Kungl. Majus proposition nr 173-

1

>r 173.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 35 § första stycket lagen
den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet; given Stockholms slott
den 13 mars 1931.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av 35 § första
stycket lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet.

Under Hans Majlis

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ola Jeppsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 153 käft. (Nr 173.)

479 31

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Förslag

till

Lagom
ändrad lydelse av 35 § första stycket lagen den 23 oktober 1891
(nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att första stycket av 35 § lagen den 23 oktober 1891
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Ärligen skall vägsyn hållas av landsfiskal med biträde av två nämndemän,
dock att beträffande väg, som övertagits till underhåll medelst vägkassan,
dylik syn skall hållas allenast örn och i den utsträckning Konungens befallningshavande
på given anledning därom för visst år förordnar. Yägsyn
bör förrättas tidigt på våren eller sent på hösten å tid, som antingen redan
är eller med avseende på skiljaktiga förhållanden varder, efter landstingets
hörande, av Konungens befallningskavande bestämd för hela länet eller delar
därav.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Kungl. Majus proposition nr 173.

3

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i
statsrådet, å Stockholms slott den 6 mars 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning nied chefen för justitiedepartementet anför
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Jeppsson:

Till Kungl. Maj:ts prövning föreligger ett av statens organisationsnämnd
med skrivelse den 3 mars 1931 överlämnat förslag till ändring i lagen den
23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet,
avseende upphävande av nu gällande ovillkorliga föreskrift att årlig vägsyn
skall hållas, även där väg övertagits till underhåll medelst vägkassan.

Körande anledningen till att förevarande fråga upptagits till handläggning
har organisationsnämnden meddelat i huvudsak följande:

Under nämndens överväganden rörande förenklingar och besparingar inom
statsförvaltningen hade uppmärksamheten fästs vid bland annat möjligheten
av att avskaffa eller begränsa de nuvarande av landsfiskal med biträde av
två nämndemän företagna årliga vägsynerna med eventuellt åtföljande efterbesiktningar.
Från olika håll hade i sådant hänseende för nämnden framhållits,
dels att, sedan i de allra flesta vägdistrikten i riket väghållningen
numera övertagits av vägkassorna, vägsynernas ursprungliga uppgifter avsevärt
beskurits och dels att från och med den 1 juli 1930 innehavarna av de
nyinrättade vägingenjörsbefattningarna i länen utövade en ändamålsenligare
kontrollverksamhet uti förevarande avseende än som varit för vägsynenämnderna
möjlig. En i anledning av nämnda påpekanden inom organisationsnämnden
företagen preliminär utredning hade omedelbart givit vid handen,
att vägsynerna, sådana de nu vore anordnade, syntes hava en skäligen obetydlig
uppgift att fylla i de fall, där väghållningsdistriktet övertagit vägunderhållet,
något som numera skett i så gott som samtliga rikets 379 vägdistrikt.
Vidare hade av den preliminära utredningen framgått, att kostnaderna
för de årligen återkommande vägsynerna stege till icke oväsentliga
belopp. Enbart för budgetåret 1929/1930 hade sålunda till förrättningsmännen
utgående reseersättningar för samtliga vägsyner i riket uppgått till
sammanlagt 186,000 kronor, därav cirka 132,000 kronor utgått direkt av statsmedel
och resten utbetalats genom vägkassorna.

Emellertid har, erinrar organisationsnämnden vidare, jämlikt Kungl. Maj:ts
den 29 november 1929 givna bemyndigande dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet
den 4 december samma år tillkallat sakkunniga för
revision av bestämmelserna om väghållningsbesvärets utgörande på landet
samt om städernas allmänna vägar, de s. k. 1929 års vägsakkunniga. Enligt

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

direktiven för de sakkunnigas verksamhet avsågs en allmän revision av
gällande lagstiftning rörande de allmänna vägarna, varjämte emellertid framhölls
bland annat att, örn och i den mån det under utredningens bedrivande
skulle visa sig lämpligt att redan före arbetets avslutande på en
eller annan punkt göra ändring i eller tillägg till nu gällande bestämmelser
i ämnet, förslag i sådant hänseende borde avgivas.

Då det av organisationsnämnden till övervägande upptagna spörsmålet
rent sakligt sett folie inom området för 1929'' års vägsakkunnigas arbetsuppgifter,
avlät nämnden den 26 januari 1931 till 1929 års vägsakkunniga en
skrivelse, däri nämnden hemställde örn de sakkunnigas uttalande, huruvida
enligt deras mening hinder mötte mot ett fullföljande av tanken på upptagande
av förevarande spörsmål till omedelbar men provisorisk behandling
utan avvaktan å den nya väglagen.

I nämnda skrivelse framhölls, att man inom organisationsnämnden ansett
sig på grund av de sakkunnigas vidsträckta arbetsområde böra räkna med
att, därest de sakkunniga icke toge upp frågan örn det allmännas tillsyn
över vägväsendet till slutlig behandling före övriga hithörande spörsmål —
något som nämnden föreställde sig knappast hava varit tänkt — med berörda
frågas lösning komme att anstå ännu rätt avsevärd tid, särskilt som
ett större kommittébetänkande efter dess avgivande droge lång tid för remisser
samt för behandling i departement och lagråd. Ur de besparingssynpunkter,
som organisationsnämnden hade att företräda, förefunnes emellertid
skäl för ett separat upptagande av tillsynsfrågan till en provisorisk
lösning. Vore den förmodan riktig, vartill den preliminära undersökningen
givit anledning, eller att vägsynerna numera — i varje fall där väghållningen
övertagits av vägstyrelserna — förlorat sin egentliga betydelse, borde enligt
nämndens mening åtgärder i riktning mot ett möjliggörande av deras inställande
omedelbart vidtagas. Huruvida vägsynerna därvid borde helt avskaffas
eller örn tilläventyrs borde bestämmas, att de icke skulle hållas
annat än då länsstyrelsen så för varje särskilt fall bestämde, vore en fråga,
som ännu vore lämnad helt öppen. Besvarandet av frågan, huruvida förevarande
spörsmåls vidare behandling skulle förberedas av de sakkunniga eller
hos organisationsnämnden, överlämnade nämnden helt åt de sakkunniga,
men nämnden uttalade samtidigt att, därest tillsynsfrågans upptagande till
särbehandling skulle för de sakkunniga föranleda rubbning i arbetsplan eller
eljest medföra oförutsett besvär, nämnden vore villig åtaga sig frågans förberedande
och därav föranledda författningsförslags upprättande.

Med anledning härav anförde 1929 års vägsakkunniga i skrivelse till nämnden
den 30 januari 1931:

Att nu gällande bestämmelser örn kontrollen över underhållet av de allmänna
vägarna icke vore tillfredsställande, vore allmänt erkänt. Såsom i
nämndens skrivelse framhållits hade berörda bestämmelser tillkommit på en
tid, då vägunderhållet fullgjordes av den jordbrukande befolkningen in
natura, och vore anpassade efter de krav, som med hänsyn till då rådande
trafik borde ställas på ett gott vägunderhåll. Efter motortrafikens utveckling
och sedan vägunderhållet, utom i några få mindre distrikt, övertagits
av vägkassorna, vore förhållandena helt annorlunda än förr. Underhållsarbetet
måste för att tillfredsställa trafikens krav pågå under så gott som
hela året. Givetvis vore, även sedan vägkassan övertagit underhållet, kontroll
behövlig och borde denna vara kontinuerlig samt utövas av sakkunniga

5

Kungl. Maj ds proposition nr 173.

personer. I båda dessa avseenden kunde anmärkning riktas mot det nuvarande
vägsyneförfarandet, vilket icke vore tidsenligt och effektivt men däremot
tämligen dyrbart. Kontrollen över vägunderhållet utövades emellertid
även av andra organ än vägsynenämnderna, och borde särskilt beaktas den
uppgift, som därutinnan ålåge vägingenjörerna. Från nu berörda synpunkter
borde alltså icke möta några betänkligheter mot vägsynernas avskaffande
helt och hållet. Detta förutsatte emellertid nya bestämmelser angående
vissa åtgärder, som i erforderliga fall skulle föreskrivas vid vägsyn. Det
borde nämligen beaktas, att enligt 24, 25, 68 och 69 §§ väglagen ankomme
på vägsynenämnd att för vägs upptorkande eller för erhållande av fri sikt föreskriva
borttagande av träd, buskar, upplag och andra anordningar, att meddela
tillstånd till snöskärms uppsättande samt att i dylika fall bestämma
den skadeersättning, som eventuellt kunde tillkomma vederbörande jordägare.
Beträffande spörsmålet åt vem, i händelse vägsynen avskaffades, densammas
sistnämnda uppgifter borde anförtros, vore de sakkunniga icke beredda
att på nuvarande stadium av sitt utredningsarbete göra något uttalande.
Under åberopande av det sagda meddelade de sakkunniga, att enligt
deras mening hinder icke mötte mot upptagande till omedelbar behandling
av frågan örn vägsynernas avskaffande helt eller delvis. Såsom en provisorisk
lösning av frågan ville de sakkunniga förorda en bestämmelse, att vägsyn
skulle hållas allenast örn och i den utsträckning länsstyrelsen därom
förordnade.

Vägsakkunniga meddelade vidare att, då frågans förberedande och därav
föranledda författningsförslags upprättande under den närmaste tiden skulle
föranleda rubbning i de sakkunnigas arbetsplan, de sakkunniga helst såge,
att organisationsnämnden åtoge sig nämnda arbetsuppgifter.

Inom organisationsnämnden har därefter upprättats en promemoria i ämnet,
vid vilken tillika fogats ett utkast till ändring i 35 § väglagen av innehåll
att beträffande väg, som övertagits till underhåll medelst vägkassan, vägsyn
skall hållas allenast örn och i den utsträckning Konungens befallningskavande,
på hemställan av vägstyrelsen eller landsfiskalen eller enskild markägare,
i varje särskilt fall därom för visst år förordnar.

I denna promemoria — vilken jämte åtföljande utkast till lagändring torde
få fogas såsom bilaga till statsrådsprotokollet (Bilaga 2) — har nämnden anslutit
sig till de riktlinjer, som angivits av 1929 års vägsakkunniga. Sålunda
har nämnden funnit det vara mindre lämpligt att nu avskaffa eller ens inskränka
vägsynerna beträffande sådana vägdistrikt, där naturaväghållning ännu helt
eller delvis tillämpades. Men ej heller beträffande de distrikt, där väghållningen
helt övertagits av vägkassorna, har nämnden ansett vägsynerna kunna
helt och hållet avskaffas. De tvistefrågor, som det enligt väglagens 24, 25,
68 och 69 §§ ankomme på vägsynenämnden att i förekommande fall avgöra,
syntes nämligen icke lämpligen böra utan avvaktan på den nya väglagstiftningen
läggas på något annat organ. Däremot har nämnden funnit
ett lättande på den ovillkorliga bestämmelsen i väglagens 35 §, att vägsyn
skall hållas årligen, kunna å ena sidan ske utan någon nämnvärd olägenhet
och å andra sidan på ett verkningsfullt sätt tillgodose de besparingssynpunkter,
som varit anledningen till frågans upptagande. Yägsyn skulle sålunda
enligt nämndens förslag icke hållas i annat fall än då — på gimmi

G

Kungl. Majus proposition nr 173.

av uppkomsten av en sådan situation, som omförmäles i 24, 25, 68 eller
69 § väglagen, eller eljest -— sådant visade sig vara av behovet påkallat,
något som det skulle ankomma på länsstyrelsen att för varje särskilt fall
bedöma. Att en sådan anordning skulle komma att medföra, att de allra
flesta nu med rätta såsom onödiga betecknade vägsyner skulle försvinna,
Ilar nämnden ansett sig kunna antaga.

Över berörda promemoria jämte författningsförslag har nämnden inhämtat
yttranden från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ävensom från länsstyrelserna
i samtliga län. Tillika har tillfälle lämnats Svenska vägföreningen samt
Svenska vägstyrelsernas förbund att, därest så aktades nödigt, inkomma
med yttrande.

De inkomna remissvaren utvisa, att de av nämnden angivna synpunkterna
på frågan örn de obligatoriska årliga vägsynernas fortsatta bibehållande allmänt
delas av de hörda myndigheterna. I de flesta yttrandena framhålles
sålunda, att den obligatoriska årliga vägsynen numera förlorat sin betydelse
beträffande de vägar, vilkas underhåll övertagits av vägkassorna.
Så gott som samtliga länsstyrelser tillstyrka i princip ett omedelbart genomförande
av den föreslagna lagändringen; blott en enda länsstyrelse, nämligen
den i Uppsala län, har rent avstyrkt densamma. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
jämte de speciella fackorganisationerna, Svenska vägföreningen och
Svenska vägstyrelsernas förbund, giva förslaget i princip sin oförbehållsamma
anslutning.

Däremot hava föreslagits ett pär smärre jämkningar i det remitterade
utkastet. Sålunda hava ett stort antal av de hörda myndigheterna framhållit,
att det borde stå länsstyrelse öppet att föreskriva vägsyns hållande
även i andra fall än då vägstyrelsen, landsfiskalen eller enskild markägare
därom gjort hemställan.

I flera av de inkomna yttrandena har vidare framhållits, att tiden för de
vägsyner, som skola hållas allenast efter länsstyrelsens förordnande, icke
borde i likhet med de obligatoriska vägsynerna vara begränsad till »tidigt
på våren eller sent på hösten». Såsom skäl härför har uttalats, bland annat,
att vägsynernas uppgift hädanefter till stor del bomme att bestå i att föreskriva
borttagande eller kvistande av träd och buskar, vilka hindrade fri
sikt, men att sådana hinder icke kunde tillfyllest bedömas annat än då träd
och buskar äro lövklädda.

I anledning av de gjorda erinringarna därom, att länsstyrelse borde äga
föreskriva vägsyns hållande även då framställning därom icke gjorts, har
organisationsnämnden i sin förenämnda skrivelse framhållit, att det remitterade
förslagets innehåll i denna del förestavats huvudsakligen av en strävan
att förekomma, att länsstyrelserna skulle anse sig böra med avseende å de
särskilda vägarna för varje år ex officio pröva, huruvida vägsyn vore behövlig
eller icke, något som givetvis skulle medföra ett avsevärt arbete. Nämnden
ansåge sig emellertid böra på grund av de gjorda erinringarna föreslå, att
lagtexten i denna del gåves det innehåll, att länsstyrelsen skulle över huvud,

7

Kungl. Majus proposition nr 173.

då den funne anledning därtill förekomma, kunna förordna örn vägsyns
hållande. En sådan omredigering torde också enligt nämndens mening tillgodose
det syftemål, som nämnden med den ursprungliga formuleringen
velat vinna.

Beträffande vad i vissa yttranden erinrats örn tiden för vägsyns hållande
Ilar organisationsnämnden förklarat sig icke kunna frånkänna de framförda
synpunkterna sakligt berättigande. Då nämnden emellertid icke ansett sig
böra föreslå en ändring i bestämmelserna angående tiden för vägsyns hållande
''ens beträffande sådana syner, som skola hållas allenast efter länsstyrelsens
förordnande, hade detta, enligt vad nämnden meddelat, huvud
sakligen berott därpå, att ett förslag härom icke betingades^av de synpunkter,
som nämnden hade att företräda, utan helt folie inom det sakliga området
för 1929 års vägsakkunnigas arbetsuppgifter. Ett borttagande redan nu av
tidsbestämmelsen för de årliga vägsynerna skulle vara ägnat att i viss mån
föregripa dessa sakkunnigas arbete.

Det av organisationsnämnden i anslutning till det anförda omarbetade
förslaget till ändring av 35 § första stycket väglagen har följande lydelse:

Årligen skall vägsyn hållas av landsfiskal med biträde av två nämndemän,
dock att beträffande väg, som övertagits till underhåll medelst vägkassan,
dylik syn skall hållas allenast örn och i den utsträckning Konungens befalhlingshavande
på given anledning därom för visst åi- förordnar. Vägsyn
bör förrättas tidigt på våren eller sent på hösten å tid, som antingen redan
är eller med avseende på skiljaktiga förhållanden varder, efter landstingets
hörande, av Konungens befallningshavande bestämd för hela länet eller delar
därav.

Med åberopande av vad i ärendet förekommit och under hänvisning till
den icke ringa besparing, som förslagets snara genomförande skulle innebära
för det allmänna, har organisationsnämnden hemställt, att Kungl. Majit
måtte efter lagrådets hörande för 1931 års riksdag framlägga det av nämnden
sålunda upprättade lagförslaget.

Förevarande, av statens organisationsnämnd framlagda förslag örn ändring Departementsi
väglagens bestämmelser angående hållande av vägsyn utgår från att det
nuvarande vägsyneförfarandet väsentligen förlorat sin betydelse beträffande
de vägdistrikt, i vilka vägunderhållet övertagits av vägkassan, och att för
kontroll å vägunderhållet nya och ändamålsenligare organ tillskapats genom
den vägorganisation, som gäller från och med den 1 juli 1930. Med hänsyn
härtill och då vägsyneförfarandet för såväl vägdistrikten som staten är
förenat med kostnader, vilka sammanlagda för hela landet uppgå till betydande
belopp, har nämnden ur de synpunkter, den har att företräda, ifrågasatt
att utan avvaktan å slutförandet av pågående arbete nied revision av
gällande lagstiftning angående de allmänna vägarna sådan ändring vidtages
i omförmälda bestämmelser, att beträffande vägdistrikt med vägkasseunderhåll
vägsyn skall hållas allenast örn och i den utsträckning Konungens befallningsliavande
på given anledning därom för visst ar förordnar. Till vad
nämnden härutinnan anfört och föreslagit, vilket i stort sett enstämmigt

ö Kungl. Majus proposition nr 173.

oell förbehållslöst biträtts av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna,
kan jag helt ansluta mig. Mot den närmare utformning, som
nämnden givit åt förslaget, har jag ej heller funnit anledning till erinran.

Under ärendets behandling har även uppkommit fråga örn ändring av
bestämmelserna angående tid för vägsyns hållande, i vad avser vägdistrikt,
varom nu är fråga. Lika med organisationsnämnden anser jag emellertid,
att prövning av detta spörsmål lämpligen bör ske i samband med nyssnämnda
allmänna revision av väglagen.

Departementschefen uppläser härefter förslag till lag om ändrad lydelse
av 35 § första stycket lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets
utgörande ]på landet av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar (Bilaga 1) *, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten.

Ur protokollet:

Waldemar Wiens.

Denna bilaga, vilken är lika lydande nied det vid propositionen fogade lagförslaget
Ilar bär uteslutits. ö

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

9

Bilaga 2.

P. M.

med förslag till viss ändring av bestämmelserna angående ärliga vägsyner
enligt lagen den 23 oktober 1891.

1891 års väglag vilar på den principen, att vägunderhållet in natura, d. v. s.
arbetet för vägs hållande i laggill skick, åligger jordbruksfastigheterna på
landet och skall utgöras efter vägdelning (7 §).

Bestämmelserna angående tillsyn å väghållningen återfinnas i 34 och 35 §§
av gällande väglag och innehålla huvudsakligen följande: Länsstyrelsen tillkommer
att övervaka vägarnas behöriga underhåll och vidtaga därför erforderliga
åtgärder. Närmast under länsstyrelsen utövas tillsynen över vägväsendet
av landsfiskalen med biträde av fjärdingsman i enlighet med väglagen och de
särskilda föreskrifter, som av länsstyrelsen meddelas. Årligen skall vägsyn
hållas av landsfiskal med biträde av två nämndemän. Sådan syn bör förrättas
tidigt på våren eller sent på hösten å tid, som länsstyrelsen bestämt. Det
ankommer på vägstämma att besluta, att, till utrönande av huruvida vid vägsynen
befunna brister blivit avhjälpta, formlig efterbesiktning skall äga rum.
Sådan besiktning förrättas av landsfiskalen med två nämndemän. Vägsyn och
formlig efterbesiktning skola i viss ordning på förhand kungöras. Protokoll
skall vid dessa förrättningar föras, vari bland annat befunna brister samt sättet
och den uppskattade kostnaden för deras avhjälpande antecknas. Dessa protokoll
skola i stadgad ordning hållas tillgängliga för de väghållningsskjddiga
och i vad angår vägunderhåll, som åligger vägkassan, delgivas vägstyrelsen.
Påsynade brister skola inom stadgad tid botas, vid äventyr av böter samt
påföljd därjämte, att bristerna mot lega avhjälpas. Stanna vid vägsyn eller
formlig efterbesiktning förrättningsmännen i olika meningar, gäller vad de
flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle landsfiskalens. Tillfälliga
emellan de årliga vägsynerna uppkomna brister skola, där saken sådant uppskov
tåla kan, väghållare eller vägfogde anmanas att inom viss kort tid avhjälpa
vid äventyr som ovan är nämnt. Försittes denna tid, eller är bristen
av beskaffenhet att dröjsmål med dess avhjälpande kan medföra våda för vägfarande,
skall landsfiskalen ofördröjligen på lämpligt sätt låta bota skadan.

Enligt det vid 1922 års riksdag framlagda förslaget till ny väglag -— vilket
bland annat avsåg avskaffande av vägunderhållet in natura samt vägdistriktens
utvidgande till att omfatta landstingsområdena ävensom inrättande hos vägstyrelserna
av befattningar för tekniskt utbildad personal (vägdirektör, vägmästare)
— skulle tillsynen å väghållningen delas mellan länsstyrelserna (med
biträde av landsfiskalerna) och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sistnämnda
styrelse med uppgift att utöva den allmänna tillsynen över att väghållningen
utfördes på ett i tekniskt avseende tillfredsställande sätt. Härvid förutsattes,
att den lokala tillsynen kommc att få en helt annan karaktär än dittills samt
allenast bestå i ett konstaterande av brist, utan angivande av sättet för dess
botande.

Sedan emellertid 1922 års lagförslag fallit, har tid efter annan inom riksdagen
motionsvis gjorts framställning örn ändrade bestämmelser rörande tillsynen
å vägunderhållet. Sålunda föreslogs vid 1925 års riksdag i en motion.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

att vägsynen skulle helt slopas i de vägdistrikt, där vägkassan övertagit underhållet
av vägarna, och i en annan, att landsfiskals och nämndemäns självskrivenhet
till förrättande av vägsyn skulle upphöra och garanti vinnas, att
vägsyn förrättades av sakkunniga personer. I jordbruksutskottets av riksdagen
godkända utlåtande i ämnet avstyrktes dessa motioner under anförande
av bland annat följande:

»Väl finner utskottet, att det nuvarande förfarandet vid vägsyner, liksom
mycket annat i gällande väglag, saknar tillräcklig anpassning till de förhållanden,
som under de senare åren utvecklat sig på vägväsendets område. Frågan
huru den allmänna tillsynen över väghållningen bör för framtiden ordnas torde
emellertid vara beroende av åtskilliga omständigheter, som under den alltjämt
pågående snabba utvecklingen på berörda område ännu icke låta sig klart
överblickas. Det torde därför icke vara möjligt att nu angiva några bestämda
riktlinjer för åtgärder i berörda avseende. De uppslag, som i sådant hänseende
framförts i motionerna, har utskottet i varje fall icke nu velat förorda. Utskottet
anser sig emellertid med säkerhet kunna påräkna, att detta spörsmål,
jämte andra olösta frågor beträffande vägväsendet, är föremål för Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet.»

Jämväl vid 1926 års riksdag väcktes en motion i ämnet, som gick ut på att
de två nämndemännen ensamma skulle besluta vid vägsynen och landsfiskalen
blott medfölja såsom sekreterare.

Jordbruksutskottet avstyrkte även denna motion med hänvisning till föregående
års förberörda utlåtande, varefter riksdagen avslog motionen.

Vid 1928 års riksdag väcktes dels två motioner med hemställan örn utredning
på vad sätt kontrollen över vägunderhållet av de allmänna vägarna lämpligen
borde anordnas, dels en motion med hemställan örn utredning angående
bestämmelserna örn vägsynerna i syfte, att dessa bomme att verkställas av sakkunniga
personer m. m.

Jordbruksutskottet tillstyrkte utredning i ämnet och anförde som skäl
därför:

»Såsom framgår av det föregående har jordbruksutskottet redan tidigare
hyst den uppfattningen, att det nuvarande vägsyneförfarandet saknar anpassning
till de förhållanden, som under de senare åren utvecklat sig på vägväsendets
område. Att så är förhållandet torde nu knappast av någon bestridas. Då
vår nuvarande väglagstiftning bygger på vägsynen såsom huvudmedel för det
allmännas tillsyn å väghållningen, följer härav, att det viktiga statsintresse,
varom är fråga, för närvarande måste anses vara synnerligen bristfälligt tillgodosett.
Uppenbarligen framträder för varje år detta otillfredsställande läge
allt starkare. Vid sådant förhållande — och då utskottet, såsom förut berörts,
delar den uppfattningen, att i avvaktan på en ny väglag efter hand måste vidtagas
sådana partiella förändringar, som äro ägnade att avhjälpa de mest framträdande
bristerna däri — anser även utskottet, att lösningen av förevarande
spörsmål icke längre bör undanskjutas. Med hänsyn till ämnets invecklade
natur och då några bestämdare hållpunkter för frågans lösning i dess nuvarande
outredda skick icke torde kunna framläggas, har emellertid utskottet för
sin del velat tillstyrka en förutsättningslös utredning i ämnet.»

Riksdagen biföll utskottets förslag och anhöll i skrivelse (nr 171) till Kungl.
Maj:t örn utredning i syfte att erhålla av numera rådande förhållanden betingade
ändrade bestämmelser rörande det allmännas tillsyn å väghållningen
samt framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

På grund av nämnda riksdagsskrivelse tillkallades den 4 december 1929
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande sakkunniga för revision av bestämmelserna
om väghållningsbesvärets utgörande på landet samt om städernas all -

11

Kungl. Majda proposition nr 17H.

manna vägar, de s. k. 1929 års vägsakkunniga. Enligt direktiven för de sakkunnigas
verksamhet avsågs en allmän revision av gällande lagstiftning rörande
de allmänna vägarna. Såsom utgångspunkt för sagda revision nämndes i första
liand naturaväghållningens upphörande, men det framhölls jämväl såsom skäl
för en sådan revision, att åtskilliga framställningar förelåge örn lagändring,
bland annat, från riksdagens sida. Vidare framhölls, att, därest pa grund av
det nya läge, vari vägväsendet kommit, eller av andra skäl, lagändringar, utöver
vad för närvarande ifrågasatts, under arbetets gång skulle visa sig
påkallade, borde givetvis även sådana frågor av de sakkunniga upptagas till
behandling. Om och i den mån det under utredningens bedrivande skulle visa
sig lämpligt att redan före arbetets avslutande på en eller annan punkt göra
ändring i eller tillägg till nu gällande bestämmelser i ämnet, borde, enligt vad
departementschefen tillika uttalade, förslag i sadant hänseende avgivas.

Såsom av det anförda framgår har upprepade gånger från skilda håll påpekats,
att de årliga vägsynerna numera icke hålla måttet säsong övervakande
myndighet över väghållningen. Klagomålen härutinnan ha också resulterat i
tillsättande av 1929 års vägsakkunniga, vilkas arbetsuppgifter emellertid överspänna
ett betydligt vidare område än denna specialfråga.

Jämväl i skrivelser, som från skilda håll kommit statens organisationsnämnd
tillhanda, har ifrågasatts, huruvida icke vägsynerna ^enligt 1891 års
väglag kunde avskaffas eller inskränkas. Som skäl för en sadan, åtgärd har
åberopats huvudsakligen dels att i de allra flesta vägdistrikten i riket väghållningen
numera övertagits av vägkassorna och dels att från och med den
1 juli 1930 ett nytt övervakande organ, vägingengör sorganisationen, trätt i
funktion, vilket vore kompetent att utöva den erforderliga kontrollen. Ytterligare
har framhållits, att statens kostnader för de årliga vägsynerna uppginge
till avsevärda belopp årligen.

I själva verket synes av den föregående redogörelsen framgå, att vägsynerna
sådana de nu äro anordnade, hava en skäligen obetydlig uppgift att
fylla i de fall där väghållningsdistriktet övertagit vägunderhållet. Det lärer
kunna ifrågasättas, huruvida de uppgifter, som alltjämt skulle motivera vägsynernas
bibehållande, kunna tillgodoses genom den nuvarande anordningen.
Densamma har ju tillkommit under helt andra samfärdselförhållanden än deni
som nu föreligga och å en tid, då de nuvarande kraven på landsvägarnas förmåga
att upptaga en stark motorfordonstrafik icke hade någon som helst motsvarighet.
Yägsynernas anordning hänför sig också helt till en tid, då vägunderhåll
in natura, verkställt av den jordbrukande lantbefolkningen, var den
principiella grund, varpå lagstiftningen i ämnet byggde. Därutinnan är förhållandet
numera helt förändrat, Naturaväghållning förekommer allenast i
sällsynta undantagsfall. Enligt en uppgift i en inom riksdagens andra kammare
år 1929 väckt motion (nr 380) hade då i 346 av rikets 379 vägdistrikt
underhållet övertagits av vägkassorna. Förstnämnda siffra har förmodligen
sedan dess ytterligare stigit. Visserligen måste sägas, att den omständigheten,
att vägstyrelserna övertagit underhållet av vägarna, icke gör en lokal tillsyn
över väghållningen överflödig, men att de nuvarande vägsynerna, vilkas
främsta och egentligen enda uppgift varit att tillse, att de enskilda väghållarna
fullgjorde sina skyldigheter, icke äro anpassade för nuvarande förhållanden,
förefaller uppenbart och är för övrigt, som sagt, från olika håll upprepade
gånger uttalat.

En tillsynsverksamhet av beskaffenhet att uppfylla även de anspråk, som
genom den moderna trafikens utveckling måste uppställas, synes däremot kunna
utövas av de organ, som inrättats genom kungl, kungörelsen den 16 maj 1930
(nr 160) angående den statliga vägorganisationen i länen. Enligt denna kun -

12

Kungl. Majus proposition nr 173.

görelse skall den närmaste uppsikten över och bestyret med vägväsendet utövas
av länsstyrelsen med biträde av vägingenjörer, biträdande vägingenjörer och
vägingenjörsassistenter. Dessa befattningshavare äro väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
tjänstemän, men länsstyrelse, hos vilken de äro stationerade, äger bestämma
över deras tjänstgöring. Vägingenjör åligger, bland annat, att biträda
länsstyrelsen vid utövandet av statens kontroll å vägundersökning, vägbyggnad.
vägunderhåll och vinterväghållning inom länet. Och därvid skall han — utan
obehörigt ingripande i vägstyrelsernas förvaltning — tillse och övervaka, bland
annat, att vägunderhållet bedrives rationellt och ekonomiskt o. s. v.

På grund av sålunda föreliggande omständigheter har inom organisationsnämnden
dryftats möjligheten av att, utan att föregripa resultatet av den revision
av hela väglagstiftningen, varmed förenämnda vägsakkunniga äro sysselsatta,
åstadkomma en provisorisk lösning av frågan örn vägsynerna. Att helt
avskaffa dem torde icke låta sig göra, så länge det ännu finnes vissa vägdistrikt,
där naturaväghållning helt eller delvis tillämpas. Men ej heller beträffande de
distrikt, där väghållningen helt övertagits av vägkassorna, lära vägsynerna
kunna utan vidare avskaffas. Enligt väglagen skola nämligen vissa åtgärders
vidtagande i erforderliga fall föreskrivas vid vägsyn. Enligt lagens 24, 25.
68 och 69 §§ ankommer det sålunda på vägsynenämnd, att för vägs upptorkande
eller för erhållande av fri sikt föreskriva borttagande av träd, buskar, upplag
och andra anordningar, att meddela tillstånd till snöskärms uppsättande samt
att i dylika, fall bestämma den skadeersättning, som eventuellt må tillkomma
vederbörande jordägare. Att innan den nya väglagstiftningen hinner taga form
lägga nyssnämnda uppgifter på andra organ än vägsynerna, synes icke böra
ifrågakomma.

En utväg, som däremot förefaller framkomlig och som säkerligen skulle
medföra ungefär det resultat, som åsyftats, torde vara att finna i ett lättande på
den ovillkorliga bestämmelsen i väglagens 35 §, att vägsyn skall hållas årligen.
Naturligen kunna fall förekomma, då, i brist på annan kontrollmyndighet, en
vägsyneförrättning kan vara påkallad. Särskilt kan nu en sådan situation inträffa,
örn vederbörande icke åsämjas angående företagande av någon av de i 24,
25, 68 eller 69 § väglagen omnämnda åtgärderna. Dessa situationers krav
torde emellertid kunna tillgodoses, därest i mån av behov länsstyrelsen kan, på
anmälan av landsfiskal eller annan vederbörande, förordna örn vägsyns hållande.
Örn en sådan anordning genomfördes, skulle säkerligen de allra flesta av de vägsyner,
som nu med rätta betraktas som onödiga, komma att upphöra.

Att vid den nu ifrågasatta provisoriska lösningen av frågan införa möjlighet
till tätare återkommande vägsyner än lagen eljest medgiver lärer knappast
kunna ifrågasättas. I de fall, då vägsyn hålles efter länsstyrelses förordnande,
lärer densamma därför lämpligen böra äga rum å samma tid av året som andra
vägsyner. Härigenom vinnes, att enskilda markägare äga kännedom örn när de
senast hava att påkalla vägsyn för prövning av ersättningsanspråk och andra
frågor, som böra avgöras vid vägsynen.

Organisationsnämnden har med anledning av vad i det föregående anförts
funnit sig böra ifrågasätta, att redan nu, innan den bebådade nya väglagstiftningen
tagit form, en lagändring vidtages av innehåll, att beträffande de vägar,
vilkas underhåll övertagits av vägkassorna, vägsyn skall hållas allenast örn och
i den utsträckning vederbörande länsstyrelse därom förordnar.

En lagändring av nu nämnt innehåll anser organisationsnämnden vara desto
mera påkallad som en företagen undersökning givit vid handen, att det allmännas
utgifter för vägsynerna uppgå till avsevärda belopp, vilka genom den föreslagna
reformen skulle i det närmaste helt inbesparas. Sålunda uppgingo för budgetåret
1929/1930 de till förrättningsmännen utgående ersättningarna för samtliga

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

vägsyner i riket till sammanlagt cirka 186,000 kronor, därav cirka 132,000 kronor
utgått av statsmedel och resten betalats av vägkassorna. _

Organisationsnämnden har delgivit 1929 ars vägsakkunniga de synpunkter,
varåt i denna P. M. givits uttryck, och hava de sakkunniga förklarat sig såsom
en provisorisk lösning av frågan förorda en bestämmelse av innehåll som ovan

na^Ett förslag till ändring av väglagens 35 § i överensstämmelse med vad ovan
sagts bifogas. Stockholm den 12 februari 1931.

Utlaga till organisationsnämndens
V. M.

Förslag’

till

Lag

em ändrad lydelse ar 35 § i lagen den 23 oktober 1891 (nr 68, sid. 1) angående
rägliållningsbesvärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 35 § första stycket i lagen den^23 oktober 1891
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet skall erhålla följande ändrade
lydelse:

35 §.

Årligen skall vägsyn hållas av landsfiskal med biträde av tva nämndemän,
dock att beträffande väg, som övertagits till underhåll medelst vägkassan dylik
syn skall hållas allenast örn och i den utsträckning Konungens befallningshavande,
på hemställan av vägstyrelsen eller landsfiskalen eller enskild markägare,
i varje särskilt fall därom för visst ar förordnar. \ ägsyn bör förrättas
tidigt på våren eller sent på hösten å tid, som antingen redan är eller med avseende
på skiljaktiga förhållanden varder, efter landstingets hörande, av
Konungens befallningshavande bestämd för hela länet eller delar därav.

Denna lag träder i kraft dagen efter dea, då lagen, enligt därå meddelad uppgift,
från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

14

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 173.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj;ts lagråd den
11 mars 1931.

Närvarande:

0

justi ti eråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,
regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillhandakommet. utdrag av protokollet över konna unikationsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenTtegenten i statsrådet
den 6 mars 1931, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 35 § första stycket lagen den
23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Tage Wärn.

t

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Hagnar Kihlgren_

Kungl. Majus proposition nr 173.

15

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten
i statsrådet d Stockholms slott den 13 mars 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gaude, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Jeppsson, lagrådets
den 11 mars 1931 avgivna yttrande över det den 6 mars 1931 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 35 § första stycket lagen
den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;
därvid föredraganden efter redogörelse för yttrandet hemställer, att förslaget,
som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen, till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll - utvisar.

Ur protokollet:

F. Wessberg.