Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

1

Nr 18.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående befrielse för extra
ordinarie kustbevakningsbiträdet N. E. K. Walter från viss
betalningsskyldighet; given Stockholms slott den 3 januari
1931.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Felix Hamrin.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 januari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, anför:

Med.anledning av en den 12 november 1928 i en gatukorsning i Hälsingborg
inträffad sammanstötning mellan en tullverket tillhörig, av dåvarande
extra kustbevakningsbiträdet N. E. K. Walter förd personautomobil oell
en av enskild person ägd lastautomobil väcktes vid polisdomstolen i
Hälsingborg åtal mot Walter och föraren av sistnämnda automobil. Polisdomstolen
fann i utslag den 15 januari 1929 ådagalagt, att både lastautomobilens
förare, som underlåtit att innan han anlänt till gatukorsningen
giva varningssignal, och Walter, som vid tillfället icke nedlagt
hastigheten å den av honom förda automobilen efter som behörig
hänsyn till trafiksäkerheten krävt, brustit i den omsorg och varsamhet,
som till förekommande av olycksfall betingats av omständigheterna. På
grund därav prövade polisdomstolen rättvist döma förarna att för ovarsamt
framförande av automobil böta, Walter 150 kronor och föraren av
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 16 haft. (Nr 18.) 1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

lastautomobilen 75 kronor till kronan. Vad därefter anginge av generaltullstyrelsen,
lastautomobilens ägare och visst försäkringsbolag i målet förd
skadeståndstalan, fann polisdomstolen, att båda förarna finge anses vållande
till sammanstötningen, Walter dock i högre grad än föraren av lastautomobilen,
samt att båda måste anses skyldiga utgiva skäligen jämkade skadestånd
och förpliktades förty dels lastautomobilens förare att gottgöra generaltullstyrelsen
för botandet av skadorna å personbilen med 11 kronor 30 öre,
och dels Walter att utgiva skadestånd till försäkringsbolaget för skador
å lastautomobilen med 165 kronor och till ägaren av lastautomobilen för
dennes avsaknad av automobilen under viss tid med 90 kronor. Slutligen
förpliktade polisdomstolen dels Walter att ersätta ägarens av lastautomobilen
kostnader å målet med 125 kronor jämte vad han kunde visa sig
hava utgivit i lösen för polisdomstolens protokoll och utslag i målet, dels
ock Walter och föraren av lastautomobilen, vilkendera bäst gälda gitte, att
ersätta statsverket den kostnad, som av allmänna medel utgått eller kunde
komma att utgå i ersättning till i målet hörda vittnen.

Efter det Walter hos hovrätten över Skåne och Blekinge överklagat
polisdomstolens utslag, fann hovrätten enligt utslag den 17 maj 1929 ej
skäl göra ändring i polisdomstolens utslag och förpliktade Walter att gottgöra
envar av sina motparter vad som åtginge till lösen av hovrättens
utslag i målet. Walter ägde icke fullfölja talan mot hovrättens utslag.

I skrivelse till Kungl. Majit den 27 maj 1930 har generaltullstyrelsen,
med erinran örn vad sålunda förekommit, anfört: Vederbörande tull myndighet

i Hälsingborg hade ansett de för Walter i målet uppkomna
kostnaderna, vilka belöpt sig till 789 kronor, däri inräknade de Walter
ådömda böterna, böra gäldas av tullmedel samt i skrivelse till generaltullstyrelsen
anhållit, att generaltullstyrelsen måtte godkänna av tullkammaren
i Hälsingborg vidtagen åtgärd att förskottsvis utbetala berörda
belopp. Generaltullstyrelsen hade även godkänt utbetalningen av ifrågavarande
kostnader utom vad anginge de Walter ådömda böterna å 150
kronor, vilket belopp styrelsen föreskrivit skulle omedelbart återbetalas
till tullkassan. Övriga kostnader för Walter hade utgjorts av skadestånd
till försäkringsbolaget 165 kronor, skadestånd till ägaren av lastautomobilen
90 kronor, rättegångskostnad till ägaren av lastautomobilen 129
kronor, ersättning åt av Walter anlitat rättegångsbiträde 227 kronor,
vittneslön 8 kronor samt lösen av hovrättens utslag 20 kronor, eller sammanlagt
639 kronor.

Generaltullstyrelsen har därefter hemställt, att Kungl. Majit ville föreslå
riksdagen medgiva, att Walter måtte befrias från betalningsskyldighet
för sistnämnda belopp 639 kronor.

Innan de skäl återgivas, som generaltullstyrelsen anfört till stöd för
sin framställning, torde i korthet böra redogöras för vissa författnings -

Kungl. Maj:ts proposition Nr IS.

3

bestämmelser av betydelse lör bedömande av det föreliggande ärendet.
Enligt 2 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada
i följd av automobiltrafik är ägare av automobil ansvarig för skada å
person och egendom, som icke befordrats med automobilen, ändå att
ägaren ej vållat skadan; dock är ägaren från ansvarighet fri, där av omständigheterna
framgår, att skadan varken förorsakats av bristfällighet å
automobilen eller vållats av föraren. Automobilens förare är enligt samma
lagrum lika med ägaren pliktig ersätta sådan skada som nyss nämnts, så
vitt ej av omständigheterna framgår, att föraren icke varit vållande till
skadan. I förevarande fall, där föraren av tullverkets automobil varit,
jämte annan, vållande till den inträffade sammanstötningen, äro alltså
såväl föraren som staten i egenskap av ägare av automobilen ansvariga
för skadan. Jämlikt 11 § nyssnämnda lag är dock ägaren berättigad att
söka åter vad han utgivit av den, som vållat skadan.

Lagen den 10 maj 1929 (nr 77) örn trafikförsäkring å motorfordon ålägger
ägare av motorfordon, som brukas i trafik här i riket, att taga trafikförsäkring
å fordonet (1 §). Sådan försäkring skall för den, som på grund av skada i följd
av trafik med fordonet enligt lag är berättigad till skadestånd av fordonets
ägare, brukare eller förare, medföra rätt att utbekomma skadeståndet av försäkringsgivaren
(3 §). För vad försäkringsgivaren på grund av försäkringen
utgivit till den, som lidit skada, äger försäkringsgivaren inträda i den skadelidandes
rätt mot försäkringstagaren, i den mån försäkringsgivaren är fri
från ansvarighet gent emot försäkringstagaren (20 § st. 1). Detta inträffar
enligt 25 § lagen örn försäkringsavtal, bland annat, då försäkringstagaren
genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet. Belopp, som försäkringsgivaren
icke äger sålunda söka åter av försäkringstagaren, må ej
heller uttagas av annan, som jämte försäkringstagaren är i egenskap av
ägare, brukare eller förare ansvarig för skadan, utan så är att denne
gjort sig skyldig till förfarande av sådan beskaffenhet, att, om han tagit
försäkringen, försäkringsgivaren varit fri från ansvarighet gent emot
honom (20 § st. 2). — I fråga örn rättegångskostnad stadgas, att försäkringsgivaren
är skyldig vidkännas sådan kostnad, som ej skäligen kunnat
undvikas, så vitt rättegången varit erforderlig för bestämmande av försäkringsgivarens
ersättningsskyldighet (17 §).

Försäkringsplikt jämlikt lagen örn trafikförsäkring åligger ej staten och i
avseende å denna äga lagens bestämmelser således i allmänhet ej tilllämpning.
Genom kungörelse den 26 september 1929 (nr 299), som trätt i
kraft den 1 oktober samma år, har emellertid stadgats, att om trafikförsäkring
icke tagits å staten tillhörigt motorfordon, staten icke må, för vad
den fått utgiva i ersättning för skada i följd av trafik med fordonet, hålla
sig till föraren, i den mån denne vid trafikförsäkring utan förbehåll skulle
varit fri från försäkringsgivarens krav.

4 Kungl. Majlis ''proposition Nr 18.

Generaltullstyrelsen Ilar nu i sin skrivelse den 27 maj 1930 ytterligare
anfört följande:

Enligt inhämtade upplysningar syntes Walter icke liava gjort sig skyldig
till grov vårdslöshet vid framförandet av automobilen. Det finge i sådant
avseende framhållas, att tullverkets automobil framfördes å huvudgata,
under det att lastautomobilen från bigata fördes in på huvudgatan; att
Walter signalerade i god tid före gatukorsningen, medan lastautomobilens
förare däremot icke gav någon signal; att tullverkets automobil hade
starkt lysande lyktor, som kastade ljuset långt framför automobilen, under
det att lastautomobilens lyktor voro nästan utbrunna; samt att sikten mot
den gata, varifrån lastautomobilen kom, var skymd för Walter av en bensinkiosk
och en därintill stående annan automobil. Visserligen hade polisdomstolen
funnit utrett, att Walter icke nedbragt automobilens hastighet i enlighet
med vad som betingats av hänsyn till trafiksäkerheten, men denna
hans försummelse torde i betraktande av nyss anförda omständigheter få
anses ursäktlig.

Såvitt styrelsen kunde finna, torde under föreliggande omständigheter något
tvivel icke kunna råda därom, att, i händelse automobilen varit försäkrad,
Walter varit fri för försäkringsgivarens krav. Ifrågavarande automobil
var emellertid, i likhet med övriga tullverket tillhöriga motorfordon, icke
försäkrad. Walter hade i följd därav kommit att intaga en ogynnsammare
ställning än örn han varit anställd i enskild tjänst, enär han i så fall med
all sannolikhet på grund av försäkring eller annorledes skulle varit skyddad
mot risk av förevarande beskaffenhet. Nämnas finge även att, därest tullverket
såsom ägare till automobilen instämts eller eljest inträtt i rättegången
på Walters sida, tullverket skulle jämlikt lagen den 30 juni 1916
angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik blivit ålagt att
solidariskt med Walter gälda de utdömda kostnaderna. Tullverket skulle
visserligen jämlikt 11 § i nämnda lag ägt regressrätt mot Walter för vad
tullverket fått utgiva. Det finge dock erinras, att Kungl. Majit efter utfärdandet
av lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring å motorfordon, vilken
lag trätt i kraft den 1 juli 1929, genom kungörelse den 26 september 1929
förordnat, att därest trafikförsäkring icke tagits å staten tillhörigt motorfordon,
staten för vad den fått utgiva i ersättning för skada i följd av trafik
med fordonet icke finge hålla sig till föraren, i den mån denne vid trafikförsäkring
utan förbehåll skulle varit fri från försäkringsgivarens krav. Då
Walter icke kunde anses genom grov vårdslöshet hava vållat sammanstötningen,
hade, därest lagen örn trafikförsäkring varit gällande vid ifrågavarande
tid, staten jämlikt nämnda kungörelse icke kunnat fordra ersättning
av honom.

Enligt vad styrelsen inhämtat, hade Walter, som fört ifrågavarande automobil,
alltsedan densamma i juni månad 1928 anskaffades av tullverket,
vid framförandet av automobilen städse iakttagit tillbörlig varsamhet och
omtanke.

Styrelsen ville vidare framhålla, att Walter, som den 30 mars 1929
antagits till e. o. kustbevakningsbiträde och i denna befattning för närvarande
åtnjöte, förutom dyrtidstillägg, en avlöning endast obetydligt överstigande
2,000 kronor örn året, befunne sig i knappa ekonomiska omständigheter
och att det för honom skulle medföra betydande svårigheter,
örn han skulle bliva nödsakad att betala ifrågavarande kostnader. Styrelsen
tilläte sig vidare erinra, att 1930 års riksdag enligt skrivelse den 29 mars

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

1930, nr 90, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition den 21 februari
1930, nr 130, under i vissa hänseenden likartade förhållanden medgivit en
förare av kronan tillhörigt motorfordon befrielse från honom åvilande ersättningsskyldighet.

Under åberopande av vad sålunda anförts, har, på sätt i det föregående
antytts, generaltullstyrelsen — som ansett anledning till befrielse för Walter
från betalningsskyldighet för de honom ådömda böterna icke föreligga —
tillstyrkt framställning till riksdagen örn befrielse för Walter från betalningsskyldighet
för de skadeståndsbelopp och andra kostnader, sammanlagt
639 kronor, som föranletts av ifrågavarande automobilsammanstötning, samt
tillika hemställt, att berörda belopp måtte avföras från den å tullverkets
omkostnadsstat under titel »övriga kostnader för tullverket» uppförda anslagsposten
»diverse utgifter».

Statskontoret har i infordrat utlåtande den 16 juli 1930 ansett tveksamt,
huruvida icke utgiften för av Walter i rättegången anlitat rättegångsbiträde,
227 kronor, rätteligen borde åtminstone till någon del bestridas av
denne. Med hänsyn till vad generaltullstyrelsen i ärendet anfört, har dock
statskontoret icke velat motsätta sig, att Walter befrias från betalningsskyldighet
till tullverket av hela det belopp av 639 kronor, som i anledning
av automobilsammanstötningen av tullverket utgivits, samt att beloppet ur
räkenskaperna avföres på sätt generaltullstyrelsen föreslagit.

Såsom av det föregående framgår har Walter i egenskap av förare av Departementsi
ärendet omförmälda, tullverket tillhöriga personautomobil förpliktats utgiva chefen.
skadestånd för vållande till sammanstötningen. I händelse automobilen varit
försäkrad enligt lagen örn trafikförsäkring, hade emellertid vederbörande
försäkringsanstalt haft att utgiva ersättning för skadorna. Och då
Walter icke torde kunna anses hava gjort sig skyldig till grov vårdslöshet,
hade anstalten för vad den fått utgiva icke kunnat vända sig mot
honom med regresskrav. Skyldighet att taga trafikförsäkring har numera
genom nyssnämnda lag ålagts ägare av motorfordon, därvid dock staten
undantagits från försäkringsplikt. Till förekommande av att förare av staten
tillhöriga automobiler på grund därav skola komma i sämre ställning än
automobilförare i enskild tjänst, är det, som i omförmälda kungörelse av den 26
september 1929 förordnats, att, därest trafikförsäkring icke tagits å staten tillhörigt
motorfordon, staten, för vad den fått utgiva i ersättning för skada
i följd av trafik med fordonet, icke må hålla sig till föraren, i den mån
denne vid trafikförsäkring utan förbehåll skulle varit fri från försäkringsgivarens
krav. Då sammanstötningen inträffat redan under år 1928, är
visserligen kungörelsen i förevarande fall icke tillämplig. Grunderna för
densamma synas dock billigtvis kunna här åberopas. I detta avseende må
ock framhållas, att redan före ikraftträdandet av lagen om trafikförsäkring
försäkringsanstalterna så gott som undantagslöst torde hava underlåtit att
/lilläng lill riksdagens protokoll 19.11. 1 sami. 10 höft. (Nr IS). 2

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 18.

göra gällande regresskrav i hithörande fall. Med hänsyn till nu angivna
förhållanden och vad i övrigt av generaltullstyrelsen anförts, anser jag i
likhet med styrelsen skäligt, att de belopp, tillhopa 255 kronor, som Walter
förpliktats att i skadestånd utgiva, bestridas av statsmedel. Enär, därest
den tullverket tillhöriga personautomobilen varit försäkrad enligt lagen örn
trafikförsäkring, rättegång i förevarande fall varit erforderlig för bestämmande
av försäkringsgivarens ersättningsskyldighet, samt de i anledning
av rättegången uppkomna kostnaderna icke, så vitt visats, uppgå till oskäligt
belopp, lära jämväl de i generaltullstyrelsens framställning inbegripna
rättegångskostnaderna, tillhopa 384 kronor, böra bestridas av statsmedel.

På sätt generaltullstyrelsen föreslagit, torde de belopp, tillhopa 639 kronor,
som sålunda synas böra utgå av statsmedel, avföras från den å tullverkets
omkostnadsstat under titeln »övriga kostnader för tullverket» uppförda
anslagsposten »diverse utgifter».

På grund av vad ovan anförts och under erinran slutligen att, såsom
generaltullstyrelsen anfört, riksdagen i skrivelse den 29 mars 1930, nr 90,
efter förslag av Kungl. Majit i ett med det nu förevarande jämförligt fall
medgivit en förare av kronan tillhörig automobil befrielse från honom ålagd
skyldighet att gottgöra kronan vad kronan nödgats utgiva i skadestånd,
hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att de skadestånds- och ersättningsbelopp, som extra
ordinarie kustbevakningsbiträdet N. E. K. Walter på
grund av förutnämnda automobilsammanstötning genom
hovrättens över Skåne och Blekinge utslag den 17 maj
1929 förpliktats utgiva, ävensom Walter åsamkade kostnader
för anlitande av rättegångsbiträde må till belopp
av tillhopa 639 kronor bestridas av tullmedel samt
avföras från den å tullverkets omkostnadsstat under
titeln »övriga kostnader för tullverket» uppförda anslagsposten
»diverse utgifter».

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!

Kurt Björklund.

803228. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1931.