Kungl. Maj:ts proposition nr 197.
1
tfr 197.
Kungl. Majds proposition till riksdagen angående anslag
till teckning av aktier i Kalix träindustriaktiebolag
m. m.; given Stockholms slott den 20 mars 1931.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Sam Larsson.
Utdrag av protokollet över social är end en, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 20 mars 1931.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, jordbruks- och handelsdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson:
I proposition, nr 252, den 20 maj 1927 föreslog Kungl. Majit riksdagen inledning.
att dels medgiva, att Kungl. Majit finge enligt i statsrådsprotokollet över
socialärenden för nämnda dag angivna grunder lämna bistånd till återupprättande
av viss industriell verksamhet i Nederkalix socken i Norrbottens
län, dels ock å riksstaten för budgetåret 1927/1928 bland utgifter för kapitalökning
under titeln »Låneunderstöd» för understöd till återupprättande av
viss industriell verksamhet anvisa ett reservationsanslag å 2,000,000 kronor,
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 173 höft. (Nr 197.) t48 si 1
Historik.
Frågans behandling
år
1927.
- Kungl. May.ts proposition nr 191.
därav att täckas av andra statsinkomster än lånemedel 500,000 kronor oell
att täckas av lånemedel 1,500,000 kronor. Vad sålunda föreslagits bifölls av
riksdagen, som i skrivelse den 8 juni 1927 (nr 310) anmälde sitt beslut i
frågan.
I proposition den 27 januari 1928, nr 38, föreslog därefter Kungl. Majit
riksdagen att medgiva, att vid lämnande av det i förstnämnda proposition
avsedda biståndet till återupprättande av industriell verksamhet i Nederkalix
socken finge tillämpas de grunder, som av föredragande departementschefen
angivits i statsrådsprotokollet över socialärenden den 27 januari 1928. I
skrivelse den 17 februari 1928, nr 19, anmälde riksdagen, att riksdagen bifallit
vad Kungl. Majit sålunda föreslagit.
I årets statsverksproposition (utgifter för kapitalökning, bilaga 1) anmälde
jag — efter erinran örn det bistånd, som av statsmakterna lämnats till återupprättande
av berörda verksamhet — att det bolag — Kalix trävaruaktiebolag
— som bildats för drivande av ifrågavarande verksamhet, hemställt
örn ytterligare åtgärder från statens sida för verksamhetens understödjande,
bland annat genom beviljande av ett anslag å 2,000,000 kronor i och för
nyteckning av aktier i bolaget. Jag framhöll därvid, att ehuru utredningen
i ärendet ännu icke vore avslutad, jag ansett mig böra redan vid sagda tillfälle
omnämna framställningen, då det sannolikt komme att visa sig erforderligt
att under riksdagens lopp ingiva framställning örn medgivande till
dylik aktieteckning.
På min hemställan föreslog också Kungl. Majit i statsverkspropositionen,
att i avbidan på den proposition, som kunde komma att avlåtas i ämnet,
måtte bland utgifter för kapitalökning under rubriken »Fonden för statens
aktier» till teckning av aktier i Kalix träindustriaktiebolag för budgetåret
1931/1932 beräknas ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor.
Sedan utredningen i förevarande ämne numera avslutats, torde jag få
till slutlig prövning upptaga förevarande framställning ävensom vissa därmed
sammanhängande frågor.
Beträffande de omständigheter, vilka tidigare föranlett statsmakterna att
ingripa stödjande på berörda område, ävensom i fråga örn de i sådant hänseende
vidtagna åtgärderna ber jag att i huvudsak få hänvisa till omförmälda
propositioner och riksdagsskrivelser av åren 1927 och 1928. Här vill
jag blott i korthet erinra örn följande.
Då aktiebolaget Ytterstfors-Munksund, vilket ägde de i Nederkalix socken
belägna sågverken vid Karlsborg och Båtskärsnäs, nödgades under åren
1924—1925 inskränka samt under år 1926 nästan helt och hållet nedlägga
driften vid dessa anläggningar, medförde detta inom kommunen en omfattande
arbetslöshet. På grund härav sökte man därstädes bilda ett nytt
aktiebolag huvudsakligen med intressenter från orten, vilket bolag skulle
från aktiebolaget Ytterstfors-Munksund, som gått i konkurs, förvärva sågverket
vid Karlsborg ävensom en bolaget tillhörig sulfatfabrik därstädes,
vilken redan tidigare nedlagts, och iståndsätta dessa anläggningar för en
3
Kungl. Majlis proposition nr 197.
årlig tillverkning av cirka 15,000 ton sulfatcellulosa oell 8,000 standards
sågade trävaror. Underhandlingar inleddes dels med Ytterstforsbolagets
konkursbo om förvärv av anläggningarna och dels med domänstyrelsen örn
leverans av erforderligt virke från statens skogar i Norrbotten. Under utredningsarbetet
kom man till det resultatet, att det nya bolaget, för att detsammas
ställning skulle bliva tillräckligt stark och för att erforderligt biträde
av vissa intresserade skulle säkerställas, måste hava ett aktiekapital av minst
3,000,000 ^kronor. Svårigheter mötte emellertid att anskaffa ett så stort
aktiekapital, och sedan andra utvägar förgäves försökts, vände sig representanter
för ortsintresset till Kungl. Majit med anhållan örn statens bistånd
för förverkligande av det eftersträvade målet.
Ben allmänna plan, från vilken man år 1927 utgick, var i huvudsak följande.
Det skulle bildas ett aktiebolag med ett aktiekapital av minst 3,000,000
kronor. Av minimikapitalet skulle 800,000 kronor tecknas av Ytterstforsbolagets
konkursbo och likvideras genom överlåtande av konkursboets fastigheter vid
Karlsborg med visst mindre undantag, 200,000 kronor tecknas och likvideras
i vanlig ordning av enskilda samt återstoden, 2,000,000 kronor, tecknas
antingen av staten eller av personer inom orten, vilka för ändamålet erhållit
lån av staten. Lånen till dessa personer skulle, åtminstone i huvudsak,
förmedlas av en för ändamålet bildad förening — »Föreningen Nederkalix
Industri u. p. a.» — vilken skulle utlämna lån till sina medlemmar mot
revers och säkerhet av aktier i bolaget, och skulle denna förening av staten
erhålla lån intill ett belopp av högst 2,000,000 kronor mot säkerhet av de
reverser, som lämnades av låntagarna hos föreningen, och de till pant
för dessa reverser lämnade aktierna. Därest icke i form av lån för dylikt
ändamål toges i anspråk hela det belopp av 2,000,000 kronor, som staten
skulle tillhandahålla, skulle staten teckna aktier för återstoden, dock högst
för 500,000 kronor. För att bolagets virkesbehov skulle i huvudsak säkerställas,
skulle domänstyrelsen med bolaget avsluta ett långfristigt kontrakt
örn leverans av virke till en myckenhet, motsvarande ungefär hälften av bolagets
årliga behov av massaved och i det närmaste bolagets hela årliga
behov av sågtimmer. Två alternativa förslag till dylikt kontrakt hade uppgjorts.
Dessa kontraktsförslag, för vilka redogörelse lämnades i propositionen
nr 252 år 1927, inneliöllo, bland annat, att betalning för det under
vart och ett år utstämplade och på rot emottagna virket skulle erläggas
senast den 15 september nästföljande år samt att för fullgörandet av betalningsskyldigheten
skulle ställas av domänstyrelsen godkännbar bankgaranti.
Förslagen avsågo leverans under en tid av 10 år med början vintern 1927—
1928, men av intressenterna i det blivande bolaget yrkades, enligt vad
som anfördes i nämnda proposition, att leveranstiden måtte utsträckas till
15 år.
Angående upplånandet av det kapital, som för bolagets verksamhet erfordrades
utöver aktiekapitalet, hade vid tiden för förberedandet av 1927 års proposition
några mera ingående förhandlingar med penninginrättning icke förts,
4
Kungl. Majds proposition nr 197.
men man ansåg sig kunna påräkna, att det kreditinstitut, som varit förläggare
för Ytterstforsbolaget, skulle vara villigt att tillhandahålla det blivande
bolaget erforderlig kredit. Beträffande det sammanlagda kapitalbehovet förelågo
olika beräkningar. Uti en utredning, som på begäran av Nederkalix
kommun verkställts av sakkunniga personer, hade det högsta sammanlagda
kapitalbehovet vid någon tidpunkt under året beräknats till cirka 7 V, miljoner
kronor, varav å anläggningarna skulle komma cirka 4 miljoner kronor
och på förlagskapital cirka o Y2 miljoner kronor. Domänstyrelsen angav i
avgivet utlåtande kapitalbehovet till omkring 8 ''/2 miljoner kronor, och kommerskollegium
och socialstyrelsen beräknade i gemensamt avgivet utlåtande
det erforderliga kapitalets storlek till 8,910,000 kronor, varav 4,650,000 kronor
belöpte på anläggningarna och 4,260,000 kronor på förlagskapital. Samtliga
dessa beräkningar finnas återgivna i eller fogade vid omförmälda proposition
nr 252 år 1927 i frågan.
I nämnda proposition nr 252 anförde dåvarande chefen för socialdepartementet,
vilken föredrog förevarande ärende — efter att hava utvecklat de
skäl, som enligt hans mening starkt talade till förmån för att staten trädde
hjälpande emellan, framför allt hänsynen till de befolkningsgrupper, som
för sin existens vore beroende av ifrågavarande industrier — bland annat
följande.
Yad beträffade förutsättningarna för det ifrågasatta statsingripandet vore
först att nämna, att enligt vad chefen för jordbruksdepartementet upplyst
hinder i vad på honom ankomme ej mötte för tillmötesgående av det från
intressenternas sida framställda önskemålet, att tiden för giltigheten av det
ifrågasatta avverkningskontraktet med domänstyrelsen bestämdes till 15 år
under de villkor, som Kungl. Majit kunde pröva lämpliga.
En given förutsättning för statens bistånd till återupprättande av berörda
industriföretag borde uppenbarligen vara, att säkerhet vunnes dels för att
överenskommelse på skäliga betingelser komme till stånd med konkursförvaltningen
örn övertagande av de för driften erforderliga anläggningarna
m. m., dels för att den behövliga driftkrediten på rimliga villkor ställdes
till förfogande av det förut avsedda kreditinstitutet eller annan penninginrättning.
Innan full klarhet vunnits i nu berörda hänseenden, syntes någon
utbetalning av medel från statens sida icke böra ifrågakomma.
Vidare anförde chefen för socialdepartementet, att av den lämnade redogörelsen
framgått, att meningarna varit ganska delade örn den lämpligaste
formen för lämnande av statens bistånd. I sådant hänseende hade
föreslagits dels lån för teckning av aktier i det nya bolaget eller lån till
detta bolag direkt, dels aktieteckning i viss omfattning från statens sida i
det nya företaget, dels borgen för lån till aktieteckning. Huruvida och i
vilken omfattning den ena eller den andra understödsformen borde komma
i fråga, syntes i viss mån få vara beroende av den finansiering i övrigt av
företaget, som förhållandena anvisade såsom möjlig och lämplig. Avgörandet
därutinnan syntes därför böra lämnas åt Kungl. Majit, med föreskrift dock
att högst det ifrågasatta beloppet eller 500,000 kronor finge användas för
aktieteckning direkt av staten. Likaledes syntes det böra ankomma på
Kungl. Majit att bestämma örn lånets förräntning, ställande av tillgänglig
säkerhet för detsamma ävensom övriga lånevillkor liksom även att tillse, att
staten tillerkändes det inflytande över företagets ledning, som kunde finnas
5
Kungl. Majus proposition nr 197.
erforderligt. För ändamålet borde ett gemensamt anslag uppföras under
rubriken »låneunderstöd». Skulle det befinnas lämpligt att teckna aktier i
det ifrågasatta bolaget, syntes framdeles kunna omföringsvis göras den omflyttning
från rikshuvudbokens konto för låneunderstöd till kontot för statens
aktier, som av aktieteckningen kunde betingas.
I sin skrivelse den 8 juni 1927 uttalade riksdagen, bland annat, att statens
deltagande i företagets finansiering helst icke borde taga den direkta aktieteckningens
form. I avseende å förslagets detaljer framhöll riksdagen nödvändigheten
av att, innan slutligt avtal örn statshjälpen träffades, trygghet
vunnits för att det blivande bolaget, utöver statshjälpen, förfogade över tillräckligt
anläggnings- och rörelsekapital, varjämte riksdagen uttalade, att
domänstyrelsens medverkan i den planerade hjälpaktionen endast borde
lämnas på ett fullt affärsmässigt sätt.
Efter det 1927 års riksdag fattat sitt beslut i ämnet, fördes av representanter
för ortsintressena genom den s. k. Kalixkommitténs arbetsutskott förhandlingar
dels med representanter för staten och dels med Ytterstforsbolagets
konkursbo och olika penninginrättningar, varjämte det arbetades för anskaffande
av aktieteckningar i det nya bolaget.
I januari 1928 hade arbetet för det nya bolaget fortskridit så långt, att
dess bildande kunde anses säkerställt. Konkursförvaltningen i Ytterstforsbolaget
hade erbjudit sig att teckna aktier för 850,000 kronor. I likvid för
dessa skulle överlåtas dels förut omnämnda fastigheter, dels vissa båtar
m. m., vilka konkursförvaltningen tidigare erbjudit sig att för en köpeskilling
av 50,000 kronor sälja till det nya bolaget. Av medlemmar uti Föreningen
Nederkalix Industri u. p. a. (i det följande benämnd industriföreningen) hade
tecknats aktier till ett belopp av något över 1,500,000 kronor, och det var
meningen, att staten skulle teckna aktier för icke fullt 500,000 kronor, motsvarande
vad som utav det av riksdagen beviljade anslaget, 2,000,000 kronor,
icke foges i anspråk för lån till industriföreningens medlemmar. Aven teckningen
av ytterligare erforderligt belopp, 150,000 kronor, kunde anses säkerställd.
Angående villkoren för det lån, som staten skulle lämna industriföreningen,
hade i stort sett enighet vunnits, ehuru formellt avtal ännu icke
kommit till stånd. Enligt uppgjort förslag till stiftelseurkund för det nya
bolaget skulle Kungl. Majit äga utse två av styrelsens fem ledamöter jämte
två suppleanter ävensom en revisor jämte suppleant. Uti industriföreningens
stadgar hade intagits bestämmelse, att en styrelseledamot och en revisor
jämte suppleanter för dem skulle utses av Kungl. Majit. Enligt särskilt
avtal med domänstyrelsen hade för det nya bolagets räkning skett ^stämpling
och pågick avverkning av virke till den myckenhet, som erfordrades för
driftens igångsättande på tidigare antagna tidpunkter.
Emellertid hade svårigheter mött att anskaffa det kapital, som utöver
aktiekapitalet erfordrades för drivande av den tilltänkta verksamheten.
Därutinnan var läget i januari 1928 följande.
Arbetsutskottet hade satt sig i förbindelse med Ytterstforsbolagets förlagsgivare,
aktiebolaget Svenska handelsbanken, som redan tidigare förklarat sig
i princip villigt att lämna kredit åt det bolag, som kunde komma att bildas.
Frågans
behandling
är 1928.
6
Kungl. Majus proposition nr 197.
Banken hade därvid uttalat den önskan, att innan närmare underhandlingar
påbörjades, ytterligare utredning måtte förebringas rörande det nya bolagets
kapitalbehov och rörande bärigheten av företaget. I anledning härav hade
på begäran av arbetsutskottet dåvarande vice verkställande direktören i svenska
trävaruexportföreningen J. L. Ekman i juli 1927 verkställt en förnyad granskning
av de tidigare gjorda kalkylerna. Ekman hade därvid kommit till det
resultatet, att för anläggningarna erfordrades ett belopp av 4,700,(»00 kronor
och såsom förlagskapital i runt tal 4,250,000 kronor, därvid han räknat med
att det största kapitalbehovet skulle föreligga vid juni månads utgång, innan
skeppningen ännu kommit i gång. Ekman hade vidare framhållit, att i vissa
punkter jämkning borde begäras i det blivande kontraktet med domänstyrelsen.
Efter erhållen del av denna utredning — vilken i de delar, som beröra kapitalbehovet,
såsom bilaga fogats vid omförmälda proposition nr 38 år 1928 —
hade banken förklarat, att, örn Kalixkommittén kunde på annat sätt anskaffa
de medel, som erfordrades för sågens och sulfatfabrikens iordningställande,
banken vore villig att tillhandahålla en kredit, som vid varje tidpunkt högst
motsvarade anskaffnings-, respektive tillverkningsvärdet av samtidigt förefintliga,
under förlagsinteckning eller annan pantförskrivning ingående råvara-
och lagertillgångar, respektive däremot svarande säkra fordringar, dock
att totala kreditbeloppet icke finge överstiga 4,500,000 kronor. Såsom säkerhet
för lånet fordrade banken dels förlagsinteckningar, motsvarande kreditens
totalbelopp, och dels fastighetsinteckningar till samma belopp. Vidare hade
det blivande bolaget ur industrilånefonden — mot av statskontoret godkänd
säkerhet och på vanliga villkor beträffande lånetid, amortering m. m. —
beviljats ett lån å 500,000 kronor. Postsparbanken hade tillförsäkrat bolaget
ett lån å samma belopp, 500,000 kronor, på en tid av 15 år, vilket lån skulle
vara amorteringsfritt i 10 år och därefter amorteras med en femtedel varje
år. Säkerheten för dessa båda lån skulle utgöras av två inteckningar i bolagets
fastigheter å vardera 500,000 kronor med samma rätt inbördes och
beträffande förmånsrätten liggande mellan 500,000 och 1,500,000 kronor;
botteninteckningen å 500,000 kronor skulle — jämte andra inteckningar med
sämre rätt ävensom förlagsinteckningar — tillkomma banken som säkerhet
för dess lån.
På angivna sätt skulle erhållas ett kapital av, inberäknat aktiekapitalet,
8,500,000 kronor. Enligt dessa beräkningar skulle återstå att fylla ett
kapitalbehov av omkring (8,950,000 — 8,500,000) 500,000 kronor. För fyllande
av detta behov ifrågasattes, att domänstyrelsen skulle medgiva kredit för
betalningen för rotvärdet av levererat virke under intill ett år längre tid,
än som avsågs i de uppgjorda kontraktsförslagen. Domänstyrelsen skulle
med sådan kredit komma att på en gång hava fordran för rotvärdet av två
års virkesleveranser, vilket värde enligt kontraktsförslagens priser skulle
uppgå till omkring en miljon kronor. Såsom säkerhet för betalningsskyldighetens
fullgörande skulle — i stället för den i kontraktsförslagen
förutsatta bankgarantien — lämnas inteckningar i bolagets fastigheter till
belopp, motsvarande nyssnämnda värde och till förmånsrätten liggande näst
efter 3,250,000 kronor.
Rörande den sålunda uppgjorda planen framhöll chefen för socialdepartementet
i propositionen nr 88 till 1928 års riksdal/, att densamma i vissa avseenden
avveke från den, suni förelegat vid tidpunkten för 1927 års riksdagsbeslut,
i det att dels kapital skulle från statens och statsinstitutioners sida
I
Kungl. Majus proposition nr 197.
tillhandahållas i större utsträckning än som då förutsatts, och dels domänstyrelsen
skulle avstå från kravet på bankgaranti, vartill komme att vissa
smärre jämkningar skulle företagas i domänstyrelsens kontrakt. Därjämte
vore enligt departementschefen att märka, att med hänsyn till inträffad
ändring i konjunkturerna de föreliggande kontraktsförslagen, pä vilka finansieringsplanen
uppbyggts, dåmera syntes i vissa hänseenden vara mindre fördelaktiga
för staten än vid den tid, då det i förslagen innefattade anbudet avgivits.
Med hänsyn härtill ävensom till den omfattande kredit, som skulle lämnas
av domänstyrelsen, syntes, anförde departementschefen vidare, sagda styrelse
icke för sin del kunna anse den avsedda uppgörelsen såsom en under då
inträdda förhållanden i alla avseenden affärsmässig sådan.
Enär behovet av understöd till lindrande av arbetslösheten i orten vore
lika stort som år 1927, syntes det enligt departementschefen uppenbart, att
den sistnämnda år beslutade hjälpaktionen borde fullföljas. Då vidare de
såsom nödvändiga befunna modifikationerna i tidigare gällande förutsättningar
för densamma enligt departementschefen syntes kunna godtagas,
föreslog departementschefen, att riksdagens medgivande skulle inhämtas
till de ifrågasatta jämkningarna i grunderna för bistånd till återupprättandet
av ifrågavarande verksamhet.
Såsom förut omnämnts lämnade 1928 års riksdag det sålunda begärda
medgivandet. I sin skrivelse i ämnet den 17 februari 1928, nr 19, gjorde
riksdagen, bland annat, ett uttalande av innehåll att därest förluster skulle
genom ett beslut i överensstämmelse med propositionen uppkomma för
domänverket eller postsparbanken, riksdagen förutsatte, att sådana förluster
skulle av staten genom skattemedel täckas.
Genom beslut sistnämnda dag bemyndigade därefter Kungl. Maj.t chefen
för finansdepartementet att bland annat teckna aktier högst till ett nominellt
belopp av 500,000 kronor i det nya bolag, som skulle bildas och för vilket
stiftelseurkund blivit upprättad. Med begagnande av detta bemyndigande
tecknades för statens räkning aktier i bolaget till ett bélopp av 398,500
kronor, medan av medlemmar i industriföreningen tecknades aktier till ett
värde av 1,001,500 kronor.
Vidare bemyndigade Kungl. Majit genom beslut den 24 februari 1928
chefen för finansdepartementet att å Kungl. Majis och kronans vägnar
underteckna en överenskommelse mellan svenska staten, å ena sidan, och industriföreningen,
å den andra, vilken innehöll bland andra följande bestämmelser.
Under förutsättning att det bildades ett aktiebolag för drivande av fabriksoch
sågverksrörelse vid Karlsborg i Nederkalix socken förband sig staten
att försträcka föreningen ett belopp, motsvarande summan av de av föreningens
medlemmar tecknade aktierna eller alltså 1,601,500 kronor. Det försträckta
beloppet skulle användas till inbetalande av de sålunda tecknade aktierna.
De inbetalta beloppen skulle anses såsom medlemmarnas lån hos föreningen,
och skulle medlemmarna å dessa lämna reverser till föreningen med panträtt
i aktierna.
Till säkerhet för lånet pantsatte föreningen föreningsmedlemmarnas å
svenska staten transporterade reverser med tillhörande aktier.
8
Kungl. Majus proposition nr 197.
Återbetalning av lånet skulle ske på det sätt, att av ursprungliga lånesumman
skulle inbetalas den 30 juni ett vart av åren 1930 och 1931 feni procent,
den 30 juni ett vart av åren 1932 och 1933 sex procent, den 30 juni ett
vart av åren 1934 och 1935 sju procent, den 30 juni ett vart av åren 1936
och 1937 åtta procent, den 30 juni ett vart av åren 1938 och 1939 nio procent
samt den 30 juni ett vart av åren 1940, 1941 och 1942 tio procent.
Lånet skulle vara räntefritt till den 1 januari 1930. Från och med nämnda
dag skulle lånet löpa med ränta, vilken där ej annat följde av vad i kontraktet
vidare sades skulle utgöra fem procent örn året och erläggas årligen
elen. 30 juni. Staten skulle äga påfordra, att räntan från och med den 1
juli 1933 utgjorde högst sex procent örn året, och skulle meddelande örn
att staten ville begagna sin rätt att höja räntan lämnas föreningen senast
den 1 juni 1933. Hade staten icke begagnat denna sin rätt att bestämma
räntan till det a,ngivna maximibeloppet, skulle staten äga att för tiden från
och med den 1 juli 1938 påfordra, att räntan skulle utgå med högst angivet
belopp, sex procent örn året.
Därest ränta eller amortering icke erlagts inom tre månader efter föreskriven
förfallodag, skulle staten äga uppsäga lånet att i dess helhet omedelbart
återbetalas.
I händelse föreningen icke fullgjorde sin betalningsskyldighet, skulle
staten äga genast utan föregående hembud eller iakttagande av andra i lag
stadgade föreskrifter genom pantens realiserande göra sig betäckt för ej
mindre kapitalet oell räntan än även de med pantens vård och realiserande
förenade kostnader ävensom att, därest panten icke lämnat tillgång till full
betalning, för oguldna återstoden göra sin rätt mot föreningen gällande.
Överenskommelse av dylikt innehåll undertecknades av föreningen den
27 februari 1928 och av chefen för finansdepartementet å kronans vägnar
den 3 mars 1928.
Den 29 februari 1928 bildades Kalix träindustriaktiebolag med uppgift
att efter övertagande av de nedlagda industriella anläggningarna vid Karlsborg
i Nederkalix socken därstädes bedriva sågverksrörelse och tillverkning
av sulfatmassa. Enligt bolagsordningen äger Kungl. Majit utse styrelsemedlemmar
jämte suppleanter och revisor med suppleant på sätt i det förut
omförmälda förslaget till stiftelseurkund ifrågasatts. Bolagets aktiekapital
uppgick vid starten till 3,004,500 kronor. Av detta belopp hade statsverket,
som redan anförts, dels direkt tecknat 398,500 kronor, dels ock möjliggjort
aktieteckning från ortsbefolkningens sida genom omförmälda lån å 1,601,500
kronor till föreningen Nederkalix industri u. p. a., vilket lån statskontoret
genom brev den 9 mars 1928 anbefalldes att i enlighet med överenskommelsen
utbetala till föreningen. Å lånet har föreningen uppburit 1,597,700 kronor.
Genom brev den 5 april 1928 bemyndigade Kungl. Majit vidare domänstyrelsen
att med Kalixbolaget träffa avtal rörande virlcesleverans. Det kontrakt,
som i överensstämmelse med nämnda brev kom till stånd och som
alltjämt äger giltighet, innehöll i huvudsak följande bestämmelser.
Domänstyrelsen förband sig att årligen under en tid av 15 år från och med
ar 1927 utstämpla och till bolaget försälja samt bolaget att emottaga från
kronans skogar inom Norrbottens län från och med Luleälvens vattensystem
samt norr och öster därom en kvantitet skog på rot, varur beräknades kunna
utvinnas en årlig kvantitet sågtimmer av cirka 1,700,000 toppmätta cylinderkubikfot
och en likaledes årlig kvantitet massaved av furu och gran av cirka
9
Kungl. Majus proposition nr 197.
900,000 flottningskubikfot. Domänstyrelsen skulle bestämma de skogstrakter,
där virket för varje år skulle utstämplas, ävensom sättet för stämplingens utförande,
dock att stämplingarna av kontraktsvirket skulle förläggas så att drivningsförhållanden
och avforslingsavstånd bleve någorlunda likvärdiga med
övriga avverkningar på kronans skogar efter de flottleder, som berördes i
kontraktet. Betalning skulle utgå med vissa i kontraktet bilagda prisnotor
närmare angivna priser per kubikfot för varje sågtimmerdimension och massaved.
Dessa priser motsvarade genomsnittet av de priser domänstyrelsen erhållit
på virkesauktionerna i Norrbotten under åren 1924—1926. De i prisnotorna
angivna priserna för sågtimmer skulle anses motsvara ett genomsnittligt
medelexportpris inom Härnösands distrikt av ■£ 13.5/— per standard för 7"
osorterad furubattens f. o. b. Ökning av nämnda bruttoförsäljningspris för
o/s furubattens f. o. b. Härnösands distrikt skulle medföra ändring av sågtimmerpriserna
sålunda, att desamma ökades med 1/2 öre per kubikfot för
varje ökning i exportpriset av fulla 10/— per standard.
De i prislistorna angivna priserna för massaved skulle anses motsvara ett
genomsnittligt medelexportpris inom Härnösands distrikt av 220 kronor per
ton för sulfatmassa och 215 kronor per ton för sulfitmassa. Dessa priser
skulle ökas med 1 öre per kubikfot för ökning i medelexportpriset med 10
kronor per ton massa.
De sålunda fastställda priserna skulle gälla oförändrade till och med år
1936. För perioden 1937—1941 skulle, därest endera parten så påkallade,
en nyreglering av priserna äga rum med hänsyn tagen till de priser, som
erhölles i öppna marknaden vid virkesauktionerna i Norrbotten under åren
1934—1935.
Betalning för det under vart och ett år utstämplade och på rot mottagna
virket skulle av bolaget erläggas senast den 15 september under det andra
året efter det år, då utstämplingen skett. Fullgjordes ej denna betalningsskyldighet,
skulle domänstyrelsen äga rätt att omedelbart häva kontraktet.
Till säkerhet för fullgörandet av bolagets åtaganden enligt kontraktet
skulle bolaget till domänstyrelsen pantsätta inteckningar i samtliga de fastigheter,
vilka bolaget förvärvat från konkursförvaltningen för aktiebolaget
Ytterstfors-Munksund, till ett belopp av 1,250,000 kronor — till förmånsrätt
liggande mellan 3,250,000 kronor och 4,500,000 kronor.
Sammanfattningsvis må här lämnas följande översikt över huru de medel
anskaffats, som hittills ställts till Kalixbolagets förfogande, samt över de för
de olika lånen gällande säkerheterna.
Översikt rörande Kalixbolagets kapitalbelopp m. rn.
Enligt den av direktören Ekman år 1927 verkställda utredningen utgjorde
det erforderliga kapitalbeloppet
för anläggningarna............................................................... kronor 4,700,000
> förlagskapital....................................................................... » 4,250,000
Summa kronor 8,950,000
Avrundat till » 9,000,000
Detta belopp har erhållits på följande sätt:
T. Aktiekapital.
Aktieteckning av konkursförvaltningen i Ytterstforsbolaget
i likvid mot fastigheter och båtar....................................... kronor 850,000
Framställningen
från Kalix
träindustriaktiebolag.
10 Kungl. Majus proposition nr 197.
Aktieteckning av medlemmar i »Föreningen Nederkalix
industri u. p. a.», vilken aktieteckning till 1,597,700 kronor
täckts av lån från staten ...................................................... kronor 1,601,500
Direkt aktieteckning av staten ............................................... » 398,500
Ytterligare aktieteckning............................................................ » 150,000
Summa kronor 3,000,000
II. Lån.
Lån av aktiebolaget Svenska handelsbanken mot fastighets
och
förlagsinteckningar............................................... högst kronor 4,500,000
Lån ur industrilånefonden mot inteckning ........................... » 500,000
» av postsparbanken mot inteckning.................................... » 500,000
Ett års extra kredit av domänstyrelsen för levererat virke » 500,000
Summa högst kronor 6,000,000
3,000,000 kronor
_6,000,000 »
Summa 9,000,000 kronor
Inteckning arna i bolagets fastigheter äro placerade på följande sätt:
1) Botteninteckning å 500,000 kronor tillkommer aktiebolaget Svenska
handelsbanken som säkerhet för dess lån.
2) . Två inteckningar å vardera 500,000 kronor äro utfärdade till säkerhet
för industrilånefondens och postsparbankens lån med samma rätt inbördes
och beträffande förmånsrätten liggande mellan 500,000 kronor och 1,500,000
kronor.
3) Till ytterligare säkerhet för aktiebolaget Svenska handelsbankens lån
liava utfärdats inteckningar å tillhopa 4,000,000 kronor. Av sagda belopp
ligga inteckningar å 1,750,000 kronor näst efter de under 2) upptagna inteckningarna
oell inteckningar å återstående 2,250,000 kronor omedelbart efter
de under 4) avsedda inteckningarna.
4) Till säkerhet för domänstyrelsens kontrakt hava meddelats inteckningar
till ett belopp av 1,250,000 kronor, till förmånsrätten liggande mellan
3,250,000 och 4,500,000 kronor.
Ordnade efter förmånsrätten finnas alltså följande inteckningshavare:
Kronor.
............. 500,000
............. 1,000,000
............. 1,750,000
............. 1,250,000
............. 2,250,000
Summa 6,750,000
Jag övergår härefter till den av Kalix träindustriaktiebolag nu gjorda framställningen.
Denna går ut på dels, som redan anförts, nyteckning av aktier
från statens sida till ett belopp av 2 miljoner kronor, dels nytt kontrakt
med domänstyrelsen örn virkesleverans'' och dels jämkning i priserna enligt
det gällande kontraktet för under innevarande vinter avverkat virke.
1) Aktiebolaget Svenska handelsbanken
2) Postsparbanken 1
Industrilånef onden |
3) Aktiebolaget Svenska handelsbanken
4) Domänstyrelsen ..................................
5) Aktiebolaget Svenska handelsbanken
11
Kungl. Afaj:ts proposition nr 197.
Bolaget Ilar i denna framställning anfört i huvudsak följande.
Det program, som legat till grund för bolagsbildningen, hade avsett att
sågverket skulle iordningställas för en produktion av 8,000 standards och
sulfatfabriken utbyggas till en kapacitet av 15,000 ton sulfatmassa. Byggnadsarbetet,
som av bolaget påbörjats omedelbart, fortskred så att sågen kunde
sättas i gång i augusti 1928. Jämnt ett år senare hade även sulfatfabriken
varit färdig och kunnat påbörja driften. Byggnuidsprogramniet hade därmed
varit inom avsedd tid genomfört, utan att de beräknade kostnaderna nämnvärt
överskridits, och ledningen för företaget hade vid denna tid hyst de
bästa förhoppningar för framtiden. Yad anginge anläggningarnas effektivitet
hade dessa förhoppningar icke heller svikits utan snarare överträffats, i det
att såväl sågen som fabriken visat sig äga betydligt större kapacitet än som
från början beräknats.
Emellertid, framhåller bolaget, ter sig läget i ekonomiskt avseende tyvärr
nu mindre ljust till följd av de alltjämt vikande konjunkturerna å förevarande
område. Härom uttalar sig bolaget på följande sätt.
Alltsedan driften vid sågverket kommit i gång, hade marknaden för sågade
trävaror varit trög med oupphörligt fallande priser. Icke desto mindre
hade det hittills lyckats bolagsledningen att bedriva denna gren av verksamheten
så, att den gått ihop och till och med visat något överskott. Däremot
hade förhållandena på sulfatmarknaden utvecklat sig på ett sätt, som
vållat bolaget stora förluster. Priset för sulfatmassa, som vid tiden för bolagets
tillkomst stått åtskilligt över 200 kronor per ton och i de kalkyler,
som legat till grund för bolagsbildningen, upptagits till 185 kronor per ton,
hade nämligen sedermera sjunkit med mera än 50 ?6. Hedan vid tiden för
sulfatfabrikens igångsättande hade priset legat under 185 kronor per ton,
och under år 1930, som vore att betrakta såsom bolagets första verksamhetsår
med full drift, syntes medelpriset hava utgjort omkring 100 kronor
per ton. Omräknat för ett års tillverkning av 20,000 ton läge alltså utförsäljningspriset
nu (20,000 X 85) 1,700,000 kronor lägre för år räknat än enligt
den ursprungliga kalkylen.
Under hänvisning härtill anför bolaget, att bolaget kunde motstå de starka
påfrestningarna av de rådande konjunkturerna endast under förutsättning att
bolaget väsentligen erhölle bifall till sina i framställningen gjorda yrkanden.
Börande de allmänna skäl, vilka enligt bolagets mening tala för ett ytterligare
statsingripande till förmån för bolaget, har bolaget härefter anfört följande.
Såsom aktieägare i bolaget och såsom förläggare för föreningen Nederkalix
industri u. p. a. vore staten den ojämförligt största intressenten i
ifrågavarande företag och ägde i denna egenskap det avgörande inflytandet
på frågan örn bolagets fortbestånd. Men det allmännas intressen i företaget
vore ingalunda begränsade till det direkta och indirekta delägarskapet. För
genomförande av en rationell skogsskötsel vore det, såsom ofta framhållits,
för staten såsom ägare av mer än 60 % av skogsarealerna utefter Kalix och
Torne älvar av största vikt att inom orten hava en fast avnämare för det
mindervärdiga virke, som icke kunde finna användning annorledes än som
sulfatved. Därtill komme de sociala synpunkterna, som ingalunda vore de
minst betydelsefulla. Vid Karlsborgsverken vore fast anställda i medeltal
400 man, vilka i händelse av driftsinställelse skulle bliva arbetslösa. Över
700 man med 200 ä 300 hästar hade därjämte vinterarbete hos bolaget vid
dess drivningar i skilda delar av länet. Verkningarna av en driftsinställelse
skulle .även sträcka sig till övriga sågverk i Tvalixdistriktet, vilka för när
-
12
Kungl. Majus proposition nr 197.
varande levererade sitt sågavfall till sulfatfabriken men sannolikt skulle
nödgas nedlägga driften, om dessa leveransmöjligheter upphörde. En sådan
allmän driftsinställelse i Kalixdistriktet, omfattande över 1,000 arbetare, skulle
bliva av ödesdiger art först och främst för Nederkalix kommun men även
för angränsande kommuner och därmed även för länet i dess helhet. Uppehållandet
av industrien vid Karlsborg, så länge någon möjlighet därtill vore
för handen, torde därför få anses vara ett allmänintresse av den allra största
betydelse. Då därtill bomme, att de svårigheter, med vilka bolaget för närvarande
hade att kämpa, uteslutande vore att tillskriva en vidrig konjunktur,
som inträffat innan bolaget vunnit nödig styrka att motstå densamma, men
å andra sidan ingen anledning funnes att misströsta om framtiden och möjligheterna
att i det långa loppet göra företaget räntabelt, syntes tvekan
knappast behöva råda därom, att ett ytterligare ingripande nu från statens
sida stöde i full överensstämmelse med statens intressen.
Bolaget behandlar härefter frågan örn behovet av nytt leveranskontrakt med
domänstyrelsen och uttalar sig därom på följande sätt:
Det gällande råvarukontraktet med domänstyrelsen vore baserat på ett
lägsta pris för sågade trävaror av £ 13.5/— per standard för 7 " osorterad
furubattens f. o. b. Härnösands distrikt, med glidande skala uppåt för varje
ökning av 10/— per standard. Massavedspriset vore beräknat på grundval
av 220 kronor per engelsk ton prima kraftmassa, likaledes med glidande
skala uppåt. Någon prissänkning vid sjunkande priser å den färdiga varan
medgåve kontraktet däremot icke, beroende på att man vid tiden för kontraktets
uppgörande ansett sig icke behöva räkna med någon ytterligare
nedgång i trävarupriserna. Följden därav hade blivit, att bolaget nu nödgades
inköpa huvudparten av sitt råvarubehov till priser, som läge avsevärt över
allmänna marknadens och omöjliggjorde ekonomisk produktion. För bolagets
fortsatta verksamhet vore det därför en tvingande nödvändighet att få till
stånd en revision av detta kontrakt, så att råvarupriserna bringades i bättre
relation till den förädlade varans marknadspris. I sådant syfte hade med domänstyrelsen
förts förhandlingar, som resulterat i ett förslag till avtal, vilket
vore av beskaffenhet att även vid en vikande konjunktur möjliggöra driftens
uppehållande.
Berörda avtalsförslag, som bifogats bolagets framställning, skiljer sig från
nu gällande avtal huvudsakligen i följande avseenden.
Förslaget avser att gälla virkesleveranser under åren 1932—1936, i följd
varav någon ytterligare leverans emot det nuvarande kontraktet utöver det
virke, som nu överlämnats till bolaget för avverkning innevarande vinter, ej
skulle ske.
Enligt förslaget skulle emellertid såväl säljare som köpare äga att — efter
Kungl. Maj:ts medgivande — inställa ytterligare leveranser enligt kontraktet
efter fullgörandet av 1934 års leverans.
Enligt förslaget skulle domänverket åtaga sig att verkställa och bekosta
utdrivningen av virket samt bolaget befrias från skyldigheten att taga emot
jämväl den vid avverkningen utfallande sulfitveden.
Priset för sågtimret skulle regleras enligt en tämligen jämnt glidande skala,
däri priset ställts i visst förhållande till det medelförsäljningspris per standard,
som bolaget under leveransåret erhölle för samtliga virkesdimensioner.
Lägsta priset — 331/, öre per toppmätt cylinderkubikfot — skulle utgå vid
ett medelförsäljningspris av 158 kronor per standard. Priset på sågtimret
skulle alltså regleras efter det medelpris bolaget i verkligheten erhölle för
sitt virke samma år som timret utflottacles. På motsvarande sätt var priset för
13
Kungl. Majus proposition nr 197.
sulfatveden bestämt. Lägsta priset skulle bär utgöra 20 öre per flottningskubikfot,
vilket pris skulle utgå vid ett medelförsäljningspris under leveransåret
per 1,000 kg. f. o. b. Karlsborg av högst 122 kronor 50 öre.
Enligt avtalsförslaget skulle den huvudsakliga betalningen erläggas i avräkning
den 15 september samma år som leveransen skett samt definitiv
slutlikvid erläggas den 31 december samma år, vilket innebär, att kredittiden
skulle i huvudsak bliva den för domänverkets samtliga övriga virkesleveranser
gällande.
Enligt förslaget skulle vidare bolaget för fullgörande av den bolaget
enligt leveransvillkoren åliggande betalningsskyldigheten ställa av domänstyrelsen
godkännbar bankgaranti för det närmast följande årets leverans.
I sin framställning hemställer nu’ bolaget, att det gällande kontraktet
måtte få ersättas av ett kontrakt, innehållande de i avtalsförslaget intagna
bestämmelserna, dock med den jämkning, att bolaget förutsatte, att det
äldre kontraktets bestämmelser angående betalningstid och säkerhet skulle
bliva gällande även i det nya avtalet.
Bolaget har härefter ingått på frågan örn bolagets kapitalbehov och därvid
meddelat, att — i överensstämmelse med vad som tidigare planerats —
bolaget med aktiebolaget Svenska handelsbanken träffat avtal örn förlagskredit
å högst 4,500,000 kronor, vilken kredit dock icke skulle få utnyttjas
till högre belopp än som motsvarade värdet av bolagets råvara- och lagertillgångar.
I anslutning härtill har bolaget anfört följande. •
Genom det våldsamma prisfallet å massa och i mindre mån även till
följd av minskat värde å råvarulagret hade i säkerheten för förlagskrediten
uppstått en brist, som av banken för närvarande beräknades tili 1,105,000
kronor och för vilken banken fordrade täckning. Därjämte hade bolaget
en förfallen skuld till domänstyrelsen för levererat virke å c:a 260,000 kronor.
Slutligen erfordrades för driftens uppehållande under tiden till den
1 juni 1931 ett driftsförlag av c:a 635,000 kronor. Det nu erforderliga
kapitalbehovet rörde sig sålunda örn c:a 2,000,000 kronor. Förlagets värde
komme visserligen, i den mån förädling skedde, att under vinterns lopp
undan för undan stiga, varigenom kreditmöjligheterna ökades, men då man
ej säkert kunde räkna med att skeppningarna komme i gång förrän i slutet
av juni, kunde å andra sidan uppstå behov av större driftsförlag än det av
bolaget beräknade. Ett belopp av c:a 2,000,000 kronor torde alltså få anses
oundgängligen erforderligt.
Under framhållande av att det redan vid tiden för bolagets tillkomst
uttalats allvarliga farhågor för att bolagets aktiekapital i händelse av fallande
konjunkturer skulle visa sig otillräckligt samt att dessa farhågor i
oroväckande hög grad besannats, uttalar härefter bolaget den uppfattningen,
att det syntes mest rationellt, att det nu erforderliga kapitaltillskottet anskaffades
genom ökning av aktiekapitalet. Enligt bolagets mening borde det
sålunda erforderliga nya aktiekapitalet i sin helhet tecknas av staten. Bolaget
har därför i denna del hemställt, att Kungl Majit måtte för 1931 års
riksdag framlägga proposition örn anvisande av ett anslag å 2,000,000 kronor
i och för nyteckning av aktier i bolaget.
Slutligen har bolaget — under åberopande av vad bolaget anfört angående
relationen mellan nuvarande försäljningspriser och råvarupriset enligt
Yttranden
över Kalixbolagets
framställning.
Länsstyrelsen
i Norrbottens
län den 29
december 1930.
Domänstyrelsen
den 7
januari 1931.
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 197.
gällande kontrakt nied domänstyrelsen — som redan antytts ifrågasatt, huruvida
icke för att ytterligare lätta bolagets ställning under den rådande lågkonjunkturen
någon nedsättning i sistnämnda priser kunde medgivas för det
virke, som komme att avverkas under innevarande vinter.
Bolagets framställning har, som förut nämnts, till Kungl. Majit överlämnats
av länsstyrelsen i Norrbottens län med skrivelse den 29 december 1930. I
anslutning till framställningens innehåll har länsstyrelsen därvid yttrat sig
sålunda.
Då år 1928 genom statsmakternas direkta medverkan Kalix träindustriaktiebolag
bildades och därmed förutsättningar skapades för återupplivandet
av den genom aktiebolaget Ytterstfors-Munksunds konkurs lamslagna trävaruindustrin
i Kalixbygden, hade man all anledning att hysa de bästa förhoppningar
örn det nystartade företaget. Särskilt hade stora förväntningar
knutits vid sulfatfabriken, som ej blott hade betraktats som det oumbärliga
stödet för den betryckta sågverksindustrien i orten och som erforderlig för
underlättandet av att särskilt det vid gallringen i skogarna erhållna småvirket
skulle komma till nyttig användning, utan även med dåvarande konjunktur
hade beräknats komma att lämna mycket god vinst. I det förra
avseendet hade fabriken visserligen fyllt sin uppgift, men den beräknade
vinsten hade tyvärr alldeles uteblivit oell i stället hotades nu företaget av
allvarliga förluster genom det våldsamma prisfall å sulfatmassa, som inträtt
omedelbart efter det produktionen kommit i gång. De svårigheter, i vilka
företaget nu sage sig invecklat, syntes, såvitt länsstyrelsen kunde bedöma,
helt och hållet få tillskrivas den sällsynt vidriga konjunkturen, vars tryck
det kapitalsvaga bolaget icke varit i stånd att med egna krafter uthärda.
Såväl för ett rationellt tillgodogörande av statens och enskildas skogstillgångar
i övre Norrbotten som för bemästrandet av försörjningsproblemet
för den i snabb tillväxt stadda befolkningen i dessa trakter vore Kalixindustrin
av oerhört stor betydelse, något som statsmakterna genom sin
redan lämnade medverkan för denna industris rekonstruktion till fullo erkänt.
Staten syntes därför icke heller böra undandraga sig att nu lämna
det ytterligare stöd, som erfordrades för att sätta företaget i stånd att övervinna
lågkonjunkturens svårigheter. Skulle driften vid Karlsborg komma
att nedläggas, vore det anledning förmoda, att detta skulle föra med sig
allmän driftsinställelse vid övriga sågverk i distriktet, d. v. s. läget skulle
bliva detsamma som före rekonstruktionen och statens dittills gjorda uppoffringar
utan värde.
På grund av det nuvarande ogynnsamma läget inom trävaruindustrin
kunde måhända ifrågasättas, att driften tills vidare i avvaktan på bättre
konjunktur borde nedläggas. Med hänsyn till de synnerligen besvärliga och
svåröverkomliga konsekvenser ur arbetslöshetssynpunkt, som detta skulle
medföra, syntes det dock länsstyrelsen påtagligt, att staten hade anledning
anlägga delvis andra synpunkter på denna fråga än ett helt enskilt
företag.
Under hänvisning till det anförda har länsstyrelsen hemställt, att sådana
åtgärder måtte vidtagas, som kunde vara ägnade att sätta bolaget i stånd
att fortfarande uppehålla driften vid Karlsborg.
Till följd av remiss avgav domänstyrelsen den 7 januari 1931 utlåtande i
ärendet. Däri har domänstyrelsen — efter erinran att enligt gällande leveranskontrakt
betalningsskyldighet för bolaget inträdde först två år efter det
15
Kungl. Majus proposition nr 107.
virket utlämnats ävensom att domänstyrelsen vore berättigad att omedelbart
häva kontraktet, därest betalningsskyldigheten ej fullgjordes — till en början
anfört följande.
Å kontraktet hade följande virkesleveranser skett, nämligen:
år 1927, uppgående till..................... kronor 487,414: 31
» 1928, » » » 503,070:63
» 1929, » » » 469,373:07
» 1930, » >•■ » 449,416:49
tillsammans kronor 1,909,274: 50.
Därav hade likviden för 1927 års leverans erlagts. Sedan den till betalning
den 15 september 1930 förfallna virkeslikviden för 1928 års leverans å 503,070
kronor 63 öre emellertid uteblivit, hade domänstyrelsen — med hänsyn till
att bolagets styrelse hos Kungl. Maj:t gjort framställning örn anstånd med
erläggande av ifrågavarande belopp — ännu icke uppsagt kontraktet.
Sedan det likväl under senare hälften av november 1930 visat sig, att ej
heller den i bolagets nämnda framställning örn betalningsanstånd i utsikt
ställda delvisa likviden per den 15 november 1930 av bolaget fullgjordes,
och ej heller något Kungl. Maj:ts beslut i fråga örn av bolaget begärt betalningsanstånd
meddelats, ansåg sig domänstyrelsen ■— i avsikt att i händelse
av bolagets likvidation så långt möjligt söka nedbringa domänverkets engagement
i företaget — vid sagda tidpunkt böra påkalla att bolaget, intill
dess betalningsfrågan blivit ordnad, vidtoge åtgärder för inställande av
innevarande vinters avverkningar. I telegram av den 24 november 1930
hade bolaget meddelat, att order givits örn avverkningarnas inställande. Av
domänstyrelsen framlagt förslag till möjliggörande av bolagets fortsatta
virkesdrivningar hade ej av bolagets styrelse utnyttjats.
Sedermera hade enligt från riksbanken den 22 december 1930 erhållet
besked bolaget inbetalat 250,000 kronor i avräkning å skulden för 1928 års
leverans. Beträffande den ännu oguldna delen av skulden för 1928 års
leverans jämte därå belöpande ränta hade däremot Kungl. Maj:t ännu ej
meddelat styrelsen något besked.
Domänstyrelsen berör härefter frågan örn de förluster, som uppkommit
för bolaget, samt i vad mån dessa förluster vore en följd av de kontrakterade
råvarupriserna. I denna del anför styrelsen bland annat.
Enligt av bolaget lämnade uppgifter hade å bolagets sågverksrörelse under
år 1929 uppkommit viss vinst. Ett mindre överskott å denna rörelse hade
uppkommit jämväl under år 1930. Däremot hade å bolagets sulfatfabrikation
under sistnämnda år uppstått en driftsförlust av 31 kronor per ton.
Då den av domänstyrelsen enligt gällande kontrakt levererade årliga kvantiteten
siilfatved utgjorde cirka 500,000 flottningskubikfot, motsvarande omkring
2,600 ton sulfatmassa, kunde bolagets förlust å nämnda kvantitet under
år 1930 uppskattas till omkring (2,600 X 31) 80,000 kronor.
Det stubböre domänstyrelsen fått tillgodoräkna sig för sulfatveden hade
i medeltal uppgått till 6 öre per kubikfot eller alltså under år 1930 till
(0,0 G X 500,000) 30,000 kronor. Då bolaget i sin framställning uppgivit en
minskning i den beräknade årsinkomsten av ej mindre än 1,700,000 kronor,
vore det därför uppenbart, att endast en mycket obetydlig del därav kunde
tillskrivas råvarupriset.
I vad mån och till vilka priser bolaget företagit råvaruinköp i öppna
marknaden, hade styrelsen icke varit i tillfälle att kontrollera.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 197.
Domänstyrelsen öyergår härefter till bolagets framställning örn nytt leveranskontrakt
med styrelsen och anför i sådant hänseende till en början följande.
Redan vid de förhandlingar, som under år 1927 förts beträffande det
nuvarande råvarukontraktet, hade styrelsen framhållit det för alla parter
betänkliga i långfristiga kontrakt och för sin del avstyrkt en längre giltighetstid
för den nuvarande prisskalan än fem år, medan riksdagen medgivit
bolaget en giltighetstid för densamma av tio år.
Ehuru det nuvarande råvarukontraktet under åren 1927—1929 för domänverket
medfört förluster i jämförelse med de priser, som virket från statsskogarna
under nämnda år betingat i öppna marknaden, och statsverket sålunda
jämväl i detta avseende gjort ej obetydliga insatser i företaget samt
först vid nu inträdda prisläge en viss priskompensation för domänverket
härför skulle uppkomma, ansåge sig styrelsen likväl, inför de särskilda förhållanden,
som vore förknippade med företaget ifråga, för sin del ej böra
motsätta sig en omläggning av leveranskontraktet från och med 1932 års
leverans, därvid styrelsen tillstyrkte en kontraktstid av fem år med möjlighet
för båda parterna att — efter Kungl. Maj:ts prövning — redan efter tre år
uppsäga kontraktet.
Enligt domänstyrelsen borde emellertid nytt leveranskontrakt med bolaget
ingås allenast under förutsättning dels att en lämplig form kunde utfinnas för
det gällande kontraktets hävande, i vad detsamma avsåge ytterligare leveranser,
dels ock att styrelsen i enlighet med 1928 års riksdagsbeslut, sådant styrelsen
fattat detsamma, hölles skadeslös för uppkomna förluster på grund
av sistnämnda kontrakt.
Domänstyrelsen redogör härefter för vissa smärre jämkningar i det av
bolaget ingivna kontraktsförslaget, vilka av styrelsen påyrkats och mot vilka
bolaget i skrivelse till styrelsen den 28 december 1930 förklarat sig icke
hava något att erinra.
Domänstyrelsen, som bifogat sitt utlåtande det förslag till leveranskontrakt,
örn vilket bolaget och styrelsen slutligen i huvudsak enats, har bland de
fördelar, vilka genom nämnda förslag skulle tillerkännas bolaget, framhållit
dels bestämmelsen örn att virkesutdrivningen skulle övertagas av styrelsen,
vilken bestämmelse enligt styrelsen kunde beräknas minska bolagets kapitalbehov
med omkring 200,000 kronor per år, dels — och framför allt — de
ändrade råvarupriserna. I sistnämnda hänseende har styrelsen anfört, bland
annat, följande.
Under det att det nuvarande kontraktets prisskala för sågtimret vore
orörlig nedåt och rörde sig uppåt med endast 1/2 öre per kubikfot för varje
10/— per standard prisstegring å virket med basis vid £ 13.5/— för 7" furubattens
samt reglerades i förhållande till medeltalet för exportpriserna inom
Härnösands distrikt endast under de första sex månaderna det år, då timret
utflottades, medgåve det nya kontraktsförslaget en tämligen jämn glidning
nedåt till ett exportprisläge av 158 kronor per standard och reglerades detsamma
av genomsnittspriset för samtliga virkesdimensioner inklusive splitved
av bolagets egna utskeppningar under hela det år timret utflottades.
Grunden för det gamla kontraktets timmerpriser hade utgjorts av en viss
medeltalsberäkning av de sågtimmerpriser, som ansågos hava erhållits under
17
Kungl. Majus proposition nr 197.
de tre år, som närmast föregått kontraktets upprättande. Priserna kade sålunda
ej närmare anknutits till marknadsläget, sådant detsamma kunde komma
att gestalta sig i öppna marknaden. Grunden för den glidande prisskalan
i det nya förslaget anlmöte sig däremot intimt till exportprisläget under
respektive år samt innebure dessutom, att sågtimmerpriset reglerades efter
det medelpris bolaget i verkligheten erhölle för sitt virke samma år som
timret utflottades, under det att övriga sågverksföretag nödgades företaga
sina råvaruinköp från statsskogarna enligt de priser, som gällde på hösten
före det år, då timret kunde utflottas, vilket senare givetvis innebure avsevärt
större risker.
För sulfatveden vore prisskalan i det nuvarande kontraktet fix vid ett
pris vid kusten av omkring 281/2 öre per kubikfot med en obetydlig stegring
uppåt vid prislägen för sulfatmassan av över kronor 220 per ton. Det
nya förslaget innebure däremot ett vedpris av endast 20 öre per kubikfot
vid nuvarande prisläge för sulfatmassan samt en mindre successiv höjning
först då sulfatmassepriset nådde upp i kronor 122: 50 per ton f. o. b. Kalix
distrikt. Då nuvarande utdrivnings- och flottningskostnader holle sig vid
omkring 20 öre per kubikfot, innebure leveransförslaget icke något rotviirde
för sulfatveden förrän sulfatmassan nådde över kronor 122: 50 per ton.
I fråga örn betalning stiden förklarar domänstyrelsen, att styrelsen för sin
del ansåge, att bolaget i det nya avtalet icke på sätt bolaget ifrågasatt borde
medgivas den extra kreditförmån, som bolaget tillförsäkrats enligt gällande
kontrakt, samt att i avtalsförslaget kredittiden därför i överensstämmelse
med vad som tillämpades vid domänverkets samtliga övriga virkesleveranser
bestämts till ett år.
Även beträffande säkerheten för fullgörande av bolagets förpliktelser hade,
framhåller domänstyrelsen, i avtalsförslaget intagits strängare bestämmelser
än i gällande kontrakt, i det att på yrkande av styrelsen i förslaget föreskrivits,
att bolaget skulle hava att årligen ställa av domänstyrelsen godkännbar
bankgaranti. Med hänsyn till de stora förmåner, som enligt avtalsförslaget
skulle tillkomma bolaget, har domänstyrelsen vidare förklarat, att
— för den händelse Kungl. Maj:t skulle finna skäligt medgiva bolaget ytterligare
förmåner utöver dem, som innehölles i avtalsförslaget — styrelsen ansåge
sig böra med hänsyn till de statliga intressesynpunkter styrelsen hade
att företräda göra anspråk på samma garanti, som enligt styrelsen utgjorde
förutsättning för det gällande kontraktet, nämligen att domänstyrelsens eventuella
förluster på grund av kontraktet bleve domänstyrelsen gottgjorda.
I detta sammanhang har domänstyrelsen yttrat sig rörande bolagets framställning
örn lättnader jämväl för den virkeslev antitet, som enligt gällande kontrakt
avverkades av bolaget under innevarande vinter, samt anfört, att styrelsen
kunde tillstyrka nämnda framställning endast under förutsättning att styrelsen
erhölle gottgörelse såsom för förlust på grund av bristande fullgörande
av kontraktet från bolagets sida.
Gent emot den av bolaget och länsstyrelsen i Norrbottens län framförda
synpunkten i fråga om önskvärdheten av en lokal avnämare av det mindervärdiga
virke från statsskogarna, som icke kunde finna användning annorledes
än som sulfatved, har styrelsen vidare anfört, att denna synpunkt
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 173 haft. (Nr 197.) 648 3i 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 197.
visserligen i princip vore riktig, men att densamma åtminstone för närvarande
för statsskogarna saknade praktisk ekonomisk betydelse, enär enligt
det nya kontraktsförslaget något som helst rotvärde för sulfatveden på de
flesta avverkningslokaler ej skulle erhållas, förrän en prisstegring å sulfatmassan
av 25 ä 30 % å nuvarande exportpriser inträdde.
Med anledning av bolagets framställning örn ytterligare kapitaltillskott har
domänstyrelsen härefter anfört i huvudsak följande.
Styrelsen hade icke varit i tillfälle att taga del av bolagets beräkningar
i fråga örn kapitalbehovet för rörelsens fortsättande. Styrelsen kunde därför
ej avgiva något ingående yttrande i detta avseende. Därest emellertid
beräkningarna beträffande sulfatmassetillverkningen — såsom av handlingarna
syntes framgå^— skulle vara baserade på ett medelförsäljningspris under
år 1931 av 115 ä 120 kronor per ton netto f. o. b. Karlsborg, förefölle det
styrelsen, som örn en ytterligare kapitalbrist skulle kunna befaras, örn den
sålunda beräknade höjningen i nu gällande sulfatmassepriser icke skulle inträffa.
Dylik brist vore även att befara med tanke på de ännu utestående
virkeslikviderna till domänstyrelsen, uppgående till inalles omkring 1,200,000
kronor, vilket belopp ej syntes täckas av det av bolaget nu begärda nya
kapitaltillskottet av 2,000,000 kronor.
Domänstyrelsen har till sist berört frågan örn inställande av driften vid
sulfatfabriken samt därom anfört huvudsakligen följande.
Med hänsyn till bolagets nuvarande kapitalbrist kunde det ifrågasättas,
huruvida det ej kunde vara lämpligt att tills vidare helt nedlägga driften
vid nämnda fabrik, då denna drift — oavsett varje rotvärde å sulfatveden —
för närvarande uppenbarligen tillskyndade bolaget förlust samt den inkomst
sågverksrörelsen nu kunde tillgodoräkna sig genom leverans av sågverksavfall
till sulfatfabriken endast ungefärligen motsvarade den direkta kostnad
bolaget finge vidkännas för barkning av sågtimret, vilken barkning endast
vore nödvändig, därest dylik leverans ifrågakomme.
Då även vid de övriga norrbottniska sågverken inkomsterna för eventuell
sulfathackleverans knappast överstege de direkta kostnaderna för barkningen
av sågtimret, betvivlade styrelsen, att ett nedläggande tills vidare av sulfatfabrikationen
vid Karlsborg skulle medföra av bolaget och länsstyrelsen
befarade driftsinställelser vid berörda sågverk.
Enligt vad styrelsen försport, skedde för närvarande icke någon leverans av
sulfathack från sågverket i Törefors till sulfatfabriken i Karlsborg. Det
komplement för sågverksindustrien, som sulfatmassetillverkningen hade
ansetts utgöra vid tiden för företagets start, kunde således -— vid nuvarande
prisläge för sulfatmassan — ej anses förefinnas i trakter, där barkning av
sågtimret ej på grund av andra omständigheter vore erforderlig.
Domänstyrelsen har emellertid framhållit, att ett driftstillestånd vid en
sulfatfabrik alltid medförde risk för förstöring och andra stora olägenheter
av skilda slag samt därför vore en åtgärd, som endast i nödfall vore att
tillråda. I
Domänstyrelsen
den
12 januari
1931.
I skrivelse den 12 januari 1931 har härefter domänstyrelsen framlagt vissa
beräkningar rörande de fordringsanspråk, som enligt styrelsens uppfattning
uppkommit i anledning av gällande, med bolaget avslutade leveranskontrakt
och det ifrågasatta upphörandet av detsamma. Enligt dessa beräkningar
Kungl. Majds proposition nr 197. 19
skulle styrelsens förlust under åren 1927—1930 kava uppgått till följande
belopp, nämligen
för år 1927 till ................................ 300,902 kronor
» » 1928 » ................................. 196,345 »
» » 1929 » ................................. 209,223
» » 1930 » ................................ 61,589 »
eller sammanlagt 768,059 kronor.
Beräkningarna grundade sig på skillnaden mellan de priser, som domänstyrelsen
erhållit för det virke, som under berörda år försålts på auktion
inom övre och nedre Norrbottens överjägmästaredistrikt, och de priser
styrelsen jämlikt gällande kontrakt betingat sig för det till bolaget under
samma år överlämnade virket.
Enligt domänstyrelsens tolkning av 1928 års riksdagsbeslut i Kalixfrågan
skulle styrelsen äga rätt att av skattemedel erhålla gottgörelse för de sålunda
uppkomna förlusterna.
Domänstyrelsen anför vidare, att — även om, i motsats till vad styrelsen
antoge, 1928 års riksdagsbeslut skulle tolkas så, att ersättning enligt berörda
grander endast skulle tillkomma domänstyrelsen under förutsättning av
bolagets oförmåga att fullgöra sina skyldigheter enligt kontraktet — rätt
till ersättning nu uppkommit för styrelsen, sedan bolaget i sin skrivelse till
Kungl. Maj:t av den 27 december 1930 förklarat sig icke önska ytterligare
leveranser enligt kontraktet. Nyssnämnda belopp 768,059 kronor finge i så
fall betraktas såsom den av staten genom domänverket under åren 1927—1930
gjorda insatsen i företaget, som i följd av det gamla kontraktets upphörande
icke kunde genom fortsatt leverans återvinnas, och beloppet borde på denna
grund av bolaget återbäras.
Genom att bolaget i skrivelse den 27 december 1930 förklarat sig icke
vilja fullfölja det gällande kontraktet hade vidare enligt domänstyrelsen
för bolaget uppkommit skadeståndsskyldigliet gentemot statsverket på grand
av det bristande fullgörandet av kontraktet under den återstående kontraktstiden.
Yad angår detta skadestånd har styrelsen skilt mellan perioden
1931—1936, för vilken respektive priser äro i gällande kontrakt fixerade,
och perioden 1937—1941, för vilken priserna enligt kontraktet, därest endera
parten så påkallar, skola regleras i förhållande till de priser, som erhållas
i öppna marknaden vid virkesauktionerna i Norrbotten åren 1934—1935.
För förstnämnda tidsperiod har styrelsen med utgångspunkt från en beräknad
förlust av 7.5 öre per kubikfot för sågtimret och 8 öre per kubikfot för sulfatveden
uppskattat den ersättning, vartill styrelsen skulle vara berättigad,
för vart och ett av de i perioden ingående åren på följande sätt:
för 1,700,000 kbf sågtimmer ä 7''/2 öre 127,500 kronor
» 900,000 » massaved » 8 » 72,000 »
eller tillhopa 199,500 kronor
Sammanlagda ersättningen för nämnda sexårsperiod skulle i enlighet härmed
bliva (6 X 199,500) 1,197,000 kronor.
20
Kalixbolagct
don 16 februari
1931.
Kungl. Majus proposition nr 197.
För sistnämnda period har domänstyrelsen ansett något skadeståndsbelopp
nu icke kunna fixeras.
Domänstyrelsens ersättningskrav på grund av ifrågavarande kontrakt
omfattar således för närvarande ett belopp av sammanlagt (768,059 + 1,197,000)
1,965,059 kronor.
Domänstyrelsen anför till sist, att styrelsen med hänsyn till föreliggande
omständigheter ansett sig böra till Kungl. Majlis avgörande hänskjuta frågan,
i vilken utsträckning den domänstyrelsen tillkommande ersättningen för
förluster på grund av Kalixkontraktet borde utgå.
Jag vill i detta sammanhang nämna, att domänstyrelsen redan i skrivelse
den 16 november 1929 anmält, att enligt styrelsens uppfattning på grund
av 1927 och 1928 års virkesleveranser uppkommit en förlust av sammanlagt
497,247 kronor. Detta belopp motsvarade den förlust, som kunnat rent siffermässigt
beräknas. Enär det till Kalixbolaget överlämnade virket utgjorts
av särskilt grova och följaktligen mera värdefulla dimensioner än de genomsnittliga,
hade den verkliga förlusten uppgått till större belopp. Det rådde
nämligen icke något tvivel om att, därest de till Kalixbolaget överlämnade
virkesposterna hade försålts på auktion, desamma skulle hava betingat ej
oväsentligt högre medelpris än de, efter vilka nyssnämnda förlustbelopp
uträknats. Ej heller kunde det råda något tvivel örn att ifrågavarande
virkespartier skulle hava kunnat placeras i öppna marknaden till minst de
angivna priserna och utan att inverka på prisläget för det i övrigt under
samma år försålda kronoskogsvirket. — Över denna framställning inhämtades
yttranden från Kalixbolaget och länsstyrelsen i Norrbottens län, vilka
båda anförde, att någon rätt till ersättning för domänstyrelsen enligt deras
mening icke förelåge. Jag återkommer i det följande till dessa yttranden,
i den mån deras innehåll icke återgår i senare avgivna utlåtanden. I
I anledning av domänstyrelsens här återgivna utlåtanden den 7 och 12
januari 1931 har länsstyrelsen i Norrbottens län, efter hörande av Kalix träindustriaktiebolag,
den 20 februari 1931 avgivit förnyat utlåtande.
Kalixbolaget, vars yttrande i ämnet är dagtecknat den 16 februari 1931,
meddelar däri inledningsvis, att anledningen till att domänstyrtlsens förslag
till möjliggörande av bolagets fortsatta virkesutdrivningar, då dessa på styrelsens
order i slutet av november 1930 blivit stoppade, icke av bolaget
utnyttjats varit den, att aktiebolaget Svenska handelsbanken vägrat lämna
erforderliga medel till arbetets utförande på de villkor, som i berörda förslag
angivits. Kalixbolaget anför härefter beträffande det gällande leveranskontraktet
i huvudsak följande.
Då domänstyrelsen omnämnde, att bolagets sågverksrörelse på basis av
det första kontraktets sågtimmerpriser under åren 1929 och 1930 lämnat
överskott, ville bolaget erinra därom, att detta överskott icke varit av den
storlek, att det ens räckt till för erforderliga avskrivningar och amorteringar,
samt att bolaget städse kunnat i den öppna marknaden komplettera
sitt timmerbehov till priser, som understigit de i kontraktet stipulerade.
Kungl. Majus proposition nr 197. 21
För närvarande läge också det öppna marknadspriset minst 6 öre per kubikfot
lägre än kontraktets priser.
Domänstyrelsen syntes vilja göra gällande, att den förlust bolaget lidit
på den enligt kontraktet levererade sulfatveden icke skulle vara av någon
praktisk betydelse. Däremot ville bolaget invända, att detsamma enligt
kontraktet varit nödsakat mottaga i runt tal 900,000 kubikfot massaved
årligen, vilket för innevarande års leverans vore fördelat på omkring 600,000
kubikfot sulfatved oell 300,000 kubikfot granmassaved. På detta virke
bade bolaget årligen gjort förluster, då kontraktspriset städse legat högre
än priset i den allmänna marknaden. För årets leverans syntes denna förlust
i nuvarande stund kunna beräknas till 9 öre per kubikfot på sulfatveden
och 11 öre på granmassaveden, vilket motsvarade ett belopp av nära
90,000 kronor. Örn till detta belopp lades den förlust, som drabbade bolaget
för samma års timmerleverans med 6 öre för 1,700,000 kubikfot, bleve
det merpris utöver priset i allmänna marknaden, som bolaget hade att betala
för det under avverkning varande virket, i runt tal 190,000 kronor, vilken
förlust leonline att drabba 1931 års verksamhet. Aven med ett eventuellt
tillskott i aktiekapitalet av 2,000,000 kronor torde en sådan nedskrivning å
det inneliggande lagrets värde för bolaget bliva mycket kännbar och svår att
bära, varför bolaget ville upprepa sin förut gjorda hemställan, att ifrågavarande
leveranser hnge likvideras enligt samma prisskala, som föresloges att
gälla i det nya kontraktet. Skulle Kungl. Majit icke anse sig kunna bifalla
nedprutningen i sin helhet, ville bolaget likväl uttala den förhoppningen, att
framställningen måtte bliva beaktad i den utsträckning, som kunde vara
möjlig, och ansåge bolaget då i första rummet en prisreduktion beträffande
massaveden befogad. Med hänsyn till rådande förhållanden syntes
det bolaget rimligt, att en sådan reduktion komme till stånd såsom en övergångsbestämmelse
till det nya kontraktet, utan att domänstyrelsen berättigades
att därför utfå särskild ersättning av statsmedel.
Att det nu gällande, 15-åriga kontraktet redan efter mindre än 3 år visat
sig vara för bolaget omöjligt att fullfölja berodde enligt bolagets mening
därpå, att kontraktets priser vore fasta under ett visst prisläge, det vill
säga icke toge någon hänsyn till prisfall å den förädlade varan. Bolaget
ville i detta sammanhang erinra örn att vid de förhandlingar med domänstyrelsen,
som föregått upprättandet av nämnda kontrakt, bolagets representanter
med kraft hävdat den uppfattningen, att en även nedåt glidande skala
vore nödvändig, men att sagda representanter — på grund av domänstyrelsens
bestämda motstånd — icke lyckats vinna gehör för sina önskemål. Att den
vid berörda förhandlingar av bolagets ombud förfäktade ståndpunkten varit
fullt berättigad torde framgå av det förhållandet, att domänstyrelsen nu ställt
sig tillmötesgående till en sådan omläggning av kontraktet, att råvaruprisen
ställdes i relation till försäljningspriset å den färdiga varan.
Beträffande det liga kontraktsförslaget har bolaget härefter yttrat sig sålunda.
Bolaget ville ånyo uttala den uppfattningen, att det nya kontraktet, örn
det komme till stånd, skulle göra det möjligt för bolaget att även under
ogynnsamma konjunkturer driva rörelsen utan förlust, dock under förutsättning
av normal drift och ett sulfatmassepris ej understigande lid kronor
per ton. Mot den slutliga utformning, som kontraktsförslaget i domänstyrelsens
skrivelse erhållit, hade styrelsen ej annan erinran att göra jin beträffande
säkerhet och betalningstid, vilken senare, liksom förut, borde utsträckas
ett år utöver den i dylika fall vanliga mot den säkerhet och den
ränta, som enligt don hittills gällande överenskommelsen godtagits.
22
Kungl. Majus proposition nr 197.
Bolaget ville ingalunda förneka, att det lija kontraktet för bolaget innebure
vissa fördelar. Dessa fördelar i jämförelse med det förutvarande
gjorde sig dock gällande huvudsakligen endast under låga konjunkturer å
trävarumarknaden, under det att höga trävarupriser komme att överflytta
fördelarna på försäljaren. Ett utförsäljningspris av omkring 200 kronor per
standard medförde nämligen samma pris per kubikfot sågtimmer som enligt
det gamla kontraktet, oell en stegring i utförsäljningspriset till exempelvis
250 kronor skulle giva domänstyrelsen ett med 10 öre per kubikfot stegrat
pris för råvaran. Vid jämförelse med det äldre kontraktet vore det således
helt beroende på blivande konjunkturer vilken av parterna, domänstyrelsen
eller bolaget, som bomme att draga fördel av det nya. Under alla
förhållanden medförde det nya kontraktet i ett avseende en avgjord försämring
för bolaget, nämligen beträffande det levererade timrets medelkubik,
som enligt det ursprungliga kontraktet ej finge understiga 6.5 cylinderkubikfot
per sågtimmer men enligt det senare gjordes beroende av medeltalet
för den totala utstämplingen inom försäljningsområdet, vilket med all sannolikhet
komme att medföra en nedsättning i medelkubiken av omkring 1
kubikfot per stycketal timmer, ett förhållande som i sin ordning medförde
en icke ringa fördyring i produktionskostnaderna.
Den nedsättning i bolagets utgifter för skogsadministrationen, som kunde
bliva en följd av att domänstyrelsen ombestyrde avverkningen, hade redan
tagits i beräkning vid åsättande av kubikfotpriset i det nya kontraktet, och
någon nämnvärd förenkling i administrationen kunde svårligen tänkas, då
bolaget fortfarande vore hänvisat att täcka en del av sitt råvarubehov i den
öppna marknaden. Därtill komme, att bolaget hade att erlägga halva kostnaden
för intumningen.
Bolaget anför vidare följande.
Domänstyrelsen ifrågasatte, huruvida det ej — särskilt nied hänsyn till
bolagets nuvarande kapitalbrist — vore lämpligt att tills vidare helt inställa
driften vid sulfatfabriken, då densamma syntes tillskynda bolaget förlust och
den inkomst, som sågverksrörelsen i form av sulfathaek kunde tillgodogöra sig
av sågverksavfallet, ungefärligen syntes motsvara den direkta kostnad, som
barkningen medförde. Däremot ville bolaget genmäla, att ett nedläggande
av driften vid Karlsborg för närvarande svårligen kunde ske, enär såväl
virke som rå- och förrådsmaterialier funnes i förlag för närmast kommande
års förbrukning, vilka råvaror, örn de icke komme till användning, skulle
avsevärt försämras och delvis helt förstöras. I fråga örn sulfathacken hade
sågen därav, sedan barkningskostnaderna fråndragits, en nettoinkomst av
minst 4 kronor per tillverkad standard, och för den händelse fabriken nedlades
komme kostnaderna för avfallets bortskaffande att fördyra tillverkningen
vid sågen med omkring 8 kronor per standard.
Domänstyrelsen hade vidare uttalat sina tvivelsmål i fråga om den påstådda
inverkan på närliggande sågverk ett nedläggande av driften vid
Karlsborg skulle komma att medföra. Bolaget hade i detta avseende genom
uttalanden från initierat håll fått den bestämda uppfattningen, att anläggningarna
vid Axelsvik och Båtskärsnäs, som droges med stora ekonomiska
svårigheter, med säkerhet komme att nedlägga driften, för så vitt ej sågverken
i fråga finge till Karlsborg leverera sitt avfall, vilken leverans för
dem representerade ett årligt värde av bortemot 200,000 kronor.
Bolaget har härefter ingått på ett bemötande av domänstyrelsens i skrivelsen
den 12 januari 1931 gjorda framställning örn ersättning av skattemedel för den
förlust, som styrelsen skulle hava lidit dels på sina enligt kontraktet utförda
Kungl. Maj:ts proposition nr 197. 23
leveranser och dels på de kontrakterade leveranser, som styrelsen icke fått
fullgöra.
Därvid Ilar bolaget framhållit, att bolaget på grund av domänstyrelsens
i det föregående berörda skrivelse den 16 november 1929 med anmälan örn
uppkommen förlust i anledning av Kalixkoutraktet avgivit yttrande den 30
december 1929, vari bolaget bland annat anfört följande.
Domänstyrelsen hade i sin skrivelse den 16 november 1929 givit en oriktig
tolkning åt 1928 års riksdags uttalande rörande ersättande av eventuella
förluster med skattemedel. Detta uttalande hade innehållit, att därest förlusten
skulle genom ett beslut i överensstämmelse med den i uttalandet
avsedda propositionen uppkomma för domänverket eller postsparbanken,
riksdagen förutsatte, att sådana förluster skulle täckas av staten med skattemedel.
Genom 1928 års riksdagsbeslut hade emellertid icke gjorts andra
ändringar i förutvarande och av 1927 års riksdag godkända grunder för
statsingripandet än beträffande krediten och säkerheten därför. Domänstyrelsens
begäran att i statsgarantien även få innesluta de kontraktspriser,
som domänstyrelsen själv föreslagit som affärsmässiga och vid vilkas bestämmande
domänstyrelsen haft fria händer, saknade stöd i riksdagens
beslut och kunde i sak icke anses rimlig.
Även örn domänverket haft rättighet till prisreglering genom statsmedel
av sina affärer med Kalixbolaget, skulle en sådan likväl ej kunnat ifrågakomma,
förrän efter det att en tioårsperiod förflutit av koncessionstiden.
Kontraktet bestämde nämligen, att båda parterna till dess vöre bundna vid
de avtalade priserna, och man svävade därför tills vidare i okunnighet örn
på vilken sida vinst och förlust för kontraktstiden i genomsnitt komme
att stanna.
Bolaget hade i yttrandet den 30 december 1929 vidare lamnat en redogörelse
för de kostnader bolaget haft för det enligt kontraktet under år
1927 utstämplade virket. Enligt denna redogörelse hade bolagets utgifter
för virket överstigit den allmänna marknadens priser för motsvarande virke
med följande belopp per kubikfot utsorterad vara, nämligen med 0.4 5 öre
för sågtimret, med 7.37 ä 5.37 öre för furumassaveden och med 3.96 öre för
granmassaveden. I följd därav hade bolagets merkostnader på grund av
kontraktet för nämnda år uppgått till närmare 60,000 kronor.
Bolaget hade därefter i samma yttrande vidare anfört följande.
Man skulle möjligen beträffande den gjorda jämförelsen med virkespriserna
i den öppna marknaden kunna säga, att bolagets betydande råvarubehov
icke skulle kunna fyllas genom köptimmeraffärer, eller, örn så vore möjligt,
att bolagets uppträdande som timmerköpare skulle ytterligare driva
priserna i höjden. En sådan anmärkning hade mycket som talade för sig,
och bolaget uppskattade till fullo fördelen av att det huvudsakliga, virkesbeliovet
vore genom kontraktet med domänverket tryggat för en följd av ar
framåt. Å andra sidan finge icke förbises, att under frånvaro av denna
leverans motsvarande kvantum skulle av domänstyrelsen årligen utbjudas
på auktionerna, och det måste starkt dragas i tvivelsmål, huruvida domänstyrelsens
förmodan vore riktig, att det till Kalixbolaget levererade virket
skulle kunna hava placerats i öppna marknaden till minst de av domänstyrelsen
angivna priserna och utan att inverka på prisläget för det övriga
under samma år försålda kronoskogsvirket.
För sin del vore bolaget övertygat örn att så icke skulle hava blivit fallet.
Detta sammanhängde med en annan omständighet,, som vid bedömandet av
dithörande förhållanden icke finge lämnas ur räkningen. Det vore en känd
24
Kungl. Majus proposition nr 197.
sak, att domänverket på sina auktioner i de övre distrikten finge mer betalt
för sitt virke än någon annan. Detta berodde huvudsakligen därpå, att då
trävarubolagen i södra Norrland såge sig örn efter råvara för att täcka toppbehovet,
de helst riktade blicken norrut, där kronostämplingarna innehölle
en större procent av de grövre virkessortiment, som dels redan vore uttagna
på deras egna skogar, dels icke i nämnvärd myckenhet vore till finnandes i
de virkesposter, som av enskilda skogsägare salufördes. Då emellertid trävarubolagen
vore i trängande behov av detta grövre virke för att vid sågverken
kunna framställa en för köparna begärlig specifikation, överbetalade
de gärna en och annan sådan timmerpost och räknade på att få denna uppoffring
ersatt genom större lättsåldket och högre pris för stocknotans mindre
begärliga dimensioner. Man skulle vänta, att fraktkostnaden av timret skulle
motväga fördelen av sådana inköp, men så vore icke fallet, emedan de sydnorrländska
sågverken finge så mycket mera betalt för sina trävaror, att
denna kostnad bleve täckt.
Det läge emellertid i sakens natur, att en sådan överbetalning blott i
måttlig utsträckning kunde praktiseras, och det vore givet, att en större tillgång
till grövre stämplingar vid kronoskogsauktionerna mycket snart skulle
bliva märkbar. Den av domänstyrelsen gjorda jämförelsen med de priser,
som erhållits vid kronoskogsauktionerna, vore alltså icke berättigad, och de
priser, som bolaget haft att erlägga, vore så höga, att man icke kunde grunda
en sund trävaruindustri på virkesleverans till dylika priser.
På sålunda och i övrigt anförda skäl hade bolaget hemställt, att domänstyrelsens
skrivelse icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
I sitt den 16 februari 1931 dagtecknade yttrande har Kalixbolaget beträffande
domänstyrelsens ersättningskrav för enligt kontraktet utförda leveranser
ytterligare anfört, att eftersom bolaget, enligt vad tidigare utvecklats, å
1930 års leverans, det vill säga det virke, som nu vore under avverkning,
hade att erlägga ett merpris utöver allmänna marknadens av omkring 190,000
kronor, men domänstyrelsen icke desto mindre framställt ersättningsanspråk
för samma virkesleverans med 61,589 kronor, det pris, som styrelsen
ansåge sig berättigad att erhålla för samma leverans, skulle med omkring
250,000 kronor överstiga marknadspriset. Bolaget kunde icke finna, att ett
dylikt krav vore befogat.
I fråga härefter örn domänstyrelsens skadeståndskrav ä 1,197,000 kronor på
grund av bolagets bristande fullgörande av kontraktet under den återstående
kontraktstiden har bolaget yttrat sig på följande sätt.
Bolaget måste bestämt hävda, att detta krav saknade hemul. Förhållandet
vore ju det, att både bolagsledningen och domänstyrelsen kommit underfund
med, att det gällande kontraktet under rådande konjunktur vore omöjligt
att tillämpa, och efter förhandlingar mellan parterna hade man därför enats
örn ett nytt kontrakt, varigenom det äldre hävdes. Det borde under sådana
omständigheter icke gärna kunna vara tal örn några skadeståndskrav, och
dylika hade icke heller avhörts, medan förhandlingarna pågingo.
I övrigt måste bolaget finna, att, även örn kontraktsbrott vore för handen,
det likväl icke kunde vara riktigt och rimligt att nu beräkna skadestånd för
leveranser, som skolat ske i framtiden och under prisförhållanden, örn vilka
för närvarande ingenting vore känt. Då domänstyrelsen gjorde gällande, att
ur juridisk synpunkt vid ett likartat rättsförhållande mellan två enskilda
kontrahenter någon tvekan icke skulle hava rått beträffande det berättigade i
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 197.
skadeståndskravet, kunde bolaget sålunda för sin del icke biträda denna
uppfattning. Än mindre kunde bolaget fatta det berättigade uti att ett dylikt
skadeståndskrav gjordes gällande i avseende å ett företag, som tillkommit
och utvecklat sig under sådana förhållanden som Kalixindustrin.
Länsstyrelsen i Norrbottens län Ilar i sitt utlåtande den 20 februari 1931
anfört i huvudsak följande.
Domänstyrelsen hade som förutsättningar för sitt ingående på det nya
leveranskontraktet angivit dels att en lämplig form kunde utfinnas för det
gamla kontraktets hävande i vad det avsåge ytterligare leveranser, dels och
att styrelsen i enlighet med 1928 års riksdags beslut hölles skadeslös för
uppkomma förluster på grund av samma kontrakt.
Dessa »förluster» hade styrelsen i sin skrivelse den 12 januari 1931 när -
mare preciserat till
prisdifferenser för åren 1927—1930 ....................................... kronor 768,059
skadestånd i anledning av det gamla kontraktets hävande
(= beräknade prisdifferenser för åren 1931—1936) ........ » 1,197,000.
Den första av angivna förutsättningar syntes utan någon större svå"
låghet kunna uppfyllas.
Beträffande den andra förutsättningen syntes det anmärkningsvärt, att
domänstyrelsen alltjämt vidhölle sin uppenbart felaktiga tolkning av 1928
års riksdagsbeslut. Det syntes dock redan i den med anledning av styrelsens
tidigare framställning i ämnet av den 16 november 1929 förda skriftväxlingen
hava blivit till fullo ådagalagt, att det ingalunda varit riksdagens
avsikt att lämna någon prisgaranti för det till Kalixbolaget levererade virket,
utan att med utfästelsen endast avsetts att säkerställa domänverket mot
eventuella förluster i följd av den kredit, som lämnades företaget, d. v. s.
genom bristande likvider för mottaget virke. Några sådana förluster hade
domänstyrelsen dittills icke lidit. Gent emot statsverket torde domänstyrelsen
alltså icke för närvarande äga några grundade anspråk på skadestånd.
Yad anginge de beräknade förlusterna för framtiden vore ju dessa fullkomligt
fiktiva. Örn genom överenskommelse mellan parterna det gamla avtalet
hävdes och ersattes med ett nytt, borde väl avskrivandet av dessa skäligen
svagt grundade anspråk vara en given konsekvens. Domänstyrelsens ståndpunkt
i denna fråga syntes icke hållbar och borde icke få lägga hinder i
vägen för den ifrågasatta aktionen till stöd för företaget.
Domänstyrelsen medgåve nu »i princip», att det vore en fördel för staten
som skogsägare att hava en lokal avnämare av det mindervärdiga virke från
statsskogarna i Norrbotten, som icke kunde finna användning annorledes än
som sulfatved. Men sett på längre sikt torde domänverkets intresse av att
hålla Kalixindustrin vid liv icke inskränka sig till sulfatveden. Gent emot
de utpräglade tendenser mot sammanslutningar och förtrustning, som på
senaste tid kännetecknat trävaruindustrin i Norrland, torde staten som
skogsägare icke kunna stå som intresselös åskådare. Det syntes icke uteslutet,
att denna utveckling kunde leda till att den nu en följd av år så
starka konkurrensen örn råvaran på den överbottniska trävarumarknaden
helt försvunne. Skulle en sådan situation inträda, torde en industri med
statligt inslag i Kalix visa sig vara en mycket betydelsefull regulator för
säkerställande av en jämn avsättning till skäliga priser av skogsprodukterna
från denna del av landet.
Till följd av remiss har statens arbetslöshetslcommission den 23 januari 1931
avgivit utlåtande i ärendet. Kommissionen har däri till en början lämnat
Länsstyrelsen
i Norrbottens
län den 20
februari 1931.
Statens
arbctslöshcts
kommission.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 197.
vissa uppgifter till belysande av arbetslöshetens omfattning m. m. inom
Nederkalix socken under åren 1927—1930. De sålunda lämnade uppgifterna,
vilka komplettera de uppgifter i samma ämne, som lämnats i proposition
nr 252 år 1927 (sid. 2 och 3), äro sammanfattade i följande tabell.
Ar och månad |
Antal anmälda arbetslösa |
Därav kommunala reserv- arbeten |
År och månad |
Antal anmälda arbetslösa |
Därav kommunala reserv- aroeten |
1 927: ! Januari ............ |
854 |
548 |
1929: Januari ........... |
470 |
212 |
Februari ........... |
832 |
684 |
Februari ........... |
511 |
235 |
Mars.................. |
752 |
510 |
Mars.................. |
492 |
228 |
) April................. |
690 |
281 |
April.................. |
426 |
124 |
j Maj .................. |
629 |
117 |
Maj .................. |
224 |
60 |
Juni ................. |
446 |
121 |
Juni .................. |
148 |
44 |
Juli .................. |
296 |
143 |
Juli .................. |
90 |
41 |
Augusti ............ |
376 |
211 |
Augusti ............ |
39 |
34 |
September ......... |
443 |
230 |
September ......... |
78 |
32 |
Oktober ............ |
672 |
252 |
Oktober ............ |
192 |
30 |
November ......... |
768 |
317 |
November ......... |
310 |
30 |
December ......... |
917 |
242 |
December ......... |
424 |
35 |
19 2 8: J anuari ............ |
812 |
436 |
1 930: J anuari ............ |
427 |
166 |
Februari ........... |
703 |
456 |
Februari ............ |
516 |
216 |
Mars.................. |
649 |
364 |
Mars................. |
345 |
291 |
April................. |
590 |
334 |
April.................. |
417 |
296 |
Maj .................. |
398 |
157 |
Maj .................. |
190 |
109 |
Juni .................. |
269 |
137 |
Juni .................. |
31 |
10 |
Juli .................. |
152 |
68 |
Juli .................. |
31 |
10 |
Augusti .......... |
119 |
62 |
Augusti ........ |
84 |
9 |
September ......... |
150 |
73 |
September...... |
251 |
48 |
Oktober ............ |
230 |
60 |
Oktober ........ |
380 |
153 |
November ......... |
349 |
150 |
November .........! |
843 |
154 |
December ......... |
384 |
144 |
December ........ 1 |
998 |
282 |
I anslutning till dessa sifferuppgifter bär kommissionen härefter anfört
följande.
Tabellens siffror ådagalade, att arbetslöshet oavbrutet varit rådande inom
Nederkalix socken under hela den period, sammanställningen omfattade,
och att densamma varje år nått sin största utveckling under vintermånaderna
för att sedan sommartiden betydligt avtaga. Särskilt för somrarna 1929
och 1930 kunde ett jämförelsevis tillfredsställande läge på den lokala arbetsmarknaden
konstateras.
"4.v tabellen framginge även, att en stark ökning av de arbetslösas antal
inträtt i slutet av år 1930, vilket också haft till följd, att kommissionen inskridit^
med ökad hjälp åt kommunen. Förhållandena hade dock icke dittills
pakallat kommissionens ingripande i fullt samma omfattning som under
några av de föregående vintrarna.
Det största antalet arbetslösa under perioden 1927—1930 kunde antecknas
för december 1930 med 998 man och det högsta antalet i statliga reservarbeten
anställda för februari 1927 med 684 man.
27
Kungl. Majus proposition nr 107.
Den av kommissionen lämnade hjälpen hade företrädesvis bestått i beredandet''
av anställning för de arbetslösa vid statliga reservarbeten, dels
inom kommunen eller i angränsande kommuner, dels vid kommissionens
arbetsplatser i södra och mellersta Sverige. De arbetslösa hade därvid
sysselsatts vid väg-, Högleds-, brobyggnads-, kaj- och muddnngsarbeten samt
vid arbeten å idrottsplatser m. m. Vidare hade arbetslos ungdom i Kalix
fått draga nytta av de kurser, vilka nied bidrag av statsmedel varit anoldnade
i orten, därvid de även medgivits rätt att uppbära kontanta aibetslöshetsunderstöd.
Vidare har arbetslöshetskommissionen uppgjort en sammanställning
rörande de statliga utgifterna till bekämpande av arbetslösheten inom Nederkalix
kommun under nämnda fyraårsperiod, utvisande tillika huru dessa utgifter
fördelat sig på olika slag av hjälper iner. Sammanställningen, vars
siffror för år 1930 äro preliminära, har följande utseende.
. |
1927 |
1928 |
1929 |
1930 |
Summa Kr. |
Arbetslöner vid statliga reservarbeten |
1 347.171 |
283,042 |
153,357 |
260,000 |
1,043,570 |
Dito vid statskommunala arbeten ...... |
4.937 |
— |
— |
4,937 |
|
Kontanta arbetslöshetsunderstöd ...... |
18,902 j |
— |
— |
— |
18,902 |
Kursverksamhet ............................. |
— |
3,238 |
— |
" |
3,238 |
Kronor |
371,010 |
286,280 |
153,357 |
260,000 |
1,070,647 |
Arbetslöshetskommissionen meddelar, att statens utgifter för åtgärder
mot arbetslösheten inom Nederkalix kommun under åren 1925 och 1926
uppgått till sammanlagt omkring 560,000 kronor samt att följaktligen statsverkets
utgifter för berörda ändamål under åren 1925—1930 tillhopa utgjort
ungefär 1,630,000 kronor.
Kommissionen har härefter övergått till behandling av frågan om ytterligare
stata understöd för Kalixindustrin. Efter att först hava framhållit, att
kommissionen icke inlåtit sig på frågan örn de för nämnda industri uppgjorda
kalkylernas bärighet eller spörsmålet örn samma industris framtida
räntabilitet utan allenast ansett sig böra taga hänsyn till frågans rent sociala
sida, har kommissionen i denna del anfört, bland annat, följande.
Med hänsyn till rådande förhållanden i Nederkalix syntes i stort sett
endast tvenne huvudformer av statligt ingripande kunna komma i fråga,
nämligen antingen åtgärder för ett överflyttande till andra orter av den övertaliga
del av befolkningen, som icke längre hade möjlighet att vinna sin
utkomst i den inom orten tidigare bedrivna industrin, eller också åtgärder,
avsedda att temporärt och i avvaktan på gynnsammare konjunkturer möjliggöra
för ortens arbetslösa eller av arbetslöshet hotade befolkning att kunna
nödtorftigt existera i hemkommunen, vare sig hjälpen därvid lämnades i
form av anställning vid reservarbeten eller som kontanta arbetslöshetsunderstöd
eller den finge taga gestalt av understöd i någon form åt den
industri, som därigenom sattes i tillfälle att bereda arbetarna försörjning.
Då mot de tidigare framförda förslagen om evakuering av Seskarö rests
starka invändningar från skilda meningsriktningar, och det allmänt ansetts
ytterst svårt att realisera förslagen därom, kunde man taga för givet, att
svårigheterna och oppositionen skulle bliva än större, för den händelse en
Socialstyrelsen
och kommerskollegium.
28 Kungl. Majus proposition nr 107.
''lylik. åtgärd skulle ifrågasättas beträffande Nederkalix industriarbetarebefolkning.
Över liuvud förefölle det möta hart när oöverstigliga hinder att ens beträffande
ett lokalt begränsat arbetslöshetsproblem ernå en hållbar lösning
medelst en nästan tvångsvis genomförd utflyttning av en befolkning, som
med fasta rottrådar kände sig bunden vid den bygd, där flertalet fötts, vuxit
upp och tidigare vunnit sin bärgning, och där arbetarna alltjämt ansåge sig
kunna räkna med en ljusare framtid, så snart nuets svårigheter övervunnits.
De psykologiska faktorerna spelade med andra ord en så tungt vägande roll
i de föreställningssätt, som behärskade dessa befolkningsgrupper, att de
verkade starkt modifierande på eljest avgörande ekonomiska hänsyn.
Såvitt kommissionen kunde finna, återstode därefter för staten endast att
träffa sitt val mellan olika slag av direkta hjälpåtgärder. Den av kommissionen
uppgjorda tablå.n över statens kostnader för hjälpverksamheten under
t*1.®? 1925 1930 gåve ju vid handen, att staten för arbetslöner och understöd
i Nederkalix utbetalat cirka 1,700,000 kronor eller genomsnittligt cirka 283,000
kronor per år. Därest Kalixindustrin nu lämnades utan allt stöd, vore det
att antaga, att nämnda kostnader komme att stiga till minst 300,000 kronor
per år. Aven om det vöre troligt, att någon del av befolkningen skulle komma
att självmant avflytta från orten inför utsikten att därstädes icke kunna förskaffa
sig uppehälle annat än som understödstagare hos det allmänna, syntes
man dock kunna antaga, att större delen av de arbetslösa skulle komma att
stanna kvar såväl till följd av i det föregående antydda skäl som också med
hänsyn till de numera så gott som helt stoppade emigrationsmöjligheterna
och trängseln på arbetsmarknaden inom landet i övrigt, ej minst i övre
Norrland.
T Inför det ofrånkomliga förhållandet, att staten ej kunde undgå att lämna
Nederkalix hjälp, oell då det ur allmänt sociala synpunkter givetvis vore att
föredraga, att det produktiva arbetet vidmakthölles, funne kommissionen det
önskvärt, att industriföretaget vid Karlsborg på något sätt bereddes möjlighet
att fortsätta sin verksamhet.
Under föreliggande förhållanden syntes därför icke något vara att erinra
mot att bistånd därtill lämnades från statens sida, i den mån ett dylikt bistånd
ur ekonomiska synpunkter befunnes försvarligt.
Vidare hava socialstyrelsen och kommerskollegium till följd av remiss den 6
mars 1931 avgivit gemensamt utlåtande i ärendet. Ämbetsverken hänvisa
däri till en början till av dem den 20 maj 1927 likaledes gemensamt avgivet
utlåtande rörande då föreliggande ansökan, åsyftande stödjeaktion från
statens sida för åstadkommande av viss industriell verksamhet i Nederkalix
socken, vilket utlåtande finnes i huvudsak återgivet i omförmälda proposition
nr 252 år 1927 (sid. 24).
Ämbetsverken framhålla härefter, att det syntes uppenbart, att vidtagandet
av statens stödjeaktion år 1927 väsentligen förestavats av sociala hänsynstaganden,
nämligen av önskemålet att motverka den i orten rådande arbetslösheten
och den därav framkallade allmänna ekonomiska destruktionen, ävensom
att den nu ifrågasatta stödaktionen syntes böra bedömas ur enahanda synpunkter.
Med hänsyn härtill hava ämbetsverken först med några ord berört
de allmänna sociala förhållandena i Norrbottens län och därvid yttrat väsentligen
följande.
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 197.
Ur befolkningssynpunkt utmärkte sig Norrbottens län för en befolkningstillväxt,
som vida överträffade medeltalet för hela riket. Indexsiffran, från
år 1850 räknat, hade år 1925 för landsbygdens del varit 343.3 för länet och
133.6 för riket. Frånräknades även Gällivare och Jukkasjärvi, där gruvfälten
spelat en betydande roll, hade lantbefolkningens tillväxt under perioden
1900—1925 uppgått till 25.o procent för länet mot endast 3.7 procent för
riket. Denna betydande folkökning finge väsentligen tillskrivas hög födelsefrekvens.
Nämnas kunde, att möjligheterna till avlastning av befolkningsöverskott
genom emigration ytterligare kringskurits sedan år 1927 i sådan
grad, att de i nuvarande stund knappast kunde tagas i betraktande. Därtill
komme, att hos befolkningen i dessa nordliga bygder i allmänhet starka
psykologiska krafter syntes resa sig mot förflyttningar söderut inom landet.
Näringslivet hade visserligen förkovrats, men utvecklingen hade näppeligen
hållit jämna steg med befolkningstillväxten. Det vore inställt huvudsakligen
på jordbruk med husdjursskötsel och skogshantering med träindustri,
driften vid de stora gruvfälten ej att förglömma. Denna berörde
ju dock knappast Kalixbygden. Andra näringsgrenar vore påfallande sparsamt
företrädda.
iVad trävaruindustrin anginge hade den under senare tider undergått en
alldeles speciell* utveckling, bestående i företagens koncentration i storföretag,
förbundna med cellulosaindustri. Denna utveckling, som för Kalixbygdens
vidkommande illustrerades av Ytterstfors-Munksundsbolagets kända
sammanbrott och hithörande industris koncentrering söderut inom länet,
hade givetvis även i övrigt burit spår av de allmänna rationaliseringssträvandena.
Därtill komme, att konjunkturen för hithörande industrier sedan
år 1927 på grund av flera samverkande faktorer — dels en på vissa håll
ökad produktion och dels en den allmänna depressionen på världsmarknaden
åtföljande konsumtionsbegränsning — visat starkt vikande tendens.
Antydningsvis berörda förhållanden, nämligen den starka befolkningstillväxten,
de ringa möjligheterna till emigration samt befolkningens obenägenhet
för inre omflyttning, näringslivets relativt långsamma utveckling och
ensidiga inställning med ringa tillgång till kompletterande förvärvsgrenar
och slutligen träindustrins koncentrations- och rationaliseringstendenser samt
för närvarande hårt pressade läge, samverkade alla till framkallande av arbetslöshet.
Denna tryckte också sin prägel på hela det svenska kustlandet öster
om Luleå. Det hjälpbehov, som därav föranleddes, riktade sig närmast mot
kommunerna. Dessas finanser vore också genomgående hårt ansträngda, något
som i sin tur ej kunde undgå att verka återhållande på den enskilda företagsamheten.
Här uppstode sålunda en synnerligen olycklig växelverkan. Det
kunde knappast behöva framhållas, att arbetslösheten givetvis också försvagade
det kommunala skatteunderlaget och därmed minskade kommunernas
förmåga att bära de av densamma föranledda liksom övriga nödvändiga
skattebördor.
Till följd av arbetslöshetens omfattning och kommunernas pressade finanser
hade staten också under senare år fått träda hjälpande emellan i en
både relativt och absolut taget stor omfattning.
I anslutning härtill betona ämbetsverken, att vad sålunda anförts gällde
icke minst förhållandena inom Nederkalix socken, inom vilken Kalixbolagets
rörelse bedreves, samt anföra härom följande.
Det syntes närmast vara av intresse att undersöka, vilka konsekvenser
ett nedläggande av bolagets verksamhet skulle få ur arbetslöshetssynpunkt.
Vid Karlsborgsverken sysselsattes för närvarande 400 man, därav vid sulfatverket
150 man och vid sågen 250 man, allt i avrundade tal. Antalet skogs- och
30
Kungl. Maj:!* proposition nr 197.
flottningsarbetare, som under nuvarande förhållanden ansåges mer eller
mindre beroende av verkens drift för sin utkomst under säsongen, uppskattades,
likaledes i avrundat tal, till 700. Vidare förtjänade erinras, att
arbetskraft i viss, icke närmare beräknelig omfattning indirekt torde vara
beroende av driften, nämligen inom handel, samfärdsel och dylik verksamhet.
Aven örn man bortsåge från sistnämnda kategori samt från skogs- och
flottningsarbetarna, vilka senare måhända även vid verkens nedläggande
skulle vinna fortsatt utkomst inom samma verksamhetsgrenar, måste den aven
driftsnedläggelse direkt föranledda arbetslösheten alltså komma att drabba
en arbetarstyrka på lågt räknat 400 man.
Inom Kalix socken redovisades den 31 januari 1931 till arbetslöslietskonrmissionen
907 arbetslösa; av dessa vore 569 man sysselsatta i statligt reservarbete
;o kontant arbetslöshetsunderstöd med bidrag av statsmedel utbetalades
icke. Återstoden, 338 arbetslösa, erhölle sålunda ingen hjälp med statsmedel.
Siffrorna utvisade, i vilken grad den lokala arbetsmarknaden vore
ansträngd. Den torde sakna elasticitet för att ens till någon nämnvärd del
absorbera den arbetskraft, som bomme att frigöras vid ett nedläggande av
Karlsborgsverken. Kringliggande bygder vore, såsom redan nämnts, likaledes
hårt tryckta av arbetslöshet. Man torde ej kunna peka på några särskilda
faktorer, vilka inom den skönjbara, närmare framtiden skulle kunna
i märkbar mån framkalla en förbättring. Erinras kunde, att enligt vad
arbetslöshetskommissionen påvisat arbetskraften i orten under senare tid ej
ens under den avsevärda lättnad, som inträdde under sommaren, kunnat
erhålla sysselsättning i nöjaktig omfattning utan nödgats anlita det allmännas
lijälpåtgärder, däribland reservarbeten.
Kommunens finanser vore hårt ansträngda. Enligt senast tillgängliga
officiella uppgifter (år 1929) utgjorde sålunda kommunalskatten 15.oo kronor,
landstingsskatten 3.16 kronor och municipalskatten 0.9 5 kronor per bevillningskrona
samt vägskatten 0.4 5 kronor per fyrk eller tillhopa 22.26 kronor
per bevillningskrona.
Erfarenheten syntes vidare bekräfta det i och för sig lätt förklarliga förhållandet,
att en ökning av arbetslösheten i en ort, som redan förut pressats
av sådan, mycket snart ledde till en häremot svarande ökning av hjälpbehovet,
i sin tur föranledande krav på statlig mellankomst.
Man torde sålunda kunna räkna med, att ett nedläggande av driften vid
Karlsborgsverken skulle föranleda, att anspråk på statlig hjälp åt arbetslösa
skulle resas för ytterligare lågt räknat 400 man. Vid temporär nedläggelse
skulle någon anpassning näppeligen hinna ske, detta med hänsyn till de
härför ogynnsamma betingelserna. Nämnda kontingent skulle alltså sannolikt
påkalla omvårdnad under praktiskt taget hela tiden för en sådan temporär
nedläggelse. örn åter driften nedlades för en icke närmare fixerad, längre
tid, finge man sannolikt räkna med ett tills vidare årligen återkommande
hjälpbehov för dessa 400 man åtminstone under vintersäsongen, det vill säga
cirka sex månader.
Vid en hjälpverksamhet torde kontant understöd ur statlig synpunkt
visserligen vara den billigaste formen i ett dylikt fall, men sådant understöd,
tillmätt efter fastställda grunder, torde bereda de arbetslösa så ringa hjälp,
att anvisandet av reservarbete redan av detta skäl borde föredragas. Därtill
bomme, att olägenheterna av en kontant understödsverksamhet av denna
omfattning ur åtskilliga synpunkter här skulle vara i ögonen fallande. Man
torde sålunda lia att utgå från att man åtminstone i huvudsak finge lita
till arbetslinjen.
Med avseende därå kunde till en början nämnas, att den av arbetslöshetskommissionen
på sedvanliga beräkningsgrunder fastställda grovarbetare
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 197.
lönen i orten vore 5 kronor per dag. Reservarbetslönen vore alltså 4.3 o
kronor per dag. Medeldagsförtjänsten uppskattades till 4.5 0 kronor. Sistnämnda
belopp innefattade emellertid icke kostnader för arbetsmateriel, bostäder,
resor, arbetsledning oell så vidare. Örn sådana utgifter medräknades,
utgjorde den totalkostnad, som belastade arbetslöshetsanslaget, i genomsnitt
för hela riket cirka 7.7 0 kronor per dagsverke.
Vad speciellt Kalix beträffade kunde någon siffra för totalkostnaden, jämförlig
med nämnda riksmedeltal, av naturliga skäl ej exakt angivas. Emellertid
torde en sådan knappast understiga rikssiffran. Det borde nämligen ihågkommas,
att det i dessa nordliga bygder icke blott mötte speciella, utomordentligt
stora svårigheter att över huvud taget anordna rimliga reservarbeten
vintertid — då de i allt fall mest behövdes — utan att anordnandet också
föranledde proportionsvis dryga kostnader. Örn åter arbetena förlädes till
sydligare landsändar, tillkomine de stora kostnaderna för resor å dessa avsevärda
distanser. Räknade man emellertid i underkant och ansloge den totalkostnad
per dagsverke, som komme att belasta arbetslöshetsanslaget, till
jämna 7 kronor, skulle en kalkyl gestalta sig sålunda.
1 man per månad (25 dagar ä 7 kronor)......... 175 kronor
400 » » » ............................................ 70,000
400 » » 6 månader ................................. 420,000
Även örn man ej borde förglömma, att sålunda disponerade medel skulle
lämna visst utbyte av nyttiga arbeten, tedde sig dock resultatet av den
gjorda överslagsberäkningen onekligen betänkligt. Icke desto mindre vore
siffrorna ur så många synpunkter beräknade i underkant — hänsyn hade ej
tagits till de indirekta menliga verkningarna av driftsnedläggelse och så vidare
—■ att man, under föreliggande förutsättningar, snarast finge betrakta
de kalkylerade kostnaderna såsom minimibelopp.
Enligt ämbetsverken framginge av det anförda, att det ur social synpunkt
utan vidare måste anses i och för sig högeligen önskvärt, att driften vid
Karlsborgsverken kunde upprätthållas.
Ämbetsverken hava härefter ingått på en prövning av frågan huruvida i
föreliggande fall de allmänna ekonomiska förutsättningarna för en hjälpaktion
från statens sida förelåge. I denna del är ämbetsverkens utlåtande av följande
innehåll.
Hur önskvärt driftens uppehållande i sig själv kunde synas vara och hur
stor ökning av statens andel i bördorna för arbetslösheten en nedläggelse
av driften än kunde föranleda, så syntes det orimligt att under alla förhållanden
uppehålla driften med artificiellt stöd av statliga tillskott under den
ena eller andra formen. Ett sådant förfarande skulle i själva verket leda
till, att en anpassning av förhållandena efter de naturliga betingelserna, något
som ju i längden vore önskvärt även ur social synpunkt, helt omöjliggjordes.
Undersökas måste därför de ekonomiska betingelserna för den
ifrågasatta stödjeaktionen. Om denna icke vore ekonomiskt försvarlig, så
skulle den i det långa loppet säkerligen ej heller vara socialt gagnelig.
Till en början kunde därvid konstateras, att enligt ämbetsverkens mening
intet motsade uf>pfattningen, att de naturliga betingelserna för en industriell
anläggning av ifrågavarande typ i Kalixorten vore ungefär likvärdiga med
betingelserna på andra håll, där liknande industriell verksamhet dreves. Anläggningarna
vore fullt moderna. Det handikap i förhållande till andra liknande
anläggningar i Sverige, som Karlsborgsverken, de nordligaste i landet,
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 197.
möjligen kunde äga i sitt läge — genom kort skeppningssäsong oell andra
klimatiska olägenheter — torde ej vara så stort, att det i oell för sig fiillde
ett avgörande utslag i negativ riktning. Belägenheten invid ett av våra
största timmerförande vattendrag oell de tillfredsställande hamnförhållandena
invid havet vore att hänföra till de gynnsamma betingelserna.
De naturliga förutsättningarna att för överskådlig framtid erhålla tillgång
till de för driften erforderliga virkeskvantiteterna vore tillfredsställande.
Intet motsade heller uppfattningen, att en rationell skogsdrift inom vidkommande
skogsområden, bland vilka de statliga genom sin dominerande
storlek främst komme i betraktande, enligt hittillsvarande erfarenheter förutsatte
direkt anslutning till en förädlingsindustri av nu ifrågavarande typ oell
att tillgången till en sådan anläggning kunde lända till gagn för de stora
skogsintressen, som staten här företrädde.
I själva verket vore frågan helt och hållet beroende av hur konjunkturutvecklingen
komme att gestalta sig. Därutinnan nödgades man konstatera,
att säkra hållpunkter för ett bedömande i positiv riktning helt och hållet
saknades i nuvarande stund. Den rådande ovissheten vore emellertid på
samma gång av beskaffenhet att ej medgiva slutsatser i motsatt, negativ riktning,
nämligen att utsikter till industriföretagets framtida bärighet skulle,
saknas.
Man stöde alltså inför en synnerligen oauss spekulation, där det avgörande
utslaget tillhörde framtiden. När nu aktuella sociala skäl till förmån fölen
förnyad statlig stödaktion gjorde sig gällande med osedvanlig styrka och
på ett egenartat sätt samt utsikt ej saknades, att en sådan aktion skulle
kunna leda till åsyftat resultat, nämligen en bärkraftig industriell verksamhet,
syntes alla betänkligheter till trots de sammanlagda skälen för ett statsingripande
väga över.
En konsekvens av lägets ovisshet borde emellertid enligt ämbetsverkens
mening vara, att stödaktionen betraktades såsom en huvudsakligen social
hjälpåtgärd och att de för densamma erforderliga statsmedlen helt eller åtminstone
till väsentlig del toges av skattemedel.
Med styrka måste emellertid samtidigt betonas, att stödaktionen visserligen
motiverades av företrädesvis sociala skäl, men att den anbringades direkt
i en verksamhet av helt och hållet ekonomisk natur. Företaget i fråga
kunde icke få förutsättas bliva till varje pris säkerställt genom det allmännas
socialt betingade mellankomst. Något sådant skulle i själva verket innebära,
jämte åtskilligt annat, att hjälpen till detta företag mer eller mindre lämnades
på den övriga hithörande industrins bekostnad och att statsåtgärderna,
i samma mån som de motverkade arbetslöshet å förevarande ort, skapade
arbetslöshet annorstädes. Stödaktionen måste därför erhålla en begränsad
räckvidd och ett begränsat syfte.
Därutinnan märktes, att företaget arbetade inom ett industriområde, som
syntes vara i hög grad utsatt för konjunkturens växlingar och där bärigheten
vore beroende av, i vad män högkonjunkturens fördelar förmådde uppväga
lågkonjunkturens nackdelar. Kalixbolaget startade vid en inträdande lågkonjunktur.
Denna kom viii icke helt oväntat — ämbetsverken påpekade i
sitt utlåtande år 1927 flera omständigheter, som manade till försiktighet vid
det dåvarande bedömandet av de närmaste framtidsutsikterna — men den
erhöll dock en knappast anad intensitet. Man kunde alltså ej lita sig till
vinster från en föregående högkonjunktur. På grund av omständigheterna
vid starten bereddes bolaget ej heller i annan väg tillgång till kapital i
sådan omfattning, att det fanns rum för täckning av förluster under lågkonjunktur.
Tvärtom finge kapitaltillgångarna anses hava blivit knappt tillmätta
även för en verksamhet under relativt gynnsamma konjunkturer. Jämväl
Kungl. Majus proposition nr 197.
finge erinras, att industriella företag på detta område annorstädes, väl utan
undantag, vöre förenade med större skogsdomäner under en juridisk person
såsom ägare till totalkomplexet. I förevarande fall åter kunde själva industriföretaget
ej stödja sig på innehav av egna skogsdomäner; de skogstillgångar,
ur vilka den för driften erforderliga råvaran vore avsedd att liämtas,
vore ju till väsentlig del statsegendom.
I hela denna kapitalknapphet, vilken i förening med de övriga ogynnsamma
omständigheterna till fullo förklarade bolagets nuvarande nödinge,
hade företaget haft ett speciellt handikap, och det vore detta som den ifrågasatta
stödjeaktionen syntes böra inriktas på att undanröja.
Stödaktionen syntes därför böra principiellt anpassas så, att den beredde
bolaget väl icke bättre men ej heller sämre möjligheter än den övriga industrin
på området att arbeta sig fram genom de aktuella svårigheterna, detta
i förhoppning att dessa skulle visa sig vara av övergående natur och över
huvud taget möjliga att genomkämpa.
Vidare meddela ämbetsverken, att de för att kunna taga ställning till den
föreliggande framställningen ansett nödvändigt att åvägabringa en närmare
utredning om det ekonomiska läge, vari Kalixbolaget för närvarande befunne
sig, rörande storleken av de förluster, som uppstått å den hittillsvarande
rörelsen, samt utsikterna för den närmaste framtiden vid fortsatt drift, i den
mån dessa senare läte sig överblickas. För att såsom sakkunnig biträda
vid utredningen av hithörande frågor hade av kommerskollegium tillkallats
verkställande direktören hos svenska trävaruexportföreningen J. L. Ekman.
Föredragandena inom socialstyrelsen och kommerskollegium av ifrågavarande
ärende hade tillsammans med direktör Ekman besökt bolagets fabriker vid
Karlsborg i Nederkalix, tagit del av bolagets ställning enligt 1930 års böcker
samt genomgått av bolagets disponent uppgjorda kalkyler rörande fortsatt
drift vid såväl sågverket som sulfatfabriken ävensom beräkningar rörande
därför erforderligt kassaförlag till och med juni månad 1932, det vill säga
till den tidpunkt, då likvider jämväl för sistnämnda års skeppningar kunde
beräknas börja inflyta.
Ämbetsverken anföra, att den i dessa hänseenden verkställda utredningen
givit vid handen att, medan 1929 års rörelse uppvisat en mindre vinst, för
år 1930 uppkommit en driftsförlust av omkring 700,000 kronor. Kades därtill
nödiga ytterligare avskrivningar å inneliggande lager av råmaterial och
färdiga produkter i syfte att nedbringa desamma till vad som kunde anses
representera dagsvärden, komme man till en sammanlagd förlust av något
över 1,100,000 kronor. Däri inginge enligt ämbetsverken icke någon marginal
för ytterligare sänkning av värdena och icke heller någon avskrivning å
fabriksanläggningarna. En avskrivning av 2 % å byggnader och 5 % å maskiner
skulle motsvara ett belopp av cirka 179,000 kronor.
Även örn avskrivningarna å inneliggande lager av råvaror och därmed
jämförliga tillgångar verkställdes, hade man eldigt ämbetsverkens uppfattning
att räkna med att rörelsen också i fortsättningen komme att uppvisa förlust,
därest icke en uppgång i konjunkturen, siirskilt för sulfatmassa, inträdde.
Ämbetsverken framhålla härefter, att — på sätt bolagets framställning
utvisade — orsakerna till det ogynnsamma resultatet av bolagets verksamhet
Dilian!J till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 113 haft. (Nr 197.) M8 3i 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 197.
huvudsakligen vore att söka i den katastrofala nedgången i priserna på sulfatcellulosa,
men att även bestämmelserna i det hittills gällande kontraktet
mellan domänstyrelsen och bolaget, vilket kontrakt särskilt med hänsyn till
konjunkturutvecklingen ställt sig för bolaget synnerligen ofördelaktigt och
under det sistförflutna året direkt förlustbringande, måste anses hava medverkat
till det ekonomiska trångmål, vari bolaget råkat. I anslutning härtill
yttra ämbetsverken följande.
Yad beträffade först svårigheterna i fråga örn avsättningsmöjligheter och
pris å sulfatmassa, tilläte sig ämbetsverken erinra örn, att dessa varit i viss
mån förutsedda redan vid tidpunkten för bolagets bildande — örn än icke
i den omfattning, som sedermera i verkligheten gjort sig gällande. I sitt
utlåtande år 1927 anförde ämbetsverken bl. a.: »De kanske allvarligaste betänkligheterna
i tekniskt-ekonomiskt hänseende för det tillämuade företaget
erbjuda likväl av sättning sförhållandena för sulfatmassan. För belysande av
dessa förhållanden hänvisas till bilagda tablåer, uppgjorda å kommerskollegii
statistiska byrå över Sveriges produktion och export av sulfatcellulosa
under åren 1913 samt 1921—1925 (26), dels till jämväl bilagda, av de sakkunniga
sammanställda översiktstablå över den totala världsproduktionen av
samma vara till och med år 1926, jämte kalkylerad produktionsökning under
åren 1927—1929. Av dessa tablåer framgår den ofantliga fortgående ökningen
såväl av Sveriges produktion som av världsproduktionen sedan år 1920.
Enligt den av de sakkunniga meddelade tablån skulle världsproduktionen
år 1929 kunna motsvara omkring 21/'', gånger siffran för år 1920. Härvid är
likväl att märka, att i fråga örn vissa länder (Norge, Finland, Kanada) några
siffror rörande eventuell produktionsökning ej varit tillgängliga; i den
approximativa totala produktionen ingå därför i fråga örn dessa länder endast
senare tillgängliga produktionsstatistiska siffror.
Med hänsyn till de i viss mån försvårade avsättningsförhållanden, som
redan gjort sig gällande, samt till den ytterligare motsedda, enorma produktionsökningen
torde det vara tvivel underkastat, huruvida det beräknade
priset för sulfatmassan, 185 kronor per ton, skall visa sig hållbart. Sannolikt
torde man snarare få räkna med en lägre siffra, eventuellt ned till 160
kronor per ton, i vilket fall cellulosafabrikationen med inräknande av nödiga
avskrivningar skulle visa ren förlust, därest icke råvarupriset kan i motsvarande
grad nedbringas.»
Av bolagets framställning framginge, att det uppnådda medelpriset för
sulfatmassan under det nästförfiutna året uppgått till omkring 100 kronor,
sålunda t. o. m. cirka 37.5 procent under det av ämbetsverken såsom lägsta,
då beräknade pris anförda. Även priset å sågade trävaror hade fallit, om
också icke tillnärmelsevis i samma grad. Däremot hade priserna å råvaror
från domänverket, vilka priser kalkylerats på basis av 1926—1927 års prisläge
för trävaror och sulfatmassa såsom minimipriser, åtminstone under år
1930 legat åtskilligt över de eljest i allmänna marknaden rådande. I ämbetsverkens
citerade utlåtande framhölls jämväl, att som en konsekvens av de
tvivelsmål, som av domänstyrelsen uttalats rörande bolagets möjlighet att
ernå beräknade saluvärden å produktionen, bort framgå, att rotvärdena å
virket enligt kontraktet satts väl höga och att i varje fall möjlighet för en
reduktion av desamma vid vikande konjunktur skäligen bort förutsättas.
Under dessa förhållanden ansåge ämbetsverken givetvis angeläget och
nödvändigt att den föreslagna ändringen i kontraktet med domänstyrelsen
komme till stånd, och att den i enlighet härmed modifierade prissättningen
å virket vunne tillämpning snarast möjligt, sålunda även å 1930 års ut
-
Kungl. Majus proposition nr 1U7.
35
stämplingar, respektive under innevarande år flottat virke. Det syntes knappast
böra förutsättas, att ett statens verk genom tillämpning av priser,
liggande avsevärt över den fria marknadens, skulle bidraga till ökning
av förluster för statsverket inom andra områden för statlig verksamhet.
I själva verket torde statens intressen såsom skogsägare få anses principiellt
stå i samma nära förhållande till de industrier, som förarbetade virket,
som fallet vore i fråga örn de enskilda större trävaruindustriföretag, vilka
själva vore skogsägare och sålunda väsentligen förarbetade egen råvara.
Ur denna synpunkt förelåge uppenbarligen ett intresse för staten även
såsom skogsägare att i den män så kunde ske utan direkt förlust under en
kritisk period stödja den under statens egen medverkan återupplivade trävaruindustrin
i Nederkalix. Nämnas kunde i detta sammanhang, att även
vissa med andra, enskilda företag träffade långfristiga kontrakt rörande
leverans av råvara (kokflis) visat sig vara baserade på priser, vilka ej kunde
anses motsvara nuvarande konjunkturläge.
Ämbetsverken hava vidare berört det väckta spörsmålet örn eventuell driftsinställelse
vid bolagets anläggningar samt därom uttalat sig sålunda.
När man vid bedömande av framställningen vöre hänvisad till att emot
varandra väga de svårigheter och förluster av olika slag såväl för det allmänna
som för befolkningen i den berörda delen av landet, som skulle orsakas
av en driftsinställelse under längre eller kortare tid, mot de uppoffringar
från statens sida, som nu ifrågasattes, torde dock böra förutskickas,
att en omedelbar inställelse av driften knappast syntes under några förhållanden
böra ifrågakomma. Hedan intresset från fordringsägarnas sida av
en gynnsammast möjlig realisation av de värden, som funnes i inneliggande
lager av råvaror, torde motivera en fortsatt drift åtminstone så länge, att
dessa råvaror hunnit förarbetas till säljbara produkter. Med hänsyn därtill
torde ett inställande av driften före skeppningstidens slut innevarande år
knappast böra ifrågasättas.
Skulle emellertid någon ändring i den nuvarande lågkonjunkturen för
sulfatmassa icke vid nämnda tidpunkt skönjas, syntes anledning föreligga
att till förnyat övervägande upptaga frågan örn en driftsinställelse vid sulfatfabriken.
Därvid borde framhållas, att en dylik driftsinställelse i och för
sig medförde avsevärda förluster dels till följd av fasta omkostnader, som
normalt påfördes tillverkningen såsom räntor, försäkringar, skatter, krafthyra,
löner åt fast engagerad personal m. m., dels genom demonteringskostnader
och utgifter för skyddande av maskiner och apparater mot att taga
skada, ävensom senare eventuella igångsättningskostnader. Med hänsyn till
de förut behandlade kostnader i fråga om åtgärder till mötande av den
ökade arbetslöshet, som skulle bliva följden av en driftsinställelse, vore
det klart, att en sådan endast av synnerligen tvingande skäl borde tillgripas.
Skulle ett dylikt läge inträffa, torde en mera genomgripande omläggning
av bolagets verksamhet befinnas nödig, något varför emellertid för närvarande
nödiga förutsättningar och utredningar saknades.
Såsom en sammanfattning av sitt yttrande hava socialstyrelsen och kommerskollegium
slutligen anfört, att enligt ämbetsverkens uppfattning övervägande
skäl syntes tala för att från statens sida bistånd lämnades till möjliggörande
av ett uppehållande av driften vid Karlsborgsverken, men att det
därvid syntes angeläget, att statshjälpen lämnades på sådana villkor, att dels
syftet med hjälpen i möjligaste mån vunnes och dels statsverkets ekonomiska
uppoffringar och risker så vitt möjligt begränsades.
36 Kungl. Majus proposition nr 197.
I sistnämnda hänseende hava ämbetsverken ansett en viss reduktion av
det belopp å 1,105,000 kronor, som beräknats erforderligt till täckning av
brist i den förlagsgivande bankens säkerhet för lämnad kredit mot förlagsinteckning,
vara motiverad. Vidare syntes det enligt ämbetsverken böra
anses såsom en oundgänglig förutsättning för det ifrågasatta statliga inskridandet,
att den dittillsvarande svävande krediten dels till väsentlig del
bundes i form av fast lån — såsom obligationslån eller s. k. partialförskrivningar
— mot säkerhet av första inteckningar i fastigheterna och i viss utsträckning
i förlaget och dels i övrigt säkerställdes mot plötsliga indragningar.
Under förmälan att av bolaget uppgjorda kalkyler för den fortsatta driften
förutsatte viss reduktion i förut gällande arbetslöner hava ämbetsverken
vidare anfört, att de utgått från att dessa nedsättningar läte sig genomföra.
I likhet med vad förhållandena ansåges kräva i fråga örn kontraktet med
domänstyrelsen syntes även i övrigt böra tillses, att nödiga jämkningar
genomfördes i bolagets under andra ekonomiska förhållanden ingångna långfristiga
kontrakt.
Ämbetsverken förklara sålunda, att de icke i betraktande av det allmänna
läget vilja motsätta sig att statshjälp beviljas med ett belopp av 2 miljoner
kronor, men uttala, att detsamma i så fall under antydda förutsättningar
rörande förlagskrediten även syntes kunna inrymma täckning för den minskade
kredit från domänverkets sida — motsvarande ett års kredit å rotvärde
för levererat virke — som förutsattes enligt det nya kontraktet med
domänstyrelsen.
Beträffande formen för det ifrågasatta statliga stödet hava ämbetsverken
anfört följande.
Detta stöd borde helst ske i form av lån — tertiärkredit — och ej i form
av aktieteckning. I detta hänseende ville ämbetsverken jämväl åberopa sitt
uttalande i sitt utlåtande år 1927, däri i fråga örn då föreslaget sätt för bolagets
finansiering yttrades bland annat:
»Under nu angivna förhållanden kunna ämbetsverken icke undgå att finna
det möta starka principiella betänkligheter, att staten skulle engageras såsom
direkt medintressent i form av aktieägare i det tillämnade industriföretaget.
Det torde nämligen vara att emotse, att staten i så fall knappast
skulle kunna undgå att göras i första hand ansvarig för företagets ekonomi
och skötsel. Det är icke ens uteslutet, att statligt direkt delägareskap skulle
kunna medföra ökade svårigheter för företagets ledning att vidtaga nödiga
åtgärder för nedbringande av anläggnings- och driftkostnader eller att motsätta
sig med bolagets ekonomiska intressen oförenliga krav på detsamma.
På anförda grunder hade ämbetsverken år 1927 ansett lämpligast, att det
då ytterligare erforderliga beloppet av 500,000 kronor i statligt understöd
för företaget — utöver lån å intill iy2 miljon kronor till föreningen Nederkalix
industri u. p. a. för att möjliggöra aktieteckning i orten — lämnades
icke i form av direkt aktieteckning utan såsom lån till företaget.
Enahanda skäl syntes alltjämt föreligga för att icke statens fortsatta
engagemang i bolaget erhölle sådan form, att staten därigenom kunde anses
hava påtagit sig det huvudsakliga ansvaret för bolagets verksamhet.
Fastmer måste det anses vara av synnerlig vikt, att intresset i orten för bolagets
sunda utveckling och känslan av ansvar för densamma samt av för
-
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 197.
pliktelsen att med uppbjudande av alla krafter stödja den industriella verksamheten
på allt sätt befästes och utvecklades. Det förhållandet, att staten
icke vore aktieägare i större utsträckning borde dock ej förhindra staten såsom
fordringsägare att utöva det inflytande på styrelsens sammansättning
eller att utöva den kontroll genom opartiskt sakkunnig person, som staten
ansåge lämpligt.
Ämbetsverken hava till sist uttalat, att det med hänsyn till de förluster
bolaget lidit syntes ämbetsverken önskvärt och riktigt, att en viss bokföringsmässig
sanering av bolagets ställning bleve genomförd i samband med den
ifrågasatta stödaktionen. Enligt ämbetsverken torde en sadan sanering i allt
fall förr eller senare bliva ofrånkomlig.
I det föregående har omförmälts, att föreningen Nederkalix industri
u. p. a. — som hade att anskaffa och åt sina medlemmar tillhandahålla
medel för tecknande av aktier i det blivande industriföretaget, Kalix träindustriaktiebolag
— av staten erhållit ett lån å 1,601,500 kronor att återbetalas
i viss angiven ordning, samt att föreningen av detta lån uppburit
1,597,700 kronor. Jämlikt de av mig förut återgivna lånevillkoren har föreningen
den 30 juni 1930 verkställt en första amortering å lånet med 79,885
kronor, varjämte ränta är betald till och med sagda dag med 39,942 kronor
50 öre.
I skrivelse till Kungl. Majit den 14 februari 1931 har nu industriföreningen
gjort framställning örn vissa lindringar i villkoren för statslånet samt
därvid — efter erinran örn Kalixbolagets hemställan örn åtgöranden fran
Kungl. Majits sida till upphjälpande av bolagets ekonomi — anfört bland
annat följande.
På grund av lågkonjunkturen på särskilt sulfatmarknaden och huvudsakligen
därav orsakad försenad eller utebliven betalning av vissa föreningsmedlemmars
årliga inbetalningar till föreningen kunde det numera med
visshet förutses, att föreningen icke den 30 nästkommande juni bleve i
stånd att fullgöra betalningen å statslånet enligt avtalets bestämmelser, utan
att föreningen därför nödgades söka Kungl. Majits bistånd till svårigheternas
avhjälpande för åtminstone den närmaste tiden. Föreningen hade söht att
göra en beräkning över den sannolika medelstillgången den 30 juni 1931,
vilken dag räkenskapsåret utgår, och därvid kommit till det resultat, att en
brist å 42,361 kronor 67 öre då komme att föreligga.
Under åberopande härav och då det, bland annat till följd av ovissheten
örn depressionens långvarighet, tedde sig nödvändigt för föreningen att äga en
viss marginal utöver det belopp, som erfordrades för täckande av den sålunda
befarade bristen, har föreningen hemställt, att Kungl. Majit ville dels
pröva skäligt medgiva antingen räntefrihet under ett år på återstående
låneskuld eller ock ett års uppskov med do förfallna amorteringarna enligt
låneavtalet, så att sista amorteringen skulle ske år 1943 i stället för år 1942,
dels ock såsom ett ytterligare ekonomiskt stöd för föreningen bevilja en skälig
räntesänkning tills vidare från i låneavtalet bestämda fem procent till fyra
och en halv procent.
Framställning
från
föreningen
Nederkalix
Industri
u. p- a.
38
Departe
mentschefen.
Kungl. Magit» proposition nr 197.
Statskontoret, som den 24 februari 1931 avgivit infordrat utlåtande i ärendet,
har uttalat, att av den utav föreningen verkställda beräkningen över
dess sannolika medelstillgångar den 30 juni 1931, d. v. s. den tidpunkt då
nästa inbetalning a länet skulle fullgöras, syntes framgå, att föreningen icke
bleve i stånd att gälda då förfallna amorterings- och räntebelopp. Med hänsyn
till de särskilda omständigheter, som ansetts motivera statens mellankomst
beträffande ifrågavarande industriella verksamhet, har statskontoret
ansett sig icke böra motsätta sig, att föreningen, med anledning av de uppkomna
svårigheterna för densamma att uppfylla sina åtagna förpliktelser
med avseende å statslånet, medgåves uppskov under ett år med amorteringarna
å lånet, dock under förutsättning att räntan å lånet i behörig tid erlades.
Beträffande den av föreningen ifrågasatta ändringen av å lånet nu
utgående ränta, ville det synas, som borde, med hänsyn till nyss framhållna
omständigheter och i betraktande av det från tiden för lånets utlämnande
förändrade ränteläget, någon sänkning å räntan tills vidare kunna äga rum,
eventuellt till begärda fyra och en halv procent.
Av den föreliggande utredningen framgår, att det bolag — Kalix träindustriaktiebolag
— som med statsmakternas stöd bildats för återupprättande
av verksamheten vid Karlsborgs sågverk och sulfatfabrik i Nederkalix
socken, kunnat igångsätta nämnda verksamhet i överensstämmelse med den
härför uppgjorda planen samt att därvid de kalkyler, på vilka planen grundats,
visat sig hållbara såväl med avseende å kostnaderna för de i planen
ingående nybyggnads- och omändringsarbetena som ock beträffande de ifrågavarande
anläggningarnas kapacitet. Det torde också kunna sägas, att bolagets
anläggningar äro fullt moderna och att dess allmänna förutsättningar för en
lönande verksamhet knappast äro mindre goda än för åtskilliga andra Norrlandsbolag
av motsvarande art.
Emellertid har det högst avsevärda prisfall, som under de senaste åren
ägt rum inom träindustrin — framför allt å sulfatmassa men även å sågad
vara — och vars storlek icke rimligtvis kunde förutses vid tidpunkten för
nyss avsedda kalkylers uppgörande, inneburit en fullständig omkastning i
de vid bolagsbildningen föreliggande konjunkturerna och medfört stora förluster,
till vilka även bidragit de höga råvarukostnaderna. Verkningarna av
prisfallet hava givetvis blivit särskilt kännbara för detta bolag, vars verksamhet
knappast hunnit komma i gång, då den kraftiga lågkonjunkturen inträdde,
och vars kapitaltillgångar från början varit knappt tillmätta. Sådant
läget nu är, synes det uteslutet, att bolaget skulle kunna utan ytterligare
bistånd i en eller annan form fortsätta sin verksamhet.
Då en stor del av befolkningen i Nederkalix kommun och omnejd för sin
utkomst är helt eller delvis beroende av den arbetsförtjänst den kan erhålla
genom bolaget, skulle ett nedläggande av bolagets drift komma att i utomordentlig
grad försvåra den omfattande arbetslöshet, som redan under nuvarande
förhållanden är rådande därstädes och som linder årens lopp föranlett
vidtagande av åtskilliga hjälpåtgärder från arbetslöshetskommissionens
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 197.
sida. Denna ökade arbetslöshet skulle givetvis sträcka sina verkningar även
till befolkningsgrupper, som icke direkt arbeta för bolagets räkning. Det
kan därför med visshet förutsägas, att en driftsinställelse vid Karlsborgsverken
skulle få ödesdigra konsekvenser för kommunen i dess helhet samt
för statsverket nödvändiggöra långt gående åtgärder till hjälp åt det växande
antalet arbetslösa. Härtill komma de med hänsyn till Kalixbygdens isolerade
läge föreliggande svårigheterna att överföra arbetskraften till andra
orter. I betraktande av sålunda anförda omständigheter ävensom med
tanke på de särskilda intressen, staten som den huvudsakliga skogsägaren
har i dessa trakter, synes det önskvärt, att bolaget kan fortsätta sin verksamhet.
Detta torde emellertid — såsom redan i statsverkspropositionen
antytts — bliva möjligt endast därigenom att staten tillskjuter de för nödigt
bistånd åt bolaget erforderliga medlen.
Yid bedömandet av frågan örn dylikt bistånd bör man icke bortse från
det förhållandet att, örn nuvarande prisförhållanden komma att förbliva oförändrade
under en längre tid, ytterligare förluster för bolaget icke torde
kunna undgås. På grund av den stora betydelsen ur olika sociala synpunkter
av rörelsens fortgång har jag, detta oaktat, kommit till den uppfattningen,
att staten bör för Kalixbolaget möjliggöra att i hittillsvarande omfattning
fortsätta verksamheten.
Yad då först beträffar det erforderliga kapitalbeloppet, har detsamma
av bolaget uppskattats till 2,000,000 kronor. Även socialstyrelsen och kommerskollegium
hava — ehuru enligt delvis andra beräkningsgrunder —
kommit fram till denna summa, varemot domänstyrelsen ifrågasatt, huruvida
detta belopp kunde vara tillräckligt. Med hänsyn till vad i denna del
från olika håll anförts torde bolagets nu föreliggande behov av kapitaltillskott
kunna uppskattas till omkring 2,000,000 kronor. Jag anser därför, att
statens insats bör bestämmas till detta belopp.
Börande formen för det statliga bidraget har bolaget föreslagit, att
detsamma skulle lämnas genom aktieteckning, medan socialstyrelsen och
kommerskollegium förordat låneformen. I nuvarande läge finner jag mig
— med hänsyn till de svårigheter en omedelbar tillämpning av det sistnämnda
alternativet otvivelaktigt skulle möta — böra förorda, att tillskottet
erhåller formen av aktieteckning.
En förutsättning för aktieteckningen bör emellertid tydligen vara, att
bolagets löpande omkostnader nedbringas ungefärligen i den utsträckning,
varmed räknats i de under utredningens gång uppgjorda driftskalkylerna.
De närmare villkoren för aktieteckningen och övrigt nu avsett bistånd torde
det böra få ankomma på Kungl. Majit att meddela. Givetvis bör därvid
tillses, att staten i all önskvärd utsträckning erhåller tillfälle till inflytande
över bolagets ledning och kontroll över dess verksamhet.
Vad angår de av socialstyrelsen och kommerskollegium berörda frågorna
örn viss omläggning av bolagets kredit samt om »bokföringsmässig sanering»
av dess ställning hava förhållandena för närvarande visat sig vara sådana,
att några förändringar i berörda hänseenden knappast låta sig genomföra.
40
Kungl. Maj:ts proposition hr 197.
I överensstämmelse med mina i statsverkspropositionen gjorda uttalanden
synes mig det för aktieteckningen erforderliga beloppet böra uppföras bland
utgifter för kapitalökning under rubriken »Fonden för statens aktier» samt
erhålla karaktär av reservationsanslag att täckas av andra inkomster än
lånemedel.
Såsom av den i ärendet lämnade redogörelsen framgår, Ilar en av de
väsentligaste anledningarna till bolagets nuvarande svårigheter befunnits
vara, att de bestämmelser, vilka innefattas i det mellan bolaget och domänstyrelsen
ingångna kontraktet angående virkesleverans, under förliandenvarande
förhållanden äro för bolaget i hög grad ogynnsamma. En förutsättning
för den nu ifrågasatta hjälpaktionen är därför, att ändring härutinnan
kommer till stånd.
Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet anser jag följaktligen,
att sagda kontrakt bör ersättas med ett nytt, som närmare ansluter sig
till de varierande prislägena. Det nya avtalet synes lämpligen kunna avfattas i
huvudsaklig överensstämmelse med det förslag, vilket bifogats domänstyrelsens
den 7 januari 1931 i ämnet avgivna utlåtande och vars grundläggande
bestämmelser återgivits i det föregående. Detta förslag har i huvudsak godkänts
såväl av bolaget som av domänstyrelsen. Dock har bolaget hemställt,
att det uppställda kravet på bankgaranti måtte utgå och att kredittiden ej
måtte förkortas i förhållande till vad nu gäller. Ehuru domänstyrelsen med
rätta ansett dessa krav böra vidmakthållas, därest kontraktet skall kunna
betecknas såsom affärsmässigt och överensstämma med av ämbetsverket
tillämpad praxis, finner jag, under åberopande av de skäl av social natur,
som nu påkalla statliga hjälpåtgärder, befogat att lämna bolaget det ytterligare
bistånd, som ligger däri att berörda krav frånfallas. Jag anser
alltså, att bestämmelserna i avtalsförslaget böra jämkas därhän, att det nya
leveranskontraktets föreskrifter angående betalningstid och säkerhet komma
att överensstämma med motsvarande föreskrifter i nu gällande kontrakt.
Det nya kontraktet torde, på sätt föreslagits, lämpligen böra avse
virkesleveranser under åren 1932—1936. Kontraktet skulle alltså icke
komma att inverka på priserna för det virke, som av bolaget avverkas under
innevarande vinter. Bolaget har emellertid hemställt att komma i åtnjutande
av prisnedsättning jämväl för detta virke. Då det är ostridigt, att de
i hittills gällande kontrakt stadgade virkespriserna för närvarande avsevärt
överstiga motsvarande priser i öppna marknaden, får jag -— av enahanda skäl,
som nyss anförts för ett statligt ingripande till förmån för företaget — tillstyrka,
att bolagets ifrågavarande hemställan på det sätt bifalles, att bolaget
berättigas att för innevarande vinters virkesleverans erlägga betalning
enligt priser, som motsvara de nu i allmänna marknaden gällande. Rörande
sagda prisnedsättning torde särskilt avtal böra träffas mellan domänstyrelsen
och bolaget i anslutning till avslutandet av det av mig förordade kontraktet
rörande virkesleveranser för åren 1932—1936.
Yad härefter angår domänstyrelsens krav på ersättning av skattemedel
för förluster i anledning av nu gällande leveranskontrakt med bolaget grundar
41
Kungl. Majit» proposition nr 197.
sig detta klav, i vad det avser förluster å redan utförda virkesleveranser,
pä det i det föregående omförmälda uttalandet av 1928 ars riksdag angående
ersättning till bland andra domänverket för eventuellt uppkommande förluster.
Riksdagen torde emellertid med sagda uttalande endast hava avsett
att säkerställa domänverket mot förluster på grund av det riksdagens beslut,
vartill uttalandet utgjorde motivering, det vill säga i följd av den kredit,
som lämnades bolaget, oell uttalandet lärer alltså icke hava åsyftat att tillförsäkra
domänstyrelsen någon prisgaranti för det till bolaget levererade
virket. Med hänsyn härtill och då domänstyrelsen hittills icke kan anses
liava i följd av den lämnade krediten lidit någon kapitalförlust, torde domänstyrelsens
ersättningskrav i denna del icke böra föranleda någon åtgärd.
Domänstyrelsen har vidare begärt ersättning för de förluster, som enligt
styrelsens uppfattning bomme att uppstå därigenom- att leverans enligt gällande
kontrakt icke i fortsättningen skulle äga rum. I betraktande av de
omständigheter, vilka föranlett förslaget örn upphävande av nämnda kontrakt,
torde icke heller detta ersättningsanspråk böra föranleda någon åtgärd. Det
må för övrigt anmärkas att, då man icke kan veta något bestämt örn prisförliållandena
i framtiden, grunder för beräkning av ett eventuellt skadeståndsbelopp
för närvarande saknas.
I detta sammanhang vill jag framhålla, att vad 1928 års riksdag uttalat
angående ersättning av skattemedel för förluster i anledning av .bifall till
då framlagd proposition i frågan enligt min mening bör äga motsvarande
tillämpning beträffande det nya leveranskontraktet i fråga örn förlust, som
kan uppkomma i följd av den kredit, som enligt detta kontrakt lämnas bolaget.
Yad slutligen angår den av föreningen Nederkalix industri u. p. a. gjorda
framställningen om vissa lindringar i villkoren för åtnjutande av det åt föreningen
lämnade statslånet, får jag, efter samråd med chefen för finansdepartementet,
uttala, att anledning synes föreligga att i så måtto tillmötesgå
denna framställning, att envar av återstående amorteringar å lånet uppskjutes
på ett år. Frågan härom torde vid ett senare tillfälle få underställas
Kungl. Maj:ts prövning. Räntefrihet eller nedsättning i räntesatsen lärer
däremot ej böra medgivas.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels medgiva, att Kungl. Majit må genom teckning av aktier
ävensom genom vissa andra åtgärder lämna ytterligare bistånd
till den av Kalix träindustriaktiebolag bedrivna industriella
verksamheten i Nederkalix socken i Norrbottens liin, allt i
överensstämmelse med av mig i det föregående angivna grunder
;
Bihang till riksdagtns protokoll 1931. 1 sami. 173 höft. [Nr 197.)
518 31 4
Kungl; Maj:ts proposition nr 197.
dels ock bland utgifter för kapitalökning under rubriken
»Fonden för statens aktier» till teckning av aktier i nämnda
aktiebolag för budgetåret 1931/1932 anvisa étt reservationsanslag
av ......................................................... kronor 2,000,000.
Till vad departementschefen sålunda hemställt, däruti
statsrådets övriga ledamöter instämma, lämnar Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
B. Spångberg.
Stockholm 1931. K. L. Beckmans Boktr.