då
åsidosättandet av den i paragrafen angivna skyldigheten beror av oaktsamhet.
Även i denna lag hava ett par paragrafer sammanförts samt i övrigt vissa i
det föregående ej särskilt anmärkta ändringar och jämkningar vidtagits.
Samtidigt med de två lagarna om rätt till litterära och musikaliska verk samt
örn rätt till verk av bildande konst utfärdades den 30 maj 1919 lagen om rätt till
fotografiska bilder. Denna lag har ej varit föremål för de sakkunnigas revisionsarbete.
Bokförläggarföre ningen ifrågasätter, huruvida icke i denna lag
böra vidtagas ändringar motsvarande de i konstverkslagen gjorda. Föreningen
anför härutinnan: Icke sällan, exempelvis då i en bok återgives en fotografi av
ett konstverk, gripa båda lagarna in i varandra på ett sätt som motiverar ensartade
bestämmelser. Särskilt synes det olämpligt att låta fotografilagens nuvarande
ansvars- och skadeståndsbestämmelser kvarstå under det att konstverkslagen
därutinnan reviderats.
Jag vill icke bestrida, att de av föreningen berörda omständigheterna kunna
synas i viss mån tala för en omarbetning även av fotografilagen. Men a andra
sidan hava konventionens i art. 3 och 14 upptagna bestämmelser angående fotografiska
bilder icke i sak förändrats vid konferensen i Rom. Visserligen har i
art. 14, som handlar om kinematografi, andra stycket i tydlighetens intresse
omformulerats. Till den förutvarande bestämmelsen, att såsom litterära eller
konstnärliga verk skyddas kinematografiska alster, där verkets upphovsman
givit detsamma en original karaktär, har nämligen nu fogats det tillägg att, då
någon sådan original karaktär ej är för handen, det kinematografiska alstret
åtnjuter det skydd, som tillkommer fotografiska verk. Men såsom i förutnämnda
år 1914 avgivna betänkande (s. 73 o. 191) omförmäles, gäller redan denna
regel i förhållandet mellan 1919 års konstverks- och fotografilagar. Hänsynen
till konventionen kräver alltså icke någon ändring i fotografilagen. Därtill
kommer att, på sätt i nyssnämnda betänkande (s. 42) närmare utvecklas, ifrågavarande
två lagar äro av helt olika natur i det att konstverkslagen avser auktorsrätt,
men fotografilagen en därifrån artskild teknisk skyddsrätt. Vad an
-
28
Kungl. Majda proposition nr 2.
gar de av föreningen särskilt nämnda ansvars- och skadeståndsbestämmelserna,
så grundar sig den med avseende på dessa i konstverkslagen vidtagna ändringen
väsentligen på hänsynen till det personliga momentet i auktorsrätten,
vilket ju knappast äger motsvarighet ifråga örn fotografens rätt. Motsvarande
ansvars- och skadeståndsbestämmelser skulle ock i fotografilagen te sig onödigt
vidlyftiga.
I likhet med de sakkunniga är jag således av den uppfattningen, att intresset
av en, i och för sig visserligen önskvärd, formell överensstämmelse mellan omförmälda
två lagar icke bör föranleda en ur saklig synpunkt knappast fullt motiverad
omarbetning av fotografilagen.»
Föredraganden uppläser härefter de i enlighet med vad sålunda anförts omarbetade
förslagen till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 30 maj
1919 (nr 381) örn rätt till litterära och musikaliska verk och till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1919 (nr 382) örn rätt till verk av
bildande konst av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer,
att lagrådets utlåtande över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Nils Falk.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
29
Bilaga.
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1919 (nr 381) om
rätt till litterära och musikaliska verk.
Härigenom förordnas, dels att 1—3, 10—12, 14—18, 24 28 och 32 §§ lagen
den 30 maj 1919 örn rätt till litterära och musikaliska verk, av vilka lagrum
12 § ändrats genom lagen den 18 mars 1927 (nr 51), skola, vissa paragrafer
i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse, dels ock att i nämnda
lag den 30 maj 1919 skola införas fyra nya paragrafer, betecknade 17 a, 18 a,
27 a och 27 b §§ samt lydande som följer:
1§.
Enligt de i denna lag givna bestämmelser skyddas rätten till följande verk,
nämligen:
1) skrift och muntligt föredrag;
2) musikaliskt verk;
3) teckning samt------såsom konstverk;
4) mimiskt verk.
Med författare-----ovan sägs.
2§.
Författare äge med de inskränkningar, varom stadgas i 9—12 och 14 §§,
uteslutande rätt
att genom tryck, fotografi eller på annat sätt mangfaldiga sitt verk;
att offentligen föredraga skrift eller muntligt föredrag, utföra musikaliskt
verk eller uppföra dramatiskt eller mimiskt verk;
att medelst kinematografi, varunder inbegripes liknande förfarande, offentligen
framföra mimiskt verk (bildfilm) samt att pa dylikt sätt offentligen
framföra skrift, muntligt föredrag eller musikaliskt verk (ljudfilm);
att genom radio utsända sitt verk.
Till mångfaldigande hänföres jämväl att överföra ett verk på mekaniskt taleller
musikinstrument eller på vals, platta, band eller annan till dylikt instrument
hörande inrättning. Här ett sålunda överfört verk genom instrumentet
återgives, anses detta såsom föredragande eller utförande av verket.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
3 §.
Den enligt 2 § författare tillerkända befogenhet innebär även uteslutande
rätt för honom att mångfaldiga ävensom offentligen föredraga, utföra eller
uppföra eller ock medelst kinematografi framföra eller genom radio utsända
sitt verk i översättning till annat språk eller från en till annan munart av samma
språk, så ock i bearbetning.
Såsom bearbetning anses i synnerhet:
. dramatisering eller eljest överförande av en skrift från en litterär form
till en annan ävensom skrifts överförande till en form, avsedd att återgivas genom
kinematografi;
2) ett musikaliskt------ flera sångstämmor.
Såsom bearbetning----—• självständigt sådant.
10 §.
Utan hinder av vad i denna lag är stadgat vare tillåtet:
1) att ett verk mångfaldigas för enskilt bruk så ock att skrift eller muntligt
föredrag eljest avskrives för hand;
2) att utgiven skrift offentligen uppläses av den, som icke yrkesmässigt
ägnar sig åt uppläsning, eller av yrkesuppläsare, där denne icke erhåller någon
ersättning eller uppläsningen blivit i folkbildningssyfte anordnad av statsunderstödd
folkbildningsorganisation ;
3) att utgivet musikaliskt verk offentligen utföres, då antingen allmänheten
äger utan avgift övervara utförandet och detta ej heller sker i förvärvssyfte
eller ock den av utförandet härflytande inkomsten är avsedd för välgörande
ändamål och den utförande icke erhåller någon ersättning;
4) att ett verk genom radio utsändes för religiös uppbyggelse eller för elementär
undervisning eller att ett verks offentliga uppläsande eller utförande
återgives genom radio, da allmänheten äger utan avgift övervara uppläsandet
eller utförandet och detta ej heller sker i förvärvssyfte.
11 §.
Tillåtet vare vidare:
1) att vid — —---ytterligare utveckling;
2) att utgiven dikt mångfaldigas i musikaliskt verk såsom text till notskriften
eller upptages på konsertprogram;
3) att mindre delar av utgiven skrift eller, där den är av ringa omfång, hela
skriften intages i sådan, ur flera författares skrifter hämtad samling, som efter
sin beskaffenhet är avsedd att tjäna till bruk vid gudstjänst eller i skolor
eller eljest vid elementär undervisning. I en dylik för den elementära undervisningen
avsedd samling må dock icke intagas mer av samma författares skrifter
än som motsvarar ett tryckark av dessa; ej heller må i sådan samling helt
eller delvis intagas skrift, som är författad för att användas vid den elementära
undervisningen.
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
I fall, varom i första stycket under 2 eller 3 förmäles, må det nyttjade verket
icke förändras utan tillstånd av författaren eller dem, på vilka hans rätt
övergått enligt 15 § första stycket; dock vare, där så erfordras, Översättning
tillåten. _
I vetenskaplig framställning eller i skrift, som är avsedd att tjäna till bruk
vid undervisning, må till förklaring av texten intagas teckning eller avbildning,
som utgivits eller varit offentligen utställd; dock att teckningen eller
avbildningen icke må utan sådant tillstånd, som i nästföregående stycke är sagt,
förändras i vidare mån än som nödvändiggöres av det för återgivandet använda
förfarandet.
12 §.
Likaledes vare tillåtet:
1) att delar — — — ■--litterärt verk;
2) att ett utgivet musikaliskt verk eller del därav intages i sådan ur flera
tonsättares verk hämtad samling, som efter sin beskaffenhet är avsedd att
tjäna till bruk vid gudstjänst eller i skolor, musikskolor dock undantagna,
eller eljest vid elementär undervisning. I en dylik för den elementära undervisningen
avsedd samling må dock ej av en och samma tonsättare intagas
flera verk eller delar därav än som motsvara en tjugondei av samlingens hela
antal och högst fem, ej heller något verk eller del därav med flera än trettiotvå
takter. Ej må i sådan samling helt eller delvis intagas verk, som är författat
för att användas vid den elementära undervisningen.
I fall, varom i första stycket under 2 förmäles, må det nyttjade verket icke
förändras utan tillstånd av tonsättaren eller dem, på vilka hans rätt övergått
enligt 15 § första stycket; dock vare tillåtet att för ett instrument eller en
sångstämma omsätta verk, som är satt för flera instrument eller stämmor.
14 §,
Tillåtet vare ock att i tidning eller tidskrift intaga ur annan tidning eller
tidskrift hämtade artiklar i ekonomiska, politiska eller religiösa dagsfrågor,
så framt ej förbehåll mot eftertryck blivit vid artikeln utsatt.
Då artikel sålunda intages, skall den nyttjade tidningens eller tidskriftens
titel tydligt angivas.
15 §.
Efter författares död gånge hans rätt enligt denna lag över till dem, som
jämlikt lagstiftningen örn giftorätt, arv och testamente äro berättigade till hans
kvarlåtenskap, och från dessa vidare enligt enahanda grunder.
Författarrätt må, med eller utan inskränkning, överlåtas till annan. I fråga
örn verkan av sådan överlåtelse gälle, där ej andra villkor äro avtalade, vad i
16—18 §§ sägs.
16 §.
Har författarrätt med avseende å ett verk till någon överlåtits, må denne
32
Kungl. Majlis proposition nr 2.
icke, utan tillstånd av författaren eller deni, på vilka hans rätt övergått enligt
15 § första stycket, förändra verket i vidare man än som nödvändiggöres
av det med överlåtelsen avsedda ändamålet.
Författare, som å annan överlåtit rätt till ett verk, åge påfordra att, vid
verkets mångfaldigande eller dess offentliga föredragande, utförande eller uppförande
eller framförande medelst kinematografi eller utsändande genom radio,
angives hans namn eller diktat namn, varunder han plägar framträda.
17 §.
Den, som genom överlåtelse erhållit förlagsrätt till ett verk, må ej utgiva
mer än en upplaga, vilken ej må överstiga ettusen exemplar.
Har innehavare av förlagsrätt till ett verk icke inom två år efter det författaren
avlämnat fullständigt manuskript utgivit verket, vare hans förlagsrätt
förfallen och behalle författaren vad han redan må hava uppburit i betalning.
Har utgivet verk utgått ur bokhandeln och tillkommer förläggaren rätt att
utgiva ny upplaga, äge författaren påfordra verkets förnyade utgivande. Varder
ej, inom ett ar fran det han därom gjort framställning hos förläggaren, verket
pa nytt utgivet, vare lag som i andra stycket sägs.
17 a §.
Varder författarrätt överlåten å förläggare, äger denne ej å överlåtelsen
grunda rätt att offentligen föredraga, utföra eller uppföra det verk, överlåtelsen
avser, eller lata det framföras medelst kinematografi eller utsändas genom
radio eller verkställa översättning eller bearbetning därav eller på mekaniskt
instrument eller därtill hörande inrättning överföra verket.
18 §.
Har författare a annan överlåtit rätt att offentligen föredraga, utföra eller
uppföra ett verk, vare denne berättigad att, på det sätt överlåtelsen avser,
atergiva verket överallt och sa ofta han finner för gott, men ej att på annan
överlåta någon rätt därtill.
överlåtelse, varom här är fråga, skall anses gälla för en tid av fem år.
Har, da uteslutande rätt att föredraga, utföra eller uppföra ett verk till
någon överlåtits för längre tid än fem ar, denne under fem på varandra följande
år ej begagnat sig därav, vare den, som överlåtit rätten, oförhindrad att
lämna tillstånd till verkets återgivande även åt andra.
18 a §.
Vid överlåtelse av rätt att offentligen föredraga, utföra eller uppföra eiler
att genom radio utsända ett verk företrädes i fråga om dramatiskt verk, därtill
musik hörer, tonsättaren av textens författare, varemot beträffande opera
eller annat musikaliskt verk, vartill hörer text, författaren till texten företrädes
av tonsättaren. Har endera uppburit ersättning för sådan överlåtelse, vare
han pliktig att till den andre utgiva skälig andel därav.
Kungl. Majlis proposition nr 2.
33
Vad nu är sagt galle ock där fråga är om rätt att pa mekaniskt instrument
eller därtill hörande inrättning överföra musikaliskt verk, vartill hörer
text.
24 §.
Med böter från och med fem till och'' med tvåtusen kronor straffes den som
1) uppsåtligen eller av oaktsamhet, i strid mot denna lag mangfaldigar ett
verk eller del därav, i ett eller flera exemplar;
2) till salu håller eller genom försäljning, utdelande, uthyrande eller annorledes
sprider sådant exemplar av ett verk som, enligt vad han vet eller hort
veta, blivit av annan framställt i strid mot denna lag eller lagligen kunnat
framställas allenast för enskilt bruk;
3) i riket till spridande inför sådant exemplar av ett verk som, enligt vad
han vet eller bort veta, framställts utan författarens tillstånd i fall, da sadant
tillstånd skulle hava erfordrats för verkets mångfaldigande här i riket;
4) uppsåtligen eller av oaktsamhet, i strid mot denna lag föredrager, utför
eller uppför eller ock medelst kinematografi framför eller genom radio utsänder
ett verk eller del därav.
25 §.
Har ett verk mångfaldigats i strid mot denna lag, skola de därvid framställda
exemplaren efter målsägandens val antingen förstöras eller ock utlämnas
till målsäganden mot ersättning för värdet eller mot avdrag därför å honom
tillkommande skadestånd. Vad nu är sagt äge ock tillämpning i fråga
örn exemplar, som lagligen kunnat framställas allenast för enskilt bruk, där det
hålles till salu eller sprides eller ock nyttjas vid verkets offentliga föredragande,
utförande eller uppförande.
Med formar —-----ej må ske.
Vad ovan — — — — — eljest förfogar.
26 §.
Med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor straffes den som,
uppsåtligen eller av oaktsamhet, i strid mot denna lag förändrar ett verk, sa
ock den som, ändå att han vet eller bort veta att sådan ändring blivit av annan
vidtagen, håller till salu eller sprider exemplar av det ändrade verket.
I fråga örn förfarande med olagliga exemplar och materialier skall vad i 25 §
stadgas äga motsvarande tillämpning.
Med böter såsom i första stycket sägs straffes öck den som, uppsåtligen
eller av oaktsamhet, åsidosätter honom enligt 16 § andra stycket åliggande
skyldighet att angiva författares verkliga eller diktade namn.
27 §.
Den som, uppsåtligen eller av oaktsamhet, underlåter att fullgöra
vad i 13 § är föreskrivet om angivande av författares namn eller
Bihang till riksdagens protokoll 19S1. 1 sami. 2 käft. (Nr 2.)
o
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
vad i 14 § stadgas om angivande av titel å tidning eller tidskrift, vars innehåll
nyttjas på sätt där sägs,
dömes till böter fran och med fem till och med etthundra kronor.
27 a§.
Den, som enligt 24, 26 eller 27 § är förfallen till ansvar, gälde ock ersättning
för förlust, lidande eller annat förfång, som tillskyndats målsäganden
genom den brottsliga gärningen. Understiger ersättningen vinst, som den
brottslige ernått genom sitt förfarande, vare han skyldig att i stället för ersättning
utgiva sagda vinst. Ej ma i något fall ersättningen understiga tjugufem
kronor.
Har någon företagit handling, som avses i de i första stycket nämnda lagrum,
men kan uppsåt eller oaktsamhet ej anses ligga honom till last, vare han
ändock pliktig att utgiva vinst, som handlingen för honom medfört.
27 b §.
Rätt domstol i mål örn ansvar eller skadestånd för olovlig radioutsändning
av verk, som i denna lag avses, vare Stockholms rådhusrätt.
Talan örn ansvar eller skadestånd för olovligt uppförande av dramatiskt
eller dramatiskt-musikaliskt verk ma anhängiggöras vid Stockholms rådhusrätt,
även örn brottet blivit begånget inom annan allmän underrätts domvärjo.
28 §.
Brott, som i denna lag sägs, må ej åtalas av allmän åklagare, där det ej av
målsäganden angives till åtal.
32 §.
Denna lag-----angivna undantag:
1) Den enligt-----författaren avlidit.
2) Dramatiskt eller-----offentligen uppföras.
3) Författares i-----nämnda avseende.
4) Var bearbetning-----historisk framställning.
5) Har ett-----fritt spridas.
6) Formar, stenar,-----jämväl tillåtet.
7) Den, som-----uppföra verket.
8) Har skrift, muntligt föredrag eller musikaliskt verk före denna lags trädande
i kraft överförts på mekaniskt tal- eller musikinstrument eller därtill
hörande inrättning, vare sådant överförande tillåtet för en var; och må exemplar
av vad sålunda blivit överfört fritt spridas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1931.
Den äger tillämpning jämväl med avseende å verk, som före nämnda dag
tillkommit, men medför ej rubbning i avtal, som dessförinnan slutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
35
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1919 (nr 382) om
rätt till verk av bildande konst.
Härigenom förordnas, dels att 2, 8—11 och 15—21 §§ lagen den 30 maj
1919 örn rätt till verk av bildande konst skola, vissa paragrafer i nedan angivna
delar, erhålla följande ändrade lydelse, dels att tredje stycket av 5 §
samma lag skall upphöra att gälla, dels ock att i lagen skola införas tva nya
paragrafer, betecknade 8 a och 20 a §§ samt lydande som följer:
2 §.
Konstnär äge med de inskränkningar, varom stadgas i 5—7 §§, uteslutande
rätt att efterbilda sitt konstverk, vare sig genom konstnärligt förfarande eller
genom mångfaldigande medelst tryck, fotografi, avgjutning eller pa annat sätt.
Till efterbildande hänföres jämväl att bygga efter byggnadsverk eller efter ritning
eller modell till sådant.
Såsom efterbildande----------självständigt sadant.
8 §.
Vid efterbildande av konstverk i enlighet med vad i 6 eller 7 § medgives
må verket icke, utan tillstånd av konstnären eller dem, på vilka hans rätt
övergått enligt 9 § första stycket, förändras i vidare mån än som nödvändiggöres
av det för efterbildandet använda förfarandet.
8 a §.
Å konstverk må icke, utan tillstånd av konstnären själv, annan anbringa
hans signatur. År verk av grafisk konst tillkommet genom avtryck från
platta av metall, sten, trä eller annat material, må signering ej av annan
verkställas, ändå att konstnären därtill samtyckt.
Å efterbildning av konstverk må ej i något fall konstnärens signatur anbringas
på sådant sätt, att därav kan uppkomma förväxling mellan efterbildningen
och originalverket.
9 §•
Efter konstnärs död gånge hans rätt enligt denna lag över till dem, som
jämlikt lagstiftningen örn giftorätt, arv och testamente äro berättigade till
hans kvarlåtenskap, och från dessa vidare enligt enahanda grunder.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
Konstnärs rätt må, med eller utan inskränkning, överlåtas till annan. I
fråga örn verkan av sådan överlåtelse gälle, där ej andra villkor äro avtalade,
vad i 10 och 11 §§ sägs.
10 §.
Övergår konstverk----________ i överlåtelsen.
Dock skall, där konstverk av konstnären eller dem, på vilka hans rätt övergått
enligt 9 § första stycket, överlåtits till staten eller menighet, överlåtelsen
anses innefatta jämväl rätt att genom fotografi efterbilda verket, oförkränkt
den rätt, som i enahanda avseende tillkommer överlåtaren.
Är porträttbild utförd efter beställning, må den ej av konstnären eller annan
efterbildas utan tillstånd av beställaren eller, efter dennes död, av hans
efterlevande make och arvingar.
11 §•
Har konstnärs i denna lag omförmälda rätt med avseende å ett konstverk
till någon överlåtits, må denne icke, utan tillstånd av konstnären eller dem, på
vilka hans rätt övergått enligt 9 § första stycket, vid efterbildande förändra
verket i vidare mån än som nödvändiggöres av det för efterbildandet använda
förfarandet.
Konstnär, som a annan överlåtit rätten att efterbilda ett konstverk, äger
påfordra, att hans namn angives å efterbildningen.
15 §.
Med böter från och med fem till och med tvåtusen kronor straffes den som
1) uppsåtligen eller av oaktsamhet, i strid mot denna lag efterbildar ett
konstverk eller del därav, i ett eller flera exemplar;
2) till salu håller eller genom försäljning, utdelande, uthyrande eller annorledes
sprider eller offentligen utställer sådan efterbildning av ett konstverk
som, enligt vad han vet eller bort veta, blivit av annan utförd i strid mot
denna lag eller utförts allenast för studieändamål eller enskilt bruk;
3) i riket till spridande eller offentligt utställande inför sådan efterbildning
av ett konstverk som, enligt vad han vet eller bort veta, utförts utan
konstnärens tillstånd i fall, da sadant tillstånd skulle hava erfordrats för
verkets efterbildande här i riket.
. 16 §.
Har ett konstverk efterbildats i stlid mot denna lag, skola de därvid utförda
efterbildningarna efter målsägandens val antingen förstöras eller ock utlämnas
till målsäganden mot ersättning för värdet eller mot avdrag därför å honom
tillkommande skadestånd. Vad nu är sagt äge ock tillämpning i fråga örn
efterbildning, som blivit utförd allenast för studieändamål eller enskilt bruk,
där den hålles till salu eller sprides eller offentligen utställes.
Kungl. Majlis proposition nr 2.
37
Med formar-----ej må ske.
Vad nu-----eljest förfogar.
Bestämmelserna här-----ett byggnadsverk.
17 §.
Med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor straffes den sorn,
uppsåtligen eller av oaktsamhet, vid efterbildande av ett konstverk förfar i
strid mot bestämmelserna i 8 § eller 11 § första stycket, så ock den som till
salu håller eller sprider eller offentligen utställer efterbildning vilken, enligt
vad han vet eller bort veta, utförts i strid mot nämnda bestämmelser. I fråga
örn förfarande med olagliga efterbildningar och materialier skall vad i 16 §
stadgas äga motsvarande tillämpning.
Med böter såsom i första stycket sägs straffes ock den som, uppsåtligen
eller av oaktsamhet, åsidosätter honom enligt 11 § andra stycket åliggande
skyldighet att angiva konstnärs namn.
18 §.
Till böter från och med fem till och med femhundra kronor dömes den sorn,
uppsåtligen eller av oaktsamhet, i strid mot stadgandet i 10 § tredje stycket
efterbildar en enligt denna lag skyddad porträttbild, så ock den, som till salu
håller eller sprider eller offentligen utställer sådan efterbildning av en skyddad
porträttbild som, enligt vad han vet eller bort veta, blivit av annan utförd
i strid mot nämnda stadgande; och skall i fråga örn förfarande med olagliga
efterbildningar och materialier vad i 16 § stadgas äga motsvarande tillämpning.
19 §.
Anbringar någon, uppsåtligen eller av oaktsamhet, emot föreskrifterna i 8 a §
konstnärs signatur å konstverk eller efterbildning av konstverk, varde, ända
att konstverket eller efterbildningen icke är föremål för skydd enligt denna lag,
straffad med böter från och med fem till och med femhundra kronor.
Till böter, som nu sagts, dömes ock den, som till salu håller eller sprider
eller offentligen utställer konstverk eller efterbildning, varå, enligt vad han vet
eller bort veta, konstnärens signatur anbragts i strid mot bestämmelserna i 8 a §.
20 §.
Den som, uppsåtligen eller av oaktsamhet, underlåter att fullgöra vad i 6 §
är föreskrivet örn angivande av konstnärs namn eller signatur, dömes till böter
från och med fem till och med etthundra kronor.
20 a §.
Den, som enligt 15, 17, 18, 19 eller 20 § är förfallen till ansvar, gälde ock
ersättning för förlust, lidande eller annat förfång, som tillskyndats målsäganden
genom den brottsliga gärningen. Understiger ersättningen vinst, som den
brottslige ernått genom sitt förfarande, vare han skyldig att i stället för er
-
38 Kungl. Majda proposition nr g.
sättning utgiva sagda vinst. Ej må i något fall ersättningen understiga tjugufem
kronor.
Har någon företagit handling, som avses i de i förstå stycket nämnda lagrum,
men kan uppsåt eller oaktsamhet ej anses ligga honom till last, vare han
ändock pliktig att utgiva vinst, som handlingen för honom medfört.
21 §.
Brott, som i 19 § sägs, hörer under allmänt åtal, men eljest må brott mot
denna lag ej åtalas av allmän åklagare, där det ej av målsäganden angives till
åtal.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1931.
I
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
39
Utdrag art protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 juni
1930.
Närvarande:
justi ti eråden Stenberg,
Appelberg,
Tiselius,
regeringsrådet Söderwall.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedeparte
mentsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 2 maj 1930,
hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 g
ringsformen omförmäla ändamålet inhämtas över upprattade förslag toll lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 30 maj1919 (nr 381) örn rut till
litterära och musikaliska verk och lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 30 maj 1919 (nr 382) örn rätt till verk av bildande konst.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av tillförordnade ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsassessorn
Gustaf Eklund.
I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess särskilda
ledamöter.
Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 30 maj
1919 (nr 381) om rätt till litterära och musikaliska verk.
1 §•
Denna^paragraf i förslaget skiljer sig från den gällande lagen därutinnan,
att bland de uppräknade förmålen för auktorsrätt icke medtagits kinematografiska
verk. Nämnda ändring har föreslagits i det av sakkunniga ar 19
givna betänkande, som ligger till grund för det remitterade forslaget, och avser
enligt motiven icke någon nyhet i sak utan har ansetts paka lad av systematis a
skäl. Det, som genom kinematografi framföres till beskadande (stumfilm,
bildfilm), vore nämligen - i den mån det icke folie inom området för dagshändelser
och dylikt, som ej kunde giva upphov till auktorsratt — att hänföra
den grupp av verk, som i paragrafen betecknades såsom mimiska (pantomimer
och baletter) och som i lagens 2 § förklarades vara skyddade mot offentligt uppförande.
I den mån åter som det visade sig möjligt att framföra litterära el er
musikaliska verk medelst så kallad ljudfilm, syntes spörsmålet örn författarens
40
Kungl. Maj:ts proposition nr S.
rätt att förfoga över dylikt framförande böra, i likhet med övriga spörsmål
om författarens bestämmanderätt i fråga örn hans verks offentliggörande, erhålla
sin reglering i 2 §.
Då förslaget sålunda hänför bildfilmen, såvitt den överhuvud skall åtnjuta
skydd enligt förevarande lag, under begreppet mimiskt verk, kan häremot till
en början erinras, att det rent språkligt lärer vara ganska främmande för den
allmänna uppfattningen att betrakta bildfilmen såsom ett mimiskt verk, likställt
med en pantomim. Men jämväl sakligt sett lämnar den ändrade konstruktionen
rum för invändningar. Visserligen gäller i stor utsträckning örn filmdramat,
att det, liksom pantomimen, såsom uttrycksmedel använder mänskliga rörelser’
åtbörder och minspel. I filmdramat upptages dock ofta en väsentlig plats av
händelser och scenerier, som helt sakna mimisk karaktär. Även härutinnan
meddelas naturligtvis föreskrifter i det »filmmanuskript» eller »scenario», vars
författare enligt rådande uppfattning i regel torde vara att anse såsom
filmdramats auktor, och det kan näppeligen vara riktigt att nied avseende å
dessa, för dramats idé måhända ytterst betydelsefulla delar frånkänna verket
skydd enligt författarlagen. Det riktiga synes därför vara att erkänna en författarrätt
till bildfilmen såsom sådan, och då ljudfilmen, praktiskt taget, väl
städse innefattar en bildfilm, bör detsamma gälla örn ljudfilmen.
Om man erkänner en författarrätt till filmverket såsom sådant, medför detta
dock ej, att icke vid sidan härav viss rätt med avseende å filmverket kan tillkomma
författaren av ett litterärt verk, varav filmen utgör en bearbetning, eller
kompositören beträffande i ljudfilm ingående musik. Av särskilt praktisk betydelse
blir då, såsom ock av representanter för filmindustrien framhållits, frågan,
huruvida ett av författare eller kompositör lämnat medgivande att filmatisera
hans verk bör anses innefatta en överlåtelse av hans rätt med avseende å
den blivande filmens framförande. Härom ger lagen icke något uttryckligt
stadgande. Bestämmelserna i 2 och 3 §§ kunna emellertid knappast tolkas annorlunda
an att författare eller kompositör, som lämnat dylikt medgivande
mäste anses äga sådan rätt med avseende å filmverket att, örn ej genom avtal
mellan honom och det företag, som låtit utarbeta filmen, annorlunda bestamts,
hans tillstånd erfordras för verkets offentliga framförande. Det oaktat
lärer en rimlig kontraktstolkning ofta leda till antagandet, att vid överlåtelse
av ilimatisermgsratten kontrahenterna avsett jämväl rätten till filmens framorande.
Ett dylikt sakernas tillstånd är uppenbarligen otillfredsställande, i
synnerhet för den enskilde biograf ägaren, som före framförandet av en film
svårligen har tillfälle att göra sig underrättad angående alla de omständigheter,
som kunna inverka på frågan om framförandets laglighet. Bland annat av
denna anledning synes ett mera fullständigt legislativ ordnande av hithörande
orhallanden vara av behovet påkallat. Därvid torde även andra svårlösta spörsmål
uppstalla sig, exempelvis huruvida icke ursprunglig auktorsrätt bör kunna
tillkomma det foretag, för vars räkning filmen framställes och hos vilket författaren
till filmmanuskriptet ofta lärer vara fast anställd, samt huruvida icke
någon dylik ratt bör tillerkännas regissören och måhända även skådespelaren,
vilkas skapande verksamhet i fråga om filmen har en helt annan betydelse än
Kungl. Maj:ts proposition nr S.
41
i fråga om teaterdramat. Då någon utredning av de spörsmål, som utvecklingen
på filmens område gjort aktuella, icke föreligger, kan det ej ifrågakomma
att i ärendets nuvarande läge föreslå något frångående av gällande
lags grundsatser. För övrigt torde det visa sig, att på grund av filmverksamhetens
internationella natur en tillfredsställande ordning icke kan genomföras
av ett land ensamt.
Under föreliggande förhållanden synes det icke vara påkallat att med avvikelse
från den ståndpunkt, som intages av Bernkonventionen (art. 14 under
2), ur lagens uppräkning av föremålen för författarrätt utesluta kinematografiska
verk. Lagrådet hemställer därför, att 1 § i 1919 års lag måtte lämnas
oförändrad. Bifalles denna hemställan, föranledas därav jämkningar i andra
delar av det föreliggande förslaget.
10 §.
Lagrådet:
Angående rätten att offentligen föredraga en skrift stadgades i 2 § av sakkunnigförslaget,
att, innan skriften utgivits, författaren hade uteslutande rätt
att föredraga densamma samt att, med visst undantag, utgiven skrift ej finge
utan författarens samtycke uppläsas av den, som yrkesmässigt ägnade sig åt
uppläsning. Örn en utgiven dikt blivit tonsatt, skulle den således få föredragas
genom sång, även örn författaren ej lämnat sitt medgivande därtill. Någon
ändring härutinnan synes ej motiverad och lärer ej heller hava avsetts med det
remitterade förslaget. Vid det redaktionella anordnandet av bestämmelserna
)m författarrättens innehåll har emellertid, såsom framgår av en jämförelse
mellan 2 och 10 §§ i sistnämnda förslag, det sångliga föredragandet av en
skrift kommit att omfattas av huvudregeln i 2 § örn författarens uteslutande
rätt. Erforderlig rättelse torde verkställas genom att bland undantagen i 10 §
under 2) införes såsom tillåtet, att utgiven skrift offentligen föredrages annorledes
än genom uppläsning. Ett på detta sätt avfattat undantag innebär, att
regeln i 2 § frångås beträffande ej blott föredragning genom sång utan även
sådant återgivande av en på mekaniskt tal- eller musikinstrument eller därtill
hörande inrättning överförd sång, som enligt 2 § andra stycket skall anses såsom
ett föredragande av sången.
Under 4) har i förevarande paragraf upptagits en bestämmelse, varigenom
vissa undantag medgivits från grundsatsen, att författarrätten jämväl innebär
uteslutande befogenhet att genom radio utsända det verk rättigheten avser. I
ännu ett hänseende synes emellertid skäl till dylikt undantag förefinnas. I det
utlåtande, som aktiebolaget radiotjänst avgivit över sakkunnigförslaget,
fäster bolaget uppmärksamhet vid det s. k. radioreportaget, d. v. s. återgivande
i radio av dagshändelser, vartill bland annat vore att räkna beskrivning av
idrottstävlingar. Vid sådana kunde förekomma exekverande av musik, men
något program härför vore sällan på förhand uppgjort. Radioföretaget borde
i sådana fall icke kunna utsättas för efterräkningar av en kompositör, vilkens
verk ingått bland utförda stycken.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
Vid radioutsändningar av den här angivna arten är syftet, att lyssnarna
skola kunna följa förloppet av en tilldragelse av allmännare intresse. Dylik
utsändning skiljer sig därför väsentligt från utsändning enligt ett av radioföretaget
uppgjort program; det kan stundom vara omöjligt för utsändaren
att pa förhand veta, huruvida såsom moment i händelseföljden kommer att
ingå exempelvis utförandet av ett musikaliskt verk, till vars utsändande genom
radio tonsättarens medgivande bort inhämtas. Med beaktande jämväl, att
den ersättning auktor skulle kunna betinga sig för en sådan utsändning av sitt
verk säkerligen skulle bliva mycket obetydlig, bör enligt lagrådets mening
återgivandet genom radio av ett verks offentliga uppläsande eller utförande
vara fritt — förutom då allmänheten äger utan avgift övervara uppläsandet
eller utförandet och detta ej heller sker i förvärvssyfte — i varje fall då verkets
utsändande ingår i återgivande av en fortlöpande dagshändelse.
Justitierådet Appelberg:
I fråga om det under 2) upptagna undantaget må utom vad ovan av lagrådet
anförts ytterligare framhållas, att enligt den i förslaget använda terminologien
nu angivna undantag icke kommer att avse sådant offentligt återgivande
av en såsom text för sång använd skrift, som sker vid sångens framförande
genom kinematografi eller dess utsändande i radio. Vid dylikt återgivande
av sång är alltså icke blott tonsättarens utan även textförfattarens tillstånd
behövligt. Enligt regeln i 18 a § äger väl tonsättaren härvid företräda textförfattaren,
men skulle skyddet för tonsättarens rätt hava utgått under det
textförfattarens rätt består, blir den, som vill på nämnda sätt framföra sången,
skyldig begära denne senares tillstånd. Materiellt medför regeln örn textförfattarens
rätt vid dylikt framförande, att tonsättaren blir enligt 18 a § skyldig
att till textförfattaren utgiva skälig andel av den för överlåtelsen bekomna
ersättningen. Det kan sättas i fråga, örn denna textförfattarens rätt står i god
överensstämmelse med den grund, på vilken bestämmelsen under 2) i 11 § vilar,
och med regeln, att vid sångs offentliga återgivande genom mekaniskt
musikinstrument textförfattarens tillstånd ej är behövligt. I allt fall är att
märka, att då hittills tonsättare kunnat fritt använda vilken som helst dikt
såsom text för sång utan att behöva avstå någon del av vad för sångens utförande
kunnat inflyta, det icke kan vara tillfredsställande, att en ny lagstiftning
ålägger honom skyldighet härutinnan vad angår kompositioner, som tidigare
tillkommit. Därest förslagets ståndpunkt beträffande textförfattares rätt
i fråga örn sångs framförande genom kinematografi och i radio bibehålies, sy-r
nes alltså en övergångsbestämmelse böra givas av innebörd, att örn före lagens
ikraftträdande satts musik till en dikt, det skall vara tillåtet att medelst kinematografi
framföra eller i radio utsända dikten såsom text till musiken.
16 §.
Lagrådet:
Bestämmelsen i andra stycket innebär, att en författare, som överlåtit sitt
verk till mångfaldigande eller offentligt framförande, äger påfordra, att
Kungl. Majlis proposition nr 2.
43
lians namn angives vid mångfaldigandet eller framförandet, oavsett att avtalet
icke innehåller något härom. Denna rätt att påfordra namnets utsättande anses
så självfallen, att den bör tillkomma författaren i varje fall, da avtalet
icke innehåller motsatsen. Detta torde vara riktigt, när fråga är om överlåtelse
av rätten att mångfaldiga ett verk; att författare till skrift eller musikstycke,
som tryckes, bör, även örn intet namnes i avtalet med förläggaren, vara
berättigad att få sitt namn angivet på de tryckta exemplaren, ligger i sakens
natur. Annorlunda ställer det sig i fråga örn rätten att påfordra författarnamnets
angivande vid verkets offentliga återgivande, då dylik påfordran icke
skett i samband med överlåtelsen. Även utan särskild påfordran lärer väl i
allmänhet vid utförande av musikstycken å konserter tonsättarnas namn angivas
å tillgängliga program eller på annat sätt; däremot torde detta icke
vara det vanliga vid utförande av underhallningsmusik a kaféer eller restauranger,
och i fråga om den musik, varmed å biografer stumfilm plägar beledsagas,
låter det sig svårligen ens göra att vid dess utförande angiva styckenas
eller tonsättarnas namn. Värdet för tonsättaren av att åhörarna i
dylika situationer få kännedom örn hans namn torde också vara synnerligen
ringa. Skulle stadgandet i nu berörda del komma till tillämpning i någon
avsevärd mån, bleve det praktiskt sett nödvändigt att vid utförande av underhållningsmusik
i nyss avsedda fall alltid lata musikstyckenas och tonsättarnas
namn angivas. Stadgandet skulle alltså, utan att lända tonsättarna till
avsevärd nytta, vålla vederbörande åtskilligt besvär, och det kunde även giva
möjlighet till trakasserier. Enligt de sakkunnigas motiv har stadgandet upptagits
för att tillmötesgå de krav, som art. 6 bis i den reviderade Barnkonventionen
ställer på konventionsstaternas lagstiftningar. Där talas emellertid
endast örn författarens rätt att få gälla såsom upphovsman till sitt verk (revendi
quer la paternité de 1’ceuvre), och denna rätt torde väl icke fa anses
åsidosatt därför att icke vid varje utförande av hans verk uttryckligen angives,
att han är upphovsmannen. I enlighet med det anförda anser lagrådet
stadgandet endast böra gälla författarens rätt att vid mångfaldigande av hans
verk angivas såsom auktor.
17 a §.
Lagrådet:
Bär avses att giva en tolkningsregel för det fall, att avtal mellan författare
och förläggare innehåller, att författarrätten till visst verk överlåtes till
denne senare. Vid avslutandet av förlagsavtal lärer nämligen hava utbildat
sig den sedvänjan, att om den upplåtna rätten ej skall vara underkastad de
i 17 § angivna inskränkningarna, densamma, i strid mot lagens terminologi,
benämnes författarrätt, ehuru förläggarens befogenheter ej skola sträcka sig
utöver rättigheten att mångfaldiga verket. För att stadgandets innebörd av
tolkningsregel skall klarare framträda, synes någon omformulering av lagtexten
böra ske.
44 Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
18 §.
Lagrådet:
Andra stycket i 18 § av 1919 års lag innehåller i sin andra punkt, att
om, då uteslutande rätt att uppföra ett verk till någon överlåtits, denne under
fem på varandra följande år ej begagnat sig därav, den, som överlåtit rätten,
är oförhindrad att lämna tillstånd till verkets återgivande även åt andra.
Sammanställt med 2 § andra stycket, är detta stadgande tillämpligt jämväl
med avseende å kinematografiskt verk. Enligt motiven till den nu föreslagna
18 § är det avsett, att där skulle utan saklig ändring upptagas innehållet
av nämnda punkt i den gällande lagen. Ifrågavarande bestämmelse i
18 § andra stycket av förslaget har emellertid erhållit sådan avfattning, att
densamma kommit att icke omfatta framförande medelst kinematografi, vilken
form av återgivande i förslagets 2 § ej hänförts till »uppförande» utan
fått utgöra en särskild kategori. Då saklig förändring i nämnda hänseende
ej synes påkallad, hemställer lagrådet, att det nu föreslagna stadgandet ändras
sa, att det far avseende även a filmverken. Då efter sådan ändring andra
styckets andra punkt skulle erhålla tillämplighet å en större krets av verk
än samma styckes första punkt, som i detta hänseende har samma omfattning
som första stycket, torde lämpligen första punkten i andra stycket flyttas
upp i första stycket.
18 a §.
Lagrådet:
De här upptagna bestämmelserna örn att vid överlåtelse av auktorsrättsliga
befogenheter i vissa fall författare av text äger företräda tonsättare eller
tvärtom tonsättare äger företräda textförfattare torde böra utsträckas att gälla
vid överlåtelse av rätt att medelst kinematografi offentligen framföra ett
verk. Da numera kan i ljudfilm framföras såväl dramatiskt verk, vartill musik
hör, som musikaliskt verk, vartill hör text, synes rimligen böra så ordnas,
att filmföretagen lika väl som radioföretagen behöva förhandla med allenast
den av auktorerna, vars insats är att anse som den huvudsakliga.
Att en textförfattare eller tonsättare, som uppburit ersättning ej blott för
egen del utan även för sin medintressents räkning, är skyldig att till denne
senare redovisa vad honom tillkommer, är så uppenbart, att lagstadgande därom
lärer vara överflödigt. Mot den bestämmelse örn redovisningsplikt, som
införts i första stycket av förevarande paragraf, må för övrigt anmärkas, att
den kan giva anledning till den oriktiga tolkningen, att i alla de i paragrafen
avsedda fall, då auktorerna till ett verk äro två, rätt till ersättning skall tillkomma
dem båda. Detta är dock icke förhållandet; skyddstiden kan hava utlupit
för endera, och, pa sätt lagrådet erinrat vid 10 §, skall offentligt föredragande
av en utgiven skrift såsom text till sång vara fritt.
Lagrådet:
Angående författarrätts övergång genom familjerättsligt fång stadgas i
15 § första stycket av 1919 års lag, att vid författares död hans rätt enligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 2,
45
lagen skall gå över till hans dödsbodelägare. Då nu till denna bestämmelse
(något omformulerad) föreslås ett tillägg av innehåll, att rättigheten skall
efter enahanda grunder vidare övergå från författarens successorer, innebär
detta, såsom i motiven framhålles, icke någon saklig ändring; även enligt gällande
lag upphör säkerligen författarrätten icke därför, att författarens efterlevande
av den första generationen avlida under skyddstiden. Samma krets
av — omedelbara eller medelbara — successorer, till vilka författarrätt salunda
kan övergå, torde även böra komma i åtnjutande av den utmätningsfrihet,
varom stadgas i 19 §. Det måste också antagas, att 19 § i sin nuvarande
lydelse är att tolka i överensstämmelse härmed. Örn nu successionsbestämmelsen
förtydligas på angivna sätt, torde det till förebyggande av missförstånd
bliva nödvändigt att ändra jämväl 19 §; det synes kunna stadgas, att
författarrätten ej må för gäld tagas i mät i författarens bo eller hos någon,
till vilken den övergått enligt 15 § första stycket. Lagrådet hemställer följaktligen,
att 19 § måtte med detta innehåll upptagas i förslaget.
24—27 §§.
Lagrådet:
Enligt den föreslagna lydelsen av 24 § upptages under 2) såsom förutsättning
för ansvar å den, som saluhåller eller sprider exemplar av ett verk,
att exemplaret blivit framställt i strid mot författarlagen. Då däremot under
3) fråga är örn straff för exemplars införande i riket, användes uttrycket »sådant
exemplar av ett verk, som framställts utan författarens tillstånd i fall,
då sådant tillstånd skulle hava erfordrats för verkets mångfaldigande här i
riket». Man torde hava ansett uttrycket, att exemplaret »blivit framställt i
strid mot denna lag» icke fullt adekvat för det fall, att exemplaret framställts
i ett land, till vilket Sverige icke står i konventionsförhållande och
där alltså svenskt verk icke åtnjuter skydd. Liknande synpunkter lågo, enligt
vad av motiven till den gällande lagen framgår, till grund för det i nuvarande
lagtext använda uttrycket »som blivit utan författarens eller hans
rättsinnehavares tillstånd framställt». Mot den föreslagna lagtexten kan emellertid
erinras, att med fasthållande av den använda terminologien bestämmelsen
under 3) bör angivas omfatta även det fall, att någon håller till salu eller
sprider till riket infört exemplar, som där sägs.
Då bestämmelsen i första stycket av 25 § torde avse jämväl exemplar, som
framställts utomlands, och samma terminologi som i 24 § bör komma till användning
här, hemställes örn sådan jämkning av nämnda bestämmelse, att den
blir tillämplig när ett verk mångfaldigats i strid mot författarlagen eller
eljest utan författarens tillstånd i fall, som avses i 24 § under 3).
I fråga örn de subjektiva betingelserna för straffskyldighet innefatta det
remitterade förslagets stadganden i 24, 26 och 27 §§ i likhet med sakkunnigförslaget
ändring av den gällande lagen dels formellt och dels materiellt.
Den formella ändringen består däri, att i de fall, då lagen nu icke uppställer
några subjektiva förutsättningar, förslaget upptager den uttryckliga betingel
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
sen, att förseelsen skall hava skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Ändringen,
såvitt den berör 24 §, motiveras av de sakkunniga med att det synts önskvärt,
att lydelsen av denna paragraf utesluter varje tvivel örn att även oaktsamhet
faller inom straffbudets tillämpningsområde. Tvekan härom skulle särskilt
gjort sig gällande, da fråga varit örn ansvar för innehavare av restauranger
eller andra offentliga lokaler, där skyddad musik utförts. Såvitt för lagrådet
är bekant, har aldrig oklarhet rått därom, att den, som själv utfört ett musikstycke,
kan dömas för intrång i tonsättares rätt, oavsett att han saknat vetskap
örn styckets egenskap av att vara skyddat; det anses hava ålegat honom att
före utförandet skaffa sig kännedom örn huruvida verket var skyddat eller ej.
Detta tyder på att den tvekan, som uppstått örn ansvarsskyldighet för den,
vilken låtit hos honom anställda personer utföra musik utan behörigt tillstånd,
i själva verket icke hänför sig till frågan, örn ansvar skall inträda även för oaktsamhet,
utan till frågan, örn och i vilken utsträckning den, för vilkens räkning
musiken utförts, har att svara för därvid förekomna olagligheter, eller med
andra ord huruvida härvidlag tillsynsplikt åligger honom och hur långt denna
sträcker sig. I ett den 30 maj 1930 avdömt mål, däri yrkats ansvar å en
restauramginnehavare för det å restaurangen utförts musik i strid mot lagen
och däri han invänt, att han icke borde anses ansvarig för vad de utövande musikerna
låtit komma sig till last, har högsta domstolen enhälligt i motsats till
hovrätten förklarat den tilltalade ansvarig för den skedda kränkningen av tonsättares
rätt, därvid såsom motivering anförts, att utförandet skett i samband
med den av den tilltalade drivna rörelsen genom ett av honom anställt musikkapell
och att sådana omständigheter icke förekommit, på grund av vilka han
det oaktat kunde undgå att därför hållas ansvarig. Härmed synes vara klart
uttryckt, att tillsynsplikt i förevarande hänseende åligger restauranginnehavare
och att efter omständigheterna i det särskilda fallet är att bedöma, om denna
plikt skall anses åsidosatt. Det kan naturligtvis sättas i fråga, örn billigtvis
en dylik tillsynsplikt bör vara en innehavare av restaurang eller annat sådant
etablissemang ålagd. Vad i förevarande lagstiftningsärende förekommit synes
emellertid icke innefatta tillräckliga skäl att i princip frångå nuvarande lags
ståndpunkt, sådan den tagit sig uttryck i nyss omförmälda utslag. Och att i
lag närmare reglera, hur långt tillsynsplikten sträcker sig, torde näppeligen
lata sig gora. Då lagrådet icke finner den föreslagna ändringen bidraga till
att skapa större klarhet i nu omhandlade fråga och man genom densamma
skulle bryta med det system, som hittills tillämpats i förevarande och andra
lagar pa det immateriella rättsskyddets område, vadan osäkerhet kunde tänkas
uppkomma, hur liknande straffbestämmelser, exempelvis i lagen örn rätt till
fotografiska bilder, skola vara att tolka, hemställes, att orden »uppsåtligen
eller av oaktsamhet» i nu behandlade tre paragrafer måtte uteslutas.
Den ovan åsyftade materiella ändringen består i ersättandet i 24 § av uttrycket
»honom veterligen» med orden »enligt vad han vet eller bort veta» samt
motsvarande förändring i 26 §. Ändringen har betydelse särskilt för frågan
örn bokhandlares ansvar för saluförande av exemplar av verk, som obehörigen
mangfaldigats. Den nuvarande lagens fordran på vetskap medför, att i regel
Kungl. Maj:ts proposition nr S.
47
en författare eller förläggare, som vill anhängiggöra talan mot bokhandlare för
förseelse mot lagen, måste därförinnan lämna denne meddelande örn sin rätt och
att denna kränkts genom det obehöriga mångfaldigandet. Fortsätter i dylikt fall
bokhandlaren med försäljningen av verket, får han anses därefter handla med
vetskap örn det olagliga mångfaldigandet. På motsvarande sätt torde termen
»veterligen» i patentlagen tolkas. Mot det föreslagna uttrycket »bort veta»,
vars införande icke särskilt motiverats, kan anmärkas, att innebörden av detsamma
i det sammanhang, vari det här förekommer, icke är fullt klar. Örn
därmed avses att pålägga bokhandlaren skyldighet att undersöka, huruvida utgivare
eller förläggare av ett utav honom saluhållet verk erhållit vederbörligt
tillstånd till verkets mångfaldigande, synes stadgandet gå för långt. Är detta
icke meningen, lärer skillnaden i innebörd mellan den föreslagna bestämmelsen
och den nuvarande praktiskt taget bliva särdeles obetydlig. Med hänsyn härtill
och då den nya bestämmelsen skulle komma i en enligt lagrådets mening mindre
lämplig motsättning till bestämmelserna i patent-, varumärkes- och mönsterskyddslagarna
samt i 8 § av lagen örn rätt till fotografiska bilder, hemställer
lagrådet, att i nu förevarande delar gällande lags bestämmelser bibehållas.
27 a §.
Justitierådet Tiselius:
Beträffande skadestånd stadgades i 1877 års lag angående äganderätt till
skrift enligt lagens slutliga lydelse, att eftertryckare skulle hava till målsäganden
förbrutit upplagan och att han skulle ersätta målsäganden värdet av de
exemplar därav, som ej funnes i behåll, beräknat efter boklådspriset för exemplar
av den senast utgivna rättmätiga upplagan, samt att den, som olagligen uppförde
eller föredroge dramatiskt, musikaliskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete,
skulle i skadestånd utgiva bruttointäkten vid arbetets framförande. Kunde
dessa grunder för beräkning av skada icke följas, skulle skadeståndet bestämmas
efter annan grund, som prövades skälig. Lägsta belopp, vartill skadestånd
finge sättas, skulle i ty fall vara tjugufem kronor.
I den nu gällande lagen om rätt till litterära och musikaliska verk upptogos
icke några dylika bestämmelser, huvudsakligen av det skäl, att man fann desamma
vara ägnade att oskäligt gynna målsäganden på den felandes bekostnad
samt ansåg, att frågan borde regleras i enlighet med de allmänna skadeståndsbestämmelserna.
Man inskränkte sig till att fastställa, att skadeståndsplikt
förelåge.
Förevarande paragraf i förslaget, vilken grundar sig på 1929 års sakkunnigbetänkande,
går återigen anmärkningsvärt långt i tillgodoseende av målsägandens
intresse. Till stöd härför har åberopats den i en del främmande länder
inom den allmänna civilrätten eller särskilt i fråga om auktorsrätten lagfästa
principen om skyldighet att utgiva obehörig vinst. Den omständigheten,
att vår rätt icke allmänt erkänner nämnda princip, bör väl, såsom de sakkunniga
påpekat, icke i och för sig utgöra hinder att på ifrågavarande rättsområde
genomföra densamma, och detta gäller desto mera som pa senaste tid inom rättsskipningen
förmärkts en tendens att tillämpa den i fall, da ett för rättskänslan
48
Kungl. Maj:ts proposition nr S.
fullt tillfredsställande resultat icke eljest kan nås. Men det vill synas, att
de nu föreslagna reglerna om utgivande av vinst näppeligen äro påkallade av
den materiella rättvisans krav och att de i allt fall kunna leda längre än som
överensstämmer med nämnda princip.
I det uti paragrafens första stycke avsedda fallet, att den, som utfört den
rättsstridiga gärningen, därvid handlat uppsåtligen eller av oaktsamhet, bör
han uppenbarligen vara pliktig att ersätta målsäganden icke blott för all ekonomisk
förlust utan ock för lidande och annat förfång. Men förslaget kumulerar
denna skadeståndsplikt med skyldighet för den felande att utgiva vad han
genom handlingen vunnit, örn och i den mån detta överstiger skadeståndet. För
fall av eftertryck och annat rättsstridigt mångfaldigande torde dock straffet
jämte skadeståndet och den i 25 § stadgade påföljden kunna anses utgöra en
tillräcklig reaktion mot rättskränknmgen. Vad angår övriga i första stycket
avsedda fall synes stadgandets innebörd icke vara fullt klar. Skall exempelvis
en världsberömd sångare, som av oaktsamhet utan tillstånd utfört en
skyddad komposition, till kompositören utgiva hela sin nettovinst? Och blir i
fråga örn en av ett bolag med stora kostnader framställd film — därest det kan
anses, att dess auktor rättsstridigt begagnat sig av idén i en roman samt att ond
tro eller oaktsamhet ligger bolaget till last —- romanens författare berättigad
att avfordra bolaget dess nettovinst? Detta kan näppeligen vara meningen,
utan stadgandet måste väl tolkas så restriktivt, att vid vinstens beräkning avdrag
skall göras för vad som icke kan anses hava härflutit just ur det rättsstridiga
i handlingen, en regel som det dock i rättstillämpningen uppenbarligen
skulle bliva vanskligt att genomföra utan godtycklighet. I allmänhet torde
bäst överensstämma med rättvisa och billighet, att målsäganden får — jämte
ersättning för den skada, som han möjligen i annat hänseende lidit -— vad
han skäligen ma anses hava kunnat fordra vid en överlåtelse av auktorsrätten i
denna del. Men detta avviker knappast från vad som skulle tillerkännas honom
i skadeståndsväg med den fria prövning, som våra domstolar numera
tillämpa vid bestämmande av skadeersättningars belopp. Vid sådant förhållande
torde det i första stycket intagna stadgandet örn utgivande av vinst icke
vara påkallat. Och bestämmelsen om ett minimum för skadeståndet av tjugufem
kronor lärer med hänsyn till domstolarnas nyssberörda fria prövning vara
obehövlig och snarast ägnad att förrycka uppskattningen.
Även mot det i andra stycket givna stadgandet — enligt vilket den, som väl
begått en mot lagen objektivt stridande handling men icke haft rättsstridigt
uppsåt eller ens visat oaktsamhet och därför enligt vanliga skadeståndsregler
ej är ersättningsskyldig, likväl skall utgiva det, som han genom handlingen
vunnit — kan invändas, att det med en extensiv tolkning skulle leda till oberäkneliga
och stundom orimliga resultat. Så vore exempelvis händelsen örn, efter
det vid framställandet av en film någon författares eller kompositörs rätt
blivit trädd för nära, denne ägde avfordra alla biografägare, som framförde filmen,
deras nettovinst å föreställningarna, även örn de saknat varje anledning
eller möjlighet att undersöka auktorsfrågan. Med en restriktiv tolkning torde
återigen stadgandet erhålla så ringa praktisk betydelse och bliva så vanskligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
49
i tillämpningen, att det knappast kan vara påkallat att göra detta avsteg från
de inom vår rätt härskande grundsatserna.
Jag hemställer därför, att i den förevarande paragrafen endast upptages
stadgandet om skyldighet för den, som gjort sig förfallen till ansvar enligt
24, 26 eller 27 §, att gälda ersättning för förlust, lidande eller annat förfång,
som tillskyndats målsäganden genom den brottsliga gärningen. Därest det
likväl anses lämpligt att för det i andra stycket avsedda fallet meddela en bestämmelse
örn utgivande av vinst, bör denna bestämmelse erhålla en snävare
avfattning, måhända sålunda, att den endast avser vinst, som gjorts på målsägandens
bekostnad.
Justitierådet Appelberg:
Vid bedömande av det väsentligen nya i de här föreslagna bestämmelserna är
det i själva verket två skilda frågor, till vilka man har att taga ståndpunkt,
nämligen dels huruvida anledning föreligger att ålägga den, som genom brottsligt
förfarande kränkt en författares rätt, att till målsäganden utgiva, utöver
fulla ersättningen för den skada han lidit, vad den brottslige kan hava ytterligare
vunnit genom sitt förfarande, en fråga alltså örn skäligheten av att stadga
dylik särskild påföljd av brottet, och dels huruvida, i fall den, som kränkt
en författares rätt, på grund av bristande subjektiva förutsättningar icke kan
förpliktas att enligt vanliga skadeståndsregler ersätta dennes skada, det dock
skall kunna åläggas den förre att utgiva vinst, som handlingen för honom
medfört.
Den förra av dessa frågor behandlas i första stycket av paragrafen. Såsom
själva skadeståndsregeln här avfattats, ger den otvivelaktigt den kränkte författaren
ersättning för all tänkbar skada, som han genom brottet kan hava
lidit, och med den fria prövning i fråga örn skadestånds belopp, som de svenska
domstolarna numera tillämpa, torde ej behöva befaras, att icke full gottgörelse
kommer att tilläggas författaren. Förpliktas den brottslige att utöver vad
sålunda tillkommer målsäganden utgiva ytterligare belopp, gör denne alltså
en vinst. Det kan givetvis sättas i fråga, örn det icke, när den brottslige av
sitt förfarande skördat vinst, vilken överstiger vad som kan anses vara fullt
skadestånd, är mera tillbörligt, att den överskjutande vinsten går till den kränkte
än att den stannar hos den brottslige. Härvid kan emellertid framhållas,
att örn vinsten av det brottsliga förfarandet överstiger vad enligt riktig beräkning
måste anses vara den kränktes skada, detta vanligen torde bero på
omständigheter, som hänföra sig till den felandes personliga förutsättningar.
Såsom exempel kan anföras, att cn berömd sångare på en konsert, som lämnat
stor behållning, framfört sånger, till vilkas utförande han av oaktsamhet underlåtit
begära tonsättarens tillstånd. Hade i förväg avtal träffats örn utföranderätten,
skulle säkerligen den summa kompositören kunnat betinga sig härför
icke hava uppgått till något betydande belopp. Hnligt förslaget skulle
däremot kompositören i följd av sångarens oaktsamhet äga utfå hela nettovinsten
av konserten, naturligtvis under förutsättning att endast denne kompositörs
sånger utförts. Örn vid cn konsert även andra musikstycken kommit
till utförande eller örn vid utarbetande av ett filmverk man använt en roinan
Bihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 sami. 2 Käft. (Nr 2.) -t
50
Kungl. Maj:ts proposition nr g.
författares uppslag utan att härtill förskaffa sig tillstånd, uppstå särskilda
svårigheter att bedöma vad som skall anses vara vinsten av det obehöriga förfarandet.
I det föregående har jag utgått från att med vinst avses hela den
behållning, som för den felande uppkommit vid det olagliga återgivandet av
det ifrågavarande verket eller det olagliga mångfaldigandet. Att tolka stadgandet
så, att man vid beräkning av vinst har att frånse vad av behållningen
kan anses hava vunnits till följd av den felandes eget arbete eller särskilda
förmåga, synes mig näppeligen möjligt, enär med denna tolkning man i huvudsak
icke torde komma längre än med tillämpning av skadeståndsregeln.
Mot den i förslaget upptagna regeln kan vidare anmärkas, att den icke ger möjlighet
att taga hänsyn till den större eller mindre grad av skuld, som ligger
den felande till last; även i fall av en i viss mån ursäktlig oaktsamhet måste
vinsten i sin helhet utdömas. Vad nu anförts visar enligt min mening, att en
kategorisk regel örn att uppkommen vinst skall vara förbruten skulle i många,
kanske de flesta fall drabba allt för strängt och även skulle medföra avsevärda
svårigheter vid tillämpningen. Måhända vore det riktiga att giva domstolen
frihet att, när genom kränkning av författares rätt uppstått vinst, som
överstiger den skada författaren lidit, förplikta den felande att till författaren
utgiva skälig andel av denna vinst. Att i vår rätt införes en regel av denna
innebörd, anser jag mig dock icke böra nu föreslå. På grund av det sagda
hemställer jag, att andra punkten i förevarande stycke må uteslutas. Ej heller
synes vara skäl att upptaga den i tredje punkten, efter förebild av 1877 års
lag i ämnet, föreslagna bestämmelsen örn ett minsta skadeståndsbelopp av tjugufem
kronor; den vägledning, som denna bestämmelse ansetts kunna lämna,
lärer knappast vara av någon betydelse.
Vad angår den i paragrafens andra stycke intagna regeln må erinras, att
grundsatsen örn utgivande av obehörig vinst i vår rätt finns upptagen endast
för vissa skarpt begränsade fall och i synnerligen modifierad form (förin
ynderskapslagen 5 kap. 9 §, sjölagen 158 § och växellagen 93 §) samt att
försök, som i övrigt gjorts att få denna grundsats införd, icke lett till resultat.
Man frågar sig då, huruvida inom förevarande rättsområde särskilt behov
föreligger av en regel i detta avseende. Härutinnan må framhållas, att,
under det exempelvis enligt dansk rätt skadeståndsanspråk kan göras gällande
endast när grov oaktsamhet föreligger, enligt svensk rätt vållande av vilken
grad som helst kan föranleda skadeståndsplikt. När fråga är örn handlingar,
som objektivt sett hava karaktären av olovligt mångfaldigande eller
återgivande av ett verk, torde därför något större utrymme för tillämpning av
den ifrågavarande regeln knappast finnas. Det må dock antagas, att fall
kunna förekomma, i vilka användningen av en regel av ungefärligen den innebörd
som den i tyska civillagen upptagna allmänna bestämmelsen örn »ungerechtfertigte
Bereicherung» skulle kunna medföra materiellt tillfredsställande
resultat. I fråga örn handlingar, som innefatta spridande av olagligen
mångfaldigade skrifter, skulle måhända en regel i ämnet få vidsträcktare tilllämpning,
då de subjektiva betingelserna för skadeståndsskyldighet här mera
ofta torde saknas. Men för dessa fall ställer det sig i hög grad tveksamt,
om fog föreligger att tillgripa en regel örn utgivande av intjänad vinst. Mot
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
51
det föreslagna stadgandet kan i allt fall anmärkas, att det går för långt, då
det under alla omständigheter föreskriver utgivande av hela vinsten. Enligt
min mening bör det, när en rättskränkning icke förorsakats av uppsåt eller
vållande, under inga omständigheter ifrågakomma att utdöma vinst i vidare
mån än den motsvaras av förmögenhetsskada å den andra sidan. Huru i övligt
en blivande regel i ämnet närmare bör utformas, kan även vara föremal
för delade meningar. Med hänsyn till vad nu anförts finner jag, att innan frågan
upptages till slutligt avgörande, den bör underkastas förnyat övervägande;
och då, såsom redan antytts, något större behov av den ifrågavarande regelns
införande näppeligen torde föreligga, synes mig frågan härom böra tills vidare
anstå.
Justitierådet Stenberg och regeringsrådet Söderwall:
I fråga örn första stycket av denna paragraf instämma vi med justitierådet
Appelberg.
Vad angår andra stycket är det onekligen icke tillfredsställande, att örn
den, som gjort intrång i författarrätt, av subjektiva skäl icke kan förpliktas
att gälda skadestånd, den kränkte författaren skall bliva utan all gottgörelse.
Det är rimligt, att örn handlingen tillfört den, som företagit densamma, behållen
vinst, denne icke får bliva i okvald besittning därav, men det vore enligt
vår mening att gå för långt, örn han förpliktades att utgiva sin vinst oberoende
av huruvida och i vilken mån skada tillskyndats den kränkte. Endast
såvitt vinst å ena sidan motsvaras av skada å den andra, synes vinsten böra
överföras till den, som lidit skadan. I detta hänseende hemställa vi således örn
ändring i andra stycket av 27 a §.
27 b §.
Lagrådet:
Om ett dramatiskt eller dramatiskt-musikaliskt verk olovligen uppförts å
platser inom olika jurisdiktionsområden, är det onekligen för författare, som
i anledning härav vill föra talan örn ansvar och skadestånd, en betydande olägenhet,
att enligt gällande regler örn forum i brottmål rättegång måste anställas
vid flera domstolar, ehuru förfarandet är att anse såsom ett fortsatt
brott. Att en speciell forumbestämmelse för sådana fall meddelas, anser lagrådet
därför önskvärt. I detta hänseende innehåller det remitterade förslaget
i likhet med de sakkunnigas förslag ett stadgande, att talan örn ansvar eller
skadestånd för olovligt uppförande av verk av nämnda slag må anhängiggöras
vid Stockholms rådstuvurätt, även örn brottet blivit begånget inom annan allmän
underrätts domvärjo. Föredragande departementschefen har emellertid
ansett det kunna ifrågasättas, huruvida det ej snarare borde föreskrivas, att
då brott, varom här är fråga, blivit begånget inom olika underrätters domvärjo,
talan må anhängiggöras vid vilken som helst av dessa domstolar. Lagrådet
finner för sin del ett sådant stadgande vara att föredraga. Det avviker
mindre från grundsatsen, att brottmål upptages vid domstolen i den ort, där
brottet blivit begånget, och innefattar en modifikation av denna regel utav
samma art som den, vilken kommit till stånd genom lagen den 22 februari 1924
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
angående domstols behörighet i fråga örn upptagande av vissa brottmål. Genom
ett dylikt stadgande beredes också författaren i fall av fortsatt brott enahanda
lättnad som genom den föreslagna bestämmelsen. Mot denna senare
Ji i a^ ^a^ aU anmärka, att enligt dess ordalydelse Stockholms rådstuvurätt
skulle bliva behörig domstol, även om brottet förövats inom endast en annan
underrätts område. Att för dylikt fall medgiva avvikelse från vanliga regler
är ej pakallat, utan torde ett stadgande örn Stockholms rådstuvurätt såsom fakultativt
forum böra innehålla, att talan örn ansvar och skadestånd för brott,
som ovan sagts, må, där det blivit begånget inom flera allmänna underrätters
domvärjo, i sin helhet anhängiggöras vid nämnda domstol.
28 §.
Lagrådet:
Under det att för närvarande brott mot författarlagen må åtalas allenast
av målsägande, föreslås nu, att allmän åklagare skall hava att åtala sådant
brott, där det av målsäganden anmäles till beivran. Denna ändring i gällande
rätt har motiverats med att ifrågavarande brott ägde det allmänna intresse,
att åtal ej borde ankomma uteslutande på den, vilkens rätt blivit kränkt.
Det är visserligen ur kulturell synpunkt av vikt, att det straffskydd, varmed
man vill omgärda författarens befogenheter, icke blir illusoriskt därigenom,
att författare, som utsatts för intrång i sin rätt, till följd av svårigheter
måhända av ekonomisk art — som för honom kunna uppstå vid anställande
av talan inför domstol, måste avstå från beivrande av rättskränkningen. Att
märka är emellertid, att den viktigaste av de befogenheter, som ingå i författarrätten,
eller rättigheten att mångfaldiga verket, merendels av författaren
överlåtits å en förläggare och att anledning torde saknas att bereda denne
den hjälp, som ligger i möjligheten att få talan utförd genom åtalsmyndighetens
försorg. Lika litet torde det vara påkallat att lämna dylikt bistånd åt de
starka sammanslutningar, som bildats av tonsättare för tillvaratagande av
medlemmarnas rätt. Ur angivna synpunkt lärer därför något större behov icke
föreligga att genomföra den föreslagna ändringen beträffande åtalsrätten, och
ej heller i annat hänseende torde kunna anföras skäl för att i vårt land,'' där
i fråga örn åklagarens åtalsplikt opportunitetsprincipen icke gäller, vidtages
en sådan ändring med avseende å brott, vilka i så hög grad som de''ifrågavarande
äro av privat natur. Inom andra områden av den immateriella äganderätten
tillämpas också såsom regel, att endast den enskilde, som kränkts i sin
rätt, äger föra ansvarstalan. Lagrådet föranledes således hemställa, att någon
ändring i 28 § icke vidtages.
Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 30 maj
1919 (nr 382) om rätt till verk av bildande konst.
4 och 8 a §§.
Lagrådet:
I 4 § av den gällande konstverkslagen uppställes en presumtion beträffande
upphovsmannaskapet till ett konstverk; det stadgas, att såsom upphovs
-
Kungl. Majlis proposition nr 2.
53
man skall, där ej annat visas, den anses, vilkens namn eller signatur är anbragt
å konstverket. Någon uttrycklig regel, huruvida annan än upphovsmannen
äger att å konstverk eller efterbildning därav anbringa hans namn
eller signatur, gives ej i lagen. Härutinnan innehaller första stycket av den
nu föreslagna 8 a § vissa bestämmelser, i vilka dock ej talas örn anbringande
av konstnärens namn utan endast örn anbringande av hans signatur, varmed
enligt motiven förstås hans karakteristiska namnteckning eller det konstnärsmärke
han plägar anbringa å sina konstskapelser. Lagen skulle således fortfarande
lämna oreglerad frågan, huruvida ett konstverk må av annan än konstnären
själv förses med hans namn utan att hans karakteristiska namnteckning
därvid efterbildas. Med den föreslagna lydelsen torde lagrummet komma att
tolkas så, att ett dylikt förfarande är utan vidare tillåtet. Huruvida sådan
frihet bör medgivas, är för lagrådet vanskligt att bedöma. Mahända är det ej
av väsentlig betydelse, att ett anbringande av namn, som ej kan hänföras till
signatur, förbehålles konstnären. Det synes dock lagrådet, som örn 4 § och 8 a §
— den senare jämväl såvitt angår det i dess andra stycke upptagna stadgandet
— borde bringas till överensstämmelse med varandra så, att båda hava
avseende å antingen såväl namnet som signaturen eller ock endast signaturen.
Avfattningen av ansvarsbestämmelsen i 19 § bör givetvis rättas efter stadgandet
i 8 a §.
10 §.
Lagrådet:
Enligt de sakkunnigas motiv skulle stadgandet i paragrafens tredje stycke i
sin nuvarande lydelse vara att tolka sa, att varje annan än konstnären själv
skulle med hans eller hans rättsinnehavares samtycke vara berättigad att efterbilda
beställd porträttbild utan tillstånd av beställaren. För undvikande av
ett sådant resultat föreslås viss ändring i nämnda stycke. Berörda tolkning
kan dock näppeligen vara riktig. Från huvudregeln i första stycket, enligt
vilken den konstnären tillkommande reproduktionsrätten ej innefattas i överlåtelse
av själva konstverket, göres i tredje stycket det undantag att, då fråga
är örn porträttbild utförd efter beställning, den konstnären tillkommande
rätten att efterbilda verket icke får av honom utövas utan tillstånd av
beställaren. Uppenbart är, att den, vilken från konstnären härleder sin rätt,
evad det är någon, som succederat i hela dennes rätt, eller någon, som för särskilt
fall fått tillstånd från konstnären, icke kan äga bättre rätt än denne. I
enlighet härmed innehåller också tredje stycket i sin nuvarande lydelse, att ej
heller konstnärens rättsinnehavare må efterbilda beställd porträttbild utan
tillstånd av beställaren. Då den föreslagna ändringen alltså synes överflödig,
hemställer lagrådet, att ifrågavarande stycke bibehålies oförändrat.
Lagrådet:
Den i det remitterade förslaget innefattade ändringen beträffande 9 § första
stycket synes böra medföra, att 12 § underkastas enahanda ändring som
den lagrådet föreslagit i fråga om författarlagens 19 §.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
15—20 §§.
Lagrådet:
Bestämmelsen under 1) i 15 § har blivit allt för allmänt avfattad, i det att
därunder enligt ordalydelsen ingår jämväl det fall, att efterbildning skett i
strid mot 10 § tredje stycket, för vilket fall straffbestämmelse meddelas i 18 §
Avfattningen av förstnämnda bestämmelse bör därför jämkas så, att densamma
kommer att avse allenast efterbildning i strid mot stadgandena örn konstnärs
uteslutande rätt.
I anslutning till anmärkningar, som framställts beträffande 24 och 25 §§ i
förslaget till ändring av författarlagen, hemställes beträffande konstverkslagen,
dels att bestämmelsen i 15 § under 3) utvidgas att omfatta även det fall,
att någon håller till salu, sprider eller offentligen utställer hit införd efterbildning
av konstverk, och dels att bestämmelsen i 16 § jämkas så, att den blir
tillämplig jämväl när konstverk efterbildats utan konstnärens tillstånd i fall
som avses i 15 § under 3).
, ^ehandlmeen av förslaget till ändringar i författarlagen har lagrådet
hemställt örn uteslutande ur 24, 26 och 27 §§ av uttrycken »uppsåtligen eller
av oaktsamhet» samt »bort veta». Motsvarande ändringar torde böra vidtagas
i konstverkslagens 15 samt 17—20 §§.
Lagrådets vid 8 a § framställda erinran berör jämväl 1.9 §.
20 a §.
Lagrådets ledamöter hänvisade var för sig till sina yttranden vid 27 a § i
orslaget till lag örn ändring av författarlagen och gjorde beträffande förevarande
paragraf enahanda hemställanden som i fråga örn förstnämnda paragraf
_ 21 §.
Lagrådet:
I överensstämmelse med det framlagda förslaget örn ändring av 28 § förfatarlagen
föreslås här beträffande brott mot konstverkslagen, att — frånsett
brott mot 19 & vilka skola höra under allmänt åtal — förbrytelser mot lagen
®k<ra kuana pa malsä&an<iens angivelse åtalas av allmän åklagare. Ehuru
iorhallandena i förevarande hänseende ej äro fullt likartade vid sistnämnda
brott och vid förbrytelser mot författarlagen, anser lagrådet dock ej skäl att
1 fråga örn atalsratten behandla dessa båda brottskategorier olika, varför lagrådet
i anslutning till sitt uttalande vid 28 § författarlagen avstyrker annan
ändring av förevarande paragraf än den, som avser brott mot konstverkslagens
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr t.
55
Utdrag av protokollet över justitiedepartement sär enden, hållet inför
Hans Maj:t Kålungen i statsrådet å Stockholms slott
den 12 december 1930.
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, anför.
»I statsråd den 2 maj 1930 bestämde Kungl. Hajd på föredragning av min
företrädare i ämbetet, dåvarande statsrådet Bissmark, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmilda ändamakt inhämta^ över orsing
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 30 ma] 1919 arn rut,
tUl litterära och musikaliska verk och lag angående ändring t vissa delar av lagen
d™ 30 maj 1919 örn rätt till verk av bildande konst. Lagrådets utlåtande
^Förevarandelagstiftning avser i första hand alt bringa den svenska f^
fattarlagen till överensstämmelse med Bernkonventionen enligt dess i Rom ar
SÄtade lydelse. Härutinnan må särskilt framhållas ^en -ens
nya bestämmelser örn lånerätten periodiska skrifter emellan (art 9) örn
auktors bestämmanderätt i fråga örn radioutsändning av hans verk (art. 11 b )
samt örn auktors rätt att få gälla såsom upphovsman till verket m m (art.
6 bis) I övrigt innefatta lagförslagen vissa ändringar, som pakallats ay teknikens
utveckling på kinematografiens m. fl. områden. Härjämte har till lag ig
reglering upptagits ett pär ämnen, som under de senare arén varlt ^r^al or
statsmakternas uppmärksamhet, nämligen trugan örn författares .^tt tdl go tgörelse
då hans verk offentligen uppläses, och Hagan örn suneling ai konstverk
I avseende å förlagsförhållandet huva meddelats vissa tolknmgsregler,
som synts vara av värde till förebyggande av rättstvister. lorshagen innefatta
ock ändringar i vissa hänseenden i fråga örn ansvar och skadestånd mm.
Lagrådet har i det stora hela godkänt förslagen men dock framställt e
ringar på åtskilliga punkter. Även jag ansluter mig i huvudsak till den föreslagna
lagstiftningen. Vid sådant förhållande och da de delar därav som inom
lagrådet lämnats utan anmärkning, ej heller fran mili sida giva anledning
56
Kungl. Majlis proposition nr i
erinran lärer jag i det följande kunna inskränka mig till att endast behandla
i lagrådets utlåtande berörda frågor.»
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför departementschefen vidare:
tilltag*un- . »Såsom lagrådet yttrat skiljer sig 1 § i det remitterade förslaget till lag an
fttÄ-
? andr-”fi VT dela-r aV kgen °m rätt tin litterära oclx musikaliska verk
fatt arbagén." den fUande la/en därutinnan, att bland de uppräknade föremålen för
auktorsratt icke medtaga kmematografiska verk. Den sålunda föreslagna
andringen, vilken icke närmare berördes av min företrädare i ämbetet vid remåsen
till lagrådet, motiverades i det till grund för förslaget liggande betänkandet
darmed att vad som genom kinematografi framfördes till beskådande
(stumfilm, bildfilm) - i den mån det icke folie inom området för dagshändeiser
och dylik!, som ej kunde giva upphov till auktorsrätt — vore att hänora
till den grupp av verk, som i förevarande paragraf betecknades såsom mimiska
och som i lagens 2 § förklarades vara skyddade mot offentligt uppförande,
samt att spörsmålet örn auktors rätt att förfoga över ett litterärt eller
musikaliskt verks framförande medelst ljudfilm borde, i likhet med övriga
spörsmål örn auktors bestämmanderätt i fråga örn hans verks offentliggörande
erhålla sin reglering i 2 §. Lagrådet har — jämte det lagrådet erinrat’
att det rent språkligt syntes vara ganska främmande för den allmänna uppiattningen
att betrakta bildfilmen såsom ett mimiskt verk — funnit den ändrade
konstruktionen jämväl sakligt sett lämna rum för invändningar. Därvid
har lagrådet framhållit, att en väsentlig plats i filmdramat ofta upptoges av
händelser och scenerier, som helt saknade mimisk karaktär, samt att även härutinnan
meddelades föreskrifter i det filmmanuskript’ eller ’scenario’ vars författare
i regel syntes vara att anse såsom filmdramats auktor. Enligt lagrådets
mening kunde det näppeligen vara riktigt att med avseende å dessa, för
dramats idé måhända ytterst betydelsefulla delar frånkänna verket skydd enligt
för fa tiahagen. . En författarrätt till bildfilmen såsom sådan borde därför
erkannas och då ljudfilmen, praktiskt taget, väl städse innefattade en hildum,
borde detsamma gälla om ljudfilmen. På grund härav och då det under i
övrigt anförda förhållanden icke syntes påkallat att med avvikelse från den
ståndpunkt, som intoges av Bernkonventionen (art. 14 under 2), ur lagens uppräkning
av föremålen för författarrätt utesluta kmematografiska verk, har
långrådet hemställt, att 1 § måtte lämnas oförändrad. Då lagrådets uttalande
giver anledning till tvekan, huruvida med den utformning, remissförslaget erhållit,
skydd beredes åt de i filmdramat ingående delar, som sakna mimisk kalaktär,
samt Bernkonventionen och, i likhet med denna, nyare lagar på området
(finland 1927 och Norge 1930) upptaga de kmematografiska verken som en
särskild grupp skyddade verk, är jag beredd tillstyrka lagrådets hemställan,
att 1 § i lagen lämnas oförändrad.
Ett bibehållande av 1 § i dess nuvarande lydelse medför viss jämkning i
2 § i vad den avser framförande medelst kinematografi. Det har ej synts
nödigt att i paragrafen uttryckligen utsäga, att under kinematografi inbegripes
liknande förfarande’.
Kungl. Majds proposition nr 2.
. 57
I detta sammanhang torde jag få nämna, att aktiebolaget svensk filmindustri
i en den 17 november 1930 till justitiedepartementet ingiven skrift bland annat
berört den av lagrådet under 1 § behandlade frågan, huruvida ett av författare
eller kompositör lämnat medgivande att filmatisera hans verk bör anses innefatta
en överlåtelse av lians rätt med avseende å den blivande filmens framförande.
Bolaget har, i likhet med vad som skett i dess yttrande över de sakkunnigas
förslag, gjort gällande, att då filmatiseringsrätten förvärvats uteslutande
i syfte att offentligen framföra musiken i filmen, det icke kunde
vara riktigt att särskild avgift skulle betalas för framförandet. Ansåges
emellertid ersättning böra utgå, borde ett så kallat tvångslicenssystem införas.
Enligt vad jag inhämtat och funnit jämväl bekräftat av bolagets egen framställning
torde det vara allmän praxis på detta område, att medan de utländska
filmföretagen i regel förvärva rätt allenast till filmatisering av musiken och
icke till dess utförande, tonsättarna genom sina sammanslutningar erhålla ersättning
för musikens utförande å de skilda biograferna av dessas innehavare.
Att vårt lands lagstiftning skulle uppställa regler stridande mot en dylik internationell
praxis lärer lmappast kunna ifrågakomma. Ej heller synes ett
tvångslicenssystem böra förordas. Vid sådant förhållande finner jag bolagets
framställning icke böra föranleda någon åtgärd.
Lagrådets förslag vid 10 § punkten 2), att utgiven skrift bör få fritt offentligen
föredragas annorledes än genom uppläsning — med andra ord i främsta
rummet att utgiven dikt, som blivit tonsatt, skall såsom hittills få föredragas
genom sång med allenast tonsättarens tillstånd — lärer böra vinna beaktande.
I fråga om punkten 4) har lagrådet funnit grundsatsen i 2 § örn författares uteslutande
rätt att genom radio utsända sitt verk böra, utöver vad som skett i remissförslaget,
inskränkas i så måtto, att återgivande genom radio av ett verks
offentliga uppläsande eller utförande städse bleve fritt, då verkets utsändande
inginge i återgivande av en fortlöpande dagshändelse. I anledning härav har
föreningen svenska tonsättare i en till Kungl. Majit ingiven skrift — under
framhållande bland annat att radioutsändning vore en merkantil angelägenhet
— hemställt, att grundsatsen i fråga måtte i möjligaste mån lämnas
orubbad. Enligt min mening torde de inskränkningar i auktorsskyddet, som
remissförslaget på denna punkt innehåller, lika väl som den ytterligare inskränkning,
lagrådet föreslår, kunna vidtagas utan att auktors berättigade intressen
därigenom kunna anses åsidosatta. Jag tillstyrker alltså bifall till
vad lagrådet föreslagit. I punkten 4) torde vidare, i viss anslutning till ändringen
i punkten 2), ett verks föredragande annorledes än genom uppläsning
lämpligen böra likställas med dess uppläsande.
Under 10 § har en av lagrådets ledamöter ansett det kunna ifrågasättas,
huruvida remissförslagets ståndpunkt, att textförfattarens tillstånd erfordras
för sådant offentligt återgivande av en såsom text för sång använd skrift, som
sker vid sångens framförande genom kinematografi eller dess utsändande i
radio, stöde i god överensstämmelse med undantagsstadgandet i punkten 2) och
med den grund, på vilken bestämmelsen under 2) i 11 § vilade. Till det gjorda
uttalandet har aktiebolaget svensk filmindustri anslutit sig. Vad sålunda ifra
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
g-asatts har icke synts mig innefatta tillräcklig anledning att frångå remissförslaget
härutinnan.
I 16 § andra stycket av det remitterade förslaget har med föranledande av
art. 6 bis i den reviderade Bernkonventionen upptagits ett stadgande av innehåll,
att en författare, som å annan överlåtit rätt till ett verk, skall äga påfordra
att hans namn tillkännagives vid verkets mångfaldigande eller offentliga
framförande. Lagrådet har ansett stadgandet böra gälla endast då fråga
är örn mångfaldigande av ett verk samt såsom skäl därför framhållit, att stadgandets
tillämpning i andra fall skulle kunna vålla besvär och giva möjlighet
till trakasserier utan att lända auktor till avsevärd nytta. I detta yttrande
har aktiebolaget svensk filmindustri instämt. Föreningen svenska tonsättare
åter har inlagt en bestämd gensaga mot detsamma och därjämte hemställt örn
föreskrift, att jämväl det utförda verkets namn skall tillkännagivas, där så
påfordras. Då jag i likhet med lagrådet är benägen tro, att värdet av en bestämmelse
av detta innehåll i fråga örn annat än mångfaldigande i realiteten
är för auktor skäligen ringa, men dess tillämpning i praktiken onekligen kan
komma att bereda ej alldeles obetydliga svårigheter, lärer anledning föreligga
att inskränka stadgandets tillämplighetsområde på sätt lagrådet föreslagit.
Något hinder häremot av hänsyn till konventionen torde, såsom ock av lagrådet
framhållits, ej möta.
Den av lagrådet förordade redaktionella omformuleringen a v 17 a § synes
böra vidtagas.
Andra stycket i 18 § av 1919 års lag innehåller i sin andra punkt, att örn, då
uteslutande rätt att uppföra, utföra eller föredraga ett verk till någon överlåtits,
denne under fem på varandra följande år ej begagnat sig därav, överlåtaren är
oförhindrad att lämna tillstånd till verkets återgivande även åt andra. Detta
stadgande har avsetts skola utan saklig ändring upptagas i remissförslaget.
Lagrådet har anmärkt, att, medan i gällande lag stadgandet i andra stycket
andra punkten, sammanställt med 2 § andra stycket, vore tillämpligt även å
kinematografiskt verk, motsvarande bestämmelse i remissförslaget erhållit sådan
avfattning, att densamma kommit att icke omfatta framförande medelst
kinematografi. För min del är jag ej beredd tillstyrka, att förevarande bestämmelse
i 18 § får avseende å dylikt framförande. Såvitt framgår av förarbetena
till gällande lag synes ej heller lagrummet i fråga hava avsetts skola
få sådan omfattning. Underlåtenhet att genom lagstiftning reglerande ingripa
på detta område har ock sin naturliga förklaring i de speciella förhållanden,
som råda med avseende å filmverksamheten. För övrigt skulle helt visst
stadgandet i den mån det vore att tillämpa å filmverken vara utan större praktisk
betydelse. Jag finner sålunda icke tillrådligt att frångå remissförslaget i
denna del.
Under 18 a § har lagrådet framhållit, att paragrafens bestämmelser att vid
överlåtelse av auktorsrättsliga befogenheter i vissa fall författare av text ägde
företräda tonsättare eller tvärtom tonsättare ägde företräda textförfattare
borde utsträckas att gälla vid överlåtelse av rätt att medelst kinematografi
offentligen framföra ett verk. Föreningen svenska tonsättare har i sin skrift
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
59
hemställt, att lagrådets uttalande ej måtte föranleda någon åtgärd. Till stöd
härför har styrelsen anfört, att, medan i fråga örn opera, operett, taldrama
med scenmusik eller vokala verk med musik, gammal praxis utkristalliserat
klara linjer angående de fall, när ett verk skulle anses såsom musikaliskt verk,
vartill hörde text, eller såsom dramatiskt verk, vartill hörde musik, det däremot
saknades en sådan praxis, då det gällde stumfilm eller ljudfilm. Då därtill
komme, att mer än nittio procent av alla i Sverige visade filmer vore av utländska
författare och av utländskt fabrikat och att musiken dessutom vanligtvis
vöre sammanplockad från alla världens länder, läge, enligt föreningens förmenande,
omöjligheten för tonsättarna att göra krav gällande mot filmförfattarna
och vice versa i sakens natur. Enligt min mening lärer föreningen hava
något överskattat vådan av det utav lagrådet föreslagna tilläggsstadgandet.
Detta skulle nämligen knappast, såsom föreningen synes hava antagit, leda till
att regeln, att den ene auktorn äger företräda den andre, bleve tillämplig, da
det gällde framförande genom kinematografi av filmverk i allmänhet, utan allenast
då fråga vore örn framförande på sagda sätt av exempelvis operor eller
dramatiska verk med därför speciellt komponerad musik. Å andra sidan torde
däremot något behov av ett lagstadgande i den av lagrådet angivna riktningen
näppeligen föreligga, då verk av nyssnämnda art sällan lära framföras i ljudfilm.
Vid sådant förhållande och då med hänsyn ej minst till filmverksamhetens
internationella natur en alldeles särskild varsamhet lärer böra iakttagas
vid uppställandet av lagregler, som beröra denna verksamhet, har jag funnit
försiktigheten bjuda, att icke föreslå någon ändring i remissförslaget härutinnan.
Däremot torde i överensstämmelse med vad lagrådet föreslagit sista punkten
i första stycket av denna paragraf kunna utgå.
Remissförslaget innefattade icke någon ändring beträffande 19 §. Lagrådet
har hemställt, att enahanda förtydligande, som skett i 15 § i fråga örn
den krets successorer, till vilka författarrätten kan övergå, måtte till förebyggande
av missförstånd vidtagas i 19 § med avseende å dem, som böra komma
i åtnjutande av utmätningsfriket. Mot vad lagrådet sålunda hemställt har
jag intet att erinra.
Lagrådet har under 24—27 §§ framhållit, att medan i 21 § under 2) såsom
förutsättning för ansvar å den, som saluhåller eller sprider exemplar av ett
verk, angivits, att exemplaret ’blivit framställt i strid mot denna lag’, motsvarande
uttryck i fråga örn stadgandet under 3) örn straff för exemplars införande
i riket icke synts fullt adekvat för det fall, att exemplaret framställts
i ett land, till vilket Sverige icke stöde i konventionsförhållande, och därför
ersatts av uttrycket ''sådant exemplar av ett verk, som framställts utan författarens
tillstånd i fall, då sådant tillstånd skulle hava erfordrats för verkets
mångfaldigande här i riket’. Med utgångspunkt från denna terminologi
har bestämmelsen under 3) synts lagrådet böra omfatta även det fall, att någon
håller till salu eller sprider till riket infört exemplar, som där sägs. Denna
lagrådets hemställan synes mig böra följas. Härav påkallas viss jämkning
jämväl i 25 §.
I överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit har i remissförslagets
60
Kungl. Majlis proposition nr 2.
24, 26 oell 27 §§ uttryckligen utsagts, att jämväl oaktsamliet föranleder ansvar.
Härmed har icke avsetts någon saklig ändring i gällande rätt.
Tillägget har, såvitt det berör 24 §, av de sakkunniga motiverats därmed,
att erfarenheten givit vid handen, att den nuvarande lydelsen icke
med erforderlig tydlighet utmärkte, att även oaktsamhet folie inom straffbudets
tillämplighetsområde, därvid särskilt pekats på svårigheterna ätt utkräva
ansvar av restauranginnehavare, som låter hos honom anställda personer
utföra skyddad musik utan tonsättarens tillstånd. Lagrådet har härutinnan
framhållit, dels att den tvekan, som uppstått om en restauranginnehavares
ansvarsskyldighet i angivna hänseende, i själva verket icke hänförde sig till
frågan, örn ansvar skulle inträda även för oaktsamhet, utan till frågan, örn och
i vilken utsträckning den, för vilkens räkning musiken utförts, hade att svara
för därvid uppkomna olagligheter, dels att sistnämnda spörsmål i ett efter
remissens avlåtande av Kungl. Majit avdömt mål (N. J. A. 1930 s. 432) lösts i
den riktningen, att restauranginnehavare förklarats ansvarig för det å restaurangen
utförts musik i strid mot lagen. Vid nu angivna förhållande och då
enligt lagrådets mening den föreslagna ändringen icke skulle bidraga till att
skapa ökad klarhet, men man genom densamma skulle bryta med det system,
som hittills tillämpats i förevarande och andra lagar på det immateriella rättsskyddets
område, har lagrådet hemställt örn tilläggets uteslutande. Då enligt
min mening det spörsmål, som närmast föranlett ändringsförslaget, genom det
av lagrådet åberopade Kungl. Majlis utslag vunnit en tillfredsställande lösning,
finner jag mig böra biträda lagrådets hemställan.
I anledning av lagrådets erinringar mot den i remissförslagets 24 § vidtagna
ändring, varigenom uttrycket dionora veterligen’ ersatts med orden ''enligt vad
han vet eller bort veta’, samt motsvarande förändring av 26 § vill jag tillstyrka
återgång härutinnan till gällande lag.
Vid remissen till lagrådet uttalade min företrädare i ämbetet, att han hyst
en viss tvekan om lämpligheten av de i 27 a § upptagna för vår rätt i allmänhet
främmande stadgandena angående utgivande av obehörig vinst. Lagrådets
samtliga ledamöter hava nu — delvis med olika''motivering — hemställt om uteslutande
av den i paragrafens första stycke andra punkten i detta avseende givna
regeln av innebörd, att den, som genom brottsligt förfarande kränkt en författares
rätt, skall vara skyldig att till målsäganden utgiva, utöver full ersättning
för den lidna skadan, vad den brottslige ytterligare kan hava vunnit genom
sitt förfarande. Även jag delar framkomna betänkligheter mot den återgivna
lagregeln. Väl kan det sägas, att, örn än den brottslige ej berett sig vinsten på
den skadelidandes bekostnad, han dock skördat den genom utnyttjande av en
annans skapande verksamhet. Och det kan då mången gång synas mera tillbörligt,
att vinsten tillkommer den kränkte än den som tillfogat kränkningen. Men
å andra sidan kan, på sätt inom lagrådet framhållits, ett stadgande av föreslaget
innehåll under vissa förhållanden komma att drabba den felande allt för
hårt och jämväl medföra ej obetydliga svårigheter i tillämpningen. På grund
härav och då något mera kännbart behov av ett stadgande sådant som det återgivna
knappast kan sägas hava framträtt, synes mig försiktigast att stadgandet
uteslutes.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
61
Med nu berörda stadgande står i visst samband bestämmelsen i tredje punkten
om ett minsta skadeståndsbelopp av tjugufem kronor. Jämväl denna bestämmelse
har lagrådet funnit böra utgå. Föreningen svenska tonsättare Ilar däremot
— under framhållande att ett fastslående av ett minimibelopp för skadestånd
skulle komma att få utomordentlig praktisk betydelse såsom rättesnöre
för domstolarnas skadevärdering — hemställt örn stadgandets bibehållande.
Såsom de sakkunniga erinrat, förekom redan i 1877 års lag ett stadgande örn
minimiersättning. Lägsta skadeståndsbelopp var fran början bestämt till femtio
kronor. Detta belopp sänktes år 1897 till tjugufem kronor. I nu gällande
lag uteslöts stadgandet utan annan motivering än att något visst minimum för
skadeståndets belopp icke ansetts böra fastställas. Uppenbarligen böra föreligga
vägande skäl för att stadgandet åter skall införas i lagstiftningen, helst
vissa principiella erinringar kunna riktas mot detsamma. Emellertid torde
det här måhända mera än på något annat område vara förenat med stora svårigheter
att visa, örn och i vad mån skada uppkommit, något som i sin ordning
lätteligen kan leda till att det åsyftade rättsskyddet blir mer eller mindre illusoriskt.
Vid sådant förhållande och då saväl författar- som tonsättarkretsar
lära fästa stor vikt vid stadgandets förnyade upptagande i lagen, har jag låtit
mina betänkligheter falla och funnit mig kunna biträda remissförslaget, dock
synes mig beloppet böra nedsättas till femton kronor.
Den i 27 a § sista stycket givna regeln, att den, som kränkt en författares
rätt men på grund av bristande subjektiva förutsättningar icke kan förpliktas
ersätta skadan, skall till den skadelidande utgiva vinst, som handlingen medfört,
har likaledes mött gensaga inom lagrådet. Två ledamöter hava avstyrkt
varje upptagande i lagstiftningen av en regel, liknande den föreslagna. Därvid
har en av ledamöterna uttalat, att därest det likväl ansåges lämpligt att meddela
en bestämmelse om utgivande av vinst, denna bestämmelse borde erhålla en
snävare avfattning, måhända sålunda, att den avsåge endast vinst, som gjorts
på målsägandens bekostnad. Den andre ledamoten Ilar framhållit, att det undei
inga omständigheter borde ifrågakomma att här utdöma vinst i vidare mån än
som motsvarades av förmögenhetsskada å den andra sidan, men att, då det
kunde vara föremål för delade meningar huru en blivande regel i ämnet borde
utformas och frågan före dess slutliga avgörande borde underkastas förnyat
övervägande samt slutligen något större behov av regeln näppeligen syntes
föreligga, lösningen av spörsmålet borde tills vidare anstå. Till vad dessa bada
ledamöter anfört har aktiebolaget svensk filmindustri anslutit sig. Lagiadets
båda övriga ledamöter hava ställt sig på en annan, mindre avvisande ståndpunkt.
De hava funnit det icke tillfredsställande, att örn den, som gjort intrång i författarrätt,
av subjektiva skäl icke kunde förpliktas att gälda skadestånd, den
kränkte författaren skulle bliva utan all gottgörelse. Det vore enligt deras mening
rimligt, att örn den, som företagit handlingen, därigenom tillförts behållen
vinst, denne icke finge bliva i okvald besittning därav, men det vore att gå för
långt, örn han förpliktades att utgiva sin vinst oberoende av huruvida och i
vilken nian skada tillskyndats den kränkte. Endast såvitt vinst å ena sidan
motsvarades av skada å den andra, syntes vinsten böra överföras till den som
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
Förslaget
till lag an
gående and
ring av
konstverks
lagen.
lidit skadan. I detta hänseende hemställde dessa ledamöter således om ändring
i andra stycket av 27 a §. Med den ståndpunkt jag nyss intagit till det i första
stycket upptagna stadgandet örn obehörig vinst kan jag icke tillstyrka, att nu
förevarande stadgande bibehålies oförändrat. Däremot anser jag några större
betänkligheter knappast kunna resas mot en bestämmelse av det utav sistnämnda
båda ledamöter av lagrådet förordade innehållet. En sådan bestämmelse synes
mig lämpligen kunna utformas så, att där någon företagit handling, som
avses i 24 § eller 26 § första stycket, eller ej fullgjort skyldighet, som avses
i 26° § andra stycket eller 27 §, och härav uppkommit vinst för honom, han,
ändå att ansvar icke kan ådömas honom, skall vara pliktig att intill vinstens
belopp utgiva ersättning för målsäganden tillskyndat förfång.
27 b § andra stycket remissförslaget innehåller i likhet med de sakkunnigas
förslag ett stadgande, att talan örn ansvar eller skadestånd för olovligt uppförande
av dramatiskt eller dramatiskt-musikaliskt verk må anhängiggöras vid
Stockholms rådhusrätt, även om brottet blivit begånget inom annan allmän underrätts
domvärjo. Vid remissen till lagrådet uttalade min företrädare i ämbetet,
att han ansett det kunna ifrågasättas, huruvida det ej snarare borde föreskrivas,
att då brott, varom här är fråga, blivit begånget inom olika underrätters
domvärjo, talan skulle få anhängiggöras vid vilken som helst av dessa domstolar.
Lagrådet har på anförda skäl funnit ett sådant stadgande vara att föredraga,
en uppfattning som även jag delar.
Förslaget till ändring i 28 §, enligt vilket brott mot förevarande lag i fråga
örn åtalsrätten skulle behandlas såsom angivelsebrott, har lagrådet avstyrkt
och därvid framhållit bland annat, att det merendels syntes bliva förläggare
och de starka sammanslutningar, som bildats av tonsättare för tillvaratagande
av medlemmarnas rätt, som komme att beredas hjälp genom den föreslagna ändringen,
samt att det icke vöre pakallat att lämna dessa dylikt bistånd. Häremot
har föreningen svenska tonsättare gjort gällande, att det ur kulturell
synpunkt vore av vikt, att straff skyddet för författares befogenheter ej bleve
illusoriskt, samt att det borde ligga lagstiftaren varmt örn hjärtat att giva
vederbörande sammanslutningar allt det stöd, de kunde behöva i deras strävan
att motverka, att lagen bleve allenast en död bokstav. Enligt min mening lära
visserligen fall kunna tänkas förekomma, då det allmännas intresse att ett brott
mot denna lags föreskrifter beivras är så starkt, att åtal ej borde ankomma uteslutande
på den enskilde. Men med hänsyn till vad lagrådet anfört finner jag
dock övervägande skäl tala för bibehållande av gällande lags ståndpunkt i
ämnet.
Under 4 och 8 a §§ förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen
- om rätt till verk av bildande konst har lagrådet anmärkt att, medan deli i 4 §
första stycket upptagna bestämmelsen örn presumtion för upphovsmannaskap
till ett konstverk gäller såväl då konstnärens namn som då hans signatur är
anbragt å verket, de i 8 a § givna stadgandena hava avseende allenast å
signatur, samt uttalat, att de båda paragraferna syntes böra bringas i överensstämmelse
med varandra på det sätt, att båda finge avseende antingen å såväl
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
namnet som signaturen eller ock å endast signaturen. Mig synes, att 8 a §
bör bibehållas vid sin i förslaget angivna lydelse. Endast i fråga örn signering,
det vill säga anbringande å ett konstverk av en konstnärs karakteristiska
namnteckning eller det konstnärsmärke, han plägar anbringa å sina konstskapelser,
lärer anledning föreligga att ur de synpunkter, som ligga till grund
för den föreslagna regeln, giva bestämmelser i lagen. Däremot torde — även
örn de båda paragraferna knappast synas stå i något egentligt sammanhang med
varandra — skäl förefinnas att biträda lagrådets alternativa förslag örn sådan
ändring av stadgandet i 4 § första stycket, att presumtionen örn upphovsmannaskap
kommer att gälla endast då konstnärs signatur återfinnes a verket. Stadgandet
i fråga, som saknade motsvarighet i 1897 års konstverkslag, lärer hava
införts i 1919 års lag för vinnande av formell överensstämmelse med Barnkonventionen.
I dess art. 15 första punkten stadgas nämligen, att för att upphovsmän
till verk, som skyddas genom konventionen, skola, till dess motsatsen bevisas,
såsom sådana anses och följaktligen äga att vid de särskilda unionsländemas
domstolar föra talan mot dem, som olovligen återgivit nämnda verk, det är till
fyllest, att deras namn på sedvanligt sätt angivits å verket. Då anbringande
av signatur lärer vara det sätt, på vilket en upphovsmans namn plägar angivas
å ett konstverk, torde alltså konventionen ej lägga hinder i vägen för ändringen
i 4 §. Ej heller ur andra synpunkter lära betänkligheter behöva möta
mot en dylik ändring. Snarare synes det ligga närmast till hands, att presumtionen
skall få gälla endast då konstnärs namnteckning eller eljest karakteristiska
konstnärsmärke återfinnes å verket. Jag tillstyrker därför, att 4 § ändras
på nu angivet sätt.
Vad lagrådet hemställt under 10 § torde böra iakttagas.
Under hänvisning till mitt yttrande vid 19 § författarlagen tillstyrker jag,
att beträffande 12 § vidtages den av lagrådet förordade ändringen.
I sitt yttrande i fråga örn 15—20 §§ har lagrådet — förutom att hemställan
gjorts örn en mindre jämkning beträffande 15 § första punkten, vilken torde
böra vidtagas — hänvisat till vad lagrådet anfört vid 24 27 §§ författarlagen
och hemställt, att beträffande dessa lagrum förordade ändringar måtte vidtagas
även i fråga örn nu förevarande paragrafer. Jämväl jag anser mig här
kunna inskränka mig till att åberopa vad jag anfört vid behandlingen av författarlagens
motsvarande paragrafer och jag tillstyrker — med hänvisning härtill
— lagrådets ändringsförslag. I följd härav lärer 20 § lämpligen böra bibehållas
vid sin lydelse enligt gällande lag.
Vad angår 20 a § hava lagrådets ledamöter var för sig hänvisat till sina yttranden
vid 27 a § författarlagen oell gjort enahanda hemställanden som i fråga
örn den paragrafen. Då vad jag anfört vid motsvarande lagrum i författarlagen
torde äga giltighet även här, kan jag inskränka mig till att förorda, att 20 a §
gives motsvarande lydelse, som den jag föreslagit i fråga örn 27 a § författailagcn.
Slutligen Ilar lagrådet i fråga om åtalsrcgeln i 21 § avstyrkt annan ändring
än den, att brott mot 19 § skola höra under allmänt åtal. Såsom lagrådet yttrat
äro väl förhållandena i förevarande hänseende icke fullt likartade vid för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
smeiser mot konstverkslagen och mot författarlagen. Emellertid anser jag
lika med lagrådet skäl ej föreligga att i fråga örn åtalsrätten behandla dessa
båda brottskategorier olika, varför jag i anslutning till vad jag anfört vid 28 §
författarlagen finner mig böra förorda även lagrådets ändringsförslag beträffande
21 §.
I enlighet med vad jag sålunda anfört har jag låtit omarbeta lagförslagen,
därvid tillika vidtagits vissa smärre redaktionella jämkningar.»
Föredraganden uppläser härefter förslagen i erforderliga delar samt hemställer,
att desamma måtte genom proposition föreläggas 1931 års riksdag till
antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Hajd Konungen att till nästkommande
års riksdag skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Nils Falk.
Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
301380