Kungl. Majlis proposition Nr 129.
1
Nr 129.
Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående försäljning av
vissa områden från Borgholms kungsladugård i Kalmar län;
given Stockholms slott den 13 februari 1931.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Marits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
B. v. Stockenström.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 13 februari 1931.
Nä rvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Departementschefen, statsrådet von Stockenström anför:
Kungsladugården 5 18/as mantal Borgholm nr 8, jämte lägenheten Borgholm
nr 7, en trädgård, i Räpplinge socken av Kalmar län, är belägen
intill staden Borgholm och angränsar i väster Kalmar sund, i öster Kolstads
hy och i söder Tryggestads hy.
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. lil hafi. (Nr 129.)
1
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.
Egendomen är till den 14 mars 1932 utarrenderad mot ett årligt arrende
från den 14 mars 1926 av 3,500 kronor.
Från egendomen hava till staden Borgholm upplåtits eller försålts
vissa områden genom Kungl. Marits brev den 22 december 1882, den 17 maj
1895 och den 23 maj 1902. Kalmar läns landsting har genom Kungl. Maj:ts
brev den 7 juni 1889 till plats för lasarett förvärvat visst område. Vidare
hava på grund av Kungl. Maj:ts brev den 12 juni 1925 försålts vissa egnahemslägenheter
och områden. Jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 18 februari
1927 och den 29 juni 1928 hava under nyttjanderätt upplåtits områden till
Ölands järnvägsaktiebolag samt till Drottning Victorias vilohem för
kvinnor.
I arrendet ingå icke skogs- och alvarsmarker. Arrendatorn äger icke
rätt till husbehovsvirke från egendomen men betesrätt i viss omfattning.
Den i kronans ägo varande egendomen innehåller — inbegripet berörda
under nyttjanderätt upplåtna mark — en areal av 502.o% hektar,
varav 124.m hektar åker och tomt, 12.302 hektar äng, 360.089 hektar avrösningsjord
och 5.534 hektar impediment.
Fråga örn avskiljande av områden från egendomen behandlades senast
av 1925 års riksdag (prop. nr 206, punkt 7; jordbruksutskottets uti.
nr 66; R. skr. nr 259). I propositionen redogjordes, bland annat, för inkomna
framställningar örn avsättande av område till nationalpark samt
upplåtande av mark till Borgholms stad. Dåvarande departementschefen
ansåg emellertid (sid. 33), att nationalparksfrågan borde lösas i samband
med Borgholms stads framställning örn erhållande av mark för
stadens utvidgning. Då emellertid denna senare fråga ej syntes departementschefen
tillräckligt utredd och då myndigheterna jämväl borde
få tillfälle yttra sig över en av staden den 20 februari 1925 ingiven
framställning, ansåg departementschefen sig ej böra för 1925 års riksdag
framlägga förslag till överlåtande av områden vare sig till nationalpark
eller för stadens utvidgning. Över Borgholms stads sistnämnda framställning
hava nu vederbörande myndigheter avgivit utlåtanden.
Därjämte har Kalmar läns södra landsting gjort framställningar örn erhållande
av mark för utvidgning av lasarettet.
Vidare har Räpplinge kommun gjort framställning örn att egendomen
i dess helhet måtte styckas i mindre gårdar och försäljas.
Slutligen må nämnas, att framställning gjorts örn överflyttande av vissa
mindre områden, belägna öster örn slottsruinen och omkring Karl XV:s
minnessten, från domänstyrelsens till byggnadsstyrelsens förvaltning.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 129. 3
A) Disposition av mark för natnrskyddsändamål (Borgehage skog).
Olika förslag liava framlagts för beredande av skydd för visst huvudsakligen
med ek bevuxet skogsområde, vilket område benämnes Borgehage
skog och nedan närmare angives. Sålunda har föreslagits, att området
skulle avsättas till nationalpark enligt lagen den 25 juni 1909 (nr
56, s. 7) angående nationalparker. Enligt denna lag är uttryckligen förbjudet
att å nationalpark förstöra eller skada fast naturföremål eller ytbildning,
att fälla eller skada växande träd eller borttaga växter, att jaga,
fånga eller döda djur m. m. Med avseende å varje särskild nationalpark
äger Konungen i särskilt reglemente föreskriva de undantag från nämnda
bestämmelser, som må finnas nödiga för parkens bevakning och skyddande
mot fara, för vetenskapliga forskningar, för resors underlättande och resandes
härbärgerande m. m. Tillika äger Konungen, om så finnes lämpligt,
meddela förbud mot nationalparks beträdande.
I ärendet bar även föreslagits, att området skulle avsättas till natu rpark
och beredas skydd enligt lagen den 25 juni 1909 (nr 56, s. 1) angående
naturminnesmärkens fredande. Enligt denna lag äger vederbörande
länsstyrelse — efter vetenskapsakademiens tillstyrkande — förklara
området fridlyst och därvid meddela nödiga fridlysningsbestämmelser.
Länsstyrelsen äger jämväl i vissa fall förklara fridlysningen upphävd.
Såsom exempel på ett dylikt efter föreliggande förhållanden mera
anpassat skydd må nämnas fridlysningen av den å kronoegendom belägna
Rya skog i Göteborg. Rörande denna skog, som i vassa avseenden
erbjuder likheter med nu ifrågavarande skogsområde, må i förbigående
nämnas, att, sedan Kungl. Majit den 3 februari 1928 lämnat tillstånd till
fridlysningen enligt förberörda lag, länsstyrelsen i Göteborg och Bobus län
den 12 april 1928 fridlyst området samt utfärdat förbud att förstöra,
rubba eller ändra markytan, att fälla eller skada växande träd eller
buskar eller därav bryta kvistar, så ock att borttaga växter eller växtdelar,
att inplantera växter, att jaga, långa eller döda djur av vad slag
det vara må eller att skada eller bortföra fågelägg eller bo, att uppföra
byggnad, verkställa odling eller beta kreatur, att i annonseringssyfte uppsätta
eller anbringa tavla, plakat, inskrift eller annan störande anordning,
samt att uppgöra eld.
Slutligen har föreslagits, att Borgehageskogen måtte bibehållas under
skogsstatens förvaltning för att under skoglig, estetiskt betonad
vård utvecklas till ett av naturskönhet präglat parkområde.
Frågan örn beredande av skydd för nämnda skogsområde uppkom re- Svenska naturdan
år 1918, då Svenska naturskyddsföreningen i skrivelse till Kungl, skyddsforeMaj:t
den 11 september 1918 hemställde, att Kungl. Majit måtte vidtaga (n/9 igis och
åtgärder för beredande av skydd åt den landskapsbild, som omramade nh 19191-Borgholms slottsruin, i vilket avseende av föreningen föreslogs, att så
-
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.
Uppskatt
ningsförrätt
ning
(1920).
Domänstyrelsen
(s‘/2 1921).
sorn naturpark, enligt lagen om naturminnesmärkens fredande måtte avsättas
å kungsladugården det område, som på ett ansökningen bifogat,
den 9 augusti 1918 av förste lantmätaren O. Bergström gjort utdrag av
en av vice kommissionslantmätaren Oscar Modée år 1900 över egendomens
inägor upprättad karta avgränsats med röd färg och omfattande
69 hektar.
Sedan länsstyrelsen i Kalmar län förordat bifall till denna ansökning
under uttalande av lämpligheten, att de områden, varom vore fråga,
vårdades på sätt i lag örn nationalparker vore föreskrivet, hemställde
naturskyddsföreningen i ansökning den 11 februari 1919, att det av föreningen
föreslagna området måtte avsättas såsom nationalpark enligt lagen
angående nationalparker.
Över framställningen avgåvos utlåtanden, förutom av länsstyrelsen och
vetenskapsakademien, av vederbörande skogsstatstjänstemän och domänstyrelsen.
I utlåtande, avgivet av domänstyrelsen den 31 december 1918
eller sålunda före naturskyddsföreningens ansökning den 11 februari
1919, förklarade domänstyrelsen sig icke vilja motsätta sig ett avskiljande
såsom naturpark av någon mindre del av området. Styrelsen ville
dock på det bestämdaste avstyrka bifall till framställningen i dess helhet
samt framhöll, att, därest styrelsens mening vunne beaktande, styrelsen
komme att såväl förhindra, att inplantering ägde rum av för platsen
främmande träd- och buskarter, något som styrelsen under de senare åren,
vad landet i allmänhet beträffade, sökt stävja, som även tillse, att, med
måttfullt tillgodoseende av beståndsvårdens fordringar genom nödig rensningskuggning
och ljushuggning, landskapsbildens och skogstypens karaktär
ej förändrades, utan att såväl undervegetationen som ekskogen bevarades,
varigenom enligt domänstyrelsens förmenande såväl naturskyddets
som ortens intressen bleve i tillräcklig grad tillgodosedda.
Vid uppskattningsförrättning den 18—20 maj 1920 å egendomen förelåg
naturskyddsföreningens framställning till behandling jämte, bland
annat, ansökning av Borgholms stad örn förvärv från egendomen av
visst område intill stadens mark. llppskattningsmännen ansågo därvid,
att skogsmarken''borde fortfarande stå under skogsstatens förvaltning.
Över vad vid uppskattningsförrättningen förekommit avgåvos yttranden
av vederbörande ortsmyndigheter, däribland överjägmästaren, som
förklarade sig anse, att staten borde ikläda sig den pekuniära förlust,
som uppstode, örn skogen avsattes till nationalpark, då härigenom ett
oskattbart ideellt värde vunnes och då skogens läge och naturens säregna
karaktär under alla förhållanden tvingade till en i hög grad konservativ
skötsel, varigenom inkomsterna från skogen även i en framtid komme
att bliva jämförelsevis små.
I utlåtande den 25 februari 1921 förklarade sig domänstyrelsen, med anslutning
till vad styrelsen tidigare framhållit och vad överjägmästaren
anfört, ej hava något att erinra mot att till nationalpark avsattes ett
5
Kungl. Martts proposition Nr 129.
område örn högst 30 hektar av viss del av egendomens skogsmark, vilket
förslag vetenskapsakademien förordade.
Frågan förelädes emellertid icke 1922 års riksdag, enär särskilt i avseende
å arealbestämning icke då förelåg fullständig utredning (se prop.
nr 177/1922; E. skr. nr 243/1922).
I anledning av väckta motioner i sammanhang med den samma riksdag
förelagda frågan örn försäljningar från egendomen av lägenheter
(11:273 och 1:137) fann jordbruksutskottet i utlåtande nr 45/1922, då
ärendet vad vidkomme frågan örn avsättande till nationalpark av visst
område av egendomen vore outrett, sig härutinnan endast böra på det
livligaste understryka vad av motionärerna i denna fråga framhållits,
samt med avseende å arealbestämningen uttala en förväntan att så
stort område måtte komma att för ändamålet föreslås att avsättas, att
naturskyddstanken måtte väl bliva tillgodosedd.
Den 9 juni 1922 anbefallde Kungl. Maj:t, i samband med förordnande örn
vissa försäljningar av områden och egnahemslägenheter från kronoegendomar,
domänstyrelsen att med beaktande av vad i jordbruksutskottets
av riksdagen godkända utlåtande nr 45/1922 i ämnet anförts till Kungl.
Maj:t inkomma med ett efter samråd med vetenskapsakademien utarbetat
förslag angående avsättande av lämpligt område såsom nationalpark.
Domänstyrelsen avgav i anledning härav utlåtande den 28 november
1924 samt överlämnade utredning i ärendet (se prop. 206/1925, sid. 24 27).
Vetenskapsakademien, vars yttrande därvid bifogats, föreslog undei
åberopande av sin naturskyddskommittés utlåtande i ärendet — att natioualparksområdet
måtte, i likhet nied vad Svenska naturskyddsföreningen
hemställt, omfatta en areal av 69 hektar.
Domänstyrelsen förklarade i sitt förenämnda yttrande den 28 november
1924, att styrelsen på grund av vad i ärendet förekommit, icke
motsatte sig vetenskapsakademiens förberörda förslag örn avsättning till
nationalpark av ett område, som vid uträkning hos styrelsen befunnits
omfatta en areal av 69.489 hektar. Den inom området belägna tomtplatsen
för fyrinrättning vid Borgholm borde vederbörande förbehållas. Viss
del av det s. k. Kafletorpet borde upplåtas till Ölands kulturminnesförening
mot viss avgift, något som domänstyrelsen på grund av förut av
Kungl. Maj:t lämnat bemyndigande själv kunde vidtaga utan att begära
förnyat förordnande härom (jmf. prop. nr 206/1925, sid. 27). Såsom här
ovan örn förmälts förklarade sig dåvarande departementschefen i samma
proposition anse, att nationalparksfrågan borde lösas i samband med
Borgholms stads framställning örn erhållande av mark för stadens utvidgning.
Den 12 juni 1925 anbefalldes härefter domänstyrelsen att till Kungl.
Maj:t inkomma bland annat med yttrande i fråga örn upplåtelse av mark
för utvidgning av staden Borgholm, i samband varmed skulle tågås i övervägande
frågan örn avsättande av område lill nationalpark.
Prop. nr
177/1922.
Kungl. Mart
(9/e 1922).
V etcnBkapsakademien.
Domänstyrelsen
(28/n 1924).
Prop. nr
206/1925.
Kungl. Maj:t
(''*/„ 1925).
Svenska natur
skyddsföreningen
(,8/s 1927).
fi Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.
Sedan domänstyrelsen med anledning: härav infordrat yttrande från
länsstyrelsen, har länsstyrelsen i skrivelse den 20 september 1927 överlämnat
yttranden i ärendet av Svenska naturskyddsföreningens styrelse,
vetenskapsakademien, vederbörande landsfiskal oell landsfogde * samt
omanintendenten i länet ävensom påminnelser av naturskyddsförenin-
gens styrelse. I sitt sistnämnda yttrande den 28 mars 1927 bär Svenska
naturskyddsföreningens styrelse erinrat örn sina förut i ärendet gjorda
uttalanden och vidare anfört följande.
_0fntt foreningen icke från början föreslagit avsättande av ett större natio
villeTrädTför
nä311 6? kerodde huvudsakligen därpå, att man icke
bl. a i j nara de praktiska och ekonomiska intressen, som vore för
bundna
med kronoegendomens framtida användning i övrigt och att man
land annat ansage sig böra taga hänsyn därtill, att Borgholms stad
oell dess badort erholle »tillräckligt stora lustparker och tillräckliga utvecklingsmöjligheter
for sina utvidgningar». Detta uttalande gjördis närmast
med tanke pa, att särskilt stränderna av de längst norrut, närmast
denaSmtraAeRb fp"1'' d®!fna av kungsladugårdens mark (delar av omra•tt‘A,
BMC1 C>15(3 bifogade översiktskarta) sedan långt tillbaka flitigt
1 afsmak äv badgasterna for utflykter och friluftsbad och att man
nnThori" n ika att genom de ifrågavarande områdenas intagande i nationalpaiken
avbiyta den tradition, som utbildat sig i detta hänseende. Däremot
hade naturskyddsföreningen icke tagit med i beräkningen, att förslag
skulle framkomma örn exploaterande av dessa vackra och för landskapsbilden
betydelsefuUa naturområden för byggnadsändamål. Så hade
ske|t ir °-C 1 ™ed en av stadsfullmäktige i Borgholm den 2 juli
1923 hos Kungl. Majit gjord framställning örn inköp från kungsladugården
av ett område om 42,hektar (litt. A, B, C, D. E och F) att användas till
befrämjande av byggnadsverksamheten i staden. (Se vidare under B
upplåtelse av mark till Borgholms stad.)
Enligt ansökningen bifogat förslag till stadsplan skulle bland annat de
med litt. A och B betecknade områdena på ömse sidor av vägen till Solliden
utfaggas till villatomter och konstlade parkanläggningar, varigenom hela
aspekten av slottsruinen och skogen från sjösidan skulle komma att trasas
sonder och de vackra ekskogspartierna kring sagda väg spolieras. Visserligen
vöre det ju, såsom stadsfullmäktige framhölle i sin inlaga till Kungl
Majit den 12 februari 1925, icke sagt, att den uppgjorda stadsplanen komme
att vinna godkännande i alla detaljer; den utgjorde dock ej desto mindre en
kraftig varning för vad som kunde komma att ske, örn stadens ansökan
skane vinna bifall i hela sin utsträckning. För det första borde det fram
hållas, att södra delen av litt. C, tvärt emot vad som uttalades i stadsfullmäktiges
berörda inlaga, såvitt bifogade kartor utvisade, inkräktade på den
av naturskyddsföreningen föreslagna nationalparkens område. För det
andra vore det ej säkert, att ej i en framtid stadsplanen ändrades, så att
delar av parken upplätes till bebyggelse. Områdena litt. D och E syntes
däremot icke vara av så stor betydelse ur naturskyddssynpunkt, att man
av denna anledning borde motsätta sig deras förvärvande av staden. Vad
slut igen beträffade området litt. F syntes det på grund av läge och be
skaffenhet böra behållas av kungsladugården.
Någon fara för att staden skulle se sina utvecklingsmöjligheter stängda.
örn icke hela det begärda området ställdes till dess förfogande, förelåge
icke, enär staden ägde nästan obegränsade möjligheter till markförvärv
Kungl. Majlis proposition Nr 129.
inom Köpings socken och att det där redan befintliga förstadssamhället
förr eller senare måste inkorporeras med staden.
Uppmärksamheten borde även riktas därpå, att ett förstörande av den
utomordentligt vackra landskapsbilden, som betingades av slottsruinen med
omgivning, skulle i hög grad menligt inverka på Borgholms dragningskraft
som badort. , , , ..
I fråga örn behovet av plats för utflykter och fnluttsbad torde det, aven
örn de nämnda områdena intoges i nationalparken, kunna, örn sa skulle
erfordras, sörjas härför genom ett särskilt reglemente för parkens skötsel
i överensstämmelse med lagen angående nationalparker den 2o juni y
På grund av det anförda och med erinran örn vad jordbruksutskottet i
sitt utlåtande (nr 45) över motioner i ämnet vid 1922 års riksdag yttrat
örn önskvärdheten av att så stor del av området måtte komma att avsättas,
att naturskyddstanken bleve väl tillgodosedd, hemställde naturskyddsföreningen,
att för bevarande av landskapsbilden och ekskogens skyddande
måtte till den blivande nationalparken läggas, förutom det av föreningen
tidigare föreslagna området av 69 hektar, även de på den i ärendet
företedda, av mätningsmannen N. Christiansen år 1921 upprättade
plankartan nied litt. A, B och C betecknade områdena.
Vetenskapsakademien har anfört, att, då otvivelaktigt en nationalparks
värde ökades, ju större utsträckning en sådan lämpligen kunde erhålla,
och då det av handlingarna framginge, att Borgholms stads rättmätiga intressen
fullt tillgodosåges genom stadens föreslagna utvidgning inom Köpings
socken, akademien ansåge sig kunna tillstyrka bifall till det förslag
till utvidgning av det till nationalpark ifrågasatta området, som Svenska
naturskyddsföreningens styrelse sålunda framlagt.
Landsfiskalen har instämt i de av Svenska naturskyddsföreningen och
vetenskapsakademien avgivna yttranden.
Landsfogden har tillstyrkt, att till nationalpark måtte avsättas jämväl
de områden, som å Christiansens karta betecknats med litt. A, B och C.
Domänintendenten har under åberopande av ett av honom den 9 juli 1923
avgivet yttrande i anledning av Borgholms stadsfullmäktiges ansökning
av den 2 juli 1923 ansett sig nu endast böra i princip yttra sig örn, huruvida
naturskyddsföreningen för nationalparksanläggning, utöver vad förut
för ändamålet ifrågasatts, borde få företräde framför staden till de
områden, som å Christiansens karta betecknats med litt. A, B och C och i
sådant hänseende anfört.
Den skogsmark, varom det här rörde sig, vore utan tvivel av yppersta beskaffenhet,
men samtliga därå befintliga ekars längd och förkrympta växt
vittnade om, att ett förhärjande ogräs, bestående av den overhandtagande
och ogenomträngliga buskvegetation, som funnes överallt i skogen, pä skogens
bekostnad sugit musten ur jorden, vilket ogräs, därest skogen såsom
nationalpark överlätes åt sig själv och undandroges rationell skogsvård med
rensningshuggning och gallring, knappast torde försvinna. Pa grund hara v
syntes försiktigheten bjuda, att marken för naturforskningens experimenterande
icke utökades mera än oundgängligen erfordrades utan in
-
Vetenskapsakademien
(ls/4 1927).
Landsfiskalen.
Landsfogden.
Domänintendenten
(38/6 1927).
Naturskydds
[öreningen
i4/» 1927).
Länsstyrelsen
(20''a 1927).
Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.
skianktes till 30 liektar, som det av skogsförvaltningen framlagda förslaget
mnebure, sa mycket mera som den av Christiansen upprättade plade,
s* parkanläggning icke blott syntes garantera en fullt
värdig landskapsbild nedanför slottsruinen utan även med rationell parkoch
skogskultur pa områdena litt. A, B och C under kommande tider folden
ki i tiskt intresserade allmänheten torde komma att utgöra en höginressant
parallell jämförelse mellan denna skogs och skogens å national
parken utveckling. — Da for stadens lustpark oell bebyggelse obestridligt
mest naturliga utvidgningsmöjlighet funnes å det önskade området litt
J0Ch da naturskyddsintresset på tillfredsställande sätt borde kunna
tillgodoses genom föreskrifter vid försäljningen, tillstyrkte domänintendenten,
att staden lamnades företräde till de å kartan med litt. A, B och
C betecknade områden, dock under villkor vid upplåtelsen, bland annat,
att sistnämnda område pa ett forstmässigt sätt skulle skötas såsom park
eller skog och icke finge utan Kungl. Majlis särskilda tillstånd bebyggas.
I utlåtande, som professorn Rutger Sernander på begäran av naturskyddsföreningens
styrelse från naturvetenskaplig och skoglig synpunkt
avgivit i anledning av de skäl, som av domänintendenten anförts för nationalparkens
reducerande till 30 hektar och vilket utlåtande av styrelsen
åberopats, har Sernander gjort gällande, att domänintendentens påståenden,
att ekskogen inom den föreslagna nationalparken växte på mark av
yppersta beskaffenhet och att ekskogens buskvegetation vore ett förhiirjande
ogräs, vore obestyrkta och åtminstone vad det sistnämnda beträffade
stridande mot alla sydsvenska och danska skogsforskares erfarenhet.
Sernander har vidare anfört:
De pa Christiansen karta med litt. A och B betecknade villa- och parkområden
med vägar skulle såsom avsedda till kulturmark komma att
bilda ett högst betydande inhugg i den ekskog, som bildade inramningen
kung slottsruinen och gentemot vad domänintendenten antoge avsevärt
förvanska landskapsbilden. Anordnandet enligt domänintendenten
av skogskultur å de delar av området, som staden åsyftade att förvärva,
måste igångsättas av skogliga oell naturvetenskapliga myndigleter
och säkerligen då få helt andra former än dem domänintendenten
framkastat. Till sist måste på det bestämdaste framhållas, att, da
gränserna för nationalparken av naturskyddsföreningen och vetenskapsakademien
vöre utstakade efter en grundlig besiktning och vetenskapliga
undersökningar, en beskärning av nationalparken i och för stadens
utveckling skulle förrycka ett storslaget förslag av ej blott lokal
utan även fosterländsk betydelse och att bakom fordringarna på denna förryckning
ingen som helst utredning torelåge örn möjligheten att genomföra
densamma med nationalparksidén okränkt.
Länsstyrelsen har — med erinran därom att länsstyrelsen i skrivelse den
19 april 1924 anslutit sig till den av riksdagens jordbruksutskott i ovan
åberopade utlåtande (nr 45:1922) uttalade uppfattning vidkommande frågan
örn avsättande till nationalpark av visst område av ifrågavarande
kronoegendom — vidare anfört.
Det förslag rörande den ifrågasatta nationalparkens läge och storlek, som
naturskyddsföreningen med instämmande av vetenskapsakademien avgivit.
9
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 129.
syntes länsstyrelsen synnerligen väl motiverat, varför länsstyrelsen i likhet
med vederbörande landsfogde och landsfiskal på det livligaste tillstyrkte
detta förslags genomförande. Vad domänintendenten gent emot
förslaget anfört hade enligt länsstyrelsens mening av professorn Sernander
sakkunnigt bemötts.
Överjägmästaren har förklarat sig icke hava någon anledning att ändra
den uppfattning, som av honom i förut avgivet yttrande (prop. 206/1925) ut- (
talats därom, att ett område av cirka 30 hektars ytvidd av Borgehage skog
i enlighet med jägmästarens förslag på det hela taget väl tillgodosåge naturskyddsintressena,
särskilt örn hela havsstranden mellan strandvägen
Borgholm—Solliden och Kalmarsund tillädes nationalparken. Då emellertid
naturskyddsexperterna ansåge 30-hektarsförslaget fullständigt oantagligt
och förty sannoligt området för nationalparken komme att utvidgas
över 30 hektar, har överjägmästaren ansett det vara bäst, att hela den
kronoegendomen tillhörande skogen avsattes till nationalpark, sedan till
staden försålts områdena litt. D och E å Christiansens karta.
I en till Kungl. Majit ställd framställning, den 18 november 1927 har
styrelsen för Ölandsklubben i Stockholm — vilken sammanslutning har till
ändamål att verka för kulturminnesvård och naturskydd på Öland anhållit,
att till den ifrågasatta nationalparken måtte läggas, förutom det
område av 69 hektar och de å Christiansens karta med litt. A, B och C betecknade
områden, som därtill förordats, jämväl de tre mindre områden,
vilka å en framställningen bilagd kartskiss rödprickats, så att parken
komme att utsträckas till gränsen för det av Drottning Victoria upprättade
vilohemmets område, varjämte framhållits, att, då den väg, som ledel upp
till Karl XV:s hög (de s. k. garderobstrapporna), komme att ligga inom
nationalparkens område, såsom ett villkor vid detsammas avsättande förbehåll
borde göras örn berörda vägs upplåtande till allmänt begagnande.
Infordrade yttranden häröver hava avgivits av vederbörande landsfiskal,
landsfogde, domänintendent och länsstyrelse och har därvid framställningen
tillstyrkts av samtliga, utom av domänintendenten, som åberopat sitt
förut i ärendet avgivna yttrande den 28 maj 1927 rörande den ifrågasatta
nationalparken.
Med hänsyn till ifrågavarande områdens närbelägenhet till Borgholms
slottsruin har byggnadsstyrelsen lämnats tillfälle att yttra sig.
Byggnadsstyrelsen bär därvid i yttrande till domänstyrelsen den 8
maj 1928 anfört följande.
Sedan byggnadsstyrelsen genom bland andra tjänstgörande aikitekten
hos styrelsen, Malte Emelis, låtit på platsen närmare undersöka de på förevarande
frågor inverkande förhållandena, hade inom styrelsen med ledning
av tillgängliga kartor upprättats en sammanställningskarta, upptagande
de av förevarande ansökningar berörda delar av kronoegendomen Borgholm
Borgholms stadsområde, och till införlivning med staden föreslaget
område av Köpings socken. Å yttrandet vidingö kopia av sammanstallningskartan
vore det av naturskyddsföreningen till nationalpark föreslag
Overjägmästaren
3/io 1927).
Olaudsklubbeu
(18/ii 1927).
Byggnadsstyrelsen
[*/& 1028).
10
Naturskydds
föreningen
(lG/s 1928).
Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.
na området angivet med röd kantfärg, det område, som staden önskade för
A?rVa’iT^ki
blUr kan5f,r® °ch de mindre markområden, som avsåges i
^^^dsklubbens framställning, med gul kantfärg.
lia den a Christiansens karta ifrågasatta bebyggelsen inom de med litt. A.
B och C betecknade områdena skulle på ett i liög grad störande sätt inkräk
slottet omgivande landskapet, ansåge sig byggnadsstyrelsen böra
biträda naturskj ddsforenmgens förslag, att sagda områden måtte medtagas
i den blivande nationalparken, dock att därifrån borde undantagas å kartan
med gron stackning utmärkta mindre del, vilken utan större olägenhet skulle
kunna tågås i anspråk av staden. De partier — skogen och stranden —
vilka salunda vöre föreslagna att avsättas till nationalpark, framstode givetvis
såsom de viktigaste partierna i den storslagna inramningen emring
slottet, men i den sköna landskapsbilden inginge enligt byggnadsstyrelsens
mening även de öppna ängarna i nordost, och vore det därför
angelägen, att även den del av sistnämnda mark, som inginge i det område,
som staden önskade förvärva, fortfarande bibehölles i sitt nuvarande skick
och således icke försåldes. Denna mark vore genom en utlöpare från skogen
i norr skild från staden, och för bevarande av den ståtliga utsikten
tran slottet aven mot slottet — syntes det därför styrelsen vara av största
betydelse, att större delen av denna skogsutlöpare bevarades såsom naturhg
grans emellan stadens och slottets områden, vilket lämpligen kunde
säkerställas genom att även denna del av skogen medtoges i nationalparkens
område.
Med anledning av vad sålunda anförts och med biträdande av Ölandsklubbens
hemställan, förordade byggnadsstyrelsen, att de å kopian av sammanställningskartan
med röd och gul kantfärg angivna områdena ävensom
det med blyerts utmärkta området matte avsättas till nationalpark, under
förutsättning att staden genom särskilt reglemente enligt lagen örn nationalparker
tillförsäkrades rätt att i erforderlig utsträckning utnyttja sistnämnda
område för parkändamål och dylikt.
I anledning av byggnadsstyrelsens förslag hava yttranden infordrats
från naturskyddsföreningen, staden Borgholm och länsstyrelsen.
Naturskyddsföreningen har uttryckt sin tillfredsställelse över, att
byggnadsstyrelsen med sådan styrka i överensstämmelse med föreningens
egen uppfattning framhållit, att föreningens förslag örn och utstakning
av naturparken i fråga — därigenom att det gåve slottet en storslagen
landskapsinramning —• representerade ett riksintresse, sorn icke finge
kränkas genom det onödigt starka inhugg, som realiserandet av stadens
krav på park och byggnadstomter obeskuret innebure. Av de utvidningar
av nationalparksförslaget, sådant det senast preciserats, vore det av byggnadsstyrelsen
delvis i anslutning till ölandsklubbens framställning till naturpark
förordade området — ä den av byggnadsstyrelsen åberopade sammanställningskartan
utmärkt med blyerts — det ur principiell synpunkt
riktigaste. Den av naturskyddsföreningen föreslagna gränsen i nordvästra
delen av Borgehage skog vore uppgjord under förutsättning, att den del.
naturskyddsföreningen avstått och som av byggnadsstyrelsen nu föresloges
att tilläggas nationalparken, icke av staden skulle användas annat
11
Kungl. Majlis proposition Nr 129.
än som en till promenader oell badstrand avsedd naturpark, möjligen i
området litt. D med en bebyggelse av ej för höga villor, omgivna av de
ursprungliga ekarna, Mot byggnadsstyrelsens tilläggsförslag hade emellertid
föreningen intet att anmärka. Vid eventuell försäljning till staden
av därtill av byggnadsstyrelsen förordat område (å kartan streckat med
grönt, örn cirka 2.78 hektar) torde dock lämpligen förbehåll göras i syfte
att förhindra uppförande av byggnader av för stor höjd.
Stadsfullmäktige i Borgholm hava i skrivelse den 26 oktober 1928 an -
fört följande.
Stadens ansökan örn markförvärv från ifrågavarande kronoegendom
vöre framför allt grundad på behovet av byggnadstomter, enär etteriragan
på dylika vore synnerligen stor och sådana saknades inom stadens
eget område. Redan förut hade staden utan svårighet fått sitt behov härutinnan
tillgodosett genom inköp från ifrågavarande kronoegendom, da
för ett tjugutal år sedan (1902) de så kallade stadstorp forvarvades och
utlades till tomter, vilka samtliga nu blivit bebyggda. Ben rätta tiden
för en ny utvidgning syntes vara inne, då arrendetiden för innehavaren
av egendomen vore slut och svenska naturskyddsföreningen inkommit med
ansökning örn avsättande av ett område örn 69 hektar av skogen a området
till nationalpark. Föreningen hade, såsom i ansökningen uttalats, sokt taga
nödig hänsyn till att staden och dess badort erholle tillräckligt stora lustparker
och tillräckliga utvecklingsmöjligeter för sina utvidgningar.
Föreningen tänkte sig sålunda möjligheten for staden att forvarva återstoden
av skogsområdet. Emellertid syntes det förslag, som staden låtit
uppgöra till områdets ordnande, i synnerhet rörande dispositionen av
områdena litt. A, B och C hos de flesta i ärendet hörda myndigheterna
med undantag av domänintendenten hava framkallat stora betänkligheter
ur olika synpunkter. Bland annat för att för ali framtid fo_
bygga något som helst ingrepp mot naturen hade naturskyddsföreningen,
med instämmande av länsstyrelsen, föreslagit, att nämnda områden
måtte tilläggas nationalparken. Under sådana förhallanden och med
betonande att naturskyddstanken ingalunda vore okänd bland stadens
myndigheter och med framhållande att stadens innevånare förvisso i lika
hög grad som naturskyddsföreningen vore i stånd att uppskatta vad en
"''ival lid natur med rikt slösande hand givit deni för att de pa något
sätt skulle välja vandalism^ denna värdefulla gåva, ansåge sig staden
_ även örn den icke i alla avseenden gillade myndigheternas synpunktter
och även örn den ansåge, att naturskyddet icke borde vara medelpunkten,
kring vilket andra långt viktigare intressen rörde sig — bora
avstå från tanken på förvärv av områdena litt. A, B och U, vilka an
såges böra fortfarande tillhöra domänstyrelsen oller, örn sa lunnes
lämpligare, avsättas till nationalpark.
Länsstyrelsen, som icke haft något att erinra mot Ölandsklubbens framställning
om den blivande nationalparkens utökning med vissa mindre områden
av egendomen, har tillstyrkt bifall till byggnadsstyrelsens förslag
till nationalparkens omfattning endast med den förändring, att de med
litt. B och E betecknade områdena enligt länsstyrelsens mening borde
kunna i doras helhet upplåtas till staden.
Borgholms
stadsfull
mäktige
(-»Ilo
1928).
Länsstyrelsen
(3l/u 19281.
12
Naturskydds
föreningen
''”/» 1929).
änsstyr elsen
(V» 1929).
Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.
Slutligen Ilar naturskyddsföreningen i skrivelse till domänstyrelsen den
20 februari 1929 erinrat om, att föreningen i sin skrivelse till Kungl. Majit
den 11 september 1918 örn vidtagande av åtgärder för skyddande av den
landskapsbild, som omramade Borgholms slottsruin, hemställt, att för
ändamalet ett å en ansökningen bifogad karta med röd färg avgränsat örnläde
örn eirka 69 hektar av egendomen måtte avsättas såsom naturpark
enligt lagen angående naturminnesmärkens fredande den 25 juni 1909.
Emellertid hade framställningen kommit att uppfattas såsom avseende
ifrågavarande områdes avsättande såsom nationalpark enligt lagen angående
nationalparker den 25 juni 1909 utan att föreningen själv reagerat
däremot. Under senare år hade i ett par med nu ifrågavarande ärende analoga
fall ändamålet med begärt avsättande till nationalpark av kronan tillhöriga
områden med relativt stor areal ansetts kunna vinnas genom respektive
områdens fridlysning enligt förstnämnda lag. Så hade skett beträffande
Bya skog (29.4ö hektar) i Göteborgs och Bohus län enligt Kungl. Marits
brev den 3 februari 1928 samt det s. k. Stenshuvudområdet (52.48 hektar) i
Kristianstads län enligt Kungl. Majlis beslut den 18 november 1927. Då
föreningen vad ifrågavarande område invid Borgholms slottsruin beträffade
ansage, att förhållandet mellan skyddsåtgärder och trafiken borde på
analogt sätt avvägas samt ingalunda med sin framställning ville från
området utestänga Borgliolmstraktens innevånare och det säkerligen med
åren ökade antalet besökande från andra delar av vårt land, hemställde
föreningen, att domänstyrelsen måtto tillstyrka medgivande från kronans
sida därtill, att de i föreningens förut berörda framställning den 11 september
1918 angivna områden av Borgholms kungsladugård med de tilllägg
till samma områden, som angåves i byggnadsstyrelsens utlåtande
i ärendet, måtte fridlysas enligt lagen angående naturminnesmärkens
fredande den 25 juni 1909.
Hörd över naturskyddsföreningens sistberörda framställning har länsstyrelsen
anfört, att de skäl, som däri åberopades för nationalparksidéns
övergivande, icke verkade övertygande och att ingen omständighet påvisats,
varför en fridlysning enligt lagen angående naturminnesmärkens
jledande .skulle vara att föredraga eller erbjuda en lättare framkomlig
^ äg för områdets skydd än örn den till sin verkan effektivare lagen angående
nationalparker komme till tillämpning. Den omständigheten
att en nationalpark tillskapades föranledde givetvis icke, att : Borgholmst
rak t ens innevånare och det säkerligen med åren ökade antalet besökare
llän andra delar av vårt land komme att utestängas från nationalparken.
Enligt lagen i fråga vöre besök å dylikt område medgivet. Då man
ville i ett såvitt möjligt oförändrat skick bibehålla detta egenartade
och natursköna område åt vårt svenska folk, utgjorde dess avsättande till
nationalpark det riktiga och verkligt effektiva medlet. Att märka vöre
för övrigt, att det s. k. Borgholms alvar icke vore avsett att ingå i den
blivande nationalparken, varför denna omtyckta promenadplats stöde fullkomligt
fri för allmänheten. Under erinran dessutom att vetenskaps
-
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.
akademien, byggnadsstyrelsen, vederbörande jägmästare och Överjägmästare,
domänintendent, landsfiskal och Borgholms stad i likhet med länsstyrelsen
uttalat sig för tillkomsten av en nationalpark av ifrågavarande
område och att Kungl. Majit, med anledning av riksdagens bestämt formulerade
krav på inrättandet av en tillräckligt stor nationalpark lid Borgholms
kungsladugård, den 9 juni 1922 anbefallt domänstyrelsen att inkomma
med närmare utarbetat förslag angående avsättande såsom nationalpark
av lämpligt område av egendomen, förklarade sig länsstyrelsen med
stöd av det anförda och under åberopande av sina tidigare skrivelser i
ärendet sakna anledning att frångå sin vid upprepade tillfällen uttalade
och på ingående kännedom örn de på fragan inverkande lokala löihållanden
grundade åsikt, att ett skydd, som ostridig! borde tillkomma ifrågavarande
område, icke lämpligare eller mera effektivt kunde åstadkommas
annorledes än genom detta områdes förklarande som nationalpark; och
borde åtgärder i sådant syfte snarast bliva vidtagna.
I sitt utlåtande den 8 mars 1929 anför domänstyrelsen i vad avser Borge -
hage skog följande.
Vad anginge de i naturskyddets intresse gjorda framställningarna hade
förslagsställaren, Svenska naturskyddsföreningen, numera övergivit tanken
på bildande av nationalpark av de i framställningarna avsedda områdena,
samt återgått till det av densamma i dess första ansökning den
11 september 1918 framställda förslaget örn avsättande av områden såsom
naturpark enligt lagen örn naturminnesmärken. Länsstyrelsen hade förklarat
sig vidhålla sin förut uttalade mening, att för områdenas skyddande
den till sin verkan effektivare nationalparkslagen borde komma till till
tampning och att områdena därför borde förklaras skola vara national
-
Domänstyrelsens hittills intagna ståndpunkt i frågan i dess olika skeden
framginge av vad här ovan framhållits. Då fråga förevar örn omradens
avskiljande såsom naturpark, uttalade sig styrelsen mot ett dylikt ioi
slag, för såvitt det ej gällde allenast något mindre område. Domänstyrelsen
hade ansett, att genom iakttagande vid skogens skötsel av vissa av
styrelsen angivna åtgärder såväl naturskyddets som ortens intressen bleve
i tillräcklig grad tillgodosedda. I anledning av det därefter uppkomna
förslaget örn avsättande till nationalpark av visst större område förklarade
domänstyrelsen sig ej vilja motsätta sig samma förslag.
Då domänstyrelsen nu hade att taga ställning till ifrågavarande etter
styrelsens senåste utlåtande i annat läge komna spörsmål, finge domänstyrelsen,
under erinran att i styrelsens sammansättning numera viss förändring
inträtt, anföra följande. „ .... , ,
Med hänsyn till den under utredning varande fragan örn avsattande såsom
nationalpark eller naturminnesmärke av vissa områden av kronoegendomen
hade erforderliga avverkningar och andra åtgärder av bestandsvårdande
art under en längre följd av år varit inställda. Detta hade resulterat
i, att bestånden för närvarande befunne sig i ett iner eller mindre
ovårdat skick. Måttligt bedrivna huggningar oell röjningar — avsedda
•itt bereda trädens kronor erforderligt ljus och utrymme samt att utglesna
den å vissa områden allt för täta och beståndets utveckling kammande underväxten
— skulle, enligt domänstyrelsens uppfattning, vara agnade att
av de nu ovårdade, delvis tynande bestånden skapa en mera livskraftig
Domän
styrelsen
(s/s
1919''.
14
Naturskyddsföreningen
(’% 1929).
Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.
beståndsvegetation än den nuvarande. Skogens närbelägenhet till Borgholms
. slottsruin och stad påkallade ofrånkomligen, att skogen genom
huggningar m. m. av ovan antydda art — vilka givetvis icke kunde utföras
i enlighet med skogligt-ekonomiska grunder — försattes i ett skick, värdigt
skogens belägenhet. Skogen borde med andra ord, i stället för att lämnas
utan sakkunnig skötsel, ägnas all den omvårdnad, som krävdes för att
densamma skulle kunna utvecklas till ett av naturskönhet präglat parkområde.
De åtgärder, som för detta måls vinnande erfordrades, borde
lämpligen verkställas av vederbörande jägmästare i samråd med representanter
för de intressen, varom nu vore i fråga.
Med det anförda ansåge sig styrelsen hava visat, att, med bibehållande
av ifrågavarande områden under skogsstatens förvaltning, såväl naturskyddets
som ortens intressen kunde bliva i tillräcklig grad tillgodosedda
utan att sådana anordningar vidtoges, som ur synpunkten av samma intressent
ärendet ifrågasatts; och holle styrelsen förty före, att de gjorda
framställningarna i denna del av ärendet ej borde föranleda åtgärd.
På grund härav hemställde domänstyrelsen — vad anginge naturskydds
frågan att Kungl. Maj:t måtte finna naturskyddsföreningens och
Ölandsklubbens framställningar ej föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare
åtgärd.
Naturskyddsföreningen har därefter i skrivelse till Kungl. Majit den 10
maj 1929 anfört följande.
Naturskyddsföreningen ville med bestämdhet ur naturskyddets och jämväl
ur vetenskapens synpunkt hävda, att av skogligt estetiska hänsyn betingade
huggningar och röjningar ej borde få företagas i denna skog. När
domänstyrelsen påkallade huggningar och röjningar även med den motiveringen,
att en utglesning av underväxten skulle skapa en mera livskraftig
beståndsvegetation av de nu delvis tynande bestånden, ville föreningen,
som hos sakkunniga vetenskapsmän förhört sig i frågan, framhålla, att
smärre röjningar med all sannolikhet ej skulle hava en dylik befordrande
inverkan på bestånden. En sådan torde endast vinnas genom grundliga ut
dikningar och omfattande uthuggningar, och till sådana radikala ingrepp
i Borgehages natur skulle väl inga av de i denna fråga intresserade parterna
vilja sträcka sig. Föreningen vore också förvissad om, att någon
djupgående förändring av naturtypen på grund av utebliven beståndsvård
ej komme att inom överskådlig framtid äga rum.
Naturliga ekskogar vore numera så sällsynta, att ett olämpligt ingrepp
i Borgehages skogsbestånd skulle utgöra en oersättlig förlust för ej blott
naturskyddet utan även för vetenskapen. Borgehage utgjorde den enda
något så när omfattande resten av ett ekskogs- och lövängsbälte, som fordom
så gott som sammanhängande sträckt sig nedanför landborgen ända
till Ottenby. På fastlandet letade man förgäves efter en fullgod motsvarighet
till Borgehages ekskog. Sedan sekelskiftet mellan 1700- och 1800
talet hade denna ekskog, som delvis uppvuxit som stubbskott ur en äldre
nedhuggen skog, fått ostört utveckla sig.
Beträffande domänstyrelsens förslag att beståndsvården skulle liandlia\
as av domänstyrelsens tjänstemän kunde göras den erinran, att styrelsens
sammansättning under årens lopp vore underkastad förändringar. Även
om domänstyrelsen i närvarande stund säkerligen ärnade framgå med all
moderation, hade man ingen garanti för att i en framtid eventuella instruktioner
ej kunde givas en annan tolkning, än vad som nu vore styrel
-
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.
sens åsikt, eller för att ej nya bestämmelser för beståndsvården kunde utfärdas.
Särskilt angeläget syntes det föreningen vara, att säkra garantier
skapades för att ej ifrågavarande område någonsin komme att utsättas för
bebyggelse. Av ovan angivna skäl kunde en domänstyrelsens instruktion
i det fallet ej anses för all framtid betryggande. Den enda fullgiltiga garantien
vore enligt föreningens åsikt en fridlysning enligt lagen örn natur
minnesmärkens fredande med väl avpassade bestämmelser. I sådant avseende
hade föreningen tänkt sig, att vid områdets fridlysning bestämmelser
av förslagsvis följande lydelse skulle av vederbörande länsstyrelse utfärdas.
»Förbud utfärdas mot
bebyggelse, tältning samt all slags förstöring eller rubbning av markytan
i dess naturliga skick;
avbrytande av grenar eller kvistar av träd eller buskar;
sådd eller inplantering av växter av vad slag det vara må;
jakt, fångst eller dödande av djur;
skadande av fåglars bon eller bortförande av deras ägg;
anbringande av annonstavlor, plakat eller inskrifter på träd;
uppgörande av eld;
kvarlämnande av papper, äggskal, konservburkar eller liknande måltidsrester.
Efter undersökning verkställd genom vetenskapsakademiens naturskyddskommitté
må avverkning av träd eller buskar äga rum och utföras
genom domänstyrelsens försorg.
Dylik undersökning må äga rum en gång vart tredje år, varefter nämnda
naturskyddskommitté utfärdar de bestämmelser, enligt vilka avverkning
skall utföras.
Annan avverkning eller rubbning i skogens sammansättning än här
nämnts är förbjuden.»
Enligt detta förslag till fridlysningsbestämmelser bleve området alltså
för all framtid skyddat för bebyggelse. Vidare förhindrades, att av skogligt
estetiska hänsyn sådana gallringar och ingrepp utfördes, vilka skulle
skada de vetenskapliga experiment och periodiska iakttagelser, vilka komme
att i naturparken anställas. Däremot förhindrades själva tillträdet till
området icke på något sätt. Ej heller förbjödes ett lojalt insamlande av
växtor
Emellertid måste, i syfte att göra naturparken tillgänglig för Borgholms
stads invånare och badgäster, de nu befintliga vägarna underhållas, vilket
förutsatte en förvaltning av området. Föreningen ansåge, att denna fortfarande
borde tillkomma domänstyrelsen att handhavas inom de gränser,
som fridlysningsbestämmelserna angåve.
Naturskyddsföreningen hemställde, vad anginge frågan örn naturpark,
att Kungl. Majit måtte medgiva tillstånd till fridlysning enligt lagen örn
naturminnesmärkens fredande av det område, som å byggnadsstyrelsens
karta angivits med rött (föreningens förslag) och med gult (Ölandsklubbens
förslag), ävensom av återstoden av områdena litt. A, B och C.
Vetenskapsakademien har i skrivelse till Kungl. Majit den 22 maj 1929
anfört följande.
I enlighet med sin naturskyddskommittés förslag och i enlighet med den
ståndpunkt, som tidigare hävdats av akademien, finge vetenskapsakade
-
Vetenskapsakademien
(a2/e 1929).
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.
lilien understryka behövligheten, att det i naturskyddsföreningens skri\6
i/?n 1929 tlU fridlysning föreslagna området måtte bliva natur
s
yddat enligt lag, varemot den av domänstyrelsen föreslagna anordningen
icke syntes akademien innebära tillräckliga garantier i naturskyddssynpunkt.
Beträffande frågan, huruvida naturskyddet borde beredas genom områdets
avsattaude såsom nationalpark eller genom dess fridlysande enligt
lagen örn naturminnesmärkens fredande, hade akademien visserligen tidigare
icke ansett sig bora motsätta sig det från flera håll väckta förslaget
örn onnadets avsättande som nationalpark, men av liknande grunder som
sin lid föranledde akademien att föreslå naturskydd för Rya skog vid
(roteborg och Stenshuvudområdet i Kristianstads län enligt lagen örn naturminnesmärkens
fredande, tilläte sig akademien nu såsom sin mening
framhålla, att jämväl det ifrågavarande området vid Borgholm borde på
samina satt fridlysas. Då akademien icke heller funne anledning att framställa
någon erinran mot de i naturskyddsföreningens remitterade skriflagna
fridlysningsbestämmelserna, finge akademien tillstyrka
bifall till föreningens hemställan.
Länsstyrelsen
(-B''s 19301.
Överjägmästaren
(10/t 1930).
Länsstyrelsen har i skrivelse till domänstyrelsen den 28 juni 1930 i fråga
örn Borgehage skog anfört följande.
Naturskyddsföreningen, som först upptagit tanken på fridlysning av
visst område av ifrågavarande kronoegendom, hade emellertid i förenämnda
skrivelse den 10 maj 1929 hemställt, att Kungl. Majit måtte medgiva
tillstånd till fridlysning enligt lagen örn naturminnesmärkens fredande av
de a en av byggnadsstyrelsen företedd karta med rött och gult avgränsade
områdena ävensom av de med litt. A, B oell C betecknade områdena.
Khuru detta förslag visserligen innebure ett avsteg från föreningens under
ärendets handläggning hävdade uppfattning örn nödvändigheten av det
behovliga områdets avsättande till nationalpark, vilket förslag såväl domänstyrelsen
som samtliga övriga hörda myndigheter jämte Borgholms
stad pa sin tid tillstyrkt — skiljaktighet hade endast förekommit beträffande
områdets storlek — finge länsstyrelsen dock i syfte att främja frågans
snara lösning förklara, att, då området enligt naturskyddsföreningens
uppgift för ali framtid skulle bliva skyddat för bebyggelse samt nationalpaiksiden
salunda i huvudsak bleve tillgodosedd, länsstyrelsen ej ville
motsätta sig naturskyddsföreningens nu förevarande förslag, som länsstyrelsen,
på skäl som föreningen och vetenskapsakademien åberopat, funne
vara att föredraga framför domänstyrelsens den 8 mars 1929 framlagda
förslag till frågans lösning. I avseende på det för fridlysning avsedda omr
ii dets storlek önskade länsstyrelsen vidhålla sin tidigare uttalade uppfattning,
att detsamma måtte fastställas i enlighet med Ölandsklubbens och
naturskyddsföreningens förslag den 28 mars 1927. Länsstyrelsen vore icke
övertygad, att det skydd, som Kungl. Majit och riksdagen enligt handlingarna
syntes hava åsyftat för den säregna landskapsbilden omkring Borgholms
slottsruin nied dess egendomliga och sällsynta naturtyper och som
manga svenska naturvänner hoppats på, kunde bliva på ett tillräckligt
effektivt sätt säkerställt, örn domänstyrelsens förslag komme att genomföras.
Över jägmästaren Ilar i skrivelse till domänstyrelsen i nu förevarande
avseende anfört följande.
Naturskyddsföreningen hade i frågan beträffande naturskydd alltid ut -
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.
talat en viss misstro mot skogsstatens vilja ock förmåga att tillgodose naturskyddssynpunkterna.
Visserligen betvivlade ej naturskyddsföreningen,
att domänstyrelsen i närvarande stund vore besjälad av god vilja att behandla
skogen med ali varsamhet, men föreningen ansåge, att garantier
för att naturskyddsintressena för all framtid tillgodosåges saknades. Det
kunde ej bestridas, att visst fog för naturskyddsföreningens åsikt funnes.
Statsmakterna bade i princip uttalat sig för, att åtminstone en del av
skogen skulle fredas som naturpark. Striden, som tidigare hade stått
örn den lämpliga ytvidden av skyddsreservatet, bade genom domänstyrelsens
skrivelse den 8 mars 1929 förts över på annat plan. Den uppfattning,
som överjägmästaren uttalat i sin skrivelse i ärendet den 3 oktober
1927, vidkölle lian. Skogen å Borgholms kungsgård vore ej lämpligt
objekt för rationell skogshushållning. Eken vore av en degenererad typ.
Ett vackert ekbestånd kunde aldrig uppkomma här. Många av ekarna
visade redan tecken på tillbakagående livskraft. Skogsförvaltningens åtgärder
bade under de gångna åren varit under observation från många
håll. Anmärkningar mot skogsförvaltningens åtgärder bade ej saknats.
Då skogen ej torde kunna behandlas från ekonomisk synpunkt utan efter
naturskyddssynpunkt, syntes allt tala för, att bela skogen avsattes som na-,
turpark enligt lagen örn naturminnesmärkens fredande, överjägmästaren
instämde i vad vetenskapsakademien i skrivelse den 22 maj 1929 anfört
Domänstyrelsen bär i skrivelse till Kungl. Majit den 11 december 1930
i fråga örn Borgehage skog anfört följande.
I förevarande fall vore fråga örn ett område, som genom sin belägenhet
vid staden Borgholm med dess karaktär av badort ofrånkomligen måste
för framtiden utgöra en tillflyktsort för allmänheten; ett område, där det
enligt domänstyrelsens åsikt gällde icke blott att, så långt sig göra läte,
bevara den säregna naturtypen utan även att, i fråga örn naturskönhet och
tillgänglighet, tillgodose befogade anspråk av staden, dess innebyggare
och gäster. Styrelsen holle före, att dylika anspråk i förevarande fall
skäligen borde sättas framför kravet på områdets bibehållande i ett skick,
ägnat att tjäna »vetenskapliga experiment». Sådana experiment torde
hellre böra bemma å från större bebyggelse och allmän trafik mera avlägset
belägna naturskyddsreservat. Styrelsen kunde icke underlåta att
uttala, att man, vid yrkande på detta områdes fridlysning, syntes hava
förväxlat de förutsättningar, som borde föreligga för, å ena sidan, ett områdes
avsättande såsom nationalpark eller fridlysning såsom naturminnesmärke
och, å andra sidan, en estetiskt betonad vård av ett nära stad beläget
skogsområde. Domänstyrelsen vore övertygad, att, på sätt styrelsen
uttalat, en vård av detta område, anförtrodd i första band åt vederbörande
jägmästare, skulle, under domänstyrelsens inseende, vara ägnad att tillförsäkra
området en sådan utveckling för framtiden, att dess naturliga
drag så vitt möjligt bleve bibehållna vid tillämpning av den skogliga erfarenhet,
som kunde finnas örn skötseln av dylik skogstyp, samtidigt som
allmänhetens berättigade anspråk på tillgång invid staden av ett välvårdat,
estetiskt tilltalande skogbevuxet område tillgodosåges. Ett dylikt
handhavande för framtiden av området syntes jämväl bliva förenat med
mindre stola administrativa former och för det allmänna lägre kostnader
än dess fridlysning. Örn de av föreningen ifrågasatta särskilda förbuden
mot bebyggelse m. m. vore styrelse givetvis beredd att i erforderlig utsträckning
föranstalta.
bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 saini. Ill höft. (Sr 129.) ''1
Domänstyrelsen
(n/is 1930).
18
Kungl. Majus proposition Nr 129.
Om det nu mot domänstyrelsens uttalade åsikt skulle befinnas lämpligare
att, i och för vetenskapliga experiment m. m., såsom naturpark enligt
lagen om naturminnesmärkens fredande avsätta de i naturskyddsföreningens
skrivelse den 10 maj 1929 härtill avsedda områdena, torde, då
domänstyrelsen enligt naturskyddsföreningens förslag icke skulle äga någon
bestämmanderätt i fråga örn områdets lämpliga skötsel, anledning
icke föreligga att bibehålla området under domänstyrelsens förvaltning.
Området torde i stället böra överlämnas till vård av den institution, som
erhölle beslutanderätten beträffande områdets rätta skötsel.
Departements- Alltsedan Svenska naturskyddsföreningen år 1918 upptog frågan örn bechefcn.
redande av skydd för Borgehage skog invid Borgholms slottsruin, har
denna fråga varit föremål för mycket olika meningar. Medan enighet rått
därom, att ett effektivt skydd borde beredas detta ur såväl vetenskapliga
som estetiska synpunkter intressanta ekskogsområde, hava meningarna gått
skarpt isär i fråga örn sättet för beredande av detta skydd. Den uppfattningen,
att skogen borde avsättas till nationalpark, har under ärendets behandling
framställts av såväl naturskyddsföreningen som länsstyrelsen.
Naturskyddsföreningen har emellertid frångått denna uppfattning och i
stället framhållit, att området borde avsättas till naturpark och fridlysas
enligt bestämmelserna i lagen angående naturminnesmärkens fredande.
Jämväl länsstyrelsen har i sin skrivelse den 28 juni 1930 till domänstyrelsen
förklarat sig ej vilja motsätta sig en sådan form av fridlysning.,
vilken länsstyrelsen anser vara att föredraga framför ett av domänstyrelsen
— under senare delen av ärendets behandling — med styrka framställt
förslag, att skogen skulle bibehållas under domänverkets vård och
förvaltning för att under skoglig, estetiskt betonad vård utvecklas till ett
av naturskönhet präglat parkområde, värdigt dess belägenhet vid slottsruinen
och Borgholms stad.
Utan att vilja frånkänna den av domänstyrelsen framförda uppfattningen
ett visst fog, har jag dock med hänsyn till de av naturskyddsföreningen
framförda synpunkterna kommit till den uppfattningen, att Borgehage
skog lämpligen bör såsom naturpark fridlysas enligt lagen angående
naturminnesmärkens fredande. Att avsätta skogen till nationalpark
synes mig olämpligt, särskilt ur synpunkten av skogens närbelägenhet
till staden. Utfärdande av fridlysningsbestämmelserna enligt
lagen angående naturminnesmärkens fredande tillkommer länsstyrelsen,
vilken myndighet i detta fall synes bäst ägnad att meddela efter förhållandena
anpassade fridlysningsbestämmelser samt att övervaka deras tilllämpning.
Erfarenheterna från den förut nämnda Bya skog i närheten
av Göteborg, vilken skog fridlysts enligt sist sagda lag, synas mig även
tala för lämpligheten, att även i fråga örn Borgehage skog nämnda fridlysningsförfarande
kommer att tillämpas.
I fråga örn storleken av det område, som sålunda skulle skyddas, synes
mig detta böra, i huvudsaklig anslutning till naturskyddsföreningens hem
-
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.
ställan den 10 maj 1929, omfatta en areal av omkring 92.5 hektar, däri
jämväl inbegripet de med litt. A, B och C betecknade områdena, vilka
Borgholms stad velat inköpa för parkanläggningar m. m. men varifrån
staden sedan avstått.
Visserligen ankommer det å Kungl. Maj:t att meddela tillstånd till
fridlysning av området. Då jag emellertid har för avsikt att till försäljning
föreslå vissa, nedan närmare angivna områden av kungsladugården,
i vilket avseende erfordras riksdagens medgivande, har jag velat här
redogöra för frågan örn förberörda områdes fridlysning, för att riksdagen
må beredas tillfälle att yttra sig i ämnet.
B) Upplåtelse av mark till Borgholms stad.
Som förut omnämnts, har Borgholms stad från kungsladugården förvärvat
områden genom Kungl. Maj:ts brev den 22 december 1882, den 17 maj
1895 och den 23 maj 1902. Genom sistnämnda brev förvärvades de i stadens
södra gräns liggande Stadstorpen (nr 1 och 2), vilka numera äro utlagda
till tomter och bebyggda.
Vid den uppskattningsförrättning, som med anledning av förestående
arrendeledighet ägde rum den 18—20 maj 1920, hade Borgholms stad gjort
framställning, att, i händelse kungsladugården skulle försäljas, staden
måtte få förvärva ett område mellan staden, slottsberget och i väster till
stranden jämte torpen Borgdala och Kaffetorpet, visst skogsområde ni. m.
ITppskattningsmännen avstyrkte framställningen, enär stadens fordringar
syntes onaturligt stora och för tillfället ej av behovet påkallade, da
förut inkorporerade delar ännu icke utnyttjats. Stadens och badortens
framtida berättigade krav syntes bäst kunna tillgodoses genom att området
ställdes under skogsstatens förvaltning.
Framställningen avstyrktes jämväl av länsstyrelsen, överjägmästaren
och domänstyrelsen samt upptogs icke heller i den proposition (nr 177/1922),
som Kungl. Majit avlät till 1922 års riksdag rörande disposition av vissa
områden från kungsladugården.
Därefter gjorde Borgholms stadsfullmäktige den 2 juli 1923 framställning
om att för stadens utvidgning få inköpa ett område av 42.1695 hektar
av kungsladugården, som i en av mätningsmannen N. Christiansen år
1921 upprättad plankarta betecknats med litt. A, B, C, D, E oell F (se bifogade
översiktskarta). Enligt detta förslag skulle det med litt. A betecknade
området bebyggas med sommarvillor, området litt. F förses med enfamiljshus
och områdena litt. D och E bebyggas, det förra, som avsetts för
stadens egentliga utvidgning, med större boningshus och det senare
med egnahem (trädgårdstomter), övriga områden — litt. B och C — av
så ges till parkanläggningar. För området hade staden förklarat sig villig
Borgholms
stad
(1920).
Uppskattningsmännen
(18—20 maj
1920).
Borgholms
stad
(77 1923).
20
Borgholms
stad
(,0/j 1925''.
i’rop. lir
206/1925.
Kungl. Majit
(”/« 1925).
Inkorporering
av visst område
från
Köpings och
Käpplinge
socknar.
Landsfiskalen
(7/s 1927).
Landsfogden
(**/« 1927).
Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.
erlägga ett pris avT 15,000 kronor, beräknat efter å-pris per hektar av
S00 kronor för åker och dylikt, 300 kronor för hagmark och 200 kronor för
skogsmark. I ärendet avgåvo domänintendenten i länet, stadsstyrelsen i
Borgholm, vederbörande landsfogde och jägmästare, Räpplinge kommunalstämma
och kyrkostämma, länsstyrelsen, överjägmästaren och domänstyrelsen
utlåtanden (se prop. nr 206/1925, sid. 28). Vidare framhöllo J. W.
Lundell med flera å stadsfullmäktiges i Borgholm stads vägnar i en till
Kungl. Majit den 12 februari 1925 avgiven skrift ånyo vikten förstaden
att erhålla mark för stadens utvidgning (se prop. nr 206/1925 sid.
30) samt hemställde örn rätt för staden att förvärva nämnda område örn
42.1695 hektar för en köpeskilling, som av blivande värderingsnämnd kunde
komma att bestämmas.
Såsom ovan omförmälts förklarade sig departementschefen i proposition
nr 206 till 1925 års riksdag anse, att frågan örn mark till nationalpark
borde lösas i samband med stadens framställning örn erhållande av mark.
Då emellertid sistnämnda fråga ej syntes honom tillräckligt utredd och
då myndigheterna jämväl borde få tillfälle yttra sig över stadens framställning
den 12 februari 1925, ansåg han sig ej böra för 1925 års riksdag
framlägga förslag till överlåtande av områden vare sig till nationalpark
eller för stadens utvidgning.
Vid ärendets anmälan för Kungl. Majit den 12 juni 1925 anbefalldes domänstyrelsen,
utom annat, att till Kungl. Majit inkomma med yttrande i
fråga örn upplåtelse av mark för utvidgning av staden Borgholm, i samband
varmed skulle tågås i övervägande frågan örn avsättande av område
från kronoegendomen till nationalpark. Sedan domänstyrelsen infordrat
> Drande från länsstyrelsen, har länsstyrelsen med skrivelse den 20 september
1927 överlämnat yttranden i ärendet av Svenska naturskyddsföreningens
styrelse, vetenskapsakademien, vederbörande landsfiskal och landsfogde
samt domänintendenten i länet ävensom påminnelser av naturskyddsföreningens
styrelse och en av f. borgarrådet G. Söderlund verkställd utredning
med förslag angående inkorporering med staden Borgholm av
viss del av Köpings socken.
Rörande inkorporeringsfrågan må här erinras, att Kungl. Majit den 15
mars 1929 förordnat, att från och med den 1 januari 1930 med Borgholms
stad skall i kommunalt, ecklesiastikt och administrativt hänseende införlivas
ett större område av Köpings och Räpplinge socknar, vilket område
i öster gränsar till staden (se bifogade översiktskarta).
I de över stadens senaste framställning här ovan omförmälda yttranden
har i huvudsak anförts följande.
Landsfiskalen har instämt i de av naturskyddsföreningen och vetenskapsakademien
avgivna, förut återgivna yttrandena jämväl i vad de avsage
upplåtelse av mark för stadens utvidgning.
r^r^^de11 ^ar tillstyrkt, att allenast de å Christiansens karta med
litt. 1) och E betecknade områdena måtte upplåtas till staden.
Kungl. Majlis proposition Nr 129.
21
Domänintendentens ställning till frågan framgår av ovan återgivna yttrande
av honom rörande naturskyddsområdets avsättande.
Länsstyrelsen har anfört följande.
Länsstyrelsen vidhölle vad länsstyrelsen beträffande stadens ifrågasatta
förvärv av 42.1695 hektar av kronoegendomens mark tidigare i huvudsak
anfört, men med hänsyn till vad naturskyddsföreningen och vetenskapsakademien
upplyst ville länsstyrelsen numera icke motsätta sig, att de å
Christiansens i ärendet åberopade karta med litt. D och E betecknade områdena
finge av staden förvärvas. Enligt vad utretts berördes nämligen
dessa områden icke av den föreslagna nationalparken och de vore dessutom
enligt samma karta avsedda till kvarter för bostadshus och egnahem. Härigenom
erliölle staden nya byggnadstomter och dess avsikt med framställningen
bleve härigenom tillgodosedd. Däremot vunnes icke detta syfte
genom bifall till stadens begäran örn inköp av de med litt. A, B och C betecknade
områdena. Ty dessa områden vore enligt Christiansens karta
till största delen avsedda icke till byggnadstomter utan till parkanläggningar
och naturliga skogsparker. Men däremot komme sådana anläggningar
givetvis att förorsaka staden dryga underhållskostnader, därest de
skulle väl vårdas, vartill komme, att staden endast med stora svårigheter
syntes kunna fullgöra det gatuunderhåll, som redan nu ålåge staden att
bestrida. Även domänintendenten föresloge såsom villkor för upplåtelse,
att områdena litt. A, B och C skulle på ett forstmässigt sätt skötas som
park eller skog och att de icke finge bebyggas utan Kungl. Maurts särskilda
tillstånd.
Under ovan angivna förhållanden komme stadens pastadda behov av
byggnadstomter icke att tillgodoses genom ett bifall till stadens föreliggande
ansökning. Detta komme däremot att bliva fallet, därest den av
f. borgarrådet G. Söderlund föreslagna inkorporeringen med staden av
vissa Köpings och Räpplinge socknar tillhöriga områden genomfördes.
Därigenom vunnes även andra betydande fördelar ur allmän synpunkt.
Örn så skedde, förefunnes ett ytterligare skäl för att stadens hemställan
örn markförvärv från kronoegendomen icke boinie bifallas i vidare mån
än som länsstyrelsen nu föreslagit.
Tillika ville länsstyrelsen erinra, att, därest staden meddelades tillstånd
att inköpa ovan omförmälda områden litt. D och E, dessa områden såsom
belägna inom Räpplinge socken mäste inkorporeras med staden. Slutligen
hemställde länsstyrelsen beträffande priset å berörda områden, att detsamma
måtte bestämmas av tre gode män, av vilka en utsages av länsstyrelsen,
en av staden oell en av domaren i orten.
överjägmästaren har ansett de å Christiansens karta med litt. A, B, C
och F betecknade områden under inga förhållanden böra bebyggas och
därför ej heller överlåtas till staden samt i likhet nied länsstyielsen^förordat
upplåtelse åt staden av endast de å kartan med litt. D oell E utmärkta
områdena. , . ...w, , ,
Byggnadsstyrelsen har i förberörda yttrande den 8 maj 192S irainhallit
följande. , , ,
Stadens önskan att från kronoegendomen få forvarva byggnadsmark
torde i viss mån kunna tillgodoses utan olägenhet. I gällande stadsplan
för staden funnes utmed södra stadsgränsen till plantering avsedda områden
å den av byggnadsstyrelsen uppgjorda sammanställningskartan betecknade
med P1, P2, P3 och P\ vilka områden med hänsyn till den an
gränsande nationalparken icke .skulle behöva tagas i anspråk för sist
-
l)omänititendenteu
C8/s 1927).
länsstyrelsen
(!0/s 1927).
Överjägmästaren
Clio 1927).
liyggnadsstyrelseD
(8/e 1928).
Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.
Borgholms
stadsfullmäktige
(**/i» 1928''
Hannula ändamål utan genom stadsplaneändring kunna förändras till områden,
som finge bebyggas. Vid en eventuell bebyggelse av dessa områden
vöre det emellertid för staden önskvärt att även förfoga över en söderom
desamma belägen remsa av kronoegendomens mark, så att erforderligt
kvartersdjup kunde erhållas. Nämnda remsa (cirka 2.?s hektar), som
icke nämnvärt inkräktade på skogen och utlöparen i nordost, vore å berorda
karta utmärkt med grön streckning. Under förutsättning att genom
särskild föreskrift, garanti erliölles för att vid en blivande tomtindelning
och bebyg''gelse av detta skogsområde vederbörlig hänsyn toges till befintlig
värdefull växtlighet, förordade styrelsen detsammas försälining till
staden. &
Stadsfullmäktige i Borgholm hava i sitt förberörda yttrande den 26 oktober
1928 till en början erinrat, att länsstyrelsen med hänsyn till vad naturskyddsföreningen
och vetenskapsakademien upplyst icke velat motsätta
sig, att staden förvärvade områdena litt. 1) och B, enär dessa icke berördes
av den föreslagna nationalparken och dessutom vöre avsedda till byggnadskvarter
för bostadshus och egna hem, varigenom avsikten med framstal
ningen bleve väl tillgodosedd. Vad beträffade det emellan lasarettsområdet
och kungsträdgården belägna området litt. F:s lämplighet för bebyggelse,
därom länsstyrelsen icke uttalat sig, hänvisade stadsfullmäktige
tl. Yad .^varande landsfogden Lilja i yttrande den 20 oktober 1923 anfört.
Däri hade framhållits, att berörda område vöre på grund av sitt
hoga och sunda läge synnerligen lämpligt för bebyggande och att det här
ej kunde miva tal örn nationalpark; ej heller syntes föreligga några andra
omständigheter, som föranledde till avslag å stadens begäran i denna del.
Vad beträffade byggnadsstyrelsens förslag att för bevarande av utsikten
Iran slottet en ytterligare utvidgning av nationalparken på bekostnad av
de a\ staden begäida områdena litt. D och E borde ske, kunde byggnadsstyrelsens
faihagoi, att utsikten fran slottet skulle bliva lidande, örn den
finge staden till alltför närbelägen granne utan någon skyddande slöja
av skog emellan, tagas med ro. Det ålåge byggnadsstyrelsen att vid den
nya stadsplanekartans uppgörande ordna med tillgodoseende av de estetiska
kraven. Föislaget att tillfredsställa stadens krav på utvidgning
med en remsa skogsmark, som tillsammans med områdena P1, P2, P: och
P4 skulle få upplåtas till bebyggelse, torde vara av föga värde. ’ Byggnads
styrelsen syntes vara okunnig örn det faktum, att själva gränsen mellan
staden och området genomlöptes av det s. k. stadsdiket, som sålunda i hela
sm längd korsade de tilltänkta byggnadstomterna. För den skull finge
nog remsan göras betydligt bredare, så att en hel räcka av byggnads
kvarter kunde planeras söder örn diket. Vad slutligen beträffade appia
telse till. bebyggelse av mark, som avsetts för planteringar, hade stadsfullmäktige
på sin tid på grund av bristen på byggnadstomter gjort framställning
om tillstånd att förvandla området P4 till byggnadskvarter, men
framställningen hade avstyrkts av länsarkitekten och länsstyrelsen. ’
Med hänsyn till de avgivna yttrandena och till vad stadsfullmäktige
för övrigt i ärendet anfört hade stadsfullmäktige med frångående av sin
framställning den 12 februari 1925 hemställt om rätt att få förvärva de
områden, som å den ansökningen bilagda kartan av Christiansen betecknats
med litt. D, E och P mot en köpeskilling, bestämd av tre gode män,
utsedda en av länsstyrelsen, en av staden och en av domaren i orten,
samt under villkor att köpeskillingen finge erläggas på samma sätt, som
vid försäljning av övriga statens domäner, nämligen under en följd av
•23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.
tio år genom lika stora avbetalningar, ävensom att bestämmelser utfärdades,
som tillförsäkrade staden rätt att använda områdena litt. A, B och L
till lustpark och plats för friluftsbad samt tillåtelse att därstädes upptaga
och underhålla nödiga gångar.
Slutligen hava stadsfullmäktige mlagt en kraftig gensaga mot den nu
ning som kommit till synes i handlingarna, nämligen att stadens behov av
byggnadsmark bäst kunde tillgodoses genom föreslagen inkorporering av
vissa delar av Köpings och Räpplinge socknar. Sålunda namnes bland
annat att, örn staden medgåves utvidgningsmöjlighet på kungsladugårdens
mark, staden icke torde vilja och icke kunna utan stora ekonomiska svårigheter
ordna de till inkorporering föreslagna områdena flan Köpings
kommun; och att, örn dessa icke ordnades, de med tiden torde Idiva till
stora olägenheter för staden. Denna fråga vore enligt stadsfullmäktiges
mening till sin natur av en helt annan art och avsåge i framsta rummet
att i det allmännas intresse ordna ett redan bebyggt område och loste därför
ingalunda behovet av byggnadstomter.
Stadsstyrelsen i Borgholm har anfört, att »de öppna grona angalina i
nordost», vilkas bevarande i den sköna landskapsbilden i byggnadsstyrelsens
yttrande den 8 maj 1928 sagts vara av cn sådan betydelse, icke existerade
i verkligheten utan utgjordes av åker i vanligt bruk och att området
i fråga knappast ens vore synligt från slottsruinen, vilket aven vöre förhållandet
med den utlöpare av skogen, varom fråga vöre. Stadsstyi else
holle före, att bebyggandet av de med litt. I), E och F betecknade områdena
icke komme att i någon mån störa utsikten vare sig fran eller mo,
slottsruinen. Byggnadsstyrelsens framställning örn avslag a stadens■ oivärv
av området vilade således å felaktig grund och borde följaktligen
något avseende icke fästas vid densamma i synnerhet som naturskyddsföreningen,
åtminstone dittills, icke gjort anspråk pa området
sorn nationalpark. Den smala remsa av kungsladugårdens markson!
byggnadsstyrelsen velat tillåta staden att losa, vöre tor ce
av styrelsen angivna ändamålet att vinna djup at kvarteren i del
allra närmaste värdelös med hänsyn till det av stadsfullmäktige papekade
avloppsdiket och med framhållande av att stadens behov av byggnadstomter
nu vore mera trängande än vid den tiden, då stadens framställa n„
gjordes, och att detta behov icke lämpligen kunde fyllas pa annat satt ari
genom förvärv av mark från kungsladugården, har stadsstyrelsen tillstyrkt
bifall till stadens senast gjorda framställning.
Länsstyrelsen har anfört följande. , , t-.
Länsstyrelsen, som förut förordat forvarv at staden av de med litt 1
och E betecknade områdena, vidhölle denna sm uppfattning under åberopande
av till stöd härför anförda skäl, varemot länsstyrelsen ansa ge sig
fortfarande sakna anledning tillstyrka stadens begäran örn inköp av området
litt. F. Den omedelbart därintill belägna »Lasarettstomten» til
hörde Kalmar läns södra landsting och å tomten vore det av landstinget
ägda Borgholms lasarett uppfört. Sedan lasarettet numera utvidgats, saknades
tillräckligt utrymme för uppförande av ytterligare ifrågasätta sjukvårdsinrättningar.
Landstinget, som beslutat anlägga ett nytt epidemisjukhus
i lasarettets närhet, hade på grund harny i skrivelse till Kungl.
Majit den 30 oktober 1928 (se nedan under C) anhållit örn upplåtelse av mark
till Kalmar läns södra landsting samt hemställt örn ratt att tor andamålet
få från kungsladugården inköpa ett område örn (boan hektar mot pris, som
Kungl. Majit kunde finna skäligt bestämma. Detta område utgjorde emel
Stadsstyrelsen
i Borgholm
(51/n 1928
Länsstyrelsen
(31/n 1928'',
Domänstyrelsen.
i®/« 19291.
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.
lertid en del av det med bokstaven F betecknade området. Landstingets bei
olda begäran tillstyrktes av vederbörande arrendator och landsfiskal även
KSrtÄXS1 ölan?srir’vilken senare tillit mÄtS SS:
förvärf dFörkeiendHIiartaatr-erTa T* lalldstin«et''s omförmälda mark''
1: r del hade lansstyrelsen i särskild skrivelse den 31 de
föH.
ni 19i28 t,, Sn''Vr,Ct+ lnla11 tlU iandstingets framställning. Vid sådant
av oiirådft °Fhida ^ S5?tes„.länsstJrelsen lämpligt att återstående delen
av omiatlet F leserverades for andra sjukvårdsändamål eller liknande
allmänna behov, ansåge länsstyrelsen sig äga fullt fog för sin åtgärd afl
8 ''™m,S,i;llninf’ ! ™d, d“ »k» iÄavårUdeÄ*
Vidkommande Borgholms stads yrkande, att bestämmelser skulle utfärdas,
som tillförsäkrade staden rätt att använda områdena litt. A, B och
telse0 atttldöfr1ka a H1 lustpark och plats för friluftsbad med tillåtelse
att därstädes upptaga och underhålla nödiga gångar hänvisar
länsstyrelsen till ett den 9 oktober 1928 av länsstyrelsenalgretyttrande
o\ei ett till domänstyrelsen ingivet liknande förslag av kommitterade
riSi badorts angelägenheter, som går ut på upplåtelse av
i badstrand a stranden intill stadens södra gräns (vid området litt A)
fö?aSf fa-iytftf hir länsstyrelsen båldt före, att den föreslagna platsen
tor ett friluftsbad icke vore det bästa, enär den läge ganska öppen och
håmtd ate^n^tion df marhet?n fV- vä.gen tiU Solliden, och vidare framhållit,
att nationalparksiden givetvis icke finge förfuskas och att det
vi!!1 lfragasa 1 tas> ,så icke bleve förhållandet, därest de vid stranden
des Emellertid n?*?11?? karak)äri«tiska stenpartierna m. m. bortskaffanf®-
Emellertid foi utsatte länsstyrelsen, att tillfälle komma att beredas
länsstyrelsen att yttra sig över det förslag till dylika bestämmelser som
eventuellt bomme att uppgöras. ^idmiueiser, som
I sitt förberörda utlåtande den 8 mars 1929 har domänstyrelsen anfört
följande.
Med avseende a vad i övrigt i ärendet förekommit ansåge sig domänstj
reisen kunna biträda staden Borgholms ansökning att få inköpa de å
SäntaiSdock F daV I / rie<1 Utt‘ D’.E °ch F betecknade områden med
undantag dock foi den del därav, som i ansökning av Kalmar läns södra
landsting avsåges att åt detsamma upplåtas.
Vidkommande saluvärdet å de sålunda av styrelsen till försäljning för
l
dadé omradena hade ej därå av vederbörande sökande erbjudits något
därf^ Fn1S°HCh r- helie'' ■ hadiG 1 vederbörlig ordning skett uppskattning
daiäv. En sadan förrättning hade ej ansetts böra föranstaltas, förrän ut
k°mmi.
t / det skick, att domänstyrelsen kunnat bedöma före1
gganele frågor i deras helhet. Först nu vore den punkten nådd. men.
därest ärendet skulle kunna föreläggas 1929 års riksdag, kunde dylik förrättning
ej medhinnas Domänstyrelsen hade därför genom att under
hand satta sig i förbindelse med domänintendenten sökt bilda sig en upptattnmg
örn det saluvärde, varunder ur kronans synpunkt områdena ej
borde frankandas kronan, och därvid funnit, att nämnda värde med hänsyn
till det ändamål, tor vilket områdena vore avsedda, borde, vad själva
marken beträffade, oavsett agoslag kunna beräknas efter enahanda grund
q onoTmst b°ra betaga — utan inräkning av därå befintlig ståndskog —
3,000 kronor per hektar, motsvarande 30 öre per kvadratmeter. Förslag örn
värdet av sandskogen vore styrelsen ej beredd att avgiva, men, därest det
av staden ifrågasätta sattet för köpeskillingens bestämmande godtoges —
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.
domänstyrelsen hade intet att däremot erinra — syntes dessförinnan uppskattning
av ståndskogen böra verkställas av vederbörande jägmästare,
varefter domänstyrelsen torde hava att fastställa de minimipriser för försäljningarna,
under vilka köpeskillingarna ej borde bestämmas.
Risk för undervärdering syntes kunna undvikas därigenom att vid försäljningarna,
såsom i förut förekommande fall av liknande beskaffenhet
förfarits, förbehåll gjordes att, sedan köpeskillingarna blivit på föreskrivet
sätt bestämda, frågan örn köpeskillingarnas belopp skulle underställas
Kungl. Majits prövning.
I anledning av vad sålunda anförts hemställde domänstyrelsen, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att av kungsladugården
måtte försäljas de å Christiansens karta med litt. D, E och F (med undantag
av viss del, avsedd att säljas till landstinget) betecknade områdena under
vissa närmare angivna villkor, samt med rätt för staden att, efter överenskommelse
med domänstyrelsen, få använda områdena litt. A, B och C
till lustpark och för friluftsbad samt att därstädes upptaga och underhålla
nödiga gångar.
I skrivelse till Kungl. Majit den 24 januari 1930 hava Arvid Johanson
och Th. Brynielson i enlighet med å kommunalstämma med Räpplinge socken
fattat beslut hemställt, att Kungl. Majit ej måtte bevilja Borgholms
stads anhållan örn inköp av ifrågavarande markområden, enär ett dylikt
köp skulle framtvinga en inkorporering icke blott av detta område utan
även av det för Räpplinge socken ur skattesynpunkt så viktiga lasarettsområdet.
I anledning härav hava såväl stadsfullmäktige i Borgholm i skrivelse till
Kungl. Majit den 27 mars 1930 som ock stadsstyrelsen i Borgholm i skrivelse
till länsstyrelsen den 23 april 1930 i fråga örn Räpplinge sockens ifrågavarande
framställning hemställt, att densamma måtte lämnas utan avseende,
och har stadsstyrelsen därvid framhållit, att frågan örn den ersättning, som
borde tillkomma socknen till följd av det inköpta områdets inkorporering
med staden, framdeles, därest fråga om inkorporering uppkomme, torde
bliva föremål för särskild prövning.
I förenämnda skrivelse den 27 mars 1930 hava stadsfullmäktige anfört
följande.
Domänstyrelsen hade ansett, att ett minimipris, ej understigande 3,000
kronor per hektar — värdet av ståndskogen frånräkna! — skulle åsättas
de till försäljning föreslagna områdena. Men detta pris torde efter förhållandena
å orten vara alldeles för högt tilltaget. Det vore givet, att
domänstyrelsen som affärsdrivande verk måste söka få det mesta möjliga
för marken, men i dessa tider av fallande priser å lantegendomar torde
icke ens den bördigaste och mest välbelägna jord kunna betinga ett sådant
pris vid försäljning. Givetvis toge domänstyrelsen sikte på det ändamål,
för vilket områdena skulle användas, nämligen till uppdelning och försäljning
av tomter. Man borde då i detta sammanhang betänka, att det nuvarande
markvärdet uppkommit genom samhällets liv och växt och att ett
högre värde å angränsande områden sålunda skapats genom staden. Nu
Käpplinge
socken
(“/1 1930).
Borgholms
stad (”/ä och
23/i 1930).
26
Kanyl. Maj.ts proposition Nr 129.
hade domänstyrelsen m. fl. helt säkert den uppfattningen, att förvärvet
ömme att hilva en lysande affär för staden. Men så komme ingalunda att
niva tallet, ty det vore att märka,, att staden måste reservera gatumark,
bekosta gatornas framdragande och iordningställande, anläggning av
vatten-, kloak- oell ljusledningar. Tomterna måste vidare dräneras och
planeras, och det bomme säkerligen att å den nya stadsdelen gå bort mycken
mark för planteringar och annat, i synnerhet som byggnadsstyrelsen
torde hav a ett ord med i laget, när det gällde stadsplanen och dispositionen
av skogsområdet. Drätselkammaren hade räknat med att endast cirka 10
hektar skulle kunna effektivt utnyttjas i och för byggnadstomter. Denna
beräkning torde hålla måttet. Det återstode då att se, vad staden kunde
tå m vid försäljning av tomter. För tidigare innehav av sådana hade staden
erhållit ett försäljningspris av 1,000 kronor per tomt. Å varje hektar
torde man kunna beräkna sex stycken tomter, sedan mark för gator m. m.
frånräknats. Att räkna med ett högre pris per tomt än ovan nämnda, torde
] nuvarande tryckta tider vara omöjligt. Det torde då ligga i öppen
''lag, att med hänsyn till ovan nämnda utgifter i samband med tomtförsäljningen
m. m. ett inköp till det av domänstyrelsen ifrågasatta minimipriset
komme att bliva förlustbringande för staden, varvid man även finge
rakna med ränteförluster under avsevärda tider, innan tomterna blivit
försålda. Vid fastställande av ett försäljningspris borde man givetvis
utgå från förhandenvarande omständigheter, vad som vore gängse pris på
orten, oell icke söka pressa detta i höjden. Prisläget vore i sjunkande och
staden hade dessutom stora skulder, jämförelsevis hög skatteprocent och
bomme att fa ännu högre genom den genomförda inkorporeringen med
vissa delar av Köpings och Räpplinge socknar.
Staden syftade ingalunda att förtjäna på denna utvidgning. Den ville
endast hava sina direkta utgifter betäckta och önskade sälja lämpliga
byggnadstomter till samma pris som tidigare. Det funnes nämligen ingen
anledning att i närvarande stund höja tomtvärdet i Borgholm. Men stadens
myndigheter måste göra allt för att tillse, att staden ej stannade i
utvecklingen, och man hade också rättighet att hoppas, att ej staten skulle
lägga några oöverstigliga hinder i vägen härför. Domänstyrelsen hade
tydligen vid sin beräkning utgått ifrån de förhållanden, som vöre rådande
vid större städer eller mera framåtgående och livskraftiga samhällen och
ej beaktat de säregna förhallanden och den ringa ekonomiska bärkraft,
som Borgholms samhälle bosette.
Efter drätselkammarens hörande finge stadsfullmäktige därför hemställa,
att prisfrågan ånyo måtte komma under domänstyrelsens prövning,
samt erbjuda som skäligt pris för skogen 10,000 kronor samt för marken
å områdena litt. D, E och F 1,500 kronor per hektar eller 27,000 kronor; sammanlagt
37,000 kronor för hela området att gäldas på det av domänstyrelsen
föreslagna sättet.
Emellertid vöre stadsfullmäktige fortfarande villiga att vidhålla sitt
första anbud, att priset skulle fastställas av en värderingsmand, men att
denna skulle vara obunden av något minimipris. Då trädde man icke någons
rätt för nära, och stadsfullmäktige vädjade till Kungl. Majit att behjärta
stadens behov och dåliga ekonomiska resurser, så att en lösning av
denna fråga äntligen kunde komma till stånd. En snar lösning vöre i själva
verket ett livsvillkor för stadens framtida utveckling.
I fall av försäljning till staden förbunde sig staden att till självkostnadspris
tillhandahålla landstinget ytterligare mark — utöver do O.tws
hektar landstinget anhållit få förvärva — för framtida utvidgning.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.
27
Stadsstyrelsen i Borgholm har i fråga om det föreslagna priset å marken
framhållit, att redan ett pris av 1,000 kronor per hektar vore för högt.
Verkliga värdet komma man sannolikt närmast, om man såsom beräkningsgrund
lade det av domänintendenten föreslagna beloppet av 35 kronor
per hektar, varmed arrendatorn borde erhålla nedsättning i arrendet för
till inköp avsedd åkerjord. Kronans inkomst därav vore således 35 kronor
per hektar. Kapitaliserat efter 5 procent bleve värdet således i kronans
hand 700 kronor per hektar åkerjord. Då denna åkerjord enligt vad domänstyrelsen
uttalat hörde till »egendomens hästa och mest välbelägna»,
vore givetvis värdet å skogsmarken väsentligt lägre.
Länsstyrelsen har i skrivelse till domänstyrelsen den 28 juni 1930 —
under framhållande att staden i skrivelse den 28 oktober 1928 frånträtt
sin anhållan örn inköp av områdena litt. A, B och C — fortfarande tillstyrkt
försäljning till staden av områdena litt. D och E mot en köpeskilling,
som borde bestämmas av tre gode män, av vilka en skulle utses av
länsstyrelsen, en av staden och en av domaren i orten. I fråga örn förvärv
av området litt. F hade Kalmar läns södra landsting i skrivelse den
30 oktober 1928 anhållit att få förvärva 0.7098 hektar därav ävensom i skrivelse
den 24 september 1929 hemställt, att återstående delen måtte för framtida
sjuk vårdsändamål och andra allmänna behov fa av landstinget förvärvas
eller att området icke måtte försäljas utan reserveras för angivna
ändamål.
I fråga örn dispositionen av sistnämnda område, litt. F, har länsstyrelsen
anfört följande.
Då det gällde för länsstyrelsen att taga ståndpunkt till frågan, vilkendera
av Kalmar läns södra landsting eller Borgholms stad som ur allmän
synpunkt kunde anses mera berättigad att få inköpa ifrågavarande område,
ville länsstyrelsen erinra därom, att syftet med stadens fastighetsförvärv
vore att bereda staden möjlighet att tillhandahålla hugade spekulanter
mark för inköp och bebyggelse. Landstinget däremot avsage att
skaffa mark dels för redan inträdda sjukvårdsbehov dels ock för att för
framtiden trygga tillgången till mark för enahanda behov eller andra
därmed jämställda allmänna ändamål. Då det ålåge länsstyrelsen såsom
en viktig uppgift att, i den mån så vöre möjligt, söka främja tillgodoseendet
av betydelsefulla allmännyttiga företag särskilt sådana, som berörde
viktiga sjukvårdsintressen, ansåge sig länsstyrelsen, i likhet med vederbörande
domänintendent och jägmästare, böra förorda bifall till landstingets
framställning. Skulle emellertid landstingets alternativa yrkande
bifallas, ville länsstyrelsen föreslå fastställandet av det villkoret, att tiden,
inom vilken området skulle hållas reserverat för landstingets räkning,
begränsades till viss angiven tid.
överjägmästaren Ilar tillstyrkt försäljning till Borgholms stad av områdena
litt. D och E samt till landstinget av hela området litt. F.
På föranstaltande av domänstyrelsen har saluvärdering av områdena
litt. D, E och F hållits den 29 oktober 1930 av vederbörande domäninten
-
Piinsstjrelaen
(’>/« 1930).
Overjägraästaren
(''»/t ISBO).
Domänstyrelsen
C1 fri 1930).
28
Kungl. Majus proposition Nr 129.
(lent med biträde av två uppskattningsmän. Ur värderingsinstrumentet
ina anföras följande.
A litt. D och E bestode åkerjorden av stark lerjord på ler- och gräsbotten,
onöjaktigt avdikad med dels öppna diken, dels täckta stendiken, ängen
upptoges av kanalrenar och avrösningsjorden bestode av övervägande
lerjord med svag sluttning mot stadsgränsen och beväxt med förvildad,
medelålders gles ekskog och med en tät och nästan ogenomtränglig
buskvegetation av hagtorn och nyponbuskar.
Avrösningsjorden öster örn linjen 1—5 å den av distriktslantmätaren
C. E. »jodell ar 1930 upprättade kartan bestode av ett slätt, delvis vattensjukt
lerjordsområde, delsvis beväxt på ovanangivna sätt, men med ännu
glesare ekskog och mera hagmarksartad karaktär. Detta senare område
disponerades nu av kungsträdgårdsmästaren såsom betesmark för
1 a 2 hästar.
Med tagen hänsyn till dels de olika områdenas större eller mindre begärlighet
såsom tomtmark, dels den sannolika tidrymd 10—50 år som
torde fortlöpa, innan dylika tomter kunde upplåtas, dels ock den ofrånkomliga
minskningen av arealen, cirka 20 procent, för gators framdragande
och kostnader därför, föresloges följande skäliga saluvärden:
1) Litt. D, E och F.
7.3900 hektar åker å 3,000 kr. = ................................................
O.i 250 » äng å 1,500 » = ................................................
11.6 4 50 » avrösningsjord =................................................
(7.65 90 » å 2,000, 3.30 60 hektar å 2,500 och 0.6 8 hektar
å 3,500) ståndskog enligt jägmästaren (11,000 + 270 kr.) ....
22,170.—
187.50
25,963.—
11,270.—
avrundat till 59,590 kronor.
kr. 59,590.5 0,
2) Litt. F.
3.9860 hektar avrösningsjord ............................= kr. 10,645._
(0.68 hektar å 3,500 och 3.3060 hektar å 2,500)
ståndskog enligt jägmästaren ........................ » 2,000.— 12 645 —
3) Del av litt. F.
0.68 hektar avrösningsjord å 3,500 kr. ............= kr. 2,380.—
ståndskog enligt jägmästaren ............................ » ’270.— » 2 650 —
Eronan och allmänheten borde förbehållas rätt att fortfarande begagna
utfartsvägarna nr 4 och 14 eller annan genomfartsväg.
Domänstyrelsen har i skrivelse den 11 december 1930 i fråga om försäljning
av mark till Borgholms stad anfört i huvudsak följande.
Vidkommande de till försäljning till Borgholms stad och landstinget
ifrågasätta områdena, torde några berättigade anmärkningar icke kunna
framställas mot den verkställda värderingen. Det vore bäst att erbjuda
landstinget förvärva hela lotten litt F.
Då områdena litt. D och E nu avsåges att förvärvas av staden, torde
man hava berättigad anledning antaga, att områdenas bebyggelse komine
att ske på ett ändamålsenlig^ sätt, så att denna ej komma att störa grannskapet.
Skäl torde därför icke föreligga att bland försäljningsvillkoren
införa den av naturskyddsföreningen föreslagna föreskriften, att bygg
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 129. 29
nåder av för stor höjd ej finge uppföras och att ekskogen ej finge onödigt
våldföras.
Domänstyrelsen har hemställt, att till Borgholms stad måtte försäljas
ett å en i ärendet bifogad, av distriktslantmätaren Carl Erik Sjödell
år 1930 upprättad karta med ägofigurerna nr 1—12 utmärkt
område örn 15.174 hektar mot en köpeskilling av 46,945 kronor att
till länsstyrelsen erläggas med en sjättedel vid tillträdet den 14 mars
1932 och med en sjättedel den 14 mars varje av nästföljande fem år jämte
ränta efter fem procent örn året å ogulden del av köpeskillingen, tills full
betalning sker, samt rinder villkor att köpare skulle vara skyldig till allmänt
begagnande såsom väg upplåta nödig mark av lotten samt att köparen
skulle ensam vidkännas de med lottens avskiljande och lagfart å
fånget samt övriga med köpet förenade utgifter.
Anspråken från Borgholms stad att från kungsladugården erhålla mark Departementsför
stadens utvidgning hava under ärendets handläggning något växlat.
Frågan örn behovet av mark har också i viss mån kommit i ett annat läge
därigenom att Kungl. Maj:t den 15 mars 1929 förordnat — visserligen
mot stadens bestridande — att ett avsevärt område, delvis bebyggt, från
Köpings och Räpplinge socknar skulle inkorporeras med Borgholms stad.
Det mest trängande behovet av mark för stadens utvidgning synes så*
lunda i viss mån hava lättats.
De områden, som för närvarande synas mig böra hembjudas Borgholms
stad till inköp, utgöras av de med litt. D och E utmärkta, omfattande
en areal av tillhopa 15.174 hektar. Mot den av domänstyrelsen i överensstämmelse
med uppskattningsnrännens värdering föreslagna köpeskillingen,
46,945 kronor, har jag intet att erinra. I anslutning till gällande
grunder för gäldande av köpeskilling vid försäljning av kronoegendom
torde köpeskillingen böra få gäldas med avbetalningar under en tid av
tio år.
Som emellertid ifrågavarande områden till viss del äro bevuxna med
ekskog, som utgör en fortsättning av Borgehage skog, synes mig önskvärt,
att, därest en försäljning av områdena kommer till stånd, vid blivande
fastställande av stadsplan för områdena bestämmelser av byggnadsstyrelsen
utfärdas mot uppförande av byggnader av för stor höjd.
Då den å områdena befintliga ekskogen vid blivande försäljning icke
torde kunna skyddas på annat sätt än genom fridlysning enligt lagen angående
naturminnesmärkens fredande oell då denna lag ej lämpligen
torde kunna i förevarande fall tillämpas, återstår endast att framhålla
såsom ett önskemål, att ekskogen vid områdenas bebyggande eller användande
på annat sätt ej onödigt våldföres.
Skulle Borgholms stad ej önska begagna sig av köpeanbudet, torde områdena
böra bibehållas i kronans ägo.
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.
Landstinget
(80/io 1928).
Domänstyrelsen
(7s 1929).
Landstinget
(279 1929).
€) Upplåtelse av mark till Kalmar läns södra landsting.
I en till Kungl. Majit ställd, till domänstyrelsen ingiven framställning
den 30 oktober 1928 bar Kalmar läns södra landstings förvaltningsutskott
enligt bemyndigande av landstinget anhållit att få förvärva, för det pris
Kungl. Majit kunde finna skäligt bestämma, 0.7098 hektar av kungsladugården,
enär landstinget beslutat att invid det nuvarande lasarettet uppföra
ett nyt epidemisjukhus. Därvid har framhållits, att, då staden Borgholm
gjort framställning örn förvärv av mark från kungsladugården, i
vilken även ifrågavarande område inginge, det vore nödvändigt och ekonomiskt
fördelaktigt att i god tid tillförsäkra landstinget markutrymme
för att därigenom kunna undvika en eljest kommande nödvändighet
av inköp av mark från staden.
. Över denna ansökning hava yttranden avgivits av vederbörande landsfiskal
och jägmästare, arrendatorn av kungsladugården samt domänintendenten
i länet och länsstyrelsen.
Samtliga nämnda myndigheter ävensom arrendatorn hava tillstyrkt
ansökningen. Av yttrandena framgår tillika, att epidemisjukhusets tomt
avses att förläggas dels inom nuvarande lasarettstomten, dels ock inom
det område, örn vars förvärvande staden gjort ansökan, att området är
bevuxet med gles ekskog samt att vederbörande lasarettsläkare och lasarettsdirektion
i Borgholm icke gjort några erinringar mot sjukhusets förläggning
därstädes.
Domänstyrelsen har i förenämnda skrivelse den 8 mars 1929 förklarat sig
icke hava något att erinra mot landstingets ansökning.
Därefter har landstinget i en till Kungl. Majit ställd skrift av den 24
september 1929 anhållit att få förvärva ej blott förenämnda område örn
0.7098 hektar av litt. F utan även återstående del av detta område för framtida
sjukvårdsändamål eller andra allmänna behov samt att vid prisets
bestämmande all möjlig hänsyn måtte tagas till de ändamål, för vilka området
kunde varda avsatt. För den händelse ett större förvärv av litt. F
än 0.7098 hektar icke nu skulle kunna medgivas, har landstinget hemställt,
att nämnda område icke måtte försäljas utan reserveras för ovan angivna
ändamål.
Som skäl härför har landstinget anfört följande.
Då Kalmar läns södra landsting den 30 oktober 1928 gjorde framställning
örn att få av Borgholms kungsladugård förvärva ett område örn O.709&
nektar,, skedde detta därför, att detta område var nödvändigt för det
epidemisjukhus, örn vars byggande i närheten av lasarettet landstinget
lattat beslut. Att landstinget vid detta tillfälle icke begärde få förvärva
större område, berodde dels därpå, att detta område fyllde det för ögonblicket
nödvändiga behovet, dels därpå, att landstinget hyste den förhoppningen,
att, därest ökat behov av utrymme för sjukvårds- eller andra allmänna
ändamål gjorde sig gällande, landstinget då skulle kunna få för
-
31
Kungl. Majus proposition Nr 129.
värva ytterligare behövligt utrymme intill förut av landstinget inköpt
område. Men då nu fråga uppstått att till Borgholms stad försälja
intill lasarettet gränsande område, skulle landstingets behov av ytterligare
område i framtiden icke kunna tillgodoses inom rimliga villkor.
Och sådana framtida behov komme helt visst att snart nog göra sig gällande.
Vården av kroniskt sjuka vore icke ordnad. Den kunde möjligen
snart nog komma att kräva nybyggnad. En upptagningsanstalt för sinnessjuka
vore planerad.
På grund av lasarettets utvidgning och lasarettstomten bebyggande med
nytt epidemisjukhus hade utrymmet för patienternas vila och promenader i
det fria blivit alltför inskränkt. Behovet av ökat utrymme framginge ytterligare
av dessa påpekanden. Det för inköp begärda området örn 0.709S hektar
utgjorde en del av området litt. P, som Borgholms stad begärt få köpa.
Den återstående delen av detta område sträckte sig från den så utvidgade
lasarettstomten intill kungsladugården. Det vore mycket störande såväl
för lasarettets stillhet och ro som för landskapsbilden, örn detta område
bebyggdes på vanligt sätt. I likhet med länsstyrelsen i Kalmar län ansåge
landstinget, att det vore synnerligen lämpligt, örn hela återstående delen
av området litt. F reserverades för sjukvårdsändamål eller liknande allmänna
behov.
Borgholms stadsfullmäktige hava i förberörda skrivelse den 27 mars 1930 Borgholms
i avseende å landstingets framställning anfört följande. (”hfmoj
Stadsfullmäktige ansåge, att de uttalade farhågorna, att stadens bebyggelse
åt detta håll skulle verka störande på såväl lasarettet som landskapsbilden,
kunde tagas med ro.
Först och främst vore det fullkomligt onödigt att på detta sätt reservera
stora områden, vilka aldrig kunde behövas, även örn alla sjukvårdsplaner
ginge i fullbordan, och dessutom tyngde sjukvården alltför hårt på
landstingets budget. För att säkerställa lasarettets utvidgningsmöjligheter
vore emellertid stadsfullmäktige villiga att till självkostnadspris
ställa erforderlig mark till förfogande, när tiden vöre inne för uppförande
av nya sjukhusbyggnader. Vidare kunde stadsfullmäktige icke inse, att
ett blivande villasamhälle, bebyggt med villor, inbäddade i en naturlig
park, på något sätt skulle verka störande vare sig på landskapsbilden
eller på lasarettets stillhet och lugn.
Stadsstyrelsen har i skrivelse den 23 april 1930 framhållit enahanda syn- stadsstyrelsen
punkter som stadsfullmäktige. (’,/4 1930)-
Länsstyrelsen har i skrivelse den 28 juni 1930 tillstyrkt landstingets Länsstyrelsen
hemställan i fråga örn förvärv av området örn O.7098 hektar fse ovan i*8/8 1930''-under B).
Domänstyrelsen har i sin förberörda skrivelse den 11 december 1930 Domänframhållit,
att det vore en onödig omgång att — såsom Borgholms stad
ifrågasatt — först sälja mark till Borgholms stad, som därefter skulle
hava att tillhandahålla landstinget mark, i den mån lasarettstomten behövde
utvidgas. Det voro då bättre att erbjuda landstinget att förvärva
hela lotten litt. F. Skulle landstinget icke nu önska förvärva hela området,
torde den del därav, som landstinget nu icke komme att förvärva, utan
olägenhet kunna bibehållas i kronans ägo tillsvidare. Under hänvisning
Departementschefen.
3“ Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.
till förut omförmälda värdering hemställde domänstyrelsen, att Kungl.
Maj:t måtte till Kalmar läns södra landsting försälja antingen ett å Sjödells
karta med ägofigurerna nr 15—17 utmärkta område örn 3.986 hektar
mot en köpeskilling av 12,645 kronor eller, örn landstinget icke önskade
förvärva hela nämnda område, ett å kartan med ägofiguren nr 17 utmärkt
område örn 0.68 hektar mot en köpeskilling av 2,650 kronor. I vartdera
fallet skulle köpeskillingen erläggas till länsstyrelsen kontant vid
tillträdet den 14 mars 1932 samt under villkor, att landstinget skulle ensam
vidkännas med områdets avskiljande och lagfart å fånget samt övriga
med köpet förenade utgifter ävensom att i fråga örn området örn 3.986
hektar köpare voro skyldig till allmänt begagnande såsom väg upplåta
nödig mark av området.
I fråga örn dispositionen av lotten litt. F synes lämpligast, att för närvarande
endast en mindre del av detta område eller ägofiguren nr 17 å
Sjödelis karta, omfattande 0.68 hektar, hembjudes Kalmar läns södra
landsting till inköp. Mot den av domänstyrelsen föreslagna köpeskillingen,
2,650 kronor, har jag intet att erinra.
Den övriga delen av litt. F torde tillsvidare böra bibehållas under kungsladugården.
D) Räpplinge kommuns framställning örn utredning rörande kungsladugårdens
styckning och försäljning.
I skrivelse till Kungl. Maj:! har kyrkoherden And. J. Berninger m. fl.
på upi)drag av kommunalstämman i Räpplinge socken av'' Kalmar län i
skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 december 1930 gjort framställning om
utredning rörande kungsladugårdens styckning och försäljning.
I ärendet hava sökandena anfört följande.
De ansvariga förtroendemännen såväl som den skattedragande allmänheten
inom Räpplinge församling hade sedan flera år med oro förmärkt,
hurusom i samband med brukandet av Borgholms kungsladugård stående
förhållanden vållat församlingen betungande utgifter utan att lämna
vederlag i skatteintäkter. Den stora gården hade icke kunnat skötas
utan anställande av statare, vilka i regel icke visat sig kunna försörja
sitto familjer utan anlitande av kommunal hjälp. För närvarande funnes
på Borgholms kungsladugård fyra statarefamiljer med sammanlagt nitton
minderåriga barn. En utredning av Räpplinge församlings utgifter
för statarefamiljernas underhall under de senaste elva åren visade tydligt,
att denna enda gård vållat församlingen oproportionerligt stora
kostnader i fattigvårds- och barnavårdshänseende, under det att intäkterna
frän samma gård icke varit betydande.
Dessa omständigheter jämte det förhållandet, att gården ej heller kunde
sägas lämna statsverket nämnvärd inkomst, hade föranlett sökandena
33
Kunyl. Maj:ts proposition Nr 129.
att föreslå, att Borgholms kungsladugård styckades i gårdar om cirka 30
—35 hektar och försåldes. De tre gårdar, som redan avstyckats från
Borgholms kungsladugård, kunde sägas vara mönstergårdar i orten. Till
förebyggande av att kungsladugården vid eventuell försäljning bomme
att försäljas till en enda person — den holde komma flera självägande
lantbrukare tillgodo — vore det dock önskvärt oell nödvändigt, att varje
avstyckning såldes för sig och att blivande ägare tillförbundes att därå
uppföra nödvändiga åbyggnader och sköta varje del såsom ett självständigt
jordbruk. Det synnerligen förmånliga läget invid Borgholms stad
med därå följande goda avsättningsmöjligheter för lantmannaprodukter
skulle säkert skaffa villiga köpare. För statsverkets vidkommande skulle
det säkert bliva fördelaktigare att försälja gården, då räntemedeln å försäljningssumman
skulle betydligt överstiga nuvarande arrendeinkomster
och dessutom inga inkomsterna decimerande förvaltningskostnader
längre komme i fråga.
Över denna framställning har Kungl. Majit den 9 december 1930 anbefallt
domänstyrelsen att efter vederbörandes hörande avgiva utlåtande.
Domänstyrelsen har i sin förberörda skrivelse den 11 december 1930
framhållit, att den sålunda anbefallda utredningen ej borde avvaktas
med hänsyn till önskvärdheten av att frågorna örn avsättning av mark
till naturpark och örn försäljning av områden till staden Borgholm och
landstinget snarast måtte vinna sin lösning.
För egen del får jag instämma i denna domänstyrelsens uppfattning: Departements
chefen.
E) Föreslagen överflyttning av vissa områden i närheten av slottsruinen
från domänstyrclsens till byggnadsstyrelsens förvaltning.
Genom Kungl. Majits brev den 22 december 1882 upplätos till Borgholms
stad mot årlig avgäld vissa angivna jordområden inom Borgholms
kungsladugårds ägor att användas till vägar, planteringar och för
en badanstalt behövliga förlustelseplatser mot villkor, bland andra, att,
därest Kungl. Majit framdeles skulle sådant påfordra, de upplåtna områdena
skulle till kronan återställas utan rätt för staden till ersättning
för de å områdena nedlagda kostnaderna.
Vid ekonomisk besiktning den 25 oktober 1926 å Borgholms slottsruin
framställdes förslag, att nämnda områden (belägna öster örn slottsruinen
och omkring Karl XVis minnessten), som å en av t. f. extra lantmätaren
Bertil Rydbeck år 1919 upprättad karta betecknats med ägofigurerna 49,
52,53, 55, 57 och 58 och vilka samtliga nu läge under domänstyrelsens förvaltning,
måtte överflyttas till byggnadsstyrelsen, samt att badanstalten skulle
vara skyldig att inhämta byggnadsstyrelsens tillstånd beträffande åtgärder
för vidare bebyggelse och plantering av samma områden, vilka
fortfarande borde disponeras av badanstalten. Tillika föreslogs, att å
kartan med figurerna 50 och 51 samt 56 betecknade områden jämväl skulle
Bihang lill riksdagens protokoll 1931. 1 sami. lil hafi■ (Nr 129.)
34
Departements
chefen,
Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.
överflyttas till byggnadsstyrelsens förvaltning att disponeras till bostad
och planteringsland åt tillsyningsmannen för slottruinen.
I skrivelse till kammarkollegium den 30 maj 1928 har byggnadsstyrelsen
— under framhållande att styrelsen funne det vara av största vikt, att en
för slottsruinen och dess omgivningar störande bebyggelse eller planteringinom
ifrågavarande områden örn möjligt förhindrades — biträtt det vid
nämnda ekonomiska besiktning framställda förslaget samt hemställt, att
kammarkollegium måtte vidtaga de åtgärder, som på kollegium kunde
ankomma för meddelande av erforderliga föreskrifter i ovan angivet syfte.
Sedan kammarkollegium i ärendet inhämtat yttranden av stadsfullmäktige
i Borgholm samt vederbörande jägmästare och domänintendent ävensom
utlåtanden av länsstyrelsen i Kalmar län och domänstyrelsen, hatkollegium,
då det icke torde ankomma på kollegium att lämna föreskrifter
beträffande förvaltningen av ifrågakomna områden, med överlämnande av
till ärendet hörande handlingar jämte karta, anfört, att kollegium, i anseende
till de intressen, kollegium hade att företräda, icke hade att framställa
någon erinran i ärendet.
Domänstyrelsen har i skrivelse den G september 1929 anfört bland annat
följande.
Ägofigurerna å Rydbecks karta nr 52, 55, 57 och återstående del av nr
58 stöde för närvarande under skogsstatens förvaltning, under det att ägofigurerna
nr 50, 51 och 56 inginge i arrendet av kungsladugården. Mot
överflyttande till byggnadsstyrelsens förvaltning av dessa områden, vilka
jämte förberörda ägofigurer nr 49, 53, 54 och del av nr 58 bildade ett sammanhängande
helt och å kartan angivits med blå begränsningslinje, bade
styrelsen icke heller något att erinra, dock under förutsättning att domänfonden
nedskreves med ett belopp av 2,500 kronor.
Ifrågavarande ärende, ehuru icke direkt sammanhängande med de frågor
rörande disposition av kungsladugårdens mark, vilka i det föregående
behandlats, har jag dock i detta sammanhang velat omförmäla. Någon
erinran mot ifrågasatt överflyttning av de berörda områdena från
domänstyrelsens till byggnadsstyrelsens förvaltning synes mig icke kunna
göras. Jämväl torde den av domänstyrelsen vid dylik överflyttning
ifrågasatta nedskrivningen av domänfonden med 2,500 kronor böra lämna
få vidtagas. Sedan riksdagen fattat beslut angående förut omnämnda
försäljningar av mark från egendomen, torde jag få underställa nu förevarande
ärende Kungl. Majits avgörande.
På grund av vad jag sålunda ovan under punkterna B och C anfört
hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att av kronoegendomen 5 l8/=5 mantal Borgholm nr 8, jämte lägenheten
Borgholm nr 7, cn trädgård, i Räpplinge socken av Kalmar län må försäljas
dels
till staden Borgholm ett å en i ärendet företedd, av distriktslantmätarén
Carl Erik Sjödell år 1930 upprättad karta med ägofigurerna
35
Kungl. Maj:ts proposition Nr 129.
ur 1_12 utmärkt område örn 15.174 hektar mot en köpeskilling av 46,945
kronor, att till länsstyrelsen i länet erläggas med en tiondel vid tillträdet
den 14 mars 1932 oell med en tiondel den 14 mars varje av nästföljande
nio år jämte ränta efter fem procent örn året å ogulden del av köpeskillingen,
tills full betalning sker, samt under villkor, att köparen är
skyldig att till allmänt begagnande såsom väg upplåta nödig mark av
området samt att köparen skall ensam vidkännas kostnaderna för områdets
avskiljande och lagfart å fånget samt övriga med köpet förenade
utgifter, ..
dels ock till Kalmar läns södra landsting ett å Sjödell karta med agoiiguren
nr 17 utmärkt område örn O.es hektar mot en köpeskilling av 2,650
kronor, att till länsstyrelsen i länet erläggas kontant vid tillträdet den
14 mars 1932 samt under villkor, att landstinget skall ensam vidkännas
kostnaderna för områdets avskiljande och lagfart å fånget samt övriga
med köpet förenade utgifter.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Joh:s Thygesen.
''/■ Vt(ii V
V>\?
‘ iUsilii/!--r«.!■:''< !<!• )t-,-i ni;: »'' r,f tiis
Uhii
f tjjit bi'' IvillOI I . ■ ................ .. i... i .
7B ni,„7 .-■tunt ■ i i-,i,i,,.;-
VII !•’(• tj''tb''u}!u •, .! • (tiri fic .
• < ‘ '' f-; 1 ■'' '' i »lil ( •(•Wiitu <:h |!-4 ; • i| i t
''■ *'' -1''" '' ■ läl liO«* ii liv i- -,i.-: ,, |
Ut! '' ''.t •
*.*(* lil* ni'''' ! *>* | ö >1 b'')/''! |;i»r| rti fa
liniii; born .linu,! AUihnfä i. r • bii - ■ : • .
''« ÄUrfti^-XiÖ/l (!•> leii'' . !■>,? ;
■ ■ ■'' ;bi: >1 !'' ; bi / itfiiM;,...; i ;
•''.KilliII! :''■■■< JU:,.- fi - i.., ;
’
''<’> t-Uib
•»I :■ ''
/ t Mill
- ■ :■!*>•! .
. t’: i *?’ f
''• V, ''Vv V* *\’V V - \\* » ''
Kungl. Majlis proposition Nr 129. 37
översiktskarta
rörande vissa till upplåtelser avsedda områden från Borgholms kungsladugård.
TCA.LKXTV,
BORGHOLMS S
Solliden q
till naturpark enligt lagen angående naturminnesmärkens fredande avsett
område, 92.5 hektar.
tili Borgholms stad avsett område, 15.174 hektar (föreslagen köpeskilling
46,945 kronor).
lill Kalmar läns södra landsting avsett område, O.cs hektar (föreslagen köpeskilling
2,650 kronor).
den del av litt. K, som avses att fortfarande bibehållas under kungsladugården.
lii hon fi lill riksdagens protokoll 19,11. 1 sami. lil hafi. (Nr 129.)
4