Kungl. Majus proposition nr 115.
1
Nr 115.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående dispositionen
av återstående delar av förutvarande mötesplatsen
Sannahed; given Stockholms slott den 13
februari 1931.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande avbilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt. ,
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Carl Ekman.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg emten i statsrådet
å Stockholms slott den 13 februari 1931.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden
Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Chefen för försvarsdepartementet, statsministern Ekman, anför:
På förslag av Kungl. Majit (prop. nr 42) medgav 1915 års riksdag (riksdagens
skrivelse nr 80), bland annat, att Livregementets grenadjärers och
Livregementets husarers förutvarande övningsfält Sannahed — med undantag
av dels ett område om 14.6080 hektar, omfattande en grusås och sandgropar,
dels områden örn 0.19 50 hektar, innefattande fornlämningar, och dels
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 98 helft. (Nr 115.) S3i 3i 1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo.
gemensamma vägar till en areal av O.3220 hektar — ävensom den till övningsfältet
hörande skjutbanan finge jämte de å övningsfältet och skjutbanan
befintliga byggnader och övriga anläggningar försäljas på i propositionen
angivna villkor och i enlighet med en däri framlagd plan.
Genom brev den 11 juni 1915 anbefallde Kungl. Majit arméförvaltningens
fortifikationsdepartement dels att vidtaga de åtgärder, som kunde anses erforderliga
för avlösning av å övningsfältet vilande betesservitut, eventuellt
att mot ägarna av de servitutsberättigade fastigheterna anhängiggöra talan
örn avlösningen under åberopande av den förändring i fråga örn markens
användande, som det i förenämnda proposition angivna och av riksdagen
godkända förslaget till användning av Sannahed innebure, dels ock att med
i propositionen närmare angivna undantag enligt den däri framlagda planen
ävensom villkor i övrigt, som av riksdagen godkänts, försälja ej mindre av
övningsfältet de delar, som icke besvärades av betesrättsservitut, omedelbart
samt övriga delar av fältet, i den mån därå vilande servitut avlöstes, än
även den till övningsfältet hörande skjutbanan jämte de å övningsfältet och
skjutbanan befintliga byggnader och övriga anläggningar.
Förenämnda betesrättsservitut har numera avlösts och även det åt fortifika
ti o n s d ep a r t e m e n t e t lämnade försäljningsuppdraget torde, vad de i detsamma
avsedda markområdena angår, hava i huvudsak slutförts. Däremot
äro vissa av de å det förutvarande övningsfältet uppförda byggnaderna fortfarande
i kronans ägo.
I skrivelse till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet den 7 mars
1930 hava lantförsvarets marlckommitterade framlagt förslag angående dispositionen
av de delar av Sannahed, vilka år 1915 undantagits från försäljning,
samt därvid anfört, bland annat, följande.
Beslut angående försäljning förelåge icke beträffande de områden, som å
en kommitterades skrivelse bilagd, av distriktslantmätaren H. Aspling år
1913 upprättad karta över f. d. lägerplatsen Sannahed angivits med följande
beteckningar, nämligen:
a) ägofigurerna nr 66—80, del av 81, 83, 83 a), 84—86, 140—144, 151—162
samt vägarna c, d, e, v och z, inalles 14.6080 hektar;
b) ägofigurerna nr 1 och 3 örn tillhopa O.ioöo hektar, innehållande fornlämningar;
c)
de gemensamma mindre vägarna a, b, f, g, o, p och q örn O.3220 hektar.
Då kartan icke helt överensstämde med marken, vore de lämnade areal
uppgifterna
icke fullt tillförlitliga. Enligt vad kommitterade inhämtat motsvarade
de ovan angivna områdena följande fastigheter förutom vägområden:
1) gemensamma ägor till den från 3 mantal Norrby nr 1—3 avsöndrade
lagenheten Sannahed 41, M/82 mantal Berga l4 och 32/41n mantal Berga l19 i
Hallsbergs socken, omfattande bland annat ägofigurerna nr 1, 3, 151—162;
2) den från gemensamma ägor till hemmanen Marka nr 1 och 2 i Hallsbergs
socken avsöndrade lägenheten Sannahed 51, motsvarande ägofigurerna
nr 140—144;
3) den från gemensamma ägor till hemmanen 1/2 mantal Södra Sanna
nr 1, 1 mantal Södra Sanna nr 2 och 1 mantal Södra Sanna nr 3 i Kumla
socken avsöndrade lägenheten Sannahed 21, motsvarande ägofigurerna nr
66—79 med vissa vägar;
3
Kungl. Majus proposition nr 115.
4) deri från hemmanet Norra Sanna nr 1 i Kumla socken avsöndrade
lägenheten Norra Sanna l7, motsvarande ägofigurerna nr 80 och del av
5) den från hemmanet Norra Sanna nr 2 i Kumla socken avsöndrade
lägenheten Norra Sanna 26, motsvarande ägofigurerna nr 83, 83 a, 84, 85,
86 jämte vägmark.
Med skrivelse den 12 september 1928 hade armeforvaltnmgens lortifikationsdepartement
till markkommitterade överlämnat en av sekundchefen för
Livregementets grenadjärer verkställd utredning rörande användningen av
de utav regementet disponerade byggnaderna å Sannahed. Enligt denna
utredning hade kronan numera därstädes kvar endast följande byggnader:
1) barack, 2) två persedelförrådsbyggnader, 3) trossvagnsskjul, 4) brandredskapsbod,
5) gevärsförrådsbyggnad, 6) två lägerhyddor. Av dessa stöde
baracken, trossvagnsskjulet samt de båda lägerhyddorna, vilka byggnader
vore avsedda såsom förvaringsplats för fordon från indragna truppförband, tor
närvarande tomma. Av persedelförrådsbyggnaderna vöre den ena delvis uthyrd
till handelsbod och magasin och delvis använd såsom förvaringsplats
för järnsängar, medan den andra, som vöre uppförd å ett tidigare till Kumla
kommun försålt område, helt disponerades för landstormens räkning. Brandredskapsboden
disponerades för förvaring av brandredskap och gevärsförrådsbyggnaden
för förvaring av sjukvårdsmateriel. Samtliga byggnader
utom lägerhyddorna vore i gott stånd. Enligt vad kommitterade inhämtat
kunde alla dessa byggnader med undantag av den persedelförrådsbyggnad,
i vilken landstormsförrådet vore inrymt, utan olägenhet ur militär synpunkt
inom en nära framtid försäljas.
Beträffande de markområden vid Sannahed, som fortfarande vore i kronans
ägo, hade sekundchefen i skrivelse till fortifikationsdepartementet den
1 oktober 1929 meddelat, att desamma, med undantag av de å förenämnda
karta med nr 141 — 144 betecknade ägolotterna samt en del av ägolotten nr
140 vore utarrenderade till enskilda personer. Ägolotterna nr 141 144
samt en del av nr 140, vilka utgjordes av grustag eller för grustag avsedd
mark, disponerades direkt av kronan, som använde områdena såsom grustäkt.
Årliga inkomsten av grustäkten uppginge till omkring 300. kronor,
från vilket belopp dock avginge 150 kronor för arvode till en tillsyningsman
för grustaget. Arrendeinkomsterna för de övriga områdena uppginge till
omkring 80 kronor för år. Då kronan sålunda för samtliga sina återstående
områden vid Sannahed endast hade en årlig inkomst av omkring 230 kronor
och då nämnda områden för regementets övningar eller dylikt saknade varje
betydelse, funnes från regementets sida intet att erinra mot en försäljning
av områdena. .
I yttrande den 8 oktober 1929 hade arméfördelnmgsclieten förklarat, att
hail intet hade att erinra mot en försäljning av återstående delar av övningsfältet.
Dock syntes de områden, vilka inneliölle grustäkt eller fornminnen,
böra bibehållas i statens ägo.
Genom brev den 22 juni 1921 hade Kungl. Majit medgivit, att en minnessten
finge av förutvarande och då tjänstgörande personal vid Livregementets
grenadjärer uppföras a ett område örn 450 kvm. av mötesplatsen (området
torde utgöra del av ägofiguren nr 83 å kartan). En minnessten å
heden hade även upprests av Livregementets husarer. Denna sten funnes
emellertid å ett område om 0.04 825 hektar av viss tidigare till Kumla kommun
försåld del av övningsfältet, vilket område kommunen genom gåvobrev
den 10 december 1926 överlämnat till »Livregementets husarer». Då
regementet icke kunde anses såsom någon juridisk person, torde enligt kommitterades
mening området få anses skänkt till kronan.
4
Kungl. Majus proposition nr lid.
För att bilda sig en uppfattning rörande möjligheterna för en realisation
av områdena hade vissa av kommitterade avlagt ett besök vid Sannahed.
Kommitterade hade därvid kommit till den uppfattningen, att samtliga de
områden, som tidigare funnits böra bibehållas i kronans ägo, med undantag
av områdena för de båda av Livregementets grenadjärer och Livregementets
husarer å heden resta minnesstenarna så vitt möjligt borde realiseras, så
framt de icke behövde tagas i anspråk för något statligt ändamål.
Enligt^ de kummi tterades mening vore det uppenbart, att ifrågavarande
markområden icke hade något värde för den militära utbildningen.
Då grusåsen vid Sannahed representerade en tillgång på till ballastgrus
och fyllning lämpat material och dessutom vore belägen rätt nära järnvägslinjen
Katrineholm—Hallsberg, hade kommitterade till järnvägsstyrelsen
riktat en förfrågan, huruvida statens järnvägar kunde hava något intresse
av att för sitt behov av grus förvärva någon del av mötesplatsen. I skrivelse
den 29 november 1929 hade järnvägsstyrelsen emellertid meddelat, att
styrelsen för det dåvarande icke ifrågasatte sådant förvärv.
Yad fornminnesområdena beträffade, hade kommitterade till riksantikvarien
riktat en förfrågan, huruvida något skäl kunde föreligga mot att områdena
ifråga, örn de bibehölles i statens ägo, ställdes under förvaltning av vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien. Till svar härå hade riksantikvarien
i skrivelse till kommitterade den 15 oktober 1929 anfört, att riksantikvarien
icke ansett sig kunna tillstyrka akademiens övertagande av ifrågavarande
fornlämningsområden, vilka jämlikt förordningen den 29 november 1867
rörande forntida minnesmärkens fredande och bevarande oberoende av akademiens
förvaltning vore skyddade mot skadegörelse.
. Några andra statliga intressen, som skulle kunna föranleda områdets
bibehållande i kronans ägo, torde icke förefinnas. Hinder syntes sålunda
icke föreligga för en försäljning av all kronans mark med undantag av områdena
för de båda minnesstenarna.
A ifrågavarande markområden vilade grustäktsservitut till förmån för de
gamla stamfastigheterna. Då en avlösning av servitutet säkerligen skulle
draga så pass stora kostnader och vara förenad med så mycken omgång,
att någon vinst på försäljningen av den från servitutet frigjorda marken icke
kunde beräknas uppkomma, hade kommitterade funnit lämpligt att försöka
försälja marken med grustäktsservitutet bibehållet.
Kommitterade hade från de nuvarande arrendatorerna infordrat och erhållit
anbud å de av dem nyttjade områdena. Härjämte hade till kommitterade
inkommit en del anbud från ägare av angränsande markområden.
Med vissa undantag hade anbudsgivarna såsom förutsättning för köp uppställt
det villkoret, att det områdena åvilande grustäktsservitutet skulle avlösas.
Flertalet av dessa anbud, som i regel vore tämligen låga, ansåge
kommitterade icke kunna upptagas till bedömande.
Kommitterade hade vidare från K. A. Carlsson i Norra Sanna i uppgiven
egenskap av t. f. byaman i Norra Sanna by fått emottaga framställning örn,
att den mark öster om landsvägen, som 1815 av byn upplåtits till kronan
mot rätt till grustäkt, måtte tilldelas byns hemmansägare, mot den lösen,
som bomme att bestämmas vid en blivande uppgörelse. Kommitterade hade
emellertid icke ansett sig böra ingå på någon uppgörelse med hemmansägarna
i Norra Sanna.
Då grustillgången inom området lämpligen borde komma till användning
för allmännyttiga ändamål, hade kommitterade inlett underhandlingar med
vägstyrelsen i Kumla härads väghållningsdistrikt samt med Hallsbergs kommun
örn ett övertagande av olika delar av den kvarvarande grusåsen med
bibehållet grustäktsservitut, och hade underhandlingarna lett till att följande
anbud avgivits.
5
Kungl. Muj:ts proposition nr lid.
Med skrivelse den 9 oktober 1929 hade ordföranden i Kumla härads vägstyrelse
till kommitterade överlämnat protokoll, fört vid vägstyrelsens sammanträde
den 27 september 1929. Vid sammanträdet hade styrelsen beslutat
att avgiva anbud å ägofigurerna från och med nr 144 till och med del av
nr 81, motsvarande den egentliga grusåsen, med ett belopp av 350 kronor
per tunnland och under förbehåll örn rätt för jordägarna i Kala, Gränby,
Norra Sanna, Södra Sanna, Marka och Norrby byar till grustäkt i enlighet
med kontrakt med krigskollegium av den 27 november 1815. I skrivelsen
hade ordföranden framhållit, att anbudet gällde endast under förutsättning,
att nuvarande arrendekontrakt kunde frigöras samt att vägstämman godkände
detsamma. Anbudsbeloppet hade beräknats efter följande grunder,
örn vilka enighet uppnåtts mellan kommitterade och vägstyrelsen. Av områdets
hela areal hade en tredjedel ansetts duglig för grustäkt, en tredjedel
som odlingsmark och en tredjedel, utgörande utgrävt grustag, hade ansetts
som impediment. Värdet å de olika markslagen hade beräknats till
för grustag 1,400 kronor per hektar, för odlingsmark 700 kronor per hektar,
medan impedimentet icke ansetts äga något värde. Ehuru detta icke uttryckligen
nämnts i anbudet, hade under förhandlingarna rått enighet örn,
att kronan skulle äga att utan ersättning till väghållningsdistriktet bibehålla
de å området befintliga byggnaderna, så länge kronan så funne för
gott. Ett dylikt medgivande borde uppställas såsom köpevillkor. Från vägstyrelsens
sida hade icke framställts något krav på att området skulle lämnas
gravationsfritt. Ett sådant villkor syntes ej heller formellt sett kunna uppfyllas
av kronan, då området torde besväras av i stamfastigheterna fastställda
inteckningar. Kronan kunde sålunda endast utfästa, att området icke besvärades
av däri direkt fastställda inteckningar, samt syntes böra, örn så
påfordrades, åtaga sig att hålla köparen skadeslös för vad han kunde bliva
nödsakad att utgiva för området åvilande, i stamfastigheterna intecknad
gäld. Med dessa villkor ansåge kommitterade det avgivna anbudet fullt antagligt
och förordade försäljning till väghållningsdistriktet av ifrågavarande
områden, motsvarande kronans behållna delar av lägenheterna Sannahed 21,
Sannahed 5l och Norra Sanna l7.
Förhandlingarna med Hallsbergs kommun hade resulterat i, att av kommunen
utsedda delegerade i skrivelse den 12 september 1929 meddelat, att
de för ägofigurerna nr 1, 3 och 151—162 å distriktslantmätaren Asplings
karta å Hallsbergs sockens vägnar med förbehåll av kommunalfullmäktiges
godkännande erbjöde en köpeskilling av 1,700 kronor. Såldes områdena
gravationsfria eller med grustagsrätt endast för Norrby hemmansägare,
vilka väl vid försäljningen år 1815 av omskrivna områden varit de enda
»jordägare», som iigt grustagsrätt å Norrby ägor, vore de delegerade villiga
att icke obetydligt höja sagda anbudsbelopp. Upplysningsvis ville de nämna,
att av hela arealen, som enligt bekomna utdrag av beskrivning till kartan
över Sannahed uppginge till 4.4430 hektar, cirka 1.4400 hektar enligt av
dem företagen uppmätning och uträkning sannolikt vore duglig till grustäkt,
medan cirka 0,56oo hektar utgjordes av viirdelös ler-och alvblandad sandmo
och sumpmark. Den övriga arealen, som de ej uppmätt, men vilken, örn
kartan vore korrekt, skulle uppgå till 2.4430 hektar, vore genomgrävd och
så gott som helt värdelös. De delegerade hade utbett sig meddelanden,
huruvida deras anbud komme att antagas eller om grustagsrätten kunde avlösas
eller begränsas till Norrby hemmansägare, i vilket fall de vore villiga
att inlämna nytt högre anbud.
Markkommitterade kunde vitsorda, att en stor del av området vore genomgrävt,
med nivån betydligt under den omgivande marken samt vattensjukt,
ävensom att jordmånen delvis torde bestå av alv och lera, som endast
6
Kungl. Majus proposition nr 115.
lämpade sig såsom fyllnadsmaterial. Vad anginge kommunens förvärv av
ägofigurerna nr 1 oell 3 (stensättningarna) hade kommitterade inhämtat, att
avsikten vore att efter förvärvet utan ersättning upplåta dem till Kumla—
Hallsbergs hembygdsförening, en åtgärd som måste betecknas såsom synnerligen
lämplig. Styrelsen för hembygdsföreningen hade också vid sammanträde
den 26 november 1929 förklarat sig vilja mottaga stensättningarna
och påtaga sig det därmed förenade ansvaret.
Priset för området måste betraktas såsom fullt skäligt, därest området
försåldes med bibehållet grustäktsservitut. Ett försök att avlösa eller begränsa
servitutet, pä sätt från kommunens sida föreslagits såsom villkor
för en förhöjningoav köpeskillingen, förefölle visserligen icke alldeles omöjligt
att genomföra. A andra sidan torde det vara så pass vanskligt och föga
lönande, att det icke kunde för kronans del förordas. Kommitterade ansåge
därför ett antagande av kommunens nu föreliggande anbud innebära den
bästa lösningen av frågan och föresloge sålunda försäljning till Hallsbergs
kommun av ifrågavarande samfällda mark till lägenheten Sannahed 41 samt
67/82 mantal Berga l4 och 32/110 mantal Berga l19. På skäl, som förut anförts
i fråga örn den föreslagna försäljningen till Kumla härads väghållningsdistrikt,
torde kronan, örn så påfordrades, böra åtaga sig att hålla köparen
skadeslös för vad han kunde bliva nödsakad utgiva med anledning av området
åvilande, i stamfastigheterna intecknad gäld.
Kommitterade ansåge sig böra framhålla, att innehavare av bebyggda
tomter inom ifrågavarande områden icke genom försäljningarna syntes bliva
försatta i sämre läge utan åtminstone för avsevärd tid framåt kunde bibehålla
sina byggnader mot tomthyra, varjämte de hade möjlighet att enligt
ensittarlagen förvärva äganderätten till de upplåten tomterna.
I försäljningarna syntes böra inbegripas vägarna f, e, d, c och x, i den
mån marken till dessa vägar tillhörde kronan.
Yad vidare beträffade ägofigurerna nr 83, 83 a, 84, 85 och 86, motsvarande
återstoden av lägenheten Norra Sanna 26, torde desamma icke lämpa sigtor
grustäkt. Inom området funnes den av Livregementets grenadjärer resta
minnesstenen, vilken jämte det avsatta området örn 450 kvm. torde böra
bibehållas i kronans ägo. Fastigheten syntes visserligen formellt besväras
av grustäktsservitutet, men då grustillgång torde saknas, syntes detta icke
spela någon större roll. Beträffande ifrågavarande område hade kommitterade
fått emottaga anbud från den nuvarande arrendatorn, som för området
med undantag av platsen för minnesstenen erbjudit 200 kronor. Anbudet
vore emellertid för lågt för att förtjäna avseende. Vidare hade ägarna
av tre angränsande lägenheter, fanjunkaren L. Anell, Lars Larson och Per
Olsson under framhållande av de olägenheter, som möjligen framdeles skulle
för dem uppkomma, därest området bleve uppdelat i smärre lägenheter,
vilka komme att bebyggas, anhållit att så vitt möjligt mot en köpeskilling,
beräknad efter 630 kronor per hektar, få inköpa hela området för att dem
emellan fördelas efter deras lägenheters bredd fram till landsvägen. Då
den för närvarande delvis uthyrda förrådsbyggnaden icke längre syntes
behöva bibehållas, hade markkommitterade från nyssnämnda lägenhetsägare
infordrat anbud å byggnaden, varefter dessa för densamma erbjudit ett belopp
av 1,500 kronor.
Vidare hade kommitterade från innehavaren av den i södra delen av
förrådsbyggnaden inredda handelsboden infordrat anbud å byggnaden jämte
tomt. I skrivelse den 8 december 1929 hade denne, handlanden C. H.
Larsson i Kumla, erbjudit en köpeskilling av 2,025 kronor för byggnaden,
varjämte han för en tomt, motsvarande ägofiguren nr 86 å kartan, erbjudit
en köpeskilling av 1,000 kronor per hektar.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 115.
Om området försåldes med detsamma möjligen åvilande servitut bibehållet,
syntes ett lägsta pris av 1,000 kronor per hektar vara skäligt. Yad byggnaden
beträffade hade sekundchefen för Livregementets grenadjärer i skrivelse
den 28 november 1929, jämte det han lämnat vissa av markkommitterade
begärda uppgifter rörande byggnadens beskaffenhet, anfört, att det pris,
som skäligen torde kunna åsättas densamma vid försäljning med tomt på
platsen (tomtpriset ej inräknat), av sakkunnig person beräknats till omkring
5.000 kronor. Vid rivning och bortförande från platsen syntes byggnaden
vara värd omkring 2,000 kronor.
Lägsta salupriset å markområdet syntes sålunda kunna bestämmas till
1.000 kronor per hektar och för byggnaden till 2,000 kronor. I anledning
av vad som upplysts rörande förrådsbyggnadens värde på platsen, syntes
det dock lämpligt, att byggnaden jämte tomt, motsvarande ägofiguren nr 86,
utbjödes till försäljning genom infordrande av anbud. Skulle därvid icke
bättre anbud erhållas, ansåge kommitterade, att förrådsbyggnaden med tomt
borde kunna försäljas till C. H. Larsson för det av honom erbjudna priset.
Återstoden av området med undantag av område för minnesstenen syntes
kunna försäljas till fanjunkare Anell och hans medintressenter till här
förut föreslaget pris. Vid försäljningen torde kronan, örn så påfordrades,
böra åtaga sig ansvaret för områdena till äventyrs åvilande intecknad gäld.
Slutligen hade kommitterade från lägenhetsägaren A. Nilsson i Norra
Sanna fått emottaga ett anbud å 10 kronor å vägen g, vilket anbud kommitterade
förordade till antagande.
I fråga örn de återstående vägbitarna, å kartan betecknade med a, b, o, p, q
och t, hade kommitterade ansett obehövligt att för ett försäljningsbeslut
verkställa någon utredning eller infordra anbud från blivande köpare,
då priset å desamma bleve av underordnad betydelse. Sådan utredning
borde lämpligen verkställas av lantmätare i samband med erforderliga aystyckningsförrättningar
för de områden, som kommitterade nu föreslagit
till försäljning.
Vad anginge vården av de båda minnesstenarna å heden hade kommitterade
fått emottaga protokollsutdrag, utvisande att styrelsen för Kumla-Hallsbergs
hembygdsförening vid sammanträde den 26 november 1929 beslutat,
att föreningen, under förutsättning att minnesstenarna jämte tillhörande
markområden kostnadsfritt överlämnades till föreningen, komme att mottaga
desamma och svara för deras vård och normala underhåll. På förfrågan
från kommitterade hade sekundchefen för Livregementets grenadjärer i
skrivelse den 6 december 1929 meddelat, att från regementets sida intet
funnes att erinra mot, att regementets minnessten jämte tillhörande jordområde
och ansvaret för dess vård och underhåll övertoges av föreningen,
under förutsättning att föreningen förbunde sig att för all framtid hålla
minnesmärket i värdigt skick. I skrivelse den 13 januari 1930 hade sekundchefen
för Livregementets husarer likaledes meddelat, att mot hembygdsföreningens
övertagande av den av regementet resta minnesstenen icke funnes
något att erinra från regementets sida.
För egen del ansåge kommitterade det icke lämpligt, att områdena i fråga
överlämnades till hembygdsföreningen under full äganderätt utan funné
med anledning av det möjligen inträdande behovet av större reparationer,
vilka det icke skäligen kunde åläggas föreningen att verkställa, det bättre,
att allenast en upplåtelse skedde av de båda områdena tillsvidare och intill
dess Kungl. Majit annorlunda förordnade, med skyldighet för föreningen
att väl vårda minnesstenarna och hålla områdena kring desamma i vårdat
skick.
Under åberopande av vad sålunda anförts föresloge kommitterade beträffande
dispositionen av kronans återstående mark å Sannahed,
8
Kungl. Majus proposition nr 115.
att ägofigur erna från och med nr 144 till och med del av nr 81 å den
ay distriktslantmätare!! Aspling år 1913 upprättande kartan, motsvarande
lägenheterna Sannahed 21 och Sannahed 5l samt återstoden av Norra Sanna l7,
omfattande den egentliga grusåsen, måtte försäljas till Kumla härads vägby!
lii ingsdistrikt mot ett pris av 700 kronor per hektar under förbehåll örn
rätt för vederbörande till grustäkt i enlighet med kontrakt med krigskollegium
ay den 27 november 1815 samt med rätt för kronan att utan någon ersättning
till vägliållningsdistriktet bibehålla å området befintliga, kronan tillhöriga
byggnader, så länge kronan så funne för gott;
att ägofigurerna nr 151—162 samt nr 1 och 3 å samma karta, motsvarande
gemensam mark för lägenheten Sannahed 41 samt 67/82 mantal Berga l4 och
/jio. mantal Berga l19, måtte försäljas till Hallsbergs kommun mot en köpeskilling
av 1,700 kronor samt under förbehåll för ovanberörda grustäktsservitut;
att
ägofigurerna nr 83, 83 a, 84, 85 och 86, motsvarande återstoden av
lägenheten Norra Sanna 26, med undantag av erforderligt område för den
av Livregementets grenadjärer å heden resta minnesstenen måtte försäljas
till den högstbjudande, dock lägst till 1,000 kronor per hektar, därvid borde
iakttagas att så vitt möjligt den å ägofiguren nr 86 kvarstående förrådsbyggnaden
skulle försäljas tillsammans med nämnda ägofigur;
att de i kronans ägo behållna mindre vägarna måtte försäljas på lämpligt
sätt till dem, som hade nytta av desamma, och till de pris Kungl. Majit
kunde finna skäl godkänna;
samt att områdena för de båda å heden uppresta minnesstenarna utan
ersättning tillsvidare och intill dess Kungl. Majit annorlunda förordnade
måtte upplåtas till Kumla-Hallsbergs hembygdsförening med skyldighet för
föreningen att väl vårda minnesstenarna samt hålla områdena kring desamma
i vårdat skick.
^Sedermera hava markkommitterade med skrivelse den 30 april 1930 till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet överlämnat två till dem
ställda skrifter från Edvard Larsson i Norrby med flera, i vilka skrifter
dessa personer i uppgiven egenskap av byamän i Norrby by, under åberopande
av det dem tillförsäkrade servitutet att hämta grus å det med
ägofigurerna nr 151 162 a Sannahed betecknade området, dels protesterat
emot, att nämnda område avyttrades utan att betryggande villkor vid avyttringen
uppställdes för nämnda servituts bestånd, ävensom emot att kronan
såsom hittills till andra än Norrby byamän försålde grus från området,
dels ock erbjudit sig ått köpa samma område för en köpeskilling av 825
kronor samt på villkor i övrigt, att området överlätes fritt från inteckning
eller intrång i annat avseende, än deras servitutsrätt medförde, och att karta,
åtkomsthandlingar och gravationsbevis kostnadsfritt tillliandahölles dem.
Vidare hava markkommitterade med skrivelse den 1 maj 1930, likaledes
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, överlämnat en till
kommitterade ställd, den 22 april 1930 dagtecknad skrift från delegerade
för Hallsbergs kommun, däri de delegerade, under åberopande av det tidigare
av dem å kommunens vägnar avgivna köpeanbudet å ägofigurerna nr 151—162
samt nr 1 och 3, hemställt, att Hallsbergs kommun omedelbart måtte få
ingå preliminärt avtal örn köp av förberörda områden under förutsättning
av Kungl. Majlis och riksdagens godkännande.
9
Kungl. Majus proposition nr 115.
Sistnämnda framställning Ilar av markkommitterade tillstyrkts.
Beträffande den av byamännen i Norrby gjorda framställningen hava
markkommitterade anfört följande.
Kommitterade hade givetvis icke något att erinra mot en försäljning av
det i byamännens skrift avsedda området till Norrby byamän under förutsättning,
att skäligt pris kunde erhållas för detsamma. Byamännen hade
erbjudit 825 kronor för området, medan det av kommitterade förordade anbudet
från Hallsbergs kommun å ägofigurerna nr 151—162 samt nr 1 och 3
eller praktiskt taget samma område lydde å 1,700 kronor med bibehållande
av förefintligt grustäktsservitut. Vidare hade byamännen med anbudet förenat
villkoren, att området skulle överlåtas fritt från inteckning eller intrång
i annat avseende än deras egen förutvarande servitutsrätt och att karta, åtkomsthandlingar
och gravationsbevis skulle utan kostnad för köparna tillhandahållas.
Kronan borde emellertid icke garantera, att området icke besvärades
av grustäktsservitut till förmån för andra än Norrby byamän,
liksom kronan ej heller kunde svara för, att området vore fritt från penninginteckningar,
fastställda i stamfastigheten. Hedan på grund av de med byamännens
anbud förknippade villkoren ansåge kommitterade därför detta
oantagligt. Härtill komme, att Hallsbergs kommun erbjudit bättre pris utan
att därför uppställa några villkor av sådan art, att desamma icke kunde av
kronan uppfyllas. Kommitterade kunde icke heller finna, att byamännen
anfört några bindande skäl, för att kronan skulle vara förhindrad att försälja
området till andra än dem.
I utlåtande i ärendet den 6 september 1930 har arméförvaltningens forti
Afcationsdepartement anfört, bland annat, följande.
I en till sekundchefen för Livregementets grenadjärer ställd, till fortifikationsdepartementet
överlämnad skrift hade Aug. Jonsson m. fl. hemmansägare
i Bösavi by i Kumla socken anhållit att efter ett pris av 1,000 kronor
per hektar få till grustag köpa ett å en skriften bilagd skiss närmare angivet
område örn cirka 1 hektar av den mark å Sannahed, som enligt markkommitterades
förslag örn dispositionen av mötesplatsen vore avsedd att
försäljas till Kumla härads väghållningsdistrikt. Såsom motiv för denna
anhållan hade byamännen i Rösavi anfört, att de, som hade omkring 4 kilometer
enskilda vägar att underhålla och hittills haft förmånen att till underhåll
av dessa vägar för rimligt pris få köpa grus från kronans grustag å
Sannahed, befarade, att, örn vägstyrelsen eller någon enskild finge förvärva
hela grusåsen därstädes, de skulle komma i svårigheter för anskaffning av
lämpligt väggrus för bestridande av nämnda vägunderhåll.
I avgivet yttrande i ärendet hade chefen för östra arméfördelningen efter
hörande av sekundchefen för Livregementets grenadjärer anfört, att från
hans sida ej något vore att erinra emot markkommitterades förslag vare sig
beträffande dispositionen av kronans återstående mark å Sannahed eller i
fråga om försäljningen av de å mötesplatsen kvarstående gevärsförråds- och
persedelförrådsbyggnaderna, av vilka den förra disponerades av arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse för något dess ändamål och den senare av Livregementets
grenadjärer för förvaring av en del regementet tillhöriga sängar.
I avgivna yttranden i ärendet hade arméförvaltningens domäntjänsteman
meddelat, att han vid besök på platsen övertygat sig om, att Rösavi by,
vars belägenhet påfordrade underhåll av en avsevärd sträcka mindre byvägar,
vore i stort behov av grustillgång. På förfrågan hade emellertid
ordföranden i Kumla hiirads vägstyrelse förklarat, att viigstyrelsen, därest
styrelsens köp av förenämnda område komme till stånd, ämnade låta alla
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 115.
deni, som hittills hämtat grus från detsamma, få fortsätta därmed, så länge
grustillgången medgåve det. Under sådana förhållanden hade domäntjänstemannen
icke ansett några skäl förefinnas för Rösavi byamän att hysa bekymmer
för möjlighet till grustäkt. Han hade ej heller funnit det vara
lämpligt, att det till försäljning till vägstjTelsen avsedda området uppdelades,
utan borde detsamma i sin helhet få förvärvas av styrelsen, Priset,
700 kronor per hektar, vore visserligen mycket lågt, men med tanke på befintliga
grustäktsservitut m. m. kunde detsamma möjligen anses godtagbart.
Vidkommande därpå markkommitterades förslag angående försäljning av
ägofigurerna nr 151—162 samt nr 1 och 3 hade domäntjänstemannen framhållit,
att det syntes honom ej kunna förnekas, att de betänkligheter, som
Norrby byamän förklarat sig hysa mot den av kommitterade förordade försäljningen
till Hallsbergs kommun av de med ägofigurerna nr 151—162
betecknade områdena, hade ett visst fog för sig. Därest denna försäljning
komme till stånd, hade nämligen byamännen, enligt domän tjänstemannens
åsikt, ingen garanti för att från områdena erhålla grus till ett skäligt pris,
även örn servitutsrätten efter försäljningen fortfarande komme att äga bestånd.
Möjligt Amre ju även, att grustillgången genom en kraftig avverkning snart
komme att tryta, då gruskvantiteten inom områdena vore jämförelsevis liten.
Härigenom kunde byamännen inom en snar framtid riskera att förlora den
fördel, som de en gång i tiden vid avståendet av marken till kronan betingat
sig. Det hade därför synts domäntjänstemannen orättvist att lämna
byamännens krav obeaktade. Vid kronans försäljning av områdena borde
byamännen därför äga företrädesrätt att få köpa desamma. Deras anbud,
825 kronor för ägofigurerna nr 151—161, måste emellertid anses alltför lågt
och de av dem för köpet uppställda Adllkoren oantagliga. Vid besök på
platsen hade domäntjänstemannen även meddelat byamännen denna åsikt
och anmodat dem att, därest de önskade komma i besittning av grustaget,
höja sitt anbud därå och inskränka A*illkoren för av dem begärt köp aA- detsamma.
I ett av byamännen i anledning därav till domäntjänstemannen
insänt förnyat anbud, som domäntjänstemannen samtidigt med sitt yttrande
i ärendet överlämnat till fortifikationsdepartementet, hade byamännen därför
erbjudit sig att för ägofigurerna nr 151—162 betala 1,200 kronor och därvid
ej uppställa några särskilda köpeA''illkor. Detta anbud understege Ansenligen
med 500 kronor det av Hallsbergs kommun avgivna anbudet, men aA’ skäl,
som domäntjänstemannen OA*an anfört, hade hail dock tillstyrkt detta anbuds
antagande. Skulle emellertid detta byamännens senast avgivna anbud icke
anses antagligt, vore det enligt domäntjänstemannens åsikt med rättvisan
mest överensstämmande, att kronan tillsvidare beliölle grustaget i sin ägo.
Beträffande det av markkommitterade förordade preliminära köpeavtalet
med Hallsbergs kommun hade domäntjänstemannen ansett, att något sådant
icke borde avslutas. Någon anledning till en dylik åtgärd hade domäntjänstemannen
nämligen icke funnit föreligga, och éj heller hade enligt hans
åsikt några giltiga skäl framlagts härför. Tvärtom skulle ett sådant avtal
till synes verka prejudicerande för riksdagens ställningstagande till frågan.
Beträffande markkommitterades förslag till disposition av övriga ännu ej
sålda delar av Sannahed hade domäntjänstemannen ej funnit något att häremot
erinra.
Sedan vägstyrelsen i Kumla härads väghällningsdistrikt anmodats yttra
sig över den förut omförmälda, av byamännen i Rösavi gjorda framställningen
att få köpa en del av det grustäktsområde å Sannahed, varå styrelsen
tidigare avgiA’it anbud, hade styrelsen till fortifikationsdepartementet meddelat,
att styrelsen, för den händelse vägdistriktet icke kunde få förvärva
hela det ifrågavarande området, ansåge sig böra helt frånträda sitt förut
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 115.
gjorda anbud, i synnerhet som största mäktigheten grus förefunnes å det
område, som Rösavi byamän förklarat sig vilja köpa.
Vidare hade delegerade för Hallsbergs kommun i skrivelse till fortifikationsdepartementet
meddelat, att ehuru deras för kommunens räkning tidigare
avgivna anbud omfattat, förutom ägofigurerna nr 151—162, även ägofigurerna
nr 1 och 3, de dock numera vore villiga att avstå från sistnämnda båda
områden och erbjuda hela anbudssumman, 1,700 kronor, för ägofigurerna nr
151-162. . „
För egen del hade fortifikationsdepartementet icke funnit något ur försvarets
synpunkt att erinra mot avliändande fran kronans sida ai i ärendet
ifrågakonjna markområden jämte de kronan tillhöriga byggnader, som funnes
uppförda å dessa områden, nämligen persedelförrådsbyggnaden å ägofiguren
nr 86 och gevärsförrådsbyggnaden å ägofiguren nr 81. I fråga örn de särskilda
av markkommitterade härför avgivna förslagen hade departementet
ansett sig böra anföra följande.
Med hänsyn till i ärendet förekomna omständigheter syntes det område,
som å den av distriktslantmätare!! Aspling uppgjorda kartan betecknats
med ägofigurerna nr 66—80, del av nr 81 och nr 140 144, icke lämpligen
böra uppdelas vid en försäljning. Med anledning härav och då det av
Kumla härads vägstycke för området erbjudna köpeskillingsbeloppet, 700
kronor per hektar, med hänsyn till området åvilande grustäktsservitut finge
anses skäligt, hade departementet icke något att erinra mot en försäljning
av nämnda område till väghållningsdistriktet.
Beträffande den å ägofiguren nr 81 belägna gevärsförrådsbyggnaden finge
departementet, då något köpeanbud å nämnda byggnad ej förelåge, föreslå,
att densamma försåldes skild från marken, varå den vore uppförd, till pris
som Kungl. Maj:t efter byggnadens utbjudande till försäljning samt förslag
av fortifikationsdepartementet kunde finna skäligt fastställa.
Vidkommande ägofigurerna nr 151—162 förelåge två anbud nämligen dels
ett från Hallbergs kommun slutande å 1,700 kronor, och dels ett från vissa
delägare i Norrby by å 1,200 kronor. Vid övervägande av vilket av nämnda
två köpeanbud, som" borde lämnas företräde, hade fortifikationsdepartementet
i likhet med departementets domäntjänsteman funnit, att på grund av
det grustäktsservitut, som kronan vid sitt köp av ifrågavarande, huvudsakligen
av under Norrby by lydande mark tagna områden tillförsäkrat, bland
andra, Norrby byamän, den prioritetsrätt att förvärva områdena, som på
grund därav vid kronans nu ifrågasatta försäljning av desamma skäligen finge
anses tillkomma bvamännen, borde vara så stor, att deras anbud syntes
böra komma i fråga till antagande framför kommunens anbud, ehuru detta
senare med 500 kronor överstege byamännens anbud. Ett särskilt skäl för
ett dylikt förfaringssätt syntes vara, att grustillgången inom områdena numera
vore jämförelsevis liten, varför en kraftig grusavverkning genom annan
köpare således snart skulle kunna göra byamännens servitutsrätt örn intet.
Vid eventuellt avslutande av köp med byamännen torde dock dessa, såsom
tydligen även av dem förutsatts, då de vid avgivande av sitt senare köpeanbud
uteslutit de villkor i detta avseende för köpet, som förekommit i det
tidigare av dem avgivna anbudet, böra tillförbindas att tala ifrågavarande
grustäktsservitut, i (ten mån detta kunde tillkomma även andra fastighetsägare
än köparna. Även borde beaktas, att, da byamännen såsom samman
slutning icke torde kunna betraktas såsom någon juridisk person och således
ej heller vore berättigade att inga någon rättshandling, vid bifall till deras
framställning örn köp av marken, köpeavtal syntes böra träffas nied de personliga
ägarna av i mantal satt jord i Norrby by eller av dem för ändamålet
bildade antingen en ekonomisk förening eller ett bolag.
12
Kungl. Xlaj.ts proposition nr Ilo.
Vad ägofigurerna nr 1 oell 3 anginge, hade något uteslutande för dessa
områden avsett köpeanbud ej erhållits. De områden, som upptoges av dessa
äg°figurer> vöre emellertid, enligt vad departementet inhämtat, av endast
ringa ekonomiskt värde och innehölle fornlämningar. Skulle Norrby byamäns
anbud komma att antagas och något köpeanbud å ägofigurerna nr 1
och 3 således ej komma att föreligga, syntes, i likhet med vad som ifrågasatts
beträffande områdena för de å Sannahed uppförda regementsminnesmärkena,
förevarande områden lämpligen kunna tillsvidare upplåtas till KumlaHallsbergs
hembygdsförening utan ersättning, men med skyldighet för föreningen
att väl vårda och underhålla desamma jämte de därå befintliga fornlämningarna
samt att ansvara för all områdena eventuellt besvärande skattom!1
hägnadsskyldigliet. Beträffande slutligen den av markkommitterade
föreslagna åtgärden, att preliminärt försäljningsavtal redan nu skulle upprättas
med Hallsbergs kommun, ansåge fortifikationsdepartementet, att, även
örn kommunens anbud skulle tillerkännas företrädesrätt framför byamännens,
någon anledning att vidtaga en sådan åtgärd, som av kommitterade föreslagits,
i allt fall icke förelåge.
Mot övriga av markkommitterade i ärendet avgivna förslag, avseende dels
försäljning av ägofigurerna nr 83, 83 a, 84, 85 och 86 jämte den å sistnämnda
ägofigur belägna persedelförrådsbyggnaden, ävensom i kronans ägo behållna
mindre vägar, allt å Sannahed, dels ock upplåtelse utan ersättning tillsvidare
åt Kumla-Hallsbergs hembygdsförening av de å Sannahed uppresta regementsminnesstenarna
med därtill hörande områden, hade fortifikationsdepartementet
ej funnit något att erinra, dock att försäljningsbeloppet för
nyssnämnda byggnad syntes efter byggnadens utbjudande till försäljning
såväl med som utan samband med lämplig tomtplats å området, varest den
vore uppförd, samt efter förslag av fortifikationsdepartementet böra fastställas
av Kungl. Majit. Såsom gemensamma bestämmelser för samtliga försäljningar
av den mark, varom i ärendet vore fråga, finge fortifikationsdepartementet
därjämte föreslå, dels att blivande köpare skulle förbinda sig att
ensamma betala alla kostnader för lagfart och eventuell avstyckning av köpta
områden samt respektera av kronan upplåtna nyttjand erätter till desamma,
tills tiden för dessa utgått, dels ock att kronan skulle åtaga sig att ansvara för
de i vederbörande stamfastigheter meddelade penninginteckningar, i den mån,
i händelse av exekutiv försäljning, områdena kunde befinnas häfta för desamma.
Inflytande köpeskillingar för försålda markområden och byggnader syntes,
efter avdrag av eventuella försäljningskostnader, böra tillgodoföras lantförsvarets
fond för byggnader och andra försvarsändamål.
I en till Konungen ställd, den 20 oktober 1930 dagtecknad skrift hava
delegerade för Hallsbergs kommun framställt vissa erinringar emot vad arméförvaltningens
domäntjänsteman och fortifikationsdepartement anfört beträffande
dispositionen av ägolotterna nr 151—162 samt därvid anfört, bland
annat, följande.
Domäntjänstemannen hade såsom skäl emot ifrågavarande områdes försäljning
till Hallsbergs kommun anfört, att byamännen i Norrby genom en
kraftig avverkning av den begrägsade grustillgången å området riskerade
att inom en snar framtid förlora fördelen av den dem tillförsäkrade fria
grustagningsrätten därstädes. Denna invändning kunde visserligen synas
hava visst fog för sig. Förhållandet vore emellertid, att kommunen önskade
förvärva ifrågavarande områden just för att förhindra en för kraftig och
hastig avverkning och därigenom, så långt den begränsade tillgången det
13
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 115.
medgåve, säkerställa kommande generationers behov av grus och sand. Det
torde vara uppenbart, att man hade större garanti för en begränsad grusavverkning,
örn kommunen förvärvade området, än örn det försåldes till och
exploaterades av en ekonomisk förening eller ett bolag, låt vara att endast
byamännen vore intressenter i företaget. Den tveksamhet, som gjort och
gjorde sig gällande bland byamännen själva örn lämpligheten av det ifrågasatta
förvärvet, syntes grunda sig därpå, att en del hemmansägare ville förvärva
området för att örn möjligt förhindra all grusförsäljning, medan andra
åter ville få köp till stånd för att få försälja grus i största möjliga omfattning
och utan tanke på kommande släktens behov.
Fortifikationsdepartementet hade för sin del framhållit, att Norrby byamän
såsom innehavare av ovan omförmälda servitutsrätt borde hava prioritetsrätt
till förvärv av områdena. Skulle detta skäl vara avgörande, syntes därav
följa, att även byamännen i Marka samt Södra Sanna och Norra Sanna
borde tillerkännas samma prioritetsrätt ifråga örn de dem förr tillhöriga
grusbackar, i vilka de hade motsvarande servitutsrätt. Såvitt delegerade
hade sig bekant, hade departementet dock ej ifrågasatt sådan rätt för dessa
byamän utan förordat grusbackarnas försäljning till annan spekulant. På
grund därav syntes sist anförda skäl ej böra tillmätas större betydelse.
Då det enligt de delegerades förmenande vore för alla parter, kronan,
Norrby byamän och Hallsbergs kommun, förmånligast och lämpligast, att
kommunen finge förvärva ifrågavarande markområden å Norrby ägor, hemställde
delegerade med stöd av vad sålunda anförts örn beaktande av kommunens
tidigare avgivna, av markkommitterade tillstyrkta anbud.
Häröver har arméförvaltningens fortifikationsdepartement den 29 oktober
1930 avgivit utlåtande och därvid förklarat, att departementet icke funnit
anledning frångå sin i departementets utlåtande den 6 september samma år
uttalade mening, att Norrby byamän på grund av den prioritetsrätt, som
finge anses tillkomma dem, borde vid försäljningen av kronans återstående
delar av Sannahed få förvärva de med nr 151—162 betecknade ägofigurerna
av övningsfältet, oaktat de å desamma avgivit ett lägre anbud än Hallsbergs
kommun.
Slutligen hava markkommitterade med skrivelse till chefen för försvars,
departementet den 8 november 1930 överlämnat ett av ägaren till 1/J6
mantal Norrby nr 1 Östergården E. A. Andersson till kommitterade ingivet
anbud, däri Anderssson förklarat sig villig att för ägofigurerna nr 151—162
betala en köpeskilling av 2,000 kronor under förbehåll, att området icke
besvärades av annat servitut än Norrby bys rätt till grustäkt.
Av vad i ärendet förekommit torde framgå, att de i kronans ägo alltjämt Departemcntsbefintliga
delarna av förutvarande mötesplatsen Sannahed numera icke äro clle{cnbehövliga
vare sig för militärt eller annat statligt ändamål. Bortsett från
de mindre områden, å vilka de båda regementsminnesmärkena äro resta,
torde ej heller i övrigt några skäl förefinnas för ett bibehållande av dessa
delar av övningsfältet i kronans hand. Jag finner mig därför böra tillstyrka
det nu framlagda förslaget om deras försäljning.
Såsom av markkommitterades framställning framgår, kunna kronans återstående
markområden å Sannahed, några mindre särskilt för sig belägna
vägbitar undantagna, indelas i tre särskilda grupper nämligen:
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 115.
A) ägofigurerna nr 1 och 3 samt nr 151—162, motsvarande del av gemensam
mark till den från 3 mantal Norrby nr 1—3 avsöndrade lägenheten
Sannahed 41, 67/82 mantal Berga l4 och 32/4I0 mantal Berga l19 i Hallsbergs
socken,
B) ägofigurerna nr 140—144, nr 66—80 samt del av nr 81 jämte vissa
vägar, motsvarande den från gemensamma ägor till hemmanen Marka nr 1
och 2 i Hallsbergs socken avsöndrade lägenheten Sannahed 51, den från
gemensamma ägor till hemmanen 1/2 mantal Södra Sanna nr 1, 1 mantal
Södra Sanna nr 2 och 1 mantal Södra Sanna nr 3 i Kumla socken avsöndrade
lägenheten Sannahed 21 samt den från hemmanet Norra Sanna nr
1 i Kumla socken avsöndrade lägenheten Norra Sanna l7, samt
C) ägofigurerna nr 83, 83 a, 84, 85 och 86 jämte vägmark, motsvarande
den från hemmanet Norra Sanna nr 2 i Kumla socken avsöndrade lägenheten
Norra Sanna 26.
Yad till en början angår de till gruppen A hörande områdena, vilka
utgöras dels av en grusås (ägofigurerna nr 151—162) och dels av ett par
mindre områden (ägofigurerna nr 1 och 3), innehållande vissa fornlämningar
bestående av domarringar och enstaka resta stenar, hava anbud beträffande
samtliga dessa områden inkommit från delegerade för Hallsbergs kommun,
vilka å kommunens vägnar för desamma erbjudit en köpeskilling av 1,700
kronor, vilket anbud delegerade sedermera förklarat sig vidhålla, även örn
ägofigurerna nr 1 och 3 undantoges vid en blivande försäljning. Beträffande
ägofigurerna nr 151 — 162 hava anbud inkommit dels från Edvard
Larsson med flera byamän i Norrby by, slutande å 1,200 kronor, och dels
från E. A. Andersson i Norrby, slutande å 2,000 kronor.
Yärdet av det med nr 151—162 betecknade området torde till huvudsaklig
del ligga i dess användbarhet för grustäkt. Såsom markkommitterade framhållit,
torde grustillgången å kronans områden vid Sannahed lämpligen böra
komma till användning för allmännyttiga ändamål. Med hänsyn härtill
synes sistnämnda av E. A. Andersson avgivna anbud icke böra ifrågakomma
till antagande vid en blivande försäljning.
Beträffande de båda andra anbuden har fortifikationsdepartementet ansett
det av vissa delägare i Norrby by avgivna böra lämnas företräde, ehuru
detsamma med 500 kronor understiger det av delegerade för Hallsbergs
kommun lämnade anbudet, detta bland annat av det skäl att grustillgången
inom ifrågavarande område numera vore jämförelsevis liten, varför en kraftig
grusavverkning genom annan köpare snart skulle kunna göra den av kronan
vid förvärv av ifrågavarande mark åt Norrby byamän upplåtna servitutsrätten
om intet.
Med hänsyn till vad delegerade för Hallsbergs kommun i sin förut omförmälda
skrivelse den 20 oktober 1930 anfört beträffande utnyttjandet av
grustillgången å området, därest detsamma skulle komma i kommunens hand,
synes emellertid anledning icke förefinnas att antaga, att den byamännen
i Norrby tillkommande rätten till grustäkt skall komma att trädas för nära
genom en försäljning till Hallsbergs kommun. Yid dylikt förhållande och
15
Kungl. Maj:t proposition nr 115.
clå det därjämte ur allmännyttans synpunkt torde vara mera ändamålsenligt,
att grustaget kommer i Hallsbergs kommuns ägo, har jag ansett mig böra
tillstyrka det av delegerade för kommunen avgivna anbudet. Däremot torde
de båda med nr 1 och 3 betecknade ägofigurerna, vilka såsom förut nämnts
innehålla vissa fornlämningar, alltjämt böra bibehållas i kronans hand för att
tillsvidare utan ersättning upplåtas till Kumla-Hallsbergs hembygdsförening.
I fråga örn det område, som omfattar de till gruppen B hänförliga ägofigurerna,
föreligga köpeanbud dels från styrelsen i Kumla härads väghållningsdistrikt
å hela området, dels ock från vissa hemmansägare i Rösavi by
i Kumla socken ävensom från nuvarande arrendatorer samt ägare av angränsande
fastigheter å vissa delar av detsamma. Därjämte har K. A. Carlsson
i Norra Sanna i uppgiven egenskap av tillförordnad byaman i Norra
Sanna by hemställt, att den mark öster örn landsvägen Kumla—Hallsberg,
som år 1815 av nämnda by upplåtits till kronan mot rätt till grustäkt, måtte
mot överenskommen lösen tilldelas byns hemmansägare.
Aven beträffande ifrågavarande område, vilket består av en grusås med ganska
ansenlig grustillgång, torde man på skäl, som i det föregående anförts, böra
bortse från de av enskilda personer för egen räkning avgivna anbuden, vilka
för övrigt i regel varit tämligen låga. I likhet med fortifikationsdepartementet
anser jag, att området i fråga vid en blivande försäljning icke bör uppdelas
utan försäljas odelat. Med hänsyn härtill synes det av vägstyrelsen avgivna
anbudet, vilket avser området i dess helhet, vara det enda som bör ifrågakomma
till antagande. Enligt vad vägstyrelsens ordförande under hand
meddelat, har styrelsen numera intet att erinra mot, att styrelsen i ett blivande
köpeavtal ålägges att respektera nu gällande nyttjanderättskontrakt
beträffande vissa av kronan upplåtna delar av området. Då den av vägstyrelsen
erbjudna köpeskillingen, 700 kronor per hektar, med hänsyn
till markens beskaffenhet och området åvilande grustäktsservitut måste anses
skälig, finner jag mig böra förorda nämnda anbuds antagande.
I blivande köpeavtal med vägstyrelsen torde kronan böra förbehålla sig
rätt att tillsvidare utan ersättning låta den å ägo figuren nr 81 uppförda
förrådsbyggnaden kvarstå på sin nuvarande plats, till vilken kronan jämväl
bör äga fritt tillträde.
Vad angår de till gruppen C hörande markområdena, omfattande ägofigurerna
nr 83, 83 a, 84, 85 och 80, lämpa sig desamma icke för grustäkt,
då grustillgång därstädes saknas. Några betänkligheter mot deras försäljning
till enskilda personer behöva sålunda ur denna synpunkt icke föreligga.
Emellertid är intet av de anbud, som avgivits beträffande dessa
områden, av beskaffenhet att nu kunna av mig förordas till antagande. Bemyndigande
synes därför böra utverkas för Kungl. Majit att framdeles på
lämpligt sätt försälja desamma till den högstbjudande. Att, såsom markkommitterade
och fortifikationsdepartementet föreslagit, för försäljningen fastställa
ett minimipris av 1,000 kronor per hektar synes icke vara lämpligt,
da ett sa högt försäljningspris av de inkomna anbuden att döma icke med
säkerhet torde kunna påräknas för all den mark, som dessa ägofigurer
16
Kungl. Majus proposition nr 115.
omfatta. Det bör därför överlåtas åt Kungl. Majit att, då områdena utbjudas
till försäljning, pröva, huruvida avgivna anbud äro av beskaffenhet
att böra antagas eller ej. För erhållande av bästa möjliga köpeanbud å en
å ägofiguren nr 86 uppförd förrådsbyggnad, vilken ävenledes är avsedd att
avyttras, torde nämnda byggnad böra utbjudas till försäljning såväl med
som utan samband med den tomtmark, å vilken den är uppförd.
På sätt markkommitterade och fortifikationsdepartementet föreslagit torde
ett område örn cirka 450 kvm. av ägofiguren nr 83, varå en av Livregementets
grenadjärer rest minnessten är belägen, alltjämt böra bibehållas i kronans
hand och således undantagas vid en blivande försäljning av sistnämnda
ägofigur.
Beträffande slutligen de i kronans ägo alltjämt befintliga mindre vägarna
å övningsfältet torde desamma, i den mån de icke kunna hänföras till de
här förut till försäljning föreslagna områdena, böra få försäljas på sätt och
mot de villkor Kungl. Majit efter förslag av fortifikationsdepartementet kan
finna skäligt bestämma. Så torde även böra ske med kronans å övningsfältet
ännu kvarstående byggnader med undantag av den för landstormens
räkning disponerade nya persedelförrådsbyggnaden, vilken tillsvidare torde
böra bibehållas i kronans ägo.
I enlighet med vad markkommitterade föreslagit torde samtliga markförsäljningar
böra ske under förbehåll örn beståndet av den rätt till grustäkt
å de till försäljning avsedda områdena, som jämlikt köpekontrakt den 27
november 1815 mellan krigskollegium och jordägarna i Kala, Gränby, Norra
Sanna, Södra Sanna, Marka och Norrby byar kan tillkomma delägarna i
nämnda byar. Vidare torde kronan, örn så påfordras, vid blivande försäljningar
böra åtaga sig att hålla köpare skadeslös, för vad han kan bliva
skyldig att utgiva på grund av den i stamfastigheten intecknade gäld, för vilken
områdena vid försäljningstillfället kunna häfta. Uppkommande kostnader för
områdenas avstyckning och lagfarande böra bestridas av de blivande köparna,
vilka även böra tillförbindas att respektera de nyttjanderättskontrakt,
som för närvarande kunna gälla beträffande områdena i fråga.
Genom försäljningarna inflytande köpeskillingsbelopp torde böra tillgodoföras
lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag alltså hemställa, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
dels medgiva,
att de delar av förutvarande mötesplatsen Sannahed, som å den förut
omförmälda, av distriktslantmätaren H. Aspling år 1913 över mötesplatsen
upprättade kartan betecknats med ägofigurerna nr 151—162, må försäljas
till Hallsbergs kommun mot en köpeskilling av 1,700 kronor,
att de å nyssnämnda karta med nr 140—144, nr 66—80 samt del av nr 81
betecknade ägofigurerna jämte vissa vägar må försäljas till Kumla härads
väghållningsdistrikt mot en efter 700 kronor per hektar beräknad köpeskilling,
att de å samma karta med nr 83, 83 a, 84, 85 och 86 betecknade ägo -
17
Kungl. Maj. ts proposition nr 115.
figurerna jämte vagmark ävensom en å ägofiguren nr 86 uppförd förrådsbyggnad
må med undantag av ett område av omkring 450 kvadratmeter, å
vilket en av Livregementets grenadjärer rest minnessten är belägen, efter
Kungl. Maj:ts beprövande försäljas till den högstbjudande, varvid förrådsbyggnaden
må utbjudas till försäljning såväl med som utan samband med
den tomtplats, å vilken den är uppförd, samt
att de i kronans ägo fortfarande befintliga mindre, särskilt för sig belägna
vägarna å övningsfältet må försäljas på de villkor, som Kungl. Majit efter
förslag av arméförvaltningens fortifikationsdepartement kan finna skäligt
bestämma,
dels ock föreskriva,
att samtliga markförsäljningar skola ske under förbehåll x att köparna
skola bestrida alla uppkommande kostnader för lagfart och eventuell avstyckning
av köpta områden samt respektera ej mindre områdena åvilande
grustäktsservitut än även av kronan npplåtna nyttjanderätter till delar av
desamma,
att försäljning av markområden, å vilka i kronans ägo befintliga byggnader
äro uppförda, skall ske under förbehåll om rätt för kronan att dels
utan ersättning låta byggnaderna kvarstå tillsvidare, dels ock äga fritt tillträde
till desamma, samt
att till följd av försäljningarna inflytande köpeskillingsmedel skola, efter
avdrag av försäljningskostnaden, tillgodoföras lantförsvarets fond för byggnader
och andra försvarsändamål.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
A. Broberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 98 hafi. (Nr 115.)
31)1 31 2