Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
1
Nr 199.
Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen nied förslag till kungörelse
angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet
den 27 juni 1929 (nr 210); given Stockholms slott den 13 mars
1931.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
godkänna bilagda förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar
av allmänna resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210).
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Felix Hamrin.
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 175 höft. (Nr 199.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
Förslag
till
kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet
den 27 juni 1929 (nr 210).
Härigenom förordnas, att 2 § 1 morn., 8 § 2 och 3 morn., 17 § 2 mom.
och 24 § allmänna resereglemente! den 27 juni 1929 skola, 2 § 1 mom. och
24 § i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:
2 $.
1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.
Färdsätt
Klass I
Klass II
Klass 111
Järnväg ...................I
Fartyg ........................|
Luftfartyg ..................
Spårväg .....................
Omnibus .....................|
Taxeautomobil...............^
Annan automobil .........
Hästskjuts ..................|
Annat färdsätt än ovan!
nämnts...................../
Avgift för 1 plats
i I klass
Avgift för enskild hytt
med högst 2 liggplatser
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
samt 5 äre per km.
Avgift för 1 person
samt 5 öre per km.
35 öre per km.
Lega för 1 häst samt
5 öre per km.
30 öre per km.
Avgift för 1 plats
i II klass
> Avgift för hyttplats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
samt 5 öre per km.
Avgift för 1 person
samt 5 öre per km.
35 öre per km.
Lega för 1 häst samt
5 öre per km.
30 öre per km.
Avgift för 1 plats
i III klass
Avgift för salongsplats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
samt 5 öre per km.
Avgift för 1 person
samt 5 öre per km.
35 öre per km.
Lega för 1 häst samt
5 öre per km.
30 öre per km.
Vid resa — — — verkligen använts.
Med fartyg —--- verkligen använts.
Till omnibus — — — persontrafik (s. k. linjetrafik).
Med taxeautomobil — — — kunnat ifrågakomma.
Lega för---kilometer räknat.
Har förrättningsman--— per kilometer.
8 %.
2 mom. Om vid gemensam färd användes fortskaifningsmedel, som tillhör
eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne därför
åtnjuta gottgörelse, örn fortskaffningsmedlet utgöres av automobil, enligt
för taxeautomobil gällande taxa samt i annat fall med, förutom resekost
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199. 3
nadsersättning för egen resa enligt 2 § 1 morn., 5 öre per kilometer för
varje medresande förrättningsman.
3 mom. Vid resa, varom i denna paragraf är fråga, äger envar förrättnjngsman
uppbära en ersättning av 5 öre per kilometer.
17 *. ,
2 mom. Traktamentsersättning utgår icke för dag eller natt, varav högst
1 timme tagits i anspråk för resa eller förrättning. För dag, varav mer än
1 timme men högst 6 timmar tagits i anspråk, utgår traktamentsersättningen
med hälften av det i 2 §. 2 morn. upptagna beloppet.
24 $.
Räkning å —--må fastställas.
Har räkning å resekostnads- och traktamentsersättning icke inkommit till
vederbörande myndighet inom ett år efter det resan eller förrättningen avslutats,
är rätten till ersättning förfallen, där ej Kungl. Maj:t på grund av
särskilda omständigheter annorlunda medgiver.
Henna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1931, men skall ej gälla i avseende
å resa, som företagits dessförinnan.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 13 mars 1931.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, anmäler vissa frågor
örn ändring i allmänna resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210) och
anför därvid följande.
Föreliggande
ändrings
förslag
Utredning
rörande s. k.
besparingsreglementen.
I den för 1927 års riksdag framlagda propositionen, nr 190, med förslag
till allmänt resereglemente erinrade föredragande departementschefen,
att för vissa grupper av befattningshavare, nämligen sådana, för vilka
resor i tjänsten ingå såsom ett regelbundet led i tjänsteutövningen, särskilda
resereglementen, s. k. besparingsreglementen, utfärdats, varigenom
bland annat traktamentsersättningen begränsats. Enligt departementschefens
uppfattning borde dylika besparingsreglementen i vidgad omfattning
komma till användning. Innan bestämmelser i sådant syfte kunde
av Kungl. Majit utfärdas, vore emellertid med hänsyn till de skiftande
förhållanden, som på förevarande område äro för banden, en ingående
utredning nödvändig. Denna utredning syntes med det snaraste böra
igångsättas.
1927 års riksdag förklarade sig i likhet med departementschefen finna
behovet av särskilda bestämmelser i berörda hänseende vara starkt motiverat.
Riksdagen bade därför med tillfredsställelse tagit del av departementschefens
uttalande örn att en utredning härav skulle åvägabringas.
Den av departementschefen bebådade utredningen uppdrogs sedermera
åt generaldirektören K. Levinson, som i utlåtande den 31 december 1928
framlade utredningens resultat. Utlåtandet, vilket finnes fogat såsom bilaga
till 1929 års proposition (nr 40) angående allmänt resereglemente, utmypnade
i förevarande avseende i ett uttalande av innehåll, att de åtgärder
till nedbringande av statens kostnader för tjänsteresor, som enligt utredningen
befunnits möjliga och befogade, borde hänföras till allmänna resereglemente!.
Örn besparingsbestämmelser i den utsträckning, som i utlåtandet
föreslagits, infördes i nämnda resereglemente, komme detta att
medföra, att de avsevärda olikheter, som de förefintliga besparingsreglementena
företedde, i ej obetydlig mån bortfölle och större enhetlighet på
förevarande område inträdde. Med hänsyn härtill ansåg generaldirektör
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
Levinson, att med detaljgranskningen av de speciella besparingsreglementena
borde anstå, till dess frågan om det allmänna resereglementets utformning
blivit för längre eller kortare tid framåt avgjord.
Sedan 1929 års riksdag på grundval av Kungl. Maj:ts nyssnämnda proposition
nr 40 för sin del antagit nytt allmänt resereglemente, uppdrog
chefen för finansdepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 5 juli 1929 åt generaldirektören E. Stridsberg att, på grundval av
föreliggande utredningsmaterial, fortsätta och slutföra utredningen angående
besparingsreglementen samt avgiva förslag i ämnet. Sådant förslag
har av generaldirektör Stridsberg avlämnats i ett den 28 juni 1930
dagtecknat betänkande.
I detta betänkande föreslås dels vissa s. k. allmänna besparingsregler,
avsedda att tillämpas å alla de grenar av statsförvaltningen, inom vilka
tjänsteresor förekomma i större utsträckning, dels ock speciella besparingsföreskrifter
för särskilda grupper av förrättningsmän. Av dessa bestämmelser
skulle de allmänna besparingsreglerna intagas i kungörelsen
den 27 juni 1929 (nr 211) med tilläggsbestämmelser till allmänna resereglemente!,
och i samma kungörelse skulle uppräknas de befattningshavare,
för vilka reglerna skulle äga tillämpning. De speciella besparingsföreskrifterna
däremot skulle hava sin plats i vederbörande besparingsreglementen.
I betänkandet har emellertid framhållits, att det kunde
ifrågasättas att införa vissa av de såsom allmänna besparingsregler föreslagna
bestämmelserna i allmänna resereglemente!. Direkt förslag i sådan
riktning har dock icke av den sakkunnige framlagts. Därjämte hava
i betänkandet upptagits till behandling vissa andra jämkningar i allmänna
resereglementet, vilka synts den sakkunnige böra tagas under övervägande
vid eventuell ändring i reglementet.
Över förslaget hava hörts ett stort antal myndigheter, nämligen fångvårdsstyrelsen,
arméförvaltningen, marinförvaltningen, sjökarteverket,
försvarsväsendets lönenämnd, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens
inspektör för fattigvård och barnavård, generalpoststyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, kommunikationsverkens lönenämnd, statskontoret,
kammarrätten, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket, allmänna
civilförvaltningens lönenämnd, skolöverstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens meteorologisk-hydrografiska
anstalt, rikets allmänna kartverk, Sveriges geologiska undersökning,
styrelsen för statens skogsförsöksanstalt, kommerskollegium, lotsstyrelsen
och samtliga länsstyrelser.
I de avgivna utlåtandena hava de hörda myndigheterna i stor utsträckning
gjort gällande, att de begränsningar, som innefattas i de föreslagna
allmänna besparingsreglerna, borde, i den mån do funnes befogade, införas
i allmänna resereglementet och alltså erhålla giltighet för samtliga
förrättningsmän.
Statens arga ■
nisationsnämnd.
6 Kungl. Martts proposition Nr 199.
Vid ärendets fortsatta beredning inom finansdepartementet bar även
jag kommit till den uppfattningen, att vissa av de i betänkandet framförda
förslagen, särskilt såvitt angår resekostnadsersättningen, äro av den
beskaffenhet, att det bör tagas i övervägande att genomföra dem i form
av ändringar i själva resereglemente^ De förslag, jag härvid åsyftar,
avse minskning av ersättningen för färd i amian automobil än taxeautomobil,
ändrade grunder för ersättning för s. k. samåkning i automobil,
som tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen, samt viss
ändring i bestämmelserna örn ersättning för erlagda väntpenningar. I
anslutning till ett i betänkandet gjort påpekande torde i samband härmed
även böra till behandling upptagas frågan örn vissa jämkningar i bestämmelserna
i 17 § resereglementet angående sättet för beräkning av traktamentsersättning.
övriga i betänkandet framlagda förslag, avseende besparingsföreskrifter,
torde få upptagas till prövning vid den översyn av
de särskilda besparingsreglementena, som bör komma till stånd, sedan nu
föreliggande frågor om ändring i allmänna resereglementet blivit behandlade
av riksdagen.
I skrivelse den 14 februari 1931 har statens organisationsnämnd erinrat,
att enligt de direktiv för nämndens verksamhet, vilka av chefen för
finansdepartementet angåvos vid nämndens tillsättande, ett energiskt
fullföljt försök bör göras att nedbringa statens nuvarande utgifter, samt
härefter anfört följande.
Vid de undersökningar i sistberörda riktning, som inom organisationsnämnden
förehafts, hade nämnden icke kunnat undgå att fästa uppmärksamheten
vid en utgiftsgrupp, som under senare år kommit att spela en
allt större roll i statshushållningen, nämligen de ersättningar, som utginge
till ämbets- och tjänstemän för i statliga ärenden företagna resor.
Vilka betydande belopp, dessa ersättningar sammanlagt utgjorde, framginge,
bland annat, av vissa bilagor, som fogats till Kungl. Maj:ts proposition
nr 40 till 1929 års riksdag med förslag till nytt resereglemente.
Sålunda hade exempelvis för budgetåret 1927/1928 summan av statsverkets
utgifter av ifrågavarande slag uppgått till närmare 10,000,000 kronor.
Någon anledning till antagande, att antalet av de resor, för vilka
ersättning skulle utgå av statsmedel, komme att minskas, förelåge säkerligen
icke. Tvärtom vore tendensen snarare den motsatta.
Den enda vägen för åstadkommande av en begränsning av ifrågavarande
utgifter för statsverket syntes vara att finna i en nedsättning, i den
mån en sådan skäligen läte sig göra, av de särskilda ersättningsbeloppen
i ett eller annat avseende. Vid en i sådant syfte inom nämnden företagen
översikt av hithörande bestämmelser, innefattade i allmänna resereglementet
den 27 juni 1929, hade uppmärksamheten fästs vid den olikhet i
beräkningen av resekostnadsersättningsbeloppen, som förelåge mellan å
ena sidan färd med järnväg, fartyg, luftfartyg och spårväg och å andra
sidan färd med omnibus och taxeautomobil, nämligen förekomsten vid
sistnämnda två färdsätt till skillnad från de först nämnda av de s. k.
kilometerpenningarna.
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
Efter verkställd utredning har organisationsnämnden föreslagit viss
nedsättning av kilometerpenningarna. Detta förslag torde nu få underställas
Kungl. Maj:ts prövning.
I skrivelse den 2 maj 1930, nr 175, har riksdagen gjort framställning
örn utfärdande av ändrade bestämmelser angående tiden för ingivande av
reseräkningar. Även denna fråga torde i förevarande sammanhang böra
upptagas till prövning.
Jag ber nu att få närmare redogöra för vart och ett av ifrågavarande
spörsmål och börjar därvid med frågan örn minskning av kilometerpenningarna.
Enligt 2 § 1 mom. allmänna resereglementet utgår resekostnadsersättning
vid färd med omnibus eller taxeautomobil med avgift för en plats
samt vid färd med hästskjuts med lega för en häst. Vid samtliga dessa
färdsätt åtnjutes dessutom en ersättning av 10 öre per kilometer, de s. k.
kilometerpenningarna. I 8 § av reglementet återfinnes en ytterligare föreskrift
örn reseersättning i form av kilometerpenningar. 3 mom. av
nämnda författningsrum innehåller nämligen, att vid resa, varom i sistnämnda
paragraf är fråga, d. v. s. vid samåkning av flera förrättningsmän,
envar förrättningsman äger uppbära en ersättning av 10 öre per
kilometer. Detta gäller vare sig det för samtliga förrättningsmän erforderliga
fortskaffningsmedlet anskaffats hos utomstående person (1 mom.)
eller detsamma tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen
(2 morn.). Till förrättningsman, som för gemensam färd ställer annat
fortskaffningsmedel än automobil till förfogande, utgår vidare enligt 8 §
2 mom. gottgörelse med 10 öre per kilometer för varje medresande.
I fråga örn tillkomsten av dessa bestämmelser må erinras örn följande.
Enligt 1925 års resereglemente utgingo kilometerpenningar med 15 öre
per kilometer vid färd med hästskjuts eller taxeautomobil. I kilometerpenningarna
skulle inbegripas ersättning för hämtning av skjuts, åkdonslega
samt s. k. beställningspenningar.
I det till 1927 års riksdag framlagda förslaget till resereglemente upptogs
omnibus såsom särskilt färdsätt; ersättningen skulle utgå med avgift
för en plats jämte kilometerpenningar. Hästskjuts upptogs icke i
förslaget som särskilt färdsätt utan inräknades under »annat färdsätt»,
där reseersättningen skulle utgå allenast med visst belopp per kilometer.
Särskilda kilometerpenningar skulle sålunda finnas endast för färd med
omnibus eller taxeautomobil. De föreslogos emellertid sänkta från 15 till
10 öre per kilomoter.
Som skäl för förslaget i nu nämnda delar anförde föredragande departementschefen
bland annat följande.
Från åtskilliga håll hade påpekats, att kilometerponningarna ej sällan
stege till orimliga belopp. Så t. ex. hade riksdagens år 1926 församlade
revisorer påtalat två fall, då förrättningsmans kilometerpenningar på ett
Riksdagens
skrivelse deri
2 maj 1930.
Kilometer
penningar.
Gällande bestämmelser.
8
Kungl. Majlis proposition Nr 199.
dygn uppgått till respektive 37 kronor 20 öre och 36 kronor 30 öre. Liknande
exempel hade från andra håll anförts. Även departementschefen
vore av den meningen, att kilometerpenningarna vore för höga, och att
de utan åsidosättande av förrättningsmännens berättigade intressen kunde
beskäras. Att helt borttaga dem ansåge departementschefen däremot
icke kunna ifrågakomma. Då enligt departementschefens förslag den dittills
utgående gottgörelsen för väntpenningar skulle bortfalla, syntes kilometerpenningarna
icke böra sättas lägre än till 10 öre per kilometer. Beträffande
kilometerpenningarna vid omnibus framhöll departementschefen,
att han funne det skäligt, att förrättningsman, som begagnade sig av
omnibus, bereddes någon ekonomisk fördel. Den obenägenhet att anlita
transportmedlet i fråga, som på sina håll alltjämt torde förefinnas, kunde
därigenom lättare bortarbetas, vilket borde lända även statsverket till
båtnad. Av praktiska skäl syntes tilläggsersättningen böra bestämmas
till ett fixt belopp per kilometer, förslagsvis 10 öre eller samma belopp
som vid begagnandet av taxeautomobil.
1927 års riksdag beslöt att icke upptaga omnibus såsom särskilt färdsätt
i resereglementet men bibehöll hästskjuts som särskilt färdsätt. Beträffande
taxeautomobil godkände riksdagen den föreslagna sänkningen
av kilometerpenningarna till 10 öre per kilometer, för hästskjuts däremot
ansågs beloppet 15 öre per kilometer böra kvarstå.
Under förarbetena till 1929 års resereglemente sattes från olika båll i
fråga, att kilometerpenningarna vid färd med taxeautomobil skulle försvinna
eller begränsas. Sålunda anförde exempelvis länsstyrelsen i Gotlands
län, att då full ersättning i regel utginge för bilkostnader (som dessutom
i verkligheten ofta betingade lägre pris än den officiella taxan), kilometerpenningarna
borde bortfalla eller åtminstone reduceras. Därest undantagsvis
extra kostnad för beställning eller dylikt betingades, syntes
sådan kostnad i stället böra ersättas.
Föredragande departementschefen yttrade emellertid vid förslagets
framläggande, att ehuru en reducering av ersättningen för färd med taxeautomobil
måste anses äga visst stöd i en del myndigheters yttranden
i denna del, han dock funne sig, i betraktande av den sänkning av kilometerpenningarna,
som i 1927 års reglemente genomförts, böra avstå från
att föreslå vidtagande av åtgärd i sådan riktning. Beträffande kilometerpenningarna
vid hästskjuts föreslogs däremot en sänkning till 10 öre.
I 1929 års förslag till resereglemente upptogs även omnibus såsom särskilt
färdsätt. I fråga örn ersättningen vid färd med omnibus yttrade departementschefen,
att, då den i 1927 års proposition föreslagna ersättningen
med hänsyn till önskvärdheten att främja användandet av ifrågavarande
färdsätt vid tjänsteresor synts departementschefen väl avvägd, densamma
upptagits även i föreliggande förslag. I enlighet härmed skulle
enligt propositionen ersättningen för färd med omnibus utgå med avgift
för en plats samt 10 öre per kilometer.
Kungl. Maj:ts förslag i nu berörda delar vann riksdagens godkännande.
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
I en inom statens organisationsnamnet upprättad promemoria angående
kilometerpenningarna anfördes, efter historik i ämnet, följande.
»Av den föregående redogörelsen framgår, att kilometerpenningarna i
sin nuvarande form tillkommit för att bereda den resande ersättning huvudsakligen
för åkdonslega vid hästskjuts samt för hämtning av skjuts,
beställningspengar och väntningsavgift.
I de fall, där hästskjuts fortfarande användes, kan väl tänkas, att sådana
utgifter som de nyss nämnda alltjämt förekomma. Då kilometerpenningarna
sålunda där fortfarande torde fylla ett visst ändamål, synes
också anledning saknas till vidtagande av någon ändring i bestämmelserna
örn kilometerpenningar vid färd med hästskjuts.
Vad däremot beträffar färd med automobil och då i främsta rummet
taxeautomobil förefaller det vara föga i överensstämmelse med verkligheten
att räkna med att utgifter av ifrågavarande slag skulle i någon ens
nämnvärd omfattning där förekomma. Åkdonslega är ju där utesluten.
Särskilda avgifter för hämtning av automobil torde ytterst sällan förekomma.
Likaså torde det vara mycket sällsynt, att beställandet av en
automobil drager särskild kostnad. Och vad väntningsavgift beträffar
givas i resereglementets 12 § bestämmelser örn särskild ersättning för
väntpenningar. Det skäl, som på sin tid åberopades för att----
införa kilometerpenningar även för taxeautomobil — nämligen att den
resande vid färd med taxeautomobil får vidkännas i huvudsak samma
extra kostnader som vid hästskjuts — synes sålunda hava i det närmaste
helt och hållet förlorat sin giltighet. Vad sålunda sagts örn
taxeautomobil gäller i än högre grad örn omnibus. Det ligger i sakens
natur, att sådana utgifter, som avsetts att bestridas med kilometerpenningarna,
icke förekomma vid sistnämnda färdsätt. Detsamma är förhållandet
vid samåkning enligt 8 § i resereglemente!, såvitt rörer de förrättningsmän.
som icke ombesörjt fordonets anskaffande, och beträffande
samtliga förrättningsmän, där en av dem äger automobilen. Kilometerpenningarnas
utgående i sistberörda fall har också vid upprepade tillfällen
påtalats, senast av 1926 års riksdagsrevisorer. Det riktigaste synes
därför vara att, i stället för kilometerpenningar, i analogi med vad som
skett beträffande vissa andra omkostnader under tjänsteresa, tillerkänna
förrättningsmän rätt till särskild ersättning jämväl för vad han med
kvitto styrker sig hava utgivit för beställning eller hämtning av automobil
i de sällsynta undantagsfall, då särskild kostnad i sådant hänseende
förekommit.
Det kan möjligen invändas, att kilometerpenningarna, frånsett sitt
egentliga/ ändamål, fylla ett berättigat syfte genom att utgöra en sorts
kompensation för resans besvärligheter. Beträffande färd med omnibus
framgår t. o. m., att detta syfte skulle vara det huvudsakliga. Det synes
emellertid kunna starkt ifrågasättas, huruvida de synpunkter som ligga
bakom ett sådant resonemang äro principiellt riktiga. Principen bör
väl, som ock av 1920 års sakkunniga framhållits, vara den, att ersättning
beredes den resande för utgifterna för själva resan. Vad han därutöver
skäligen kan påfordra i ersättning bör han 1''å i form av traktamente.
Denna princip tillämpas ju också beträffande andra färdsätt. Kilometerpenningar
utgå sålunda icke vid båt- eller tågresa; och dock torde
sådana resor för mången vara lika tröttande eller förenade med lika stora
obehag som en automobilfärd. Mod den utveckling, som omnibusväsendet
på senare tider tagit, står numera ofta icke heller en omnibusfärd övriga
Inom statens
organisationsnämnd
upprättad
promemoria.
Yttranden.
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
fortskaffningssätt mycket efter i bekvämlighet. Att genom reseregiementets
bestämmelser utöver traktamentsersättningen bereda vederbörande
någon ersättning för personlig uppoffring synes för övrigt opåkallat även
ur andra synpunkter än den nu nämnda.
De ovan anförda principiella synpunkterna tala för ett borttagande av
kilometerpenningarna vid färd med automobil. Enligt vad företagen beräkning
giver vid handen, förorsaka kilometerpenningarna statsverket
en. högst betydande årlig utgift. Enligt bilaga 2 till ovanberörda proposition
nr 40/1929 uppgingo de under budgetåret 1927/1928 av statsverket
utbetalade resekostnadsersättningarna till ett sammanlagt belopp av inemot
4,000,000 kronor. Av de talrika stickprovsupp gifter, som återfinnas
i bilaga 3 till samma proposition, synes man kunna sluta, att ungefär
hälften av nämnda belopp eller sålunda bortåt 2,000,000 kronor belöpt ä
färder med taxeautomobil. Av sistnämnda belopp torde, med hänsyn
tagen till den genomsnittliga taxenivån i länen, omkring en femtedel,
d. v. s. bortåt 400,000 kronor, belöpa å kilometerpenningarna. I de fall
där grundtaxan per kilometer är så hög som 50 eller 60 öre, utgöra visserligen
för enskild enkel färd kilometerpenningarna blott en sjättedel
respektive en sjundedel av liela ersättningsbeloppet. Men å andra sidan
är enligt så gott som samtliga gällande taxor vid tur- och returåkning,
vid rundkörning tillbaka till utgångspunkten och vid samåkning — allt
fall, som äro synnerligen vanliga — själva avgiften avsevärt reducerad,
medan kilometerpenningarna utgå med oförändrat belopp, vadan jämförelsetalet
blir i motsvarande mån lägre. Och då dessutom, såsom ovan
nämnts, enligt 8 § i resereglementet, kilometerpenningar vid samåkning
utgå jämväl vid begagnande av annan automobil än taxeautomobil, och
kilometerpenningar ju också utgå vid färd med omnibus, lärer med all
sannolikhet summan av de årligen utgående kilometerpenningarna vid
färder med taxeautomobil och omnibus snarare över- än understiga ett
belopp av 400,000 kronor.»
Över promemorian avgåvos, efter hemställan av nämnden, yttranden
av samtliga länsstyrelser ävensom av arméförvaltningen, marinförvaltningen,
statskontoret, kammarrätten och riksräkenskapsverket. Dessutom
beredde nämnden följande myndigheter tillfälle att avgiva yttrande i anledning
av promemorian, nämligen fångvårdsstyrelsen, sjökarteverket,
riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,
generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, generaltullstyrelsen,
kontrollstyrelsen, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, stuteriöverstyrelsen, chefen för
rikets allmänna kartverk, chefen för Sveriges geologiska undersökning,
kommerskollegium, lotsstyrelsen, statens meteorologisk-hydrografiska anstalt
och ÖArerståthållarämbetet. Samtliga dessa myndigheter med undantag
av riksförsäkringsanstalten, lotsstyrelsen och Överståthållarämbetet
inkommo med yttranden.
Av de i anledning av remisserna till nämnden avgivna yttrandena
gingo en del i tillstyrkande riktning. I några få yttranden avstyrktes
varje minskning av kilometerpenningarna. Flertalet av de hörda myn
-
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
digheterna vitsordade, att kilometerpenningarna vore för höga och borde
nedsättas, men avstyrkte kilometerpenningarnas fullständiga borttagande.
I sin förutnämnda skrivelse den 14 februari 1931 har organisationsnämn- Matens orga,
} ll&Q/Z ‘hOWf~
den anfört följande: nämnds
»De sakliga skäl, som i yttrandena anförts mot ett fullständigt bortta- ^
gande av kilometerpenningarna, omfatta huvudsakligen två olika syn- 19™“™
punkter, nämligen dels att smärre med automobilresor förenade utgifter,
däribland drickspenningar, ävensom dessa resors större besvärlighet
skulle motivera kilometerpenningarnas bibehållande, dels ock att kilometerpenningarna
i viss mån tjäna som ett slags kompensation för det påstådda
förhållandet, att de enligt resereglemente^ utgående traktamentsersättningarna
stundom visade sig vara otillräckliga.
Vad beträffar den senare invändningen eller att kilometerpenningarna
skulle utgöra en lämplig utfyllnad aA- en otillräcklig traktamentsersättning,
finner nämnden för sin del ett sadant resonemang vara ur principiell
synpunkt ohållbart. Dessutom torde de fall, där de utgående traktamentsersättningarna
kunna Ausa sig knappa, främst hänföra sig till uppehåll
i städer eller större samhällen. Men ersättning för resor till eller
mellan dylika samhällen kommer i de flesta fall enligt resereglemente!
att utgå såsom efter färd med järnAräg, Aud ATilket färdsätt kilometerpenningar
icke förekomma. Vid de färder till och mellan större platser på
landsbygden, där taxeautomobilerna haATa sin ojämförligt största anArändning,
lärer anmärkningen örn knappa traktamentsersättningar hava
mindre berättigande.
Påståendet, att resor med automobil på grund av därmed förenade besvärligheter
skulle behöva särskilt gottgöras, torde heller knappast vara
hållbart. All erfarenhet giver vid handen, att de kontrollerande myndigheterna
främst måste ägna uppmärksamhet däråt, att automobil ej onödigtvis
användes där annat billigare färdsätt (järnväg) kunnat komma
till användning, ej tvärtom. Det ligger också i öppen dag att begagnandet
av automobil, varigenom den resande kommer från »dörr till dörr» utan
att behöva vidkännas särskilda kostnader för transport av reseffekter
m. m., för honom innebär en sådan påtaglig fördel, att han gärna anlitar
detta färdsätt, där det överhuvud kan ifrågakomma, framför andra. Veterligen
har aldrig slitningen av kläder och reseffekter utgjort skäl för
införandet av kilometerpenningarna ens Aud hästskjuts, där man dock
möjligen kunnat tala om dylik slitning.
Däremot kunna otvivelaktigt vissa kontanta utgifter vara förenade
med en automobilfärd. Det remitterade förslaget upptog bestämmelser
örn rätt till ersättning för vissa slags kostnader i den mån den resande
styrkte vad han i sådant hänseende utgivit. Uti de inkomna svaren har,
såsom redan antytts, allmänt framhållits, att enligt gängse kutym resande
även hade att betala s. k. drickspenningar, vilka jämte övriga i det
remitterade förslaget omförmälda kostnader bestredes med kilometerpenningarna.
Därjämte har från riksräkenskapsverkets sida gjorts gällande,
att ett ökat krav på verifikationer å olika slags kostnader vore ur flera
synpunkter mindre lämpligt och skulle bliva för do granskande myndigheterna
än mera tyngande. .
Organisationsnämnden har ej kunnat frånkänna dessa invändningar ett
visst berättigande. Även örn i många fall, särskilt där taxeautomobilens
förare tillika är dess ägare, drickspenningar ej torde förekomma, har man
12
1930 års
statsrevisorer.
Kungl. Maj.-ts proposition Nr 199.
måhända alltjämt anledning att räkna med drickspenningar som en vanlig
utgiftspost vid färd med taxeautomobil. Visserligen lära avgifterna
enligt de automobiltaxor, som nu tillämpas, ofta ligga så högt över de i
verkligheten utbetalade ersättningarna, att den mellanliggande marginalen
i regel blir fullt, tillräcklig till bestridande av eventuella drickspenningar
jämte de övriga med själva resan förbundna utgifter, som ej särskilt
ersättas den resande. Emellertid har nämnden med särskild skriveise
deri 8 januari 1931 avlämnat förslag till normaltaxa för yrkesmässig
automobiltrafik i länen, syftande till att bringa tarifferna till närmare
överensstämmelse med vad.som i verkligheten behöver erläggas. Därest
förslag, vilket, såvitt för nämnden är känt, alltjämt är beroende
pa Eders Kungl. Maj:ts prövning, skulle vinna nådigt beaktande, torde
mahanda skäl förefinnas att nu icke helt avskaffa kilometerpenningarna
utan allenast, på sätt flertalet myndigheter tillstyrkt, tillsvidare begränsa
dem så att resandenas verkliga kostnader i de olika hänseenden, för
vilka särskild ersättning nu icke utgår, i varje fall kunna antagas bliva
täckta.
Med avseende a det sätt, pa vilket en nedsättning bör åvägabringas
hava olika förslag framställts. En maximering till visst belopp per dag
synes nämnden mindre lämplig, utan torde en procentuell nedsättning
vara att föredraga. Därest kilometerpenningarna, på sätt av flera myndigheter
föreslagits, nedsättas från 10 till 5 öre per kilometer, torde vinnas,
å ena sidan att resande befattningshavare får tillräcklig ersättning
för sina eventuella extra utgifter och å andra sidan att reseersättningen,
alltjämt under förutsättning av effektiv reducering av automobiltaxorna,
nedbringas till någorlunda överensstämmelse med de verkliga kostnaderna.
Besparingen för statsverket av en dylik reducering kan beräknas
till något över 200,000 kronor örn året.
Därest nedsättningen av kilometerpenningarna begränsas till vad nu
sagts, förefinnes ej tillräcklig anledning att göra någon åtskillnad mellan
de olika färdsätt, vid vilka kilometerpenningar nu utgå, utan bör en
nedskärning göras över hela linjen. Ej heller föreligga några skäl att,
på sätt utremitterade förslaget innehåller, tillerkänna resande rätt till
särskild ersättning för vissa styrkta utgifter i vidare utsträckning än
vad nu är fallet.»
I anslutning härtill har nämnden överlämnat förslag till ändring av 2 §
1 mom. samt 8 § 2 och 3 mom. allmänna resereglementet och hemställt, att
förslaget måtte genom proposition föreläggas 1931 års riksdag.
I detta sammanhang må nämnas, att även 1930 års statsrevisorer uttalat
sig för en lämplig reducering av kilometerpenningarna. För att giva en
föreställning örn till vilka belopp kilometerpenningar i vissa fall kunde
uppgå hava revisorerna meddelat följande exempel.
Vid gemensam färd under två dagar i taxeautomobil för besiktning av
ackordhästar hade till tre befattningshavare utgått kilometerpenningar
med 57 kronor till var och en eller sammanlagt 171 kronor. För dylika resor
under en dag i samma taxeautomobil hade en var av tre befattningshavare
uppburit kilometerpenningar med 29 kronor eller sammanlagt 87 kronor.
För resor för inspektion av landstormsförråd m. m. hade en var av tre befattningshavare
vid gemensam färd i taxeautomobil under sex dagar uppburit
kilometerpenningar med 151 kronor eller sammanlagt 453 kronor.
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
Det av organisationsnämnden framlagda förslaget avser, såsom framgår
av den lämnade redogörelsen, att kilometerpenningarna i samtliga
fall, då sådana enligt gällande resereglemente utgå, skola nedsättas
från 10 öre till 5 öre per kilometer. Tanken på en sänkning av kilometerpenningarna
från deras nuvarande belopp har vunnit understöd från
flertalet myndigheter, som i anledning av den förut omförmälda promemorian
yttrat sig i frågan.
För min del finner jag de skäl, som av organisationsnämnden anförts
för en nedsättning av kilometerpenningarnas belopp, övertygande. I likhet
med nämnden anser jag sänkningen böra avse även den ersättning med
10 öre per kilometer för varje medresande, som enligt 8 § 2 mom. utgår till
förrättningsman, vilken vid samåkning tillhandahåller annat fordon än
automobil.
I detta sammanhang ber jag att vad angår den av nämnden berörda
frågan örn fastställande av normaltaxa för yrkesmässig automobiltrafik i
länen få erinra, att Kungl. Maj:t den 26 februari 1931 utfärdat cirkulär
till länsstyrelserna angående normaltaxa för länstrafik med vanlig personautomobil.
Enligt normaltaxan utgör — vid användning av väglängdmätare
— avgiften för befordran vid enkel resa av 1—2 personer 40 öre
per kilometer. Vid tur- och returresa eller rundresa tillbaka till utgångspunkten
utgår ersättning med 70 procent av avgiften vid enkel resa för
sammanlagda väglängden. Tillika har Kungl. Majit föreskrivit, att,
därest länsstyrelse vid utfärdande av sådana taxebestämmelser, som i
cirkuläret avses, finner sig böra bestämma högre ersättning än som i
normaltaxan angives, länsstyrelsen samtidigt med taxans utfärdande
skall till Kungl. Majit insända meddelande därom, innefattande för varje
avvikelse, som sålunda må hava skett, fullständig utredning rörande de
förhållanden, vilka varit anledning därtill.
För färd med annan automobil än taxeautomobil utgår enligt 2 § 1
mom. gällande resereglemente en ersättning av 40 öre per kilometer.
I 1925 års resereglemente fanns ifrågavarande färdsätt icke särskilt
upptaget, utan ersättningen beräknades efter samma grund som för hästskjuts,
d. v. s. lega för en häst samt 15 öre per kilometer.
Sedan, bland andra, 1926 års statsrevisorer påpekat, att i åtskilliga fall
den ersättning, som enligt 1925 års resereglemente utgick för användning
av egen automobil, måste anses vara alltför hög, upptogs frågan i 1927
års proposition med förslag till allmänt resereglemente. Föredragande
departementschefen anförde, att det enligt hans mening onekligen läge
nära till hands, att vid ifrågavarande färdsätt låta ersättningen utgå på
enahanda sätt, som örn taxeautomobil begagnats, d. v. s. med tillämpning
av den för orten gällande automobiltaxan, därvid dock vederbörande icke
borde äga rätt att åtnjuta kilometerpenningar. I praktiken skulle emellertid
en dylik beräkningsgrund sannolikt medföra åtskilliga svårighe
-
Departementa
chefen.
Annan automobil
än
taxeautomobil.
Gällande
bestämmelser.
14
Kungl. Majlis proposition Nr 199.
Generaldirektör
Stridsbergs
förslag.
ter, särskilt ur kontrollsynpunkt. Härtill komme, att, även om det läge
i statens intresse att uppmuntra användningen av de egna bilarna såsom
bidragande till ökad effektivitet i tjänsteutövningen, den utgående ersättningen
mången gång syntes även på detta sätt kunna bliva högre än
skäligt vore. I sådant hänseende erinrades, att, medan den tyngre bilen
merendels sannolikt bleve normerande för de nya enhetligare biltaxorna,
de egna tjänstebilarna regelmässigt torde tillhöra den lättare typen. Vid
sådant förhållande och då det på förevarande område syntes förenat med
betydande fördelar att kunna räkna med en efter fast grund utgående
ersättning, hade departementschefen stannat för att förorda, att gottgörelsen
fastsloges till visst fixt belopp per vägenhet, vilket belopp syntes
böra bestämmas så, att kostnaderna för bilens drift och successiva amortering
kunde beräknas bliva täckta. Efter verkställd undersökning rörande
storleken av det belopp, som för sådant ändamål kunde anses rimligt,
föreslog departementschefen, att ersättningen skulle utgå med 50 öre
per kilometer.
1927 års riksdag sänkte emellertid detta belopp till 40 öre. Riksdagen
hade nämligen bemärkt, att vid en tillämpning av Kungl. Maj :ts''förslag
ersättningen i ett flertal län komme att utgå med högre belopp än vid
användandet av taxeautomobil. En ersättning av 40 öre per kilometer
syntes enligt riksdagens mening väl täcka de kostnader, som i detta fall
skäligen syntes böra ersättas med statsmedel.
I 1929 års proposition angående allmänt resereglemente föreslogs icke
någon ändring i det fastställda beloppet, 40 öre per kilometer. Föredragande
departementschefen anmälde emellertid, att vissa myndigheter — dock
endast ett relativt fåtal — framställt erinringar mot den gällande ersätt -ningsgrunden. Bland dessa myndigheter hade meningarna varit delade.
Även örn härvid flera uttalat sig för höjning än för sänkning av ersättningen,
utgjorde anförda förhållanden enligt departementschefens mening
i viss mån ett bevis för att sistnämnda ersättning i det stora hela
syntes vara ganska väl avvägd. I själva verket syntes det till stor del
vara jämförelsen med ersättningen för färd med taxeautomobil, som givit
anledning till yrkandena örn höjning av ersättningen. Det syntes
därför icke saknas skäl att antaga, att den justering nedåt av biltaxorna
i vissa län, vilken väl komme att ingå såsom ett led i regleringen av biltaxorna
inom riket, komme att återverka på uppfattningen örn skäligheten
av ifrågavarande ersättning.
1929 års riksdag gjorde icke något uttalande i frågan, och det ersättningsbelopp,
40 öre per kilometer, som bestämdes år 1927, kvarstår alltjämt.
I det av generaldirektör Stridsberg avgivna betänkandet föreslås, att
bland de allmänna besparingsreglerna måtte upptagas en föreskrift av
innehåll, att ersättningen vid färd med annan automobil än taxeanto
-
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
mobil skall för (le grupper av befattningshavare, å vilka sagda regler
skulle erhålla tillämpning, utgå med 30 öre för kilometer. Nödgas befattningshavare
för förrättnings verkställande vid sådan färd medföra redskap,
instrument eller annan dylik icke personlig utrustning till vikt av
minst 20 kilogram, skall särskild ersättning härför utgå med 5 öre för kilometer.
Till stöd för förslaget har anförts, att den nu utgående ersättningen
syntes vara väl hög för de befattningshavare, å vilka de allmänna besparingsreglerna
avsåges skola vinna tillämpning, enär färd med egen bil
praktiskt taget alltid hade natur av rundresa eller tur- och returresa.
Härom har den sakkunnige vidare yttrat:
»Enligt en verkställd beräkning är för närvarande grundtaxan för
rundresa i genomsnitt för samtliga län omkring 40 öre för kilometer. I
de 11 län, där bestämmelser finnas örn lägre ersättning vid återresa, är
grundavgiften i medeltal omkring 32 öre för kilometer. Härvid har endast
räknats med resa å sammanlagt 20 kilometer och ej tagits hänsyn
till de reduktioner, som skola tillämpas vid längre resor. Ifrågavarande
avgifter äro avsedda att ej blott täcka den verkliga driftkostnaden utan
även bereda erforderlig inkomst åt automobilens ägare. För den, som använder
egen automobil vid förrättningar i statens ärenden, gäller det däremot
endast att få den egentliga driftkostnaden täckt.»
Bestämmelsen örn särskild ersättning för transport av icke personlig
utrustning har i förslaget upptagits i viss anslutning till vad som gäller
enligt det besparingsreglemente för rikets allmänna kartverk, som utfärdats
av Kungl. Majit den 16 maj 1930 (nr 155).
Bland de myndigheter, som yttrat sig över sakkunnigförslaget, hava
meningarna i denna fråga varit delade.
Statskontoret har förklarat sig icke hava något att erinra mot den föreslagna
bestämmelsen. Kammarrätten har icke något att invända mot bestämmelsen
och anser den böra införas i resereglementet. Av kommunikationsverken
har generalpoststyrelsen funnit de föreslagna beskärningarna i
resekostnadsersättningen sakligt motiverade, och vattenfallsstyrelsen har
förklarat sig icke hava något att erinra mot förslaget. Järnvägsstyrelsen
och telegrafstyrelsen meddela, att frågan för statens järnvägars, respektive
telegrafverkets del är utan större betydelse. Kommunikationsverkens
lönenämnd har icke någon anmärkning mot förslaget. Av länsstyrelserna
har halva antalet tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
Socialstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, Sveriges geologiska undersökning och rikets allmänna
kartverk samt statens fattigvårdsinspektör hava avstyrkt förslaget i
denna del. Av länsstyrelserna hava tolv mer eller mindre bestämt uttalat
sig i avstyrkande riktning. En länsstyrelse har emellertid liksom domänstyrelsen
ifrågasatt en ersättning av 35 öre per kilometer.
yttranden.
1930 års
statsrevisorer.
Departementschefen.
Sänkning.
16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
Frågan om ersättningen för annan automobil än taxeautomobil bar även
berörts av 1930 års statsrevisorer, som härom anfört, att den nu utgående
ersättningen syntes dem väl hög, särskilt örn hänsyn toges till att avgiften
enligt automobiltaxan vid s. k. rundresa i flera län understege nämnda
ersättning. I revisorernas berättelse har meddelats, att taxan vid rundresa
exempelvis i tre län vore 3 kronor per mil samt i ett län 2 kronor 70 öre
per mil.
Då ersättningen för färd med annan automobil än taxeautomobil av
1927 års riksdag fastställdes till 40 öre per kilometer, skedde detta under
hänsynstagande till den genomsnittliga kostnaden enligt då gällande
automobiltaxor i länen för fram- och återresa samt rundresa.
Enligt den förut omnämnda, av Kungl. Maj:t den 26 februari 1931 utfärdade
normaltaxan för länstrafik med vanlig personautomobil utgör
grundavgiften för personbefordran 40 öre per kilometer. Vid tur- och
returresa eller rundresa utgår ersättningen med 70 procent härav, motsvarande
28 öre per kilometer.
Den justering nedåt av den genomsnittliga befordringsavgiften enligt
länstaxorna, som får antagas bliva en följd av normaltaxans utfärdande,
lärer böra föranleda en sänkning jämväl av ersättningen för färd med egen
automobil. På grundval av tillgängliga uppgifter rörande kostnaderna
för hållande av automobil finner jag mig i sådant avseende böra
förorda, att ersättningen bestämmes till 35 öre per kilometer.
Detta belopp torde visserligen ligga något i överkant, men då det
särskilt inom vissa förvaltningsgrenar måste anses ur tjänstens synpunkt
önskvärt, att användningen av egen automobil för förrättningsresor uppmuntras,
har jag icke velat ifrågasätta en ytterligare nedsättning. Därest
ersättningen bestämmes till det sålunda förordade beloppet, synes anledning
icke föreligga att upptaga den föreslagna särskilda ersättningen för
befordran av icke personlig utrustning.
I enlighet med den uppfattning, åt vilken jag inledningsvis givit uttryck,
synes den föreslagna sänkningen av ersättningsbeloppet böra erhålla
generell giltighet och följaktligen åvägabringas genom ändring i
allmänna resereglementet.
Enligt 8 § resereglementet utgår vid samåkning i taxeautomobil resekostnadsersättning
med vad som verkligen utgivits, däri inbegripet
styrkta utgifter för hämtning, beställningspenningar och väntpenningar.
Vid samåkning i automobil, som tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen,
gäller däremot, att denne äger åtnjuta gottgörelse enligt
för taxeautomobil gällande taxa. I såväl det ena som det andra fallet utgå
dessutom till envar av förrättningsmännen kilometerpenningar med 10
öre per kilometer.
Följden av dessa olika regler för samåkning i taxeautomobil och i förrättningsman
tillhörig automobil blir tydligen, att i län, där automobil
-
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
taxan ligger så högt, att underhandsoverenskommelse kan träffaa om
billigare pris än taxan, användningen av egen automobil för samåkning
kommer att draga högre — ofta nog betydligt högre — kostnader för statsverket
än anlitande av taxeautomobil, då ju ersättningen utgår i förra
fallet enligt taxan, i senare fallet med det lägre belopp, som i verkligheten
debiteras. Till undvikande av den vinst för förrättningsmannen, som
härigenom måste uppkomma, har generaldirektör Stridsberg i förslaget
till allmänna besparingsregler upptagit en bestämmelse av innehåll, att
gottgörelse åt befattningshavare, som i honom tillhörig eller av honom disponerad
automobil fortskaffar annan förrättningsman, skall utgå med resekostnadsersättning
för egen resa jämte 5 öre för kilometer för varje
medresande förrättningsman.
Detta förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta myndigheter,
som yttrat sig i frågan.
Enligt min uppfattning kan det tagas under allvarligt övervägande Departementsatt
bestämma ersättningen till förrättningsman, som ställer automobil till chefenförfogande
för samåkning, efter de grunder, som av generaldirektör Stridsberg
föreslagits. Efter utfärdandet av den förut omnämnda normaltaxan
för länstrafik har emellertid denna fråga i viss mån kommit i annat läge.
Örn länstaxorna, såsom man får antaga, allmänt regleras så, att de ej
överstiga de i normaltaxan upptagna befordringsavgifterna, och örn ersättningen
för färd med annan automobil än taxeautomobil ej sänkes längre
än till 35 öre per kilometer mot det av generaldirektör Stridsberg föreslagna
beloppet av 30 öre, blir utrymmet för missbruk av den art, som
i betänkandet antytts, i väsentlig grad inskränkt. Anledning synes därför
föreligga att på denna punkt tills vidare ställa sig avvaktande.
Har resande för färd från förrättningsställe använt samma fortskaff- väntningsmedel
som för ditresan och för väntningen måst utgiva gottgörelse, Pfiiningarär
han enligt 12 § resereglementet berättigad till ersättning för vad han
styrker sig hava utgivit i väntpenningar, dock icke med högre belopp än
som motsvarar den ökning i honom tillkommande resekostnadsersättning,
som skulle hava föranletts av nytt fortskaffningsmedels anlitande.
I det av generaldirektör Stridsberg avgivna betänkandet har nu erin- Oeneraidirekrats,
att ackord örn reduktion av automobiltaxorna ofta kan erhållas, samt , tör S^id,s''
bergs förslag.
vidare anförts följande. Erlagda väntpenningar skola visserligen styrkas,
men intet syntes hindra en automobilförare att utfärda ett kvitto
på erhållna väntpenningar enligt gällande taxa, även örn i verkligheten
någon särskild ersättning för väntningen ej beräknats vid överenskommelsen
örn priset för färdén, blott väntpenningarna ej överstege hela den
erhållna ersättningen. Med den disproportion mellan taxan och den verk
-
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 179 hä/1. (Nr 199.)
-i
Yttranden,
Departements
chefen.
Traktaments
ersättningens
beräknande.
18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
liga kostnaden, som förefunnes i flera län, kunde det väl tänkas, att
stundom den faktiska avgiften ej mycket överstigit de taxeenliga väntpenningarna.
Under åberopande härav har generaldirektör Stridsberg
bland de av honom föreslagna allmänna besparingsreglerna upptagit en
föreskrift av innehåll, att, där väntpenningar åtnjutas, reseersättningen
jämväl i övrigt skall utgå efter den verkliga kostnad, vilken befattningshavaren
styrker sig hava fått vidkännas för det använda fortskaffningsmedlet.
En bestämmelse av sådant innehåll har införts i det förutnämnda
år 1930 utfärdade besparingsreglementet för kartverket.
Av de myndigheter, som yttrat sig över generaldirektör Stridsbergs betänkande,
hava länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings och örebro län
tillstyrkt vad i denna del föreslagits. Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört,
att föreskriften skulle vid tillämpningen möta alltför stora praktiska
svårigheter, och har på grund härav avstyrkt förslaget. Länsstyrelsen
i Hallands län har också framhållit, att det skulle uppstå svårigheter
att kontrollera riktigheten av den uppgivna verkliga kostnaden.
Kammarrätten har uttalat, att, då det missbruk, som med det ifrågasatta
stadgandet skulle stävjas eller förebyggas, enligt kammarrättens förmenande
vore av beskaffenhet att kunna beivras såsom tjänstefel, förekomsten
av detsamma icke syntes utgöra tillräckligt skäl till införande av ett
dylikt stadgande. Jämväl skolöverstyrelsen och Sveriges geologiska undersökning
hava avstyrkt bestämmelsen.
Det i betänkandet framförda förslaget, att resekostnadsersättningen till
förrättningsman, som erhåller gottgörelse för vad han styrker sig hava
utgivit i väntpenningar, jämväl i övrigt skall utgå efter den verkliga utgiften
för resan, synes mig i och för sig vara värt beaktande. Av skäl
liknande dem, som föranlett mitt ståndpunktstagande i nästföregående
fråga, anser jag emellertid, att även med denna frågas upptagande bör
för närvarande anstå.
Enligt 17 § 2 mom. resereglementet må traktamente för dag endast beräknas
för den tid, varunder förrättningsman varit frånvarande från
bostads- och tjänstgöringsorten.
Denna bestämmelse, som är utan motsvarighet i 1925 och 1927 års resereglementen,
härleder sig från det förslag till resereglemente, som
av Kungl. Maj:t förelädes 1929 års riksdag. I det föreslagna momentet
hade beräkningen av dagtraktamentet närmare preciserats så, att dagtimmarna
skulle räknas »från tidpunkten för resans anträdande». Sistnämnda
uttryck bortföll i det av riksdagen beslutade reglementet i samband
med den omläggning av bestämmelserna örn traktamentsersättningens
utgående, som av riksdagen genomfördes.
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
Generaldirektör Stridsberg har i sitt betänkande påpekat, att med en
strängt formell tolkning av ifrågavarande bestämmelse traktamentsersättningen
vid resa från eller till stad får räknas endast från, respektive till
gränsen för det planlagda området. Keseersättning erhålles däremot enligt
5 och 16 §§ ända fram till bostaden, om ett och samma fortskaffningsmedel
användes för färd mellan det planlagda området och ort, belägen mer
än en kilometer utanför samma område. I betänkandet har framhållits,
att en dylik verkan ej var avsedd i 1929 års proposition örn allmänna
resereglementet. Härjämte har påpekats, att då enligt 28 § i reseräkning
skall angivas »tiden för avresa och återkomst», härmed torde
hava avsetts den tidpunkt, vid vilken resan faktiskt påbörjats respektive
avslutats, räknat från avfärden från, respektive återkomsten till bostaden
eller annan plats inom tjänstgöringsområdet, varifrån reseersättning
må beräknas. Denna uppfattning bestyrktes av det formulär till reseräkning,
som funnes fogat vid kungörelsen med tilläggsbestämmelser till
resereglementet. Då där sista raden lydde: »Spårvagn; resan avslutad
kl. 0.45», avsåge denna tidsbestämning givetvis icke tidpunkten för passerandet
av stadsgränsen eller ankomsten till järnvägsstationen utan för
återkomsten till bostaden.
På grund av det anförda har i betänkandet uttalats, att det i varje fall
syntes skäligt, att traktamentsersättningen finge beräknas efter den tid,
varunder förrättningsman använde färdsätt, för vilket reseersättning utginge,
samt att det överhuvud taget vore önskligt, örn bättre överensstämmelse
i terminologien kunde vinnas mellan 16 och 17 §§.
I sistnämnda önskemål har arméförvaltningen i sitt utlåtande i åren- Yttranden.
det instämt. Jämväl kammarrätten har förklarat sig anse vad i betänkandet
i dessa delar anförts böra vinna beaktande.
Även jag delar uppfattningen, att traktamentsersättningen bör be- Departementsräknas
för den tid, under vilken förrättningsman använder färdsätt, vid chefenvilket
resekostnadsersättning utgår. Detta innebär sålunda, att traktamentsersättning
bör få åtnjutas jämväl för tid, som åtgår för resa inom
bostads- och tjänstgöringsorten, då enligt gällande bestämmelser resekostnadsersättning
för sådan resa uppbäres. Nu angivna regel bör
uppenbarligen analogivis komma till tillämpning i de särskilda fall, då
enligt 15 § förrättningsman avgiftsfritt använder fortskaffningsmedel
och i anledning därav resekostnadsersättning icke utgår.
Beträffande traktamentsersättningen för natt gäller för närvarande enligt
ifrågavarande författningsrum, att sådan ersättning icke utgår, därest
frånvaron från bostads- eller tjänstgöringsorten omfattat högst en timme
av natten. I fråga örn dagtraktamentet finnes icke någon motsvarande
föreskrift. Tillräcklig anledning synes mig dock icke föreligga att göra
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
Ingivande av
reseräkning.
en dylik åtskillnad, utan torde dagtraktamente och nattraktamente böra i
förevarande hänseende likställas.
För tillgodoseende av ifrågavarande syftemål bör 17 § 2 mom. undergå
erforderlig omarbetning.
Såsom förut nämnts, har 1930 års riksdag gjort framställning örn ändrade
bestämmelser angående tiden för ingivande av reseräkning.
Enligt 24 § resereglementet bör räkning å resekostnads- och traktamentsersättning,
där hinder icke möter, vara till vederbörande myndighet
inkommen inom tre månader efter det resan eller förrättningen avslutats
eller, örn förrättningsmannen avgiver reseräkningar kvartalsvis,
inom tre månader efter kvartalets utgång; dock skall, därest förskott enligt
22 § resereglementet uppburits, räkning avgivas inom den kortare
tid, som av vederbörande må fastställas.
Rörande tillkomsten av detta stadgande må erinras örn följande.
Enligt 1907 års resereglemente fanns icke någon tid angiven, inom vilken
reseräkning borde ingivas till vederbörande myndighet.
Det av särskilda sakkunniga den 15 november 1920 avgivna förslaget
till nytt resereglemente innehöll (under 28 §) ett stadgande, att räkning
å resekostnads- och traktamentsersättning skulle, vid äventyr av fordringsrättens
förlust, vara till vederbörande myndighet inkommen inom
ett år efter det resan eller förrättningen avslutats, dock att Kungl. Majit
skulle, där i särskilda fall så prövades skäligt, äga tillerkänna förrättningsman
ersättning, ändå att räkning senare inkommit.
Såsom motivering för detta förslag anförde de sakkunniga huvudsakligen
följande.
Därest förrättningsman till vederbörande myndighet ingåve sin reseräkning
först lång tid efter det förrättningen ägt rum, mötte det ofta
svårighet eller föranledde åtminstone tidsödande besvär och extra arbete
att kontrollera, huruvida icke kostnaden för samma förrättning förut blivit
helt eller delvis betald. Då det läge i förrättningsmans eget intresse
att förete sina reseräkningar snarast möjligt för ersättningens utfående;
då det finge anses tillhöra god ordning, att detta skedde inom ej alltför
lång tid efter tjänsteresas och förrättnings företagande; då längre respittid
uti ifrågavarande hänseende än ett år ej i något fall syntes vara av
behovet påkallad och då medgivande av längre tid skulle vålla de granskande
och utanordnande myndigheterna onödiga svårigheter eller olägenheter,
hade det till förebyggande av sådana ansetts vara lämpligt, att
föreskrift örn viss, ej allt för lång tid, inom vilken reseräkning skulle vara
till vederbörande myndighet inkommen, bleve i resereglementet meddelad,
och hade denna tid ansetts skäligen kunna sättas till ett år från det
resa eller förrättning avslutats.
I 1925 års proposition med förslag till allmänt resereglemente anförde
föredragande departementschefen, att det icke syntes kunna bestridas, att
vissa olägenheter för de utbetalande och kontrollerande myndigheterna
kunde föranledas därav, att räkningar å resekostnads- och traktaments
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
21
ersättning avlämnades lång tid efter det resorna och förrättningarna ägt
rum. Ett lämpligt korrektiv mot onödigt dröjsmål med ingivande av rese
räkningar lage visserligen redan däri, att indragning eller minskning av
reseförskott kunde äga rum. Därutöver syntes emellertid vara erforderligt,
att i resereglementet infördes en bestämmelse örn att räkning å
resekostnads- och traktamentsersättning borde, där hinder icke mötte,
vara till vederbörande myndighet inkommen inom viss tid efter det resan
Öller förrättningen avslutats. Då man kunde hava berättigad anledning
antaga, att tjänstemännen skulle i regel ställa sig denna föreskrift till
efterrättelse, syntes något äventyr icke böra stadgas för underlåtenhet
härutinnan. Vid sådant förhållande kunde fristen för räkningens ingivande
lämpligen göras kortare än de sakkunniga föreslagit; och förordade
departementschefen i sådant hänseende en tid av sex månader.
Kungl. Maj:ts proposition avfattades i enlighet med departementschefens
sålunda uttalade mening och blev i denna del av riksdagen bifallen,
dock med den ändringen att tiden nedsattes till tre månader; varjämte
tillädes en föreskrift därom, att, därest reseförskott uppburits, räkning
skulle avgivas inom den kortare tid, som av vederbörande myndighet
kunde fastställas.
I 1927 års proposition i ämnet anförde departementschefen, att föreskriften
örn reseräknings avlämnande inom tre månader efter det resan
eller förrättningen avslutats syntes vara väl sträng för sådana fall, då
förrättningsman avgåve räkningar kvartalsvis. I propositionen föreslogs
fördenskull, att den tid, inom vilken dylika kvartalsräkningar böra avgivas,
skulle bestämmas till tre månader efter kvartalets utgång. Förslaget
härutinnan godkändes icke av riksdagen men upptogs ånyo i Kungl.
Maj:ts proposition nr 40 till 1929 års riksdag och vänn denna gång riksdagens
bifall.
1929 års statsrevisorer framställde anmärkning mot att reseräkningar
i vissa av dem undersökta fall inlämnats till vederbörande länsstyrelse
för likvidering ända till inemot tio år efter det resorna företagits.
I anledning härav anförde riksdagen i skrivelse den 2 maj 1930, nr 175,
under punkten 10:o) följande:
De av revisorerna påtalade förhållandena syntes riksdagen vara av sådan
beskaffenhet, att rättelse i anmärkta avseendet vore erforderlig. Dä
den av revisorerna omförmälda bestämmelsen i allmänna resereglementet,
att, där hinder icke möter, räkning å resekostnads- och traktamentsersättning
bör vara ingiven till vederbörande myndighet inom tre månader
efter det resan eller förrättningen avslutats, icke syntes vara tillfyllest,
torde skärpta föreskrifter i ämnet böra meddelas. I sådant avseende
hade riksdagen ansett sig böra föreslå utfärdandet av sådan kompletterande
bestämmelse, att reseräkning skall, där ej särskilda skäl föreligga,
insändas till vederbörande förvaltningsmyndighet inom ett år efter
det resan eller förrättningen verkställts, vid äventyr att reseräkningen
eljest icke må av myndigheten likvideras.
1929 år8
statsrevisorer.
1930 års
riksdag.
Förslag av
statskontoret.
Yttranden.
22 Kungl. Marits proposition Nr 199.
På grund av vad sålunda anförts har riksdagen anhållit, att Kungl.
Maj:t måtte utfärda bestämmelser i anslutning till vad riksdagen anfört.
Sedan statskontoret fått sig anbefallt att inkomma med utlåtande och
förslag i anledning av vad riksdagen sålunda anfört, yttrade statskontoret
i ett den 5 juni 1930 dagtecknat utlåtande följande:
»Statskontoret, som icke torde hava att yttra sig beträffande behovet
och lämpligheten av den av riksdagen föreslagna bestämmelsen, utan
endast örn dess utformning, får i sådant avseende anföra följande.
Av den formulering, riksdagen givit sitt beslut i ämnet, vill det synas,
som örn riksdagen möjligen avsett, att den föreslagna bestämmelsen skulle
utgöra ett tillägg till de föreskrifter, som nu innefattas i 24 § av resereglementet.
Finnes detta vara fallet, torde den föreslagna bestämmelsen
kunna fogas såsom ett nytt stycke till sagda paragraf och förslagsvis
erhålla följande lydelse:
''Räkning, som inkommit till vederbörande myndighet sedan mer än ett
år förflutit efter det resan eller förrättningen avslutats, må ej av myndigheten
gäldas.’
Statskontoret kan emellertid ej undgå att finna de föreskrifter, som
sålunda skulle innehållas i 24 § av resereglemente^ väl tunga och omständliga.
Införes i sagda paragraf den föreslagna preskriptionsbestämmelsen,
synas de i samma författningsrum nu intagna, ganska detaljerade
bestämmelserna örn reseräknings avlämnande lämpligen kunna ersättas
med en kortfattad föreskrift, att reseräkning skall snarast möjligt
ingivas till den myndighet, som har att därmed taga befattning. Därest
riksdagens beslut i ämnet icke skall anses innebära, att den föreslagna
bestämmelsen skall utgöra ett tillägg till den nuvarande 24 §, som i övrigt
måste lämnas oförändrad, får statskontoret därför hemställa, att berörda
paragraf erhåller följande ändrade lydelse:
''Räkning å resekostnads- och traktamentsersättning bör snarast möjligt
efter det resan eller förrättningen avslutats ingivas till vederbörande
myndighet. Räkning, som till myndighet inkommit sedan mer än ett
år förflutit efter sagda tidpunkt, må ej av myndigheten gäldas.’»
Över det av statskontoret framlagda förslaget hava infordrade utlåtanden
avgivits av fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen,
medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket,
domänstyrelsen, lotsstyrelsen ävensom länsstyrelserna i Stockholms,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Jämtlands och
Västerbottens län.
Ingen av de hörda myndigheterna har haft något att erinra mot att
åtgärder vidtagas i det av riksdagen angivna syftet. Vattenfallsstyrelsen
har dock anmärkt, att den föreliggande frågan är utan nämnvärd
praktisk betydelse beträffande statens vattenfallsverk. Generaltullstyrelsen
har framhållit, att det med avseende å tullverket icke visat sig
vara av behovet påkallat att erhålla skärpta föreskrifter i ämnet. Det
bär även synts styrelsen, som örn den föreslagna bestämmelsen på grund
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
av gällande allmänna stadganden om preskription av fordran icke skulle
komma att få fullt den betydelse, som riksdagen torde hava avsett.
I valet mellan de två alternativa förslag, som av statskontoret framlagts,
hava flera myndigheter förklarat sig föredraga det förra, enligt
vilket den av riksdagen avsedda bestämmelsen skulle fogas såsom tillägg
till 24 §. Domänstyrelsen, som ställt sig på denna ståndpunkt, har anfört,
att därigenom den nuvarande föreskriften örn reseräknings ingivande i
vissa fall kvartalsvis eller oftare bleve orubbad. För domänverkets vidkommande
har det — yttrar styrelsen — visat sig synnerligen lämpligt,
särskilt i fråga örn kronojägarna, att räkning icke ingives »snarast möjligt»
efter tjänsteresas avslutande utan månadsvis, varom styrelsen redan
år 1917 av förekommen anledning utfärdat föreskrift. Lotsstyrelsen
har framhållit, att det enligt styrelsens förmenande vore av vikt, att
räkningarna ingåves snarast möjligt, så att vederbörande kunde hava i
minnet såväl detaljerna från sina resor som deras allmänna utförande.
I synnerhet gällde detta för lotsbefälet och fyringenjörkontorets tjänstemän,
vilka till följd av sin tjänst årligen måste företaga ett stort antal
och mången gång långvariga resor. Lotsstyrelsen kunde ur nu nämnda
synpunkt icke finna det av statskontoret framlagda senare alternativet
vara tillfredsställande, då man därigenom överläte till vederbörande själva
— även i de fall, då förskott uppburits — att inom en så lång tidrymd
som intill ett helt år kunna fördröja ingivandet av en reseräkning.
Vattenfallsstyrelsen har ifrågasatt lämpligheten av att vidtaga en så
långt gående inskränkning i preskriptionstiden, som statskontoret föreslagit,
och har erinrat, att riksdagen i sin skrivelse förutsatt, att reseräkning
även skulle kunna ingivas och likvideras sedan mer än ett år
förflutit efter resans eller förrättningens avslutande, därest särskilda
skäl därtill förelåge. Styrelsen har i anslutning härtill föreslagit ett
stadgande av innebörd, att vederbörande myndighet skulle äga att, där
särskilda skäl förelåge, medgiva utbetalning av reseersättning, även om
reseräkningen inkommit efter nyssnämnda tidpunkt.
Fångvårdsstyrelsen har anmärkt att, vad fångvården beträffar, tvekan
skulle kunna uppstå rörande innebörden av uttrycket »vederbörande myndighet».
Detta skulle exempelvis bliva fallet, örn en fångförare, som verkställt
en fångtransport, till vederbörande landsfiskal inger reseräkning
för denna resa och landsfiskalen likviderar räkningen med förskottsmedel,
som lämnats honom av vederbörande länsstyrelse. Det kunde i sådant
fall synas tveksamt, huruvida räkningen skall anses hava inkommit till
»vederbörande myndighet», då densamma ingivits till landsfiskalen, eller
då denna redovisar sitt förskott till länsstyrelsen. Att märka vore härvid,
att någon kameral granskning av reseräkningen icke sker förrän hos
länsstyrelsen.
Järnvägsstyrelsen har anfört, bland annat, att det syntes styrelsen, som
örn riksdagens förslag borde utformas därhän, att det tydligt framginge,
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
att verklig fordringspreskription avsåges. Styrelsen har därför föreslagit,
att 24 § resereglementet måtte förses med följande tillägg:
■Har reseräkning ej inkommit till vederbörande myndighet inom ett
år efter det resan eller förrättningen avslutats, vare förrättningsmannen
sin rätt till ersättning förlustig, och må förty efter sagda tid räkning
ej av myndigheten likvideras.»
Riksräkenskapsverket har framhållit, att enligt verkets mening de av
riksdagens revisorer i förevarande avseende påtalade missförhållandena
måste avhjälpas, samt vidare anfört följande:
»Det händer alltjämt ej sällan, att reseräkningar inkomma till vederbörande
förvaltningsmyndigheter flera år efter den tid, då förrättningarna
verkställts. Myndighetens räkenskaper äro då i regel avlämnade till
riksräkenskapsverket, oell myndigheten kan i sådant fall icke utan riksräkenskapsverkets
medverkan konstatera, huruvida räkningar förut likviderats
eller icke. Riksräkenskapsverket har stor svårighet att utan
åsidosättande av sina ordinarie göromål biträda länsstyrelserna med dyr
ilka undersökningar, vilka ytterligare försvåras därav, att de äldre räkenskaperna
magasinerats på olika ställen utanför riksräkenskapsverkets
lokaler. Till frågans belysning anser sig riksräkenskapsverket böra
omförmäla, hurusom länsstyrelsen i Värmlands län med skrivelse den 22
innevarande juli1 till riksräkenskapsverket överlämnat ej mindre än 26
stycken av en landsfiskal upprättade reseräkningar, alla avseende år
1920, med anhållan, att undersökning måtte verkställas, huruvida ersättning
för resorna ifråga utgått av statsmedel. Det torde böra anmärkas,
att under åren 1920—1929 fyra olika resereglementen varit gällande.
Enligt riksdagens uttalande skulle missförhållandena ifråga undanröjas
genom utfärdande av en bestämmelse, att reseräkning skall, därest
ej särskilda skäl föreligga, insändas till vederbörande förvaltningsmyndighet
inom ett år efter det resan eller förrättningen verkställts, vid äventyr,
att reseräkningen eljest icke må av myndigheten likvideras. Statskontoret
har förordat ett stadgande av innehåll att räkning, som inkommit
till vederbörande myndighet sedan mera än ett år förflutit efter det
resan eller förrättningen avslutats, ej må av myndigheten gäldas.
Huru en dylik bestämmelse skulle kunna verka, belyses av följande
exempel.
En landsfiskal har en i sak ostridig fordran pä ersättning för en verkställd
polisresa men insänder först några år efter resans företagande
sin reseräkning till vederbörande länsstyrelse. Denna vägrar betala
beloppet, enär räkningen ''insänts’ för sent. Med stöd av kungl, kungörelsen
den 4 november 1887 (nr 81) angående förändrad preskriptionstid
för utbekommande av fordran från statsverket instämmer landsfiskalen
kronan till allmän domstol med yrkande om betalning, och enligt R. B.
11:19 delgiver han kronan stämningen genom dess överlämnande till
länsstyrelsen. Denna måste uppenbarligen fortfarande vägra honom likvid.
Slutresultatet blir i allt fall, att kronan ålägges betala räkningens
belopp samt motpartens rättegångskostnader; och länsstyrelsen mäste,
trots förbudet, verkställa utbetalningen.
Exemplet torde ådagalägga, att rättelse av missförhållandet ifråga icke
lämpligen kan vinnas med det av statskontoret föreslagna stadgandet.
Ren 22 juli 1930.
25
Kungl. Marits proposition Nr 199.
Den. enda framkomliga vägen för missförhållandets avhjälpande synes
riksräkenskapsverket vara att, i enlighet med § 19 i förordningen den 4
mars 1862 örn tioårig preskription, utfärda en direkt föreskrift örn kortare
preskriptionstid för fordringar av nu ifrågavarande beskaffenhet.
En sådan föreskrift kan lämpligen givas formen av ett tillägg till resereglementets
24 §. Den ifrågasatta preskriptionstiden, ett år, förefaller
visserligen att vara lång men torde dock kunna anses lämplig, under förutsättning
att tiden räknas icke från resans eller förrättningens avslutande,
utan — såsom riksdagen närmast avsett — från tiden för resans
eller förrättningens verkställande. Vid resor, som i ett sammanhang företagas
under en längre period, kan det nämligen ibland möta svårighet att
bestämma tiden för en viss resa eller förrättnings avslutande.»
På grund av vad sålunda anförts har riksräkenskapsverket hemställt,
att till 24 § resereglemente! måtte fogas ett nytt stycke, så lydande:
»Därest räkning å resekostnads- och traktamentsersättning icke till
vederbörande myndighet inkommit inom ett år från resans eller förrättningens
företagande, förfaller rätt till ersättning.»
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, upptager gällande rese- Departement».
reglemente — liksom ock 1925 och 1927 års resereglementen — vissa före- CÄ*^enskrifter
örn tid för ingivande av reseräkningar. Någon påföljd för underlåtenhet
att inom föreskriven tid avlämna reseräkning finnes emellertid
icke stadgad.
Riksdagen har nu föreslagit utfärdande av en bestämmelse av innehåll,
att reseräkning skall, där ej särskilda skäl föreligga, insändas till vederbörande
förvaltningsmyndighet inom ett år efter det resan eller förrättningen
verkställts, vid äventyr att reseräkningen eljest icke må av myndigheten
likvideras.
De fall av missbruk i förevarande hänseende, som i ärendet åberopats,
avse visserligen samtliga resor, vilka ägt rum före ikraftträdandet av
1925 års resereglemente. Enligt då gällande bestämmelser funnos överhuvud
taget icke några allmänna stadganden örn tid för ingivande av reseräkning.
Huruvida de sedan år 1925 gällande bestämmelserna i ämnet
blivit av förrättningsmännen åsidosatta, framgår icke av den verkställda
utredningen.
I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna har jag emellertid icke
något att erinra mot att resereglementet kompletteras med en föreskrift
i den av riksdagen åsyftade riktningen. Mot en dylik åtgärd, vilken endast
lärer kunna vara till fördel för de utbetalande och reviderande myndigheternas
arbete, torde berättigade invändningar från förrättningsmännens
sida icke kunna resas, under förutsättning att den frist, inom vilken
reseräkning skall avlämnas, sättes tillräckligt lång. Den av riksdagen i
sådant hänseende föreslagna tiden av ett år synes mig lämpligt avvägd.
I fråga örn det sätt, varpå det av riksdagen väckta förslaget bör genomföras,
ansluter jag mig till den av järnvägsstyrelsen och riksräkenskapsverket
framförda meningen.
Bihang till riksdagens protokoll 1031. 1 sami. 175 hafi (Nr 199.) ''i
Hemställan.
26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
Riksräkenskapsverket har ansett den föreslagna tiden av ett år böra
räknas från resans eller förrättningens »företagande». Riktigare synes
vara, att tidsberäkningen i detta liksom i övriga i 24 § avsedda fall löper
från tidpunkten för resans eller förrättningens avslutande.
Jag finner det vidare önskvärt, att i resereglementet inrymmes befogenhet
för Kungl. Maj:t att, där särskilda omständigheter äro för handen,
medgiva utbetalande av ersättning, ändock att räkning inkommit senare
än efter utgången av den stadgade tiden. I sin framställning i ämnet synes
även riksdagen hava förutsatt, att undantag från den föreslagna bestämmelsen
skall kunna meddelas i särskilda fall.
Vad beträffar fångvårdsstyrelsens anmärkning angående innebörden av
uttrycket »vederbörande myndighet» synes mig tvekan icke behöva råda
därom, att med detta uttryck bör förstås den statsinstitution eller den
statstjäpsteman, som har att i första hand utbetala ersättningen. Något
förtydligande torde icke härutinnan vara erforderligt.
Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till kungörelse
angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27
juni 1929 (nr 210) och hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att godkänna detsamma.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Olga Gjörloff.
810814. Slockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1931.