Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.
1
Nr 155.
Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för avlämnande
till riksdagens revisorer av räkenskaper m. m.; given
Stockholms slott den 26 februari 1931.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed lämna riksdagen
tillfälle att avgiva yttrande över de av föredragande departementschefen
angivna riktlinjerna för avlämnande till riksdagens revisorer av
räkenskaper m. m.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Felix Hamrin.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 26 februari 1931.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre'' Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Hansén, Rundqvist.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, anför:
I sin år 1929 avgivna berättelse angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1928—30 juni 1929 hemställde riksdagens revisorer
under § 1, att riksdagen måtte vidtaga åtgärder för revision av bestäm
Bihang
till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 136 häft. (Nr 155.)
1
Gällande bestämmelser
rörande statsrevisorernas
granskning.
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.
melserna rörande revisorernas granskningsrätt i syfte att — i samband
med en begränsning av skyldigheten för statsunderstödda verk och inrättningar
att årligen till revisorerna avlämna förvaltningsberättelser
och räkenskapssammandrag — rätten att från statsunderstödda institutioner
i erforderlig utsträckning erhålla tillgång till räkenskaper, protokoll
och handlingar måtte åt revisorerna tryggas.
I anslutning till denna hemställan har riksdagen i skrivelse den 2 maj
1930, nr 175, under punkten 1 anhållit, att Kungl. Majit måtte låta verkställa
närmare utredning och vidtaga erforderliga åtgärder i anledning
av vad riksdagens revisorer sålunda anfört beträffande revisorernas
granskningsrätt.
På grund av Kungl. Majits remiss den 23 maj 1930 hava statskontoret
och riksräkenskapsverket den 1 november 1930 gemensamt inkommit med
utredning och förslag i anledning av riksdagens sålunda gjorda framställning.
Sedan tillfälle beretts styrelserna för svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund att yttra
sig i ärendet såvitt frågan berör statsbidrag till kommunala eller andra
icke-statliga ändamål, havn utlåtanden avgivits av styrelsen för svenska
landstingsförbundet den 18 december 1930, av styrelsen för svenska stadsförbundet
den 9 januari 1931 och av styrelsen för svenska landskommunernas
förbund den 5 februari 1931.
Innan en närmare redogörelse lämnas för riksdagens föreliggande
framställning samt den av ämbetsverken framlagda utredningen i ärendet
och de inkomna utlåtandena, torde här få meddelas en översikt över
gällande bestämmelser angående statsrevisionens granskningsområde
samt rörande tillhandahållande åt statsrevisionen av räkenskaper, räkenskapssammandrag
och förvaltningsberättelser m. fl. handlingar. Jag
följer härvid den framställning i ämnet, som givits av ämbetsverken I
deras nyssnämnda utredning.
Enligt riksdagsordningen § 72 hava riksdagens revisorer att enligt
regeringsformen och särskild instruktion granska statsverkets tillstånd,
styrelse och förvaltning. Varje revision skall enligt samma grundlagsstadgande
omfatta ett räkenskapsår. I regeringsformen heröres emellertid
statsrevisionens verksamhet endast i § 107, varest stadgas att det, oaktat
den av riksdagens utskott eller revisorer förrättade generella översikt
av statsmedlens utdelning, bör åligga vederbörande ämbetsmän att verkställa
den speciella revision, som dem i kraft av deras ämbetsbefattning
tillkommer.
I nu gällande instruktion för riksdagens revisorer, av Kungl. Majit
kungjord den 22 maj 1925 (nr 144), stadgas under § 121
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.
»Revisorerna skola tillse, att dem i behörig ordning tillhandahållas:
a) de för räkenskapsår avslutade, av föregående revisorer icke granskade
räkenskaper över alla medel, som genom allmänna bidrag tillkommit
eller genom traktater med främmande makter riket tillflutit;
b) de av statskontoret samt av alla övriga vederbörande verk, myndigheter
och inrättningar i föreskriven ordning avgivna årsberättelser över
tillståndet och styrelsen av de under deras förvaltning stående delar av
statsverket;
c) alla de kungl, brev, protokoll och handlingar, på vilka nämnda räkenskaper
och berättelser grunda sig.»
Anförda bestämmelser i instruktionen för statsrevisorerna äro emellertid
icke normerande för dem, som hava att redovisa inför revisorerna.
Härom hava tid efter annan särskilda bestämmelser utfärdats av Kungl.
Majit.
De grundläggande föreskrifterna i detta avseende äro meddelade i
Kungl. Marits cirkulär den 14 augusti 1841 (nr 36, s. 4) till samtliga förvaltande
verken angående deras åligganden i och för revisionen av statsverkets
styrelse och förvaltning.
I detta cirkulär stadgas i punkterna l:o—4:o och 9:o följande:
l:o. För alla medel, av vad beskaffenhet som helst, ordinarie eller
extra ordinarie, som genom allmänna bidrag tillkommit, eller genom traktater
med främmande makter riket tillflutit, avlägges räkenskap utav
vederbörande, på vilka sådant beror, inom föreskrivne tider och vid det
ansvar, författningarne för underlåtenhet därav stadga.
2:o. Alla dessa räkenskaper med därtill hörande kungl, hrev, protokoller
och handlingar, utan undantag, innefatta den allmänna redovisningen
för statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning.
3:o. Uti årligen avslutande rikshuvudbok sammandrages denna redovisning
och samteliga specialräkenskaperne utgöra dess verifikationer.
4:o. Denna allmänna redovisning för statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning utgör föremålet för rikets ständers revisorers granskning
i den ordning grundlagarne stadga och förmå.
9:o. Jämte rikshuvudböckerna för de år, som utgöra föremål för varje
revision, överlämne statskontoret till revisorerne alla sina övriga räkenskaper,
protokoll och handlingar för samma år; och skola de övrige förvaltande
verkens räkenskaper med därtill hörande veriiikationer, protokoller
och handlingar likaledes revisorerne tillhandahållas, då de av dem
äskas.
Såsom ett komplement till sistnämnda stadgande är att anse Kungl.
Maj:ts cirkulär den 13 oktober 1848 (nr 48, s. 3) till de penningförvaltande
verk i huvudstaden, vilkas räkenskaper granskades av rikets ständers
revisorer, genom vilket cirkulär förordnades, att de bos verken förda
journaler eller anteckningsböcker över influtna och utgivna medel för de
år, som värjo revisionsförrättning omfattade, skulle, då sådant äskades*,
meddelas revisorerna.
Några ytterligare direkta bestämmelser, som reglera själva granskningsmaterialets
omfattning, finnas icke. I detta sammanhang må dock
erinras, dels att i 1841 års cirkulär (punkten 12 :o) förutsattes att de rä
-
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.
kenskaper, som överlämnades till statsrevisionen, hörde under kammarrättens
granskning, dels ock att i nu gällande instruktion för riksdagens
revisorer, § 13, stadgas, att skulle en eller flera av de till statsrevisionen
hörande räkenskaper och handlingar befinnas ofullständiga eller icke
hava undergått vederbörlig revision, böra revisorerna det oaktat underkasta
även dessa räkenskaper och handlingar den granskning, som omständigheterna
medgiva.
Till belysning av granskningens omfattning må vidare återges följande
stadgande ur instruktionen för statsrevisorerna, § 14:
»Vid revisionen av statsverket skola revisorerna efterse och granska,
huruvida utgifterna överensstämma med stater och författningar eller
eljest meddelade bestämmelser samt huruvida de av Kungl. Maj:t meddelade
beslut, på vilka gjorda utbetalningar grunda sig, äro försedda
med vederbörlig kontrasignation.
Vidare skola revisorerna tillse, örn inkomsterna på rätta tider och till
riktiga belopp influtit i statens kassor; huru vederbörande, åt vilka uppbörden
av statens inkomster och kontrollen över denna uppbörd anförtrotts,
fullgjort sina skyldigheter; vilka åtgärder blivit vidtagna med
avseende på möjligen inträffade propriebalanser; och i övrigt allt som
till ett tillförlitligt omdöme örn statsverkets tillstånd och förvaltning kan
anses erforderligt; och böra revisorerna, utan att, så vitt omständigheterna
medgiva, förbigå detaljerna, huvudsakligen granska dispositionerna,
förvaltningen och resultaten på det hela.»
För bedömande av omfattningen av statsrevisionens granskningsområde
äro även av betydelse bestämmelserna örn avgivande av för revisionen
avsedda förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag.
Bestämmelserna örn dylika förvaltningsberättelser återgå till 1841 års
cirkulär. Enligt detta (punkt 7:o) later Kungl. lVIaj:t vid början av varje
revision över statsverket till revisorerna överlämna från såväl statskontoret
som alla övriga förvaltande verk infordrade underdåniga berättelser
örn tillståndet och styrelsen av de under deras förvaltning stående
delar av statsverket de ar, för vilka avslutade räkenskaper skola vid samma
revision företes. Vidare föreskrives (punkten 8:o), att statskontorets
berättelse skall framställa de förhållanden, vilka rikshuvudboken och dit
hörande handlingar närmare utreda, samt att de övriga redovisande verkens
berättelser skola innefatta enahanda framställning i avseende på
deras förvaltning och räkenskaper, av vilka generalsammandrag därjämte
bifogas.
Bestämmelser örn avgivande av särskilda räkenskapssammandrag hava
meddelats först i Kungl. Maj:ts cirkulär den 16 juni 1875 (nr 41, s. 8)
till samtliga penningförvaltande allmänna verk och inrättningar angående
avgivande av räkenskapssammandrag till riksdagens revisorer.
Anledningen till detta cirkulär var en skrivelse i ämnet av 1875 års
riksdag, vilken i sin ordning föranletts av en framställning av 1874 års
statsrevisorer. Dessa hade i sin berättelse rörande granskningen av stats
-
Kungl. Majlis proposition Nr 155.
5
verket för år 1872 erinrat, att större delen av berättelsen utgjordes av
kortfattade, i tabellform uppställda redogörelser för allmänna verks och
inrättningars inkomster och utgifter under revisionsåret samt deras ställning
vid början och vid slutet av samma år. Revisorerna hade vidare
meddelat, att sammanfattningen och utskrivningen av dessa redogörelser
under revisionstiden sysselsatte en stor del av statsrevisionens kanslipersonal,
samt framhållit, att en betydlig minskning i denna personals arbete
skulle åvägabringas, örn vederbörande verk och inrättningar erhölle
föreskrift att vid sina för statsrevisionen avgivna berättelser foga räkenskapsutdrag
i den form, som för revisionsberättelserna antagits, då för
revisorernas kansli endast skulle återstå att kontrollera, att dessa utdrag
vore med räkenskaperna överensstämmande.
Genom cirkuläret förordnade Kungl. Majit, att samtliga penningförvaltande
allmänna verk och inrättningar skulle vid de berättelser, som av
dem för statsrevisionen avgåves, foga räkenskapssammandrag, avfattade
i samma form, som i berättelsen angående nästföregående statsrevision
begagnats.
1875 års cirkulär har sedermera ersatts av den nu gällande kungörelsen
den 23 maj 1884 (nr 27) angående skyldighet för vederbörande verk
och inrättningar att i och för deras räkenskapers granskning av riksdagens
revisorer avgiva berättelser och räkenskapssammandrag.
Sistnämnda kungörelse tillkom på grund av en riksdagens skrivelse
den 11 maj 1884, i vilken skrivelse riksdagen — med anledning av uttalanden
i 1883 års statsrevisorers berättelse — meddelade, att åtskilliga
verk underlåtit att till revisorerna avgiva berättelser m. m., enär verken
icke ansett sig vara att hänföra till sådana penningförvaltande verk, som
i då gällande förordningar omförmäldes. Riksdagen uttalade vidare, att
föreskriften örn avgivande av räkenskapssammandrag utan tvivel borde
åligga alla de verk och inrättningar, vilka åtnjöte statsanslag och för
vilkas medelsförvaltning alltså redogjordes i revisorernas berättelse.
Enligt 1884 års kungörelse åligger det ej allenast statskontoret och
alla övriga centrala förvaltande verk utan även de allmänna inrättningar,
vilka åtnjuta statsanslag och vilkas räkenskaper överlämnas till granskning
av riksdagens revisorer, att jämte förvaltningsberättelser avgiva
räkenskapssammandrag, avfattade i samma form, som i berättelsen angående
näst föregående statsrevision begagnats.
I anledning av framställning av 1909 års statsrevisorer anhöll riksdagen
i skrivelse den 9 april 1910, nr 66, att Kungl. Majit ville taga under
övervägande, vilka åtgärder kunde vara erforderliga för att samtliga
verk och inrättningar, som åtnjöte statsanslag och vilkas räkenskaper
överlämnades till granskning av riksdagens revisorer, måtte avgiva sådana
berättelser och räkenskapssammandrag, som omförmäldes i kungörelsen
den 23 maj 1884.
Genom kungörelse den 14 oktober 1910 (nr 113, s. 2) förordnade där -
1929 års statsrevisorer.
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.
efter Kungl. Maj:t, att den i kungörelsen den 23 maj 1884 föreskrivna
skyldigheten för vederbörande verk och inrättningar att i och för deras
räkenskapers granskning av riksdagens revisorer avgiva berättelser och
räkenskapssammandrag skulle gälla samtliga verk och inrättningar, som
åtnjuta statsanslag.
Frågan örn statsrevisorernas granskningsrätt upptogs, som nämnt, till
behandling av statsrevisorerna i deras år 1929 avgivna berättelse.
Efter att hava erinrat örn de i ämnet gällande bestämmelserna anförde
revisorerna följande:
»Enligt revisorernas mening är det av stor betydelse att revisorerna i
sin granskningsverksamhet ej avgränsas till allenast en kontroll över de
anslag, som utgå till den egentliga statsförvaltningen. Tillsynen över
att de betydande statsbidrag, som numera lämnas, få en ändamålsenlig
användning, måste ock vara en viktig revisorsuppgift.
. Genom 1910 års kungörelse synes också hava avsetts att undanröja en
tidigare förefintlig tvekan rörande rätten för statsrevisorerna att granska
statsunderstödda verk och inrättningar. Emellertid lämnar denna kungörelses
avfattning rum för olika tolkningar och särskilt synes det vara
ovisst vad som bör innefattas under begreppet ''verk och inrättning’1,
t. ex. huruvida därmed avses även skoldistrikt, hushållningssällskap,
skogsvårdsstyrelser, statsunderstödda föreningar och andra sammanslutningar
av olika slag etc. Någon tvekan rörande revisorernas allmänna
befogenhet att granska statsunderstödda företag måste ock yppas med
hänsyn till vissa uttalanden, som under de senare åren gjorts från riksdagens
sida i detta ämne. Revisorerna vilja i sådant hänseende erinra
dels att riksdagen år 1925 funnit nödigt att såsom särskilt villkor för
statsbidrag till privatläroverken uppställa den fordran, att dessa läroanstalter
skola vara skyldiga att på anfordran tillhandahålla revisorerna
sina räkenskaper, dels ock att riksdagen år 1928 funnit särskild föreskrift
erforderlig därom att revisorerna skulle äga granska de kungliga
teatrarnas verksamhet. Jämväl synes det av statsutskottet år 1928 avgivna
utlåtandet (nr 41) i anledning av herr Bärgs motion angående ändrade
bestämmelser rörande omfattningen av riksdagens revisorers granskningsrätt
ägnad att ingiva tvekan rörande gränserna för revisorernas
granskningsbefogenhet.
Vad nu anförts torde visa att behov föreligger att i detta hänseende
erhålla förtydligande föreskrifter. Givetvis måste granskningen av
själva den egentliga statsförvaltningen bliva det centrala i revisorernas
arbete. Vid sidan härav framstår likvisst kontrollen över den ändamålsenliga
användningen av de statsmedel, som i alltjämt växande belopp
utgå till icke statliga verksamhetsgrenar — kommunala och andra
— som en viktig angelägenhet. Av betydelse måste emellertid vara att
revisorerna för sådana fall äro tillförsäkrade tillgång i erforderlig utsträckning
till vederbörande institutions räkenskaper, även örn denna
del av revisionens arbete måste bliva av tämligen begränsad omfattning
och endast kunna komma i fråga då särskild anledning härtill yppas.
1 Anmärkas bör, att under det 1884 års kungörelse innehöll uttrycket »allmänna verk
och inrättningar», ordet »allmänna» uteslutits ur 1910 års kungörelse.
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.
Frånsett den påtalade otydligheten i hithörande bestämmelser, kan det
ej heller förnekas, att de stadganden som gälla beträffande tillhandaliål*
landet av räkenskaper åt revisorerna framstå som tämligen föråldrade.
Själva huvudförfattningen i ämnet utgöres av 1841 års alltjämt gällande
cirkulär. I sin ålderdomliga form torde detsamma numera vara mindre
väl ägnat att utgöra norm för vederbörandes skyldigheter i förevarande
hänseende. Detsamma gäller i ej mindre grad övriga författningsbestämmelser
i ämnet. Den i 1884 och 1910 års författningar stadgade skyldigheten
för samtliga verk och inrättningar, som åtnjuta statsunderstöd, att
till finansdepartementet insända berättelser och räkenskapssammandrag
tillämpas sålunda endast i mycket begränsad utsträckning. Något annat
är knappast heller möjligt med nuvarande mångfald av statliga och
statsunderstödda verk och inrättningar. Bestämmande för vilka institutioner,
som skola insända förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag,
har alltmer blivit deras förekomst i det tabellverk med ekonomiska
tablåer från olika delar av förvaltningen, vilket numera utbrutits ur
den egentliga revisionsberättelsen och tryckes separat som en del II av
densamma. Med senaste tidens strävan att inskränka denna del av berättelsen
har också behovet av ifrågavarande förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag
förminskats.
Den revision av nu gällande bestämmelser (1841 års cirkulär och 1884
och 1910 års kungörelser), som alltså enligt revisorernas mening framstår
som behövlig för undanröjande av nu rådande oklarhet och ovisshet,
bör å ena sidan gå ut på en inskränkning av antalet statsunderstödda
institutioner, som för närvarande skola avlämna förvaltningsberättelser
och räkenskapssammandrag, samt å andra sidan ett förtydligande av
stadgandena örn revisorernas rätt att infordra räkenskaper. Skyldigheten
att insända förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag skulle
alltså kunna i huvudsak inskränkas till de verk oell inrättningar, som
för närvarande finnas upptagna i del II av revisionsberättelsen, dock
med skyldighet för övriga statsunderstödda institutioner att vid anfordran
ställa dylika berättelser och räkenskapssammandrag till förfogande.
I avseende å revisionens rätt att infordra räkenskaper, erfordras en bestämmelse
av innehåll att, där på grund av Kungl. Maj:ts eller riksdagens
beslut anslag utgår av statsmedel, den, som åtnjuter anslaget, skall
vara skyldig att på begäran av riksdagens revisorer tillhandahålla dem
sina räkenskaper för granskning ävensom de protokoll och handlingar,
på vilka nämnda räkenskaper grunda sig. Skyldigheten skulle allenast
omfatta räkenskaper, protokoll och handlingar i vad dessa avse användningen
av det lämnade statsanslaget.
Såsom ovan angivits är ifrågavarande rätt endast avsedd att användas
då särskild anledning härtill finnes. Stadgandets utfärdande vore
dock av värde såsom ett förtydligande av statsrevisorernas befogenheter
i förevarande avseende. Revisorerna våga hysa den uppfattningen att en
uttrycklig bestämmelse härom skall i sin mån kunna bidraga att förebygga
missbruk av och misshushållning med lämnade statsbidrag. I de
fall då undantag från ifrågavarande skyldighet anses böra förekomma
bör detta uttryckligen angivas i samband med anslagets beviljande.»
Under åberopande av vad sålunda anförts hava revisorerna, såsom redan
inledningsvis nämnts, hemställt, att riksdagen måtte vidtaga åtgärder för
revision av ifrågavarande bestämmelser i syfte att — i samband med en
° Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.
begränsning av skyldigheten för statsunderstödda verk och inrättningar
att årligen till revisorerna avlämna förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag
- rätten att från statsunderstödda institutioner i erforderlig
utsträckning erhålla tillgång till räkenskaper, protokoll och
handlingar måtte åt revisorerna tryggas.
Riksdagens I sin förut nämnda skrivelse den 2 maj 1930, nr 175, har riksdagen
YmljSi93o! (un?er punkten 1) — efter att hava återgivit revisorernas uttalande —
anfört, att med hänsyn dels till otydligheten i nu gällande bestämmelser
örn den befogenhet, som tillkomme riksdagens revisorer, dels till den ökade
omfattning, varmed statsbidrag numera utginge till icke statliga institutioner,
åtgärder i av revisorerna föreslaget syfte syntes böra vidtagas.
Riksdagen finge därför anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa
närmare utredning och vidtaga erforderliga åtgärder i anledning av vad
revisorerna anfört beträffande deras granskningsrätt.
och risräken- . 1 ,fråga om innebörden *v de förut anförda, nu gällande författnings
skapsverket.
bestämmelserna angående statsrevisionens arbetsuppgifter och granskningsmaterial
hava statskontoret och riksräkenskapsverket i sitt i ärendet
avgivna utlåtande uttalat, att det — särskilt av stadgandena i 1841
års cirkulär, punkterna 3:o och 4:o — syntes ämbetsverken tydligt framgå,
att på grund av sagda bestämmelser för närvarande icke förelåge
skyldighet för andra institutioner än statens egna verk och inrättningar
av olika slag att tillhandahålla revisorerna sina räkenskaper med
därtill hörande handlingar. Den statsrevisorerna tillförsäkrade rätten att
granska redovisningen av alla statsmedel utövades i och genom revisionen
av själva statsräkenskapen. I och med att statsbidrag utgivits
av vederbörande statsmyndighet, hade statsverkets befattning med medlen
upphört. Vad anginge avlämnandet av förvaltningsberättelser
och räkenskap ssammandrag, kunde visserligen den i
1910 ais nyssberörda kungörelse använda formuleringen anses tyda på,
att även icke-statliga institutioner, som åtnjuta statsanslag, skulle falla
in under åläggandet ifråga. Vad som föregått tillkomsten av kungörelsen
gåve emellertid vid handen, att endast sådana verk och inrättningar
åsyftats, vilkas räkenskaper överlämnades till granskning av statsrevisorerna.
Att enskilda institutioner, vilka ej behövde avgiva räkenskap
till statsrevisionen, skulle avlämna särskilda förvaltningsberättelser och
räkenskapssammandrag vore givetvis ock föga ändamålsenligt. På sätt
1929 års statsrevisorer framhållit, borde snarare åliggandet att upprätta
räkenskapssammandrag vara mera begränsat än skyldigheten att tillhandahålla
revisorerna själva räkenskapen.
Beträffande den ifrågasatta revisionen av bestämmelserna örn skyldighet
att tillhandahålla statsrevisorerna räkenskaper med därtill hörande
handlingar hava ämbetsverken härefter anfört följande:
Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.
9
»Vid bedömandet av den föreliggande huvudfrågan — om statsrevisionen
bör omfatta även den förvaltning, som utövats av statsbidrag tilldelade
icke-statliga institutioner ävensom enskilda — bör till en början
tagas under övervägande, huruvida den ifrågasatta utvidgningen av
granskningsområdet är förenlig med grundlagens bestämmelser örn statsrevisionens
uppgifter. Beträffande detta ämne torde det dock icke ankomma
på ämbetsverken att avgiva yttrande.
Av 1929 års revisorers uttalande synes framgå, att revisorerna åsyftat
att under sin granskning inrymma jämväl kommunala samfälligheters
förvaltning. Särskilt hava revisorerna pekat på skoldistrikten. Då riksdagen
i sin skrivelse i ämnet inledningsvis påpekat ovissheten örn revisorernas
befogenhet att granska ''statsunderstödda företag’ och i motiveringen
för sitt beslut åberopat den omfattning, vari statsbidrag utgår till
''icke-statliga institutioner’, synas emellertid dessa ordasätt närmast tyda
på, att kommunerna icke åsyftats. Enär riksdagens skrivelse ansluter
sig till statsutskottets utlåtande i ärendet (nr 80) är i detta sammanhang
även av betydelse den motivering, varmed samma utskott år 1928 i sitt
ovanberörda, av riksdagen bifallna utlåtande avstyrkte då föreliggande
motion rörande omfattningen av statsrevisorernas granskningsrätt. Utskottet
uttalade nämligen, bland annat, att i den mån motionärens förslag
kunde anses gå ut på en eventuell utvidgning av statsrevisorernas
granskningsverksamhet beträffande statsanslag till kommuner, landsting
med flera, utskottet ville framhålla, att någon mera allmän utökning av
de befogenheter, som i detta hänseende kunde med redan gällande bestämmelser
tillkomma riksdagens revisorer, icke torde vara av förhållandena
påkallad.
För egen del få ämbetsverken framhålla, att det näppeligen låter sig
göra att bland de kommunala organisationerna ställa skoldistrikten ensamma
under statsrevisorernas kontroll, utan måste för sådant fall utvidgningen
omfatta alla kommunala samfälligheter av olika slag, vilka
uppbära statsbidrag i skilda former. Att redovisningsskyldigheten skulle
vara till avsevärt stort besvär för kommunerna är givet, särskilt som —
på sätt nedan närmare beröres — den av statsrevisorerna antydda uppdelningen
av räkenskaperna knappast torde bereda kommunerna någon
lättnad utan snarare motsatsen. Det är jämväl att uppmärksamma, att
en inflyttning av kommunernas förvaltning under statsrevisorernas kontroll
måhända kan anses strida mot principen örn kommunernas självstyrelse.
Bortsett från de kommunala samfälliglieterna utgå statsbidrag till inrättningar
och sammanslutningar av de mest skilda slag liksom till enskilda
personer. Det vill av statsrevisorernas yttrande i ämnet synas,
att revisorerna knappast åsyftat, att redovisningsskyldighet skulle åligga
enskilda personer. En dylik gräns kan emellertid icke lämpligen uppdragas.
Det förekommer sålunda, att statsbidrag av visst slag utgår såväl
till enskilda personer som till aktiebolag, föreningar eller andra sammanslutningar,
vilka senare ofta ej kunna anses såsom juridiska personer.
Även frånsett kommunerna möter det betänklighet att helt allmänt föreskriva,
att de, som mottaga statsbidrag av vad slag det vara må, skola
vara redovisningsskyldiga inför statsrevisionen. Givetvis får förutsättas,
att statsrevisorerna endast skulle infordra räkenskaper m. m. i sådana
fall, då det gällde mera avsevärda belopp eller då eljest särskild
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.
anledning till undersökning av medelsanvändningen förelåge. Förefintligheten
av en sådan allmän bestämmelse skulle emellertid tvinga envar
statsbidrag mottagande institution eller person att föra räkenskap över
de erhållna medlen på sådant sätt, att densamma utan vidare skulle kunna
på anfordran ingivas till statsrevisionen. Detta skulle medföra betydande
konsekvenser. Några exempel må anföras. Ett stort antal anstalter
och föreningar — för senare halvåret 1930 sammanlagt 764 — erhålla
statsbidrag för anordnande av populärvetenskapliga föreläsningar med
belopp ned till 100 kronor för halvår. Att alla dessa föreningar skulle
vara skyldiga att redovisa för statsrevisionen kan knappast vara lämpligt.
Från anslaget till utgivande av tidskrifter, lärda verk m. m. utgå i
smärre poster bidrag till såväl sammanslutningar som enskilda personer,
för vilka en redovisningsskyldighet skulle medföra besvär utan motsvarande
nytta. Detsamma gäller örn anslag, som direkt anvisats för viss
person. Formellt sett skulle en föreskrift av angivet innehåll även träffa
sådana fall, då.Kungl. Majit av tillgängliga medel anvisat bidrag för
exempelvis studieresor eller vetenskapliga specialundersökningar.
I detta sammanhang må erinras örn, att 1929 års statsrevisorer uttalat,
att skyldigheten att avlägga redovisning inför revisorerna endast skulle
gälla räkenskaper, protokoll och handlingar, i vad de avsåge lämnat statsanslag.
En dylik begränsning skulle emellertid knappast vara till någon
fördel för de redovisningsskyldiga. Anordningen skulle förutsätta en
sönderdelning av räkenskapen, vilken ej är förenlig med de allmänna
strävandena i bokföringshänseende att sammanföra medelsförvaltningen
i en enhetlig redovisning. Överblicken över bokföringen försvåras, liksom
kontrollen. Att räkenskapsklyvningen liksom uppdelningen av protokoll
och handlingar skulle särskilt för kommunerna bliva både tyngande
ur arbetssynpunkt och ofta ganska vansklig synes vara uppenbart.
Erfarenheten från riksräkenskapsverket har även givit Aud handen, att
revisionen blir både ofullständig och av jämförelsevis föga värde, örn en
institutions räkenskaper endast till viss del granskas centralt. Följden
blir nämligen lätt, att sådana utgifter, örn vilkas befogenhet tA^ekan kan
hysas, bestridas med sådana medel, för vilka redovisning icke avlämnas.
Något samlat omdöme om den verksamhet, som stödjes med statsbidrag,
kan under sådana omständigheter ej erhållas.
På nu anförda skäl hava ämbetsverken kommit till den uppfattningen,
att en eventuell utvidgning av statsrevisorernas granskning till icke-statliga
institutioner med flera bör ske i den formen, att redovisningsskyldigheten
knytes till anvisandet av vederbörande riksstatsanslag. Ett dylikt
förfarande har redan, såsom förut berörts, tillämpats beträffande anslagen
till prhmtläroverken samt till de kungliga teatrarna. Denna utväg
har ock anvisats av 1928 års statsutskott, som i sitt merberörda utlåtande
yttrade, att i den mån någon särskild granskningsrätt beträffande viss
statsunderstödd institution befunnes erforderlig, dylik rätt kunde tillförsäkras
revisorerna i samband med statsbidrags beviljande.
En dylik anordning, som skulle vara förenlig med förut utvecklad konstitutionell
praxis, komme att — jämfört med den av statsreAusorerna
antydda utvägen att för varje ifrågakommande fall medgiva undantag
från en allmän redovisningsskyldighet — medföra bland annat den avsevärda
fördelen, att envar, som erhölle statsunderstöd, bestämt och tydligt
erhölle besked, huruvida redoAnsningsskyldighet inför statsreviso
-
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.
Terna förelåge. Den, som ålades dylik skyldighet, kunde då på förhand
inrätta sig därefter i räkenskapshänseende.
Därest man principiellt går in för nu förordade förfarande, bör viss
omredigering av statsrevisorernas instruktion vidtagas, i syfte att närmare
angiva ändamålet med granskningen av de statsunderstödda anstalterna.
Förslag i sådant avseende lärer emellertid icke förväntas från
ämbetsverken.» “
Ämbetsverken hava härpå övergått till frågan örn inskränkning av
skyldigheten att upprätta för statsrevisorerna avsedda förvaltningsberättelser
och räkenskapssammandrag och hava i denna del anfört följande:
»Av
den förut lämnade redogörelsen har framgått, att förvaltningsberättelserna
äro till tiden äldre, medan räkenskapssammandragen tillkommit
senare. Utvecklingen har emellertid gått därhän, att endast
sammandragen numera kunna anses vara av någon vikt, under det att
berättelserna måste anses betydelselösa. En undersökning av det till 1929
års statsrevision inkomna materialet har sålunda givit vid handen, att
ett flertal myndigheter icke avgiva någon som helst berättelse. I många
fall är berättelsen av mycket summarisk beskaffenhet, innehållande väsentligen
en del siffror ur räkenskapssammandragen. Åtskilliga anstalter,
särskilt skolor av olika slag, ingiva såsom ersättning för särskild berättelse
sina tryckta årsredogörelser.
Av statsrevisorernas berättelser att döma komma förvaltningsberättelserna
till föga användning vid statsrevisionen. I vissa tabeller hava
emellertid intagits ur berättelserna hämtade uppgifter örn antalet av vårdade
(intagna) personer å anstalter respektive antalet elever vid skolor.
Beträffande räkenskapssammandragen har av nämnda undersökning
framgått, att endast undantagsvis de av vederbörande ämbetsverk avlämnade
sammandragen fullt anslutit sig till de i sistavgivna revisionsberättelse
intagna tabellerna och sålunda kunnat utan vidare bearbetning intagas
i tabellverket. Stundom hava dock avvikelserna varit jämförelsevis
obetydliga, såsom beträffande utesluten littrering, uppdelning av poster,
som i tabellerna varit sammanslagna, och dylikt. I några fall har i
revisionsberättelsen särskilt angivits, att intagen tabell upprättats inom
vederbörande ämbetsverk. Fall förekomma å andra sidan, då tabellerna i
sin helhet utarbetats inom statsrevisionen på grundval av respektive specialräkenskaper
eller rikshuvudboken.
Det vill synas, som örn bestämmelsen att räkenskapssammandragen
skola avfattas i samma form, som använts i nästavgivna revisionsberättelse,
på många håll råkat i glömska. Det torde fördenskull vara lämpligt
att genom nya bestämmelser i ämnet skärpa fordran på överensstämmelse
mellan tabeller och sammandrag. Detta hör gälla även detaljer.—
littrering, utförssummor o. s. v. Därest sammandragen befinnas otillfredstållande,
böra de kunna återställas till vederbörande för rättelse.
Härigenom bör åtskillig tid och arbetskraft sparas för statsrevisionens
kanslipersonal.
Mot statsrevisorernas förslag, att skyldigheten att insända räkenskapssammandrag
begränsas till de verk och inrättningar, vilka pläga redovisas
i statsrevisionens tabellverk, är givetvis från förvaltningssynpunkt
intet att erinra. På sätt revisorerna förutsatt, böra emellertid institu
-
12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.
tioner, som tidigare icke ingått i tabellverket, på särskild anmodan från
revisorerna avgiva räkenskapssammandrag.
_ Med hänsyn till den ringa nyttan av förvaltningsberättelserna böra enligt
ämbetsverkens åsikt dylika berättelser för framtiden icke upprättas.
Även örn skyldigheten att avgiva egentliga förvaltningsberättelser
avskaffas, kunna dock verken åläggas att samtidigt med insändandet av
räkenskapssammandragen meddela sådana uppgifter, som av statsrevisorerna
förut intagits i samband med tabellerna.»
I anslutning härtill hava ämbetsverken uttalat, att de nu gällande författningarna
örn tillhandahållande åt revisorerna av räkenskaper m. m.
— såsom statsrevisorerna framhållit — måste anses föråldrade. En omarbetning
av bestämmelserna bör fördenskull enligt ämbetsverkens mening
ske i syfte att i en enda författning sammanföra samtliga de föreskrifter
i ämnet, som det ankommer på Kungl. Majit att utfärda. Förslag
till kungörelse med föreskrifter angående avlämnande till riksdagens
revisorer av räkenskaper m. m. har därför av ämbetsverken utarbetats.
Detta förslag är av följande lydelse:
“Förslag
till
Kungl. Maj:ts kungörelse
med föreskrifter angående avlämnande till riksdagens revisorer av
räkenskaper m. m.
Kungl. Majit har funnit gott förordna som följer:
§ 1.
Räkenskaper, som på grund av gällande bestämmelser upprättas av
de till statsverket hörande verk och inrättningar, skola jämte verifikationer,
anteckningsböcker, protokoll och andra handlingar, på vilka räkenskaperna
grunda sig, efter rekvisition i behörig ordning tillhandahållas
riksdagens revisorer.
§ 2.
Därest för åtnjutande av statsbidrag eller statsunderstöd föreskrivits
villkor örn redovisningsskyldighet inför riksdagens revisorer, åligger det
den, som utbekommit dylika medel, att på vederbörlig rekvisition tillhandahålla
revisorerna sådana räkenskaper med verifikationer ävensom
protokoll och andra handlingar, som erfordras för granskning av användningen
av de erhållna medlen.
§ 3.
Hava riksdagens revisorer i sin senast avgivna berättelse rörande
granskningen av statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning intagit
räkenskapssammandrag för verk eller inrättning, varom i § 1 sägs, åligger
det vederbörande att till nästkommande statsrevision avgiva räken
-
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.
skapssammandrag, uppställt i noggrann överensstämmelse med den i revisorernas
tabellverk senast använda formen och innehållande samtliga
däri intagna uppgifter.
Där riksdagens revisorer finna nödigt att i sin revisionsberättelse intaga
räkenskapssammandrag för verk eller inrättning, som däri ej förut
redovisats, åligger det vederbörande att på anmodan av revisorerna tillställa
dem räkenskapssammandrag, upprättat i av revisorerna anvisad
form.
Räkenskapssammandrag, som utan särskild anmodan skall avlämnas
till riksdagens revisorer, skall vara ingivet till finansdepartementet senast
den 15 september.
§ 4.
Det åligger riksräkenskapsverket ävensom annat verk, inom vilket
granskning av räkenskaper för underlydande förvaltning äger rum, att
på vederbörlig rekvisition tillställa riksdagens revisorer ej mindre framställda
anmärkningar vid de räkenskaper, som vid varje revisionsförrättning
skola granskas, än även de förklaringar och yttranden, som i anledning
av samma anmärkningar blivit avgivna.
§ 5.
Finna riksdagens revisorer nödigt att från statsmyndighet eller statstjänsteman
inhämta upplysningar, vill Kungl. Majit, efter därom av revisorerna
gjord framställning, meddela vederbörande erforderliga föreskrifter
i ämnet.
Genom denna kungörelse upphävas cirkulären den 14 augusti 1841 (nr
36 s. 4), den 13 oktober 1848 (nr 48 s. 3), den 16 juni 1875 (nr 41 s. 8) och
den 3 december 1898 (nr 113 s. 1) samt kungörelserna den 23 maj 1884
(nr 27 s. 1) och den 14 oktober 1910 (nr 113 s. 2) ävensom i särskilda instruktioner
eller eljest meddelade, mot denna kungörelse stridande bestämmelser
angående tillhandahållande åt riksdagens revisorer av räkenskaper
ävensom avgivande av för revisorerna avsedda förvaltningsberättelser
och räkenskapssammandrag.
Det alla etc.»
Beträffande de särskilda stadgandena i förslaget hava ämbetsverken
anfört följande:
»I § 1 åläggas alla statsverket tillhörande verk och inrättningar att redovisa
inför statsrevisionen. Uttrycket ''inrättningar’ är härvid att anse
såsom omfattande alla statsorgan av vad slag det vara må, sålunda även
exempelvis kommittéer och enskilda tjänstemän, som avlägga självständig
räkenskap.
Under § 2 avhandlas de icke-statliga institutioner med flera, som på
grund av särskilda beslut skola redovisa inför statsrevisorerna. Genom
den formulering, som här använts, har det lagts i den statsbidragsmottagandes
hand att själv avgöra, om han vill insända räkenskapen i sin helhet
eller allenast avlämna separat redovisning för de emottagna statsbidragen.
Styrelsen för
svenska landstingsförbundet.
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.
§ 3 ålägger endast statsorgan att upprätta räkenskapssammandrag.
Det torde få antagas, att liksom hittills endast för det egentliga statsverket
redogörelser komma att för framtiden intagas i statsrevisionens
tabellverk.
Vad angår komplettering av räkenskapssammandrag och vad därmed
sammanhänger, lära erforderliga uppgifter kunna direkt införskaffas av
revisorerna från vederbörande verk utan särskild föreskrift härom.
I den nu gällande tiden för avlämnande av räkenskapssammandrag,
d. v. s. den 15 september, har någon ändring ej föreslagits. Sagda tidpunkt
fastställdes visserligen, medan statsrevisorerna sammanträdde den
1 oktober. Då emellertid flertalet statsmyndigheter skola avlämna sin
årsräkenskap till riksräkenskapsverket först den 15 september, synes det
icke vara lämpligt att vidtaga ändring beträffande tiden för ingivandet
av räkenskapssammandragen.
Under § 4 har — i anslutning till en riksräkenskapsverket för närvarande
årligen meddelad föreskrift — upptagits en bestämmelse örn tillhandahållande
åt statsrevisorerna av anmärkningar, som framställas av
statens olika revisionsorgan.
§ 5 äger sin motsvarighet såväl i 1841 års cirkulär, punkt 11, som i
1925 års instruktion, § 15. Den här föreslagna lydelsen innebär allenast
viss förenkling och modernisering av stadgandet i nämnda cirkulär.
I cirkulär den 3 december 189S (nr 113) är föreskrift meddelad, att yttranden
över statsrevisorernas anmärkningar skola vara inlämnade till
Kungl. Majit senast den 20 januari näst efter berättelsens avlämnande.
Då numera befunnits lämpligt att fastställa tiderna för förklarings avgivande
för varje särskilt fall, har någon bestämmelse motsvarande nämnda
föreskrift icke intagits i kungörelseförslaget.
Det synes vara riktigast, att samtliga cirkulär och kungörelser angående
tillhandahållande åt, respektive ingivande till statsrevisorerna av räkenskaper
och förvaltningsberättelser med räkenskapssammandrag formellt
upphävas. I en del verksinstruktioner finnas intagna bestämmelser
i sistnämnda avseende, vilka näppeligen böra göras till föremål för
formell ändring för varje särskilt fall, utan torde det vara tillräckligt
med en allmän föreskrift, att bestämmelser, som — utöver berörda cirkulär
och kungörelser — strida mot den nya kungörelsen, genom denna
upphävas.»
Med avseende å sättet för ärendets handläggning hava ämbetsverken
slutligen anfört:
»Riksdagen synes i sin skrivelse i ämnet hava utgått från, att erforderliga
bestämmelser i det föreliggande ämnet skulle av Kungl. Majit
utfärdas utan riksdagens hörande. Såsom av det förut anförda framgått,
kunna emellertid olika meningar hysas örn såväl omfattningen av
den ifrågasatta utvidgningen av statsrevisorernas granskningsområde
som det sätt, på vilket avgränsningen formellt sett bör genomföras. Då
härtill kommer att jämväl ändringar i revisorernas instruktion böra vidtagas,
synes det ämbetsverken lämpligast, att de nya bestämmelserna icke
av Kungl. Majit utfärdas, förrän riksdagen beretts tillfälle att överväga
frågan.»
Beträffande den av statsrevisorerna gjorda hemställan örn ett tryggande
av rätten för revisorerna att från statsunderstödda institutioner
i erforderlig utsträckning erhålla tillgång till räkenskaper, protokoll och
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.
handlingar har styrelsen för svenska landstingsförbundet förklarat sig
vilja, i vad denna hemställan avsåge kommunalförvaltningen, för sin del
understryka, att det för närvarande icke förelåge skyldighet för andra
institutioner än statens egna verk och inrättningar att tillhandahålla
statsrevisorerna räkenskaper eller räkenskapssammandrag, att den nu
ifrågasatta redovisningsskyldigheten skulle vara till mycket stort besvär
för kommunerna, särskilt som den av statsmakterna antydda uppdelningen
av räkenskaperna icke skulle bereda kommunerna någon lättnad
utan snarast motsatsen, samt att en inflyttning av kommunernas
förvaltning under statsrevisorernas kontroll kunde anses strida mot principen
örn kommunernas självstyrelse.
Till belysande av det arbete och besvär, som redovisningsskyldigheten
ifråga skulle förorsaka landstingen och deras organ, har styrelsen erinrat,
att för närvarande statsbidrag utgå till följande grenar av landstingens
verksamhet, var och en lydande under sin särskilda styrelse eller
förvaltning, nämligen till polisväsen, rättshjälpsanstalter, arbetsförmedlingsanstalter,
extra provinsialläkare, barnmorskor, distriktssjukvård,
dispensärvård, tuberkulossjukhus, epidemisjukhus, hem för kroniskt sjuka,
sinnesslöanstalter, arbetshem, skyddshem, småskoleseminariet, dövstumskolor,
folkhögskolor, lantmannaskolor, lanthushållsskolor samt
distriktsveterinärer.
Härefter har styrelsen anfört följande:
»Besinnas må vidare, att vår kommunalförvaltning i stor utsträckning
handhaves eller ombesörjes icke av tjänstemän utan av förtroendemän.
Ben utökning av arbetsbördan, som den ifrågasatta redovisningsskyldigheten
skulle innebära, ter sig med hänsyn härtill än mera betänklig och
kan kanske rent av medföra, att förtroendemannasystemet på ifrågavarande
område måste helt uppgivas, något som ur flera synpunkter icke
är önskvärt. Styrelsen vill vidare erinra, att genom den inspektion och
granskning, som från olika statliga verk och institutioner utövas särskilt
över de statsunderstödda grenarna av landstingsförvaltningen, torde få
anses tillräckligt sörjt för den erforderliga statliga kontrollen över hithörande
förvaltningsgrenar.
Hommer så härtill, att riksdagen så sent som år 1928 avstyrkt en motion
angående en allmän utsträckning av statsrevisorernas granskningsrätt
till det kommunala området. I sitt av riksdagen bifallna utlåtande
(nr 41) i förevarande fråga uttalade statsutskottet bland annat, att, i den
mån motionärens förslag kunde anses gå ut på en eventuell utvidgning
av statsrevisorernas granskningsverksamhet beträffande statsanslag till
kommuner, landsting med flera, utskottet ville framhålla, att någon mera
allmän utökning av de befogenheter, som i detta hänseende kunde med
redan gällande bestämmelser tillkomma riksdagens revisorer, icke torde
vara av förhållandena påkallad. Såvitt styrelsen har sig bekant, torde
icke heller det vid 1930 års riksdag framförda kravet på en vidgning av
statsrevisorernas granskningsrätt närmast hava föranletts av en önskan
att kontrollera användningen av de till landstingen utgående statsbidragen
och deras användning, utan kravet i fråga torde nog i första hand
16
Styrelsen för
irenska stadsförbun
et.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.
hava avsett skolväsen och måhända vägväsen, där statsbidragen äro av
en så dominerande betydelse.
Med hänsyn till vad ovan anförts kunde det anses befogat att helt tillbakavisa
kravet på en utvidgning av statsrevisorernas granskningsrätt
till att omfatta jämväl statsunderstödda grenar av landstingsiörvaltningen.
Men å andra sidan måste det anses principiellt riktigt elier försvarligt,
att den anslagsbeviljande myndigheten, i detta fall riksdagen,
örn den så önskar, skall äga att genom sitt revisionsorgan, då detta finner
anledning härtill, kontrollera, att beviljade bidrag komma till användning
för avsedda ändamål. Såsom framhållits i det av statskontoret och
riksräkenskapsverket avgivna utlåtandet, torde det ej heller låta sig göra
att bland de kommunala organisationerna ställa allenast vissa, exempelvis
skoldistrikt och vägdistrikt, under statsrevisorernas kontroll, men
omöjliggöra sådan kontroll i fråga örn andra kommunala samlälligheter
med statsbidrag.
Elter stor tvekan har styrelsen för den skull ansett sig icke kunna motsätta
sig det system lör frågans lösning, som föreslagits av statskontoret
och riksräkenskapsverket, och som innebär, att redovisningsskyldigheten
knytes till anvisandet av vederbörande riksstatsanslag på sätt som angles
i § 2 i sagda ämbetsverks förslag till kungörelse med föreskrifter
angående avlämnande till riksdagens revisorer av räkenskaper m. m.
Styrelsen förutsätter härvid, dels att riksdagen, allenast när särskilda
skäl föreligga, vid statsbidrag till kommunerna eller kommunala institutioner
skall knyta villkoret örn redovisningsskyldighet inför riksdagens
revisorer, dels att dessa vid begagnandet av den erhållna befogenheten
taga vederbörlig hänsyn till att redovisningsskyldigheten måtte kunna
fullgöras under former och på tidpunkt, som bäst lämpa sig för kommunerna.
Redan statsrevisorernas betydande ''ordinarie’ arbetsbörda, och
den relativt korta tid, som står till buds för arbetets utförande, torde förhindra,
att revisorerna mera allmänt komma att begagna sig av sin vidgade
granskningsrätt. Omförmälda synpunkter böra lämpligen komma
till uttryck såväl i riksdagens beslut i ärendet som i nämnda kungörelse.»
Styrelsen för svenska stadsförbundet har i sitt utlåtande anfört följande:
»Styrelsen
delar statskontorets och riksräkenskapsverkets mening att
en inflyttning av kommunernas förvaltning under statsrevisionens kontroll
torde få anses strida mot principen örn kommunernas självstyrelse.
Det är i gällande kommunallag stadgat, i vilken ordning kommunens
förvaltning skall vara underkastad granskning av kommunens egna revisorer,
och en generell utsträckning av kontrollen att omfatta en prövning
på föreslaget sätt även genom riksdagens revisorer i alla de fall,
där statsbidrag utgå, synes därför utesluten. Örn statsmakterna åter i
det särskilda fallet, som villkor för statsbidrag, förbehålla sig granskningsrätt,
torde kommunerna lika litet som enskilda institutioner kunna
motsätta sig en sådan anordning.
Det får emellertid ur kommunernas synpunkt anses särdeles önskvärt,
att den kontroll över statsbidragens användning, statsmakterna kunna
finna påkallad, måtte utövas i former, som medföra minsta möjliga olägenheter
för den löpande kommunala förvaltningen. Så skulle uppenbarligen
icke bliva fallet, örn på sätt ämbetsverken föreslå, räkenskaper,
veriiikationer, protokoll och andra handlingar skulle på rekvisition ''till
-
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.
handahållas’ riksdagsrevisorerna. Såsom § 2 i den föreslagna kungörelsen
avfattats, synas, trots uttalanden i motsatt riktning i motiven, statsrevisorerna
få befogenhet att själva bestämma i vilken omfattning de
önska rekvirera för revisionen nödiga befunna handlingar. På deras
omdöme torde nämligen få anses ankomma att avgöra, vilka handlingar
som ’erfordras’ för granskningen. I ämbetsverkens yttrande heter det,
att erfarenheterna från riksräkenskapsverket visat, att revisionen blir av
föga värde om endast en del av räkenskaperna granskas centralt. Man
torde därför lia all anledning vänta sig, att infordrandet av handlingar
komme att ske i rätt stor omfattning. För kommunernas verk måste det
bliva förenat med största svårigheter att till revision översända handlingar
och detta så mycket mer, som någon bestämd tid icke stipulerats
vare sig för avlämnandet eller återbekommandet av handlingarna. I
vart fall under den tid, kommunens egen revision pågår, måste ett bortlämnande
av handlingarna vara absolut uteslutet. Att uttaga verifikationer
ur sin ordningsföljd och insända dessa till revisionen, måste
medföra besvärligheter. Att återigen tvinga kommunerna att ordna sin
bokföring med speciellt syfte att underlätta här ifrågavarande kontroll
vore att till skada för förvaltningen förhindra de nu allt mera framträdande
strävandena att åstadkomma enhetlighet och, där förhållandena
det medge, centralisation av bokföring och räkenskapsväsen. Särskilda
kassaböcker för viss gren av en och samma myndighets förvaltning
måste också försvåra kommunens egen kontroll. Styrelsen vill därför
för sin del avstyrka varje stadgande, som skulle giva riksdagens revisorer
rätt att påkalla insändande av originalhandlingar. Däremot vill styrelsen
icke motsätta sig, att kommunerna åläggas skyldighet att genom
utdrag ur tillgängliga handlingar tillhandahålla nämnda revisorer de
uppgifter örn statsbidragens användning, som kunna anses påkallade.
Likaså torde från kommunalt håll ingen invändning vara att göra mot
ett stadgande, som medgåve statsrevisorerna rätt att på ort och ställe
taga del av de handlingar, de ansåge sig behöva genomgå. Med nu ifrågasatta
rapporter, avgivna under tjänstemannaansvar, och med möjlighet
till ytterligare kontroll på ort och ställe, när anledning därtill ansåges
föreligga, torde det avsedda syftet kunna vinnas utan några för
den löpande kommunalförvaltningen olägliga föreskrifter.
Styrelsen vill till sist framhålla, att en uppdelning på statens och kommunens
revisorer av kontrollen över statsbidragen måhända kan befaras
medföra den föga önskvärda konsekvensen, att vid den kommunala revisionen
mindre uppmärksamhet än nu ägnas denna gren av revisionsarbetet.
»
Det av styrelsen för svenska landskommunernas förbund avgivna utlåtandet
är av följande lydelse:
»Vad primärkommunerna angår, utövar staten redan nu en ganska ingående
och omfattande kontroll över användningen av do medel, varmed
den bidrar till genomförandet av varjehanda kommunerna tillkommande
uppgifter. Så i fråga om folkskoleväsendet och de i samband därmed stående
anstalterna; så även i fråga om fattigvården och barnavården. Och de
kommuner, som vilja komma i åtnjutande av understöd genom skatteutjämningsmedel
— och deras antal är stort —, måste tillhandahålla finansdepartementet
alla handlingar och uppgifter, som kunna tjäna lill att bedöma
kommunens ekonomiska ställning, och så snart räkenskaperna för det
Bihang till riksdagens protokoll 1931. I sorni. 130 haft. fNr 155.) -
Styrelsen för
svenska lands
kommunernas
förbund.
18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.
löpande året avslutats, skola kommunerna insända preliminärt sammandrag
av desamma.
Det torde icke heller lia varit några missförhållanden i fråga örn användningen
av statsmedel inom primärkommunerna, som föranlett ifrågavarande
framställning från statsrevisorerna och riksdagen. Snarare torde
det vara missbruk på andra håll, som framkallat densamma. Det skulle
därför kunna ifrågasättas, örn inte primärkommunerna i allmänhet borde
undantagas från ifrågasatta åtgärder.
Någon anledning från kommunalt håll att motsätta sig skarp kontroll
och att vägra statsrevisorerna rätt att jämväl granska kommunernas räkenskaper
på den grund, att man skulle vilja skyla över och dölja eventuella
missbruk av de medel, varmed staten bidrager till kommunernas
utgifter, föreligger givetvis icke. Men den kommunala förvaltningen har
hittills varit strängt undandragen direkt statlig inblandning av nu ifrågasatt
art, och skulle statsrevisorerna lämnas generell rätt att infordra kommunala
räkenskaper med tillhörande verifikationer och protokoll, skulle
detta lätt kunna utgöra början till utplånande av denna gräns, som innebär
ett värn för den kommunala självstyrelsen, samtidigt som det lätteligen
skulle kunna leda till ökat arbete och besvär för de kommunala förtroendemännen
utan något egentligt gagn.
Klart är emellertid, att örn statsmakterna anse, att skäl föreligga för
att uppställa som villkor vid beviljande av statsbidrag åt kommunerna
i dessa och andra fall, rätt att granska medlens ändamålsenliga användning
skall var förbehållen statsrevisorerna, när dessa finna anledning
därtill, så få kommunerna finna sig häri. Skulle emellertid villkoren i
fråga gå ut därpå, att räkenskaperna med tillhörande handlingar, i vad
de avse statsbidragets användning, skola tillhandahållas statsrevisorerna,
måste följden sannolikt bli, att särskilda räkenskaper måste föras för
dylikt ändamål, varav givetvis följer ökat arbete. Eljest finge ju kommunernas
hela bokföring ställas till revisorernas förfogande med därav
följande olägliga konsekvenser.
Örn en vidgad granskningsrätt för statsrevisorerna anses erforderlig,
måste det därför anses vara den enda framkomliga vägen att knyta villkoret
örn granskningsrätt för statsrevisorerna vid anslagsbeviljandet.
Därigenom vunnes också större sannolikhet för att den vidgade kontrollen
erhölle effektivitet och inte bara bleve en tom form, som möjligen
kunde medföra den nackdelen att göra den normala kontrollen slappare.
Klart är, att, örn man beslutar sig för en utsträckning av statsrevisorernas
kontrollrätt, föreskrifterna härom böra få ett sådant innehåll, att de
kontrollerade icke orsakas onödiga besvär och svårigheter i sin normala
verksamhet.
Vid eventuellt beslut örn ifrågavarande granskningsrätt, har man att
hålla i minne vad statsrevisorerna själva framhålla, att granskningen av
den egentliga statsförvaltningen måste vara det centrala i revisorernas
arbete. Den uppgiften synes så omfattande, att föga tid torde finnas
övrig för revisorerna att ingå i granskning av andra räkenskaper och
annan förvaltning. Det lärer således endast i vissa undantagsfall kunna
komma i fråga, att revisorerna skulle sträcka sin granskning ut över
de normala gränserna för sin verksamhet. Som de själva framhålla,
torde denna del av deras arbete bliva av tämligen begränsad omfattning
och endast kunna komma i fråga, då särskild anledning härtill yppas. I
den mån statsrevisorerna skulle finna en granskning av kommunernas
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.
räkenskaper behövlig för kontroll beträffande riktig användning av anslaget
statsbidrag, torde alla erforderliga handlingar emellertid redan nu
kunna rekvireras genom den statliga myndighet, som utbetalat statsbidraget.
Statsrevisorerna ha ju ock vid några tillfällen till granskning
företagit användningen av statsbidrag, lämnade till vägdistrikt. Vid sådant
förhållande torde ifrågavarande kommunala kontroll i den begränsade
omfattning, statsrevisorerna själva synas ifrågasätta, kunna åstadkommas
på ett ur statens synpunkt tillfredsställande sätt utan tillgripande
av eljest erforderliga ändringar i nu gällande bestämmelser.»
Riksdagens förevarande hemställan avser, i enlighet med den till grund Devartementsför
densamma liggande framställningen av 1929 års statsrevisorer, dels ehtfen''
frågan örn tryggande av rätten för statsrevisorerna att från statsunderstödda
institutioner i erforderlig utsträckning erhålla tillgång till räkenskaper,
protokoll och handlingar, dels ock spörsmålet örn en begränsning
av skyldigheten för statsunderstödda verk och inrättningar att årligen
till revisorerna avlämna förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag.
Vad förstnämnda fråga angår, synas 1929 års statsrevisorer närmast
hava utgått från att redan gällande bestämmelser innefatta befogenhet
för statsrevisorerna att granska användningen av de statsmedel, som tillgodokomma
kommunala och andra icke-statliga verksamhetsgrenar, ehuru
revisorerna funnit sagda bestämmelser lida av viss oklarhet, varför
ett förtydligande borde åstadkommas.
De i ärendet hörda myndigheterna, statskontoret och riksräkenskapsverket,
hava däremot, på grundval av den av dem verkställda historiska
utredningen, funnit det tydligt framgå, att enligt gällande författningsbestämmelser
för närvarande skyldighet icke föreligger för andra institutioner
än statens egna verk och inrättningar av olika slag att tillhandahålla
revisorerna sina räkenskaper med därtill hörande handlingar. Från
denna utgångspunkt hava ämbetsverken upptagit frågan örn en utsträckning
av statsrevisorernas granskning till kommunala samfälligheter samt
till statsbidrag åtnjutande, icke-statliga inrättningar och sammanslutningar
av olika slag ävensom enskilda personer. Härvid hava ämbetsverken
på anförda skäl hävdat, att det i första hand beträffande kommunerna,
men även i övrigt möter betänklighet att helt allmänt införa
skyldighet för dem, som mottaga statsbidrag av vad slag det vara må,
att tillhandahålla statsrevisionen sina räkenskaper. Ämbetsverken hava
sålunda kommit till den uppfattningen, att en eventuell utvidgning av
statsrevisorernas ifrågavarande befogenhet till icke-statliga institutioner
med flera bör sko endast i den formen, att — såsom redan i vissa fall förekommit
och även anvisats av 1928 års statsutskott — dylik befogenhet
tillförsäkras revisorerna i samband med statsbidrags beviljande.
Styrelserna för do kommunala förbunden, vilka yttrat sig i ärendet,
äro samfällt emot en föreskrift örn generell befogenhet för statsrevisorerna
att i de fall, där statsbidrag utgå til! kommuner, infordra röken
-
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.
skaperna för granskning, såvitt angår statsanslagets användning. Styrelsen
för svenska landstingsförbundet har efter stor tvekan förklarat sig
icke kunna motsätta sig en anordning i anslutning till ämbetsverkens förslag,
varigenom skyldigheten att tillhandahålla revisorerna räkenskaper
uppställes såsom villkor i samband med statsbidrags beviljande. Även
styrelserna för de båda övriga'' kommunala förbunden synas beredda
att godtaga en dylik anordning. Styrelsen för svenska stadsförbundet
har dock avstyrkt varje stadgande, som skulle giva riksdagens revisorer
rätt att påkalla insändande av originalhandlingar. Däremot vill
styrelsen icke sätta sig emot att kommunerna åläggas att genom utdrag
ur räkenskapshandlingarna tillhandahålla revisorerna de uppgifter örn
statsbidragens användning, som kunde anses påkallade, varjämte revisorerna
kunde medgivas rätt att på ort och ställe taga del av handlingarna.
För egen del kan jag icke undgå att dela de betänkligheter, som både de
hörda myndigheterna och styrelserna för do kommunala förbunden uttalat
mot att stadga generell rätt för statsrevisorerna att infordra räkenskaper
från dem, vilka komma i åtnjutande av statsbidrag. För kommunernas
vidkommande skulle en dylik anordning knappast stå väl samman
med den kommunala självstyrelsen, och de praktiska skäl, som i allmänhet
tala mot ett stadgande av angivna innebörd, äro också tungt
vägande. Å andra sidan finner jag naturligt, att riksdagen såsom den
anslagsbeviljande myndigheten skall äga i sin hand att, när den finner
omständigheterna sådant påkalla, förbehålla sina revisorer rätt att
granska räkenskaperna för sådan verksamhet, till vilken understöd från
statens sida utgår. Jag ansluter mig därför till ämbetsverkens förslag,
att skyldigheten att tillhandahålla statsrevisorerna räkenskaper och handlingar
göres beroende av att vid beviljandet av visst anslag dylik skyldighet
upptagits bland villkoren för understöds åtnjutande. Såsom förut
antytts, står ock ett sådant förfaringssätt i överensstämmelse med redan
av riksdagen i enstaka fall tillämpad praxis. Ur konstitutionell synpunkt
lärer ej heller någon betänklighet däremot behöva möta.
Från de kommunala förbundens sida hava påpekats vissa svårigheter,
som skulle följa för kommunerna av den ifrågasatta befogenheten för
statsrevisorerna, särskilt i vad den skulle avse skyldighet att insända
originalräkenskaper med tillhörande handlingar. Jag vill icke förneka,
att det ligger ett visst berättigande i de synpunkter, som härvid anförts.
Man får emellertid utgå ifrån att rätten att påfordra kommunala räkenskapers
insändande kommer att av statsrevisorerna tagas i bruk endast
i undantagsfall, och att revisorerna komma att låta sig angeläget vara
att tillse, att minsta möjliga olägenheter därav uppstå för vederbörande
kommuner. Redan den jämförelsevis korta tid, under vilken statsrevisionens
verksamhet pågår, och den mångfald arbetsuppgifter, som påvila
densamma, torde för övrigt komma att uppdraga ganska snäva grän
-
21
Kungl. Majlis proposition Nr 155.
ser för statsrevisorernas granskning av kommunala räkenskaper. Revisorerna
hava själva framhållit, att den ifrågavarande rätten är avsedd
att användas endast då särskild anledning föreligger. Slutligen må erinras
örn att statsrevisorernas arbete, som försiggår under höstmånaderna,
är förlagt till en annan del av året än den kommunala revisionen, vilken
i regel förrättas under förra halvåret.
Även i de fall, då statsbidrag eller statsunderstöd utgå till andra ändamål
än kommunala, synes mig ämbetsverkens förslag, att granskningsrätten
skall fästas vid därom i samband med anslagsheviljandet uppställt
villkor, innefatta en lämplig lösning av förevarande fråga. Icke
minst innebär den föreslagna anordningen den fördelen att, där skyldighet
föreskrivits att tillhandahålla statsrevisorerna räkenskaper, den, som mottager
statsbidrag under dylikt villkor, erhåller klart besked örn vad som i
sagda hänseende åligger mottagaren. För övrigt lärer man också i fall av
denna art kunna utgå ifrån att icke utan särskilda skäl granskning kommer
att från riksdagens sida sättas i fråga.
Beträffande härefter skyldigheten att till statsrevisorerna ingiva förvaltningsberättelser
och räkenskapssammandrag hava 1929 års statsrevisorer
ansett en begränsning höra vidtagas i den riktningen, att fullgörandet,
utan anmodan, av sådan skyldighet skulle i huvudsak inskränkas
till de verk och inrättningar, som av revisorerna upptagas i den till revisionsberättelsen
fogade tabellbilagan; övriga statsunderstödda institutioner
skulle först vid anfordran ställa dylika berättelser och räkenskapssammandrag
till förfogande.
Mot revisorernas förslag örn begränsning av skyldigheten att insända
räkenskapssammandrag hava ämbetsverken i huvudsak ej haft något att
erinra. Enligt deras mening böra endast sådana statsorgan, vilkas
räkenskapssammandrag publicerats i statsrevisorernas berättelse,
obligatoriskt avgiva dylika sammandrag till nästkommande statsrevision.
I annat fall skall sådan skyldighet föreligga endast på framställning av
revisorerna. Ämbetsverken hava i detta sammanhang framhållit önskvärdheten
av att räkenskapssammandragen med avseende å form och uppställning
nära ansluta sig till de tabeller, som bifogas revisionsberättelsen.
Med hänsyn till den ringa nyttan av förvaltningsberättelserna böra enligt
ämbetsverkens åsikt dylika berättelser för framtiden icke upprättas och
avgivas. Verken böra dock kunna åläggas att samtidigt med insändandet
av räkenskapssammandragen meddela sådana uppgifter, som av statsrevisorerna
förut intagits i samband med tabellerna.
Jag bär ej funnit anledning till erinran mot vad ämbetsverken i dessa
delar föreslagit.
Nu gällande bestämmelser angående skyldighet att tillhandahålla riksdagens
revisorer räkenskaper, räkenskapssammandrag, förvaltningsberät
Bihang
till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. Vid höft. (Nr 135.) i
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 155.
leiser m. m. äro spridda i ett flertal olika författningar. Dessa bestämmelser
äro, såsom 1929 års statsrevisorer påpekat, delvis rätt ålderdomliga
och förete på åtskilliga punkter oklarhet. Ämbetsverken hava för
den skull underkastat föreskrifterna en genomgående revision, därvid
iakttagits de i det föregående angivna synpunkter, som ämbetsverken anlagt
å de föreliggande frågorna.
Av vad jag anfört framgår, att jag ansluter mig till de huvudsakliga
riktlinjer, efter vilka ämbetsverkens förslag är uppgjort.
I likhet med ämbetsverken anser jag, att de nya bestämmelserna i ämnet
icke böra av Kungl. Maj:t utfärdas, förrän riksdagen beretts tillfälle
att överväga frågan. Sedan så skett, bör självfallet vid utfärdande av
författning i ämnet ämbetsverkens förslag underkastas de jämkningar,
till vilka riksdagens yttrande ävensom en detaljgranskning av förslaget
må giva anledning.
Såsom ämbetsverken erinrat, påkallar ett genomförande av deras förslag
viss omredigering av statsrevisorernas instruktion. Förslag härutinnan
lärer icke nu behöva föreläggas riksdagen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Majit måtte genom proposition lämna riksdagen tillfälle att avgiva yttrande
över de av mig i det föregående angivna riktlinjerna för avlämnande
till riksdagens revisorer av räkenskaper m. m.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Elis Lindahl.
310462. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1931.