Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
1
IST 151.
Kungl. Maj ds proposition till riksdagen meri förslag till
förordning om understöd i vissa fall åt värnpliktigs
hustru och barn (familjeunderstöd); given Stockholms
slott den 20 februari 1931.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Carl Ekman.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 20 februari 1931.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck,
Hansén, Rundqvist.
Chefen för försvarsdepartementet, statsministern Ekman anmäler fråga om
ändrade bestämmelser rörande understöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru
och barn (familjeunderstöd) samt anför:
Enligt förordning den 1 juni 1912 kunna värnpliktigs hustru och barn
under den tid, den värnpliktige fullgör honom åliggande värnpliktstjänstgöring
i fredstid, erhålla understöd av statsmedel (familjeunderstöd), därest
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 132 käft. (Nr 151.)
Oällande
bestämmelser.
417 31
1928 års
statsrevisorer.
2 Kungl. Majlis proposition nr 151.
understöd är nödvändigt för deras uppehälle. Understödet utgår nied visst
belopp för varje dag, som den värnpliktige äger tillgodoräkna sig såsom tjäustgöringsdag,
in- och utryckningsdagar inbegripna. Själva beloppet växlar
med hänsyn till familjens sammansättning och hustruns arbetsförmåga.
Sedan år 1917 hava enligt särskilda kungörelser utgått vissa tillägg till
de i 1912 års förordning angivna understödsbeloppen. Inräknas dessa tillägg,
utgå understöden med följande belopp för dag räknat:
till arbetsför .hustru och ett barn ...................................................
» » » » två eller flera barn ................................
» mindre arbetsför hustru.............................................................
» » » » och ett barn .......................................
» » » » » två eller flera barn .....................
» ett barn, örn fadern är änkling eller frånskild ........................
» två eller flera barn, örn fadern är änkling eller frånskild......
kr. 1: 35
» 1:75
» 1:35
» 1:75
» 2:20
» 1: 35
» 1: 75
Utom äktenskap födda barn äro berättigade till understöd i likhet med
inom äktenskap födda. Till arbetsför hustru utan barn utgår intet understöd.
Den värnpliktige skall själv bidraga till understödet med Vs av det
honom tillkommande penningbidraget.
I enlighet med de närmare föreskrifter rörande tillämpningen av ifrågavarande
förordning, som äro meddelade i förordning den 10 juni 1912 (med
senare ändringar), skall ansökan örn familjeunderstöd göras av den värnpliktige.
Därvid skola lämnas vissa uppgifter enligt fastställt formulär, och
å detta skola tecknas vissa intyg av präst i den församling, där den värnpliktige
är kyrkoskriven, samt å landet av kommunalnämndens ordförande
och i stad av fattigvårdsstyrelsens ordförande eller motsvarande myndighet.
Ansökningen skall ställas till länsstyrelsen i det län, där den värnpliktige
är kyrkoskriven, resp. Överståthållarämbetet, men ingivas eller insändas till
chefen för det regemente (kår, detachement) eller till beväringsbefälhavaren
vid den flottans station, där den värnpliktige skall fullgöra sin tjänstgöring.
Ansökning må ej göras tidigare än en månad före bestämd inryckningsdag
och i regel ej senare än 21/i månader efter nämnda dag. Chef eller befälhavare
översänder ansökningshandlingarna till länsstyrelsen (Överståthållarämbetet),
som prövar, huruvida och till vilket belopp för dag understöd skall
utgå, samt bestämmer till vem det skall utbetalas (den värnpliktiges hustru eller
annan person, som har vårdnaden örn hans barn). Utbetalningen sker genom
vederbörande militära befälhavares försorg medelst postanvisning. Då ansökning
örn familjeunderstöd gjorts, låter nämnde chef eller befälhavare
innehålla Vs av det sökanden tillkommande penningbidraget. Har sådant
innehållande ej kunnat ske under tjänstgöringstiden, minskas familjeunderstödet
med motsvarande belopp.
I berättelsen örn granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden ''/; 1927—30/8 1928 anförde riks
-
Kungl. Majus proposition nr 151. 3
dagens revisorer rörande lantförsvarets anslag till understöd åt vissa värnpliktigas
familjer bl. a. följande.
»För att något närmare belysa utgifterna å ifrågavarande anslag vilja
revisorerna meddela följande uppgifter angående utbetalta familj eun der stöd
vid vissa truppförband under budgetåret 1927/1928
Kronobergs regemente........,................... kronor 3,370:35
Hallands regemente .............................. » 3,302: 70
Norra skånska infanteriregementet...... » 5,609: 50
Södra skånska infanteriregementet...... » 8,713:85
Vendes artilleriregemente ..................... » 3,642: 95
Jönköpings-Kalmar regemente ............ » 1,763: 20
Smålands artilleriregemente.................. » 3,921: 45
Skaraborgs regemente........................... » 3,948: 60
Bohusläns regemente .......................... » 6,669:70
Svea livgarde......................................... » 5,676:35
Göta livgarde.......................................... » 7,392: 90
Dalregementet ...................................... » 6,092:35
Hälsinge regemente .............................. » 10,271:85
Västerbottens regemente .................... » 2,932:95
Jämtlands fältjägarregemente.............. » 5,242: —
Västernorrlands regemente .................. » 6,544:80
Norrbottens regemente ........................ » 5,161:10
Det har förefallit revisorerna, som jämväl tagit del av vissa länsstyrelsers
beslut angående understöd åt värnpliktigas familjer, som örn vid avgörande
av frågan, huruvida behov av understöd föreligger, olika principer följas av
de olika länsstyrelserna. Detta förhållande kan i viss män vara orsaken till
att, såsom av ovanstående sammanställning framgår, vid truppförband av
ungefär samma storlek beloppen av utbetalta understöd variera högst betydligt.
Kevisorerna anse det önskvärt, att åtgärder vidtagas för ernående
av en någorlunda enhetlig tillämpning av förevarande bestämmelser.»
Med anledning av dessa uttalanden från statsrevisorernas sida anförde
1929 års riksdag i till Konungen ställd skrivelse nr 4 A rörande anslaget
till familjeunderstöd bl. a. följande.
»Yad riksdagens revisorer anfört i fråga örn förevarande anslags användning,
synes riksdagen tala för att en undersökning bör ske, i vad mån olika
principer vid understödens utbetalning vinna tillämpning. Det torde därvid
jämväl böra tagas i övervägande, huruvida icke beträffande styrkandet av
understödsbeliovet och försörjningsskyldigheten kompletterande bestämmelser
böra meddelas. Av de intyg, som i sådant hänseende nu skola lämnas av
vederbörande kommunala myndigheter, torde nämligen icke alltid med full
säkerhet framgå, att anledning verkligen föreligger för statsverket att bidraga
till underhållet av den värnpliktiges anhöriga under tid, han fullgör värnpliktstjänstgöring.
Jämväl torde böra övervägas, örn icke i de fall, då en
värnpliktig har viss försörjningsskyldigliet enligt träffat avtal, understödet
bör utgå endast med så högt belopp, som skulle hava tillkommit den underhållsberättigade,
därest försörjningsskyldigliet fullgjorts i enlighet med
avtalet.»
1929 <J»
riksdag
4
Utredning
inom försvarsdepartementet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
Över riksdagens skrivelse i nu anförda del infordrades yttranden från
Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna, därvid tillika begärdes upplysning
1) rörande antalet till vederbörande myndighet under 1929 överlämnade
ansökningar örn familjeunderstöd; 2) hur många av dessa ansökningar som
avsett understöd till barn utom äktenskap; 3) hur många av ansökningarna
som beviljats resp. avslagits samt hur många som avslagits på den grund,
att behov av understöd ej ansetts föreligga; 4) huruvida vid behovsprövningen
viss norm tillämpades samt i så fall vilken; 5) huruvida de uppgifter,
som lämnades enligt det fastställda ansökningsformuläret, i allmänhet
vore tillfyllest samt, därest så ej vore fallet, vilka ytterligare uppgifter som
kunde anses önskvärda; 6) huruvida det enligt myndighetens erfarenhet i
någon större utsträckning förekomme, att där värnpliktig lämnade underhållsbidrag
enligt avtal eller utslag, beviljat familjeunderstöd överstege det
avtalade eller utdömda underhållsbidraget; samt 7) huruvida bestämmelserna
rörande familjeunderstöd i något hittills ej berört avseende enligt myndighetens
uppfattning vore i behov av revision.
Jämväl från chefen för generalstaben och statens fattigvårdsinspektör infordrades
yttranden.
Sedermera verkställdes inom försvarsdepartementet genom särskilt tillkallad
person utredning i ärendet. Resultatet av utredningen sammanfattades i
en promemoria rörande ändrade bestämmelser om familjeunderstöd vid
värnpliktstjänstgöring. Vid promemorian voro fogade utkast dels till ändrad
lydelse av §§ 1 och 2 i den grundläggande förordningen av den 1 juni 1912,
dels till ändrad lydelse av §§ 1, 4 och 8 i tillämpningsförordningen den 10
juni 1912, dels ock till nytt formulär för ansökan om familjeunderstöd.
Promemorian jämte därvid fogade utkast till författningsändringar och
nytt ansökningsformulär remitterades för yttrande till Överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser, statens fattigvårdsinspektör, arméförvaltningen,
marinförvaltningen, flygstyrelsen, chefen för generalstaben, chefen för marinstaben,
samtliga arméfördelningschefer, militärbefälhavaren för övre Norr- .
land, militärbefälhavaren på Gotland, stationsbefälhavarna vid flottans station
i Stockholm och vid flottans station i Karlskrona samt chefen för kustartilleriet.
Sedan de begärda yttrandena inkommit, anbefalldes jämväl socialstyrelsen
att avgiva yttrande i ärendet.
Innan jag ingår på en närmare redogörelse för resultaten av den verkställda
utredningen, torde jag få lämna vissa uppgifter rörande de under
1929 gjorda ansökningarna örn familjeunderstöd. Uppgifterna, vilka grunda
sig på meddelanden från Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, hava
sammanförts i följande uppställning:
Kungl. Maj:ts proposition nr 151. 5
Ansökningar om familjennderstöd 1029:
Myndighet till vilken ansökningen överlämnats |
Antal inkomna ansök- ningar |
Avseende barn utom äktenskap |
Beviljade |
Avsl enär |
agna på annan grund |
|
! .. j Överståthållarämbetet....................... |
202 |
91 |
166 |
13 |
23 |
|
Länsstyrelsen i Stockholms |
län... |
122 |
48 |
108 |
— |
14 |
» » Uppsala |
» ... |
86 |
32 |
84 |
1 |
1 |
» » Södermanlands |
» |
72 |
27 |
65 |
1 |
6 |
» n Östergötlands |
» ... |
171 |
73 |
143 |
19 |
9 |
\ » » Jönköpings |
» ... |
70 |
17 |
60 |
1 |
9 |
» » Kronobergs |
» |
45 |
12 |
36 |
4 |
5 |
» » Kalmar |
» |
116 |
32 |
109 |
2 |
5 |
» » Gotlands |
)) |
36 |
12 |
36 |
— |
— |
» >i Blekinge |
» |
60 |
19 |
57 |
2 |
i |
» » Kristianstads |
» |
149 |
65 |
140 |
3 |
6 |
» a Malmöhus |
,) |
299 |
144 |
290 |
2 |
7 |
» » Hallands |
)) |
54 |
12 |
47 |
1 |
6 |
» » Göteborgs och Bohus |
)) |
207 |
77 |
192 |
11 |
b 4 |
ii » Alvsborgs |
» ... |
102 |
26 |
93 |
3 |
*)6 |
» » Skaraborgs |
» ... |
79 |
24 |
76 |
— |
3 |
» » Värmlands |
» _ |
155 |
47 |
139 |
— |
16 |
■i '' » Örebro |
» |
105 |
44 |
87 |
— |
18 |
» » Västmanlands |
» |
82 |
33 |
78 |
— |
4 |
» » Kopparbergs |
» ... |
147 |
42 |
135 |
— |
12 |
o a Gävleborgs |
» ... |
246 |
116 |
231 |
— |
15 |
» a Västernorrlands |
» |
3) 136 |
35 |
114 |
— |
*'') 22 |
» » Jämtlands |
» |
5)53 |
19 |
47 |
1 |
°)5 |
» » Västerbottens |
81 |
16 |
66 |
— |
15 |
|
» a Norrbottens |
» . . . |
103 |
15 |
71 |
4 |
28 |
2,978 |
1,078 |
2,670 |
68 |
240 |
*) Därav en återkallad.
2) » två återkallade.
3) Därutöver två ansökningar, som överlämnats till annan länsstyrelse för prövning, samt en, som ej
prövats vid årets utgång.
4) Därav två, som återkallats.
5) Därutöver tre, som överlämnats till annan länsstyrelse för prövning.
°) Därav en, som ej fullföljts. *
Härefter anhåller jag att få till behandling i tur och ordning upptaga de
i riksdagens skrivelse berörda spörsmålen, därvid jag till en början torde
få sysselsätta mig med frågan örn behovsprövningen samt möjligheterna att
i detta avseende åstadkomma en mer enhetlig tillämpning.
Såsom förut nämnts, begärdes vid remissen av riksdagsskrivelsen till
Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna uppgift, huruvida viss norm tilllämpades
vid behovsprövningen.
På denna fråga svarade flertalet myndigheter nekande. Vissa av dem uppgåvo,
att något behov av sådan norm ej varit för handen, då det beträffande
de allra flesta ansökningarna varit alldeles klart, att behov av understöd
förelåge. Andra myndigheter förklarade, att de vid fall av tvekan angående
behovet plägade remittera ansökningshandlingarna till vederbörande magistrat
eller landsfiskal för närmare utredning.
Åtskilliga myndigheter angåvo sig emellertid följa vissa mera schematiska
I riksdagsskrivelsen
berörda
spörsmål,
Behovs
prövningen.
Yttranden
över riksdagsskrivelsen.
6
Kungl. Majöls proposition nr 151.
regler. Överståthållarämbetet upplyste sålunda, att understöd icke plägade
beviljas, då sökandens senast taxerade inkomst uppgått till ett belopp av
3,500 kronor eller mera oell sökanden, enligt vad handlingarna visade, underdel
år värnpliktstjänstgöringen påginge i övrigt haft förvärvsarbete av beskaffenhet
att böra tillföra sökanden motsvarande inkomst. Länsstyrelsen i
Ostergötlands län uppgav sig följa den normen, att ansökningar, där faderns
(makens) eller föräldrarnas (makarnas) sammanlagda inkomst understigit 2,500
kronor, beviljades; därvid lades uppgifterna i ansökningsformuläret till grund
för inkomstberäkningen. Länsstyrelsen i Blekinge län anförde: Först och
främst brukade ägare av jordbruksfastighet till några tusen kronors taxeringsvärde
ej tillerkännas familjeunderstöcl, även örn beskattningsbar inkomst
saknades. Ej heller beviljades i allmänhet understöd, örn hustrun själv
vore inkomstbeskattad eller mannens avlöningsförmåner helt eller delvis utginge
även under värnpliktstjänstgöringen. Slutligen plägade en inkomstgräns
av 2,000 kronor och enahanda kapitalgräns upprätthållas, såvitt ej
stor barnskara förefunnes. Länsstyrelsen i Malmöhus län: Örn den värnpliktige
själv eller tillsammans med sin hustru haft en månatlig inkomst av omkring
200 kronor eller därutöver, avsloges i regel ansökningen. Likaså örn
sökanden vore t. ex. folkskollärare eller däremot svarande befattningshavare
i statlig eller kommunal tjänst och den värnpliktiges arbetsförhållanden så
lunda kunde antagas vara av mera stadigvarande beskaffenhet, vari värnpliktstjänstgöringen
åstadkomme ett blott tillfälligt avbrott. Länsstyrelsen i
Hallands län: I de fall, då den värnpliktiges taxerade inkomst uppgått till
cirka 1,500 kronor, plägade ansökningen remitteras till magistrat eller landsfiskal
för utredning angående behovet. Sådan remiss plägade ock ske, örn
den värnpliktige vore fastighetsägare. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms
län förklarade sig taga hänsyn till samtliga uppgifter i ansökningsformuläret
och särskilt därtill, att sökandens taxerade inkomstbelopp ej överstigit 3,000
kronor. Länsstyrelsen i Alvsborgs län: Därest den värnpliktiges taxerade inkomst^
icke överstigit 1,800 kronor samt han saknat förmögenhet eller icke
varit ägare av fast egendom, hade länsstyrelsen utan vidare ansett, att behov
av familjeunderstöd förelegat. Vid högre inkomst än den nämnda eller då
förmögenhet förefunnits eller den värnpliktige ägt fastighet, hade länsstyrelsen
genom vederbörande fattigvårdsmyndigliet låtit undersöka, huruvida behov
av familjeunderstöd vore för handen. Detta förfaringssätt hade även
tillämpats, då hustrun haft egen inkomst till belopp, som kunnat antagas
vara tillräckligt för familjens uppehälle under värnpliktstjänstgöringen. Fattigvårdsmyndighetens
utlåtande hade i regel varit grundläggande för länsstyrelsens
beslut. Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Samtliga de värnpliktiga,
som under år 1929 gjort ansökningar örn familjeunderstöd, hade befunnit
sig i så svag ekonomisk ställning, att länsstyrelsen icke i något fall haft anledning
till tvekan, huruvida understöd av ekonomiska skäl borde vägras
vederbörande. Tidigare hade länsstyrelsen, då sökanden haft inkomst avminst
3,000 kronor, ansett sig böra mera ingående undersöka behovet avunderstöd.
Länsstyrelsen i Norrbottens län slutligen uttalade: Värnpliktig,
vars taxerade inkomst senaste året överstigit 3,000 kronor, plägade ej anses
vara i behov av understöd. Vidare brukade värnpliktig, som själv dreve
jordbruk av ej alltför obetydlig beskaffenhet elier som bodde hemma hos
fader, vilken dreve dylikt jordbruk, uteslutas från understöd, även örn han
ej taxerats för nämnda inkomst.
Länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, G ull ands. Örebro, Västernorrlands
och Norrbottens län förklarade sig anse önskligt, att närmare direktivmeddelades
med avseende å behovsprövningen. Förstnämnda, länsstyrelse uttalade,
att bestämmelse borde meddelas därom, att makarnas (föräldrarnas)
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
sammanlagda inkomst vid tiden för den värnpliktiges inryckning till tjänstgöring
icke finge överstiga visst angivet belopp. Länsstyrelsen t (* otternäs
län fann bestämmelserna i kungörelsen den 29 juni 1926 örn statsbidrag
för lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader
kunna utgöra viss ledning med avseende å direktiven för behovsprövmngen.
Länsstyrelsen i Örebro län slutligen ansåg bestämmelse kunna meddelas
därom, att understöd ej skulle anses behövligt, då sökandens årsinkomst
överstege visst belopp. _ i
Länsstyrelsen i Stockholms län anförde i sitt yttrande, att någon \iss nolin
vid behovsprövningen icke kunnat tillämpas på grund av de starkt skiftande
förhållandena inom länet. Individuell prövning i varje särskilt fall måste
äga rum med hänsynstagande till samtliga i ärendet förebragta omständigheter.
Jämväl länsstyrelsen i Västernorrlands län framhöll nödvändigheten av
en undersökning i varje särskilt fall.
I den omnämnda promemorian anfördes beträffande förevarande spörsmål: Promemorian.
»De avgivna yttrandena giva onekligen en ganska brokig bild av understö
dsförfattningarnas tillämpning. Måhända är det icke fullt riktigt att påstå,
att olika principer komma till uttryck vid tillämpningen. Ty samtliga myndigheter
måste ju grunda sina avgöranden på den i gällande författning fastslagna
principen, att understöd ej skall beviljas, med mindre sådant ar nödvändigt
för familjens uppehälle. Själva utgångspunkten eller grundvalen för
bedömandet är sålunda alltid gemensam. Men ofrånkomligt, synes vara, att
i viss mån olika metoder och normer komma till .användning vid behovsprövningen
och att på denna grund avgörandena bliva olika hos olika myndigheter
i en utsträckning, som icke motsvaras av olikheter i de givna förutsättningarna,
„ ...
I viss mån torde ett sådant förhållande vara oundvikligt, sa lange man
nöjer sig med att fastslå de materiella villkoren för understöds beviljande
genom en bestämmelse av den allmänna innebörd, som ovan angivits. Vid
avförandet av frågan, örn i ett visst föreliggande fall understöd är nödvändigt
för familjens uppehälle, måste nämligen ett flertal synpunkter tågås i
betraktande, och avvägningen mellan dessa olika, var för sig berättigade
synpunkter kan aldrig förutsättas komma att ske fullt ensartat hos olika
myndigheter.
Det kan då ifrågasättas, om nian icke borde utbyta den nu gallande
regeln för understöds utgående mot andra, mera specialiserade. En dylik
åtgärd synes emellertid icke vara att förorda och torde knappast vara av
riksdagen åsyftad. De förhållanden, som konstituera u.nderstödsbehovet,
liro synnerligen skiftande. I första liand Ilar man naturligen att taga nansyn
till den värnpliktiges inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Men en
relativt hög inkomst under tiden före inryckningen behöver ej i och för sig
utesluta, att familjen är i behov av understöd under tiden för den värnpliktiges
tjänstgöring. Utgifterna kunna samtidigt ha varit osedvanligt höga.
Den värnpliktige har exempelvis haft att bestrida kostnader för bosättning,
för läkar- och sjukhusvård åt sig eller anhöriga; han kan lia underhållit
eller bidragit att underhålla andra anförvanter än hustru och barn o. s. v.
Å andra sidan kan en relativt liten inkomst, därest den kan antagas fortfara
under värnpliktstjänstgöringen, vara tillräcklig att utesluta understödsbehov.
Hänsyn måst.'''' naturligen ock tagas till hustruns inkomster oell förmögenhetsställning.
Vidare måste beaktas levnadskostnaderna å platsen,
tiden, under vilken värnpliktstjänstgöringen skall pågå o. s. v. Det skulle
uppenbarligen icke bliva lätt att i en författning fixera de olika omständigheter,
som kunna tänkas ådagalägga ett behov av understöd, och ännu
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
svarare skulle det bliva att bestämma, vilken betydelse dessa omständigheter
skulle i olika fall äga.
Ar det salunda av värde att med avseende å understöds beviljande hava
en regel, vilken såsom den nuvarande är tillräckligt allmän för att giva möjligheter
att beakta förhandenvarande omständigheter av skilda slag, synas
de nyss anförda synpunkterna dock icke kunna åberopas mot att man, med
bibehållande av den nuvarande regeln såsom allmän och grundläggande,
söker genom kompletterande bestämmelser åstadkomma en mera jämn och
enhetlig behovsprövning. Såsom framgår av yttrandena, hava också redan
för närvarande hos en del myndigheter utbildat sig vissa supplerande normer
för denna behovsprövning. Normerna hänföra sig helt naturligt till den
värnpliktiges — i förekommande fall också hustruns — inkomst- och förmögenhetsförhållanden
såsom de i vanliga fall mest betydelsefulla momenten.
Hos några myndigheter är normen utformad på det sattet, att ansökningen
örn understöd i regel utan vidare beviljas, därest den värnpliktiges inkomst
understiger visst belopp. Sättes detta belopp ej alltför högt och tagas tilllika
i beaktande de särskilda omständigheter, som kunna föreligga, t. ex.
ägandet av förmögenhet, inkomstens bibehållande under tjänstgöringstiden
o. s. v., synes intet vara att invända mot en sådan princip såsom ren arbetsnorm.
Emellertid synes principen mindre ägnad att upptagas i lagstiftningen.
Onekligen ger den ett intryck av att ej stå rätt val tillsammans
med den grundläggande regeln. Liksom varje annan dylik norm skulle den
vidare innebära en viss risk för ett schablonmässigt bedömande, och denna
risk bleve väl, eftersom normen förmodligen skulle gripa över ett stort antal
fall, ganska betydelsefull. Slutligen skulle den, genomförd i lagstiftningen,
måhända också giva upphov eller medverka till den uppfattningen,
att en verklig rätt till understöd skulle under given förutsättning vara för
handen.
Åtskilliga myndigheter tillämpa emellertid en i viss mån motsatt norm,
så beskaffad att understöd regelmässigt ej beviljas, såvida den värnpliktiges
senast taxerade inkomst uppgår till eller överstiger visst belopp. Denna
princip synes vara mera rationell. Den är i sig själv uttryck för en önskan
att begränsa understödet till sådana fall, där verkligt behov av understöd
är för handen, och den ligger sålunda mera i linje med den grundläggande
bestämmelsen. Risken, att särskilda omständigheter skola mindre noggrant
beaktas, blir, åtminstone örn regeln ej föranleder återverkningar beträffande
fall, för vilka den ej är avsedd, mindre, då bestämmelsen ! an antagas träffa
allenast ett begränsat antal fall. Å andra sidan sidan behöver den ingalunda
bliva utan betydelse för genomförandet av en mera jämn behovsprövning.
Det synes därför kunna ifrågasättas, örn ej en föreskrift i enlighet
med det sagda borde upptagas i tillämpningsförordningen. Åtskilliga av de
hörda myndigheterna hava också förordat ett sådant tillägg till gällande bestämmelser.
Emellertid är tydligt, att man därvid icke kan fastställa en lika inkomstgräns
gällande för alla orter i landet.'' Levnadskostnaderna ställa sig mycket olika
å olika platser, och utrymme måste givas för skälig hänsyn härtill. I sådant
avseende synes man kunna begagna sig av den ortsgruppindelning, som
kommer till användning vid taxering enligt de nya skattelagarna. Förslagsvis
kan man tänka sig en inkomstgräns beträffande värnpliktig från ortsgrupp
I av 2,600 kronor samt därefter intervaller ä 200 kronor, så att man
beträffande värnpliktig från ortsgrupp V komme upp i en inkomstgräns av
3.400 kronor. Dessa siffror torde ganska nära ansluta sig till den praxis,
som enligt vad yttrandena giva vid handen hittills utvecklat sig.
Det är vidare tydligt, att regeln icke skall komma till användning, där
9
Kungl. Maj-.ts proposition nr 151.
särskilda omständigheter påkalla ett annat bedömande. Yisas det, att behov
av understöd är för handen, trots att den angivna inkomstgränsen överstigits,
bör understöd beviljas. Men givet är, att en regel i enlighet med
vad nu skisserats kommer att föranleda en något strängare granskning
av de uppgivna skälen. Å andra sidan får regeln ännu mindre tagas till
intäkt för ett sådant förfarande, att alla ansökningar, beträffande vilka inkomstgränsen
icke är uppnådd, utan vidare beviljas. Därmed skulle den
diskuterade anordningen vara väsentligen förfelad. Kravet, att understöd
skall utgå allenast örn understöd är nödvändigt för familjens uppehälle,
måste för alla dessa fall upprätthållas i fortsättningen såsom hittills.
Det torde emellertid icke kunna förnekas, att det ifrågasatta normsystemet
bär har sin svagaste punkt. Man nödgas nog räkna med, att det i en viss
utsträckning föranleder en mindre sträng prövning av de föreliggande omständigheterna
just i sådana fall, där den nya regeln icke är avsedd att
verka. Å andra sidan kan naturligen också mot systemet åberopas, att därest
en mera sorgfällig prövning företages, särskilda omständigheter av olika slag
i många, ja kanske de flesta fall kunna uppvisas och att det praktiska värdet
av regeln därför ej kommer att bliva särskilt stort.
Skulle av nu anförda eller andra skäl några normer för behovsprövningen
icke anses böra uppställas i lagstiftningen, torde man för genomförandet av
en mera jämn och enhetlig tillämpning få inskränka sig till att söka skapa
fram ett fylligare material för behovsprövningen, varom mera i det följande.
Möjligen skulle det också vara lämpligt att låta myndigheterna få del av vad
i ärendet förekommit. De finge på sådant sätt kännedom om den praxis,
som förekommer på olika ställen, samt anledning överväga, i vad mån jämkning
i det egna förfaringssättet kan anses påkallat.»
I anslutning härtill upptog det vid promemorian fogade utkastet till
ändring i vissa delar av tillämpningsförordningen två alternativa förslag beträffande
§ 4, avseende det ena, såsom alternativ I betecknade, införandet
av ett slags normsystem vid behovsprövningen och det andra, såsom alternativ
II betecknade, ett kvarblivande såvitt angår nämnda prövning vid den
för närvarande gällande ordningen. Enligt det såsom alternativ I betecknade
förslaget skulle nyssnämnda paragraf i hithörande delar erhålla följande
lydelse:
»Den myndighet, till vilken ansökning örn familjeunderstöd skall ställas,
har att pröva, huruvida understöd skall utgå. Vid denna prövning skall
hänsyn tagas till den i 48 § 1 mom. kommunalskattelagen omnämnda ortsgruppindelningen.
Ej må understöd, med mindre särskilda omständigheter
därtill föranleda, beviljas, därest den värnpliktige — i förekommande fall
den värnpliktige och hans hustru tillsammans — vid årets taxering för
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerats för ett belopp, som överstiger
:
för värnpliktig från ort sgrupp I .................................................... 2,600 kr.
» |
» » |
» II........................... |
.......................... 2,800 » |
» |
» » |
III .......................... |
......................... 3,000 » |
» |
» » |
» IY ........................... |
......................... 3,200 » |
» |
» » |
» Y ........................... |
........................... 3,400 » |
Ilar taxering för året ännu ej ägt rum, skall vad ovan sagts om taxerat
belopp avse deli inkomst, som den värnpliktige (den värnpliktige och hans
hustru tillsammans) enligt vad eljest kan utrönas haft under senast förflutna
kalenderår».
10
Yttranden över
promemorian.
Kungl. Majus proposition nr 151.
Enligt det såsom alternativ II betecknade förslaget skulle paragrafen erhålla
en lydelse, som icke, såvitt angår nu behandlade fråga, i sak avvek
från den för närvarande gällande.
Det tillädes i promemorian, att det slutliga ståndpunktstagandet i frågan
syntes böra i viss utsträckning bliva beroende av de tillämpande myndigheternas
yttranden över förslagen.
I de yttranden, som avgivits över promemorian, hava olika meningar
kommit till uttryck.
Tio länsstyrelser, nämligen de i Gotlands, Malmohus, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och
Norrbottens län, förorda bestämmelser i enlighet med de under alternativ I
föreslagna. Det anföres, att man genom dylika bestämmelser skulle vinna
viss garanti för en mera enhetlig prövning av understödsansökningarna och
att en sådan garanti vore i hög grad önskvärd.
Länsstyrelserna i Kristianstads och Gävleborgs län ansluta sig också till
alternativ I men framhålla, att de föreslagna inkomstbeloppen äro för höga.
Förstnämnda länsstyrelse föreslår en inkomstgräns i fråga örn ortsgrupp I av
2,000 kronor samt därefter intervaller å 200 kronor, vadan gränsen i högsta
ortsgruppen skulle gå vid en inkomst av 2,800 kronor. Länsstyrelsen i
Gävleborgs län förordar en genomgående sänkning av beloppen med 25 %.
Länsstyrelsen i Östergötlands län tillstyrker, att i enlighet med alternativet
I taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt lägges till grund för
bestämmandet av den högsta inkomst, vid vilken i regel understöd må utgå,
men finner beloppen väl högt tilltagna. Länsstyrelsen anser vidare, att
graderingen efter ortsgrupper kan utgå och bestämmelse meddelas örn ett
enda maximibelopp å 2,500 kronor. Till stöd härför anföres, att i allmänhet
en mångfald andra omständigheter än den värnpliktiges inkomst komma att
inverka och att inkomstgraderingen i vissa fall skulle medföra orättvisa,
såsom då värnpliktig från låg ortsgrupp är underhållspliktig beträffande
utom äktenskap fött barn, vilket vårdas å plats, tillhörande en högre ortsgrupp.
Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Kronobergs och Kalmar län förorda
likaledes principiellt alternativ I men önska, att i själva ordalydelsen
av bestämmelserna något starkare betonas skyldigheten för myndigheterna
att vid sin prövning beakta samtliga föreliggande omständigheter, så att
understöd ej beviljas, med mindre sådant är nödvändigt för familjens uppehälle.
Länsstyrelsen i Blekinge län är tveksam beträffande vilket alternativ som
är att föredraga samt framhåller, att om alternativ I väljes, det i allt fall
bör starkare understrykas, att fråga är allenast örn maximigränser. Länsstyrelsen
i Värmlands län förklarar sig endast med tvekan kunna ansluta sig
till alternativ I, enär värnpliktig, vars inkomst understiger de angivna beloppen,
torde komma att anse sig berättigad till understöd, även örn sådant
icke erfordras för familjens uppehälle.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser önskvärt, att vissa normer fastställas
för ernående av enhetlig tillämpning, men finner mindre lämpligt att lägga
årets taxering till huvudsaklig grund för behovsprövningen och innesluta
övriga härpå inverkande faktorer i begreppet särskilda omständigheter. Enligt
länsstyrelsens mening bör huvudvikten läggas på årets inkomst och speciellt
på inkomsten under den tid, värnpliktstjänstgöringen pågår. De personer,
varom här är fråga torde, anför länsstyrelsen, icke i regel hava nått den
ekonomiska stabilitet, att några större besparingar kunna göras för tider
11
Kungl. Majus proposition nr 151.
nied ringa eller ingen arbetsförtjänst. Dessutom bör hänsyn tagas till inkomstens
art; inkomst av fast egendom eller kapital, uppgående till de angivna
beloppen, torde som regel icke ådagalägga behov av familjeunderstöd.
Länsstyrelsen i Stockholms län anför: Den centrala ställning, som enligt
alternativ I tillämnats åt taxeringsuppgifterna, kan icke tillstyrkas. Däremot
anser sig styrelsen icke böra framställa någon erinran mot att i eventuella
anvisningar till § 4 i tillämpningsförordningen eller på annat sätt f öreskri -ves, att understöd icke må, med mindre särskilda skäl därtill föranleda, beviljas,
där skäl föreligga för antagande, att den värnpliktiges inkomst vid
tiden för värnpliktstjänstgöringens början uppgått till belopp, som för år
räknat skulle motsvara de taxeringsbelopp, som angivits i alternativ I.
Länsstyrelsen i Uppsala län finner det icke tillrådligt, att bestämda taxerings-
eller inkomstbelopp fastställas, vilkas överskridande i regel skall utesluta
understöd. Det kan nämligen befaras, att, när den sålunda fastställda
gränsen icke överskrides, de värnpliktiga anses äga ett ovillkorligt anspråk
på understöd. Däremot förordar länsstyrelsen ett sådant tillägg till det
andra alternativet, att vid behovsprövningen hänsyn skall tagas till den i
kommunalskattelagen omnämnda ortsgruppindelningen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anför: Enligt alternativ I har huvudvikten
lagts vid föregående års inkomst. Ju längre från årsskiftet bedömningen
sker, ju osäkrare blir emellertid resultatet. Korrektivet häremot skulle vara
den undantagsbestämmelse, som inlagts i förslaget, men effektiviteten därav
kan ifrågasättas. Länsstyrelsen ifrågasätter, örn ej alternativ I kunde inarbetas
i alternativ II såsom en anvisning till den beslutande myndigheten,
som dock skulle uttryckligen betonas kunna besluta fullt oberoende därav.
Länsstyrelserna i Södermanlands, Hallands och Jämtlands län tillstyrka
slutligen alternativ II. Förstnämnda länsstyrelse framhåller, att i verkligheten
icke något skulle vara att vinna genom de såsom alternativ I upptagna
bestämmelserna, bl. a. enär beloppen satts så höga, att de ytterst
sällan, örn ens någonsin uppnåtts i ansökningar, som kommit under länsstyrelsens
prövning.
Statens fattigvårdsinspektör anser ock, att alternativ II är att föredraga.
Med den fullständigare utformning av ansökningsformuläret, som föreslagits,
torde det enligt inspektörens mening ej möta några svårigheter för länsstyrelserna
att utan stöd av sådana bestämmelser, som ingå i alternativ I,
pröva ansökningarna. Inspektören framhåller, att länsstyrelserna hava rik
erfarenhet från handläggning av fattigvårds- och barnavårdsärenden beträffande
bedömandet av understödsbehov.
Socialstyrelsen anför: Det kan ifrågasättas, örn det taxerade beloppet, åtminstone
när fråga är örn mindre inkomsttagare, är en lämplig mätare på
det understöd, som en värnpliktigs hustru och barn behöva under tiden
värnpliktstjänstgöringen pågår. Riktigare vore, att allenast sådana inkomster,
som inflyta oberoende av mannens arbete, exempelvis inkomst av fast
egendom, gjordes vägledande vid bedömandet. Det torde kunna ifrågasättas,
örn en dyrortsgruppering bör tillämpas vid ifrågavarande understödsverksamhet;
en dylik skär sig mer eller mindre med den relativt fria behovsprövning,
som mäste äga rum. Styrelsen vill därför närmast ansluta sig
till alternativ II, vilket dock synes kunna kompletteras med en bestämmelse
örn att understöd icke utgår, där vederbörandes årsinkomst, i vad den ej
är förtjänst av arbete, överstiger visst belopp.
Av de militära myndigheterna hava arméförvaltningen, flyg styr elsen, chefen
för marinstaben, cheferna, för östra, västra och norra arméfördelningarna, militärbefälhavaren
för övre, Norrland samt s tat jonsin fäl huvarna råd flottans station
i Stockholm och vid flottans station i Karlskrona uttalat sig för alternativ I.
12
Departements
chefen.
Kungl. Majus proposition nr 151.
Chefen för södra arméfördelningen och militärbefälhavaren på Gotland ansluta
sig däremot till alternativ II.
Marinförvaltningen och chefen för generalstaben hava icke uttalat sig beträffande
förevarande fråga.
De uppgifter, som införskaffats rörande antalet under 1929 inkomna ansökningar
örn familjeunderstöd samt resultaten av dessa, giva vid handen, att
allenast i relativt få fall understöd vägrats på den grund, att behov av
understöd ej ansetts föreligga, men också, att de sålunda avslagna ansökningarna
fördela sig mycket ojämnt på de olika tillämpande myndigheterna.
Medan nämnda år å nyss angivna grund avslogos av Överståthållarämbetet
13 ansökningar av 202 inkomna, av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län 11 ansökningar av 207 inkomna och av länsstyrelsen i Ostergötlands län
19 ansökningar av 171 inkomna, vägrades å enahanda grund understöd av
länsstyrelsen i Malmöhus län i allenast 2 fall av 299 prövade, av länsstyrelsen
i Gävleborgs län i intet fall av 246 prövade och av länsstyrelsen i
Värmlands län likaledes i intet fall av 155 prövade. Även örn bestämda
slutsatser måhända icke kunna dragas av uppgifter, avseende allenast ett
år, giva dock de anförda siffrorna, sammanställda med vad som framkommit
i de olika yttrandena över 1929 års riksdagsskrivelse, ett ganska starkt intryck
av att behovsprövningen hos olika myndigheter verkställes på olika
sätt, att den sker mera strängt hos en myndighet än hos en annan och att
delvis olika grunder tillämpas. Uppenbarligen är det önskligt, att härutinnan
en bättre ordning kommer till stånd, vilken garanterar, så långt det är möjligt,
en lika bedömning av ensartade fall.
Den enda för närvarande gällande regeln med avseende på behovsprövningen
är, att understöd skall vara nödvändigt för hustrus eller barns uppehälle.
Vid prövningen hava myndigheterna att tillgå vissa upplysningar,
som den värnpliktige skall lämna i sin ansökan örn understöd; för denna
finnes, såsom redan inledningsvis anmärkts, visst fastställt formulär. En
första åtgärd i syfte att åstadkomma en mera jämn och enhetlig prövning
synes då vara att sörja för en lämplig komplettering av ansökningsformuläret,
i den mån detta är ofullständigt eller ur andra synpunkter mindre
tillfredsställande. Sistnämnda spörsmål skall i det följande mera utförligt
behandlas. Hedan i detta sammanhang må emellertid anmärkas, att det
nuvarande formuläret enligt min mening bör utfyllas i åtskilliga avseenden.
Med mera fullständiga och tillförlitliga uppgifter rörande den värnpliktiges
och hans anhörigas ekonomiska ställning vinner man visserligen ingen direkt
garanti för större enhetlighet de olika myndigheterna emellan vid behovsprövningen;
denna kan ju alltfort ske mer eller mindre strängt. Men givet
är, att i den mån felkällor av ena eller andra slaget kunna elimineras, detta
skall verka i utjämnande riktning.
Härutöver låter sig tänkas, att man i författningsväg meddelar vissa närmare
regler för behovsprövningen, avseende att göra denna mera schematisk
och därmed mera enhetlig. I den ovan omnämnda promemorian diskuteras,
närmast i anslutning till vad i remissvaren uppgivit^ angående praxis hos
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
olika tillämpande myndigheter, vissa uppslag i detta hänseende. Det må
också påpekas, att i ett genom proposition till årets riksdag framlagt förslag
rörande moderskapsunderstöd, vilket förslag likaledes är grundat på
behovsprincipen, upptagas vissa regler i motsvarande syfte. Enligt detta
förslag skall sålunda, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda,
behov av moderskapsunderstöd anses föreligga, örn för barnaföderskan eller,
där hon är gift, om för makarna tillsammans vid senaste taxering till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits beskattningsbart belopp
överstigande 500 kronor. En dylik regel sammanfaller principiellt med den
av vissa länsstyrelser i fråga örn familjeunderstöd tillämpade grundsatsen,
att understöd i allmänhet beviljas, så snart den värnpliktiges senaste
inkomst ej överstiger visst belopp. På sätt i promemorian anföres, torde
emellertid denna grundsats knappast lämpa sig att lagfästas å det förevarande
området. Själva behovsprincipen har här redan från början understrukits
mycket starkare än vad fallet tänkes bliva i fråga örn moderskapsunderstödet;
i den grundläggande författningen angives, att hustru och
barn kunna erhålla understöd, därest sådant är nödvändigt för deras
uppehälle. Emellan denna regel och en tillämpningsföreskrift av nyss
angivna innebörd synes råda en viss motsättning. Det är dessutom högst
troligt, att den större enhetlighet, som genom en sådan föreskrift skulle
ernås, komme att vinnas allenast mot ökade understödskostnader för statsverket.
Det kan ock sägas, att behovet av en så pass schematisk tillämpningsföreskrift
knappast framträder med samma styrka i fråga örn familjesom
i fråga örn moderskapsunderstödet. Beträffande det senare är tänkt, att
behovet skulle prövas av enskilda sammanslutningar, de statsunderstödda
sjukkassorna; i fråga om familjeunderstödet åter ombesörjes prövningen av
statliga organ med vidsträckt erfarenhet från handläggandet av liknande
ärenden och med möjlighet att i tveksamma fall inhämta yttranden från
statliga och kommunala myndigheter.
I promemorian har däremot ifrågasatts, att man skulle i tillämpningsförordningen
fastslå en viss maximigräns beträffande behovet. Närmare utförd
skulle denna anordning innebära, att örn den värnpliktige — i förekommande
fall den värnpliktige och hans hustru — vid årets taxering till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt påförts ett taxerat belopp av viss storlek, varierande
med hänsyn till levnadskostnaderna å olika orter, behov av understöd i
regel ej skulle anses vara förhanden. En föreskrift av denna innebörd,
vilken uppenbarligen icke skulle hava samma praktiska räckvidd som den
ovan omnämnda, har också förordats av flertalet myndigheter, som yttrat
sig över promemorian. A andra sidan hava i vissa yttranden mot förslaget
framställts principiella invändningar, vilka torde förtjäna beaktande.
Till en början har sålunda anmärkts, att anordningen komme att medföra,
att alla, för vilka inkomsten understigit det såsom maximigräns fastslagna
beloppet, skulle anse sig äga rätt till understöd. Denna invändning
gäller tydligen i fråga örn varje maximiregel, oberoende av huru den utformas.
I och för sig är det naturligen icke av någon större betydelse,
vilken uppfattning de enskilda sökandena hava. Men mera betänklig ställer
14
Kungl. Majlis proposition nr 151.
sig saken, om en liknande uppfattning skulle vinna insteg jämväl lios de
prövande myndigheterna. I promemorian Ilar uttalats vissa farhågor för,
att så skulle bliva fallet, att med andra ord det stora flertalet ansökningar,
beträffande vilka maximisiffrorna ej uppnåtts, komme att utan någon närmare
prövning beviljas. En länsstyrelse har också vitsordat, att fog finnes
för dessa farhågor. Det är tydligt, att örn utvecklingen komme att gå i
denna riktning, hela anordningen skulle vara väsentligen förfelad. Måhända
skulle en något ändrad formulering av de föreslagna bestämmelserna
kunna bidraga till att hindra en sådan utveckling. Men själva formuleringen
torde nog i detta hänseende spela en underordnad roll. Det är
maximiregelns faktiska existens, som man närmast har att räkna med, och
att denna skulle komma att medföra en viss tendens till förskjutning uppåt
vid behovsprövningen, torde nog få anses ofrånkomligt.
Viktigare synes mig emellertid den andra principiella invändningen vara,
som framställts mot förslaget, nämligen att den värnpliktiges inkomster
enligt årets taxering, d. v. s. under det föregående året, på ett ensidigt
sätt skjutas i förgrunden. Visserligen får erkännas, att man i taxeringen
har en fast och påtaglig omständighet att hålla sig till, och att det vid
uppbyggandet av ett normsystem är en given fördel, måhända nödvändigt,
att äga en dylik fast utgångspunkt. Ur denna synpunkt synes mig också
det i promemorian såsom alternativ I innefattade förslaget vara att föredraga
framför det från visst håll framförda, nämligen att taga den värnpliktiges
inkomster vid tiden för tjänstgöringens början till utgångspunkt
samt, därest dessa uppgått till belopp, som för år räknat skulle motsvara
de i alternativ I angivna taxeringsbeloppen, i regel vägra understöd. En
regel av sistnämnda innebörd bygger på en rent tillfällig omständighet och
skulle tydligen giva långt osäkrare utslag än den i alternativ I upptagna,
vilken grundar sig å inkomstförhållandena under en relativt lång tidsrymd.
Emellertid synes mig överhuvud vanskligt att grunda en bedömningsregel å
förhållanden, som hänföra sig till tiden före tjänstgöringens början. Bakom
regler av denna innebörd ligger tanken, att örn den värnpliktige före nämnda
tidpunkt haft en viss icke alltför låg inkomst, han bort kunna lägga undan
medel för familjens uppehälle under tiden för värnpliktstjänstgöringen. Men
det måste ihågkommas, att man här så gott som uteslutande har att göra
med unga personer, vilkas ekonomiska ställning ej hunnit vinna någon
egentlig stadga. I flertalet fall leva de ännu ur hand i mun, och det torde
nog höra till undantagen, att några mera avsevärda besparingar gjorts. För
övrigt må i detta sammanhang erinras, att läget är helt olika, när det gäller
en tjänstgöringsperiod å 25 eller 30 dagar, och då fråga är örn en period
av exempelvis 200 dagar. Eventuella besparingar kunna förslå i det förra
fallet men ej i det senare. Men för beaktande härav giva å ifrågavarande
grund fastställda regler ej rum.
Behovet av understöd skall hänföra sig till tiden, då värnpliktstjänstgöringen
pågår, och det är sålunda till familjens läge under denna tid, som
man väsentligen måste taga hänsyn. Beträffande detta läge saknar man
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 151.
åter i regel fasta hållpunkter. I de fall, där den värnpliktige har tjänst
eller anställning, på grund av vilken lian under värnpliktstjänstgöringen får
uppbära viss avlöning, eller där lian äger visst kapital i penningar eller
fast egendom, eller där hustru eller barnamoder äger fast anställning eller
kapital, kunna naturligen mer eller mindre bestämda slutsatser dragas. Men
att på grundval härav uppställa en någorlunda enkel och lätthanterlig
maximiregel synes icke lätt. Av betydelse är icke blott den påräkneliga
inkomstens storlek utan jämväl dess beskaffenhet — örn den utgår kontant
eller in natura — familjens storlek och sammansättning, huruvida bostad
behöver förhyras för densamma eller icke, örn exempelvis arbetskraft
måste lejas för skötseln av en jordbruksfastighet, huru lång tjänstgöringstiden
är o. s. v.
Det lärer nog till sist få erkännas, att de på beliovsprövningen inverkande
omständigheterna äro allt för många och skiftande för att lämpligen
kunna innefattas i en schematisk formel, även örn med denna avses allenast
att fastslå en maximigräns i fråga örn behovet. Enligt min uppfattning
torde det vara klokast att inskränka sig till att genom ansökningsformulärets
komplettering söka få fram precisa och tillförlitliga uppgifter rörande
de viktigaste av nämnda omständigheter och sedan överlämna åt de tilllämpande
myndigheterna att såsom hittills verkställa en prövning under
hänsynstagande till samtliga lämnade upplysningar och vad genom eventuella
remisser till ortsmyndigheter eller eljest kan därutöver inhämtas.
Såsom påpekats i ett yttrande, äga de prövande myndigheterna en vidsträckt
erfarenhet i fråga örn behovsprövning från fattigvårds- och barnavårdsärenden.
Man lärer också kunna hoppas, att sedan genom den i ärendet
företagna utredningen uppmärksamheten blivit fäst å önskvärdheten av
mera jämn tillämpning samt upplysningar rörande praxis å olika håll bragts
till myndigheternas kännedom, mera ensartade bedömningsgrunder skola
så småningom och i den utsträckning det är möjligt komma till användning.
I riksdagens skrivelse ifrågasattes vidare, huruvida ej kompletterande
bestämmelser borde meddelas beträffande styrkandet av understödsbehov
och försörjningsskyldighet, Med anledning härav begärdes vid remissen av
riksdagsskrivelsen myndigheternas yttrande, huruvida de uppgifter, som
lämnades enligt det fastställda ansökningsformuläret, i allmänhet vore tillfyllest
samt, därest så ej vore fallet, vilka ytterligare uppgifter, som kunde
anses önskvärda.
I remissvaren gjordes vissa anmärkningar mot det för närvarande gällande
formuläret, och åtskilliga önskemål uttalades i fråga örn dess utfyllande. På
grundval härav utarbetades inom departementet utkast till nytt formulär. De
uppgifter, som enligt detta utkast skulle lämnas utöver vad för närvarande är
fallet, avsågo samtliga att skapa ett bättre underlag för en tillfredsställande och
pålitlig behovsprövning. Ehuru formulärets fastställande sker i administrativ
ordning, torde ett omnämnande av de viktigaste föreslagna nyheterna vara
Styrkande av
understödsbehov
och
försörjningsskyldighet.
Yttranden och
förslag.
16
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
av intresse i detta sammanhang. Det föreslogs sålunda, att upplysning
skulle meddelas, huruvida den värnpliktige innehade anställning, vari han
finge återinträda efter värnpliktstjänstgöringens slut; huruvida han på grund
av sådan anställning åtnjöte avlöning under nämnda tjänstgöring och i så
fall till vilket belopp; angående taxerat och beskattningsbart belopp för
den värnpliktige enligt årets taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt
eller, örn sådan taxering ännu ej ägt rum, angående inkomsten under föregående
år; och slutligen angående den värnpliktiges inkomst under löpande
år intill dagen för ansökningen. Liknande uppgifter angående taxering och
inkomst skulle lämnas jämväl i fråga örn hustru resp. moder till barn utom
äktenskap. Upplysning rörande tillgång i fast egendom, fordran eller penningar
— utöver skulder — skulle lämnas icke blott, såsom nu är fallet,
beträffande den värnpliktige själv utan även beträffande hustru resp. moder
till barn utom äktenskap. Vidare skulle uppgivas, örn värnpliktigs underhållsskyldighet
gent emot hustru eller barn vore fastställd i avtal eller
genom domstols utslag, och skulle, därest så vore fallet, avtalet eller utslaget
bifogas i avskrift. Alla uppgifterna skulle av sökanden lämnas på
heder och samvete. Ordförande i fattigvårdsstyrelse eller kommunalnämnd
skulle genom påskrift å ansökningen yttra sig angående riktigheten av sökandens
uppgifter samt jämväl lämna ett uttalande, huruvida understödsbehov
ansåges föreligga eller icke.
I de yttranden, som avgivits över promemorian och därvid fogade utkast,
har allmänt uttalats, att det ifrågasatta nya formuläret syntes ägnat
att avhjälpa de bristfälligheter, som förefunnes med avseende å det nuvarande,
och att åstadkomma ett gott underlag för behovsprövningen. Vissa
erinringar eller nya önskemål hava dock framförts. Då dessa emellertid
hänföra sig allenast till enstaka detaljer i formuläret och äro av underordnad
betydelse, torde det icke vara nödigt att i detta sammanhang lämna
någon redogörelse för dem.
Av den ståndpunkt, jag i det föregående intagit till spörsmålet om de
lämpligaste åtgärderna för att få till stånd en mera enhetlig behovsprövning,
följer, att jag för min del anser det vara av synnerlig vikt, att ansökningsformuläret
göres i möjligaste män fullständigt. Den komplettering av
det för närvarande gällande formuläret, som innefattas i det vid promemorian
fogade utkastet till nytt formulär, synes mig i det stora hela tillfredsställande.
Möjligen kan ifrågasättas, huruvida icke mera specificerade
uppgifter borde lämnas angående hustrus respektive barnamoders inkomstförhållanden
under tiden för värnpliktstjänstgöringen. Till denna fråga
liksom till de erinringar och önskemål med avseende å nämnda utkast,
vilka framförts i de över promemorian avgivna yttrandena, torde jag emellertid
icke nu behöva taga definitiv ståndpunkt. Såsom anmärkts ingår
formuläret i en administrativ författning, och dess lydelse är i viss mån
avhängig av det beslut, som riksdagen må komma att fatta i anledning av
den framställning, som nu avses att avlåtas till riksdagen.
17
Kungl. Majus proposition nr 151.
Det torde kunna förväntas, att nian genom införandet av ett nytt oell bättre
formulär, åtminstone örn sedermera behörig noggrannhet iakttages vid dess
ifyllande, skall väsentligt underlätta de prövande myndigheternas arbete.
Men det är naturligen fortfarande önskligt, att i den mån tveksamhet likväl
är för handen eller då frågorna i formuläret ej fullständigt besvarats,
nämnda myndigheter låta genom sina underordnade organ verkställa kompletterande
utredning.
I den grundläggande understödsförfattningen, § 2, är det familj eunderstöd,
som må utgå, bestämt till visst belopp för tjänstgöringsdag, vilket
belopp växlar allenast med hänsyn till hustruns arbetsförmåga och familjens
sammansättning. Genom utslag av regeringsrätten (se dess årsbok 1915
ref. nr 15) i ärende angående understöd till barn utom äktenskap har fastslagits,
att understödet skall utgå med det i nämnda författningsrum angivna
beloppet, oavsett att fadern (den värnpliktige) enligt överenskommelse
har att för barnets underhåll utgiva ett lägre belopp.
I 1929 års riksdagsskrivelse i ärendet uttalades, såsom redan nämnts,
att det borde övervägas, örn icke i de fall, då en värnpliktig hade viss försörjningsskyldighet
enligt träffat avtal, understödet borde utgå allenast med
så högt belopp, som skulle hava tillkommit den underhållsberättigade,
därest försörjningsskyldighet fullgjorts i enlighet med avtalet. Vid remissen
av riksdagens skrivelse till länsstyrelserna och Överståthållarämbetet begärdes
uppgift, huruvida enligt vederbörande myndighets erfarenhet i någon större
utsträckning förekomme, att där värnpliktig lämnade underhållsbidrag enligt
avtal eller utslag, beviljat familjeunderstöd överstege det avtalade eller utdömda
underhållsbidraget.
Denna fråga besvarade de flesta myndigheterna jakande. Fem länsstyrelser
sade sig sakna kännedom örn huru det förhölle sig med nämnda sak. En
myndighet, länsstyrelsen i Norrbottens län, besvarade uttryckligen frågan med
nej. Av svaren framgick, att man haft sin uppmärksamhet riktad förnämligast
å sådana fall, där fråga vore örn underhållsbidrag till barn utom
äktenskap.
I samband härmed förklarade åtskilliga av myndigheterna, nämligen Överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings,
Blekinge, Alvsborgs, Skaraborgs, Orebro, Västmanlands och Västernorrlands län,
att en begränsning av understödet i förevarande fall på sätt riksdagen ifrågasatt
vore önskvärd. Endast länsstyrelsen i Gärdeborgs län gav uttryck åt
tveksamhet rörande det lämpliga i en dylik begränsning. Efter att hava
vitsordat, att det beviljade familjeunderstödet i regel överstege genom avtal
eller domstolsutslag fastställt underhållsbidrag, såvitt fråga vore örn underhållsbidrag
till ett barn utom iiktenskap, anförde länsstyrelsen: Huruvida
med anledning härav någon begränsning i understödsbeloppet borde stadgas
med hänsyn till beloppet av den värnpliktige åvilande underhållningsskyldighet,
syntes dock länsstyrelsen tveksamt, då det näppeligen kunde vara
liimpligt att fastställa olika understödsbelopp för olika fall. Faststiillt understödsbelopp
komme ju den berättigade till godo, och det torde vara uteslutet,
att den underhållspliktige skulle kunna draga någon fördel av att
understödsbeloppet måhända överstege honom åvilande underhållsbidrag.
Skulle dock så ske, syntes länsstyrelsen ett stadgande till förhindrande
härav vara att föredraga framför en begränsning av understödsbeloppet.
Bihang till riksdagens protokoll 11131. 1 sami. 132 haft. (Nr 151). 4i7 si 2
Begränsning
av understödet,
då den
värnpliktige
betalar underhållsbidrag
med bestämt
belopp.
Yttranden över
riksdagsskrivelsen.
18
Promemorian.
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
Statens fattigvårdsinspektör förklarade i sitt yttrande, att han på det livligaste
anslöte sig till riksdagens uttalande i “denna del, samt anförde: De
uppfostringsbidrag, som enligt avtal eller utslag ålades barnafader i värnpliktsåldern,
överstege endast undantagsvis 25 kronor i månaden, och man
torde kunna räkna med ett genomsnittsbelopp av högst 15 kronor i månaden.
Utginge familjeunderstöd för ett barn med 40 kronor 50 öre i månaden,
komme barn utom äktenskap och deras mödrar i avsevärt bättre förhållanden
under den tid barnafadern befunnit sig i värnpliktstjänstgöring än eljest.
Detta kunde knappast hava varit lagstiftarens mening.
I promemorian anfördes beträffande denna fråga:
»Det bärande motivet för lagstiftningen angående familjeunderstöd vid
värnpliktstjänstgöring är uppenbarligen att söka däri, att den värnpliktige
genom nämnda tjänstgöring regelmässigt sättes ur stånd att sörja för familjens
uppehälle. Såsom framgår av det sätt, på vilket understöden fixerats
och utbetalningen ordnats, är emellertid icke meningen, att familjeunderstödet
skall utgöra ersättning för den förlorade arbetsförtjänsten, utan allenast,
att det skall utgöra ersättning i viss mån till hustru och barn för det
underhåll, som mannen under värnpliktstjänstgöringen blir förhindrad att
lämna till dem. En följdriktig konsekvens av dessa grundsatser synes då
vara, att understödet icke skall utgå med så högt belopp, att det‘faktiskt
medför en förbättring i familjens ekonomiska läge. Kimlig anledning saknas
för staten att just i samband med värnpliktstjänstgöringen bidraga till en
sådan förbättring, även örn den reellt sett måhända vore önsklig. Ursprungligen
vörö också understödsbeloppen så bestämda, att en dylik verkan allenast
i enstaka undantagsfall kunde inträda. Med de förhöjningar av understödsbeloppen,
som efter 1912 i olika omgångar genomförts, hava emellertid
härutinnan inträtt ändrade förhållanden. Såsom framgår av yttrandena torde
man nu kunna räkna med, att då fråga är örn understöd till barn utom
äktenskap - i varje fall örn det gäller allenast ett barn — understödet ej
oväsentligt överstiger det underhållsbidrag, som den värnpliktige i följd av
avtal eller domstols utslag är pliktig utgiva. Den praktiska betydelsen
härav torde ock efter genomförandet av 1917 års lagstiftning örn barn utom
äktenskap hava ej sa litet ökats. Numera blir ju i det alldeles övervägande
antalet fall faderskapet till sådant barn fastställt och barnafadern tillförbunden
— frivilligt eller i rättegång — att utgiva underhållsbidrag. Statistiken
för ar 1929 visar också, att över 1/3 av de nämnda år inkomna ansökningarna
avsett understöd till barn utom äktenskap. Med dessa förhållanden
för ögonen synes en begränsning av understödet i nu avsedda fall i
huvudsaklig överensstämmelse med vad från riksdagens sida ifrågasatts och
av ett flertal hörda myndigheter tillstyrkts vara befogad. Yäl må vara sant,
att det även i andra fall än då underhållsskyldigheten fastställts genom
avtal eller domstolsutslag kan inträffa, att understödet faktiskt sätter familjen
i ett bättre läge än den förut befunnit sig i. Men detta torde dock vara
mycket sällsynt och i varje fall vara ytterst svårt att konstatera. Nämnda
omständighet synes därför icke böra åberopas mot en begränsning av understödet,
där det tydligt och klart framstår, att de nu gällande reglerna skulle
medföra ett icke motiverat tillägg till de förut utgående underhållsbidragen.
Av länsstyrelsen i Gävleborgs län har anförts, att det ej vore lämpligt fastställa
olika understödsbelopjj för olika fall. Denna synpunkt är emellertid
ingalunda godkänd i den nuvarande lagstiftningen, som tvärtom söker, åtminstone
i viss utsträckning, anpassa understöden efter olika faktiska förhållanden.
Det bör i detta sammanhang påpekas, att det ingalunda är
meningen att sätta barn utom äktenskap i någon särskild undantagsställning.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
Den tänkta begränsningen skulle gälla jämväl i sådana fall, där den värnpliktige
i samband med hemskillnad åtagit sig eller förpliktats utgiva underhållsbidrag
till hustru eller barn i äktenskapet eller i samband med äktenskapsskillnad
på motsvarande sätt tillförbundits viss underhållsskyldighet
gent emot barn i det upplösta äktenskapet. Några länsstyrelser, vilka tillstyrkt
författningsändring i enlighet med det anförda, hava anmärkt, att det
torde bliva nödvändigt att i samband därmed fixera understöden särskilt för
hustru och särskilt för varje barn. Det kan ju t. ex. inträffa, att gift man,
som söker understöd för hustru och barn i äktenskap, tillika har ett barn
utom äktenskap, till vilket han är pliktig på grund av avtal eller domstolsutslag
utgiva visst underhållsbidrag. Med bibehållande i övrigt av de nuvarande
understödsreglerna oförändrade skulle det tydligen möta svårigheter
att i ett sådant fall genomföra den föreslagna begränsningen. Därest
emellertid, på sätt i det följande kommer att förordas, en bestämmelse införes,
att därest värnpliktig har barn med olika mödrar, fullt understöd
skall beräknas för vardera moderns barn, torde de nämnda svårigheterna i
stort sett undanröjas.»
I enlighet härmed föreslogs i promemorian ett tillägg till § 2 i den grundläggande
förordningen av innebörd, att därest den värnpliktige vore på
grund av avtal eller domstols utslag förpliktad att till hustru eller barn
utgiva underhållsbidrag med visst belopp samt det dagliga understödet enligt
i paragrafen förut meddelade bestämmelser skulle överstiga vad enligt
avtalet eller utslaget belöpte för dag, understödet skulle nedsättas till sistnämnda
belopp.
Förslaget örn en författningsändring i angivna riktning har tillstyrkts Yttranden över
eller lämnats utan erinran av samtliga över promemorian hörda myndig- Promemonan.
heter med undantag för en, nämligen länsstyrelsen i Uppsala län. Denna
myndighet har anfört:
Bestämmelsen vore icke tillräckligt motiverad. Konsekvensen skulle fordra,
att även i övriga fall understödet inskränktes till att motsvara det till äventyrs
otillräckliga underhållsbidrag, som utan värnpliktstjänstgöringen kunnat
från den värnpliktige påräknas. En sådan anordning kunde emellertid svårligen
genomföras, och det fordrades i alla händelser mycket starka skäl för
att uppriva det nuvarande systemet med fixerade understödsbelopp. Tvivelaktigt
syntes också vara, örn i allmänhet upplysning kunde utan alltför stor
omgång vinnas rörande ifrågavarande avtal eller utslag. Avsikten att förebygga
beredandet åt underhållstagare av en särskild förmån under värnpliktstjänstgöringen
vunnes åtminstone icke med säkerhet. Att understöd enligt
förordningen utgått syntes nämligen icke hindra, att avtalet eller utslaget
sedan gjordes gällande även beträffande tiden för värnpliktstjänstgöringen.
Såsom synes, har den i riksdagens skrivelse ifrågasatta begränsningen av Dopartementsunderstödet
i ifrågavarande fall vunnit gillande från flertalet av de hörda chofcDmyndigheterna.
De av länsstyrelsen i Uppsala län framförda invändningarna
däremot kan jag icke tillerkänna någon avgörande betydelse. Yäl må vara
riktigt, att principen örn att understöd icke bör utgå i sådan omfattning,
att det faktiskt medför en avsevärd ekonomisk förbättring för de med understödet
avsedda, icke kan helt och undantagslöst genomföras. Men att åberopa
denna omständighet såsom ett skäl mot att i de mest uppenbara och
påtagliga fallen förhindra ett sådant förhållande, synes icke befogat. Jag
20
Andra föreslagna
ändringar
i
understödsreglerna.
Ifrågasatt
utvidgning
av kretsen
under stö dsberättigade.
Yttranden
över riksdagsskrivelsen.
Promemorian.
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
finner mig därför böra förorda, att en bestämmelse av den innebörd, som i
promemorian föreslagits, upptages i den grundläggande under stödsförfattningen.
Därest, på sätt jag i det följande kommer att föreslå, de för närvarande
år från år beslutade tilläggsunderstöden bortfalla och understödsbeloppen
i grundförfattningen i motsvarande mån höjas, bliva några ytterligare
bestämmelser för begränsningens genomförande, utöver den föreslagna,
tydligen ej av behovet påkallade. I överensstämmelse med vad som av en
länsstyrelse anmärkts, torde emellertid i fråga örn underhållsbidrag, som
fastställts genom utslag, böra krävas, att utslaget vunnit laga kraft.
Under den med anledning av riksdagens skrivelse verkställda utredningen
hava frågor uppkommit örn ändring i gällande understödsbestämmelser jämväl
i vissa andra avseenden än dem, som berörts i nämnda skrivelse. Jag
skall i det följande till behandling upptaga de sålunda väckta spörsmålen,
i huvudsak dock allenast såvitt de hänföra sig till den grundläggande understödsförfattningen.
I sitt yttrande med anledning av riksdagsskrivelsen anmärkte Överståthållarämbetet,
att gällande bestämmelser icke medgåve understöd till arbetsför
hustru eller till den värnpliktiges föräldrar. Ämbetet anförde vidare:
Beträffande arbetsför hustru torde ej sällan inträffa, att hustru till följd
av särskilda förhållanden i hemmet eller andra omständigheter ej kunde utföra
något som helst förvärvsarbete. Att under sådana förhållanden skilja
på arbetsför hustru och mindre arbetsför sådan, som dock säkerligen vöre
i stånd att utföra visst arbete inom hemmet, funne ämbetet mindre tilltalande.
Likaså funne ämbetet skäl tala för sådan ändring av författningen,
att däri inrymdes möjlighet att jämväl medgiva understöd till värnpliktigs
föräldrar i sådana fall, där värnpliktig kunde visa, att han bidroge till föräldrarnas
uppehälle.
I huvudsak enahanda uppfattning uttalades av länsstyrelserna i Södermanlands
och Jönköpings län.
I promemorian erinrades med anledning härav, att meddelandet av pekuniär
understöd icke vore den enda vägen, på vilken man sökte undvika
eller åtminstone lindra de svårigheter och olägenheter, som värnpliktstjänstgöringen
i många fall otvivelaktigt kunde föranleda, särskilt för familjeförsörjare.
I sådant avseende anfördes:
»Enligt gällande värnpliktslag § 4 mom. 2 första stycket b) skall den,
vilken vid den tidpunkt, då han är skyldig att inställa sig till inskrivning,
har hustru eller barn, som är för sitt uppehälle väsentligen beroende av
hans arbete, frikallas från värnpliktens fullgörande under fredstid. Sådan
frikallelse äger enligt mom. 2 första stycket c) samma paragraf likaledes rum
för den, som är ende arbetsföre sonen, sonsonen eller dottersonen till orkeslös
eller vanför fader, farfader, morfader eller till änka, frånskild eller övergiven
hustru eller ogift kvinna, ende arbetsföre fostersonen till orkeslos
eller vanför fosterfader eller fostermoder eller ende arbetsföre brodern till
ett eller flera minderåriga eller vanföra faderlösa syskon, dock endast såvida
sagda föräldrar, far- eller morföräldrar eller syskon äro för sitt uppehälle
väsentligen beroende av hans arbete. Även värnpliktig, som icke är ende
21
Kungl. Majas proposition nr 151.
arbetsföre sonen etc., kan, därest lian likväl är den ende, sora, såvitt veterligt
är, kan lämna nödigt försörjningsbidrag och han under viss föregående
tid också lämnat sådant bidrag, frikallas. Inträffar efter det inskrivningen ägt
rum sådant förhållande, som avses i § 4 mom. 2 första stycket c), äger den värn
Siliktige
på framställning hos behörig inskrivningsnämnd att varda frikallad
rån värnpliktens vidare fullgörande under fredstid. Vidare kan vid inskrivningen
uppskov med påbörjande av första tjänstgöring eller tjänstgöring i
en följd av värnpliktiga, uttagna till linjetjänst, medgivas bl. a. därest tjänstgöringen
skulle bereda den värnpliktige eller av hans arbete beroende nära
anhöriga väsentliga svårigheter eller olägenheter. Från redan påbörjad tjänstgöring
kan hemförlovning ske av enahanda anledning.»
I promemorian anfördes vidare:
»Då lagstiftningen rörande familjeunderstöd tillkom, voro statsmakterna
ense om, att detta förfaringssätt borde komma till användning allenast beträffande
sådana fall, där den värnpliktige hade att försörja hustru och egna
barn. Kollisionen i övriga fall mellan försörjningsplikt — vare sig uttalad
i lagbestämmelser eller förestavad av det allmänna rättsmedvetandet — och
värnplikt borde avhjälpas genom eftergifter beträffande den militära tjänstgöringens
fullgörande (uppskov, hemförlovning och i sista hand frikallelse).
Såsom skäl för denna ståndpunkt åberopades framför allt, att man icke kunde
bilda sig någon föreställning om de totalbelopp, ett pekuniärt understöd i
vidare omfattning skulle kräva. Detta skäl synes alltjämt äga full bärkraft.
Det må ock erinras, att möjligheterna till eftergift i värnpliktstjänstgöringens
fullgörande på grund av försörjningsplikt i viss utsträckning vidgats genom
den senast antagna värnpliktslagen i förhållande till vad som förut gällt.
Varken i 1929 års riksdagsskrivelse eller de uttalanden, som ligga till grund
för denna, förekommer heller någon antydan om att nyss berörda ståndpunkt
borde övergivas. Vid angivna förhållanden synes anledning ej förekomma
att vidga kretsen av dem, som kunna komma i åtnjutande av
familjeunderstöd.»
I yttrandena över promemorian hava erinringar emot den sålunda uttalade
ståndpunkten gjorts allenast från två håll. Statens fattigvårdsinspektör uttalar,
att om hustrun har barn före äktenskapet, till vilket barn den värnpliktige
ej är fader, och bidrag ej erhålles från barnets verklige fader, understöd
borde kunna utgå till sådant barn. Inspektören påpekar, att den
värnpliktige stundom kan vara underhållsskyldig gent emot barnet. Till
undanröjande av tvekan, huru i detta avseende skall förfaras, förordar inspektören
en omformulering av § 1 i den grundläggande förordningen.
— Befälhavaren för Hallands inskrivning sområde, vilken jämte övriga inskrivningsbefälhavare
inom södra arméfördelningsområdet av arméfördelningschefen
beretts tillfälle att yttra sig i ärendet, anför, att om värnpliktstjänstgöringen
varar iner än 30 dagar, understöd bör utgå jämväl till arbetsför
hustru ävensom att understöd bör tillkomma frånskild maka och annan
kvinna, med vilken den värnpliktige har barn, såvitt hon bevisligen erhållit
varaktigt understöd av den värnpliktige på grund av åtagande eller domslut.
Enligt vad som framgår är det allenast enstaka röster, som höjts för en
utvidgning av den krets anhöriga, vilka kunna komma i åtnjutande av
understöd. Jag har heller ej funnit skäl att för min del biträda de i sådant
avseende framförda önskemålen. Beträffande skälen för denna ståndpunkt
Yttranden över
promemorian.
Departements
chefen.
Ifrågasatt
sänkning av
understöds
beloppen.
Yttranden över
riksdagsskrivelsen.
Promemorian.
Yttranden över
promemorian.
22 Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
kan jag i stort sett hänvisa till vad som anföres i promemorian. Vad särskilt
angår det av statens fattigvårdsinspektör i hans senaste yttrande omnämnda
fallet, vill jag framhålla, att någon tvekan icke torde föreligga angående
hur man enligt gällande författning har att bedöma detsamma. Genom utslag
av regeringsrätten (se dess årsbok 1923 ref. nr 79) har nämligen fastslagits,
att understöd icke kan utgå till hustruns barn före äktenskapet.
Visserligen kan, såsom påpekats, den värnpliktige under vissa förutsättningar
vara underliållsskyldig jämväl med avseende å sådant barn. Men denna omständighet
lärer ej i och för sig utgöra tillräckligt skäl för att tillerkänna
barnet familjeunderstöd. Underhållsskyldighet föreligger exempelvis även
gent emot arbetsför hustru utan barn och gent emot föräldrar, utan att
dessa dock tillerkännas understöd, och inspektören ifrågasätter icke för sin
del någon ändring härutinnan. Med hänsyn härtill synes ej föreligga anledning
att göra något särstadgande i den av inspektören påpekade riktningen.
Länsstyrelserna i Gotlands samt Göteborgs och Bohus län ifrågasatte i sina
yttranden över riksdagsskrivelsen, huruvida icke för kostnadernas nedbringande
någon nedsättning av understödsbeloppen borde företagas. Det påpekades,
att tilläggsunderstödet fastställts under kristiden och att dyrtidstilläggen till
befattningshavare i statens tjänst numera nedgått.
I promemorian anfördes beträffande denna fråga:
»Såsom i det föregående framhållits, är avsikten med familjeunderstödet
att bereda hustru och barn ett nödtorftigt uppehälle under den tid, den
värnpliktige förhindras att fullgöra sin försörjningsplikt, och såmedelst undvika,
att fattigvården behöver gripa in. Skall denna avsikt kunna fyllas,
synes någon sänkning av de nu utgående understöden svårligen kunna komma
ifråga. Författningen örn tilläggsunderstöd har årligen förnyats alltsedan
1917, och det har icke någon gång vid behandlingen av de anslagsäskanden,
som föranletts härav, gjorts gällande, att understödsbeloppen skulle vara
oskäligt höga. Väl må vara sant, att förhållandena hava ändrats sedan 1917,
då de nu gällande understödsbeloppen fastställdes. Men å andra sidan lärer
man icke kunna undgå att taga hänsyn till, att begreppet nödtorftigt uppehälle
nog under samma tid undergått en viss förskjutning uppåt i den allmänna
uppfattningen.»
I anslutning härtill uttalades i ett senare sammanhang i promemorian,
att lämplighetsskäl syntes tala för, att de hittills årsvis beslutade tilläggen
inräknades i de understödsbelopp, som angåves i den grundläggande förordningen,
och sålunda gjordes definitiva. Det promemorian vidfogade utkastet
till ändring i vissa delar av sistnämnda författning upptog också under § 2
understödsbelopp, motsvarande de för närvarande faktiskt utgående beloppen.
I yttrandena över promemorian har denna fråga allenast undantagsvis
berörts. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att en sänkning av
understödsbeloppen kan med hänsyn till de sjunkande levnadskostnaderna
ifrågasättas, åtminstone när det gäller personer bosatta på landsbygden.
Länsstyrelsen i Malmöhus län och chefen för norra arméfördelningen ifrågasätta,
huruvida ej viss nedsättning av beloppen bör ske.
23
Kungl. Majus proposition nr 151.
Å andra sidan har befälhavaren för Hallands inskrivningsområde uttalat sig
för en höjning av understödsbeloppen i vissa fall. Han anser nämligen, att
de för närvarande utgående beloppen böra gälla allenast därest värnpliktstjänstgöringen
ej uppgår till mer än 30 dagar i följd; vid längre tjänstgöring
bör ett i förhållande till tjänstgöringsperiodens omfattning gradvis ökat
understöd utgå.
Vissa skäl kunna onekligen åberopas för en minskning av de för när- Departemcntavarande
utgående understödsbeloppen. De tilläggsunderstöd, vilka tillkommo chefen1917
och sedan dess utgått enligt årsvis beslutade författningar, motiverades
ursprungligen med den särskilda dyrtid, som vid nämnda tidpunkt var
rådande. Härutinnan hava numera ändrade förhållanden inträtt, i det levnadskostnaderna
icke oväsentligt sjunkit. Emellertid måste beaktas, att
understödsbeloppen i allt fall äro ganska snävt tilltagna och säkerligen för
de flesta fall icke förslå till mera än att hålla nöden från dörren. Förmodligen
är det också i känslan härav, som från riksdagens sida icke någon
gång ifrågasatts att sänka beloppen, ehuru tillfälle därtill givits i samband
med de årligen återkommande anslagsäskandena. De yrkanden i
sådan riktning, som framförts i vissa yttranden, äro anmärkningsvärt vagt
hållna och synas avse en relativt obetydlig sänkning. Såsom framgår har
för övrigt från militärt håll yrkande i motsatt riktning också framställts.
För min del har jag icke funnit giltig anledning vara för handen att förorda
någon ändring i de för närvarande faktiskt gällande understödssatserna.
Intager man denna ståndpunkt, synes emellertid, såsom i promemorian anförts,
skäl saknas att i fortsättningen röra sig med särskilda tilläggsunderstöd.
Dessa kunna då lämpligen inarbetas i den grundläggande författningen
genom en motsvarande höjning av de där stadgade understödsbeloppen.
Jag anser mig också böra förorda, att så sker.
Länsstyrelserna i Kristianstads och Västmanlands län fäste i yttranden över Hur förfara,
riksdagsskrivelsen uppmärksamheten på, att någon föreskrift icke funnes
meddelad, huru understödet skulle beräknas, då värnpliktig hade två eller *barn med
flera barn utom äktenskap med olika mödrar. Båda länsstyrelserna förklarade olika mödrar?
sig hava i dylika fall utgått från, att sammanlagda understödsbeloppet icke Yttranden över
borde överstiga vad som skulle hava utgått, därest barnen haft en och skrirelsen.
samma moder. Länsstyrelsen i Kristianstads län ansåg det emellertid kunna
ifrågasättas, huruvida icke i dylika fall fullt understöd borde utgå till varje
barn.
I promemorian anfördes med anledning härav:
»Det synes svårt att åt bestämmelserna i § 2 av den grundläggande förordningen
giva annan tolkning än den, som i förevarande fall tillämpats av
de båda länsstyrelserna. Såsom anmärkts av länsstyrelsen i Kristianstads
län, synas dock materiella skäl tala för, att fullt understöd utgår till vartdera
barnet, åtminstone därest barnen ej vårdas tillsammans. I överensstämmelse
därmed förordas ett tillägg till nyssnämnda paragraf. Ifrågavarande
tillägg bör dock icke avse allenast barn utom äktenskap utan överhuvud
samtliga fall, då värnpliktig har barn med olika mödrar. Han kan
ju t. ex. vara gift och hava barn i äktenskapet samt därutöver hava barn
Promemorian.
24
Yttranden över
promemorian.
Departements
chefen.
Under stödsbehov
et ej
föranlett av
värnpliktstjänstgöringtn.
Yttrande över
riksdagsskrivelsen.
Promemorian.
Kungl. Majit» proposition nr 151.
utom äktenskap. Är hustrun mindre arbetsför, bör i dylikt fall understödet
till henne och barnet i äktenskapet utgå efter den högre taxan.»
Den åsyftade tilläggsbestämmelsen hade i det promemorian vidfogade
utkastet till författningsändringar erhållit följande formulering: »Har den
värnpliktige barn med olika mödrar, beräknas för vardera moderns barn
— i förekommande fall moder och barn — fullt understöd.»
Mot den sålunda föreslagna bestämmelsen har i de avgivna yttrandena
allenast anmärkts — av länsstyrelsen i Norrbottens län — att därest värnpliktig
hade hemma hos sig, förutom hustru och barn med henne, barn utom
äktenskap med annan moder, anledning ej syntes föreligga att lämna fullt
understöd även för detta barn. Förutsättning för fullt understöd till vardera
moderns barn borde vara, att barnen ej vårdades tillsammans.
Jag finner det befogat, att därest den värnpliktige har barn med olika
mödrar, särskilt understöd i regel skall beräknas för vardera moderns barn
eller, om den värnpliktige är gift med någon av mödrarna, för dels hustrun
och dennas barn och dels barnet med den andra modern. Dock torde härvid,
på sätt anmärkts, den begränsningen böra göras, att särskild beräkning
för understöd ej skall äga rum, därest barnen vårdas tillsammans. I sådant
fall är ju nämligen själva behovsläget detsamma, som örn barnen hade samma
moder. Jag har därför kompletterat den i promemorian upptagna bestämmelsen
med ett förbehåll i nu angiven riktning!
Enligt det gällande formuläret för ansökan örn familjeunderstöd skall
sökanden bl. a. upplysa, dels huruvida han under de senaste tolv månaderna
saknat arbete, dels huruvida han själv, hans hustru eller barn under de
senaste sex månaderna åtnjutit understöd från fattigvård, stiftelse eller dylikt,
och dels huruvida han lämnat den huvudsakliga delen av sin arbetsförtjänst
till familjens underhåll.
Länsstyrelsen i Blekinge län framhöll i sitt yttrande över riksdagsskrivelsen,
att av författningarna ej framginge, huruvida ett nekande svar i det sist
nämnda fallet eller ett jakande svar i de båda först nämnda fallen skulle
föranleda avslag å ansökningen. Länsstyrelsen ansåg närmare direktiv rörande
denna sak önskvärda.
I anledning av detta uttalande anfördes i promemorian:
»I det av särskilda sakkunniga år 1911 avlämnade förslaget till lagstiftning
rörande understöd åt värnpliktigs hustru och barn, vilket förslag ligger
till grund för de gällande författningarna och upptog ett ansökningsformidär
av alldeles samma innehåll som det för närvarande fastställda, anfördes
bl. a. följande: ’De försök till missbruk, som huvudsakligen kunna vara att
befara, torde komma att bestå däruti, att sådana värnpliktiga, som icke förut
efter förmåga fullgjort dem åliggande försörjningsskyldighet, likväl göra
framställning örn understöd. I dylika fall bör naturligtvis understöd i regel
ej beviljas’. I de sakkunnigas förslag till förordning örn familjeunderstöd
upptogs emellertid en § 1 av lika lydelse som den nu gällande. Däri utsädes
allenast, att understöd kunde utgå, därest sådant var nödvändigt för familjens
uppehälle. Denna formulering innehåller som synes icke någon som helst
antydan örn att ett samband mellan understödsbehovet och värnpliktstjänstgöringen
är erforderligt.
25
Kungl. Maj:ta proposition nr 151.
I praxis Ilar krav å ett sådant samband ej heller ansetts kunna upprätthållas.
Sålunda hade i ett fall en länsstyrelse avslagit värnpliktigs ansökan
om understöd till ett hans barn utom äktenskap, enär elen värnpliktige,
enligt vad handlingarna i målet utvisade, icke förut bidragit till barnets
uppehälle samt vid sådant förhållande genom hans tjänstgöring som värnpliktig
något särskilt behov av understöd icke kunde anses hava uppstått.
Efter klagan av den värnpliktige yttrade emellertid regeringsrätten: Enär i
målet finge anses utrett, att understöd varit nödvändigt för barnets uppehälle
under den tid klaganden fullgjort ifrågavarande tjänstgöring, funné
regeringsrätten skäligt att med undanröjande av överklagade resolutionen
visa målet åter till Konungens befallningshavande för ny handläggning (regeringsrättens
årsbok 1921 not. Fö. 35).
Ehuru formulärets avfattning onekligen ger stöd för en annan uppfattning,
torde sålunda för närvarande, därest vid prövning av understödsansökning
konstateras, att behov av understöd föreligger, vara utan betydelse,
huruvida detta behov har sin grund i värnpliktstjänstgöringens fullgörande
eller icke. Att denna ståndpunkt strider mot vad man ursprungligen tänkt
sig vid lagstiftningens tillkomst, torde framgå av det ovan anförda. Det
synes också, som den vore ur såväl principiella som materiella synpunkter
otillfredsställande. Såsom i det föregående har framhållits, är själva utgångspunkten
för den ifrågavarande lagstiftningen den, att värnpliktstjänstgöringen
i regel medför en försämring i familjens existensmöjligheter. För denna
försämring vill man i viss utsträckning lämna gottgörelse genom statsunderstöd.
Men någon anledning för staten att i detta sammanhang medverka
till en förbättring i familjens ekonomiska läge förefinnes icke. Av denna
anledning har också i det föregående förordats ett tillägg till § 2 i den
grundläggande förordningen, enligt vilket understödet icke skall få överstiga
eventuellt utfäst eller utdömt underhållsbidrag. I anslutning härtill synes
formuleringen av § 1 i samma förordning böra jämkas i sådan riktning, att
understödsbehovet sättes i samband med värnpliktstjänstgöringens fullgörande;
endast därest behovet framstår såsom föranlett av nämnda tjänstgöring
bör understöd utgå.»
I det utkast till ändringar i den grundläggande förordningen, som var
bifogat promemorian, hade § 1 erhållit följande formulering: »Fullgör värnpliktig
honom åliggande värnpliktstjänstgöring i fredstid och komma hans
hustru eller barm i följd därav att sakna tillräckliga medel för sitt uppehälle,
äga de erhålla understöd av statsmedel enligt grunder, som angivas
i denna förordning.»
Detta förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet myndigheter,
som yttrat sig över promemorian. Emellertid hava vissa anmärkningar
mot detsamma också framställts.
Länsstyrelsen i Orebro län anför sålunda: »Det måste anses riktigt, att
statsverket icke skall utgiva understöd för det fall, att behovet icke vållas
av värnpliktstjänstgöringen. Men i regel kan sådant icke visas; man kan
endast av omständigheterna i det särskilda fallet sluta sig till, att det antagligen
är så. Avfattningen av den nya bestämmelsen är emellertid sådan,
att det synes böra vara till fullo styrkt, att behovet vållas av andra omständigheter
än värnpliktstjänstgöringen, för att understöd skall kunna förvägras.
Är sådant meningen, lärer stadgandet bli utan praktisk betydelse.
Det borde emellertid för stadgandets tillämpning vara tillräckligt, att sådana
omständigheter visats vara för handen, på grund av vilka det skiiligen
må kunna antagas, att andra omständigheter jin värnpliktstjänstgöringen
Yttranden över
promemorian.
Departements
chefen.
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
föranlett behovet av understöd. Länsstyrelsen anser därför, att paragrafen
bör omskrivas så, att detta tydligt framgår av dess ordalydelse.»
Länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker den föreslagna ändringen men
framhåller, att prövningen av frågan, örn understödsbeliovet är framkallat
av värnpliktstjänstgöringen, uppenbarligen kommer att mången gång vara
förenad med stora svårigheter och i långt större utsträckning än eljest
skolat bli fallet föranleda särskilda utredningar genom ortsmyndigheten.
Statens fattigvårdsinspektör förklarar sig icke hava något att i sak erinra
mot den föreslagna ändringen men anser, att paragrafens formulering kan i
vissa fall giva rum för tveksamhet vid tillämpningen. Inspektören anför i
sådant avseende: »En värnpliktig kan lia gått arbetslös under flera månader
omedelbart före inryckningen i militärtjänstgöringen och därunder saknat
möjlighet litt fullgöra sin försörjningsskyldighet. Han har icke saknat försörjningsvilja,
men omständigheter, varöver han ej kunnat råda, ha hindrat
honom från att försörja familjen. Skall värnpliktstjänstgöringen i ett sådant
fall berättiga hustru och barn till statsunderstöd? Enligt min åsikt kunna
vissa skäl anföras för att understöd bör utgå. Hade värnpliktstjänstgöringen
ej inträffat, kunde arbetstillfälle när som helst tänkas uppstå och försörjningsplikten
härmed träda i utövande. Av motiven framgår ej, huru vederbörande
myndigheter skola ställa sig till dylika fall. Förtydligande i detta
avseende synes påkallat.»
Socialstyrelsen slutligen anför: »Socialstyrelsen vill ej bestrida, att någon
bestämmelse i förevarande syfte kan anses önskvärd. Emellertid bör den i
så fall lämna rum för en fri realprövning i de individuella fallen, vilka
kunna vara av mycket mångskiftande art och där de formella omständigheterna
ej böra vara helt utslagsgivande. Så till exempel kan det tänkas,
att en värnpliktig säsongarbetare omedelbart före arbetssäsongens slut ryckes
från arbetet, vilket kanske skulle ha varat endast några dagar till. Erinras
må, att hela yrkesgrupper av säsongarbetare generellt äro avstängda från
statlig arbetslöshetshjälp under dödsäsongen. I ett dylikt fall har värnpliktstjänstgöringen
visserligen formellt ryckt den värnpliktige från arbetet
men kan knappast betraktas såsom den reella orsaken till hans eventuella
oförmåga att försörja sin familj. I ett annat fall åter kan den förestående
inryckningen till värnpliktstjänstgöring i veckor eller månader utgöra
hinder för en arbetssökande värnpliktig att få tillträda en eljest till buds
stående anställning. Erfarenheten synes också utvisa, att personer under
den närmaste tiden före inryckningen ofta möta svårigheter att erhålla arbetsanställning,
naturligen företrädesvis i sådana fall, där arbetstillfället är
av beskaffenhet, att kontinuitet eftersträvas vid platsens besättande. De
båda exemjflen visa, att snävt hållna generella föreskrifter lätt nog kunna
framtvinga beslut, rakt motsatta dem, som vid fri realprövning närmast
torde ha ifrågakommit. Det synes därför angeläget, att myndigheterna även
i här berörda hänseende äga att med stöd av den erfarenhet, varav de äro i
besittning, företaga sin prövning med viss frihet.»
Principiellt sett synes den i promemorian hävdade uppfattningen äga fog
för sig. Några direkta invändningar emot densamma hava heller icke fram
förts i de avgivna yttrandena. Däremot hava, såsom framgår, vissa erinringar
gjorts mot den formulering av § 1, vari nämnda uppfattning erhållit
uttryck. Det har sålunda anmärkts, att med den föreslagna formuleringen
understöd skulle kunna vägras — å grund som här är i fråga -—■ allenast
örn det vore till fullo styrkt, att behovet vållats av andra omständigheter
än värnpliktstjänstgöringen. Mig synes emellertid formuleringen snarast
27
Kungl. Majus proposition nr 151.
giva vid handen, att det är sökanden, som har att ådagalägga förefintligheten
av ett kausalsammanhang mellan behovet och värnpliktstjänstgöringen,
liksom han har att förebringa utredning rörande andra förutsättningar för
understöd. Det torde också vara med utgångspunkt från en sådan tolkning,
som särskilt socialstyrelsen gjort sina erinringar. Denna styrelse har under
hänvisning till vissa exempel understrukit vikten av att det lämnas rum för
en fri realprövning med avseende å sambandet mellan understödsbehov och
värnpliktstjänstgöring. Häremot kan visserligen sägas, att möjligheterna till
en fri prövning naturligen ej skulle vara mindre i fråga örn detta samband
än exempelvis i fråga om själva understödsbeliovet. Men vad som måhända
åsyftas med anmärkningen och vad som i varje fall enligt min mening med
fog kan invändas mot den föreslagna formuleringen, är att den synes göra
en närmare undersökning av det nyssnämnda sambandet erforderlig i varje
särskilt fall. Detta synes mig varken behövligt eller lämpligt. I flertalet
fall är detta samband otvivelaktigt förhanden. Och i sådana fall, där tvekan
kan råda rörande sambandet, torde riktigast vara att hellre bevilja understöd
än vägra sådant. Sålunda kan, såsom även anmärkts i ett yttrande,
exempelvis en person, som varit arbetslös under tiden närmast före inryckningen
till värnpliktstjänstgöring, tänkas hava haft goda utsikter att erhålla
anställning, därest ej värnplikten kommit emellan. Ur dessa synpunkter
anser jag det tillräckligt med ett stadgande av innebörd, att understöd må
vägras på grund av bristande samband mellan understödsbehovet och värnpliktstjänstgöringen
allenast därest det finnes uppenbart, att sådant samband
ej är för handen. Ställer man sig på denna ståndpunkt, synes icke
föreligga anledning att beträffande § 1 i den grundläggande förordningen
göra annan ändring än att ett nytt stycke tillägges, innehållande en bestämmelse
i nyss angivna riktning.
De ytterligare jämkningar i understödsreglerna, som under utredningen
varit föremål för övervägande, hänföra sig till frågor, som regleras i den i
administrativ ordning utfärdade tillämpningsförordningen. Det torde därför
icke vara erforderligt att i detta sammanhang lämna någon redogörelse för
dem. Jag vill allenast nämna, att yrkanden eller framställningar gjorts bl. a.
örn att ansökan örn understöd skulle få göras av annan än den värnpliktige,
t. ex. hustru och barnavårdsman, att beviljat understöd skulle kunna under
tjänstgöringens gång indragas eller sänkas, därest förändrade omständigheter
föranledde därtill, samt att länsstyrelserna skulle befrias från befattningen
med ifrågavarande understöd och de militära myndigheterna övertaga
jämväl den prövning av understödsansökningarna, som nu sker hos civil
myndighet. Yad särskilt angår sistnämnda fråga, har i promemorian tillstyrkts
ett kvarblivande vid den för närvarande gällande ordningen, och
synes mig övervägande skäl tala för denna ståndpunkt. Till ifrågavarande
spörsmål i övrigt har jag ännu ej haft anledning att slutligen taga ställning.
I anslutning till vad jag i det föregående anfört har jag låtit utarbeta
förslag till en ny förordning örn familj eunderstöd. De avvikelser från
Övriga fril q
Nya
författ
ningar.
28
Kungl. Majlis proposition nr 151.
gällande ordning, som innefattas i förslaget, hava förut angivits och motiverats,
och någon vidare utveckling i detta avseende torde icke vara erforderlig.
Yad angår 2 §, må emellertid påpekas, att andra stycket i paragrafen
enligt dess nuvarande lydelse uteslutits med hänsyn till de förändringar
vämpliktslagstiftningen undergått.
Till frågan örn utfärdande av ny tillämpningsförfattning torde jag få återkomma,
sedan riksdagen fattat beslut i avseende å den grundläggande författningen.
De ifrågavarande författningarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1931.
Emellertid synes lämpligt, att hittills gällande bestämmelser få äga giltighet
beträffande vid nämnda tidpunkt i tjänst varande värnpliktiga under den
tjänstgöring, till vars fullgörande de då äro inkallade. En följd härav blir
givetvis, att i dylika fall jämväl tilläggsunderstöd enligt för närvarande gällande
grunder bör utgå. Särskilda bestämmelser härom torde alltså få meddelas.
Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till förordning
örn understöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru och barn (familjeunderstöd)
samt hemställer, att berörda vid detta protokoll såsom bilaga (Bil. A.) fogade
förslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
A. Broberg.
Kungl. Maj:ts proposition nr 151.
29
Bil. A.
Förslag
till
Förordning om understöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru och barn
(familjeunderstöd).
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Under den tid, värnpliktig fullgör honom enligt gällande författningar
åliggande värnpliktstjänstgöring i fredstid, kunna hans hustru och barn erhålla
understöd av statsmedel enligt de i denna förordning stadgade grunder,
såvida understöd är nödvändigt för deras uppehälle.
Finnes behov av understöd på sätt i första stycket sägs vara för handen,
men är tillika uppenbart, att behovet icke föranledes av värnpliktstjänstgöringen,
må understöd icke utgå.
2 §•
Understödet utgår med följande belopp för varje dag, den värnpliktige
äger tillgodoräkna sig såsom tjänstgöringsdag, in- och utryckningsdagarna
inberäknade, nämligen:
till arbetsför hustru och ett barn ................................. 1: 35 kr.
» » » » två eller flera barn.............. 1: 75 »
» mindre arbetsför hustru .......................................... 1: 35 »
» » » » och ett barn................... 1:75 »
» » » » » två eller flera barn 2:20 »
> ett barn, om fadern är änkling eller frånskild. ... 1:35 »
» två eller flera barn, örn fadern är änkling eller
frånskild.................................................................. 1; ?5 *
Utom äktenskap födda barn äro berättigade till understöd i likhet med
inom äktenskap födda.
Till arbetsför hustru utan barn utgår intet understöd.
Har den värnpliktige barn med olika mödrar och vårdas ej barnen tillsammans,
skall beräkning av understöd i enlighet med ovan angivna grunder
ske särskilt för sig beträffande vardera moderns barn, i förekommande fall
hustru jämte barn.
Är den värnpliktige på grund av avtal eller genom domstols utslag, vilket
vunnit laga kraft, förpliktad att till hustru eller barn utgiva underhållsbidrag
med visst belopp och överstiger det dagliga understöd, som med
tillämpning av ovan angivna grunder skulle utgå, vad enligt avtalet eller
utslaget belöper för dag, skall understödet nedsättas till sistnämnda belopp.
30
Kungl. Majus proposition nr 151.
3§-
Värnpliktig skall själv bidraga till det hans hustru eller barn tillkommande
understödet med en femtedel av penningbidraget.
4§-
Närmare föreskrifter i fråga örn villkoren för understöds utgående samt örn
tillämpningen i övrigt av denna förordning meddelas av Konungen.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1931, och upphör förordningen
den 1 juni 1912 (nr 84) örn understöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru
och barn (familjeunderstöd) vid samma tidpunkt att gälla; dock att sistnämnda
förordning skall äga tillämpning beträffande vid nämnda tidpunkt
i tjänst varande värnpliktiga under den tjänstgöring, till vars fullgörande
de då äro inkallade.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1931.