Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
1
Nr 109.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anvisande av medel
till gäldande av ersättning för belopp, som förskingrats av
förre fjärdingsmannen Karl Hedvall m. m.; given Stockholms
slott den 20 februari 1931.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för denna dag,
föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
N. Gärde.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 20 februari 1931.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck,
Hansén, Rundqvist.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, anför:
I förordningen den 14 december 1917 angående föreskrifter örn indrivning
av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m.
(restindrivningsförordning) stadgas, uti 1 §, att det åligger landsfiskal
i egenskap av utmätningsman att ombesörja indrivning och redovisning
av krono- och kommunalutskylder, samt uti 3 §, att utmätningsman åt
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 9b hafi. (Nr 109.)
1
2
. Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
fjärdingsman må uppdraga att verkställa indrivning av omförmälda utskylder.
Enligt sin intill den 1 januari 1926 gällande lydelse innehöll
sistnämnda paragraf, att landsfiskal, som åt fjärdingsman uppdragit att
ombesörja indrivning, själv skulle vara skyldig att svara för redovisningen
och för skada, som av fjärdingsmannens fel eller försummelse
kunde uppkomma. Från och med 1 januari 1926 hava emellertid bestämmelserna
örn utmätningsmans ansvar i nu nämnda hänseenden upphört
att gälla. Bestämmelserna örn utmätningsmans ansvar för underlydandes
fel och försummelse sammanhänga med föreskrifterna angående ersättning
av allmänna medel för skada, som förorsakats av ämbets- eller
tjänsteman. Enligt den före 1926 härutinnan gällande lagstiltningen
kunde ersättning av allmänna medel erhållas för skada, som föranletts
av brottsligt förfarande av den underlydande. Genom lag den 6 juni 1925
vidtogs emellertid den ändring i lagen den 10 juli 1899 örn ersättning av
allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller
tjänsteman, att statsverket kom att svara jämväl för tillgrepp och förskingring
av den, som enligt särskilda stadganden örn indrivning av kommu
nalutskylder, allmänna avgifter m. m. av utmätningsman erhållit i
uppdrag att verkställa indrivning eller utmätning; dock skulle ersättning
av allmänna medel ej utgå för vad exekutionsbetjänt i stad, som icke
lyder under landsrätt, tillgriper och förskingrar av stadens medel. Denna
bestämmelse äger ej tillämpning i avseende å tillgrepp och förskingring,
som skett löre den 1 januari 1926.
Genom Hedemora tingslags häradsrätts utslag den 8 december 1923,
som vann laga kraft, dömdes fjärdingsmannen Karl Hedvall, som av
landsfiskalen i Hedemora distrikt Iwar Broström erhållit i uppdrag att inom
Garpenbergs socken indriva utskylder, till ansvar för det han tillgripit
44,977 kronor 89 öre av medel, vilka han i sin egenskap av fjärdingsman
i Garpenbergs socken uppburit i krono- och kommunalutskylder, avseende
åren 1918—1922, varjämte Hedvall förpliktades, såvitt nu är i fråga,
ersätta de av honom tillgripna medlen med 4,299 kronor 97 öre till Kungl.
Majit och kronan jämte 6 procent ränta från och med den 19 oktober
1923, till dess betalning skedde, samt med 36,834 kronor 37 öre till Garpenbergs
kommun jämte ränta från förfallodagen, till dess betalning skedde.
. Under åberopande av lagen den 10 juli 1899 anhöll bland andra Garpenbergs
kommun i till länsstyrelsen i Kopparbergs län ingivna, till
Konungen ställda ansökningar örn ersättning av allmänna medel för det
kapitalbelopp, som Hedvall enligt förenämnda utslag förpliktats utgiva
till kommunen, jämte ränta därå efter 6 procent från och med den 19 oktober
1923, till dess betalning skedde.
Med skrivelse den 7 april 1925 översände länsstyrelsen kommunens
ansökningar till Kungl. Majit och anförde därii Hedvall hade försatts
i konkurs, vilken avslutats. Enligt lagakraftvunnet utdelningsförslag i
konkursen hade till kronan utdelats 1,110 kronor 95 öre och till Garpen
-
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
bergs kommun 8,583 kronor 78 öre. Länsstyrelsen tillstyrkte, att kommunen
tillerkändes ersättning med 28,250 kronor 59 öre, men ansåge sig
icke böra förorda bifall till yrkandet örn utbekommande av ränta. Länsstyrelsen
anhölle vidare örn föreskrift, huru förfaras skulle med avseende å
ersättandet i länsräkenskaperna av de av Hedvall förskingrade kronomedlen.
I infordrat utlåtande över länsstyrelsens framställning anförde statskontoret:
I
förevarande fall hade Broström varit utmätningsman, och jämlikt bestämmelserna
i § 3 restindrivningsförordningen enligt dess före den 1
januari 1926 gällande lydelse svarade utmätningsmannen, då han åt
fjärdingsman uppdragit indrivning av medel, som i förordningen avsåges,
själv för redovisningen och för skada, som av fjärdingsmannens
fel och försummelse kunde komma. Då sålunda bestämmelserna i lagen den
10 juli 1899 icke i detta fall vore tillämpliga, torde ansökningen icke kimna
bifallas. Vad sedan anginge länsstyrelsens anhållan örn föreskrift,
huru förfaras skulle med ersättandet i länsräkenskaperna av de av Hedvall
förskingrade kronomedlen, torde, i den mån icke utdelningen i Hedvalls
konkurs härför lämnade täckning, de allmänna bestämmelserna angående
avskrivning av kronans utestående fordringar i detta fall vara
tillämpliga, varför särskild föreskrift icke torde vara erforderlig.
Justitiekansler sämbetet fann i avgivet utlåtande, att, då den utsträckning,
som år 1925 beslöts i fråga örn statens ersättningsskyldighet för
förskingrade uppbördsmedel m. m., enligt uttryckligt stadgande icke
skulle äga tillämpning i avseende å förskingring, som ägt rum före den
1 januari 1926, det icke lagligen påvilade statsverket någon ersättningsskyldighet
i nu förevarande ärende.
Genom beslut den 27 augusti 1926 fann Kungl. Maj:t, enär varken
lagen den 10 juli 1899 eller annat stadgande tillförbunde staten någon
ersättningsskyldighet i förevarande fall, samt anledning ej förefunnes
för kommunens gottgörande i annan ordning än som i berörda lag säges,
ansökningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd, varjämte Kungl.
Majit ej heller fann länsstyrelsens framställning örn meddelande av viss
föreskrift i fråga örn kronomedel föranleda någon åtgärd. Jämlikt 3 §
i lagen hänvisades kommunen vid talans förlust att inom 6 månader, sedan
kommunen bevisligen erhållit del av Kungl. Maj:ts beslut, medelst
stämning anhängiggöra sin talan vid vederbörlig domstol.
Kommunen instämde därefter Broström till rådhusrätten i Hedemora
med yrkande om åläggande för honom att till kommunen utgiva ersättning
för den skada, kommunen lidit genom Hedvalls tillgrepp och förskingringar,
med 28,250 kronor 59 öre jämte laga ränta därå. Genom utslag
den 9 maj 1927, som vann laga kraft, förpliktade rådhusrätten Broström
att genast vid äventyr av utmätning till kommunen emot kvitto
utgiva nämnda belopp jämte 6 procent ränta därå från den 19 oktober
1923 till dess betalning skedde ävensom ersätta kommunens rättegångs
-
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
kostnader med 205 kronor 25 öre jämte lösen och stämpel för rådhusrättens
protokoll och utslag i målet.
I en den 30 mars 1929 till länsstyrelsen ingiven skrift har kommunen
ånyo gjort framställning i förevarande avseende.
Innan jag redogör för innehållet i denna framställning, må det tilllåtas
mig att i korthet lämna en redogörelse för vissa tidigare i ärendet vidtagna
åtgärder. Kommunalfullmäktige i Garpenbergs kommun hade vid
sammanträde den 21 november 1920 »på grund av den stora restlängden
och därför ej något inkommit i kommunalkassan» tillsatt en kommitté
av två personer för att undersöka, var felet läge. Kommunalstämman
beslöt vid sammanträde den 13 februari 1921, att ovannämnda kommitté
skulle hos landsfogden i länet framföra ärendet, på det att full visshet
måtte vinnas, huruvida något fel förelåge vid indrivningen. På grund
av detta uppdrag avläto de kommitterade en den 28 februari 1921 dagtecknad
skrivelse, som inkom till länsstyrelsen den 2 mars 1921, däri de kommitterade,
under framhållande, att restlängderna voro onaturligt stora,
anhöllo örn ett ingripande snarast möjligt från länsstyrelsens sida, så att
kommunen utbekomma förfallna utskylder och indrivningsmännen på ett
mera plikttroget sätt fullgjorde sina skyldigheter.
Genom resolution den 2 mars 1921 anmodade länsstyrelsen Broström
att skyndsamt avgiva förklaring. Med anledning härav sammanträdde
Broström den 10 april 1921 med Hedvall och kommunens kommitterade.
Enligt ett av Broström därvid upprättat protokoll förklarade de sistnämnda,
sedan Hedvall lämnat en förklaring i ärendet, att de för egen
del ej hade något emot att återkalla anmälan, men att de ej kunde göra
detta, enär de ej ville frångå det dem en gång lämnade uppdraget. Broström
avgav därefter den 29 december 1921 förklaring till länsstyrelsen.
I denna meddelade han, att landskamreraren i telefon givit Broström
anstånd med förklaringens avgivande, att Hedvall under en tid av omkring
fyra månader fördröjt redovisningen till Broström av indrivna
restförda kommunala utskylder, att Hedvall med anledning härav fått
order att omedelbart avlämna redovisning samt att kommunalnänmdsordföranden
och kommunalstämmans ordförande med flera personer
inom kommunen försäkrat, att anmälan ej riktas mot Broström utan
vore uttryck för en viss animositet mot Hedvall, som dock den 27 december
1921 återvalts till fjärdingsman för ytterligare tre år. Broströms
förklaring överlämnades av länsstyrelsen den 25 januari 1922 till kommunalfullmäktige
för påminnelsers avgivande och skulle därest målet
icke fullföljdes bevis därom insändas till länsstyrelsen.
Vid handläggning inför häradsrätten den 8 december 1923 av målet mot
Hedvall uppgav Broström, att kommunalfullmäktiges ordförande någon
äag på våren 1922 återställt anmälningsärendet till Broström, med tillkännagivande
att kommunalfullmäktige ej önskade åtgöra något i saken.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109. 5
Broström uppgav vidare, att anledningen till att Broström först den 29
december 1921 återställt ärendet till länsstyrelsen varit den, att han efter
samråd med landskamreraren ansett sig böra under tiden giva akt på
Hedvalls förfaringssätt; och förklarade kommunalfullmäktiges ordförande,
vilken hördes såsom vittne, att han ej kunde bestrida riktigheten av
Broströms framställning angående händelseförloppet.
I sin nyssnämnda framställning anförde kommunen:
Enligt en av Broström utfärdad fullmakt hade kommunen sedan den 1
december 1927 av hans förfallande lön hos länsstyrelsen månatligen uppburit
ett belopp av 41 kronor 67 öre, eller tillhopa 666 kronor 67 öre. Detta
belopp utgjorde den enda avbetalning, som verkställts å Broströms skuld
till kommunen. Broström saknade möjlighet att fullgöra sin betalningsskyldighet
gentemot kommunen ens i någon nämnvärd grad, och ett försök
att på exekutiv väg uttaga någon ringa del därav vore under förhandenvarande
förhållanden och särskilt med hänsyn till att han hade
nio barn, av vilka åtminstone åtta vore att anse såsom oförsörjda, synnerligen
obilligt och för visso verkningslöst. Kommunen hade stora skulder
samt hög utdebitering. Det hade icke ens uppgivits än mindre visats,
att Hedvalls förskingringar av kommunen tillkommande uppbördsmedel
kunnat i större eller mindre grad läggas Broström till last på grund av
eftersatt kontroll eller tillsyn från hans sida. Men även örn så varit fallet,
torde detta icke kunna läggas kommunen till last eller förringa befogenheten
av dess anspråk på gottgörelse för den förlust, kommunen åsamkats.
Kommunen hemställde, att länsstyrelsen ville hos Kungl. Maj:t
göra framställning örn avlåtande till riksdagen av proposition med anhållan
örn riksdagens medgivande att av allmänna medel lämna kommunen
ersättning med 27,683 kronor 93 öre jämte ränta.
Sedan länsstyrelsen anmodat kommunen att inkomma med förklaring,
huruvida kommunen vore villig att begränsa sitt ersättningsanspråk till
ett belopp av 7,000 kronor, vartill kommunen tidigare ifrågasatt att nedsätta
sitt krav mot Broström, yttrade kommunen i utlåtande den 1 december
1929:
Vid ett sammanträde under mars månad 1927 mellan Broström samt
tre ledamöter av kommunalnämnden och en ledamot av kommunalfullmäktige
utfäste sig dessa ledamöter att, därest Broström inom viss angiven
kort tid, några få dagar, till kommunalnämnden inbetalade eller avlämnade
godkänd säkerhet för likvid av 25 procent av kommunens tillgodohavande,
söka utverka kommunalfullmäktiges godkännande av en
sådan uppgörelse. Då trots upprepade anmaningar varken likvid eller
säkerhet inkom inom angiven tid, hade kommunen instämt Broström till
rådhusrätten i Hedemora. Detta kommunens försök till uppgörelse torde
icke förringa skäligheten och billigheten i att kommunens förlust gottgjordes
av det allmänna. Skulle länsstyrelsen finna sig icke kunna tillstyrka
framställningen i dess helhet, hemställde kommunen, att länsstyrelsen
måtte utverka, att gottgörelse lämnades av allmänna medel med
högsta möjliga belopp eller med hälften av kommunens förlust, som med
ränta och ersättning för rättegångskostnader samt efter avdrag av gjorda
avbetalningar beräknades till 37,824 kronor 70 öre.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
Med skrivelse den 21 december 1929 överlämnade länsstyrelsen kommunens
framställning till Kungl. Maj:t samt anförde i huvudsak följande:
Av protokollen i rättegången mot Hedvall torde man icke kunna undgå
att bibringas den uppfattningen, att den kontroll, som utmätningsmannen
hållit över Hedvalls redovisningsverksamhet, bort utövas på ett
mera effektivt sätt. Till utmätningsmannens eiterlätenhet härutinnan
syntes dock med fog kunna åberopas förmildrande skäl. Vid sammanslagning
år 1918 av Hedemora landskommun, förut eget landsfiskalsdistrikt,
med Garpenbergs kommun till ett landsliskalsclistrikt blev utmätningsmannens
verksamhet, som i Hedemora distrikt före sammanslagningen
varit av ganska betungande art, i väsentlig grad ökad och försvårad
icke blott genom ökningen i antalet av de till utmätningsmannens befattning
hörande ärenden utan jämväl genom de obekväma kommunikationerna
mellan utmätningsmannens bostadsort, Hedemora stad, och
den ort inom Garpenbergs socken, där Hedvalls bostad var belägen. Avståndet
mellan nämnda platser utgjorde 17 kilometer, och annan förbindelse
funnes icke än en landsväg, delvis av svårframkomlig beskaffenhet.
Såsom ännu en förklaring till att utmätningsmannen ansett sig
kunna lämna Hedvall något friare händer i dennes redovisningsverksamhet
kunde jämväl åberopas den omständigheten, att Hedvall varit en
inom orten mycket betrodd och välkänd man med uppdrag såsom nämndeman
och ledamot av taxeringsnämnd m. m. Utan att vilja förringa betydelsen
av utmätningsmannens efterlåtenhet i kontrollhänseende tilläte
sig länsstyrelsen att till Kungl. Maj:ts prövning framlägga kommunens
förevarande framställning. Något försök att genom utmätning utfå
ifrågavarande fordran hade icke gjorts av kommunen, men syntes denna
omständighet, med hänsyn, till en av magistraten i Hedemora gjord utredning
angående Broströms ekonomiska ställning, idre böra utgöra
hinder för prövning av kommunens förevarande framställning. Kommunen
hade med hänsyn till rådhusrättens i Hedemora berörda utslag
beräknat sin fordran hos Broström till 37,824 kronor 70 öre. Även örn
emot denna beräkning icke syntes vara något att erinra, ställde sig länsstyrelsen
tveksam, huruvida och i vilken omfattning länsstyrelsen skäligen
borde understödja kommunens krav. Sedda mot bakgrunden av
den överenskommelse, som under mars månad 1927 träffades mellan Broström
och fyra kommunala funktionärer, därvid ställts i utsikt att kommunen
icke skulle vara ovillig att såsom full likvid för sin fordran hos
Broström godtaga ett belopp av 7,000 kronor eller omkring 25 procent,
måste av kommunen nu framförda anspråk, jämväl örn de nedsattes till
hälften av det beräknade beloppet, anses för höga. Visserligen skedde
berörda överenskommelse, därom någon skriftlig bekräftelse icke förese,
under uppgiven förutsättning att det till 7,000 kronor nedsatta fordringsbeloppet
skulle till kommunen erläggas »inom några få dagar»; men
att kommunen, i allt fall icke varit främmande för tanken att såsom
likvid för sin fordran godtaga ett väsentligt lägre belopp än det nu fordrade,
syntes framgå av en utfästelse, som Broström i skrivelse den 24
september 1927 gjort till Garpenbergs kommun, och på grund varav kommunen
sedan den 1 december 1927 av Broström tillkommande avlöning
uppburit 1,041 kronor 75 öre.
Under åberopande av förestående och med beaktande tillika av att
kommunen befunne sig i en mindre gynnsam ekonomisk ställning men
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
i utdelning uti Hedvalls konkurs tillförene uppburit 8,583 kronor 78 öre,
hade länsstyrelsen ansett sig böra på det sätt iörorda föreliggande framställning,
att kommunen såsom full gottgörelse för däri avsedda fordran
måtte beredas ersättning av statsmedel med ett belopp av 10,000 kronor,
däri icke inberäknat det belopp 1,041 kronor 75 öre, som kommunen dittills
uppburit genom avdrag å Broströms avlöning. I fråga örn de av Hedvall
förskingrade kronomedlen hemställdo länsstyrelsen, enär Broström
saknade tillgångar till deras gäldande, att länsstyrelsen måtte meddelas
tillstånd att ur räkenskaperna avskriva desamma; och anhölle länsstyrelsen
tillika, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta örn åtgärder för Broströms
befrielse från vidare betalningsskyldighet för de av Hedvall förskingrade
kronoutskylder, som, efter avdrag av vad därå belöpte i utdelning
i Hedvalls konkurs och erhållits genom månatliga avdrag å Broströms
avlöning, uppginge till 2,028 kronor 5 öre.
Av den av länsstyrelsen åberopade, av magistraten i Hedemora verkställda
utredningen beträffande Broströms ekonomiska ställning framgår:
Sedan ett Broströms barn dött, hade han numera åtta oförsörjda
barn. Såväl man som hustru sökte med träget arbete sammanhålla familjen,
som förde ett ytterst tillbakadraget och stillsamt liv. Mannens
enda kända förmögenhet utgjorde en gård i Hedemora, taxeringsvärderad
till 60,500 kronor men intecknad för sammanlagt 80,100 kronor. En
försäljning av gården syntes med all sannolikhet icke kunna inbringa
inteckningsskulden, och enligt magistratens förmenande vore det meningslöst
och obilligt att hos Broström söka indriva det förskingrade beloppet
eller någon del därav.
Statskontoret, som avgivit utlåtande över nu förevarande framställning,
framhåller till en början, att riksdagen på framställning av Kungl.
Majit år 1926 i skrivelse nr 146 medgivit, att vissa belopp finge av anslaget
till oförutsedda utgifter utbetalas till två landsfiskaler i ersättning
för av underlydande före år 1926 förskingrade medel. Sedan statskontoret
påpekat, att i sistnämnda fall försummelse i avseende å övervakning
icke ansetts kunna läggas vederbörande utmätningsmän till last, anför
statskontoret vidare:
Vad nu föreliggande ärende beträffade gåve handlingarna främst vid
handen, att vederbörande landsfiskal gjort sig skyldig till vårdslöshet
och försumlighet i fråga örn kontrollen av fjärdingsmannens indrivningsverksamhet,
då förskingring kunnat äga rum i den utsträcknin g som
här varit fallet. Landsfiskalens ansvarsskyldighet hade jämväl fastslagits
genom rådhusrättens i Hedemora utslag den 9 maj 1927. Kommunen
torde likväl icke helt kunna frikännas från ansvar, då den, som
redan tidigt varit underkunnig örn Hedvalls affärsställning, icke syntes
hava i erforderlig grad utövat kontroll över den kommunala restindrivningen.
Ehuru kommunen icko helt syntes kunna frikännas från ansvar
för vad som inträffat, ansåge statskontoret likväl med hänsyn till i övrigt
förekomna omständigheter och särskilt Broströms fullständiga oförmåga,
att gent emot kommunen fullgöra sin betalningsskyldighet starka skäl
tala för bifall till kommunens framställning. Det syntes statskontoret
icke vara överensstämmande med billighet, att kommunen finge bära
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
förlust, som uppkommit genom vederbörande utmätningsmans tjänsteförsummelse.
Beträffande ersättningsbeloppets storlek ville statskontoret
framhålla, att, då någon uppgörelse icke träffats mellan kommunen
och Broström rörande godtagandet av lägre ersättningsbelopp än det som
Broström i laga ordning ålagts att gälda, kommunen syntes kunna göra
anspråk på att erhålla ersättning efter samma grunder, som skulle hava
kommit till användning, därest bestämmelserna i 1899 års lag kunnat tilllämpas
i förevarande fall. Då gottgörelse för ränta och rättegångskostnader
icke plägat utgå i samband med ersättningar, som fastställts jämlikt
ifrågavarande lag, borde enligt statskontorets mening någon sådan
goDgörelse ej ifrågakomma. Länsstyrelsens förslag att länsstyrelsen
måtte erhålla tillstånd att i räkenskaperna avskriva vissa kronoutskylder
ansåge statskontoret icke för närvarande böra föranleda någon åtgärd
från Kungl. Maj:ts sida, utan syntes avdrag å Broströms avlöning
böra ske med ett med hänsyn till hans ekonomiska ställning lämpligt avvägt
belopp, vilket borde disponeras för nedbringandet av den skuld, vari
Broström häftade till statsverket. Härav följde, att statskontoret icke
heller funne sig böra understödja länsstyrelsens framställning örn åtgärder
för Broströms befrielse från vidare betalningsskyldighet för de
kronomedel, som ingingo uti de av Hedvall förskingrade beloppen. I anslutning
till vad sålunda anförts hemställde statskontoret i anledning av
de gjorda framställningarna, att Kungl. Maj:t måtte hos riksdagen utverka
medgivande att från anslaget till oförutsedda utgifter till kommunen
utbetala ersättning för det belopp, som av Hedvall förskingrats,
i den mån kommunen icke redan erhållit ersättning för samma belopp
genom utdelning i Hedvalls konkurs eller genom av Broström intill tiden
för ersättningsbeloppets utbetalande gjorda avbetalningar, dock med
skydighet för kommunen att till kronan överlåta sin föreningsrätt gent
emot Broström.
Justitiekanslersämbetet anförde i avgivet utlåtande följande:
Det ville synas som örn Kungl. Majit redan i det tidigare ärendet prövat,
huruvida billighetsskäl talade för vidtagande av åtgärd till kommunens
gottgörande, och det kunde ifrågasättas, huruvida väsentliga nya
dylika skäl nu tillkommit. Myndigheternas nu gjorda uttalanden örn
bristande kontroll över Hedvall hänförde sig till utredningen i rannsakningen
med Hedvall; rannsakningsprotokollen hade emellertid, enligt vad
akten i det tidigare ärendet gåve vid handen, varit tillgängliga åtminstone
för statskontoret vid avgivandet av dess utlåtande i samma ärende.
Även funnes i äldre ärendet viss upplysning örn att Broströms ekonomi
vore svag; anledning förelåge alltså till antagande, att kommunen
ej skulle kunna utfå sin fordran av honom. Efter Kungl. Maj:ts beslut
den 27 augusti 1926 hade emellertid Broström blivit av domstol förpliktad
att ersätta kommunen; i någon mån hade framkommit ytterligare
upplysning_ om Broströms möjligheter att betala skulden; och kommunen
hade vidare lämnat upplysningar örn sin egen ekonomi. Förevarande
remiss hade möjligen föranletts av påståendena, att bristande kontroll
över indrivningen av utskylder skulle förelegat å såväl Broströms som
länsstyrelsens sida. Den ersättningsskyldighet, vartill Broström av domstol
förpliktats i förhållande till kommunen, vilade visserligen icke på
kriminell grund. Men att bristande kontroll å Broströms sida förelegat,
syntes vara obestridligt och förnekades ej heller av Broström. Ansvar
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
för det tjänstefel, vartill Broström i förevarande hänseende kunde hava
gjort sig skyldig, vore emellertid numera fönallet. Vad länsstyrelsen
anginge, ansåge väl justitiekanslersämbetet, att, sedan kommunen beträffande
indrivningen gjort framställning till länsstyrelsen, denna bort
tillse, att erforderlig undersökning utan oskäligt dröjsmål vidtagits. Ansvar
för det fel, vartill landskamreraren kunde hava gjort sig skyldig
genom underlåtenhet att påskynda Broströms undersökning, vore emellertid
förfallet. Och för sin del ansåge justitiekanslersämbetet näppeligen
föreligga utsikt att en ersättningstalan mot landskamreraren på
grund av berörda underlåtenhet skulle bifallas av domstol. För den händelse
justitiekanslersämbetet hade att yttra sig jämväl angående kommunens
på billighetsskäl grundade begäran örn ersättning, finge justitiekanslersämbetet
ytterligare anföra följande. Justitiekanslersämbetet
delade statskontorets uppfattning att icke heller kommunen gjort vad på
densamma bort ankomma i fråga örn kontroll över den kommunala restindrivningen.
Därest det oaktat med hänsyn till föreliggande omständigheter
ersättning av statsmedel till kommunen ansåges böra ifrågakomma,
syntes det dock justitiekanslersämbetet föreligga skäl för länsstyrelsens
ståndpunkt att dylik ersättning lämnades endast delvis och
mot att kommunen helt avstode från sin fordran hos Broström. Länsstyrelsens
förslag örn åtgärd för Broströms befriande från betalningsskyldighet
till kronan ville justitiekanslersämbetet icke avstyrka. Länsstyrelsen
hade vitsordat, att Broströms arbetsbörda varit betungande. Det
kunde vidare erinras, att Hedvalls förskingringar ägde rum före tillkomsten
av nu gällande jämförelsevis utförliga bestämmelser örn kontroll
över exekutionsbiträden. Och det torde för övrigt kunna anses rimligt,
att statsverket avstode från utkrävande av en ersättningsskyldighet,
som en i förhållande till arbetsbörda och ansvar svagt avlönad tjänsteman
ådragit sig utan uppsåtligt tjänstefel, och som han icke utan umbäranden
torde ens delvis kunna fullgöra.
Kommunen har slutligen i en den 9 januari 1931 ingiven underdånig
skrift anfört:
Kommunens räntefordran hos Broström belöpte sig till 12,237 kronor 25
öre. De av Broström inbetalade beloppen, som nu uppginge till 1,500
kronor 12 öre, borde avräknas å ränteskulden. Efter avdrag av vad
kommunen erhållit i utdelning i Hedvalls konkurs uppginge kommunens
kapitalfordran till 28,250 kronor 59 öre. Därest kommunens nu förevarande
framställning ej kunde helt bifallas, hemställde kommunen, att
sistnämnda belopp måtto tillerkännas kommunen. Angående kommunens
ekonomiska ställning upplystes, att senast fastställda kommunalutskylder
belöpte sig till 8 kronor 65 öre per skattekrona, vägskatten till 20
öre per vägfyrk samt landstingsskatten till 2 kronor 10 öre. T skrivelse
den 18 december 1930 hade länsstyrelsen med tillstyrkan insänt en ansökan
av kommunen örn åtnjutande av sådant understöd, som omförmäldes
i förordningen den 16 december 1917 angående understöd av skatteutjämningsmedel
åt synnerligen skattetyngda kommuner. Jordbruksfastigheterna
inom kommunen ägdes till ojämförligt större delen av kronan.
Enligt senast fastställda taxeringslängd utgjorde taxeringsvärdet
å jordbruksfastigheter 3,353,600 kronor, därav enskildas 1,259,300 kronor,
kronans 1,924,400 kronor och bolags m. flis 169,900 kronor. En väsentlig
del av den bofasta befolkningen utgjordes av torpare, arrendatorer och
Bihang lill riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 9''i höft. (Nr 109.) 2
10
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109.
lägenhetsinnehavare. Industri förekomme praktiskt taget ej inom kommunen
i annan form än såsom eller i sammanhang med gruvdrift, och
denna gruvdrift hade under tidernas gång visat sig synnerligen vansklig
med periodvis upptagande och nedläggande av driften. Även på detta
område tedde sig förhållandena för närvarande långt ifrån förhoppningsfulla.
. Nedläggningen av arbeten hade under den senaste tiden förekommit
i en efter ortens förhållanden betänklig omfattning.
Kommunen hade den 31 december 1929 en folkmängd av 2,348 personer.
Såsom statskontoret framhållit har riksdagen tidigare beviljat ersättning
i anledning av förskingringar, som före ikraftträdandet av 1925 års
lag begåtts av utmätningsman underlydande befattningshavare. I förevarande
ärende, där fråga är örn ersättning åt Garpenbergs kommun, torde
vad av vederbörande tjänstemän må hava försummats, icke skäligen
böra inverka på frågan örn kommunens ersättning. Av vad i ärendet
upplysts framgår, att Broström är urståndsatt att fullgöra den ersättningsskyldighet
till kommunen, som enligt rådhusrättens utslag åligger
honom, samt att utsikt ej torde föreligga för bifall till en mot landskamreraren
i länet anhängiggjord ersättningstalan. Ej heller finner jag vad
som anmärkts i fråga örn bristande kontroll å indrivningen från kommunens
sida vara av den beskaffenhet att kommunen av sådan anledning
bör vara utesluten från ersättning. Till stöd för kommunens
framställning ma särskilt framhållas dess svaga ekonomiska ställning,
som blivit än kännbarare genom nedläggandet under senaste tiden av
gruvdriften inom kommunen, övervägande skäl torde därför numera vara
förebragta för ett bifall till kommunens framställning. Ett sådant bifall
skulle innebära, att å nu förevarande fall tillämpades samma regler,
som numera införts i lagstiftningen.
I fråga örn storleken av ersättningen ansluter jag mig till statskontorets
uppfattning, att kommunen hör tillerkännas ersättning för hela det
av Hedvall förskingrade beloppet efter avdrag å detta belopp av vad
kommunen erhållit i utdelning i Hedvalls konkurs samt intill tiden för
ersättningens utbetalande mottagit av Broström. Då gottgörelse för ränta
ej ansetts höra utgå i samband med ersättning enligt 1899 års lag,
synes ej heller i detta fall kommunens anspråk på ränta böra bifallas.
Jag övergår härefter till frågan örn efterskänkande av kronans fordran
i anledning av Hedvalls förskingringar. Broström har visserligen
eftersatt sin skyldighet att utöva kontroll över Hedvall, men Broström
har, såsom länsstyrelsen framhållit, haft en stor arbetsbörda och svårigheter
hava förelegat för en effektiv kontroll å Hedvall. Härtill kommer,
att Broströms ekonomiska ställning är sådan, att det torde vara uteslutet,
särskilt efter det han inom några år blivit pensionerad, att staten kan
utfå nämnvärd gottgörelse av honom. Med hänsyn till nu anförda förhållanden
vill jag såsom jämväl justitiekanslern förordat tillstyrka framställningen
härutinnan.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 109. 11
På grund härav får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva,
dels att Kungl. Majit må till Garpenbergs kommun såsom ersättning
för av Hedvall förskingrade medel från förslagsanslaget till oförutsedda
utgifter utbetala 28,250 kronor 59 öre med avdrag av det belopp, som vid
tiden för ersättningsbeloppets utbetalande må hava influtit genom av
Broström gjorda avbetalningar, mot skyldighet för kommunen att av-,
stå från sin fordringsrätt mot Broström,
dels ock att Broström befrias från skyldighet att ersätta kronan förenämnda
av Hedvall förskingrade kronomedel, för vilka Broström är betalningsskyldig.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Axel Wennerholm.