Kungl. Majda proposition nr 119.
1
Nr 119.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till försöksverksamhet
beträffande för- och eftervård vid
barnsbörd; given Stockholms slott den 20 februari
1931.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det
förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Marits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Sam Larsson.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinåen-Regeuten i statsrådet å Stockholms
slott den 20 februari 1931.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Hansén,
Rundqvist.
Departementschefen, statsrådet Larsson anför:
I årets statsverksproposition har under femte huvudtiteln, punkt 88, Kungl.
Majit på min hemställan föreslagit, att, i avbidan på särskild proposition i
ämnet, till försöksverksamhet beträffande för- och eftervård vid barnsbörd
måtte för budgetåret 1931/1932 beräknas ett extra förslagsanslag av 30,000
kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1981. 1 sami. 101 haft. (Nr 119.)
1
2
Kungl. Maj :ts proposition nr 119.
Moderskaps- Sedan numera utredningen i detta ämne slutförts, anhåller jag att få framsakkunnigas
Iä«ga definintivt förslaS i frågan.
förslag och I statsverkspropositionen erinrades vid behandlingen av nyssnämnda punkt
ydärövf>n °m det betänkande angående moderskapsskydd, som den 2G september 1929
avgavs av särskilt tillkallade sakkunniga, de s. k. moderskapsunderstödssakkunniga.
Detta betänkande innehöll flera olika förslag till förbättrande av
moderskapsvården och i därmed sammanhängande ämnen. Som ett led i dessa
förslag ingick anordnandet av s. k. för- oell eftervård vid barnsbörd, även kallad
föregående och efterföljande moderskapsvård.
Förvården skulle enligt de sakkunniga omfatta vård av havande kvinna
under den senare delen av havandeskapet, medan eftervården avsågs skola
fortgå fran barnsängstidens början till ett år efter förlossningen samt som
regel omfatta vard till en början av såväl modern som barnet men sedermera
väsentligen av barnet.
Hörande sättet för anordnande av denna vård skilde de sakkunniga mellan
å ena sidan orter, där ej några särskilda anordningar vidtagits för beredande,
av dylik vård, d. v. s. i regel den egentliga landsbygden och väl också
tills vidare ett stort antal mindre samhällen, och å den andra sidan städer eller
andra orter med mera starkt koncentrerad befolkning.
På landsbygden och i de mindre samhällena skulle vården i huvudsak utövas
av tjänsteläkare med biträde av barnmorska ■— i regel tjänstebarnmorska.
Förvården skulle omfatta en eller i fall av behov flera yttre undersökningar
av den havande kvinnan ävensom periodiska urinundersökningar. I samband
därmed skulle meddelas erforderliga hygieniska råd och upplysningar. Undersökningarna
skulle i regel kunna äga rum hos barnmorskan. Eftervården
beräknades vanligen kräva ett besök under den tredje eller fjärde veckan efter
förlossningen samt sedermera ett besök ungefär en gång i månaden under den
första delen och kanske genomsnittligt ett besök varannan månad under den
senare delen av »spädbarnsåret». Det första av dessa besök syntes i regel böra
avläggas av barnmorskan hos modern och hennes barn, medan övriga besök
i allmänhet skulle kunna äga rum hos barnmorskan. I fall av behov borde
barnmorskan såväl vid förvården som eftervården uppmana vederbörande att
besöka läkare.
För ifrågavarande undersökningar och konsultationer skulle barnmorskorna
enligt de sakkunniga erhålla ersättning enligt vissa grunder. Av denna ersättning
skulle i stort sett hälften bestridas av barnaföderskan, en tiondel av
kommunen och återstående fyra tiondelar av staten. Därest kvinna i här
ifrågavarande fall anlitade läkare, borde det enligt förslaget få ske på hennes
egen bekostnad, dock att möjligen det allmänna borde bestrida halva arvodet
för en så att säga grundläggande undersökning av den havande kvinnan.
Undantagsvis skulle vederbörande kvinna kunna helt befrias från deltagande
i berörda kostnader och dessa i stället fördelas med en femtedel på kommunen
och fyra femtedelar på staten.
Vad däremot angår städer och andra större samhällen, skulle enligt förslaget
här ifrågavarande vård lämpligen handhavas av s. k. mödra- och barnavårdscentraler.
I sin enklaste form skulle dylika centraler kunna åvägabringas
genom att på bestämda tider i viss lokal för väntande och nyblivna
mödrar och deras barn tillfälle bereddes till rådfrågning och undersökning av
läkare, biträdd av en i barnavård kunnig kvinna, som skulle vara centralens
förestånderska. Mottagningar borde vid en dylik central hållas minst varannan
vecka. För centralen ständigt disponibel lokal skulle ej erfordras, utan
lokal skulle kunna för måttligt pris förhyras, exempelvis i skolhus eller annor
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 119.
o
städes, där man utan olägenhet kunde för några timmar åt gången upplåta
nödiga utrymmen. Centralen borde helst disponera tre rum. Läkarens arbete
skulle väsentligen begränsa sig till mottagningarna jämte eventuellt ett eller
annat hembesök. Centralens förestånderska skulle tillhandagå läkaren under
mottagningarna, förrätta vissa enklare undersökningar och handhava de med
centralens verksamhet förenade praktiska göromålen. I många fall skulle det
därjämte vara önskvärt, att hon avlade besök hos centralens klienter för att
lämna bistånd eller företaga utredning. I större städer kunde det antagas
bliva nödvändigt, att centralen förfogade över en ständigt disponibel lokal
och att förestånderskan uteslutande ägnade sig åt centralens verksamhet.
Enligt de sakkunniga borde den väntande eller nyblivna modern, när vården
meddelades av här avsedd central, lämpligen erlägga samma ersättning,
som hon i kommun utan dylik central skulle vara pliktig att betala, örn
hon anlitade vederbörande barnmorska. Från statens sida skulle dylik central
erhålla bidrag, motsvarande summan av de statsbidrag, som, därest central ej
funnits, skulle utgått för vård av respektive centrals klienter, örn de hänvänt
sig till barnmorska. Enligt de sakkunniga komme det givetvis att bero
på omständigheterna i de särskilda fallen, i vad mån klientelets avgifter jämte
statsbidraget skulle kunna täcka centralernas omkostnader, men det syntes
sannolikt, att i regel därjämte skulle erfordras ett avsevärt belopp från annat
håll -— kommunen eller enskilda.
Över sakkunnigbetänkandet inhämtades yttranden från vederbörande myndigheter
och intresserade enskilda sammanslutningar och korporationer. I de
yttranden, i vilka förevarande del av förslaget särskilt berörts, har densamma i
princip i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran, ehuru olika meningar
kommit till synes rörande den närmare utformningen av förslaget, särskilt
i vad angår sättet för kostnadernas bestridande. Medicinalstyrelsen däremot
uttalade i sitt i ärendet avgivna, den 20 juni 1930 dagtecknade utlåtande
vissa betänkligheter rörande de sakkunnigas förslag i nu angivna del. Framför
allt anförde styrelsen, att de sakkunniga vid planläggningen av ifrågavarande
vård icke tillräckligt beaktat betydelsen av läkarens medverkan samt att de icke
alls räknat med att för vården taga i anspråk distriktssköterskorna, ehuru
dessas utbildning i väsentligt högre grad än barnmorskornas vore inriktad på
barnavården. Medicinalstyrelsen uppdrog i sitt utlåtande även riktlinjer för
ordnandet av för- och eftervården efter i viss mån andra principer än de av
de sakkunniga fiirordade. De ledande principerna i styrelsens förslag voro
i första rummet, att inom varje område — större eller mindre •— en läkare
-kulle bliva den ansvarige ledaren för ifrågavarande arbete med sköterskor
och barnmorskor som biträden och i andra rummet att för ledningen av vården
inom varje landstingsområde skulle finnas ett centralt organ, som med ingående
kännedom örn de lokala förhållandena förenade erfarenhet och insikter
i hälso- och sjukvårdsangelägenheter. Dessa principer utvecklade styrelsen i
fortsättningen av sitt utlåtande närmare på följande sätt.
Landstingen borde taga initiativet till anordnande av ifrågavarande vård och
därvid kunna påräkna visst statsbidrag. Laglig skyldighet i detta hänseende borde
emellertid tills vidare icke fastslås för landstingen, men det vore synnerligen
önskvärt, att landstingets övertagande av ledningen av vården bleve fastslaget
som villkor för statsbidrag. För varje landstingsområde, som önskade anordna
4
Kungl. Maj:ts proposition m lid.
vård av ifrågavarande art, borde uppgöras en plan för vårdens bedrivande, vilken
plan skulle underställas medicinalstyrelsen till prövning och godkännande.
Åt visst redan befintligt organ — barnmorskestyrelsen, sjukvårdsberedning samt
i stad utanför landsting hälsovårdsnämnd eller barnavårdsnämnd — borde uppdragas
_ att bliva centralstyrelse för vården. Såväl den föregående som den
efterföljande moderskapsvården borde förläggas till vissa rådfrågningsställen,
därvid redan befintliga och för ändamålet lämpliga institutioner borde utvecklas
och stödjas samt såväl kommuners som enskildas medverkan borde eftersträvas.
Organisationen skulle i överensstämmelse med vad sålunda anförts i
huvudsak bliva följande. Varje landstingsområde skulle uppdelas i distrikt
av lämplig storlek, vart och ett med ett rådfrågningsställe, en s. k. barnavårdsbyrå.
I tätt bebyggda län med goda kommunikationer kunde det vara
fördelaktigt med ett mindre antal byråer, förlagda i anslutning till förefintliga
sjukvårdsinrättningar, barnbördsavdelningar och pediatriska avdelningar.
I andra län med större ytvidd och ringa befolkningstäthet kunde det vara lämpligare
att förlägga byråerna till stationsorter för tjänsteläkare eller till andra
härför lämpade läkares mottagningar. I flertalet fall komme antagligen en kombination
av dessa olika system att visa sig förmånligast. För vissa delar av
Norrland, eventuellt även för andra trakter med stora avstånd till läkarstationerna,
borde antalet mottagningar utom läkarstationen utökas. Läkare vid
byråerna borde antagas av vederbörande centralstyrelse. Särskild föreståndarinna
borde anställas vid byrå,'' i den mån arbetet så fordrade. I mera vidsträckta
distrikt vore det måhända fördelaktigt ur vårdsynpunkt att anställa
högt kvalificerade föreståndarinnor, vilka samtidigt skulle hava till uppgift
att vara ambulerande barnavårdskonsulenter och därvid biträda tjänsteläkarna
med besök i de mer avlägset liggande trakterna inom distriktet. Byråernas
verksamhet skulle huvudsakligen inriktas på att vara rådgivande. Barnaföderskorna
borde uppmanas att begagna sig av byråns tjänster, därvid i första
hand barnmorskorna skulle medverka, varjämte dessa skulle vara skyldiga att
anmäla varje barns födelse till bamavårdsbyrån eller vederbörande läkare. Kontroll
av byråernas verksamhet borde utövas av vederbörande förste provinsialläkare
eller förste stadsläkare, dock utan rubbning av de åligganden, som för
närvarande tillkomme barnavårdsnämnd. — Den sålunda skisserade föregående
och efterföljande moderskapsvården borde bliva kostnadsfri, såväl i vad avsåge
besök å centralen eller hos vederbörande läkare som vad angår sköterskas
respektive barnmorskas besök i hemmen. Statsbidrag borde utgå till vården
med närmare angivna belopp för olika slag av lämnad vård. Med de angivna
grunderna för statsbidrag har medicinalstyrelsen ansett, att statsverkets
kostnader kunde beräknas till en början komma att understiga 500,000 kronor
per år. Kostnader för lokal, möblering, uppvärmning, lyse och städning
etc. borde bestridas på annat sätt än genom statsmedel.
I slutet av sitt utlåtande har medicinalstyrelsen anfört, att styrelsen av
flera skäl ansåge en tidsfrist vara erforderlig beträffande lagstiftning i de
olika i moderskapsunderstödssakkunnigas betänkande berörda hänseendena.
Denna tidsfrist borde emellertid kunna utnyttjas för vinnande av erfarenhet
örn vissa organisationsfrågor rörande för- och eftervården. Styrelsen hemställde
därför örn uppdrag att till Kungl. Majit inkomma med förslag till
försöksverksamhet beträffande denna vård inom minst två områden inom riket.
Även örn de erfarenheter, som därigenom kunde vinnas, endast bleve mycket
begränsade, kunde de dock bliva av stort värde i flera avseenden. Försöksverksamhet
borde därför igångsättas i sådana distrikt, i vilka förebyggande
Kungl. Maj:ts proposition nr 119.
5
vård av ifrågavarande art icke alls förekomme och i vilka en organisation
borde tillämpas, örn vilken hittills icke någon erfarenhet funnes.
Med anledning av detta medicinalstyrelsens uttalande anbefallde Kungl.
Majit genom brev den 24 oktober 1930 styrelsen att skyndsamt inkomma
med förslag rörande grunder för och anslag till anordnande av den sålunda
ifrågasatta försöksverksamheten. I överensstämmelse härmed framlade medicinalstyrelsen
med skrivelse den 3 december 1930 under hänvisning till sitt
utlåtande över sakkunnigbetänkandet förslag i frågan.
Jag anhåller att nu få övergå till en redogörelse för innehållet i denna
medicinalstyrelsens skrivelse.
Inledningsvis har medicinalstyrelsen framhållit, att örn ifrågasatt försöksverksamhet
skulle kunna ge ett resultat, som sedan kunde tjäna till ledning
för en definitiv organisation, syntes det nödvändigt att utvälja områden, vilka
såväl erbjöde typiska exempel på olika förhållanden i fråga om bebyggelse,
befolkningens sammansättning och levnadsbetingelser som ock möjliggjorde
en organisation i så nära anknytning som möjligt till redan befintliga eller
lätt anordnade organ för denna nya socialhygieniska verksamhet. Det senare
kravet syntes, anför styrelsen, även ur den synpunkten starkt motiverat, att
man på så sätt skulle kunna hålla kostnaderna för försöksverksamheten inom
den trängsta möjliga ram.
Med dessa utgångspunkter har styrelsen ansett försöksverksamhet böra anordnas
dels i ett par områden i mellan- eller syd-Sverige, varest tillgång funnes
på för denna verksamhet lämpliga läkarkrafter och specialanstalter, till
vilka en mera differentierad verksamhet i enlighet med styrelsens förslag
kunde anknytas, dels ock inom någon del av landet, där man vore helt hänvisad
till verksamhetens bedrivande med hjälp av tjänsteläkarna och övrig
redan befintlig, underordnad sjukvårdspersonal.
Som lämpliga försöksområden har medicinalstyrelsen i enlighet härmed föreslagit:
1) Lidköpings stad och Lidköpings provinsialläkardistrikt, om
fattande
såväl stads- och industribefolkning som även — och huvudsakligast
— lantbefolkning, 2) Hälsingborgs stad med omnejd med ren stadsoch
industribefolkning, samt 3) vissa provinsialläkardistrikt i Norrbottens
län, representerande såväl lantbefolkning i kustområdet och inom finnbygden
som ock skogs- och lappbefolkning.
Rörande det sätt, varpå vården inom de olika försöksområdena borde anordnas,
har medicinalstyrelsen härefter anfört följande.
I Lidköpings- och Hälsingborrjsområdena borde arbetet organiseras i form
av en barnavårdsbyrå för för- oell eftervård vid barnsbörd med särskild läkare
som ledare och en utbildad sköterska, vilken senare helt skulle vara anställd
för verksamheten. Arbetet skulle främst omfatta mottagningar, helst två ä tre
gånger i veckan, varvid vissa av mottagningstiderna borde utsättas med hänsyn
tagen till tiderna för klientelets förvärvsarbete, så att mottagningar hölles
jämväl på aftonen. Sköterskan skulle dessutom genom besök i klienternas
hem utöva tillsyn över vården och lämna råd och anvisningar. En mycket
viktig del av byråernas arbete skulle utgöras av förnuftigt lagd propaganda
genom utdelning av populära småskrifter rörande havandeskapets hygien och
Medicinalstyrelsens
förslag den
3 december
1930 jämte
yttranden
däröver.
(3
Kungl. Maj:ts proposition nr 119.
spädbarnsvård samt om möjligt även genom demonstrationer rörande barnavårdens
tekniska detaljer. För kontrollen över verksamheten och dennas senare
redovisning finge föras journaler, lämpligen enligt kortsystem efter förut
fastställt enhetligt formulär. Ett intimt samarbete förutsattes med barnmorskor,
barnavårdsnämnder och andra eventuellt redan befintliga organ för social
vård.
För de föreslagna för söksområdena i Norrbottens län måste arbetet anpassas
efter där redan förefintlig sjukvårdsorganisation. Behövliga mottagningar
borde förläggas till respektive läkares mottagningslokaler, och för den del av
arbetet, som i de båda andra distrikten skulle åvila särskilt anställd sköterska,
finge användas distrikts- respektive dispensärsköterskor samt även i mån av
behov distriktsbarnmorskor. Örn möjligt borde även i dessa försöksdistrikt
genomföras i stort sett samma journalsystem, som föreslagits för övriga försöksområden.
Beträffande kostnaderna för den ifrågasatta försöksverksamheten har medicinalstyrelsen
härefter framlagt följande beräkningar.
För Lidköping samrådet, vars folkmängd utgjordes av omkring 31,000 personer,
kunde man beräkna födelsesiffran till omkring 15 per tusen, vilket motsvarade
ungefär 465 födelser per år. Antalet barnaföderskor kunde i stort
sett beräknas till samma antal. Emellertid syntes väl av dessa knappast mera
an högst 400 komma att bliva föremål för här avsedd tillsyn. Örn varje barnsängskvinna
beräknades besöka byrån två gånger för egen räkning och tre
gånger för barnets, skulle antalet besök på barnavårdsbyrån komma att uppgå
till cirka 2,000 under ett år. — Å byrån borde vidare givetvis utföras ett
större antal urinundersökningar. För att arbetet skulle kunna bedrivas utan
onödig försening och tillförlitliga journaler kunna föras samt därtill nödig tiel
ägnas åt propaganda, syntes man böra räkna med tre mottagningar per vecka
och alltså ungefär 150 mottagningar örn året. Till den vid byrån anställde
läkaren syntes böra utgå en ersättning av 20 kronor per mottagning, motsvarande
i runt tal 3,000 kronor per år. Därest för verksamheten skulle kunna
förvärvas en fullt kvalificerad sköterska, som helt ägnade sig åt arbetet, syntes,
enligt inhämtade upplysningar, böra räknas med en ersättning av 200 kronor
per månad jämte fri bostad med värme och lyse, vilket i Lidköping syntes
kunna erhållas för cirka 600 kronor per år. Totala kostnaden för sköterskan
skulle alltså ävenledes uppgå till kronor 3,000. För att jämställa de här anställda
funktionärerna i fråga om förmåner med liknande befattningshavare i
;övrigt syntes böra beräknas en semesterersättning för båda uppgående till
sammanlagt 500 kronor. För verksamhetens bedrivande tarvades givetvis
med den omfattning arbetet vore avsett att erhålla en lämplig lokal, som borde
omfatta väntrum, mottagnings- och expeditionsrum samt ett undersökningsrum.
Synnerligen lämpligt vöre, om det läte sig göra att för ändamålet förhyra
en lägenhet av den storlek, att däri jämväl kunde inrymmas bostad ''för
sköterskan. Hyreskostnaden för en sådan lägenhet syntes inberäknat värme
och lyse böra uppskattas till 1,200 kronor, vartill borde läggas minst 600 kronor
per år för städning och renhållning samt 1,500 kronor för möbler och
utrustning. Med hänsyn till vad som framhållits i fråga om byråns expeditionella
och propagandaverksamhet torde expeditionskostnader böra beräknas
till ett belopp av omkring 1,000 kronor, innefattande anskaffning av nödigt
tryck, propagandaskrifter, cirkulär etc. Till bestridande av nödiga resekostnader
för sköterskans tillsyn av hemmen syntes böra beräknas en årlig
kostnad av 1,000 kronor.
Hälsingborgsområdet hade en folkmängd av omkring 55,000 personer. Med
en beräknad nativitetssiffra av omkring 13—14 promille kunde inom detta
Kungl. Maj:ts proposition nr 110.
7
område antalet födda barn uppskattas till omkring 750—800 per år och alltså
antalet barnaföderskor till i stort sett samma siffra. Då i Hälsingborg redan
funnes polikliniker för havande kvinnor och modernt organiserad mjölkdroppe
för spädbarn, borde verksamheten här uppdelas så, att förvården skulle
ombesörjas av barnbördsavdelningens poliklinik och eftervården av° den med
barnsjukhuset intimt samarbetande mjölkdroppen. Utginge man från samma
beräkningsgrund, som tillämpats beträffande Lidköping, skulle arbetet för förvården
komma att omfatta ungefär 1,400 besök per år, för vilka torde erfordras
två mottagningar i'' veckan. Vid dessa torde jämväl kunna medhinnas förekommande
urinundersökningar. I fråga om mottagningarna för eftervård skulle
dessa efter samma beräkningsgrund komma att uppgå till cirka 2,100, alltså
ungefär samma antal som beräknades som totalantal för Lidköpingsbyrån.
Arvodet till läkaren vid byrån för förvård torde med utgångspunkt från nyss
anförda siffror böra bestämmas till % av det arvode, som beräknadesför föreståndaren
för Lidköpings-byrån, eller alltså till 2,000 kronor per år, under
det att arvodet för läkaren vid eftervårdsbyrån torde böra fastslås till samma
belopp som för Lidköpings-byråns läkare d. v. s. 3,000 kronor. Till biträde
åt läkaren vid förvårdsbyrån torde knappast behöva anställas för verksamheten
helt sysselsatt sköterska. Däremot syntes det vara lämpligt att uppgörelse
träffades med någon vid nyssnämnda poliklinik redan arbetande sköterska
örn utförande av behövligt sköterskearbete, och torde arvodet härför lämpligen
kunna föreslås till 300 kronor. Även för denna byrå torde böra beräknas viss
kostnad för expedition, trycksaker m. m., vilken kostnad dock icke syntes behöva
överstiga 500 kronor. Medicinalstyrelsen förutsatte, att lokal för förvården
skulle få kostnadsfritt disponeras.
För sköterskearbetet vid eftervårdsbyrån måste anställas en sköterska, som
helt ägnade sig åt denna verksamhet och vilkens förmåner syntes böra beräknas
till samma belopp som föreslagits för sköterskan vid Lidköpings-byrån,
alltså till sammanlagt 3,000 kronor per år. Expeditionskostnaderna för eftervårdsbyrån
torde böra beräknas till 750 kronor. I enlighet med vad som föreslagits
beträffande Lidköpingsområdet, torde till semesterarvoden för vid Hälsingborgs-byråerna
anställda böra beräknas en summa av 750 kronor. Jämväl
i fråga örn denna byrå beräknades lokal bliva kostnadsfritt upplåten. För
spårvagnsresor inom Hälsingborgs stad, syntes böra beräknas ett belopp av
högst 100 kronor per år.
Försöksområdet inom Norrbottens län syntes lämpligen kunna omfatta Råneå,
Harads, Jokkmokks och Pajala provinsialläkardistrikt, vilka tillhopa hade
en folkmängd av något mer än 26,000 invånare. Beräknade man för dessa distrikt
en genomsnittsnativitetssiffra av cirka 25 promille, skulle antalet födda
per år inom området uppgå till något över 600 och alltså antalet barnaföderskor
bliva ungefär lika stort. Med hänsyn till i dessa trakter rådande förhållanden
torde man knappast kunna räkna med att nå flera än cirka 500 av sagda barnaföderskor.
För att arbetet skulle kunna så långt möjligt bedrivas planmässigt,
borde mottagningar hållas en gång i veckan på vederbörande provinsialläkares
station samt dessutom vid varje tillfälle, då han holle mottagning på annan
plats inom distriktet, vilket förekomma inom samtliga här föreslagna provinsialläkardistrikt.
Vid beräknandet av kostnaderna för denna verksamhet syntes
man kunna utgå från att besöken för varje klient ej komme att bli mera
än fyra, av dessa ett ä två före förlossningen och två ä tre efter densamma.
Om man för försöksverksamheten räknade med att staten borde helt gälda
kostnaden, skulle detta betyda en ersättning till läkaren av 12 kronor för värjo
fall eller sammanlagt för de beräknade 500 klienterna 6,000 kronor per år.
Till de sköterskor, som biträdde med ifrågavarande vård, syntes med hänsyn
till arbetets omfattning under försökstiden böra utgå särskild ersättning med
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 119,
förslagsvis 100 kronor per år. Med anlitande av inom området nu befintliga
tio distriktssköterskor skulle kostnaden härför uppgå till 1,000 kronor per år.
Expeditions- och propagandakostnader syntes böra beräknas till 300 kronor
för varje distrikt, ''alltså sammanlagt till 1,200 kronor per år. Med några lokalkostnader
syntes icke behöva räknas. Då sköterskorna redan för sin vanliga
verksamhet åtnjöte ej obetydliga resekostnads er sättning ar, syntes det tillskott,
som betingades av tillsynen över eftervården, knappast behöva beräknas
högre än till 100 kronor per år för varje sköterska eller sammanlagt till 1,000
kronor per år.
Rörande de kostnader, som ifrågavarande försöksverksamhet enligt medicinalstyrelsens
förslag under ett år skulle medföra, har styrelsen i anslutning
till det anförda uppgjort följande sammanställning.
Lidköping sområdet
Läkare..... 3,000 (fast arvode)
Sköterska . . . 2,400 (fast arvode) +
bostad med värme och
lyse = 600
Semesterarvoden . 500
Lokal m. m. . . 1,800
Utrustning (möbler
etc.) . . . 1,500
Expeditionskostnader
.... 1,000
Resekostnader . 1,000
Summa 11,800
Hälsingborg sområdet
2.000 + 3,000 (fast
arvode)
2,400 (fast arvode) +
bostad med värme och
lyse = 600
300 (fast arvode)
750
Norrbottensområdet
6,000 (beräknat efter besök
ä kr 3. — per gång)
10 fasta arvoden ä kr. 100
= 1,000
500 + 750
100
10,400
1,200
1,000
9,200
Av denna sammanställning framgår, att enligt styrelsens beräkningar de totala
årskostnaderna för försöksverksamheten skulle uppgå till (11,800 + 10,400
+ 9,200) 31,400 kronor.
Under åberopande av vad medicinalstyrelsen i ämnet anfört har styrelsen
härefter hemställt, att Kungl. Maj :t måtte dels vidtaga åtgärder för att ett anslag
a 31,400 kronor ställdes till styrelsens förfogande för anordnande under
budgetåret 1931/1932 av försöksverksamhet beträffande s. k. för- och eftervård
vid barnsbörd, dels ock fastställa följande grunder för anslagets användning:
1.
Försöksverksamhet beträffande s. k. för- och eftervård vid barnsbörd
anordnas inom de tre i det föregående angivna försöksområdena.
o2. I första försöksområdet (Lidköpingsområdet) anordnas för- och eftervården
vid en barnavårdsbyrå med en sakkunnig läkare som ledare och en utbildad
sjuksköterska. Å byrån anordnas mottagningar två ä tre gånger i
veckan.
3. X andra försöksområdet (Hälsingborgsområdet) anordnas förvården av
inom staden befintlig barnbördsavdelningspoliklinik och eftervården av den
med barnsjukhuset i staden intimt samarbetande mjölkdroppen därsammastädes.
Å vardera anstalten anställes en läkare. Å polikliniken träffas avtal med
sköterska örn biträde vid förvårdsarbetet. Vid mjölkdroppen anställes
en särskild sjuksköterska som biträde vid eftervårdsarbetet.
4. I tredje försöksområdet (Norrbottensområdet) hållas mottagningar av
Kungl. Majds proposition nr 119.
9
här ifrågavarande slag en gång i veckan å de fyra provinsialläkarstationerna
samt därjämte vid varje tillfälle, då provinsialläkaren i något av sagda distrikt
håller mottagning på annan plats inom distriktet.
De inom området stationerade distriktssköterskorna vidtalas biträda vid
verksamheten i fråga.
5. De för verksamheten anlitade sjuksköterskorna skola erhålla skälig gottgörelse
för nödiga resekostnader eller, örn de förut hava rätt därtill, skälig förhöjning
i erhållen gottgörelse.
6. Ledare för verksamheten skall tillse, att lämplig propagandaverksamhet
bedrives, exempelvis genom spridande av skrifter, cirkulär o. d.
7. Medicinalstyrelsen äger att utfärda de föreskrifter och godkänna de avtal
örn lokal och med personal m. fl., som kunna befinnas erforderliga, ävensom
medgiva mindre avvikelse från stadgade grunder.
Enligt vad som meddelats från medicinalstyrelsen, avses icke med den under
5. upptagna bestämmelsen, att reseersättning till sköterska skall utgå efter
högre grunder, än de för henne i allmänhet gällande.
Till följd av remiss har statens sjukvårdskommitté i ärendet avgivit utlåtande
den 19 december 1930. Kommittén har däri anfört, att kommittén —
som ansåge, att starkt behov förelåge av sådan försöksverksamhet, som i förslaget
avsåges, och som biträdde de motiv, vilka legat till grund för styrelsens
ställningstagande i frågan — icke hade något att anmärka mot den av styrelsen
föreslagna allmänna planläggningen av berörda verksamhet.
Beträffande medicinalstyrelsens kostnadsberäkningar har däremot kommittén
framställt vissa smärre erinringar. Sålunda har kommittén anfört, att
det syntes sannolikt, att styrelsen beräknat antalet besök inom Lidköpingsoch
Hälsingborgsområdena något i överkant och att med hänsyn därtill de
föreslagna arvodena för funktionärerna inom dessa områden måhända skulle
kunna något nedsättas. Därjämte har kommittén ifrågasatt, huruvida icke
även för Lidköpingsområdet borde kunna påräknas, att lokal och utrustning
kostnadsfritt ställdes till förfogande.
Vidare har infordrat utlåtande i ärendet den 28 januari 1931 avgivits av
socialstyrelsen, som därvid tillika överlämnat ett den 22 januari 1931 dagtecknat
yttrande i ämnet av moderskapsunderstödssakkunnigas ordförande,
yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren. Efter att inledningsvis hava framhållit,
att en försöksverksamhet av det slag, medicinalstyrelsen föreslagit, utan
tvivel skulle vara ägnad att bereda möjlighet att utpröva den eller de för vårt
land bäst lämpade formerna av dylik verksamhet samt lämna upplysning om
de kostnader, med vilka man för dessa olika former skulle hava att räkna vid
en allmänt genomförd verksamhet för för- och eftervård vid barnsbörd, anför
fröken Hesselgren i sitt yttrande beträffande detaljerna i medicinalstyrelsens
förslag i huvudsak följande.
Den för Hälsingborg föreslagna verksamheten ginge ut på en uppdelning
av för- och eftervården på två skilda byråer, som skulle ömsesidigt samarbeta.
Förvården skulle nämligen förläggas till barnbördshusets poliklinik och eftervården
till den befintliga barnavårdscentralen. Genom att anknyta förvården
till barnbördshusets poliklinik skulle man sålunda vinna ett önskvärt samband
mellan förvården och förlossningsvården, på samma gång som kostnaderna förbilligades
genom ett utnyttjande av barnbördshusets personal.
För Lidköping hade medicinalstyrelsen tänkt sig en barnavårdscentral som
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 119.
medelpunkt för såväl för- som eftervård — ett system, som säkerligen i en
framtid komme att visa sig ha större förutsättningar att komma till användning
än det för Hälsingborg planerade. Man saknade emellertid vid skisseringen
av denna plan sambandet mellan förvård och förlossningsvård. I moderskapsunderstödssakkunnigas
betänkande hade behovet av dylikt samband
beaktats genom förslaget att barnavårdscentral skulle — i likhet med vad
i flera andra länder vore fallet — anknyta även barnmorskorna till sitt arbete.
Möjligen läge detta underförstått i medicinalstyrelsens plan, men det
framginge icke av den uppgjorda kostnadsberäkningen.
Bortsett härifrån syntes valet av olika typer för de tätare bebyggda samhällena
vara lyckligt funnet och hava förutsättning att ge goda resultat. En
utprövning av dessa typer borde kunna ge värdefulla erfarenheter, såväl angående
detaljer i organisationen som angående kostnaderna för en genom det
allmännas bemedling ordnad för- och eftervård.
Vad åter beträffade det för den rena landsbygden planerade förslaget, torde
det visserligen vara lämpligt, att man därvid tänkt på ett av våra nordligaste
län med dess säregna befolkning och besvärliga kommunikationer, men man
saknade ett försök beträffande den rena landsbygden någonstädes i mellanSverige.
Det funnes där stora områden, varest befolkningsförhållanden och
kommunikationer såväl som ekonomiska förhållanden komme att lägga hinder
i vägen att ordna upp saken vare sig efter Hälsingborgs- eller Lidköpingstypen
även i modifierad form. Värdefulla slutsatser borde givetvis kunna
dragas ur Norrbottenförsöket, men fullt användbara torde de dock ej gärna
kunna bliva för det övriga Sverige, vare sig i fråga om kostnader eller organisationsform.
Ehuru en utsträckning av försöket skulle medföra ökade kostnader,
syntes den i alla händelser löna sig, synnerligast som de mera komplicerade
formerna för denna vård endast så småningom torde komma till stånd.
Vad formen för Norrbottenförsöket beträffade, ville det synas, som örn man
även här bort pröva olika typer av organisation. I den av medicinalstyrelsen
skisserade planen syntes man helt och hållet utgå från läkarmottagningarna
som den enda formen för förvård, och till läkarens disposition syntes endast
hava beräknats distriktssköterskor. Visserligen talades i den allmänna
redogörelsen örn att i mån av behov använda distriktsbarnmorska, men i
kostnadsberäkningen vore endast upptagna vissa arvoden för distriktssköterskor.
Det bestämda sätt, varpå medicinalstyrelsen tagit avstånd från sakkunnigas
förslag att till för- och eftervården i de glesare bebyggda landsändarna använda
barnmorskorna, hade i huvudsak motiverats med dessas bristande utbildning
i barnavård och den risk, som skulle kunna förefinnas, att barnmorska skulle
komma att utöva sådan sjukvårdande verksamhet, som hon enligt barnmorskereglementet
vore förbjuden att åtaga sig. Sakkunniga hade alltid utgått ifrån,
att barnmorska vore direkt ansvarig inför tjänsteläkaren och att nämnda risk
därför ej borde vara förhanden och åtminstone ej vara större, än vad fallet
vore för den tjänsteläkaren underställda distriktssköterskan.
Emellertid syntes det, som om vid de försök, som nu planerades, man lämpligen
borde pröva olika vägar och då även taga upp sakkunnigas förslag att
använda barnmorskor åtminstone till förvården, som ju närmast anslöte sig
till den barnmorskan vanligen tillkommande förlossningsvården. För vissa lantdistrikt
torde man såsom medicinalstyrelsen själv framhållit åtminstone under
den närmaste tiden få lov att taga i anspråk barnmorskornas hjälp t. o. m. för
eftervården. Det vore då skäl att även pröva, hur en sådan anordning läte
sig genomföra och hur kostnaderna därför ställde sig.
Under hänvisning till det anförda har fröken Hesselgren till sist yttrat att,
ehuru hon kunde förorda medicinalstyrelsens förslag såsom i stort sett lämp
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 119.
11
ligt och önskvärt, det dock ville synas, som örn intresset för barnavården därvid
kommit att skjuta åt sidan kravet på den direkta mödravården, som för
sakkunniga framstått som den kanske hos oss mest försummade grenen av
hygienen på detta område. Det vore i känslan därav, som sakkunniga i sina
förslag försökt att så mycket som möjligt sammanknyta förvården med förlossningsvården
genom att i möjligaste mån använda barnmorskorna i denna
verksamhet, och det vore på grund härav, som medicinalstyrelsens förslag icke
kunde betraktas såsom helt tillfredsställande.
Socialstyrelsen har i sitt utlåtande anfört, att styrelsen icke hade något att
erinra mot igångsättande av den av medicinalstyrelsen föreslagna försöksverksamheten
men att socialstyrelsen ansåge, att de av fröken Hesselgren framförda
synpunkterna därvid borde ägnas uppmärksamhet.
Sedan härefter Kungl. Maj :t anbefallt medicinalstyrelsen att avgiva utlåtan- Medieinalde
i ärendet med anledning av vad däri förekommit efter det styrelsen avgivit februari
sitt förslag i ämnet, har styrelsen den 14 februari 1931 avgivit dylikt utlå- 1931.
tande.
I utlåtandet har medicinalstyrelsen beträffande valet av försöksområden anfört
följande.
De föreslagna försöksområdena i Norrbotten representerade, som styrelsen
förut framhållit, så pass olikartade förhållanden i fråga örn befolkning, kommunikationer
och organisation, att de enligt styrelsens mening väl kunde sägas
vara fullt användbara som typer även för det övriga Sverige.
Ehuruväl medicinalstyrelsen sålunda hade en från fröken Hesselgren avvikande
mening beträffande de föreslagna Norrbottensområdenas värde i förevarande
avseende, hade styrelsen intet att erinra mot att försöksverksamheten
komme att omfatta även ett rent landsbygdsdistrikt i södra eller mellersta Sverige
Styrelsen
hade för den skull satt sig i förbindelse med provinsialläkaren i
Mörtfors distrikt av Kalmar län, och hade denne utlovat att biträda vid organisationen
av försöket.
Mörtfors distrikt med läkarstation vid Mörtfors bestode av Hjorteds, Tuna.
Gladhammars och Västrums kommuner samt Misterhults kommun och Figeholms
köping och hade en sammanlagd folkmängd av 15,067 personer. Beräknade
man för dessa en genomsnittsnativitetssiffra av cirka 16.57 per tusen
skulle antalet födda per år i distriktet uppgå till omkring 250 och alltså antalet
barnaföderskor bliva ungefär samma siffra. Med hänsyn bland annat till
att distriktet i huvudsak bestode av landsbygd torde man icke kunna räkna
med att nå flera än högst 200 av dessa barnaföderskor. Mottagningarna borde
hållas å läkarstationen en gång i veckan. Vid beräknandet av kostnaderna för
försöksverksamheten torde man här kunna utgå från att besöken för varje
klient ej bleve flera än 4, av dessa ett ä två före och två ä tre efter förlossningen.
Om man utginge från att staten borde helt gälda kostnaden, skulle detta
betyda en ersättning till läkaren av 12 kronor för varje fall eller sammanlagt
för de beräknade 200 klienterna 2,400 kronor per år. Till var och en av distriktets
tre sköterskor borde beräknas en ersättning av 100 kronor per år eller
alltså sammanlagt 300 kronor. Samma belopp kunde beräknas till reseersättning
åt sköterskorna. Även expeditions- och propagandakostnadema kunde
uppskattas till 300 kronor för år. För lokalen upptogcs inga kostnader. Hela
kostnaden för ifrågavarande försöksområde skulle i enlighet härmed kunna uppskattas
till 3,300 kronor.
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 119.
Rörande kostnaderna för försöksverksamheten har medicinalstyrelsen härefter
yttrat sig sålunda.
Totalkostnaderna för hela försöksverksamheten, som förut av styrelsen beräknats
till 31,400 kronor, finge, om det nya försöksområdet medtoges, med utgångspunkt
från styrelsens tidigare beräkningar uppskattas till 34,700 kronor.
o Emellertid hade styrelsen — med hänsyn till vad som anförts av statens sjukvårdskommitté
rörande grunderna för styrelsens ekonomiska beräkningar samt
på grund av önskvärdheten att örn möjligt hålla försöksverksamheten inom ursprungligen
beräknad kostnadsram — underkastat de gjorda beräkningarna en
förnyad prövning. Denna prövning hade givit följande resultat.
För Lidköpingsområdet beräknade arvoden torde knappast kunna sättas lägre
än som föreslagits, då det vöre avsett att där för verksamheten förvärva en i
Lidköping praktiserande, socialt intresserad kvinnlig läkare, som rimligen borde
för detta omfattande nya arbete ersättas, så att en viss kompensation järnvä*
erhölles för förlorad enskild praktik. Sköterskans arvode hade beräknats
för i verksamheten helt sysselsatt och för densamma utbildad person enligt
gängse beräkningsgrund.
„ Få det vore ovisst, om lokaler för verksamheten bomme att avgiftsfritt upplåtas
av landsting eller kommuner inom området — distriktet omfattade 35
kommuner — ansåge styrelsen fortfarande nödvändigt att räkna med tidigare
kalkylerade utgifter för lokalhyra, vilket emellertid icke hindrade, att styrelsen
hade för avsikt att hos vederbörande söka utverka avgiftsfri upplåtelse av erforderlig
lokal. Däremot syntes genom inskränkning av möbelanskaffningen
m. m. en nedsättning av posten utrustning kunna företagas från 1,500 till 1,000
kronor. Under förutsättning att vidare expeditionskostnaderna kunde nedbringas
med omkring 100 kronor, skulle årskostnaderna för Lidköpingsområdet
kunna beräknas 600 kronor lägre än tidigare eller alltså till 11,200 kronor.
o Vad anninge Hälsingborgsområdet, varest medicinalstyrelsens plan ginge ut
på en utvidgning av redan pågående verksamhet, hade styrelsen ånyo samrått
nied de läkare, vilka styrelsen tänkt sig skola bliva ledare för den utvidgade
verksamheten, och därvid funnit dem benägna att av intresse för saken åtaga
sig arbetet för lägre arvoden än de tidigare beräknade. Därigenom kunde
astadkommas en kostnadsminskning av 1,500 kronor. Då vidare redan för den
inom området nu bedrivna, verksamheten funnes anställda tvenne sköterskor,
torde ytterligare behövligt biträde åt läkarna åtminstone till en början kunna erhallas
för en kostnad av omkring 100 kronor per månad, varigenom även denna
post skulle kunna reduceras med 1,500 kronor. Totala kostnaden för Hälsingborgsområdet
kunde sålunda nedsättas med 3,000 kronor till 7,400 kronor.
Enligt medicinalstyrelsens sålunda verkställda beräkningar skulle den sammanlagda
årskostnaden för en pa föreslaget sätt utvidgad försöksverksamhet
icke behöva uppskattas till högre belopp än (11,200 + 7,400 + 9,200 + 3.300)
31,100 kronor.
Med anledning av fröken Hesselgren uttalanden rörande sambandet mellan
I orvard och förlossningsvård samt angående barnmorskornas medverkan vid
ifrågavarande verksamhet har härefter medicinalstyrelsen yttrat sig på följande
sätt.
Styrelsen hade icke beträffande Lidköpingsområdet lämnat ur sikte sambandet
mellan förvård och förlossningsvård. Anledningen till att styrelsen icke för
detta område lika litet som för Hälsingborgsområdet — beräknat någon ersättning
för medverkan av barnmorskor vore den, att för- och eftervården här
skulle ombesörjas av en barnavårdsbyrå och att vid denna med nödvändighet
Kungl. Maj:ts proposition nr 119.
t Q
lo
måste anställas en sköterska, vilkens tid medgåve att utöva den tillsyn över de
kavande kvinnorna, som icke tillkomme läkaren eller krävde besök på byrån.
Styrelsen ville understryka, att styrelsen beräknade besök av mödrarna under
havandeskapet, även om denna styrelsens mening måhända ej fullt tydligt framgått
av förslaget, enär styrelsen använt uttrycket barnsängskvinna i stället för
havande kvinna. Till yttermera visso ville styrelsen framhålla, att styrelsen
utgått från, att ett större antal urinundersökningar borde utföras på byrån.
Dessa avsåge kvinnor under havandeskapet.
Vad beträffade försöksverksamheten i Norrbottens län hade visserligen icke
heller för denna några arvoden upptagits för barnmorskor. Det hade emellertid,
som av styrelsens förslag franninge, varit styrelsens avsikt att i direktiven
för en blivande försöksverksamhet angiva, att läkaren icke vore bunden enbart
vid distriktssköterskans medverkan utan ock hade att i den mån detta befunnes
lämpligt och behövligt söka samarbete med distriktsbarnmorskorna. Vid sådant
förhållande borde arvodet i proportion till det utförda arbetet fördelas emellan
barnmorskor och sköterskor.
I olika sammanhang anförde jag vid behandlingen av detta års statsverks- Departeproposition,
att enligt min mening moderskapsunderstödssakkunnigas förslagmentschefen
borde i dess skilda delar vid innevarande års riksdag upptagas till behandling,
i den mån detta vore möjligt. Sålunda uttalade jag min förhoppning att kunna
hemställa örn framläggande av förslag till lagstiftning rörande kontroll över
förlossnings- och spädbamshem samt angående moderskapsunderstöd genom
anknytning till en reformerad sjukförsäkring. Beslut örn propositioner till
årets riksdag i dessa ämnen hava numera på min hemställan fattats. Till den
del av sakkunnigbetänkandet, som avser beredande av organiserad s. k. föroch
eftervård, torde det emellertid, enligt vad jag uttalade i statsverkspropositionen,
med hänsyn till vad medicinalstyrelsen i sitt utlåtande över sakkunnigbetänkandet
anfört icke kunna ifrågakomma att nu fatta slutlig ståndpunkt.
Jag anförde emellertid tillika, att jag i princip ansåge mig böra biträda
medicinalstyrelsens i skrivelsen den 3 december 1930 framlagda förslag örn
anordnande av försöksverksamhet i fråga örn organiserad för- och eftervård.
Lika med medicinalstyrelsen ansåge jag nämligen, att en dylik verksamhet
på ifrågavarande ännu tämligen litet bearbetade område skulle vara till stor
nytta, innan riktlinjerna uppdroges för en mera definitiv organisation.
Efter statsverkspropositionens framläggande har betydelsen av s. k. föroch
eftervård berörts vid behandlingen av den nyligen avlämnade propositionen
nr 75 med förslag angående reformerad sjukförsäkring, nämligen i samband
med i denna proposition framlagt förslag rörande understöd åt mindre
bemedlade barnaföderskor. I detta förslag ingår dels att understödet i första
hand skall användas till bekostande av vård av barnmorska eller å förlossningshem,
dels ock att de blivande enhetliga sjukkassorna, som skola handhava berörda
understödsverksamhet, tillika skola förhjälpa barnaföderskorna till erhållande
av råd och upplysningar angående vad de hava att iakttaga för sin egen och barnets
vård m. m. En dylik verksamhet måste hava sitt naturliga komplement i
en organiserad för- och eftervård. Betydelsen för såväl modern som barnet av
att omvårdnaden vid barnsbörd utsträckes till en mera avsevärd tid såväl förut
som efteråt synes nämligen alltmera allmänt inses. På skilda håll hava spå
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 119.
rats initiativ till åtgärder i sådant hänseende. Det måste då vara av betydelse,,
att ifrågavarande vårdverksamhet organiseras så, att den kan genomföras på
samma gång så effektivt och för så ringa kostnad som möjligt.
Även ur nu anförda synpunkter är det alltså önskvärt, att åtgärder redan
nu vidtagas för att en sådan vårdverksamhet snarast möjligt skall kunna komma
till stånd.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, skulle enligt medicinalstyrelsens
ursprungliga plan försöksverksamhet av ifrågavarande slag för en årskostnad
av 31,400 kronor anordnas inom tre olika områden av vårt land. Enligt styrelsens
senaste förslag har försöksområdenas antal utökats till fyra, under det att
årskostnaderna för verksamheten det oaktat ansetts kunna begränsas till ett
belopp något understigande det som beräknats i det första förslaget. Det sålunda
modifierade förslaget kan jag — utan att här ingå på närmare detaljgranskning
i allt väsentligt tillstyrka. Genom en i överensstämmelse med
medicinalstyrelsens senaste förslag anordnad försöksverksamhet torde erfarenhet
kunna vinnas rörande det inbördes värdet av olika organisationsformer och
om de kostnader, dessas tillämpning medför i olikartade delar av vårt land.
Vad angår de av medicinalstyrelsen uppdragna grundlinjerna för bestämmelser
rörande försöksverksamheten torde jag först efter det riksdagen fattat ställning
till anslagsfrågan hava att intaga definitiv ståndpunkt därtill. Redan här
vill jag emellertid tillkännagiva, att jag i huvudsak kan ansluta mig till dessa
grundlinjer, dock att det torde böra uttryckligen framhållas, att jämväl barnmorskornas
biträde skall anlitas, där det finnes vara till gagn, och att alltså
de för distriktssköterskorna avsedda arvodesbeloppen böra fördelas mellan dem
och barnmorskorna.
I fråga örn kostnadsberäkningarna har jag icke heller funnit anledning till
erinran; viss ytterligare nedsättning av kostnadssumman synes emellertid icke
utesluten. Men hänsyn härtill och da det för ändamålet erforderliga anslaget
lämpligen synes böra erhålla förslagsanslags karaktär, torde detsamma för
nästa budgetår utan olägenhet kunna avrundas nedåt till det i statsverkspropositionen
preliminärt upptagna beloppet av 30,000 kronor. Närmare föreskrifter
rörande anslagets användning torde få meddelas av Kungl. Majit eller
''— efter Kungl. Maj:ts bemyndigande — av medicinalstyrelsen.
Huru länge ifrågavarande försöksverksamhet bör fortgå och i vad mån den
bör ersättas av en mera omfattande och definitiv organisation kan givetvis icke
för närvarande bedömas, utan bör avgörandet därufinnan få bliva beroende av
de erfarenheter, man under verksamhetens lopp kan komma att göra. Redan
nu kan det emellertid förutses, att försöksverksamheten, för att leda till mera
säkra resultat, torde böra fortgå jämväl under budgetåret 1932/1933.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen
att till försöksverksamhet beträffande för- och eftervård vid
barnsbörd för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra förslagsanslag
av................................kronor 30,000.
Kungl. Majlis proposition nr 119.
15
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Åke Karlholm.